Angående förvärvande för svenska statens räkning av den Falun —Rättvik—Mora järnvägsaktiebolag tillhöriga järnvägen Mora Noret—Orsa in. in
1917-04-14 · 27 sidor, varav 24 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 24 av 27 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1917:229, Angående förvärvande för svenska statens räkning av den Falun —Rättvik—Mora järnvägsaktiebolag tillhöriga järnvägen Mora Noret—Orsa in. in
Dokumentets text
Kung!. May.ts Nåd. Proposition Nr 229.
1
Nr 229.
Kungl. Maj:ts nådiga proposition till riksdagen angående
förvärvande för svenska statens räkning av den Falun
—Rättvik—Mora järnvägsaktiebolag tillhöriga järnvägen
Mora Noret—Orsa in. in.; given Stockholms slott den 14
april 1917.
Under åberopande av bifogade utdrag av statsrådsprotokollet över
civilärenden för denna dag vill Kungl. Maj:t härmed föreslå riksdagen att
dels, med godkännande av de i statsrådsprotokollet angivna
huvudgrunder för förvärvande för svenska statens räkning av Falun—
Rättvik—Mora järnvägsaktiebolag tillhöriga järnvägen Mora Noret—
Orsa, bemyndiga fullmäktige i riksgäldskontor att efter ingången av
ar 1918 på rekvisition utanordna köpeskillingen för ifrågavarande järnväg,
1,290,000 kronor;
dels besluta, att, i samband med förvärv av järnvägen Mora Noret—
Orsa för statsverkets räkning, en ny broförbindelse i den sträckning,
Kungl. Maj:t kan komma att bestämma, skall anordnas från Mora station
till lämplig punkt å nyssnämnda järnväg norr om Mora Norets station,
vilken förbindelse beräknats kosta 750,000 kronor;
dels för år 1918 anvisa, att utgå av lånemedel, till gäldande av
köpeskillingen för nyssberörda järnväg ett reservationsanslag av 1,290,000
kronor samt för påbörjande av förenämnda broförbindelselinje ett reservationsanslag
av 500,000 kronor, med rätt för Kungl. Maj:t att förskottsvis
under år 1917 av sistnämnda belopp utanordna 200,000 kronor;
dels ock, under förutsättning av bifall till vad sålunda föreslagits,
besluta, att i 1918 års riksstat de bland inkomsterna upptagna lånemedel
för produktiva ändamål skola höjas med 1,790,000 kronor.
De till ärendet hörande handlingar skola tillhandahållas riksdagens
vederbörande utskott; och Kungl. Maj:t förbliver riksdagen med all
kungl. nåd och ynnest städse välbevågen.
GUSTAF.
Oscar von Sydow.
Bihang till riksdagens protokoll 1917. 1 samt. 190 käft. (Nr 229.)
1
2
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 229.
Inledning1.
Utdrag av ''protokollet över civilärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 14
april 1917.
N ärvarande:
Hans excellens herr statsministern Swartz,
Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Lindman,
Statsråden von Sydow,
Stenberg,
Falk,
Hammarström,
Mårten Ericsson,
Åkerman,
Carleson,
Hans Ericson,
Dahlberg.
Departementschefen, statsrådet von Sydow anförde:
I skrivelse den 24 mars 1917 har järnvägsstyrelsen gjort framställning
att för statens räkning måtte förvärvas den Falun—Rättvik—Mora
järnvägsaktiebolag tillhöriga linjen Mora Noret—Orsa och
i samband härmed anordnas en ny förbindelse mellan Mora Strand och
nämnda linje.
De i styrelsens skrivelse omförmälda spörsmål voro redan nästlidne
år föremål för dryftande i sammanhang med då ifrågasatt och
av statsmakterna även beslutat inköp av de Mora—Vänerns järnvägsaktiebolag
tillhörande bandelarna Mora—Persberg med bilinjen Brintbodarne—Malung
samt Persberg—Kristinehamn och Malung—Limedsforsen,
gemensamt i allmänhet benämnda Mora—Vänerns järnväg.
Till grund för den föregående år till riksdagen avlåtna propositionen
i sistnämnda fråga låg en järnvägsstyrelsens skrivelse den 31 mars 1916.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 229.
ii
I denna skrivelse hemställde styrelsen — med överlämnande av i nådigt
brev den 21 september 1915 anbefalld utredning angående möjligheterna
att på skäliga villkor för statens räkning förvärva, förutom Mora—
Vänerns järnväg, bandelarna Mora Noret—Orsa och Mora Noret—Mora
Strand av Falun—Rättvik—Mora järnväg — att de i Mora—Vänerns
järnväg ingående bandelarna måtte inköpas för statens räkning. Beträffande
åter frågan om förvärvet av linjerna Mora Noret—Mora Strand
och Mora Noret—Orsa ansåg styrelsen densamma icke — i olikhet
med förhållandet beträffande Mora—Vänerns järnväg — vara av beskaffenhet
att behöva föreläggas 1916 års riksdag. Någon inlösen av
linjen Mora Noret—Mora Strand syntes enligt styrelsens uppfattning
överhuvud icke böra ifrågakomma, utan förklarade sig styrelsen ämna
framdeles till Kungl. Maj:t inkomma med förslag om anläggning av
en ny förbindelse mellan nämnda båda stationer. I fråga om bandelen
Mora Noret—Orsa ansåg styrelsen Falun—Rättvik—Mora järnvägsaktiebolags
för säljningsanbud icke böra antagas, utan höll före, att
bestämmandet av inlösningssumman i enlighet med koncessionens bestämmelser
borde hänskjutas till gode män. Härmed åsyftade styrelsen
tilllämpning av en bestämmelse i nådig resolution den 12 juni 1891 rörande
koncession å järnväg Mora Noret—Orsa, att svenska statsverket
vore berättigat att inlösa järnvägen med tillhörigheter och trafikmateriel
mot ett penningebelopp, som, om inlösen skedde efter tio år från det
banan blivit i sin helhet eller till någon del upplåten för allmän trafik,
skulle, allt efter det sätt, som funnes vara för koncessionshavarna förmånligast,
antingen beräknas enligt viss närmare angiven grund eller
ock bestämmas av fem gode män, utav vilka Kungl. Maj:t utsåge två
och koncessionshavarna två, varefter de fyra sålunda valda ägde tillkalla
den femte.
För den ståndpunkt, styrelsen sålunda intog beträffande frågan om
inlösen av nyssberörda två Falun—Rättvik—Mora järnvägsaktiebolag
tillhörande bandelar, anförde styrelsen i förenämnda skrivelse den 31
mars 1916 följande skäl.
Linjen Mora Noret—Mora Strand, d. v. s. förbindelsen över Dalälven mellan
Gävle—Dala och Mora—Vänerns järnvägar, är särskilt koncessionerad, men genom
ett senare beslut av den 30 december 1898 har Kungl. Maj:t medgivit, att berörda
förbindelselinje må förenas med linjen Falun—Rättvik—Mora till en enhet.
Vid förhandlingarna mellan ombud för järnvägsstyrelsen och för ägaren till ifrågavarande
linje, Falun—Rättvik—Mora järnvägsaktiebolag, hava bolagets underhandlare
gjort gällande, att bolaget icke kan tvingas till att avstå denna förbindelseled
utan att samtidigt linjen Falun—Rättvik—Mora inlöses av staten. Bolaget begär
visserligen icke, att staten skall inlösa sträckan Falun—Rättvik—Mora, men vill
4
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 229.
begagna sig av berörda enhetsförklaring i så måtto, att bolaget förklarar sig icke
vilja avstå från sträckan Mora Noret—Mora Strand med mindre staten löser
sträckan Mora—Älvdalen. Staten skulle således vara skyldig att inlösa såväl
sträckan Mora Noret—Mora Strand som linjen Mora—Älvdalen. För att undvika
den icke önskvärda inlösningen av linjen Mora—Älvdalen finnes den utvägen,
att staten helt avstår från inlösen av linjen Mora Noret—Mora Strand och i
stället bygger en särskild förbindelselinje mellan linjerna Mora—Orsa och Mora
—Kristinehamn. För en sådan lösning av frågan talar icke blott den nu nämnda
fördelen, att staten därigenom slipper ingå på frågan om inlösen av linjen Mora
—Älvdalen, utan även andra skäl. Ä den bro, som nu förmedlar järnvägstrafiken
mellan Mora Noret och Mora Strand, besörjes å samma brobana både järnvägsoch
landsvägstrafik. Denna sammankoppling av landsvägs- och järnvägstrafik
blir givetvis med ökad järnvägstrafik omöjlig att uppehålla — i synnerhet som
bron är jämförelsevis lång eller 170 meter — och man står således inom kort
inför nödvändigheten att bereda ökat utrymme för trafiken över Dalälven å denna
punkt medelst en ny bro över älven. Den lyckligaste lösningen av denna fråga
synes styrelsen vara, att denna nya bro avses för statsbanans tåg mellan Mora
Strand och Orsa, samt att den enskilda banans förbindelse över Dalälven fortfarande
får framgå över den nuvarande bron, som i så fall ännu länge torde
vara tillräcklig för såväl landsvägstrafiken som den enskilda banans tågtrafik.
Den ökade kostnaden för en ny bro är icke heller så avsevärd, då den nuvarande
bron för att kunna upptaga statens järnvägars trafik i alla fall skulle
behöva förstärkas för en kostnad av omkring 300,000 kronor, medan kostnaden
för en ny bro för statens järnvägars räkning skulle uppgå till omkring 415,000
kronor. Härtill kommer, att ägaren av den nuvarande bron är skyldig att, då
landsvägstrafiken behöver skiljas från järnvägstrafiken, till staten återbetala ett
av staten såsom bidrag för brobyggnaden lämnat belopp av 85,300 kronor, vilken
fordran staten således skulle förlora, därest staten bleve ägare av bron ifråga.
För den nya förbindelsen över älven finnas uppgjorda olika alternativa förslag,
varvid företräde ansetts böra lämnas åt ettdera av två förslag, slutande det
ena å ett belopp av 578,000 kronor och det andra å ett belopp av 589,000 kronor.
Skillnaden mellan dessa båda förslag är endast den, att i det förra fallet den
nuvarande utgångslinjen från Mora Noret och norrut slopas — i vilket fall tåg
från nyssnämnda station till Orsa icke längre skulle kunna framföras direkt utan
behöva införas till Mora Strand -— under det att i senare fallet denna utgångslinje
bibehålies, medgivande direkta tåg mellan Mora Noret och Orsa, vilket då
medför behov av en växel med blockstation strax norr om Mora Noret, där linjen
över den nya bron mot Mora Strand avviker från nuvarande linjen Orsa—Mora
Strand.
Styrelsen har på grund av vad nu anförts ställt sig på den ståndpunkten,
att någon inlösen av ifrågavarande sträcka Mora Noret—Mora Strand icke bör
ifrågakomma.
Frågan om inlösen av linjen Mora Noret—Orsa har jämväl varit föremål för
underhandling mellan järnvägsstyrelsens och Falun—Bättvik—Mora järnvägsaktiebolags
delegerade. Bolagets delegerade hava framlagt ett anbud, enligt vilket
staten skulle äga förvärva denna sträcka för ett pris av 1,284,902 kronor 53 öre.
Till detta belopp har bolaget kommit genom att, utgående från kostnaden för
hela sträckan Falun—Orsa, uträkna vad som belöper på sträckan Mora—Orsa
efter samma kostnad per km. Härtill har lagts kostnaden för nya anläggningar
5
Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 229.
å bana och stationer, utförda till och med år 1913, ävensom 10 ars ränta efter
5 procent å samtliga till och med år 1904 nedlagda kostnader samt å senare anläggningar
ränta för respektive antal år till och med år 1913. Från den sålunda
erhållna summan har dragits nettoinkomsten å ifrågavarande sträcka för åren
1905—1914. Bolaget liar således tillämpat samma beräkningssätt, som finnes
föreskrivet för statens inköp av enskilda järnvägar under de första tio åren efter
en järnvägs öppnande för trafik.
Järnvägsstyrelsens delegerade hava emellertid ansett berörda kostnadssumma
alltför hög. En inom järnvägsstyrelsen uppgjord approximativ beräkning över
vad ifrågavarande järnvägsanläggning skulle kosta att utföra enligt de priser, som
gällde år 1914, vilka priser givetvis äro betydligt högre än de, som gällde vid
tiden för banans byggande, utvisar en kostnad för järnvägslinjen av 601,800
kronor och för Orsa station med hotell av 569,000 kronor, eller tillhopa 1,170,800
kronor. Utgår man nu ifrån, att banan och stationen ju tillkommo under åren
1892—1894 och att således de äldsta bananläggningarna äro 24 år gamla, synes
värdet böra minskas med samma avskrivnings- eller förnyelsefonds-procent för
respektive antal år, som plägar tillämpas vid statens järnvägar. Denna procent
är vad beträffar överbyggnad iy2 % samt ifråga om husbyggnader, stängsel och
signaler 2 %. En dylik procentberäkning ger till resultat ett belopp av ungefär
200,000 kronor, vadan banans värde nu skulle utgöra c:a 970,000 kronor.
Härtill kommer, att bolaget ej självt haft alla utgifter för anläggandet av
Orsa station, utan att andra där anslutande järnvägar deltagit med ett belopp av
ungefär 250,000 kronor.
Yid nu angivna förhållanden har järnvägsstyrelsen i likhet med sina delegerade
ansett, att ifrågavarande anbud icke bör antagas, utan att bestämmandet
av iniösningssumman bör i enlighet med koncessionens bestämmelser hänskjutas
till gode män.
Vid ärendets föredragning i statsrådet den 25 april 1916 anslöt jag
mig till styrelsens uppfattning, att någon inlösen av sträckan Mora
Noret—Mora Strand icke borde ifrågakomma.
I likhet med järnvägsstyrelsen ansåg jag även, att nu berörda
frågor rörande sträckan Orsa—Mora Strand icke behövde föreläggas 1916
års riksdag. Ehuru styrelsens förslag till ordnande av dessa frågor
syntes mig väl motiverade, ansåg jag mig därför icke då behöva intaga
slutgiltig ståndpunkt till desamma. Jag hade emellertid velat framlägga
styrelsens förslag, enär de lämnade en överblick över de ungefärliga
kostnader, varmed statsverket hade att räkna vid avgörandet av
spörsmålet, om staten borde söka framföra inlandsbanan till hamn vid
Vänern eller om denna bana skulle stanna vid Orsa.
Däremot tillstyrkte jag vid samma tillfälle livligt ett omedelbart
inköp för statens räkning av Mora—Vänerns järnväg. Då de huvudsakliga
skäl, jag härvid androg rörande fördelarna av en statens egen
förbindelseled mellan Dalarna jämte trakterna norr därom samt Vänerharnn,
i stort sett torde äga tillämpning jämväl vid prövning av frågan
6
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 229.
om inlösen av den såsom en detalj i detta projekt ingående iinjen
Mora Noret—Orsa, ber jag att här få i största korthet erinra om desamma.
Genom inköpet av Mora—Vänerns järnväg jämte i enskild ägo
varande järnvägslinjer norr därom upp till Sveg, där anslutning vunnes
med inlandsbanan, skulle, framhöll jag, komma att förverkligas den
gamla tanken — låt vara på annat sätt än ursprungligen ifrågasatts —
att i statens hand erhålla fortsättning söderut av den under byggnad
varande inlandsbanan med därav följande uppenbara fördelar för det
allmänna. I samband härmed betonade jag särskilt betydelsen av att
inlandsbanan såsom statsbana sattes i förbindelse med lämplig hamn
vid Vänern, ej minst med hänsyn till den viktiga samfärdselleden Trollhätte
kanal, vilken numera, som bekant, blivit öppnad för trafik i sitt
nya skick.
Då det vore att antaga, att staten på grund av de ekonomiska förhållandena
inom Orsa—Härjeådalens järnvägsaktiebolag en gång bleve
ägare till detta bolags järnväg, komme staten, då så skedde och statsbanan
Sveg—Brunflo bleve färdigbyggd, vilket kunde beräknas inträffa
omkring år 1919, att äga eu sammanhängande trafikled från inlandsbanans
nordligaste punkt till Orsa. Det kunde då, framhöll jag, ej
anses lämpligt att en så lång och betydelsefull statsbanesträcka finge
sin avslutning vid ett enskilt järnvägsnät. Ån mer framträdande bleve
betydelsen av en stambana i dessa trakter, då inlandsbanan, vars
fortsättning norrut från Brunflo snart framkommit till Volgsjön vid
Ångermanälven, bleve fullbordad i hela sin sträckning norrut till banan
Luleå—Riksgränsen. I så fall skulle genom inköp av linjerna från
Orsa till Kristinehamn staten från inlandsbanans tänkta anknytning till
Riksgränsbanan, eller Gällivare, ned till Kristinehamn äga en sammanhängande
förbindelseled med en längd av ej mindre än omkring 1,260
kilometer.
Slutligen erinrade jag, att chefen för generalstaben meddelat, att
även strategiska skäl talade för statsinköp av Mora—Vänerns järnväg,
därvid betonats betydelsen av sträckningen Kristinehamn—Mora Noret—
Orsa—Sveg såsom en efter utökning av dess trafikförmåga för masstransporter
fullt användbar transportväg, särskilt sedan statsbanan
Sveg—Brunflo blivit färdigbyggd och än mer efter färdigbyggande
av inlandsbanan i dess helhet.
Kungl. Maj:t delade den av mig uttalade uppfattningen i samtliga
nu föreliggande inlösningsfrågor. Den till 1916 års riksdag avlåtna
7
Kungl. Maj.is Nåd. Proposition Nr 229.
propositionen i ämnet kom därför att endast omfatta förslag om statsinlösen
av Mora—Vänerns järnväg, ett förslag, vilket, såsom förut nämnts,
vann riksdagens bifall.
För att härefter övergå till närmare behandling av järnvägsstyrelsens
föreliggande förslag om statsinlösen av bansträckan Mora Noret
—Orsa, får jag först erinra, att styrelsen — i anslutning till sitt uttalande
i framställningen av den 31 mars 1916 — i skrivelse den 23
augusti 1916 hemställde, att Kungl. Maj:t måtte utse två gode män för
bestämmande av löseskilling vid ifrågasatt inlösen för statsverkets räkning
av förevarande bansträcka.
Med bifall härtill utsåg Kungl. Maj:t för statens del till gode män
distriktschefen i mellersta väg- och vattenbyggnadsdistriktet, majoren i
väg- och vattenbyggnadskåren Fredrik Enblom samt vice häradshövdingen
Gustaf Huselius.
Från Falun—Rättvik—Mora järnvägsaktiebolags sida utsågos till gode
män verkställande direktören i Västergötland—Göteborgs järnvägsaktiebolag,
majoren i väg- och vattenbyggnadskåren John Nyström och bandirektören
vid trafikaktiebolaget Grängesberg-Oxelösunds järnvägar Carl
Andersson, varefter de valde fyra gode männen tillkallade såsom femte
god man justitierådet Axel Borgström.
Den 14 mars 1917 hava skiljemännen fattat sitt beslut i ämnet och
därvid bestämt inlösningspriset för själva järnvägen till 1,290,000 kronor.
I nu förevarande skrivelse av den 24 mars 1917 har järnvägsstyrelsen
lämnat en närmare redogörelse för de förhandlingar mellan parterna,
som föregått detta skiljemännens beslut.
Innan jag ingår på denna redogörelse, ber jag emellertid att, med
ledning av utav järnvägsstyrelsen lämnade uppgifter, få meddela en del
upplysningar angående tillkomsten av linjen Mora Noret—Orsa samt
om linjens tekniska och ekonomiska förhållanden.
Bandelen Mora Noret—Orsa, vars närmare belägenhet framgår av
en karta, vilken torde få bifogas protokollet, utgör en särskilt koncessionerad
del av den Falun—Rättvik—Mora järnvägsaktiebolag tillhöriga
linjen Falun—Orsa. Den sträcker sig, med en längd av 13,4 km., från
Falun—Rättvik—Mora järnvägs station vid Mora Noret norrut efter
Orsasjöns östra strand till Orsa kyrkoby i Kopparbergs län. Bandelen,
som öppnades för allmän trafik den 1 augusti 1892, har mellan ändstationerna
två hållplatser, Vattnäs och Holen, upplåtna för enbart
Inlösen ut
järnvägren
Mora
Noret—
Orsa.
Tillkomst.
8
Tekniska
förhållanden.
Ekonomiska
förhållanden.
Kung!. May.ts Nåd■ Proposition Nr 229.
persontrafik. Hela linjen Falun—Mora Noret—Orsa trafikeras av Gävle
—Dala järnvägsaktiebolag. Enligt vad jag inhämtat, kunna väl trafiksiffrorna
redovisas för hela nämnda linje, men däremot ej särskilt för
bandelen Mora Noret—Orsa.
Järnvägslinjen Falun—Mora Noret—Orsa byggdes under en tid, då
arbets- och materialpriser voro jämförelsevis billiga. Falun—Rättvik—Mora
järnvägsaktiebolags bokförda skulder den 31 december 1894, uppgående
till sammanlagt 3,181,636 kronor, torde kunna anses utgöra byggnadskostnaden
för hela linjen Falun—Orsa efter dess färdigbyggande. Då hela
banlängden Falun—Orsa utgör 102 kilometer, kostade banan sålunda endast
31,200 kronor per kilometer. Av tillgängliga räkenskapsuppgifter har
däremot icke kunnat inhämtas, vartill kostnaden för Mora Noret—Orsa
järnväg ensamt för sig uppgått.
Maximilutningen å linjen Mora Noret—Orsa är 16,67 °/oa och minsta
krökningsradien 300 meter. Endast en bro av nämnvärd längd förekommer,
nämligen vid Enån om 1 spann å 8 meter. Överbyggnaden
består av räler med vikt för meter av 27,3 kg. på 2,7 m:s långa sliprar.
Bandelen är försedd med telegrafledning, bestående av en tråd. Rullande
materiel tillhandahålles av Gävle—Dala järnvägsaktiebolag.
Såsom nämnts, kunna några årliga trafikuppgifter icke lämnas enbart
för bandelen Mora Noret—Orsa.
Rörande Falun—Rättvik—Mora järnvägsaktiebolags ekonomiska förhållanden
må, förutom vad nyss nämnts, framhållas följande.
Bolagets inbetalta aktiekapital utgör 1,282,100 kronor å aktier å 100
kronor, vilka aktier samtliga innehavas av Gävle—Dala järnvägsaktiebolag.
Utdelningen har under åren 1906—1915 utgjort resp. 6, 6, 6,
5, 5, 8, 8, 0, 0, 0 procent.
Av bolagets 4 % obligationslån av den 1 september 1888 å 1,650,000
kronor (slutlikvid 1931) återstod vid 1915 års slut 962,000 kronor. Som
säkerhet för obligationslånet gäller första inteckning i järnvägen Falun
—Mora Noret samt garanti för ränta och amortering av Gävle—Dala
järnvägeaktiebolag. I Mora—Orsa järnväg finnes endast en ännu gällande
inteckning enligt förbindelse till Orsa sockens skogsmedelsfond å
300,000 kronor med ränta. Förbindelsen är emellertid numera inlöst
och kan, såsom befintlig i bolagets förvar, vid eventuell inlösen överlämnas.
Falun—Rättvik—Mora järnvägsaktiebolags ställning den 31 december
1916 framgår av följande balanskonto:
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 229.
9
Tillgångar:
Järnvägsanläggningen:
bandelen Falun—Oroa ................................................
» Mora—Älvdalen .........................................
Aktier i främmande järnvägar:
600 st. aktier i Gävle—Dala järnvägsaktiebolag............
5,256 aktier i Stockholm—Västerås—Bergslagens nya
järnvägsa^tiebolag...................................................
100 st. aktier i Södra Dalarnes järnvägsaktiebolag ......
Södra Dalarnes järnvägsaktiebolag .................................
Stockholm enskilda bank, oblig. räkning........................
3,795,083: 54
953,618: 81
30,000: —
595,565: 46
10,000: —
4,748,702: 35
635,565
40,000
350
Summa tillgångar kr.
Skulder:
Aktiekapitalet.........................................................................................
Reservfonden ..........................................................................................
Dispositionsfonden .................................................................................
1888 års 4 % obligationslån ..................................................................
Gävle—Dala järnvägsaktiebolag..............................................................
Stockholm—Västerås—Bergslagens nya järnvägsaktiebolag.................
Obetalda räntor........f...............................................................................
Vinst- och förlustkonto..........................................................................
5,424,617
1,282,100
450.000
600.000
918,000
1,970,382
350
203,785
46
81
Kronor 5,424,617
40
41
81
I följande översiktstablå lämnas uppgifter om Falun—Rättvik—
Mora järnvägsaktiebolags bokförda byggnadskostnad, nettoinkomst och
avkomstprocent under åren 1906—1915.
•
0
År.
Bokförd byggnadskostnad vid
årets slut för
Summa bok- förd bygg- nadskostnad.
Nettoinkomst.
Avkomst>
procent.
Falun—Orsa.
Hora Noret—
Älvdalen.
Kr.
Kr.
Kr.
Kr.
%
1 1906 ...........................
3,588,268
21
_
3,588,268
21
266,705
60
7.4
1907 ..........................
3,653,500
31
864,161
83
4,517,662
14
215,869
30
4.8
1908 .........................-
3,681,866
79
991,275
75
4,673,142
54
176,450
73
3.8
1909.........................
3,696,557
14
1,002,895
66
4,699,452
80
118,894
67
2.5
1910...........................
3,707,300
70
963,562
23
4,670,862
93
141,616
31
3.o
1911 ...........................
3,723,415
60
950,433
60
4,673,849
20
178,794
22
3.8
1912..........................
3,626,202
84
951,318
45
4,577,521
29
183,857
45
4.o
1913...........................
*
3,694,424
21
951,318
45
4,645,742
66
182,593
84
3.9
1914...........................
3,732,095
71
951,318
45
4,683,414
16
297,617
75
6.4
1915..........................
3,762,895
80
952,855
75
4,715,751
55
258,423
57
5.5
Bihang till riksdagens protokoll 1917. 1 saml. 190 höft. (Nr 229.) 2
opaginerad Kontrollera mot PDF
Förhandlingarna
inför
gode männen.
to
Kungl. Maj-.ts Nåd. Proposition Nr 229.
Bolagets disponibla inkomst och dess användning framgår av följande
redogörelse.
Å r.
Disponibel inkomst
Av disponibla inkomsten har använts
eller jvsatts till
för året.
från före- gående år
överförd.
Summa.
Reserv-
fonden.
Disposi
tions-
fonden.
-
Utdelning
å aktier.
nästa års
vinst- och
förlust- konto.
Kr.
Kr.
Kr.
Kr.
Kr.
Kr.
%
Kr.
1906 ..................
195,675
60
195,675
60
_
_
118,749
60
76,926
_
6.0
_
_
1907 ..................
146,539
30
—
—
146,539
30
—
—
69,613
30
76,926
—
6.o
—
—
1908 ..................
105,140
81
—
—
105,140
81
—
—
—
—
76,926
—
6.o
28,214
81
1909 ..................
53,084
67
28,214
81
81,299
48
—
—
—
-
64,105
—
5.o
17,194
48
1910 .................
77,646
31
17,194
48
94,840
79
—
—
—
—
64,105
—
5.o
30,735
79
1911 ..................
116,724
22
30,735
79
147,460
01
—
—
—
—
102,568
—
8.o
44,892
01
1912 .................
124,639
75
44,892
01
169,531
76
—
—
—
—
102,568
—
8.o
66,963
76
1913 ..................
140,299
24
66,963
76
207,263
—
—
—
150,000
—
—
—
—
57,263
—
1914 ..................
246,529
16
57,263
—
303,792
16
180,000
—
61,637
10
—
—
—
62,155
06
1915 ..................
218,066
47
62,155
06
280,221
53
—
—
200,000
—
—
—
—
80,221
53
Jag ber härefter få meddela vad järnvägsstyrelsen i sin skrivelse
den 24 mars 1917 anfört rörande förhandlingarna inför gode männen
och dessas beslut.
Med erinran, att det av bolaget under förberedande förhandlingar lämnade
erbjudande att avstå järnvägen för 1,264,902 kronor 53 öre vore ett förlikningsanbud,
som, då det icke antagits, numera förfallit, bär bolaget inför skiljemännen
förklarat sig anse det billigt, att löseskillingen bestämdes till icke blott
hittillsvarande kostnaden för järnvägen jämte ränta därå före avträdandet med avdrag
av driftöverskottet under tiden, utan även ett skäligt belopp med hänsyn
till att järnvägen under de 25 år den trafikerats erhållit en för varje år stigande
trafikinkomst och således ett allt högre affärsvärde. Ifrågasättas kunde för övrigt,
om icke, då staten mot ägarens vilja begagnade sig av sin rätt att förvärva
järnvägen, till grund för löseskillingens bestämmande borde .läggas icke de verkliga
kostnaderna för järnvägsanläggningen, utan det belopp, som skulle erfordras
för att nu bygga järnvägen. Denna kostnad hade av sakkunnig person beräknats
till 1,405,000 kronor. Förbises finge ej heller, att bolaget, som i följd av statens
förvärvande av järnvägen berövades den nuvarande slutstationen vid Orsa för
bolagets järnväg Falun—Mora Noret—Orsa, vore nödsakat att nedlägga avsevärda
belopp för åstadkommande vid Mora Noret av anordningar, motsvarande
de nu vid Orsa befintliga. Dessa anordningar, som måste vara färdiga före den
1 januari 1918, då järnvägen eventuellt komme att övertagas av staten, hade av
bolagets bandirektör beräknats medföra en utgift av 524,000 kronor.
11
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 229.
De hittills varande kostnaderna för järnvägen, inberäknat ränta å byggnadskapitalet
till 1915 års sint jämte värdet av inventarier, men med frånräknande
av driftsöverskottet under åren 1892—1915, utgjorde 1,370,794 kronor 81 öre; och
fordrade bolaget nu i lösen för järnvägen detta belopp samt såsom ersättning
för järnvägens affärsvärde hälften därutöver eller således i runt tal 2,057,000
kronor. *
Sedermera har bolaget uppgivit, att anläggningskostnaden för järnvägen enligt
ovan angivna grunder borde beräknas till allenast 1,283,403 kronor 13 öre
och följaktligen nedsatt sitt anspråk till utbekommande av nämnda belopp jämte
hälften därutöver eller således till i runt tal 1,925,105 kronor.
Järnvägsstyrelsen har anfört: Koncessionen borde så förstås, att då vid
ifrågasatt inlösen av järnvägen löseskillingen skulle bestämmas av gode män, därvid
skulle läggas till grund järnvägens sakvärde, d. v. s. vad järnvägen kostat i
anläggning utan att därvid finge beräknas ränta å anläggningskostnaden. Från
detta sakvärde borde avdragas den värdeminskning järnvägen undergått, vilken
skäligen kunde beräknas efter den avskrivningsprocent, som vid statens järnvägar
tillämpades. Vidare borde avdragas det belopp om 255,333 kronor 20 öre,
som Dala—Hälsinglands och Orsa—Härjedalens järnvägar erlagt till bolaget för
rätten till gemensamt begagnande av Orsa station och såsom ersättning för därav
föranledda utvidgningar av densamma. Det kunde ifrågasättas om, på sätt
bolaget gjort gällande, bolaget utöver den sålunda beräknade gottgörelsen vore
berättigat till särskild ersättning för anordnandet vid Mora Norets station i
stället för vid Orsa av slutstation för bolagets järnväg Falun—Mora Noret, men
även om gode männen av billighetsskäl skulle tillerkänna bolaget dylik ersättning,
vore det av bolaget uppgivna beloppet alltför högt. Styrelsen hade låtit uppgöra
ett förslag till erforderliga bangårdsanläggningar vid Mora Noret, slutande
å 375,000 kronor. Med detta förslag skulle bolaget erhålla en bättre anordnad
station med större möjligheter till framtida utveckling av spårsystem m. m. än
bolaget för närvarande hade vid Orsa. Vid sistnämnda station funnes endast
omkring 12,000 kvm. mark, som lämpligen kunde användas till framtida utvidgningar,
under det att motsvarande areal vid Mora Noret utgjorde omkring 10,000
kvm mera. Från det av styrelsen beräknade kostnadsbeloppet borde följaktligen
avdrag ske för värdet av 10,000 kvm. mark, uppskattad till 10,000 kronor. Vidare
borde avdrag ske för den del av ersättningsbeloppet för Orsa station, som vore
att hänföra till nämnda stations egenskap att vara slutstation för bolagets linje
söder om Mora Noret. De anläggningar vid Orsa, som härvid borde tagas i beräkning,
kunde uppskattas till två lokomotivstallar och nio rum, värda sammanlagt
omkring 42,200 kronor. Slutligen borde avdragas det kapitaliserade värdet
av de inkomster, bolaget erhölle i uthyrda lägenheter i nyuppförda bostadshusen
i Mora Noret. Avtalet nya rum uppgåves till 28. Med frånräknande av ovannämnda
nio rum återstode 19, för vilka bolaget årligen ägde uppbära i hyra 75
kronor per rum eller sammanlagt 1,425 kronor. Kapitaliserat efter b% utgjorde
detta belopp 28,500 kronor.
Enligt styrelsens uppfattning borde för övrigt de nyanläggningar, som för
bolagets nya slutstation vore erforderliga, lämpligen förläggas till statens järnvägars
station vid Mora, och påyrkades, att gode männens undersökning för bestämmandet
av järnvägens värde måtte omfatta jämväl frågan om och i vad mån
utvidgning av Mora eller Mora Norets station kunde anses erforderlig för att
Gode männens
beslut.
12 Kungl. Maj;ts Nåd. Proposition Nr 229.
ersätta de fördelar, bolaget haft genom att Orsa station hittills varit utgångsoch
slutstation för trafik å bolagets järnväg.
Häremot har bolaget genmält: Anspråket på gottgqrelse jämväl för järnvägens
affärsvärde vore fullt befogat. Då järnvägen med tillbehör alltjämt underhållits
förstklassigt, och materialpriser, särskilt beträffande järnvägsräls, nu
vore avsevärt högre än som betingats vid järnvägens anläggning, kunde järnvägen
icke sägas hava undergått någon som helst värdeminskning. Tillämpning av det
av styrelsen påyrkade avskrivningsförfarandet kunde därför icke ifrågakomma.
Styrelsens påstående att från järnvägens värde borde avdragas de belopp, anslutande
järnvägar fått erlägga för rätten att begagna Orsa station, vore fullkomligt
obefogat. Beträffande det av styrelsen uppgjorda förslaget till nya bangårdsanläggningar
vid Mora Koret, vore detta i visst fall till och med en försämring
av nu rådande förhållanden och motsvarade för övrigt icke behovet. Styrelsens
1''ämförelse med nuvarande stationsanläggningar i Orsa vore missvisande, då förlållandena
icke vore direkt jämförbara. Av de av styrelsen från uppgivna kostnadssumma
påyrkade avdrag kunde endast godkännas avdraget för den kapitaliserade
hyran för vissa bostadslägenheter. Hyresbeloppet borde emellertid
minskas med kostnaden för byggnadens underhåll och brandförsäkring, vilka
kunde skattas till lx/2 % av anläggningskostnaden eller således för ifrågakomna
19 rum till 763 kronor 40 öre. Behållna hyresinkomsten utgjorde således allenast
661 kronor 60 öre och kapitaliserade värdet därav 13,232 kronor. Att, såsom
styrelsen ifrågasatt, förlägga de för den nya slutstationen erforderliga anordningarna
till Mora station i stället för till Mora Koret ville bolaget icke underkasta
sig, då det för bolaget vore ur alla synpunkter fördelaktigast att i största
möjliga utsträckning ombesörja sin trafik vid egen station.
Såsom förut nämnts, fastställde gode männen den 14 mars 1917
värderingsbeloppet för själva järnvägen till 1,290,000 kronor. Vissa
i Orsa befintliga inventarier uppskattades till 22,300 kronor. Inlösningssumman
i dess helhet fixerades sålunda till sammanlagt 1,312,300
kronor. Gode männens beslut var av följande hädelse.
»Godemännen finna, att såsom utgångspunkt för bestämmandet av
järnvägens inlösningsvärde bör tagas den beräknade kostnaden för anläggning
i närvarande tid av motsvarande järnväg, med frånseende
dock från de av nu pågående krig betingade särskilt höga byggnadskostnader,
samt utan avdrag för vad vissa järnvägar erlagt för rätten
till anslutning vid Orsa station.
Från det sålunda erhållna beloppet bör avräknas skälig avskrivning
å husbyggnader, överbyggnader till bana och broar, bangårdsmaskinerier
samt telefon- och telegrafanläggningar.
Däremot bör tilläggas skälig ersättning åt bolaget för det bolaget
i följd av järnvägens avträdande blir nödsakat att under nuvarande
dyrtid förskaffa sig ny slutstation för bolagets järnvägslinje Falun—
13
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 229.
Mora Noret, vilken slutstation bolaget måste vara berättigat anlägga
å egen bana och således vid Mora Norets station.
På grund av vad sålunda anförts fastställa godemännen inlösningsvärdet
för järnvägen Mora Noret—Orsa i ett för allt till 1,290,000
kronor.
Till detta belopp skall emellertid läggas ostridiga beloppet för de
i hotellet, lokomotivstallet och övriga byggnader i Orsa befintliga inventarier
22,300 kronor.
Vid bestämmande av järnvägens värde hava godemännen utgått
från att järnvägens gräns vid Mora Noret mot järnvägen Falun—Mora
Noret sättes vid kilometerpålen 89 från Falun räknat, uppsatt strax norr
om yttersta norra växeln å Mora Norets station.»
Gode männen Borgström och Huselius hava ansett principiellt
riktigare att vid ersättningens fastställande utgå från ursprungliga anläggningskostnaden
utan rätt för järnvägens ägare att därå beräkna
ränta, men då de även med denna utgångspunkt skulle kommit till
ungefär samma praktiska slutresultat som övriga godemän, hava de
förenat sig i det slut, vartill dessa kommit.
I sin förevarande skrivelse av den 24 mars 1917 har järnvägsstyrelsen
förordat statsinlösen av linjen Mora Noret—Orsa till av gode
männen åsatt värde. Såsom skäl härför anför styrelsen:
Den av skiljenämnden fastställda lösesumman ställer sig ungefär lika liög
som det av järnvägens ägare vid föregående underhandlingar begärda försäljningspriset.
Det är härvid att märka, att bolaget vid nämnda underhandlingar enligt
egen uppgift avglömt att begära ersättning för de ändringsarbeten vid Mora Norets
station, som bliva en följd av att bolagets slutstation genom frånskiljandet av
linjen Mora—Orsa flyttas från Orsa till Mora, och har bolaget nu inför skiljenämnden
framställt krav på dylik ersättning med ett belopp av 524,000 kronor.
Styrelsen har väl ifrågasatt, huruvida inlösningsvärdet lagligen borde påverkas av
den av bolaget anförda omständigheten att, efter frånskiljande från bolagets övriga
egendom av linjen Mora—Orsa, lokomotivstallar och andra anläggningar skulle
bliva nödvändiga att utföra i Mora för trafikens behöriga upprätthållande. Styrelsen
har dock ansett sig icke böra förneka, att billighetsskäl tala för beviljandet
av viss ersättning för berörda arbeten, åtminstone i den mån kostnaden för dessa
arbeten icke täckes av den del av ersättningen för Orsa station, som motsvarar
de för trafiken å linjen Mora—Orsa allt för stora anläggningarna i Orsa. Inför
skiljenämnden har styrelsen yrkat på att, om över huvud taget ersättning för
behövliga ändringsarbeten ansågos böra beviljas, densamma icke måtte sättas
högre än 294,300 kronor. Styrelsen har nämligen upprättat ett förslag till behövliga
ändringsarbeten å Mora Norets station, enligt vilket förslag kostnaderna
med avdrag för överflödiga anläggningar i Orsa skulle uppgå till sistnämnda belopp.
Järnvägsstyrelsens
skal
för godkännande
av
värderingspriset.
14
Departement3- chefen.
Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 229.
Ett av järnvägsstyrelsen yrkat avdrag av 255,000 kronor, motsvarande de
belopp, som Dala—Hälsinglands järnväg och Orsa—Härjedalens järnväg erlagt
till Ealun—Rättvik—Mora järnvägsaktiebolag såsom ersättning för rätten för förstnämnda
järnvägar att ansluta till Orsa station, har icke av nämnden medgivits.
I beaktande av vad nu nämnts och med hänsyn till de föreliggande förhållandena
synes den av skiljenämnden bestämda lösesumman icke vara större
än att densamma bör av statsmakterna antagas och således inlösen nu böra äga
rum. Enligt styrelsens uppfattning lär det icke finnas någon utsikt att under
följande år kunna erhålla banan till billigare pris än nu bestämts.
I enlighet med det av gode männen bestämda inlösningsvärde å järnvägen
erfordras alltså anslag av riksdagen till belopp av 1,290,000 kronor. Det i beslutet
angivna värdet av inventarier synes böra gäldas av trafikmedel.
Efter framhållande av, att det genom statsmakternas beslut år
1916 om förvärvande för statens räkning av Mora—Vänerns järnvägsaktiebolags
olika järnvägsdelar torde vara fastslaget, att staten för
åstadkommande av en västlig genomgående förbindelse mellan mellersta
och sydligare Sverige, å ena, samt Norrland, å andra sidan, bör förvärva
även norr om berörda järnvägsdelar liggande bandelar, och med hänvisning
till förberörda av mig år 1916 anförda huvudsakliga skäl för
dylik inlösen fortsätter styrelsen:
I detta samband må erinras om vad styrelsen anfört i sitt den 31 juli 1916
avgivna utlåtande över ifrågasatt inlösen för statsverkets räkning av den norr
om ifrågavarande handel varande järnvägslinjen Orsa—Sveg. Däri framhölls
bland annat, att ett övertagande av denna järnvägslinje och dess trafikerande av
statens järnvägar, innan den under byggnad ännu varande statsbanan Brunflo—
Sveg bleve färdig, måste på grund av banans från det övriga statsbanenätet isolerade
läge bliva förenat såväl med olägenheter i förvaltningshänseende som med
onödiga kostnader för driften.
Det vore uppenbarligen i samband med färdigblivandet av Inlandsbanan
norr om Sveg — vilket man först torde kunna tänka sig under år 1919 — som
ett besittningstagande av de mellanliggande bansträckorna för erhållande av en
i statens ägo varande obruten förbindelse mellan Kristinehamns och Östersunds
stationer å statsbanelinjen Laxå—Charlottenberg respektive Bräcke—Storlien
kunde bliva angeläget. Att därför i sakens dåvarande läge omedelbarligen vidtaga
några åtgärder i angivna syfte syntes icke vara från statens sida av något
behov påkallat.
Huru än förhållandena komme att utveckla sig i fråga om statens förvärv
av omförmälda bansträcka Orsa—Sveg, vore i föreliggande fråga att beakta den
uppenbara fördelen att snarast möjligt få i statens hand en sammanhängande
linje från den viktiga grenstationen Orsa till Yänerhamn.
Beträffande själva frågan, huruvida ett förvärv över huvud bör äga
rum av banan Mora Noret—Orsa, torde jag kunna fatta mig kort. Genom
statsmakternas år 1916 fattade beslut om inlösen av Mora—Vänerns
järnväg lärer det nämligen vara fastslaget, att för åstadkommande av en
15
Kung!. Mnj:ts Nåd. Proposition Nr 229.
västlig genomgående förbindelse mellan mellersta och sydligare Sverige,
å ena sidan, samt Norrland, å andra sidan, samtliga norr om Mora—
Vänerns järnväg liggande bandelar och således även linjen Mora Noret—
Orsa böra av staten förvärvas.
Jag vill därför inskränka mig till att framhålla, hurusom vikten av
denna nya genomgående statsbaneförbindelse allt tydligare framstår på
grund av de erfarenheter, som under de sista årens högtrafik gjorts.
Otillräckligheten av den statsbanelinje, linjen Bräcke—Krylbo, som för
närvarande ensam har att upptaga trafiken mellan Norrland och det
övriga Sverige, har därunder blivit alltmera uppenbar. Visserligen
torde man få antaga, att krigsårens egenartade trafikförhållanden,
varunder särskilt de norrländska linjerna hårt ansträngts, skola i större
eller mindre omfattning komma att återgå till vad som förut varit det
normala. Å andra sidan har man även vid en mera jämnt fortgående
utveckling kunnat spåra tendenser till en allt hastigare årlig trafikstegring
på Norrland, och den tidpunkt torde icke vara avlägsen, då den norrländska
trafikens storlek även efter en eventuell tillfällig nedgång
kommer att vara densamma som för närvarande eller till och med
större. Detta antagande framstår såsom desto mer sannolikt, som inom
stora delar av Norrland torde kunna påräknas en hastigt stigande utveckling,
påverkad särskilt av det livliga järn vägsbyggande, som där planerats
och delvis beslutats. Vid tillkomsten av nya trafikskapande och trafiksamlande
banor måste det tydligtvis vara en nödvändighet att i god
tid vidtaga åtgärder för att kunna på tillfredsställande sätt framföra
och fördela den ökade trafiken på längre ned belägna linjer. Bristande
trafikförmåga å dessa linjer kommer eljest att verka hämmande å utvecklingen,
så att syftet med statens uppoffringar för den nordliga
landsändans förseende med kommunikationer skulle kunna förfelas.
I den här föreliggande frågan synes det mig alltså endast gälla
att bedöma, huruvida eu inlösen av järnvägslinjen Mora Noret—Orsa
bör ske nu eller om därmed någon tid skulle kunna anstå.
Det är härvid att märka, dels att en sammanknytning av statsbanelinjen
Sveg--Brunflo med den enskilda järnvägen Orsa—Sveg icke
kan komma att ske förrän under år 1919, dels att frågan om statsförvärv
av nämnda enskilda järnväg ännu ligger i ett mera ovisst läge.
Den planerade nya statsbaneleden kan alltså ej omedelbarligen i sin
helhet komma till stånd. Oavsett detta måste det emellertid framstå
såsom ett intresse av största vikt, att staten snarast kommer i besittning
av en genomgående förbindelse åtminstone upp till den viktiga
grenstationen Orsa. Detta intresse knyter sig ej endast till trafikan
-
16
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 229.
terna, som genom en sådan anordning få fördelar i taxehänseende,
utan även till statens järnvägar, som därigenom erhålla möjlighet att
fördela och avlasta trafiken från en del av de överbelastade norrländska
linjerna. I detta sammanhang vill jag också såsom varande av betydelse
för frågan meddela, att järnvägsstyrelsen efter nu slutförda förhandlingar
med ägarna till Dala—Hälsinglands järnväg inkommit med underdånig
framställning om rätt att för statens järnvägars räkning få arrendera
denna enskilda järnväg för en tid av 10 år och på villkor i övrigt,
som synas vara av beskaffenhet att kunna godkännas.
Det återstår sålunda att pröva, huruvida det av gode männen åsätta
värdet av banan Mora Noret—Orsa är rimligt och bör av staten godtagas
eller icke.
Såsom framgår av det föregående hava de förhandlande parterna,
järnvägsstyrelsen och Falun—Rättvik—Mora järnvägsaktiebolag, hävdat
olika åsikter angående principerna för värderingen. Gode männens
flertal har därvid i stort sett följt de av bolaget ifrågasatta riktlinjerna
härför, medan minoriteten ansett de av järnvägsstyrelsen anförda sjmpunkterna
i huvudsak principiellt riktigare. Då emellertid nämnda minoritet
kommit till ungefär samma praktiska slutresultat och därför samtliga
gode män kunnat enas om själva slutet, anser jag det överflödigt
att här ingå på granskning av de olika principuttalandena rörande
värderingen, utan synes mig den föreliggande inlösningsfrågan helt
böra ses ur praktiska synpunkter. Man finner då, att den av gode
männen fastställda lösesumman, tillhopa 1.312,300 kronor, icke mycket
överstiger det av bolaget vid föregående underhandlingar förlikningsvis
begärda priset 1,264,902 kronor 53 öre. Vid detta belopps fixerande
hade bolaget dock avglömt att begära gottgörelse för de arbeten, som
erfordrades för förändring av Mora Norets station till slutstation i stället
för Orsa, en gottgörelse, som sedermera av bolaget beräknats till 524,000
kronor. Med hänsyn härtill och dä utsikter icke torde finnas att under
följande år kunna erhålla banan till billigare pris, tillstyrker jag, att
inlösen för statsverkets räkning av ifrågavarande bana med tillbehör
nu sker till det av gode männen fixerade beloppet om tillhopa 1,312,300
kronor.
Jag ansluter mig även till järnvägsstyrelsens uppfattning, att den
del av inlösningssumman, som skulle utgöra gottgörelse för inventarier,
eller 22,300 kronor, bör gäldas av trafikmedel. Däremot bör givetvis
anslag för gäldande av det belopp, som motsvarar ersättningen för
själva järnvägen, 1,290,000 kronor, begäras av riksdagen. Då det här
17
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 23!).
är fråga om en kapitalplacering för produktivt ändamål, torde dylikt
anslag böra utgå av lånemedel.
Mellan järnvägsstyrelsen och styrelsen för Falun—Rättvik—Mora
järnvägsaktiebolag har förhandlats om de närmare huvudvillkoren för
statsinköpet, att intagas i det förslagskontrakt, som är avsett att
träffas mellan styrelserna, under förutsättning för järnvägsstyrelsens del
av statsmakternas och för bolagsstyrelsens del av bolagsstämmans godkännande.
Enligt vad järnvägsstyrelsen meddelat mig, har enighet
preliminärt uppnåtts rörande dessa huvudvillkor.
I förslagskontraktet skulle, i anslutning till förut följda grunder vid
statens inköp av enskilda järnvägar, intagas bestämmelser rörande:
1) omfånget av de järnvägs- och fastighetsområden samt de lösa
inventarier avtalet avser;
2) upprättande av inventarieförteckning;
3) tillträdestid och formaliteterna vid järnvägens överlåtande den 1
januari 1918;
4) likviderandet av den av skiljenämnden angivna, statsmakternas
prövning underställda köpeskillingen;
5) järnvägens behöriga underhåll under löpande år;
6) de avtal och de bolagets rättigheter och skyldigheter i övrigt,
som övergå å staten; samt
7) den vid järnvägen anställda personalens avlöningsvillkor och
pensionsförhållanden.
Rörande omfånget av de järnvägs- och fastighetsområden samt de
lösa inventarier, avtalet skulle avse, skulle häri inbegripas järnvägslinjen
med tillhörande markområden, beräknat i södra gränsen såsom
av gode männen angivits.
Inventarier övertagas efter mellan parterna upprättat inventeringsinstrument.
Vanliga bestämmelser rörande järnvägens underhåll under löpande
året äro avsedda att intagas i förslagskontraktet.
Vidare skulle till detsamma fogas förteckning över de avtal och
i övrigt de bolagets rättigheter och skyldigheter, som överlåtas å staten.
Beträffande personalen har man utgått från att statens järnvägar
skola övertaga den linjen Mora—Orsa tillhörande personal, för vilken
bolaget anser sig icke vidare hava användning. Enligt preliminär
uppgift uppgår denna personal till ett antal av omkring 20. Givetvis
har man tänkt sig att bolaget skulle vara obetaget att i önsk
Bihang
till riksdagens protokoll 1917. 1 samt. 190 liäjt. (Nr 229.) 3
Huvudvillkor
för köpet.
Järnvägens
område m. m,
Personalen.
Avlönings
förhållanden.
18 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 229.
värd omfattning överflytta personal å denna linje till sina andra trafiklinjer.
Aviöningsvillkoren för den personal, som övertages, skulle ordnas
i huvudsak enligt samma grunder som de, vilka kommit till tillämpning
vid inköpet av Mora—Vänerns järnväg.
Bestämmelserna rörande nämnda personals avlöningsvillkor skulle
alltså bliva följande.
De vid järnvägen nu anställda befattningshavare ävensom innehavare
av nya befattningar — med avseende å vilka dock, så vitt rörer
tjänsteman av högre grad enligt den vid statens järnvägar gällande
indelning, järnvägsstyrelsen skulle till befattnings inrättande hava lämnat
sitt tillstånd — skulle äga rätt att den 1 januari 1918 övergå i
statens järnvägars tjänst utan minskning av då innehavande, till dem
från järnvägen utgående löneförmåner och utan minskning av den rätt
till löneförhöjning efter eu viss tjänstetid, som enligt de vid bolagets
järnvägar tillämpade grunder skulle hava tillkommit dem, allt dock
med förbehåll:
l:o) att de åtnöja sig med sådana med deras innehavande platser
jämförliga befattningar, som järnvägsstyrelsen anser lämpligt att åt dem
anförtro;
2:o) att de varda underkastade alla för statens järnvägspersonal nu
eller framdeles gällande reglementen och instruktioner samt villkor för
antagande, bibehållande av anställning, befordran och entledigande,
därvid ock skall gälla, att vid beräknande av tjänstetid i och för befordran
vid statens järnvägar behörig hänsyn skall tagas till den tid,
befattningshavare varit anställd vid någon av bolagets järnvägar;
3:o) att, i händelse deras från den enskilda järnvägen utgående
avlöningsförmåner överstiga vad dem enligt avlöningsreglementet för
statens järnvägar skulle tillkomma, avlöningen för dem kommer att utgå
dels såsom ordinarie arvode med belopp, som gällande avlöningsreglemente
för varje särskild befattning bestämmer, och dels såsom extra
arvode med belopp, motsvarande skillnaden mellan deras i bolagets
tjänst innehavande löneförmåner och det ordinarie arvodet;
4:o) att, därest deras avlöningsförmåner i samma tjänst understiga
vad dem enligt avlöningsreglementet vid statens järnvägar skulle tillkomma,
de må vid dem av bolaget tilldelade löneförmåner bibehållas,
intill dess järnvägsstyrelsen eller Kungl. Maj:t på järnvägsstyrelsens
förslag kan finna lämpligt höja avlöningen till vad nämnda reglemente
föreskriver. Förhöjning av de förenämnda personal nu tillkommande
19
Kung/. Ma,j:ts Nåd. Proposition Nr 229.
avlöningsförmåner skulle ej under innevarande år äga rum i annan
ordning eller i högre grad än enligt, de grunder, som hittills av bolagets
styrelse blivit följda.
Beträffande pensionsvillkoren har styrelsen i sin förevarande skri- Pensionsvelse
av den 24 mars 1917 meddelat, att utredning för ordnande av vlUkor''
denna fråga påginge.
Efter slutförda utredningar oeli underhandlingar förklarar sig
styrelsen komma att underställa Kungl. Maj:ts prövning förslag till avtal
mellan parterna rörande statens förvärvande av järnvägen i enlighet
med förenämnda huvudgrunder.
För min del har jag icke något att erinra mot de nu anförda Departementshuvudgrunderna
för statsinköpet, helst desamma i stort sett äro ens- chefenartade
med de vid inköpet av Mora—Vänerns järnväg tillämpade, och
kommer jag, i händelse av riksdagens bifall till nu ifrågasatta köp, att
hemställa, att kontrakt, upprättat i enlighet med dessa huvudgrunder,
må av Kungl. Maj:t godkännas.
Beträffande personalens pensionsförhållanden må nämnas, att samtliga
nu ifrågavarande befattningshavare äro delägare i särskilda för
Gävle—Dala järnvägs personal bildade pensionskassor. Vid sådant
förhållande torde vara lämpligast, om personalens pensionsförhållanden
kunde ordnas på samma sätt som skett vid statens övertagande av
Västkustbanan och Malmö—Kontinentens järnväg, d. v. s. att personalen
kvarstår i vederbörande pensionskassor och att staten gent emot
dessa ikläder sig den enskilda järnvägens förpliktelser beträffande den
övertagna personalen. Härför lärer emellertid erfordras eu ändring i
sådan riktning i de för berörda pensionskassor gällande reglementen,
varom det tillkommer fullmäktige för delägarna i kassorna att besluta.
Järnvägsstyrelsen har meddelat, att styrelsen satt sig i förbindelse med
järnvägsbolaget för erhållande av dess medverkan till åstadkommande
av en dylik ändring, och har från bolagets sida under hand förklarats,
att bolaget ställer sig villigt att i vad på detsamma ankommer söka
bidraga till eu lösning av pensionsfrågan i nu angiven riktning.
Såsom förut nämnts, behandlade järnvägsstyrelsen redan i sin skri- Ny förbinvelse
den 31 mars 1916 frågan om åstadkommande av förbindelse Mora Strand
norrut från Mora Strand till banlinjen Mora Noret—Orsa. Styrelsen och linjen
hävdade härvid den uppfattningen, att frågan om dylik förbindelse Mora0r^rct
20
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 229.
kunde lösas på två sätt, nämligen antingen genom att inköpa bandelen
Mora Strand—Mora Noret eller genom att anlägga ny förbindelselinje
med ny bro över Östra Dalälven. Styrelsen ställde sig för egen
del av förut bär återgivna skäl på den ståndpunkten, att någon inlösen
av sträckan Mora Strand—Mora Noret icke borde ifrågakomma.
Med erinran härom ävensom att jag — såsom förut nämnts — vid
frågans behandling i statsrådet den 25 april 1916 anslöt mig till styrelsens
uppfattning i förevarande hänseende, framhåller nu styrelsen i sin
skrivelse den 24 mars 1917, att styrelsen vid bedömande av frågan utgår
från förslaget att bygga ny förbindelselinje från Mora Strand norrut.
Vid genomförandet av ifrågavarande förslag har styrelsen till en
början tänkt sig, att en ny bro, avsedd endast för statsbanans tåg,
skulle byggas över älven och förläggas strax norr om den nuvarande,
den enskilda järnvägen tillhöriga bron, vilken senare användes även
för landsvägstrafik. Från den nya bron skulle vidare nytt spår, på
sätt å en styrelsens skrivelse bifogad ritning närmare angives, framdragas
i en större kurva fram till konnektion med nuvarande linjen
Mora Noret—Orsa vid en punkt ungefär 0,8 km. norr om Mora Norets
stationshus’ mitt. Det gamla spåret från nyssnämnda punkt till Mora
Norets stations norra ända skulle borttagas.
Den nya bron över älven skulle förses med ett rörligt spann för
framsläppande av ångbåtstrafiken å älven, som visserligen är jämförelsevis
obetydlig, men som dock ej kan avstängas utan olägenhet. Bropelarne
skulle placeras så, att de åstadkomme minsta möjliga olägenhet
för flottningen, för vilken strax nedanför bron ett skiljeställe är
anordnat.
För att utröna, huruvida den av järnvägsstyrelsen sålunda ifrågasatta
nya bron över Östra Dalälven skulle kunna anses utgöra hinder för dels
den ångbåtstrafik dels den flottning, som framgår i älven, eller huruvida
andra invändningar mot densamma kunde göras från ortsbefolkningens
sida, har styrelsen i detta hänseende vänt sig med förfrågan
såväl till Kungl. Maj:ts befallningshavande i Kopparbergs län som även
direkt till Dalälvarnas flottningsförening och Österdalarnas ångbåtsaktiebolag.
Svar å dessa förfrågningar hava sedermera inkommit.
I september 1916 meddelade sålunda Dalälvarnas flottningsförening,
att densamma för sin del icke hade något att erinra mot den ifrågasatta
nya bron, under förutsättning att det rörliga spännet något flyttades
emot vad som varit angivet i styrelsens förslag, ävensom att
mindre ändringar i läget för pelarna jämväl vidtoges på av flottningsföreningon
angivet sätt. Dessa ändringar äro, enligt vad styrelsen
21
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 229.
upplyser, icke större än att de utan svårighet kunna vid byggnadens
utförande iakttagas.
Ostörd alarnas ångbätsaktiebolag har den 20 oktober 1916 meddelat,
att bolaget instämde i det yttrande, som avgivits av flottningsföreningen,
men har samtidigt påpekat, att bolagets ångare vore avsevärt större
än någon av flottningsföreningens båtar, varför bolaget påyrkat, att
hänsyn därtill skulle tagas vid brons byggande. Detta har, meddelar
järnvägsstyrelsen, jämväl beaktats i planen för byggnadens utförande.
Kungl. May.ts befallningshavande i Kopparbergs län, som i ärendet
hört ortsbefolkningen, har den 20 december 1916 meddelat sig icke
hava något att erinra mot broförslaget, därest nödig hänsyn tages till
de av flottningsföreningen gjorda erinringarna.
Kostnaderna för den beräknade nya förbindelsen mellan Mora station
och den gamla linjen mellan Mora Noret—Orsa har styrelsen, såsom
förut nämnts, i sin skrivelse den 31 mars 1916 angivit till 578,000
kronor, för det fall anläggningen utföres på nyss angivet sätt. Vid
upprättandet av detta kostnadsförslag hava använts de arbets- och
materialpriser, som voro gällande under år 1914 före kristidens inträdande.
På grund av de sedan denna tid ändrade konjunkturerna är
det, anför nu styrelsen, med säkerhet att förutse, att dessa kostnadsberäkningar
icke skola visa sig vara tillförlitliga, utan att vid tiden för
arbetets utförande priserna skola ställa sig högre än de beräknade.
Då särskilt priset på brojärn ökats i synnerligen avsevärd grad,
har styrelsen därför nu låtit omarbeta det tidigare upprättade förslaget
till bron i syfte att i möjligaste mån nedbringa järnvikten. Därvid har
en annan spannindelning tänkts komma till användning, som visserligen
medför ökad kostnad för brons underbyggnad men i ännu högre grad
minskar kostnaderna för överbyggnaden. Spannindelningen är dock
fortfarande sådan, att den tillfredsställer de krav, som uppställts med
hänsyn till flottningen och sjöfarten. Vid de nya beräkningar, som nu
verkställts över kostnaderna för förbindelselinjen, hava lagts till grund
de arbets- och materialpriser, som styrelsen i allmänhet ansett bliva
rådande under de närmaste åren, och skulle förbindelselinjen under
dessa förutsättningar komma att kosta 750,000 kronor. I samband
härmed anmärker styrelsen, att enligt samma beräkningsgrunder skulle
de i förberörda skrivelse den 31 mars 1916 angivna kostnader, för förstärkning
av nuvarande bron över älven 300,000 kronor och för en ny
bro 415,000 kronor, böra upptagas med förhöjda belopp av respektive
400,000 kronor och 510,000 kronor.
22
Kung!. Maj ds Nåd. Proposition Nr 229.
Emellertid framhåller styrelsen, att om de vid nuvarande tidpunkt
i högsta grad uppdrivna prisen å i synnerhet järn skulle komma att
hålla sig, icke heller den senast angivna kostnadssumman av 750,000
kronor torde visa sig tillräcklig. Någon kostnadsberäkning med användande
av dessa nu gällande priser bär styrelsen emellertid icke låtit
utföra. Konjunkturerna äro nämligen — anser styrelsen — nu så svävande,
att det icke ens med ringa grad av säkerhet kan avgöras, huru
de komma att ställa sig vid tiden för arbetenas utförande, vadan kostnadsberäkningar
med användande av nu gällande priser måste anses
vara av ringa värde.
Styrelsen anser, att förbindelselinjen bör komma till stånd snarast
möjligt, efter det linjen Mora Noret—Orsa förvärvats åt statsverket,
och att därför, om statsmakterna nu besluta inköp av denna bana,
arbetena å förbindelselinjen böra igångsättas redan innevarande år.
Emellertid håller styrelsen före, att i så fall dessa arbeten böra
inskränka sig till brons underbyggnad, terrasseringar och dylikt, å
vilka arbeten priserna icke mera avsevärt torde komma att skilja sig
från dem, som styrelsen använt i nyss nämnda nya kostnadsförslag.
Härigenom kom me dessa arbeten att vara färdiga, så snart brons överbyggnad
är klar för uppsättning. Att däremot med nu gällande uppdrivna
priser på järn beställa det erforderliga brojärnet anser styrelsen
sig icke kuuna tillstyrka.
Styrelsen erinrar i detta sammanhang, att den nuvarande bron
över älven användes gemensamt för den enskilda banans trafik och
för landsvägstrafiken. Då denna sistnämnda trafik är av ganska stor
omfattning och givetvis måste beräknas tillväxa och jämväl järnvägstrafiken
nu är jämförelsevis betydande och måste antagas komma att
ökas avsevärt framdeles, kan enligt styrelsens förmenande den tidpunkt
icke vara alltför avlägsen, då det blir nödvändigt att skilja på järnvägsoch
landsvägstrafiken. Det blir då nödvändigt att anlägga en särskild
bro för landsvägstrafiken. Enär emellertid tre broar, förlagda tätt
bredvid varandra, måste anses medföra stora olägenheter för trafiken å
älven, har styrelsen tänkt sig, att det skulle vara förmånligare, om järnvägstrafiken,
såväl statsbanans som den enskilda järnvägens, förlädes
till samma bro, till en början med användande av endast ett spår å
bron men med möjlighet att framdeles utbygga denna bro till dubbelspårig,
då landvägstrafiken finge framgå ensamt på en särskild bro.
Närmast skulle enligt styrelsens förmenande saken då ordnas så, att
den för statsbanans och bolagets trafik gemensamma bron förlädes
omedelbart nedanför den nu befintliga bron och att denna senare finge
23
Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 22!).
användas uteslutande för landsvägstrafiken. Statens järnvägars nya
förbindelsespår skulle då sammanlöpa med den enskilda banans spår
från Mora Noret omedelbart öster om den nya bron, vilken eventuellt
framdeles skulle kunna utbyggas till dubbelspårig bro.
En fördel med den nya brons förläggande nedanför nuvarande
bron anser styrelsen vara, att någon korsning mellan järnvägs- och
landsvägstrafiken då icke skulle behöva förekomma mellan bron och
stationen vid Mora, en fördel som vore särskilt beaktansvärd på grund
av att korsning i olika plan där icke kan anordnas.
Förutsättning för eu sådan anordning, som nu senast nämnts,
måste emellertid _ enligt styrelsens uppfattning bland annat vara, att
anordningen ej för statsverket ställer sig ekonomiskt ofördelaktigare
än om en uteslutande tor statens järnvägars räkning avsedd bro förlägges
ovanför den nuvarande bron.
Såväl Dalälvarnas flottningsförening som Österdalarnas ångbåtsaktiebolag
hava, efter anmodan om yttrande från järnvägsstyrelsen,
förklarat sig givetvis anse det vara fördelaktigast, om frågan kunde
lösas på nyss angivet sätt med en gemensam järnvägsbro förlagd
nedanför den nuvarande bron och den nuvarande bron avsedd endast
för landsvägstrafiken.
Emellertid hava, enligt vad styrelsen upplyser, förhandlingar med
den enskilda banan, ledaude till överenskommelse angående sådan gemensam
ny bro, som nu senast avhandlats, ännu icke kunnat äga rum.
Enligt gjorda beräkningar över de blivande kostnaderna för statsverket
att ordna förbindelserna på nu senast angivet sätt med gemensam bro,
anser emellertid styrelsen frågans lösning på detta sätt icke komma att
medföra större utgifter för statsverket än om förbindelsen anordnas
med ny bro, avsedd uteslutande för statsbanan och förlagd ovanför
den nuvarande bron.
Styrelsen är fördenskull för sin del av den uppfattningen, att
det förslag i ämnet, som Kung]. Maj:t kan komma att förelägga riksdagen,
bör avse utverkande av anslag för utförande av ny förbindelse
för statsbanans tåg från Mora station till lämplig punkt å bandelen
Mora Noret—Osa norr om Mora Norets station samt att därvid kostnaderna
böra beräknas enligt förslaget med särskild bro för statsbanan
till 750,000 kronor. Skulle efter förhandlingar med den enskilda banan
det visa sig vara för statsverket och det allmänna fördelaktigt att få
annan förbindelseled än vad med förslaget om bro endast för statsbanans
tåg avsetts, bör, säger styrelsen, givetvis förbindelseleden så
ordnas, och torde fördenskull vid anslagets beviljande böra lämnas med
-
Departements
ehefen.
24 Kungl. Maj.is Nåd. Proposition Nr 229.
givande åt Kungl. Maj:t att låta utföra förbindelseleden i den sträckning,
Kungl. Maj:t prövar vara lämplig.
Slutligen framhåller styrelsen vikten av att anslag för ändamålet
utverkas redan vid innevarande års riksdag, så att förbindelseleden ifråga
må hinna iordningställas under åren 1918 och 1919. Styrelsen framhåller
i sammanhang härmed, att under sistnämnda år den norr om
Sveg under utförande varande linjen Sveg—Brunflo i sin helhet väntas
bliva öppnad för allmän trafik.
Av det erforderliga anslagsbeloppet, 750,000 kronor, anser styrelsen
ett belopp av 200,000 kronor böra ställas till styrelsens förfogande
redan under år 1917.
För egen del ber jag till en början få meddela, att jag vidhåller
den av mig vid frågans behandling förra aret intagna standpunkten, att
vid val mellan inlösen av den Falun—Rättvik—Mora järnvägsaktiebolag
tillhörig-a bansträckan Mora Noret—Mora Strand och anordnandet av en
särskild förbindelselinje mellan Mora Strand och linjen Mora Noret Orsa
det senare alternativet är att föredraga. Beträffande skälen härför hänvisar
jag till järnvägsstyrelsens förut av mig återgivna skrivelse den
31 mars 1916. Jag vill härvid emellertid ytterligare tillägga, att det
för skapandet av den nya genomgående statsbaneförbindelsen — som
i betraktande av den hastigt stigande norrländska trafiken bör anordnas
med avsevärd trafikkapacitet — icke kan vara tillfyllest med endast
förvärvandet av berörda enskilda järnvägar och deras bibehållande i det
skick, vari de nu befinna sig. En nödig förstärkning av de svagast
byggda bandelarna måste förutsättas komma till stånd, om förbindelseleden
överhuvudtaget skall kunna rätt tjäna sitt syfte och såsom statsbana
drivas på ett ekonomiskt och i övrigt rationellt sätt. För en
dylik förstärkning till högre trafikkapacitet lämpar sig, såsom järnvägsstyrelsen
anfört, den gamla kombinerade järnvägs- och landsvägsbron
icke.
Därest järnvägen Mora Noret—Orsa från ingången av år 1918
skulle övergå i statens ägo, måste det därför ock givetvis vara angeläget,
att den nu ifrågavarande nya broförbindelsen snarast möjligt
kommer till stånd. Kostnaderna för densamma synas ej heller alltför
avskräckande. Såsom förut nämnts, beräknade järnvägsstyrelsen år
1916 kostnaden för en dylik förbindelselinje till 578,000 kronor, därvid
utgående från de under år 1914 före kristiden rådande arbets- och
materialpris. Den nu gjorda kostnadsberäkningen, som grundar sig å
de arbets- och materialpriser, som styrelsen antager komma att bliva
25
Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 229.
rådande under den närmaste framtiden, slutar å 750,000 kronor med reservation
dock för ytterligare ökning med hänsyn särskilt till de enorma
prisstegringarna på järn. Anledningen till att kostnadsökningen ej är
än större är att tillskriva den omständigheten, att styrelsen i syfte att
i möjligaste mån nedbringa åtgången på järn vidtagit vissa förändringar
i det ursprungliga förslaget till brobyggnad. Den av styrelsen antydda
arbetsplanen för förbindelseledens utförande synes mig ock vara uppgjord
med förtänksamhet. Särskilt finner jag i likhet med styrelsen
lämpligt att med hänsyn till rådande järnpriser låta i det längsta anstå
med beställning och utförande av den i förbindelseleden ingående brons
överbyggnad.
För den ifrågavarande förbindelseledens sträckning har järnvägsstyrelsen,
såsom av det anförda framgår, framlagt två alternativ. Det
ena är uppgjort under förutsättning, att den nya bron skall utföras
uteslutande för statens järnvägars behov samt att den nuvarande bron
fortfarande skall användas för den enskilda järnvägens trafik och för
landsvägstrafiken. Enligt det andra alternalivet skall den nya bron
göras gemensam för staten järnvägars och den enskilda banans tåg,
medan den nu befintliga bron skulle tagas i anspråk uteslutande för
landsvägstrafiken. Såsom järnvägsstyrelsen framhållit, talar för det
senare alternativet den omständigheten, att det i framtiden torde bliva
nödvändigt att skilja på järnvägs- och landsvägstrafiken. En förutsättning
för detta alternativ är emellertid, att uppgörelse kan träffas
med det enskilda bolaget. Då underhandlingar med bolaget ej lämpligen
kunnat upptagas förr än beslut föreligger i själva huvudfrågan — rörande
inköpet av järnvägen Mora Noret—Orsa — delar jag styrelsens uppfattning,
att frågan om förbindelseledens definitiva sträckning bör uppskjutas
till en senare tidpunkt. Det blivande avgörandet härutinnan
torde emellertid — under förutsättning att det senare alternativet ej
från kostnadssynpunkt ställer sig ofördelaktigare än det tidigare —
lämpligen kunna uppdragas åt Kungl. Maj:t.
På grund av det anförda tillstyrker jag styrelsens förslag om anordnandet
av en ny förbiudelselinje från Mora Strand till järnvägen
Mora Noret—Orsa.
Järnvägsstyrelsen har hemställt, att hela det för brobyggnaden erforderliga
anslaget, 750,000 kronor, skulle anvisas å 1918 års stat. Då
emellertid byggnadsföretaget icke torde kunna slutföras förr än under
år 1919, synes ett anslag för år 1918 av 500,000 kronor vara tillfyllest.
Av sistnämnda belopp lära dock, på sätt järnvägsstyrelsen hemställt,
200,000 kronor böra göras tillgängliga redan under år 1917.
Bihang till riksdagens protokoll 1917. 1 sand. 190 höft. (Nr 229.)
4
26
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 229.
Doparte*
ments
chefens
Jaåo
hemställan.
Under åberopande av vad jag i det föregående anfört, hemställer
att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen att
dels, med godkännande av förut angivna huvudgrunder
för förvärvande för svenska statens räkning
av Falun— Rättvik—Mora järnvägsaktiebolag tillhöriga
järnvägen Mora Noret—Örsa, bemyndiga fullmäktige
i riksgäldskontoret att efter ingången av år 1918
på rekvisition utanordna köpeskillingen för ifrågavarande
järnväg, 1,290,000 kronor;
dels besluta, att, i samband med förvärv av järnvägen
Mora Noret—Orsa för statsverkets räkning,
en ny broförbindelse i den sträckning, Kungl. Maj:t
kan komma att bestämma, skall anordnas från Mora
station till lämplig punkt å nyssnämnda järnväg norr
om Mora Norets station, vilken förbindelse beräknats
kosta 750,000 kronor;
dels för år 1918 anvisa, att utgå av lånemedel,
till gäldande av köpeskillingen för nyssberörda järnväg
ett reservationsanslag av 1,290,000 kronor samt för
påbörjande av förenämnda broförbindelselinje ett
reservationsanslag av 500,000 kronor, med rätt för
Kungl. Maj:t att förskottsvis under år 1917 av sistnämnda
belopp utanordna 200,000 kronor;
dels och, under förutsättning av bifall till vad
sålunda föreslagits, besluta, att i 1918 års riksstat de
bland inkomsterna upptagna lånemedel för produktiva
ändamål skola höjas med 1,790,000 kronor.
Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan behagade Hans Maj:t Konungen
lämna bifall samt förordnade, att proposition i ämnet
av den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar, skulle
avlåtas till riksdagen.
Stockholm, K. L. Beckmans Boktr., 1917.
Ur protokollet:
o
Ake Karlholm.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Järnvägen MoraNoret—Orsa
Ifrågasatt förbindelsespår
För allmän trafik upplåten
statsbana
enskilda järnvägar
FbffdfisJ
PnästK$>
»KlUingh.
JardBahS
tsJkukh.
Krig&mnnRthobnrn/^s
. /“O. Yl
ithobnen
Ratthobnen
mm
WSM?
■i»;’-!
v
if- ■ . ,''S
mm
mm
2V.2S
•
mm
s v* ,J ■ J*''*''
i«W&- V®
Åtel #•
#''. <v V''4*>''. £
Ä
m
SttWffw/åi
''i! tum,
>. *•
zi-täSLut ?• - Sfi
Sfira&nPQW
Hl fillÉÉi*4: Pi
liåfiP
i*fS*
KV
«*ä
SBfÄ
4V»
lss»*?
mm.
• - *
.* #/ - »- : r:
sssin&iåfc
iLiteZ
yiJhi
aS&Ki
v*j»
SM
♦fe»*
1
s
ugg
*-crr»^
ffl
^ M
LJ&n
1
B
1:100000
Gen. Stab. Lit. Anst.
ioooo Meter
iooo
5000
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- SU 1917:114 Utlåtande i anledning av Kungl Maj:ts proposition angående förvärvande för svenska statens räkning av den Falun —Rättvik—Mora järnvägsaktiebolag tillhöriga järn s. 1 i texten