Angående ersättning till kronoombud vid vissa ecklesiastika bosiällssyner
21 sidor, varav 21 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 21 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1917:40, Angående ersättning till kronoombud vid vissa ecklesiastika bosiällssyner
Dokumentets text
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 40.
1
Nr 40.
Kungl. Maj:s nådiga proposition till riksdagen angående ersättning
till kronoombud vid vissa ecklesiastika bosiällssyner; given
Stockholms slott den 22 december 1916.
Under åberopande av bifogade utdrag av statsrådsprotokollet över
ecklesiastikärenden för denna dag vill Kungl. Maj:t härmed föreslå riksdagen
medgiva,
att ersättning till kronoombud vid sådana syner, som hållas å
ecklesiastika boställen i enlighet med bestämmelserna i 64 § 1 mom. av
ecklesiastik boställsordning den 9 december 1910, må i sådana fall, där icke
ersättningen skall utgå på sätt stadgats i nådiga kungörelsen den 22 september
1899 angående kostnadsersättning till landsstats- och ecklesiastika
tjänstemän för en del resor inom tjänstgöringsdistrikten, från och med
den 1 juli 1916 räknat utgöras av kyrkofonden i enlighet med de närmare
föreskrifter, som av Kungl. Maj:t äro eller kunna varda meddelade.
De till ärendet hörande handlingarna skola tillhandahållas riksdagens
vederbörande utskott; och Kungl. Maj:t förbliver riksdagen med all kungl.
nåd och ynnest städse välbevågen.
GUSTAF.
K. G. Westman.
Bihang till riksdagens protokoll 1917. 1 samt. 33 käft. (Nr 40—41.)
1
2
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 40.
Ang. ersättning
till kronoombud
vid
vissa ecklesiastika
boställssyner.
Utdrag av protokollet över ecklesiastikärenden, hållet inför Hans
Maj :t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 22
december 1916.
Närvarande:
Hans excellens herr statsministern Hammarskjöld,
Statsråden: Hasselrot,
von Sydow,
friherre Beck-Friis,
Stenberg,
Linnér,
Mörcke,
Vennersten,
Westman,
Broström.
Föredragande departementschefen, statsrådet Westman anförde:
Genom nådigt cirkulär den 30 juni 1916 angående kronoombud vid
vissa ecklesiastika boställssyner fann Kungl. Maj:t gott beträffande ersättning
till ifrågavarande ombud föreskriva, att, där icke ersättningen skulle
utgå på sätt stadgats i nådiga kungörelsen den 22 september 1899 angående
kostnadsersättning till landsstats- och ecklesiastika tjänstemän för
en del resor inom tjänstgöringsdistrikten, ombudet skulle av statsmedel
erhålla resekostnads- och traktamentsersättning .enligt tredje klassen i gällande
resereglemente samt därutöver särskilt arvode, vilket skulle utgå
med 15 kronor för varje syneförrättning samt, för det fall att förrättningen
toge mer än en dag i anspråk, med ytterligare 10 kronor för varje
överskjutande förrättningsdag. Ersättningsbelopp, som icke utginge enligt
nådiga kungörelsen den 22 september 1899, skulle av Kungl. Maj:ts
3
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 40.
befallningshavande förskotteras av tillgängliga medel samt framdeles av
statskontoret hos Kungl. Maj:t anmälas till ersättande.
Då jag nu anhåller att få ånyo anmäla detta ärende, har jag för avsikt
att ''hemställa om avlåtande till riksdagen av framställning i. syfte att
den ersättning till kronoombuden, som enligt sålunda givna föreskrifter skall
förskottsvis utbetalas av befallningshavandena, må få utgöras av kyrkofonden.
Innan jag går att närmare motivera denna hemställan, torde jag emellertid
böra lämna en redogörelse för de bestämmelser, som gälla rörande sådana
ecklesiastika boställssyner, på vilka nådiga cirkuläret den 30 juni 1916
har tillämpning, ävensom för de omständigheter, som föranlett utfärdande
av nämnda cirkulär.
De i cirkuläret avsedda boställssyner äro sådana, som oinförmälas i
64 § 1 mom. ecklesiastik boställsordning den 9 december 1910. Jag torde
här få återgiva lydelsen av denna paragraf i dess helhet.
64 §.
1. När lönereglering enligt lagen om reglering av prästerskapets avlöning första
gången blivit fastställd för prästerskapet inom visst pastorat, skall året före den nya
löneregleringens inträdande på domkapitlets begäran husesyn i dittills gällande ordning
hållas''"å varje inom pastoratet beläget boställe, som då utgör bostadsboställe för löntagare
eller eljest inuehaves av sådan.
2. Skall prästgård vara förlagd å boställe, därå syn enligt vad nu är sagt hålles,
bestämme synerätten med tillämpning av denna boställsordning, ej mindre vilket område
därtill skall användas än även vilka laga hus där skola finnas samt om och på
vad sätt till trädgård anvisad mark bör, enligt vad i 14 § sägs, beredas, stängsel uppsättas
och enskild väg uteslutande för prästgårdens räkning anläggas.
Synerätten meddele tillika de föreskrifter, som finna erforderliga för att å prästgården
befintliga laga hus må varda före den nya löneregleringens tillämpning försatta
i fullgott stånd av den, sådant enligt dittills gällande bestämmelser åligger, samt
pröve, om och i vad mån den nybyggnad av laga hus å prästgården, som boställshavaren
i enlighet med sistnämnda bestämmelser verkställt eller fått sig ålagd,^bör anses
vid tiden för den nya löneregleringens inträdande överskjuta vad honom ålegat att
bygga. För därvid befunnen överbyggnad njute boställshavaren ersättning av pastoratet.
3. I fråga om boställe eller del därav, som ej bör användas till prästgård, skall
vid den i 1 mom. omförmälda syn boställshavaren anses såsom avträdare och pastoratet
såsom tillträdare, och skilje synerätten emellan dem i varderas sålunda angivna egenskap
enligt dittills gällande stadganden.
Där så erfordras, bestämme synerätten ock med tillämpning av denna boställsordning,
vilka laga hus böra å bostället finnas.
4. Därest enligt lönereglering, som på grund av lagen om reglering av prästerskapets
avlöning första gången blivit fastställd för visst pastorat, prästgård skall vara
förlagd annorstädes än å boställe, som i 1 mom. sägs, må, där domkapitlet så finner
lämpligt, på dess begäran före den nya löneregleringens inträdande laga syn enligt
denna boställsordning hållas för meddelande av erforderliga föreskrifter angående prästgårdens
inrättande i enlighet med boställsordningens bestämmelser.
4
Framställning
från
domkapitlet
i Strängnäs,
Kyrkofonds
kommittén.
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 40.
Det spörsmål, som gav anledning till utfärdande av nådiga cirkuläret
den 30 juni 1916, väcktes av domkapitlet i Strängnäs i underdånig skrivelse
den 7 juli 1915. Domkapitlet uttalade därvid önskvärdheten av förtydligande
föreskrift, huru med nybyggnadskostnadernas gäldande borde
förhållas, når löneboställe första gången efter ny lönereglering insynades,
och framhöll tillika såsom enligt domkapitlets mening erforderligt, att åtgärder
vidtoges i syfte att kyrkofonden bleve vid syner å ecklesiastika boställen
på lämpligt sätt representerad.
Domkapitlet meddelade i sin berörda skrivelse, att vid arrendeauktioner, som
inom stiftet förrättats för utarrendering av vissa dittillsvarande ecklesiastika bostadsboställen
inom pastorat, beträffande vilka ny lönereglering blivit för prästerskapet därstädes
fastställd, inga arrendeanbud avgivits samt att såsom den förnämsta orsaken
till arrendeanbuds uteblivande kunde angivas den omständigheten, att bestämmelserna
i avseende å nybyggnadskostnadernas gäldande vid löneboställena bleve för arrendatorerna
allt för betungande. Med framhållande att kyrkofondens intressen på ett kännbart
sätt komme att beröras av omförmälda förhållande, anförde domkapitlet vidare,
att vid syner nybyggnader kunde beslutas eller överenskommelser mellan pastoratet
och boställshavaren om inlösen av överloppshus träffas till snart sagt vilket pris som
helst, utan att någon funnes, som hade intresse av att kostnaderna gjordes måttliga.
För många pastorat vore det utan betydelse, huru högt nybyggnadskostnaderna stege,
och den vid synen till konsistorieombud utsedde finge en svär uppgift, om han skulle
iakttaga både boställets rätt och bästa samt kyrkofondens intressen.
Genom nådig remiss den 13 oktober 1915 anbefalldes den kommitté,
som av Kungl. Maj:t den 1 i samma månad tillsatts för utredning av frågan
rörande ändrad förvaltning av kyrkofonden m. m. — den s. k. kyrkofondskommittén
att till Kungl. Maj:t skyndsamt inkomma med utredning
beträffande de i domkapitlets berörda framställning omförmälda förhållanden
och därvid avgiva förslag till de åtgärder, vartill utredningen
ansåges böra föranleda.
Med anledning härav införskaffade kommittén från flertalet domkapitel
och Kungl. Maj:ts befallningshavande vissa handlingar samt infordrade yttranden
över domkapitlets i Strängnäs ifrågavarande förslag.
Kyrkofondskommittén avgav den 17 mars 1916 för egen del underdånigt
utlåtande i ärendet och framhöll därvid till en början angelägenheten
av att åtgärder snarast möjligt vidtoges, för att det allmänna mitte
bliva bättre representerat vid ifrågavarande boställssyner. Kommittén anförde
därom följande:
„ Då med hänseende därtill, att ett stort antal syner å ecklesiastika boställen under
ar 1916 förestode, den av domkapitlet berörda frågan om kyrkofondens representerande
vid sådana syner vore av mera brådskande natur än den av domkapitlet väckta huvudfrågan
om nybyggnadskostnadens gäldande, vilken senare fråga för sitt besvarande krävde
en ganska tidsödande utredning, som ännu icke vore avslutad, hade kommittén ansett sig
redan nu böra dels till skärskådan upptaga spörsmålet, huruvida anledning kunde före
-
5
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 40.
ligga att vidtaga åtgärder i ändamål att vid syner å ecklesiastika boställen måtte erhållas
ombud, som mer än nu syntes vara fallet vore skickat att bevaka det allmännas, däri
inbegripet kyrkofondens, intresse, dels ock framlägga det förslag till åtgärder, vartill
granskningen kunde föranleda.
Kommittén hade ingalunda förbisett, att det syftemål, till vars vinnande anordningen
med ett bättre utrustat allmänt ombud skulle medverka, eller att löneboställena
vid utarrenderingen lämnade det bästa ekonomiska utbytet, ingalunda kunde uppnås
allenast genom ett bättre iakttagande vid synerna av det allmännas rätt, utan att även
andra, mera vittgående åtgärder härför erfordrades. Det angelägnaste härvid torde
tvivelsutan vara att söka finna utvägar, för att icke, såsom följden torde bliva enligt
ett stolt antal dittills meddelade synerättsbeslut, den blivande arrendatorn funne sig
ställd inför nödvändigheten att omedelbart vid tillträdet anskaffa betydande penningbelopp
för inlösande av befintliga byggnader eller uppförande av nya sådana.
Så vitt kommittén för det dåvarande vore i stånd att bedöma, kunde en tillfredsställande
lösning av den föreliggande frågan vinnas endast på lagstiftningsvägen —
vare sig nu detta måste ske genom ändring i eller kunde äga rum allenast genom
förklaring av gällande lagbestämmelser. Kommittén hade också under övervägande
förslag i sådan riktning.
Det förslag till det allmännas representerande vid syner å ecklesiastika boställen,
som kommittén nu ginge att framlägga, avsfige således endast att, i avvaktan på en
mera effektiv lagstiftning, söka med tillämpning av gällande bestämmelser införa en
anordning, som, i den mån sådant för närvarande läte sig göra, kunde bidraga till
ernående av sagda syftemål, och vore även därutinnan en interimsåtgärd, som frågans
slutliga lösning givetvis till väsentlig del vore beroende på vilken utgång den fråga
erhölle, som föranlett kommitténs bildande, nämligen frågan om ändrad förvaltning
av kyrkofonden.
I det följande har kommittén, innan den inlåtit sig på själva saken,
närmare skärskådat, på vilken grund det för kyrkofonden framstode såsom
ett direkt intresse, att löneboställena lämnade det bästa ekonomiska utbytet,
och i sådant avseende anfört:
Till bestridande av de löner, som av Kungl. Maj:t fastställdes på grund av lagen
om reglering av prästerskapets avlöning den 9 december 1910 och vilka utginge med
vissa till siffran fastställda belopp, skulle enligt 19 § nämnda lag, i den man sådant
erfordrades, i nedan nämnd ordning användas: 1) församlingsavgifter till belopp ej överstigande
3 öre för varje helt eller påbörjat tiotal kronor av hela inkomstbeloppet inom
pastoratet, på visst sätt beräknat; 2) arrende av de inom pastoratet belägna lönebosiallen,
med vissa närmare angivna undantag; 3) avgälder av lägenheter, avsöndrade eller
upplåtna från boställe, som avsåges i nästföregående moment, ränta å medel, som vid
försäljning eller avstående för allmänt behov erhållits för sådant boställe eller del därav,
ävensom övriga till avlöning av prästerskapet i pastoratet avsedda medel, med visst
undantag; 4) skogsförsäljningsmedel från de i andra momentet avsedda boställen, årligen
utgående ur kyrkofonden med högst det belopp, som av Kungl. Maj:t i viss närmare
angiven ordning fastställdes; samt 5) församlingsavgifter, utöver vad i första momentet
sades, till erforderligt belopp. Därjämte både stadgats dels i 21 § löneregleringslagen, att
därest till bestridande av lönerna såsom församlingsavgifter utdebiterats sammanlagt större
belopp än som motsvarade 6 öre för varje helt eller påbörjat tiotal kronor av pasto
-
6
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 40.
råtets hela inkomstbelopp, ersättning skulle av kyrkofondens medel beredas pastoratet
för det överskjutande beloppet utom beträffande lönebelopp, som församling enligt 9
eller 10 § särskilt förbundit sig att utgöra, dels ock i 3 § 5 punkten lagen om kyrkofond,
att till kyrkofonden skulle ingå överskott, som å de i 19 § 2 och 3 mom. löneregleringslagen
avsedda, årligen inflytande avlöuingsmedel kunde i ett pastorat uppkomma,
sedan vad därav för året erfordrades till gäldande av de för prästerskapet därstädes
fastställda löner tagits i anspråk.
Då alltså kyrkofonden å ena sidan ägde tillgodonjuta överskott å arrendemedel
med flera tillgångar, som vore ställda till pastoratens disposition att jämte församlingsavgifter
till högst 3 öre för varje tiotal kronor av inkomstbeloppet inom pastoratet
användas till prästerskapets avlöning, samt å den andra hade att tillskjuta vad som
för prästerskapets avlöning erfordrades utöver dylika arrende- med flera medel jämte
församlingsavgifter till högst 6 öre för varje tiotal kronor av inkomstbeloppet, hade
kyrkofonden direkt intresse bland annat av arrendebeloppets storlek, med undantag
allenast för det fall, att kyrkofonden oberoende av en beräknelig höjning, respektive
sänkning av arrendet icke skulle i det särskilda fallet komma att vare sig tillgodonjut
överskott av nyss angiven beskaffenhet eller tillskjuta sådan brist, varom ovan nämnts
— eller med andra ord för det fall, att pastoratet oberoende av den beräkneliga höjningen,
respektive sänkningen av arrendet komme att få vidkännas eu utdebitering,
överstigande 3 men understigande 6 öre för varje helt eller påbörjat tiotal kronor av
hela inkomstbeloppet inom pastoratet.
I sist omförmälda fall vore pastoratet ensamt intresserat av arrendebeloppet; men
då dessa fall, så vitt nu kunde bedömas, bleve jämförelsevis fåtaliga — i det långt övervägande
antalet pastorat på laudsbygden torde nämligen kyrkofonden få lämna tillskott,
och i flertalet städer torde eu utdebitering av högst 3 öre bliva tillfyllest —
kunde det sägas i allmänhet framstå mera såsom ett kyrkofondens än som ett pastoratets
intresse att tillse, det löueboställena bleve på det mest ekonomiska sätt utarrenderade.
Och icke blott detta, utan det kunde även under vissa förutsättningar tänkas
uppstå koufliktanledningar mellan pastoratets och kyrkofondens intressen. Där ett
högre eller lägre arrende icke inverkade på storleken av det bidrag, pastoratet, utan
rätt till ersättning från kyrkofonden, hade att genom utdebitering utgöra till prästerskapets
avlöning, kunde nämligen löneboställets bebyggande fullständigt och med dyrbara
byggnader möjligen för pastoratet te sig såsom en förmån genom utsikten att
efter taxeringsvärdets höjande kunna från bostället uttaga större bidrag till gäldande
av sina kommunala utgifter, under det att det för kyrkofonden framträdde såsom önskvärt,
att bostället icke bleve bebyggt med flera eller dyrbarare byggnader, än att det
efter avdrag av byggnadskostnaderna återstående arrendet bleve, jämväl med hänsyn
till framtiden, så fördelaktigt som möjligt.
För vinnande av kännedom bland annat om det förfarande, som iakttagits
vid de dittills jämlikt 64 § ecklesiastik boställsordning hållna laga
syner, hade kommittén införskaffat och tagit del av instrumenten över flertalet
sådana syner.
Den företagna granskningen av sagda instrument hade, yttrar kommittén, efterlämnat
det bestämda intryck, att man allt för ofta mer eller mindre fullständigt lämnat
åsido sådana synpunkter, som varit ägnade att tillvarataga kyrkofondens och därigenom
det allmännas rätt. Såsom exempel härpå kunde nämnas följande: Icke sällan hade
7
Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 40.
utan gensaga från det närvarande allmänna ombudets sida föreskrivits nybyggnader å
löneboställe, utan hänsyn till om bostället förmådde bära den därför erforderliga kostnaden.
I visst fall, där församlingsombuden ansett boställe lämpligare kunna såsom
dittills utarrenderas till närboende egendomsägare utan Hera byggnader än de förutvarande,
hade allmänna ombudet påyrkat dess bebyggande till självständig arrendegård.
Ombud hade varit med om att på ett ej allt för stort boställe föreskriva uppförande
av mangårdsbyggnad för arrendator för en kostnad av nära 14,000 kronor,
under det motsvarande kostnad å andra jämförliga boställen stannat vid 5—6,000 kronor.
Ett annat ombud hade funnit sig kunna medverka till att å ett till 30.600 kronor
värderat boställe med ett beräknat arrendevärde av 1,000 kronor eu till 31,630
kronor uppgående byggnadskostnad lades på den blivande arrendatorn. Utan erinran
hade lämnats, att arrendatorn fatt på sig överflyttad skyldigheten att vidkännas den
stundom till stort belopp uppgående kostnaden för fullgörandet av den boställshavare
eller pastorat enligt dittills gällande bestämmelser åliggande byggnads- eller underhållsskyldighet,
som av dem blivit eftersatt.
I övrigt hade av synerätternas utslag visat sig, att boställsordningens stadgauden
varit föremål för olika tolkning i mycket väsentliga delar. I synnerhet hade skilda
meningar gjort sig gällande i avseende å frågan om vem skyldigheten ålåge att ombesörja
och bekosta uppförandet av de laga hus å löneboställe, vilka betingades av de
förändrade förhållanden, som inträdde därigenom, att boställsordningen vid övergången
från den gamla till den nya ordningen skulle vinna tillämpning å bostället.
Frågan, huruvida denna skyldighet lagligen kunde åläggas pastoratet, vare sig
med eller utan regressrätt mot arrendatorn, torde komma att inom en nära framtid
avgöras genom utslag i domstolsväg, i det att vissa syner därutinnan blivit överklagade.
Det behövde ej särskilt framhållas, vilken betydelse frågan om nybyggnadskostnaden
och dess gäldande ägde för kyrkofonden och dess ekonomi. Kommittén ville endast
erinra därom, att, om det vore riktigt att ålägga pastoratet skyldigheten att både
verkställa och i sista hand bekosta de nybyggnader, som betingades av nya boställsorduingen,
kyrkofonden praktiskt taget stode vid sidan av frågan om boställets bebyggande,
men att samma fråga vore för kyrkofonden av ömtålig beskaffenhet i all
synnerhet för det fall, att arrendatorn genast vid sitt tillträde av bostället skulle nödgas
för byggnadsändamål hålla disponibla ofta betydande belopp — ej sällan uppgående
till 10—15,000 kronor, stundom mera — låt vara, att han samtidigt befriades
från skyldigheten att utgiva årsbelopp och arrende eller ettdera, till dess att bvggnadskostnaden
blivit betald. Det torde även vara uteslutande i fall av sist omförmälda beskaffenhet,
som det av domkapitlet i Strängnäs omtalade förhållandet, att arrendeanbud
ej erhållits, inträffat. Där åter byggnadskostnaden i fråga väl skulle utgå av boställsavkastningen,
men endast i mån densamma inflöte, och arrendatorn således vore fritagen
från förpliktelsen att omedelbart vid tillträdet anskaffa erforderligt byggnadskapital,
torde utsikterna för löneboställets förmånliga utarrendering kunna sägas ställa
sig jämförelsevis gynnsamma.
Beträffande förhållandet mellan de beräknade arrendena för löneboställen
av ifrågavarande slag och de arrendebelopp, som vid utarrenderingen
verkligen kunnat betingas, yttrar kommittén följande:
Enär kommittén dittills fått mottaga endast en ringa del av de uppgifter, kom
-
8
Kungl. Majds Nåd. Proposition Nr 40.
mitten infordrat beträffande utarrenderingen av de delar av förutvarande bostadsboställen,
vilka numera skulle vara löneboställen, vore kommittén icke för närvarande
i tillfälle att ens tillnärmelsevis angiva, i vilken mån arrendena komme att understiga
vad som beräknades vill den tid, då de nya lönelagarna antogos. Upplysningsvis
torde emellertid tå meddelas, att i många fali det betingade arrendet — efter frånräknande
av vad som finge användas till byggnadskostnadens betäckande — väsentligt
understege vad som enligt dittills gällande ordning kunnat i arrende betingas. Stundom
komme arrendet i sin helhet att under en följd av år tagas i anspråk för byggnadskostnadens
gäldande. Vid enstaka boställen kunde minskningen i inkomst uppgå
till eller överstiga 1,000 kronor. Om också en dylik minskning vore i det särskilda
fallet av liten betydelse för kyrkofonden, kunde givetvis minskningen för de olika
fallen tillsammantagna bereda o kyrkofonden stora och sannolikt icke i denna omfattning
väntade svårigheter. — A andra sidan saknades ingalunda exempel på fall, att
det betingade arrendet, även med frånräknande av ett ganska betydande årligt byggnadsbelopp,
överstigit vad som torde hava beräknats vid tiden för lönelagarnas antagande.
Redan av det nu anförda syntes emellertid framgå, huru angeläget det vore, att
vid synerna sådana förhållanden noga iakttoges, som kunde medverka därtill, att det
'' bästa ekonomiska utbytet erhölles genom boställenas utarrendering.
Jag torde här få i förbigående anmärka, att en del ytterligare uppgifter
utöver dem, som stodo kommittén till buds vid tiden för betänkandets
avgivande, numera föreligga rörande de betingade arrendesummorna.
Emellertid äro dessa uppgifter allt för fåtaliga för att kunna
utgöra en fullt säker grund för några allmängiltiga slutsatser.
Kommittén anför vidare, att besluten vid de syner, som hållas på
grund av 64 § ecklesiastik boställsordning, i det stora hela torde bliva
normerande för den framtida byggnadsskyldigheten vid vederbörande löneboställe,
och det vore fördenskull särskilt angeläget, att något förbiseende
icke vid dylik syn måtte äga rum. Vid sådant förhållande har kommittén,
som nu närmast avsett att föreslå åtgärder av interimistisk natur, inskränkt
sig till ett förslag, avseende att genom lämpligt ombud få kyrkofondens
och det allmännas intresse bevakat vid syner av nu nämnt slag
— d. v. s. sådana, som hållas å förutvarande bostadsboställen jämlikt
stadgandet i 64 § ecklesiastik boställsordning.
För innehållet i detta lagrum har jag i det föregående redogjort.
I fråga om förordnande av allmänt ombud vid syner å ecklesiastika
boställen äro bestämmelser meddelade genom nådiga förklaringen den 23
mars 1807 över allmänna lagens stadganden i åtskilliga rum in. in., punkt
34, samt nådig kungörelse den 30 december 1863.
I förstnämnda författningsrum stadgades, bland annat, att uti tvister
om jord eller därmed ''förenade rättigheter och skyldigheter, som rörde
kronohemman eller lägenheter, vilka vore ecklesiastikstaten förlänta, borde
9
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 40.
kronofullmäktig förordnas, som bevakade deras rätt i saken, samt att ut
slika mål i anseende till nämnda hemman särskilt ombud borde utses av
dem, som vård och inseende över sådana hemman och lägenheter tillhörde.
Uti dessa mål borde därför domaren, på vars prövning de ankomme, så
snart stämning vore uttagen eller underrättelse erhållen, att allmänna ombud
behövdes, begära å vederbörliga ställen dessa ombuds förordnande,
och borde sedan lämnas domaren skyndsamt svar, att det äskade ombudet
vore förordnat, samt vilken därtill blivit utsedd, eller om hinder vid
dess förordnande kunnat möta.
Med ändring av berörda föreskrift blev genom nådiga kungörelsen
den 30 december 1863 angående ändring i föreskrifterna om kronoombuds
förordnande att närvara vid vissa allmänna förrättningar stadgat, att i
allmänhet endast konsistoriefullmäktig borde förordnas att närvara vid
rättegångar, syner och andra förrättningar, som anginge till ecklesiastikstaten
anslagen jord eller därmed förenade rättigheter och skyldigheter,
där icke på grund av särskilda förhållanden även kronofullmäktigs beordrande
kunde anses av omständigheterna påkallat.
I fråga om den kostnadsersättning, som tillkommer allmänt ombud
för inställelse vid syn å ecklesiastikt boställe, gäller nådiga kungörelsen
den 22 september 1899 angående kostnadsersättning till landsstats- och
ecklesiastika tjänstemän för en del resor inom tjänstgöringsdistrikten.
Enligt denna kungörelse skall kostnadsersättningen till konsistorieombud
gäldas av kyrkornas medel eller, om tillgång därtill saknas, av församlingarna,
men kostnaden för annat allmänt ombud bestridas av statsmedel.
Vid syner av ifrågavarande slag skall alltså i enlighet med de bestämmelser,
jag nu återgivit, konsistorieombud alltid vara närvarande, varemot
förordnande av kronoombud att jämte konsistorieombudet komma tillstädes
meddelas endast när efter myndigheternas beprövande särskilda omständigheter
finnas påkalla sådant.
Beträffande praxis i fråga om förordnande av dylika ombud, såvitt
angår syner enligt 64 § ecklesiastik boställsordning, och det sätt, varpå
det allmännas intresse i övrigt blivit vid dessa syner tillgodosett, yttrar
kyrkofondskommittén:
Så vitt kommittén kunnat finna, hade myndigheterna dittills icke i något enda
fall funnit anledning beordra kronoombud att jämte konsistorieombud närvara vid syn
enligt 64 §. Förutsättningen för denna underlåtenhet borde rätteligen icke kunna
vara någon annan än den, att konsistorieombudet komme att pa fullt effektivt sätt
bevaka det allmännas rätt, vilket åter skulle grunda sig därpå, att från det allmännas
sida icke funnes att vid synerna iakttaga något intresse, som vore stridande mot
eller icke sammanfallande med de mera speciella intressen, som konsistorieombudet
ansetts hava att bevaka.
Bihang till riksdagens protokoll 1917. 1 samt. 33 höft. (Nr 40—41.)
2
10
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 40.
Att döma av det sätt, varpå konsistorieombuden tagit sina uppdrag, syntes
nämnda förutsättning icke vara alldeles riktig. Konsistorieombuden syntes i allmänhet
hava förstått sina uppdrag att bevaka boställets rätt och bästa så, att de borde
tillse, att lönebostallena bleve till hus och hävd försatta i bästa skick, utan avseende
på om de ekonomiska förutsättningarna härför funnes. Enligt vad domkapitlen på
kommitténs förfrågan meddelat, hade ingenstädes konsistorieombud undfått instruktion
att särskilt bevaka kyrkofondens rätt. Domkapitlet i Strängnäs hade också i sin förevarande
underdåniga skrivelse uttryckligen anmärkt, att den vid synen till konsistorieombud
utsedde finge en svår uppgift, om han skulle iakttaga både boställets
rätt och bästa samt kyrkofondens intressen. Åt en liknande tanke hade vissa domkapitel
— de i Skara och Lund — givit uttryck, under det att exempelvis domkapitlet
i Västerås uttalat den förvissning, att konsistorieombuden gjorde sitt bästa för
att bevaka kyrkofondens intressen. Domkapitlet i Härnösand hade meddelat, att stiftets
kontraktsprostar — vilka vore de, som inom stiftet plägade erhålla förordnanden
såsom konsistorieombud -— varit sammankallade till ett möte inför stiftets biskop, vid
vilket möte överenskommelse träffats rörande vissa riktlinjer för utarrenderingen, i
vilka riktlinjer hänsyn också kunde sägas hava tagits till kyrkofondens intressen.
Ganska allmänt hade av domkapitlen erkänts behovet av att vid synen funnes
ombud, som bevakade kyrkofondens rätt.
Kommittén utvecklar vidare sin mening, att särskilda ombud borde
utses för bevakande av kyrkofondens intressen vid ifrågavarande syner,
och anför därom:
Den granskning, kommittén underkastat de insända syneinstrumenten, hade bibringat
kommittén den bestämda uppfattning, att det vore synnerligen angeläget, att
vid de ifrågavarande synerna funnes ombud, som bevakade kyrkofondens och det allmännas
rätt.
Visserligen syntes det kommittén, som borde det kunna förväntas, att den person,
som förordnades att bevaka »boställets rätt och bästa», även komme att därvid på ett
effektivt sätt iakttaga kyrkofondens intressen, vilka, rätt sett, torde sammanfalla med
boställets.
Från såväl boställets egen som kyrkofondens och det allmännas sida måste naturligtvis
träda i förgrunden anspråk på boställets försättande i sådant skick, att det
lämnade det bästa möjliga ekonomiska utbyte, vilket vore beroende bland annat därpå,
att skyldigheterna i avseende å boställets bebyggande skäligen lämpades efter de föreliggande
förhållandena.
Under förutsättning att säkerhet funnes för att de av domkapitlet förordnade
ombuden ägde förmåga att bedöma synefrågan ur denna synpunkt och vore i besittning
av den förfarenhet i lanthushållning, som givetvis måste fordras av den, som
med framgång skulle kunna bevaka ett jordbruksboställes rätt, saknades anledning att
ifrågasätta ändring i gällande ordning i avseende å det allmännas representerande vid
syner av ifrågavarande slag.
Då det, såsom nämnts, från domkapitlens sida gjorts gällande, att konsistorieombudet
åtminstone icke utan svårighet skulle kunna bevaka såväl boställets som kyrkofondens
rätt, vilket uttalande givetvis grundade sig på den uppfattningen, att bostället
och kyrkofonden skulle hava stridiga intressen att bevaka vid synen, och då oaktat
detta förhållande myndigheterna dittills ansett sig sakna anledning att med stöd av
nådiga förklaringen den 23 mars 1807, punkt 34, och nådiga kungörelsen den 30
11
Kungl. Maj:ts Nåd. Fruposition Nr 40.
december 18(13 förordna särskilt kronoombud att närvara vid synerna, ansåge kommittén
starka skäl tala för att åtgärder vidtoges i syfte att kyrkofondens intressen, där dessa
kunde framstå såsom särskilda, bleve vid synerna vederbörligen bevakade.
Närmast tillhands skalle måhända ligga att genom utfärdande av nådig kungörelse
lämna föreskrift av huvudsakligt innehåll, att då syn skulle hållas a ecklesiastikt
boställe på grund av bestämmelsen i 64 § 1 inom. ecklesiastik boställsordning,
Konungens befallningshavande skulle förordna kronoombud att bevaka det allmännas
rätt och särskilt iakttaga den rätt, som kunde tillkomma kyrkofonden, där ej Konungens
befallningshavande, efter domkapitlets börande, funne, att befogenheten att bevaka
det allmännas rätt kunde anförtros åt konsistorieombudet.
Emellertid ansåge kommittén, att eu åtgärd i denna riktning icke vore tillfyllest.
Med stöd av gällande bestämmelser torde nämligen myndigheterna sakna
möjlighet att såsom allmänt ombud att vid syner å ecklesiastikt boställe, vare sig
såsom konsistorie- eller kronoombud, bevaka boställets eller eljest det allmännas rätt
förordna annan än respektive kontraktsprost och vid förfall för honom annan behörig
präst eller vederbörande laudsstatstjänsteman. Rätten att uppbära den genom nadiga
kungörelsen den 22 september 1899 medgivna kostnadsersättningen vid inställelse bland
annat vid syner å ecklesiastika boställen vore nämligen begränsad sålunda, att den
tillkomme blott den landsstaten tillhörande fögderibetjäniugen samt ecklesiastiska
ämbets- och tjänstemän och utginge endast för förrättningar inom tjänstgöringsdistrikten,
och någon befogenhet för annan person att tillgodonjuta ersättning för uppdrag
av ifrågavarande slag, därest sådant uppdrag skulle bliva honom meddelat, torde
med nu gällande bestämmelser ej förefinnas.
Att det bland befattningshavare, tillhörande nämnda kretsar, fortfarande funnes
personer, lämpade för uppdrag av ifrågavarande beskaffenhet, syntes ej kunna bestridas;
men lika erkänt torde vara, att till följd av de förändrade omständigheter, under vilka
såväl prästen som landsstatstjänstemannen numera arbetade, båda ifrågavarande befattningshavare
bleve mer och mer främmande för förhållanden, ägnade att tillföra dem
den sakkunskap, som erfordrades för att med framgång kunna vid syner och besiktningar
bevaka ett boställes rätt och bästa.
Redan häri läge ett skäl att öppna möjlighet för myndigheterna att vid förordnande
av ombud för ovan angivna ändamål kunna lita till personer utom den nu angivna
trånga kretsen. Men till det ovan sagda komrae även andra anledningar. Med
hänsyn till den betydande inverkan på kyrkofondens ekonomi, som föranleddes av vad
vid synerna enligt 64 § boställsordningen gjordes eller lätes, maste det framstå såsom
en angelägenhet av vikt, att det allmännas rätt vid dylika syner anförtroddes åt eu
person av hög kompetens. Det vore också av betydelse, att den erfarenhet, som^ vunnes
vid de särskilda synerna, kunde i möjligaste mån utnyttjas även vid andra sadana
syner, eller med andra ord, att samma person, så låugt sig gorå läte, användes som
allmänt ombud vid förekommande syner enligt 64 §. Genom sistnämnda anordning
torde ock vara förhoppning att vinna ytterligare en förmån, nämligen att den person,
som komme att i stor utsträckning anlitas för dylika syner, kände sig uppfordrad att
noggrannare än eljest måhända vore fallet sätta sig in i hela det nya ecklesiastika
avlöningssystemet och därigenom få blicken öppen för den inverkan pa det allmännas
rätt, som de vid synen vidtagna förfoganden kunde utöva.
Inom huru stort område den särskilda sakkunniga personen skulle komma att
tagas i användning torde få bero på omständigheterna. Det torde falla sig naturligast,
att man inom varje stift eller län — beroende på om ombudet förordnades av dom
-
12
KungJ, Maj:ts Nåd. Proposition Nr 40.
kapitel eller Kungl. Maj:ts befallningshavande — litade sig till en och samma person så
långt som möjligt. Detta vore naturligtvis en detaljfråga, vars ändamålsenligaste
lösning finge överlämnas till vederbörande myndighet. Kommittén både endast velat
fästa uppmärksamheten vid frågan under framhållande tillika, dels att ombuds utseende
efter nu nämnd grund torde förutsätta samråd mellan vederbörande myndigheter,
och dels att det till förekommande såväl av onödiga resekostnader som av utsättande
till samma dag av syner, vid vilka ett och samma ombud borde vara tillstädes, syntes
vara nödigt, att dag för synerna bestämdes efter samråd mellan domhavanden och
vederbörande myndighet, varvid initiativet torde böra ligga hos den senare.
Ansåges nu berörda angelägenhet böra ordnas på ovan antytt sätt, uppställde
sig, fortsätter kommittén, till en början frågan, huruvida det sålunda föreslagna ombudet
borde få ställning såsom konsistorie- eller kronoombud.
I det föregående hade kommittén uttalat såsom sin mening, att konsistorieombudet
skulle kunna under vissa personliga förutsättningar bevaka även kyrkofondens
rätt. Det syntes kommittén, som borde denna mening, oavsett vad i motsatt riktning
anförts från vissa domkapitels sida, hava än större fog för sig för det fall, att till
konsistorieombud utsåges en utom prästeståndet stående, i lanthushållning sakkunnig
person. Med hänsyn härtill skulle måhända kunna i första rummet ifrågakomma att
giva ombudet ställning såsom konsistorieombud. Utom annat skulle härför tala, att
kostnaderna för synerna härigenom skulle kunna begränsas. Användandet av dubbla
allmänna ombud, ett utsett av domkapitlet och ett av Kungl. Maj:ts befallningshavande,
skulle ju väsentligt öka kostnaden, särskilt för det allmänna, som hade att vidkännas
kronoombudets ersättningar.
Då kommittén detta» oaktat stannat vid att föreslå, att det ifrågasatta sakkunniga
biträdet skulle få ställningen av kronoombud, berodde detta på att vid synerna
förekomma åtskilliga spörsmål av rent prästerlig karaktär, vilket gjorde, att det kunde
synas mindre lämpligt att från synerna borttaga det element, som — jämte den avträdande
prästen eller hans ställföreträdare — hade att iakttaga dessa prästerliga
synpukter.
Beträffande den ersättning, som borde utgå till de av kommittén sålunda
förordade kronoombuden, har kommittén anfört:
_ Såsom redan nämnts, utginge ersättning till kronoombud av statsmedel. Genom
den ifrågasatta anordningen med sakkunnigt kronoombud komme emellertid kostnaden
för statsverket att i någon mån ökas. Enligt ovannämnda kungörelse den 22 septemter
1899 utginge till kronoombud icke dagtraktamente, endast reseersättning, något
som torde vara beroende därpå, att deltagande i förrättning av ifrågavarande slag vore
för vederbörande fögderitjänsteman ett tjänståliggande. Ett ombud av nu ifrågasatta
kvalifikationer, vars deltagande i förrättningarna måste vara beroende på frivilligt
åtagande, kunde naturligtvis ej nöjas med allenast reseersättning. Härutöver borde
han få tillgodonjuta dagtraktamente. Då kommittén föreställde sig, att till ombud av
nu ifrågavarande slag ofta komme att anlitas domänintendent, där sådan funnes, torde
ett stadgande om rätt för sådant ombud, varom nu vore fråga, att åtnjuta rese- och
traktamentsersättning enligt tredje klassen i resereglementet icke sakna fog. Då reseoch
traktamentsersättningen torde vara avsefid att motsvara de verkliga utgifter, vederbörande
finge vidkännas för resor och kost, syntes det vidare vara befogat, att ombud,
som ej vore domänintendent och i sådan egenskap redan av allmänna medel uppbure
13
Kung], Maj:ts Nåd. Proposition Nr 40.
arvode för skyldigheten att stå det allmänna till buds vid förrättningar, avseende
vården om kronans fasta egendom, finge åtnjuta ett särskilt såsom arvode för själva
uppdraget avsett belopp, vilket kommittén ansåge skäligen böra utgå med 10 kronor
för var förrättning. Uttrycklig föreskrift härutinnan torde böra meddelas i den kungörelse,
som kunde komma att i ämnet utfärdas.
Vid behandlingen av nu förevarande fråga både kommittén icke förbisett, att vad
kommittén föreslagit immbure ett avsteg från de bestämmelser, som skulle tillämpas,
sedan ecklesiastik boställsordning och arrendeförorduingen blivit för det särskilda pastoratet
gällande. Boställsordningen vore byggd på den förutsättning, att fögderitjänsteman
och kontraktsprost skulle äga tillräcklig kompetens för förrättningar av ifrågavarande
slag (jfr 33, 36 och 47 §§,); och enligt arrendeförordningen skulle fögderitjänsteman
och kontraktsprost deltaga i arrendevärderingen. Med hänsyn därtill att, såsom förut
anförts, det särskilt vid syner enligt 64 § boställsordningen vore angeläget att hava
tillgång till fullt sakkunnigt ombud, som bevakade det allmännas rätt, och då deu
ordning, som vid sådan syn skulle iakttagas, vore beroende av vad dittills varit gällande,
både kommittén ansett sig oförhindrad att bos Kungl. Maj:t väcka förslag
dels om förtydligande av de hittills gällande bestämmelserna därhän, att kronoombud
alltid skulle vara tillstädes vid syn enligt 64 §, och dels om anvisande av ersättning
åt sådant kronoombud, även om han ej vore fögderitjänsteman.
Då den verkställda granskningen av inkomna syneinstrument givit vid
handen, att åtskilliga omständigheter, som inverkade på kyrkofondens
och det allmännas rätt, blivit förbisedda, hade kommittén vidare funnit av
behovet påkallat, att kronoombudets uppmärksamhet måtte fästas på vissa
omständigheter, som särskilt vore att beakta. Detta ansåge kommittén
lämpligast kunna ske genom överlämnande till vederbörande ombud av
en promemoria, innehållande ett angivande av berörda omständigheter;
och hade kommittén låtit utarbeta förslag till en dylik promemoria jämte
därvid fogade anmärkningar.
Kommittén hade jämväl till övervägande upptagit frågan, huruvida anledning
kunde föreligga att tillse, det de olika synerättsbesl liten kom me
under lämplig skärskådan i ändamål att undersöka, om skäl till anförande
av besvär däremot kunde förefinnas. På grund av bestämmelserna i 30 §
ecklesiastik boställsordning kunde det måhända anses självfallet, att det
skulle vara domkapitlets ensak att i avseende å ifrågavarande syner bevaka
det allmännas rätt. Emellertid hade domkapitlen dittills låtit sig
nöja med de meddelade synerättsutslagen, ehuru anledning icke saknats
för deras överklagande. Denna omständighet syntes tala för att någon
central myndighet fortfarande måtte sättas i tillf lille att granska och i
händelse av befogenhet överklaga synerättsbesluten. Den centrala myndighet,
som dylik befogenhet kunde tillkomma, syntes icke kunna vara någon
annan än kammarkollegium genom dess advokatfiskalsäinbete. Det syntes
även vara ändamålsenligt, att domkapitlen anbefalldes att, i sammanhang
14
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 40.
därmed, att de beslöte besvärs anförande mot något synerättsbeslut, därom
underrätta den centrala myndigheten.
Kyrkofondskommitténs betänkande utmynnade i en hemställan därom,
att Kungl. Maj:t täcktes
dels i avseende å tillämpningen av nådiga förklaringen den 23 mars
1807 över allmänna lagens stadganden i åtskilliga rum m. m., punkt 34,
och nådiga kungörelsen den 30 december 1863 angående ändring i föreskrifterna
om kronoombuds förordnande att närvara vid vissa allmänna
förrättningar föreskriva, att, då syn skulle hållas å ecklesiastikt boställe på
grund av bestämmelsen i 64 § 1 mom. ecklesiastik boställsordning den 9
december 1910, Kungl. Maj:ts befallningshavande skulle förordna kronoombud
att bevaka det allmännas rätt, därvid Kungl. Maj:ts befallningshavande
hade att till sådant ombud utse lämplig, i lanthushållning förfaren person,
med iakttagande att i största möjliga utsträckning en och samma person
anlitades för alla förekommande syner inom varje särskilt län,
dels beträffande ersättning till sådant ombud föreskriva, att kronoombud
finge, där icke ersättning till ombudet skulle utgå på sätt i nådiga
kungörelsen den 22 september 1899 angående kostnadsersättning till landsstats-
och ecklesiastika tjänstemän för en del resor inom tjänstgöringsdistrikten
vore stadgat, av statsmedel erhålla resekostnads- och traktamentsersättning
enligt tredje klassen i gällande resereglemente samt därutöver,
där ombudet ej vore domänintendent, arvode med 10 kronor för varje
förrättning,
dels ock anbefalla ej mindre Kungl. Maj:ts befallningshavande att tillhandahålla
kronoombuden omförmälda promemoria till ledning för de vid
syner enligt 64 § ecklesiastik boställsordning förordnade allmänna ombud
jämte tillhörande anmärkningar, än även domkapitlen att, där domkapitel
funne skäl anföra besvär över något av synerätt i anledning av syn enligt
64 § ecklesiastik boställsordning meddelat beslut, i sammanhang med besvärens
anförande till kammarkollegii advokatfiskal insända avskrift av
besvärsskriften.
Yttranden
över kyrkofondsknmmitténs
betänkande.
Över kyrkofondskommitténs betänkande i detta ärende inhämtades
yttranden från överståthållarämbetet, Kungl. Maj:ts befallningshavande i
samtliga län, domkapitlen och Stockholms stads konsistorium, varjämte
kammarkollegium, efter hörande av sitt advokatfiskalsämbete, och statskontoret
den 15 maj 1916 avgåvo gemensamt underdånigt utlåtande. Ytterligare
skrivelser i ärendet inkommo från hovrättsrådet K. J. Ekman samt
från allmänna svenska prästföreningen.
Av de lokala myndigheterna tillstyrkte de flesta förslaget därom, att
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 40.
15
kronoombud måtte förordnas att bevaka det allmännas rätt vid syn, som
hölles å ecklesiastikt boställe på grund av bestämmelsen i 64 § 1 mom.
ecklesiastik boställsordning. Några myndigheter vitsordade därvid förefintligheten
av de utav kommittén angivna oegentligheterna. En och annan
av dem, som uttalade sig i tillstyrkande riktning, framhöll emellertid tillika,
att konsistorieombuden icke saknade skicklighet för uppdrag i fråga.
Kammarkollegii advokatfiskalsämbete meddelade, att ämbetet granskat
ett större antal instrument över husesyner av ifrågavarande art, och vitsordade
till alla delar kommitténs uppgifter angående dittills vid sådana
förrättningar förekomna missförhållanden. Ämbetet förmälde sig jämväl
hava funnit, att det av kommittén framlagda förslaget innefattade en effektiv
lösning av frågan, huru dessa missförhållanden för framtiden skulle
kunna undvikas, men fäste tillika uppmärksamheten vid att med förslagets
genomförande vore förenade icke obetydligt ökade utgifter för statsverket.
Några Kungl. Maj:ts befallningshavande och domkapitel avstyrkte
emellertid kommitténs förslag eller uttalade sig tveksamt om detsamma.
Därvid framhölls, bland annat, att boställets och kyrkofondens intressen icke
syntes stå i den motsats till varandra eller vara så skilda, att de icke
skulle kunna tillfyllestgörande tillgodoses av allenast ett allmänt ombud,
konsistorieombud, om blott lämplig instruktion lämnades ombudet. I enahanda
riktning har allmänna svenska prästföreningen efter en ingående
motiverin°- uttalat sig i sin ovanberörda skrivelse.
Beträffande det av kommittén föreslagna arvodet för kronoombuden —
10 kronor för varje förrättning — uttalade åtskilliga bland de lokala myndigheterna
såsom sin mening, att detta arvode vore för knappt avmätt.
Sålunda föreslogo Kungl. Maj:ts befallningshavande i Västerbottens och
Örebro län dess förhöjning till respektive minst 20 och minst 25 kronor.
Kungl. Maj:ts befallningshavande i Kristianstads län ansåg, att länsstyrelsen
borde hava befogenhet att efter särskild prövning kunna i visst fall bestämma
arvodet till högre belopp än det av kommittén föreslagna, och
enligt Kungl. Maj:ts befallningshavandes i Kalmar län åsikt borde det
föreslagna arvodesbeloppet beräknas efter förrättningsdag, ej efter förrättning.
Vissa myndigheter ansågo arvodet hora tillkomma även domänintendent,
som förordnades såsom ombud. Såsom skäl härför åberopades, att
domänintendent icke utan frivilligt åtagande kunde givas nu ifrågasatta
uppdrag.
Åtskilliga myndigheter ansågo, att ersättningen till kronoombudet
borde utgå ur kyrkofonden.
16
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 40.
Mot det av kyrkofondskommittén framlagda förslaget till promemoria,
avsedd att tillhandahållas kronoombuden, framfördes från olika håll en
del mer eller mindre ingående anmärkningar, vilka huvudsakligen gingo
ut därpå, att den avträdande boställshavarens och den blivande prästgårdsinnehavarens
intressen borde vid syneförrättningarna på ett verksamt sätt
tillgodoses.
Den av kyrkofondskommittén föreslagna anordningen beträffande synerättsbeslutens
granskning för fullföljdsändamål föranledde från ortsmyndigheternas
sida icke någon erinran.
O O
I sitt ovanberörda den 15 maj 1916 avgivna underdåniga utlåtande
i detta ärende yttrade kammarkollegium och statskontoret bland annat
följande:
Vad kommittén anfört till stöd för förslaget därom, att särskilda kronoombud
måtte förordnas att vid syner enligt 64 § ecklesiastik boställsordning bevaka det allmännas,
däri inbegripet kyrkofondens, rätt, funne ämbetsverken vara förtjänt av uppmärksamhet.
Behovet av att det allmännas rätt vid sådana syner måtte kunna iakttagas bättre
än vad hittills varit fallet, hade blivit ganska allmänt erkänt av de vederbörande, av
vilkas yttranden ämbetsverken haft tillfälle att taga del. Vissa av bemälda myndigheter
både emellertid ansett, att det skulle vara tillfyllest, om den av kommittén utarbetade
promemorian — enligt eu och annans mening något modifierad — ställdes
till konsistorieombudets förfogande. Kommittén syntes själv icke hava varit alldeles
främmande för denna tanke, i det kommittén uttalat såsom sin mening, att konsistorieombudet
skulle kunna under vissa personliga förutsättningar bevaka även kyrkofondens
rätt. Emellertid hade kommittén på närmare angivna skäl stannat vid att föreslå,
att det av kommittén såsom nödigt ansedda sakkuuniga biträdet skulle få ställningen
av kronoombud. Vad som kunde anses tala mot den ifrågasatta anordningen vore givetvis
den av vissa bland, de hörda myndigheterna samt av advokatfiskalsämbetet framhållna
ökningen i kostnaden.
Ämbetsverken, som funne de av kommittén i ämnet uttalade synpunkterna vara
välgrundade, ansåge, att behovet av ett i lanthushållning förfaret ombud och önskvärdheten
av att i största möjliga utsträckning en och samma person måtte anlitas
för all% förekommande syner inom varje särskilt län vore för frågan avgörande, och
biträdde alltså kommitténs i denna del av ärendet uttalade mening.
Till förmån för förslaget om ett sakkunnigt biträde talade ock, att statsmakterna
i avseende å förvaltningen av statens domäner inrättat en sakkunnig institution, domänintendenterna.
Med anledning av de erinringar, som framställts mot beloppet av det för själva
uppdraget utgående arvodet, ansåge ämbetsverken detsamma lämpligen böra så till vida
höjas, att det beräknades med 15 kronor för varje syneförrättning, ävensom att, för
det fall förrättningen toge två eller flera dagar ^anspråk, arvodet ökades med 10
kronor för varje förrättmngsdag utöver den första. Övervägande skäl syntes ock, enligt
ämbetsverkens mening, tala för att domänintendent, som mottoge förordnande
såsom kronoombud, erhölle samma av ämbetsverken föreslagna särskilda arvode.
17
Kungl. Maj:ls Nåd. Proposition Nr 40.
Ämbetsverken övergå härefter till att yttra sig om det särskilda spörsmål,
som utgör anledningen till att jag i dag för Kungl. Maj:t anmäler
förevarande ärende, nämligen frågan därom, huru de med kronoombudens
anlitande förenade särskilda kostnader skola täckas. Därom yttra ämbetsverken
följande:
Kommitténs hemställan, att det ifrågasatta kronoombudet skulle erhålla ersättning
av statsmedel, torde förutsätta, att de uppkommande kostnaderna jämväl borde
slutligen stanna å statsverket. Starka skäl syntes ämbetsverken likväl tala för att berörda
kostnader, vilka förorsakades av eu anordning, tillkommen för kyrkofondens räkning
och främst syftande till dennas fördel, ock borde bestridas av nämnda fonds
medel. Grundsatsen om skyldighet för publik kassa och fond att, då dess rätt och
bästa påkallat kronoombuds förordnande, gottgöra resekostnaden för ombudet vore ock
fastställd i den av kommittén i dess hemställan åberopade nådiga kungörelsen den 22
september 1899, såsom framginge av stadgandet i 3 § 1 mom. av nämnda kungörelse.
Dä vidare, såsom nyss erinrats, nu ifrågavarande utgifter hänförde sig till åtgärder,
nödvändiga för tillgodoseendet av kyrkofondens intressen, och förty vore att anse såsom
fonden vidkommande förvaltningsutgifter, syntes ämbetsverken bestämmelserna i lagen
om kyrkofond den 9 december 1910 icke utgöra hinder för att fonden själv gäldade
kostnader av förevarande slag.
Ämbetsverken förklarade sig vidare icke hava något att erinra mot
vad kommittén yttrat och hemställt i fråga om fullföljd av talan mot
synerätts beslut i ärenden av nu ifrågavarande beskaffenhet.
Beträffande det av kommittén utarbetade förslaget till promemoria
till ledning vid ifrågavarande syneförrättningar anförde ämbetsverken
— efter att närmare hava yttrat sig angående vissa av förslagets detaljer—- att ämbetsverken ansåge lämpligast, att det överlämnades åt kollegii advokatfiskal
att med ledning av omförmälda promemoria utarbeta och tillhandahålla
vederbörande myndigheter instruktioner för kronoombuden i föreslaget
syfte.
Vid ämbetsverkens beslut i förevarande ärende anmäldes skiljaktig
mening av två bland representanterna för statskontoret, vilka dels vände
sig mot vissa delar av den föreslagna promemorian, dels hänvisade till
den utvägen, att särskilda kronoombud förordnades endast i sådana fall,
där Kungl. Maj:ts befallningshavande efter domkapitlets hörande funne,
att befogenhet att bevaka det allmännas rätt icke borde anförtros åt konsistorieombudet.
Sådant detta ärende förelåg, efter det kammarkollegium och statskontoret
avgivit sitt ovanberörda utlåtande, syntes det angeläget att göra
ärendet till föremål för ytterligare utredning, och på min hemställan
Bihang till riksdagens protokoll 1917. 1 sand. 33 höft. (Nr 40—41.) 3
t
Särskilda sakkunniga.
Kungl. Maj:ts
cirkulär den
30 juni 1916.
18 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 40.
täcktes Kungl. Maj:t den 21 juni 1916 bemyndiga chefen för ecklesiastikdepartementet
att tillkalla högst tre sakkunniga för att inom departementet
biträda vid fortsatt beredande av ifrågavarande ärende.
I enlighet härmed tillkallade jag för berörda ändamål generaldirektören
greve H. H:son Wachtmeister, kontraktsprosten K. L. Lindberg och ledamoten
av riksdagens första kammare, t. f. domänintendenten E. A. Lindblad,
och dessa sakkunniga inkommo den 29 juni 1916 till ecklesiastikdepartementet
med ett yttrande i ärendet, innefattat i ett protokoll vid
sammanträde den 28 i samma månad.
De sakkunniga förmälde sig hava till övervägande upptagit frågan,
huruvida, på sätt av kyrkofondskommittén föreslagits, kronoombud borde
av Kungl. Maj:ts befallningshavande förordnas för alla de syner, som komme
att hållas å ecklesiastikt boställe på grund av bestämmelsen i 64 § 1
mom. ecklesiastik boställsordning, eller huruvida dylikt förordnande borde
meddelas endast i de fall, då särskilda omständigheter kunde anses sådant
påkalla. Därvid hade greve Wachtmeister och Lindblad anslutit sig till
vad kyrkofondskommittén i detta hänseende föreslagit, under det att Lindberg
uttalat den meningen, att särskilt ombud för tillgodoseende av kyrkofondens
intressen borde förordnas endast där sådant av domkapitlet prövades
erforderligt samt att förordnandet borde meddelas av domkapitlet.
Beträffande kyrkofondskommitténs förslag till promemoria för kronoombuden
hemställde de sakkunniga om en del mer eller mindre ingående
ändringar och uttalade den meningen, att en dylik promemoria borde tillställas
även de för ifrågavarande syner förordnade konsistorieombuden.
Vid ärendets föredragning den 30 juni 1916 beslöt Kungl. Maj:t, i
enlighet med min hemställan, att cirkulär i ärendet skulle utfärdas till
Kungl. Maj:ts befallningshavande och till domkapitlen. För innehållet i detta
cirkulär, som jag omnämnt redan i början av mitt anförande under denna
punkt, torde jag här få lämna en mera utförlig redogörelse.
Efter en erinran om de bestämmelser i hithörande avseende, som, på
sätt förut är sagt, meddelats genom nådiga förklaringen den 23 mars 1807
och nådiga kungörelsen den 30 december 1863, fann Kungl. Maj:t genom
nämnda cirkulär gott — enär vid de syner, som skola hållas å ecklesiastika
boställen i enlighet med bestämmelserna i 64 § 1 mom. av ecklesiastik
boställsordning den 9 december 1910, sådana särskilda förhållanden
kunde föreligga, som påkallade närvaron av kronoombud — erinra Kungl.
Maj:ts befallningshavande, att, när efter anmälan av vederbörande domkapitel
eller syneförrättare eller eljest anledning därtill ansåges föreligga,
särskilt ombud borde, jämlikt ovannämnda nådiga förklaring och kun
-
19
Kungl. Maj:tu Nåd. Proposition Nr 40.
görelse, av Kungl. Maj:ts befallningshavande förordnas att vid syner av
nyssbevörda slag bevaka det allmännas rätt; och borde till sådant ombud
utses lämplig, i lanthushållning förfaren person samt i största möjliga utsträckning
eu och samma person anlitas för alla förekommande syner inom
varje särskilt län.
T fråga om ersättning till dessa kronoombud föreskrevs, efter vad förut
är omnämnt, att, där icke ersättningen skulle utgå på sätt stadgats x nadiga
kungörelsen den 22 september 1899 angående kostnadsersättning till
landsstats- och ecklesiastika tjänstemän för en del resor inom tjenstgöringsdistrikten,
ombudet skulle av statsmedel erhålla resekostnads- och traktamentsersättning
enligt tredje klassen i gällande resereglemente samt därutöver
särskilt arvode, vilket skulle utgå med 15 kronor för varje
syneförrättning samt, för det fall att förrättningen toge mer än en dag i
anspråk, med ytterligare 10 kronor för varje överskjutande förrättningsdag;
och skulle ersättningsbelopp, som icke utginge enligt nådiga kungörelsen
den 22 september 1899, av Kungl. Maj:ts befallningshavande förskotteras
av tillgängliga medel samt framdeles av statskontoret hos Kungl.
Maj:t anmälas till ersättande.
På det att inom de särskilda länen såvitt möjligt en och samma person
skulle kunna anlitas såsom kronoombud, borde vid utsättande av de i
64 § 1 mom. ecklesiastik boställsordning omförmälda syner, vid vilka kronoombud
ansåges böra vara tillstädes, iakttagas, att, där sådant lämpligen
kunde ske, förrättningarna komme att äga rum å tider, som möjliggjorde
en dylik anordning; och hade Kungl. Maj:ts befallningshavande att i god
tid hänvända sig i berörda syfte till vederbörande domare och domstolar,
som borde, samtidigt därmed att uppgift lämnades domkapitlet om tid
för syneförrättning, därom underrätta jämväl befallningshavanden.
Vidare omförmäldes i cirkuläret, att till ledning för konsistorie- och
kronoombud vid syner enligt 64 § 1 mom. ecklesiastik boställsordning utarbetats
en promemoria, av vilken ett antal exemplar komme att tillställas
befallningshavandena och domkapitlen; och anbefalldes berörda myndigheter
draga försorg därom, att promemorian tillhandahölles vederbörande
ombud.
Slutligen fann Kungl. Maj:t gott dels erinra, att, på grund av
stadgandena i nådig kungörelse den 16 maj 1827 och nådigt brev den
8 december 1848, det ålåge befallningshavandena att tillse, att beträffande
syner av ifrågavarande slag, vid vilka kronoombud vore tillstädes,
synerättens protokoll och utslag snarast möjligt insändes till
kammarkollegium, dels ock anbefalla domkapitlen att, där domkapitel funne
skäl anföra besvär över något av synerätt i anledning av syn enligt 64 §
20
Departe
mentschefen.
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 40.
1 mom. ecklesiastik boställsordning meddelat beslut, i sammanhang med
besvärens anförande till kammarkollegium insända avskrift av besvärsskrift^.
Såsom den föregående redogörelsen giver vid handen, blev frågan om
täckande av de kostnader, som uppkomme genom anordningen med särskilda
kronoombud, där dessa icke ägde åtnjuta ersättning enligt nådiga
kungörelsen den 22 september 1899, icke slutligt löst genom Kungl. Majfts
beslut den 30 juni 1916. Därvid föreskrevs allenast, att ifrågavarande
ersättningsbelopp skulle av Kungl. Maj:ts befallningshavande förskottsvis
utbetalas och framdeles hos Kungl. Maj:t anmälas till ersättande.
Enligt kyrkofondskommitténs förslag skulle ifrågavarande ersättningsbelopp
gäldas av statsmedel. I likhet med kammarkollegium och statskontoret
kan jag för min del icke anse, att dessa kostnader böra slutligt
stanna å statsverket. Då den anordning, varom här är fråga, har till
syfte att, bättre än hittills kunnat ske, tillgodose kyrkofondens intressen,
kan det icke vara annat än rimligt, att kostnaderna för anordningen
bestridas av fondens medel.
Däremot måste jag, i olikhet med ämbetsverken, anse, att lagen om
kyrkofond den 9 december 1910 icke medgiver, att fonden belastas med
utgifter för berörda ändamål. Nämnda lag innehåller i 6 § ett utförligt
angivande av de särskilda slag av utgifter, som skola utgöras av kyrkofonden,
och det synes näppeligen möjligt att under någon av de sålunda
angivna utgiftsrubrikerna inbegripa ifrågavarande kostnadsersättningar.
Ärendet, torde därför böra i denna del underställas riksdagen och kyrkomötet.
Jag erinrar, att den anordning med särskilda kronoombud, som omförmäles
i nådiga cirkuläret den 30 juni 1916, endast avser sådana syner,
som skola hållas å ecklesiastika boställen i enlighet med bestämmelserna i
64 § 1 mom. ecklesiastik boställsordning. Dessa bestämmelser äga tilllåmpning
allenast på s}mer, som året innan ny lönereglering i ett pastorat
första gången träder i kraft förrättas å äe inom pastoratet belägna
boställen, som då utgöra bostadsboställen för löntagare eller eljest innehavas
av sådana. Redan genom denna begränsning är anordningens provisoriska
karaktär tydligt angiven. Från kyrkofondskommitténs sida har emellertid
uttryckligen framhållits, att det av kommittén framlagda förslaget, som föranledde
utfärdandet av nyssberörda nådiga cirkulär, endast innebure en
interimsåtgärd i avvaktan på en mera effektiv lagstiftning. Under dessa
förhållanden synes mig den framställning, som bör avlåtas till riksdagen
och kyrkomötet om rätt att för beredande av ersättning åt kronoombuden
21
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 40.
anlita kyrkofondens tillgångar, icke böra taga formen av förslag till ändring
i lagen om kyrkofond, utan torde det vara tillräckligt att hos riksdagen
och kyrkomötet begära ett medgivande i angivet syfte.
På grund av vad jag sålunda anfört hemställer jag nu, att Eders
Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen medgiva,
att ersättning till kronoombud vid sådana syner,
som hållas å ecklesiastika boställen i enlighet med
bestämmelserna i 64 § 1 inom. av ecklesiastik boställsordning
den 9 december 1910, må i sådana fall, där
icke ersättningen skall utgå på sätt stadgats i nådiga
kungörelsen den 22 september 1899 angående kostnadsersättning
till landsstats- och ecklesiastika tjänstemän
för en del resor inom tjänstgöringsdistrikten, från och
med den 1 juli 1916 räknat utgöras av kyrkofonden i
enlighet med de närmare föreskrifter, som av Kungl.
Maj:t äro eller kunna varda meddelade.
Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan behagade Hans Maj:t Konungen lämna nådigt
bifall; och skulle proposition av den lydelse, bilaga vid
detta protokoll utvisar, avlåtas till riksdagen.
Ur protokollet:
Gunnar Holmström.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (2)
2 kopplingar.
- Rskr. 1917:124 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ersättning till kronoombud vid vissa ecklesiastika boställssyner. a1 i texten
- LU 1917:40 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ersättning till kronoornbud vid vissa ecklesiastika boställssyner. s. 1 i texten