Angående gift kvinnas anställning vid postverket, telegrafverket och statens järnvägar
45 sidor, varav 43 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 43 av 45 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1917:65, Angående gift kvinnas anställning vid postverket, telegrafverket och statens järnvägar
Dokumentets text
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 65.
1
Nr 65.
Kungl. Maj:ts nådiga proposition till riksdagen angående
gift kvinnas anställning vid postverket, telegrafverket och
statens järnvägar; given Stockholms slott den 30 december
1916.
Under åberopande av bifogade utdrag av statsrådsprotokollet över
civilärenden för denna dag vill Kungl. Maj:t härmed föreslå riksdagen
att besluta de tillägg till avlöuingsreglementena för tjänstemän vid
postverket den 20 juni 1913, vid telegrafverket den 11 oktober 1907
och vid statens järnvägar den 30 juni 1916, som framgå av de vid statsrådsprotokollet
fogade förslag till nådiga kungörelser i ämnet.
De till ärendet hörande handlingar skola tillhandahållas riksdagens
vederbörande utskott; och Kungl. Maj:t förbliver riksdagen med all
kungl. nåd och ynnest städse välbevågen.
GUSTAF.
Oscar von Sydow.
Bihang till riksdagens protokoll 1917. 1 samt. 52 höft. (Nr 65.)
1
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj:ts K åd. Proposition Kr 65.
ö
Utdrag av protokollet över civilärenden, hållet inför Hans
Maj-,t Konungen i statsrådet ä Stockholms slott den 30
december 1916.
Närvarande:
Hans excellens hen- statsministern Hammarskjöld,
Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Wallenberg,
Statsråden Hasselrot,
von Sydow,
friherre Beck-Friis,
Stenberg,
Linnér,
Mörcke,
Vennersten,
Westman,
Broström.
Departementschefen, statsrådet von Sydow anförde vidare:
Jag ber härmed för Kungl. Maj:t få framlägga frågan om gift
kvinnas anställning i ordinarie tjänst vid post- och telegrafverken samt
statens järnvägar.
Inledningsvis må erinras, att vid 1912 års riksdag fastställts allmänna
grunder i fråga om rätt för kvinnliga befattningshavare vid
vissa verk och anstalter att i händelse av giftermål bibehållas vid sin
anställning. Dessa grunder avsågo dock icke post- och telegrafverken
samt statens järnvägar, utan för dessa gällde och gäller fortfarande, att,
om kvinna, som innehar ordinarie befattning, träder i äktenskap, hon
skall anses hava frånträtt befattningen.
I anledning av den sålunda rådande olikheten anbefallde Kungl.
Maj:t genom beslut den 29 juni 1912 generalpoststyrelsen, telegrafsty
-
3
Kungl. Maj:tv Nåd. Proposition Nr 65.
relsen och järnvägsstyrelsen att efter verkställd utredning avgiva utlåtande,
huruvida och i vad man vid nämnda kommunikationsverk anställd
kvinnlig befattningshavare, som itiginge äktenskap, kunde äga bibehålla
sin anställning.
Enär av de från dessa tre styrelser inkomna utlåtanden syntes
framgå, att en ändring i de hittills gällande bestämmelserna kunde
komma att medföra vissa verkningar med avseende å den kvinnliga
personalens rekrytering och jämväl beträffande vederbörande verks
stater, vilket allt krävde en närmare undersökning, hemställde chefen
för civildepartementet vid ärendets föredragning inför Kungl. Maj:t den
21 november 1913, att nyssnämnda utlåtanden med utdrag av statsrådsprotokollet
måtte överlämnas till finansdepartementet för att av detsamma
remitteras till löneregleringskommittén.
Sedan löneregleringskommittén anbefallts att avgiva utlåtande i
ärendet och till kommittén för att tagas i övervägande vid avgivande
av det sålunda infordrade utlåtandet överlämnats en underdånig framställning
från kvinnliga postföreningen, kvinnliga telegrafpersonalens
förening och statsbanornas kvinnliga tjänstemannaförening, har kommittén
med skrivelse den 12 juli 1915 överlämnat betänkande, delen
XLVil, innefattande utlåtande i fråga om gift kvinnas anställning i
ordinarie tjänst vid post- och telegrafverken samt statens järnvägar.
Över kommitténs betänkande hava infordrade utlåtanden avgivits
av generalpoststyrelsen den 1 oktober 1915, av järnvägsstyrelsen den 31
januari 1916 och av telegrafstyrelsen den 18 februari 1916.
Beträffande tillkomsten av förutnämnda, vid 1912 års riksdag fastställda
allmänna grunder i fråga om rätt för kvinnliga befattningshavare
vid vissa verk och anstalter att i händelse av giftermål bibehållas vid
sin anställning må följande nämnas.
I det betänkande, delen XXIX, löneregleringskommittén den 29
juni 1911 avgav i fråga om uppförande i stat av vissa biträden hos
ämbetsverk och myndigheter, förutsatte kommittén, att till de befattningar,
om vilka då var fråga, icke finge befordras gift kvinna, utan
allenast sådan, som vore ogift eller änka.
Vad åter angick spörsmålet, huruvida kvinnlig befattningshavare,
som trädde i gifte, kunde få kvarstå i befattningen eller ej, erinrade
kommittén, att detta spörsmål var olika besvarat inom skilda områden
av statstjänsten. Kommittén lämnade en utförlig redogörelse för de i
nämnda avseende gällande bestämmelser, vilken redogörelse innehöll
bland annat följande.
1912 års
grunder.
4
Ktrngl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 65.
Uti § 38 i instruktionen för generalpoststyrelsen den 31 december 1909 stadgades,
att till vissa i postverkets stater angivna befattningar även kunde antagas
myndig kvinna, vilken vore ogift eller änka, men att, om kvinna, som innehade
sådan befattning vid postverket, trädde i gifte, hon skulle anses hava frånträtt befattningen,
likväl med rätt för styrelsen att, om särskilda omständigheter därtill föranledde,
behålla henne såsom extra tjänsteman.
I §§ 77 och 128 av instruktionen för järnvägsstyrelsen med underlydande
distriktsförvaltningar den 31 december 19071) föreskrevs, att, därest kvinna, som å
ordinarie stat innehade tjänst vid styrelsen eller vid distrikt, trädde i gifte, hon
skulle anses hava frånträtt sin befattning, styrelsen respektive distriktsförvaltningen
dock obetaget att, där sadant ansåges lämpligt, bibehålla henne i extra tjänst.
Jämväl i instruktionen för telegrafstyrelsen den 11 oktober 1907, § 30, fanns
stadgat, att, om kvinna, som innehade tjänst å ordinarie stat vid telegrafverket,
trädde i gifte, hon skulle anses hava frånträtt befattningen, styrelsen dock obetaget
att, där sådant ansåges lämpligt, bibehålla henne i extra tjänst.
Enligt kungl. kungörelsen den 30 september 1910 angående villkor och bestämmelser
för åtnjutande av avlöningsförmåner enligt den från och med år 1911 gällande
ordinarie stat för fångvårdsstaten var kvinnlig befattningshavare, som ingick äktenskap,
skyldig avgå från tjänsten, om fångvårdsstyrelsen funne det nödigt.
I instruktion för generaltullstyrelsen den 2 december 1910, § 20, stadgades, att,
om kvinna, som innehade ordinarie skrivbiträdesbefattning hos styrelsen, trädde i
gifte, hon skulle anses hava frånträtt befattningen, styrelsen dock obetaget att, där
sådant ansåges lämpligt, bibehålla henne i extra tjänst.
Efter övervägande av vad uti förenämnda hänseenden fanns föreskrivet
för skilda områden av statstjänsten, fann löneregleringskommittén
beträffande de . biträdesbefattningar, om vilka det i kommitténs betänkande
den 29 juni 1911 var fråga, lämpligast, att i berörda hänseende
bleve meddelade bestämmelser i huvudsaklig överensstämmelse med dem,
som gällde för generaltullstyrelsens skrivbiträden samt för kvinnliga
tjänstemän vid postverket, statens järnvägar och telegrafverket.
Kvinna, som innehade ordinarie biträdesbefattning, skulle alltså, om
hon inginge äktenskap, anses hava därmed frånträtt befattningen, vederbörande
myndighet, som anställt henne, obetaget, att, där sådant befunnes
lämpligt, bibehålla henne i extra tjänst eller använda henne
såsom tillfälligt biträde.
I avseende å kommitténs uttalande uti nu ifrågavarande hänsende
var en av kommitténs ledamöter skiljaktig.
Han ansag, att i detta hänseende borde få komma i tillämpning vad som
enligt den förenämnda kungl. kungörelsen den 30 september 1910 funnes före
-
*) Enahanda bestämmelser i förevarande ämne, som funnos intagna i §§ 77 och 128 av
instruktionen den 31 december 1907, återfinnas i §§ 75 och 128 av instruktionen för järnvägsstyrelsen
med underlydande distriktsförvaltningar den 19 november 1914.
Kungl. 3Iaj:ts Nåd. Proposition Nr 05. 5
skrivet därom, att kvinnlig befattningshavare å fångvårdsstaten, som inginge äktenskap,
vore skyldig avgå från tjänsten, om fångvårdsstyrelsen funne det nödigt.
Aven om i avseende å kommunikationsverkon skulle anses lämpligt att upprätthålla
den bestämmelse, som för det dåvarande gällde i fråga om generaltullstyrelsens
kvinnliga skrivbiträden — därvid dock enligt reservantens mening måste tagas i
betraktande, att bestämmelsen drabbade mindre hårt inom dessa verk med deras rikligare
möjligheter till beredande av anställning i extra tjänst — syntes det honom
dock beträffande andra verk och myndigheter, där tillfällena till användning av
tillfälliga kvinnliga biträden säkerligen vore synnerligen sparsamt förekommande,
innebära en onödig hårdhet mot de kvinnliga biträdena att förbinda ingående i
äktenskap med ovillkorligt skiljande från innehavande ordinarie befattning.
De allmänna principerna beträffande fasta biträdens uppförande i
stat hos vissa ämbetsverk och myndigheter blevo, efter det kommitténs
omförmälda betänkande avgivits samt vederbörande ämbetsverk och myndigheter
blivit hörda däröver, föremål för uttalande av chefen för finansdepartementet
i anförande till statsrådsprotokoll den 13 januari 1912 [jfr
statsverkspropositionen vid 1912 års riksdag, l:a delen, »Utgifterna.
För flera huvudtitlar gemensamma frågor», sid. 7 och följ.].
Under rubriken »kvinnas frånträdande av befattning vid giftermål»
yttrade departementschefen bland annat följande:
»Av de över kommitténs betänkande hörda myndigheterna har ett icke ringa
antal uttalat sig i samma eller ungefärligen samma riktning som reservanten.
I denna fråga anser även jag mig böra ansluta mig till den av reservanten
uttalade mening, om jag ock ifrågasätter en något annan avfattning av förevarande
villkor än reservanten synes hava tänkt sig. Oavsett den synpunkt, som för honom
varit bestämmande och som ju hänför sig till ifrågavarande kvinnors eget intresse,
kan jag icke finna det annat än i och för sig mindre ändamålsenligt att staten avskär
sig själv möjligheten att använda en funktionär på en plats, för vilken denna
kanske visat sig särskilt skickad. En sådan anordning lärer icke heller ur annan synpunkt
kunna anses oundgänglig, därest allenast, såsom avsett är, varder lagt i vederbörande
myndighets hand att pröva, när det allmännas intresse kräver, att kvinnlig
befattningshavare ej vidare bibehålies i sin tjänst.
I likhet med löneregleringskommittén anser jag väl, att gift kvinna som regel
icke bör befordras till tjänst, varom här är fråga. Då emellertid fall lära förekomma,
då en sådan befordran utan olägenhet för det allmänna kan äga rum, bör regeln
enligt min mening icke göras undantagslös; och torde det lämpligen böra bero på
prövning av Kungl. Maj:t för varje särskilt fall, om medgivande i förevarande avseende
bör lämnas gift kvinna».
Chefen för finansdepartementet hemställde, att vid uppförande i stat
av biträdesbefattningar i huvudsaklig överensstämmelse med av honom
angivna grunder måtte såsom allmänna villkor och bestämmelser att gälla
beträffande dessa befattningar meddelas stadganden, innefattade i tio
särskilda punkter.
6
‘Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 65.
Av dessa voro punkterna 6 och 7 så lydande:
»6) att gift kvinna må till biträdestjänst befordras allenast efter av Kungl.
Maj:t på framställning i varje särskilt fall lämnat medgivande;
7) att, där kvinnlig innehavare av biträdestjänst ingår äktenskap, hon icke
skall vara skyldig att av sådan anledning avgå från tjänsten, därest icke vederbörande
överordnade myndighet med hänsyn till det allmännas intresse finner det nödigt».
Vad chefen för finansdepartementet hemställt godkändes av Kungl.
Maj:t; och tillställdes utdrag av statsrådsprotokollet, i vad det avsåg,
förutom annat, fasta biträdens uppförande i stat hos vissa ämbetsverk
och myndigheter, de övriga departementen för behörigt iakttagande
vid uppgörande av förslag till reglering av utgifterna under vederbörande
huvudtitlar i riksstaten.
I skrivelse nr 2, angående regleringen av utgifterna under riksstatens
andra huvudtitel, yttrade sig riksdagen under »nedre justitierevisionen»
rörande de av chefen för finansdepartementet angivna grunder för
uppförande i stat av biträdesbefattningar hos ämbetsverk och myndigheter.
Beträffande de bestämmelser, som i de av bemälde departementschef föreslagna
allmänna villkoren intagits under punkterna 6 och 7, hade riksdagen för sin del
funnit desamma välbetänkta och nödvändiga, dock med den ändring, att orden (i
punkten 7) »med hänsyn till det allmännas intresse» syntes böra utbytas mot uttrycket
»med hänsyn till tjänstens behöriga upprätthållande».
I sammanhang därmed hade riksdagen velat uttala, att riksdagen förutsatte,
dels att den överordnade myndighetens prövningsrätt enligt sistberörda bestämmelse
gällde icke blott tidpunkten, då äktenskapet ingicks, utan jämväl allt fortfarande
under den gifta kvinnans kvarstående i tjänsten, dels ock att gift kvinna, som på
grund av samma stadganden prövades av vederbörande överordnade myndighet böra
avgå från tjänsten, ägde rätt att draga denna fråga under Kungl. Maj:ts beprövande.
Den 10 juni 1912 utfärdades kungl. kungörelse (svensk författningssamling
nr 151) angående allmänna villkor och bestämmelser att gälla
för å vissa domstolars, ämbetsverks och myndigheters stater uppförda
biträdesbefattningar.
Av de allmänna villkoren och bestämmelserna voro 6:e och 7:e punkterna
så lydande:
»6) att gift kvinna må till biträdesbefattning befordras allenast efter av Kungl.
Maj:t på framställning i varje särskilt fall lämnat medgivande;
7) att, där kvinnlig innehavare av biträdesbefattning ingår äktenskap, hon icke
skall vara skyldig att av sådan anledning avgå från befattningen, därest icke vederbörande
överordnade myndighet med hänsyn till befattningens behöriga upprätthållande
finner det nödigt.»
Dessa eller med dem ensartade bestämmelser angående gift kvinnas
anställning i ordinarie tjänst hava sedermera städse meddelats för befatt
-
Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 65.
7
uingshavare av här ifrågavarande slag utom vid post- och telegrafverken
samt statens järnvägar, så att andra bestämmelser numera gälla
allenast för kvinnliga befattningshavare vid nämnda tre verk.
Sålunda är jämväl i § 6 3:o av avlöningsreglementet för tjänstemän
vid statens vattenfällsverk den 20 augusti 1013 stadgat.
»Till kvinnlig kontorsskrivarbefattning må gift kvinna befordras allenast efter
av Kung! Maj:t på framställning i varje särskilt fall lämnat medgivande.
Där innehavare av kvinnlig kontorsskrivarbefattning ingår äktenskap, skall hon
icke vara skyldig att av sådan anledning avgå från befattningen, därest icke vattenfallsstyrelsen
med hänsyn till befattningens behöriga upprätthållande finner det nödigt.»
För kvinnliga befattningshavare vid post- och telegrafverken samt
statens järnvägar gälla däremot fortfarande de förut återgivna, i instruktionerna
för de särskilda verken meddelade stadgandena.
Efter denna allmänna översikt övergår jag till den föreliggande
frågan och tillåter mig då först att redogöra för de av generalpoststyrelsen,
telegrafstyrelsen och järnvägsstyrelsen jämlikt Kungl. Maj:ts
beslut den 29 juni 1912 avgivna utlåtandena.
Generalpoststyrelsen har i sitt utlåtande, avgivet den 11 februari
1913, erinrat, hurusom gällande bestämmelser om kvinnas anställande å
ordinarie posttjänst återfunues i § 38 uti instruktionen för styrelsen den
31 december 1909.
Styrelsen har vidare fästat uppmärksamheten därå, att enligt § 2 i
avlöningsreglementet för tjänstemän vid postverket den 27 augusti 1909
varje tjänsteman vore underkastad den utvidgade eller ändrade tjänstgöring
eller den förflyttning till annan tjänstgöringsort eller annan befattning
vid postverket, som kunde varda honom i behörig ordning ålagd. ‘)
Därefter har av styrelsen anförts följande.
De kvinnliga tjänster, vilka funnes upptagna i postverkets stat för driftkostnader,
utgjorde befattningar såsom postmästare av klasserna 3 och 4, förste postexpeditörstjänster
vid distrikts- och lokalförvaltningarna, postexpeditörstjänster hos generalpoststyrelsen
eller vid distrikts- och lokalförvaltningarna samt kvinnliga biträdesbefattningar
hos generalpoststyrelsen eller vid distrikts- och lokalförvaltningarna.
I yttranden, som styrelsen inhämtat från cheferna för de olika postdistrikten —
postdirektörerna — hade framhållits en del synpunkter, som talade mot gift kvinnas bibehållande
i posttjänst. Av dessa synpunkter återgav styrelsen i sitt utlåtande följande.
Redan för ogift kvinna, som innehade befattning i postverket, vore det förenat
med svårighet att underkasta sig de fordringar, som författningsenligt kunde ställas
'') I det nya avlöningsreglemente, som innefattas i kungl. kungörelsen 20/e 1913, förekommer
i § 2 enahanda bestämmelse med tillägg, att förflyttning även kan äga rum till befattning vid
postsparbanken.
Utlåtande av
generalpoststyrelsen
u/i
1913.
8
Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 65.
på henne, exempelvis att hon skulle tjänstgöra när och varhelst sådant krävdes
(tjänstgöring i postkupé vore för henne alltför ansträngande, nattarbete vid postkontor
ansåges böra i så liten omfattning som möjligt åläggas henne, m. m.). Tillätes
kvinnlig befattningshavare att efter ingånget äktenskap kvarstå i tjänsten, skulle
svårigheterna att ordna tjänstgöringen på ett ur såväl tjänstens som befattningshavarens
synpunkt tillfredsställande sätt stundom bliva avsevärda.
Även om det någon gång läte sig göra att ordna hennes tjänstgöring så, att
denna icke komme i strid med hennes husliga plikter, skulle sådant ofta lända den
övriga personalen till förfång eller medföra ökade utgifter för postverket.
Hustruns verksamhet kunde icke förläggas till annan ort än mannens. Skulle
tjänst, som innehades av gift kvinna, indragas, kunde, för att hon skulle få stanna
på samma plats som mannen, bliva nödigt att ålägga någon äldre tjänsteman förflyttning,
såvida icke hänsynen för den gifta kvinnliga tjänstemannen rent av medförde,
att den avsedda indragningen icke komme till stånd.
Om kvinnlig befattningshavare vore gift med posttjänsteman, skulle makarna
säkerligen önska sin tjänstgöring så förlagd, att de finge gemensamma fritider. Vore
mannen postmästare och hustrun postexpeditör vid det postkontor, som av honom
förestodes, uppstode otvivelaktigt olägenheter, i det att den övriga personalen vore
tvungen att taga en viss hänsyn till postmästarens hustru samt, särskilt vid mindre
postkontor, det kunde bliva nödigt, att hustrun avgåve attest beträffande medel m. m.,
som av mannen omhänderhades.
Gift kvinnas arbete i postverket bleve ej av den kvalitet som en kvinnas utan
plikter som maka och mor. Den förras intressen bleve, helt naturligt, splittrade,
och den begränsade tid, gift kvinnlig posttjänsteman i regel kunde ägna åt verket,
medförde givetvis, att hennes duglighet i och intresse för tjänsten så småningom
minskades. Samma skäl, som talade mot bisysslor för posttjänstemän, ägde även
sin tillämpning i fråga om gift kvinnas fasta anställande i praktisk posttjänst.
Vid angivandet av sin egen ståndpunkt i ämnet ansåg sig generalpoststyrelsen
böra förutskicka den anmärkningen, att styrelsen vid prövning, huruvida och i vilken
mån sådant medgivande, varom fråga vore, lämpligen borde kunna lämnas kvinnlig
befattningshavare i postverket, ansett sig böra se saken uteslutande ur synpunkten
av posttjänstens behöriga tillgodoseende.
I verk eller inrättning, där hela personalens tjänstgöring vore av likartad beskaffenhet
och förlagd till ungefär samma tider samt där funktionärs förflyttning från
en till annan ort icke ifrågakomme, kunde det — yttrade styrelsen — ur tjänstens
synpunkt måhända icke vara av så stor betydelse, huruvida kvinnlig befattningshavare
vore gift eller ogift. Helt annorlunda ställde sig förhållandena i ett sådant verk som
postverket med dess skiftande tjänstgöring och dess krav på personalens rörlighet,
vilken vore ett oeftergivligt villkor för att tjänstemännens arbetskraft skulle kunna
på ett rationellt sätt tillvaratagas.
Redan nu gällande rätt för generalpoststyrelsen att, om kvinnlig ordinarie befattningshavare
vid postverket trädde i gifte, undantagsvis behålla henne såsom extra
tjänsteman hade, med hänsyn därtill att gift kvinna i allmänhet endast i inskränkt
mån kunde stå till verkets disposition, på senare tider måst tillämpas på det sätt,
att när gift kvinna fått kvarstå såsom extra posttjänsteman, hon ej erhållit fast
placering, d. v. s. stadigvarande tjänstgöring, utan endast använts å tillfälliga förordnanden.
Därigenom hade hon kunnat bevara sin rätt att, i händelse av äktenskapets
upplösande genom mannens död eller annorledes, åter bliva fast placerad i verket,
vare sig såsom extra eller såsom ordinarie tjänsteman.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kimgl. Mqj.ts Nåd. Proposition Nr 65.
!1
De gifta kvinnliga posttjänstemännen användas således för närvarande huvudsakligen
såsom vikarier för lediga ordinarie tjänstemän. Detta tillskott till reservpersonalen
skulle gå förlorat, om kvinnliga befattningshavare i postverket berättigades
att även efter ingånget äktenskap kvarstå såsom ordinarie tjänstemän. På grund
därav och enär det syntes vara utom allt tvivel, att en ordinarie kvinnlig posttjänsteman,
som vore gift, i allmänhet skulle behöva mer tjänstledighet än eu manlig
eller en ogift kvinnlig posttjänsteman, skulle ett medgivande för gift kvinna att behålla
ordinarie posttjänst medföra, att postverket nödgades hava större reservpersonal
än under nuvarande förhållanden.
Oavsett emellertid den eventuella ökningen av reservpersonalen syntes de anförda,
av postdirektörerna uttalade synpunkterna vara av så tungt vägande betydelse,
att generalpoststyrelsen funne sig böra på det bestämdaste avstyrka, att kvinnlig befattningshavare
vid postverket i allmänhet tillerkändes sådan rätt, som i detta ärende
ifrågasatts.
I särskilda undantagsfall syntes det. visserligen kunna inträffa, att kvinnlig ordinarie
posttjänsteman även såsom gift skulle kunna dagligen ägna föreskrivet antal
timmar åt tjänstgöring i postverket, och vore det i sådant fall fråga om anställning
t. ex. i Stockholm med dess många placeringsmöjligheter, skulle det måhända någon
gång låta sig göra att bereda den kvinnliga befattningshavaren i fråga lämplig tjänstgöring.
Men dels kvarstode även för dylikt fall vad anfört blivit om den gifta
kvinnliga tjänstemannens splittrade intressen och dels skulle, om generalpoststyrelsen
också endast för undantagsfall finge befogenhet att medgiva gift kvinnlig posttjänstemans
kvarstående i tjänsten, det för styrelsen bliva förenat med den största svårighet
att varje gång, när kvinnlig posttjänsteman, som inginge äktenskap, önskade behålla
sin tjänst, pröva, huruvida sådant lämpligen läte sig göra.
Även om, såsom styrelsen ansåge sig kunna antaga, en styrelsen tillerkänd befogenhet
av nyssnämnda slag bleve förenad med rätt för styrelsen att senare, när
helst sådant av posttjänstens intresse påkallades, skilja gift kvinnlig posttjänsteman
från befattning, som hon vid äktenskapets ingående fått behålla, skulle svårigheten
att i yarje fall handla rättvist icke väsentligen minskas.
Om nämligen, såsom sannolikt i regel förr eller senare konnne att ske, det för
gift kvinna, som tillåtits kvarstå i ordinarie posttjänst, bleve förenat med svårighet
att ägna sig åt tjänsten i den omfattning, som skäligen borde av varje posttjänsteman
fordras, skulle det alltid bliva vanskligt att avgöra, när befattningshavaren i
fråga icke längre kunde i tjänsten bibehållas. Svårigheterna att bestämma denna
tidpunkt i förening med motviljan mot att annat än i yttersta nödfall tillgripa en
sådan åtgärd som att skilja en person från innehavande tjänst skulle säkerligen medföra,
att gifta kvinnor finge i långt större utsträckning än som vore för postverkets
skötsel gagneligt kvarstå såsom ordinarie tjänstemän i verket. Särskilt skulle, såsom
en följd härav, andra tjänstemäns berättigade anspråk i fråga om befordrings- och
placeringsmöjligheter m. m. trädas för nära.
I nu förevarande hänseende intoge emellertid postverkets ordinarie kvinnliga
biträden en i viss mån annan ställning än de övriga kvinnliga befattningshavarna.
Även dessa biträden vore visserligen, enligt ordalydelsen av § 2 i avlöningsreglementet,
underkastade utvidgad eller ändrad tjänstgöring samt förflyttning till annan
tjänstgöringsort eller annan befattning, men de ifrågavarande biträdena vore endast
avsedda att utföra renskrivning, expediering av skrivelser och vissa andra göromål,
för vilka postal utbildning icke erfordrades. Någon förflyttning av dylikt biträde
kunde således icke ifrågakomma till annan tjänst än till någon av de övriga, jämBihang
till riksdagens protokoll 1917. 1 sand. 52 haft. (Nr 65.) 2
Utlåtande av
telegrafstyrelsen
27/l2
1912.
10 Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 65.
förelsevis fåtaliga biträdesbefattningarna av samma slag, och icke ens en sådan inskränkt
möjlighet till förflyttning eller omplacering syntes behöva anlitas annat än i
yttersta undantagsfall.
Med hänsyn härtill och till den enklare beskaffenheten av de med biträdesbefattningarna
i fråga förenade göromål — vilkas utförande icke ens förutsatte, att
befattningshavarna ägde och underhölle kännedom om gällande postala föreskrifter —
syntes någon väsentlig erinran icke kunna göras mot en sådan undantagsbestämmelse,
att, när ordinarie kvinnligt biträde vid postverket inginge äktenskap, det skulle ankomma
på generalpoststyrelsen att pröva, huruvida hon finge i befattningen kvarstå,
dock med rätt för styrelsen att jämväl senare, om sådant med hänsyn till tjänstens
behöriga upprätthållande ansåges nödigt, skilja henne från befattningen.
På grund av vad anfört blivit ansåg sig generalpoststyrelsen böra
såsom sin mening uttala, att ordinarie kvinnlig befattningshavare vid
postverket icke borde tillåtas att efter ingånget äktenskap bibehålla sin
ordinarie anställning, dock att, vad anginge ordinarie kvinnligt biträde
A7id postverket, styrelsen utan större olägenhet kunde tillerkännas befogenhet
att, om dylikt biträde trädde i gifte, medgiva hennes kvarståénde
i tjänsten, så länge detta icke med hänsyn till befattningens behöriga
uppehållande medförde olägenhet.
Telegrafstyrelsen har i utlåtande av den 27 december 1912 till en
början erinrat, att de å ordinarie stat uppförda befattningar inom telegrafverket,
vilka besattes med kvinnliga innehavare, för det dåvarande
vore följande:
inom styrelsen: befattningen såsom föreståndare för katalogexpeditionen
samt kontorsskrivarbefattningarna;
vid linjedistrikten: kassörs- och bokhållarbefattningarna; samt
vid stationerna: befattningarna såsom kommissarie av 5:e, 6:e och
7:e lönegraderna samt telegrafist-, vaktföreståndar-, kassörs-, bokhållaroch
interurbantelefonistbefattningarna.
Från och med den 1 januari 1913 komme därtill kassörsbefattningen
vid verkstaden.
Efter att vidare hava lämnat en redogörelse för, huru bruket av
kvinnlig arbetskraft i telegrafverkets tjänst efter hand utvecklats, har
styrelsen bragd i erinran den förut omförmälda bestämmelsen i § 30 av
instruktionen för telegrafstyrelsen den 11 oktober 1907, att, om kvånna,
som innehade tjänst å ordinarie stat vid telegrafverket, trädde i gifte,
hon skulle anses ha\Ta frånträtt sin befattning, telegrafstyrelsen dock
obetaget att, där sådant ansåges lämpligt, bibehålla henne i extra tjänst.
Vid begagnandet av den telegrafstyrelsen tillagda rätten att låta
kvinnlig ordinarie tjänsteman efter ingånget äktenskap kvarstå i extra
tjänst hade styrelsen sedan gammalt följt den praxis, att dylikt kvTar
-
Kunc/l. Maj:Is Nåd. Proposition Nr 05. 11
stående medgåves, då äktenskap ingåtts med någon inom telegrafverket
anställd person, varemot i övriga fall vederbörande tjänsteman helt och
hållet entledigats ur verket. Enahanda praxis hade givetvis tillämpats,
då kvinnlig extra ordinarie tjänsteman ingått äktenskap.
Då arbetet vid telegrafapparaterna varit det, till vilket kvinnor först
vunnit tillträde, hade helt naturligt gällande bestämmelser och praxis i
fråga om de kvinnliga tjänstemännens rätt att kvarstå i tjänst eitor ingånget
äktenskap ursprungligen tillkommit med hänsyn tagen till vad
i fråga om denna personal ansetts lämpligt.
Styrelsen har vidare för belysande av sin ståndpunkt redogjort för
vissa fall, där fråga varit om kvinnlig telegraftjänstemans bibehållande
i verkets tjänst även såsom gift. I anslutning därtill har styrelsen
ytti-at följande:
Telegrafstyrelsen hade städse intagit sådan ställning till frågan om kvinnlig
telegraftjänstemans bibehållande i verkets tjänst efter ingånget äktenskap, att styrelsen
ansett det principiellt oriktigt låta henne fortfarande innehava ordinarie anställning,
medan däremot styrelsen vid intet tillfälle företrätt den standpunkten, att
ingånget äktenskap borde i och för sig utgöra hinder för henne att kvarstå i extra
tjänst, med möjlighet att, då förhållandena sa medgave, fortfarande inom verket
vinna tillfällig utkomst.
Att telegrafstyrelsen dock endast i mycket begränsad utsträckning begagnat sig
av sin rätt att såsom extra ordinarie bibehålla gift kvinna i telegraftjänst vore huvudsakligen
förestavat av omsorgen om telegramhemlighetens skyddande.
Vid bedömandet av den betydelse, detta skäl blivit tillmätt, måste ihågkommas,
att telegrafverket i jämförelse med alla andra verk intoge sa till vida en alldeles
särskild undantagsställning, att innehållet i de meddelanden, som genom verkets försorg
överfördes mellan korrespondenterna, läge fullständigt blottat för den expedierande
personalen, och att därför första villkoret för att allmänheten skulle med förtroende
våga överlämna sin korrespondens åt verket vore att den strängaste omsorg
ägnades åt telegramhemlighetens bevarande.
Särskilt gällde detta den del av allmänheten, nämligen affärsmännen, vilka
jämte det de med hänsyn till korrespondensens omfattning vore telegrafverkets största
kunder samtidigt också med avseende på vikten av telegrammens innehåll vore mest
beroende av att deras korrespondens icke komme till obehörigas kännedom.
Denna telegramhemlighetens fundamentala betydelse för verkets förmåga att
rätt fylla sitt ändamål gjorde det för telegrafstyrelsen omöjligt att tillråda någon
åtgärd, som vore ägnad att förminska säkerheten för telegramhemligheten eller att
rubba allmänhetens förtroende för denna. Och att ett mera generellt medgivande
för gifta kvinnor att handhava telegraftjänst skulle innebära ett steg i sådan riktning,
måste telegrafstyrelsen anse ostridigt.
Givet vore nämligen, att en den effektivaste säkerhetsåtgärd mot telegramhemlighetens
förrådande och samtidigt en den. nödvändigaste förutsättning för allmänhetens
förtroende bestode däruti, att verket icke rekryterades med personer, som i
det enskilda livet intoge en sådan ställning, att tysthetsplikten måste förutsättas
komma i konflikt med enskilda vitala intressen.
12 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 65.
Att emellertid just detta i många fall bleve förhållandet, om bland personalen
funnes utom verket gifta kvinnor, vore uppenbart. Det syntes nämligen vara svårt
att helt värja sig från den tanken, att, om exempelvis hustrun till en affärsman tilllätes
förrätta telegraf tjänst och genom denna sin verksamhet bleve i tillfälle att ingående
följa den av andra affärsmän förda korrespondens, som berörde hennes mans
affärsområde, denna hustru mången gång måste känna det som en svår frestelse att,
om än icke direkt för mannen yppa innehållet i telegrammen, så dock genom antydningar
och råd söka sätta honom i stånd att till bådas gemensamma ekonomiska
fördel utnyttja den kunskap, hon sålunda förvärvat sig. Och det syntes vara ställt
utom varje tvivel, att, om vid något tillfälle en affärsman hade att avsända ett telegram,
vars innehåll han önskade hemlighålla för sina konkurrenter, samme affärsman
skulle känna det synnerligen otryggt, om en dylik konkurrents hustru hade tillfälle
att taga del av telegrammet. Särskilt av sist antydda skäl, nämligen att en lätt
förklarlig om ock i flertalet fall måhända ogrundad misstro mot effektiviteten av
telegrafpersonalens tysthetsplikt ovillkorligen måste uppstå, skulle det givetvis lända
telegrafverket till skada, om en affärsmans hustru tillätes handhava telegraftjänst.
Telegrafstyrelsen hade — anförde styrelsen vidare — i själva verket icke
kunnat helt undgå att i praktiken röna erfarenhet av de olägenheter, som kunde
tänkas uppstå av berörda anledning. Denna erfarenhet härledde sig från verkets
minsta stationer, växeltelefonstationerna i förening med telegramexpedition. Vid dessa
stationer ålåge det i allmänhet telefonabonnenterna själva att anskaffa och avlöna
personalen vid stationen. Ofta vore då en handlande eller någon av dennes familj
de enda, som kunde åtaga sig stationens skötsel.
Gång efter annan hade emellertid från sådana stationer klagomål ingått över
att kunskapen om abonnenternas telegraf- och telefonkorrespondens blivit utnyttjad
på ett sätt, som varit abonnenterna till förfång. Vid intet tillfälle hade något direkt
brott mot tysthetsplikten kunnat påvisas, men av vad som i de åsyftade fallen
framkommit hade i alla händelser på det mest otvetydiga sätt ådagalagts, att, genom
att anförtro åt en affärsman eller någon honom alltför närstående att handhava telegraf-
eller telefonexpedition, man försatte trafikanterna i ett osäkerhetstillstånd, som
för dem innebure en verklig olägenhet.
Att detta än mer skulle bliva förhållandet, om dylik personal användes vid de
egentliga telegrafstationerna med den större överblick över korrespondensen till och
från en hel grupp av stationer, som arbetet där erbjöde, läge i i öppen dag. Av
nämnda skäl måste därför telegrafstyrelsen bestämt avstyrka, att kvinna, som vore i
gifte förenad med eu affärsman, tillätes kvarstå i sådan tjänst, med vilken vore
förenad arbete vid telegrafapparaterna, d. v. s. kommissarie- eller telegrafisttjänst.
Enär det icke vore för telegrafstyrelsen möjligt att övervaka, huruvida en
person utom telegrafverket bedreve eller vore intressent uti sådan affärsverksamhet,
som vore för telegrafverkets personal förbjuden och som därför enligt de anlagda
synpunkterna ej heller skulle få utövas av person, som vore i gifte förenad med
telegraftjänsteman, måste enligt telegrafstyrelsens uppfattning förbudet-att kvarstå i
tjänst utsträckas att omfatta alla, vilkas män icke vore anställda inom telegrafverket.
Den frågan syntes telegrafstyrelsen ligga nära till hands, huruvida icke förut
anförda synpunkter borde konsekvent medföra, att även manlig telegraftjänsteman,
som gifte sig utom telegrafverket, vore olämplig att bibehållas i telegraf tjänst. Då
det emellertid »än så länge torde vara regel här i landet, att mannen försörjer sin
hustru och icke tvärtom», ansåg styrelsen, att man hade grundad anledning antaga.
Kung!. Maj:ta Nåd. Proposition Nr 675. 13
att telegraf tjänstemännens hustrur icke bedreve handel eller annan näring, som vore
för telegraftjänstemännen förbjuden. Skulle det åter bliva mera allmänt bruk att
kvinnorna övertoge rollen av »man försörj are», syntes tiden då vara inne för styrelsen
att taga i övervägande, huruvida av förut anförda skäl restriktioner måste införas
beträffande manliga telegraftjänstemän, som trädde i gifte.
Vad anfört blivit angående den med telegrafarbete sysselsatta personalen vore,
enligt styrelsens mening, i det stora hela tillämpligt jämväl på telefonpersonalen.
Visserligen vore vid telefonarbetet förhållandet så till vida ett annat, att den expedierande
personalen i allmänhet icke genom sin tjänst tvingades att taga del av
innehållet i den korrespondens, den förmedlade. I realiteten bleve dock skillnaden
obetydlig, om hänsyn toges till frestelsen för den expedierande att trots förbud avlyssna
telefonsamtal, när hon väntade sig kunna hava intresse eller fördel av att
erhålla kännedom om desamma. Därtill komme, vad vaktföreståndarna anginge, att
dessa, för att kunna fullgöra sitt uppdrag att övervaka telefonledningarnas rationella
utnyttjande, allt emellanåt måste —- låt vara genom att endast då och då
lyssna på telefonsamtalen —- följa den å ledningarna framförda korrespondensen.
Aven de expedierande telefonisterna kunde dessutom ej så sällan vara tvungna att
hålla sig inkopplade å ledningarna, särskilt vid de tillfällen då ljudöverföringen på
grund av stort ledningsavstånd, störningar på linjen e. d. vore mindre tillfredsställande
och samtalen därför helt eller delvis måste förmedlas av telefonisterna.
Lika litet som i fråga om telegrafpersonalen kunde telegrafstyrelsen därför tillråda,
att den med telefonarbete sysselsatta personalen, d. v. s. —- förutom den å ordinarie
stat uppförda telefonpersonalen — vaktföreståndare och interurbantelefonister,
tillätes kvarstå i tjänst efter ingånget äktenskap med person utom telegrafverket.
Beträffande därefter den med kontorsarbete vid stationerna sysselsatta kvinnliga
personalen, d. v. s. kassörer och bokhållare ävensom vissa telefonister, vore det sagda
så till vida tillämpligt jämväl på dem, att de samtliga såsom edsvurna tjänstemän
ägde taga del av de telegram, som utväxlades, och även i många fall i och för räkenskapsarbetets
fullgörande vore tvungna taga befattning med telegrammen. Visserligen
gällde för flertalet av denna personal, att de icke för tjänsten behövde eller utan särskilda
åtgärder vore i tillfälle att erhålla kännedom om telegrammen, medan dessa
ännu vore av aktuellt intresse, varför möjligheten för denna personal att på ett obehörigt
sätt begagna sig av tillgången till telegrammen ej vore fullt så stor som vad
fallet vore med den med det dagliga expeditionsarbetet sysselsatta personalen.
Då emellertid en stor del av kontorspersonalen under fullgörandet av sitt dagliga
arbete vistades i de lokaler, där telegraf- och telefonexpeditionen försigginge, intoge
å andra sidan personalen i fråga likväl icke en så avgjort olikartad ställning i förhållande
till den med expeditionsarbete sysselsatta personalen, att möjligheten för
olägenheter av antydd art skulle bliva helt utesluten. På grund därav måste enligt
telegrafstyrelsens åsikt även för denna personal gälla samma bestämmelser som för
den övriga stationspersonalen i fråga om skyldigheten att efter ingånget äktenskap
med icke telegraftjänsteman lämna verket.
Vad åter anginge den återstående delen av kvinnliga befattningshavare, d. v. s.
styrelsens, linjedistriktsbyråernas och verkstadens kvinnliga tjänstemän, ansåge styrelsen dessas
verksamhet icke vara av sådan art, att hänsynen till telegramhemligheten eller andra
förhållanden borde lägga hinder i vägen för deras användande i telegrafverkets tjänst
efter ingånget äktenskap med person, tillhörande eller icke tillhörande telegrafverket.
Beträffande slutligen frågan, huruvida gift kvinnlig tjänsteman, som enligt de
anförda grunderna kunde tillåtas kvarstå i tjänst efter ingånget äktenskap, borde få
14
KlingL Maj:ts Nåd. Proposition Nr 65.
innehava ordinarie anställning eller allenast medgivas rätt att kvarstå i extra ordinarie
tjänst, hölle telegrafstyrelsen före, att den nuvarande bestämmelsen om skyldighet
för kvinnlig tjänsteman att efter ingånget äktenskap frånträda innehavd
ordinarie anställning borde i personalens eget intresse bibehållas.
Inom telegrafverket vore numera den principen genomförd, att varje tjänst, som
vore ständigt behövlig, besattes med ordinarie innehavare. Tack vare tillämpningen
av denna princip hade antalet extra ordinarie tjänstemän kunnat hållas relativt lågt
och befordringarna till ordinarie tjänst därför blivit tämligen snabba. Det syntes
emellertid utan vidare vara klart, att en gift kvinnlig tjänsteman genom sin ställning
som maka och moder ofta måste för längre eller kortare tid bliva bunden vid
hemmet.
För att fylla de tillfälliga vakanser, som av denna anledning allt emellanåt
skulle uppstå bland den ordinarie personalen, om bland densamma funnes gifta kvinnor,
stode givetvis ingen annan utväg till buds än att öka den extra ordinarie personalen
med ett antal, som nära nog måste överensstämma med antalet i ordinarie tjänst
kvarstående gifta kvinnor, och denna stora extra personal, vars möjligheter att vinna
befordran till ordinarie tjänst därigenom skulle bliva synnerligen försämrade, skulle
säkerligen finna det olidligt att år efter år vara till hands vid de oberäkneligt inträffande
behoven av deras anlitande såsom vikarier för de gifta kvinnorna.
Då det väl syntes kunna förutsättas, att i det ojämförligt största antalet fall
den ogifta kvinnliga tjänstemannen vore vida mer i verkligt behov av stadigvarande,
ordinarie arbetsförtjänst än den gifta, skulle alltså ett medgivande för gifta kvinnor
att innehava ordinarie tjänst vara liktydigt med att förvärvsmöjligheterna för den
mera behövande försämrades till fördel för den mindre behövande. Ett sådant förhållande
kunde emellertid icke vara med rättvisa eller personalens egen verkliga fördel
förenligt, utan skulle i hög grad bidraga till att konservera det på senare tider ej
minst inom telegrafverket med all rätt bekämpade extraordinarie-systemet.
Från alla synpunkter måste därför anses lämpligast, att den gifta kvinnan finge
åtnöjas med anställningen såsom extra ordinarie med tillfällig tjänstgöring såsom
vikarie under semestrar och sjukledigheter eller såsom förstärkning vid tillfälliga behov
av ökad arbetskraft, medan däremot de ordinarie befattningarna förbehölles
åt de ogifta kvinnorna, vilkas arbetskraft oavbrutet stode till telegrafverkets förfogande.
Såsom samm au rättning av det anförda liar telegrafstyrelsen framhållit,
att enligt styrelsens uppfattning den vid stationerna anställda kvinnliga
personalen — kvinnlig kommissarie, telegralist, vaktföreståndare,
interurbantelefonist, kassör och bokhållare samt den kvinnliga extra ordinarie
personalen — borde efter ingånget giftermål med person inom telegrafverket
kunna medgivas rätt att kvarstå i extra ordinarie tjänst, men
efter giftermål med person utom telegrafverket helt och hållet skiljas från
verket, samt
att övrig kvinnlig personal — samtliga kvinnliga tjänstemän hos
styrelsen, vid linjedistrikten och verkstaden — borde efter ingånget gifter
-
15
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 6">.
mål, oavsett om detta ingåtts med person inom eller utom verket, kunna
medgivas rätt att kvarstå i extra ordinarie tjänst.
Därest de av telegrafstyrelsen sålunda uttalade åsikter biträddes av
Kungl. Maj:t, bär styrelsen föreslagit följande ändrade lydelse av § 30
i instruktionen för styrelsen den 11 oktober 1907:
»Kvinnlig tjänsteman, vilken ingår äktenskap, skall därmed anses hava frånträtt
sin befattning, dock med rätt för henne att kvarstå i extra ordinarie tjänst, vad
den vid stationerna anställda personalen angår likväl endast i det fall, att äktenskapet
ingås med tjänsteman inom telegrafverket.»
Järnvägsstyrelsen har i utlåtande den 1 februari 1913 till en början utlåtande av
erinrat om de i förevarande avseende beträffande ordinarie kvinnliga
befattningshavare vid statens järnvägar gällande bestämmelser. Sty- ms.
relsen har meddelat, att dessa bestämmelser enligt styrelsens beslut
ägde tillämplighet jämväl i avseende å extra ordinarie kvinnliga tjänstehavare
inom styrelsen.
Styrelsen har därefter i sitt utlåtande anfört följande.
Vid statens järnvägar kunde kvinna erhålla ordinarie anställning såsom bokhållare,
kontorsskrivare eller kontorsbiträde.
Huru under de senaste tjugo åren den ordinarie stammen av ifrågavarande
tjänstehavare tillvuxit framginge av en utlåtandet närsluten bilaga, vilken utvisade,
att under det att sammanlagda antalet år 1894 utgjorde 44, antalet vuxit år 1904
till 125 samt för år 1913 utgjorde 227. Övervägande antalet sysselsattes å styrelsens
byråer och kontor, i främsta rummet å kontrollkontoret. Förutom ordinarie tjänstehavare
inom ifrågavarande tjänstekategori funnes ett jämförelsevis mindre antal extra
och extra ordinarie anställda, huvudsakligen inom styrelsen till ett antal av omkring
40.
Vid bedömande av det nu föreliggande spörsmålet ville järnvägsstyrelsen framhålla,
, att förslaget att medgiva gift kvinnas kvarstående i vare sig extra ordinarie
eller ordinarie statstjänst i själva verket avsåge att hos en och samma person förena
två livsuppgifter, så väsentligt skilda från varandra som makans och modrens, å
ena sidan, och tjänstemannens, å andra sidan; och ansåge styrelsen, att frågan
huvudsakligen borde ses ur denna synpunkt.
För kvinnor med normal begåvning och normala arbetskrafter vore vartdera
levnadskallet av beskaffenhet att helt ''taga sin utövare i anspråk, för så vitt detsamma
skulle bliva väl fyllt. Att kvinnor funnes, vilka räckte till för båda uppgifterna,
vore obestridligt, men dessa utgjorde undantag, vilka icke upphävde regeln.
Under normala förhållanden komme därför åtminstone den ena, men i allmänhet
båda uppgifterna att bliva lidande på föreningen.
Då upprätthållande av ett rätt familjeliv med dess hälsobringande inverkan på
det uppväxande släktet såväl i moraliskt som i annat avseende syntes i stort sett
vara av större betydelse än tjänstemannaplikternas fullgörande, kunde vid dylik
16
Kling}. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 65.
Reservation
vid järnvägsstyrelsens
utlåtande.
förening dessa senares eftersättande ur allmän synpunkt vara att föredraga. Sådant
vore åter i tjänstehänseencle betänkligt.
Det uppstode i varje fall en strävan hos den kvinnliga tjänstemannen att dela
sina krafter mellan tjänsten och husmoderskallet till förfång för dem båda. Familjelivet
bleve därpå lidande, stundom även i moraliskt avseende, och tjänsten fullgjordes
på ett otillfredsställande sätt. Det utförda arbetet komme därför icke att
motsvara den för detsamma utgående avlöningen. Därigenom skulle det förhållande
uppstå, att en del kvinnor, som lyckats vinna anställning vid statens verk, under en
stor del av sin livstid komme att åtnjuta en viss förmån, till vilken desamma icke
mer än andra kunde synas vara berättigade.
Ehuru, enligt vad angivet blivit, statens järnvägar sysselsatte ett betydande
antal kvinnliga tjänstemän, vilket efter allt att döma komme att än ytterligare ökas,
syntes, även om ett betydande antal av dessa skulle träda i äktenskap utan att
frånträda järn vägstjänsten, det i anledning därav för dyrt betalade kvinnoarbetet
icke ernå en sådan omfattning, att statsbanornas ekonomi därav nämnvärt skulle
påverkas. Det vore dock möjligt att även en indirekt verkan skulle framkallas. En
grupp tjänstemän skulle nämligen, såsom av styrelsen framhållits, uppstå, av vilka
icke fullt arbete kunde fordras för full lön. Att även andra tjänstemannagrupper
skulle önska komma i åtnjutande av dylika förmåner syntes vara uppenbart. Uti
en förvaltning med en tjänstemannapersonal av över 20,000 personer vore det av
yttersta vikt, att var och en fullt fyllde den honom eller henne anvisade uppgiften.
Ett avsteg från ett sådant krav medförde vittgående följder i såväl disciplinärt som
ekonomiskt avsseende, vilka icke borde förbises.
Frånsett förenämnda så att säga sociala syn å frågan, ville styrelsen därjämte
framhålla, att även i rekryteringshänseende vissa svårigheter skulle möta genom det
tänkta förslagets genomförande. Såsom maka och moder bleve givetvis kvinnlig
tjänstehavare längre eller kortare tider bunden vid hemmet, och till tillfällig tjänstgöring
skulle då genom urval ur föreliggande ansökningar om inträde vid statens
järnvägar från kvinnliga aspiranter — vanligen förelåge därvid till prövning ett eller
annat hundratal —- inkallas erforderligt antal aspiranter, vilka sedan vid de gifta
kvinnliga tjänstehavarnas återinträde i tjänst väl ur tjänstens synpunkt borde få
avbryta sin tillfälliga tjänstgöring och avbida nästa tillfälle för inkallande till dylik
tjänstgöring.
Detta osäkerhetstillstånd kunde medföra menliga verkningar i avseende på
rekryteringen, i det att flertalet sökande och kanske de bästa arbetskrafterna icke
kunde avvakta de blivande tillfällena till fortsatt tjänstgöring, utan nödgades söka
andra förvärvsmöjligheter.
Från allmän synpunkt sett kunde ock ifrågasättas, om det kunde ligga rättvisa
uti att sålunda försämra förvärvsmöjligheterna för den mer behövande ogifta kvinnan
till fördel för den mindre behövande.
Med åberopande av det anförda hemställde järnvägsstyrelsen, att
någon ändring i gällande instruktion för styrelsen med underlydande
distriktsförvaltningar icke måtte i förevarande avseeude vidtagas.
Från järnvägsstyrelsens i det underdåniga utlåtandet innefattade
mening var en av styrelsens ledamöter, dåvarande byrådirektören John
Lundberg, skiljaktig och avgav följande särskilda yttrande.
17
Kung!. Maj.is Nåd. Proposition Nr 6f>.
Ehuru han insåge, att det under vissa förhållanden kunde för tjänsten medföra
olägenhet, att kvinnlig tjänsteman vore gift, hölle han dock före, att denna olägenhet
ej vore så stor, att den motiverade den enligt hans mening obilliga bestämmelsen,
att en kvinnlig tjänsteman skulle vara skyldig frånträda sin befattning endast av
den grund att hon inginge äktenskap.
Reservanten ansåge således frågan, huruvida och i vad mån vid statens järnvägar
anställd kvinnlig befattningshavare, som inginge äktenskap, kunde äga bibehålla
sin anställning, böra besvaras sålunda, att kvinnlig tjänsteman, som inginge
äktenskap, icke av den anledningen borde förmenas bibehålla sin anställning.
Då emellertid gift kvinnlig tjänsteman viss tid före och efter eventuell nedkomst
icke borde eller kunde tjänstgöra och således under denna tid icke upprätthölle
sin befattning, syntes det reservanten riktigt, att hon under sagda tid icke
åtnjöte några av de med befattningen förenade löneförmåner. I fråga om huru
denna tid skulle bestämmas, ansåge reservanten sig ej kunna avgiva något förslag,
utan inskränkte sig till att uttala, att av hänsyn till övriga såväl manliga som kvinnliga
tjänstemän å den byrå eller det kontor, där den kvinnliga tjänstemannen vore
anställd, berörda tid borde förläggas till större del före än efter nedkomsten.
Om och när det visade sig, att kvinnlig tjänsteman av den grund att hon vore
gift icke behörigen upprätthölle sin befattning, borde hon dock kunna av vederbörande
överordnade myndighet förklaras skyldig att avgå ur tjänsten.
Den för vissa andra verk uti ifrågavarande avseende gällande bestämmelsen
lade — anförde reservanten vidare -—- i vederbörande överordnade myndighets hand
att förklara kvinnlig tjänsteman, som inginge äktenskap, skyldig att av sådan anledning
avgå från befattningen, när myndigheten funne det nödigt med hänsyn till
befattningens behöriga upprätthållande. Därest denna bestämmelse bleve gällande
även för statens järnvägar, skulle den sålunda innefatta behörighet för järnvägsstyrelsen
eller distriktsförvaltning att, när gift kvinnlig tjänstemans bibehållande i
sin befattning befunnes icke vara förenligt med statens järnvägars intresse, kunna
förklara henne skyldig att avgå ur tjänsten.
Reservanten höll fördenskull före, att denna bestämmelse lämpligen borde och
kunde göras gällande även för statens järnvägar, i sammanhang varmed emellertid
borde meddelas föreskrift, att gift kvinnlig tjänsteman skulle vara pliktig att viss
tid före och efter eventuell nedkomst begagna sig av tjänstledighet och därvid avstå
samtliga löneförmåner.
I anledning av oraförmälda, av generalpoststyrelsen, telegrafstyrelsen
och järnvägsstyrelsen avgivna underdåniga utlåtanden har, enligt vad
redan förut antytts, från kvinnliga postföreningen, kvinnliga telegrafpersonalens
förening och statsbanornas kvinnliga tjänstemannaförening
till Kungl. Maj:t ingivits en underdånig framställning, daterad den 30
december 1913.
I denna framställning anföres bland annat följande.
Deu på senare tider inträdda ökningen i levnadskostnaderna, vilken, vad särskilt
beträffade statens tjänstemän, icke till fullo motsvarades av genomförda löneregleringar,
utgjorde som bekant en bland orsakerna till den i betänklig grad minskade
Bihang till riksdagens protokoll 1917. 1 samt. 52 Käft. (Nr 65.) 3
Framställning
från
vissa kvinnliga
tjänstemannaföreningar
30/l2
1913.
18
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 65.
äktenskapsfrekvensen i vårt land. I allt fall framstode nu vida oftare än förr såsom
en nödvändig förutsättning för bildandet av familj, att även hustrun under någon
tid ekonomiskt bidroge till densammas underhåll. Då hustrun under sådana förhållanden
tvingades att dagligen lämna hemmet för åtskilliga timmar, måste detta
givetvis betraktas såsom en nödfallsutväg. Det oaktat syntes någon tvekan icke
kunna råda om det ur såväl statens som individens synpunkt önskvärda däri, att
även under sådana förhållanden äktenskap stiftades, där detta eljest icke skulle vara
möjligt.
Det måste alltså anses ligga i statens intresse att genom en förbättring i de
gifta kvinnliga tjänstemännens avlöningsförhållanden underlätta ingåendet av äktenskap
i dylika fall. Därvid syntes det ej vara att befara, att de gifta kvinnorna
komme att mera än nu vore fallet tveka i valet att helt ägna sig åt sin uppgift i
hemmet med avstående av de med statstjänsten förenade förmånerna, utan komme
det nog fortfarande att betraktas som en nödfallsutväg för möjliggörande av äktenskaps
ingående, att hustrun bibehölle tidigare anställning, och komme hon otvivelaktigt,
att, så snart förhållandena medgåve, lämna densamma.
Nutidens, tack vare ändamålsenliga hjälpmedel, förenklade arbetsmetoder i
hemmen vore i hög grad ägnade att motverka de olägenheter från familjens synpunkt,
som utan tvivel uppstode i de fall, då hustrun på grund av annat arbete icke kunde
helt ägna sina omsorger åt hemmets skötsel. Vad beträffade statens intresse, att de
gifta kvinnliga tjänstemännen gjorde ett lika gott arbete som de ogifta, syntes erfarenheten
icke hava givit stöd för påstående om motsatsen. I de flesta fall finge nu
en kvinnlig tjänsteman, som efter ingånget äktenskap kvarstode, utföra samma arbete
som hon tidigare fullgjort, men mot avsevärt mindre avlöning.
En omständighet, som ej syntes böra förbises, vore, att de kvinnliga ordinarie
tjänstemännen ofta hade bakom sig en lång tids tjänstgöring mot jämförelsevis ringa
avlöning såväl i allmänhet betraktat som i förhållande till deras manliga kamrater
med motsvarande arbete. Det måste då kännas dubbelt hårt att på en gång se inkomsterna
betydligt minskade och inbetalda pensionsavgifter förlorade. Rent principiellt
vore det väl för övrigt staten såsom arbetsgivare ovärdigt att betaga en del
av sina tjänstemän förmånen att, om förhållandena så påfordrade, fortfarande göra
bruk av sina tidigare förvärvade kunskaper och färdigheter mot eu arbetet motsvarande
ersättning.
Härvid syntes en jämförelse lämpligen kunna göras med en annan kategori av
kvinnor, nämligen folkskollärarinnorna. Dessa finge efter äktenskaps ingående bibehålla
ordinarie anställning. Och dock vore lärarinnans kall så till vida mera krävande
än den kvinnliga statstjänstemannens, att den förra måste under fritiden i
hemmet bereda sig till sina lektioner, under det att tjänstemannens arbete i regel
vore uteslutande förlagd till tjänsterummet. Härtill komme, att det ofta vore förenat
med betydligt större olägenheter att vid inträffande ledighet för en lärarinna låta
hennes arbete, som vore av mera personlig art än tjänstemannens, utföras av
vikarie.
I Danmark och Norge vore de gifta kvinnliga tjänstemännens ställning vida
gynnsammare än hos oss, i det att de där ägde åtminstone villkorlig rätt att kvarstå
i ordinarie tjänst eller till och med kunde befordras till dylik. Någon olägenhet
därav hade, enligt vad respektive ämbetsverk uppgivit, ej visat sig.
19
Kung]. May.ts Nåd. Proposition Nr 65.
Efter angivande av dessa allmänna synpunkter i frågan upptagas i
de omförmälda kvinnliga föreningarnas framställning till granskning och
bemötande särskilda skäl, som av styrelserna för de tre verken åberopats
till stöd för deras avvisande ståndpunkt. I sådant hänseende anföres
följande.
Generalpoststyrelsen hade i sitt yttrande åberopat en del av cheferna för de olika
postdistrikten — postdirektörerna — framhållna synpunkter, som talade mot gift
kvinnas bibehållande i posttjänst.
Beträffande de svårigheter, som ansåges föreligga att ordna tjänstgöringen för
gift kvinnlig tjänsteman på ett ur såväl tjänstens som befattningshavarens synpunkt
tillfredsställande sätt, syntes dessa svårigheter ej bliva större, än att de med litet
god vilja kunde övervinnas utan förfång för den övriga personalen eller avsevärd
ökning av postverkets utgifter. I detta hänseende åberopas i de kvinnliga föreningarnas
framställning det av dåvarande postdirektören i Stockholms distrikt C. A.
Hasselrot avgivna yttrandet i frågan.1)
Det anförda exemplet med hustrun som postexpeditör till sin man, postmästaren,
syntes ej komma att i verkligheten inträffa, då det ej vore antagligt, att en gift
kvinnlig tjänsteman kvarstode i tjänst, sedan hennes mans inkomster tilläte henne
att helt ägna sig åt sin uppgift i hemmet.
Då det framhållits, att den gifta kvinnliga tjänstemannen i regel skulle åt
verket ägna endast en begränsad tid, vore det svårt att fatta vad härmed avsåges.
De kvinnliga posttjänstemännen sysselsattes så gott som uteslutande i expeditionstjänst.
Den dagliga tjänstgöringstiden vore minst 7 timmar och arbetets art lade
absolut hinder i vägen för att låta de husliga intressena obehörigt inkräkta på tjänste
-
plikterna,
Generalpoststyrelsen hade för egen del »ansett sig böra se saken uteslutande ur
synpunkten av posttjänstens behöriga tillgodoseende». Riktigare hade val dock varit, om
styrelsen även något beaktat den ifrågavarande tjänstemannagruppens berättigade intressen
och endast, där dessa komme i konflikt med tjänstens, låtit denna gå före.
Emellertid hade styrelsen såsom skäl för det nu tillämpade förfaringssättet att,
när gift kvinna finge kvarstå såsom extra posttjänsteman, hon endast erhölle tillfälliga
förordnanden, anfört, att gift kvinna i allmänhet endast i inskränkt mån kunde
stå till verkets disposition. Riktigheten av detta påstående syntes dock kunna allvarligt
ifrågasättas. I den mån detsamma endast innebure ett visst hänsynstagande
'') I detta yttrande, daterat den 24 augusti 1912, anföres följande:
»Ur postverkets synpunkt torde intet vara att erinra däremot, att ordinarie kvinnlig befattningshavare
i postverkets tjänst vid giftermål kvarstår såsom ordinarie tjänsteman eller att
gift kvinna, som kvarstår såsom extra postexpeditör antingen med fast placering eller utan fast
placering, men till postverkets oinskränkta disposition, antages till ordinarie postexpeditör då så
eljest kan ifrågakomma.
Som det emellertid synes vara mindre lämpligt, att gift kvinna innehar befattning utöver
postexpeditörsgraden, borde hennes befogenhet att efter giftermål kvarstå såsom ordinarie begränsas
till förenämnda tjänstegrad.
Dock borde gift kvinna ej tillåtas tjänstgöra under mera framskridet havandeskap; och
skulle därför även kunna ifrågasättas, om icke i följd av sådant tillstånd uppkommen tjänstledighet
borde likställas med ledighet för enskilda angelägenheters vårdande,»
20
Kung!. Maj.is Nåd. Proposition Nr 65.
till den gifta kvinnan, syntes detsamma i allt fall sakna berättigande, då anspråk
härpå ej gjordes gällande av henne själv.
Beträffande det förmodade behovet av reservpersonalens ökning såsom följd av
en ändring i nu rådande förhållanden vore att märka, att postverket på grund av
arbetets högst olika omfattning under olika delar av året redan för närvarande hade
en mycket stor reservpersonal. Med hänsyn till vad tidigare anförts därom, att
hustruns kvarstående som tjänsteman alltid komme att betraktas såsom en nödfallsutväg,
vore det ej antagligt, att så många kvinnliga tjänstemän komme att även med
förbättrade lönevillkor kvarstå i tjänst, att behovet av reservpersonal rönte inflytande
därav.
Telegrafstyrelsen hölle före, att omsorgen om telegramhemlighetens skyddande
och särskilt verkets intresse av att icke hos den telegrafkorresponderande allmänheten
— i främsta rummet affärsmännen — anledning må uppstå till en enligt
styrelsens förmenande »lätt förklarlig om ock i flertalet fall måhända ogrundad misstro
mot effektiviteten av telegrafpersonalens tysthetsplikt», borde anses medföra absolut
hinder för att i vare sig ordinarie eller extra ordinarie tjänst bibehålla vid trafikavdelningen
anställd kvinnlig befattningshavare, som inginge giftermål med person
utom telegrafverket.
Något brott mot tysthetsplikten hade veterligen hittills ej förekommit bland de
kvinnliga telegraftjänstemännen och styrelsen hade icke heller kunnat till stöd för
sitt nämnda yttrande åberopa annan ur praktiken hämtad erfarenhet, än att klagomål
i detta hänseende förekommit från en del av verkets minsta stationer, växeltelefonstationerna
i förening med telegramexpedition. Vid intet tillfälle hade dock enligt
styrelsens uppgift något direkt brott mot tysthetsplikten ens i dessa fall kunnat påvisas.
Någon jämförelse mellan den vid dessa stationer tjänstgörande personalen —
som i allmänhet anskaffades och avlönades av telefonabonnenterna själva och ofta
nog utgjordes av en handlande eller någon av dennes familj eller tjänare — å ena,
och de kvinnliga telegraftjänstemännen, å andra sidan, syntes väl icke kunna ifrågakomma.
Man finge dock beakta, att de förmåner i avseende å uppfostran och social
ställning, som kommit de kvinnliga telegraftjänstemännen till del, tillika utgjorde en
säker borgen för, att hos dem även funnes en stark ansvarskänsla.
Beträffande den kvinnliga stationspersonalen gällde i icke ringare grad än vad
anginge deras manliga kamrater, att tysthetsplikten så ingått i medvetandet, att den
blivit ett med tjänsten. De med tjänsten förenade hemligheterna komme icke över
tjänsterummets tröskel.
De av telegrafstyrelsen anförda skälen till att ändring härutinnan vore att befara
i och med ingåendet av äktenskap syntes icke kunna anses övertygande. Ty
även om det exempelvis för en affärsmans hustru kunde tyckas utgöra en frestelse
att på ett eller annat sätt bereda mannen tillfälle att utnyttja hustruns kännedom
om den av andra affärsmän på platsen förda korrespondensen, syntes detta icke böra
tillmätas betydelse gentemot den dagliga erfarenheten om plikttroheten hos en stor,
om sitt ansvar medveten tjänstemannakår. Vore det i betraktande härav verkligen
sannolikt, att enbart utsikten till en med oberäkneliga risker av allvarligaste slag
förenad materiell fördel skulle kunna medföra en så betänklig avtrubbning i uppfattningen
av heder och tro?
Utginge man från ett dylikt antagande, måste man emellertid allvarligt beakta,
att andra band än äktenskapets kunde medföra lika stor frestelse till pliktförgätenhet.
Med ingånget äktenskap syntes väl i främsta rummet uti ifrågavarande hänseende
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 65.
21
höra jämställas eklateracl förlovning. Vidare kunde tänkas det fall, att en manlig
telegraftjänsteman, vars fader vore affärsman, komme i tillfälle att taga del av med
fadern konkurrerande affärsmäns telegranikorrespondens. Likväl syntes man ej gärna
kunna ifrågasätta att på dylika och andra därmed jämförliga fall konsekvent tillämpa
vad telegrafstyrelsen beträffande de utom verket gifta kvinnliga befattningshavarna
ansett såsom on ofrånkomlig nödvändighet.
Varje anledning till oro för att allmänheten med minskad trygghet skulle lämna
sin korrespondens till befordran genom en utom telegrafverket gift kvinna, försvunne
säkerligen i och med det, att verkets styrelse visade sig hava det tillbörliga förtroendet
för ansvarskänslan hos en sådan befattningshavare.
Beträffande slutligen vad telegrafstyrelsen anfört till stöd för sin mening, att
gift kvinnlig tjänsteman allenast borde medgivas rätt att kvarstå i extra ordinarie
tjänst, nämligen att detta skulle vara betingat av hänsyn till personalens eget intresse,
syntes böra beaktas, att de kvinnliga tjänstemännen givetvis endast i nödfall komma
att efter ingånget äktenskap kvarstå i tjänsten, och i allt fall komme de att, så snart
familjens ekonomi tilläte, lämna sin anställning. Även om alltså någon ökning av
den extra ordinarie personalen skulle erfordras, därest de gifta kvinnorna finge tillstånd
att innehava ordinarie anställning, syntes denna ökning ej bliva avsevärd.
Järnvägsstyrelsen hade såsom sin åsikt uttalat, att det i regel icke kunde väntas,
att en gift kvinna, som tillika vore statstjänsteman, vare sig ordinarie eller extra
ordinarie, skulle kunna nöjaktigt fylla båda dessa krävande uppgifter; familjelivet
bleve därpå lidande och tjänsten fullgjordes på ett otillfredsställande sätt.
För den gifta kvinnan vore visserligen idealet att helt kunna ägna sig åt sin
uppgift som maka och moder, men syntes det dock, såsom tidigare påpekats, vara
önskvärt, att äktenskap komme till stånd även i de fall, då detta ej läte sig göra
med mindre än att hustrun ekonomiskt bidroge till familjens underhåll. Dittills
vunnen erfarenhet av de kvinnliga gifta tjänstemännens tjänstgöring syntes ej giva
stöd åt påståendet, att dessas arbete i mindre grad än de ogiftas motsvarade den för
detsamma utgående avlöningen, och någon ändring därutinnan till förfång för staten
syntes ej bliva följden av en bättre uppskattning av de gifta kvinnliga tjänstemännens
arbete.
Då det övervägande antalet kvinnliga tjänstemän hos statens järnvägar vore anställda
i styrelsen, där expeditionsarbete ej förekomme, och då även bland de å
distrikten anställda endast ett fåtal hade dylikt arbete, syntes det utan svårighet låta
sig göra att vid gift kvinnlig tjänstemans ledighet fördela hennes arbete bland de
övriga å samma avdelning anställda tjänstemännen. Så plägade i regel för närvarande
ske vid inträffande ledigheter bland den å styrelsens kontor anställda personalen.
Därigenom syntes alltså den av järnvägsstyrelsen påpekade svårigheten i rekryteringshänseende
bortfalla.
Beträffande den av byrådirektören Lundberg vid ärendets behandling i järnvägsstyrelsen
anmälda avvikande mening syntes böra uppmärksammas, att han var föredragande
för kontrollkontoret, där de flesta kvinnliga tjänstemännen vore anställda.
Med hänvisning till vad sålunda anförts har i den underdåniga
framställningen hemställts om sådan ändring i gällande bestämmelser,
att kvinnlig befattningshavare vid statens kommunikationsverk, som ingår
äktenskap, må äga bibehålla sin anställning och hava samma möjlighet
till befordran som ogift kvinnlig tjänsteman.
22
i Kung!. May.ts Nåd. Proposition Nr 65.
L°ne'' Löneregleringskommittén har i sitt betänkande till en början erinrat,
''kommittén, hurusom kommittén tidigare vid avgivandet av sitt betänkande, delen
XXIX, i fråga om uppförande i stat av vissa biträden hos ämbetsverk
och myndigheter, ansett sig böra förutsätta, att till de befattningar, om
vilka då var fråga, icke finge befordras gift kvinna, utan allenast sådan,
som vore ogift eller änka. Därjämte hade kommittén, såsom jämväi
förut meddelats, omfattat den mening, att, om kvinna, som innehar
ordinarie befattning, ingår äktenskap, hon skall anses därmed hava
frånträtt befattningen, dock att i fråga om kvinnliga biträden vederbörande
myndighet skall äga att, där sådant befinnes lämpligt, bibehålla
henne i extra tjänst eller använda henne såsom tillfälligt biträde.
Kommitténs uppfattning i nämnda hänseenden hade emellertid, anför
kommittén vidare, icke godkänts av statsmakterna, utan hade beträffande
en mängd för kvinnor avsedda befattningar stadgats, att gift kvinna
må till sådan befattning befordras, dock allenast efter av Kungl. Maj:t
på framställning i varje särskilt fall lämnat medgivande, samt att, där
kvinnlig innehavare av dylik befattning ingår äktenskap, hon icke skall
vara skyldig att av sådan anledning avgå från befattningen, därest icke
vederbörande överordnade myndighet med hänsyn till befattningens behöriga
upprätthållande finner det nödigt.
Då statsmakterna sålunda måste anses hava i princip intagit sin
ställning beträffande nämnda spörsmål, hade kommittén fattat sitt uppdrag
beträffande den föreliggande frågan angående gift kvinnas anställning
i ordinarie tjänst vid postverket, telegrafverket och statens
järnvägar sålunda, att kommittén skolat undersöka, huruvida — frånsett
de allmänna invändningar, som kunde göras mot användning över
huvud taget av gift kvinna i ordinarie statstjänst —- beträffande de tre
nämnda verken sådana särskilda förhållanden blivit ådagalagda, som
kunde föranleda undantag från de av statsmakterna godkända principerna
i förevarande hänseenden.
Allmänna Av de utav generalpoststyrelsen, telegrafstyrelsen och järnvägs
invändningar,
gtyrelsen i detta ärende framställda erinringar mot gift kvinnas anställning
i ordinarie tjänst vid vederbörande verk vore en del att hänföra till
de nyss antydda allmänna invändningarna. Kommittén hade fördenskull,
såsom kommittén fattat sitt uppdrag i förevarande ärende, ansett sig
icke böra ingå i närmare granskning av vad styrelserna i sådant avseende
anfört.
Till sådana allmänna invändningar hade kommittén ansett böra räknas
vad i järnvägsstyrelsens och även generalpoststyrelsens utlåtanden
Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 65. 23
anförta om svårigheten för en kvinna att förena två så olika uppgifter
som, å ena sidan, makans och modrens och, å andra sidan, tjänstemannens,
till följd varav ock gift kvinnas arbete i statstjänst i allmänhet
ej skulle kunna bliva av den kvalitet som en ogift kvinnas.
Vidare hade kommittén till sådana allmänna invändningar hänfört
vad i telegrafstyrelsens och järnvägsstyrelsens utlåtanden förekomme i
fråga därom, att den ogifta kvinnan i allmänhet vore i större behov av
arbetsförtjänst än den gifta och att fördenskull genom gift kvinnas
kvarstående i statstjänsten förvärvsmöjligheterna för den mera behövande
ogifta kvinnan bleve försämrade.
De tre nämnda styrelserna hade också var för sig framhållit, hurusom
den omständigheten, att gift kvinnlig befattningshavare genom sin
ställning som maka och moder ofta måste för längre eller kortare tid
bliva bunden vid hemmet, komme att föranleda ökat behov av vikarier.
Aven detta, yttrar kommittén, torde höra till kretsen av de allmänna
invändningarna mot gift kvinnas användning i ordinarie tjänst,
om än medgivas måste, att invändningen kunde erhålla mera betydelse ju
större den särskilda kår är, som frågan gäller.
Framställningen från kvinnliga postföreningen, kvinnliga telegrafpersonalens
förening och statsbanornas kvinnliga tjänstemannaförening
hade ock synts kommittén giva vid handen, att man från föreningarnas
sida väntat sig särskilt avseende å nyssnämnda invändning.
Föreningarna hade därför vid behandlingen av spörsmålet om personalen
vid statens järnvägar satt i fråga, att vid ledighet för gift
kvinnlig tjänsteman hennes arbete i regel skulle utan svårighet kunna
fördelas bland de övriga å samma avdelning anställda tjänstemännen.
Oavsett den större eller mindre betydelse, som kunde tilläggas
invändningen i fråga, hade kommittén emellertid, anföres det vidare, velat
för sin del i detta sammanhang uttala, att, för så vitt föreningarna avsett,
att den sålunda föreslagna anordningen skulle tillämpas vid ledighet
åt gift kvinna på grund av havandeskap, förslaget syntes böra
bestämt tillbakavisas. Ledighet av sådan anledning torde nämligen
enligt kommitténs mening i regel böra likställas med ledighet för enskilda
angelägenheter och sålunda befattningshavaren vara i fråga om
löneförmåners avstående till vikarie underkastad de för dylik ledighet
gällande bestämmelser.
Efter dessa mera allmänna erinringar har kommittén yttrat sig
om de invändningar mot gift kvinnas anställning i ordinarie tjänst,
Särskilda
invändningar
24
Postvecket.
Kung], Maj:ts Nåd. Proposition Nr 65.
som anförts med hänsyn till de särskilda förhållandena vid de olika
verken.
I avseende å postverket liar kommittén anfört följande:
»Vidkommande den av generalpoststyrelsen angivna svårigheten beträffande förflyttning
av gift kvinnlig befattningshavare från en ort till annan må i förbigående
anmärkas, att, enligt vad kommittén inhämtat, förflyttning av kvinnlig (ogift) befattningshavare
med fast placering hittills endast undantagsvis förekommit i andra fall
än då vederbörande därom gjort framställning eller förklarat sig icke hava något
att erinra mot förflyttning.
Oavsett nämnda förhållande anser sig kommittén böra bestämt uttala, att, om
gift kvinna tillätes innehava ordinarie tjänst, hon icke i tjänsten må i något hänseende
intaga någon som hälst gynnad undantagsställning. Därest sålunda det ur
verkets synpunkt kräves, att eu befattningshavare underkastas förflyttning, bör ock
vederbörande åläggas sådan flyttning, utan att därvid någon hänsyn må tagas till
det förhållandet, att befattningshavaren är en gift kvinna. Då emellertid en gift
kvinnlig befattningshavare ofta icke lärer vilja underkasta sig förflyttning till annan
ort, inträder alltså i sådant fall beträffande henne, därest hon icke frivilligt avgår
ur tjänsten, den förutsättning för hennes entledigande, som omförmäles i de allmänna
grunderna beträffande kvinnliga befattningar, nämligen att befattningen eljest icke
kan behörigen upprätthållas.
Vad särskilt beträffar det av generalpoststyrelsen påpekade förhållandet, att av
två i äktenskap med varandra förenade befattningshavare å ett och samma postkontor
den ena skulle hava att kontrollera den andras penningförvaltning, delar kommittén
till fullo generalpoststyrelsens uppfattning, att detta skulle innebära en oegentlighet.
Kommittén håller fördenskull före, att om ett sådant förhållande icke lämpligen
kan genom annan åtgärd i det speciella fallet undvikas, särskilt fog finnes att
kräva förflyttning av endera makan till annat postkontor, något som då, enligt vad
förut antytts, ej sällan torde föranleda, att den gifta kvinnan antingen själv begär
avsked eller erhåller entledigande.
Generalpoststyrelsen har vidare erinrat, att gifta kvinnor, som fått kvarstå i
postverkets tjänst såsom extra tjänstemän, huvudsakligen användas såsom vikarier
för lediga ordinarie tjänstemän. Enligt styrelsens mening skulle detta tillskott till
postverkets reservpersonal gå förlorat, om kvinnliga befattningshavare i postverket
berättigades att även efter ingånget äktenskap kvarstå såsom ordinarie tjänstemän.
På grund härav och då ordinarie kvinnlig posttjänsteman, som vore gift, tvivelsutan
i allmänhet skulle behöva mer tjänstledighet än en manlig eller en ogift kvinnlig
posttjänsteman, anser styrelsen, att ett medgivande för gift kvinna att behålla ordinarie
posttjänst skulle medföra, att postverket nödgades hava större reservpersonal
än under nuvarande förhållanden.
Häremot torde kunna framhållas, att, även om det bleve tillåtet för gifta
kvinnor att innehava ordinarie befattning vid postverket, säkerligen långt ifrån alla
kvinnliga posttjänstemän, som ingått gifte, skulle komma att begagna sig av en
dylik rätt, utan torde nogsamt ett avsevärt antal gifta kvinnor åtnöja sig med att
få kvarstå i extra tjänst för att därmed kunna för sig bevara möjligheten att i
händelse av äktenskapets upplösning åter bliva fast placerade vid verket.
Om än sålunda det tillskott till postverkets reservpersonal, som de gifta Kvinnorna
hittills lämnat, icke torde komma att helt gå förlorat, lärer dock någon ökning
Kung]. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 05.
25
av postverkets reservpersonal möjligen bliva erforderlig med hänsyn till gift kvinnlig
tjänstemans större behov av ledighet. Då emellertid jämväl i fråga om kvinnliga
biträden i allmänhet, vilka äro gifta, motsvarande behov av ledighet torde göra sig
gällande, synes en eventuell ökning av postverkets reservpersonal för nämnda ändamål
få anses utgöra en konsekvens av statsmakternas redan fattade beslut beträffande
gift kvinnas rätt att innehava ordinarie befattning.»
Beträffande telegrafverket har kommittén yttrat sig sålunda:
»Telegrafstyrelsen bär såsom sin uppfattning uti förevarande fråga framhållit,
att annan kvinnlig personal vid telegrafverket än den vid stationerna anställda bör
efter ingånget giftermål kunna medgivas rätt att kvarstå i extra ordinarie tjänst vid
verket, men att den vid stationerna anställda kvinnliga personalen bör efter giftermål
kunna medgivas sådan rätt allenast för det fall att äktenskapet ingåtts med person
tillhörande telegrafverket.
Mot att i ordinarie tjänst skulle få användas gift kvinna tillhörande den förra
gruppen av befattningshavare (kvinnliga tjänstemän hos telegrafstyrelsen, vid linjedistrikten
och verkstaden) hava icke av styrelsen anförts några andra invändningar
än de allmänna, varom i det föregående förmälts. Vid sådant förhållande samt då
ifrågavarande kvinnliga befattningshavare i allmänhet torde hava ungefär enahanda
arbetsuppgifter som kvinnliga biträden i de numera fastställda tre särskilda graderna,
synes det kommittén, att icke någon som helst anledning föreligger att beträffande
nämnda personal vid telegrafverket göra något avsteg från de allmänna grunder uti
nu ifrågavarande hänseenden, som av statsmakterna beslutats.
Vad åter beträffar den vid stationerna anställda personalen, anser telegrafsty
relsen, att i fråga om densamma hänsyn måste tagas till de särskilda förhållanden,
som betingas av den sistnämnda personal åliggande tysthetsplikt, samt vad därmed
äger sammanhang.
Kommittén tillåter sig att först erinra om gällande bestämmelser i sådant hänseende.
Uti det av Kungl. Maj:t den 27 maj 1909 fastställda telegrafreglementet (svensk
författningssamling nr 52) stadgas i § 2, att såväl telegrams innehåll som namn å
avsändare och adressat skola av telegraftjänstemännen hemlighållas under avgiven
edsförbindelse.
Telegrafstyrelsen, som jämlikt § 58 av telegrafreglementet samt § 8 mom. 2 av
den för styrelsen av Kungl. Maj:t den 11 oktober 1907 meddelade instruktion (svensk
författningssamling nr 92) äger utfärda särskild instruktion för tjänstgöringen vid
telegrafverkets stationer, har uti instruktion för stationerna vid telegrafverket meddelat
vissa närmare föreskrifter beträffande dylik edsförbindelse.
Uti § 1 i Del I. Telegraf tjänstgöring1) av sistnämnda instruktion, vilken paragraf
till sitt innehåll överensstämmer med § 131 i Del II. Telefon tjänstgöring2) av
samma instruktion, föreskrives sålunda som följer:
1. Tjänsteman, som inträder i telegrafverkets stationstjänst, skall dessförinnan
hava avgivit skriftlig edsförbindelse rörande hemlighållande av telegram och telefonsamtal,
enligt följande formulär:
*) Utgiven den 2 juni 1914.
s) Utgiven den 4 mars 1913.
Telegraf
verket.
Bihang till riksdagens protokoll 1917. 1 sand. 52 höft. (Nr 65.)
4
26
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 65.
''Jag N. N. (fullständiga för- och tillnamn) lovar härmed på heder och samvete
att aldrig för någon utom telegrafverket uppenbara utan sorgfälligt hemlighålla såväl
innehållet av telegram och telefonsamtal, om vilka jag i följd av min anställning vid
verket kommer att erhålla kännedom, som även namnen på de personer, vilka genom
telegraf eller telefon meddela sig med varandra.
................................... den ........................ 19......
N. N.
På en gång närvarande vittnen:
N. N. N. N.’
2. Denna edsförbindelse medför förpliktelse icke blott att hemlighålla, vad man
i fråga om telegram eller telefonsamtal inhämtat, utan även att sorgfälligt undvika
varje antydan, som skulle kunna genom väckt nyfikenhet heller annorledes föranleda
till obehöriga efterforskningar eller slutledningar.
3. — — — — — — — — — — — — — — — — —- — — — —--»
Därjämte är uti Del III. Stationsförvaltning1) av ifrågavarande instruktion,
§ 141 mom 1, föreskrivet följande:
Det är stationstjänsteman förbjudet att befatta sig med handelsspekulationer och
företag, vid vilka upplysning eller ledning skulle kunna hämtas av de telefonsamtal
eller telegram, varom han i tjänsten kan komma att erhålla kännedom, samt att,
såsom kommissionär eller i annan egenskap, meddela politiska eller kommersiella underrättelser
eller att utan styrelsens tillstånd för tjänsteförrättning emottaga ersättning
eller gåva av något slag. Ej heller må stationstjänsteman för egen räkning åtaga sig
utförande av telefon-, telegraf-, ringlednings- eller dylika arbeten, vare sig i fråga om
nyanläggningar, reparationer eller flyttningar.»
Efter att vidare hava erinrat om telegrafstyrelsens uppfattning, att
vid station anställd kvinnlig befattningshavare bör vid gifte med en
utom telegrafverket stående person helt och hållet skiljas från verket
samt om de skäl mot denna uppfattning, som andragits från de
förenämnda kvinnliga tjänstemannaföreningarnas sida och som förut
återgivits, har kommittén vidare utvecklat sin ståndpunkt på följande
sätt:
»Vad nu till en början angår omsorgen om telegraf- och telefonhemlighetens
bevarande såsom grund för telegrafstyrelsens uppfattning att kvinnlig befattningshavare
vid station bör vid gifte med person utom telegrafverket skiljas från verkets
tjänst, får kommittén betona, att den anser det böra antagas, att kvinnlig befattningshavare
vid verket, sin avgivna förbindelse likmätigt, iakttager den henne åliggande
tystlietsplikt jämväl sedan hon ingått gifte. Detta antagande bör gälla, så
länge icke befogad anledning till tvivel om nämnda plikts behöriga iakttagande föreligger.
^
Har däremot sådan anledning yppats och giver företagen undersökning vid
handen något orsakssammanhang mellan brist i pliktuppfyllelse och det ingångna
’) Utgiven den 9 mars 1915.
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 65.
27
äktenskapet, då synes kommittén ett fall föreligga, när — med tillämpning av den
åskådning, som funnit uttryck i punkten 7) av de i kungl. kungörelsen den 10 juni
1912 innefattade allmänna villkor och bestämmelser att gälla för å vissa domstolars,
ämbetsverks och myndigheters stater uppförda biträdesbefattningar — vederbörande
överordnade myndighet må med hänsyn till tjänstens behöriga upprätthållande finna
ett skiljande från verkets tjänst nödigt.
Den nu berörda grunden för telegrafstyrelsens ifrågavarande uppfattning synes
emellertid enligt styrelsens utlåtande icke hava varit den bestämmande — så mycket
mindre, som enligt styrelsens utsago vid intet tillfälle något direkt brott mot tysthetsplikten
kunnat påvisas. Fastmera giver utlåtandet vid handen, att det huvudsakliga
skälet för styrelsens ifrågakomna åsikt varit önskan att förebygga uppkomsten
av den misstro hos allmänheten mot effektiviteten av omförmälda tysthetsplikt, vilken
ansåges kunna uppstå, därest kvinnlig befattningshavare med arbete vid telegrafapparaterna
eller vid expedition av telefonsamtal finge kvarstå i sådan tjänstgöring,
efter det hon ingått gifte med affärsman eller annan, vilken utövade verksamhet, som
vore förbjuden för telegrafverkets stationstjänstemän.
Att på grund av nämnda syfte fordra, att kvinnlig befattningshavare med tjänstgöring
av nyssberörda art ovillkorligen skulle skiljas från telegrafverket, så snart
hon trädde i gifte med någon person utom verket, vem det än vore, synes kommittén
vara att gå utöver vad samma syfte skäligen må rättfärdiga i riktning av inskränkning
i den kvinnliga befattningshavarens rättsställning. Detta omdöme förbliver enligt
kommitténs uppfattning gällande även vid behörigt beaktande av den utav telegrafstyrelsen
åberopade svårigheten för styrelsen att övervaka, huruvida en person utom
telegrafverket bedreve sådan verksamhet, som vore förbjuden för verkets personal,
och även vid antagande att, såsom för kommittén uppgivits, telegrafverket icke i
någon avsevärd omfattning ägde tillfälle till förflyttning av kvinnlig befattningshavare,
varom nu är fråga, till tjänst med arbete av annat slag än hennes förutvarande.
Med kommitténs nu anförda uppfattning kunde det däremot ifrågasättas vara
förenligt och tillika synas med god ordning överensstämmande, att vad som i delen
III av instruktionen för stationerna vid telegrafverket, § 141 mom. 1, ansetts böra
stadgas rörande förbud för stationstjänstemän att befatta sig med verksamhet av angiven
art borde utsträckas att på det sätt avse vid expedition av telegram eller
telefonsamtal sysselsatt kvinnlig befattningshavares make, att dylik kvinnlig befattningshavare,
vars man utövade verksamhet av åsyftade art, icke skulle tillåtas kvarstå
i tjänstgöring av nämnda slag.
Mot en bestämmelse av denna innebörd finner dock kommittén befogade invändningar
kunna riktas.
I sådant avseende får kommittén i främsta rummet anföra att, om, såsom kommittén
håller före, det bör från statens sida antagas, att kvinnlig befattningshavare,
varom nu är fråga, den fordrade och givna förbindelsen likmätigt iakttager henne
åliggande tysthetsplikt, intill dess grundad anledning till tvivel härutinnan föreligger,
så synes det icke riktigt att allenast på grund av möjligheten av misstro i berörda
hänseende från någon del av den trafikerande allmänheten låta den kvinnliga befattningshavaren
drabbas av en påföljd, förlust av anställning, som synes rättvisligen
böra för henne inträda endast i samma fall som, enligt av statsmakterna antagen
grundsats, för kvinnliga befattningshavare inom andra statstjänstens områden, nämligen
då någon brist i befattningens behöriga bestridande enligt vederbörande överordnade
myndighets prövning gör ett skiljande från befattningen nödigt.
28
Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 65.
I ett ämne som det föreliggande, där frågan gäller allenast iakttagandet av en
bestämd förpliktelse att underlåta ett visst handlande, synes det knappast vare sig
staten i dess förhållande till sina tjänsteinnehavare fullt värdigt eller ägnat att i det
hela stödja och upprätthålla allmänhetens tilltro till statstjänstemannens pliktuppfyllelse,
om statsmyndigheten så att säga på förhand viker undan för blotta möjligheten
av uppkomsten av misstro om en pliktförgätenhet, varpå intet exempel ännu
ådagalagts, och vilken misstro, enligt vad telegrafstyrelsen jämväl yttrar, i flertalet
fall måhända är ogrundad.
Jämte vad nu ur mera principiella synpunkter anförts kunna även speciella
erinringar göras emot en bestämmelse av ifrågasatta innebörd.
Därutinnan får kommittén först anmärka, hurusom bestämmelsen synes vara i
olika avseenden för snäv.
Sålunda har framhållits, att densamma borde med lika fog som för kvinnlig
befattningshavare gälla manlig tjänsteman i telegraf stationst jänst, vilken inginge
äktenskap med kvinna, som jämväl därefter bedreve för stationstjänsteman förbjuden
verksamhet.
Häremot har visserligen erinrats, att det »än så länge» icke torde vara regel,
att hustrun försörjde sin man, och att man därför hade grundad anledning antaga,
att telegraftjänstemännens hustrur icke bedreve verksamhet som vore för deras män
förbjuden. Att telegraftjänstemans hustru driver sådan verksamhet kan dock inträffa,
och en på ett dylikt faktiskt förhållande grundad misstro till telegraf tjänstemannens
iakttagande av tysthetsplikten lärer icke undanröjas av något mot detta
förhållande stridande antagande.
Vidare torde det icke kunna jävas, att även andra band än äktenskapets kunna
medföra stor frestelse till förgätenhet av tysthetsplikten.
För övrigt må i detta sammanhang generellt erinras, hurusom individuella ekonomiska
förhållanden och intressen, vilka icke torde falla under det i omförmälda
§ 141 mom. 1 givna förbud, i många tänkbara fall kunna medföra väl så stark
frestelse som någonsin ett äktenskap mellan här ifrågavarande personer.
Den ifrågasatta bestämmelsen skulle också otvivelaktigt visa sig svår att tilllämpa.
I detta hänseende är att beakta icke blott den av telegrafstyrelsen påpekade
svårigheten vid och den tvivelaktiga lämpligheten av ett övervakande från telegrafverkets
sida av den verksamhet, som bedreves av den kvinnliga befattningshavarens
make. Den i olika avseenden vaga innebörden av åsyftade förbudsstadgandes ordalag
synes icke kunna undgå att i många fall göra dess tillämplighet högeligen tvivelaktig.
Vid bedömandet av dylika fall skulle därför säkerligen vederbörande överordnade
myndighet ej finna annan utväg än att hämta ledning just från sin uppfattning
om huruvida hänsynen till tjänstebefattningens behöriga bestridande gjorde
en tillämpning önskvärd och nödig eller icke. —- Å andra sidan må påpekas, hurusom
bestämmelsen skulle verka bindande och sträng därutinnan, att äktenskap i varje fall,
huru olika än de ekonomiska förhållandena mellan makarna till följd av äktenskapsförord
och andra omständigheter i de särskilda fallen kunde gestalta sig, skulle äga
enahanda betydelse i förevarande avseende.
Med hänsyn till nu anförda och likartade anmärkningar mot den ifrågasatta
bestämmelsens lämplighet synes det kommittén, som om en icke blott naturlig utan
på samma gång också i de särskilda fallen rättvisare och för statsintressets iakttagande
effektivare lösning av spörsmålet rörande betydelsen i förevarande hänseende
av gifte mellan personer, som i bestämmelsen skulle avses, vore att finna i den
Kungl. Maj. ts Nåd. Proposition Nr <J5.
29
regel, som redan godkänts i fråga om inverkan av andra kvinnliga statstjänares
gifte, eller sålunda att det tillkomme vederbörande överordnade myndighet att under
sitt tjänsteansvar avgöra, huruvida med hänsyn till befattningens behöriga bestridande
avgång från befattningen voro nödig.
Telegrafstyrelsen har även uttalat såsom sin mening, att den med kontorsarbete
vid stationerna sysselsatta kvinnliga personalen borde uti ifrågavarande hänseende
likställas med den övriga stationspersonalen och att alltså nämnda kontorspersonal
skulle vara skyldig att efter ingånget äktenskap med icke telegraftjänsteman lämna
verket.
Då kontorspersonalen i fråga ej deltager i telegraf- eller telefonexpeditionen, synes
kommittén tillräcklig anledning icke förefinnas, att beträffande samma personal avvika
från nyssberörda, enligt punkten 7) av förutnämnda kungörelse den 10 juni 1912
godkända regel.
Telegrafstyrelsen har vidare, såsom redan är nämnt, ansett, att, därest kvinnlig
tjänsteman, som ingått gifte, tillätes kvarstå i telegrafverkets tjänst, hon allenast
borde medgivas rätt att kvarstå i extra ordinarie tjänst. Den nuvarande bestämmelsen
om skyldighet för kvinnlig telgraftjänsteman att efter ingånget äktenskap
frånträda innehavd ordinarie anställning borde nämligen i personalens eget intresse
bibehållas.
Styrelsen har i sådant hänseende framhållit, hurusom i motsatt fall, med hänsyn
till det större behovet av ledighet för gift kvinna, den extra ordinarie personalen
skulle behöva ökas med ett betydande antal, nära nog överensstämmande med
antalet i ordinarie tjänst kvarstående gifta kvinnor, men att i samma mån ock befordringsutsikterna
för den sålunda förökade extra ordinarie personalen komme att
synnerligen försämras.
Kommittén har, såsom förut antytts, för sin de! antagit, att antalet gifta kvinnor,
som komme att begagna sig av rätten att kvarstå i ordinarie tjänst, icke skulle
bliva mera avsevärt.
Emellertid har inom kommittén den tanken uppstått, huruvida tilläventyrs föreskrift
kunde böra meddelas därom att inom varje särskild tjänstemannagrupp antalet
gifta kvinnor icke Ange överstiga viss mindre del av samtliga till gruppen hörande
kvinnliga befattningshavare. Kommittén har dock funnit sig ej böra framlägga något
förslag i sådan riktning.
Det synes likväl kommittén, att därest fråga uppstår om medgivande för gift
kvinna att bliva befordrad till ordinarie tjänst och framställning därom i enlighet
med de allmänna grunderna göres hos Kungl. Maj:t, hänsyn i det speciella fallet bör
kunna tagas jämväl till antalet gifta kvinnor, som redan hava ordinarie anställning
inom den tjänstemannagrupp, som den lediga befattningen tillhör.»
Vad slutligen statens järnvägar beträffar, hava enligt kommitténs''
uppfattning från järnvägsstyrelsen icke i ärendet anförts några omständigheter
av beskaffenhet att utgöra för detta verk särskilt gällande invändningar
mot gift kvinnas anställning i ordinarie tjänst.
Såsom resultat av den granskning, kommittén ägnat de av generalpoststyrelsen,
telegrafstyrelsen och järnvägsstyrelsen anförda invändningar
mot gift kvinnas anställning i ordinarie tjänst vid postverket,
telegrafverket och statens järnvägar, framginge sålunda, säger kommittén,
Statens
järnvägar.
Sammanfattning
av kommitténs
utlåtande.
30
Utlåtande
av generalpoststyrelsen
Vio 1915.
Utlåtande av
telegrafstyrelsen
18/*j 1910.
Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 65.
att enligt kommitténs mening icke framkommit några sådana särskilda förhållanden,
som kunde anses i fråga om den vid nämnda verk anställda
kvinnliga personal påkalla avvikelse från de av statsmakterna godkända
allmänna principer uti nu förevarande hänseenden.
Kommittén ansåge fördenskull, att jämväl i avseende å den kvinnliga
personalen vid postverket, telegrafverket samt statens järnvägar borde
gälla, att gift kvinna må till ordinarie tjänst befordras, dock allenast
efter av Kung!. Magt på framställning i varje särskilt fall lämnat medgivande,
samt att, där kvinnlig innehavare av ordinarie befattning ingår
äktenskap, hon icke skall vara suddig att av sådan anledning avgå från
befattningen, därest icke vederbörande överordnade myndighet med hänsyn
till befattningens behöriga upprätthållande hnner det nödigt.
Kommittén har därjämte framhållit, att därest de nyssnämnda grunderna
vunne godkännande beträffande gift kvinnas anställning i ordinarie
tjänst vid postverket, telegrafverket och statens järnvägar, bestämmelser
i sådant hänseende syntes böra, i likhet med vad förhållandet vore beträffande
statens vattenfallsverk, införas i vederbörande verks avlöningsreglemente,
såvitt möjligt utan att allenast av denna anledning ordningsföljden
av paragrafer och moment rubbades. .
Såsom nämnts, hava utlåtanden över det av löneregleringskommittén
sålunda avgivna betänkande infordrats från de ifrågavarande tre verken.
Generalpoststyrelsen har i utlåtande av den 1 oktober 1915 anfört,
att vad i det förevarande ämnet förekommit, sedan styrelsen avgav sitt
förut återgivna utlåtande av den 11 februari 1913, syntes styrelsen icke
vara av sådan beskaffenhet, att styrelsen på grund därav borde i något
hänseende frångå, vad styrelsen i sitt berörda utlåtande anfört.
Telegrafstyrelsen har i sitt utlåtande, avgivet den 18 februari 1916,
fortfarande hävdat nödvändigheten av att styrelsen i sin hand äger medel
att från verket skilja de gifta kvinnor, vilkas bibehållande i tjänst skulle
vara oförenligt med omsorgen om telegramhemligheten. Enklast och
effektivast har, enligt styrelsens mening, detta mål vunnits genom att,
på^sätt hittills skett, ingen med person utom telegrafverket gift kvinna
medgivits rätt att kvarstå i sådan tjänst, som är förenad med arbete
vid telegraf- eller telefonexpedition, och denna åtgärd har också hitintills
varit den närmast till hands liggande, så länge det icke inom
något statens verk annat än undantagsvis varit medgivet för gift kvinna
att bibehålla sin tjänst.
Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 6ö
31
Obestridligt är emellertid, fortsätter styrelsen, att eu stor del av
de kvinnliga telegraf- och telefontjänstemän, som ingå äktenskap med
personer utom telegrafverket, även som gifta befinna sig i sådana förhållanden,
att de fortfarande skulle utan risk för telegramhemligheten
kunna bibehållas vid sitt expeditionsarbete. Styrelsen anser det därför
lätt begripligt och fullt motiverat, att telegrafverkets kvinnliga tjänstemän
finna det viil strängt, om de allt fortfarande skulle, även i de fall
då det kan påvisas, att omsorgen om telegramhemligheten icke kräver
deras avskedstagande, vara tvungna att lämna sina anställningar i och
med giftermålet, medan däremot under lika förhållanden deras kollegor
inom andra verk äga valfrihet att kvarstå i sin gamla tjänst. Denna olikhet
bliver, anföres det vidare, givetvis allt mera kännbar i den män de allmänna
bestämmelserna om gift kvinnas rätt att innehava statstjänst vinna tillämpning
inom allt flera verk, och skulle bliva särskilt framträdande, om
ifrågavarande bestämmelser även bliva införda inom de med telegrafverket
närmast jämförbara trafikverken. Ehuru telegrafstyrelsen måste finna
de invändningar, som ur tjänstens och det allmännas sjmpunkt rests
mot införandet av dessa allmänna bestämmelser vara i hög grad befogade,
och detta särskilt ifråga om ett trafikverk som telegrafverket, där
kvinnorna icke såsom i de centrala ämbetsverken äro hänvisade till ett
fåtal mindre betydelsefulla skrivbiträdesbefattningar, utan där inom vissa
avdelningar uteslutande och inom andra i övervägande grad kvinnlig
arbetskraft användes, Och detta även i nog så ansvarsfulla befattningar,
som kräva både odelat intresse för tjänsten och kontinuitet i arbetet,
har styrelsen ansett sig av nyssnämnda skäl icke böra motsätta sig, att,
därest här ifrågavarande allmänna bestämmelser må kunna anses principiellt
tillämpliga inom trafikverken, desamma jämväl för telegrafverkets
del införas i den utsträckning, som kan anses förenligt med omsorgen
om telegramhemligheten.
I anslutning härtill anför styrelsen vidare:
»Svårigheten ligger i att på ett lämpligt och ändamålsenligt sätt giva bestämmelserna
rörande gift kvinnas rätt att kvarstå i tjänst en sådan form, att de möjliggöra
kvarstående, då så utan olägenhet för telegramhemligheten kan ske, men på
samma gång förhindra vederbörande tjänsteman att hålla sig kvar vid sin befattning
även i de fall, då uppenbar olägenhet på grund av kvarstannandet kan förväntas.
Löneregleringskommittén har emellertid framhållit, att formuleringen av de allmänna
bestämmelserna rörande gift kvinnas rätt att innehava statstjänst synas på ett tillfredsställande
sätt uppfylla detta krav. Om brott mot tysthetsplikten yppat sig,
skulle nämligen, på grund av den i bestämmelserna inrymda befogenheten för vederbörande
överordnade myndighet att förpliktiga den gifta kvinnan att avgå ur tjänst,
om så med hänsyn till befattningens behöriga upprätthållande prövas nödigt, vederbörande
tjänsteman kunna av telegrafstyrelsen åläggas skyldighet att avgå.
32
Kungl. Maj:ts Nåd. .Proposition Nr 65.
Givetvis erbjuder sig en lösning genom att på sådant sätt låta frågan om kvarstannande
eller avsked för varje fall bliva beroende på telegrafstyrelsens prövning.
Emellertid lärer det näppeligen vara tillräckligt, att telegrafstyrelsen använder sig av
sin rätt att förelägga den kvinnliga tjänstemannen att taga avsked endast för det
fall, att bestämt brott mot tysthetsplikten blivit konstaterat, utan måste åtminstone
i vissa fall sådant föreläggande komma till användning, även då det redan vid äktenskapets
ingående eller sedermera kan vara klart, att den kvinnliga tjänstemannens
privata förhållanden som gift äro sådana, att hennes bibehållande i tjänst måste av
mera allmänna hänsyn anses olämpligt.
Telegrafstyrelsen förbiser emellertid ingalunda, att ett fullt rättvist avgörande
härvidlag ofta nog kan vara förenat med stora svårigheter, särskilt i de helt säkert
ej så sällsynta gränsfallen, liksom det ock står klart för styrelsen att, även om styrelsens
avskedsföreläggande skulle vara välgrundat, missnöje ofta kommer att yppa
sig bland dem, som mot sin vilja nödgas avgå. Det torde vara att förutse, att
många bland dessa, som icke kunna inse det berättigade i det erhållna föreläggandet,
skola vilja utverka ändring i detsamma. Emellertid är påtagligt, att de skal, som
ligga till grund för avskedsföreläggandet, äro av den grannlaga art, att ett offentligt
framläggande eller dryftande av desamma icke är lämpligt och ofta ej ens möjligt,
emedan de ju i allmänhet grunda sig på förhållanden, som i följd av telegramhemligheten
icke få yppas. Ej heller torde de förefintliga skälen kunna tillfullo
bedömas utan en intim kännedom om betydelsen av de i varje fall faktiskt föreliggande
förhållandena, och en sådan kännedom kan svårligen förutsättas hos någon
annan myndighet än eu med telegrafverkets dagliga skötsel förtrogen. Det synes
därför telegrafstyrelsen vara erforderligt att, därest telegrafstyrelsen på föreslaget
sätt beklädes med uppdraget att för varje fall taga ställning till frågan, huruvida
gift kvinnas kvarstående i tjänst må, anses förenligt med omsorgen om telegramhemligheten,
det också åt styrelsen överlämnas att i detta avseende fatta det avgörande
beslutet.»
I fråga om den sannolika frekvensen å ordinarie befattningar av
gifta kvinnor och verkningarna i befordringshänseende av ett medgivande
i antydd riktning, anför styrelsen följande:
»Såväl den kvinnliga telegrafpersonalens förening som löneregleringskommittén
äro av den åsikten, att medgivandet för gift kvinna att kvarstå i tjänst icke kommer att
utöva något väsentligare inflytande på den kvinnliga extra ordinarie personalens befordringsmöjligheter.
Båda taga nämligen för givet, att de gifta kvinnornas kvarstående i
tjänst kommer att bliva en nödfallsutväg, som ej anlitas oftare eller längre än som är
oundgängligen nödvändigt. Telegrafstyrelsen anser sig icke kunna underlåta framhålla, att
enligt styrelsens övertygelse denna förmodan icke kommer att hålla streck. Av nära till
hands liggande anledningar utgöras de kvinnliga telegraftjänstemännens äktenskap
till betydande del av äktenskap med statstjänstemän, som åtnjuta jämförelsevis begränsade
inkomster. Såsom i någon mån belysande för detta förhållande kan meddelas,
att enbart antalet telegrafister, som ingått giftermål med tjänstemän inom telegrafverket
och som på grund härav medgivits rätt att kvarstå såsom extra ordinarie
telegrafister, vid 1915 års slut utgjorde 71, medan sammanlagda antalet ogifta ordinarie
och extra ordinarie telegrafister utgjorde 558. För flertalet av de familjer, där
mannen är statstjänsteman eller innehar annan i inkomsthänseende därmed jämförlig
ställning, skulle den kvinnliga tjänstemannens inkomst, särskilt om hon med
-
0
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr (i.r>. 33
gives rätt att kvarstå såsom ordinarie, utgöra eu så betydande del av familjens sammanlagda
inkomster — i många fall upp till eller över tredjedelen — att den familj,
som en gång börjat räkna med denna inkomst i sin budget, näppeligen kan frivilligt
avstå därifrån, utan snarare med eller mot sin vilja tvingas att genom mera rikligt
tilltagen hjälp i hemmet och andra åtgärder söka så ordna för sig, att hustrun icke
kommer i den belägenheten, att hon bliver permanent bunden vid hemmet utan kan så
länge som möjligt bibehålla sitt utomhusarbete.
Oavsett den större frestelse att kvarstå i tjänst, som följer av rätten att få
bibehålla den med ordinarieskapet förenade högre avlöningen, tillkommer ytterligare
en omständighet, som gör att ett kvarstående såsom ordinarie måste för den gifta
kvinnan te sig mera lockande än ett kvarstående såsom extra ordinarie tjänsteman.
En gift kvinnlig extra ordinarie tjänsteman, som på grund av förhållandena i hemmet
nödgas begagna sig av tjänstledighet, uppbär under denna tid ingen avlöning. En
ordinarie tjänsteman däremot skulle, enligt de inom telegrafverket allmänt gällande
bestämmelserna, under samma förhållanden få avstå allenast så stor del av sin avlöning
som erfordras för tjänstens uppehållande, d. v. s. avlöningen åt en extra ordinarie
tjänsteman inom motsvarande befattning. Även under tjänstledighet får hon
på så sätt bibehålla från en tredjedel och upp till hälften av sin avlöning, beroende
på antalet intjänade ålderstillägg. Under sådana förhållanden är det självfallet, att
vederbörande hellre söker reda sig med att i erforderlig utsträckning begagna sig av
tjänstledighet än att helt och hållet taga avsked.
Man måste således vara beredd på att ett medgivande för gift kvinna att innehava
ordinarie telegraf- eller telefontjänst kommer att medföra en mycket betydande
försämring av den kvinnliga extra ordinarie personalens befordringsmöjligheter, såvida
icke särskilda åtgärder vidtagas för att tillvarataga dess intressen gent emot do
gifta kvinnorna. En utväg härtill erbjuder sig givetvis genom att telegrafstyrelsen
begagnar sig av den styrelsen tillagda rätten att fordra gift kvinnas avskedstagande
även i sådana fall, då den gifta kvinnliga tjänstemannen i allt för hög grad tager
den extra personalen i anspråk för vikariat av anledning, som sammanhänger med
hennes verksamhet i hemmet.»
Järnvägsstyrelsen har i utlåtande av den 31 januari 1916, med vid- utlåtande av
hållande av sin förut intagna ståndpunkt, hemställt, att någon ändring
i de för verket i förevarande avseende gällande bestämmelser icke måtte 1916.
vidtagas. Således motsatte sig styrelsen även att gift kvinna linge befordras
till ordinarie tjänst efter av Kung!. Maj:t på framställning i varje
särskilt fall lämnat medgivande.
Styrelsen har därvid i likhet med telegrafstyrelsen framhållit, att kvarstående
i ordinarie tjänst efter ingånget giftermål sannolikt ej bleve endast en nödfallsväg för
de kvinnliga befattningshavarna. Behovet av det genom tjänsten vunna bidraget till
familjens uppehälle komme att ökas för varje år efter giftermåls ingående. Svårigheten
att fylla plikterna såväl i hemmet som i tjänsten komme emellertid också att
efter hand ökas. Frestelse läge då nära till hands att eftersätta tjänsten.
Det läte sig, särskilt med hänsyn till behovet av full arbetsprodukt från samtliga
inom ett kontor tjänstgörande befattningshavare, ej göra, att, såsom de kvinnliga
Bihang till riksdagens protokoll 1917. 1 samt. 52 käft. (Nr 65.) 5
34
Kungl. Maj.is Nåd. Proposition Nr 65.
tjänstemannaföreningarna föreslagit, vid ledighet för gift kvinnlig tjänsteman fördela
hennes arbete å kamraterna.
Tjänsten skulle sålunda bliva lidande på ett medgivande av ifrågasatt art.
Redan nu kunde man för övrigt spåra svårighet för gifta kvinnliga befattningshavare
att tillgodose såväl familjens som tjänstens intresse.
Svårigheter i rekryteringshänseende skulle uppstå, om gifta kvinnor Ange tillträde
till ordinarie befattningar.
En annan olägenhet därav vore, att i de fall, då äktenskap komme att ingås
mellan järnvägstjänstemän å samma ort, stora svårigheter komme att uppstå att i
händelse av behov förflytta mannen till annan tjänstgöringsort.
Kontorspersonalen i järnvägsstyrelsen hade avsevärt längre tjänstgöringstid än
motsvarande personal i andra verk. Detta skärpte olägenheterna för familjen och de
uppväxande barnen av den ifrågasatta utsträckningen av den kvinnliga arbetskraftens
användande i verket.
Särskilda förhållanden, som talade mot en dylik åtgärd, förelåge just i verkets
stora omfattning och personalens talrikhet. De invändningar, som gjorts, hade nämligen
större betydelse, ju talrikare den kår vore, som frågan gällde.
I den styrelsen tillerkända rätt att förflytta personal, vilken rätts utsträckta
tillämpning rörande kontorspersonalen ställts i utsikt, förelåge en särskild anledning
att låta statens järnvägar i förevarande avseende intaga en undantagsställning.
Rörande de anmärkta svårigheterna hänvisades till särskilt yttrande härutinnan
av föreståndaren för styrelsens största kontor, kontrollkontoret, vilken tjänsteman
ansågs sitta inne med de bästa förutsättningar att kunna bedöma verkningarna.
Skulle emellertid statens järnvägar icke anses böra intaga någon undantagsställning
i förevarande fråga, syntes reformen böra få sitt uttryck i en ändring av
gällande instruktion. Uti gällande avlöningsreglemente borde åter därvid införas
föreskrift, att tjänstledighet i anledning av havandeskap vore att anse såsom tjänstledighet
för enskilda angelägenheter — en princip, vilken beträffande extra ordinarie
kvinnliga tjänstehavare vid statens järnvägar redan tillämpats.
Vidare ville styrelsen påpeka, att enligt nuvarande bestämmelser skulle efter
reformens genomförande gift kvinnlig tjänstehavare kunna i förekommande fall komma
att tillgodonjuta, i händelse av mannens frånfälle, innan hon uppnått pensionsåldern,
såväl egen avlöning som änkepension efter statstjänsteman eller vid mannens frånfälle
efter nyssnämnda pensionsålder såväl egen pension som änkepension, vilket allt
kunde ifrågasättas ej hava fog för sig.
Även ansåge sig styrelsen böra framhålla, att vid giftermål mellan tjänstehavare
vid statens- järnvägar det förhållandet skulle inträffa, att avlöningsförmånen
ersättning för bostad och bränsle, som väl till sin storlek finge anses tillmätt efter
vad för vederbörande tjänstehavare efter hans tjänsteställning kunde anses tillfyllest
för honom och familjen, skulle komma i dubbelt måtto vederbörande till godo, vilket
väl näppeligen kunde vara avsett. Skulle mannen såsom tillhörande tjänstemannagrupp,
som kunde beredas förmånen av fri bostad, äga sådan förmån, framträdde än
mera det påpekade missförhållandet, i det därvid vederbörande skulle få tillgodonjuta
utöver fri bostad med bränsle visst kontant belopp såsom bostadsersättning, vilket
uppenbart skulle stå i strid med vad med denna avlöningsförmån avsetts.
Departements- Såsom av den föregående redogörelsen framgår, hava genom kungl.
chefen. kungörelse den 10 juni 1912 fastställts allmänna villkor och bestämmel
-
35
Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 65.
ser att gälla för de å vissa domstolars, ämbetsverks och myndigheters
stater uppförda biträdesbefattningar. I denna kungörelse är stadgat, att
gift kvinna må till biträdestjänst befordras allenast efter av Kung!. Maj:t
på framställning i varje särskilt fall lämnat medgivande. Vidare är
föreskrivet, att, där kvinnlig innehavare av biträdesbefattning ingår äktenskap,
hon icke skall vara skyldig att av sådan anledning avgå från
befattningen, därest icke vederbörande överordnade myndighet med hänsyn
till befattningens behöriga upprätthållande finner det nödigt.
Dessa och med dem överensstämmande bestämmelser tillämpas å
samtliga i statstjänst anställda kvinnliga befattningshavare av här ifrågavarande
slag med undantag för dem, vilka äro anställda i post- och
telegrafverken samt vid statens järnvägar. För dessa sistnämnda gäller,
att om kvinna, som innehar ordinarie befattning, träder i äktenskap,
hon skall anses hava frånträtt befattningen, vederbörande överordnade
myndighet likväl obetaget att under angivna förutsättningar bibehålla
henne i extra tjänst; och kan följaktligen gift kvinna ej heller antagas
till ordinarie tjänst.
Frågan gäller nu, huruvida tillräckliga skäl förefinnas att vad sistnämnda
verk vidkommer bibehålla de sålunda gällande undantagsbestämmelserna.
Järnvägsstyrelsen har såsom sin åsikt uttalat, att någon ändring
i nu gällande föreskrifter ej bör vidtagas. Från järnvägsstyrelsens mening
har emellertid, vid avgivande av styrelsens tidigare utlåtande i
frågan, en av styrelsens ledamöter varit skiljaktig. Reservanten har
ansett, att de i 1912 års kungörelse innefattade bestämmelserna lämpligen
borde och kunde göras gällande även för statens järnvägar, men att i
sammanhang härmed borde meddelas föreskrift, att gitt kvinnlig befattningshavare
skulle vara pliktig att viss tid före och efter eventuell
nedkomst begagna sig av tjänstledighet och därvid avstå samtliga löneförmåner.
Generalpoststyrelsen har gjort gällande enahanda uppfattning som
järnvägsstyrelsen. I avseende å postverkets ordinarie kvinnliga biträden
har styrelsen emellertid ansett, att styrelsen utan större olägenhet
skulle kunna tillerkännas befogenhet att, om dylikt biträde trädde i gifte,
medgiva hennes kvarstående i tjänsten, så länge detta icke med hänsyn
till befattningens behöriga uppehållande medförde olägenhet.
Telegrafstyrelsen har — efter att tidigare hava intagit en mera avvisande
hållning —- i sitt över löneregleringskommitténs betänkande avgivna
utlåtande förklarat, att styrelsen icke vill motsätta sig, att, därest
36
KungI. Maj.is Nåd. Proposition Nr 65.
bär ifrågavarande allmänna bestämmelser må kunna anses principiellt
tillämpliga inom trafik verken, desamma jämväl för telegrafverkets del
införas i den utsträckning, som kan anses förenligt med omsorgen om
telegramhemligheten.
Löneregleringskommittén har vid bedömandet av det föreliggande
spörsmålet utgått därifrån, att statsmakterna, genom antagandet år 1912
av de förut omförmälda allmänna grunderna i fråga om rätt för kvinnliga
befattningshavare vid vissa verk och anstalter att i händelse av giftermål
bibehållas vid sin anställning, i princip tagit ställning till nämnda spörsmål.
Kommittén har därför fattat sitt uppdrag beträffande den nu föreliggande
frågan sålunda, att kommittén skolat undersöka, huruvida —
frånsett de allmänna invändningar, som må kunna göras mot användning
över huvud taget av gift kvinna i ordinarie statstjänst — beträffande
de tre nämnda verken sådana särskilda förhållanden blivit ådagalagda,
som må böra föranleda undantag från de av statsmakterna godkända
principerna i förevarande hänseende.
Vad löneregleringskommittén sålunda anfört i avseende å de synpunkter,
ur vilka man bör skärskåda det ämne, som nu föreligger till
behandling, måste enligt min uppfattning anses riktigt. De allmänna
invändningar, som i förevarande avseende möjligen kunna göras, torde
få anses slutligt prövade genom antagandet år 1912 av de förut nämnda
grunderna.
Till de allmänna invändningarna — vilka sålunda icke torde behöva
här vidare bemötas — hörer, såsom kommittén framhållit, vad i järnvägsstyrelsens
och även generalpoststyrelsens utlåtanden anförts om svårigheten
för en kvinna att förena två så olika uppgifter som, å ena
sidan, makans och moderns, och, å andra sidan, tjänstemannens, tillföljd
varav ock gift kvinnas arbete i statstjänst i allmänhet ej skulle kunna
bliva av den kvalitet som en ogift kvinnas.
Jag delar också kommitténs uppfattning, att till sådana allmänna
invändningar bör hänföras vad i telegrafstyrelsens och järnvägsstyrelsens
utlåtanden förekommer i fråga därom, att den ogifta kvinnan i allmänhet
är i större behov av arbetsförtjänst än den gifta och att fördenskull
genom gift kvinnas kvarstående i statstjänsten förvärvsmöjligheterna för
den mera behövande ogifta kvinnan bliva försämrade.
De tre nämnda styrelserna hava ock var för sig framhållit, hurusom
den omständigheten, att gift kvinnlig befattningshavare genom sin ställning
som maka och moder ofta måste för längre eller kortare tid bliva
bunden vid hemmet, kommer att föranleda ökat behov av vikarier.
Kung!. May.ts Nåd. Proposition Nr 67T
37
Löneregleringskommittön har ansett även detta höra till kretsen av
de allmänna invändningarna mot gift kvinnas användning i ordinarie
tjänst, om än medgivas måste, att invändningen kan erhålla större betydelse
ju större den särskilda kår är, som frågan gäller.
Onekligt är, att betydelsen av denna invändning är i hög grad
beroende på storleken av den grupp befattningshavare, varom i varje
särskilt fall är fråga. Med hänsyn härtill torde invändningen — till vilken
jag i det följande får tillfälle återkomma — i nu förevarande sammanhang
i viss mån hava även en särskild karaktär.
I anledning av do speciella invändningar, som framställts, vill jag
till en början uttryckligen betona, att, om gift kvinna tillåtes iunehava
ordinarie tjänst, hon icke bör i något som hälst avseende i
tjänsten få intaga en gynnad undantagsställning. Uppkomma sålunda
förhållanden av den beskaffenhet, att ett kvarstående i tjänsten icke
är möjligt utan att befattningshavaren därigenom kommer att beredas
en dylik, oberättigad förmån, då föreligger också en situation, i vilken
det med hänsyn till tjänstens behöriga upprätthållande är nödigt, att befattningshavaren
avgår från densamma. Härav följer även, att förflyttning
av gift kvinnlig befattningshavare bör och skall ske, allt efter som
tjänstens behöriga upprätthållande det kräver och utan att hänsyn tages
till befattningshavarens personliga förhållanden. Härmed falla också de
av generalpoststyrelsen och järnvägsstyrelsen i sistnämnda avseende anförda
invändningarna. Att här ånyo närmare redogöra för dem torde icke
vara behövligt.
Telegrafstyrelsen har, som nämnts, under viss förutsättning icke velat
motsätta sig, att de omförmälda allmänna bestämmelserna komma till bruk
även inom telegrafverket. Den tvekan, åt vilken styrelsen likväl givit uttryck,
har sin huvudsakliga grund i omsorgen om telegramhemlighetens bevarande.
I överensstämmelse med löneregleringskommittén, som förebragt
en sakrik utredning i ämnet, håller jag för min del före, att ett medgivande
ifråga om gift kvinnas kvarstående i ordinarie tjänst av den
innebörd, som nu ifrågasatts, icke torde medföra någon särskild fara
för att vare sig telegramhemligheten skulle röjas eller allmänhetens förtroende
för verket rubbas. Jag kan icke underlåta att erinra om löneregleringskommitténs
uttalande, att det i ett ämne som det föreliggande,
där frågan gäller allenast iakttagandet av en bestämd förpliktelse att
underlåta ett visst handlande, knappast synes vare sig staten i dess förhållande
till sina tjänstinnehavare fullt värdigt eller ägnat att i det hela
stödja och upprätthålla allmänhetens tilltro till statstjänstemännens pliktuppfyllelse,
om statsmyndigheten så att säga på förhand viker undan
38
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 65.
för blotta möjligheten av uppkomsten av misstro om en pliktförgätenhet,
varpå intet exempel ännu ådagalagts, en misstro som, enligt vad
telegrafstyrelsen jämväl yttrar, i flertalet fall måhända är ogrundad.
Det berättigade i denna tankegång torde vara påtagligt.
Jag bär förut antytt, hurusom eu av de framställda invändningarna
— och en av dem, vid vilken man synes hava fäst särskild vikt — är,
att gifta kvinnliga befattningshavare ofta skulle bliva för kortare eller
längre tid bundna vid hemmet, en omständighet, som till men för rekryteringsförhållandena
skulle påkalla ökat antal vikarier. I sammanhang
därmed har gjorts gällande, att kvarstående i ordinarie tjänst efter
ingånget äktenskap sannolikt ej kommer att bliva en nödfallsutväg, utan
tvärtom, med hänsyn till behovet för familjen att äga denna inkomstkälla,
kan förväntas i stor utsträckning komma att ske.
För min del käuner jag mig ej övertygad om att ett medgivande
av ifrågasatt slag skulle, åtminstone i allmänhet, behöva giva anledning
till någon mer betydande ökning av antalet vikarier — och detta även om
man, såsom jag i likhet med järnvägsstyrelsen håller före, måste bestämt
motsätta sig att vid ledighet för en gift ordinarie kvinnlig befattningshavare
hennes göromål skulle kunna uppdelas på kamraterna. Jag är nämligen
i stort sett böjd att tro på riktigheten av den av de kvinnliga
tjänstemannaföreningarna uttalade meningen, att det fortfarande kommer
att betraktas såsom en nödfallsutväg, att hustrun bibehåller tidigare
anställning, och att hon, så snart de ekonomiska förhållandena det medgiva,
kommer att lämna densamma. Åven i fall det nu ifrågasatta
medgivandet lämnas, torde nog ett betydande antal kvinnliga befattningshavare
finna med sin fördel förenligt att efter äktenskapets
ingående kvarstå allenast å extra stat, därest de ej alldeles lämna
statstjänsten. Gentemot vad från telegrafstyrelsens och järnvägsstyrelsens
sida anförts därom, att de med åren stegrade utgifterna snarare
skulle göra hustruns arbetsförtjänst efter hand allt mer behövlig, kan
dock med skäl anföras, att det framförallt torde vara de med bosättningen
förenade kostnaderna, som ställa särskilda anspråk på kassan vid
äktenskapets ingående. Vidare torde man, vare sig mannen är tjänsteman
eller icke, ju i regel hava att räkna därmed, att mannens inkomster
småningom ökas.
I detta sammanhang ber jag få erinra, hurusom, sedan löneregleringskommittén
avgivit sitt ifrågavarande utlåtande, Kungl. Maj:t i
vissa fall meddelat tillstånd för ordinarie kvinnliga befattningshavare vid
kommunikationsverken att i avvaktan på den slutliga prövningen av
förevarande fråga kvarstå i ordinarie tjänst efter ingånget äktenskap.
Kung}. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 65. 39
Dylikt tillstånd, som begränsats att gälla tillsvidare till den 1 juli 1917,
har emellertid lämnats endast i tillhopa 11 fall, därav 6 avseende postverket,
1 telegrafverket samt 4 statens järnvägar. 1 3 fall har dessutom
ansökning om sådant tillstånd avslagits.
Det synes mig emellertid ej kunna bestridas, att, därest gift kvinna
vore berättigad att utan vidare efter ingånget äktenskap kvarstå i tjänsten,
detta till följd av det stora antalet befattningshavare vid kommunikationsverken
i särskilda undantagsfall skulle kunna medföra ökat
behov av vikarier och på grund härav jämväl kunna föranleda till försämrade
rekryteringsförhållanden. Så skulle särskilt kunna bliva fallet,
om beträffande någon viss avdelning (grupp, station, kontor, byrå etc.)
kvinnlig arbetskraft helt och hållet eller i mycket stor utsträckning
kommer till användning.
Emellertid vill det förefalla, som om man ej heller beträffande
detta förhållande tillräckligt beaktat den förutsättning, som under alla
omständigheter måste uppställas för ett medgivande för gift kvinna att
kvarstå i sin befattning, nämligen att sådant är förenligt med hänsyn
till befattningens behöriga upprätthållande. Skulle det nämligen ifråga
om viss avdelning inom något ämbetsverk visa sig, att medgivanden i
större utsträckning av antydd art komme att föranleda svårigheter att
utan vidtagande av särskilda åtgärder — såsom anskaffande av ökat antal
vikarier — upprätthålla arbetets behöriga bedrivande, bör enligt min
uppfattning en tillämpning av omförmälda bestämmelse föranleda en
viss begränsning vid lämnande av dylika medgivanden. Hinder synes
mig ej heller från nu angivna utgångspunkt möta för vederbörande
verk att för dylika fäll fastställa en viss proportion, utöver vilken —
naturligtvis endast som en allmän regel, från vilken undantag med
hänsyn till förhållandena i varje fall kan meddelas — vid eu avdelningkvinnliga
befattningshavare ej äga att efter ingånget äktenskap kvarstå
i tjänsten. I brist på erfarenhet möta givetvis svårigheter att nu avgiva
något bestämt omdöme, huru en dylik proportion skall fastställas.
Efter upplysningar, jag inhämtat från vederbörande ämbetsverk, vill
det emellertid förefalla, som om behörig hänsyn skulle tagas till förut
angivna synpunkter, därest vid förefallande behov antalet gifta kvinnor
inom vederbörande avdelning bestämdes ej skola överstiga en fjärdedel
av totala antalet befattningshavare inom avdelningen.
Skulle de i förevarande avseende i allmänhet gällande bestämmelser
komma att tillämpas på sätt jag i det föregående antytt, lära några för
tjänsteverksamheten menliga följder icke behöva uppstå genom införande
för kommunikationsverkens vidkommande av samma bestämmelser.
40
Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 65.
Ytterligare några synpunkter återstå att särskilt framhäva.
Sålunda bör erinras, att, såsom de kvinnliga tjänstemannaföreningarna
gjort gällande, det onekligen är obilligt att från ordinarie tjänst
utestänga de gifta kvinnliga befattningshavarna, i fall de vid äktenskapets
ingående länge varit i verkets tjänst och därunder i likhet
med övriga ordinarie befattningshavare erlagt pensionsavgifter. Att då,
alldeles frånsett huruvida och i vilken grad ingåendet av äktenskap
verkligen i det föreliggande fallet inverkar hinderligt för tjänstens skötande,
betaga den gifta kvinnan rätt att kvarstå i ordinarie tjänst i nu
ifrågavarande verk kan, helst med hänsyn till den mängd kvinnliga befattningshavare,
å vilka 1912 års bestämmelser äro tillämpliga, knappast
anses billigt och rättvist. Jag vill här icke underlåta att nämna, hurusom,
på sätt jag i det föregående anfört, med 1912 års bestämmelser överensstämmande
föreskrifter meddelats även beträffande den kvinnliga personalen
hos statens vattenfallsverk, vilket väl får anses vara och, efter
det utvecklingen med tiden fortskridit, torde bliva än mer jämförligt
med nu ifrågavarande verk.
Ej heller må förbises statens intresse av att främja äktenskapsfrekvensens
höjande. Kan ett medgivande för gift kvinna att kvarstå i
tjänst i någon mån hava denna verkan, innebär detta ytterligare en för
saken talande omständighet.
Av sålunda anförda skäl vill jag, i likhet med löneregleringskomruittén,
för min del tillstyrka, att jämväl vad beträffar den kvinnliga
personalen vid postverket, telegrafverket och statens järnvägar skall
gälla, att gift kvinna må till ordinarie tjänst befordras, dock allenast
efter av Kung). Maj:t på framställning i varje särskilt fall lämnat medgivande,
samt att, där kvinnlig innehavare av ordinarie befattning ingår
äktenskap, hon icke skall vara skyldig att av sådan anledning avgå från
befattningen, därest icke vederbörande överordnade myndighet med hänsyn
till befattningens behöriga upprätthållande finner det nödigt.
1 förbigående vill jag framhålla, att ledighet för gift kvinna i anledning
av havandeskap helt naturligt, såsom löneregleringskommittén
också uttalat, i regel bör likställas med ledighet för enskilda angelägenheter
och att sålunda befattningshavare i dylikt fall bör vara i fråga
om löneförmåners avstående till vikarie underkastad de för sådan ledighet
gällande bestämmelser.
Telegrafstyrelsen har ansett erforderligt, att därest styrelsen på
föreslaget sätt beklädes med uppdraget att för varje fäll taga ställning
till frågan, huruvida gift kvinnas kvarstående i tjänst må anses förenligt
med omsorgen om telegramhemligheten, det också överlämnas åt styrel
-
Kung1. Maj.is Nåd. Proposition Nr (15.
41
sen att i detta avseende fatta det avgörande beslutet. Därest ett sådant
beslut får överklagas, kan nämligen befaras, menar styrelsen, att därvid
just bringas till offentligheten de omständigheter, som till telegramhemlighetens
skyddande ej böra göras kända och som orsakat vederbörandes
skiljande från tjänsten. Dessa farhågor torde knappast vara grundade.
Det lärer förvisso låta sig göra att avfatta handlingarna i ett dylikt
ärende på sådant sätt, att genom desamma icke uppenbaras annat än
vad som lämpligen bör komma till allmän kännedom.
Slutligen är att uppmärksamma två av järnvägsstyrelsen framställda
erinringar.
Styrelsen har påpekat, att enligt nuvarande bestämmelser skulle
efter reformens genomförande gift kvinnlig tjänstehavare kunna i förekommande
fall komma att tillgodonjuta, i händelse av mannens frånfälle,
innan hon uppnått pensionsåldern, såväl egen avlöning som änkepension
efter statstjänsteman eller, vid mannens frånfälle efter nyssnämnda
pensionsålder, såväl egen pension som änkepension, vilket allt
kunde ifrågasättas ej hava fog för sig.
Därjämte har styrelsen framhållit, att vid giftermål mellan tjänstehavare
vid statens järnvägar det förhållandet skulle inträffa, att avlöningsförmånen
ersättning för bostad och bränsle, som väl till sin
storlek finge anses tillmätt efter vad för vederbörande tjänstehavare
efter hans tjänsteställning kunde anses tillfyllest för honom och familjen,
skulle komma i dubbel måtto vederbörande till godo, vilket väl näppeligen
kunde vara avsett. Skulle mannen såsom tillhörande tjänstemannagrupp,
som kunde beredas förmånen av fri bostad, äga sådan
förmån, framträdde än mera det påpekade missförhållandet, i det därvid
vederbörande skulle få tillgodonjuta utöver fri bostad med bränsle visst
kontant belopp såsom bostadsersättning, vilket uppenbart skulle stå i
strid med vad med denna avlöningsförmån avsetts.
I avseende å dessa bägge sistnämnda erinringar bör bemärkas, att enahanda
förhållanden även kunnat uppstå vid tillämpning av förenämnda allmänna
bestämmelser. Därest fog skulle förefinnas för vad järnvägsstyrelsen
i nu berörda hänseenden anfört — i vilket avseende jag ej för närvarande
är i tillfälle att uttala någon bestämd mening — torde stadganden i
ämnet böra avse ej endast de nu ifrågavarande kommunikationsverken.
Eu utredning av denna fråga synes i sinom tid lämpligen kunna och
böra ske i samband med den fortsatta behandlingen av frågan om fastställande
av grunder, med tillämpning av vilka infödda svenska kvinnor
kunna av Konungen utnämnas och befordras till vissa befattningar. I
detta ämne föreligger ett av löneregleringskommittén den 13 januari
Bihang till riksdagens protokoll 1917. 1 samt. 52 höft. (Nr 65.) 6
42
, Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 65.
1911 avgivet betänkande, delen XXVII, vilket ännu ej varit föremål
för slutlig behandling.
I överensstämmelse med löneregleringskommittén anser jag att, därest
de av mig förordade grunderna vinna godkännande beträffande gift
kvinnas au ställning i ordinarie tjänst vid postverket, telegrafverket och statens
järnvägar, bestämmelser i sådant hänseende böra, i likhet med vad
förhållandet är beträffande statens vattenfallsverk, införas i vederbörande
verks avlöningsreglemente, såvitt möjligt utan att allenast av
denna anledning ordningsföljden av paragrafer och moment rubbas.
Vad postverket beträffar, torde bestämmelserna i fråga kunna intagas
i § 2 avlöningsreglementet för tjänstemän vid postverket den 20
juni 1913.
Vidkommande telegrafverket torde bestämmelserna kunna införas
i § 6 avlöningsreglementet för tjänstemän vid telegrafverket den 11
oktober 1907, sådan samma paragraf lyder enligt kungl. kungörelsen
den 29 juni 1912.
I fråga om statens järnvägar synas bestämmelserna lämpligen kunna
erhålla plats i § 7 avlöningsreglementet för tjänstemän vid statens
järnvägar den 30 juni 1916.
Sedan departementschefen uppläst förslag till nådiga kungörelser,
innefattande de ifrågasatta nya bestämmelserna, vilka förslag skulle såsom
bilagor fogas vid statsrådsprotokollet, hemställde departementschefen,
att Kung!. Maj:t måtte föreslå riksdagen
att besluta de tillägg till avlöningsreglementena
för tjänstemän vid postverket den 20 juni 1913, vid
telegrafverket den 11 oktober 1907 och vid statens
järnvägar den 30 juni 1916, som framgå av de
vid statsrådsprotokollet fogade förslag till nådiga kungörelser
i ämnet.
Vad föredragande departementschefen sålunda hemställt
behagade Hans Maj:t Konungen, på tillstyrkan
av statsrådets övriga ledamöter, bifalla; och skulle proposition
av den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar,
avlåtas till riksdagen.
T jr protokollet:
Herman Hulikrantz.
$
Knnql. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 65.
43
Förslag
till
»ådig kungörelse angående tillägg till § 2 i avlöningsreglementet
för tjänstemän vid postverket den 20 juni 1013.
Härigenom förordnas, att till vad i § 2 under 2 i avlöningsreglementet
för tjänstemän vid postverket den 20 juni 1913 stadgas skall
fogas ett tillägg av den lydelse nedan angives:
2. Med — — — — — — - — stat.
Ej — — — — — — — — — — bibehållas.
Gift kvinna må till ordinarie befattning befordras allenast efter av
Kungl. Maj:t på framställning i varje särskilt fall lämnat medgivande.
Där kvinnlig innehavare av ordinarie befattning ingår äktenskap, skall
hon icke vara skyldig att av sådan anledning avgå från befattningen,
därest icke generalpoststyrelsen med hänsyn till befattningens behöriga
upprätthållande finner det nödigt.
Denna kungörelse träder i kraft dagen efter den, då kungörelsen
enligt därå meddelad uppgift från trycket utkommit i Svensk författningssamling.
44
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 65.
Förslag’
till
nådig kungörelse angående tillägg till § 6 i av 1 ön i n gs regi em entet för
tjänstemän vid telegrafverket den 11 oktober 1907.
Härigenom förordnas, att till vad i § 6 under 2:o i avlöningsreglementet
för tjänstemän vid telegrafverket den 11 oktober 1907 stadgas
skall fogas ett tillägg av den lydelse nedan angives:
2:o. Med — — — — — — — — — stat.
Ej — — — — — — — — — — — bibehållas.
Grift kvinna må till ordinarie befattning befordras allenast efter av
Kungl. Maj:t på framställning i varje särskilt fall lämnat medgivande.
Där kvinnlig innehavare av ordinarie befattning ingår. äktenskap, skall
hon icke vara skyldig att av sådan anledning avgå från befattningen,
därest icke telegrafstyrelsen med hänsyn till befattningens behöriga upprätthållande
finner det nödigt.
Denna kungörelse träder i kraft dagen efter den, då kungörelsen
enligt därå meddelad uppgift från trycket utkommit i Svensk författningssamling.
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 65.
45
Förslag
till
nådig kungörelse angående tillägg till § 7 i avlöningsregleinentet för
tjänstemän vid statens järnvägar den 80 juni 1911».
Härigenom förordnas, att till vad i § 7 under 2:o) i avlöningsreglementet
för tjänstemän vid statens järnvägar den 30 juni 1916 stadgas
skall fogas ett tillägg av den lydelse nedan angives:
2:o. Med — — — — — — — — — stat.
Ej — — — — — — — — — — — bibehållas.
ÖVer — — — — — — — — — — styrelsen.
Gift kvinna må till ordinarie befattning befordras allenast efter av
Kungl. Maj:t på framställning i varje särskilt fall lämnat medgivande.
Där kvinnlig innehavare av ordinarie befattning ingår äktenskap, skall
hon icke vara skyldig att av sådan anledning avgå från befattningen,
därest icke järnvägsstyrelsen med hänsyn till befattningens behöriga
upprätthållande finner det nödigt.
Denna kungörelse träder i kraft dagen efter den, då kungörelsen
enligt därå meddelad uppgift från trycket utkommit i Svensk författningssamling.
Bihang filt riksdagens protokoll 1917. 1 sand. 52 käft. (Nr 65.)
7
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (2)
2 kopplingar.
- Rskr. 1917:236 Skrivelse till Konungen i anledning av Kunql. Maj:ts proposition angående gift kvinnas anställning vid postverket, telegrafverket och statens järnvägar. a1 i texten
- SU 1917:163 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående gift kvinnas anställning vid postverket, telegrafverket och statens järnvägar. a1 i texten