Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om förfogande över viss egendom under utomordentliga, av krig föranledda förhållanden

1917-02-23 · 44 sidor, varav 43 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,8 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 43 av 44 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1917:88, Med förslag till lag om förfogande över viss egendom under utomordentliga, av krig föranledda förhållanden

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition nr 88.

1

Nr 88.

Kungl. Maj:ts nådiga proposition till riksdagen med förslag till

lag om förfogande över viss egendom under utomordentliga,

av krig föranledda förhållanden; given Stockholms

slott den 23 februari 1917.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet hållna protokoll

vill Kungl. Maj:t, härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen

att antaga härvid fogade förslag till lag om förfogande över viss

egendom under utomordentliga, av krig föranledda förhållanden.

Kungl. Maj:t förbliver riksdagen med all kungl. nåd och ynnest

städse välbevågen.

GUSTAF.

Berndt Hasselrot.

Bihang till riksdagens protokoll 1917. 1 saml. 73 käft. (Nr 88.)

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition nr 88.

F ö r s 1 a g

till

Lag

om förfogande över viss egendom under utomordentliga, av krig föranledda

förhållanden.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Bestämmelserna i 2—15 §§ av denna lag skola äga tillämpning allenast

när vid krig eller krigsfara, vari riket befinner sig, eller eljest under

utomordentliga, av krig föranledda förhållanden blivit därom särskilt förordnat.

Sådant förordnande meddelas av Konungen med riksdagens samtycke,

att gälla för viss tid eller tillsvidare. Mellan riksdagar äge ock

Konungen giva dylikt förordnande, sedan, om ej riksdagen ändå skall

sammanträda inom trettio dagar, riksdagskallelse utfärdats; dock må sålunda

meddelat förordnande ej gälla längre än till. dess trettio dagar förflutit

från det riksdagen sammanträtt.

2 §•

Finnes erforderligt,

antingen för tillgodoseende inom riket eller någon del därav eller å

särskild ort av befolkningens behov av livsmedel, foder för kreatur, vara,

som är avsedd att genom sin förbränning alstra värme, ljus eller kraft,

beklädnadsvara eller annan för befolkningen viktig förnödenhet,

eller för beredande av tillgång till vara, som är behövlig för krigsbruk

eller annat statens ändamål, för kommun eller allmän inrättning eller

eljest för något särskilt ändamål av betydelse för det allmänna,

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition, nr 88.

att vara, som nu är nfl rond eller som kan användas för åstadkommande,

beredande, iståndsättande, tillhandahållande eller transport av dylik

vara, stfllles till kronans förfogande,

vare innehavaren av sådan vara pliktig att, om Konungen så förordnar,

till kronan mot ersättning avstå varan, i den mån denna uppenbarligen

ej är oundgängligt behövlig för innehavaren eller den som av

honom njuter kost eller stat.

I förordnande, som nu är nämnt, skall bestämmas tiden för varans

avstående till kronan.

Är vara, som på grund av meddelat förordnande skall avstås till kronan,

ej i så berett skick som erfordras för varans användande till det därmed

avsedda ändamålet, vare innehavaren, enligt vad Konungen förordnar,

pliktig att innan varan avstås eller därefter låta den undergå nödig beredning,

i den mån denna enligt gängse förfarande med varan och ortens

sed skulle hava verkställts av innehavaren, om varan ej tagits i anspråk

för kronans räkning.

Det åligger varans innehavare att, om den finnes å ort, där den ej

lämpligen kan tagas i besittning för kronans räkning, ombesörja varans

avlämnande å lämplig ort inom länet, som be-tämmes av Konungen eller

den Konungen därtill bemyndigat. För varans förflyttning njute innehavaren

ersättning av kronan.

3 §•

Är fråga om att angående viss vara meddela förordnande, som i

2 § första stycket sägs, må Konungen i avbidan på frågans slutliga prövning

förbjuda innehavare av sådan vara att förfoga över den annorledes

än till bruk av honom och den som av honom njuter kost eller stat.

Har ej inom trettio dagar från det sådant förbud blev gällande innehavaren

förpliktats avstå varan till kronan, och ingiver han till Konungens

befälIningshavande en till Konungen ställd ansökning om förbudets hävande,

skall förbudet upphöra att gälla, där ej sådant förpliktande sker inom lika

tid från utgången av nyssnämnda trettio dagar eller från det ansökningen

därefter ingavs.

4 §•

I fråga om den, som idkar tillverkning av vara, må, i den omfattning''

och för den tid Konungen bestämmer, förordnande enligt 2 § om

varans avstående till kronan gälla även vara av samma slag, vilken kommer

att av honom tillverkas.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Majits Nåd. Proposition, nr 88.

5 §.

Prövas för åstadkommande, beredande, iståndsättande eller tillhandahållande

av vara, som i 2 § avses, eller av annan lös egendom, som erfordras

för transport av sådan vara, nödigt att fast egendom, bj^ggnad

eller annan anläggning ställes till kronans förfogande, eller finnes för

transport av sådan vara- eller av arbetare och annan driftspersonal för

verksamhet, som nyss nämnts, nödigt att järnväg, fartyg eller annat

transportmedel tages i anspråk för kronans räkning utan att avstås till

kronan, vare innehavaren av dylik egendom pliktig att, i den mån Konungen

så förordnar, mot ersättning ej mindre till kronan upplåta egendomen

med tillhörande inredning eller utrustning eller därmed utföra arbete för

kronans räkning än även tåla eller vidtaga erforderlig ändring eller förflyttning

av inredning eller utrustning, som nu är nämnd. Vad sålunda

är stadgat galle ock om byggnad, som erfordras till bostad åt driftspersonal,

samt om mark eller byggnad för upplag.

Har innehavare av egendom förpliktats att för åstadkommande av

vara, som i 2 § sägs, med egendomen utföra arbete för kronans räkning,

vare han dock ej pliktig att av sådan genom arbetet åstadkommen vara

avstå mera än som uppenbarligen ej är oundgängligen behövligt för honom

eller den som av honom njuter kost eller stat.

6 §•

Förordnande eller förbud, varom i 2, 3 eller 5 § förmärs, må

avse alla eller blott vissa innehavare av egendom av angivet slag. Sådant

förordnande eller förbud vare mot innehavaren gällande när han därav

Konungen eller den därtill av Konungen förordnats äge på särskild

framställning pröva, huru mycket innehavare av vara, i fäll som i 2, 3

eller 5 § sägs, må enligt där givna eller av Konungen meddelade bestämmelser

behålla eller använda av varan.

Ej må sådan prövning avse lagligheten av åtgärd, som varuinnehavaren

dessförinnan vidtagit.

o

Har beslut härom meddelats av annan än Konungen, må innehavaren

sist å tjugonde dagen från det han erhållit del av beslutet däröver

anföra besvär hos Konungen; dock lände beslutet utan hinder av anförda

besvär till efterrättelse, om ej Konungen annorlunda förordnar.

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj:ts Nåd. .Proposition, nr 88.

8 §•

Innehavare av vara, som skall avstås till kronan eller är ställd under

förbud, vare pliktig upplägga, förvara och vårda den; och varde nödig

kostnad härför honom av kronan gottgjord.

9 §.

Skall vara jämlikt 2 § avstås till kronan, och möter ej genom innehavarens

förvållande hinder att varan tages i besittning för kronans

O O

räkning, stånde kronan faran för att varan av våda förstöres, försämras

eller minskas.

Häves förbud, som enligt 3 § meddelats, eller upphör det eljest att

gälla utan att varan avstås till kronan, och har varan lidit skada till följd

av förbudet, gälde kronan ersättning för skadan.

10 §.

År tid inne, då vara jämlikt 2 § skall avstås till kronan, vare,

ändå att ersättningen för varan ej erlagts eller bestämts, kronan ägare

av varan.

Vad sålunda är stadgat galle även, då vara, som åstadkommits genom

arbete vartill någon enligt 5 § förpliktats, för kronans räkning tagits i

besittning enligt vad Konungen bestämmer.

11 §•

Anspråk på ersättning av kronan, som av denna lag föranledas, skola

med iakttagande av vad i andra och tredje styckena av denna § sägs prövas

enligt de grunder, om vilka förmä-les i gällande lag angående skyldighet

för kommuner och enskilda att fullgöra rekvisitioner för krigsmaktens

behov; och skall angående sätt och tid för ersättningens bestämmande

och erläggande gälla vad i samma lag stadgas om likvid för fullgjord

rekvisition.

Har vara jämlikt 2 § tredje stycket undergått beredning efter den

bestämda tiden för varans avstående till kronan, skall ersättning utgå med

hänsyn till varans värde, när beredningen skett.

Förordnar Konungen om avstående av vara, som är ställd under

förbud, varde den innehavaren enligt 2 § tillkommande ersättning för

varan så bestämd, som om varan skolat avstås vid den tid då förbudet

blev gällande.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Majt:s Nåd. Proposition, nr 88.

12 §.

Har vara, som borgenär hade såsom pant eller eljest under panträtt

i handom, avståtts till kronan, eller har borgenär, som, då vara avstods,

hade panträtt i varan utan att hava den under panträtt i handom eller

ägde rätt att till säkerhet för sin fordran hålla varan kvar, hos den, som

det tillkommer att gälda ersättningen för varan, innan sådant skett framställt

yrkande att undfå betalning ur ersättningen, varde denna överlämnad

till överexekutor i den ort, där varan avstods; och äge beträffande

överexekutors förfarande med ersättningen bestämmelserna om fördelning

hos utmätningsman av köpeskilling för utmätningsvis såld lös

egendom motsvarande tillämpning.

13 §.

I förordnande, varom i 2 § första stycket eller 5 § stadgas, äge

Konungen, i den mån så prövas nödigt, föreskriva, att egendom skall

avstås eller upplåtas eller arbete utföras icke åt kronan utan åt annan,

som i förordnandet bestämmes; och skall, då sådan föreskrift meddelats,

vad ovan i denna lag stadgas om kronan i tillämpliga delar gälla beträffande

den, som sålunda sättes i kronans ställe. Fullgöres ej inom

stadgad tid honom åliggande skyldighet att gälda ersättning, som enligt

denna lag skall utgå, vare kronan pliktig att, på ansökning av den till

ersättningen berättigade, densamma gälda.

14 §.

Det åligger en var att, vid förfrågan av Konungens befallningshavande

eller enligt dess uppdrag av kronobetjänt, lämna upplysning,

huruvida och i vilken myckenhet han innehar i 2 § nämnd vara.

Vägrar någon vid sådan förfrågan att lämna den begärda upplysningen

eller söker han vilseleda om sitt innehav av varan, ä»e Konungens

befallningshavande låta verkställa undersökning av salubod, magasin,

kontor eller annan lägenhet, varöver han förfogar, samt taga del av hans

handelsböcker och andra dylika handlingar.

Vad vid sådan undersökning inhämtas må ej yppas i vidare mån

än som erfordras för vinnande av det med undersökningen avsedda

ändamål.

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition, nr 88.

15 §.

Den, som med vetskap därom, att förordnande enligt 2 eller 5 §

eller förbud enligt 3 § meddelats, olovligt förfogar över, skadar eller

förstör vara eller annan egendom, som förordnandet eller förbudet avser,

eller försummar att fullgöra honom enligt 8 § åliggande skyldighet att

taga hand om sådan vara, varde dömd till böter från och med etthundra

till och med tiotusen kronor eller till fängelse. Aro omständigheterna

synnerligen försvårande, må dömas till straffarbete i högst två år. Lag

samma vare, om någon vid förfrågan av Konungens befallningshavande

eller enligt dess uppdrag av kronobetjänt vägrar att lämna upplysning,

varom i 14 § förmäles, eller vid sådan förfrågan eller vid undersökning,

som i samma § avses, söker vilseleda om sitt innehav av någon i 2 §

nämnd 0 vara.

Ädömda böter skola tillfalla kronan. Saknas tillgång till böternas

fulla gäldande, skall förvandling ske enligt allmänna strafflagen.

16 §.

Har vid tid, då tillämpning av bestämmelserna i 2—15 §§ upphör,

förordnande om varas avstående till kronan ännu ej blivit mot innehavaren

gällande, vare förordnandet utan verkan. Förbud enligt 3 § eller

förordnande enligt 5 § galle ej längre än till nyss angivna tid. I fråga

om ersättning, vartill någon erdigt ovan meddelade bestämmelser vid

nämnda tid är berättigad, så ock beträffande ansvar för dessförinnan begången

förseelse, som i 15 § a\ses, skall vad ovan i denna lag stadgas

fortfarande äga tillämpning.

17 §.

Genom denna lag göres ej inskränkning i den rätt till rekvisition,

som enligt gällande författningar tillkommer militär myndighet.

18 §.

Konungen äge meddela bestämmelser om delgivning, genom kungörelse

eller annorledes, och om verkställighet av förordnande eller förbud,

varom i 2, 3 eller 5 § är stadgat, samt om användande för det avsedda

behovet av vad enligt denna lag tagits i anspråk, så ock i övrigt giva

de närmare föreskrifter, som må erfordras för tillämpning av denna lag.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. MajUs Nåd. Proposition, nr 88.

Denna lag träder i kraft den 1 maj 1917.

Hava Konungen och riksdagen beslutit tillämpning av lagens 2—15

§§ från och med sagda dag, äge Konungen dessförinnan utfärda förordnande

eller förbud med avseende å vara eller annan egendom, beträdande

vilken motsvarande beslut enligt äldre lag länder till efterrättelse till och

med den 30 april 1917, att oberoende av delgivning äga giltighet från

och med den 1 maj 1917. I fråga om sålunda meddelat förbud skall

den i 3 § först stadgade tid av trettio dagar räknas från tiden för varans

besigtigande; och skall jämväl i det avseende, varom förmäles i 11 §

tredje stycket, hänsyn tagas till sistnämnda tid.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.i» Nåd. Proposition Nr 88.

9

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott

fredagen den 26 januari 1917.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Hammarskjöld,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Wallenberg,

Statsråden: Hasselrot,

von Sydow,

friherre Beck-Friis,

Stenberg,

Linnér,

Mörcke,

Yennersten,

Westman,

Broström.

Chefen för justitiedepartementet statsrådet Hasselrot anförde, efter

gemensam beredning med chefen för finansdepartementet och chefen för

j ord bruksdepartem entet, följ ande.

»Den av krigstidens utomordentliga förhållanden föranledda lagstiftningen

om rätt att i det allmännas intresse förfoga över enskild

egendom har hittills antagits endast för någon på förhand bestämd tidsperiod.

Nuvarande lag i ämnet upphör att gälla med utgången av april

månad 1917. Någon tvekan därom, att åtgärder måste vidtagas i syfte

att även efter nämnda tid betrygga tillgången till en dylik lagstiftning

kan icke förefinnas. Den erfarenhet, som vunnits sedan under hösten

1914 de första tveksamma stegen togos in på detta lagstiftningsområde,

Bihang till riksdagens protokoll 1917. 1 samt. 73 höft. (Nr 88.) 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 88.

har allt tydligare visat, huru oundgängligt det under sådana förhållanden

som de nuvarande är att det allmänna äger maktmedel för ordnande

och ledande av det ekonomiska livet inom landet, framför allt såvitt

angår tillgodoseende av befolkningens förbrukningsbehov. Lagstiftningen

i ämnet har också alltmer vuxit till omfattning och innehåll. För varje

gång densamma, efter utloppet av en giltighetsperiod, förnyats, hava

däri införts nya stadganden, innefattande ett förtydligande och en närmare

utveckling samt i allmänhet även en mer eller mindre väsentlig

utvidgning av det allmännas befogenheter. Bestämmelser, vilka man

från början såg med betänksamhet såsom i viss mån stridande mot

rättsuppfattningen, hava småningom ingått i medvetandet såsom nödvändiga,

ehuru visserligen endast i egenskap av en genom säregna förhållanden

påkallad undantagslagstiftning. Att denna lagstiftning, såsom

antagen endast för viss tid i sänder, hittills ägt provisorisk natur, har

måhända varit nödvändigt och i alla händelser erbjudit åtskilliga fördelar.

Så länge lagstiftningen helt och hållet eller åtminstone till större

delen befann sig på försökets ståndpunkt, torde dess utveckling hava

befrämjats därigenom, att vid slutet av varje giltighetsperiod samtliga

äldre stadganden måst undergå förnyad prövning och ett osökt tillfälle

att väcka förslag om deras fullständigande med nya bestämmelser förelegat.

Försiktigheten har också talat för att man icke skulle såsom

slutgiltiga antaga föreskrifter av så ny och säregen art, att det var svårt

att bedöma deras verkningar. Det kan dock icke gärna anses lämpligt

att längre låta detta provisoriska tillstånd fortfara. Att en lagstiftning

i förevarande ämne även framdeles är oumbärlig under förhållanden

likartade med de nuvarande torde kunna betecknas såsom visst, och det

synes därför vara en berättigad önskan att, till lättnad för framtiden,

en sådan lagstiftning ständigt finnes att tillgå, ehuru tillämpning därav

icke får ifrågakomma under lugna och normala tider. Den utgör ett

viktigt led av den beredskap inför svåra tidsförhållanden, vars värde

och nödvändighet för ett land äro mer än nog ådagalagda av de senare

årens tilldragelser. Man torde ock numera äga tillräcklig erfarenhet att

kunna någorlunda bedöma vad en dylik lagstiftning bör innehålla. Åven

om det måste förutses att nya synpunkter med därav föranledda ändringsförslag

fortfarande skola framträda i ganska stor omfattning, synes det

därför icke vidare vara behövligt att låta lagstiftningen i dess helhet

efter vissa mellantider underställas statsmakternas prövning. Det var

också redan under förarbetena till den nu gällande förfoganderättslagen

ifrågasatt att densamma skulle antagas utan tidsbegränsning, och att

denna tanke fick förfalla lär huvudsakligen hava berott därpå, att det

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 88.

(lå föreliggande lagförslaget ansågs lida av en viss ofullständighet med

hänsyn till därav berörda civilrättsliga förhållanden och icke vara tillräckligt

genomarbetat i formellt avseende. I syfte att möjliggöra antagande

av en slutlig lag i ämnet har jag nu låtit gällande bestämmelser

underkastas en förnyad bearbetning. Av densamma har framgått förslag

till en lag med den något förkortade rubriken lag om förfogande

över viss egendom under utomordentliga, av krig föranledda förhållanden;

och anhåller jag härmed att få för Eders Kungl. Maj:t anmäla detta

förslag.

Under det förfogande över enskild egendom i allmänt intresse,

vartill bemyndigande givits genom förevarande lagstiftning, inbegrepos

från början även fastställande av maximipris och tvångsförsäljning av

varor, vilka innehavaren icke velat frivilligt sälja till fastställt maximipris.

Såväl 1914 som 1915 års lag i ämnet innehöll bestämmelser i

dessa avseenden vid sidan av stadgandena om det förfogande, som tager

sig uttryck i varors inlösen för det allmännas räkning och därmed sammanhängande

åtgärder. I den nu gällande lagstiftningen av år 1916

hava däremot bestämmelserna om maximipris och om vad man kan kalla

det egentliga förfogandet skilts från varandra i olika lagar. Denna

uppdelning, som vidtogs på framställning från några av de i anledning

av krigsförhållandena tillsatta statskommissionerna, stod i samband därmed

att omfattningen av den egeutliga förfoganderättslagstiftningen

väsentligt utvidgades; under det att densamma förut huvudsakligen avsett

möjlighet att ordna befolkningens förbrukning av förnödenheter, infördes

däri bestämmelser dels om varors avstående för direkta statsändamål,

särskilt för krigsbruk, dels om förfogande över produktions- och transportmedel

såväl för civila som för militära syften.

Huruvida den uppställning bestämmelserna i ämnet sålunda erhållit

är lämplig och bör bibehållas kan vara föremål för olika meningar. Då

det förslag, som låg till grund för den nuvarande förfoganderättslagen,

granskades av lagrådet, erinrade två ledamöter därom, att de delar av

förslaget, som avsåge tillgodoseende av krigsmaktens behov, hörde nära

samman med stadgandena i den s. k. rekvisitionslagen; i den mån åter

bestämmelserna gällde tillgodoseende av den civila befolkningens behov,

stode de i ett visst sammanhang med föreskrifterna om rätt att fastställa

maximipris och den därmed sammanhängande rätten till tvångsförsäljning.

Med hänsyn härtill uttryckte nämnda ledamöter den önskan,

att vid den förnyade prövning av ärendet, som borde föregå en definitiv

lagstiftning, skulle tagas under övervägande, huruvida icke tilläventyrs

de nya lagbestämmelserna lämpligare borde meddelas i den sålunda

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 88.

antydda ordningen. Vid behandling av förslaget fäste därefter även

lagutskottet uppmärksamhet vid nämnda frågor och framhöll, utan att

uttala någon bestämd mening i desamma, vikten av att de underkastades

sorgfällig förnyad prövning, innan en eventuell, för framtiden avsedd

lagstiftning i ämnet företoges.

För min del vill jag ingalunda underkänna de skäl, som kunna

åberopas till förmån för den inom lagrådet ifrågasatta uppdelningen av

förevarande lagstiftningsområde, en uppdelning som i avseende å förfoganderättslagen

skulle leda till att däri, liksom i 1914 och 1915 års

lagar, upptoges bestämmelser om båda de särskilda huvudmedlen att

tillgodose allmänhetens behov: maximipris och tvångslösen. Jag anser

nämligen icke, att sådant sammanförande är i och för sig olämpligt

eller, såsom kommissionerna i sin förenämnda framställning yttrade, föranleder

bristande klarhet. Men å andra sidan synes mig även den nuvarande

uppdelningen äga vissa företräden. Det kan stundom vara

svårt att skilja mellan det förfogande, som sker för tillgodoseende av

allmänhetens förbrukningsbehov, och det, som äger rum för krigsbruk

eller eljest för fyllande av ett direkt statsbehov. Samma förfogande

kan ju tjäna båda dessa syften. Oförnekligen står förfogande över

enskild egendom för krigsbruk nära de åtgärder för militära ändamål,

om vilka stadgas i rekvisitionslagen, men såsom kommissionerna framhållit,

föreligger dock den skiljaktigheten, att rekvisitionslagen och den

där stadgade militära rekvisitionsrätten mera avse fyllande av krigsmaktens

tillfälliga och lokala behov. Den nu i förfoganderättslagen

innefattade bestämmelsen om rätt att fordra avstående av vara, »som är

för krigsbruk erforderlig eller eljest av betydelse för det allmänna», är

dessutom icke, i vad den avser statsbehoven, inskränkt till sådana av

rent militär art, och på samma sätt förhåller det sig med senare bestämmelser

-i lagen. Men stadganden, som tjäna statsintressen av civil

natur, hava icke sin plats i rekvisitionslagen, och det torde svårligen

kunna anses lämpligt att på olika lagar uppdela bestämmelserna om

förfogande för särskilda slag av statsändamål. Åven må erinras

därom att, oavsett förfoganderättens ändamål, samma bestämmelser

böra gälla om dess användning och rättsverkningarna därav, och dylika

med varandra sammanfallande, ganska vidlyftiga stadganden skulle

alltså behöva införas i olika lagar, vilket skulle giva lagstiftningen i

ämnet en olämplig tyngd. På grund av sålunda angivna förhållanden

har jag funnit den nuvarande uppdelningen av nämnda lagstiftning

böra bibehållas.

Det nu berörda spörsmålet om -förenämnda bestämmelsers upp
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 88.

ställning, deras infogande i den ena eller den andra lagen synes i och

för sig vara eu formfråga av underordnad vikt. Det intresse, som inom

riksdagen visades förslaget att i rekvisitionslagen införa stadgandena

om förfoganderätt för försvarsändamål, torde emellertid äga sin förklaring

däri, att dessa stadgande^ användning härigenom skulle omgärdas med

de grundlagsenliga garantier, som förefinnas i fråga om rekvisitionslagens

tillämpning. Enligt § 74 regeringsformen gäller i sådant avseende, att

rekvisitionsrätt får utövas endast från den dag, då, enligt beslut av Konungen

i statsrådet och efter utfärdande av riksdagskallelse, rikets krigsmakt

eller någon del därav ställes på krigsfot, intill den dag, då krigsmakten

skall återgå till fredsfot. Därest nu en förfoganderätt, i vissa

hänseenden vidsträcktare och mera ingripande än rekvisitionsrätten, stadgas

i eu lag utan begränsning av dess giltighetstid, synes det, även

om man beaktar att förfoganderätten i olikhet med rekvisitionsrätten för

sin användning i det särskilda fallet är beroende icke av militär myndighets

utan av Kungl. Maj:ts beslut, icke saknas log för den önskan,

att i fråga om denna lag — och detta ej blott i vad den gäller förfoganderätt

för militära ändamål — skapas en motsvarande trygghet

för att dess bestämmelser ej komma i tillämpning under andra förhållanden

än sådana, för viika lagen är avsedd. Såsom förenämnda

kommissioner i den av dem gjorda framställningen uttalade, torde det

dock icke låta sig göra att binda förfoganderätten vid samma förutsättning

som den militära rekvisitionsrätten, nämligen att krigsmakten är

mobiliserad. Nuvarande förhållanden visa tydligt, att förfoganderättslagen

kan behöva tillämpas även å tider, då mobilisering icke äger rum.

Däremot synes det vara lämpligt, att sådan tillämpning såsom regel

göres beroende av Konungens och riksdagens gemensamma beslut. Det

kan dock förekomma förhållanden, då tiden icke medgiver att underställa

frågan riksdagens prövning, och med hänsyn till dylika fall måste

Konungen mellan riksdagar hava rätt att sätta lagen i tillämpning för

någon kortare tid, intill dess riksdagen hunnit sammanträda och behandla

frågan om fortsatt tillämpning. För ett beslut i ämnet, vare sig det

fattas med eller utan riksdagens medverkan, bör naturligtvis förutsättas,

att riket befinner sig i krig eller krigsfara eller att eljest utomordentliga,

av krig föranledda förhållanden råda. Tillräcklig anledning att, genom

omarbetning och utvidgning av § 74 regeringsformen, i grundlag införa

bestämmelser i nämnda hänseenden torde däremot icke föreligga.

I vad förfoganderätten avser andra allmänna ändamål än de militära,

kan någon analogi icke åberopas för dess omnämnande i grundlag.

Den innebär för undantagsförhållanden en befogenhet att tvångsvis för
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 88.

värva äganderätt till lös egendom och nyttjanderätt till fast egendom

och står i dessa hänseenden nära den ständigt gällande, likaledes synnerligen

viktiga rätten till expropriation av. fastighet, men några gränser

för sistnämnda rätt finnas ej uppdragna genom grundlag.

Den bearbetning av förfoganderättslagen, som lett till det nu föreliggande

lagförslaget, har väsentligen haft till ändamål att söka tillgodose

de inom lagrådet vid granskning av ett tidigare förslag uttryckta

önskningarna därom, att vissa civilrättsliga frågor, som sammanhänga

med denna lagstiftning, måtte göras till föremål för närmare undersökning,

än förhållandena medgivit vid det föregående förslagets utarbetande.

I sammanhang härmed har försök gjorts att genom jämkad avfattning

av åtskilliga bestämmelser i lagen giva dem ökad tydlighet och överskådlighet.

Åven i sak hava ändringar vidtagits, i det att dels vissa

äldre bestämmelser jämkats, dels stadganden meddelats i ämnen, där

antingen den nuvarande lagens ståndpunkt är oviss eller erfarenheten visat

behov av nya föreskrifter. För den sålunda vidtagna omarbetningen,

i den mån den är av saklig betydelse, torde det tillåtas mig att lämna

en kort redogörelse vid förslagets särskilda paragrafer.

1 §• I 1 § angivas förutsättningarna för att den föreslagna lagens huvud
bestämmelser,

som innefattas i 2—14 §§, skola träda i tillämpning.

Utöver vad jag förut yttrat härom torde nu endast behöva nämnas, att

förordnande om lagens tillämpning skall kunna av Konungen och riksdagen

gemensamt meddelas för viss tid eller tills vidare, samt att,

om Konungen mellan riksdagar givit sådant förordnande och riksdagen

ej av annan anledning sammanträder inom trettio dagar därefter,

riksdagskallelse skall utfärdas och förordnandet ej gälla längre än till

dess trettio dagar från riksdagens sammanträde förflutit.

2 §. Vid formuleringen av 2 §:ens första stycke, som motsvarar 2 § i

gällande lag, hava de slag av varor, vilkas avstående kan fordras, och

de ändamål, för vilka sådan fordran kan framställas, angivits något närmare

än i sistnämnda paragraf. Beträffande varuslagen har, såvitt fråga

är om tillgodoseende av befolkningens förbrukningsbehov, intagits den

uppräkning, som från början införts och fortfarande finnes i bestämmelserna

om maximipris, dock med den olikhet att, under det i dessa

bestämmelser uppräkningen slutas med orden »eller annan dylik förnödenhet»

och sålunda innefattar en verklig begränsning till de uppräknade

varuslagen och med dem jämförliga, enligt förslaget skyldighet föreligger

att avstå även varje »annan för befolkningen viktig förnödenhet.»

Genom uppräkningen undantages alltså icke något slag av viktiga förnödenheter,

utan förslaget överensstämmer med gällande lag däri, att

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 88.

åt förfoganderätten givits så vidsträckt omfattning att i huvudsak endast

lyxartiklar äro helt och hållet uteslutna. Såsom föremål för förfoganderätten

angivas ytterligare varor, som ärö behövliga för krigsbruk

eller annat statens ändamål, för kommun eller allmän inrättning eller

eljest för något särskilt ändamål av betydelse för det allmänna. I avseende

å förfoganderättens utsträckning till särskilda varuslag torde

denna del av stadgandet sammanfalla med den föregående; även här kan

så gott som allt utom lyxföremål komma i fråga. Slutligen nämnas även

varor, som kunna användas för åstadkommande, beredande, transport eller

tillhandahållande av varor av något förut angivet slag. Härigenom gives

uttryck däråt att, utan tvivel i överensstämmelse med gällande lag, ej

blott varor, som genom förbrukning omedelbart tillgodose ett visst ändamål,

utan även nyttigheter så att säga i andra linjen, vilka kunna användas

för produktionen av förbrukningsvaror, för deras transport —

t. ex. fordon — eller för deras tillhandahållande — t. ex. säckar —

inbegripas under förfoganderätten.

Den sålunda lämnade beskrivningen på de varor, som kunna tagas

i anspråk för det allmännas räkning, har enligt förslagets mening sin

egentliga betydelse däri, att genom densamma lämnas en ledning till svar

på frågan, för vilka ändamål förslaget , innebär rätt att påkalla varors

avstående. Enligt nuvarande lag förefinnes befogenhet härtill, så snart

utan dylik åtgärd svårighet kan uppstå att tillgodose »allmänt behov».

Otvivelaktigt innefattas härvid under nämnda uttryck såväl vad man

kan kalla allmänhetens behov som ock det allmännas egna behov. Såsom

jag förut vid olika tillfällen uttalat, lär det svårligen låta sig

göra att i detta fall på samma sätt som vid annan expropriationslagstiftning

angiva de särskilda ändamål, för vilka i det allmännas intresse

enskild rätt måste vika. Liksom föremålen för förfoganderätten torde

dennas nödvändiga syften vara alltför mångfaldiga och olikartade, för

att någon verklig, från olika synpunkter tillfredsställande begränsning

skulle kunna givas. En dylik begränsning, vars åstadkommande även

inom den allmänna expropriationslagstift ningen tillhör de allra mest

svårlösta uppgifterna, synes för övrigt, om också utan tvivel önskvärd

jämväl på nu förevarande lagstiftningsområde, dock icke där vara lika

nödvändig som på det förra. Den egentliga expropriationslagstiftningen

bär ju större betydelse såtillvida, som den är ständigt tillgänglig och

innefattar befogenhet att förvärva äganderätt till fast egendom, medan

däremot den endast för utomordentliga kristider avsedda förfoganderättslagstiftningen

ej innnbär lösningsrätt i fråga om annat än varor, alltså lös

egendom, och beträffande fast egendom allenast giver befogenhet att fordra

s. 16 Kontrollera mot PDF

16 Kunyl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 88

upplåtelse av nyttjanderätt. Ehuru jag icke har att föreslå några bestämmelser,

genom vilka förfoganderättens ändamål närmare begränsas,

har jag emellertid trott eu i viss mån ökad klarhet om syftet med denna

rätt och om dess väsentliga tillämpningsområden kunna vinnas därigenom,

att i stället för det sammanfattande begreppet »allmänt behov» angivas

de båda huvudgrupperna av dylika behov — dels befolkningens förbrukuingsbehov,

dels de direkt allmänna behoven — samt därjämte inom

vardera av dessa grupper såsom exempel nämnas de viktigaste och allmännast

förekommande slagen av behov.

I avseende å bestämmelsen om undantag för husbehov må erinras,

att den föreslagna lydelsen, som överensstämmer med den nuvarande,

icke giver rätt att undantaga vara för dess användande till utfodring

av kreatur.

1 förslaget har vidare föreskrivits, att förordnande om varas avstående

skall innefatta bestämmelse jämväl om tiden härför. Att denna

föreskrift ansetts erforderlig sammanhänger med en i förslagets 9 §

upptagen bestämmelse om den tid, då äganderätten till vara skall övergå

på kronan. Tiden för varas avstående kan tydligen bestämmas antingen

så, att varan skall avstås omedelbart, eller ock till någon annan i förordnandet

angiven tidpunkt.

Andra stycket av förevarande paragraf innehåller en bestämmelse,

som säkerligen är ägnad att underlätta förfoganderättslagens tillämpning.

Det finnes icke för närvarande uttryckligen stadgat, om innehavare av

vara, som skall avstås, kan förpliktas att ombesörja viss för varans

användbarhet erforderlig beredning, huruvida alltså t, ex. en jordbrukare,

från vilken spannmål inlöses, kan förklaras skyldig att avlämna densamma

i tröskat skick. Tydligt är visserligen, att om en egendom enligt

förfoganderättslagens 4 § tages i anspråk, det kan åläggas innehavaren

att med de hjälpmedel, som å egendomen stå honom till buds, ombesörja

tröskning av egendomens spannmålsförråd. Men uppenbarligen

är det lämpligare, att ett dylikt arbetsresultat kan vinnas utan att man

behöver gå den nu angivna omvägen. Det synes därför böra stadgas,

att skyldighet till beredning av vara kan inom lämpliga gränser åläggas

innehavaren utan att behöva ställas i samband med förfogande över

egendom. Någon avsevärd betänklighet mot dylik arbetsförpliktelse

torde knappast böra finnas, om gränsen för densamma uppdrages så,

att innehavaren är skyldig ombesörja endast sådan beredning av varan,

som enligt gängse förfarande med denna och efter ortens sed skulle hava

verkställts av honom, ifall varan ej tagits i anspråk för kronans räkning.

Enligt § 3 i förordningen med närmare bestämmelser för verk
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 88.

städighet av förfoganderättslagen tillkommer det Kungl. Maj:ts befallningshavande

att, då avträdd vara skall forslas till ort utom det län,

där den vid tiden för avståendet befann sig, bestämma den plats inom

länet, där varan skall avlämnas. Den sålunda stadgade skyldigheten

för innehavare av vara att forsla denna till ort inom länet, där den

lämpligen kan mottagas för kronans räkning, synes vara av sådan

natur, att bestämmelsen därom bör få sin plats i förfoganderättslagen.

Den har nu upptagits i tredje stycket av förslagets 2 §. Då forslingsskyldighet

tydligen lika väl kan erfordras i fråga om vara, som skall

stanna inom länet, har den äldre bestämmelsen tillika jämkats i detta

avseende.

3 § i förslaget överenstämmer i huvudsak med samma paragraf i

nuvarande lag. Att uttrycket »beslag» ändrats till »förbud» mot visst

förfogande över vara har endast föranletts därav, att den senare beteckningen

ansetts närmare motsvara den här ifrågavarande åtgärdens rättsverkningar.

Tiden för beslagets eller förbudets giltighet har något

utsträckts, i det att detsamma skall upphöra att gälla först om, efter en

period av trettio dagar, nya trettio dagar förflutit från en av varans

innehavare gjord framställning om åtgärdens hävande, utan att förordnande

om varans avstående meddelats. Har sådan framställning gjorts

under den först angivna tidsperioden, torde de nya trettio dagarna böra

räknas från dennas utgång. Vissa bestämmelser om ersättning hava

flyttats till 7 och 8 §§ i förslaget.

Då i förslaget stadgas om förbud för »innehavare av viss

vara», avses härmed givetvis, att ett sådant förbud, lika väl som ett

förordnande enligt 2 §, skall kunna gälla såväl alla innehavare av

varan, inom hela riket eller å särskild ort, som ock allenast vissa

angivna innehavare av varan. Likaledes ligger i sakens natur, att ett

förordnande av ena eller andra slaget kan riktas antingen mot en

varuinnehavares hela parti av varan, med särskilt angivna undantag,

eller ock mot någon större eller mindre del av hans varuparti.

Åven må framhållas att ett dylikt förordnande i fråga om visst

varuslag inom ett större eller mindre område icke kan anses äga tilllämpning

å varor av samma slag, vilka efter förordnandets meddelande

genom införsel, tillverkning eller annorledes bliva att tillgå inom nämnda

område. År det behövligt att förfoga även över de sålunda tillkomna

varorna, måste för detta ändamål ett nytt förordnande meddelas.

Under det att således ett förbud, som enligt 3 § utfärdas, endast

skall kunna angå vid tiden härför tillgängliga varupartier, torde en

motsvarande regel icke böra utan undantag gälla om förordnanden enligt

Bihang till riksdagens protokoll 1917. 1 saml. 73 käft. (Nr 88.) 3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Majds Nåd. Proposition Nr 88.

2 §. Med bestämmelsen i 4 § avses att fylla ett förefintligt behov, att

en producent skall kunna genom ett enda förordnande förpliktas att

avstå hela sin tillverkning av angiven vara under viss tid. Det skall

sålunda t. ex. kunna föreskrivas, att allt smör, som under den bestämda

tiden tillverkas vid ett mejeri, skall avstås till kronan.

De bestämmelser om förfogande över produktions- och transportmedel,

som 4 § av nuvarande lag innehåller, hava motsvarighet i

förslagets 5 §. I motsats till de i 2 § innefattade stadgandena om

avstående av äganderätten till vara avse nämnda bestämmelser endast

tvång att upplåta nyttjanderätt till viss egendom eller med densamma

utföra arbete för kronans räkning. Såvitt angår produktionsmedel

inbegripas under dessa bestämmelser endast fast egendom samt byggnader

och andra anläggningar, vilka, utan att civilrättsligt vara'' fast

egendom, dock till sin natur äro därmed jämförliga, ävensom till sådan

egendom eller anläggning hörande inredning eller utrustning av annat

slag än i 2 § angivna varor. Över sådana för produktionen behövliga

föremål, som äro att anse såsom varor, får icke förfogas enligt 5 §,

utan de skola lösas enligt 2 §. Hit böra även i allmänhet räknas de

tillbehör, verktyg och därmed likartade föremål, som genom sin användning

vid produktionen förslitas eller eljest förbrukas. Att i nämnda

avseende uppdraga en bestämd gräns för den ena eller den andra bestämmelsens

tillämpning är tydligen förenat med svårigheter. Då förbrukade

föremål i varje fall skola ersättas av kronan, torde denua

oklarhet dock icke vara av särdeles stor praktisk betydelse. Vad

därefter transportmedlen beträffar, skall enligt förslaget, såsom även

gällande lag innebär, förfogande med nyttjanderätt kunna äga rum

såväl över järnvägar och annan fast egendom som även över transportmedel,

vilka äga lös egendoms natur. I den mån transportmedel av

sistnämnda slag äro att anse såsom varor, kan över dem förfogas

antingen enligt 2 eller enligt 5 §, och då varubegreppet enligt förevarande

lagstiftning är avsett att tagas i så vidsträckt bemärkelse, att

därunder kunna innefattas t. ex. dragare, automobiler och andra fordon,

förefinnes sådan valfrihet i ganska väsentlig omfattning. Däremot bör

i fråga om förbrukningsartiklar, även då de tjäna transportändamål,

naturligtvis endast 2 § tillämpas.

Såsom ett andra stycke har i 5 § intagits bestämmelse om rätt

för den, som förpliktats att med sin egendom producera varor för

kronans räkning, att av dessa varor för husbehov behålla en myckenhet

motsvarande den, som han enligt 2 § skulle hava ägt undantaga vid

varornas avstående till kronan. Det synes vara billigt, att t. ex. en

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 88.

jordbrukare får sitt husbehov tillgodosett av egendomens produkter,

oberoende av om kronans anspråk på desamma framställts före eller

efter produktionen.

I nuvarande förfoganderättslag är ej särskilt stadgat, i vilken

ordning det i händelse av meningsskiljaktighet skall bestämmas, huru

mycket innehavare av vara vid dess avstående eller beslag därå äger

undantaga för husbehov. Av den Kungl. Maj:t tillkommande befogenheten

att meddela föreskrifter, som erfordras för förfoganderättslagens

tillämpning, följer att Kungl. Maj:t äger giva allmänna eller för särskilda

förfoganden avsedda bestämmelser, genom vilka, inom den i lagen angivna

ramen, gränserna för förfogandets utsträckning i förhållande till

husbehovet närmare uppdragas. Men om i särskilt fall tvist uppstår

om tolkningen av de i lagen eller administrativa förordnanden meddelade

föreskrifterna, erfordras härjämte bestämmelse, huru en sådan tvist skall

lösas. Det synes böra tillkomma Kungl. Maj:t eller myndighet, som av

Kungl. Maj:t bestämmes, att bedöma, huruvida ett framställt anspråk på

användande för husbehov är skäligt och kan godkännas. Ett stadgande

härom har upptagits i 6 § av förslaget.

Enligt 3 § i förfoganderättslagen är . innehavare av vara, som

tagits i beslag, skyldig att under beslagstiden taga vård om varan,

och skall nödig kostnad för varans uppläggning, förvaring och vård

under nämnda tid gottgöras honom. En liknande bestämmelse synes

vara erforderlig för den tid, som, efter det förordnande om varas avstående

meddelats, kan förflyta, innan varan omhändertages för kronans

räkning. 7 § i förslaget innehåller ett sålunda utvidgat stadgande i

ämnet.

Om beslag häves eller eljest upphör att gälla, skall enligt 3 §

i nuvarande lag ersättning lämnas för skada, som till följd av beslaget

kan hava uppkommit å varan. En motsvarande bestämmelse finnes i

andra stycket av förslagets 8 §.

Skada, som under beslagstiden uppkommit genom olyckshändelse

utan att hava föranletts av beslaget, skall alltså drabba innehavaren.

Frågar man sig, vad i sådant avseende bör gälla, om skada genom

olyckshändelse träffat vara, som enligt meddelat förordnande skall avstås

Titan att dock avstående ännu ägt rum, torde billigheten befinnas kräva

en längre gående ansvarighet för kronan. Innehavaren har ej någon

utsikt att återfå förfoganderätten över varan utan denna ligger för

kronans räkning, och om en senare tid utsatts för verkställighet av

förordnandet, får detta uppskov antagas vara bestämt i kronans intresse

och icke i innehavarens. Då nu en bestämmelse om ansvarigheten i

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 88. .

dylika fall införts i första stycket av förevarande paragraf, har med hänsyn

härtill åt densamma givits det innehåll, att kronan skall stå faran,

under förutsättning dock att ej genom innehavarens förvållande möter

hinder att varan tages i besittning av kronan.

Någon särskild bestämmelse om ansvaret för skada, som genom

olyckshändelse träftar enligt 5 § upplåten egendom, synes icke vara behövlig.

Liksom enligt gällande lag torde nämligen i fråga om rätten

till ersättning — härunder inbegripen jämväl gottgörelse för skada i nu

förevarande fall — böra hänvisas till rekvisitionslagens bestämmelser.

Frågan om ansvaret för sådan skada och om ersättning därför kommer

alltså att bedömas enligt föreskrifterna i § 6 mom. 4, § 7 mom. 2 och

3 samt § 8 av rekvisitionslagen.

För närvarande torde, i brist på särskilt stadgande, anses gälla,

att äganderätten till en vara, som avstås till kronan, övergår i och med

det att varans innehavare erhåller föreläggande att avstå från varan.

Sådant föreläggande skall enligt §§ 1 och 8 i verkställighetsförordningen

meddelas därigenom, att kungörelse om förordnande, som avser all

inom visst område befintlig vara av angivet slag, anslås å lämpliga

platser inom den eller de av förordnandet berörda kommunerna samt

annat förordnande om varas avstående delgives innehavaren enligt

bestämmelserna om stämning. Det kan måhända synas, som om vid

ett förordnande av det förra slaget äganderättens övergång bygges på

alltför svaga grunder, ifall densamma anses bunden vid förordnandets

kungörande, då vid tiden härför kanske icke är med visshet känt, av

vilka personer varan innehaves, och ännu mindre, huru mycket en var

av dem innehar. Emellertid kan såsom det regelmässiga förutsättas,

att ett dylikt vittomfattande förordnande föregåtts av beslag eller förbud

enligt 3 §. En åtgärd av sistnämnda slag åter medför enligt § 4 i

verkställighetsförordningen skyldighet för den därav berörda varans

innehavare att inom viss kort tid lämna uppgift om sitt förråd av varan.

I betraktande härav och då formerna för förfoganderättens användningskulle

på ett olämpligt sätt förtyngas, om kronan för att bliva ägare

av varan skulle nödgas vidtaga någon särskild senare åtgärd, har äganderättens

övergång enligt förslaget förlagts till den tid, då varan enligt

innehavaren — genom kungörelse eller annorledes — delgivet förordnande

skall avstås till kronan.

En särskild bestämmelse i förevarande ämne synes vara erforderlig

för det fall, att produktiv egendom enligt 5 § i förslaget tages i anspråk,

icke på det sätt att kronan själv besörjer produktionen, utan så att innehavaren

förpliktas att med egendomen utföra arbete för kronans räkning.

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 88.

För att äganderätten till varor, åstadkomna genom sådant arbete, skall

övergå till kronan, torde lämpligen böra förutsättas att varorna tagits i

besittning för kronans räkning. Huru härvid skall tillgå bestämmes av

Kungl. Maj:t, som äger att för ändamålet träffa de enklaste och mest

praktiska anordningar.

Förslagets 10 § överensstämmer med 5 § i gällande lag.

Det förhållandet, att vara är föremål för panträtt eller retentionsrätt,

kan naturligtvis icke få utgöra hinder för att varans avstående till

kronan påfordras, men rättighetshavarens intresse bör skyddas därigenom

att han sättes i tillfälle att av ersättningen för varan erhålla betalningför

sin fordran. Bestämmelser i sådant syfte hava införts i 11 § av

förslaget. Liksom i fråga om fördelning av köpeskillingen för utmätningsvis

såld lös egendom göres i nämnda avseende skillnad mellan å

ena sidan det fallet, att borgenär haft den avstådda egendomen såsom

pant eller eljest under panträtt i handom, samt å andra sidan det fallet,

att borgenär haft panträtt i egendomen, utan att hava den under panträtt

i handom, eller ägt retentionsrätt till egendomen. I förra fallet

skall utan särskilt yrkande av borgenären betalning ur ersättningen

hållas honom tillhanda. 1 senare fallet har borgenären att hos myndighet

eller annan, som det tillkommer att gälda ersättningen, före dennas

utbetalning till ägaren framställa yrkande om att undfå likvid. År på

det ena eller det andra sättet ett betalningsanspråk anhängig!, skall

ersättningen överlämnas till överexekutor i den ort, där varan fanns vid

tiden för dess avstående. Enligt förslaget skall denne sedermera iakttaga

ett förfarande, motsvarande det som är stadgat för fördelning hos utmätningsman

av köpeskilling för utmätningsvis såld lös egendom. Härmed

åsyftas särskilt bestämmelserna i 141 § utsökningslagen i tillämpliga delar.

Det kan ifrågasättas, huruvida icke hänsyn borde tagas jämväl

till möjligheten av att egendom, som avstås, är inbegripen under förlagsinteckning.

Denna fråga torde dock icke äga sådan betydelse, att

i avseende därå särskilda bestämmelser, som skulle bliva av ganska invecklad

natur, kunna anses vara av behovet påkallade.

I en från krigsmaterielkommissionen inkommen framställning har

såsom en väsentlig olägenhet vid den nuvarande förfoganderättslagstiftningens

tillämpning framhållits, att kronan för att fylla sin uppgift

att reglera eu varas förbrukning vore nödsakad att först köpa varan

och sedan sälja densamma, i den mån den skulle begagnas för olika

syften. Då det vore att förvänta, att vid krig eller krigsfara det bleve

nödvändigt att använda lagen i mycket stor utsträckning, skulle tydligen

kronan behöva vidkännas avsevärda penningutlägg, om lagens verk
-

io §.

u §.

12 §.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 88.

ningar skulle kunna göra sig mera allmänt gällande. Genom en lagändring

borde möjliggöras för kronan att bestämma över en i beslagtagen

varas användning utan att behöva först själv bliva ägare av

varan. Härigenom skulle undvikas dels mycket störa kapitalutlägg

för kronan under en för statskassan i övrigt synnerligen krävande

tid dels ett otal besvärliga affärstransaktioner. Varje åtgärd, som vore

ägnad att befordra snabbhet och bespara arbetskrafter, måste under krig

ovillkorligen genomföras, och andra hänsyn borde därför vika, även

om de under fredsförhållanden kunde vara än så vägande.

Jämväl från andra håll har av dem, som omedelbart haft hand

om denna lagstiftnings användning, gjorts gällande att en ändring av

nuvarande bestämmelser i den sålunda angivna riktningen utgör ett

önskningsmål av särdeles stor betydelse. Vad man härvid närmast

vill vinna är, att de särskilda organisationer — råvarubolag eller

-föreningar eller med dem jämförliga — som bildas med ändamål att,

sedan tillgängliga förråd av någon vara enligt Kungl. Maj:ts förordnande

avståtts av deras förutvarande innehavare och ställts till det allmännas

förfogande, efter lämplig fördelning hålla varan vederbörande producenter

till hända, måtte kunna direkt inlösa varuförråden från de förra innehavarna

utan att kronan skall behöva härvid vara mellanhand. Det anses

otvivelaktigt, att härigenom skulle beredas kronan en stor ekonomisk

lättnad och tillika vinnas en högst värdefull förenkling av förfarandet.

En dylik ur det allmännas synpunkt önskvärd omläggning av

nuvarande bestämmelser torde även med hänsyn till varuinnehavarnas

intressen icke böra möta något hinder, under förutsättning att kronan

fortfarande, i mån av behov, ansvarar för gäldande till varuinnehavarna

av dem tillkommande ersättning. Jag har därför låtit i förslagets 12

§ upptaga stadganden om rätt för Kungl. Maj:t att, med nyss angivna

ansvarighet för kronan, i förordnande om avstående eller upplåtande av

egendom eller utförande av arbete sätta annan i kronans ställe.

13 och 14 §§. Bestämmelserna i förslagets 13 och 14 §§ motsvara innehållet av

6 och 7 §§ i gällande lag och hava endast i formellt hänseende något

jämkats.

i® §• I 15 § innefattas övergångsbestämmelser för de tider, då ett för
ordnande

om tillämpning av 2—14 §§ i den föreslagna lagen upphör

att gälla. Dessa bestämmelser äro byggda på huvudsakligen samma

grunder som de övergångsstadganden, vilka hittills åtföljt de särskilda

förfoganderättslagarna.

ie §• Förslagets 16 § överensstämmer med 8 § i nuvarande lag.

i? §• 9 § av nuvarande lag har i förslaget, där den motsvaras av 17 §,

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 88.

erhållit eu något jämkad lydelse. Anledningen till de sålunda vidtagna

ändringarna är särskilt att det ansetts lämpligt i förslaget lämna en

antydan därom, att de viktiga rättsverkningar i fråga om äganderättens

övergång m. in., som följa av ett förordnandes delgivning, kunna förbindas

även med eu delgivning, som sker allenast genom kungörelse.

Tydligt är att, om förfoganderättslagen, på sätt nu föreslås,

omarbetas i åtskilliga hänseenden, även den till nuvarande lag anknutna

verkställighetsförordningen måste undergå motsvarande jämkningar.

Frågan härom torde emellertid icke böra upptagas till avgörande,

innan själva lagens lydelse blivit slutligt bestämd.»

Föredragande departementschefen uppläste härefter det anmälda

lagförslaget, som var av den lydelse bilaga vid detta protokoll utvisar,

och hemställde, att lagrådets utlåtande över förslaget måtte för det i

§ 87 regeringsformen angivna ändamål inhämtas genom utdrag av

protokollet.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan täcktes Hans Makt Konungen lämna

bifall.

Ur protokollet:

Israel Myrberg.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 88.

Förslag

till

Lag

om förfogande över viss egendom under utomordentliga, av krig föranledda

förhållanden.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Vid krig eller krigsfara, vari riket befinner sig, eller eljest under

utomordentliga, av krig föranledda förhållanden må förordrias, att bestämmelserna

i 2—14 §§ av denna lag skola träda i tillämpning. Sådant

förordnande må meddelas av Konungen och riksdagen gemensamt, att

gälla för viss tid eller tillsvidare. Mellan riksdagar äge ock Konungen

giva dylikt förordnande. Har Konungen denna rätt begagnat, läte, om ej

riksdag skall sammanträda inom trettio dagar, utfärda riksdagskallelse,

och gälle förordnandet ej längre än till dess trettio dagar förflutit från

det riksdagen sammanträtt.

2 §•

Där för tillgodoseende inom riket eller någon del därav eller å

särskild ort av befolkningens behov av livsmedel, foder för kreatur,

vara, som är avsedd att genom sin förbränning alstra värme, ljus eller

kraft, bekläd na ds vara eller annan för befolkningen viktig förnödenhet

eller ock för beredande av tillgång till vara, som är behövlig för krigsbruk

eller annat statens ändamål, för kommun eller allmän inrättning eller

eljest för något särskilt ändamål av betydelse för det allmänna, det

prövas nödigt, att kronan icke tillhörig vara, som nu är nämnd eller

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kunyl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 88.

som kan användas för åstadkommande, beredande, transport eller tillhandahållande

av dylik: vara, ställes till kronans förfogande, vare den,

som innehar vara av något nu angivet slag, pliktig att, om Konungen

så förordnar, till kronan mot ersättning avstå varan, i den mån denna

uppenbarligen ej är oundgängligt behövlig för innehavaren eller den

som av honom njuter kost eller stat. I förordnande, som nu är nämnt,

skall bestämmas tiden för varans avstående till kronan.

År vara, som på grund av meddelat förordnande skall avstås till kronan,

ej i så berett skick som erfordras för varans användande till det därmed

avsedda ändamålet, vare innehavaren, enligt vad Konungen förordnar,

pliktig att innan varan avstås eller därefter låta den undergå nödig

beredning, i den mån denna enligt gängse förfarande med varan och

ortens sed skulle hava verkställts av innehavaren, om varan ej tagits i

anspråk för kronans räkning. Ersättningen för varan skall bestämmas

med hänsyn till dess skick efter sålunda företagen beredning.

Det åligger innehavare av vara, som avgtås till kronan, att, om

varan finnes å ort, där den ej lämpligen kan tagas i besittning för

kronans räkning, föra varan till lämplig ort, som bestämmes av Konungen

eller den Konungen därtill bemyndigat; dock vare innehavaren ej pliktig

att föra varan utanför det län, där den finnes. För varans förflyttning

njute innehavaren ersättning av kronan.

3 §•

År fråga om att meddela förordnande, som i 2 § första stycket sägs,

må Konungen i avbidan på frågans slutliga prövning förbjuda innehavare

av viss vara, som förordnandet kan avse, att förfoga över varan annorledes

än till förbrukning av honom och den som av honom njuter kost

eller stat. Har ej inom trettio dagar, från det sådant förbud delgivits

innehavaren, Konungen genom beslut, varav innehavaren fått del, förordnat

om varans avstående till kronan, och ingiver innehavaren till

Konungens befallningshavande en till Konungen ställd ansökning om förbudets

hävande, skall förbudet upphöra att gälla, där föreskrift om varans

avstående ej delgives innehavaren inom trettio dagar från utgången

av nyssnämnda tid eller från det ansökningen efter samma tid ingivits.

Förordnar Konungen om varans avstående till kronan, varde den

innehavaren enligt 2 § tillkommande ersättning för varan så bestämd,

som om förordnandet meddelats vid den tid då förbudet delgavs

honom.

Bihang till riksdagens protokoll 1917. 1 samt. 73 käft. (Nr 88.)

4

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 88.

4 §•

I fråga om den, som idkar tillverkning av vara, må, i den omfattning

och för den tid Konungen bestämmer, förordnande enligt 2 §

om varans avstående till kronan gälla även vara av samma slag, vilken

efter förordnandets delgivning av honom tillverkas.

5 §•

Prövas för åstadkommande, beredande, iståndsättande eller tillhandahållande

av vara, som i 2 § avses, eller av annan lös egendom,

som erfordras för transport av sådan vara, nödigt att fast egendom,

som innehaves av annan än kronan, eller ock kronan ej tillhörig byggnad

eller annan anläggning, som icke utgör fast egendom, ställes till kronans

förfogande, eller finnes för transport av sådan vara eller av arbetare och

annan driftspersonal för verksamhet, som nyss nämnts, nödigt att järnväg,

fartyg eller annat transportmedel, som icke tillhör kronan, tages i anspråk

för kronans räkning utan att avstås till kronan, vare innehavaren av

dylik egendom pliktig att, i den mån Konungen så förordnar, mot ersättning

ej mindre upplåta egendomen samt, om inredning eller utrustning

är därmed förenad, jämväl denna till kronan eller med egendomen utföra

arbete för kronans räkning än även tåla eller vidtaga erforderlig ändring

eller förflyttning av inredning eller utrustning, som nu är nämnd.

Vad sålunda är stadgat gälle ock om byggnad, som erfordras till bostad

åt driftspersonal, samt om mark eller byggnad för upplag.

Har innehavare av egendom förpliktats att för åstadkommande av

vara, som i 2 § sägs, med egendomen utföra arbete för kronans räkning,

vare han dock ej pliktig att av sådan genom arbetet åstadkommen

vara avstå mera än som uppenbarligen ej är oundgängligen behövligt

för honom eller den som av honom njuter kost eller stat.

6 §■

Konungen eller den därtill av Konungen förordnats äge i särskilda

fall pröva, huru mycket innehavare av vara vid kronans förfogande

däröver må enligt 2, 3 eller 5 § behålla eller använda av varan.

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 88.

Har beslut härom meddelats av annan än Konungen, må innehavaren

sist å tjugonde dagen från det han erhållit del av beslutet

-däröver anföra besvär hos Konungen; dock lände beslutet utan hinder

av anförda besvär till efterrättelse, om ej Konungen annorlunda förordnar.

7 §•

Innehavare av vara, som enligt honom delgivet förordnande skall

avstås till kronan eller, efter vad i 3 § stadgas, ställts under förbud,

vare pliktig upplägga, förvara''och vårda varan; och varde nödig kostnad

härför honom av kronan gottgjord.

8 §•

Har förordnande, att vara skall avstås till kronan, delgivits innehavaren,

och möter ej genom hans förvållande hinder, att varan t ages i

besittning för kronans räkning, stånde kronan faran för att varan av

våda förstöres, försämras eller minskas.

Häves förbud, som enligt 3 § meddelats, eller upphör det eljest

att gälla utan att varan avstås till kronan, och har varan lidit skada

till följd av förbudet, gälde kronan ersättning för skadan.

9 §■

År den tid inne, då vara enligt innehavaren delgivet förordnande

skall avstås till kronan, vare, ändå att ersättningen för varan ej erlagts

eller bestämts, kronan ägare av varan.

Vad sålunda är stadgat gälle även, då vara, som åstadkommits

genom arbete vartill någon enligt 5 § förpliktats, för kronans räkning

tagits i besittning enligt vad Konungen bestämmer.

10 §.

Ersättning, som i denna lag avses, skall utgå efter de grunder,

om vilka förmäles i gällande lag angående skyldighet för kommuner

och enskilda att fullgöra rekvisitioner för krigsmaktens behov; och skall

angående sätt och tid för ersättningens bestämmande och erläggande

gälla vad i samma lag stadgas om likvid för fullgjord rekvisition.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 88.

11 §•

Har vara, som borgenär hade såsom pant eller eljest under panträtt

i handom, avståtts till kronan, eller har borgenär, som, då vara

avstods, hade panträtt i varan utan att hava den under panträtt i

handom eller ägde rätt att till säkerhet för sin fordran hålla varan

kvar, hos den, som det tillkommer att gälda ersättningen för varan,

innan sådant skett framställt yrkande att undfå betalning ur ersättningen,

varde denna överlämnad till överexekutor i den ort, där varan

avstods; och äge beträffande överexekutors förfarande med ersättningen

bestämmelserna om fördelning hos utmätningsman av köpeskilling för

utmätningsvis såld lös egendom motsvarande tillämpning.

12 §.

I förordnande, varom i 2 § första stycket eller 5 § stadgas, äge

Konungen, i den mån så prövas nödigt, föreskriva, att egendom skall

avstås eller upplåtas eller arbete utföras icke åt kronan utan åt annan,

som i förordnandet bestämmes; och skall, då sådan föreskrift meddelats,

vad ovan i denna lag stadgas om kronan i tillämpliga delar

gälla beträffande den, som sålunda sättes i kronans ställe. Fullgöres

ej inom stadgad tid honom åliggande skyldighet att gälda ersättning,

som enligt denna lag skall utgå, vare kronan pliktig att, på ansökning

av den till ersättningen berättigade, densamma gälda.

13 §.

Det åligger en var att, vid förfrågan av Konungens befallningshavande

eller enligt dess uppdrag av kronobetjänt, lämna upplysning,

huruvida och i vilken myckenhet han innehar i 2 § nämnd vara.

Vägrar någon vid sådan förfrågan att lämna den begärda upplysningen

eller söker han vilseleda om sitt innehav av varan, äge Konungens

befallningshavande låta verkställa undersökning av salubod, magasin,

kontor eller annan lägenhet, varöver han förfogar, samt taga del av hans

handelsböcker och andra dylika handlingar.

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 88.

Vad vid sådan undersökning inhämtas må ej yppas i vidare mån

än som erfordras för vinnande av det med undersökningen avsedda

ändamål.

14 §.

Den, som med vetskap därom, att förordnande enligt 2 eller 5 §

eller förbud enligt 3 § meddelats, olovligt förfogar över, skadar eller

förstör vara eller annan egendom, som förordnandet eller förbudet avser,

eller försummar att fullgöra honom enligt 7 § åliggande skyldighet att

taga hand om sådan vara, varde dömd till böter från och med etthundra

till och med tiotusen kronor eller till fängelse. Åro omständigheterna

synnerligen försvårande, må dömas till straffarbete i högst två år. Lag

samma vare, om någon vid förfrågan av Konungens befallningshavande

eller enligt dess uppdrag av kronobetjänt vägrar att lämna upplysning,

varom i 13 § förmäles, eller vid sådan förfrågan eller vid undersökning,

som i samma § avses, söker vilseleda om sitt innehav av någon i 2 §

nämnd vara.

Ådömda böter skola tillfalla kronan. Saknas tillgång till böternas

fulla gäldande, skall förvandling ske enligt allmänna strafflagen.

15 §.

Har vid tid, då tillämpning av bestämmelserna i 2—14 §§ av denna

lag upphör, förordnande om varas avstående till kronan ännu ej delgivits

varans innehavare, vare förordnandet utan verkan. Förbud, som

enligt 3 § meddelats, gälle ej längre än till den nu angivna tid; ej

heller må enligt 5 § givet förordnande tillämpas efter samma tid. I fråga

om ersättning, vartill någon enligt ovan meddelade bestämmelser vid

nämnda tid är berättigad, så ock beträffande ansvar för dessförinnan

begången förseelse, som i 14 § avses, skall vad ovan i denna lag stadgas

fortfarande äga tillämpning.

16 §.

Genom denna lag göres ej inskränkning i den rätt till rekvisition,

som enligt gällande författningar tillkommer militär myndighet.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 88.

u §•

Konungen äge meddela bestämmelser om delgivning, genom kungörelse

eller annorledes, och om verkställighet av förordnande, varom

i 2 eller 5 § av denna lag är stadgat, eller av förbud, som i 3 § av

samma lag är nämnt, samt om användande för det avsedda behovet av

vad enligt lagen tagits i anspråk, så ock i övrigt giva de närmare föreskrifter,

som må erfordras för tillämpning av denna lag.

Denna lag träder i kraft den 1 maj 1917.

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 88.

31

Protokoll, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd fredagen den16 februari

1917.

Närvarande:

Justitieråden Gullstrand,

von Seth,

Wedberg,

Regeringsrådet Planting-Gyllenbåga.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden,

hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den

26 januari 1917, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande

skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamål inhämtas

över upprättat förslag till lag om förfogande över viss egendom under

utomordentliga, av krig föranledda förhållanden.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet

föredragits av konstituerade revisionssekreteraren Nils Edling.

Förslaget föranledde följande yttranden av lagrådet och dess särskilda

ledamöter.

1 §•

Justitierådet von Seth:

Då i lagen icke förekommer någon bestämmelse i vad ordning ett

förordnande, som meddelats att gälla tillsvidare, skall bringas att upphöra

att gälla, torde vara otvivelaktigt, att detta överhuvudtaget icke

kommer att kunna ske annat än genom beslut av Konungen och riksdagen

samfällt. Det kan emellertid ifrågasättas, om ej, för den händelse

anledningen till förordnandet upphör å tid mellan riksdagar, berörda

form är omständligare än förhållandena kräva. Mig synes natur
-

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 88.

ligast att för detta fall överlämna åt Konungen att träffa avgörandet.

En bestämmelse av sådan innebörd bör således måhända införas i lagen.

Lagrådet:

Att inleda lagens 1 § med ett bemyndigande att under angivna

förhållanden låta bestämmelserna i vissa följande paragrafer träda i filllämpning

synes vara i formellt avseende otillfredsställande. Första

punkten i förevarande paragraf torde böra utbytas mot ett stadgande

<M-t nämnda bestämmelser skola äga tillämpning allenast när, under berörda

förhållanden, blivit därom särskilt förordnat.

Justitieråden von Seth och Wedberg samt regeringsrådet PlantingGyllenbåga

tilläde:

Konungens rätt att mellan riksdagar giva dylikt förordnande lärer,

till överensstämmelse med vad för vissa andra fall finnes stadgat, böra

göras beroende av att han, om riksdag ej ändå skall sammanträda inom

trettio dagar, redan låtit utfärda riksdagskallelse.

2 §•

Lagrådet:

Förordnande enligt denna paragraf kan enligt lagrummets lydelse

icke meddelas med avseende å vara, som tillhör kronan men innehaves

av annan, likasom enligt 5 § där avsett förordnande icke kan omfatta byggnad

eller annan anläggning, som icke utgör fast egendom, eller transportmedel,

såframt kronan är ägare men annan innehavare därav. Grunden

till dessa undantag, vilka synas opåkallade, är icke i motivea omförmäld.

I förevarande paragraf nämnes »den som innehar vara av något

nu angivet slag» såsom pliktig att jämlikt Konungens förordnande avstå

varan, medan förbud enligt den föreslagna 3 § är riktat mot »innehavare

av viss vara, som förordnandet kan avse». Dessa båda uttryck

motsvaras i gällande lag av en och samma, mera kortfattade beteckning.

Någon saklig ändring är för visso ej avsedd, utan omskrivningen torde

hava skett allenast för att tydligare utmärka, hurusom ett förordnande

eller förbud ej behöver vara inskränkt till blott vissa angivna varuinnehavare.

Då emellertid detta syfte knappast är vunnet, och då de båda

föreslagna uttrycken äro sinsemellan av helt olika innebörd, synes lämpligt

att återgå till gällande lags enhetliga uttryckssätt men tillägga en särskild

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 88. 33

bestämmelse, att förordnande eller förbud må avse alla eller blött vissa

innehavare av angivet varuslag.

Aven sådan vara, som kan användas för att iståndsätta vara utav

något av de i paragrafen först omförmälda slag, torde, i likhet med vad

som skett i 5 §, böra upptagas bland föremålen för Konungens förfoganderätt.

Justitieråden von Seth och Wedberg samt regeringsrådet Planting - Gyllenbåga:

Bestämmelsen om ersättning i andra stycket — vilken bestämmelse

lämpligen torde böra flyttas över till 10 § — lämnar rum för tvekan,

huruvida ersättningen skall utgå efter beredd varas värde vid den tidpunkt,

vartill hänsyn bör tagas i fråga om vara, som redan vid förordnandets

meddelande förelåg i berett skick, eller efter det tilläventyrs

ändrade värde, som gäller vid den senare tidpunkten för beredningens

avslutande.

Justitierådet vört Seth:

I sista stycket stadgas skyldighet för innehavare av vara att under

viss förutsättning föra densamma till lämplig ort, som bestämmes av

Konungen eller den Konungen därtill förordnat. Förordningen den 11

juli 1916 med närmare bestämmelser för verkställighet av nu gällande

lag i ämnet uttrycker däremot den skyldighet, som i förevarande hänseende

skall åligga innehavaren av varan, sålunda, att han skall ombesörja

varans avlämnande å den bestämda platsen. Med hänsyn därtill

att å ena sidan för varans framskaffande till avlämningsstället kunna

erfordras även andjra åtgärder än själva forslandet, t. ex. anskaffande

av emballage och dylikt, samt å andra sidan det icke alltid kan fordras,

att innehavaren skall framföra varan med egna transportmedel, synes

det i sistnämnda författning använda uttryckssättet vara att föredraga.

3 §.

Justitierådet Wedberg:

Enligt den bestämmelse i nu gällande lag, som motsvarar andra

punkten i förevarande paragraf, utgör första villkoret för beslags upphörande

efter framställning av varuinnehavaren att viss tid förflutit »från

beslagtagandet» utan att Konungen »förordnat» om varans avstående.

Uppenbart torde vara att dessa båda uttryck — från beslagtagandet och

Bihang till riksdagens protokoll 1917. 1 saml. 73 höft. (Nr 88 .) 5

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 88.

förordnat — avse ett beslut, som är för varuinnehavaren bindande. Vid

vilken tidpunkt ett förordnande blir gällande mot innehavaren angives

emellertid ej i lagen utan i den s. k. verkställighetsförordningen, enligt

vars § 8 ett förordnande i allmänhet, dock ej alltid, skall lända till efterrättelse

från och med det förordnandet blivit på visst sätt kungjort eller

ock delgivits vederbörande.

Ej heller den nu föreslagna lagen innehåller någon bestämmelse

om, när förordnande eller förbud blir bindande för varuinnehavaren.

Såväl i förevarande 3 § som eljest flerstädes, dock ej fullt konsekvent,

hänvisas till tiden för delgivningen av förordnandet eller förbudet. Men

det förefaller ovisst om denna tidpunkt också är avsedd att, i motsats

till vad nu är fallet, undantagslöst bliva den, då förordnandet eller förbudet

skall vinna bindande verkan mot varuinnehavaren. Det synes

emellertid kunna ifrågasättas om icke den tidpunkt, då förordnande eller

förbud blir sålunda gällande, borde angivas i själva lagen. Och när i den

blivande nya verkställighetsförordningen kan stadgas — på sätt jämväl

lärer vara ämnat — att även det nuvarande kungörandet blir att betrakta

såsom delgivning, torde skäl saknas att i något fall bestämma

tidpunkten annorlunda än till den, då delgivning sker. Men även om

för något undantagsfall så borde ske, torde likväl tiden, då förordnandet

eller förbudet blir gällande, städse böra vara avgörande i alla de hänseenden,

där enligt förslaget tiden för delgivningen är det betydelsefulla.

Justitieråden von Seth och Wedberg samt regeringsrådet PlantingGyllenbåga:
Då

förslaget i olikhet mot nu gällande förfoganderättslag talar

om »förbrukning», synes innehavarens förfoganderätt blivit annorlunda

bestämd än sannolikt varit åsyftat.

Enligt den s. k. rekvisitionslagen skall ersättning för vara, som

genom rekvisition tagits i anspråk, i allmänhet utgå antingen enligt

taxa eller, om pris å varan ej finnes upptaget i taxa, efter fulla värdet

vid tiden för rekvisitionens utgörande. Dessa grunder för ersättnings

bestämmande skola, jämlikt 10 § i den nu föreslagna lagen, tillämpas

även å ersättning, som däri avses. Såvitt angår vara, vilken på grund

av förordnande enligt 2 § skall avstås, kan detta ej betyda annat än

att ersättning skall utgå efter den taxa eller det värde, som gäller icke

då förordnandet vare sig meddelas eller delgives utan då den bestämda

tiden för varans avstående är inne. För att stadgandet i andra stycket

av nu förevarande 3 § må instämma med vad sålunda måste anses för

vanliga fall gälla om ersättning enligt 2 §, bör det således heta att

opaginerad Kontrollera mot PDF

3.r,

Kungi. Maj:ts Kärf. Proposition Nr SB.

ersättning skall bestämmas som om varan skolat avstås — icke som

om förordnandet meddelats — vid den angivna tiden.

Emellertid synes det tveksamt om icke även med denna jämkning

den särskilda regeln angående ersättning, när på förbud följer förordnande

om varas avstående, innefattar en obillighet mot varuinuehavaren.

Det kan ifrågasättas, varför delgivning av förbud skall äga en betydelse,

som ej tillmätes delgivning av förordnande enligt 2 §. Kunde det

emotses, att i tillämpningen ifrågavarande stadgande komme att tolkas

så, att tiden för förbudets delgivning bleve avgörande icke blott ifråga

om ersättningens storlek utan även beträffande ersättningsskyldighetens

inträdande, eller med andra ord så, ätt ränta tillädes varans innehavare

för tiden därefter å det mot värdet vid delgivningen svarande ersättningsbeloppet,

vore visserligen mindre att invända mot stadgandet,

men med den nuvarande avfattningen av ifrågavarande stycke lärer en

sådan tolkning näppeligen vara att förvänta. v

Slutligen må anmärkas, att stadgandet i andra stycket lärer hava

sin rätta plats i 10 §.

Justitierådet Gullstrand:

Med den i andra stycket av förevarande paragraf meddelade bestämmelsen

torde vara avsett, att i där förutsatt fall ersättningen skall

så bestämmas, som om varan skolat avstås vid den tid, då förbudet

delgavs innehavaren. Det föreslagna stadgandets lydelse, som är hämtad

från gällande lag, passar icke väl tillsammans med den nya bestämmelsen

i 2 §, att i förordnande om avstående av vara skall bestämmas

tiden därför. Emellertid torde böra tagas i övervägande, huruvida icke

grunden till stadgandet bör medföra att i alla de fall utom det i 4 §

avsedda, då vara skall avstås å senare tid än vid delgivning av förordnande

därom, ersättningen bör så bestämmas, som om varan skolat

avstås, då förordnandet delgavs.

5 §•

Lagrådet:

Ett upplåtande, på sätt i denna paragraf avses, av en fabrik eller

därmed jämförlig inrättning kan ofta för innehavaren komma att innebära,

att kännedom sprides om särskilt utbildade arbetsmetoder och andra

affärshemligheter, som för honom representera betydande ekonomiska

värden, men till vilka ensamrätten icke kunnat genom patent, modell
-

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 88.

skydd eller på annat dylikt sätt individualiseras såsom förmögenhetsobjekt.

Givet är att även den förlust innehavaren lider härigenom bör

ersättas. Emellertid synas bestämmelserna i rekvisitionslagen, till vilka

ifråga om ersättnings bestämmande hänvisas i 10 § av förevarande förslag,

kunna giva anledning till olika tolkning i nämnda hänseende.

Det torde fördenskull kunna ifrågasättas, om icke på något sätt en

antydan borde göras om den rätt till ersättning, som enligt vad ovan

sagts bör tillkomma innehavaren.

6 §•

Lagrådet:

För att det, som enligt departementschefens yttrande är med denna

paragraf åsyftat, må med erforderlig tydlighet framgå av lagtexten,

torde denna böra angiva att prövning sker på särskild framställning

och avser huru mycket varuinnehavaren i fall, som i 2, 3 eller 5 § sägs,

må enligt där givna eller av Konungen meddelade bestämmelser behålla

eller använda av varan.

Det torde vara förslagets mening att fråga om ansvar enligt 14 §

för olovligt förfogande ej kan i något fall bliva beroende av en först

efter det åtalade förfarandet verkställd prövning enligt 6 §. Ett förtydligande

även härutinnan synes önskligt.

7 §•

Justitierådet Wedberg:

Under hänvisning till vad av mig blivit yttrat vid 3 § må anmärkas,

hurusom enligt ordalagen i nu förevarande paragraf delgivning

med varuinnehavaren äger betydelse vid förordnande men ej vid förbud.

8 §‘

Justitierådet von Seth:

I första stycket av denna paragraf meddelas bestämmelse angående

faran för vara, som skall avstås till kronan. Bestämmelsen är emellertid

så avfattad, att densamma icke gärna kan vinna tillämpning annat än

i avseende å vara, som vid tiden för förordnandets delgivning redan

föreligger i åtminstone så tillvida färdigt skick, att för dess användande

till det därmed avsedda ändamålet icke erfordras andra åtgärder med

densamma än som avses i 2 § andra stycket.

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 88.''

Fullständigheten lärer emellertid kräva stadganden angående faran

även för sådana i lagen förutsedda fall, då en vara först skall tillverkas,

innan fråga kan bliva om dess övertagande av kronan.

I det fall, som avses i 4 §, det vill säga då tillverkare förpliktats

att till kronan avstå även vara, som han framdeles kommer att tillverka,

lärer, med hänsyn därtill att själva tillverkningen alltjämt är frivillig,

annat stadgande icke rimligen kunna komma ifråga, än att det, såsom

ett undantag från den uti förenämnda stycke intagna huvudregeln, föreskrives,

att ifråga om vara, som avses i 4 §, faran icke övergår å kronan,

förr än varan föreligger i färdigt skick.

Skall åter varans förfärdigande äga rum på grund av ett enligt 5 §

meddelat föreläggande för innehavaren av viss egendom att med densamma

utföra arbete för kronans räkning, lärer nyss angivna grundsats

näppeligen böra vinna tillämpning. Det är här icke längre fråga om

ett arbete, varmed tillverkaren kan upphöra när som helst. Dessutom

torde i en mängd, kanske i de flesta fallen föreläggandet komma att

innebära ett förständigande att övergå till tillverkning av varuslag, som

förut icke framställts av egendomens innehavare och vilkas förfärdigande

redan av denna anledning kan för honom medföra ökad risk. Komme

därtill, att förordnandet avsåge förfärdigande av vara, vars tillverkning

är förbunden med alldeles särskild våda, såsom fallet till exempel är

med tillverkning av ammunition och krigsmateriel i allmänhet, skulle

det givetvis innebära, en stor obillighet mot tillverkaren att ålägga honom

att stå faran under tillverkningstiden.

För det fall, som nu avses, lärer fördenskull billigheten fördra, att

kronan övertager hela risken av tillverkningen.

Till paragrafen lärer alltså erfordras ett tillägg av denna innebörd,

till exempel en bestämmelse, att, om till följd av förordnande, som avses

i 5 §, innehavaren av egendom skall med densamma förfärdiga vara för

kronans räkning, farans övergång å kronan skall äga rum, då arbetet

med varans framställande påbörjas.

Givetvis kan en tillämpning av denna regel icke ifrågakomma i

andra fall än då fråga är om ett förfärdigande av varor. För de mångskiftande

fall, då varor skola åstadkommas på annat sätt, till exempel

genom jordbruk eller genom ett åläggande för innehavare av trålfartyg

att med detta utföra fiske för kronans räkning o. s. v., lärer någon

allmän regel i förevarande hänseende näppeligen kunna givas, utan

torde det få bero på innehållet i det meddelade förordnandet och omständigheterna

i övrigt i det särskilda fallet, huruvida och i vad mån

faran skall vila å kronan eller egendomens innehavare.

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 88.

10 §.

Lagrådet:

Enligt vad departementschefen yttrat är hänvisningen till rekvisitionslagens

bestämmelser att fatta så vidsträckt att även ett spörsmål

om och i vad mån ersättning för en till kronan jämlikt 5 § upplåten

egendom bör utgå, när egendomen till följd av olyckshändelse skadats,

skall prövas i den ordning, som i rekvisitionslagen är stadgad. Det

lärer även få antagas vara förslagets mening att samma ordning för

prövningen skall iakttagas, då ersättningsanspråk är beroende av uppkommen

fråga huruvida vara, som skall avstås till kronan, blivit förstörd

av våda eller genom innehavarens förvållande eller huruvida kronan

genom innehavarens förvållande hindrats att taga varan i besittning,

o. s. v. Önskligt vore dock att förslagets ståndpunkt i dessa

hänseenden bleve tydligare angiven.

Justitieråden von Seth och Wedberg samt regeringsrådet PlantingGyllenbåga

erinrade om vad tidigare anmärkts beträffande förflyttning

till 10 § av vissa delar utav 2 och 3 §§.

11 §•

Justitierådet von Seth:

Förevarande paragraf avser att reglera de förhållanden, som kunna

uppstå vid kollisionsfall mellan bestående panträtter och retentionsrättigheter,

å ena sidan, samt förfogande jämlikt denna lag från kronans sida, å

den andra. Mot det sätt, varpå paragrafen söker lösa de motsättningar,

som därvid kunna uppstå, synes mig i stort sett icke något vara att

erinra. Det kan emellertid ifrågasättas, om icke svårigheter kunna

beredas innehavare av dylik rätt genom den skyldighet paragrafen

ålägger att i andra fall, än då varan innehaves såsom handpant, framställa

betalningsanspråk Fös den, som det tillkommer att gälda ersättningen

för varan, och om icke det borde lämnas pant- eller retentionsrättens

innehavare öppet såsom ett alternativ att anmäla sitt betalningsanspråk

hos överexekutor i den ort, där varan finnes, med ty åtföljande

skyldighet för överexekutor att infordra betalningen från den betalningsskyldige.

Åven i ett annat hänseende än de i förevarande paragraf berörda

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Ki t ny I. Maj ds Nåd. Proposition Nr 88.

lära emellertid genom tillämpning av förevarande lag kunna uppstå

kollisionsfall, som lagstiftningen näppeligen bör lämna helt å sido, nämligen

då ett förmögenhetsobjekt, som avses med förfogande enligt denna

lag, samtidigt är föremål för exekutivt förfarande, vare sig i form av

generalexekution, konkurs, eller specialexekution, utmätning. Detta gäller

visserligen icke i fråga om förfogande enligt 5 §, då i detta fall det

exekutiva förfarandet varken behöver hindras av kronans förfogande

eller å andra sidan inverkar på detta. Endast om kronans förfogande

tagit form av ett åläggande att med viss egendom åstadkomma varor

för kronans räkning skulle svårigheter kunna tänkas uppstå, men dessa

synas i allmänhet låta sig lösas med ledning av stadgandet i 9 §

angående övergången av äganderätten till dylika varor. Ej heller i

3 §:ns fall lära några särskilda bestämmelser angående förhållandet till

det exekutiva förfarandet vara erforderliga. Det torde nämligen även

utan dylika bestämmelser av ordalagen i samma paragraf vara klart,

att det exekutiva förfarandet kan fortgå oberoende av meddelat förbud,

med undantag därav att någon försäljning icke får äga rum under förbudstiden.

Annorlunda ställer sig däremot saken, då ett begärt eller

pågående exekutivförfarande kommer i kollision med ett förordnande

om avstående av vara. Ett dylikt kollisionsfall löser sig icke alldeles

av sig själv. Väl torde även i detta fall vara klart, att en försäljning

av den vara, som skall avstås, ej längre får äga rum, men däremot

synes det för undvikande av svårigheter nödvändigt, att det meddelas

föreskrifter, som berättiga vederbörande konkursförvaltning eller

exekutor att i stället uppbära den ersättning för varan, som skall lämnas

från kronans sida, och förfara med ersättningsbeloppet, som om det

utgjorde genom konkursrealisation, respektive utmätningsauktion erhållen

köpeskilling för varan.

Bestämmelser av sist angivna innebörd synas böra meddelas antingen

såsom ett nytt stycke av förevarande paragraf eller i en särskild

ny paragraf.

Justitierådet Wedberg:

Förslaget lämnar öppen frågan, i vad mån förordnande jämlikt

2 § eller förbud hindrar inledandet eller fullföljandet av exekutivt förfarande

eller dock inskränker eller undanskjuter verkan därav, så att

förordnandets eller förbudets syfte iöke förfelas. Väl är sannt att en kollision

av liknande art är möjlig redan enligt gällande rätt utanför nu ifrågavarande

lagstiftningsområde och likväl ej gjorts till föremål för särskilda

regler; men de kollisionsfall, till vilka förfoganderätten kan giva upphov,

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj:t$ Nåd. Proposition Nr 88.

synas bliva så många och svåra, att det vore synnerligen lyckligt om

någon ledning för deras behandling kunde givas i lagen.

Slutstadgandet.

Lagrådet:

Vid den tid, då nuvarande förfoganderättslag upphör att gälla

eller den 30 april 1917, kunna sådana förhållanden vara rådande, att

en redan igångsatt användning av förfoganderätten bör få ostört fortgå.

Stadgandet i nämnda lag, att förordnande eller beslag, som jämlikt lagen

meddelats, ej gäller längre än till och med sagda dag, kan komma att

vara till hinder härför. Någon tid kommer nämligen att förflyta, innan

ett beslag hinner att avlösas av ett jämlikt den nya lagen meddelat och

behörigen delgivet förbud av beskaffenhet att ersätta beslaget, och motsvarande

är förhållandet med avseende å förordnande att ställa egendom

till kronans förfogande eller med densamma utföra arbete för kronans

räkning. Måhända borde därför Konungen bemyndigas att, därest

Konungen och riksdagen beslutit tillämpning från och med den 1 maj

1917 av lagens 2—14 §§, före samma dag förordna att enligt äldre lag

meddelat förordnande, som nyss är nämnt, eller beslag skall fortfara att

gälla efter den 30 april 1917 med tillämpning därå av de i nya lagen

givna bestämmelser, å beslag som vore det meddelat såsom förbud.

In Ad em

Erik Öländer.

8TOCKHOLM, ISAAC MARCUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1917.

s. 41 Kontrollera mot PDF

Kung! May.ts Nåd. deposition nr 88.

41

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott

fredagen den 23 februari 1917.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Hammarskjöld,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Wallenberg,

Statsråden Hasselrot,

von Sydow,

friherre Beck-Friis,

Stenberg,

Linnér,

Mörcke,

Vennersten,

Westman,

Broström.

Departementschefen, statsrådet Hasselrot, anmälde, efter gemensam

beredning med chefen för finansdepartementet och chefen för jordbruksdepartementet,

lagrådets den 16 innevarande februari avgivna utlåtande över

det den 26 januari 1917 till lagrådet remitterade förslaget till lag om förfogande

över viss egendom under utomordentliga, av krig föranledda förhållanden.

Efter att hava redogjort för utlåtandets innehåll anförde departementschefen:
»I

avseende å 1 § av det remitterade lagförslaget har lagrådet uttalat

den meningen, att första punkten borde utbytas mot ett stadgande att

bestämmelserna i vissa följande paragrafer skola äga tillämpning allenast

när, under angivna förhållanden, blivit därom särskilt förordnat. Då vad

Bihang till Riksdagens protokoll 1917. 1 sarnl. 73 käft. Nr 88.) 6

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition nr 88.

sålunda föreslagits icke innebär någon ändring i sak av paragrafens innehåll,

har jag vid den omarbetning av lagförslaget, som efter lagrådets

granskning ägt rum inom departementet, ansett mig kunna tillmötesgå den

framställda erinringen.

Tre av lagrådets ledamöter hava därjämte framhållit, hurusom Kungl.

Maj:ts rätt att mellan riksdagar giva dylikt förordnande borde, till överensstämmelse

med vad för vissa andra fall funnes stadgat, göras beroende av

att Kungl. Maj:t, om riksdag ej ändå skall sammanträda inom trettio dagar,

redan låtit utfärda riksdagskallelse. Ehuru någon olägenhet säkerligen

icke i tillämpningen uppkomme, därest förslagets lydelse bibehölles, har

jämväl sistberörda anmärkning, vilken, även den, är av huvudsakligen

formell natur, synts mig böra föranleda jämkning i paragrafens lydelse.

Den möjligheten, att kronan tillhörig egendom av något i 2 eller

5 § angivet slag innehaves av annan än kronan och att et.t förfogande

mot innehavaren alltså kan komma i fråga, har i det remitterade förslagets

5 § beaktats för det fall, som ansetts äga praktisk betydelse, nämligen

såvitt angår fast egendom; särskilt avses här kronans utarrenderade

jordbruksdomäner. Lagrådet har vid 2 § anmärkt, att de undantag från

förfoganderätten, som gjorts för övriga fall av nu angivna beskaffenhet,

syntes opäkallade. Naturligtvis finnes intet att invända mot att stadga

förfoganderätt även för de återstående, säkerligen ytterst sällsynta fallen,

och jag har därför låtit de ord, som i förevarande paragraf och 5 § utmärka

enskild äganderätt eller enskilt innehav, utgå.

O 7 O

I formellt avseende har i fråga om förevarande paragraf samt 3 §

av lagrådet framhållits, att de använda uttrycken »den som innehar vara

av något nu angivet slag» och »innehavare av viss vara, som förordnandet

kan avse» knappast tydligt utmärkte, hurusom ett förordnande eller förbud

ej behövde vara inskränkt till blott vissa angivna varuinnehavare. I anledning

härav har i 2 och 3 §§ en mera kortfattad beteckning intagits, medan

i stället i en särskild paragraf (6 §) uttryckligen uttalats, att förordnande

eller förbud kan avse alla eller blott vissa innehavare av angivet varuslag.

o O O

Åt den nya paragrafen har därvid givits sådan lydelse, att otvivelaktigt

framgår, att jämväl enligt 5 § ett generellt förordnande kan meddelas.

På grund av tillkomsten av en ny paragraf efter 5 § hava det remitterade

förslagets 6—17 §§ erhållit numren 7—18.

I andra stycket av förevarande paragraf medgives Kungl. Maj:t rätt

att föreskriva skyldighet för innehavare av vara, som skall avstås, att innan

varan avstås eller därefter låta den undergå viss beredning, som må erfordras

för dess användande till det därmed avsedda ändainalet. Det stadgas

vidare, att ersättning för varan skall bestämmas med hänsyn till dess

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition nr 88.

skick efter sålunda företagen beredning. Tre av lagrådets ledamöter

hava uttalat, att sistnämnda stadgande — vilket lämpligen borde flyttas

till 10 (den nya 11) § — lämnade rum för tvekan, huruvida ersättningen

skulle utgå efter beredd varas värde vid den tidpunkt, vartill hänsyn

borde tagas i fråga om vara, som redan vid förordnandets meddelande

förelåge i berett skick, eller etter det tilläventyrs ändrade värde, som gällde

vid den senare tidpunkt, då beredningen avslutades.

För min del finner jag knappast anmärkningen, så vitt den avser

otydlighet i lagtexten, befogad. För det fall, som av nämnda ledamöter

åsyftas, eller att varan vid tiden för avståendet icke föreligger i berett

skick utan innehavaren förpliktats därefter vidtaga särskild åtgärd för dess

försättande i sådant skick, synes något tvivel icke gärna kunna råda därom

att ersättningen skall bestämmas med hänsyn till den beredda varans värde

vid den tid då den föreligger beredd. Förr är förordnandet icke fullgjort.

Till förebyggande av vidare tvekan i berörda avseende har jag emellertid

låtit vidtaga en omredigering av ifrågavarande stadgande, vilket dessutom

nedflyttats till den nya 11 §.

Slutligen har 2 § undergått vissa jämkningar i övrigt i syfte dels

att tillmötesgå inom lagrådet uttalade önskemål och dels att vinna större

överskådlighet i lagtexten.

O O

Lagrådets flesta ledamöter hava i fråga om andra stycket av 3 § anfört,

att den där givna särskilda regeln om ersättning för vara, som efter att hava

belagts med förbud skall avstås, icke instämde med huvudregeln, att ersättningen

skall beräknas med hänsyn till varans värde vid tiden för avståendet.

För avhjälpande av den otydlighet, som i berörda avseende förefinnes

i det remitterade förslaget, har, såsom nämnda ledamöter hemställt, den

förra regeln nu avfattats så, att ersättningens belopp skall bestämmas som

om varan skolat avstås vid den angivna tiden. Huruvida, på sätt samma

ledamöter ifrågasatt, det kan anses skäligt att låta varuinnehavaren komma

i åtnjutande av ränta å det mot värdet vid delgivningen svarande ersättningsbeloppet,

synes mig mera ovisst. Ifrågavarande ledamöters yttrande

kan ej heller anses innefatta någon bestämd hemställan om en ändring av

lagtexten i denna riktning.

Den hemställan, som samma ledamöter gjort därom att den i andra

stycket meddelade bestämmelsen i stället måtte inflyta i 10 (nya 11) §,

liksom en i fråga om första styckets redaktion framställd erinran har jag

ansett böra beaktas.

Lagrådet har vid 5 § ifrågasatt, om icke i lagtexten borde antydas

den rätt till ersättning, som må för innehavaren av en fabrik eller därmed

jämförlig anläggning inträda på den grund att genom förfogande över an
-

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition nr 88.

läggningen kännedom sprides om icke patenträttsligt eller eljest skyddade

affärshemligheter. Lagrådets berörda hemställan är grundad därå att rekvisitionslagens

bestämmelser om ersättning, till vilka i 10 § av det remitterade

förslaget (den nya 11 §) hänvisas, skulle giva anledning till tvekan

huruvida sådan rätt till ersättning verkligen förefinnes. Rekvisitionslagens

stadgande, att ersättning i ifrågavarande fall i regel skall omfatta såväl

genom rekvisitionen åsamkad direkt skada som ock den för innehavaren

förlorade avkastningen eller nyttan, synes mig dock kunna och böra fattas

så vidsträckt, att det inbegriper jämväl nyss antydda slags skada. Lagrådets

yttrande i denna del har därför icke föranlett någon åtgärd.

Vissa smärre jämkningar i paragrafens text hava däremot vidtagits.

För tillgodoseende av en inom lagrådet uttalad önskan har i den

nya 6 § jämväl införts bestämmelse, från vilken tid förordnande eller

förbud blir bindande. Härigenom har även vunnits möjlighet till förenkling

av lagtexten i vissa andra paragrafer.

En ledamot av lagrådet har i fråga om 7 § av det remitterade förslaget

(den nya 8 §) anmärkt, hurusom enligt ordalagen delgivning med

varuinnehavare ägde betydelse vid förordnande men ej vid förbud. Ehuru den

föreslagna lydelsen synes mig knappast hava bort föranleda en sådan, med

densamma ej åsyftad tolkning, har en jämkning i lagtexten skett.

Övriga av lagrådet framställda erinringar hava vid förslagets omarbetning

beaktats, varjämte i lagtexten vidtagits vissa andra jämkningar

av formell natur.»

Föredraganden uppläste härefter det sålunda jämkade förslaget

till lag om förfogande över viss egendom under utomordentliga, av

krig föranledda förhållanden samt hemställde, att förslaget måtte jämlikt

§ 87 regeringsformen genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter

biträdda hemställan täcktes Hans Maj:t Konungen

förordna, att till riksdagen skulle avlåtas proposition av

den lydelse bilaga vid detta protokoll utvisar.

E!r protokollet:

Nils Berlin.

Stockholm 1917. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt k S5ner.

171023

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.