Med förslag till förordning om ändrad lydelse av § 13, § 16 mom. 1, § 17 och § 19 mom. 3 i förordningen om frihamn den 15 november 1907
1917-05-04 · 14 sidor, varav 12 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,8 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
- Sidnummer: 12 av 14 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1917:344, Med förslag till förordning om ändrad lydelse av § 13, § 16 mom. 1, § 17 och § 19 mom. 3 i förordningen om frihamn den 15 november 1907
Dokumentets text
Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 344.
1
Nr 344.
Kungl. Maj:ts nådiga proposition till riksdagen med förslag till
förordning om ändrad lydelse av § 13, § 16 mom. 1,
§ 17 och § 19 mom. 3 i förordningen om frihamn den 15
november 1907; given Stockholms slott den 4 maj 1917.
Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över
finansärenden för denna dag vill Kungl. Maj:t härmed föreslå riksdagen
att antaga härvid fogat förslag till förordning om ändrad lydelse av
§ 13, § 16 mom. 1, § 17 och § 19 mom. 3 i förordningen om frihamn
den 15 november 1907.
De till ärendet hörande handlingar skola riksdagens vederbörande
utskott tillhandahållas; oeh Kungl. Maj:t förbliver riksdagen med all
kungl. nåd och ynnest städse välbevågen.
GUSTAF.
Conrad Carleson.
Bihang till riksdagens protokoll 1917. 1 saml. 297 höft. (Nr 344.)
1
2
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 344.
Förslag
till
förordning om ändrad lydelse ar § 13, § 16 mom. 1, § 17 och § 19 mom. 3
i förordningen om frihamn den 15 november 1907. ,
Härigenom förordnas att § 13, § 16 mom. 1, § 17 och § 19 mom.
3 i förordningen om frihamn den 15 november 1907 skola hava följande
ändrade lydelse:
§ 13-
1. Den, åt vilken upplåtes byggnad, magasinsrum eller upplagsplats
inom frihamn, vare skyldig att underkasta sig de närmare ordningsföreskrifter,
som må kunna av Konungen meddelas till förekommande
av försäljning, utställande eller utbredande av varor, som enligt
§ 14 icke må äga rum inom frihamnen.
2. För rättighet att inom frihamn idka industriell verksamhet
fordras särskilt tillstånd av Konungen; skolande i ansökning om tillstånd
till utövande av sådan verksamhet uppgift lämnas om arten av den
verksamhet, sökanden avser att inom frihamnen idka. Dylikt tillstånd
må ej avse vare sig boktryckerirörelse eller annan verksamhet, som i
följd av gynnsammare produktionsvillkor är ägnad att å den inhemska
marknaden avsevärt skada inom riket annorstädes än i frihamn eller å
frilager driven enahanda verksamhet, ej heller verksamhet av beskaffenhet
att kunna medföra fara eller olägenhet för anstalten eller där intagna varor.
§ 16-
1. I frihamn må införas såväl tullpliktigt som förtullat och tullfritt
gods, med undantag av:
a) brännvin och sprit av säd, potatis eller andra jordfrukter, med
undantag av wisky, så framt varan ej skall inom frihamnen användas
vid beredning av andra tillverkningar;
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 344.
b) varor, som enligt gällande föreskrifter till förekommande av
smittosamma sjukdomar å människor eller djur eller av annan dylik
anledning äro till införsel i riket förbjudna eller endast under iakttagande
av vissa försiktighetsmått få iuföras; och
c) explosiva varor, eldfarliga oljor eller därmed jämförliga vätskor,
frätande syror samt andra varor, som äro av beskaffenhet att kunna
medföra fara eller olägenhet för frihamnen eller där intagna varor;
dock att eldfarliga oljor och därmed jämförliga vätskor ävensom
sprit må under de särskilda villkor, som av Konungen bestämmas, kunna
införas i frihamn för att därstädes eller å fartyg användas för åstadkommande
av drivkraft eller för belysningsändamål.
Vad här är sagt utgör ej hinder för att fartyg, som innehar till
införsel i frihamn förbjudet gods, må, där sådant ej strider mot eljest
meddelade bestämmelser, ingå i frihamn, under villkor att godset där
ej lossas eller i annat fartyg omlastas; kunnande dock i särskilt fall
tillstånd till omlastning för återutförsel meddelas av vederbörande tullförvaltning.
§ 17-
Tillträde till frihamn vare förbjudet för däckat fartyg, vars dräktighet
icke överstiger tjugu ton, och öppen båt, utom för dylika farkoster,
som under de särskilda villkor, Konungen bestämmer, användas för forsling
av gods inom frihamn eller emellan frihamn och tullhamn i eller
vid samma stapelstad eller för bogsering av fartyg till och från frihamn
eller inom sådan hamn.
§ 19-
3. Vara, som upplagts inom frihamn, må icke därifrån uttagas
för införsel i landet av annan än sådan näringsidkare, som driver handel
med eller eljest i sin rörelse använder varor av samma eller liknande slag.
4
Kungi. Majds Nåd. Proposition Nr 344.
Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 4 maj
1917.
Närvarande:
Hans excellens herr statsministern Swartz,
Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Lindman,
Statsråden: von Sydow,
Stenberg,
Falk,
Hammarström,
Mårten Ericsson,
Åkerman,
Carleson,
Hans Ericson,
Dahlberg.
Chefen för finansdepartementet, statsrådet Carleson anförde härefter:
I gemensam skrivelse den 11 december 1916 till Kungl. Maj:t
hava Stockholms handelskammare, handelskammaren i Göteborg och
Skånes handelskammare framställt anmärkningar emot vissa bestämmelser
i §§ 13, 16, 17 och 19 i gällande frihamnsförordning.
Innan jag närmare ingår på berörda anmärkningar, anhåller jag
få lämna följande redogörelse angående de nu ifrågavarande bestämmelserna.
I § 13 i förordningen om frihamn den 15 november 1907 förekom
allenast föreskrift om att Konungens tillstånd erfordrades för rättighet att
inom frihamn idka industriell verksamhet. I proposition till 1916 års riksdag
(nr 187), varmed Kungl. Maj:t avlämnade en av riksdagen begärd ut
-
5
Kungl. Maj:ts Nid. Proposition Nr 344.
redning jämte förslag angående ordnande av frågan om åtgärder för
förhindrande av detaljhandel med varor, upplagda inom frihamn, föreslog
Kungl. Maj:t, bland annat, att i nämnda paragraf skulle före berörda
föreskrift, vilken skulle betecknas som moment 4, införas vissa bestämmelser
angående upplåtelse av utrymmen inom frihamn m. m., vilka
skulle bereda garanti för, att den förmån, som innefattas i rätten att
upplägga varor inom frihamn, icke komme att åtnjutas av annan än
person, som härför kunde anses fullt kvalificerad. Detta förslag blev
av riksdagen med en mindre ändring godkänt. De nya bestämmelserna
infördes i paragrafen genom en förordning den 18 september 1916 och
äro av följande lydelse:
1. Inom frihamn må byggnad, magasinsrum eller upplagsplats ej upplåtas
åt annan än den, som är berättigad att här i riket idka handel eller annat näringsyrke
och blivit av generaltullstyrelsen såsom innehavare av upplåtelsen i fråga
godkänd.
Ansökning om sådant godkännande skall av upplåtaren ingivas till generaltullstyrelsen
och vara åtföljd av:
a) avskrift av den mellan upplåtaren och den föreslagne innehavaren, under
förutsättning att godkännande erhålles, upprättade upplåtelsehandling;
b) bevis, att den föreslagne innehavaren, efter vad ovan sägs, är behörig att
vinna godkännandet.
Före ärendets avgörande skall generaltullstyrelsen över ansökningen inhämta
yttrande av vederbörande tullmyndighet ävensom av handelskammare eller, efter
omständigheterna, annan sammanslutning av representanter för handeln eller industrien
eller ock av vederbörande kommunala myndigheter.
Om förnyelse av upplåtelse åt innehavare skall anmälan göras hos tullförvaltningen,
som har att därom till generaltullstyrelsen insända underrättelse jämte
eget yttrande, huruvida något må vara att mot förnyelsen erinra.
2. Vad i mom. 1 stadgats skall icke utgöra hinder för tillfällig uppläggning
av för lagring inom frihamn icke avsett gods, vilket inkommer eller utgår med
fartyg, som anlöper frihamnen. Närmare bestämmelser rörande sådan tillfällig
uppläggning av gods meddelas av Konungen i samband med de i § 8 omförmälda
bestämmelser om godstrafiken till eller från frihamnen.
3. Den, åt vilken upplåtes byggnad, magasinsrum eller upplagsplats inom
frihamn, vare skyldig att underkasta sig de närmare ordningsföreskrifter, som må
kunna vid upplåtelsen eller sedermera av Konungen meddelas till förekommande
av försäljning, utställande eller utbredande av varor, som enligt § 14 icke må äga
rum inom frihamn.
Enligt moment 1 a) och c) i förordningens § 16 må i frihamn icke
införas sprit av vissa slag och ej heller explosiva varor, eldfarliga oljor
eller därmed jämförliga vätskor, frätande syror samt andra varor, som
äro av beskaffenhet att kunna medföra fara eller olägenhet för frihamnen
6
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 344.
eller där intagna varor, dock att eldfarliga oljor och därmed jämförliga
vätskor ävensom sprit må under de särskilda villkor, som av Konungen
bestämmas, kunna införas i frihamn för att därstädes användas för åstadkommande
av drivkraft eller för belysningsändamål.
§ 17 i förordningen är av följande lydelse:
Tillträde till frihamn vare förbjudet för
a) däckat fartyg, vars dräktighet icke överstiger fyrtio ton, och öppen båt,
utom för dylika farkoster, som under de särskilda villkor, Konungen bestämmer,
användas för forsling av gods inom frihamn eller emellan frihamn och tullhamn i
eller vid samma stapelstad eller för bogsering av fartyg till och från frihamn eller
inom sådan hamn; och 4
b) annat fartyg, än ovan nämnts, då detsamma till någon del innehar last,
destinerad till inrikes ort, som icke är frihamn, och fartyget icke ankommer direkt
från utrikes ort eller annan svensk frihamn.
Vad slutligen angår § 19 innehöll densamma i den ursprungliga
frihamnsförordningen under moment 3 följande stadgande:
Införsel från frihamn av gods i sådana kvantiteter och under sådana omständigheter
i övrigt, att bestämmelsen i § 14 uppenbarligen komme att därigenom kringgås,
må icke medgivas.
Den åberopade § 14 innehöll och innehåller fortfarande det egentliga
förbudet emot detalj försälj ning inom frihamn av därstädes befintliga
varor. I förutnämnda, till 1916 års riksdag avlåtna proposition föreslog
Kungl. Maj:t, att tredje momentet i § 19 skulle erhålla följande ändrade
lydelse:
Vara, som upplagts inom frihamn, må icke, med mindre uppläggningen är
tillfällig, som i § 13 mom. 2 sägs, därifrån uttagas för införsel i landet av annan
än sådan näringsidkare, som driver handel med eller eljest i sin rörelse använder
varor av samma eller liknande slag.
Med denna förändring avsågs, att enär i förordningen saknats
definition på begreppet detaljhandel, vilken försäljningsform blivit särskilt
förbjuden, angiva gränserna för den försäljning, som i frihamn
skulle få äga rum. Kungl. Maj:ts förslag i denna del blev av riksdagen
bifallet, och bestämmelsen infördes i paragrafen genom förut omförmälda
förordning den 18 september 1916.
Handels- I den till Kungl. Maj:t ingivna skrivelsen hava nu handelskamrarna
sSl,'' anfört följande:
Göteborg och »Då Stockholms handelskammare, handelskammaren i Göteborg och Skånes
Malmö. handeDkajnmare hava intresse av att frihamnar komma till stånd i de städer, där
vederbörande handelskamrar hava sitt säte, tillåta vi oss att inför Eders Kungl.
7
Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 344.
Maj:t underdånigst frambära några önskemål med avseende på förordningen om frihamn.
Enligt vår åsikt, äro nämligen vissa bestämmelser i denna förordning av
sådan art, att de komma att lägga väsentliga svårigheter i vägen för frihamnarnas
användning och hindra, att institutionen blir till den nytta för vårt näringsliv, som
avsetts med densamma.
Detta gäller främst de bestämmelser angående inskränkning i rätten att mottaga
varor för uppläggning i frihamn, vilka antogos vid innevarande års riksdag.
Dessa bestämmelser, som återfinnas i § 13, stadga, att byggnad, magasinsrum eller
upplagsplats må upplåtas endast åt den, som är berättigad att här i riket idka
handel eller annat näringsyrke och blivit av generaltullstyrelsen såsom innehavare
av upplåtelsen i fråga godkänd.
Därest dessa bestämmelser äro avsedda att så tolkas, att varje speditionsfirma
eller frihamnsförvaltningen såsom sådan skulle vara uteslutna från möjlighet
att tillhandagå allmänheten med uppläggning av varor i lokaler, som av firmorna
eller förvaltningen disponeras, äro enligt vår uppfattning dessa villkor och former
för rätten att begagna frihamn synnerligen olämpliga och kommer, såsom redan
1894 års frihamnskommitté påpekade, inskränkningen i fråga att belägga rörelsen
inom frihamnarna med så tryckande band, att härmed institutionens syfte väsentligen
förryckes. Förutom till svenska firmor, som driva regelbunden handel över
en viss frihamn och sålunda i behörig ordning kunna skaffa sig lagerrum, torde till
frihamn ofta inkomma varor, till vilka icke godsägare anmäler sig, eller vilka äro
avsedda att efter en kortare eller längre tids uppläggning vidarebefordras till andra
platser inom eller utom riket. Under vintermånaderna torde exempelvis kunna påräknas,
att varor i betydande utsträckning komma att konsigneras till svenska frihamnar
för att där uppläggas och vid första öppet vatten vidarebefordras till olika
hamnar i Finland och Ryssland. Under förutsättning att ovan angivna tolkning av
bestämmelsen i § 13 är riktig, är emellertid en sådan för hamnarnas ekonomi och
sjöfartens utveckling synnerligen önskvärd trafikförmedling omöjliggjord.
Enligt § 13 mom. 2 möter visserligen intet hinder för tillfällig uppläggning
av gods, vilket inkommer eller utgår med fartyg, som anlöper frihamnen. Närmare
bestämmelser härom skola enligt författningen meddelas av Eders Kungl. Maj:t,
men varje begränsning av uppläggningstiden synes medföra, att gods, som icke tillhör
enligt § 13 mom. 1 upplagsberättigade firmor, måste inom viss tid återutföras
från frihamnen eller angivas till förtullning. Ofta, och i all synnerhet vid försändning
av varor ställda till order, torde emellertid varuägaren hava avsett att i det
längsta hålla dispositionen av varorna öppen. För att trygga denna varuägarens
rätt, till dess från hans sida ett avgörande träffas, torde frihamnsförvaltningen bliva
ställd inför den eventualiteten att nödgas utföra varor till utländsk frihamn, för att
varuägaren skall få uppläggningen ordnad enligt önskan och icke tilläventyrs gå
förlustig sin rätt till fri utförsel.
I de utländska frihamnarna finnas inga liknande inskränkningar, utan frihamnsförvaltningarna
hava rätt att själva mottaga gods för uppläggning eller —
enligt av vederbörande tullstyrelse fastställt kontraktsformulär — uthyra lokaler till
speditionsfirmor, som däri få upplägga gods även för tredje mans räkning. Dessa
smidigare former för rörelsen äro av vital betydelse, för att en frihamn skall kunna
utnyttjas.
8
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 344.
Då det synes handelskamrama uppenbart, att den innevarande år beslutade
förändringen av frihamnsförordningens § 13 efter dess ordalydelse är ägnad att i
hög grad binda och försvåra rörelsen inom frihamnen, på samma gång som den icke
torde hava någon verklig betydelse vare sig för staten, den mindre handeln eller
industrien, och då det vidare ej synes vara av behovet påkallat att över huvud
träffa restriktiva bestämmelser i ifrågavarande riktning, anse vi det synnerligen önskvärt,
att författningsrummet åter erhåller den lydelse, som det hade enligt 1907
års förordning.
På samma sätt synes även stadgandet i § 19 mom. 3 böra utbytas emot den
tidigare bestämmelsen i samma lagrum. Det torde vara omöjligt att utöva kontroll
över, huruvida godset utföres från tillfällig eller varaktig uppläggning. Handelskamrarna
förmoda nämligen, att tullbevakning av godset inom frihamnen icke ifrågasättes,
och då ompackning, ommärkning etc. av godset är tillåten, har frihamnsförvaltningen
i allmänhet icke möjlighet att med ledning av märkrulloma attestera
ankomstdagen för det gods, som angives till utförsel.
En restriktion, som är ägnad att i hög grad försvåra sjöfarten på frihamnarna,
är stadgandet i § 17 b), som förbjuder tillträde för fartyg, ’då detsamma
till någon del innehar last, destinerad till inrikes ort, som icke är frihamn, och
fartyget icke ankommer direkt från utrikes ort eller annan svensk frihamn’. Denna
bestämmelse, som innebär, att ett fartyg ej må ingå i frihamn på väg mellan två
svenska tullhamnar, har i förordningen tillkommit i överensstämmelse med den i
tullstadgan hävdade grundsatsen, att fartyg på väg mellan inrikes orter icke må
anlöpa utrikes ort. Bestämmelsen torde emellertid komma att bliva synnerligen
hindersam särskilt för båtar i reguljär trafik, vilka i regel hava last till derå svenska
hamnar. Sålunda är det för närvarande vanligt, att båtar på samma resa
passera exempelvis Hälsingborg, Malmö och Ystad, varjämte fartyg, som gå på
Stockholm, ofta anlöpa svenska hamnar såväl före som efter besöket å nämnda
plats. Att åstadkomma någon genomgripande förändring i sålunda utvecklad praxis
är icke tänkbart, ej heller önskvärt. Det synes handelskamrama, att fartyg i sådan
trafik som nyss nämnts ej höra vara sämre ställda än fartyg, som ankomma direkt
med last från utrikes ort, och vilka under iakttagande av vissa kontrollåtgärder
äro berättigade att tillika verkställa varutransport inrikes orter emellan. Om frihamnen
skall komma till åsyftad användning, är det nödvändigt att borttaga den
ifrågavarande restriktiva bestämmelsen. Någon risk för statsverket kan härigenom
icke uppstå.
Handelskamrama anse det likaledes önskvärt, att bestämmelserna i § 16 c)
beträffande rätten till införsel i frihamn av eldfarliga oljor förtydligas därhän, att
i angivet syfte oljor även må inom frihamn under betryggande anordningar i cisterner
upplagras för förseende av fartyg med motorbränsle.
Beträffande § 17 a) anse handelskamrama, att tillträde till frihamn bör beredas
alla registerpliktiga, till utrikesfart berättigade fartyg, eller sålunda varje
fartyg om minst 20 tons dräktighet. En sådan ändring i bestämmelserna skulle
sannolikt underlätta de mindre segelfartygens möjligheter att få hemfrakter från
Östersjöhamnar. En av anledningarna till stadgandets införande i förordningen var,
att transitupplagsgods för det dåvarande icke finge utföras ur riket med fartyg av
mindre dräktighet än 40 ton. Då enligt nu gällande tullstadga dylikt gods må utföras
med fartyg av vilken dräktighet som helst, torde icke heller något krav på
9
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 344.
överensstämmelse med tullstadgan kunna åberopas för bibehållande av den ifrågavarande
restriktionen i frihamnsförordningen.
Det synes handelskamrama vara av yttersta vikt att frihamnsförordningen
i sin helhet blir sådan, att institutionen obehindrat må kunna utnyttjas för sitt
ändamål. De städer, som för inrättande av frihamnar äro beredda att bevilja betydande
kapital, torde med rätta kunna begära, att lagbestämmelserna, redan före
frihamnarnas tillkomst, så avfattas, att hamnarna erhålla garantier för möjligheten
att med utländska frihamnar upptaga tävlan om handeln och sjöfarten i Norden.
På grund av vad sålunda anförts, få vi i underdånighet hemställa, att Eders
Kungl. Maj:t täcktes vidtaga åtgärder för framläggande inför 1917 års riksdag av
förslag till ändringar i förordningen om frihamn i den riktning, som här antytts.»
Handels- och sjöfartsnämnden i Malmö har därefter, i anslutning
till handelskamrarnas framställning'', i skrivelse den 23 februari 1917
uttalat önskvärdheten av en revision av förordningen om frihamn och
därvid anfört följande:
»För Malmö stad, som avser att påbörja byggandet av sin frihamn, så snart
staden erhållit det nådiga tillstånd till frihamns inrättande, som Eders Kungl. Maj:t
kan komma att meddela med anledning av hamndirektionens framställning därom
av den 28 mars förra året, utgöra särskilt de inskränkningar i rätten att i frihamn
upplägga varor, som beslutades av förra årets riksdag, en anledning till allvarliga
bekymmer för företagets utvecklingsmöjligheter.
Någon mera betydande transitohandel i den mening, sådan bedrives med
exempelvis Köpenhamns frihamn som medelpunkt, torde nämligen icke kunna uppblomstra,
om — såsom synes vara innebörden av tillägget till § 13 — utländska
köpmän skola vara alldeles utestängda från möjlighet att få sina varor upplagda,
även om varorna icke äro avsedda att införas på den svenska marknaden, medan
de svenska köpmännen för erhållande av sådan möjlighet måste av generaltullstyrelsen
på förhand godkännas. Båda dessa restriktioner sakna motsvarighet i
andra av nämnden kända frihamnar.
Yad angår § 19 mom. 3 vill nämnden endast till vad handelskamrama anfört,
som sin mening framhålla, att den lydelse, detta mom. tidigare hade, synes bättre
ägnad att bereda det avsedda skyddet mot detaljhandel inom frihamn, enär dess
formulering torde lämna vederbörande tulltjänsteman bättre tillfälle att ingripa, om
sådan otillåten handel, d. v. s. försäljning såsom från vanlig bod till konsumenter,
skulle bedrivas inom frihamnens område.
Beträffande de övriga ändringarna av frihamnsförordningen, som ifrågasättas
av handelskamrama, finner nämnden dessa synnerligen nödvändiga och tillåter sig
beträffande § 17 b), som förbjuder tillträde till frihamn för fartyg, »då detsamma
till någon del innehar last, destinerad till inrikes ort, som icke är frihamn, och
fartyget icke ankommer direkt från utrikes ort eller annan svensk frihamn», erinra
om, att fartyg, förande gods mellan inrikes orter, redan nu hava rättighet att under
viss kontroll anlöpa till exempel Köpenhamn och Kristiania; och synes det nämnden
rimligt, att möjlighet bör finnas för samma fartyg att anlöpa den i tullhänseende
utländska ort, som frihamnen utgör.
Nämnden, som på mycket nära håll kunnat iakttaga den betydelse, frihamnsBihang
till riksdagens protokoll 1917. 1 saml. 297 käft. (Nr 344.) 2
Handrlt- och
ijfifartsn/imn.
den i Malmö''.
Malmö frihamn
sakliebolag.
10 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 344.
institutionen kunnat få för ett helt land, har kommit till det resultat, att den framgång.
som vunnits av Köpenhamns frihamn, liksom av de tyska frihamnarna, har
sin huvudsakliga förklaring däruti, att lagstiftningen från början varit så väl avpassad
efter handelns och sjöfartens behov av rörelsefrihet och självbestämmanderätt
inom det från tullinlandet avgränsade området. Någon röst för, att tullverkets
eller något annat landets intresse därigenom blivit lidande, har, såvitt nämnden vet,
icke heller förnummits.
Då Malmö blivande frihamn enligt handels- och sjöfartsnämndens bestämda
uppfattning icke har möjlighet att göra sig gällande, om existensvillkoren skola vara
sämre än medtävlarnas, tillåter sig nämnden att, i anslutning till handelskamrarnas
skrivelse, i underdånighet hemställa, att Eders Kungl. Maj:t behagade snarast möjligt
låta utarbeta förslag till de ifrågasatta ändringarna av förordningen om frihamn
samt framlägga sådant förslag för innevarande års riksdag.»
Slutligen har Malmö frihamnsaktiebolag i en till Kungl. Maj:t
ställd skrift uttalat önskvärdheten av att de svårigheter, som den nuvarande
lagstiftningen skulle komma att bereda frihamnsrörelsen, snarast
möjligt måtte avhjälpas.
Bolaget har därvid framhållit, att bolaget för sin del beträffande de av 1916
års riksdag beslutade tilläggen till frihamnsförordningen kommit till den övertygelsen,
att en frihamn i Malmö, som skulle existera under dessa försvårade villkor,
komme att bliva så ogynnsamt ställd särskilt gentemot sin närmaste utländska medtävlare,
att syftet med den dyrbara anläggningen sannolikt komme att förfelas.
De inskränkningar, som införts i § 13 ävensom i mom. 3 av § 19, skulle
nämligen komma att ställa rörelsen inom frihamnen i så hög grad under tullverkets
kontroll i detaljer, att institutionen i själva verket bleve en tullhamn med frilager
i stället för ett från tullinlandet avgränsat utland.
Enligt bolagets bestämda uppfattning måste en frihamns förvaltning äga full
självbestämmanderätt ifråga om uppläggning av gods. enär institutionen endast under
dessa förhållanden kunde i större utsträckning än vad fallet vore beträffande vanlig
tullhamn draga sjöfarten till sig eller bliva till avsedd nytta för de köpmän, som
kunde vilja använda en svensk frihamn som distributionscentrum för sin marknad i
grannländerna. Den ur nationalekonomisk synpunkt betydelsefulla transitohandeln
kunde nämligen icke vara betjänad med blott tillfällig uppläggning, sådan densamma
kunde komma att medgivas enligt § 13 mom. 2, enär de omständigheter, som
bestämde, när varorna kunde återutföras, i allmänhet icke kunde bedömas, då godset
intoges i frihamnen. Den osäkerhet, som härigenom bleve rådande, kunde, såsom
bolaget allvarligt befarade, få till följd, att köpmännen komme att föredraga att
upplägga sina varor på andra sidan Öresund.
Då tullverkets övervakning i en frihamn borde utövas endast vid gränserna,
syntes det även ur principiell synpunkt oriktigt att åt generaltullstyrelsen uppdraga
att bestämma över till vem frihamnens upplagsplatser och magasin skulle få
upplåtas.
Angående § 19 hade bolaget särskilt fäst sig vid svårigheterna att utöva den
kontroll, som komme att bliva en följd av bestämmelsen, att vid införsel av gods
från frihamn vederbörande importör antingen skulle vara näringsidkare, som dreve
opaginerad Kontrollera mot PDF
It
Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 344.
handel med eller eljest i sin rörelse använde varor av samma eller liknande slag,
eller i annat fall kunde visa, att det ifrågavarande godset varit i frihamnen endast
tillfälligtvis upplagt.
Med åberopande härav bär bolaget hemställt, att den av handelskamrarna
gjorda framställningen måtte vinna bifall.
över de av mig omnämnda framställningarna hava kommerskollegium
och generaltullstyrelsen den 7 april 1917 efter nådig remiss
avgivit gemensamt utlåtande, och hava ämbetsverken därvid överlämnat
av generaltullstyrelsen infordrade yttranden från tullkammaren, packhusinspektionen
och tullbevalningsinspektionen i Stockholm samt tulldirektörerna
i Göteborg och Malmö.
Efter att hava erinrat om handels kam ram as anmärkningar emot
§ 13 mom. 1 i den gällande frihamnsförordningen, ha ämbetsverken i
sitt utlåtande anfört följande:
»Huruvida med införandet i frihamnsförordningen av ifrågavarande bestämmelse,
som beträffande frilager återfinnes i § 13 förordningen om frilager den 20 december
1912, åsyftats den av handelskamrarna antydda inverkan på frihamnsförvaltningeris
och speditörernas verksamhet med avseende å frihamnstrafiken finna sig ämbetsverken
icke kunna avgöra, men bestämmelsernas avfattning giver utan tvivel berättigande
åt en sådan tolkning, som i handelskamrarnas framställning avses. En
tillämpning av författningsrummet i enlighet med denna tolkning måste emellertid
enligt ämbetsverkens mening, på sätt av handelskamrarna framhållits, i högst
väsentlig mån minska det gagn, som frihamnsinstitutionen enligt sin natur är avsedd
att medföra. Ämbetsverken dela ock handelskamrarnas uppfattning, att genom det
i § 13 mom. 2 inryckta medgivande för tillfällig uppläggning av gods icke rådes
bot på ifrågakomna missförhållanden. Fara är då, att den önskvärda uppkomsten
av frihamnar inom riket omintetgöres.
Mom. 1 och 2 av § 13 torde därför böra få utgå ur frihamnsförordningen.
En följd av dessa bestämmelsers borttagande bliver ock uteslutandet ur § 19
mom. 3 av orden »med mindre uppläggningen är tillfällig, som i § 13 mom. 2 sägs».
Däremot kunna ämbetsverken icke biträda handelskamrarnes förslag att återställa
§19 mom. 3 till den lydelse författningsrummet hade före den härutinnan år 1916
genomförda ändring. Med undantag för de nyss citerade orden utgör den nuvarande
bestämmelsen ett försök till avhjälpande av bristen på en definition av detaljhandelns
begrepp och ansågs därför lämpligen böra intagas i frihamnsförordningen. Med
hänsyn härtill torde den*nu också böra bibehållas.
Det begärda förtydligandet av bestämmelserna i § 16 c) är givetvis numera
av behovet påkallat. Ämbetsverken föreslå i sådant syfte, att åt andra stycket i
§ 16 c) gives följande lydelse:
»dock att eldfarliga oljor och därmed jämförliga vätskor ävensom sprit må
under de särskilda villkor, som av Konungen bestämmas, kunna införas i frihamn
för att därstädes eller å fartyg användas för åstadkommande av drivkraft eller för
belysningsändamål».
Handelskamrarna hava vidare hemställt om sådana ändringar i § 17 av
Kommer skollegium
och
general tull»
styrelsen.
/
Departcyntnts
ehefen.
12 Kungl. Majds Nåd. Proposition Nr 344.
förordningen om frihamn, att den i stycket a) angivna dräktighetsgränsen för fartyg,
vilka icke skulle äga tillträde till frihamn, måtte sänkas från 40 till 20 ton samt
att förbudet för i stycket b) avsedda fartyg att erhålla tillträde till frihamn måtte
bortfalla.
Emot dessa ändringsförslag hava från de i ärendet hörda tullförvaltningsavdelningarna
i Stockholm, Göteborg och Malmö samt tulldirektörerna i sistnämnda
två städer framställts anmärkning endast av tulldirektören i Malmö, T. J. Bergin,
vilken förklarat sig icke kunna tillstyrka den föreslagna ändringen av § 17 b). Till
stöd härför har Bergin anfört följande. Vid det förhållande, att en frihamn i tullhänseende
vore att betrakta som utland, kunde ifrågavarande trafik, som stode i
uppenbar strid med gällande tullförfattningar och som skulle påkalla betydande
bevaknings- och andra kontrollåtgärder från tullverkets sida och därigenom åsamka
statsverket avsevärda kostnader, icke vara förenlig med en frihamns karaktär, och
fråga torde vara, huruvida icke de bevaknings- och kontrollåtgärder, som betingades
av en dylik kombinerad in- och utrikes trafik, skulle komma att för den direkta
utrikestrafiken, för vilken frihamnen vore avsedd, kännas alltför besvärande samt
helt förrycka frihamnens syfte, nämligen att vara i vidsträcktast möjliga mån en
frihamn.
Ehuru de bestämmelser i § 17, vilkas ändring blivit ifrågasatt, tillkommit
på grund av önskvärdheten att erhålla överensstämmelse med vissa bestämmelser i
tullstadgan, torde dock något principiellt hinder för ifrågavarande ändringars genomförande
icke förefinnas. Några praktiska olägenheter av en anordning sådan som
den föreslagna torde ej heller vara att befara. Härvid hava dock ämbetsverken,
vad § 17 b) angår, velat framhålla att de kostnader för erforderliga bevakningsoch
andra kontrollåtgärder, som föranledas av eventuell rätt till den åsyftade trafiken,
böra påläggas vederbörande trafikanter och ej statsverket.
A andra sidan skulle otvivelaktigt ett bifall medföra lättnader beträffande
möjligheterna för frihamns utnyttjande. Ämbetsverken hava därför ansett sig böra
tillstyrka framställningen. Vad beträffar de särskilda föreskrifter, som kunna erfordras
på grund av ändringarnas genomförande, kunna de lämpligen intagas bland de bestämmelser,
som Eders Kungl. Maj:t lärer komma att jämlikt § 8 i förevarande
förordning utfärda i fråga om fartygs- och godstrafiken till och från frihamn.
Ämbetsverken föreslå, att, därest Eders Kungl. Maj:t skulle finna framställningen i
nu berörda delar vara förtjänt av bifall, ändringen av § 17 verkställes på sådant
sätt, att stycket b) helt och hållet bortfaller och den kvarstående delen av paragrafen
sammanföres till ett stycke med ändring av ordet fyrtio till tjugu.
Då det synes ämbetsverken angeläget, att de av ämbetsverken ovan angivna
författningsändringar snarast varda genomförda, få ämbetsverken hemställa, det
Eders Kungl. Maj:t täcktes därom avlåta nådig proposition till den nu samlade
riksdagen».
Såsom jag redan antytt företogos nästlidet år vissa förändringar i
fribamnsförordningen, avseende att bereda större effektivitet åt det i
förordningen förekommande förbudet mot detaljhandel inom frihamn
med därstädes befintliga varor. Bland annat, infördes i § 13 bestämmelser
om vissa kvalifikationer för dem, som skulle kunna komma i åtnjutande
13
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 314.
av förmånen att disponera lokaler inom frihamn, ävensom angående ett
förfarande, varigenom åt ett statsorgan, generaltullstyrelsen, skulle givas
rätten att pröva och avgöra, vom nämnda förmån skulle tillkomma.
Ifrågavarande bestämmelser hava hittills icke blivit praktiskt tilllämpade,
enär .ännu icke någon frihamn kommit till stånd. Handelskamrarna
i de tre städer i riket, varest frihamnsföretag äro planerade,
ävensom handels- och sjöfartsnämnden i Malmö samt det för frihamn sföretaget
i sistnämnda stad särskilt bildade bolag hava emellertid i sina
framställningar framhållit, att dessa bestämmelser rent av försvåra tillkomsten
av frihamnsföretag och likaledes utvecklingen av desamma.
De skäl, som därför framförts, och som ytterligare understrukits
av kommerskollegium och generaltullstyrelsen, äro av sådan styrka, att
jag anser mig böra ansluta mig till den meningen, att ifrågavarande
bestämmelser, vilka innefattas i paragrafens första moment, böra ur
densamma utgå. Under sådana förhållanden torde ej heller förefinnas
någon anledning att bibehålla paragrafens andra moment, som direkt
ansluter sig till mom. 1. Det nuvarande mom. 3 torde däremot böra
kvarstå allenast med den ändringen, att de till de föregående momenten
hänförliga orden »vid upplåtelsen eller sedermex-a» böra utgå. Jag
ber att få framhålla, att sistnämnda moment ävensom stadgandet i § 8
angående särskilda bestämmelser i fråga om fartygs- och godstrafiken
samt om reglemente för frihamn giva möjlighet för Kungl. Maj:t att vid
behov meddela föreskrifter, som kunna tjäna samma syfte som de, vilka
för närvarande återfinnas i § 13 mom. 1 och 2.
Vad de föreslagna förändringarna av § 16 mom. 1 c) angår ber jag
få bringa i erinran, att vid föredragning den 21 mars 1907 av det
ärende, som föranledde Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag
till, bland annat, förordning om frihamn, det i nämnda moment
stadgade undantaget från förbudet att i frihamn införa eldfarliga oljor
och därmed jämförliga vätskor samt sprit av dåvarande chefen för
finansdepartementet motiverades därmed, att dylika varor borde kunna
införas för användning till bland annat motorer ombord på fartyg. Då
redigeringen av detta undantag icke synes tillräckligt tydligt angiva
den med detsamma avsedda innebörden, torde ett förtydligande böra ske
i enlighet med ämbetsverkens förslag.
Emot en sådan förändring av § 17 a), att den allmänna dräktighetsgränsen
för däckade fartyg, som icke skola äga tillträde till frihamn,
sänkes från 40 till 20 ton, har jag intet att erinra.
Bestämmelsen i mom. b) av sistnämnda paragraf, vilkens borttagande
påyrkats och av ämbetsverken tillstyrkts, har, såsom redan i
Bihang till riksdagens protokoll 1917. 1 samt. 297 käft. (Nr 344.) 3
14
Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 344.
ärendet framhållits, tillkommit för att vinna överensstämmelse med den
i § 60 mom. 1 tullstadgan förekommande föreskriften, att fartyg, som
från svensk hamn avgått med bestämmelse till annan inrikes ort, icke
äger att under resan utom i fall av trängande nöd anlöpa utländsk
hamn. Ifrån sistnämnda föreskrift hava emellertid flera undantag blivit
av Kungl. Maj:t meddelade, särskilt för fartyg som uppehålla regelbunden
trafik på vissa delar av rikets kuster. Någon anledning att bibehålla
den motsvarande bestämmelsen i frihamnsförordningen synes mig icke
förefinnas. Efter ett borttagande av sagda bestämmelse skulle, såsom
ämbetsverken anfört, bevaknings- och kontrollåtgärder beträffande fartyg
i fart mellan inrikes orter bliva erforderliga. Föreskrifter härom liksom
angående täckande av uppkommande kostnader torde på grund av bestämmelsen
i § 8 böra i sinom tid utfärdas av Kungl. Maj:t.
Vad slutligen angår § 19 mom. 3, synes på de av ämbetsverken
anförda skäl den därstädes förekommande bestämmelsen allenast behöva
på så sätt ändras, att orden »med mindre uppläggningen är tillfällig,
som i § 13 mom. 2 sägs», utgå.
Sedan departementschefen härefter uppläst ett inom finansdepartementet
i enlighet med vad departementschefen nu anfört utarbetat förslag
till förordning om ändrad lydelse av § 13, § 16 mom. 1, § 17 och
§ 19 mom. 3 i förordningen om frihamn den 15 november 1907, hemställde
departementschefen, att Kungl. Maj:t måtte i proposition föreslå
riksdagen antaga samma förslag.
Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan behagade Hans Maj:t Konungen lämna bifall;
och skulle proposition till riksdagen avlåtas av den
lydelse bilagan litt. . . . vid detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Gunnar Schumacher.
STOCKHOLM, ISAAC MARGUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1917.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (2)
2 kopplingar.
- Rskr. 1917:253 Skrivelse till Konungen, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning om ändrad lydelse av § 13, § 16 mom. 1, § 17 och § 19 mom. 3 i för s. 8 i texten
- BevU 1917:48 Betänkande, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning om ändrad lydelse av § 13, § 16 mom. 1, § 17 och § 19 mom. 3 i förordningen om s. 1 i texten