Angående anvisande av medel för beredande av lindring i de mindre bemedlades levnadsvillkor
1917-04-23 · 17 sidor, varav 17 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 17 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1917:283, Angående anvisande av medel för beredande av lindring i de mindre bemedlades levnadsvillkor
Dokumentets text
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 283.
1
Nr 283.
Kungl. Maj.ts nådiga proposition till riksdagen angående anvisande
av medel för beredande av lindring i de mindre bemedlades
levnadsvillkor; given Stockholms slott den 23 april
1917.
Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över
jordbruksärenden för denna dag vill Kungl. Maj:t härmed föreslå riksdagen
att för beredande av lindring i de mindre bemedlades levnadsvillkor
i huvudsaklig överensstämmelse med de av chefen för jordbruksdepartementet
i statsrådsprotokollet tillstyrkta grunder å extra stat för år 1918
under nionde huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag, högst, å tolv miljoner
kronor ävensom medgiva, att Kungl. Maj:t må därav låta under år
1917 av tillgängliga medel förskottsvis utanordna erforderligt belopp.
Kungl. Maj:t förbliver riksdagen med all kungl. nåd och ynnest
städse välbevågen.
GUSTAF.
K. Dahlberg.
Bihang till riksdagens protokoll 1917. 1 samt. 243 käft. (Nr 283.)
1
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 283.
2
Utdrag av protokollet över jordbruksfonden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 23 april
1917.
Närvarande:
Hans excellens herr statsministern Swartz,
Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Lindman,
Statsråden: von Sydow,
Stenberg,
Falk,
Hammarström,
Mårten Ericsson,
Åkerman,
Carleson,
Hans Ericson,
Dahlberg.
Departementschefen statsrådet Dahlberg anförde:
I eu vid 1916 års riksdag väckt motion hemställdes, att riksdagen
måtte anvisa ett förslagsanslag av 20 miljoner kronor att i mån av
behov utbetalas av tillgängliga medel redan under år 1916 för beredande
av lindring i de mindre bemedlades levnadsvillkor genom reglering av
priset å för dem avsedda livsmedel på i motionen närmare angivet sätt.
Sedan vederbörande utskott avstyrkt motionen, men i en vid utskottets
utlåtande fogad reservation föreslagits, att riksdagen måtte för det i
motionen angivna ändamål anvisa högst 5 miljoner kronor, stannade
kamrarna i olika beslut, varefter gemensam votering ägde rum med det
resultat att, enligt vad riksdagen anmälde i skrivelse nr 254 den 14 juni
1916, riksdagen bemyndigade Kungl. Maj:t att i huvudsaklig överensstämmelse
med de i förut omförmälda reservation angivna grunder för
beredande av lindring i de mindre bemedlades levnadsvillkor genom
Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 283. 3
reglering av priset å för dem avsedda livsmedel, enligt beslut i varje
särskilt fall av Kungl. Maj:t, på förslag av statens livsmedelskommission
och på villkor av kommunal kontroll i fråga om syftets ernående, använda
och av tillgängliga medel, mot framtida anmälan till ersättande,
förskjuta ett belopp av högst 5 miljoner kronor.
Kungörelse angående statsbidrag för ifrågavarande ändamål är
utfärdad den 13 oktober 1916 och tillställdes samtliga kommuner
i riket genom cirkulärskrivelse från statens livsmedelskommission
den 30 oktober 1916. Enligt nämnda kungörelse må kommun, som
beviljat anslag för lindring i de mindre bemedlades inom kommunen
levnadsvillkor, åtnjuta statsbidrag därtill under vissa villkor. Statsbidraget
får sålunda i regel icke användas till annat ändamål än anskaffande av
livsmedel, beklädnadsartiklar och bränsle, samt ej heller till utbetalning
av understöd i penningar. Sådana livsförnödenheter, som genom kompensationssystem
eller annan anordning finnas att tillgå inom kommunen
i erforderlig mängd till avsevärt lägre pris än de därstädes betinga i
den allmänna marknaden, må i regel ej tillhandahållas medelst bidrag
från ifrågavarande statsmedel och överhuvud skola endast de mest nödvändiga
livsförnödenheterna tillhandahållas genom sådant statsbidrag.
Undantagsvis må statsbidrag utgå jämväl till hyreshjälp åt mindre bemedlade,
därest inom kommun råder särskilt stor brist på bostäder och
kommunen av sådan anledning beviljat anslag till dylik hyreshjälp.
Statsbidraget bör endast tillgodokomma sådana personer, som kännbart
lida av dyrtiden, varvid familjeförsörjare och barn främst böra tillgodoses
och samhällsställning i och för sig icke bör vara avgörande. Statsbidraget
må icke komma till användning i sådana fall, där understöd
enligt fattigvårdsförordningen utgår eller bör utgå, i följd varav ifrågavarande
understödsverksamhet skall hållas skild från fattigvården. Statsbidrag
utgår i regel med högst hälften av det belopp, kommunen använt.
Alltså kräves i regel, att kommunen själv bidrager med minst lika
mycket som staten. Undantagsvis må dock statsbidraget höjas intill
tre fjärdedelar av det använda beloppet, d. v. s. statsbidraget kan få
uppgå till tre gånger kommunens bidrag. Till hyreshjälp är dock en
fjärdedel av det använda beloppet maximum för statsbidrag, d. v. s.
kommunens eget bidrag skall i detta fall vara minst tre gånger statsbidraget.
Ansökningar om statsbidrag skulle ingivas före den 1 december
1916, men från denna bestämmelse har dispenserats, i det att även
senare inkomna ansökningar upptagits till prövning. Vid ansökningarna
skulle fogas redogörelse för de anordningar, som vore avsedda att vidtagas
under tiden intill utgången av juni månad år 1917. Utbetalningen
4
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 283.
och det närmare handhavandet av ifrågavarande understödsverksamhet
ske genom statens livsmedelskommission.
Rörande verksamhetens omfattning och resultat anhåller jag få
hänvisa till en ur svenska stadsförbundets tidskrift hämtad, av amanuensen
G. H. Nordström författad redogörelse, vilken torde få såsom
bilaga fogas vid detta protokoll. Jag kan därför här inskränka mig
till att meddela, att intill den 15 april 1917 hade Kungl. Maj:t på livsmedelskommissionens
förslag beviljat åt inalles 797 kommuner statsbidrag
å ett belopp av sammanlagt 3,275,499 kronor 72 öre. Därjämte hade framställningar
från 33 kommuner med ett ansökt belopp av 55,100 kronor
ännu icke avgjorts, varjämte delvis under dagarna strax före sagda
datum inkommit 35 ansökningar å ett belopp av sammanlagt 570,120
kronor. Därest samtliga dessa ännu icke avgjorda ansökningar bliva av
Kungl. Maj:t beviljade, skulle alltså på grund av intill den 15 april 1917 inkomna
ansökningar statsbidrag utlämnas till 865 kommuner med ett
sammanlagt anslagsbelopp av 3,900,719 kronor 72 öre.
Att statsanslaget icke blivit till fullo utnyttjat av rikets kommuner,
torde bero på flera omständigheter.
Åtskilliga kommuner hava förklarat, att de på grund av obekantskap
med anslagsvillkoren ej vågat inkomma med framställningar, under
det att andra åberopat okunnighet om riksdagsbeslutet och andra åter
ej ansett sig inom föreskriven tid hinna ingiva ansökningar och därför
låtit frågan förfalla. Därjämte har i ett stort antal fall försämring i
de mindre bemedlades villkor först under de egentliga vintermånaderna
framtvingat kommunala nödbjälpsåtgärder och därav föranlett behov av
statsbidrag.
Av inkomna ansökningar belöpa sig 93 på rikets städer och återstoden
eller omkring 770 ansökningar på landskommuner, därvid statsbidraget
till städerna utgör 1,767,925 kronor och anslaget till landskommunerna
belöper sig till i runt tal 2,133,000 kronor. Under det att
alltså de flesta av rikets städer begagnat sig av de förmåner, som dyrtidsanslaget
erbjuder, hava däremot landskommunerna endast i mindre
mån dragit nytta däran. Omkring */3 av rikets landskommuner hava
icke ingivit ansökan om statsanslag. Därtill kommer, att enligt
verkställd beräkning endast 68 av rikets landskommuner med ett kommunalt
skattetryck utöver 10 kronor, d. v. s. blott 22 procent av hela
antalet kommuner med sådant skattetryck, sökt och erhållit statsanslag.
Det vill sålunda synas, som om icke mindre än 78 procent av rikets
mest skattetyngda kommuner icke sett sig i stånd att uppfylla de för
-
5
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 283.
utsättningar — främst utgivandet av det egna bidraget — som kungörelsen
uppställt såsom villkor för erhållande av statsbidrag.
Såsom förhållandena numera utvecklat sig finnes ingen anledning
antaga, att icke även under en ganska lång tid efter den 1 juli 1917
statens mellankomst på nu ifrågavarande sätt skall bliva behövligt för
att lindra dyrtidens tryck för de mindre bemedlade. Erfarenheterna
från verksamheten under den hittills gångna anslagsperioden giva emellertid
vid handen, att vissa ändringar i de nu gällande bestämmelserna
äro av behovet påkallade.
Enligt dessa bestämmelser har såsom första och oeftergivliga förutsättningen
för erhållande av statsbidrag uppställts, att kommunen
själv beviljat anslag för lindrande av de mindre bemedlades inom
kommunen levnadsvillkor. Genom uppställandet av denna fordran på
kommunernas ekonomiska stöd åt verksamheten har man sökt skapa
garantier mot ett eventuellt missbrukande av den statliga dyrtidshjälpen,
och torde så tillvida ifrågavarande bestämmelse vara synnerligen starkt
motiverad. Men å andra sidan är det lika obestridligt, att denna bestämmelse
medverkar därtill, att ett icke obetydligt antal kommuner med
svag ekonomisk bärkraft sett sig ur stånd att begära statsbidrag, varigenom
de mindre bemedlades villkor inom dessa kommuner blivit avsevärt
försvårade. Det torde därför vara nödvändigt att söka en utväg,
varigenom i viss utsträckning möjlighet skulle beredas för rikets fattigare
kommuner, särskilt småkommuner och vissa förbudssamhällen att även
utan eget bidrag komma i åtnjutande av statlig dyrtidshjälp. Då det
sannolikt endast mera i undantagsfall kan bliva tal om att tillmötesgå
ansökningar i dylik riktning och det därjämte torde kunna anförtros åt
Kungl. Maj:t att i varje särskilt fall pröva förutsättningarna för sådan
ansökans beviljande, synes någon större risk icke föreligga att införa
sådana bestämmelser angående ett nytt statsanslag, att fattiga kommuner
i vissa undantagsfall må berättigas att erhålla statlig dyrtidshjälp, ehuru
kommunen själv för ändamålet icke anvisat medel.
Vad beträffar de ändamål, till vilka statsbidrag må användas, torde
det med hänsyn till erfarenheten från de nu inkomna ansökningarna
böra för framtiden uttryckligen betonas, å ena sidan att icke några av de
för dyrtidsverksamheten tillgängliga medlen få användas till några som
helst lyxvaror eller eljest mindre nödvändiga förnödenheter såsom kaffe
och dylikt, samt, å andra sidan, att viss mindre del av anslagna medel
må få disponeras för sådana kommunala anordningar, som avse att genom
upplysningsverksamhet (undervisningskurser, broschyrer o. s. v.) underlätta
hushållningen för de mindre bemedlade klasserna.
6
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 283.
Kungörelsens anvisning om att anslagna medel skola anlitas för tillgodoseende,
bland annat, av barnens behov bär särskilt i städerna följts på
det sättet, att en mycket vittomfattande barnbespisning etablerats, och likartad
verksamhet har även anordnats på landsbygden, om också icke i
fullt samma utsträckning. Då det emellertid bör vara kommunens
egen sak att vidmakthålla en barnbespisning av samma omfattning
som före kriget, har livsmedelskommissionen i skrivelser till Kungl.
Maj:t uttalat, att anslag till barnbespisning i regel borde utgå allenast
under villkor, att detsamma komme att användas till ett vidgande av
verksamhetens omfattning utöver vad förut bekostats av kommunala eller
enskilda medel. Förutsättning för beviljande av dylika anslag synes
ock mig böra vara, att det visas, att därmed åstadkommes motsvarande
utökande av verksamheten, där sådan redan är i gång, eller påbörjande
av ny verksamhet.
Gentemot bestämmelsen att kontanta understöd ej få utdelas hava
vid utbetalningar av statsanslaget invändningar gjorts från ett mycket
stort antal kommuner, vilka påpekat svårigheten att hjälpa många av
de mindre bemedlade, när möjligheten att med kontanta medel understödja
dem förvägrats kommunen på grund av kungörelsens nuvarande
bestämmelser. Genom uppställandet av vissa garantibestämmelser för
de fall, där kontant utdelning påkallas, torde risken av missbruk på
ifrågavarande punkt kunna undanröjas, om för framtiden vissa mindre
anslagsbelopp finge reserveras för kontant utdelning.
Enligt hittills gällande bestämmelser skulle i första hand familjeförsörjare
och barn få komma i åtnjutande av dyrtidshjälpen. Helt visst
måste det anses lika önskvärt, att dyrtidsanslag i ömmande fall må kunna
tilldelas gamla och sjuka.
Det kan därjämte ifrågasättas, om icke hittills gällande stränga
bestämmelser beträffande personer, som åtnjuta fattigvårdsunderstöd, böra
i någon mån modifieras. Den statliga dyrtidshjälpen vilar på den principen,
att staten genom underlättande av de mindre bemedlades av kristiden
vållade existenssvårigheter bör söka kvarhålla dessa samhällsmedlemmar
på en levnadsstandard, som utesluter fattigvårdens mellankomst.
Följaktligen skulle åtnjutande av fattigvårdsunderstöd i regel utgöra
diskvalifikationsanledning vid ansökan om dyrtidshjälp av ifrågavarande
slag. Från olika håll inom landet hava emellertid klagomål anförts över
de nuvarande bestämmelserna i detta hänseende, vilkas stränga genomförande
medfört allvarliga försämringar i många mindre bemedlades
läge, då nämligen ett stort antal personer, som endast åtnjuta fattigunderstöd
av synnerligen ringa storlek, härigenom uteslutits från möjlig
-
7
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 283
heten att erhålla dyrtidshjälp, oaktat deras ställning blivit försvårad i
lika hög grad som deras, vilka på grund av att de dittills icke erhållit
fattigunderstöd ansetts kvalificerade att erhålla del av dyrtidshjälpen.
Vid ordnandet av den framtida statliga dyrtidshjälpen av detta slag
synes därför, under fortsatt fasthållande vid att densamma skall hållas
helt skild från fattigvården och icke utgå till dem, som av fattigvården
åtnjuta full försörjning, samt i allmänhet ej heller till sådana,
som i större utsträckning äro permanent beroende av försörjning
från den allmänna fattigvården, böra tillstädjas, att övriga kategorier
fattigvårdsunderstödda personer må kunna bliva delaktiga därav. Emellertid
bör såsom självfallet förutsättas, att tilldelande av här ifrågavarande
statsbidrag icke skall avhålla kommunerna att vidtaga den
höjning av fattigvårdshjälpen, som tidsförhållandena nödvändiggjort.
Då staten anslår så betydande summor till den dyrtidsverksamhet,
varom här är fråga, måste det slutligen anses obetingat nödvändigt, att
en ordentlig organisation av och kontroll över hela den med statsmedel
understödda dyrtidsverksamheten åvägabringas, och torde statens kostnader
härför böra bestridas av samma medel. Bristerna härutinnan
äro för närvarande ganska besvärande och hava vållat betydande tidsutdräkt
och svårigheter.
Storleken av det statsanslag, som för här ifrågavarande syfte kan
för nu instundande konsumtionsår bliva av nöden, är omöjligt att exakt
angiva. Det är emellertid uppenbart, att det ekonomiska tryck, under
vilket de mindre bemedlade, befolkningens störa flertal, leva, nu är
avsevärt hårdare än vid den tidpunkt för ett år sedan, då det för år
1916/17 avsedda anslaget å 5 miljoner kronor beviljades. Det är icke
heller stora utsikter för att detta tryck under det närmaste året skall
lättas — tvärtom torde de farhågor för en omfattande arbetslöshet, vilka
nu måhända med gott fog hysas på många håll inom landet, antyda,
att svårigheterna för folkets breda lager kunna bliva ännu större än vad
nu är fallet. Därtill kommer, att den möjlighet, som tidigare förefunnits
för stora grupper av de mindre välsituerade klasserna att erhålla vissa
viktiga förnödenheter till väsentligt reducerade pris, numera i stor utsträckning
bortfallit och sannolikt icke vidare under krisens lopp kan
komma att i samma omfattning erbjudas. Därigenom förminskas också
räckvidden av de statsåtgärder av indirekt prisreglerande art, om vilka
hittills i regel varit fråga, och dessas gynnsamma inverkan på kostnaderna
för den enskildes hushållning. Kravet på direkta åtgärder blir av denna
anledning så mycket större och därmed torde också hos såväl stat som kommun
växa insikten om att den effektivaste vägen till avhjälpande av några
8
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 283.
av dyrtidens svåraste olägenheter är en väsentligt vidgad verksamhet
av den art, för vilken 1916 års dyrtidsanslag angav riktlinjerna. Om
dessutom, såsom jag i det föregående föreslagit, det nya dyrtidsanslaget
skulle av staten medgivas under väsentliga lättnader för dess användande,
är det synnerligen antagligt, att många kommuner, som tidigare alls ej
sökt bidrag av detta anslag, nu skola anmäla sig som nya sökande och
att övriga kommuner i stor utsträckning skola begära avsevärt högre
anslag än förut.
Alla dessa skäl synas mig tala för att det anslag, som nu skall
begäras, till beloppet bestämmes väsentligt högre än det senast beviljade.
Med hänsyn till de osäkra faktorer, med vilka vid beloppets fastställande
måste räknas, är det givetvis omöjligt att angiva den summa,
som under alla omständigheter kan anses tillräcklig, men anser jag mig
nu böra stanna vid ett belopp för här ifrågavarande ändamål av 12
miljoner kronor.
Detta belopp torde alltså nu böra begäras av riksdagen.
I avseende å sättet för beredande av medel härtill vill jag erinra,
att fjolårets riksdag bemyndigade Kungl. Maj:t att av tillgängliga medel,
mot framtida anmälan till ersättande, förskjuta det då beviljade beloppet
av högst 5 miljoner kronor. Detta förfaringssätt torde icke böra
nu användas utan synes beloppet böra anvisas på extra stat under
nionde huvudtiteln. Chefen för finansdepartementet lärer med det snaraste
komma att framlägga förslag till motsvarande ökning å riksstatens
inkomstsida.
Jag får nu hemställa, att Eders Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen
att för beredande av lindring i de mindre bemedlades levnadsvillkor
i huvudsaklig överensstämmelse med de av mig nu tillstyrkta
grunder å extra stat för år 1918 under nionde huvudtiteln anvisa ett
förslagsanslag, högst, å tolv miljoner kronor ävensom medgiva, att
Kungl. Maj:t må därav låta under år 1917 av tillgängliga medel förskottsvis
utanordna erforderligt belopp.
Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan behagade Hans Maj:t Konungen
lämua bifall samt förordnade, att proposition i ämnet
av den lydelse, bilaga litt. . . . vid detta protokoll utvisar,
skulle avlåtas till riksdagen.
Ur protokollet:
Hugo Nordlander.
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 283.
9
eu.
Åtgärder för lindrande av de mindre bemedlades levnadsvillkor i riket»
stadssamhällen.
Av amanuensen G. Hilding Nordström.
(Ur svenska stadsförbundets tidskrift.)
Under världskrigets första skede, då förhoppningarna på fred inom skönjbar
tid ännu voro allmänna och ett djupare statligt ingripande syntes opåkallat, fingo
det allmännas åtgärder mot verkningarna av den dock allmänt kännbara dyrtiden
en relativt snäv begränsning. Då prisnivån för snart sagt alla livsmedel icke visade
några tendenser att vika under 1915 och varuknappheten blev alltmer kännbar,
tvungos statsmakterna emellertid att steg för steg gripa in mot dyrtidens påfrestningar,
och kommunerna landet runt nödgades jämväl att ägna krisproblemen stegrad
uppmärksamhet.
Livsmedelssvårigheterna måste självfallet tynga allvarligast på landets ekonomiskt
svagare samhällsgrupper, och närmast för att lindra dessa gruppers betryck
väcktes under 1916 års riksdag motion om ett förslagsanslag av 20 miljoner kronor
för beredande av lindring i de mindre bemedlades levnadsvillkor. Motionen blev
endast så tillvida bifallen, att av det föreslagna beloppet 5 miljoner kronor anvisades
för ändamålet. Genom en kungl. kungörelse den 13 oktober 1916 fastställdes de
närmare bestämmelserna angående användandet av anslaget. Såsom huvudregel
uppställdes, att statsanslag endast skulle kunna tilldelas kommun, som själv beviljat
anslag för beredande av lindring i de mindre bemedlades villkor inom kommunen,
samt att statsbidraget icke finge användas till annat ändamål än anskaffande av
livsmedel, beklädnadsartiklar, bränsle och undantagsvis bostäder, alltså ej till utdelning
av understöd i penningar. Vidare ströks det under, att dyrtidsanslaget ej
skulle tilläggas karaktären av fattigvårdsunderstöd, på grund varav understödsverksamheten
måste hållas skarpt avgränsad från fattigvården. I kraft av denna
bestämmelse har det öppnats möjligheter för kommunerna att bereda dyrtidshjälp
även åt kategorier av medborgare, som eljest på grund av social ställning och
inkomstbeloppens storlek under normala förhållanden icke kunnat påräkna bistånd
från det allmännas sida. Enkannerligen avsågo de givna föreskrifterna att i främsta
rummet hjälpa familjeförsörjare och barn.
Förhållandet mellan statens anslag och det kommunala bidraget till dyrtidsverksamheten
sökte den kungl. kungörelsen avväga sålunda, att statsanslaget, med
utgångspunkt från de beräknade totalkostnaderna för dyrtidshjälpen inom kommun,
skulle sättas till i regel hälften av sagda kostnader, varigenom således kommunen
med egna medel (eller under vissa förutsättningar disponibla gåvomedel) komme att
svara med andra hälften av totalkostnaderna. Genom uppställande av fordringen
på kommunernas ekonomiska stöd åt dyrtidsverksamheten ävensom kravet på
Bihang till riksdagens protokoll 1917. 1 samt. 213 käft. (Nr 283.) 2
10
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 283.
kommunernas övertagande av organisationsbördoma sökte man vinna garantier i
olika riktningar mot ett eventuellt missbrukande av den statliga dyrtidshjälpen. Vid
ansökningstidens utgång den 1 december 1916, hade till statens livmedelskommission
inkommit 653 ansökningar, därav från 77 städer och kommuner å ett belopp av
inalles 2,490,473 kronor. Nya ansökningar strömmade in under hela december,
och efter en tillfällig paus i början på januari månad 1917 började återigen ansökningar
att dugga, så att antalet av intill den 1 mars 1917 till Kungl. Maj:t
expedierade framställningar utgjorde innalles 769 å ett sammanlagt belopp av
3,027,299: 22 kronor, varav 92 städer å sammanlagt 1,766,425 kronor, d. v. s. 91
procent av rikets städer hade beviljats statsanslag. Därjämte hava efter den 1 mars
expedierats ytterligare ansökningar från 1 stad och 28 kommuner ävensom ett antal
ansökningar om tilläggsanslag, tillhopa representerande anslagskrav å ytterligare
248,200 kronor. Skulle kommissionens hemställan beträffande dessa anslag jämväl
vinna Kungl. Maj:ts bifall (varom meddelande ej föreligger i skrivande stund), skulle
alltså hela beloppet av utdelade statsanslag för bekämpande av dyrtiden bland de
mindre bemedlade sluta å summan 3,275,499: 72 kronor. Emellertid hava under
de senaste dagarna inkommit ännu 22 ansökningar, representerande anslagskrav å
538,850 kronor, och slutligen har Kungl. Maj:t bifallit en ansökan från länshjälpskommittén
i Blekinge, varigenom 20,000 kronor av dyrtidsanslaget ställts till kommitténs
förfogande för tillhandahållande av livsmedel åt familjeförsörjande stenarbetare
inom länets östra skärgård. Förutom anslag från städerna själva och staten
har även den frivilliga hjälpsamheten trätt emellan, och ide fall, då vissa uppställda
förutsättningar uppfyllts, som berättiga samhället att erhålla mot de frivilliga bidragen
svarande statsanslag, har staten lämnat anslag, vilka belopp ingå i de summor,
som ovan redovisats som statens dyrtidsanslag. På grund av bristande uppfyllelse
av kungl. kungörelsens bestämmelser har Kungl. Maj:t på kommissionens hemställan
avslagit ett femtontal ansökningar. o Förseningen beträffande ansökningarnas ingivande
beror på olika anledningar. Åtskilliga kommuner — detta gäller närmast
landskommuner — ha förklarat, att de på grund av obekantskap med anslagsvillkoren
ej vågat inkomma med framställningar. Andra åberopa fullkomlig okunnighet
om riksdagsbeslutet, andra åter ha ansett sig ej inom föreskriven tid hinna
ingiva ansökningar och ha därför låtit frågan förfalla, varjämte, i ett stort antal
fall, försämringen i de mindre bemedlades villkor först under de egentliga vintermånaderna
framtvungit kommunala nödhjälpsåtgärder.
Såsom nyss angavs hade statens livsmedelskommission den 1 mars d. å. på
sin hemställan hos Kungl. Maj:t om statsanslag åt vissa städer utverkat statsanslag
åt 92 städer, för vilka anslagsbeloppen fördela sig på sätt, som framgår av nedanstående
tabell. (Tab. 1.) . _ , . , .
Då städerna själva i flera fall begärt mindre anslag än Kungl. Maj:t pa
kommissionens förslag tilldelat dem, bär sålunda staten frikostigt understött den
kommunala hjälpverksamheten. Detta har kunnat ske tack vare den omständigheten,
att endast omkring en tredjedel av rikets samtliga kommuner anropat staten om
bidrag. Då höjningar av de ansökta beloppens storlek i samma utsträckning och
efter likartade principer även beretts landskommunerna, har följaktligen den statliga
generositeten flödat utan mannamån. Såsom av tabellen framgår, komma skånelänen
i täten med ansökningar från elva städer. Denna provins kommer också främst
i fråga om antalet ingivna ansökningar från landskommuner. Närmast följa Skaraborgs
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 283. 11
Tab. 1. Fördelningen av dyrtidsanslagen bland rikets städer.
1
■
Städ
e r
Städ
e r
1
An-
Städernas
Statens
An-
Städernas
Statens
[
tal
egna bidrag
anslag
tal
egna bidrag
anslag
!
i Stockholms stad
1
300,000.—
300,000.—
Göteb. o. Bohus län
4
329,300.—
329,000.—
i
| Stockholms
län
5
24,800.—
27,000.—
Älvsborgs
»
6
47,108.—
64,500.—
Uppsala
»
2
35,000.—
32,500.—
Skaraborgs
»
7
32,500.—
31,525.—
Södermanlands
»
4
29,000.—
32,000.-
Värmlands
»
4
39,000.—
39,000.—
J Östergötlands
5
96,000.—
136,000.—
Örebro
>
4
29,825.—
29,825.—
1 Jönköpings
»
5
44,000.—
44,000.-
Västmanlands
»
4
28,362.50
34,125.—
Kronobergs
»
1
6,000.—
6,000.-
Kopparbergs
>
3
25,150.—
25,150.—
Kalmar
»
5
27,700.—
27,700.—
Gävleborgs
»
3
53,340.—
64,295.—
Gottlands
»
1
5,000.—
7,010 —
Västernorrlands
»
4
46,950.—
40,700.—
Blekinge
»
4
36,750.—
36,750.—
Jämtlands
»
1
11,500.—
12,000.—
Kristianstads
4
13,500.—
13,500.—
Västerbottens
2
12,700.—
15,545.—
Malmöhus
»
7
197,100.—
370,300.—
Norrbottens
»
1
10,000.—
10,000.—
Hallands
»
5
38,000.—
38,000.—
Hela riket
92
1,518,585.5o|l,766,425.—
Tab. 2. Bidrag per innevånare i rikets län vid jämn fördelning av dyrtidsanslagen.
7-''-
—
Bidrag pr inv.
- -
Bidragpr inv.
Bidrag pr inv.
enl. statens
Bidrag pr inv.
enl. statens
enl. statens
o. kommunens
enl. statens
o. kommunens
anslag (på så-
anslag gemen-
anslag (på så-
anslag gemen-
väl städer och''samt (på såväl
väl städer och
samt (på såväl
köpingar som
städer och
köpingar som
städer och
kommuner)
köpingar som
kommuner)
köpingar som
kommuner)
kommuner)
Stockholms stad
0.78
1.66
Göteborgs o. Bohus län
0.93
2.27
Stockholms
län
0.7 2
1.36
Älvsborgs
0.93
1.70
Uppsala
»
0.64
l.u
Skaraborgs
»
0.58
1.19
Södermanlands
0.56
1.06
Värmlands
0.82
1.59
Östergötlands
»
0.88
1.58
Örebro
0.54
1.08
Jönköpings
»
0.69
1.36
Västmanlands
»
0.76
1.29
Kronobergs
0.59
1.15
Kopparbergs
»
0.87
1.91
Kalmar
0.6 0
1.14
Gävleborgs
»
0.71
1.82
Gottlands
0.72
1.40
Västernorrlands
r>
1.05
2.01
Blekinge
>
0.8S
1.54
Jämtlands
»
1.08
2.10
Kristianstads
0.69
1.34
Västerbottens
»
1.47
1.88
Malmöhus
1.—
2,03
Norrbottens
1.14
2.0 7
Hallands
»
0.83
1.57
12
Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 283.
och Alvsborgs län, mellan vilka län rangordningen dock brytes med hänsyn till antalet
från landskommuner ingivna framställningar. Det är för övrigt påfallande, att
kraven på dyrtidshjälp framträtt långt allmännare i rikets sydligare delar än i de
nordliga landskapen (med undantag för Norrbottens landskommuner) och detta såväl
beträffande stad och land som också med avseende på de sökta beloppens storlek.
Om de städerna beviljade statsanslagen fördelas på antalet invånare i de städer,
som fått anslag, visar det sig, att medeltalet i enbart statsanslag per invånare i de
92 städerna utgjort 1.04 kronor. Till jämförelse kan anföras, att medeltalet i statsanslag
per invånare i alla de hitintills understödda landskommunerna utgör 0.61
kronor. Medeltalet per invånare vid jämn fördelning av statens bidrag till de städer,
köpingar och landskommuner, som erhållit statsanslag, alltså riksmedeltalet i statsanslag
per invånare, utgör 82 öre.
Tabellen sid. 11 avser att belysa, huru bidragen per invånare te sig i rikets
län vid jämn fördelning av dyrtidsanslagen. Här ha alltså land och stad inom varje
län räknats samman. (Tab. 2.)
Bortses åter från landskommunernas anslagsbelopp (i vilka även inräknats
anslagen till köpingar och municipalsamhällen), framgår ställningen för enbart rikets
städer av följande tabell. (Tab. 3.)
Tab. 3. Totalbidrag per invånare för rikets städer i länsgruppering vid jämn fördelning
av hela dyrtidsbeloppet, d. v. s. både statens och kommunernas anslag.
Stockholms stad ................................ 1.66
Stockholms län.................... 1.5 7
Uppsala » .................... 1.27
Södermanlands » .................... I.09
Östergötlands » .................... 2.21
Jönköpings » l.so
Kronobergs » .................... 1.36
Kalmar » .................... I.53
Gottlands » .................... I.20
Blekinge » .................... 2.02
Kristianstads » .................... 1.58
Malmöhus » ................... 2.51
Hallands » .................... 2.0 8
Göteborgs och Bohus län ................ 2.77
Alvsborgs » 2.01
Skaraborgs » I.53
Värmlands » ................ 1.81
Örebro » I.41
Västmanlands » 1.85
Kopparbergs » 2.81
Gävleborgs » ................ 1.81
Västemorrlands » 2.46
Jämtlands » 2.42
Västerbottens » ................ 3.13
Norrbottens » ................ 2.0 4
Medeltalet i anslag från både stat och stad per invånare för städerna skulle
alltså bliva 1 krona 92 öre. För rikets 32 största städer utgör medeltalet per invånare
vid jämn fördelning av totalbidragen (statens och stadens) 2.2 3 kronor och
för rikets övriga (mindre) städer, som anordnat dyrtidsverksamhet och för detta
ändamål erhållit bidrag av stat och stad, 1.84 kronor. Att medeltalet för de större
städerna ställt sig avsevärt högre än för småstäderna har sin naturliga förklaring
däri, att de större städerna nödgats tillskjuta proportionsvis större egna bidrag för
hjälpverksamheten och på grund härav kommit i åtnjutande av större statsanslag,
vilket senare därjämte understundom för storstäderna höjts till s/i av totalkostnaderna
på grund av rådande sociala förhållanden, skattetryck m. m., under det att
de smärre städerna i regel icke laborerat med sådana krisförhållanden, som kunnat
motivera högsta möjliga statsanslag.
13
Kungl. Maj-.ts Nåd. Proposition Nr 283.
Av rikets köpingar hava 27 stycken erhållit statsanslag, d. v. s. 82 procent
av hela antalet. Det belopp, som i statsanslag kommit dem till godo, utgör 64,375
kronor.
Det svenska municipalsamhällets administrativa karaktär har föranlett, att
ansökningar från dessa samhällen stannat vid siffran 2, men då de allra flesta av
de kommuner, inom vilka municipalsamhällena äro belägna, tilldelats statsanslag,
torde dessa samhällen — ehuru därom vanligen ingenting utsäges i kommunernas ansökningar
till Kungl. Maj:t — hava blivit delaktiga av statens dyrtidshjälp. Efter
denna beräkningsgrund skulle 111 municipalsamhällen och köpingar, som icke bilda
egen kommun, kommit i åtnjutande av bidrag till lindrande av kristidens svårigheter
bland samhällenas mindre bemedlade invånare.
Efterföljande framställning avser att lämna en kortfattad redogörelse för de
åtgärder, som planerats för lindrande av de mindre bemedlades levnadsvillkor i
rikets städer.
Kostnaderna för tillgodoseendet av den mindre bemedlade stadsbefolkningens
livsmedelsbehov i städerna hava i de uppgjorda kostnadsplanema beräknats till ungefär
800,000 kronor. Huvudsakligen har verksamheten avsett att underlätta inköp åt
de mindre bemedlade av kött, fläsk, potatis, mjölk, gryn o. dyl., varemot det är
påfallande, huru sällan kostnadsplanema reservera medel för inköp av fisk, ehuru
sagda artikels näringsvärde borde föranleda de kommunala dyrtidsorganisationerna
att särskilt uppmärksamma denna viktiga förnödenlietsartikel. Däremot har det vid
ansökningar om utbetalning utav statsanslaget icke så sällan visat sig (dock mest
för landskommunerna), att avsevärda belopp begärts till täckande av kostnaderna
för kaffe, som dock måste anses såsom en lyxvara och för den skull icke alls bort
få komma i fråga vid inköp av de »mest nödvändiga livsförnödenheterna», vilkas
inköp statsanslaget enligt kungörelsens ordalydelse avser att underlätta.
I allmänhet har man inom städerna sökt mildra trycket av de höga livsmedelspriserna
genom att förbilliga varor på sådant sätt, att de mindre bemedlade
satts i tillfälle att mot uppvisande av viss av nämnderna eller dyrtidskommittéema
godkänd kupong inköpa förnödenheter till pris, ungefärligen svarande mot varans
prisläge före kriget, varvid dyrtidsanslagen använts till att täcka prisskillnaden
mellan säljarens pris och det av konsumenten betalta. Understundom, fastän huvudsakligen
i de större städerna, ha livsmedelsnämnderna egna affärer, varifrån försäljningen
sker. På landet är det mycket vanligt, att livsmedel utdelas gratis,
varemot gratissystem icke så ofta tillämpas i städerna, vilket även principiellt sett
måste anses som riktigast. En särskild form av livsmedelsdistribution har i de
större städerna uppstått på det sätt, att centralkök eller stora anstalter för tillredning
av matvaror inrättats, från vilka de mindre bemedlade fått avhämta mat,
framförallt middagsmat. Tanken på upprättande av stora folkrestauranger har icke
i Sverige vunnit livligare anklang, men på grund av de livsmedelssvårigheter, som
på sistone i ökad grad mött, har tanken ånyo förts fram, och det torde icke vara
uteslutet, att frågan längre fram på året kan bliva aktuell.
I somliga städer har det ansetts påkallat att koncentrera nästan hela verksamheten
för livsmedlens förbilligande på mjölkfrågan. Sålunda synes man hava
slagit in på den vägen t. ex. i Köping, Uddevalla, Ystad, Halmstad, Alingsås, Umeå,
Skellefteå och Luleå. Priset å mjölken har därvid i allmänhet reducerats med 5 öre.
Kungl. kungörelsens anvisning om att anslagna medel i främsta rummet böra
14
Kungl. Maj;ts Nåd. Proposition Nr 283.
anlitas för tillgodoseende av behov hos familjeförsörjare och barn har följts i ett
mycket stort antal städer. Sålunda torde barnbespisningsverksamheten kunna räknas
till den form utav dyrtidshjälp, som vunnit den relativt största spridningen i landet.
Kostnaderna enbart för barnbespisningen i rikets städer kunna i runt tal anslås till
250,000 kronor, ehuru det dock bör påpekas, att siffran skulle vara betydligt större,
därest man ur de ingivna kostnadsplanerna kunnat utläsa de belopp, som avsetts
att under posten »livsmedel» användas för barnbespisningsändamål. Sådan verksamhet
har emellertid anordnats i ungefär 50 städer. En med barnbespisningen likartad
hjälp avser bamkrubbeverksamheten att lämna. Den syftar till att bereda möjlighet
särskilt för kvinnor av arbetarklassen att under förmiddagens timmar få överlämna
sina små barn (mestadels under 1 år) till dessa krubbor, varigenom deras egen
arbetskraft frigöres för förvärvsarbete. Barnkrubbor hava upprättats i Stockholm
och Malmö.
Så kallade arbetsstugor hava också på sina håll omhuldats, utan att dessa
dock i fråga om vare sig ekonomiskt stöd eller allmän omfattning kunna mäta sig
med barnbespisningsverksamheten. Förutom åt barn hava även i några städer ansträngningarna
inriktat sig på att bereda någon liten hjälp åt gamla och sjuka,
vilka under nuvarande tider mångenstädes haft det synnerligen svårt att draga
sig fram.
Under rubriken beklädnadsartiklar hava i kostnadsplanerna uppförts de utgifter,
som planerats komma till användning för inköp av skodon och andra beklädnadsartiklar,
särskilt för barn. Ungefär 400,000 kronor hava beräknats åtgå i
rikets städer för sagda ändamål. Det kan tagas för givet, att större delen av anslaget
avsetts för inköp av skodon eller reparation av skodon, varvid i regel statsanslaget
beräknats täcka en viss mindre del av reparationskostnaden (1 å 2 kronor per
par). Men kostnadsplanerna poängtera även behovet av garn, läder och tyg, vilka såsom
råvaror utlämnas till de mindre bemedlade, som därigenom sättas i tillfälle att
på egen hand ordna beklädnadsfrågan. Särskilt behovet av underkläder åt barn torde
genom denna anordning hava tillgodosetts. Skodon utdelas vanligen kostnadsfritt,
övriga beklädnadsartiklar däremot bruka tillhandahållas till reducerade priser.
Så vitt av hittills gjorda undersökningar framgått, synes otvivelaktigt bränslefrågan
vara den för de mindre bemedlade i rikets städer för närvarande mest trängande.
Enligt kostnadsplanerna beräknas i runt tal minst 1,000,000 kronor komma att
åtgå för sagda ändamål. Självfallet hava bränslebekymren framträtt starkast i
södra Sverige, och särskilt i Skåne äro utgifter för kol och koks stående poster i
de företedda kostnadsplanerna, varemot anslag för ved mera sällan förekommer och
fotogen endast i undantagsfall. Man synes såsom regel hava utdelat bränsle gratis,
särskilt i Skåne, dock att understundom nedsättning skett i inköpspriset, därvid
man gått så tillväga, att konsumenten fått antingen betala stadens självkostnadspris,
eller också har en viss prisreducering åvägabragts, t. ex. för koks cirka 50 öre
per hektoliter, samt för hushållskol 20 å 25 öre per hektoliter. Då bränslefrågan
även gjort sig allvarligt påmind under vintrarna 1915—1916, torde man i någon
mån haft ledning av dessa års erfarenheter vid uppgörandet av kostnadsplanerna
för bränslebehovens tillfredsställande.
Alltsedan krigets början har städernas bostadsfråga varit föremål för stegrad
uppmärksamhet både från statsmakternas och de kommunala myndigheternas sida,
men vid den tidpunkt, då den kungl. kungörelsen utfärdades, voro svårigheterna
15
Kungl. Maj. ts Nåd. Proposition Nr 283.
på detta område icke tillnärmelsevis så allvarliga som de blivit under den allra
senaste tiden. På grund därav föreskrevs i kungörelsen, att statsbidrag endast
undantagsvis skulle utgå för sådant ändamål, och uppställdes vidare såsom förutsättning
för statsanslagets erhållande, att det skulle råda särskilt stor brist på
bostäder inom kommunen, samt att kommunen för ändamålet beviljat anslag till
hyreshjälp åt mindre bemedlade. Skärpan i dessa bestämmelser har föranlett, att
ansökningar om statsbidrag för hyreshjälp ytterst sällan förekommit. På sistone
hava dock ansökningar för tillgodoseendet av detta behov inströmmat, och lärer
det bliva nödvändigt att vid en eventuellt utsträckt dyrtidshjälp underkasta bestämmelserna
uti ifrågavarande hänseende en grundlig revision.
Den kanske mest påtagliga svagheten hos de av kristiden skapade offentliga
institutionerna, såväl de centrala som de lokala, har utgjort bristen på organisatorisk
stadga och frånvaron av ett fullt effektivt utbildat kontrollsystem. Beträffande
landskommunerna torde detta förhållande vara i eminent mening oefterrättligt,
under det att städernas kristidsorganisationer fått en något solidare byggnad,
som kunnat anknyta till i städerna redan existerande och mera utbildade
administrativa institutioner, varigenom möjliggjorts en mera ingående och betryggande
kontroll över de medel, som ställts till förfogande för avhjälpande av dyrtidens
svårigheter. Någon enhetlighet härutinnan kan emellertid icke påvisas i städernas
dyrtidsorganisation, i det att verksamheten ena gången sorterar under drätselkammaren,
andra gången under livsmedelsnämnderna, tredje gången under särskilda
av stadsfullmäktige utsedda kontrollanter, fjärde gången under en tillfälligt konstituerad
inspektör o. s. v.
I mycket stor utsträckning hava det privata initiativet och den enskilda
hjälpsamheten anlitats för dyrtidshjälparbetet, och helt visst hava därvid betydande
insatser gjorts såväl av olika välgörenhetsföreningar, av diakonissor, församlingssystrar
och socialt intresserade medborgare i olika samhällsskikt.
Vid strävandena att rättvist fördela dyrtidshjälpen har man vanligen gått
tillväga på så sätt, att stadens invånare med en viss angiven maximiinkomstsilfra
beretts tillfälle att till dyrtidsverksamhetens centrala ledning ingiva skriftliga ansökningar
om erhållande av anslag. De inkomna ansökningarna hava sedan grupperats
efter sökandenas olika inkomstförhållanden, varvid hänsyn särskilt tagits till
antalet barn, som sökanden haft att försörja, ävensom i övrigt till andra ekonomiska
faktorer. Sedan de olika sektionerna inom städernas församlingar eller andra med
sökandenas förhållanden förtrogna personer granskat ansökningarna, samt lämnat
utlåtande över desamma, har det slutliga avgörandet i frågan fattats utav den centrala
dyrtidsledningen, varefter de mindre bemedlade genom kuponger eller särskilt
anordnade kortsystem hänvisats till att själva göra de inköp, vartill dem beviljade
dyrtidsanslag berättiga.
Som i det föregående påpekats har ett avsevärt ringa antal ansökningar om
erhållande av statsbidrag inkommit, vad beträffar landskommunerna. Städerna återigen
liksom köpingarna hava däremot i mycket stor utsträckning begagnat sig av
de förmåner, som utsikten till erhållande av statsanslag erbjudit. Men även för
städerna skulle sannolikt frekvensen av ansökningar hava varit större, därest de
statliga förberedelserna lagts annorlunda. Den korta tiden mellan kungörelsens
promulgerande och tiden för ansökningars ingivande gav icke tillräckligt rådrum
16
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 283.
för de undersökningar, som varit nödvändiga att företaga för utrönande av dyrtidsbehovets
omfattning inom städerna. Särskilt måste det strykas under — och detta
gäller särskilt landskommunerna men även för städerna — att de villkor, som staten
uppställer för anslags erhållande, för framtiden böra angivas i så koncisa och otvetydiga
ordalag, att formuleringen icke ger utrymme för någon tveksamhet eller
vantolkning, vilket varit fallet beträffande oktoberkungörelsen, som till och med
föranlett feltolkningar även från juridiskt kvalificerade stadstjänstemäns sida.
Erfarenheterna från prövningen av de hittills behandlade ansökningshandlingarna
giva även vid handen, att för framtiden bättre kostnadsplaner måste uppställas
såsom obetingat krav för erhållande av statsanslag, varvid tryckta formulär
med nödiga anvisningar torde bliva särskilt av behovet påkallade, om det också
å andra sidan naturligtvis måste öppnas möjligheter för modifikationer i kostnadsplanema
inom ramen för de givna anslagsbeloppens storlek.
Enligt den hittills följda ordningen hava statsanslagen i regel utgått till samma
belopp, som det av staden, respektive kommunen, själv tillskjutna. Det kan ifrågasättas
om en sådan anordning bör vidmakthållas. Metoden har nämligen fört med
sig, att större städer och samhällen, som kunnat själva tillskjuta relativt stora
belopp, följaktligen även fått påräkna avsevärda summor i statsbidrag, under det att
smärre kommuner, som endast haft råd att träda emellan med småsummor, endast
erhållit minimal statshjälp, varvid den inom samhället erforderliga dyrtidshjälpen
icke blivit på långt när tillgodosedd ens i de fall, då högsta möjliga statsanslag
kunnat beviljas. Självfallet erbjuder det stora svårigheter att fixera gränser för
statsanslagen, men det synes nödvändigt att för framtiden införa bestämmelser angående
minimi- och maximibelopp med gradationer mellan dessa ytterligheter, baserade
på om möjligt särskilt uppgjorda skalor, varjämte även utöver dessa schematiska
bestämningsgrunder vissa hänsyn borde inrymmas åt de behov, som de lokala förhållandena
i varje särskilt fall betinga. Endast på den vägen synes det vara möjligt
att få den statliga dyrtidshjälpen anpassad efter de olika samhällenas krav under
tillbörligt tillgodoseende av rättvisa och billighet.
Såsom redan vidrördes på tal om ansökningarna om hyresbidrag hava förhållandena
på bostadsmarknaderna numera gestaltat sig så, att en omläggning av
bestämmelserna om hyreshjälp torde vara absolut nödvändig. Åtminstone synes de
mindre bemedlades behov av hyreshjälp i städerna vara mycket starkt, och lär det
väl bliva nödvändigt att härvid kombinera eventuell hyreshjälp med andra åtgärder,
som bostadsproblemets lösning påkalla från det allmännas sida.
Enligt hittills gällande bestämmelser skulle såsom ovan påpekats i första
hand familjeförsörjare och barn komma i åtnjutande av dyrtidslijälp. Helt visst
måste det anses lika önskvärt, att några ord i en blivande kungörelse inskärpa
behovet utav, att i ömmande fall hjälp ur dyrtidsanslaget även måtte beredas gamla
och sjuka. De stränga bestämmelserna beträffande personer, som åtnjuta fattigvårdsunderstöd,
torde jämväl i någon mån behöva modifieras. Så som bestämmelserna
för närvarande lyda, äro dessa kategorier av medborgare fullständigt uteslutna
från rätten att erhålla någon förbättrad ställning genom hjälp av dyrtidsanslaget,
ehuru deras existensmöjligheter blivit minst lika mycket förvärrade av
dyrtidens verkningar som trots några andras. Utsikterna till erhållande av ökat
kommunalt fattigunderstöd torde för närvarande vara ytterst minimala inom de flesta
samhällen. Även om man anser det i första hand vara en kommunal angelägenhet
17
Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 283.
att taga hand om samhällenas fattiga, lär det dock med nu rådande ekonomiska förhållanden
inom kommunerna bliva nödvändigt medgiva kommunerna att få använda
åtminstone någon ringa del av dem tilldelade statsbidrag till underlättande av dyrtidens
tryck för senast berörda grupp av samhällsmedlemmar.
Yad slutligen angår frågan om dyrtidsverksamhetens kontrollanordningar, äro
åtgärder nödvändiga till förbättrande av kristidsinstitutionernas hela organisation.
Kanhända skall det visa sig ogörligt att åstadkomma en effektiv förbättring i den
lokala förvaltningsapparaten, förrän hela den centrala dyrtidsförvaltningens organisation
omdanats. Men redan innan en genomgripande reform kommit till stånd
inom den centrala dyrtidsadministrationen, böra dock vissa elementära kontrollspörsmål
finna sin lösning på den lokala dyrtidsförvaltningens område. Sålunda måste
frågan om ansvarighet för de institutioner, som handhava förvaltningen av dyrtidsanslagen,
ordentligt utstakas och i samband därmed betryggande revisionsanordningar
vidtagas. För klagomål över brister i organisatoriskt hänseende eller i fråga om
dyrtidsverksamhetens utövande eller beträffande andra med sagda verksamhet sammanhängande
frågor torde även vissa anstalter böra vidtågas. Tillskapandet av något
slags instans för dylika klagomål vore väl försvarat. Då staten släpper till så betydande
summor i dyrtidshjälp, måste jämväl kravet på vidgad statlig inspektion
anses såsom väl motiverat.
Till slut må endast framhållas, att dyrtidssvårighetema kräva icke blott reda
i planerandet av åtgärderna och målmedveten kraft i deras realiserande. Koncentrationen
av dyrtidshjalpens ledning hos ett fåtal, inför de kommunala myndigheterna
ansvariga ledamöter skulle förläna hela verksamheten större stadga och enhetlighet,
främja åtgärdernas effektivitet och öka rappheten i det expeditionella arbetet.
Då utbetalning av statsbidrag för närvarande pågår, kan ännu icke några
exakta siffror nämnas över dyrtidshj älpens fördelning på olika förnödenhetsgrupper,
utöver vad som i ovanstående approximativt beräknats, men kan givetvis en utförlig
tablå över ställningen företes strax efter halvårsskiftet, då även en sammanställning
av rapporterna över dyrtidsverksamhetens allmänna resultat bör kunna samarbetas
och erbjuda en överskådlig och tillfredsställande bild av såväl de svårigheter, som
kristiden berett de mindre bemedlade, som också verkan av de åtgärder, som hjälpverksamheten
från det allmännas sida medfört.
Bihang till riksdagens protokoll 1917. 1 sand. 243 käft. (Nr 283.)
3
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (2)
2 kopplingar.
- Rskr. 1917:268 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anvisande av medel för beredande av lindring i de mindre bemedlades levnadsvillkor. s. 3 i texten
- JoU 1917:66 Utlåtande, i anledning av Kungl. Maf.ts proposition till riksdagen angående anvisande av medel för beredande av lindring i de mindre bemedlades levnadsvillkor. s. 1 i texten