Sök i Ratio Lex

Angående ersättning till kronoombud vid vissa ecklesiastika bosiällssyner

21 sidor, varav 21 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 21 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1917:40, Angående ersättning till kronoombud vid vissa ecklesiastika bosiällssyner

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 40.

1

Nr 40.

Kungl. Maj:s nådiga proposition till riksdagen angående ersättning

till kronoombud vid vissa ecklesiastika bosiällssyner; given

Stockholms slott den 22 december 1916.

Under åberopande av bifogade utdrag av statsrådsprotokollet över

ecklesiastikärenden för denna dag vill Kungl. Maj:t härmed föreslå riksdagen

medgiva,

att ersättning till kronoombud vid sådana syner, som hållas å

ecklesiastika boställen i enlighet med bestämmelserna i 64 § 1 mom. av

ecklesiastik boställsordning den 9 december 1910, må i sådana fall, där icke

ersättningen skall utgå på sätt stadgats i nådiga kungörelsen den 22 september

1899 angående kostnadsersättning till landsstats- och ecklesiastika

tjänstemän för en del resor inom tjänstgöringsdistrikten, från och med

den 1 juli 1916 räknat utgöras av kyrkofonden i enlighet med de närmare

föreskrifter, som av Kungl. Maj:t äro eller kunna varda meddelade.

De till ärendet hörande handlingarna skola tillhandahållas riksdagens

vederbörande utskott; och Kungl. Maj:t förbliver riksdagen med all kungl.

nåd och ynnest städse välbevågen.

GUSTAF.

K. G. Westman.

Bihang till riksdagens protokoll 1917. 1 samt. 33 käft. (Nr 40—41.)

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 40.

Ang. ersättning

till kronoombud

vid

vissa ecklesiastika

boställssyner.

Utdrag av protokollet över ecklesiastikärenden, hållet inför Hans

Maj :t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 22

december 1916.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Hammarskjöld,

Statsråden: Hasselrot,

von Sydow,

friherre Beck-Friis,

Stenberg,

Linnér,

Mörcke,

Vennersten,

Westman,

Broström.

Föredragande departementschefen, statsrådet Westman anförde:

Genom nådigt cirkulär den 30 juni 1916 angående kronoombud vid

vissa ecklesiastika boställssyner fann Kungl. Maj:t gott beträffande ersättning

till ifrågavarande ombud föreskriva, att, där icke ersättningen skulle

utgå på sätt stadgats i nådiga kungörelsen den 22 september 1899 angående

kostnadsersättning till landsstats- och ecklesiastika tjänstemän för

en del resor inom tjänstgöringsdistrikten, ombudet skulle av statsmedel

erhålla resekostnads- och traktamentsersättning .enligt tredje klassen i gällande

resereglemente samt därutöver särskilt arvode, vilket skulle utgå

med 15 kronor för varje syneförrättning samt, för det fall att förrättningen

toge mer än en dag i anspråk, med ytterligare 10 kronor för varje

överskjutande förrättningsdag. Ersättningsbelopp, som icke utginge enligt

nådiga kungörelsen den 22 september 1899, skulle av Kungl. Maj:ts

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 40.

befallningshavande förskotteras av tillgängliga medel samt framdeles av

statskontoret hos Kungl. Maj:t anmälas till ersättande.

Då jag nu anhåller att få ånyo anmäla detta ärende, har jag för avsikt

att ''hemställa om avlåtande till riksdagen av framställning i. syfte att

den ersättning till kronoombuden, som enligt sålunda givna föreskrifter skall

förskottsvis utbetalas av befallningshavandena, må få utgöras av kyrkofonden.

Innan jag går att närmare motivera denna hemställan, torde jag emellertid

böra lämna en redogörelse för de bestämmelser, som gälla rörande sådana

ecklesiastika boställssyner, på vilka nådiga cirkuläret den 30 juni 1916

har tillämpning, ävensom för de omständigheter, som föranlett utfärdande

av nämnda cirkulär.

De i cirkuläret avsedda boställssyner äro sådana, som oinförmälas i

64 § 1 mom. ecklesiastik boställsordning den 9 december 1910. Jag torde

här få återgiva lydelsen av denna paragraf i dess helhet.

64 §.

1. När lönereglering enligt lagen om reglering av prästerskapets avlöning första

gången blivit fastställd för prästerskapet inom visst pastorat, skall året före den nya

löneregleringens inträdande på domkapitlets begäran husesyn i dittills gällande ordning

hållas''"å varje inom pastoratet beläget boställe, som då utgör bostadsboställe för löntagare

eller eljest inuehaves av sådan.

2. Skall prästgård vara förlagd å boställe, därå syn enligt vad nu är sagt hålles,

bestämme synerätten med tillämpning av denna boställsordning, ej mindre vilket område

därtill skall användas än även vilka laga hus där skola finnas samt om och på

vad sätt till trädgård anvisad mark bör, enligt vad i 14 § sägs, beredas, stängsel uppsättas

och enskild väg uteslutande för prästgårdens räkning anläggas.

Synerätten meddele tillika de föreskrifter, som finna erforderliga för att å prästgården

befintliga laga hus må varda före den nya löneregleringens tillämpning försatta

i fullgott stånd av den, sådant enligt dittills gällande bestämmelser åligger, samt

pröve, om och i vad mån den nybyggnad av laga hus å prästgården, som boställshavaren

i enlighet med sistnämnda bestämmelser verkställt eller fått sig ålagd,^bör anses

vid tiden för den nya löneregleringens inträdande överskjuta vad honom ålegat att

bygga. För därvid befunnen överbyggnad njute boställshavaren ersättning av pastoratet.

3. I fråga om boställe eller del därav, som ej bör användas till prästgård, skall

vid den i 1 mom. omförmälda syn boställshavaren anses såsom avträdare och pastoratet

såsom tillträdare, och skilje synerätten emellan dem i varderas sålunda angivna egenskap

enligt dittills gällande stadganden.

Där så erfordras, bestämme synerätten ock med tillämpning av denna boställsordning,

vilka laga hus böra å bostället finnas.

4. Därest enligt lönereglering, som på grund av lagen om reglering av prästerskapets

avlöning första gången blivit fastställd för visst pastorat, prästgård skall vara

förlagd annorstädes än å boställe, som i 1 mom. sägs, må, där domkapitlet så finner

lämpligt, på dess begäran före den nya löneregleringens inträdande laga syn enligt

denna boställsordning hållas för meddelande av erforderliga föreskrifter angående prästgårdens

inrättande i enlighet med boställsordningens bestämmelser.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Framställning

från

domkapitlet

i Strängnäs,

Kyrkofonds
kommittén.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 40.

Det spörsmål, som gav anledning till utfärdande av nådiga cirkuläret

den 30 juni 1916, väcktes av domkapitlet i Strängnäs i underdånig skrivelse

den 7 juli 1915. Domkapitlet uttalade därvid önskvärdheten av förtydligande

föreskrift, huru med nybyggnadskostnadernas gäldande borde

förhållas, når löneboställe första gången efter ny lönereglering insynades,

och framhöll tillika såsom enligt domkapitlets mening erforderligt, att åtgärder

vidtoges i syfte att kyrkofonden bleve vid syner å ecklesiastika boställen

på lämpligt sätt representerad.

Domkapitlet meddelade i sin berörda skrivelse, att vid arrendeauktioner, som

inom stiftet förrättats för utarrendering av vissa dittillsvarande ecklesiastika bostadsboställen

inom pastorat, beträffande vilka ny lönereglering blivit för prästerskapet därstädes

fastställd, inga arrendeanbud avgivits samt att såsom den förnämsta orsaken

till arrendeanbuds uteblivande kunde angivas den omständigheten, att bestämmelserna

i avseende å nybyggnadskostnadernas gäldande vid löneboställena bleve för arrendatorerna

allt för betungande. Med framhållande att kyrkofondens intressen på ett kännbart

sätt komme att beröras av omförmälda förhållande, anförde domkapitlet vidare,

att vid syner nybyggnader kunde beslutas eller överenskommelser mellan pastoratet

och boställshavaren om inlösen av överloppshus träffas till snart sagt vilket pris som

helst, utan att någon funnes, som hade intresse av att kostnaderna gjordes måttliga.

För många pastorat vore det utan betydelse, huru högt nybyggnadskostnaderna stege,

och den vid synen till konsistorieombud utsedde finge en svär uppgift, om han skulle

iakttaga både boställets rätt och bästa samt kyrkofondens intressen.

Genom nådig remiss den 13 oktober 1915 anbefalldes den kommitté,

som av Kungl. Maj:t den 1 i samma månad tillsatts för utredning av frågan

rörande ändrad förvaltning av kyrkofonden m. m. — den s. k. kyrkofondskommittén

att till Kungl. Maj:t skyndsamt inkomma med utredning

beträffande de i domkapitlets berörda framställning omförmälda förhållanden

och därvid avgiva förslag till de åtgärder, vartill utredningen

ansåges böra föranleda.

Med anledning härav införskaffade kommittén från flertalet domkapitel

och Kungl. Maj:ts befallningshavande vissa handlingar samt infordrade yttranden

över domkapitlets i Strängnäs ifrågavarande förslag.

Kyrkofondskommittén avgav den 17 mars 1916 för egen del underdånigt

utlåtande i ärendet och framhöll därvid till en början angelägenheten

av att åtgärder snarast möjligt vidtoges, för att det allmänna mitte

bliva bättre representerat vid ifrågavarande boställssyner. Kommittén anförde

därom följande:

„ Då med hänseende därtill, att ett stort antal syner å ecklesiastika boställen under

ar 1916 förestode, den av domkapitlet berörda frågan om kyrkofondens representerande

vid sådana syner vore av mera brådskande natur än den av domkapitlet väckta huvudfrågan

om nybyggnadskostnadens gäldande, vilken senare fråga för sitt besvarande krävde

en ganska tidsödande utredning, som ännu icke vore avslutad, hade kommittén ansett sig

redan nu böra dels till skärskådan upptaga spörsmålet, huruvida anledning kunde före
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 40.

ligga att vidtaga åtgärder i ändamål att vid syner å ecklesiastika boställen måtte erhållas

ombud, som mer än nu syntes vara fallet vore skickat att bevaka det allmännas, däri

inbegripet kyrkofondens, intresse, dels ock framlägga det förslag till åtgärder, vartill

granskningen kunde föranleda.

Kommittén hade ingalunda förbisett, att det syftemål, till vars vinnande anordningen

med ett bättre utrustat allmänt ombud skulle medverka, eller att löneboställena

vid utarrenderingen lämnade det bästa ekonomiska utbytet, ingalunda kunde uppnås

allenast genom ett bättre iakttagande vid synerna av det allmännas rätt, utan att även

andra, mera vittgående åtgärder härför erfordrades. Det angelägnaste härvid torde

tvivelsutan vara att söka finna utvägar, för att icke, såsom följden torde bliva enligt

ett stolt antal dittills meddelade synerättsbeslut, den blivande arrendatorn funne sig

ställd inför nödvändigheten att omedelbart vid tillträdet anskaffa betydande penningbelopp

för inlösande av befintliga byggnader eller uppförande av nya sådana.

Så vitt kommittén för det dåvarande vore i stånd att bedöma, kunde en tillfredsställande

lösning av den föreliggande frågan vinnas endast på lagstiftningsvägen —

vare sig nu detta måste ske genom ändring i eller kunde äga rum allenast genom

förklaring av gällande lagbestämmelser. Kommittén hade också under övervägande

förslag i sådan riktning.

Det förslag till det allmännas representerande vid syner å ecklesiastika boställen,

som kommittén nu ginge att framlägga, avsfige således endast att, i avvaktan på en

mera effektiv lagstiftning, söka med tillämpning av gällande bestämmelser införa en

anordning, som, i den mån sådant för närvarande läte sig göra, kunde bidraga till

ernående av sagda syftemål, och vore även därutinnan en interimsåtgärd, som frågans

slutliga lösning givetvis till väsentlig del vore beroende på vilken utgång den fråga

erhölle, som föranlett kommitténs bildande, nämligen frågan om ändrad förvaltning

av kyrkofonden.

I det följande har kommittén, innan den inlåtit sig på själva saken,

närmare skärskådat, på vilken grund det för kyrkofonden framstode såsom

ett direkt intresse, att löneboställena lämnade det bästa ekonomiska utbytet,

och i sådant avseende anfört:

Till bestridande av de löner, som av Kungl. Maj:t fastställdes på grund av lagen

om reglering av prästerskapets avlöning den 9 december 1910 och vilka utginge med

vissa till siffran fastställda belopp, skulle enligt 19 § nämnda lag, i den man sådant

erfordrades, i nedan nämnd ordning användas: 1) församlingsavgifter till belopp ej överstigande

3 öre för varje helt eller påbörjat tiotal kronor av hela inkomstbeloppet inom

pastoratet, på visst sätt beräknat; 2) arrende av de inom pastoratet belägna lönebosiallen,

med vissa närmare angivna undantag; 3) avgälder av lägenheter, avsöndrade eller

upplåtna från boställe, som avsåges i nästföregående moment, ränta å medel, som vid

försäljning eller avstående för allmänt behov erhållits för sådant boställe eller del därav,

ävensom övriga till avlöning av prästerskapet i pastoratet avsedda medel, med visst

undantag; 4) skogsförsäljningsmedel från de i andra momentet avsedda boställen, årligen

utgående ur kyrkofonden med högst det belopp, som av Kungl. Maj:t i viss närmare

angiven ordning fastställdes; samt 5) församlingsavgifter, utöver vad i första momentet

sades, till erforderligt belopp. Därjämte både stadgats dels i 21 § löneregleringslagen, att

därest till bestridande av lönerna såsom församlingsavgifter utdebiterats sammanlagt större

belopp än som motsvarade 6 öre för varje helt eller påbörjat tiotal kronor av pasto
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 40.

råtets hela inkomstbelopp, ersättning skulle av kyrkofondens medel beredas pastoratet

för det överskjutande beloppet utom beträffande lönebelopp, som församling enligt 9

eller 10 § särskilt förbundit sig att utgöra, dels ock i 3 § 5 punkten lagen om kyrkofond,

att till kyrkofonden skulle ingå överskott, som å de i 19 § 2 och 3 mom. löneregleringslagen

avsedda, årligen inflytande avlöuingsmedel kunde i ett pastorat uppkomma,

sedan vad därav för året erfordrades till gäldande av de för prästerskapet därstädes

fastställda löner tagits i anspråk.

Då alltså kyrkofonden å ena sidan ägde tillgodonjuta överskott å arrendemedel

med flera tillgångar, som vore ställda till pastoratens disposition att jämte församlingsavgifter

till högst 3 öre för varje tiotal kronor av inkomstbeloppet inom pastoratet

användas till prästerskapets avlöning, samt å den andra hade att tillskjuta vad som

för prästerskapets avlöning erfordrades utöver dylika arrende- med flera medel jämte

församlingsavgifter till högst 6 öre för varje tiotal kronor av inkomstbeloppet, hade

kyrkofonden direkt intresse bland annat av arrendebeloppets storlek, med undantag

allenast för det fall, att kyrkofonden oberoende av en beräknelig höjning, respektive

sänkning av arrendet icke skulle i det särskilda fallet komma att vare sig tillgodonjut

överskott av nyss angiven beskaffenhet eller tillskjuta sådan brist, varom ovan nämnts

— eller med andra ord för det fall, att pastoratet oberoende av den beräkneliga höjningen,

respektive sänkningen av arrendet komme att få vidkännas eu utdebitering,

överstigande 3 men understigande 6 öre för varje helt eller påbörjat tiotal kronor av

hela inkomstbeloppet inom pastoratet.

I sist omförmälda fall vore pastoratet ensamt intresserat av arrendebeloppet; men

då dessa fall, så vitt nu kunde bedömas, bleve jämförelsevis fåtaliga — i det långt övervägande

antalet pastorat på laudsbygden torde nämligen kyrkofonden få lämna tillskott,

och i flertalet städer torde eu utdebitering av högst 3 öre bliva tillfyllest —

kunde det sägas i allmänhet framstå mera såsom ett kyrkofondens än som ett pastoratets

intresse att tillse, det löueboställena bleve på det mest ekonomiska sätt utarrenderade.

Och icke blott detta, utan det kunde även under vissa förutsättningar tänkas

uppstå koufliktanledningar mellan pastoratets och kyrkofondens intressen. Där ett

högre eller lägre arrende icke inverkade på storleken av det bidrag, pastoratet, utan

rätt till ersättning från kyrkofonden, hade att genom utdebitering utgöra till prästerskapets

avlöning, kunde nämligen löneboställets bebyggande fullständigt och med dyrbara

byggnader möjligen för pastoratet te sig såsom en förmån genom utsikten att

efter taxeringsvärdets höjande kunna från bostället uttaga större bidrag till gäldande

av sina kommunala utgifter, under det att det för kyrkofonden framträdde såsom önskvärt,

att bostället icke bleve bebyggt med flera eller dyrbarare byggnader, än att det

efter avdrag av byggnadskostnaderna återstående arrendet bleve, jämväl med hänsyn

till framtiden, så fördelaktigt som möjligt.

För vinnande av kännedom bland annat om det förfarande, som iakttagits

vid de dittills jämlikt 64 § ecklesiastik boställsordning hållna laga

syner, hade kommittén införskaffat och tagit del av instrumenten över flertalet

sådana syner.

Den företagna granskningen av sagda instrument hade, yttrar kommittén, efterlämnat

det bestämda intryck, att man allt för ofta mer eller mindre fullständigt lämnat

åsido sådana synpunkter, som varit ägnade att tillvarataga kyrkofondens och därigenom

det allmännas rätt. Såsom exempel härpå kunde nämnas följande: Icke sällan hade

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 40.

utan gensaga från det närvarande allmänna ombudets sida föreskrivits nybyggnader å

löneboställe, utan hänsyn till om bostället förmådde bära den därför erforderliga kostnaden.

I visst fall, där församlingsombuden ansett boställe lämpligare kunna såsom

dittills utarrenderas till närboende egendomsägare utan Hera byggnader än de förutvarande,

hade allmänna ombudet påyrkat dess bebyggande till självständig arrendegård.

Ombud hade varit med om att på ett ej allt för stort boställe föreskriva uppförande

av mangårdsbyggnad för arrendator för en kostnad av nära 14,000 kronor,

under det motsvarande kostnad å andra jämförliga boställen stannat vid 5—6,000 kronor.

Ett annat ombud hade funnit sig kunna medverka till att å ett till 30.600 kronor

värderat boställe med ett beräknat arrendevärde av 1,000 kronor eu till 31,630

kronor uppgående byggnadskostnad lades på den blivande arrendatorn. Utan erinran

hade lämnats, att arrendatorn fatt på sig överflyttad skyldigheten att vidkännas den

stundom till stort belopp uppgående kostnaden för fullgörandet av den boställshavare

eller pastorat enligt dittills gällande bestämmelser åliggande byggnads- eller underhållsskyldighet,

som av dem blivit eftersatt.

I övrigt hade av synerätternas utslag visat sig, att boställsordningens stadgauden

varit föremål för olika tolkning i mycket väsentliga delar. I synnerhet hade skilda

meningar gjort sig gällande i avseende å frågan om vem skyldigheten ålåge att ombesörja

och bekosta uppförandet av de laga hus å löneboställe, vilka betingades av de

förändrade förhållanden, som inträdde därigenom, att boställsordningen vid övergången

från den gamla till den nya ordningen skulle vinna tillämpning å bostället.

Frågan, huruvida denna skyldighet lagligen kunde åläggas pastoratet, vare sig

med eller utan regressrätt mot arrendatorn, torde komma att inom en nära framtid

avgöras genom utslag i domstolsväg, i det att vissa syner därutinnan blivit överklagade.

Det behövde ej särskilt framhållas, vilken betydelse frågan om nybyggnadskostnaden

och dess gäldande ägde för kyrkofonden och dess ekonomi. Kommittén ville endast

erinra därom, att, om det vore riktigt att ålägga pastoratet skyldigheten att både

verkställa och i sista hand bekosta de nybyggnader, som betingades av nya boställsorduingen,

kyrkofonden praktiskt taget stode vid sidan av frågan om boställets bebyggande,

men att samma fråga vore för kyrkofonden av ömtålig beskaffenhet i all

synnerhet för det fall, att arrendatorn genast vid sitt tillträde av bostället skulle nödgas

för byggnadsändamål hålla disponibla ofta betydande belopp — ej sällan uppgående

till 10—15,000 kronor, stundom mera — låt vara, att han samtidigt befriades

från skyldigheten att utgiva årsbelopp och arrende eller ettdera, till dess att bvggnadskostnaden

blivit betald. Det torde även vara uteslutande i fall av sist omförmälda beskaffenhet,

som det av domkapitlet i Strängnäs omtalade förhållandet, att arrendeanbud

ej erhållits, inträffat. Där åter byggnadskostnaden i fråga väl skulle utgå av boställsavkastningen,

men endast i mån densamma inflöte, och arrendatorn således vore fritagen

från förpliktelsen att omedelbart vid tillträdet anskaffa erforderligt byggnadskapital,

torde utsikterna för löneboställets förmånliga utarrendering kunna sägas ställa

sig jämförelsevis gynnsamma.

Beträffande förhållandet mellan de beräknade arrendena för löneboställen

av ifrågavarande slag och de arrendebelopp, som vid utarrenderingen

verkligen kunnat betingas, yttrar kommittén följande:

Enär kommittén dittills fått mottaga endast en ringa del av de uppgifter, kom
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Majds Nåd. Proposition Nr 40.

mitten infordrat beträffande utarrenderingen av de delar av förutvarande bostadsboställen,

vilka numera skulle vara löneboställen, vore kommittén icke för närvarande

i tillfälle att ens tillnärmelsevis angiva, i vilken mån arrendena komme att understiga

vad som beräknades vill den tid, då de nya lönelagarna antogos. Upplysningsvis

torde emellertid tå meddelas, att i många fali det betingade arrendet — efter frånräknande

av vad som finge användas till byggnadskostnadens betäckande — väsentligt

understege vad som enligt dittills gällande ordning kunnat i arrende betingas. Stundom

komme arrendet i sin helhet att under en följd av år tagas i anspråk för byggnadskostnadens

gäldande. Vid enstaka boställen kunde minskningen i inkomst uppgå

till eller överstiga 1,000 kronor. Om också en dylik minskning vore i det särskilda

fallet av liten betydelse för kyrkofonden, kunde givetvis minskningen för de olika

fallen tillsammantagna bereda o kyrkofonden stora och sannolikt icke i denna omfattning

väntade svårigheter. — A andra sidan saknades ingalunda exempel på fall, att

det betingade arrendet, även med frånräknande av ett ganska betydande årligt byggnadsbelopp,

överstigit vad som torde hava beräknats vid tiden för lönelagarnas antagande.

Redan av det nu anförda syntes emellertid framgå, huru angeläget det vore, att

vid synerna sådana förhållanden noga iakttoges, som kunde medverka därtill, att det

'' bästa ekonomiska utbytet erhölles genom boställenas utarrendering.

Jag torde här få i förbigående anmärka, att en del ytterligare uppgifter

utöver dem, som stodo kommittén till buds vid tiden för betänkandets

avgivande, numera föreligga rörande de betingade arrendesummorna.

Emellertid äro dessa uppgifter allt för fåtaliga för att kunna

utgöra en fullt säker grund för några allmängiltiga slutsatser.

Kommittén anför vidare, att besluten vid de syner, som hållas på

grund av 64 § ecklesiastik boställsordning, i det stora hela torde bliva

normerande för den framtida byggnadsskyldigheten vid vederbörande löneboställe,

och det vore fördenskull särskilt angeläget, att något förbiseende

icke vid dylik syn måtte äga rum. Vid sådant förhållande har kommittén,

som nu närmast avsett att föreslå åtgärder av interimistisk natur, inskränkt

sig till ett förslag, avseende att genom lämpligt ombud få kyrkofondens

och det allmännas intresse bevakat vid syner av nu nämnt slag

— d. v. s. sådana, som hållas å förutvarande bostadsboställen jämlikt

stadgandet i 64 § ecklesiastik boställsordning.

För innehållet i detta lagrum har jag i det föregående redogjort.

I fråga om förordnande av allmänt ombud vid syner å ecklesiastika

boställen äro bestämmelser meddelade genom nådiga förklaringen den 23

mars 1807 över allmänna lagens stadganden i åtskilliga rum in. in., punkt

34, samt nådig kungörelse den 30 december 1863.

I förstnämnda författningsrum stadgades, bland annat, att uti tvister

om jord eller därmed ''förenade rättigheter och skyldigheter, som rörde

kronohemman eller lägenheter, vilka vore ecklesiastikstaten förlänta, borde

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 40.

kronofullmäktig förordnas, som bevakade deras rätt i saken, samt att ut

slika mål i anseende till nämnda hemman särskilt ombud borde utses av

dem, som vård och inseende över sådana hemman och lägenheter tillhörde.

Uti dessa mål borde därför domaren, på vars prövning de ankomme, så

snart stämning vore uttagen eller underrättelse erhållen, att allmänna ombud

behövdes, begära å vederbörliga ställen dessa ombuds förordnande,

och borde sedan lämnas domaren skyndsamt svar, att det äskade ombudet

vore förordnat, samt vilken därtill blivit utsedd, eller om hinder vid

dess förordnande kunnat möta.

Med ändring av berörda föreskrift blev genom nådiga kungörelsen

den 30 december 1863 angående ändring i föreskrifterna om kronoombuds

förordnande att närvara vid vissa allmänna förrättningar stadgat, att i

allmänhet endast konsistoriefullmäktig borde förordnas att närvara vid

rättegångar, syner och andra förrättningar, som anginge till ecklesiastikstaten

anslagen jord eller därmed förenade rättigheter och skyldigheter,

där icke på grund av särskilda förhållanden även kronofullmäktigs beordrande

kunde anses av omständigheterna påkallat.

I fråga om den kostnadsersättning, som tillkommer allmänt ombud

för inställelse vid syn å ecklesiastikt boställe, gäller nådiga kungörelsen

den 22 september 1899 angående kostnadsersättning till landsstats- och

ecklesiastika tjänstemän för en del resor inom tjänstgöringsdistrikten.

Enligt denna kungörelse skall kostnadsersättningen till konsistorieombud

gäldas av kyrkornas medel eller, om tillgång därtill saknas, av församlingarna,

men kostnaden för annat allmänt ombud bestridas av statsmedel.

Vid syner av ifrågavarande slag skall alltså i enlighet med de bestämmelser,

jag nu återgivit, konsistorieombud alltid vara närvarande, varemot

förordnande av kronoombud att jämte konsistorieombudet komma tillstädes

meddelas endast när efter myndigheternas beprövande särskilda omständigheter

finnas påkalla sådant.

Beträffande praxis i fråga om förordnande av dylika ombud, såvitt

angår syner enligt 64 § ecklesiastik boställsordning, och det sätt, varpå

det allmännas intresse i övrigt blivit vid dessa syner tillgodosett, yttrar

kyrkofondskommittén:

Så vitt kommittén kunnat finna, hade myndigheterna dittills icke i något enda

fall funnit anledning beordra kronoombud att jämte konsistorieombud närvara vid syn

enligt 64 §. Förutsättningen för denna underlåtenhet borde rätteligen icke kunna

vara någon annan än den, att konsistorieombudet komme att pa fullt effektivt sätt

bevaka det allmännas rätt, vilket åter skulle grunda sig därpå, att från det allmännas

sida icke funnes att vid synerna iakttaga något intresse, som vore stridande mot

eller icke sammanfallande med de mera speciella intressen, som konsistorieombudet

ansetts hava att bevaka.

Bihang till riksdagens protokoll 1917. 1 samt. 33 höft. (Nr 40—41.)

2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 40.

Att döma av det sätt, varpå konsistorieombuden tagit sina uppdrag, syntes

nämnda förutsättning icke vara alldeles riktig. Konsistorieombuden syntes i allmänhet

hava förstått sina uppdrag att bevaka boställets rätt och bästa så, att de borde

tillse, att lönebostallena bleve till hus och hävd försatta i bästa skick, utan avseende

på om de ekonomiska förutsättningarna härför funnes. Enligt vad domkapitlen på

kommitténs förfrågan meddelat, hade ingenstädes konsistorieombud undfått instruktion

att särskilt bevaka kyrkofondens rätt. Domkapitlet i Strängnäs hade också i sin förevarande

underdåniga skrivelse uttryckligen anmärkt, att den vid synen till konsistorieombud

utsedde finge en svår uppgift, om han skulle iakttaga både boställets

rätt och bästa samt kyrkofondens intressen. Åt en liknande tanke hade vissa domkapitel

— de i Skara och Lund — givit uttryck, under det att exempelvis domkapitlet

i Västerås uttalat den förvissning, att konsistorieombuden gjorde sitt bästa för

att bevaka kyrkofondens intressen. Domkapitlet i Härnösand hade meddelat, att stiftets

kontraktsprostar — vilka vore de, som inom stiftet plägade erhålla förordnanden

såsom konsistorieombud -— varit sammankallade till ett möte inför stiftets biskop, vid

vilket möte överenskommelse träffats rörande vissa riktlinjer för utarrenderingen, i

vilka riktlinjer hänsyn också kunde sägas hava tagits till kyrkofondens intressen.

Ganska allmänt hade av domkapitlen erkänts behovet av att vid synen funnes

ombud, som bevakade kyrkofondens rätt.

Kommittén utvecklar vidare sin mening, att särskilda ombud borde

utses för bevakande av kyrkofondens intressen vid ifrågavarande syner,

och anför därom:

Den granskning, kommittén underkastat de insända syneinstrumenten, hade bibringat

kommittén den bestämda uppfattning, att det vore synnerligen angeläget, att

vid de ifrågavarande synerna funnes ombud, som bevakade kyrkofondens och det allmännas

rätt.

Visserligen syntes det kommittén, som borde det kunna förväntas, att den person,

som förordnades att bevaka »boställets rätt och bästa», även komme att därvid på ett

effektivt sätt iakttaga kyrkofondens intressen, vilka, rätt sett, torde sammanfalla med

boställets.

Från såväl boställets egen som kyrkofondens och det allmännas sida måste naturligtvis

träda i förgrunden anspråk på boställets försättande i sådant skick, att det

lämnade det bästa möjliga ekonomiska utbyte, vilket vore beroende bland annat därpå,

att skyldigheterna i avseende å boställets bebyggande skäligen lämpades efter de föreliggande

förhållandena.

Under förutsättning att säkerhet funnes för att de av domkapitlet förordnade

ombuden ägde förmåga att bedöma synefrågan ur denna synpunkt och vore i besittning

av den förfarenhet i lanthushållning, som givetvis måste fordras av den, som

med framgång skulle kunna bevaka ett jordbruksboställes rätt, saknades anledning att

ifrågasätta ändring i gällande ordning i avseende å det allmännas representerande vid

syner av ifrågavarande slag.

Då det, såsom nämnts, från domkapitlens sida gjorts gällande, att konsistorieombudet

åtminstone icke utan svårighet skulle kunna bevaka såväl boställets som kyrkofondens

rätt, vilket uttalande givetvis grundade sig på den uppfattningen, att bostället

och kyrkofonden skulle hava stridiga intressen att bevaka vid synen, och då oaktat

detta förhållande myndigheterna dittills ansett sig sakna anledning att med stöd av

nådiga förklaringen den 23 mars 1807, punkt 34, och nådiga kungörelsen den 30

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj:ts Nåd. Fruposition Nr 40.

december 18(13 förordna särskilt kronoombud att närvara vid synerna, ansåge kommittén

starka skäl tala för att åtgärder vidtoges i syfte att kyrkofondens intressen, där dessa

kunde framstå såsom särskilda, bleve vid synerna vederbörligen bevakade.

Närmast tillhands skalle måhända ligga att genom utfärdande av nådig kungörelse

lämna föreskrift av huvudsakligt innehåll, att då syn skulle hållas a ecklesiastikt

boställe på grund av bestämmelsen i 64 § 1 inom. ecklesiastik boställsordning,

Konungens befallningshavande skulle förordna kronoombud att bevaka det allmännas

rätt och särskilt iakttaga den rätt, som kunde tillkomma kyrkofonden, där ej Konungens

befallningshavande, efter domkapitlets börande, funne, att befogenheten att bevaka

det allmännas rätt kunde anförtros åt konsistorieombudet.

Emellertid ansåge kommittén, att eu åtgärd i denna riktning icke vore tillfyllest.

Med stöd av gällande bestämmelser torde nämligen myndigheterna sakna

möjlighet att såsom allmänt ombud att vid syner å ecklesiastikt boställe, vare sig

såsom konsistorie- eller kronoombud, bevaka boställets eller eljest det allmännas rätt

förordna annan än respektive kontraktsprost och vid förfall för honom annan behörig

präst eller vederbörande laudsstatstjänsteman. Rätten att uppbära den genom nadiga

kungörelsen den 22 september 1899 medgivna kostnadsersättningen vid inställelse bland

annat vid syner å ecklesiastika boställen vore nämligen begränsad sålunda, att den

tillkomme blott den landsstaten tillhörande fögderibetjäniugen samt ecklesiastiska

ämbets- och tjänstemän och utginge endast för förrättningar inom tjänstgöringsdistrikten,

och någon befogenhet för annan person att tillgodonjuta ersättning för uppdrag

av ifrågavarande slag, därest sådant uppdrag skulle bliva honom meddelat, torde

med nu gällande bestämmelser ej förefinnas.

Att det bland befattningshavare, tillhörande nämnda kretsar, fortfarande funnes

personer, lämpade för uppdrag av ifrågavarande beskaffenhet, syntes ej kunna bestridas;

men lika erkänt torde vara, att till följd av de förändrade omständigheter, under vilka

såväl prästen som landsstatstjänstemannen numera arbetade, båda ifrågavarande befattningshavare

bleve mer och mer främmande för förhållanden, ägnade att tillföra dem

den sakkunskap, som erfordrades för att med framgång kunna vid syner och besiktningar

bevaka ett boställes rätt och bästa.

Redan häri läge ett skäl att öppna möjlighet för myndigheterna att vid förordnande

av ombud för ovan angivna ändamål kunna lita till personer utom den nu angivna

trånga kretsen. Men till det ovan sagda komrae även andra anledningar. Med

hänsyn till den betydande inverkan på kyrkofondens ekonomi, som föranleddes av vad

vid synerna enligt 64 § boställsordningen gjordes eller lätes, maste det framstå såsom

en angelägenhet av vikt, att det allmännas rätt vid dylika syner anförtroddes åt eu

person av hög kompetens. Det vore också av betydelse, att den erfarenhet, som^ vunnes

vid de särskilda synerna, kunde i möjligaste mån utnyttjas även vid andra sadana

syner, eller med andra ord, att samma person, så låugt sig gorå läte, användes som

allmänt ombud vid förekommande syner enligt 64 §. Genom sistnämnda anordning

torde ock vara förhoppning att vinna ytterligare en förmån, nämligen att den person,

som komme att i stor utsträckning anlitas för dylika syner, kände sig uppfordrad att

noggrannare än eljest måhända vore fallet sätta sig in i hela det nya ecklesiastika

avlöningssystemet och därigenom få blicken öppen för den inverkan pa det allmännas

rätt, som de vid synen vidtagna förfoganden kunde utöva.

Inom huru stort område den särskilda sakkunniga personen skulle komma att

tagas i användning torde få bero på omständigheterna. Det torde falla sig naturligast,

att man inom varje stift eller län — beroende på om ombudet förordnades av dom
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

KungJ, Maj:ts Nåd. Proposition Nr 40.

kapitel eller Kungl. Maj:ts befallningshavande — litade sig till en och samma person så

långt som möjligt. Detta vore naturligtvis en detaljfråga, vars ändamålsenligaste

lösning finge överlämnas till vederbörande myndighet. Kommittén både endast velat

fästa uppmärksamheten vid frågan under framhållande tillika, dels att ombuds utseende

efter nu nämnd grund torde förutsätta samråd mellan vederbörande myndigheter,

och dels att det till förekommande såväl av onödiga resekostnader som av utsättande

till samma dag av syner, vid vilka ett och samma ombud borde vara tillstädes, syntes

vara nödigt, att dag för synerna bestämdes efter samråd mellan domhavanden och

vederbörande myndighet, varvid initiativet torde böra ligga hos den senare.

Ansåges nu berörda angelägenhet böra ordnas på ovan antytt sätt, uppställde

sig, fortsätter kommittén, till en början frågan, huruvida det sålunda föreslagna ombudet

borde få ställning såsom konsistorie- eller kronoombud.

I det föregående hade kommittén uttalat såsom sin mening, att konsistorieombudet

skulle kunna under vissa personliga förutsättningar bevaka även kyrkofondens

rätt. Det syntes kommittén, som borde denna mening, oavsett vad i motsatt riktning

anförts från vissa domkapitels sida, hava än större fog för sig för det fall, att till

konsistorieombud utsåges en utom prästeståndet stående, i lanthushållning sakkunnig

person. Med hänsyn härtill skulle måhända kunna i första rummet ifrågakomma att

giva ombudet ställning såsom konsistorieombud. Utom annat skulle härför tala, att

kostnaderna för synerna härigenom skulle kunna begränsas. Användandet av dubbla

allmänna ombud, ett utsett av domkapitlet och ett av Kungl. Maj:ts befallningshavande,

skulle ju väsentligt öka kostnaden, särskilt för det allmänna, som hade att vidkännas

kronoombudets ersättningar.

Då kommittén detta» oaktat stannat vid att föreslå, att det ifrågasatta sakkunniga

biträdet skulle få ställningen av kronoombud, berodde detta på att vid synerna

förekomma åtskilliga spörsmål av rent prästerlig karaktär, vilket gjorde, att det kunde

synas mindre lämpligt att från synerna borttaga det element, som — jämte den avträdande

prästen eller hans ställföreträdare — hade att iakttaga dessa prästerliga

synpukter.

Beträffande den ersättning, som borde utgå till de av kommittén sålunda

förordade kronoombuden, har kommittén anfört:

_ Såsom redan nämnts, utginge ersättning till kronoombud av statsmedel. Genom

den ifrågasatta anordningen med sakkunnigt kronoombud komme emellertid kostnaden

för statsverket att i någon mån ökas. Enligt ovannämnda kungörelse den 22 septemter

1899 utginge till kronoombud icke dagtraktamente, endast reseersättning, något

som torde vara beroende därpå, att deltagande i förrättning av ifrågavarande slag vore

för vederbörande fögderitjänsteman ett tjänståliggande. Ett ombud av nu ifrågasatta

kvalifikationer, vars deltagande i förrättningarna måste vara beroende på frivilligt

åtagande, kunde naturligtvis ej nöjas med allenast reseersättning. Härutöver borde

han få tillgodonjuta dagtraktamente. Då kommittén föreställde sig, att till ombud av

nu ifrågavarande slag ofta komme att anlitas domänintendent, där sådan funnes, torde

ett stadgande om rätt för sådant ombud, varom nu vore fråga, att åtnjuta rese- och

traktamentsersättning enligt tredje klassen i resereglementet icke sakna fog. Då reseoch

traktamentsersättningen torde vara avsefid att motsvara de verkliga utgifter, vederbörande

finge vidkännas för resor och kost, syntes det vidare vara befogat, att ombud,

som ej vore domänintendent och i sådan egenskap redan av allmänna medel uppbure

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kung], Maj:ts Nåd. Proposition Nr 40.

arvode för skyldigheten att stå det allmänna till buds vid förrättningar, avseende

vården om kronans fasta egendom, finge åtnjuta ett särskilt såsom arvode för själva

uppdraget avsett belopp, vilket kommittén ansåge skäligen böra utgå med 10 kronor

för var förrättning. Uttrycklig föreskrift härutinnan torde böra meddelas i den kungörelse,

som kunde komma att i ämnet utfärdas.

Vid behandlingen av nu förevarande fråga både kommittén icke förbisett, att vad

kommittén föreslagit immbure ett avsteg från de bestämmelser, som skulle tillämpas,

sedan ecklesiastik boställsordning och arrendeförorduingen blivit för det särskilda pastoratet

gällande. Boställsordningen vore byggd på den förutsättning, att fögderitjänsteman

och kontraktsprost skulle äga tillräcklig kompetens för förrättningar av ifrågavarande

slag (jfr 33, 36 och 47 §§,); och enligt arrendeförordningen skulle fögderitjänsteman

och kontraktsprost deltaga i arrendevärderingen. Med hänsyn därtill att, såsom förut

anförts, det särskilt vid syner enligt 64 § boställsordningen vore angeläget att hava

tillgång till fullt sakkunnigt ombud, som bevakade det allmännas rätt, och då deu

ordning, som vid sådan syn skulle iakttagas, vore beroende av vad dittills varit gällande,

både kommittén ansett sig oförhindrad att bos Kungl. Maj:t väcka förslag

dels om förtydligande av de hittills gällande bestämmelserna därhän, att kronoombud

alltid skulle vara tillstädes vid syn enligt 64 §, och dels om anvisande av ersättning

åt sådant kronoombud, även om han ej vore fögderitjänsteman.

Då den verkställda granskningen av inkomna syneinstrument givit vid

handen, att åtskilliga omständigheter, som inverkade på kyrkofondens

och det allmännas rätt, blivit förbisedda, hade kommittén vidare funnit av

behovet påkallat, att kronoombudets uppmärksamhet måtte fästas på vissa

omständigheter, som särskilt vore att beakta. Detta ansåge kommittén

lämpligast kunna ske genom överlämnande till vederbörande ombud av

en promemoria, innehållande ett angivande av berörda omständigheter;

och hade kommittén låtit utarbeta förslag till en dylik promemoria jämte

därvid fogade anmärkningar.

Kommittén hade jämväl till övervägande upptagit frågan, huruvida anledning

kunde föreligga att tillse, det de olika synerättsbesl liten kom me

under lämplig skärskådan i ändamål att undersöka, om skäl till anförande

av besvär däremot kunde förefinnas. På grund av bestämmelserna i 30 §

ecklesiastik boställsordning kunde det måhända anses självfallet, att det

skulle vara domkapitlets ensak att i avseende å ifrågavarande syner bevaka

det allmännas rätt. Emellertid hade domkapitlen dittills låtit sig

nöja med de meddelade synerättsutslagen, ehuru anledning icke saknats

för deras överklagande. Denna omständighet syntes tala för att någon

central myndighet fortfarande måtte sättas i tillf lille att granska och i

händelse av befogenhet överklaga synerättsbesluten. Den centrala myndighet,

som dylik befogenhet kunde tillkomma, syntes icke kunna vara någon

annan än kammarkollegium genom dess advokatfiskalsäinbete. Det syntes

även vara ändamålsenligt, att domkapitlen anbefalldes att, i sammanhang

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 40.

därmed, att de beslöte besvärs anförande mot något synerättsbeslut, därom

underrätta den centrala myndigheten.

Kyrkofondskommitténs betänkande utmynnade i en hemställan därom,

att Kungl. Maj:t täcktes

dels i avseende å tillämpningen av nådiga förklaringen den 23 mars

1807 över allmänna lagens stadganden i åtskilliga rum m. m., punkt 34,

och nådiga kungörelsen den 30 december 1863 angående ändring i föreskrifterna

om kronoombuds förordnande att närvara vid vissa allmänna

förrättningar föreskriva, att, då syn skulle hållas å ecklesiastikt boställe på

grund av bestämmelsen i 64 § 1 mom. ecklesiastik boställsordning den 9

december 1910, Kungl. Maj:ts befallningshavande skulle förordna kronoombud

att bevaka det allmännas rätt, därvid Kungl. Maj:ts befallningshavande

hade att till sådant ombud utse lämplig, i lanthushållning förfaren person,

med iakttagande att i största möjliga utsträckning en och samma person

anlitades för alla förekommande syner inom varje särskilt län,

dels beträffande ersättning till sådant ombud föreskriva, att kronoombud

finge, där icke ersättning till ombudet skulle utgå på sätt i nådiga

kungörelsen den 22 september 1899 angående kostnadsersättning till landsstats-

och ecklesiastika tjänstemän för en del resor inom tjänstgöringsdistrikten

vore stadgat, av statsmedel erhålla resekostnads- och traktamentsersättning

enligt tredje klassen i gällande resereglemente samt därutöver,

där ombudet ej vore domänintendent, arvode med 10 kronor för varje

förrättning,

dels ock anbefalla ej mindre Kungl. Maj:ts befallningshavande att tillhandahålla

kronoombuden omförmälda promemoria till ledning för de vid

syner enligt 64 § ecklesiastik boställsordning förordnade allmänna ombud

jämte tillhörande anmärkningar, än även domkapitlen att, där domkapitel

funne skäl anföra besvär över något av synerätt i anledning av syn enligt

64 § ecklesiastik boställsordning meddelat beslut, i sammanhang med besvärens

anförande till kammarkollegii advokatfiskal insända avskrift av

besvärsskriften.

Yttranden

över kyrkofondsknmmitténs

betänkande.

Över kyrkofondskommitténs betänkande i detta ärende inhämtades

yttranden från överståthållarämbetet, Kungl. Maj:ts befallningshavande i

samtliga län, domkapitlen och Stockholms stads konsistorium, varjämte

kammarkollegium, efter hörande av sitt advokatfiskalsämbete, och statskontoret

den 15 maj 1916 avgåvo gemensamt underdånigt utlåtande. Ytterligare

skrivelser i ärendet inkommo från hovrättsrådet K. J. Ekman samt

från allmänna svenska prästföreningen.

Av de lokala myndigheterna tillstyrkte de flesta förslaget därom, att

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 40.

15

kronoombud måtte förordnas att bevaka det allmännas rätt vid syn, som

hölles å ecklesiastikt boställe på grund av bestämmelsen i 64 § 1 mom.

ecklesiastik boställsordning. Några myndigheter vitsordade därvid förefintligheten

av de utav kommittén angivna oegentligheterna. En och annan

av dem, som uttalade sig i tillstyrkande riktning, framhöll emellertid tillika,

att konsistorieombuden icke saknade skicklighet för uppdrag i fråga.

Kammarkollegii advokatfiskalsämbete meddelade, att ämbetet granskat

ett större antal instrument över husesyner av ifrågavarande art, och vitsordade

till alla delar kommitténs uppgifter angående dittills vid sådana

förrättningar förekomna missförhållanden. Ämbetet förmälde sig jämväl

hava funnit, att det av kommittén framlagda förslaget innefattade en effektiv

lösning av frågan, huru dessa missförhållanden för framtiden skulle

kunna undvikas, men fäste tillika uppmärksamheten vid att med förslagets

genomförande vore förenade icke obetydligt ökade utgifter för statsverket.

Några Kungl. Maj:ts befallningshavande och domkapitel avstyrkte

emellertid kommitténs förslag eller uttalade sig tveksamt om detsamma.

Därvid framhölls, bland annat, att boställets och kyrkofondens intressen icke

syntes stå i den motsats till varandra eller vara så skilda, att de icke

skulle kunna tillfyllestgörande tillgodoses av allenast ett allmänt ombud,

konsistorieombud, om blott lämplig instruktion lämnades ombudet. I enahanda

riktning har allmänna svenska prästföreningen efter en ingående

motiverin°- uttalat sig i sin ovanberörda skrivelse.

Beträffande det av kommittén föreslagna arvodet för kronoombuden —

10 kronor för varje förrättning — uttalade åtskilliga bland de lokala myndigheterna

såsom sin mening, att detta arvode vore för knappt avmätt.

Sålunda föreslogo Kungl. Maj:ts befallningshavande i Västerbottens och

Örebro län dess förhöjning till respektive minst 20 och minst 25 kronor.

Kungl. Maj:ts befallningshavande i Kristianstads län ansåg, att länsstyrelsen

borde hava befogenhet att efter särskild prövning kunna i visst fall bestämma

arvodet till högre belopp än det av kommittén föreslagna, och

enligt Kungl. Maj:ts befallningshavandes i Kalmar län åsikt borde det

föreslagna arvodesbeloppet beräknas efter förrättningsdag, ej efter förrättning.

Vissa myndigheter ansågo arvodet hora tillkomma även domänintendent,

som förordnades såsom ombud. Såsom skäl härför åberopades, att

domänintendent icke utan frivilligt åtagande kunde givas nu ifrågasatta

uppdrag.

Åtskilliga myndigheter ansågo, att ersättningen till kronoombudet

borde utgå ur kyrkofonden.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 40.

Mot det av kyrkofondskommittén framlagda förslaget till promemoria,

avsedd att tillhandahållas kronoombuden, framfördes från olika håll en

del mer eller mindre ingående anmärkningar, vilka huvudsakligen gingo

ut därpå, att den avträdande boställshavarens och den blivande prästgårdsinnehavarens

intressen borde vid syneförrättningarna på ett verksamt sätt

tillgodoses.

Den av kyrkofondskommittén föreslagna anordningen beträffande synerättsbeslutens

granskning för fullföljdsändamål föranledde från ortsmyndigheternas

sida icke någon erinran.

O O

I sitt ovanberörda den 15 maj 1916 avgivna underdåniga utlåtande

i detta ärende yttrade kammarkollegium och statskontoret bland annat

följande:

Vad kommittén anfört till stöd för förslaget därom, att särskilda kronoombud

måtte förordnas att vid syner enligt 64 § ecklesiastik boställsordning bevaka det allmännas,

däri inbegripet kyrkofondens, rätt, funne ämbetsverken vara förtjänt av uppmärksamhet.

Behovet av att det allmännas rätt vid sådana syner måtte kunna iakttagas bättre

än vad hittills varit fallet, hade blivit ganska allmänt erkänt av de vederbörande, av

vilkas yttranden ämbetsverken haft tillfälle att taga del. Vissa av bemälda myndigheter

både emellertid ansett, att det skulle vara tillfyllest, om den av kommittén utarbetade

promemorian — enligt eu och annans mening något modifierad — ställdes

till konsistorieombudets förfogande. Kommittén syntes själv icke hava varit alldeles

främmande för denna tanke, i det kommittén uttalat såsom sin mening, att konsistorieombudet

skulle kunna under vissa personliga förutsättningar bevaka även kyrkofondens

rätt. Emellertid hade kommittén på närmare angivna skäl stannat vid att föreslå,

att det av kommittén såsom nödigt ansedda sakkuuniga biträdet skulle få ställningen

av kronoombud. Vad som kunde anses tala mot den ifrågasatta anordningen vore givetvis

den av vissa bland, de hörda myndigheterna samt av advokatfiskalsämbetet framhållna

ökningen i kostnaden.

Ämbetsverken, som funne de av kommittén i ämnet uttalade synpunkterna vara

välgrundade, ansåge, att behovet av ett i lanthushållning förfaret ombud och önskvärdheten

av att i största möjliga utsträckning en och samma person måtte anlitas

för all% förekommande syner inom varje särskilt län vore för frågan avgörande, och

biträdde alltså kommitténs i denna del av ärendet uttalade mening.

Till förmån för förslaget om ett sakkunnigt biträde talade ock, att statsmakterna

i avseende å förvaltningen av statens domäner inrättat en sakkunnig institution, domänintendenterna.

Med anledning av de erinringar, som framställts mot beloppet av det för själva

uppdraget utgående arvodet, ansåge ämbetsverken detsamma lämpligen böra så till vida

höjas, att det beräknades med 15 kronor för varje syneförrättning, ävensom att, för

det fall förrättningen toge två eller flera dagar ^anspråk, arvodet ökades med 10

kronor för varje förrättmngsdag utöver den första. Övervägande skäl syntes ock, enligt

ämbetsverkens mening, tala för att domänintendent, som mottoge förordnande

såsom kronoombud, erhölle samma av ämbetsverken föreslagna särskilda arvode.

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj:ls Nåd. Proposition Nr 40.

Ämbetsverken övergå härefter till att yttra sig om det särskilda spörsmål,

som utgör anledningen till att jag i dag för Kungl. Maj:t anmäler

förevarande ärende, nämligen frågan därom, huru de med kronoombudens

anlitande förenade särskilda kostnader skola täckas. Därom yttra ämbetsverken

följande:

Kommitténs hemställan, att det ifrågasatta kronoombudet skulle erhålla ersättning

av statsmedel, torde förutsätta, att de uppkommande kostnaderna jämväl borde

slutligen stanna å statsverket. Starka skäl syntes ämbetsverken likväl tala för att berörda

kostnader, vilka förorsakades av eu anordning, tillkommen för kyrkofondens räkning

och främst syftande till dennas fördel, ock borde bestridas av nämnda fonds

medel. Grundsatsen om skyldighet för publik kassa och fond att, då dess rätt och

bästa påkallat kronoombuds förordnande, gottgöra resekostnaden för ombudet vore ock

fastställd i den av kommittén i dess hemställan åberopade nådiga kungörelsen den 22

september 1899, såsom framginge av stadgandet i 3 § 1 mom. av nämnda kungörelse.

Dä vidare, såsom nyss erinrats, nu ifrågavarande utgifter hänförde sig till åtgärder,

nödvändiga för tillgodoseendet av kyrkofondens intressen, och förty vore att anse såsom

fonden vidkommande förvaltningsutgifter, syntes ämbetsverken bestämmelserna i lagen

om kyrkofond den 9 december 1910 icke utgöra hinder för att fonden själv gäldade

kostnader av förevarande slag.

Ämbetsverken förklarade sig vidare icke hava något att erinra mot

vad kommittén yttrat och hemställt i fråga om fullföljd av talan mot

synerätts beslut i ärenden av nu ifrågavarande beskaffenhet.

Beträffande det av kommittén utarbetade förslaget till promemoria

till ledning vid ifrågavarande syneförrättningar anförde ämbetsverken

— efter att närmare hava yttrat sig angående vissa av förslagets detaljer—- att ämbetsverken ansåge lämpligast, att det överlämnades åt kollegii advokatfiskal

att med ledning av omförmälda promemoria utarbeta och tillhandahålla

vederbörande myndigheter instruktioner för kronoombuden i föreslaget

syfte.

Vid ämbetsverkens beslut i förevarande ärende anmäldes skiljaktig

mening av två bland representanterna för statskontoret, vilka dels vände

sig mot vissa delar av den föreslagna promemorian, dels hänvisade till

den utvägen, att särskilda kronoombud förordnades endast i sådana fall,

där Kungl. Maj:ts befallningshavande efter domkapitlets hörande funne,

att befogenhet att bevaka det allmännas rätt icke borde anförtros åt konsistorieombudet.

Sådant detta ärende förelåg, efter det kammarkollegium och statskontoret

avgivit sitt ovanberörda utlåtande, syntes det angeläget att göra

ärendet till föremål för ytterligare utredning, och på min hemställan

Bihang till riksdagens protokoll 1917. 1 sand. 33 höft. (Nr 40—41.) 3

t

Särskilda sakkunniga.

s. 18 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts

cirkulär den

30 juni 1916.

18 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 40.

täcktes Kungl. Maj:t den 21 juni 1916 bemyndiga chefen för ecklesiastikdepartementet

att tillkalla högst tre sakkunniga för att inom departementet

biträda vid fortsatt beredande av ifrågavarande ärende.

I enlighet härmed tillkallade jag för berörda ändamål generaldirektören

greve H. H:son Wachtmeister, kontraktsprosten K. L. Lindberg och ledamoten

av riksdagens första kammare, t. f. domänintendenten E. A. Lindblad,

och dessa sakkunniga inkommo den 29 juni 1916 till ecklesiastikdepartementet

med ett yttrande i ärendet, innefattat i ett protokoll vid

sammanträde den 28 i samma månad.

De sakkunniga förmälde sig hava till övervägande upptagit frågan,

huruvida, på sätt av kyrkofondskommittén föreslagits, kronoombud borde

av Kungl. Maj:ts befallningshavande förordnas för alla de syner, som komme

att hållas å ecklesiastikt boställe på grund av bestämmelsen i 64 § 1

mom. ecklesiastik boställsordning, eller huruvida dylikt förordnande borde

meddelas endast i de fall, då särskilda omständigheter kunde anses sådant

påkalla. Därvid hade greve Wachtmeister och Lindblad anslutit sig till

vad kyrkofondskommittén i detta hänseende föreslagit, under det att Lindberg

uttalat den meningen, att särskilt ombud för tillgodoseende av kyrkofondens

intressen borde förordnas endast där sådant av domkapitlet prövades

erforderligt samt att förordnandet borde meddelas av domkapitlet.

Beträffande kyrkofondskommitténs förslag till promemoria för kronoombuden

hemställde de sakkunniga om en del mer eller mindre ingående

ändringar och uttalade den meningen, att en dylik promemoria borde tillställas

även de för ifrågavarande syner förordnade konsistorieombuden.

Vid ärendets föredragning den 30 juni 1916 beslöt Kungl. Maj:t, i

enlighet med min hemställan, att cirkulär i ärendet skulle utfärdas till

Kungl. Maj:ts befallningshavande och till domkapitlen. För innehållet i detta

cirkulär, som jag omnämnt redan i början av mitt anförande under denna

punkt, torde jag här få lämna en mera utförlig redogörelse.

Efter en erinran om de bestämmelser i hithörande avseende, som, på

sätt förut är sagt, meddelats genom nådiga förklaringen den 23 mars 1807

och nådiga kungörelsen den 30 december 1863, fann Kungl. Maj:t genom

nämnda cirkulär gott — enär vid de syner, som skola hållas å ecklesiastika

boställen i enlighet med bestämmelserna i 64 § 1 mom. av ecklesiastik

boställsordning den 9 december 1910, sådana särskilda förhållanden

kunde föreligga, som påkallade närvaron av kronoombud — erinra Kungl.

Maj:ts befallningshavande, att, när efter anmälan av vederbörande domkapitel

eller syneförrättare eller eljest anledning därtill ansåges föreligga,

särskilt ombud borde, jämlikt ovannämnda nådiga förklaring och kun
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Maj:tu Nåd. Proposition Nr 40.

görelse, av Kungl. Maj:ts befallningshavande förordnas att vid syner av

nyssbevörda slag bevaka det allmännas rätt; och borde till sådant ombud

utses lämplig, i lanthushållning förfaren person samt i största möjliga utsträckning

eu och samma person anlitas för alla förekommande syner inom

varje särskilt län.

T fråga om ersättning till dessa kronoombud föreskrevs, efter vad förut

är omnämnt, att, där icke ersättningen skulle utgå på sätt stadgats x nadiga

kungörelsen den 22 september 1899 angående kostnadsersättning till

landsstats- och ecklesiastika tjänstemän för en del resor inom tjenstgöringsdistrikten,

ombudet skulle av statsmedel erhålla resekostnads- och traktamentsersättning

enligt tredje klassen i gällande resereglemente samt därutöver

särskilt arvode, vilket skulle utgå med 15 kronor för varje

syneförrättning samt, för det fall att förrättningen toge mer än en dag i

anspråk, med ytterligare 10 kronor för varje överskjutande förrättningsdag;

och skulle ersättningsbelopp, som icke utginge enligt nådiga kungörelsen

den 22 september 1899, av Kungl. Maj:ts befallningshavande förskotteras

av tillgängliga medel samt framdeles av statskontoret hos Kungl.

Maj:t anmälas till ersättande.

På det att inom de särskilda länen såvitt möjligt en och samma person

skulle kunna anlitas såsom kronoombud, borde vid utsättande av de i

64 § 1 mom. ecklesiastik boställsordning omförmälda syner, vid vilka kronoombud

ansåges böra vara tillstädes, iakttagas, att, där sådant lämpligen

kunde ske, förrättningarna komme att äga rum å tider, som möjliggjorde

en dylik anordning; och hade Kungl. Maj:ts befallningshavande att i god

tid hänvända sig i berörda syfte till vederbörande domare och domstolar,

som borde, samtidigt därmed att uppgift lämnades domkapitlet om tid

för syneförrättning, därom underrätta jämväl befallningshavanden.

Vidare omförmäldes i cirkuläret, att till ledning för konsistorie- och

kronoombud vid syner enligt 64 § 1 mom. ecklesiastik boställsordning utarbetats

en promemoria, av vilken ett antal exemplar komme att tillställas

befallningshavandena och domkapitlen; och anbefalldes berörda myndigheter

draga försorg därom, att promemorian tillhandahölles vederbörande

ombud.

Slutligen fann Kungl. Maj:t gott dels erinra, att, på grund av

stadgandena i nådig kungörelse den 16 maj 1827 och nådigt brev den

8 december 1848, det ålåge befallningshavandena att tillse, att beträffande

syner av ifrågavarande slag, vid vilka kronoombud vore tillstädes,

synerättens protokoll och utslag snarast möjligt insändes till

kammarkollegium, dels ock anbefalla domkapitlen att, där domkapitel funne

skäl anföra besvär över något av synerätt i anledning av syn enligt 64 §

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Departe
mentschefen.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 40.

1 mom. ecklesiastik boställsordning meddelat beslut, i sammanhang med

besvärens anförande till kammarkollegium insända avskrift av besvärsskrift^.

Såsom den föregående redogörelsen giver vid handen, blev frågan om

täckande av de kostnader, som uppkomme genom anordningen med särskilda

kronoombud, där dessa icke ägde åtnjuta ersättning enligt nådiga

kungörelsen den 22 september 1899, icke slutligt löst genom Kungl. Majfts

beslut den 30 juni 1916. Därvid föreskrevs allenast, att ifrågavarande

ersättningsbelopp skulle av Kungl. Maj:ts befallningshavande förskottsvis

utbetalas och framdeles hos Kungl. Maj:t anmälas till ersättande.

Enligt kyrkofondskommitténs förslag skulle ifrågavarande ersättningsbelopp

gäldas av statsmedel. I likhet med kammarkollegium och statskontoret

kan jag för min del icke anse, att dessa kostnader böra slutligt

stanna å statsverket. Då den anordning, varom här är fråga, har till

syfte att, bättre än hittills kunnat ske, tillgodose kyrkofondens intressen,

kan det icke vara annat än rimligt, att kostnaderna för anordningen

bestridas av fondens medel.

Däremot måste jag, i olikhet med ämbetsverken, anse, att lagen om

kyrkofond den 9 december 1910 icke medgiver, att fonden belastas med

utgifter för berörda ändamål. Nämnda lag innehåller i 6 § ett utförligt

angivande av de särskilda slag av utgifter, som skola utgöras av kyrkofonden,

och det synes näppeligen möjligt att under någon av de sålunda

angivna utgiftsrubrikerna inbegripa ifrågavarande kostnadsersättningar.

Ärendet, torde därför böra i denna del underställas riksdagen och kyrkomötet.

Jag erinrar, att den anordning med särskilda kronoombud, som omförmäles

i nådiga cirkuläret den 30 juni 1916, endast avser sådana syner,

som skola hållas å ecklesiastika boställen i enlighet med bestämmelserna i

64 § 1 mom. ecklesiastik boställsordning. Dessa bestämmelser äga tilllåmpning

allenast på s}mer, som året innan ny lönereglering i ett pastorat

första gången träder i kraft förrättas å äe inom pastoratet belägna

boställen, som då utgöra bostadsboställen för löntagare eller eljest innehavas

av sådana. Redan genom denna begränsning är anordningens provisoriska

karaktär tydligt angiven. Från kyrkofondskommitténs sida har emellertid

uttryckligen framhållits, att det av kommittén framlagda förslaget, som föranledde

utfärdandet av nyssberörda nådiga cirkulär, endast innebure en

interimsåtgärd i avvaktan på en mera effektiv lagstiftning. Under dessa

förhållanden synes mig den framställning, som bör avlåtas till riksdagen

och kyrkomötet om rätt att för beredande av ersättning åt kronoombuden

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 40.

anlita kyrkofondens tillgångar, icke böra taga formen av förslag till ändring

i lagen om kyrkofond, utan torde det vara tillräckligt att hos riksdagen

och kyrkomötet begära ett medgivande i angivet syfte.

På grund av vad jag sålunda anfört hemställer jag nu, att Eders

Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen medgiva,

att ersättning till kronoombud vid sådana syner,

som hållas å ecklesiastika boställen i enlighet med

bestämmelserna i 64 § 1 inom. av ecklesiastik boställsordning

den 9 december 1910, må i sådana fall, där

icke ersättningen skall utgå på sätt stadgats i nådiga

kungörelsen den 22 september 1899 angående kostnadsersättning

till landsstats- och ecklesiastika tjänstemän

för en del resor inom tjänstgöringsdistrikten, från och

med den 1 juli 1916 räknat utgöras av kyrkofonden i

enlighet med de närmare föreskrifter, som av Kungl.

Maj:t äro eller kunna varda meddelade.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan behagade Hans Maj:t Konungen lämna nådigt

bifall; och skulle proposition av den lydelse, bilaga vid

detta protokoll utvisar, avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Gunnar Holmström.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1917:124 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ersättning till kronoombud vid vissa ecklesiastika boställssyner. a1 i texten
  2. LU 1917:40 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ersättning till kronoornbud vid vissa ecklesiastika boställssyner. s. 1 i texten