Sök i Ratio Lex

Med förslag till förordning om ändring i vissa delar av förordningen den 18 juni 1915 om förekommande av överdriven avverkning å ungskog inom de delar av Västerbottens och Norrbottens län, som ej höra till lappmarken

1917-04-16 · 23 sidor, varav 22 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,7 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 22 av 23 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1917:284, Med förslag till förordning om ändring i vissa delar av förordningen den 18 juni 1915 om förekommande av överdriven avverkning å ungskog inom de delar av Västerbottens och Norrbottens län, som ej höra till lappmarken

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Afaj.ts Nåd. Proposition Nr 284.

1

Nr 284.

Kungl. Maj:ts nådiga proposition till riksdagen med förslag till

förordning om ändring i vissa delar av förordningen

den 18 juni 1915 om förekommande av överdriven avverkning

å ungskog inom de delar av Västerbottens och

Norrbottens län, som ej höra till lappmarken; given

Stockholms slott den 16 april 1917.

Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över

jordbruksärenden lör denna dag vill Kungl. Maj:t härmed föreslå riksdagen

antaga härvid fogade förslag till förordning om ändring i vissa

delar av förordningen den 18 juni 1915 om förekommande av överdriven

avverkning å ungskog inom de delar av Västerbottens och Norrbottens

län, som ej höra till lappmarken.

De till ärendet'' hörande handlingar skola tillhandahållas riksdagens

vederbörande utskott; och Kungl. Maj:t förbliver riksdagen med all

kungl. nåd och ynnest städse välbevågen.

GUSTAF.

K. Dahlberg.

Bihang till riksdagens protokoll 1917. 1 samt. 244 käft. (Nr 284.)

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 284.

Förslag

till

Förordning

om ändring i vissa delar av förordningen den 18 juni 1915 om förekommande

av överdriven avverkning å ungskog inom de delar av Västerbottens och

Norrbottens län, som ej höra till lappmarken.

Härigenom förordnas, att 1, 3, 5 och 9 §§ i förordningen den

18 juni 1915 om förekommande av överdriven avverkning å ungskog

inom de delar av Västerbottens och Norrbottens län, som ej höra till

lappmarken, skola i nedan angivna delar erhålla följande ändrade lydelse:

1 §•

Å enskilde — — — nedan stadgas.

Skall avverkningen ske för oundgängligt husbehov inom skifteslaget,

där fastigheten är belägen, eller angränsande skifteslag, vare tillstånd

icke erforderligt; ej heller, där det avverkade virket skall upphuggas

till ved för att inom det område, där denna förordning äger

tillämpning, användas för oundgängligt husbehov. Virke efter dylik

avverkning — — — nedan sägs.

3 §.

Vill någon--— tillstånd till avverkningen.

Träd, som enligt sådant tillstånd må avverkas, skola före avverkningen

genom förrättningsmannens försorg stämplas med särskilt

märke. Doök må, där det i särskilt fall finnes vara av förhållandena

påkallat, förrättningsmannen i den omfattning, som prövas lämplig,

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 284.

medgiva, att träd, som 1.5 meter från marken icke i någon riktning

hålla, barken inberäknad, minst 20 centimeter i genomskärning, avverkas

utan föregående stämpling. Vid dylik avverkning skall iakttagas vad

förrättningsmannen föreskriver om tillsyn därå; och må avverkade träd

ej å skogen kolas eller från skogen avföras, innan de genom förrättningsmannens

försorg blivit uppmätta och med föreskrivet märke stämplade.

På anmälan — — — å exportsåg.

5 §•

Göres anmälan, varom i 3 § sägs, före den 1 april, skall förrättningen

företagas och avslutas före den 1 påföljande oktober. Förrättning

för stämpling, som i 3 § tredje stycket sägs, skall, ändå att

anmälan därom gjorts efter april månads ingång, företagas och avslutas

enligt vad i första punkten är stadgat. Uppstår under — — — påföljande

december.

Anmälan bör — — — antagas kräva.

Tiden, då — — — är sagt.

9 §■

Bedriver någon — — — virkets värde.

Innefattar förfarande — — — är sagt.

Låter någon — — — två hundra kronor. Lag samma vare, där

någon bryter mot sådan föreskrift om tillsyn å avverkning, som skogstjänsteman

enligt 3 § andra stycket meddelat, eller i strid mot vad i

samma stycke är stadgat kolar eller avför träd, som ej blivit uppmätt

och stämplat.

Denna förordning skall träda i kraft dagen efter den, då förordningen

enligt därå meddelad uppgift utkommit från trycket i svensk

författningssamling.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 284.

Mittarik.

Utdrag av protokollet över jordbruksårenden, hållet inför Hans

Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 16

april 1917.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Swartz, t

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Lindman,

Statsråden: VON Sydow,

Stenberg,

Falk,

Hammarström,

Mårten Ericsson,

Åkerman,

Carleson,

Hans Ericson,

Dahlberg.

'' Departementschefen, statsrådet Dahlberg anförde härefter:

I den numera upphävda skogsförordniugen för Västerbottens och

Norrbottens läns kustland av den 24 juli 1903 stadgades förbud för

skogsägaren att i vissa angivna avseenden — framför allt för export,

försågning och pappersmassefabrikation — fritt disponera över undermåligt,

icke torrt barrträd, med mindre tillstånd till trädets avverkning

till fritt förfogande erhållits av vederbörande skogstjänsteman på sätt

närmare angavs i förordningen. Dock var hemmansägare eller åbo ej

förment att, även utan sådant tillstånd, av hemmanets skog till oundgängligt

husbehov låta försäga undermåligt virke å sådana såginrättningar,

vilka ej voro avsedda till försågning av virke för export (husbehovssågar).

Uttrycket »oundgängligt husbehov» tolkades så, att därmed

åsyftades oundgängligt husbehov inom ifrågavarande två län; och i

överensstämmelse härmed ansågs föryttring inom länen av undermåligt

virke, sågat å husbehovssåg, vara tillåten.

opaginerad Kontrollera mot PDF

o

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 284.

Då emellertid från skilda håll framhölls, att dylik tillämpning

av lagbestämmelserna medförde fara för skogsbestånden, blev detta en

av anledningarna till att Kungl. Maj:t i propositionen nr 70 till 1917»

års riksdag framlade förslag till ny skogsförordning för ifrågavarande

landsändar. Detta förslag, som likaledes var byggt på dimensionsprincipen,

innebar utsyningstvång vid all avverkning av undermåliga,

icke torra barrträd för annat ändamål än fastighetens eller därmed sambrukad

fastighets oundgängliga husbehov. Under samma riksdag väcktes

motion (nr 207) i andra kammaren av Ad. Viklund med hemställan, att

riksdagen med avslag å propositionen måtte för sin del antaga ett vid

motionen fogat förslag till ny skogslag för ifrågavarande områden, vilket

i huvudsak överensstämde med ett av norrländska skogsvårdskommittén

den 16 mars 1912 avgivet förslag till dylik lag. I motionärens förslagbibehölls

det i 1903 års förordning stadgade förbudet mot fri dispositionsrätt

i vissa avseenden över undermålig skog; dock skulle jordägaren

vara berättigad att utan särskilt tillstånd av fastighetens skog för användning

inom orten (d. v. s. de båda länen) till eget eller annans

oundgängliga husbehov eller till allmänt ändamål låta försäga undermåligt

virke å husbehovssåg, och funnes ej sådan såg å fastigheten eller i dess

närhet, skulle dylik försågning få ske jämväl å annan såginrättning

(exporfsåg), dock att för sådan händelse försågningen finge avse

allenast fastighetens eget eller med densamma i sambruk varande

fastighets husbehov samt äga rum under vissa närmare angivna villkor.

Genom nämnda undantagsbestämmelse bleve, framhöll motionären bland

annat, skogsägaren bibehållen vid möjligheten att kunna utan särskilda

utsyningskostnader åstadkomma nödig utrensning av skadade och torkande

träd, en möjlighet, som i propositionen blivit väsentligt försvårad, enär

det icke kunde löna sig att anlita skogstjänsteman för utsyning och

stämpling av träd av dylik beskaffenhet. Såsom korrektiv mot skogsskövling

genom husbehovsavverkning av undermålig skog innehöll

Viklunds förslag en bestämmelse, att dylik avverkning ej finge så

bedrivas, att skogens återväxt uppenbarligen äventyrades eller fastigheten

komme att sakna nödigt virke för eget husbehov.

Riksdagen antog Kungl. Maj:ts förslag med vissa ändringar, av

vilka i detta sammanhang endast må nämnas den, att den i propositionen

föreslagna friheten från utsyningstvång utsträcktes till att omfatta avverkning

för oundgängligt husbehov inom skifteslaget, där fastigheten

vore belägen, eller angränsande skifteslag, dock att virke efter dylik

av verkning icke skulle få försågas å exportsåg, så framt det ej stämplats.

Det må erinras, att i den skrivelse (nr 193) till Kungl. Maj:t,

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Kungl. Maj:ts Nåd- Proposition Nr 284.

vari riksdagen tillkännagav sitt beslut i frågan, bland annat anfördes

följande:

Inför den kritik, som riktats mot dimensionslagar i allmänhet, kunde det

givetvis ifrågasättas, huruvida detta slags lagstiftning borde vidare utvecklas och

bibehållas. Den meningen hade ock gjort sig gällande, att man i varje fall borde

avvakta det förslag, som snart torde vara att förvänta från skogslagstiftningskommittén,

för att se, huruvida icke detta förslag med lämpliga tillägg och förändringar

skulle kunna passa för jämväl nu ifrågavarande landsdelar. '')

Ehuru vissa skäl kunde anföras för en sådan mening, hade riksdagen emellertid

icke ansett sig böra ansluta sig till densamma utan fastmer ansett sig böra

i allt huvudsakligt tillstyrka Kungl. Maj:ts föreliggande förslag, som obestridligen

måste anses innebära väsentliga förbättringar. Därest annat bättre lagförslag

skulle i en nära framtid kunna framläggas, varigenom dimensionsprincipen bleve

avlöst av andra trygghetsåtgärder mot skövling samt skogsvårdssynpunkterna

bättre tillgodosedda, syntes intet hindra, att ett sådant förslag komme att ersätta

dimensionslagen för Norrbottens och Västerbottens läns kustland. Särskilt med

hänsyn till de fördelar, som det nya förslaget syntes innebära för skogsägaren genom

det biträde, som komme att lämnas honom av den nya tjänstemannakåren —

skogsingenjörerna och tillsyningsmännen, vilka skulle handhava tillämpningen av

den föreslagna lagen — funne riksdagen sig icke böra avslå förslaget.

Riksdagen hade blivit till fullo övertygad om önskvärdheten av att genom

forstliga kontrollåtgärder utan alltför stort ingripande i den enskildes dispositionsrätt

över skogen kunna reglera den flerstädes i riktning mot skövling pågående avverkning

av undermåligt virke, som fritt bedreves för tillgodoseende av länens behov av

undermåligt virke. Vid övervägande, på vilket sätt sagda reglerande lämpligast

borde genomföras, hade riksdagen funnit det av Kung!. Maj:t framlagda förslaget i

det avseendet vara i huvudsak tillfredsställande, och riksdagen hade också insett

de fördelar, förslaget erbjöde ur rent forstlig synpunkt. Emellertid hade riksdagen

kommit till den uppfattning, att förslaget innebure ett alltför stort ingrepp i den

enskildes dispositionsrätt över skogen och, därest det oförändrat upphöjdes till lag,

komme att alstra missnöje i orten. De fullt lojala avverkningar av undermåliga

träd, som fritt bedreves för avyttring t. ex. till icke skogägande grannar för fyllande

av deras behov av ved, byggnads- och stängselvirke m. in., komme att genom förslaget

onödigtvis väsentligt försvåras och därtill förenas med kostnader på grund

av skyldigheten att erlägga s. k. utsyningsavgifter, varom förslaget innehölle bestämmelse.

Då vidare skogsägaren för nyssnämnda ändamål ofta torde avverka,

förutom torra, även skadade eller torkande träd, d. v. s. just sådana, som ur skogsvårdssynpunkt

i första hand borde avverkas, komme förslaget att jämväl rent

forstligt sett så till vida vara mindre lämpligt, som det komme att lägga hinder

i vägen för sagda rensningshuggningar, vilka skogsägaren nu vore i tillfälle att

företaga på egen hand. Genom den av riksdagen beslutade jämkningen bleve däremot

såväl skogsägarnas som ortsbefolkningens berättigade intressen vederbörligen tillgodosedda,

samtidigt som staten i skälig utsträckning erhölle möjlighet att forstligt

reglera de omstridda avverkningarna för länens behov.

l) Nämnda kommitté är fortfarande sysselsatt med omarbetning av allmänna skogsvärdsäagen

den 24'' juli 1903.

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition AV 284.

Den nu gällande förordningen i ämnet av den 18 juni 1915, vilken

trädde, i kraft den 1 januari 1916 och liksom tidigare författningar i

ämnetj vanligen kallas dimensionslagen, innehåller de av Kungl. Magt

föreslagna bestämmelserna med de av riksdagen för dess del antagna

ändringar.

I skrivelse den 25 september 1916 har nu Västerlottens läns

landsting — efter motion av förenämnde Viklund — hemställt, att Kungl.

Maj:t måtte för riksdagen framlägga förslag till ny skogslag för Norrbottens

och Västerbottens läns kustland i huvudsaklig överensstämmelse

mod det förslag till förordning i ämnet, om vars antagande av riksdagen

Viklund, såsom ovan omnämnts, väckte motion vid 1915 års riksdag.

Vid skrivelsen har fogats avskrift av Viklunds inom landstinget

väckta motion, vars motivering i allt väsentligt ansluter sig till vad

Viklund anfört i sin riksdagsmotion.

Västerlottens läns hushållningssällskap har i skrivelse den 25

november 1916 förklarat sig instämma i landstingets hemställan —

utom beträffande ‘en detalj av densamma — med den reservation dock,

att hushållningssällskapet ansåge sig bundet av sitt uttalande endast så

länge ej en fullt effektiv skogslag antagits såsom ersättning för den

föråldrade och icke på forstlig grundval vilande dimensionslagen.

Kungl. Maj:ts befallningshavande i Västerlottens lån, som till Kungl.

Maj:t överlämnat landstingets och hushållningssällskapets framställningar,

bär tillstyrkt bifall till den föreslagna förändringen såsom synnerligen

välbetänkt och av behovet påkallad.

Däremot hava överjägmästarna i de fyra nordligaste distrikten, i

utlåtanden till domänstyrelsen, ställt sig avvisande under samfälld erinran,

att då den nu gällande dimensionslagen varit i tillämpning allenast

omkring ett år, kunde det föreslagna utbytet icke anses motiverat. Det

vore för övrigt svårt att yttra sig om dimensionslagens verkningar, enär

under det år den varit i tillämpning rått exceptionella förhållanden till

följd av kriget, ity att de onaturligt stegrade träkolsprisen föranlett skogsavverkningar

eller ansökningar därom i förr ej anad omfattning, vilket

återigen haft till följd, att den alltför fåtaliga skogspersonalen ej medhunnit

alla utsyningar, som begärts antingen för utövande av rationell

skogsvård eller beredande av tillgång på saluvirke. Aven hava gjorts

åtskilliga anmärkningar i sak mot det förordade lagförslaget, framför

Hemställas

om nydimessianslag.

s. 8 Kontrollera mot PDF

Hemställan

om nyadetaljstadfjanden.

t och 6

8 Rungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 284.

;illt att det icke byggde på enhetlig princip för de områden, där det

skulle tillämpas: avverkning för länens behov skulle vara fri — allenast

icke skogens återväxt äventyrades eller fastigheten komme att sakna

uödigt virke för eget husbehov — medan annan avverkning skulle vara

ofri,; om skogen behövde skydd i ena fallet, behövde den det också i

det andra.

Ej heller domänstyrelsen har funnit anledning föreligga att tillstyrka

framställningen; och har styrelsen i infordrat utlåtande härutinnan

yttrat i huvudsak följande:

I allmänhet vore det ytterst vanskligt att yttra sig angående verkningarna

av en lag, som ej tillämpats under längre tid än ett år, och det vore ännu svårare

i ett fall som det nu föreliggande, då fullständigt opåräknade faktorer, såsom oerhört

stegrade priser på trävaror och skogsprodukter, komme att spela in. Hade under

år 1916 rått normala förhållanden, hade det varit lättare att genomföra förordningens

tillämpning med beräknade arbetskrafter och jämsides med en lugnt skeende

organisation av dessa. Nu hade man i stället varit nödsakad att improvisera; och

under sådana förhållanden vore det lätt att inse, att en förordning, som ytterligare

innebure begränsning mot förut av enskildas förfoganderätt över sin skog, skulle

mötas med visst misstroende och motstånd. Bortsåge man från sådana omständigheter

att — såsom framhållits i ett av överjägmästarnas utlåtanden1) — de oerhörda

priserna på träkol verkat därhän, att sågtimmer användes till framställande av

träkol och att efterfrågan å virke till försågning för export å vissa orter absorberat

allt tillgängligt virke till men för byggnadsföretag inom orterna, torde ur privatekonomisk

synpunkt inga reella skäl hava anförts för det föreslagna utbytet. Fäste

man sig däremot vid nämnda omständigheter, sedda i anslutning till konsekvenserna

av det Viklundska förslaget, vore det endast tillfredsställande, att den gällande förordningen

ägt tillämpning under det gångna året, ty eljest hade betydande arealer

av för skogskolning välbelägna skogar sannolikt blivit omvandlade i penningar. För

övrigt kunde det icke befordra en målmedveten utveckling att redan efter en

tillämpningstid av ett eller annat år ersätta en skogslag med en ny sådan. Slutligen

ville styrelsen i fråga om hushållningssällskapets yttrande framhålla, att jämväl det

Viklundska förslaget vore byggt på den föråldrade dimensionsprineipen.

Emellertid är det ej blott mot lagen i dess helhet utan jämväl

mot vissa detalj föreskrifter i densamma, som anmärkningar framställts.

Sålunda har Västerbottens läns landsting i sin ovan omförmälda

skrivelse till Kungl. Maj:t hemställt, att Kungl. Maj:t måtte omedelbart

vidtaga sådana åtgärder, att möjligheten för befolkningen å central platser

i länets kustland att erhålla nödigt byggnadsvirke och bränsle från orten

bleve ökad. Till stöd för denna hemställan, vilken också tillkommit

efter motion av Viklund, har framhållits, att gällande dimensionslag

l) Se sid. 10.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 284. 9

onödigtvis inskränkte den enskilde skogsägarens dispositionsrätt överskogen

och dessutom i betänklig grad fördyrade eller rent av hämmade

tillgången på byggnadsvirke och ved för den icke skogägande befolkningen

å vissa större centrala platser, till följd varav ett utpräglat missnöje,

överallt framträtt bland nämnda befolkning och skogsägarna i närheten

av desamma.

I berörda hemställan hava Västerbottens läns hushållningssällskap

och Kungl. Maj ds befallning shavande i länet instämt.

Över jägmästarna hava i sina förut omförmälda utlåtanden till domänstyrelsen

anfört följande:

a) Överjägmästaren i övre Norrbottens distrikt: Framställningen i vad den avsåge

bränsle borde tillmötesgås. Särskilt med tanke på bränslefrågans svåra beskaffenhet

för närvarande och med den ringa tillgång på personal, som funnes för utsyningarnas

utförande, borde dimensionslagen ändras därhän, att förfoganderätten

till skogen i och för dess avverkning till brännved för försäljning inom kustlandet

bleve fri. Ett dylikt medgivande torde icke behöva medföra några för skogarnas

bestånd förödande verkningar, enär omfattningen av sådana vedavverkningar i förhållande

till skogsmarkernas arealer måste bliva relativt små. Förmågan hos den

enskilde skogsägaren att på egen hand kunna rätt sköta sin skog skulle även härigenom

på visst sätt belysas. Vad åter anginge byggnadsvirke avstyrktes framställningen.

I mån av utvecklingens fortgång hade givetvis kustlandets behov av

virke för husbehov och allmänna ändamål i hög grad ökats och ökades alltjämt.

Städer och industrisamhällen förbrukade mer och mer virke, vadan avsevärda kvantiteter

husbehovsvirke nu måste anses bliva hämtade från de enskilda skogarna i

kustlandet. Samma skäl, som förorsakat utsyningstvånget i allmänhet i fråga om

undermålig skog, torde därför även gälla mot den ifrågasatta friare förfoganderätten

över byggnadsvirke.

b) Över jägmästaren i nedre Norrbottens distrikt: För att undgå den stora

svårigheten att anskaffa erforderligt bränsle av barrved borde vid avverkning av ved

till husbehov — således ej för kolning — nu stadgad inskränkning, att densamma

ej finge användas utanför näst angränsande skifteslag, bortfalla. Genom ett sådant

medgivande kunde skogsskövling i större skala icke åstadkommas och därigenom

skulle mycket av den ovilja, med vilken den nya dimensionslagen nu betraktades,

försvinna. Att helt återgå till den förut gällande dimensionslagens ståndpunkt och

sålunda frigiva även byggnadsvirket vore däremot icke tillrådligt. Från sin tjänstgöringstid

å Kalix revir såsom revirförvaltare hade överjägmästaren kännedom om

ett flertal hemman, som skövlades på sin skog genom tillämpning av då gällande

bestämmelse, att virke för husbehov, däri inräknat sliprar, telefon- och telegrafstolpar,

stängselslanor m. m., utan vidare finge avverkas och transporteras till orter

inom Norrbottens och Västerbottens län. På den tiden voro icke motorsågarna

så allmänt i bruk som nu, men icke dess mindre skövlades betydande arealer

skogsmark.

Bihang till riksdagens protokoll 1017. 1 sand. 244 käft. (Nr. 284)

2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 284.

c) Överjägmästaren i Skellefteå distrikt: Bekymren för vedbrist samt brist å

byggnadsvirke på de större centrala platserna inom kustlandet vore nog berättigade,

ity att dimensionslagens bestämmelser lade sådana hinder i vägen, att leverans av

barrved och byggnadstimmer till dylika platser vore så gott som outförbar. I denna

del borde lagen omarbetas. Det vore icke möjligt att kunna förse de större samhällena

med bränsle och byggnadstimmer enbart från kronans skogar; transportkostnaderna

bleve nämligen för dryga.

d) Över jägmästaren i Umeå distrikt: Den föregivna bristen på byggnadsvirke

och bränsle vore icke förorsakad av brist på virke, då väl aldrig förr ens närmelsevis

sådana kvantiteter virke utsläppts i marknaden som nu. Den verkliga orsaken

vore i stället, att å vissa virkesslag efterfrågan blivit så stor och därigenom priserna

så höga, att skogsägaren föredroge att sälja sitt virke så, att han erhölle högsta

möjliga betalning. Om t. ex. för brännveden kunde betalas lika höga eller högre

priser än för kolved och om detsamma gällde i avseende å byggnadsvirket gent emot

lör annat ändamål sålt timmer m. m., skulle utan minsta tvivel behovet av både

bränsle och byggnadsvirke lätt fyllas. Men då för träkol betalades sådana priser,

att t. o. m. timmer inrestes i kolmilorna, måste erkännas, att minst sagt abnorma

förhållanden vore rådande. Även om byggnadsvirke och bränsle finge fritt avverkas,

skulle -— därest ej förbud utfärdades för dess användning till andra ändamål, något

som dock vore svårt att kontrollera — med säkerhet bristen å byggnadsvirke och

bränsle lika fullt kvarstå, vartill komme den särskilt under dessa tider synnerligen

stora risken för många hemmansskogars ödeläggelse inför frestelsen av den tillfälliga

höga förtjänsten. Så snart normala förhållanden inträtt, komme den gällande förordningen

att uti ifrågavarande hänseende visa sig tillfredsställande.

Vad under d) anförts har ytterligare betonats av skog singenjören

i Umeå skogsvärdsområde, vilken på begäran av överjägmästaren i

Umeå distrikt avgivit yttrande i frågan till honom.

Domänstgrelsen, vilken, såsom jag redan nämnt, framhållit, hurusom

träkolstillverkniugen och virkesexporten å vissa orter till följd av rådande

exceptionella förhållanden absorberat allt tillgängligt byggnadsvirke till

men för byggnadsföretag inom orterna, har vidare yttrat följande:

Med nu gällande bestämmelser torde tillgången på byggnadsvirke under vanliga

förhållanden vara säkerställd, men välbetänkt vore, om brännved utan föregående

utsyning finge till enskilda för egen förbrukning avverkas och säljas oberoende

av belägenheten av den fastighet, varå avverkningen ägde rum. Det torde

nämligen, även då 1903 års dimensionslag gällde, icke hava i någon större utsträckning

ägt rum, att byggnadsvirke för husbehov erhållits från längre bort belägna

skogar än inom angränsande skifteslag, och i fråga om brännvedsavverkningens frigivande

under vissa villkor torde det relativt låga rotvärde, som dock alltjämt erhölles

å vedvirket, ej komma att locka till skogsskövling.

I samband härmed ville styrelsen beträffande bestämmelserna i gällande dimensionslag

angående stämpling av husbehovsvirke, som skulle försågas å exportsåg,

framhålla en omständighet, som i viss mån torde kunna bidraga till att öka tillgången å

bj''ggnadsvirke för husbehov. I 5 § stadgades nämligen, att anmälan om sådan stamp
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 284.

ting skulle ske före den 1 april, varefter förättningen skulle företagas före den 1

oktober. Nu torde emellertid rätt ofta förekomma, att dylikt virke avverkades

under tiden den 1 oktober—den 1 april och att det för ägaren vore synnerligen

förmånligt, om detta virke kunde få försågas vid såsom exportsåg avsedd motoreller

lokomobilsåg under nämnda tidsperiod; men med tolkning enligt bokstaven av

nämnda bestämmelser läte detta ej sig göra. Då skogsägaren hade tillåtelse att

avverka sådan skog utan föregående stämpling och skogstjänstemannens åtgärd

att stämpla sådant virke blott och bart vore en kontrollåtgärd och icke sammanhängde

med skogsskötseln, borde densamma kunna få utföras under vilken årstid

som helst och då virkesägaren så begärde, blott att andra behörigen ansökta förrättningar

icke härigenom bleve eftersatta.

Styrelsen förordade alltså följande ändringar i och tillägg till gällande dimensionslag:
-

1 §•

’Å enskilde— — — — — — — stadgas.

Skall avverkningen — — — nedan sägs.

Sådant tillstånd vare ej heller erforderligt i fråga om till kastved upphugget

virke, vilket försålts till enskilde inom orten för egen förbrukning.

5 §•

Göres anmälan —- — — — — december.

Anmälan, som avser stämpling av sådant virke, som omförmäles uti 3 §

andra stycket, för dess försågning å exportsåg, må oberoende av vad här ovan

stadgas vid behov ingivas till vederbörande skogstjänsteman, som har att så snart

sig göra låter utan åsidosättande av andra behörigen ansökta förrättningar densamma

företaga.

Anmälan — — — — — — — kräva.

Tiden, då — — —---— är sagt.’

I fråga om 5 § har hushållningssällskapet — under instämmande

från Kungl. Maj:ts befallning skonande i Västerbottens län — härjämte

fäst Kungl. Maj:ts uppmärksamhet på att tiden för utsyningsförrättningarnas

avslutande, vilken satts till den 1 oktober, icke iakttoges och

att inom flertalet skogsvårdsområden förrättningarna icke torde hinna

avslutas förr än inemot årsskiftet, då snö betäckningen lade absoluta hinder

i vägen för iakttagande av återväxt och markförhållanden och då

träden ofta vore belagda med snö, som hindrade ett rätt bedömande av

deras ålder och växtlighet. Att uuder sådana förhållanden den forstliga

behandlingen av skogarna måste bliva ytterst underhaltig, framhöll hushållningssällskapet

såsom ett faktum, vilket ej ens av förrättningsmannen

kunde bestridas.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Knngl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 284.

Samtliga de hörda överjägmästarna hava vitsordat, att begärda

msyningar icke alltid hunnit utföras inom stadgad tid.

Domänstyr elsen har erinrat, dels att styrelsen i cirkulär den

.‘50 maj 1916 medgivit, att utsyningarna finge bedrivas med 6 stämplingsyxor

i stället för — såsom förr varit regel — endast 4 sådana, till

följd varav den utsynade kvantiteten virke per dag under 1916 i en

bel del fall varit betydligt, kanske upp till 50 procent, större än under

föregående år, dels ock att, såsom känt Amre, sedan en hel del såsom

synnerligen nödvändiga ansedda ai''beten på kronopark erna uppskjutits,

all tillgänglig personal placerats å skogsvårdsområdena. Sålunda ansåge

styrelsen, att från dess sida intet underlåtits för att så långt det varit

möjligt tillmötesgå de år 1916 i osedvanligt stor omfattning ingivna

ansökningarna om utsyning av undermålig skog.

* *• Beträffande 3 § hava fullmäktige i järnkontoret och järnverksför
eningen

med anledning av de svårigheter, vari den svenska järnhanteringen

för närvarande befunne sig med avseende å den för tackjärnsframställningen

nödiga träkolsanskaffningen, i skrivelse den 9 juni 1916

gjort följande framställning hos Kungl. Maj:t i syfte att möjliggöra ökad

träkolsfångst i de nordliga delarna av landet:

Enligt 3 § i gällande dimensionslag måste avverkning av undermåligt barrträd,

som ej vore torrt, föregås av utsyning och stämpling, även om avverkningen

ägde rum för kolning. Denna föreskrift, som ej hade någon motsvarighet i de

äldre dimensionslagama, hade ännu ej varit i tillämpning så lång tid, att ett på

större erfarenhet grundat omdöme kunde fällas om dess verkningar, men redan nu

kunde med visshet antagas, att den i avsevärd utsträckning komme att lägga hinder

i vägen för uttagande av ved till förkolning.

För att skogsägaren med fördel skulle kunna planera en kolning för vinterleverans,

måste han hava visshet om att under sommarmånaderna få disponera

skogen för upphuggning. Innan några åtgärder för kolning företoges, upprättades

vanligen kontrakt med köpare om försäljning av kolen till visst pris. Utan att på

förhand veta, om veden bleve tillgänglig, kunde inga kontrakt upprättas, och då

måste kolningsarbetet slås ur hågen. Vid nu rådande högkonjunktur på träkol

önskade naturligen alla, som hade därtill tjänlig skog, att få omsätta denna i kol,

och följden hade blivit, att en massa ansökningar inströmmat till vederbörande skogstjänsteman

den 1 april. För närvarande vore det även av särskilt stor ekonomisk

betydelse för skogsägarna att få avsättning för från transportleden mera avlägset

belägen kolved, vilken under normala tider ej kunde uttagas. Men med den tidsödande

förrättning, som måste bliva en följd av varje träds förseende med kronstämpel,

kunde helt visst endast ett fåtal av nyssnämnda ansökningar behandlas

före den utsatta tiden, och de, som verkligen medhunnes, måste man antaga bliva

avslutade så sent, att veden ej hunne hösten 1916 tillräckligt uttorka, varför kol
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 284. 13

ning under närmast instundande vinter lämnade ett dåligt resultat eller omöjliggjordes.

Men även under normala förhållanden med vanligen gällande kolpriser kunde

en skogsägare inom dessa delar av landet endast med svårighet utnyttja sin till kolning

tjänliga gallringsved med nu gällande förordning. Med den rådande bristen på

för utsyningarna erforderliga skogstjänstemän vore nämligen ovissheten att inom

därför tjänlig tid kunna få disponera skogen i de flesta fall alltför stor, för att

skogsägaren skulle våga fästa sig genom leveranskontrakt, och att företaga kolning

utan att på förhand hava förvissat sig om avsättning för kolen ville nog ej någon

riskera.

Det torde fördenskull helt visst kunna påstås, att den nya förordningen,

sådan den nu skulle tillämpas med stämpling av varje träd, komme särskilt för

år 1916 att direkt lägga hinder i vägen för träkolning inom Västerbottens och

Norrbottens läns kustland till stort men för järnindustrien, vilken redan förut fått

vidkännas utomordentliga svårigheter för anskaffande av behövliga kvantiteter träkol.

För länens skogsägare, som genom förordningen drabbats av stora inskränkningar

i dispositionsrätten till sin skog, måste det dessutom bliva särskilt kännbart

att ej bliva i tillfälle att utnyttja nuvarande enastående konjunkturer på alla skogsprodukter.

Vad som tvivelsutan lade största hindret i vägen för avverkningars

börjande på därför lämplig tid, vore den tidsödande utstämplingen och bristen på

därtill erforderliga skogstjänstemän. Då stora ekonomiska värden vore beboende av

dessa utsyningar, borde allvarligen ifrågasättas, huruvida icke staten för dessa arbeten

skulle åtminstone tillsvidare kunna använda något mindre kvalificerad arbetskraft,

än som hittills varit fallet.

Med stöd av vad sålunda blivit anfört och under ytterligare framhållande

av det bekymmersamma läge, den svenska järnhanteringen befunne sig uti med avseende

på träkolsanskaffning, hemställdes, att Kungl. Maj:t måtte tillsvidare bevilja

dispens från bestämmelsen att träd, som komme att användas till kolning, skulle,

innan de avverkades, genom förrättningsmannens försorg förses med kronans stämpel.

För utövande av nödig kontroll över avverkningen torde vara tillfyllest, att ytterlinjerna

på den trakt, där avverkning vore avsedd att äga rum, bleve genom förrättningsmannens

försorg utmärkta med kronans stämpel.

I infordrat utlåtande över denna framställning bär domänstyrelsen

i huvudsak anfört följande:

Det torde ej kunna förnekas, att gällande dimensionslag och särskilt dess 3

§ verkat såsom en ytterligare inskränkning uti skogsägarnas i ifrågavarande delar

av landet förfoganderätt över sin skog, och det vore under sådana förhållanden lätt

förklarligt att, då det därjämte blev känt, vilken stor personalbrist vore rådande

inom skogsstaten, skogsägare och köpare av träkol skulle bliva oroliga för att ej

inom rätt tid erhålla utsyning av det virke, som avsetts för kolning.

Styrelsen hade ock med kännedom härom sökt göra vad i dess förmåga stått

för att underlätta arbetet med utsyningar i enlighet med dimensionslagen bland

annat genom att den 30 maj 1916 och således redan innan den förnyade instruktionen

för skogsstaten den 28 april 1916 hunnit från trycket den 26 juni 1916 ut
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts Nåd: Proposition Nr 284.

komma, utfärda sitt redan förut omförmälda cirkulär till samtliga skogsstatens

tjänstemän angående virkesutsyning och stämpling.

Efter att härom från orterna hava inhämtat upplysningar trodde sig styrelsen

kunna meddela, att i huvudsak samtliga inom föreskriven tid 1916 ansökta utsyningar

av virke till kolning inom Norrbottens och Västerbottens läns kustland

blivit avslutade omkring mitten av augusti månad samma år.

Beträffande själva principfrågan eller huruvida det skulle vara nödvändigt att

förse varje stam av växande skog, som skulle användas till kolning, med kronostämpel,

eller huruvida det särskilt med hänsyn till nödig kontroll kunde anses vara

tillfyllest att med kronostämpel utmärka endast gränserna för den trakt, inom

vilken virke till kolning skulle uttagas, torde böra framhållas, att det icke vore

möjligt att härom fälla ett allmängiltigt omdöme, enär förhållandena i skogen vore

av så vitt skilda slag. I sådant hänseende finge styrelsen erinra, att inom de

trakter av landet, som bär vore i fråga, blädningen varit och fortfarande vore det

skogsbrukssätt, som mest tillämpades. En följd härav vore, att skogstrakterna

företedde en blandning av olika bestånd, vilka stundom omärkligt överginge i varandra

och vilka, rationellt skötta, måste behandlas på olika sätt. Större sammanhängande

kalhyggen uppstode ej inom blädningsskogen, där återväxt såsom regel

beräknades erhållas genom självsådd och där föryngringsluckoma gåves en relativt

liten utsträckning.

Då till kolning i regel ej användes annat virke än smärre toppar och avfall

från föregående avverkningar av gagnvirke samt smärre stammar av undertryckt

skog och gallringsvirke av mindre dimensioner, vilket sistnämnda slag av virke

stamvis och med stor försiktighet utplockades ur medelåldriga och yngre bestånd,

sade det sig självt, att till kolning avsett virke måste inom blädningsskogen förekomma

synnerligen ojämnt fördelat och merendels i smärre kvantiteter på varje

särskild plats.

Emellertid förekomma inom nämnda delar av landet särskilt i fråga om

trakter, där skogen vid den första gången företagna avverkningen varit övervägande

likåldrig och övermogen, att efter borttagande av överbeståndet endast funnes kvar

en mängd undertryckta trädindivider, vilka så länge överskärmats, att de saknade

förmåga att vidare utveckla sig. Dessa måste borttagas, för att livskraftiga bestånd

skulle kunna där uppstå. Ungefär enahanda vore förhållandet, där till följd av

ogynnsamma förhållanden trädslag inkommit på marker, där de saknade varje förutsättning

att kunna utväxa till gagnvirkesdimensioner, och följaktligen snarast

borde borttagas. I båda dessa fall utgjordes den skog, som skulle avverkas, ofta

nog av huvudsakligen enbart till kolning dugligt virke, och måste avverkningen av

densamma bedrivas såsom kalavverkning. Ur skogsvårdssynpunkt vore det i dylika

fall fullt tillräckligt att med stämpelmärke förse endast gränserna för sådana

hyggen.

Emellertid tillkomme en omständighet, som icke blivit beaktad i framställningen,

nämligen kungörelsen den 19 november 1915 angående gottgörelse till statsverket

för utsyning av virke i vissa fall inom de sex norra länen m. m., där det

stadgades, att utsyningsavgifter till olika belopp skulle utgå för virke av träd, som

1.5 meter från marken hölle, barken inberäknad, minst 20 centimeter i genomskärning,

och för virke av annat slag. Ett generellt medgivande i enlighet med

framställningen skulle sålunda komma i konflikt med nyssnämnda kungörelse, enär

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 284.

dot icke bleve möjligt att, sedan skogen blivit avverkad till kolved utan föregående

klassificering och beräknande av dess kubikmassa, rätt debitera den utsyningsavgift,

som skulle erläggas. Av denna anledning och med hänsyn till vad här ovan blivit

anfört beträffande skogarnas växlande beskaffenhet och de särskilda beståndens krav

på olika behandling ansåge sig styrelsen icke böra tillstyrka bifall till framställningen

i nu föreliggande form.

Skulle emellertid inom kustlandet i vissa fall kunna medgivas avverkning av

virke till kolning utan att kronostämpel skulle behöva dessförinnan åsättas varje

stam, erfordrades, syntes det, att härvid fästes sådana villkor, att dels den utsyningsavgift,

som för detta virke skulle erläggas, skulle kunna beräknas enligt

bestämmelserna uti ovannämnda kungörelse av den 19 november 1915, dels skogsoch

beståndsvårdens växlande fordringar skulle kunna tillgodoses och nödig kontroll

utövas, vilket endast därigenom syntes utförbart, att vederbörande förrättningsman

lämnades befogenhet att i varje särskilt fäll avgöra, huruvida det vore nödvändigt,

att varje stam, som skulle utsynas, försåges med stämpel eller ej.

Då det sålunda vore påvisat, att i en del fall hänsynen till skogsvårdens

fordringar ej med nödvändighet påkallade, att vid utsyning jämlikt dimensionslagen

alla stammar före avverkningen försåges med kronostämpel, och då det uti sådana

fall endast mera undantagsvis torde röra sig om träd med grövre diameter på 1.5

meters avstånd från roten än 20 centimeter, hemställde styrelsen, att Kungl. Maj:t

måtte i proposition till den 1917 sammanträdande riksdagen föreslå, att 3 § i

dimensionslagen skulle erhålla följande förändrade lydelse:

3 §•

''Vill — — — — särskilt märke, dock att beträffande träd, som 1.5 meter

från marken ej hålla 20 centimeter i genomskärning, på förrättningsmannen må

ankomma att giva tillstånd till sådana träds fällande och apterande utan föregående

stämpling. Därvid skola lämnas tydliga föreskrifter rörande avverkningens omfattning

och i fråga om vad som skall iakttagas för vinnande av nödig kontroll

över sådan avverkning. Dock må sådant virke icke under några förhållanden å

platsen kolas eller från skogen avföras, innan detsamma genom vederbörande skogspersonals

försorg blivit uppmätt och försett med föreskrivet stämplingsmärke.

På anmälan — — — — exportsåg.’

Åven Kungl. Maj:ts befäl In i ng s k a v a n d e i Norrbottens och Västerbottens

län hava hörts över framställning-en. Förstnämnda myndighet

har — med bifogande av utlåtanden från Norrbottens läns hushållningssällskaps

förvaltningsutskott och skogsvårdsnämnd, vilka instämt med

domänstyrelsen — anfört följande:

Kungl. Maj:ts befaflningshavande kunde för sin del ej förstå annat, än att

om den tidsödande stämplingen av varje särskilt träd i vissa fall vore onödig,

borde den i sådana fall icke heller förekomma, och detta allra minst under en kristid

sådan som den nuvarande.

Vad beträffade den inskränkning i vederbörande förrättningsmans rörelsefrihet,

domänstyrelsen med hänsyn till innehållet i kungörelsen den 19 november

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

K/unjl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 284.

1915 gjort i sitt förslag till ändring av 3 §, syntes det mindre lämpligt, att en

siffra, hämtad från en utan riksdagens hörande tillkommen författning, infördes

— låt vara med riksdagens medverkan — uti en av densamma beslutad författning.

I så fall måste åtminstone denna siffra äga en i sig tämligen absolut karaktär,

något som Kungl. Maj:ts befallningshavande i saknad av fackinsikter på området

icke i här förevarande fall kunde bedöma. Det förefölle därjämte, som om, då

kungörelsen den 19 november 1915, såvitt här vore fråga, endast avsåge att bestämma

en norm för utsyningsavgifternas utgående, det icke borde vara omöjligt

att härutinnan utfinna ett annat sätt än det nu gällande även för det fall, att fråga

vore om virke av mer än 20 centimeters genomskärning 1.5 meter från marken.

Under förutsättning, att detta resonnemang läte sig praktiskt genomföras,

syntes 3 § i dimensionslagen böra erhålla ungefär följande ändrade lydelse:

Till — — — —---särskilt märke, dock att i fall, då förrättnings
mannen

ur synpunkten av vederbörlig kontroll över skogens vård ej anser nödigt,

att alla stammar före avverkningen förses med sådant märke, på honom må ankomma

att i sammanhang med meddelande av föreskrifter beträffande avverkningens

omfattning och kontrollen däröver giva tillstånd till trädens fällande och apterande

utan föregående stämpling. Sådant virke må icke under några förhållanden å platsen

kolas eller från skogen avföras, innan detsamma genom vederbörande skolpersonals

försorg blivit uppmätt och försett med föreskrivet stämplingsmärke.

På anmälan —-----------— — — exportsåg.’

Den lättnad, som bifall till ett dylikt förslag skulle bereda träkolstillverkningen

inom Norrbotten och Västerbotten, kunde befaras komma att ofördelaktigt

inverka på avverkningen av ved till bränsle inom sagda län. Redan nu, då vedtillgången

avgjort vore i knappaste laget för att inte säga något mera, torde man

kunna påstå, att en kraftigt bidragande orsak härtill vore, att folket föredroge den

mera lönande kolvedshuggningen och kolningen framför bränsleuppliuggning. Kungl.

Maj:ts befallningshavande hölle före, att en utsträckt kolningsverksamhet komme att

göra detta allvarsamma missförhållande ännu mera framträdande. Det syntes därför

Kungl. Maj ts befallningshavande, som i saknad av överblick av ställningen icke

kunde avgöra, i vad mån allmänna intressen påkallade en ökad tillgång på träkol,

nödigt, att i god tid åtgärder vidtoges, exempelvis genom användning av utkommenderad

militär, för att under alla förhållanden säkerställa bränslebehovet under vintern

1917 —1913.»

Kungl. Maj:ts befallningshavande i Västerbottens län ävensom länets

hushållningssällskaps förvaltningsutskott hava förklarat sig instämma i

hushållningssällskapets ovan omnämnda tillstyrkande av ny dimensionslag

i överensstämmelse med Viklunds motion vid 1915 års riksdag, vilket

innebär, att de anse, att avverkning lör kolning bör vara fri.

Jag erinrar, hurusom o ver jägmästarna och hven domänstyrelsen i

sina tidigare här oval refererade utlåtanden yttrat sig jämväl om

den vidsträckta omfattning, vari kolningen särskilt under nuvarande

exceptionella förhållanden förekommer. Överjägmästaren i Skellefteå

distrikt har därvid också uttryckligen framhållit, att avverkning av färskt

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 284-

kolvedsvirke icke under några förhållanden borde undandragas kontroll,

och skogsingenjören i Umeå»skogsvårdsområde har förklarat sig avstyrka

kolvedens frigörande från utsyningstvång, så länge träkolen betingade

pris, som vore konkurrenskraftiga med såväl pappersmasse- som delvis

även sågverksindustrien.

Slutligen har Västerbottens läns hushållningssällskap — med instämmande

från Kungl. Maj:ts befallningsliavande i länet — gjort

följande uttalande i fråga om de avgifter för utsyning av undermålig

skog, varom föreskrifter meddelas i S § dimensionslagen och kungörelsen

den 19 november 1915 angående gottgörelse till statsverket för utsyning

av virke i vissa fall inom de sex norra länen m. m.:

Utsyningsavgifterna enligt dimensionslagen, vilka förr utgingo i form av gottgörelse

till förrättningsmannen med 5 kronor per förrättningsdag jämte 3 kronor i

ersättning för kost och husrum, inginge jämlikt 1915 års kungörelse numera till

statsverket och beräknades efter visst öretal per kubikmeter fast mått utsynat virke.

Fastän man uppenbarligen åsyftat, att utsyningsavgifterna ej skulle bliva för skogsägaren

mera betungande än förut, hade det dock visat sig, att kostnaderna i genomsnitt

ökats med ungefär 90 procent, och i vissa enstaka fall hade de motsvarat

ända till 50 å 60 kronor per förrättningsdag. En dylik ökad beskattning vore

orättvis. *

Enligt samma kungörelse skulle minsta avgift för utsyningsförrättning utgöra

3 kronor. Det inträffade emellertid vid varje avverkning, att ett eller annat

ostämplat träd kullsloges genom fällning av stämplade träd eller att ett fällt stämplat

träd bleve hängande på ostämplade träd. I båda fallen ävensom för upptagning

av utfartsvägar nödgades skogsägaren avverka ett mindre antal träd utan föregående

stämpling och en särskild förrättning erfordrades för åsättande av kronostämpel å

dylikt virke. Den kubikmassa, för vilken en skogsägare sålunda tvingades att

begära särskild förrättning, bleve ofta mycket ringa och utsyningsavgiften uppginge

stundom till högre belopp än värdet av det virke, förrättningen avsåge.

Slutligen måste det anses egendomligt, att en skogsägare, som i skogsvårdens

intresse ville hushålla med fullmåliga träd, över vilka han ju hade fri dispositionsrätt,

icke hade avgiftsfri utsyning av dylika träd; och därför hemställdes, att sådan

utsyning skulle verkställas utan någon avgift för skogsägaren.

I anledning av detta uttalande hava de hörda över jägmästarna

yttrat följande:

a) Över jägmästaren i övre Norrbottens distrikt:

Om vid tillämpningen av föreskrifterna i ämnet icke särskilt lades an på att

utnyttja eventuella möjligheter för fördyring av utsyningsförrättningama — vilket

icke kunde ifrågasättas få förekomma — kunde icke med fog påstås, att avgifterna

vore betungande, allra minst om man betänkte förmånen för skogsägaren att mot

dessa avgifter få skogen rationellt vårdad och att eljest erhålla råd och anvisningar

för densammas rätta skötsel.

Bihang till riksdagens protokoll 1917. 1 sand. 244 käft. (Nr 284.)

3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 284.

b) Över jägmästaren i nedre Norrlottens distrikt:

Enligt uppgifter av skogsingenjören och ''biträdande skogsingenjören inom

Luleå skogsvårdsområde utgjorde utsyningsavgifterna i medeltal per förrättningsdag:

Inom Luleå skogsvårdsområde — Pitedalen — 9: 22 kronor

» » » — Luledalen — 13: 17 »

Högsta utsyningskostnad per förrättningsdag utgjorde respektive 20: 93 och

34: 35 kronor.

Härav framginge, att utsyningsavgifterna icke avsevärt överstege de avgifter,

som förr utgingo; utsyningskostnaden debiterades då i allmänhet med 10 kronor

per dag, icke 8 kronor såsom hushållningssällskapet uppgåve. Att minsta utsyningsavgiften

— 3 kronor — mången gång stode i missförhållande till det påstämplade

virkets värde, vore sant endast under förutsättning att bestämmelserna om minsta

utsyningsavgift tillämpades i dylika fall; så vore emellertid icke förhållandet åtminstone

inom nedre Norrbottens distrikt. På av vederbörande tjänstemän framställda

förfrågningar, huru stadgandet om minsta utsyningskostnad i dylika fall borde tydas,

hade överjägmästaren med hänsyn till att fråga vore om endast ett eller annat träd,

högst något tiotal, ansett sig böra framhålla, att utsyningskostnad å 3 kronor icke

i dylika fall skulle debiteras. Med avseende å kostnaderna för utsyning av fullmåliga

träd vore att märka, att något större antal träd, som avsevärt överstege

för fullmåliga träd stadgat mått, icke funnes i Norrbottens län å de skogar, som

berördes av dimensionslagen, och säkerligen ej heller i Västerbottens län. I stort

sett torde kubikmassan av de fullmåliga träd, som utsynades, kunna beräknas

utgöra O.40 kbm. per träd, vadan med en utsyningsavgift av 5 öre per kbm. utsyningskostnaden

per träd belöpte sig till cirka 2 öre, en kostnad, som med hänsyn

till värdet av sådana träd icke borde verka betungande. Någon anledning varför

fullmåliga träd, som ju finge avverkas utan utsyning, skulle vara fria från utsyningsavgift,

syntes icke föreligga, så länge avgift erlades för undermålig skog.

c) Överjägmästaren i Skellefteå distrikt:

Att utsyningsavgifterna i många fall stigit utöver de förut vanliga beloppen

berodde därpå, att en hel del fullmålig skog ingått i utsyningarna och att kubikmassan

å densamma möjligen satts för hög i vissa fall. Före 1916 stämplades

fullmåliga träd endast i ytterst få undantagsfall. Enligt överjägmästarens mening

borde särskild utsyningsavgift icke utgå för de fullmåliga träd, som stämplades,

utan dessa borde inräknas i högsta dimensionsklassen, dock med angivande av antalet

fullmåliga träd, som inginge, eller ock hälst borde utsyningsavgiften bortfalla

helt och hållet för fullmåliga träd. Likaså ansåge han, att påmärkning av tilläventyrs

ifållda träd, träd fällda i timmervägar o. d. icke kunde anses utgöra särskild

förrättning, för vilken skulle utgå ersättning med 3 kronor.

d) Överjägmästaren i Umeå distrikt hänvisade till ett av skogsingenjören

i Umeå skogsvårdsområde avgivet utlåtande. I detta uppgavs med specificerade

siffror kostnaden i utsyningsavgift och hantlangning utgöra för utsyning av gagnvirke

till avsalu 1.5 procent och för utsyning av vedskog 2.5 procent av det utsynade

virkets värde. Dessa kostnader, framhöll skogsingenjören, kunde icke anses oskäliga;

i gengäld erhölle ju skogsägaren virkets sakkunniga uttagande enligt skogsvårdens

fordringar samt dess klassificering och kubikering — av stort värde vid försäljning

av virket.

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 284.

Domänstyr elsen har åberopat såväl överjägmästarnas uttalanden

som ock ovan omförmälda cirkulär den 30 maj 1916 samt därvid framhållit,

att med den ökning av kvantiteten utsynat virke, som cirkuläret

framkallat, hade naturligtvis även utsyningskostnaden per dag blivit

större, och att alltså detta förhållande icke gåve något stöd åt talet om

orättvisan i nu utgående utsyningsavgifter för stämpling av undermålig

skog och den extra beskattning, som härigenom ålades vissa skogsägare.

Då det författningsförslag, mot vilket det föreslås att utbyta nu

gällande dimensionslag, har samma innehåll som det motionsvis inom

riksdagen väckta förslag, vilket i sammanhang med nämnda lags antagande

var under prövning men icke vann riksdagens bifall, torde det

icke vara behövligt att närmare angiva de grunder, på vilka jag anser

mig icke böra förorda en sådan omläggning av förevarande lagstiftning.

För övrigt lärer dimensionslagen hava varit i tillämpning alltför kort

tid — allenast något mer än ett år — för att man skulle kunna hava

någon på stadgad erfarenhet om dess verkningar grundad anledning att

redan nu utbyta densamma mot andra bestämmelser. Härtill kommer,

att, på sätt framhållits särskilt av de hörda överjägmästarna, under

tillämpningstiden till följd av kriget rått alldeles exceptionella förhållanden

på trävarumarknaden, vadan även av den anledningen något säkert

uttalande om huruvida lagens bestämmelser i praktiken visat sig ändamålsenliga

eller ej knappast lärer kunna göras. Då normala förhållanden

åter inträda och den för dimensionslagens handhavande avsedda

skogspersonalens tid och krafter bättre motsvara anspråken, torde säkerligen

dimensionslagens bestämmelser komma att stå i gynnsammare dager

än hittills. , I sammanhang härmed vill jag erinra, hurusom i den

till pågående riksdag avlåtna statsverkspropositionen under nionde

huvudtiteln punkterna 81 och 82 bebådats propositioner till riksdagen

med förslag till förhöjning av anslaget för tillsyn å enskildas

skogar i Västerbottens och Norrbottens läns kustland, varigenom

den för nämnda tillsyn avsedda skogspersonalen skulle komma

att avsevärt ökas och det redan under innevarande år. Ävenledes

må framhållas, att, sedan det förslag om anvisande av anslag till

främjande av skogsvård å berörda skogar, varom förmäles i samma

statsverksproposition (punkten 83 under nionde huvudtiteln), numera

bifallits av riksdagens bägge kamrar, den skogsvårdande verksamheten

å hemmansskogarna, vilken — om med rätt eller orätt lämnar jag

Departe
mentschefen.

Ny dimensionslag
-

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 284.

därhän — särskilt framhållits såsom försvårad av nu gällande bestämmelser,

torde vinna ett beaktansvärt stöd.

Med det ovan sagda har jag icke berört frågan, huruvida annan

skogslagstiftning än sådan, som bygger på dimensionsprincipen, bör

genomföras för nu ifrågavarande landsändar. Denna fråga föreligger

icke nu, då det endast gäller företrädet mellan två författningar, vilka

båda bygga på nämnda princip. Då skogslagstiftningskommitténs betänkande

föreligger, är tiden inne att upptaga den större frågan till

behandling.

i och 5 §§. Vad härefter angår de framställda erinringarna mot enstaka stad
ganden

i dimensionslagen och därvid först dem, som riktats mot 1 och

5 §§, må till en början framhållas, att man vid avfattandet av nu gällande

dimensionslag sökt att så rättvist som möjligt mot varandra avväga å ena

sidan statens skyldighet att skapa erforderliga garantier mot skövling

av ungskogen samt å andra sidan skogsägarnas och ortsbefolkningens

berättigade intressen. Då emellertid såväl domänstyrelsen som flertalet

av de hörda överjägmästarna vitsordat, att större frihet än vad nu

råder i avseende å avverkning av ved till bränsle icke komme att

medföra någon fara för ungskogen, och då dylik frihet skulle i sin

mån bidraga till den i dessa tider bekymmersamma bränslefrågans lösning

ävensom till någon lättnad i skogspersonalens i dessa trakter tunga

arbetsbörda samt till ökad möjlighet för denna personal att inom beräknad

tid medhinna förrättningarna, synes anledning icke föreligga

att ställa sig avvisande mot framställningen härutinnan.

Framställningen i vad den avser byggnadsvirke kan jag däremot

icke förorda. Under de senare åren har efterfrågan därå alltför starkt

ökats, för att de nu gällande restriktionerna med avseende å flyhkt virke

skulle kunna eftergivas eller mildras. Trots den ökade efterfrågan torde,

då de av kriget föranledda exceptionella förhållandena ej längre äro

rådande, byggnadsvirke, kunna i tillräcklig myckenhet erhållas från

samma eller angränsande skifteslag, i vilket fall restriktionerna icke

gälla. Emellertid synes lättnad i tillförseln av byggnadsvirke redan nu

kunna beredas ortsbefolkningen — utan att ungskogens bestånd därmed

äventyras — genom ett tillägg till 5 § i huvudsaklig överensstämmelse

med domänstyrelsens förslag, och varder dylikt tillägg därför av mig

tillstyrkt.

I anslutning till vad jag sålunda anfört får jag alltså föreslå

följande tilläggsbestämmelser till 1 och 5 §§ i gällande dimensionslag,

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 284. 21

allenast med redaktionella jämkningar anslutande sig till domänstyrelsens

förslag:

1 §•

A enskilde — — — nedan stadgas.

Skall avverkningen ske för oundgängligt husbehov inom skifteslaget,

där fastigheten är belägen, eller angränsande skifteslag, vare tillstånd

icke erforderligt; ej heller, där det avverkade virket skall upphuggas

till ved för att inom det område, där denna förordning äger

tillämpning, användas till oundgängligt husbehov. Virke efter dylik

avverkning — — — nedan sägs.

5 §•

Göres anmälan, varom i 3 § sägs, före den 1 april, skall förrättningen

företagas och avslutas före den 1 påföljande oktober. Förrättning

för stämpling, som i 3 § tredje stycket sägs, skall, ändå att

anmälan därom gjorts efter april månads ingång, företagas och avslutas

enligt vad i första punkten är stadgat. Uppstår under — — — påföljande

december.

Anmälan bör — — — antagas kräva.

Tiden, då — — — är sagt.

Till sist må påpekas, att jämväl det föreslagna tillägget till 1 §

är avsett att omfattas av stadgandet i 3 § andra stycket om skyldighet

för skogstjänsteman att för avverkning giva anvisningar enligt skogsvårdens

fordringar samt av bestämmelserna om straff m. m. i 9 §.

. Anmärkningen, att utsyningsförrättningarna inom flertalet skogsvårdsområden

icke hinna avslutas före den 1 oktober, torde närmast

beröra den särskilt under nu rådande exceptionella förhållanden aktuella

frågan om behovet av ökad skogspersonal. Härutinnan vill jag då

ånyo erinra om den utökning av skogspersonalen, som åsyftas med

ovan omförmälda till riksdagen bebådade propositioner och enligt vilken

personalens antal torde komma att bliva tillräckligt. Vidare må påpekas,

att enligt den förnyade instruktionen för skogsstaten den 28 april 1916

skogsingenjör må uppdraga åt tillsyningsman, som därtill prövas skicklig,

att verkställa utsyning och stämpling av virke, som skall avverkas genom

s. 22 Kontrollera mot PDF

3 och 9

22 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 284.

gallring eller genom rensningshuggning av vissa slags träd, samt att avstämpla

träd å trakthygge, vars gränser blivit behörigen bestämda, ävensom

i övrigt sådana träd, som antingen skola fällas uteslutande för husbehov

eller ock äro avsedda till försäljning under hand för förbrukning inom

orten och utgöra allenast ett mindre antal. Att denna utvidgade befogenhet

för tillsyningsmännen, genom vilken skogsingenjörernas arbetsbörda röner

motsvarande lättnad, bör, om den tillämpas i avsedd utsträckning, icke

oväsentligt befordra utsyningsförrättningarnas skyndsammare genomförande,

synes uppenbart. I samma riktning verkar naturligtvis även

domänstyrelsens ovan omförmälda cirkulär den 30 maj 1916, enligt

vilket utsyningsförrättningar därefter få bedrivas med ökat antal stämplingsyxor.

Beträffande den gjorda hemställan, att träd, som komme att användas

till kolning, icke skulle behöva stämplas före avverkningen,

lära givetvis de åtgärder för utsyningsförrättningars påskyndande,

för vilka jag nyss redogjort, komma att till stor del undanröja

själva grunden för nämnda hemställan. Då emellertid domänstyrelsen

föreslagit att på visst sätt tillmötesgå samma hemställan och det

icke synes vara något i sak att erinra mot dess förslag, har jag

ansett mig böra tillstyrka detsamma. Jämfört med det förslag, som

avgivits av Kungl. Maj:ts befallningshavande i Norrbottens län —

enligt vilket ju även träd av större dimensioner skulle kunna få

stämplas först efter avverkningen — synes domänstyrelsens förslag

erbjuda säkrare garantier för tillgodoseende av skogsvårdsintresset särskilt

under rådande högkonjunktur på träkol, då till och med sågtimmer resas

i kolmilorna. Emellertid lärer vara nödvändigt att komplettera domänstyrelsens

förslag med straffbestämmelser.

I överensstämmelse härmed får jag föreslå följande tillägg till 3

och 9 §§:

3 §•

Vill någon — — — tillstånd till avverkningen.

Träd, som enligt sådant tillstånd må avverkas, skola före avverkningen

genom förrättningsmannens försorg stämplas med särskilt

märke. Dock må, där det i särskilt fall finnes vara av förhållandena

påkallat, förrättningsmannen i den omfattning, som prövas lämplig,

medgiva, att träd, som 1.5 meter från marken icke i någon riktning

hålla, barken inberäknad, minst 20 centimeter i genomskärning, avverkas

»

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 284.

utan föregående stämpling. Vid dylik avverkning skall iakttagas vad

förrättningsmannen föreskriver om tillsyn därå; och må avverkade träd

ej å skogen kolas eller från skogen avföras, innan de genom förrättningsmannens

försorg blivit uppmätta och med föreskrivet märke stämplade.

På anmälan — — — å exportsåg.

9 §.

Bedriver någon — — — virkets värde.

Innefattar förfärande —--är sagt.

Låter någon — — — två hundra kronor. Lag samma vare, där

någon bryter mot sådan föreskrift om tillsyn å avverkning, som skogstjänsteman

enligt 3 § andra stycket meddelat, eller i strid mot vad i

samma stycke är stadgat kolar eller avför träd, som ej blivit uppmätt

och stämplat.

Vad slutligen angår erinringarna i fråga om utsyningsavgifterna

torde, särskilt med hänsyn till vad överjägmästarna anfört, någon anledning

att vidtaga ändring i bestämmelserna om nämnda avgifter icke

kunna anses vara ådagalagd.

De ändringar i förordningen, som jag nu tillstyrkt, böra träda i

tillämpning så fort som möjligt redan under innevarande år.

Härefter hemställde departementschefen, att Kungl. Maj:t måtte i

proposition föreslå riksdagen att antaga förordning om ändring i vissa

delar av förordningen den 18 juni 1915 om förekommande av överdriven

avverkning å ungskog inom de delar av Västerbottens och Norrbottens

län, som ej höra till lappmarken, i överensstämmelse med de av departementschefen

här ovan framställda förslag:;

och behagade, på statsrådets tillstyrkan, Hans

Majrt Konungen härtill lämna bifall samt förordnade,

att proposition i ämnet av den lydelse, bil.. . . till

detta protokoll utvisar, skulle avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Olle Åkerberg.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1917:288 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning om ändring i vissa delar av förordningen den 18 juni 1915 om föreko s. 1 i texten
  2. JoU 1917:78 Utlåtande, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning om ändring i vissa delar av förordningen den 18 juni 1915 om förekommande av öve s. 1 i texten