Sök i Ratio Lex

Angående utsträckning av tiden för anmälan om inlösen av skattefrälseräntor

1917-04-16 · 11 sidor, varav 11 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 11 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1917:315, Angående utsträckning av tiden för anmälan om inlösen av skattefrälseräntor

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 315.

1

Nr 315.

Kungl. Maj:ts nådiga proposition till riksdagen angående utsträckning

av tiden för anmälan om inlösen av skattefrälseräntor;

given Stockholms slott den 16 april 1917.

Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över

finansärenden för denna dag vill Kungl. Maj:t härmed föreslå riksdagen

besluta,

att den genom nådiga förordningarna den 11 september 1885 och

den 2 juni 1911 bestämda inlösen av skattefrälseräntor må även efter

innevarande års utgång äga rum, därest vederbörande ränteägare, som

vill begagna sig av denna inlösen, därom i den ordning, förstnämnda

författning stadgar, gör anmälan inom utgången av år 1922, samt

att till inlösen av skattefrälseräntor i riksstaten för år 1918 å

extra stat under sjunde huvudtiteln upptaga ett förslagsanslag av

45,000 kronor.

De till ärendet hörande handlingar skola tillhandahållas riksdagens

vederbörande utskott; ocfy Kungl. Maj:t förbliver riksdagen med all

kungl. nåd och ynnest städse välbevågen.

GUSTAF.

Conrad Carleson.

Bihang till riksdagens protokoll 1917. 1 sand. 270 käft. (Nr 315.)

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj-.ts Nåd. Proposition Nr 315.

Kammar
kollegium.

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj:t

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 16 april

1917.

N ärvarande:

Hans excellens herr statsministern Swartz,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Lindman,

Statsråden: von Sydow,

Stenberg,

Falk,

Hammarström,

Mårten Ericsson,

Åkerman,

Carleson,

Hans Ericson,

Dahlberg.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Carleson, anförde vidare:

I en den 23 februari 1917 dagtecknad, den 19 nästlidna mars till

finansdepartementet inkommen skrivelse har kammarkollegium i huvudsak

yttrat följande:

»I anledning av enskilda motionärers förslag förekom vid 1884 års riksdag till

behandling fråga om inlösen av skattefrälseräntor, och enär riksdagen ansåg att, jämväl

oberoende av frågan om grundskatternas avskrivning, rättvisa och billighet påkallade, att

räntegivarna genom deras utskylders inlösen till staten och fixering i penningar bereddes

samma förmåner, som redan kommit övriga grundskattegivare till del, men ett beslut om

inlösen av ifrågavarande utskylder, vilken åtgärd kunde tänkas såsom för ränteägaren

antingen obligatorisk eller frivillig, syntes böra föregås av en närmare utredning angående

de villkor och föreskrifter, som i ena eller andra fallet erfordrades, än som kunde inom

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 315.

riksdagen åstadkommas, anhöll riksdagen i underdånig skrivelse den 11 maj 1884, det

Kungl. Maj:t täcktes efter förutgången utredning vidtaga åtgärder, för att do räntor å

skattefrälsehemman, vilka genom köp, byte eller gåva kommit från kronan i enskild persons

hand och icke blivit med jordäganderätten förenade, måtte mot full ersättning till ränteägarna

varda till statsverket inlösta samt därefter omsatta enligt föreskrifterna i nådiga

kungörelsen den 11 maj 1855 och nådiga förordningen den 23 juli 1869.

Genom nådig remiss den 23 maj 1884 anbefalldes kammarkollegium att häröver

avgiva underdånigt utlåtande.

Då emellertid det förslag Kungl. Maj:t avlät till 1885 års riksdag om nedsättning

med trettio procent i de då av viss jord utgående grundskatter gjorde det än mer angeläget,

att den i riksdagens berörda skrivelse väckta fråga vunne skyndsam behandling,

anmodade chefen för finansdepartementet i skrivelse den 26 januari 1885 kollegium att,

så fort möjligen ske kunde, avgiva underdånigt yttrande över ett skrivelsen bifogat utkast

till bestämmelser, åsyftande inlösen på frivillighetens väg av ovanberörda räntor.

I underdånigt utlåtande den 6 februari 1885 anförde härefter kollegium bland

annat följande.

Då den av riksdagen ifrågasatta åtgärd angående nämnda räntor enligt vad riksdagen

i ovanberörda sin skrivelse yttrat, kunde tänkas såsom för ränteägaren antingen

obligatorisk eller frivillig, hade kollegium, för det fall att det förra alternativet skulle

komma till utförande, funnit den kollegium genom ovannämnda nådiga remiss anbefallda

utredning böra bestå jämväl däruti att uppsöka samtliga i senaste taxeringslängder upptagna

sådana räntor och därefter med ledning av äldre jordeböcker och räkenskaper samt

köpegods-, bytes- och reduktionshandlingar m. m. utröna, vilka av dessa räntor genom

köp, gåva eller byte kommit från kronan i enskild ägo, ävensom av vilka persedlar räntorna

bestode. En dylik utredning, vilken måste försiggå i kammararkivet, vore av lätt

insedda skäl tidsödande och tilltrodde sig kollegium icke att beräkna den tid som bleve

erforderlig för densamma. För den händelse åter inlösen av räntorna komme att ske

medelst frivilliga avtal, erfordrades utredning endast i den mån som vederbörande ägare

inkomme med anbud om försäljning, och syntes dylik utredning icke möta större svårigheter.

Vid tiden för ifrågavarande räntors överlåtande från kronan, fortsatte kollegium,

bestode jordeboks- och mantalsräntorna huvudsakligen av persedlar eller arbetsprestationer,

vilka vanligen utgjordes in natura. Sedermera och långt före den genom kungl. kungörelsen

den 11 maj 1855 föreskrivna ränteförenklingen hade dock en och annan av dessa

persedlar blivit omsatt till ett visst penningbelopp. Den lindring, som därigenom beretts

dem, vilka fortfarande utgjort sina räntor till kronan, hade icke kommit skattefrälsehemmanen

till del, enär ägarne av de ifrån dessa utgående räntor vore berättigade att utfå

desamma efter de beräkningsgrunder, som gällde då räntorna övergingo från kronan till

enskilde. Då syftet med frälseräntornas återlösande till staten måste vara att åstadkomma

likställighet mellan frälseräntegivarna och ägare av övriga skattehemman, syntes omförmälda

skiljaktighet i avseende å beräkningen av persedlarna vid räntorna^; inlösen böra

upphöra och desamma därefter beräknas efter enahanda grunder, som gällde för skattehemman

inom den ort, där skattefrälsehem manet vore beläget, varjämte skattefrälsehemmanen,

vilka i jordeböckerna upptoges såsom frälse, syntes, så snart räntan återgått

till staten, böra omföras till skatte. Då frälseränta överginge till annan ägare, skulle

enligt gällande lag räntan lagfaras såsom om fast egendom vore stadgat. Av denna frälseräntas

likställighet med fast egendom följde ock, att sådan ränta kunde för skuld intecknas

och, enligt vad kollegium hade sig bekant, hade inteckning i frälseränta ej sällan beviljats.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 315.

Vid inköp av frälseräntor måste därför tillses, att desamma ej vore med inteckningar behäftade.

Då frälseränta och den fastighet, från vilken den utgått, genom köp eller annat

laga fång kommit i samma ägares hand, iklädde sig fastigheten på grund av stadgandet i

kungl. brevet den 9 oktober 1691 och 11 punkten i ridderskapets och adelns privilegier

den 16 oktober 1723 fullkomlig frälsenatur, och med jordäganderätt förenad frälseränta

miste därigenom sin egenskap av utskyld. Vidkommande därefter den tidpunkt, då här

ifrågavarande räntor borde, där deras inlösen komme till stånd, av vederbörande frånträdas,

sä syntes, vid det förhållandet att desamma måste anses utgå efter kalenderår, det vara

för såväl staten som säljarna lämpligast, att förändringen inträdde med nytt kalenderår.

Den 20 februari 1885 anmäldes ärendet inför Kungl. Maj:t, därvid departementschefen

anförde, bland annat, följande. Då de överlåtelser varigenom ifrågavarande räntor

kommit i enskild ägo, icke varit beroende av räntegivarens samtycke, och denne, om sådan

överlåtelse ej ägt rum, icke skulle haft att, såsom nu vore fallet, utgöra sina omförmälda

utskylder efter markegång eller in natura, utan redan skulle vara i åtnjutande av samma

förmån, som genom grundskatternas omsättning till penningar i senare tider kommit övriga

räntegivare till del, ansåge departementschefen, lika med riksdagen, rättvisa och billighet

påkalla, att åtgärder vidtoges för att bereda ifrågavarande räntegivare den av riksdagen

åsyftade förmån. Det förslag, som avlåtits till riksdagen om nedsättning med trettio

procent i de av viss jord utgående grundskatter, gjorde det än mer angeläget, att frågan

vunne skyndsam behandling, för att icke den ogynnsamma ställning, vari de, som hade

att utgöra sina grundräntor till enskilde, redan befunne sig, skulle bliva ännu mera försämrad

i förhållande till de villkor, som efter eu nedsättning i grundskatten skulle gälla

för övriga ägare av skattehemman. Själv hyste departementschefen den uppfattningen, att

man i första rummet borde söka att åt staten återförvärva ifrågavarande räntor medelst

frivilliga avtal med räntetagarna och att endast i den mån sådant visade sig icke kunna

ske expropriation av räntegivarnas rätt borde såsom en yttersta nödfallsutväg tillgripas.

Vid anordnande av en inlösen medelst frivilliga avtal av merberörda utskylder vore den

frågan av övervägande betydelse, till vilket belopp löseskillingen borde bestämmas, för att

det med åtgärden åsyftade mål kunde uppnås, naturligtvis utan att statsverket över hövan

betungades. I detta hänseende måste man taga i betraktande att frälseränta vore för den

enskilda ägaren att anse såsom en av de säkraste inkomstarter som funnes, och att detta

slags inkomst, såsom till huvudsakligaste delen beroende av årlig markegång, varit i jämnbredd

med denna underkastad en under tidernas lopp fortgående stegring. Hänsyn finge

även tagas till den räntefot, som vid kapitalplacering mot första klassens säkerheter under

senare tider betingats. Med ledning härav hade departementschefen trott sig finna att,

såvida man ville bereda framgång åt den av honom ifrågasatta inlösning medelst frivilligt

avtal, en räntefot av fyra procent borde läggas till grund för kapitaliseringen av frälseräntornas

årsbelopp eller med andra ord inlösningssumman bestämmas till tjugufem gånger utskyldernas

årliga värde. Ehuru inlösen i sådant fall kunde synas ställa sig icke obetydligt drygare för

statsverket än'' skattekommittén förutsatt, då den ansett inlösningssumman böra sättas till

samma belopp som frälseränta^ taxeringsvärde, vilket enligt bevillningsförordningen § 3 skulle

upptagas till tjugu gånger räntans årliga belopp, kunde det icke få anses givet, att kostnaderna

i det hela skulle bliva billigare enligt kommitténs förslag. Detta innefattade

nämligen att, om icke räntetagaren nöjdes med den bestämda lösningssumman, frälseräntans

kapitalvärde skulle bestämmas av gode män efter samma grunder, som gällde

vid expropriation av jord för allmänt behov. Det läte sig näppeligen antagas, att en

sådan värderingsnämnd i allmänhet skulle bestämma lösesumman lägre än till tjugufem

gånger räntans årliga belopp, och någon frivillig inlösen efter dylikt lägre belopp komme

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj.ts Nåd■ Proposition Nr 315.

i regel icke i fråga. Men därtill konime, att så snart expropriationsförfarandet skulle

tillämpas, staten finge vidkännas kostnaderna för de värderingar genom gode män, vilka

skulle företagas, under det att en dylik utgift ej förekomme vid den på frivillig väg

skeende inlösningen. I vad kammarkollegium yttrat instämde departementschefen, ehuru

med anmärkande att frågan därom, att frälseräntor borde vid inlösningen vara gravationsfria,

hörde till de verkställighetsföreskrifter, som icke påkallade riksdagens beslut. En

bestämd tid, varinom anmälan om inlösen skulle göras, borde utsättas, då det måste vara

angeläget att sä mycket som möjligt påskynda genomförandet av inlösningen, för att den

likställighet man ville bereda ifrågavarande räntegivare med dem, vilka utgjorde sina

skatter direkt till statsverket, måtte kunna snarast möjligt komma dem allesammans till

godo. Därest det skulle visa sig, att i vissa fall inlösningen icke skulle kunna på frivillighetens

väg genomföras, bleve det sannolikt nödigt att vidtaga särskilda åtgärder i

fråga om de kvarstående skattefrälseräntorna antingen under form av deras exproprierande

eller ock på det sätt, att staten övertoge de skattskyldiges förpliktelser gent emot ränteägaren,

i vilket senare fall man naturligtvis också kunde bereda de skattskyldige den

åsyftade förmånen, ehuru ett dylikt tillvägagående, som innefattade att liksom göra statsverket

för all framtid skattskyldig! till enskilda personer, syntes såväl därför som ur

administrativ synpunkt vara mindre lämpligt än frälseräntornas inlösen av staten. Då

man emellertid, även med antagande, att; ett av staten berett tillfälle för de enskilde att

på fullt skäliga villkor få dessa räntor inlösta skulle villigt av dem tagas i akt, måste

förutse att andra bestämmelser bleve påkallade för vad som ej på frivillighetens väg

läte sig ordna, läge även däri ett bestämt skäl för att söka påskynda den frivilliga inlösningen.

En av Kungl. Maj:t samma dag avlåten nådig proposition i ämnet bifölls av riksdagen;

och genom kungl. förordning den 11 september 1885 förordnades, att de räntor

å skattefrälsehemman, vilka genom köp, byte eller gåva kommit från kronan i enskild

persons eller verks, menighets eller inrättnings ägo och icke blivit med jordäganderätten

förenade, finge i mån som vederbörande ägare därom framställde anbud, sedan behörigutredning

om utskyldernas rätta natur och belopp ägt rum, för statsverkets räkning inlösas;

att räntorna skulle inlösas, sedan deras värde efter medeltalet av 1874—1883

årens markegångspris med tillagd forsellönsersättning av 8 öre kubikfoten för råg och

kom och 6 öre kubikfoten för havre blivit kapitaliserat efter fyra för hundrade, med

det sålunda erhållna kapitalbeloppet; att skattefrälsehemman, vars ränta blivit inlöst till

kronan, skulle i jordeboken omföras till skatte; samt att vederbörande ägare, som ville

begagna sig avs den sålunda bestämda inlösen, skulle inom ett år från författningens dag

därom hos kammarkollegium eller Konungens befallningshavande göra anmälan.

Kort förut eller den 5 juni 1885 hade, sedan riksdagen godkänt av Kungl. Maj:t

därom framlagt förslag, utfärdats kungl. kungörelsen angående nedsättning i de på viss

jord vilande grundskatter, enligt vilken kungörelse nedsättning uti den kronan behållna

grundskatt å hemman och lägenheter av skattenatur skulle äga rum med trettio procent

av grundskattens belopp, vilken nedsättning skulle inträda från och med år 1886.

Då riksdagens beslut om inlösen för statsverket av skattefrälseräntorna huvudsakligen

föranletts av den på rättvisa och billighet grundade åsikt, att ifrågavarande räntegivare,

vilkas räntor oberoende av deras samtycke, överlåtits från kronan i enskild ägo,

skulle komma i åtnjutande av samma lindring, som under senare tider hade kommit

övriga räntegivare till del, samt ägare av skattefrälsehemman, vilkas ränta blivit av staten

inlöst, därigenom och då hemmanen i och med denna inlösen erhållit skattenatur dels

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 315.

berättigats att erlägga räntan efter dess omsättning i penningar och fixering samt dels

kommit i åtnjutande av den beslutade avskrivningen med trettio procent å grundskatterna,

beslöt 1887 års riksdag, till utjämnande i görligaste mån av olikheten mellan de bägge

slagen av räntegivare, att innehavare av skattefrälsehemman, vilkas räntor icke blivit av

staten inlösta, skulle av staten erhålla ersättning, motsvarande trettio procent av värdet

av de skattefrälseräntor de till ränteägarne utbetalt.

Till verkställighet av detta riksdagens beslut förordnades genom kungl. kungörelsen

den 3 februari 1888, att ägare av skattefrälsehemman, vars skattefrälseränta, ehuru

varande av den beskaffenhet, som avsåges i nådiga förordningen den 11 september 1885,

icke blivit av statsverket inlöst, skulle från och med år 1888 av statsmedel erhålla ersättning

med trettio procent av denna ränta, om den med penningar utgjorts eller om den

utgått helt och hållet eller till någon del i persedlar, av värdet å densamma efter årsmarkegångspris,

med iakttagande likväl att det belopp, som ersattes, icke finge överstiga

trettio procent av värdet efter samma pris å räntan, sådan den blivit kronan avhänd.

Genom nådig kungörelse den 13 juli 1887 förordnades i överensstämmelse med

riksdagens på enskilda motionärers förslag fattade beslut, att den genom nådiga förordningen

den 11 september 1885 bestämda inlösen av skattefrälseräntor finge fortfarande

äga rum, därest vederbörande ägare därom gjorde anmälan inom utgången av år 1888,

och, likaledes i överensstämmelse med riksdagens efter enskild motion fattade beslut, utsträcktes

genom kungl. kungörelsen den 29 maj 1891 tiden för dylik anmälan till utgången

av år 1892.

Den 2 december 1892 utfärdades lagen angående avskrivning av de å viss jord

vilande grundskatter och vad därmed äger sammanhang; och förordnades i 4 § av denna

lag, att den ersättning, som jämlikt kungl. kungörelsen den 3 februari 1888 borde utgå

till ägare av skattefrälsehemman, vars skattefrälseränta, ehuru varande av den beskaffenhet,

som avsåges i kungl. förordningen den. 11 september 1885, icke blivit av statsverket

inlöst, skulle, med iakttagande i övrigt av bestämmelserna i nämnda kungörelse utgå från

och med år 1893 med fyrtio procent, från och med år 1894 med femtio procent, från

och med år 1896 med sextio procent, från och med år 1898 med sjuttio procent, från

och med år 1900 med åttio procent och från och med 1902 med nittio procent av räntans

belopp, beräknat på sätt i samma kungörelse föreskreves, samt från och med år

1904 med en summa, motsvarande räntans på nyssnämnda sätt beräknade hela belopp.

I överensstämmelse med särskilda efter olika motioner fattade riksdagsbeslut utsträcktes

sedermera tiden för anmälan om inlösen av skattefrälseräntor genom kungl.

kungörelsen den 8 mars 1895 till utgången av år 1896, genom kungl. kungörelsen den

11 maj 1900 till utgången av år 1903, genom kungl. kungörelsen den 8 maj 1903 till

utgången av år 1906 och genom kungl. kungörelsen den 14 maj 1909 till utgången av

år 1912.

I underdånig skrivelse den 25 april 1903 anförde riksdagen, bland annat, att,

ehuru enligt gällande författningar över ettusen frälseräntor syntes hava blivit för statsverkets

räkning inlösta, en mängd frälseräntor, särskilt inom Hallands län, likväl återstode,

för vilka räntor, som vore av beskaffenhet kunna att inlösas, statsverket jämlikt nådiga

kungörelsen den 3 februari 1888 och lagen den 2 december 1892 vore skyldigt att

betala räntegivame ersättning, som från och med år 1904 skulle utgå med räntans fulla

belopp. Anledningen att räntetagarna ej begagnade sig''av rätten att få dessa räntor inlösta

vore i många fall,* enligt vad inom riksdagen uppgivits, att det numera ej ställde sig

ekonomiskt fördelaktigt att till statsverket avstå frälseränta mot den i 1885 års förord
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 315.

ning stadgado ersättning. Den i 1885 års beslut om inlösen av skattefrälseräntorna inrymda

föreskrift, att värdet å dem skulle beräknas efter medeltalet av 1874—1883 årens

markegångspris med tillagd forsellönsersättning syntes visserligen hava varit av dåvarande

förhållanden betingad, särskilt med hänsyn till, att tiden för anmälan om sådan inlösen

då bestämdes till ett år efter förordningens utfärdande. Då emellertid den sålunda bestämda

anmälningstiden blivit genom särskilda beslut utsträckt, syntes giltigt skäl icke

förefinnas att kvarbliva vid ett inlösningspris, som hänförde sig till prisförhållanden under

en tioårsperiod, vilken nästan helt och hållet läge bortom de närmaste tjugo åren. Den senast

tilländagångna tioårsperioden 1893—1902 syntes därför lämpligen böra utsättas såsom

den tid, vars markegångspris borde ligga till grund för beräkningen av värdet å de skattefrälseräntor,

som komme att inlösas av statsverket. Riksdagen hade därför beslutat, att

värdet å sådana frälseräntor, som enligt nådiga förordningen den 11 september 1885

komme att av statsverket inlösas, skulle bestämmas till det kapitalbelopp, som erhölles

genom att räntorna efter medeltalet av 1893—1902 årens markegångspris med tillagd

forsellönsersättning av 8 öre kubikfoten för råg och korn och 6 öre kubikfoten för

havre kapitaliserades efter fyra för hundrade.

Sedan kammarkollegium och statskontoret den 5 juni 1903 gemensamt avgivit

underdånigt utlåtande i anledning av riksdagens berörda skrivelse, blev vad riksdagen sålunda

beslutit genom kungl. kungörelsen den 3 därpåföljde juli meddelat vederbörande till

efterrättelse.

I förberörda sitt underdåniga utlåtande hade kollegium och statskontoret meddelat,

att. det endast i enstaka fall, där spannmål antingen icke alls eller till obetydligt belopp

inginge i frälseränta, inträffade, att inlösningssumman, uträknad efter medeltalet av 1893

—1902 årens markegångspris med tillagd forsellönsersättning bleve högre än med tillämpning

av lösningspriset enligt åberopade nådiga förordning av den 11 september 1885; och

hade ämbetsverken vidare anfört, att om än i och för sig och ur synpunkten av statsverkets

ekonomiska fördel icke kunde vara något att erinra därvid, att för frälseräntor, vilka

kunde varda till statsverket till inlösen hembjudna efter 1903 års utgång, inlösningssumman,

där frälseräntorna enligt dittills gällande bestämmelser befunnes lösningsbara,

beräknades efter av riksdagen senast antagna pris, den ifrågasatta förändringen i allmänhet

och särskilt inom Hallands län, där ett icke obetydligt antal oinlösta skattefrälseräntor

ännu vore till finnandes, skulle i motsats till vad riksdagen med förändringen

syntes hava åsyftat, snarare motverka än påskynda inlösen av dylika räntor. Då jämväl

ämbetsverken för sin del ansåge önskligt, att inlösen av återstående skattefrälseräntor så

vitt möjligt fortskyndades, hemställde ämbetsverken, huruvida icke åtgärd borde vidtagas

i syfte att 1874—1883 årens lösningspris å frälseräntor måtte få tillämpas jämväl

under den nya tidsperiod, som för hembud av frälseräntor blivit bestämd.

Med anledning av vad ämbetsverken sålunda anfört föranstaltades undersökning och

utredning i kollegium av skattefrälseräntor av ett antal, femton stycken, olika hemman

och det visade sig då att inlösningsvärdena, uträknade dels efter medeltalet av 1874—

1883 årens markegångspris dels ock efter medeltalet av 1893—-1902 årens markegångspris,

i nio fall bleve högre efter förutnämnda pris och i sex fall högre efter 1893 — 1902

årens markegångspris. I nådig proposition den 5 februari 1904 föreslog, med anledning

av vad sålunda förekommit, Kungl. Maj:t riksdagen besluta, att värdet å sådana frälseräntor,

som enligt nådiga förordningen den 11 september 1885 därefter komme att av statsverket

inlösas, skulle bestämmas till det kapitalbelopp, som erhölles genom att räntorna

efter medeltalet av 1893—1902 årens markegångspris med tillagd forsellönsersättning-av 8

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 315.

öre kubikfoten för råg ocli kom och 6 öre kubikfoten för havre kapitaliserades efter fyra

för hundrade, dock med iakttagande att inlösningspriset ej i något fall finge understiga

det belopp, som motsvarade räntans värde enligt den i åberopade nådiga förordningen den

11 september 1885 för inlösen av frälseräntor angivna beräkningsgrund.

Då riksdagen fann vad Kungl. Maj:t i angivna hänseende föreslagit vara av förhållandena

påkallat, biföll riksdagen Kungl. Maj:ts framställning, varefter Kungl. Maj:t den

6 maj 1904 utfärdade nådig kungörelse härom.

Sedan riksdagen bifallit ett av Kungl. Maj:t framlagt förslag om inlösen i vissa tall

av skattefrälseräntor, som varit med jordäganderätten förenade (proposition nr 161 till

1911 års riksdag) utfärdades kungl. förordningen den 2 juni 1911, vangenom forordnades:

1) att ränta å skattefrälsehemman, vilket genom köp, byte eller gåva kommit i enskild

persons eller verks, menighets eller inrättnings ägo, finge för statsverkets rakning inlösas

enligt vad i nådiga förordningen den 11 september 1885 samt nådiga kungörelserna den 6

maj 1904 och den 14 maj 1909 stadgades, utan hinder därav att räntan vid något tillfälle,

före den 1 april 1911, varit med jordäganderätten förenad, samt 2) att vad i nådiga kungörelsen

den 3 februari 1888 och lagen den 2 december 1892 stadgades angående ersättning

till ägare av skattefrälsehemman, vars skattefrälseränta, ehuru varande av den beskaffenhet,

som avsåges i nådiga förordningen den 11 september 1885, icke blivit av statsverket inlöst,

skulle äga tillämpning jämväl i fråga om ägare av skattefrälsehemman, vars ranta icke

bleve inlöst, ehuru enligt bestämmelsen i punkt 1) inlösen vore medgiven..

Som ovan anmärkts utgick tiden för anmälan om skattefrälseräntas inlösen av statsverket

med utgången av år 1912. . , , ,

Enligt vad framgår av statsrådsprotokollet för den 15 mars 191^ erinrade statsrådet

och chefen för finansdepartementet hurusom genom nådiga förordningen av den 2

iuni 1911 ifrågavarande inlösningsrätt blivit i visst avseende utsträckt. lör att den salunda

införda utvidgningen av inlösningsmöjligheten skulle erhålla åsyftad betydelse, ansage

departementschefen, att tiden för anmälan till inlösen av ifrågavarande frälseräntor borde

ytterligare förlängas, och nämnda syftemål syntes honom kunna vinnas om tiden^for

ingivande av anmälan i förevarande hänseende utsträcktes till t. ex. utgången av år 1917.

I enlighet härmed avlät Eders Kungl. Maj:t samma dag nådig proposition i ämnet (nr

77), varefter och sedan riksdagen bifallit densamma, genom nådiga kungörelsen den 12

juli 1912 förordnades, att den genom nådiga förordningarna den 11 september 1885 och

den 2 juni 1911 bestämda inlösen av skattefrälseräntor skulle även efter 1912 års utgång

äga rum, därest vederbörande ränteägare, som ville begagna sig av denna inlösen,

därom i den ordning, förstnämnda författning stadgade, gjorde anmälan inom utgången

civ år 1917

Kammarkollegium har ansett sig böra göra underdånig anmälan härom med framhållande

tillika, att skattefrälseräntor av, som det synes, icke ringa mlösningsvarde ännu

kvarstå oinlösta. En fullt genomförd utredning om det exakta mlösningsvardet av dessa

räntor skulle kräva ett så ingående och tidsödande arbete, att en dylik undersökning

måste lämnas ur räkningen. Den torde för övrigt icke vara behövlig för bedömande av

den fråga, varom denna kollegii framställning rör sig. För sådant ändamål torde en ungefärlig

beräkning vara till fyllest, därvid till hands varande uppgifter synts kunna lämna

erforderligt material. Enligt en i statsrådsprotokollet vid Eders Kungl. Mapts nadiga proposition.

nr 75, till 1912 års riksdag influten uppgift skulle 1909 ars taxeringsvärde å

frälseräntor dels av »skattefrälse natur» och dels av »skattefrälse natur men med jord oc

ränta förenade» belöpt sig till, för den förra gruppen 706,980 kronor och for den senare

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 315-

258,965 kronor eller sammanlagt 965,945 kronor. Enligt vad framgår av vederbörande

statsverkspropositioner och eljest inhämtade upplysningar utbetalades i inlösen av skattefrälseräntor:
-

år 1910 ............................................................ kronor 2,192:25

» 1911 » 8,286:25

» 1912 » 3,340:27

» 1913 ............................................................ » 4,361:05

» 1914 ............................................................ » 48,599:43

» 1915 ............................................................ » 13,601:98 och

» 1916 » 72,069:85

eller sammanlagt

kronor 152,451:08

De anförda slutsummorna äro visserligen icke fullt jämförbara, då den ena, 965,945

kronor, avser taxeringsvärden och den andra, 152,451 kronor 8 öre, inlösningspris.

Emellertid kan skiljaktigheten mellan taxerings- och inlösningsvärde med avseende å nu

anförda siffror icke vara så betydande, att den icke här saklöst torde kunna frånses. Om

man alltså från uppgivna summa taxeringsvärden avräknar beloppet för de inlösta räntorna,

skulle värdet å de återstående belöpa sig till omkring 800,000 kronor. Detta kan dock

endast gälla inlösningsvärdet. Motsvarande värde efter taxeringsgrunder måste otvivelaktigt

i följd av senare årens kraftiga stegringar i markegångspriser bliva avsevärt högre

och torde knappast understiga en miijon kronor. Härmed kan sammanställas att enligt

till kollegium införskaffade uppgifter totalbeloppet av från statsverket för år 1915 utbetald

ersättning till ägare av skattefrälsehemman, vilkas ränta icke blivit inlöst, uppgått till

50,393 kronor 20 öre, vilket belopp kapitaliserat efter fem procent motsvarar något- över

en miljon kronor.

Enahanda skäl, som föranlett medgivandet av inlösen av ifrågavarande slags räntor,

måste allt fortfarande anses föreligga, och någon förhoppning, att alla oinlösta räntor skulle

inom detta års utgång anmälas till inlösen, finnes givetvis icke. Med anledning härav

har kollegium, som icke förbisett, vad chefen för justitiedepartementet till statsrådsprotokollet

vid förenämnda proposition nr 75 till 1912 års riksdag anfört om eventuell framtida

expropriation jämväl av skattefrälseräntor, men anser tiden ännu icke kommen för

frångående av den en gång för vinnandet av det med inlösningen avsedda syftet inslagna

vägen att medelst frivilliga avtal med räntetagare söka åt staten återförvärva räntorna,

trott sig böra framställa förslag, att tiden för inlösen måtte än vidare utsträckas. Kollegium

har därvid även tagit i övervägande, huruvida tiden för inlösen av ifrågavarande

slags räntor borde begränsas, på sätt hittills skett Då emellertid borttagande av sådan

tidsbegränsning enligt kollegii mening måste vara ägnat snarare att fördröja än att påskynda

statens förvärv av samma räntor, har kollegium ansett sig icke böra i förslaget inrymma

en dylik anordning, utan i underdånighet uttala sig för, att inlösningstiden måtte utsträckas

att omfatta en av kollegium såsom därför lämplig ansedd period av ytterligare fem år.

Någon förändrad grund för beräkning av räntornas inlösningsvärde synes åtminstone

icke för en nu möjligen kommande inlösningsperiod böra uppställas. Visserligen skulle

kunna tänkas att en kapitulering efter medelvärdet av markegångspris för en tioårsperiod,

som omfattade även de tre första åren av nuvarande kristid med dess högt uppdrivna

markegångspris, skulle göra det begärligare för räntetagarna att hembjuda sina

räntor till inlösen, men då under senare åren inlösningsbeloppen, såsom ovan antytts, visat

Bihang till riksdagens protokoll 1917. 1 samt. 270 käft. (Nr 315.) 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 315.

tendens till stegring, synes som en med angiven beräkningsgrund helt visst förenad större

utgift för statsverket skulle kunna undvikas, utan att därför det med inlösningen avsedda

syftet behövde eftersättas.

Med anledning av nu anmärkta omständigheter och med stöd av 1 § av den för

kammarkollegium gällande instruktion föranlåtes kollegium i underdånighet hemställa, huruvida

icke Eders Kungl. Maj:t täcktes finna skäl föreligga att genom nådig proposition

föreslå riksdagen besluta, att den genom nådiga förordningarna den 11 september 1885

och den 2 juni 1911 bestämda inlösen av skattefrälseräntor må även efter innevarande

års utgång äga rum därest vederbörande ränteägare, som vill begagna sig av denna inlösen,

därom i den ordning, förstnämnda författning stadgar, gör anmälan inom utgången av

år 1922.»

Vid detta ärendes behandling inom kammarkollegium har uttalats

en särskild mening av adjungerade ledamoten, notarien Bovin, som yttrat:

»Erfarenheten har visat, att skattefrälseräntor hittills icke i den omfattning, som

varit åsyftad, hembjudits statsverket till inlösen, beroende enligt mitt förmenande därpå

att räntornas inlösningspris avsevärt understigit deras verkliga värde.

Med anledning härav synes i den författning, som kan komma att utfärdas angående

utsträckning av tiden för anmälan om inlösen av skattefrälseräntor, sådan ändring i

fråga om sättet för inlösningsprisets bestämmande böra vidtagas, att detta pris mera än

söm enligt nu gällande författningar kan ske må närma sig det verkliga värdet av räntorna.

I sådant syfte torde ifrågavarande inlösningspris lämpligen böra — i huvudsaklig

överensstämmelse i berörda hänseende med bestämmelserna i lagen om avlösning av vissa

frälseräntor den 8 november 1912 — bestämmas sålunda att, i den mån räntan utgår i

annan förmån än penningar, värdet därå skall beräknas efter medeltalet av den årliga

markegången för de, efter gjord anmälan om inlösen, sist förflutna tio åren med tillägg

av forsellönsersättning, där sådan skall utgå; dock med iakttagande att inlösningspriset

icke i något fall må understiga det belopp, som motsvarar räntans inlösningspris, uträknat

enligt bestämmelserna i nådiga kungörelsen den 6 maj 1994.

I övrigt instämmer jag med kungl. kollegii pluralitet.»

Departement!- I likhet med kammarkollegium är jag av den mening, att tiden

chefen. f§r anmälan om inlösen av skattefrälseräntor, vilken tid utgår med innevarande

åTs slut, bör utsträckas under ytterligare 5 år eller till utgången

av år 1922.

Jag är vidare ense med kollegii flertal, att någon förändrad grund

för beräkning av skattefrälseräutornas inlö^ningsvärde icke bör nu bestämmas.

Det är visserligen sant, att penningevärdets fall under krisåren

kunde giva anledning till övervägande av frågan om eu till ränteägärens

fördel verkställd revision av inlösningsvärdcts beräkning. Men

däremot kan med skäl invändas, att med all sannolikhet en rehabilitering

av penningevärdet kan i större eller mindre mån förväntas under

den period av fem år, varom nu skulle lagstiftas. För övrigt visar

statistiken, att hembuden av räntorna avsevärt stigit just under krisåren.

Skiljaktig mening

inom

kammarkollegium.

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 315.

Att nu vidtaga en jämkning uppåt i inlösningspriset innebure gent

emot senare årens hembudsgivare en ojämnhet, som icke synes mig vara

av förhållandena betingad. Skulle en snabbare inlösen av skattefrälseräntor

anses önskvärd, torde med åtgärder därutinnan böra anstå till tid,

då de ekonomiska förhållandena åter vunnit stadga.

De för skattefrälseräntornas inlösen erforderliga medlen hava hittills

enligt gällande bestämmelser av vederbörande myndighet utbetalats

under förskottstitel, varefter de gjorda förskotten blivit i vanlig ordning

för riksdagen anmälda och genom anvisade anslag täckta. I detta

fall synes det mig emellertid, att det — oberoende av frågan om en

principiell och allmännare omläggning av förskottsväsendet — vore

lämpligt att i riksstaten upptaga ett anslag för ändamålet. Enligt

statistiken har sammanlagda inlösningsbeloppet under åren 1914—1916

i medeltal uppgått till omkring 45,000 kronor för år. Till detta belopp

synes mig anslaget böra bestämmas, och bör det givetvis upptagas under

titel förslagsanslag. Medel härtill finnas visserligen icke upptagna i statsverkspropositionen

till innevarande års riksdag, men jag ämnar taga sagda

förhållande i betraktande vid avgivande av förslag till beredande av medel

för vissa andra större, på senare tid framkomna anspråk på statskassan.

På grund av vad i detta ärende blivit anfört hemställer jag, att

Eders Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen besluta,

att den genom nådiga förordningarna den 11 september 1885 och

den 2 juni 1911 bestämda inlösen av skattefrälseräntor må även efter

innevarande års utgång äga rum, därest vederbörande ränteägare, som

vill begagna sig av denna inlösen, därom i den ordning, förstnämnda

författning stadgar, gör anmälan inom utgången av år 1922, samt

att till inlösen av skattefrälseräntor i riksstaten för år 1918 å extra

stat under sjunde huvudtiteln upptaga ett förslagsanslag av 45,000 kronor.

Vad föredragande departementschefen sålunda

hemställt, däri statsrådets övriga ledamöter instämde,

behagade Hans Maj:t Konungen bifalla; och skulle till

riksdagen avlåtas proposition av den lydelse, bilagan

litt. . . . vid detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Stig Östergren.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. SU 1917:139 Utlåtande, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utsträckning av tiden för anmälan om inlösen av skattefrälseräntor jämte en i ämnet väckt motion. s. 8 i texten