Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om förhud mot utsläppande av tjur eller hingst å samfälld betesmark

1918-03-22 · 18 sidor, varav 18 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 18 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1918:228, Med förslag till lag om förhud mot utsläppande av tjur eller hingst å samfälld betesmark

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj ds nåd. proposition Nr 228.

1

Nr 228.

Kungl. Maj:ts nådiga proposition till riksdagen med förslag till

lag om förhud mot utsläppande av tjur eller hingst å

samfälld betesmark; given Stockholms slott den 22 mars

1918.

I lider åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över

jordbruksärenden för denna, dag vill Kungl. Maj:t härmed föreslå riksdagen

att antaga härvid fogade förslag till lag om förbud mot utsläppande

av tjur eller hingst å samfälld betesmark.

De till ärendet börande handlingar skola tillhandahållas riksdagens

vederbörande utskott; och Kungl. Maj:t förbliver riksdagen med all kungl.

nåd och jmnest städse välbevågen.

GUSTAF.

Alfred Petersson.

Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 samt. 202 höft. (Nr 282.)

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kunyl. Maj:ts nåd. proposition Nr 228.

Bilaga.

Förslag
till
lag

om förbud mot utsläppande av tjur eller hingst a samfälld betesmark.

1 §•

Där förhållandena inom något hushållningssällskaps område sådant

påkalla, äger Konungen, på framställning av hushållningssällskapet och

vederbörande landsting, förordna, att inom hushållningssällskapets område

eller viss del därav tjur, som är över sex månader, eller hingst,

som är över ett år, icke må utsläppas å samfälld betesmark, med

mindre alla, som äga rätt till bete därstädes, det medgiva.

I dylikt förordnande skall tillika utsättas viss dag för dess ikraftträdande.

2 §•

Förseelse mot enligt 1 § meddelat förordnande, vare sig den sker

med uppsåt eller genom försummelse eller oförsiktighet, straffes med

böter från och med fem till och med tvåhundra kronor.

Därest någon under tid, då han är ställd under tilltal för förseelse,

varom ovan sägs, densamma fortsätter, skall han för varje gång stämning

därför utfärdats och delgivits fällas till de böter, som för förseelsen

äro stadgade.

3 §.

För förseelse, som med husbondes vetskap begås av hans hustru,

barn, husfolk eller i hans arbete antagen person, ansvare husbonden,

likasom vore förseelsen begången av honom själv.

4 §•

Var som inom område, för vilket förordnande enligt 1 § meddelats,

äger rätt till bete å samfälld betesmark, må intaga annan delägare

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kungl. Maj:ta nåd, proposition Nr 228.

tillhörig tjur eller hingst, som dit olovligen inkommit, och åligger det

djurets ägare att efter tillsägelse avhämta detsamma samt giva ersättning

för dess underhåll och vård; skolande därutinnan vad i §§ 25 och

26 samt 24—34 i förordningen om ägors fredande emot skada av

annans hemdjur samt om stängselsskyldighet den 21 december 1857 är

stadgat äga motsvarande tillämpning.

5 §•

Förseelse, varom i denna lag sägs, åtalas av allmän åklagare.

Böter, som enligt denna lag ådömas, tillfalla kronan och skola

vid bristande tillgång till deras fulla gäldande förvandlas enligt allmän

strafflag. ,

6 §•

Förordnande enligt denna lag skall tillika med erinran om påföljd

för förseelse däremot genom Kungl. Maj:ts befallningshavandes försorg

på statsverkets bekostnad införas i länskungörelserna och i tidninginom

orten.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen, enligt därå

meddelad uppgift, utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj.ts nåd. proposition Nr 228.

Inkomna framställningar.

Norrbottens

läns hushållningssällskap.

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans

Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 22

mars 1918.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern EdéN,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Heli,NER.

Statsråden: PETERSSON,

SCHOTTE,

PETRÉN,

Nilson,

Löfgren,

friherre Palmstiebna,

Rydén,

Undén,

Thorsson.

Departementschefen, statsrådet Petersson anförde:

I skrivelse till Kungl. Maj:t den 7 oktober 1906 anförde Norrbottens

läns hushållningssällskap följande:

»För nötboskapsavelns upphjälpande har under det senaste decenniet inom

vårt land bedrivits ett synnerligen energiskt och framgångsrikt arbete, för vilket

såväl staten som de olika hushållningssällskapen fått vidkännas synnerligen stora

uppoffringar. Så uppgick den sammanlagda kostnaden för de med statsmedel understödda

nötboskapspremieringama år 1904 — det sista, från vilket uppgifter varit

hushållningssällskapet tillgängliga — till icke mindre än 244,237: 43 kronor; och för

de s. k. kontrollföreningarna, som först under de sista åren börjat att i någon större

utsträckning bildas, uppgingo kostnaderna under samma år till 41,223: 3 3 kronor.

Under de två sista åren hava dessa utgiftsposter säkerligen högst betydligt ökats,

då statens bidrag till såväl premieringarna som kontrollföreningarna numera utgår

med avsevärt högre belopp än under det nämnda året. Under sådana omständigheter

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kanyl. Muj:ts nåd. proposition Nr 228. 5

bör det kunna betraktas såsom en synnerligen viktig uppgift för staten att, så långt

möjligt är, undanröja de hinder, som under arbetets fortgång visat sig i någon

större utsträckning motverka det med de nämnda stora anslagen avsedda syftemålets

vinnande.

Ett sådant binder för nötkreatursavelns upphjälpande bär inom Norrbottens

liins hushållningssällskaps område visat sig förefinnas uti den totala bristen på lagbestämmelser

beträffande enskilda kreatursägares rätt att pa gemensamma betesmarker

lössläppa tjurar.

Inom Norrbottens län har nämligen under de två senaste åren bildats ett

mycket stort antal tjurföreningar, allesammans organiserade i enlighet med en av

hushållningssällskapet uppgjord plan. Deras antal uppgår numera till icke mindre

än 50 stycken: och innevarande års nötboskapspremieringar hava på grund härav

kunnat helt och hållet förläggas till tjurföreningarna — eu anordning, av vilken

sällskapet väntar sig- synnerligen stora fördelar för avelsarbetet. Tjurföreningamas

medlemmar hava nämligen bl. a. förbundit sig att regelbundet provmjölka sina kor

minst 2 gånger i månaden, att endast använda föreningens av premieringsnämnden

godkända tjur till betäckning av sina kor, att för aveln tillvarataga avkomman

efter de bästa korna och att icke släppa någon tjur på bete tillsammans med föreningsmedlemmarnas

kor.

Det är utan vidare klart, av vilken stor betydelse dessa bestämmelser kunna

bliva för länets kreatursavel, sedan på detta sätt organiserade tjurföreningar numera

blivit bildade till så stort antal, som här ovan nämnts. Men inträdet i en tjurförening

är naturligtvis en helt och hållet frivillig sak; och även om de flesta

kreatursägarna i en by ingått uti den i byn bildade tjurföreningen, så står det

givetvis vilken enskild kreatursägare som helst inom samma by fritt att ställa sig

utom föreningen. Och därom är ju ingenting att säga, men betänkligare är, att en

sådan utom föreningen stående kreatursägare med nuvarande lagbestämmelser på

ifrågavarande område skall kunna i högst avsevärd mån omintetgöra hela tjurföreningens

arbete genom att på byns gemensamma betesmark släppa ut huru unga

och huru underhaltiga tjurar som helst. Tjurföreningens medlemmar hava genom

antagande av de utav hushållningssällskapet fastställda stadgarna förbundit sig att

icke utsläppa någon tjur på bete tillsammans med föreningsmedlemmarnas kor, men

för att kunna vinna det med denna bestämmelse avsedda, för en sund avelsriktning

så betydelsefulla syftemålet skulle de i många fall bliva tvungna att avstå ifrån

att begagna sig av byns gemensamma betesmark, endast därför att en enskild utom

föreningen stående person icke kan förmås att för ett eller annat enstaka handjur

avstå ifrån sin »lagliga» rätt till bete på byns gemensamma mark.

Detta, att en enskild kreatursägare av oförstånd eller illvilja skall kunna

omintetgöra resultatet av ett helt byalags målmedvetna, med statsmedel understödda

arbete för sin kreatursavels höjande, kan ej betraktas såsom annat än ett mycket

stort missförhållande. Om detta missförhållande icke snart kan avhjälpas, hotar

hela avelsarbetet inom detta län att bliva förfelat och de stora kostnader, som

numera nedläggas på detta arbete, att bliva bortkastade. Då samma missförhållande

sannolikt gör sig gällande även inom andra delar av vårt land, där man

har kreaturen ute på gemensamma beten, vågar Norrbottens läns hushållningssällskap

härmed underdånigst hemställa. •

att Kung!. Maj:t täcktes vidtaga sådana åtgärder, att det, till förebyggande

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Hörda

myndig

heter.

Kungl. Majits nåd. proposition Nr 228.

av avel med underhaltigt tjurmaterial, må bliva genom lag förbjudet att utan samtliga

kreatursägares medgivande släppa tjurar på bete å samfällda betesmarker.»

Framställningen remitterades till lantbruksstyrelsen, som — efter

anmodan till Kung]. Maj:ts samtliga befällningshavande att, efter vederbörande

hushållningssällskaps förvaltningsutskotts hörande, avgiva yttrande

i ärendet — inkom till Kungl. Maj:t med de sålunda avgivna

yttrandena ävensom med eget utlåtande.

Yttrandena av Kungl. Maj:ts befallningshavande och förvaltningsutskotten

kunna uppdelas i följande grupper:

a) Rent tillstyrkande voro yttrandena av Kungl. Maj:ts befallningshavande

och förvaltningsutskotten i Uppsala, Östergötlands, Jönköpings,

Kronobergs, Kalmar, Kristianstads, Värmlands, Örebro, Västernorrlands

och Västerbottens län, förvaltningsutskotten i Hallands och Västmanlands

län samt Kungl. Maj:ts befallningshavande i Norrbottens län.

b) Tillstyrkande med vissa tillägg eller ändringar voro yttrandena

av Kungl. Maj:ts befallningshavande och förvaltningsutskotten i Gottlands,

Blekinge, Skaraborgs och Kopparbergs län samt Kungl. Maj:ts befallningshavande

i Hallands och Västmanlands län. I dessa yttranden

framhölls:

från Gottlands län, att utsläppande av tjurar på bete även å enskild

och inhägnad mark lätt kunde medföra olägenheter för grannarnas

kreatursavel, då hägnaden ofta icke utgjorde tillräckligt hinder för en

tjur att inkomma på grannars område, samt att med avseende härå den

föreslagna lagstiftningen icke kunde anses fullt medföra det skydd för

kreatursaveln, som därmed åsyftades;

från Blekinge län, att det ifrågasatta förbudet borde gälla allenast

till avel icke godkända tjurar;

från Skaraborgs län, att då gemensam betesgång med tjurar av

framstående kvalitet icke kunde anses bliva till men för avkomman och

då det framställda önskemålet torde kunna ernås med samma resultat

fast med mindre inskränkning i den enskilde kreatursägarens handlingsfrihet,

borde förbudet avse allenast sådana tjurar, som icke premierats;

från Kopparbergs län: De i framställningen berörda förhållandena

vore mycket beaktansvärda. Så länge oefterrättlighetstillståndet med

lämnande av tillträde för aveln utan ringaste urskiljning åt tjurar

av alltför späda åldrar och underlägsna kvaliteter varade, kunde varken

de åtgärder, som från det allmännas sida genom premieringar, understöd

åt kontroll- och tjurföreningar m. m. vidtoges, eller enskildas

ansträngningar för åstadkommande av eu förbättrad kreatursavel åstadkomma

den nytta, man hade skäl att därav vänta sig. Frågan bleve

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kuntjl. Majds nåd. proposition Nr 228.

»lock, huruvida annorledes än genom den klarare syn på tingen, som

genom ökad upplysning småningom trängde sig igenom, eu förändring

härutinnan till det bättre skulle kunna åstadkommas. Det kunde visserligen

icke förnekas, att eu lagstiftning sådan som den nu förslagsvis

framlagda skulle kunna leda till det antydda syftet, men, utom det

att utsikterna för att kunna få eu sådan lag antagen måste anses

ganska minimala, skulle den även, eu gång genomförd, i alla händelser

vid tillämpningen möta stora svårigheter och giva anledning till oupphörliga

förvecklingar. Sålunda måste det väl alltid komma att bliva

föremål för olika, uppfattningar och subjektiva tycken, vad som verkligen

borde anses som fullgott eller underhaltigt tjurmaterial; och vem skulle

därvid fälla det avgörande utslaget? Som förslaget vore formulerat

skulle en tjur kunna förbjudas beträda den gemensamma betesmarken

på en endas röst. Att mycket av egennytta, enskilt groll, ovilja och

intriger härvid skulle komma att spela in, vore ej svårt att förutse;

och även där domen fälldes med oväld och verklig sakkunskap, skulle

den det oaktat komma att väcka missnöje-och grumla grannsämjan.

Det enda, som för närvarande åtminstone skulle kunna på lagstiftningsväg

åstadkommas, torde vara lagförbud mot utsläppande av underåriga

tjurar på samfällda beten. Visserligen kunde därigenom icke

förhindras, att en mängd underhaltiga sådana bleve i tillfälle utöva

skada, men genom en sådan åtgärd skulle dock många av dessa ännu

i kalvåldern varande eller genom förtidig användning förkrympta individer,

till oomtvistat värde för aveln, hållas borta; och då det icke

skulle möta några egentliga svårigheter att få djurens ålder konstaterad,

hade man vid tillämpningen av en sådan lag en viss norm att följa,

som icke kunde lämna rum för enskilt godtycke eller giva anledningtill

misshälligheter byamännen emellan. Den föreslagna lagstiftningen

borde därför gå i sådan riktning, och som minimigräns för den ålder,

då tjurar skulle få utsläppas på gemensamma beten, borde stadgas densamma,

som vore fastställd för att dessa skulle kunna bli föremål för

premiering, eller ett och ett halvt år;

från Hallands län: Kung!. Maj:ts befallningshavande hade sig visserligen

icke bekant, att i länet ett sådant missförhållande, som berördes

i den gjorda framställningen, gjort sig gällande eller att eu av flera

bjnlelägare bildad s. k. tjurförenings med statsmedel understödda arbete

för nötkreatursavelns höjande förfelats därigenom, att enskild bydelägare,

som ej tillhörde föreningen, icke kunnat förmås att avstå från sin rätt

att utsläppa ett eller annat ungt eller underhaltigt handjur till bete på

byns gemensamma utmark, men Kungl. Maj:ts befallningshavande kunde

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj.ts nåd. proposition Nr 228.

emellertid, då av framställningen inhämtades, att ett dylikt missförhållande

visat sig förefinnas i Norrbottens län, och antagligt vore, att detsamma

rådde även i flera andra län, där byarna hade gemensamma betesmarker,

givetvis icke underlåta att uttala sig för lämpligheten av att något

gjordes för undanröjande av det anmärkta missförhållandet. Det torde

dock kunna ifrågasättas, om för detta ändamåls vinnande ett allmänt

förbud av så stor omfattning, som Norrbottens läns hushållningssällskap

yrkat, borde stadgas. Sannolikt funnes mångenstädes inom

riket jordbrukare, som icke hade tillgång till annan betesmark än den

för byn gemensamma, och även om ett i allmännyttigt avseende mindre

betydande intresse borde giva vika för ett större sådant och således

höjandet av den för den jordbrukande befolkningen så viktiga nötkreatursaveln

icke borde för en större mängd delägare i samfälld betesmark

hindras genom den rätt, en eller annan delägare i samma mark hade

att där låta sina kreatur beta, torde dock icke heller böra förbises, att

en lagstiftning sådan som den föreslagna skulle leda därtill, att en enda

delägare, vilken haft råd att förskaffa sig finare rasdjur, kunde förhindra

samtliga övriga, i mindre burgna villkor levande delägare i betesmarken

att för dem tillhöriga tjurar begagna sig av sin betesrätt samt tvinga

dessa senare delägare att vidtaga särskilda för dem kostsamma eller

med besvär förenade anordningar i och för deras tjurars utfodring

under den tid bete kunde äga rum. Rättvisa och billighet syntes därför

fordra, att om en lagstiftning i det syfte framställningen avsåge syntes

böra komma till stånd, frågan om förbud att å samfälld utmark till

bete utsläppa tjur gjordes beroende därav, att förening därom träffats

av flertalet av delägarna i utmarken, att dessa jämväl ägde största andelarna

i samfälligheten, att föreningen fastställts av domstol eller länsstyrelse

samt att lämpligt vederlag på sätt och i den ordning, Kungl.

Maj:t kunde finna skäligt föreskriva, bereddes delägare, som nödgats

avstå från att låta honom tillhörig tjur beta å samfälld betesmark; samt

från Västmanlands län, att det för syftets vinnande syntes lämpligt

att, utom stadgande av straff för olovligt utsläppande av tjur å samfälld

betesmark, det även medgåves delägare i sådan betesmark att intaga

därstädes olovligen släppt tjur.

c) I yttrandena av Kungl. Maj:ts befallningshavande och förvaltningsutskotten

i Stockholms, Södermanlands, Malmöhus samt Göteborgs

och Bohus län ävensom Alvsborgs läns norra hushållningssällskaps förvaltningsutskott

framhölls, att förhållandena inom respektive landsändar

icke påkallade något sådant lagstadgande, som avsåges med den gjorda

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kung!. Maj:ts nåd. preposition Nr 228.

framställningen, enär gemensamma betesmarker eller gemensam betning

därstädes förekomme antingen icke-alls eller allenast i ringa utsträckning.x)

d) 1 avstyrkande riktning uttalade sig allenast Kungl. Maj:ts befallningshavande

och hushållningssällskapens förvaltningsutskott i Gävleborgs

och Jämtlands län samt — med instämmande av Kungl. Maj:ts

befallningshavande i Ålvsborgs län — detta läns södra hushållningssällskaps

förvaltningsutskott. I dessa yttranden framhölls:

från Gävleborgs län, att framställningen väl vore till sitt syfte

beaktansvärd, men att, då ett förbud i föreslagen riktning skulle i höggrad

ingripa i den enskildes rätt och otvivelaktigt för stora delar av

landet medföra avsevärda svårigheter samt någon önskan om dylik lagstiftning

åtminstone dittills icke gjort sig gällande inom länet, framställningen

— vars befogenhet i fråga om de nordligaste länen dock ej

kunde förnekas — icke för det närvarande borde föranleda någon Kung!.

Maj:ts åtgärd, såvitt Gävleborgs län anginge;

från Jämtlands län: De av Norrbottens läns hushållningssällskap

framhållna skäl för den föreslagna lagbestämmelsen vore visserligen

mycket beaktansvärda, ty det torde knappast givas mer än en mening

därom, att utsläppandet av små och till avel även ur annan synpunkt

olämpliga tjurar på samfälda betesmarker i hög grad skadade och motverkade

det genom betydande anslag av såväl staten som hushållningssällskapen

understödda förädlingsarbetet i fråga om nötboskapen. Ur sådan

synpunkt syntes det givetvis önskvärt, att tjur ej finge utan samtliga

betesrättsägarnas medgivande utsläppas på gemensamt bete. Det förefölle

dock som, i händelse eu sådan lag bleve gällande, det skulle vara

att lägga allt för mycken makt i en enda persons hand, om denne

skulle inom en större samfällighet kunna med sitt veto förbjuda eller

förhindra tjurs utsläppande i betesmarken. Liksom det nu stundom

hände eller kunde hända, att en enskild kreatursägare av illvilja eller

snarare av oförstånd genom utsläppande av en dålig tjur delvis motverkade

andras arbete för kreatursavelns höjande, kunde det å andra

sidan även inträffa, att en person med lagens hjälp av oginhet eller

illvilja satte sitt veto för bättre tjurars förande tiil betesmarken. Den

ifrågasatta lagbestämmelsen skulle således bidraga till att åstadkomma

oenighet, tvister och stridigheter emellan betesrättsägarna, och då den

tillika måste anses göra ett stort ingrepp i självbestämnings- och den

fria nyttjanderätten, vore att befara, att den komme att av allmänheten

mötas med mycken ovilja. Av sådana skäl och då man hade anledning

*) Se även yttrandet här ovan från Kungl. Maj:ts befallningshavande i Hallands län.

Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 samt. 202 höft. (Nr 228.) 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. May.ts nåd. proposition Nr 228.

hoppas, att allmänheten, som mer och mer börjat inse tjurens värde och

betydelse såsom förädlingsmaterial, skulle kunna på den fria överenskommelsens

väg till egen fördel ordna sitt mellanhavande i fråga om

nyttjande av samfällda betesmarker, kunde bifall till den ifrågasatta

lagbestämmelsen icke tillstyrkas; samt

från Ålvsborgs län, att framställningen, hur behjärtansvärd den

än vore, likväl icke kunde tillstyrkas, såsom innebärande alltför stort

ingrepp i den fria äganderätten.

Lantbruksstyrelsen yttrade följande:

»Det kraftiga arbete, som med understöd av staten och hushållningssällskapen

för närvarande pågår inom landet till höjande av nötkreatursaveln, torde vara av

den vikt, att staten bör tillse, att sådana omständigheter, som ställa sig hindrande

i vägen för sagda arbetes framgång, varda, i den mån förhållandena medgiva,

undanröjda. Såsom ett dylikt hinder kan anses den obegränsade rätt, delägare uti

gemensam betesmark äger att å sådan mark utsläppa sina tjurar. En dylik ägare,

som ej har annan betesmark för sina kor och kvigor att disponera än den gemensamma,

blir härigenom ej sällan utsatt för den olägenheten, att hans kor varda

betäckta av olämpliga tjurar eller att de yngre hondjuren bliva alltför tidigt betäckta,

varigenom hans bemödanden att förbättra sin avel kunna motverkas eller tillintetgöras.

Ett oeftergivligt villkor för ett framgångsrikt arbete till nötkreatursavelns

höjande i de delar av landet, varest gemensamma betesmarker i större utsträckning

förekomma, torde därför vara, att åtgärder vidtagas till förekommande av ovan

sagda olägenhet. De allra flesta hushållningssällskap hava också uttalat sig för

åvägabringandet av en lagstiftning i sagda riktning och denna deras åsikt har vunnit

Kungl. Maj:ts befallningshavandes tillslutning. Meningarna hava dock varit delade

därutinnan, huruvida ifrågasatt förbud att utsläppa tjur på gemensam betesmark

bör gälla alla slag av tjurar eller inskränkas till sådana, som ej blivit av statens

premieringsnämnder godkända eller som icke uppnått sådan ålder, att de lämpligen

böra användas för avelsändamål.

Om det också måste erkännas, att ett dylikt på ena eller andra sättet begränsat

förbud skulle kunna bidraga till förekommande av att underhaltiga eller

outvecklade tjurar i så stor utsträckning, som för närvarande sker, komma att å

dylika betesmarker varda till avel använda och även till väckande av delägarnas i

de gemensamma betesmarkerna intresse för anskaffande av premierade tjurar, så

är det dock givet, att genom ett sådant förbud ej kan förekommas den skadliga

förtidiga betäckningen av kvigorna, som i det föregående blivit omförmäld. Lantbruksstyrelsen

anser också övervägande skäl tala för att, om en lagstiftning i ämnet

kommer till stånd, förbud däri bör intagas för delägare att å gemensam betesmark

utsläppa tjur av vad slag som helst, såvida ej samtliga delägare i den gemensamma

betesmarken förenat sig om att sådant i allmänhet eller för särskilt fall eller under

vissa villkor må äga rum.

Då det icke lärer förefinnas annan utväg till förekommande av ifrågavarande

olägenhet för kreatursaveln, än att lagstiftningsåtgärder för sådant ändamål vid
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

Klingl. Maj:ts nåd. proposition Nr 228. 11

tagas, anser lantbruks*styrelsen anlitandet av denna utväg vara av omständigheterna

påkallat. Det skulle visserligen kunna härvid anmärkas, att pa detta sätt en inskränkning

göres i enskild delägares i betesmarken rätt att fritt förfoga över sin

andel i samma mark, men för sin del finner lantbruksstyrelsen att, då ett allmänt

intresse bjuder vidtagandet av en dylik inskränkning, någon betänklighet härutinnan

från lagstiftningssynpunkt icke förefinnes.

Som emellertid behov av en dylik lagstiftning icke gör sig gällande inom

alla delar av landet, synes tillämpandet av förbudet i lagstiftningen böra för särskilda

orter göras beroende på Kungl. Maj:ts, efter framställning av Kungl. Maj:ts vederbörande

befallningshavande, i varje särskilt fäll fattade beslut, varvid torde böra

iakttagas, att det område, för vilket bestämmelserna skola komma att gälla, kommer

att omfatta helt län eller hushållningssällskaps område, men icke mindre delar därav,

då oreda synes lätt kunna uppkomma, om inom samma län eller hushållningssällskaps

område olika bestämmelser i detta hänseende skulle vara gällande.

På grund av vad sålunda blivit anfört, får lantbruksstyrelsen hemställa, att

Kungl. Maj:t täcktes vidtaga åtgärder för åstadkommande av en lagstiftning i ovan

angivna syfte.»

Genom beslut den 13 juni 1913 farm Kungl. Maj:t deri gjorda

framställningen icke föranleda någon Kungl. Maj:ts vidare åtgärd.

Emellertid både Kalmar läns södra hushållningssällskaps förvalt- Kalmar läns

ningsutskott den 19 juni 1912 till Kungl. Maj:t ingivit en skrivelse, h&u^gssälivari

anfördes bland annat följande: skaps för
valtnings
Förvaltningsutskottet

hade länge haft sin uppmärksamhet riktad på de svålig- utskott,

heter, med vilka ett rationellt avelsarbete på Oland hade att räkna härutinnan, att

undermåliga, till avel absolut olämpliga hingstar och tjurar i stor utsträckning under

betestiden fritt kunde ströva omkring. En mängd exempel gåves på, att till följd

härav unga ston och kvigor blivit alltför tidigt betäckta och därigenom för all

framtid fått sitt värde betydligt nedsatt ävensom att goda hondjur kommit att

lämna en relativt värdelös avkomma. Att så vore förhållandet berodde framför

allt därpå, att en icke oväsentlig del av den jordbrukande befolkningen envist fasthölle

vid att icke i tid låta kastrera handjuren, samt vidare därpå, att dessa handjur

släpptes på bete på de mycket dåligt inhägnade allvarmarkerna och där lämnades

så gott som utan tillsyn. Att med nu gällande stängselförordning råda bot

för detta onda syntes med tanke på de öländska naturförhållandena ej vara möjligt,

och ett allmännare tillgripande av skadeståndskrav skulle endast resultera i ett otal

av processer, där den klagande helt visst skulle draga kortaste strået, alldenstund

bevisföring svårligen skulle av honom kunna åvägabringas. Skadan vore ju då

dessutom redan skedd och vad här krävdes vore, att den förekommes.

På grund härav hemställde, förvaltningsutskottet, att den sålunda väckta

frågan måtte av Kungl. Maj.t upptagas till prövning.

Vid skrivelsen hade fogats dels tre till förvaltningsutskottet under

åren 1911 och 1912 inkomna utlåtanden från hästavelskommittén och

nötboskapspremieringsnämnden inom utskottets område samt från den

s. 12 Kontrollera mot PDF

Hörda

myndig
heter.

Riksdagen

1916.

12 Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 228.

kommitté, som för åstadkommande av utredning i den med skrivelsen

avsedda frågan utsetts av Kalmar läns södra hushållningssällskaps underavdelning

för Olands södra mot, dels ock utdrag av protokoll, hållet vid

sammanträde med motsvarande underavdelning för Olands norra mot.

I nämnda handlingar hemställdes — under anförande av väsentligen

samma synpunkter som i förvaltningsutskottets ovan refererade skrivelse

till Kungl. Magt — om åtgärders vidtagande för avhjälpande av de

missförhållanden, som uppstode uti de i skrivelsen angivna hänseenden,

och förslag framställdes om förbud vid vite mot hingstars och tjurars

utsläppande å annan betesmark än sådan, som ägdes av djurens ägare

ensam och vore tillfredsställande hägnad. Därvid framhölls emellertid från

ett håll, att besiktnings- och kastrationstvång å kasserade handjur otvivelaktigt

vore det verksammaste medlet för ändamålets vinnande.

Over den i senast omhandlade skrivelse gjorda framställning av- •

gå vos utlåtanden av:

a) Stuteriöverstyrelsen, som hemställde, att då förbud mot hingstars

fria betesgång å gemensam betesmark eller å enskild betesmark,

som ej vore tillfredsställande hägnad, kunde, särskilt med hänsyn till

betesförhållandena å Oland och svårigheterna att å härvarande betesmarker

åstadkomma effektiva stängsel, komma att alltför mycket ingripa

i jordägarnas fria förfogande över sin egendom samt frågan i varje

fall icke syntes böra avgöras utan att ortsbefolkningen lämnats tillfälle

att uttala sin mening beträffande densamma, Kungl. Maj:t måtte anbefalla

Kungl. Maj:ts befallningshavande i Kalmar län att, efter vederbörande

kommuners och häradsrätters hörande, inkomma med utredning

och yttrande i ämnet, samt

b) Lantbruksstyrelsen, som — under erinran, att Norrbottens läns

hushållningssällskaps ovan omförmälda hemställan angående tjurars släppande

på bete å gemensam betesmark icke föranlett någon Kungl. Maj:ts

vidare åtgärd — förklarade, att då vid sådant förhållande någon utsikt

ej torde finnas att på lagstiftningens väg vinna resultatet i fråga, men

det kunde vara möjligt att på andra vägar vinna målet, vilket styrelsen

för sin del funne eftersträvansvärt, styrelsen ansåge sig böra instämma

i stuteriöverstyrelsens hemställan.

Vid 1916 års riksdag väcktes motion i andra kammaren med

förslag att riksdagen skulle i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att

Kungl. Maj:t måtte utfärda förbud mot tjurars utsläppande på allmänt

bete. Till stöd för förslaget anförde motionären följande:

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kuntjl. Maj:ts nåd. proposition Nr 228.

»Sedan liera är tillbaka både såväl staten som hushållningssällskapen utgivit

störa summor för att förbättra nötkreatursraserna inom landet. Emellertid motverkades

det arbete, som såväl härigenom som av enskilda utövades i samma

syfte, i hög grad därav, att det vore tillåtet att å allmänna beten utsläppa tjurar

av vad ras som helst.

För vid statens avelscentra uppställda tjurar vore föreskrivet, att de skulle

synnerligen noggrant skötas hemma i ladugård eller i stängd hage för sig. Medlemmar

i s. k. tjurföreningar finge förbinda sig att icke utsläppa tjur å allmänt

bete. Om emellertid tjurar tillhörande dessa kategorier utsläpptes på allmänt bete,

så vore det, vad rasen beträffade, av mindre skada, än då sämre tjurar utsläpptes,

om ock korsning av ej önskat slag skulle kunna uppstå. Om däremot tjurar av

dåliga raser utsläpptes, kunde detta förutom andra olägenheter medföra, att kor

tillhörande bättre raser bleve betäckta av dåliga tjurar och att rasen sålunda försämrades.

Förutom detta medförde tjurars utsläppande på allmänt bete flera andra

olägenheter: lantbrukaren finge sina kor betäckta, utan att han visste om det, och

det vore han naturligtvis ej nöjd med, ty en god lantbrukare ville veta, när hans

kor blivit betäckta. Kor, som kalvat, kunde bliva betäckta alldeles för tidigt,

vilket kunde medföra olägenheter av flera slag; kvigor, som vore alldeles för unga.

kunde bliva betäckta, vilket vållade unga mödrar och svag avkomma. Det hade

t. o. m. uppgivits, att kvigor blivit så förstörda, att de måst nedslaktas. Därjämte

tillkomma, att lösa tjurar ofta bleve ilskna, och många olycksfall torde sannolikt

årligen inträffa genom att folk stångades av ilskna tjurar.

Jordbruksutskottet, till vars behandling motionen överlämnades,

yttrade i utlåtande i anledning av densamma:

Liksom motionären funne utskottet, att starka skäl talade för införande av

ett förbud av antytt slag. Det kraftiga arbete på höjandet av kreatursaveln i

riket, som redan åren 1906 och 1907 påpekades av Norrbottens läns hushållningssällskap

och lantbruksstyrelsen, hade sedan dess fortgått och alltjämt ökats. Även

av nämnda hushållningssällskap och styrelse i övrigt anförda synpunkter syntes

utskottet allt fortfarande i huvudsak äga giltighet och vara förtjänta av statsmakternas

beaktande, om det bästa möjliga resultat skulle vinnas av de strävanden,

som gjordes för att höja kreatursstammen i riket.

Då utskottet sålunda delade motionärens tanke om det berättigade i det

ifrågasatta förbudet, hade utskottet likväl icke velat underlåta att framhålla, hurusom,

naturligt nog, förhållandena i vårt vidsträckta land vore så olika å skilda

orter, att det, som hade den största betydelse för en landsända, saknade varje

inflytande i en annan. Detta hade, enligt utskottets åsikt, varit den huvudsakliga

grunden till att en del hushållningssällskaps förvaltningsutskott och några Kungl.

Maj:ts befallningshavande avstyrkt Norrbottens läns hushållningssällskaps ovanberörda

framställning. Det torde därför vid en eventuell lagstiftning i ämnet lämnas vederbörande

rättsägare öppet att själva avgöra, huruvida ett förbud av ifrågavarande

slag skulle träda i kraft eller icke. Närmast till hands läge därvid, enligt utskottets

mening, att taga under övervägande lämpligheten av att införa det förfarande, som

kommit till uttryck i lagen den 23 december 1914 om hingstbesiktningstvång,

vari stadgades, att Konungen ägde förordna, att dylikt tvång skulle införas inom

s. 14 Kontrollera mot PDF

Departements
chefen.

14 Kungl. Mcij:ts nåd. proposition Nr 228.

hushållningssällskaps område eller del därav på framställning av hushållningssällskapet

och vederbörande landsting.

Likaledes borde till en blivande utredning överlämnas att fatta ställning till

de olika åsikter, som kunde göra sig gällande beträffande förbudets tillämplighet

allenast å tjurar under viss ålder eller av viss kvalitet, då enligt utskottets förmenande

vid en dylik utredning större möjligheter förefunnes att överblicka dessa

och hithörande spörsmål.

På grund av vad sålunda anförts finge utskottet hemställa, att riksdagen

ville, i anledning av förevarande motion i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att

Kungl. Maj:t behagade låta utarbeta och för riksdagen framlägga förslag till lagstiftning

mot tjurars utsläppande å samfällda beten.

Utskottets utlåtande bifölls i båda kamrarna utan debatt, och i

skrivelse till Kungl. Maj:t den 13 maj 1916 (nr 116) anhöll riksdagen

på de av utskottet anförda skäl om utarbetande och framläggande för

riksdagen av nyssnämnda lagförslag.

Det energiska och målmedvetna arbete, som numera bedrives för

nötkreatursavelns höjande, torde på allt sätt böra uppmuntras, liksom

ock de hinder, vilka yppa sig för ernående av gynnsamma resultat av

arbetet, i möjligaste män böra undanröjas.

Då det nu påpekats, hurusom ett begagnande av rätten att på

gemensam betesmark utsläppa tjurar, de må vara i hur outvecklat tillstånd

eller av hur låg kvalitet som helst, kan innebära ett icke oväsentligt

hinder för andra delägare i deras arbete på förädling av nötkreatursstammen,

synes därför staten, vars intresse av landets förseende med en

god nötkreatursstam är uppenbart, böra ingripa till förebyggande att förädlingsarbetet

av sådan anledning hämmas. En allmänt utbredd önskan

härom har också gjort sig gällande. Dels har ju riksdagen gjort framställning

i ämnet, och dels har det övervägande flertalet av såväl hushållningssällskapens

förvaltningsutskott, vilka särskilt få antagas äga ingående

kännedom i hithörande förhållanden, som ock Kungl. Mai:ts befallningshavande

i sina utlåtanden över den första av de här ovan refererade

framställningarna vitsordat befogenheten av densamma.

Vad hästaveln beträffar har visserligen någon allmän önskan om

inskränkande av hingstars fria betesgång å gemensam betesmark

icke tagit sig uttryck. Allenast från Öland har dylikt önskemål

uttalats. Då emellertid hästaveln uppenbarligen kan röna menlig inverkan

av sådan fri betesgång, lärer det icke kunna anses opåkallat, att staten,

vars intresse för hästavelns främjande icke är mindre än dess intresse

i fråga om nötkreatursaveln, ingriper jämväl till hästavelns skyddande.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj ds nåd. ''proposition Nr 228. 15

Förslag till bestämmelser uti nu ifrågavarande hänseenden har

utarbetats inom jordbruksdepartementet och innefattas i ett förslag till

lag om förbud mot släppande av tjur eller längst å mark, där gemensamt

mulbete finnes. Beträffande de synpunkter, som i huvudsak varit

bestämmande vid förslagets upprättande, må följande anföras.

Det har gjorts gällande, att ett sådant förbud som det i lagförslaget

avsedda* komme att alltför mycket ingripa i den enskildes rätt att

för sina handjur begagna den betesmark, däri han ägde del. Mot denna

synpunkt bör emellertid vägas övriga delägares berättigade intresse

att icke mot sin vilja få sina hondjur betäckta av underhaltiga eller i

övrigt ur rassynpunkt olämpliga individer eller betäckta vid för tidigålder

eller under eljest ogynnsamma förhållanden. Ett tillgodoseende

av detta intresse är, såsom ovan antytts, ett icke oväsentligt led i förädlingsarbetet

inom landet å hithörande område. Också hava hushållningssällskapens

förvaltningsutskott och Kungl. Maj:ts befallningshavande,

där de tillstyrkt ett ingripande från statens sida, icke tvekat att för sin

del förorda en sådan form för ingripandet, som det föreslagna förbudet

innebär, liksom ock riksdagen funnit starka skäl tala därför. Åven må

erinras, att ett med det föreslagna analogt förbud finnes meddelat i åtskilliga

kungörelser, däri till skydd för skogens återväxt stadgas, att

inom vissa angivna län betande av getter eller får å ohägnad mark,

som anses vara till gemensamt mulbete upplåten, skall under vissa

tider på året vara förbjudet, därest samtliga delägare ej annorlunda

överenskomma.

Emellertid synes ett förbud av nu ifrågasatt slag icke böra ifrågakomma

i andra delar av riket än sådana, inom vilka ett verkligt behov

därav gör sig gällande. I de landsändar, där gemensamma beten

antingen icke finnas eller också icke användas av hand]liren, vilka där i

stället hållas å enskild mark, är naturligtvis förbud överflödigt. En dylik

anpassning efter olika lokala förhållanden synes lämpligen kunna åvägabringas

på sätt, som föreskrives i lagen den 23 december 1914 om

hingstbesiktningstvång, eller så, att förbudet förklaras skola träda i

kraft inom olika landsändar, endast om och i den mån vederbörande

hushållningssällskap och landsting finna förhållandena sådant påkalla

och därom göra framställning hos Rungl. Maj:t, som har att fatta beslut

i ärendet. I överensstämmelse med föreskrifterna i nämnda lag lärer

det böra stadgas, att förbudet må kunna avse jämväl viss del av hushållningssällskapets

område. Vad särskilt de nordligaste hushållningssällskapens

vidsträckta områden angår, kunna olika delar av dem säkerligen

förete betydande skiljaktigheter uti förevarande hänseende.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj.ts nåd. ''proposition Nr 228.

Skulle ändrade förhållanden därtill föranleda, bör Kungl. Maj:t äga

rätt att, efter framställning av nyssnämnda korporationer, förordna om

förbudets upphävande, vilket förordnande naturligtvis bör kunna avse

antingen förbudet i hela dess vidd eller endast en del av detsamma.

Då en dylik rätt lärer få anses ligga i sakens natur, bar det emellertid

ansetts överflödigt att intaga något direkt stadgande härom i förslaget
Förbudet

torde böra gälla alla handjur över viss ålder, och lärer

denna ur nu ifrågavarande synpunkt kunna sättas till sex månader för

tjurar och ett år för hingstar.

Det kunde ju sättas i fråga, om icke förbudet borde omfatta allenast

sådana handjur, som varken premierats eller godkänts till avel.

En dylik begränsning synes emellertid, såsom ock lantbruksstyrelsen

framhållit, icke kunna förordas, enär därmed icke förekommes möjligheten,

att hondjur betäckas vid för tidig ålder eller under eljest ogynnsamma

förhållanden eller att korsning av icke önskat slag äger rum.

Då med lagförslaget avses att förhindra, att delägare i gemensam

'' betesmark mot sin vilja får sina hondjur betäckta, följer därav, att

delägarna böra genom enhällig överenskommelse kunna sätta ett meddelat

förbud ur tillämpning. Har dylik överenskommelse kunnat åvägabringas,

lärer man för övrigt nog i regel kunna utgå från, att frågan

om handjurens betesgång å den gemensamma betesmarken ordnats så

gynnsamt, som omständigheterna medgiva, vare sig ordnandet skett av

direkt intresse för aveln eller för undvikande av de svårigheter, som förbudets

tillämpning skulle medföra t. ex. i det fall, att den gemensamma

betesmarken ligger på långt avstånd från delägarnas enskilda ägor. Överenskommelsen

må naturligtvis kunna ingås utan några som helst villkor,

liksom den ock må kunna innehålla vissa förbehåll, såsom med avseende

å handjurens ras, tillsyn, antal m. m., allt eftersom sådana anses

lämpliga.

För att de föreslagna förbuden må bliva effektiva, hava i förslaget

införts såväl straffbestämmelser som stadgande om rätt för delägare att

intaga tjur eller hingst, som enligt förslagets bestämmelser olovligen

inkommit å den gemensamma betesmarken.

Tilläggas må, att tillräckliga skäl icke ansetts förebragta för en

utsträckning av förslagets räckvidd till att jämväl innehålla bestämmelser

om förbud mot tjurars och hingstars fria betesgång å enskild

mark. Härutinnan må föreskrifterna i stängselförordningen den 21 december

1857 och de i strafflagen 24 kapitlet 8 och 9 §§ meddelade

straffbestämmelser anses tillfyllest.

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj ds nåd. proposition Nr 228.

Över det sålunda upprättade förslaget hava utlåtanden infordrats

från lantbruksstyrelsen ävensom Kungl. Maj:ts samtliga befallningshavande

efter hörande av vederbörande hushållningssällskaps förvaltningsutskott.

Därvid har enstämmigt tillstyrkts utfärdande av föreskrifter i

ämnet. Av nästan alla har det upprättade förslaget förordats utan förändring

eller lämnats utan anmärkning, varvid i flera fall uttalats, att

de betänkligheter, som förut hysts med anledning av att det befarats,

att lagstiftningen skulle alltför hårdhänt ingripa i den enskilde jordägarens

förfoganderätt över sin egendom och komma i strid mot ortens

sedvänja, ej ägde samma giltighet, då föreskrifternas tillämpning inom

olika orter enligt förslaget skulle bliva beroende av beslut av ortskorporationer.

Från flera håll har behövligheten av eu dylik lagstiftning

ånyo starkt betonats. Det har även framhållits, att den föreslagna lagen

icke lade hinder i vägen för att handjur, vare sig hästar eller nötboskap,

släpptes å gemensamma beten, därest de dessförinnan kastrerats.

Endast Jämtlands läns hushållningssällskap har vid sitt tillstyrkande

intagit en mera tveksam hållning och förklarat, att förslaget icke

lämpade sig för förhållandena inom länet och åtminstone för närvarande

icke skulle omfattas med gillande av befolkningen. Detta uttalande

bestyrker riktigheten av den föreslagna anordningen, att lagens tillämpning

i olika orter bör bli beroende av beslut av ortskorporationer.

Stockholms läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har med

instämmande av Kungl. Maj:ts befallningshavande i länet uttalat sig för

att den lokala beslutanderätten måtte överlåtas åt hushållningssällskapet

ensamt utan samverkan med landstinget. Jag har dock icke härav funnit

anledning frångå förslagets bestämmelser härutinnan.

Med anledning av eu i ett utlåtande uttalad uppfattning, att den

nu föreslagna lagen icke skulle stå i god överensstämmelse med lagen

om hingstbesiktningstvång så till vida, som delägare i gemensamt mulbete,

beläget å ort, där dylikt tvång införts, kunde enhälligt medgiva,

att en hingst, som icke fyllde betingelserna såsom avelsdjur, utsläpptes

på dylik betesmark, vill jag erinra, att genom ett dylikt medgivande

verkningarna av hingstbesiktningslagens bestämmelser icke upphävas.

Den straffpåföljd, sistnämnda lag stadgar, torde därför även i detta fall

kunna utkrävas, därest i övrigt förutsättningarna därför föreligga.

I ett utlåtande har antagits, att avsikten icke vore att hindra utsläppande

å gemensamt mulbete av t. ex. unghingstar bland övriga delägares

nötkreatur, och föreslagits, att förbudsbestämmelsen skulle lyda:

»icke må släppas tillsammans med till samma djurslag hörande hondjur

på mark» etc. Det må vara sant, att en sådan anordning i och för sig

Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 sand. 202 höft. (Nr 228 ) 3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 228.

ej skulle strida mot syftet med den föreslagna lagstiftningen. Då

emellertid eu dylik begränsning av förbudet skulle kunna leda till att

en delägare undginge straff, om hans band]ur utsläppts å betesmarken

vid en tidpunkt, då tillfälligtvis inga hondjur av samma djurslag funnes

därstädes, synes det mindre välbetänkt att välja den sålunda föreslagna

avfattningen av föi''budet. I de fall, då det kan vara önskvärt att låta

unghingstar och nötkreatur beta tillsammans, torde det för övrigt i

regel gälla mera begränsade, jämförelsevis lätt kontrollerade områden,

där delägarnas samtycke utan större svårighet torde kunna erhållas.

Vid slutlig överarbetning av förslaget inom jordbruksdepartementet

hava några redaktionella ändringar gjorts i detsamma. Jag vill

framhålla, att uttrycket »betesmark» är avsett att innefatta såväl betesvallar

och beteshagar som skog och annan mark, när den användes till

betning.

Departementschefen uppläste därefter ifrågavarande lagförslag i

dess sålunda omarbetade skick samt hemställde, att Kungl. Maj:t måtte i

proposition föreslå riksdagen att antaga samma förslag.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan behagade Hans Maj:t Konungen lämna

bifall samt förordnade, att proposition i ämnet av den

lydelse, bilaga . . . till detta protokoll utvisar, skulleavlåtas

till riksdagen.

Ur protokollet:

Hugo Nordlander.

STOCKHOLM, ISAAC MAECUS'' BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG^ 1918.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

3 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (3)

3 kopplingar.

  1. Rskr. 1918:363 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om förhud mot utsläppande av tjur eller hingst å samfälld betesmark. s. 2 i texten
  2. JoU 1918:75 Memorial i anledning av kamrarnas skiljaktiga beslut angående lag om förbud mot utsläppande av tjur eller hingst å samfälld betesmark. s. 1 i texten
  3. JoU 1918:52 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj ds proposition till riksdagen med förslag till lag om förbud mot utsläppande av tjur eller hingst å samfälld betesmark. s. 1 i texten