Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om utrotande av berberisbuskar å viss mark

1918-02-22 · 30 sidor, varav 28 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 28 av 30 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1918:199, Med förslag till lag om utrotande av berberisbuskar å viss mark

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Ma j ds Nåd. Proposition Nr 199.

1

Nr 199.

Kung!. Maj ds nådiga proposition till riksdagen med förslag till

lag om utrotande av berberisbuskar å viss mark; given

Stockholms slott den 22 februari 1918.

Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över

jordbruksäreöden för denna dag vill Kungl. Maj:t föreslå riksdagen att

antaga härvid fogade förslag till lag om utrotande av berberisbuskar å

viss mark.

De till ärendet hörande handlingar skola tillhandahållas riksdagens

vederbörande utskott; och Kungl. Maj:t förbliver riksdagen med all

kungl. nåd och ynnest städse välbevågen.

GUSTAF.

Alfred Petersson.

Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 saml. 178 höft. (Nr 199.)

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 199.

Förslag

till

lag om utrotande av berberisbuskar å viss mark.

l §•

Där förhållandena inom något hushållningssällskaps område sådant

påkalla, äger Konungen, på framställning av hushålluingssällskapet och

vederbörande landsting, förordna, att buskar av vanlig berberis (Berberis

vulgaris) skola inom hushållningssällskapets område eller viss del därav

genom jordinnehavarens försorg utrotas å mark, belägen på mindre avstånd

än två hundra meter från åker; dock att förordnandet ej må omfatta

dylika buskar i botaniska trädgårdar, som äro förbundna med högre

undervisningsanstalter.

2 §•

1 förordnande, varom i 1 § sägs, skall tillika utsättas viss tid,

inom vilken utrotandet skall vara verkställt. Tiden må sättas olika för

olika delar av det område, förordnandet avser.

3 §•

Uraktlåter innehavare av mark, som i 1 § avses, att inom utsatt

tid verkställa föreskriven utrotning av å marken växande berberisbuskar,

straffes med böter från och med tio till och med två hundra kronor,

och må utrotandet på den skyldiges bekostnad verkställas genom vederbörande

åklagarmyndighets försorg.

4 §•

Förseelse, varom i denna lag sägs, åtalas av allmän åklagare.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungi. May.ls Nåd. Proposition Nr 199.

3

5 §•

Av böter, som enligt denna lag ådömas, tillfälle en tredjedel

åklagaren och återstoden kronan. Finnes särskild angivare, tage han

hälften av åklagarens andel.

Saknas tillgång till böternas fulla gäldande, skola de förvandlas

enligt allmän strafflag.

6 §•

Förordnande enligt denna lag skall tillika med erinran om påföljd

av förseelse däremot genom Kungl. Maj:ts befallningshavandes försorg

på statsverkets bekostnad införas i länskungörelserna och i tidning inom

orten samt anslås på lämpliga ställen inom det område, förordnandet avser.

i §•

På Konungen ankommer att meddela föreskrifter angående förbud

mot försäljning och plantering av berberisbuskar.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen, enligt därå

meddelad uppgift, utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungi. Maj-.ts Nåd. Proposition Nr 199.

Inledning.

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans Maj:t

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 22 februari

1918.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Eden,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena HellNER,

Statsråden: Petersson,

Schotte,

Petrén,

Nilson,

Löfgren,

friherre Palmstierna,

Rydén,

Undén,

Thorsson.

Chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Petersson anförde:

Allmänt bekant torde vara, hurusom den så kallade sädessvartrosten

(Puccinia graminis) i synnerhet under regnig väderlek anställer svåra

härjningar å sädesåkrarna. Särskilt är vete utsatt för nämnda växtsjukdom,

framför allt vårvetet, vilket på grund av sin sena mognadstid är

mindre motståndskraftigt mot sjukdomen, medan tidigt mognande höstvetesorter

stå sig bättre. Exempelvis må nämnas, att veteskörden på

åtskilliga trakter i mellersta Sverige sommaren 1916 fullständigt slog

fel till följd av svartrostens härjningar och att man till följd därav,

såsom det uppgivits, på flera gårdar ej ens ansåg det värt att köra

in den avmejade säden. Under regniga somrar angripes och förstöres

även havre av svartrost. Kornet återigen lider i regel mindre av parasiten

och likaså går rågen, som ju mognar relativt tidigt, i allmänhet

tämligen fri från densamma.

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 199.

Mot ifrågavarande parasitsvamp torde icke, såvitt visats, någon

behandling av utsädet hjälpa. Genom tidig sådd, rationell gödsling,

dränering och användning av tidigt mognande sädessorter lärer man

väl ibland kunna minska svartrostens härjningar, men synnerligast om

väderleken gynnar ett tidigt uppträdande av svartrosten, torde ej ens

nämnda åtgärder vara något pålitligt skyddsmedel mot parasiten. Det

är på andra vägar, som hjälpen mot densamma torde kunna vinnas.

Den 27 september 1915 inlämnade Malmöhus läns hushållningssällskaps

förvaltningsutskott en skrivelse till Kungl. Maj:t, vari utskottet anlörde,

att då det kunde befaras, att vid inträffande våta somrar svartrosten komme

att uppträda härjande och förstörande å landets vetegröda, därest icke åtgärder

vidtoges till förhindrande av dess vidare spridning, och då såväl den vetenskapliga

forskningen som den praktiska erfarenheten med allt större enstämmighet påvisat,

att svartrostens spridning stode i direkt sammanhang med förekomsten av berberisbuskar,

anhölle utskottet, som särskilt fäste avseende på betydelsen för landet av

utsträckt veteodling, att Kungl. Maj:t måtte utfärda förbud mot försäljning och

plantering av berberisbuskar inom landet med undantag dock för officiella botaniska

trädgårdar ävensom taga i övervägande, huruvida icke åtgärder -kunde vidtagas för

berberisbuskens utrotande inom orter, där så kunde anses nödigt.

Vid skrivelsen hade fogats ett utlåtande av en utav förvaltningsutskottet

tillsatt kommitté, i vilket utlåtande yttrades följande:

Förvaltningsutskottet hade tillsatt kommittén med uppdrag att verkställa

utredning

a) angående den utsträckning, i vilken svartrosten förekomme inom länet,

b) angående sättet för sjukdomens spridning och

c) angående de åtgärder, som av det allmänna eller av enskilda borde vidtagas

till förebyggande av densammas vidare spridning.

För utredning av den första punkten avläts en rundskrivelse till hushållningssällskapets

pastoratsordförande, och de inkomna svaren visade tydligt, att svartrosten

under vissa år verkligen förekomme i sådan grad även inom Malmöhus län,

att effektiva åtgärder till dess bekämpande vore av nöden. Av inkomna 117 svar

förmälde nämligen ej mindre än 29, d. v. s. 25 procent, att svartrosten under de

närmaste åren före 1910, särskilt 1908—1909, uppträtt i så stor mängd på sädesslagen,

särskilt höstvete, inom vederbörande område, att märkbar nedsättning i kärnavkastning

därav blivit följden. 1 några andra fall omtalades, att större nedsättning

av kärna vkastningen '' visserligen ej kunnat påvisas, men väl försämring av

kärnans eller halmens kvalitet.

Under den period av varma somrar 1910—1914, som följde efter åren 1908—1909,

hade svartrosten, åtminstone på det särdeles viktiga sädesslaget höstvete, föga givit sig

till känna inom länet och knappast någonstädes förorsakat större skada, men

fara vore alltjämt för handen, att dessa härjningar kunde återkomma under år med

gynnsamma betingelser, i all synnerhet som berberisbuskar icke allenast fortfarande

funnes kvar i ej ringa mängd inom trädgårdarna utan till och med nyplanterades.

Framställning

av

Malmöhus

läns hushållningssällskaps

förvaltningsutskott.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Styrelsen för

centralanstalten

för

försöksväsendet

på jordbruksområdet.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 199.

Sättet för svartrostens spridning genom berberisbusken torde numera vara så

allmänt erkänt och den påtagliga och betydelsefulla inskränkning i svartrosthärjningama,

som i Danmark ernåtts efter berberislagstiftningens genomförande 1903,

ett så känt faktum, att kommitterade ej behövde närmare inlåta sig på denna punkt.

En hithörande punkt ville de dock särskilt understryka, nämligen att de genom

berberis’ förvållande tidigt på sommaren angripna höstvetefälten efter hand kunde

bliva farliga smitthärdar för senare grödor, särskilt av vårvete. I själva verket

utgjorde angrepp av svartrost ett av de icke minst väsentliga hindren för den numera

av flera skäl särdeles önskvärda utvidgningen av vårveteodlingen på länets

bördiga jordar. Även denna omständighet finge därför anses som ett viktigt skäl

för effektiva åtgärders vidtagande i svartrostfrågan.

För att förebygga svartrosthärjningar, i den mån de förorsakades av berberisbusken

inom vederbörande område, kunde följande åtgärder förekomma:

1) kategoriskt lagförbud mot vidare nyplantering av berberisbuskar utom i

officiella botaniska trädgårdar;

2) utrotning av nu befintliga berberisbuskar antingen på frivillighetens väg

med hjälp av upplysningsåtgärder, eventuellt anslag etc. från stat, landsting, hushållningssällskap

eller kommuner, eller medelst lagstiftning av samma art som i Danmark.

Lagförbud mot vidare utplantering av berberis hade av föreståndaren för avdelningen

för lantbruksbotanik inom centralanstalten för försöksväsendet på jordbruksområdet

professor Ernst Henning i en av honom författad broschyr med rätta ifrågasatts

för landet i dess helhet. Utrotning av nu befintliga berberisbuskar medelst

lagstiftning enligt Danmarks föredöme både däremot av Henning tills vidare endast

föreslagits för Norrland, där berberis hittills förekomme så gott som uteslutande i

odlat tillstånd och där lag om utrotning således borde kunna utan större svårighet

och fullt effektivt efterföljas.

Det ville emellertid synas kommitterade, som om förhållandet i landets sydligaste

delar, åtminstone med säkerhet Malmöhus län, skulle vara väsentligen detsamma

som i Norrland. På den för sädesodlingen särskilt viktiga skånska slätten,

där förhållandena vore fullt likartade med dem i Danmark, förekomme berberisbusken

hittills så gott som uteslutande odlad i trädgårdarna och torde här således

kunna lika lätt utrotas som i Danmark. Utanför den egentliga skånska slätten förekomme

visserligen berberisbusken numera, även inom Malmöhus län, här och var i

förvildat tillstånd, särskilt i utkanterna av skogar, dock ej i större omfattning än

att den även här torde med lätthet kunna utrotas.

På nu anförda grunder ville kommitterade uttala såsom önskvärt:

att, med undantag för officiella botaniska trädgårdar, all försäljning och

plantering av berberisbuskar inom Malmöhus län såväl som inom alla övriga delar

av riket genom lagförbud förhindrades;

samt att för Malmöhus län, på samma sätt som av professor Henning föreslagits

för Norrland, en lagstiftning, påbjudande nu befintliga berberisbuskars utrotande, infördes.

Ovan refererade skrivelse jämte bilaga remitterades till styrelsen

för centralanstalten för försöksväsendet på jordbruksområdet, som i utlåtande

den 5 november 1915 anförde följande:

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 199.

Professor Henning hade lämnat nedanstående utredning:

Åtminstone sedan 1600-talet hade berberisbusken varit misstänkt såsom bärare

av rostsmitta för säden. Redan 1660 offentliggjordes i Frankrike ett parlamentsbeslut,

som påbjöd utrotning av berberis. 1755 utkom eu liknande lag i Massachusetts

i N. Amerika och i början på 1800-talet utfärdades i liera av de tyska staterna

liknande förordningar. Den praktiska erfarenheten hade nämligen givit vid handen,

att sädesåkrar, i vilkas närhet förekommit berberisbuskar, blivit mera skadade av

sädesrost än andra. Dessa berberislagar folio emellertid i glömska och tillämpades

för övrigt med mildhet, detta otvivelaktigt sammanhängande därmed, att man gjorde

den erfarenheten, att sädesrosten kunde härja svårt även i trakter, där berberis

saknades och där den blivit utrotad, och i själva verket förelåg intet vetenskapligt

bevis för sambandet mellan skålrosten å berberis samt rosten på säden. Det exakta

vetenskapliga beviset härför framlades först 1865 av tysken de Bary, som genom

noggranna experiment kunde konstatera, att svartrosten å sädesslagen hade ett

utvecklingsstadium på berberis. Övriga sädesrostarter hade däremot intet med

berberis att skaffa.

Det vore således 50 år sedan denna vetenskapliga sanning blev känd, men

icke desto mindre hade i allmänhet de vilda berberisbuskarna fått kvarstå och föröka

sig, ja, i några länder t. ex. i Sverige hade odlingen av berberis under senare

tid blivit alltmera intensiv. Att faran för svartrostens spridning därigenom blivit

allt större, torde ingen bestrida, men man hade menat, att svartrosten kunde fortleva

oberoende av berberis och att berberisbuskens utrotande därför vore lönlös möda.

Man kände ock, att i Egypten och Indien svartrosten kunde fortleva utan att behöva

övergå på berberis och dock göra oerhörd skada, och likaså härjade svartrosten svårt

i Syd-Afrika och Australien, ehuru därstädes berberis ej angrepes av svartrost. Att

det milda klimatet i de sistnämnda länderna vore den väsentliga orsaken till

att svartrosten kunde fortleva oberoende av berberis, vore väl i hög grad sannolikt;

att samma förhållanden kunde göra sig gällande i europeiska länder med milda

vintrar, t. ex. England och Medelhavsländerna, vore i hög grad troligt om också

ännu ej bevisat, och att eu utrotning av berberis i dessa länder ej kunde hava

samma betydelse som i länder med strängare klimat, vore därför mycket sannolikt.

Vad de nordiska länderna beträffade pekade erfarenheterna avgjort i den

riktningen, att, svartrosten ej kunde fortleva utan att genomgå ett mellanstadium

på berberis. Detta hindrade dock icke, att såväl i vårt land som i Finland svartrosten

kunde uppträda i trakter, där berberis saknades på flera mils avstånd. Men

svartrosten förekomma då endast sporadiskt och nästan uteslutande på senskott,

d. v. s. då huvudmassan av säden redan vore mogen eller nära sin mognad, varför

svartrosten under sådana förhållanden ej gjorde någon skada, ty svampen kunde ej

angripa mognande säd. Därav förklarades, att i Norrland och Dalarna, där berberis

ännu obetydligt förvildat sig och där odling av densamma hittills varit relativt

obetydlig, svartrosten hittills ej spelat någon ekonomisk roll.

I ett från centralanstalten nyligen utgivet meddelande hade emellertid uppvisats,

att det huvudsakligen vore i vissa landskap, som busken såsom förvildad

uppträdde mera allmänt och där utrotandet av densamma kunde vara förenat med

större arbete och kostnader. Detta vore nämligen förhållandet endast med Uppland,

Södermanland, vissa delar av Västmanland och Närike, Östergötland, vissa delar av

Västergötland, Jönköpings och Kalmar län samt Blekinge. I övriga delar av landet

Sambandet

mellan

berberis och

svartrost.

s. 8 Kontrollera mot PDF

Utländsk

lagstiftning

mot berberis.

8 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 199.

förekomma busken såsom förvildad mera sporadiskt och utrotning av enstaka förvildade

buskar torde därför ej stöta på några större svårigheter. Odlade buskar

torde mera sällan förekomma i sådan utsträckning på en egendom, att det kunde

vålla några större kostnader att utrota desamma.

Att emellertid även i trakter, där berberis uppträdde sparsamt såsom förvildad

men allmänt odlades, svartrosten kunde uppträda förhärjande, framginge av

den remitterade skrivelsen.

Vidare hade professor Henning lämnat en kortfattad framställning av den

nuvarande berberislagstiftningen i utlandet.

I Norge framlades i mitten på 1890-talet förslag om lagstiftning mot berberisbusken

genom dåvarande statsentomologen W. M. Schöyen, men detta förslag ledde

icke till något resultat, enligt upplysningar av Schöyen beroende därpå, att enligt

den kort därefter framställda mykoplasmateorien svartrostens spridning försigginge

på annat sätt än man förut antagit. Ett nytt förslag vore emellertid nyligen

inlämnat till norska jordbruksdepartementet, där det vore under behandling. *)

Redan 1896 stiftades i Danmark, en lag om berberisbuskens utrotande. Denna

lag råkade emellertid snart i glömska och efterlevdes icke. Ett nytt lagförslag

utarbetades dock i början av 1900-talet, och den 27 mars 1903 utfärdades en lag

om åtgärder mot rostsvamparnas spridning. I denna bestämdes bland annat, att

berberisbuskar finge förekomma endast i botaniska trädgårdar, som vore förbundna

med undervisningsanstalter. Lagen trädde i kraft den 1 januari 1904. Enligt

årligen utkommande redogörelser för svampsjukdomarnas härjningar i Danmark

(Tidskrift for Landbrugets Planteavl) framginge, att svartrosten i Danmark avtoge

år från år allteftersom berberis utrotades. I redogörelsen för 1910 sades: »Sortrust

er optraadt overmaade sparsomt og der föreligger kun Meddelelse om et enkelt

Angreb av större Betydning; dette stod i Förbindelse med Förekomsten af et Par

Berberisbuske.» I redogörelse för år 1911 hette det: »Sortrust har vaeret yderst

sparsomt till Stedé; den er kun bemserket et Par Steder i August paa sent saaet

Havre og paa Stubskud af Rug. En enkelt Iakttager meddeler, åt han vaeret ude

af Stånd til åt paavise Sortrustangreb af Betydning selv i Naerheden af Berberisbuske,

der var angrebne af Skaalrust, altsaa et Vidnesbyrd om, åt Forholdene i 1911

har vaeret useedvanlig ugunstige för denne Rustarts Spredning.» I redogörelse för

1912 sades: »Sortrustens Angreb paa Kornarterne synes åt vaere gaaet tilbage Aar

for Aar i samme Grad som Berberisbuskene udryddes af Hegn og Haver, og denne

Rust synes nu kun åt findes paa Marker, der ligger i Naerheden af Haver, hvor

Berberisbuskene har faaet Lov åt staa endnu, f. Eks. i Nordsjaelland. Paa Kvik

findes der dog stadigt i Efteraarstiden en Del Sortrust.» Enligt redogörelse för år

i) Förslaget har resulterat i en författning av den 8 september 1916, vars huvudsakliga

bestämmelser äro följande: Plantering eller sådd av berberisbuskar är tillsvidare förbjuden. Ägare

eller brukare av jord har rätt att påfordra, att berberisbuskar, som finnas innanför ett avstånd

av 300 meter från egendomens gränser, skola avlägsnas. Begäran härom göres hos amtmannem

som giver föreläggande om buskarnas avlägsnande och utsätter den tid, inom vilken avlägsnandet

skall vara verkställt. Undantagna från dessa bestämmelser äro botaniska trädgårdar, som äro förbundna

med undervisningsanstalter, godkända av lantbruksdepartementet. Överträdelse av bestämmelserna

är belagd med straff. Krav på gottgörelse för utlägg eller arbete samt ersättning

för skada framställes hos lantbruksdepartementet, politiet eller vissa andra angivna funktionärer

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj ts Nåd. Proposition Nr 199.

1913: »Sortrust er set lust og her i Havremarker i ringe Msengde og uden Betydning

(f. Eks. paa Lolland); det eneste alvorlige Angreb, som er kommet til vor Kundskab,

var i Nserheden åt en Berberisbuske (Sydfyn).» Erfarenheten för 1914 formulerades

sålunda: »Sortrustens Skaalruststadium fandtes i rig Maengde paa Frugterne af

Mahonia ved Askov i Foraaret . . . dens Hvilesporstadium iakttoges i ödelseggende

Msengde paa sent saaet Havre (ved Kibask, Askov og Roskilde) i August,

ligesom den ogsaa kunde findes meget almindelig utbredt paa Stubskud . . . .» I

»Maanedlige Oversigter over Sygdomme hos Landbrugets Kulturplanter fra Statens

plantepatologiske Forsög» (Juli 1915) nämndes, »åt Sortrusten, der tidligere var

särdeles ödelseggende for sildigmoden Havre og isaer i Jylland kunde aldeles tilintetgöre

Afgröderne, ikke er bemoerlet nofptsPds i Aar».

Danske statskonsulenien J. Lind hade för övrigt i skrivelse av den 22 juni

1915 meddelat följande: »Indtil 1904 hade vi hseftige Sortrustangreb hvert 2—3

Aar, saa åt den gennemsnitlige Ödeläggelse efter E. Rostrups Beregning androg 10

Mill. Kröner. I alle de 11 Aar siden ha vi intet hseftigt Angreb haft, Sortrusten

er forsvundet aldeles jsevnsides med Berberisbuskene, og de faa Angreb, vi nu kan

maelde om i vore Maanedsberetninger fremkommer netop som maerkelige Undtagelser,

mens Angreberne for 1904 var saa almindelige, åt de knapt blev omtalte. Det

ligger efter min Mening et fuldgyltigt Bevis for, åt Sortrusten under vore Bredegrader

er absolut afhängig af Berberisbusken, og der föreligger ikke noget som helst

bevis for det motsatte.»

Någon lag angående berberis gällande för hela tuska riket existerade för

närvarande icke. Däremot funnes en sådan för storhertigdömet Sachsen av den 12

april 1877, som bestämde, att berberis ej finge förekomma på 100 meters avstånd

från åkerfält, och en liknande förordning vore utfärdad av Liibecks senat den 29

juni 1877. I många tyska stater hade plantering och utrotning av berberisbusken

reglerats genom polisförordningar. I konungariket Preussen grundade sig dessa

bestämmelser på en lag av den 1 april 1880, och några äldre bestämmelser grundade

sig på en lag av den 11 mars 1850.

Det väsentliga innehållet i dessa bestämmelser vore följande:

1. Antingen alls icke eller inom ett visst avstånd från åkrarna — i regel

100 meter — finge berberisbuskar icke planteras.

2. På visst avstånd från åkrarna — i regel 100 meter — befintliga vilda

buskar skulle efter kortare eller längre frist avlägsnas.

3. Överträdelser straffades med böter intill 150 mark eller med fängelse.

Vilken verkan dessa bestämmelser utövat i fråga om rosthärjningarnas

minskande hade man sig icke bekant. Enligt erhållna ''uppgifter hade bestämmelserna

ej synnerligen noggrant blivit åtlydda.

Ej heller i Österrike funnes någon rikslag gällande berberisbusken. För

Steiermark funnes en förordning av den 9 januari 1882, enligt vilken berberisbuskar,

som förekomme på mindre avstånd än 100 meter från åkerfälten, skulle utrotas.

Lagen tillämpades ej med nödig noggrannhet, ehuru myndigheterna vore ålagda att

övervaka bestämmelsernas efterlevnad. Överträdelser skulle egentligen straffas med

böter eller fängelsestraff.

I Ungern vore inga lagstiftningsåtgärder vidtagna mot berberis, detta huvudsakligen

beroende därpå, att svartrosten där gjorde ringa skada; det vore gulrosten,

som härjade å vetet.

bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 saml. 178 höft. (Nr 199.)

2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Förslag om

berherislagBtiftning

i

Sverige.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 199.

I Ryssland vore inga lagbestämmelser angående berberis utfärdade.

I lloiland vore förhållandena ungefär desamma som i Ungern. Berberis vore

sällsynt och odlades obetydligt, och svartrosten gjorde ingen anmärkningsvärd skada.

Även här vore det gulrosten, som härjade mest.

Någon särskild lag om utrotning av berberis funnes icke i Schweiz. I de

sädesodlande trakterna av Schweiz förekomme berberisbusken sparsamt, och detta

vore, enligt upplysningar av professor Schellenberg i Zurich, orsaken till att speciella

bestämmelser angående utrotning av busken ej utfärdats. I de torra delarna i

Graubunden och Wallis ävensom i Juraalperna vore berberis visserligen allmän,

men sädesodlingen spelade där ingen roll.

I Frankrike skulle enligt förordning av den 7 juni 1912 berberisbuskar,

växande vid åkerkanter och skogskanter samt utmed landsvägar och järnvägar,

vara utrotade under årets lopp.

Några lagbestämmelser angående berberisbusken funnes ej i England, enär man

där hade den uppfattningen, att svartrosten kunde fortleva oberoende av berberis.

Canada. Sedan omkring 20 år tillbaka funnes en lagbestämmelse i provinsen

Ontario angående utrotning av berberis, men denna lag hade förblivit en död bokstav.

Förrida Staterna. Redan år 1755 utfärdades en lag i Massachusetts, som

bestämde, att berberisbusken skulle vara utrotad före den 50 juni 1760. Numera

existerade ingen lagbestämmelse i Förenta Staterna angående berberis, ehuru man

för närvarande vore sysselsatt med undersökningar, huruvida en sådan lag kunde

vara berättigad.

I Nord Dakota, där berberishäckarna i närheten av Fargo försöksstation

1904 och 1905 bidrogo att förstöra grödan på flera mils areal, vore man emellertid

övertygad om nödvändigheten av att utrota berberis för att skydda säden mot svartrost.

Men förhållandena kunde ju gestalta sig olika inom olika delar av den vidsträckta

unionen.

Av denna framställning framginge, att i det enda land, där berberislagstiftningen

hittills på allvar upptagits, nämligen Danmark, denna lämnat över förväntan

utmärkta resultat, och det rådde därför intet tvivel därom, att man på lagstiftningens

väg även i vårt land, där de klimatiska förhållandena inom mellersta och södra

delarna vore i stort sett jämförliga med Danmarks, även borde kunna komma till

goda resultat i fråga om svartrostens bekämpande.

Frågan om lagstiftning i Sverige mot berberisbusken hade varit före dels vid

1890 års riksdag och dels vid mötet mellan hushållningssällskapens ombud i Stockholm

den 8 — 12 november 1909. I en motion vid nämnda riksdag hemställdes, att riksdagen

måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, det Kungl. Maj:t täcktes i lagstiftningsväg

vidtaga åtgärder för berberisbuskens utrotande ur vårt land. Att

motionen vid denna tid framkom, berodde därpå, att under år 1889 svartrosten

härjat svårt å havre i stora delar av landet. Motionen avslogs på den grund, att

inom vårt land blott ringa erfarenhet vore förvärvad om naturen av de sjukdomar,

som förekomme å våra odlade växter, och att de senare årens erfarenhet visat, att

sädesrost kunde förekomma lika mycket i sådana delar av vårt land, där berberisbusken

saknades, som i de delar, där den vore allmän De numera vunna, här ovan

omnämnda erfarenheterna visade emellertid, att denna uppfattning vore alldeles oriktig.

opaginerad Kontrollera mot PDF

It

Kungl. Mnj.ts Nåd. Proposition Nr 199.

Vid hushållningssällskapens ombuds möte 1909 inlämnades en motion angående

skrivelse till Kungl. Maj:t i fråga om lag angående berberisbuskens utrotande. Det

utskott, som hade att behandla denna fråga, ställde sig mycket tvivlande, huruvida

det ens vore möjligt, att en sådan lag inom vårt land tillräckligt noggrant kunde

efterlevas, och utskottet ville även framhålla den skillnad, som enligt utskottets

mening förefunnes mellan förhållandena i vårt land och i Danmark, nämligen att i

sistnämnda land lagen väl endast behövde och huvudsakligen också torde avse

hindrande av berberisbuskens odlande som prydnadsbuske i trädgårdar och anläggningar,

under det att hos oss lagbestämmelsen i fråga, för att bliva effektiv, komma

att företrädesvis gälla utrotandet av en snart sagt överallt inom landet i hagar,

skogs- och gärdesbackar högst allmänt växande buske. Det framhölls även, att vid

centralanstalten pågående undersökningar borde avvaktas.

Henning ville emellertid häremot erinra, att, såsom i det föregående framhållits,

de nyligen från central anstalten framlagda undersökningarna häröver visade,

dels att i stora sträckor av vårt land svartrosten ännu icke spelade någon ekonomisk

roll, dels att berberisbusken såsom förvildad uppträdde mera allmänt blott inom

vissa begränsade områden inom några landskap, varjämte den sedan 1909 i Danmark

vunna erfarenheten ytterligare i mycket hög grad ådagalagt berberislagens

goda verkningar. Att berberisbusken inom vissa delar av vårt land vore mera allmän

än den någonsin varit i Danmark, kunde väl vara möjligt, men vore ingalunda

bevisat. Att den ymniga förekomsten av berberis på vissa orter dock krävde

särskilda åtgärder, vore uppenbart; men faran vore ju också den, att ju längre

frågan uppskötes, desto svårare bleve det slutligen att kunna utrota busken. Största

svårigheterna med berberisbuskens utrotande mötte — såsom redan framhållits —

i de landsdelar, där denna buske blivit allmännare förvildad.

På grund av vad professor Henning sålunda anfört uttalade han som sin

mening, att det syntes nödvändigt, att offentligt understöd i en eller annan form

lämnades för buskarnas utrotande i de orter, där de allmänt förekomme, emedan

utrotandet ju bleve till nytta ej blott för den egendom, på vilken buskarna förekomme,

utan även för omgivande trakt. Han hänvisade till den så kallade »undsättningsfonden»,

från vilken betydliga understöd lämnats för utrotandet av ollonborrar,

och uttalade, under framhållande av omöjligheten att gorå noggranna beräkningar,

att för de 10 län, i vilka busken enligt den av honom gjoraa utredningen

allmänt förekomme, torde behövas i medeltal 12,000 kronor till understöd, eller tillsammans

120,000 kronor, varav hälften borde lämnas av enskilda, kommuner, landsting

eller hushållningssällskap. Statens bidrag skulle på detta sätt beräknas till

60,000 kronor, fördelade på 4 år.

För utrotande av berberis i trädskolor, trädgårdar och parker samt i norra

Sverige, där den enligt undersökningar, offentliggjorda i centralanstaltens meddelande

nr 107, föga förekomme, borde intet understöd behövas. Om andra arter av berberis

likasom den besläktade Mahonia syntes, ehuru de kunde bära svartrost, icke behöva

lagstiftas, då de vore jämförelsevis sällsynta och icke veterligen här funnes förvildade.

Professor Henning hemställde på grund härav, att centralanstaltens styrelse

måtte tillstyrka, att en lagstiftning om utrotande av berberis i Sverige, överensstämmande

med den i detta avseende gällande danska lagen, måtte utfärdas samt

s. 12 Kontrollera mot PDF

Centralanstål

tens

styrelse.

12 Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 199.

att understöd för utrotande av förvildade berberisbuskar i de delar av landet, där

de uppträdde mera allmänt, måtte beviljas att utgå i den mån motsvarande belopp

tillskötes av enskilda, kommuner, landsting eller hushållningssällskap.

Styrelsen, som i övrigt intet hade att invända mot den av professor Henning

lämnade utredningen och den på grund därav uttalade uppfattningen om önskvärdheten

av åtgärder på lagstiftningens väg till utrotande av berberis och till förhindrande

av dess plantering, där den kunde bliva till skada, vore dock icke övertygad

om det befogade i en fordran på understöd av statsmedel för buskens utrotande,

då dock vinsten därav i huvudsaklig del tillfölle jordägaren själv, likasom styrelsen

även ansåge, att ett eventuellt förbud mot att plantera berberis eller hålla denna

art växande icke hehövde vara så långt gående som i den åberopade danska lagen.

Då erfarenheten icke visat, att berberis medförde någon större fara för rostens

spridning annat än till närbelägna åkerfält, syntes det nämligen obehövligt att påbjuda

dess utrotande inom områden, som läge mer avlägset från sådana, varvid

gränsen torde kunna sättas till 200 meter, det avstånd, inom vilket professor

Henning ansåge, att berberis i botaniska trädgårdar ej borde få förekomma. En

sådan inskränkning skulle säkerligen avsevärt minska svårigheten att genomföra ett

förbud mot plantering och ett påbud om utrotande av berberis, i det att det ej skulle

beröra från åkerfält avlägsna trädgårdar, parker och kyrkogårdar, där busken kunde

hava affektionsvärde, och ej heller påfordra ett i mänga fall säkerligen mycket

svårt och kostsamt utrotande av busken i vidsträckta hag- och skogsmarker. Jämte

här ifrågasatta påbud mot plantering och lag om utrotning av berberis borde även

målet eftersträvas på frivillighetens väg och en kraftig upplysningsverksamhet i

detta syfte igångsättas. Visserligen torde verkan av dylika åtgärder utan lagliga

tvångsmedel knappast föra till målet, men om statsmakternas bifall till de ovan

omtalade stadgandena icke kunde vinnas, så vore upplysningsverksamheten om möjligt

än viktigare, vartill ej blott centralanstalten genom rådgivning och utgivna

skrifter utan även lantbruksstyrelsen genom de under densamma direkt eller medelbart

lydande lantbruksläroverk, undervisare och rådgivare borde kunna kraftigt

medverka.

Med stöd av vad ovan anförts finge styrelsen tillstyrka bifall till den remitterade

framställningen så till vida, att styrelsen hemställde, att Kungl. Makt

måtte

dels utfärda förbud mot försäljning av berberis och dess plantering annat än

i offentliga botaniska trädgårdar på minst 200 meters avstånd från åkerfält,

dels föreslå riksdagen utfärdandet av en lag om skyldighet för jordägare att

utrota berberisbusken på all mark, liggande inom 200 meter från åkerfält, samt

dels anbefalla lantbruksstyrelsen att söka genom under styrelsen lydande

undervisare och genom hushållningssällskapens tjänstemän sprida upplysning om

berberisbuskens skadlighet och önskvärdheten av dess utrotande.

Handlingarna i ärendet remitterades vidare till lantbruksakademien

med anmodan att, efter hörande av akademiens vetenskaps- samt sk"gsoch

trädgårdsavdelningar, däri avgiva utlåtande. Den 16 oktober 1916

avgav akademien det begärda utlåtandet, varvid fogades yttranden från

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Alaj:ts Nåd. Proposition Nr 199.

nämnda båda avdelningar inom akademien jämte två inom vetenskapsavdclningen

avgivna särskilda meningar ävensom en mot akademiens

beslut i ärendet avlämnad reservation.

Det från vetenskapsavdelningen inkomna yttrandet, som avgavs

av därför utsedda kommitterade, hade följande innehåll:

»Kommitterade instämma till fullo med styrelsen för centralanstalten beträffande
-

Lantbruk»-

akademien»

vctenskapsav
delning.

önskvärdheten av lagstiftning i btrberisfrågan.

Kommitterade finna nämligen utrett:

1) att svartrosten inom stora och viktiga delar av landets sädesodlande områden

alltjämt uppträder förhärjande på sädesslagen, i synnerhet havre och vete,

samt förorsakar betydande nedsättning av skördens kvantitet och kvalitet, och att

dess bekämpande därför är ett önskemål av mycket stor ekonomisk betydelse för

landet;

2) att svartrostens uppträdande icke blott i hög grad gynnas genom förekomst

av berberisbuskar i våra sädesodlande områden — en punkt, varom man sedan länge

varit fullt ense —- utan enligt utredning av professor E. Henning i Sverige och

statskonsulenten J. Lind i Danmark i vårt klimat väsentligen betingas därav; det

har nämligen icke med säkerhet kunnat visas, att svartrosten i vårt klimat kan

överleva vintern på annat sätt än genom vintersporer, ej heller att dessa vintersporer

direkt, med överhoppande av berberisbusken, kunna smitta säd;

3) att smitta utan förmedling av i vårt land förefintliga berberisbuskar visserligen

i någon mån torde kunna äga rum genom spridning av sommarsporer i luften

på långt avstånd från andra länder, men att denna smittokälla vid sidan om berberis

ej torde spela någon ekonomisk roll, enligt här nedan i punkt 4) omnämnd erfarenhet

från Danmark;

4) att svartrostens beroende av berberisbusken i vårt klimat empiriskt och

på säkraste sätt visats genom den erfarenhet, som vunnits i Danmark, sedan lagstiftning

om berberisbuskens utrotande år 1903 där införts. Såsom särskilt konsulenten

Linds utredning av 1915 givit vid handen, har nämligen svartrosten gradvis försvunnit

från Danmark, i den män berberis där utrotats. De svåra svartrosthärjningar,

som före berberislagens införande där förekommo, hava numera fullständigt

upphört, och även lindrigare svartrostangrepp på säden äro sällsynta eller inträffa

först så sent på sommaren, att de ej spela någon roll för i normal tid sådda sädesgrödor;

endast där berberisbuskar ännu i något fall kunnat konstateras, förekommer

ännu svårare angrepp av svartrosten. Berberisbuskens utrotande i Danmark har

enligt Lind varit liktydigt med svartrostens utrotande.

Denna i Danmark nu vunna erfarenhet synes kommitterade vara att tillmäta

den största och avgörande betydelsen, när vi uttala oss för lagstiftning angående

berberis. Man kan på grund av denna erfarenhet hysa väl grundade förhoppningar

om, att svartrosten även i vårt land skall kunna bringas att praktiskt taget försvinna,

om berberisbuskarna utrotas. På bestämt och tydligt sätt talar även professor

Hennings påvisande därav, att svartrosten hittills ej visat sig gorå någon

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 199.

skada i de landsdelar, speciellt Dalarna och Norrland, där berberis ännu endast förekommer

sporadiskt såsom förvildad.

Kommitterade hysa vidare den på erfarenheter från Danmark och vårt eget

land grundade bestämda uppfattningen, att berberisbuskens fullt effektiva utrotande

endast kan ske med lagstiftningens hjälp. Man skulle visserligen kunna göra gällande,

att utrotandet skulle kunna ske på upplysningens väg genom att utbreda allmän

kunskap om berberisbuskens skadlighet och över huvud taget genom en planmässigt

bedriven propaganda i saken.

Att emellertid denna väg svårligen kan föra till målet framgår kanske bäst

därav, att oaktat kännedomen åtminstone om berberisbuskens skadlighet sedan länge

varit ganska allmänt förhanden i vårt land, denna dock ej ens kunnat föra dithän,

att nyplantering av berberisbuskar i trädgårdar i våra bästa sädesdistrikt, t. ex. i

Skåne, och i områden, där berberis förut ej förekommit, hindrats, utan försäljning och

nyplantering av berberis alltjämt .förekomma. Sedan förbud mot försäljning och nyplantering

eventuellt utfärdats och lag, påbjudande buskens utrotande inom viss tid,

stadgats, torde en planmässig upplysning och propaganda i olika län lika fullt behövas,

för att lagen skall efterlevas; men denna propaganda har då, såsom förhållandena i

Danmark tydligt visat, mycket större utsikter att leda till verkligt effektiva resultat,

än om intet tvång samtidigt vore för handen. Kommitterade vilja därför sammanfatta

sin uppfattning om önskvärdheten av lagstiftning i berberisfrågan sålunda:

a) berberisbuskens effektiva utrotande torde efter allt att döma kunna medföra

svartrostens försvinnande, praktiskt taget, inom landet och medelst därigenom

ökade sädesskördar tillföra vårt land stora ekonomiska värden;

b) detta effektiva utrotande torde endast kunna ske med lagstiftningens hjälp.

Vad vidare beträffar

lagstiftningens karaktär

hysa kommitterade den uppfattningen, att lagstiftningen i Sverige liksom i Danmark

i princip bör gå ut på berberisbuskarnas fullständiga utrotande.

Centralanstaltens styrelse har visserligen hemställt, att lagen skulle innebära

skyldighet för jordägaren att utrota berberisbuskar endast i de fall, att de befinna

sig på mindre än 200 meters avstånd från sädesfält. Men att en sådan ofullständig

utrotning icke för till målet, visar erfarenheten av de lagar, som utfärdats i mellersta

Europa, låt vara att dessa lagar icke alltid med nödig stränghet blivit tillämpade.

Det har visserligen framhållits, att berberis själv ej skulle kunna smittas av

svartrost från sädesfält på längre avstånd än 50 meter. Men detta torde praktiskt

sett vara utan betydelse, emedan flera i närheten av berberis på dikesrenar, betesmarker

etc. allmänt förekommande gräsarter bära svartrost, som kan övergå på

berberis och från denna på sädesslagen. Avgörande blir därför, på huru långt avstånd

berberisrostens sporer kunna smitta sädesfälten. Efter föreliggande erfarenheter

från Danmark har man kunnat påvisa smitta från bestämda berberisbuskar

på över en kilometers avstånd (Kölpin-llavn), och enligt J. Lind har man t. o. m.

innanför en radie av 25 km risk för smitta, som åtminstone under för rostens utveckling

gynnsamma väderleksförhållanden kan medföra skada. Och då enligt Klebahn

berberisbuskens sporer kunna förekomma högt uppe i luften, så beror det väsentligen

på vindstyrkan, huru långt sporerna kunna föras omkring. Det har också

framhållits, att under torra år fara för smitta från berberisbuskama icke skulle

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kung!. Maj ds Nåd. Proposition Nr 199.

vara synnerligen stor. Detta ilr nog riktigt, inen beror diirpå, att berberisbusken,

om torka råder, under tiden för dess lövsprickning ej plägar bli angripen av rost.

Detta visar således ej, att berberisrostens sporer, då de förefinnas, under torr väderlek

icke kunna spridas på längre håll, låt vara att sporerna under dylika förhållanden

torde vara mindre grobara.

Kominitterade anse därför, att lagstiftningen bör i enlighet med professor

Hennings förslag gå ut på berberis’ fullständiga utrotande.

Vidare vilja kommitterade framhålla

vikten av lagstiftningens snara genomförande.

Såsom professor Henning redan framhållit, är faran med ytterligare uppskov

i berberislagstiftningen den, att det, ju längre tiden går, blir förenat med allt större

svårigheter och kostnader att utrota busken. Ett bevis för detta erhåller man bl. a.

av J. Linds broschyr. På Möen kände man icke till svartrost före 1806. Första

inplanteringen av berberis därstädes skedde 1798—1801. Då man blev övertygad

om berberisbuskens skada, överenskom man 1815 att utrota busken. Rosten blev

borta, då busken nedhöggs, men kom igen, då nya skott vuxit upp. Genom utrotningen

var emellertid berberis försvunnen på Möen under 1840- och 1850-talen, och

ännu 1879 funnos där endast några få individer. Dessa individer hade emellertid

under de närmast följande tjugusex åren så förökat sig, att de 1905 funnos där ’i

utrolig Msengde, vildtvoxende överalt, de skyder up som Paddehatte, hvor der bliver

lidt Lys, og det vilde vsere praktisk umuligt åt udrydde dem i Faldene og paa de

med uigennemtrsengeligt Enebärkrat bevoxede Kridtbakker’.

I vårt land har också i flera landsändar, exempelvis omkring Sigtuna och

Strängnäs, på Vikbolandet, i trakten av Huskvarna o. s. v. hunnit bilda sig en sådan

massvegetation av berberis, att det redan nu är förenat med stora svårigheter att

på sådana platser utrota busken, och det är naturligen att vänta, att svårigheterna

och omkostnaderna med årens lopp skola bli allt större och större. Då man dessutom

i Danmark, såsom redan anförts, vunnit så goda praktiska resultat, föreligga

ytterligare skäl för ett snabbt ingripande.

Kommitterade instämma också med professor Henning däruti, att i samband

med lagstiftningens införande

offentligt understöd för berberisbuslcens utrotande

må kunna beredas åt jordägare inom de län, där busken uppträder förvildad i större

mängd eller till följd av växtplats i övrigt är särdeles svår att utrota. Understödet

torde kunna utgå i form av utav riksdagen beviljade medel på ungefär samma

villkor som bestämdes, då anslag ur den s. k. undsättning sfonden beviljades för

ollonborramas utrotande åren 1890 — 1908.

Utan möjlighet för erhållande av ett dylikt understöd synes det med den

spridning, berberis numera i vissa trakter av landet vunnit, mången gång vara rent

av obilligt att medelst lagstiftning tvinga den enskilde till utrotande av busken, som

kan medföra avsevärda kostnader. Kommitterade äro nämligen av den uppfattningen,

att buskens utrotande endast kan ske medelst dess uppdragning med lämpliga redskap

eller medelst buskens dödande.

I samband därmed synes också skäligt, att den i lagen bestämda tidsfrist,

s. 16 Kontrollera mot PDF

Reservationer

inom vetenskapsavdelmngen.

16 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 199.

inom vilken busken skall vaVa utrotad, ej göres alltför kort. Den torde här i landet

icke böra göras mindre än 5 år efter lagens utfärdande.

Undantag från lagen.

Berberisbusken må kunna förekomma i offentliga botaniska trädgårdar vid

högre undervisningsanstalter, nämligen i enstaka exemplar, så placerade, att de

komma så långt som möjligt från åkerfält samt omgivas av trädgrupper eller häckar,

så att smitta genom kringflygande sporer i möjligaste grad förhindras.

Att ur andra synpunkter än undervisningens bibehålla berberisbuskar inom

landet, därför synas inga tillräckligt vägande skäl tala, lika litet som konserverandet

av vilda eller förvildade ogräs — med vilka berberis närmast kan jämställas — väl

på allvar skulle kunna ifrågasättas.

Att kommitterade slutligen omfatta kravet på

omedelbart förbud mot försäljning och nyplantering av berberisbuskar

är i betraktande av vad ovan anförts självklart och behöver ingen närmare motivering.

. Sammanfattning.

Såsom sammanfattning av detta utlåtande vilja kommitterade uttala önskvärdheten

därav:

1) att omedelbart förbud utfärdas mot försäljning och nyplantering av berberis

vulgaris annat än i offentliga botaniska trädgårdar, förbundna med högre undervisningsanstalter;
2)

att lag utfärdas om skyldighet för jordägare, resp. jordinnehavare att inom

en viss angiven tidsfrist utrota berberis vulgaris på sin mark;

3) att offentligt understöd för berberisbuskens utrotande lämnas åt jordägare

i de trakter, där den förekommer i större mängd och är svår alt utrota;

4) att lagstiftningen åtföljes av åtgärder, som kunna sprida allmän upplysning

om den stora ekonomiska betydelsen för den enskilde och för landet i sin

helhet av berberisbuskens utrotande.»

De inom vetenskapsavdelningen förekommande särskilda meningarna

avgå vos av:

a) fy va ledamöter,

som voro eniga med avdelningens övriga ledamöter i avseende på ovanstående punkter

1 och 4 men ansågo, att uppfattningen om gagnet av en fullständig utrotning av

berberis ej vore nog allmän och stadgad samt att möjligheten av ett absolut utrotningspåbuds

genomförbarhet vore alltför oviss för att utfärdandet av ett dylikt

för hela landet gällande påbud skulle vara lämpligt, vadan de i detta avseende tillstyrkte,

att en lag om ovillkorlig utrotning av berberis genom vederbörande jordägares

försorg och med 5 års frist på mark, som läge inom 200 meter från åkerfält,

utfärdades att gälla endast för Skåne, där förhållandena torde vara gynnsammast

för ett dylikt lagbuds genomförande, och att i övriga delar av landet av staten

understödda försök anordnades på enstaka, därtill lämpliga områden för utrönande

av möjligheten och verkningarna av ett fullständigt utrotande av berberis; samt

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kung!. Majds Nåd. Proposition Nr 19!).

b) f. d. professor J. Eriksson, som i huvudsak yttrades följande:

Vid bedömandest av den ur liera synpunkter, däribland Hven i principiellt

hänseende, ganska allvarliga frågan, huruvida eu lagstiftning emot berberisbusken

såsom skyddsåtgärd mot skador av svartrost å våra sädesåkrar och betesmarker

finge anses befogad och tillrådlig, hade man i främsta rummet att för sig klargöra,

vilken betydelse denna buske, enligt vad hittills anställda forskningar gåve vid

handen, verkligen ägde såsom bärare och spri dåre av svartrost.

Anmärkningsvärt vore dä till en början, att uti de förslag till lagstiftningsåtgärder,

som framlagts dels av Malmöhus läns hushållningssällskap och dels av

föreståndaren för centralanstaltens botaniska avdelning, denna sida av saken blivit

uti motiveringen sä gott som alldeles lämnad å sido.

Däremot både Eriksson tid efter annan i utgivna skrifter behandlat frågan

om berberisbusken såsom svartrostspridare. Så skedde år 1896 uti uppsatsen »Nya

undersökningar rörande svartrostens specialisering, spridning och uppkomst». Av

där i detalj beskrivna studier och försök hade han dragit bland annat följande slutsatser:

att det av svartrost gåves ett flertal biologiskt skilda former, vilka vore

åtskilda icke blott uti sitt sommar- och vintersporstadium å gräsarterna, utan även

i sitt skålroststadium ä berberis; att då berberis vore bärare av ett flertal skilda

secidieformer, av vilka en motsvarade rågens och kornets svartrost, en annan havrens

o. s. v., en rostig berberis endast kunde smitta den eller do sädesåker, till vilken

eller vilka den föreliggande rostformen hörde; att svartrostens spridning från rostiga

gräsarter till berberis, liksom även från denna buske till gräsarterna, åtminstone under

vissa år stördes eller t. o. m. alldeles upphävdes icke blott genom ett skogsbälte

av jämförelsevis ringa (100 meters) genomskärning, utan även genom rätt obetydliga

(10—-25 meters) öppna avstånd; att, om man ginge utöver en berberisbusken

omgivande cirkel med 25 meters radie, man funne svartrosten uppträda nästan liktidigt

på alla avstånd, blott något olika efter plantornas olika yppighet, och detta

så, att de yppigaste plantorna bleve först rostiga; samt att detta av närbelägen

berberis oberoende, ungefär liktidiga framträdande av de första rostsåren, liksom

ock vissa olikheter i dessa sårs lokalisering i närheten av berberis och längre från

densamma, berättigade till den hypotesen, att i stort sett de första rostsåren mestadels

hade för sin uppkomst att tacka, icke ett närmare eller fjärmare grannskap

av berberis, varken direkt eller indirekt, utan en inre sjukdomskälla i gräsplantan

själv.

Nio år senare (1905) behandlades samma fråga utförligt i två skrifter, den

ena titulerad »Ueber das vegetative Leben der Getreiderostpilze. IV. Puccinia

graminis in der heranwachsenden Getreidepflanze», den andra »Zur Frage der Entstehung

lind Verbreitung der Rostkrankheiten der Pflanzen». En sammanfattning

av nyvunna resultat samt av berberisfrågans därmed inträdda allmänna läge gavs

året därpå (1906) dels uti den botaniska årsberättelsen av samma år, dels uti ett

meddelande om »Den rätta betydelsen av berberisbusken såsom spridare av sädesrost»,

intaget uti en vid lantbruksmötet i Norrköping framlagd broschyr.

Det måste förefalla anmärkningsvärt, att ingen av dessa skrifter, ehuru i

vårt land utgivna (dels uti lantbruksakademiens handlingar och tidskrift, dels uti

vetenskapsakademiens handlingar och arkiv för botanik) och avhandlande i vårt land

gjorda iakttagelser, blivit av förslagsställarna begagnade, ja, att ingendera av dem

röjde någon som helst vetskap om arbetenas tillvaro, och dock gällde det en lagBihang

till riksdagens protokoll 1918. 1 samt. 178 käft. (Nr 199.)

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kunyl. MajUs Nåd. Proposition Nr 199.

stiftning för vårt land. Envar, som ville göra sig mödan att genomläsa de nämnda

uppsatserna, skulle finna, att från dem ej kunde hämtas några stöd för en så besvärlig

och kostsam åtgärd som lagstiftning med ty åtföljande övervakande av lagens

helgd — men väl tvärtom.

Det hade uti ena förslagsskrivelsen sagts, att »man hade menat, att svartrosten

kunde fortleva oberoende av berberis, under det att erfarenheterna avgjort

pekade i annan riktning». Eriksson antoge, att detta yttrande åsyftade den av

honom först 1897 löst skisserade, sedermera under åren 1900—Öl utförligare motiverade

och slutligen från och med år 1903 uti skriftserien »Ueber das vegetative

Leben der Getreiderostpilze» i ny gestalt utformade s. k. mykoplasmateorien, enligt

vilken huvudkällan till sädesrosten vore att söka uti ett i utsädeskornet självt förborgat,

från moderplantan nedärvt sjukdomsfrö. På grund av detta hans antagande

kunde Eriksson ej underlåta att med några ord vidröra även denna sida av saken.

Det vore en sanning, att denna teori mött mycken motsägelse, och detta i talrika

fall utan att man ens satt sig in uti den, och över detta motstånd vore ju ej så

mycket att undra, då densamma hotade att väsentligen kullstörta den allmänna

grundval, varpå nu rådande uppfattning rörande växtsjukdomars uppkomst och spridning

vore byggd. Talrika vore visserligen de ansatser, som från olika håll gjorts

att vederlägga än en, än en annan lösryckt detalj ur denna teori. Men lika sant

vore, att trots alla dessa försök teorien ej blivit i någon enda detalj av vikt vederlagd

eller ens rubbad, utan fastmera genom nya studier ytterligare stadfäst.

Såsom motiv för det framburna lagförslaget hade man så gott som uteslutande

åberopat sig på dels vissa särskilt under de sista åren utförda undersökningar över

å ena sidan förekomsten av berberis, vild eller odlad, och å den andra av svartrost

inom olika delar av vårt land, dock utan något bestämt påvisande av de båda

förekomsternas inbördes samhörighet, dels — och hav vore tydligen huvudmotivet

att söka — på erfarenheter, som uppgåves vara vunna uti Danmark och som sattes

i samband uteslutande med en därstädes år 1903 utfärdad berberislag. De förstnämnda

undersökningarna hade enligt ordalydelsen i förslagsskrivelsen visat, dels

»att i stora sträckor av vårt land svartrosten ännu icke spelar någon ekonomisk

roll» — vadan alltså en lagstiftning här bleve att anse allenast som eu preventivåtgärd

— dels »att berberisbusken såsom förvildad uppträder mera allmänt blott inom

vissa begränsade områden inom några landskap». Man kunde med skäl fråga, om

dessa undersökningsresultat verkligen utgjorde några talande skäl för en svensk

lagstiftning. Och vad anginge den från Danmark omförmälda erfarenheten, så åberopades

särskilt ett kategoriskt uttalande av danske statskonsulenten J. Lind, så

lydande: »Det ligger efter min Mening et fuldgyldigt Bevis for, att Sortrusten under

vore Bredegrader er absolut avhengig av Berberisbusken».

Eriksson hade givetvis ingen rätt att draga i tvivelsmål riktigheten i uppgiften

om att svartrosten under det senaste årtiondet varit obetydlig å de danska

sädesåkrarna. Icke heller ville han frånkänna berberisutrotningen all andel i den

angivna förbättringen. Den, som tillskreve denna utrotning allt, gjorde sig dock

skyldig till en högst betydande och vilseledande överdrift. Han förbisåge alldeles,

att det funnes förutom värdskifteslagen även andra naturlagar, som gällde för svartrosten

såväl som för övriga sädes- och gräsrostarter, ja, för alla parasitsvamparter.

En bland dessa lagar vore den, att varje svampart hade sitt speciella utbredningsområde

och att särskilt mot periferien av detta område väderleks- och andra bredd
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kung!. Maj:!a Mai!. Proposition AV IM). 19

gradsfaktorer inverkade pa ett avgörande sätt Att svartrosten å sädesarlerna i

Norrland spelade en underordnad roll, ehuru berberis där förekomme ymnigt, torde

helt säkert bero därpå, att densamma såsom sädesförstörare där befunne sig pa eu

utkant av sitt område, alldeles som t. ex. havrekronrosten i Stockholmstrakten eller

rajgräskronrosten norr om Skåne, oaktat vägtorn ingalunda saknades inom områdena.

Men även inuti ett område kunde tillfälliga eller beståndande förändringar inträffa.

Så uteblev vid Experimentalfältet under den värme- och regnfattiga sommaren 1902

havresvartrosten sä gott som alldeles, och ett liknande uteblivande omtalades från

vissa ställen i Danmark år 1911. T Tyskland syntes havresvartrosten hava under

sista årtiondet uppträtt ''mindre svårt än förut, trots där ingen större utrotning av

berberis ägt ruin, men hade på samma gång havrekronrosten visat en ökad livskraft.

En viss periodicitet i de olika rostarternas härjningar syntes ock vara ofrånkomlig.

På sådant sätt ville Eriksson förklara det förhållandet, att vetegul rost uppträdde

vid Experimentalfältet ojämförligt svagare under första decenniet av innevarande

sekel än under sista decenniet av det gångna, och detta oaktat samma vetesorter

varit därstädes i odling hela tiden.

Redan de nu anförda exemplen torde vara tillräckliga att visa, huru invecklat

sädesrostproblemet i själva verket vore, och storligen toge den miste, som föreställde

sig, att svartrosten ä. våra sädesåkrar och betesmarker skulle bliva röjd ur världen

genom en om än aldrig sa fullständig utrotning av berberis. Insikten härom hade

också börjat bliva annorstädes mer och mer allmän. Inom andra länder än Danmark

Både man börjat övergiva den gamla föreställningen om berberisbuskens skålrost

såsom en nödvändig länk i svartrostens utvecklingskedja. Alan hade alltmera kommit

till klarhet därom, att huvudkällan till svartrosten, liksom till de övriga sädesrostarterna,

vore att söka uti ett i utsädeskornet självt förborgat, från moderplantan

nedärvt sjukdomsfrö. Meningsskiljaktighet rådde allenast om, i vilken form detta

sjukdomsfrö där förekomme, såsom sporer och mycelium eller såsom plasma.

Eriksson både framhållit, att frågan om lagstiftning mot berberisbusken även

kunde hava eller få eu principiell betydelse. Beslöte man nämligen nu en sådan

lagstiftning, sä måste man också bereda sig på, att förslag kunde framkomma om

en snarlik lagstiftning för att utrota vissa strävbladiga åkerogräs (Anchusa, Lycopsis,

Pynoglossum m. fl.) för att skydda rågen mot brunrost, eller vägtorn för att skydda

havre, rajgräs, ängskavle, ängssvingel o. s. v. mot kronrost eller vårtörel för att

skydda ärter, klöver, luzern m. ii. baljväxtarter mot å dem uppträdande rostsvamparter.

I själva verket inginge också i den redan gällande danska berberislagen påbud

om utrotning av vägtorn och vårtörel, och förslag eller antydningar om en

ytterligare utvidgning av lagstiftning till nu nämnda och ännu flera fall hade förekommit

icke allenast vid internationella lantbrukskongressen i Haag år 1891 (av

E. Rostrup) utan även i allra nyaste tid, 1915 (av J. Lind).

På grund härav och då Eriksson ansåge, att en lagstiftning av det slag, som

blivit ifrågasatt, ej bjöde någon garanti för svartrostens avtagande i någon som helst

proportion till de kostnader och de besvärligheter, som bleve oskiljaktiga från lagens

genomförande och vidmakthållande, och då slutligen, såsom centralanstaltens styrelse

alldeles riktigt uti sitt utlåtande yttrade, »erfarenheten icke visat, att berberis medför

någon större fara för rostens spridning annat än till närbelägna åkerfält», så

kunde Eriksson för sin del ej tillstyrka det framlagda lagförslaget. Med den känne
-

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 199.

dom, han hunnit i ämnet förvärva sig, ansåge han, att de åtgärder, som borde från

det allmännas sida ifrågakomma, borde inskränkas till följande:

l:o) att Kungl. Maj:t måtte lämna åt lantbruksstyrelsen i uppdrag att till

jordbrukarna inom landets alla sädesodlande bygder låta utgå genom hushållningssällskapen

en uppmaning, att envar sädesodlare för minskande av svartrostskador

å sädesåkrar och betesmarker läte sig angeläget vara att utan uppskov bortskaffa

inom ett avstånd av åtminstone 200 meter från sädesåker eller betesmark alla berberisbuskar,

som växte

a) utefter järn- och andra vägar samt vid järnvägsstationer,

b) i trädgårdstäppor och mindre trädgårdar samt i utkanterna av större trädgårdar,

samt

c) i utkanterna av skog;

2:o) att Kungl. Maj:t måtte ställa till lantbruksstyrelsens förfogande ett visst

penningbelopp, ur vilket, efter gjord och av ortsmyndighet vederbörligen tillstyrkt

ansökan, belöningar finge tilldelas personer, som på ett förtjänstfullt sätt verkställt

utrotning av berberis å platser av ovan angiven natur; samt

3:o) att Kungl. Maj:t måtte utfärda förbud för landets trädskolor, vid äventyrav

bestämt vite, att tillhandahålla och försälja berberisplantor (Berberis vulgaris}

ävensom förbud mot införande från utlandet av dylika plantor.

A andra platser, varest berberisbusken vore att betrakta såsom oskadlig,

kunde den däremot gärna få stå kvar. Till sådana platser vore att räkna parker

och trädgårdsanläggningar inuti städer och inuti villasamhällen, där ingen sädesodling

förekomme — varest särskilt den rödbladiga varieteten blodberberis blivit en omtyckt

prydnadsbuske — ävensom med vild berberis beväxta platser djupt inne i skog,

fjärran från odlade fält, samt de inre delarna av större trädgårdar på landet.

Skogs- och

t rädgårdsavdelninge

n.

Skogsfru]

an de:

och

trädgårdsavdelningens yttrande innehöll

huvudsak

Avdelningen biträdde för sin del åsikten, att Berberis vulgaris och dess varieteter

ej hädanefter borde få försäljas eller planteras inom landet, och detta så mycket

hellre som, efter vad kompetenta trädgårdsmän meddelat, dessa växter allaredan

så gott som försvunnit ur plantskolorna, i det att huvudarten nästan alls icke efterfrågades

och den rödbladiga varieteten väl planterades i en viss omfattning, men

dock ej vore någon betydande handelsvara. Förbud mot handel med dessa växter

skulle därför knappast vålla någon handelsträdgård i riket ekonomisk olägenhet,

och sagda förbud för såväl försäljning som plantering, inklusive påbud om utrotning

av all odlad Berberis vulgaris, borde därför kunna utan dröjsmål omedelbart utfärdas.

Avdelningen anslöte sig även till den åsikten, att berberis och dess varieteter.

skulle få odlas i offentliga botaniska trädgårdar under iakttagande av sådana försiktighetsmått,

att ingen skada därigenom förorsakades på närbelägna åkerfält. Det

kunde invändas, att en växt, som i allmänhet borde utestängas från landet, ej heller

behövde en plats i en botanisk trädgård, men berberis erbjöde dock ett viktigt och

lärorikt undervisningsföremål dels för kännedomen om skålrosten (Aecidium berberidis),

dels för den egendomliga bladmetamorfosen, varigenom törnarna uppkommit,

dels även för ståndarsträngarnas känslighet och rörelsefenomen.

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 199.

Det hade vidare ifrågasatta, att ej blott odlad, utan även vildväxande berberis

skulle inom en viss tidrymd utrotas inom landet. Med avseende på denna fråga ansåge

avdelningen, att sädesodlingens betryggande ovillkorligen fordrade berberisbuskens

effektiva utrotande i alla trakter och i alla ingen, där dess förekomst kunde

hota åkerfälten med svartrost, och avdelningen anslöte sig därvid till den mera

moderata åsikt, som styrelsen för centralanstalten företrädde, nämligen att jordägare

blott borde åläggas att utrota vildväxande berberis på mark, som läge inom visst

avstånd från åkerfält. Detta avstånd, som av styrelsen sattes till 200 meter, torde av

praktiska skål böra bestämmas till cirka 200 meter. Avdelningen ansåge nämligen,

att ett avstånd av 200 meter vore, då det gällde normala förhållanden, snarare för

högt än för lågt tilltaget och att ett eventuellt misstag på några få meter ej

vore av nämnvärd betydelse för svampsjukdomens överförande, under det att eu

viss amplitud i bestämmelsen vore ägnad att bereda jordägaren större trygghet mot

vite och tadel än fastslåendet av ett exakt minimum av 200 meters avstånd.

Avdelningen förordade utan tvekan, att nu anförda bestämmelser — såväl

förbudet mot berberisbuskens försäljning och planterande som påbudet om dess utrotning

i förut nämnd omfattning — utfärdades i form av lag. Genom landets stora

utsträckning samt folkets lynne och v anor försvårades kontrollen över dessa bestämmelsers

åtlydande, men de skulle med säkerhet tagas mera på allvar, om de ägde

karaktären av lagbud. Med avseende på lag om borttagandet eller utrotningen av

vildväxande berberis borde medgivas en övergångstid av 5 år.

Då avdelningen ej ansett sig böra tillstyrka berberisbuskens totala utrotning

och förstöring utan blott inom områden av cirka 200 meters avstånd från åkerfält,

ansåge den sig kunna avstyrka, att offentligt understöd lämnades jordägare i och för

växtens borttagande, och ansåge, att detta borde kunna bäras av honom personligen.

Härtill förelåge så mycket större skäl, som tvivelsutan praktiska svårigheter

skulle yppa sig vid utmätandet av understöd för ett så oberäkneligt arbete som uppgrävning

av ett större berberissnår med den mäktighet och styrka ett sådant kunde

uppnå i vissa lundassociationer. Nämnda arbete borde i så fall till sin kostnad på

förhand värderas, vilket å varje jordbruksfastighet, där berberis förekomme, krävde

undersökning genom kompetenta personer samt ersättning även för dessas arbete.

Såsom sammanfattning av detta yttrande finge avdelningen alltså förorda:

1) att all försäljning och plantering inom landet av berberis vulgaris och dess

varieteter omedelbart förbjödes, varjämte all odlad berberis borde så snart ske kunde

borttagas genom uppryckning, men att berberis finge odlas i offentliga botaniska

trädgårdar under sådana försiktighetsmått, att svartrost ej därigenom åsamkades

närbelägna åkerfält;

2) att vildväxande berberis utrotades på all mark, som läge inom cirka 200

meters avstånd från åkerfält, att detta utfördes av markägaren på egen bekostnad

och att en övergångstid av 5 år stadgades för utförandet härav; samt

8) att nu nämnda bestämmelser utfärdades i form av lag.

Lantbruksakademien yttrade i sitt utlåtande följande:

De, som deltagit i de båda avdelningarnas behandling av ifrågavarande ärende,

liksom också de, som uttalat sig därom, då ärendet förevar inom akademien, hade

Lantbruks
akademien.

s. 22 Kontrollera mot PDF

Erikssons

reservation

22 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 199.

i allmänhet varit eniga i uppfattningen om den stora skada, som berberisbusken

kunde göra såsom förmedlare av svartrosts spridande till säden. Jämväl professor

J. Eriksson, vilken ansåge, att svartrosten även i vårt land liksom i sydligare områden

sprede sig också utan berberis som förmedlande länk, hade anslutit sig till

de övriga uttalandena om berberisbuskens skadlighet som rostspridare samt yrkat

på åtgärders vidtagande genom statsmyndigheternas försorg för berberisbuskens

undanrödjande från sädesodlade fälts närhet.

Den åtgärd i nämnda syfte, som lättast skulle kunna genomföras, vore förhindrande

genom lagstiftning av all försäljning och plantering av berberisbuskar

eller införsel av sådana från utlandet; och om önskvärdheten av lagbud i detta hänseende

vore alla, som yttrat sig i frågan, eniga. Däremot hade meningsolikhet

yppat sig angående frågan i vilken mån utrotande eller bortskaffande av vilt växande

berberis från fältens närhet kunde väntas förekomma eller minska skada av svartrost

och om möjligheten att genom lagbud framtvinga en utrotning av så förekommande

berberisbuskar.

Akademien hade för sin del beslutat att med anledning av den nu förevarande

remissen uttala önskvärdheten därav:

1) att omedelbart förbud utfärdades mot försäljning och nyplantering av berberisbuskar

(Berberis vulgaris) annat än i offentliga botaniska trädgårdar, förbundna,

med högre undervisningsanstalter:

2) att likaså lag med påbud om ovillkorlig utrotning av berberis genom vederbörande

jordägares försorg och med 5 års frist på mark, som läge inom 200 meter

från åkerfält, utfärdades att för de särskilda hushållningssällskapen träda i tillämpning

efter sammanstämmande framställningar därom av vederbörande hushållningssällskap

och landsting;

3) att i olika delar av landet av staten understödda försök anordnades på

enstaka, därtill lämpliga områden för utrönande av möjligheten och verkningarna

av ett fullständigt utrotande av berberis; samt

4) att lagstiftningen åtföljdes av åtgärder, som kunde sprida allmän upplysning

om den stora ekonomiska betydelsen för den enskilde och för landet i dess

helhet av berberisbuskens utrotande.

1 reservation mot akademiens i dess utlåtande innefattade beslut

upprepade Eriksson sin inom vetenskapsavdelningen avgivna särskilda

mening- samt yttrade därjämte bl. a. följande:

»Bland de skäl, som anförts för den ifrågasatta lagstiftningen och som jag i

det föregående ej berört, förekommer särskilt ett uttalande, som jag ej vill med

tystnad alldeles förbigå, då detsamma, enligt min erfarenhet, här icke alls kan såsom

skäl användas. Det säges uti Malmöhus läns kommittéutlåtande av den 15 juni

1915, att ''de genom berberis’ förvållande tidigt på sommaren angripna höstvetefälten

efterhand kunna bliva farliga smittohärdar för senare sädesgrödor, särskilt av vårvete’,

och att därför ''angrepp av svartrost i själva verket utgör ett av de icke minst

väsentliga hindren för den numera av flera skäl särdeles önskvärda utvidgningen av

vårveteodlingen på länets bördiga jordar’. Jag vill bär mindre fästa mig vid talet

s. 23 Kontrollera mot PDF

huiiijl. Mv/ is Nåd. Proposition Nr 23

om att höstvetefälten ''tidigt på sömmare])’ bliva angripna av svartrost, eu uppgift

som näppeligen kan vara allvarligt menad, dä tidpunkten för denna rostarts framträdande

i vårt land inträffar först vid mitten eller mot slutet av juli månad, om

man undantager de sparsamma fall, dä den kan visa sig på brodden kort efter snöns

bortgång på våren för att mycket snart därifrån försvinna, eller de fall, dä inuti

eller invid en berberisbuske uppskjutande grässtrån av t. ex. vitrot (Triticum repens)

kunna uppvisa frambrutna svartrostsår redan första veckan av juli. Fastmera vill

jag fästa mig vid uppgiften om svartrostens spridning från höstvete till vårvete

såsom ett hinder för utvidgad vårveteodling. Uti ett år 1906 utgivet arbete (Ueber

das vegetative Leben der Getreiderostpilze, IV, sid. 16 17) har jag lämnat eu över
siktsplan

över fördelningen av höst- och vårsäd å botaniska försöksfältet vid Experimentalfältet

under ö-årsperioden 1892—96 samt framhållit, hurusom, alldeles oberoende

av det under de olika åren växlande avståndet dels mellan höst- och vårsäd

inbördes dels från ett nära befintligt berberisbuskage, såväl det första utbrottet som

det snart därpå uppnådda intensitetsmaximum av svartrost alltid inträffade 2 -3

veckor tidigare pa höstvetet än på vårvetet. Detta visar, att den huvudsakliga

källan till sjukdomen måste vara att söka inom växten själv och att utbrottet måste

sättas i samband med ett visst utvecklingsstadium av plantorna vid tiden för utbrottet.

Sjukdomens intensitet och förstörelseförmåga bero i allra främsta rummet

på i vad mån de lokala förhållandena å växtplatsen i sig äro gynnsamma eller

ogynnsamma att bringa det inom plantan slumrande sjukdomsfröet till mognad och

utveckling och först i andra rummet på utifrån tillförda smittämnen.

Jag ber slutligen att få till stöd för min här uttalade åsikt fästa uppmärksamheten

vid erfarenhet, som inom en för svartrost svårt utsatt trakt av vårt land

vunnits rörande verkningarna av verkställd berberisutrotning. Godsägaren greve

Philip Klingspor å Ekenäs, Ringstorp i Östergötlands län, meddelade vid lantbruksakademiens

majsammanträde 1916, att han å sin egendom verkställt omfattande och

kostsamma utrotningar av berberis, men ej sett några verkningar av utrotningen,

utan hade å de ifrågavarande platserna svartrosten härjat lika svårt efter som före

utrotningen. Och''uti skrivelse av den 6 september 1916, skrivelsen föredragen vid

lantbruksakademiens sammanträde den 11 i samma månad, anför samme person följande:

Rosten här angriper svårast havren och har hos mig i år härjat mera på de trakter,

där det icke finnes någon berberisbuske på flera kilometers avstånd från åkern, än

å de trakter, där berberisbusken förekommer på närmare håll. .lag har på de jordar,

där havrerosten förut uppträtt svårast, använt korn i stället för havre och funnit,

att rosten ej hindrat utvecklingen av kornets kärna. Kan man därför använda

sädesslag, som tidigare gå till mognad än havren, har jag funnit, att man kan göra

sig mindre beroende av de skador, som rosten förorsakar växterna. Att stifta en

lag, som på ett kraftigt sätt skulle ingripa på jordägarens rätt och frihet, anser

jag ej av behovet påkallat. Man skulle säkerligen härmed använda större våld än

nöden krävde och ej vinna det mål man eftersträvar’.»

1 detta sammanhang må nämnas, att professor Henning i en år

1917 utgiven broschyr »Berberislagstiftningen och mykoplasmateorien»

(särtryck nr »Tidskrift för lantmän» för nämnda år) i anledning av det

utav Eriksson citerade uttalandet av greve Klingspor åberopade ett intyg

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Stockholms

läns hushållningssällskap
7)1.

fl.

Kungl. Maj-.ts Nåd. Proposition Nr 199.

av assistenten vid centralanstaltens botaniska avdelning filosofie doktor

Thore Lindfors. Däri anföres följande:

»På uppdrag av professor E. Henning besökte undertecknad den 16 december

1916 greve Ph. O. L. Klingspors gods Ekenäs, beläget nära Ringstorps station i

Östergötland, i ändamål att söka utröna berberisbuskens eventuella förekomst å

nämnda gods och angränsande egendomar.

Jag konstaterade därvid, att å de strax nordväst om slottet belägna backarna

verkliga snår av berberisbuskar förekommo. Dagen före mitt besök hade kullhuggning

av buskarna påbörjats och fortgick ännu. Endast genom landsvägen skildes

snåren från en åker, där under 1916 vete odlats. Från denna plats gick jag rakt

mot norr längs de lövängsbackar, som ligga nära gränsen mot Svenneby. I dessa

iakttog jag här och där enstaka berberisbuskar. Vid det vägkors, där vägen från

Ekenäs stöter till vägen Örtomta—Björsäter, fann jag åter i en tallbacke massor

av berberisbuskar. Omedelbart omkring denna backe utbredde sig vida åkerfält,

hörande till Ekenäs gods.

Av inspektören på Ekenäs, vilken förut varit anställd vid det i öster angränsande

godset ''Sörby, erhöll jag upplysningen, att å Sörby berberisbusken förekommer

mycket rikligt. Följden har också blivit, att man på Sörby ej lär kunna

odla havre för svartrostens skull. Då Ekenäs som ett relativt smalt band sträcker

sig utmed Sörby, utgöra helt säkert berberisbuskarna på den sistnämnda egendomen

en fara för sädesodlingen även på Ekenäs.

Experimentalfältet den 18 december 1916.

Thore Lindfors.»

På grund av detta intyg torde anledning finnas att antaga, att

jämväl på egendomen Ekenäs svartrostens härjningar haft samband med

förekomsten av kvarstående berberisbuskar.

I särskilda, till Kungl. Maj:t ingivna skrivelser hemställde vidare

Stockholms, Uppsala, Södermanlands och Örebro läns hushållningssällskap

samt Västmanlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott

ävensom Östergötlands lantbruksklubb om åvägabringande av effektiv

lagstiftning angående berberisbuskens utrotande inom landet. I skrivelserna

åberopades svartrostens härjningar å säden under de senare

åren, särskilt år 1916, samt de gynnsamma erfarenheter, som vunnits

av andra länders, i synnerhet Danmarks, lagstiftning mot berberisbusken.

Härjämte uttalades i några av skrivelserna den åsikten, att målet icke

kunde ernås på övertygelsens väg eller genom enskilda överenskommelser,

enär arbetet med berberisbuskens utrotande bleve i många trakter förenat

med betydliga kostnader och enär den enskildes åtgärder bleve för

honom förgäves, o''m hans grannar av olika skäl icke företoge något i

samma riktning. Angående lagstiftningens omfattning anhöll Stockholms

läns hushållningssällskap, att den måtte avse alla sådana platser, där

s. 25 Kontrollera mot PDF

Ku tu/l. Ma j:in Nåd. Proposition Nr 199. 25

berberisbuskar kunde antagas främja svartrostens spridning pa kulturväxterna,

och Södermanlands läns hushållningssällskap förklarade sig

anse, att då i Sverige berberisbusken huvudsakligen förekomme på öppna

platser och i utkanterna av hagar och skogar, men avtoge i antal ju

längre man komme in i dessa, samt då busken, även om den här och

där skulle förekomma på öppna platser några hundra meter in i skogen,

knappast torde kunna därifrån sprida sina fördärvbringande sporer, behövde

utrotningen icke sträcka sig till längre avstånd från åker än 300

meter. An vidare framhöll sistnämnda hushållningssällskap, att då

berberisbuskens förekomst vore så ojämn och följaktligen mången jordinnehavare

komme att få underkasta sig ett högst betungande arbete

för utrotande av berberisbuskar till gagn huvudsakligen eller uteslutande

för andi-a, syntes nämnda arbete icke böra åläggas jordbrukare annorledes

än mot ersättning av allmänna medel, därvid ersättningens storlek

borde bestämmas med hänsyn till arbetets omfång och den nytta därav,

som beräknades komma den egna eller grannarnas åkerjord till godo,

varjämte arbetets planläggning, tillsynen över dess utförande och bestämmandet

av ersättningens storlek borde uppdragas åt hushållningssällskapen

genom deras underavdelningar i de särskilda orterna.

''Till följd av remiss har lantbruksstyrelsen yttrat sig i detta ärende

den 16 januari 1918 och därvid överlämnat en skrivelse från Västmanlands

läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott, vari hemställts, att

lagstiftningsåtgärder för berberisbuskens utrotande måtte snarast möjligt

vidtagas.

För egen del har lantbruksstyrelsen anfört:

»Genom de utredningar, som i ärendet verkställts, anser lantbruksstyrelsen

framgå, att berberisbusken är den ojämförligt svåraste spridaren av den för sädesarterna

synnerligen förödande svampsjukdomen svartrost, samt att erfarenheten

visat, att utrotandet av berberisbusken väsentligen minskat faran för spridningen

av denna växtsjukdom. Ett dylikt utrotande kan emellertid icke tänkas komma

till stånd på frivillighetens väg, utan torde härtill lagstiftningen behöva anlitas.

Någon fakultativ rätt för hushållningssällskap eller landsting att inom vissa områden

låta utrotandet komma till stånd anser lantbruksstyrelsen icke medföra tillräcklig

trygghet för åtgärdernas vidtagande, utan anser lantbruksstyrelsen, att i

lag bör bestämmas skyldighet för jordinnehavare att å mark, belägen på mindre

avstånd än 200 meter från åker, utrota berberisbusken. Till förekommande av

misstag, rörande vilken berberisart, som avses, bör i lagen berberisbusken angivas

även med sitt latinska namn, Berberis vulgaris. De övriga åtgärder, som föreslagits

eller eljest kunna ifrågakomma till vinnande av ifrågavarande ändamål, synas böra

anstå, tills frågan om lagstiftning i ämnet blivit avgjord.»

Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 samt. 178 höft. (Nr 199.)

Lantbruks
styrelsen.

4

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Departements
chefen.

Kungi. Maj As K åd. Proposition Nr 199.

Av den utredning angående sambandet mellan berberisbusken och

svartrosten, som förebragts i ovan återgivna handlingar, torde framgå,

att även om man ej skulle vilja gå så långt som att påstå, att svartrostens

uppträdande betingas utav förekomsten av berberisbusken, så torde man

dock i allt fall med säkerhet kunna göra gällande, att svartrostens utbredning

under vår breddgrad i väsentlig mån gynnas därav. Härom

synas också de sakkunniga vara ense. Sålunda vill ju ej heller professor

Eriksson frånkänna berberisbuskens utrotande all andel i det gynnsamma

resultatet av lagstiftningen mot berberis i Danmark; han endast anser,

att vetenskapsavdelningens radikala förslag ej erbjuder någon garanti

för svartrostens avtagande i sådan utsträckning, att därmed skulle uppvägas

de kostnader och besvärligheter, som av förslagets genomförande

skulle föranledas. I överensstämmelse med denna sin uppfattning har

ju professor Eriksson ock föreslagit åtskilliga, fast ej så vittgående,

åtgärder från det allmännas sida till bekämpande av berberisbuskens

förekomst.

Då det synes ådagalagt, att berberisbusken är ett för sädesskördarna

i landet mycket farligt ogräs, lärer det också vara oundgängligen

nödvändigt att vidtaga åtgärder, varigenom densamma i görligaste mån

oskadliggöres. I likhet med lantbruksakademien och lantbruksstyrelsen

anser jag emellertid åtgärderna härutinnan böra inskränkas till att avse

den vanliga arten av berberis, vars latinska namn är Berberis vulgaris.

Jag har inhämtat, att professor Henning delar denna mening.

Att frågan om berberisbuskens utrotande icke torde kunna överlämnas

endast åt det enskilda initiativet, synes mig vara tydligt. Ett

dylikt bleve nog ofta utan avsedd nytta, såvitt ej jämväl grannen utrotade

sina berberisbuskar, och någon slags överenskommelse grannarna mellan

vore säkerligen endast i undantagsfall att påräkna, enär utrotningsarbetet

i allmänhet torde komma att tynga ganska ojämnt. Vid sådant förhållande

har det synts mig obetingat nödvändigt, att de bestämmelser i

ämnet, som i första hand böra ifrågakomma, utfärdas i lagstiftningsväg.

Inom jordbruksdepartementet har därför utarbetats förslag till bestämmelser

i ämnet, vilka sammanförts i ett förslag till lag om utrotande av

berberisbuskar å viss mark; och må det nu tillåtas mig att redogöra

för de synpunkter, som i huvudsak varit bestämmande vid förslagets

upprättande.

Huvudstadgandet i den föreslagna lagen syftar, såsom dess rubrik

angiver, till att berberisbusken skall i görligaste mån utrotas. Detta är

naturligtvis det enda fullt effektiva sätt, som för vinnande av målet —

svartrostens bekämpande — står till buds, såvitt angår nämnda buske.

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 199. 27

Råda ej skiljaktiga meningar härom, kan det å andra sidan vara tveksamt,

hur pass omfattande påbudet bör göras. \ Danmark gäller ju, att berberisbuskar

i allmänhet endast må finnas i botaniska trädgårdar, förbundna

med undervisningsanstalter, ett stadgande, vilket alltså i stort sett innebär,

att berberisbusken skall utrotas, varhelst den förekommer. Av ett så

vidsträckt stadgande har man givetvis rätt att vänta sig gynnsamma

resultat. Dessa hava ej heller uteblivit: svartrostens härjningar hava mer

och mer avtagit, allteftersom berberisbuskarna försvunnit, och numera

lärer svartrosten icke spela någon som helst ekonomisk roll i Danmark.

Ett så vidsträckt påbud torde emellertid knappast vara erforderligt i

Sverige och skulle för övrigt hos oss i tillämpningen vålla stora svårigheter.

Ej heller synes den norska lagen, enligt vilken ägare eller

brukare av jord har rätt att påfordra, att berberisbuskar, som finnas

inom ett avstånd av 300 meter från egendomens gränser, skola avlägsnas,

böra tjäna till efterföljd här i landet.

Vid bestämmandet av påbudets omfattning torde kravet åtminstone

att börja med ej få sträckas längre än att berberisbusken skall utrotas

å sådan mark, varifrån busken lätt kan fortsprida sin rostsmitta till

åkerfält. Nu är det så, att berberisbuskar mera sällan förekomma djupt

inne i en skog; skulle så undantagsvis vara förhållandet, torde de omgivande

träden utgöra tillräckligt skydd mot rostsmittans spridning genom

vinden. I stället förekomma berberisbuskarna i skogarnas utkanter, i backar

nära sädes- eller betesfält, särskilt utmed järnvägar, landsvägar, diken

o. d., varjämte de i odlat tillstånd förekomma i synnerhet i trädgårdar och

vid järnvägsstationer. Från dylika platser kan naturligtvis rostsmittan lätt

blåsa ut över sädesfälten. Med utgångspunkt härifrån har därför i lagförslaget

stadgats, att åtgärder för utrotandet av berberisbuskar skola

begränsas att avse mark, belägen på mindre avstånd än 200 meter från

åker. Med ett dylikt stadgande, som överensstämmer med vad centralanstaltens

styrelse och lantbruksakademien härutinnan föreslagit, torde

tillfredsställande skydd mot faran från berberisbuskarna kunna vinnas.

Att även föreskriva utrotningsskyldighet. inom visst avstånd från

betesmark kan jag åtminstone för närvarande icke tillstyrka. Behovet

av ett sådant stadgande är givetvis mycket mindre och det möter för

övrigt stora svårigheter att bestämt avgöra omfattningen av begreppet

betesmark.

Givetvis bör ett påbud om utrotande av berberisbuskar å viss mark

kompletteras med stadgande angående förbud mot att sälja och plantera

sådana buskar annat än möjligen i vissa särskilda fall. Då det emellertid

torde tillkomma Kungl. Magt att i administrativ väg meddela dylikt

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Muj:ts Nåd. Proposition Nr 1.9.9.

stadgande, har i förslaget intagits allenast en erinran härom. Varder förslaget

upphöjt till lag, torde jag få återkomma till ämnet.

I enlighet med lantbruksakademiens med fleras hemställan har

undantag från utrotandet gjorts för berberisbuskar i botaniska trädgårdar,

som äro förbundna med högre undervisningsanstalter, såsom universitet

och lantbruksinstitut m. fl. I dylika trädgårdar torde alltså

berberisbuskar kunna få stå kvar. Jag utgår härvid från att vederbörande

föreståndare vidtaga nödiga försiktighetsmått, så att närbelägna

åkerfält ej åsamkas svartrost av buskarna.

Vidare ber jag få framhålla, att det nu föreslagna stadgandet om

åtgärder för utrotande av berberisbuskar å viss mark synes böra träda

i tillämpning allenast i sådana delar av riket, där så verkligen erfordras.

Medan berberisbuskeu i Norrland och Dalarna såsom förvildad förekommer

endast sporadiskt — varav följt, att svartrosten i nämnda landsdelar

spelar endast en obetydlig roll i ekonomiskt hänseende — uppträder den

däremot i mellersta och södra delarna av landet mångenstädes ymnigt i

vilt tillstånd, särskilt i Uppland, Södermanland och vissa delar av Västmanland,

Västergötland och Närike ävensom i Östergötland, Jönköpings

och Kalmar län samt Blekinge. Såsom odlad förekommer berberisbusken

nog så gott som i alla landsändar. Behovet av ett stadgande om utrotande

av berberisbuskar är alltså mycket olika inom skilda delar av

landet. På grund härav har det synts mig önskvärt att anpassa stadgandet

efter olika lokala förhållanden, och dylik anpassning torde i enlighet

med lantbruksakademiens förslag lämpligen kunna åvägabringas

så, att stadgandet skall träda i tillämpning endast om och i den mån

vederbörande hushållningssällskap och landsting finna förhållandena sådant

påkalla och därom göra framställning hos Kungl. Maj:t, som har att

fatta beslut i ärendet och utsätta den tid, inom vilken utrotandet skall

vara verkställt. Därvid kan naturligtvis tiden utsättas olika för olika

delar av det område, inom vilket berberisbusken förklarats skola utrotas.

Skulle förordnande om berberisbuskens utrotande av någon anledning

icke längre anses erforderligt, bör Kungl. Magt äga rätt att, efter framställning

av nyssnämnda korporationer, besluta om dess upphävande.

Då en dylik rätt lärer ligga i sakens natur, har det ansetts överflödigt

att intaga något direkt stadgande härom i förslaget.

Jag anser mig ej kunna tillstyrka, att, såsom ifrågasatts, gottgörelse

eller belöning för berberisbuskens utrotande lämnas av statsmedel.

Vad den odlade berberisbusken angår torde skyldighet att utrota densamma

icke vålla någon kostnad eller möda att tala om, och då den

odlas allenast såsom prydnadsväxt, synes ersättning för förlusten av

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kanyl. Maj:tx Nåd. Proposition Nr 199. 29

densamma icke skäligen böra ifrågakomma. Beträffande den vilt växande

berberisbusken lärer arbetet med dess utrotande ofta nog uppvägas av

minskade eller helt, uteblivna härjningar av svartrosten inom jordägarens

fastighet, och för övrigt torde praktiska svårigheter möta för ett rättvist

utmätande av beloppet.

1 avseende på sättet för utrotandets verkställande vill jag framhålla,

att buskarnas avhuggande vid marken icke torde vara tillfyllest,

enär nya skott då slå upp från roten. Buskarna måste upptagas med

rötterna. Jag kan vidare nämna, att professor Henning i ett år 1917

utgivet flygblad rekommenderat användandet av sillake, som uppgivits

kunna inom kort tid döda även ganska stora buskar.

Någon ytterligare motivering av lagförslaget torde icke vara erforderlig.

Tilläggas må, att lagens värde komme att väsentligt förhöjas,

därest bland allmänheten spredes upplysning om den stora ekonomiska

betydelsen för den enskilde och för landet i dess helhet av berberisbuskens

utrotande. Härutinnan synas emellertid några särskilda åtgärder

från Kung!. Maj:ts sida icke nu behöva vidtagas vid det förhållande,

att centralanstalten för försöksväsendet på jordbruksområdet enligt sin

instruktion är skyldig att, i den mån lämpligen ske kan, meddela allmänheten

råd och anvisningar i praktiska frågor, som äro av vikt för

lantbruket och dess binäringar, för vilket ändamål centralanstalten bör

stå i livlig förbindelse med bl. a. lantbruksläroverken, rikets hushållningssällskap

och lantbrukets praktiska utövare. Härjämte åligger det

lantbruksstyrelsen, som har att med uppmärksamhet följa lantbrukets och

dess binäringars tillstånd, att själv vidtaga eller hos Kungl. Maj:t föreslå

de åtgärder, som styrelsen anser lämpliga för dessa näringars befrämjande.

Att, såsom lantbruksakademien hemställt, anordna särskilda, av

staten understödda försök på enstaka, därtill lämpliga områden inom

olika delar av landet för utrönande av möjligheten och verkningarna av

ett fullständigt utrotande av berberisbusken synes icke erforderligt. Då

centralanstalten för jordbruksförsök givetvis kommer att noggrant följa

verkningarna av åtgärder för buskens utrotande och för övrigt torde

kunna upptaga dylika försök på sitt arbetsprogram, synes detta vara

för ändamålet tillräckligt.

Departementschefen uppläste härefter ifrågavarande lagförslag samt

hemställde, att Kungl. Maj:t måtte i proposition föreslå riksdagen att

antaga detsamma.

Häruti instämde statsrådets övriga ledamöter.

5

Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 samt, 178 käft. (Nr 199.)

opaginerad Kontrollera mot PDF

mKungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 199.

Hans Maj:t Konungen biföll vad statsrådet sålunda

hemställt; och skulle proposition till riksdagen

avlåtas av den lydelse, bilaga — vid detta protokoll

utvisar.

Ur protokollet:

Rune Thygesen.

STOCKHOLM, ISAAC MARCT7S'' BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1918.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. JoU 1918:81 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts ''proposition till riksdagen med förslag till lag om utrotande av berberisbuskar ä viss mark. s. 1 i texten