Sök i Ratio Lex

Angående anslag till anordnande av statsinspektion över fattigvården m. in

1918-03-12 · 22 sidor, varav 21 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,6 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 21 av 22 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1918:168, Angående anslag till anordnande av statsinspektion över fattigvården m. in

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kung!. Maj:tu Nåd. Proposition Nr Viss.

1

Nr 168.

Kungl. Maj:ts nådiga proposition till riksdagen angående

anslag till anordnande av statsinspektion över fattigvården

m. in., given Stockholms slott den 12 mars 1918.

Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över

civilärenden för denna dag vill Kungl. Maj:t härmed föreslå riksdagen

att, under förutsättning att riksdagen antager det av Kungl. Maj:t för

innevarande års riksdag framlagda förslag till lag om fattigvården,

dels för anordnande av statsinspektion av fattigvården, i enlighet med

i statsrådsprotokollet angivna grunder, å extra stat för år 1919 under

sjätte huvudtiteln, rubriken »Fattigvård», anvisa ett förslagsanslag, högst

44,300 kronor;

dels för anordnande av en extra byrå för fattigvårdsärenden i civildepartementet,

enligt av departementschefen framlagt förslag, å extra

stat för år 1919 under samma huvudtitel, rubriken »Departementet», anvisa

ett förslagsanslag, högst 27,000 kronor;

dels ock medgiva, att det å ordinarie stat uppförda förslagsanslaget

till fattigvården i allmänhet må tagas i anspråk för de ökade kostnader,

som kunna komma att för statsverket uppstå för omhändertagande

under en tid av högst trettio dagar i vederbörande gränskommun

eller residensstad av nödställda svenska medborgare, vilka av

svensk myndighet i utlandet eller av utländsk myndighet överlämnas

till svensk myndighet å gränsort, ävensom för sådana nödställdas sändande

till annan ort.

Kungl. Maj:t förbliver riksdagen med all kungl. nåd och ynnest

städse välbevågen.

GUSTAF.

Axel Schotte.

Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 saml. 150 käft. (Nr 168.)

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 168.

Anslag för anordnande

av

statsinspektion

över fattigvården.

Utdrag av protokollet över civilärenden, hållet inför Hans

Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 12

mars 1918.

'' Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Eden,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Hellnek,

Statsråden Petersson,

Schotte,

. Petrén,

Nilson,

Löfgren,

friherre Palmstierna,

Rydén,

Undén,

Thorsson.

Departementschefen, statsrådet Schotte, anförde:

»I mitt yttrande till statsrådsprotokollet den 8 februari 1918 beträffande

det förslag till lag om fattigvården, som genom nådig proposition

nämnda dag förelagts riksdagen, har jag antytt, hurusom i anledning

av nämnda förslag påkallades framställning till riksdagen om vissa anslag

m. m. Jag torde nu få återkomma härtill.

Därvid lärer först höra behandlas frågan om

Anslag till anordnande av statsinspektion över fattigvården.

I årets statsverksproposition har Kungl. Maj:t föreslagit riksdagen

att i avbidan på den proposition, som kunde komma att avlåtas med

förslag till ny fattigvårdslagstiftning, tillsvidare för anordnande av statsinspektion

av fattigvården å extra stat för år 1919 beräkna ett förslagsanslag,

högst 70,000 kronor.

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kanyl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 16S.

Enligt Kungl. Maj:ts förenämnda förslag till lag om fattigvården

skola till biträde åt Kungl. Maj ds befallningshavande vid deras befattning

med fattigvårdsförvaltningen inom länen anställas särskilda tjänstemän,

kallade fattigvårdskonsulenter, vilka dessutom skola liava till

uppgift att tillhandagå med råd och anvisningar rörande fattigvården.

Det har avsetts, att riket skulle indelas i åtta konsulentdistrikt, vart och

ett med en konsulent. Enligt förslaget skall vidare i civildepartementet

anställas en tjänsteman, statens fattigvårdsinspektör, vilken det skall

åligga att verka för ett ändamålsenligt ordnande av fattigvården och

främja dess utveckling. Han skall bl. a. handlägga ärenden rörande fattigvård,

avgiva yttranden och verkställa utredningar i fattigvårdsfrågor,

vara en föreningslänk mellan konsulenterna och meddela anvisningar och

föreskrifter i allt vad som rör deras rådgivande verksamhet, tillhandagå

Kungl. Maj:ts befallningshavande med yttranden, råd och anvisningar

samt öva tillsyn över de föreslagna arbetshemmen. Såsom biträde åt

fattigvårdsinspektören skall anställas en assistent. Samtliga ifrågavarande

tjänster äro avsedda att tillsvidare uppföras på extra stat. I mitt

omförmälda yttrande till statsrådsprotokollet den 8 februari 1918 återfinnes

en närmare redogörelse för de föreslagna tjänstemännens arbetsuppgifter

m.'' m., vartill jag tillåter mig att hänvisa (sid. 268—275).

Jag övergår nu till ifrågavarande befattningshavares tjänsteställning

och löner och vad därmed har samband.

Vad då först beträffar konsulenterna, torde i avseende å dem delvis Konsulenterna.

kunna tjäna såsom förebild de bestämmelser, som meddelats beträffande

folkskoleinspektörerna.

I mitt yttrande beträffande förslaget till fattigvårdslag har jag an- Konsuienttytt,

att konsulentbefattningarna böra vara huvudsysslor för sina innehavare.

Distrikten böra nämligen göras så stora, att konsulenterna hava huvudsysslor,

full sysselsättning med besök i distriktens kommuner, i den mån sådana

anses böra ifrågakomma, och med fullgörande av de konsulenterna i

övrigt åliggande uppgifter, bland vilka märkas expedition och därmed

förenad skriftväxling med kommunala och andra myndigheter, granskning

av förslag till fattigvårdsreglementen och planer för anstalter, yttranden

i de frågor, som Kungl. Majits befallningshavande hänskjuta till dem,

sammanträden inför fattigvårdsinspektören, avfattande av berättelser om

sin verksamhet o. s. v.

Några bestämda yttre kompetensvillkor synas icke böra uppställas. KompetensKungl.

Maj:ts val bör sålunda ej bindas genom fordringar på avlagd Tlllkor''

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 168.

Anställningens

art och

formen därför.

examen, genomgången utbildning eller tidigare verksamhet. Klart är

dock, att för framgångsrikt fullgörande av en konsulents krävande uppgifter

eu ingående praktisk erfarenhet om fattigvård är en grundförutsättning,

vare sig att denna erfarenhet vunnits under anställning i den

offentliga fattigvårdens tjänst, under sysslande med frivillig understödsverksamhet,

såsom konsulent hos enskild förening eller på annat dylikt

sätt. Kunskaper om gällande författningar måste naturligen konsulenten

äga, likaledes torde ett visst mått av allmänbildning utgöra en förutsättning

för att konsulenten skall kunna behörigen hävda sin ställning

i förhållande till de kommunala myndigheterna och därjämte såväl på

tillfredsställande sätt tillgodogöra sig och i berättelser sammanfatta erfarenheterna

av sin verksamhet som draga nytta av de anvisningar och

den litteratur, som fattigvårdsinspektören kan ställa till hans förfogande.

De viktigaste förutsättningarna för att konsulenten skall kunna väl fullgöra

sin uppgift äro naturligen av mera personlig art. 1 detta hänseende

kan tillämpas vad statsrådet Fridtjuv Berg beträffande folkskoleinspektörerna

yttrade till statsrådsprotokollet vid framläggandet av förslaget

till omreglering av folkskoleinspektionen. Han anförde: »Av en

folkskoleinspektör måste krävas icke blott grundlig insikt i de mångahanda

spörsmål, vilkas lösning kan komma att påkalla hans medverkan,

utan också och framför allt den välvilliga rättrådighet, den lugna opartiskhet

och den personliga auktoritet, som kunna tillvinna honom såväl

skolstyrelsernas som lärarpersonalens aktning och förtroende. Det kräves

av honom det sunda omdöme och den människokännedom, som

sätta honom i stånd att framgångsrikt förhandla med menigheter och

enskilda. Och av honom måste tillika fordras den besinning och den

sega ihärdighet, som göra det möjligt att med lämpor undanröja svårigheter

och fullfölja föresätta mål. Men allt detta är egenskaper, som

icke genom något särskilt slag av utbildning kunna förvärvas och ej

heller genom något slag av examensintyg styrkas. Det skulle under

sådana förhållanden vara synnerligen olämpligt att genom uppställande

av formella kompetensvillkor av ett eller annat slag snävt begränsa antalet

av dem, bland vilka lämpliga innehavare av inspektörsbefattningarna

kunna sökas».

Såsom jag i mitt yttrande angående förslaget till fattigvårdslag

antytt, synas konsulenterna till en början böra tillsättas endast på

viss tid eller tills vidare.

Konsulentbefattningarna böra förklaras till ansökan lediga, varefter

vederbörande Kungl. Maj:ts befällningshavande sättas i tillfälle att yttra

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kuiifil. Maj:tu Nåd. Proposition Nr 168.

sig över ansökningarna. Efter ärendets beredning inom departementet

genom fattigvårdsinspektören förord lins konsulenterna av Kungl. Maj:t.

Vid fastställande av konsulenternas avlöningsförmåner torde böra Avlöning,

tagas i betraktande, att de mera dugande fattigvårdsmännen — således

de som i främsta rummet kunna ifrågakomma vid besättande av konsulentbefattningarna

— äga möjligheter att vinna ganska förmånliga anställningar

såsom föreståndare för de större kommunernas, särskilt de

större och medelstora städernas, fattigvårdsanstalter och att det därför,

om konsulenternas avlöning blir allt för knappt tillmätt, torde komma

att visa sig svårt att förvärva dugliga krafter för befattningarna i fråga.

Med hänsyn härtill torde avlöningen böra sättas något högre än den

som för närvarande gäller för folkskoleinspektörerna (4,000 kronors

grundavlöning jämte två ålderstillägg om vartdera 500 kronor). Dessa

löneförmåner hava för övrigt befunnits otillräckliga, i det folkskolöverstyrelsen

till Kungl. Maj:t avgivit framställning om löneförhöjning

för folkskolinspektörerna, en framställning, som remitterats till löneregleringskommittén.

Fattigvårdskonsulenterna synas mig sålunda böra tillerkännas arvode

å 4,500 kronor, därav 1,500 kronor böra anses motsvara tjänstgörilöspenningar.

Den del av arvodet, som ej motsvarar tjänstgöringspenningar,

bör kunna efter 5 år ökas med 500 kronor och efter 10 år med ytterligare

500 kronor. Den sålunda föreslagna anordningen, att redan nu tillerkänna

en befattningshavare med avlöning å extra stat rätt till ålderstillägg

äger för närvarande tillämpning i avseende å tjänstemän vid

statens vårdanstalt för alkoholister å Venngarn — till föreståndaren därstädes

utgå för övrigt kontanta avlöningsförmåner med enahanda belopp,

som här ifrågasättes för fattigvårdskonsulenterna — samt har tillförene

tillämpats å tjänstinnehavare vid statens uppfostringsanstalt å Bona,

innan de sistnämnda vid 1917 års riksdag blevo uppförda å ordinarie stat.

Då ifrågavarande befattningar äro avsedda att tills vidare uppföras

allenast på extra stat och pension därför ej lärer ifrågakomma, torde

konsulenterna böra vidkännas avdrag från sina arvoden med belopp,

motsvarande bidrag till egen pensionering. Detta bidrag torde böra upptagas

till 150 kronor för varje befattning. Konsulents arvode under år

1919 skull sålunda utgöra 4,350 kronor. För det fall, att konsulent

kommer i åtnjutande av båda de för honom föreslagna ålderstilläggen,

torde han i likhet med t. ex. föreståndaren vid Venngarn böra få vidkännas

ett avdrag för pensioneringsbidrag av 200 kronor.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 168.

Ortstillägg.

Expensmedel.

Vikariats
arvode.

Vad angår villkor och bestämmelser för åtnjutande av de föreslagna

löneförmånerna, har jag tänkt mig, att Kungl. Maj:t lämpligen bör föreskriva,

att i sådant hänseende skall i tillämpliga delar i huvudsak gälla

vad som stadgats i kungörelsen den 9 oktober 1914 angående avlöningsförmåner

åt folkskoleinspektörer m. m. Såsom jag i mitt yttrande rörande

förslaget till fattigvårdslag antytt, böra konsulenterna hava skyldighet

att underkasta sig jämkningar i distrikten och förflyttningar.

Sker förflyttning utan vederbörande konsulents ansökan eller uttryckta

önskan, torde han böra åtnjuta ersättning för flyttningskostnad.

I likhet med vad som gäller för folkskoleinspektörer synes ortstillägg

böra beviljas konsulenter å vissa orter. Sålunda torde konsulenten i

det distrikt, som omfattar Stockholms stad med kringliggande län, med

hänsyn till de höga levnadskostnaderna i Stockholm, böra tillerkännas

ett ortstillägg å 500 kronor i det fall, att han är bosatt i huvudstaden.

Vad beträffar de distrikt, som kunna komma att omfatta något eller

några av Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län, betingas ortstillägg

av de ogynnsamma yttre förhållanden, under vilka konsulenterna

där komma att utöva sin verksamhet, såsom klimatets och kommunikationernas

beskaffenhet och de höga levnadskostnaderna, ävensom

konsulenternas skyldighet att resa även under vintern, de svårigheter

de då hava att förrätta sin tjänst och den dyrare utrustning av kläder

m. m., som de måste bekosta sig. Ortstillägget torde därför även för

dessa distrikt böra bestämmas till 500 kronor.

För den händelse konsulenterna icke kunna beredas arbetsrum med

telefon uti av staten upplåtna lokaler, vilket i åtskilliga fall borde kunna

äga rum, torde de böra äga att uppbära särskilda expensmedel, vilka

jag föreslår måtte utgå med 500 kronor om året.

Konsulent torde böra berättigas att åtnjuta en månads semester årligen.

Därunder och vid konsulents sjukdom lärer bliva erforderligt att för

honom förordnas vikarie. Vid sjukdom torde konsulenten vara skyldig att

till vikarien avstå den del av arvodet, som motsvarar tjänstgöringspenningar,

utgörande, enligt vad i det föregående föreslagits, 1,500 kronor.

Nämnda belopp torde emellertid icke vara tillräckligt för vikaries avlöning,

utan synes vid sjukdom ävensom under semestern vikariatsarvode

böra beräknas efter högst 3,500 kronor för kalenderår. Särskilda medel

erfordras sålunda till utfyllnad eller bestridande av vikariatsarvodena.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 7 68.

7

Konsulenterna torde böra förklaras berättigade till reseersättning

efter samma grunder som folkskoleinspektörerna, eller enligt fjärde

klassen i gällande resereglemente. Härom lärer särskild kungörelse böra

av Kung!. Maj:t utfärdas.

Vad beträffar fattigvårdsiuspektören synes för honom lika litet som

för konsulenterna några bestämda yttre kompetensvillkor böra uppställas.

Han torde, på sätt kommittén yttrat, böra likställas med en byråchef i

Kungl. Maj:ts kansli. Då befattningen är avsedd att tills vidare uppföras

allenast på extra stat, lärer fattigvårdsinspektören böra tillerkännas

ett arvode, beräknat efter 8,100 kronor med avdrag för belopp, motsvarande

bidrag till egen pensionering, upptaget till 300 kronor, eller sålunda

ett arvode å 7,800 kronor, därav 2,500 kronor böra anses motsvara

tjänstgöringspenningar. Enahanda beräkningsgrund har i ett flertal

fall tillämpats vid anställande av extra befattningshavare av motsvarande

grad inom den centrala förvaltningen.

Såsom villkor och bestämmelser för åtnjutande av dessa löneförmåner

har jag tänkt det kunna föreskrivas, att vad som stadgats i sådant

hänseende vid den år 1917 vidtagna regleringen av löneförhållandena

vid statsdepartementen skall i tillämpliga delar lända till efterrättelse.

För tjänsteresor lärer ersättning böra utgå enligt tredje klassen i resereglementet.

Såsom jag i mitt yttrande rörande förslaget till fattigvårdslag i

korthet antytt, kan det tilläventyrs befinnas lämpligt, att någon av konsulenterna

tjänstgör såsom assistent hos fattigvårdsinspektören. En dylik

anordning lärer dock icke böra fastslås såsom oeftergivlig, enär fall

kunna förekomma, då det är lämpligare, att annan person utses till denna

befattning. På sätt här ovan nämnts, bör emellertid konsulent vara skyldig

att mottaga förordnande såsom assistent. Meddelas sådant förordnande

utan konsulents ansökan eller uttryckta önskan, lärer konsulenten,

liksom vid förflyttning under liknande omständigheter från ett distrikt

till ett annat, böra komma i åtnjutande av ersättning för flyttningskostnad.

Tjänstgör en av konsulenterna såsom assistent, bör hans konsulentbefattning

bestridas av vikarie, som lärer böra åtnjuta de eljest med befattningen

förenade löneförmånerna i deras helhet. Assistenten synes

böra åtnjuta något högre löneförmåner än konsulent. Han torde böra bekomma

ett arvode, beräknat efter 5,800 kronor med avdrag för belopp,

motsvarande bidrag till egen pensionering, 200 kronor, eller sålunda ett

Reseersätt
ning.

Extra byrå för

fattigvårdsärenden

1

civildepartementet.

Fattigvårdsinspektören.

Assistenten.

s. 8 Kontrollera mot PDF

Övriga

biträden.

Yikariats
arvoden.

Sakkunnige.

Kostnaderna

för år 1919.

8 Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 16S.

arvode å 5,600 kronor, därav 1,800 kronor anses motsvara tjänstgöringspenningar.

Vad ovan sagts beträffande fattigvårdsinspektören om villkor och

bestämmelser för åtnjutande av löneförmåner samt om ersättning vid

tjänsteresor bör även gälla assistenten.

Vidare erfordras en amanuens med ett arvode av 2,000 kronor

och ett kvinnligt skrivbiträde, som tillsvidare bör åtnjuta 1,200 kronor,

därifrån emellertid bör avdragas 50 kronor, motsvarande bidrag till egen

pensionering. Till vikariatsarvoden kan beräknas åtgå 2,000 kronor,

varjämte ett belopp bör avses för extra biträden och andra utgifter.

Då inspektören givetvis ofta kommer att behöva anlita sakkunnige,

speciellt i byggnadstekniska och hygieniska frågor, torde härför böra

beräknas 6,000 kronor.

Jag får nu närmare angiva de kostnader, som skulle erfordras för

uppehållande av fattigvårdsinspektörens och övriga tjänstemäns verksamhet

under år 1919.

Till arvode åt 8 i de särskilda distrikten tjänstgörande konsulenter

skulle, efter 4,500 kronor för envar, åtgå 36,000 kronor, därifrån

dock bör avdragas 150 kronor för varje konsulent, motsvarande

bidrag till egen pensionering, eller sålunda tillhopa 1,200 kronor. Vidare

erfordras för ortstillägg åt 3 konsulenter, efter 500 kronor till en var,

1,500 kronor samt för expensmedel ett belopp, som för närvarande ej

kan fixeras, dock tillhopa högst 4,000 kronor. Vikariatsarvoden för

alla distrikten torde böra upptagas till 4,000 kronor. Hela anslaget för

uppehållande under år 1919 av konsulenternas verksamhet torde sålunda

kunna beräknas till 44,300 kronor. Anslaget lärer i rikstaten böra uppföras

under rubriken »Fattigvård)) med titel »Statsinspektion av fattigvården».

Till arvoden åtgå vidare, för fattigvårdsinspektören 7,800 kronor

och för assistenten 5,600 kronor. Härtill komma vikariatsarvoden 2,000

kronor, arvoden till amanuens 2,000 kronor och till skrivbiträde 1,150 kronor,

samt till tekniskt sakkunniga 6,000 kronor ävensom till extra biträden

och andra utgifter 2,500 kronor. Hela anslaget för uppehållande under

år 1919 av den centrala myndighetens, den extra fattigvårdsbyråns,

verksamhet lärer sålunda kunna beräknas till 27,050 kronor, vilken

summa torde böra avrundas till 27,000 kronor. Sistnämnda anslag torde

böra uppföras under rubriken »Departementet».

Kostnaderna för rese- och traktamentsersättning till inspektören,

dennes assistent och konsulenterna torde böra bestridas från det å ordi
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.is Nåd. Proposition Nr 168.

9

narie stat uppförda förslagsanslaget för rese- och traktamentspenningar,

för närvarande fastställt till 200,000 kronor. I årets statsverksproposition

har Kungl. Maj:t föreslagit, att detta belopp måtte höjas till 300,000 kronor.

Erfarenheten lärer få utvisa, om till följd av inspektionens verksamhet

någon ytterligare höjning av detta anslag kan bliva erforderlig.

Jag torde härefter få övergå till frågan om

Användande av förslagsanslaget till fattigvården i allmänhet för vissa i sammanhang

med den föreslagna fattigvårdslagstiftningen stående ändamål.

Alltsedan år 1848 har i riksstaten varit uppfört ett förslagsanslag under FSrsiagsrubriken

fattigvården i allmänhet. I början utgjorde detta allenast 15,000 fattigvården

kronor, men har sedermera så småningom höjts, 1870 med 20,000 kronor /'' allmänhet.

och 1886 med 40,000 kronor. År 1906 höjdes anslaget från 75,000

kronor till 175,000 kronor samt därefter år 1911 med 85,000 kronor

och 1914 med 90,000 kronor. Från och med sistnämnda år utgår anslaget

alltså med 350,000 kronor; enligt beslut vid 1917 års riksdag höjdes

anslaget för 1918 till 400,000 kronor.

Ifråga om anslagets användning framgår av uppgifter i fattigvårdslagstiftningskommitténs

betänkande (del III, sid. 327), att under år 1913

gottgörelse av statsmedel utgått enligt följande uppställning:

Grunden till att gottgörelse utgått av statsmedel.

Antal

fall.

Belopp.

Kr.

1)

Då understödstagares hemortsrätt ej utrönts.........

106

27,138: 41

2)

»

understödstagare ej varit svensk medborgare

268

52,609: 38

3)

»

» oavbrutet minst 5 år vistats

utom hemortskommunen......

729

233,078: 27

4)

»

» varit krigsman eller krigs-

mans hustru eller minder- åriga barn................................

83

13,053: 73

5)

»

» varit arbetare eller hantver-

kare vid kronans varv eller

verkstäder, deras hustrur

eller minderåriga barn ........

140

12,959: 10

6) Enligt kungörelsen den 9 juni 1871 angående understöd

av allmänna fattigvårdsmedel åt arbetsföra svenska

medborgare, vilka i nödställd belägenhet avlämnas

å svensk gränsort.............................................................. 17,134: 13

7) Till understödjande av fattiga lappar inom de tre nordligaste

länen ...................................................................... 51,781: 94

Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 samt. 150 käft. (Nr 168.) 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Ersättning av

staten för

fattigvård åt

personer, som

under viss tid

varit frånvarande

från

hemortssamhället.

Yttrande.

Departe
mentschefen.

Kungi. May.ts Nåd. Proposition Nr 168.

Utöver här ovan omförmälda kostnader för inspektionsverksamheten

komma genom den nya lagens antagande att uppstå en del andra kostnader,

för vilkas bestridande jag ej ansett några medel böra för närvarande

begäras. Bland dessa kostnader må i främsta rummet nämnas

sådana, vilka skulle komma att utgå såsom bidrag till de föreslagna

arbetshemmen. På sätt jag i mitt yttrande rörande förslaget till fattigvårdslag

(sid. 199) anfört, lärer med denna frågas upptagande till lösning

böra någon tid anstå.

Vidare betingas ökade statsutgifter av de ändringar i fattigvårdslagstiftningen,

som föreslagits i fråga om statens skyldighet att ersätta

kommunernas utgifter för fattigvård åt personer, vilka under viss tid

varit frånvarande från hemortssamhället (60 § i Kungl. Maj:ts förslag

till fattigvårdslag). I detta hänseende ber jag att få hänvisa till den

framställning, som lämnats i mitt yttrande till statsrådsprotokollet beträffande

nämnda lagförslag (sid. 374). Här må allenast framhållas, att

genom nämnda förslag gjorts den ändring i statens ifrågavarande skyldighet,

att densamma inträder, då den, som tilldelats fattigvård, under 3

år (för närvarande 5 år) oavbrutet vistats utom sitt hemortssamhälle, samt

att skyldigheten inträder oberoende av kommunens ekonomiska ställning

och även om understödstagaren under ifrågavarande tid vistats inom

riket samt oavsett om för ändamålet anslagna medel lämna tillgång.

Utdelandet av gottgörelse av detta slag har vidare lagts i Kungl. Maj:ts

befallningshavandes i stället för i Kungl. Maj:ts hand.

Statskontoret har i avgivet yttrande över kommitténs förslag till fattigvårdslag

— som dock på denna punkt i så måtto skiljer sig från Kungl.

Maj:ts förslag, att den tid, varunder understödstagaren skall hava vistats

utom fattigvårdssamhället för att rätt för detta till ersättning av statsmedel

skall inträda, liksom enligt gällande fattigvårdsförordning bestämts

till 5 år — anfört, att då några beräkningar rörande den ökning i statens

utgifter för fattigvården, som kommitténs förslag komme att medföra,

ej torde kunna på förhand uppgöras, någon av samma förslag föranledd

höjning i förslagsanslaget till fattigvården i allmänhet knappast

borde vidtagas förr än erfarenheten utvisat, i vad mån en sådan kunde

vara erforderlig.

Därest de i 60 § av Kungl. Maj:ts förslag till fattigvårdslag upptagna

bestämmelser bliva genomförda, kommer därav att föranledas ett

ökat användande av förlagsanslaget till fattigvården i allmänhet. Då

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 168. 11

detta anslag nyligen blivit höjt och den ökning i statens kostnader, som

kommer att bliva en följd av de nu föreslagna förändringarna i lagstiftningen

på denna punkt, icke låter beräkna sig, synes för närvarande

ej påkallat att föreslå höjning av anslaget. Någon minskning

i anslagets användning torde för övrigt så småningom komma att uppstå

genom borttagandet ur lagstiftningen av stadgandena i 31 § 1 mom.

fattigvårdsförordningen rörande ersättande av fattigvårdssamhällenas utgifter

i vissa fäll för fattigvård åt manskap vid krigsmakten samt åt

arbetare eller hantverkare vid kronans varv eller verkstäder och deras

familjer (jfr 91 § 3 mom. i Kungl. Maj:ts förslag till fattigvårdslag).

Jag torde nu böra behandla spörsmålet om de statsutgifter, som

bliva en följd av gränskommunernas särställning i fattigvårdshänseende,

ett ämne som torde kräva en något utförligare framställning.

I sammanhang därmed att för 1871 års riksdag framlades förslag

till lag angående fattigvården avgavs även proposition därom, att av

det då under riksstatens åttonde huvudtitel uppförda förslagsanslaget för

fattigvården i allmänhet måtte, förutom vad enligt den föreslagna nya

förordningen angående fattigvården borde såsom ersättning eller understöd

av staten utgå, tillika få i mån av behov utbetalas gottgörelse för

understöd, som antingen av Kungl. Maj:ts befallningshavande eller, där

detta icke lämpligen kunde ske, av vederbörande fattigvårdsstyrelse lämnades

till beredande av nödtorftigt uppehälle under högst 14 dagars tid

åt arbetsföra, men nödställda svenska medborgare, vilka av myndighet

utom riket avlämnades å svensk gränsort, varest de icke hade sina hemvist.

På hemställan av statsutskottet bifölls propositionen av båda kamrarna.

Samtidigt med utfärdandet av fattigvårdsförordningen utfärdades

också kungörelsen den 9 juni 1871 angående understöd av allmänna fattigvårdsmedel

åt arbetsföra svenska medborgare, vilka i nödställd belägenhet

avlämnas ä svensk gränsort, däri Kungl. Maj:t, efter relaterande av det

utav riksdagen sålunda lämnade medgivandet, förordnade, att fattigvårdsstyrelse

å svensk gränsort, varest Kungl. Maj:ts befallningshavande icke

hade sitt säte, ägde att för understöd, som i enlighet därmed av fattigvårdsstyrelsen

meddelats, söka gottgörelse, på sätt och i den ordning

32 § 1 mom. fattigvårdsförordningen bestämde, samt att Kung]. Maj:ts

befallningshavande, vilka hade att granska fattigvårdsstyrelsernas omförmälda

ansökningar och jämte eget utlåtande till Kungl. Maj:t insända

dem inom den i samma § och mom. stadgade tid, då jämväl borde till

ersättning anmäla vad, med iakttagande av ovan fastställda grunder,

Gränskommunernas

särställning

i fattigvårdshänseende.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 168.

Kungl. Maj:ts befallningshavande under det näst föregående året såsom

understöd i enahanda avseende förskottsvis utbetalt av under händer

varande medel.

Av uppgifter, som fattigvårdslagstiftningskommittén erhållit från jordbruksdepartementet,

framgår, att den vida övervägande delen av de belopp,

som staten enligt kungörelsen den 9 juni 1871 utbetalt till understödjande i

gränsort av från utlandet hemförpassade svenska undersåtar, utgått genom

vederbörande Kungl. Maj:ts befallningshavande samt att huvudparten härav

kommit på befallningshavanden i Malmöhus län, som under åren 1904—13

utbetalt över 45,000 kronor; därnäst följer Värmlands län med omkring

11.000 kronor, Ålvsborgs län med omkring 7,500 kronor och Jämtlands

län med nära 4,000 kronor; i det återstående länet, där dylika utbetalningar

förekommit, nämligen Göteborgs och Bohus län, utbetaltes under

alla åren allenast 380 kronor. Siffrorna för de olika åren visa för

Malmöhus län en stark stegring från omkring 2,300 kronor till omkring

6.000 kronor; för Älfsborgs län är däremot en minskning i utgifterna

att anteckna.

De belopp, som av statskassan under åren 1904—13 enligt nämnda

kungörelse utbetalts till fattigvårdssamhällen vid gränsen, utgjorde enligt

uppgifter från jordbruksdepartementet omkring 24,000 kronor, därav

13,895 kronor komma på Dals-Eds och 9,351 kronor på Eda kommun.

Av de 5 kommuner, som därjämte erhöllo gottgörelse i detta avseende,

Trälleborg, Hälsingborg, Strömstad, Undersåker och Jukkasjärvi, kom

största beloppet, 397 kronor, på Undersåkers kommun.

Emellertid representera nu nämnda summor ej hela det belopp, som

gränskommunerna utgivit för understödjande av till riket hemförpassade

nödställda svenskar. För åren 1908—12, för vilka år kommittén infordrat

uppgifter i ämnet från vederbörande fattigvårdsstyrelser, hade

dessa kommuner utbetalt tillsammans ej mindre än 18,193 kronor till

understödjande av arbetsföra sådana personer samt 54,169 kronor för

icke arbetsföra dylika; en del av förstnämnda belopp säges dock hava

utgått till icke arbetsföra. Även här deltaga Dals-Eds och Eda kommuner

i utgifterna, nämligen med resp. 2,650 och 1,917 kronor. Huvudsakligen

är det emellertid andra kommuner, på vilka bördan här faller,

nämligen Malmö med en utgift av 10,542 kronor, Göteborg med utgivna

20,024 kronor, Strömstad med 6,506 kronor och Jukkasjärvi med 14,002

kronor. Största delen av dessa utgifter hava ersatts av staten, hemortskommun

eller enskild försörjningspliktig; dock återstå sammanlagt 25,380

kronor, som icke ersatts under perioden, varav största beloppet 8,740

kronor faller på Jukkasjärvi samt därefter på Göteborg 7,849 kronor,

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 168. 13

på Dals-Ed 4,448 kronor, på Malmö 1,878 kronor och på Eda 1,430

kronor.

Slutligen framgår av utredningen, att understödjandet av personer,

som, utan att vara hemsända av myndighet, återvänt till hemlandet och

blivit behövande i gränsorten, endast spelar någon roll i Göteborg och

Strömstad, vars fattigvårdsstyrelser för sådant ändamål under den nämnda

5-årsperioden iitbetalt resp. 2,139 kronor och 309 kronor, varav dock

omkring eu tredjedel ersatts av hemortskommun eller försörjningspliktig.

Vid riksdagarna 1893, 1899, 1900 och 1901 väcktes motioner i syfte

att för gränsorterna minska olägenheterna av att nödgas omhändertaga

ifrågavarande nödställda. Motionären vid 1901 års riksdag hemställde,

att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om förslag till

sådan ändring i fattigvårdsförordningen, att nödställd från utlandet förpassad

person skulle av polismyndigheten i gränsorten fortskaffas till

Kungl. Maj:ts befallningshavande i det län, där gränsorten var belägen,

och att Kungl. Maj:ts befallningshavande sedan skulle skaffa tillfällig

vård åt den behövande, till dess hemorten blivit utrönt och personen

kunde dit översändas eller försörja sig själv.

Riksdagen avlät i anledning av motionen en skrivelse till Kungl.

Magt med begäran om övervägande, huruledes de olägenheter, som för

gränskommuner äro förenade med skyldigheten att utgiva fattigvård till

från utlandet dit förpassade nödställda svenska undersåtar, lämpligast

må kunna undanröjas, samt med anhållan, att för riksdagen måtte framläggas

det förslag i sådant syfte, vartill förhållandena kunna giva anledning.

I motiveringen till denna riksdagens skrivelse anfördes följande:

»Det kan ej förnekas, att den skyldighet, sona vilar å gränskommunerna att

lämna fattigvård till från utlandet dit förpassade svenska undersåtar, som äro

enligt 1 § fattigvårdsförordningen till fattigvård berättigade, kan för dem bliva

en avsevärd tunga, ej blott i avseende å det besvär och arbete, som förorsakas

vederbörande fångvårdsstyrelse, utan framför allt till följd därav, att de belopp,

som av gränskommunen sålunda förskjutas, först efter lång tid, merendels efter

rättegång, återfås, och att gränskommunen ej ens då kan vara säker att få ersättning

för de verkliga kostnader, fattigvården till den nödställde betingat.

Riksdagen anser därför för sin del önskligt, att något i motionens syfte åtgöres.

Angående sättet, varpå ett bättre sakernas tillstånd bör åstadkommas, har

riksdagen intet att erinra mot vad motionären i sådant avseende föreslagit. Som

bekant, åligger det Konungens befallningshavande att beträffande svenska

undersåtar, vilka från utlandet blivit förpassade till gränsort, där Konungens

befallningshavande har sitt säte, och som, ehuru icke enligt 1 § fattigvårdsförordningen

berättigade till fattigvård, dock äro i behov av sådan vård, förskjuta

medel till deras nödtorftiga uppehälle samt föranstalta om deras hemsändande

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 168.

Fattigvård slagstiftningskommittén.

till kommun, där de äga hemortsrätt. Fattigvårdsstyrelsen i dylika gränsorter

undgår sålunda i allmänhet att med sådana nödställda taga befattning, och förefaller

det riksdagen, som borde samma förfarande kunna äga rum jämväl beträffande

andra kategorier av från utlandet förpassade fattigvårdsbehövande

svenska undersåtar. I gränsorter, där Konungens befallningshavande ej har

sitt säte, överlämnas nu den förpassade av den utländska myndigheten till närmaste

underordnade polismyndighet, vilken sedan har att befordra honom till

fattigvårdsstyrelsen. Antagligen komme det icke att vålla större olägenhet, om

polismyndigheten i stället för att överlämna den nödställde till fattigvårdsstyrelsen

föranstaltade om hans översändande direkt till Konungens befallningshavande

i det län, där gränsorten vore belägen.

Denna utväg förtjänar efter riksdagens åsikt åtminstone att komma under

övervägande.»

Fattigvårdslagstiftningskommittén har dels i sitt förslag till fattigvårdslag,

63 § 4 mom. upptagit eu bestämmelse av innehåll, att särskilt

stadgande meddelats angående fattigvård åt svensk medborgare,

som av myndighet i utlandet överlämnats till myndighet i svensk gränsort,

dels ock framlagt förslag till författning, avsedd att träda i stället

för förenämnda kungörelse den 9 juni 1871. I motiveringen till det

sålunda uppgjoi-da författningsförslaget framhåller kommittén, att den

s. k. gränskommunfrågan från att i början hava gällt endast vissa

åtgärders vidtagande med anslutning till kungörelsen den 9 juni 1871

växt ut till det mera omfattande spörsmålet om undanröjande av

de olägenheter, som för gränskommunerna i allmänhet äro förenade

med skyldigheten att utgiva fattigvård till nödställda svenska undersåtar,

som från utlandet dit ankommit. Efter att vidare hava erinrat,

att genom nämnda kungörelse blott en del av spörsmålet bragts

till lösning, nämligen den om understöd åt arbetsföra och även denna

endast till en viss grad, men att ett icke mindre intresse för dessa kommuner

är att erhålla lättnad vid lämnande av fattigvård åt de till gränsorten

ankommande personer, som äro i behov av obligatorisk fattigvård,

anför kommittén, att gränskommunen ej är att fullt likställa med varje

annan vistelsekommun, ty denna senares skyldighet att giva fattigvård

betingas i regel därav, att vederbörande blivit i behov av fattigvård

under sin vistelse därstädes, under det att den person, som det här

gäller att taga hand om, var i nödställd belägenhet redan i utlandet,

innan han ankom till gränskommunen. Härefter fortsätter kommittén:

»Vidare är den hemsändning, varom här är fråga, ej att jämställa med den

vanliga hemsändningen mellan fattigvårdssamhällen; den är nämligen snarast att

betrakta såsom en fortsättning på ett sändande från en stat till eu annan. Det

kan för övrigt ifrågasättas, huruvida hemsändandet nödvändigt skall ske till den

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 168. 15

kommun, där personen liar hemortsrätt, eller om det icke stundom är lämpligast,

att han sändes till den kommun, där han senast var bosatt, eller annan kommun,

där han har utsikter att försörja sig. Vid sådant förhållande anser kommittén,

att man i denna speciella fråga ej behöver känna sig alltför mycket bunden av

vad som gäller för de vanliga fattigvårdsfallens behandling.

Enligt kommitténs åsikt bör man vid reglerande av försörjning och hemsändande

av svensk medborgare, som av myndighet utom riket avlämnas å svensk

gränsort, sträva efter att minska fattigvårdsstyrelsens i gränskommunen både besvär

och kostnader, i den mån detta låter sig göra utan att åsidosätta den nödställdes

anspråk på att snarast möjligt få erforderlig vård eller sättas i tillfälle

att försörja sig med eget arbete. Att härvid taga med även andra än dem, som

myndighet utom riket översänt, synes att döma av de inkomna uppgifterna ej

vara av behovet påkallat. Någon handling från utländsk myndighet bör i regel

föreligga som bevis för att sådan myndighet inskridit, men i brist därpå torde

nödig upplysning härom kunna vinnas på annat sätt, t. ex. genom förhör, som

vederbörande myndighet i gränsorten anställer före hjälpens lämnande.

Om man betraktar understödjandet och hemsändandet av en från utrikes

ort till gränskommunen överlämnad person såsom eu fortsättning av hemförskaffandet,

är det naturligast, att man låter någon statens myndighet taga hand

om honom vid framkomsten och föranstalta om att han framkommer till bestämmelseorten.

Huruvida personen är arbetsför eller icke synes härvid ej böra

tillmätas någon avgörande vikt, särskilt som detta, enligt vad en av de i ärendet

hörda myndigheterna betonat, ej sällan är svårt att avgöra. Därest Konungens

befallningsliavande har sitt säte i gränsorten, är det lämpligast denna myndighet,

som tager hand om personen i fråga. På andra gränsorter är det mera tveksamt,

huru saken bör ordnas. Man kan ju tänka sig antingen att lägga uppdraget i

underordnad polismyndighets händer eller också att Konungens befallningshavande

i länet har att besluta i ärendet och att den underordnade polismyndigheten

allenast vidtager mera förberedande åtgärder.

För att kunna bedöma saken torde det vara lämpligt att först klargöra, huru

verksamheten i praktiken bör gestalta sig. År den nödställde arbetsför, skall

strävandet gå ut på att han snarast möjligt blir satt i arbete och sålunda får tillfälle

att försörja sig och de sina; det kan dock ej förutsättas, att han genast skall

finna sig till rätta i en främmande kommun, som han ej själv valt till sin vistelseort,

utan understöd kan krävas i avbidan på arbetsförtjänst. Om personen i

fråga har sin familj eller andra anhöriga inom landet eller har särskilda utsikter

att försörja sig i en viss kommun, bör understödjandet gå ut på, att han erhåller

hjälp för att komma till den kommun, dit han själv önskar resa eller som eljest

synes lämplig. Har personen varit länge borta, finnes kanhända ingen kommun,

som är skyldig att mottaga honom eller som han eljest har något intresse av att

komma till. För sådant fall har myndigheten ej annat att göra än att tillse, att

han får ett tillfälligt understöd, till dess han kan bliva i tillfälle att sörj a för sig

själv, varvid hans uppmärksamhet naturligtvis bör fästas på de utvägar, som stå

till förfogande, särskilt hänvändande till arbetsförmedlingsanstalt.

Är den, som avlämnats i gi-änsorten, i behov av fattigvård på grund av

oförmåga till arbete, erbjuder saken givetvis större svårigheter. För det fall att

hans hemort är bekant, bör hemsändning till denna äga rum, därest hans hälsotillstånd

tillåter sådant. Om någon underrättelse härvidlag kan förutskickas, är

detta önskligt, men något bestämt krav därpå kan ej uppställas och i allt fall

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 168.

behöver det ej fordras något medgivande från detta samhälles sida. Kan ej

någon hemort genast påvisas eller kan hemsändning på grund av den behövandes

hälsotillstånd ej äga rum, bör myndigheten draga försorg om att han erhåller

vård genom fattigvårdsstyrelsen i gränskommunen och under tiden göra vidare

efterforskningar. För understöd den närmaste tiden efter ankomsten betalar den

myndighet, som begärt vården, ersättning av medel, som ställts till dess förfogande;

för tiden därefter har fattigvårdsstyrelsen att själv bereda sig ersättning

enligt gällande föreskrifter.

Med denna anordning skola fattigvårdsstyrelserna i många fall bliva helt

befriade från varje besvär och kostnad för dessa personer. Aven för de fall, då

de nödgas åtaga sig vården, erhålla de i regel full ersättning, antingen av staten

eller annat fattigvårdssamhälle. Den tid, för vilken staten åtager sig skyldighet

att giva eller ersätta understöd, bör dock ej sättas längre än till högst trettio

dagar eller lika lång tid som vistelsekommun eljest är skyldig att vidkännas

vårdkostnad åt person med hemortsrätt i annan kommun.

Givetvis måste å gränsort, varest Konungens befallningshavande ej har sitt

säte, någon underordnad polismyndighet vara den, som i första rummet tager

hand om dessa personer; redan ur allmän ordningssynpunkt skall sådant äga

rum. Men i anseende till personens nödställda belägenhet måste någon positiv

åtgärd vidtagas för att uppehålla honom, till dess normala förhållanden inträda.

Ett sätt vore då att utrusta denna polismyndighet, som i allt fall har hand om

honom, med befogenhet och penningemedel att ordna saken till slut. Vissa av

de åtgärder, som erfordras, såsom överlämnandet till gränskommunens fattigvårdsmyndighet

av den, som är så sjuk, att han ej kan forslas längre, eller hemsändning

av en person, vilkens hemortsrätt är klar och vilkens sändande till

annat håll ej ifrågasättes, äro av den natur, att den omständligare behandlingen

med ärendets förläggande till Konungens befallningshavande skulle vara en onödig

omgång. Men ej för varje fall är den åtgärd, som bör vidtagas, lika klar. Ej

sällan blir det en svår och grannlaga fråga att avgöra, varthän personen bör

skickas, och det är då av nöden, att besluten härom läggas i överordnad polismyndighets

hand. Härtill kommer, att Konungens befallningshavande i residensstaden

i regel har helt andra möjligheter i fråga om anordnande av vård vid

sjukdomsfall än den underordnade polismyndigheten i gränsorten. Det synes

därför kommittén, som om det lämpligaste vore att i anslutning till den praxis,

som redan förefinnes i vissa län, så mycket som möjligt likställa dessa fall med

dem, då den nödställde hemförpassats till eu residensort, så att polismyndighetens

i gränsorten huvudsakliga uppgift bleve att omedelbart förpassa en från

utrikes ort förpassad nödställd person vidare till Konungens befallningshavande

i länet. Undantag härifrån bör dock göras, för det fall att vederbörande har

hemortsrätt i gränskommunen eller anledning eljest finnes att låta honom tvärstanna

där, liksom ock för det fall då hans hälsotillstånd omöjliggör ett sändande

till residensstaden. Men även för sådana fall, då det är uppenbart, till vilket

fattigvårdssamhälle den nödställde bör sändas, och det visar sig lämpligare att

sända honom direkt till denna ort än till residensstaden, synes det böra ankomma

på polismyndigheten i gränsorten att själv vidtaga erforderliga åtgärder. Den

polismyndighet i gränsorten, som här avses, är i stad magistraten och på landet

länsman.

Med den lösning av förevarande spörsmål, som kommittén sålunda förordat,

synes det ej vara lämpligt att intaga stadgande i ämnet i fattigvårdslagen. Kom
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 108.

17

mittén liar därför avgivit förslag till en särskild förordning härom, genom vilken

förordning Kungl. kungörelsen den 9 juni 1871 skulle komma att upphävas.»

Det sålunda uppgjorda författningsförslaget, som har rubriken »Förordning

om vad iakttagas bör med avseende å nödställda svenska medborgare,

som från utländsk ort överlämnas till hemlandet», innehåller i 1 §:

»Varder nödställd svensk medborgare av svensk myndighet i utlandet

eller av utländsk myndighet överlämnad till svensk myndighet å

gränsort, där Konungens befallningshavande har sitt säte, skall den nödställde

omhändertagas av Konungens befallningshavande, som så snart

ske kan låter sända honom till det fattigvårdssamhälle, varest han äger

hemortsrätt, eller, om han är arbetsför, till det samhälle, där han senast

varit boende eller där han eljest må antagas lättast kunna försörja sig;

börande, därest han till följd av sjukdom eller av annan anledning är

i behov av omedelbar vård eller visst fattigvårdssamhälle, dit han bör

sändas, ej kunnat utrönas, Konungens befallningshavande foga anstalt,

att han genom fattigvårdsstyrelsen på platsen erhåller erforderlig vård.»

I 2 § stadgas följande:

»Överlämnas nödställd person, som i § 1 sägs, till svensk polismyndighet

å gränsort, där Konungens befallningshavande icke har sitt

säte, skall polismyndigheten föranstalta om hans sändande på sätt i § 1

förmäles, därest det är uppenbart, till vilket fattigvårdsamhälle han bör

sändas, och det befinnes lämpligare att sända honom till denna ort än

till den, där Konungens befallningshavande har sitt säte, men i annat

fall ofördröjligen överlämna honom till Konungens befallningshavande

för vidtagande av vederbörlig åtgärd; börande, där den nödställde till

följd av sjukdom eller av annan anledning är i behov av omedelbar

vård, polismyndigheten föranstalta, att sådan vård lämnas av fattigvårdsstyrelsen

i gränsorten.»

3 § innehåller slutligen följande:

»Kostnad för nödställdas sändande, som i denna förordning sägs,

samt för dem lämnat understöd till dess de blivit hemsända, dock icke

utöver en tid av trettio dagar, bestrides av staten och utbetalas av Konungens

befallningshavande.»

Kommitténs förslag tillstyrkes av fattigvårdsstyrelsen i Strömstad Yttranden,

samt av kronofogden i Norrvikens fögderi och länsmännen i Kville härad

Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 samt. 150 käft. (Nr 168.) 3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 168.

och i Kiruna distrikt, varemot länsmannen i Bullarens härad mot 2 § i

förslaget anmärker, att det vore lämpligast, att polismyndigheten i varje

fall finge överlämna de nödställda till fattigvårdsstyrelsen å platsen.

Kungl. Maj ds befallning shavande i Älvsborgs län anser kommitténs

förslag till förordning i ämnet innebära ett förverkligande av länge

närda önskemål hos de gränskommnner, som beröras av den där avhandlade

trafiken. Befallningshavanden framhåller, att förslaget stadfäster

och förbättrar de metoder för behandling av hithörande ärenden, som

delvis på sidan om gällande författningsstadganden under årens lopp

framtvingats av förhållandena, vadan dess antagande måste av befallningshavanden

livligt förordas.

Kungl. Maj ds befallning shav ande i Malmöhus län anför:

»Förslagets begränsning att avse endast personer, som av myndigheter i

utlandet hemsändas, kan icke vara lämplig. Ofta inträfar, att personer, som

uppehållit sig i utlandet, utan myndighets medverkan taga sig hem till Sverige

antingen så, att de bekosta resan själva eller på det sätt, att de erhålla tillstånd

att avgiftsfritt medfölja ett till Sverige destinerat fartyg och bekomma kost under

resan, allt mot det att de utföra anvisat arbete å fartyget. Emellertid finna de

sig vid ankomsten till svensk gränsort i nödställd belägenhet, och mera än önskvärt

måste det vara att kunna bereda en sådan person möjlighet att begiva sig

till hemorten eller att eljest kunna bispringa honom. Hans belägenhet är oftast

högeligen bekymmersam. Naturligtvis förutsättes, att genom förhör, medförda

intyg eller på annat sätt utredes, att personen anlänt från utlandet, något som

icke erbjuder större svårighet.

Vidare håller Kungl. Maj:ts befallningshavande före, att svensk polismyndighet

å gränsort, där Kungl. Maj:ts befallningshavande ej har sitt säte,

bör beträffande hitsända eller anlända svenska medborgare äga samma befogenhet

som Kungl. Maj:ts befallningshavande, likasom förhållandet nu är enligt kungl.

kungörelsen den 9 juni 1871. Att, såsom förslaget förutsätter, ordna saken så,

att den nödställde under viss förutsättning skall sändas till Kungl. Maj ds befall

ningshavande kan icke annat än ådraga statsverket ytterligare kostnad utan någon

båtnad för den nödställde men till fördröjande av hans färd till hemorten eller

till ort, där han kan bereda sig utkomst.»

Kammarrätten framställer ett par detaljanmärkningar och yttrar vidare:

»Ehuru kammarrätten ansett sig ej kunna tillstyrka kommitténs förslag om

åliggande för vistelsekommun att själv ansvara för kostnaden för fattigvård, som

utgått under de första trettio dagarna, och följaktligen, därest kammarrättens uppfattning

härutinnan vunne godkännande, vistelsekommunen skulle vara berättigad

— under förutsättning att fattigvården utgått enligt 1 § — att med vissa undantag

av hemortskommunen utbekomna gottgörelse för den fattigvård, varom här

är fråga, anser kammarrätten sig likväl av billighetsskäl sakna anledning att förorda

ändring i förslagets bestämmelser angående statens ersättningsplikt i här

avsedda fall.»

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 168.

Statskontoret har ej något mot förslaget att erinra samt framhåller,

att ifrågavarande kostnader böra gäldas av förslagsanslaget till fattigvården

i allmänhet.

Vad angår de särskilda bestämmelserna angående behandling av

ifrågavarande, till myndighet i svensk gränsort överlämnade svenska

medborgare, anser jag förslaget därtill böra i huvudsak förordas. På

sätt kommittén framhållit, bör såsom förutsättning för ifrågavarande särskilda

bestämmelsers tillämplighet föreskrivas, att myndighet överlämnat

personerna i fråga till myndigheten i gränsorten. Det torde vara lämpligt

att hava denna gräns mellan här avsedda fall och de fall, som äro att

behandla i vanlig ordning enligt fattigvårdslagen. Vad kommittén föreslagit

därom att i vissa fall polismyndighet i gränsort, där Kungl. Maj ds

befallningshavande icke har sitt säte, har att överlämna den nödställde

till befallningshavanden, synes mig på de av kommittén anförda skäl

böra godtagas.

I likhet med vad som skett vid tillkomsten av nuvarande bestämmelser

i ämnet torde förslag till den författning, som skall reglera hithörande

förhållanden, ej behöva föreläggas riksdagen för antagande, utan

torde utfärdandet av dylik författning ankomma på Kungl. Maj:t. Jag

har därför ej anledning att nu vidröra vissa detaljanmärkningar, som

framställts mot kommitténs förslag. Genomförandet av detsamma för

emellertid tydligen med sig ett något ökat användande av förslagsanslaget

för fattigvården i allmänhet, vadan framställning synes mig böra

göras till riksdagen om anslagets användande för de utgifter, vilka påkallas

för omhändertagande under en tid av högst trettio dagar i vederbörande

gränskommun eller residensstad av nödställda svenska medborgare,

vilka av svensk myndighet i utlandet eller av utländsk myndighet överlämnas

till svensk myndighet å gränsort, ävensom för sådana nödställdas

sändande till annan ort.

Slutligen torde det tilltag mig att till behandling upptaga spörsmålet

om

Ersättning av statsmedel åt kronobetjaningen för resekostnader för polisnndersökningar

i vissa fattigvårdsmål och för handräckning i vissa fall enligt

den föreslagna fattigvårdslagen.

Enligt 29 § i gällande fattigvårdsförordning skall, sedan i mål angående

ersättning för lämnad fattigvård skriftväxlingen avslutats, ytter
-

Departe

mentschefen

Polisundersökningar

i fattigvårdsmål.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 168.

ligare utredning införskaffas, där så erfordras. Denna utredning verkställes

i regel av kronobetjäningen, vilken ej därför åtnjuter någon ersättning.

Framställning I skrivelse den 16 november 1911 bär föreningen Sveriges kroSveriges''kfon

nolänsmän gjort framställning om rätt för länsmännen till ersättnoiänsmän.

ning för resor för undersökningar i fattigvårdsmål. Denna framställning

har avstyrkts av fögderiförvaltningskommittén, vilken * dock

såsom ett önskemål uttalat, att länsmännen icke måtte besväras med resor

för utredning av sådana förhållanden, som kunna och således även böra

utredas av vederbörande fattigvårdsmyndighet. 1 yttrande till statsrådsprotokollet

den 14 april 1917 angående det för 1917 års riksdag framlagda

förslaget till omorganisation av fögderiförvaltningen har dåvarande

chefen för civildepartementet anfört, att nämnda framställning om rätt

för länsmännen till ersättning för resor för undersökningar i fattigvårdsmål

innefattade ett ämne, vilket, såsom berörande den ifrågasatta nya

fattigvårdslagstiftningen, syntes icke för det dåvarande böra göras till

föremål för Kungl. Maj:ts beslut.

Knngi. Ehuru enligt Kungl. Maj:ts förslag till fattigvårdslag (52 §) fattig
^ugylrdslag.

1 vårdsstyrelse, som vill söka ersättning för utgiven fattigvård av annat

fattigvårdssamhälle, av landsting eller staten, har att föranstalta om och

i protokoll upptaga utredning i vissa angivna hänseenden, förutser dock

förslaget, att ytterligare utredning kan finnas behövlig, samt stadgar (56 §),

att Kungl. Maj:ts befallningshavande har att själv eller genom parterna

införskaffa den utredning, som må vara behövlig för målets prövning.

Aven i ärende om ersättning av statsmedel för utgiven fattigvård samt

i mål om ådömande av tvångsarbete kan Kungl. Maj:ts befallningshavande

föranstalta om utredning (61 och 75 §§). Tydligen kommer

alltså även för framtiden kronobetjäningen att stundom beordras att

företaga undersökningar och utredningar i mål enligt fattigvårdslagen,

ehuru sannolikt i mindre utsträckning än för närvarande.

Yttranden. I åtskilliga av de utlåtanden, som avgivits över fattigvårdslagstift
ningskommitténs

förslag till fattigvårdslag, har framhållits, att verkställandet

av dylika undersökningar blivit en stor börda för länsmännen

och åsamkat dem betydliga utgifter, särskilt resekostnader, enär detta

arbete i allmänhet ej kunde överlämnas åt fjärdingsmännen; att undersökningar

ofta föranletts därav, att fattigvårdsstyrelserna icke tagit reda

på de enklaste sakförhållanden eller för att befria kommunen från försörjningsskyldighet

bestritt kännedom om personer, vilka vistats inom

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 168.

21

kommunen en lång följd av år; samt att det därför vore billigt, att

kronobetjaningen finge ersättning för sina resekostnader och besvär vare

sig av vederbörande fattigvårdssamhälle eller av allmänna medel. Det

föreslås, att bestämmelser härom införas i fattigvårdslagen eller i kungörelsen

den 31 december 1908 angående ersättning åt kronofogdar och

länsmän för vissa av deras polisverksamhet föranledda utgifter in. m.

Det ankommer vidare på kronobetj äningen såväl enligt gällande

iättigvårdsförordning som enligt Kungl. Maj:ts förslag till fattigvårdslag

att i vissa fall meddela handräckning. Redan under nuvarande förhållanden

hava från några håll klagomål framförts däröver, att kronobetjäningen

förelagts att utan ersättning delgiva fattigvårdsstyrelses beslut

om föreläggande till inställelse i arbete och om varning.

I Kungl. Maj:ts förslag har i 72 § stadgats, att vederbörande polismyndighet

har att på begäran meddela handräckning dels för delgivning

av föreläggande för försörjningspliktig att inställa sig till arbete, dels

för inställande till arbete av den, som underlåter att efterkomma sådant

föreläggande, dels ock för återhämtande av understödstagare eller försörjningspliktig,

som olovligen avvikit från fattigvårdsanstalt. Dylik handräckning

skall, enligt vad vidare föreskrives, meddelas utan kostnad för

fattigvårdsstyrelsen eller anstalten. Då fångvårdsstyrelse enligt 74 §

beslutat varning, har polismyndigheten likaledes att verkställa delgivning

av protokollet över varningen utan kostnad för styrelsen.

Från olika håll har påyrkats, att även i dessa fall kronobetj äningen

borde tillerkännas gottgörelse för resekostnader.

Det synes mig vara rimligt och rättvist, att landsfiskalerna erhålla

gottgörelse för de resekostnader och särskilda utgifter, som föranledas

av ifrågavarande polisundersökningar och utredningar i mål och ärenden

enligt fattigvårdslagen ävensom av handräckning enligt nämnda lag.

Dessa resekostnader och särskilda utgifter synas alltid böra bäras av

statsverket och ersättas i den ordning, som stadgas i kungörelsen den

31 december 1908 angående ersättning åt kronofogdar och länsmän för

vissa av deras polisverksamhet föranledda utgifter m. m.

Därest erinran ej häremot framställes av riksdagen, torde jag senare

få tillfälle anmäla frågan om erforderliga ändringar i förenämnda kungörelse.

På grund av det anförda får jag hemställa, att Kungl. Maj:t täcktes

föreslå riksdagen att

Handräckning

i vissa fall enligt

förslaget

till fattigvårdslag.

Yttranden.

Departe
mentschefen.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 168.

dels för anordnande av statsinspektion av fattigvården,

i enlighet med av mig angivna grunder, å

extra stat för år 1919 under sjätte huvudtiteln, rubriken

»Fattigvård», anvisa ett förslagsanslag, högst 44,300

kronor;

dels för anordnande av en extra byrå för fattigvårdsärenden

i civildepartementet, enligt av mig framlagt

förslag, å extra stat för år 1919 under samma

huvudtitel, rubriken »Departementet», anvisa ett förslagsanslag,

högst 27,000 kronor;

dels ock medgiva, att det å ordinarie stat uppförda

förslagsanslaget till fattigvården i allmänhet må tagas i

anspråk för de ökade kostnader, som kunna komma att

för statsverket uppstå för omhändertagande under en tid

av högst trettio dagar i vederbörande gränskommun

eller residensstad av nödställda svenska medborgare,

vilka av svensk myndighet i utlandet eller av utländsk

myndighet överlämnas till svensk myndighet å gränsort,

ävensom för sådana nödställdas sändande till annan ort.

Vad departementschefen sålunda hemställt, däri

statsrådets övriga ledamöter instämde, behagade Hans

Maj:t Konungen bifalla; och skulle nådig proposition

till riksdagen avlåtas av den lydelse, bilaga till detta

protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Conr. Falkenberg.

Stockholm, K. L. Beckmans Boktr., 1918.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

3 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (3)

3 kopplingar.

  1. Rskr. 1918:264 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj.ts proposition angående anslag till anordnande av statsin spektion över fattigvården in. m. s. 4 i texten
  2. SU 1918:180 Memorial i anledning av Kungl. Maj:ts i punkt 79 under sjätte huvudtiteln av statsverkspropositionen gjorda framställning angående anslag till stat sinspektion a1 i texten
  3. 2SärU 1918:5 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till anordnande av statsinspektion över fattigvården in. in. s. 1 i texten