Med förslag till lag om ändrad lydelse av vissa paragrafer i värnpliktslagen
1918-03-01 · 62 sidor, varav 54 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: Svag — ungefär 2,0 % av orden ser trasiga ut — läs mot PDF:en innan du citerar
- Sidnummer: 54 av 62 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1918:257, Med förslag till lag om ändrad lydelse av vissa paragrafer i värnpliktslagen
Dokumentets text
Kunyl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 257.
I
Nr 257.
Kungl. Maj ds nådiga proposition till riksdagen med förslag
till lag om ändrad lydelse av vissa paragrafer i värnpliktslagen;
given Stockholms slott den 1 mars 1918.
Under åberopande av bilagda utdrag av protokollet över lantförsvarsärenden
för denna dag vill Kungl. Maj:t härmed föreslå riksdagen
att antaga härvid fogade »Förslag till lag om ändrad lydelse av vissa
paragrafer i värnpliktslagen».
De till ärendet hörande handlingar skola tillhandahållas riksdagens
vederbörande utskott; och Kungl. Maj:t förbliver riksdagen med all
kungl. nåd och ynnest städse välbevågen.
GUSTAF.
E. A. Nilson.
Bihang till riksdagens protokoll 1918.
1 sand.
299 käft. (Nr 257.)
1
Uppskov
med inskrivning
m. m.
Uppskov med
tjänstgöring
m. m.
2
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 257.
Förslag
till
Lag
om ändrad lydelse av vissa paragrafer i värnpliktslagen.
Härigenom förordnas, att §§ 16, 17, 19, 22, 27, 32, 33, 34, 37, 41
och 53 värnpliktslagen skola hava följande ändrade lydelse:
§ 16-
1. Uppskov med — — — — — — — — — — - eller fara.
2. Sådant uppskov — — — — —----— försörjningsbidrag.
3. Förefinnes anledning till uppskov enligt denna § ännu vid inskrivningsförrättningen
det år, under vilket den värnpliktige fyller tjugufyra
år, frikallas han från värnpliktens fullgörande under fredstid.
4. Bliver inskriven — -— — — — — — — — — fullgörande.
5. Nu har utländsk man, som icke förut varit svensk medborgare,
blivit genom naturalisation upptagen till medborgare här i landet; fyller
han det år, inskrivningen sker, minst tjugusex år eller kan han med
intyg styrka, att han i utlandet gjort militärtjänst under längre tid, än
vad i § 27 mom. 1 sägs, då skall han frikallas från värnpliktens fullgörande
under fredstid.
6. Sådan frikallelse — — — — — — — — — — eller senare.
§ 17-
1. Uppskov till — — — — —--— — fyller tjugufyra år.
2. Yppas för — — — — — — — — — Konungen bestämmer.
3. Uppskov till — — — — — — — — Konungen bestämmer.
4. Från redan — — — — — — — — Konungen bestämmer.
5. Värnpliktig, som — — — — — — — — — hemförlovats.
6. År anledning — — — — — — — — — — — är stadgat.
3
Kungl. Majds Nåd. Proposition Nr 2å7.
7. Hur för värnpliktig vid inskrivningsförrättning förelegat sådant
förhållande, som i § 16 mom. 2- omförmäles, men har han av glömska,
okunnighet eller liknande orsak försummat att då begära uppskov med
tjänstgöringen, äger Konungen, på därom gjord ansökning, att etter prövning
i varje särskilt fall meddela uppskov med eller hemförlovning från
tjänstgöring.
§ 19.
1. Inskrivningsnämnd — — — — — av nämnden underskrivas.
2. Inskrivningsnämnd — — — — — — — — — föreskrivet.
3. Under den del av året, som infaller emellan inskrivningsnämndens
sammanträde och inskrivningsrevisionens sista sammanträde för
året, må för inskrivning av värnpliktiga, som uteblivit från den i § 13
omförmälda inskrivnmgsförrättning, de åligganden och befogenheter, som
enligt mom. 1 tillhöra inskrivningsnämnd, i den omfattning och i enlighet
med de närmare föreskrifter, Konungen meddelar, utövas av
inskrivningsbefälhavaren eller, beträffande å sjömanshus inskrivna värnpliktiga,
av sjörullföringsbefälhavaren.
Beslut, som av områdesbefälhavaren i sådant ärende meddelas, skall
underställas näst därefter sammanträdande inskrivningsrevision och må
ej gälla,, förrän detsamma blivit av revisionen prövat; dock att sjörullföringsbefälhavares
beslut beträffande värnpliktig, som med laga förfall
varit frånvarande från inskrivningsförrättning, skall gälla, till dess detsamma
blivit av revisionen prövat.
4. Sjörullföringsbefälhavare må, även under den del av året, som
infaller emellan inskrivningsrevisionens sista sammanträde för året och
näst infallande inskrivningsförrättning, utöva i mom. 3 omförmälda åligganden
och befogenheter beträffande å sjömanshus inskriven värnpliktig,
vilken med laga förfall varit frånvarande från inskrivningsförrättning
för sjömanshus eller som haft fast anställning såsom sjökadett, kustartillerikadett,
mariningenjörselev, mariningenjörsaspirant, marinintendentselev
eller marinintendentsaspirant.
Under nu nämnd tid må jämväl inskrivningsbefälhavare beträffande
å sjömanshus icke inskriven värnpliktig, som haft fast anställning
såsom sjökadett, kustartillerikadett, mariningenjörselev, mariningenjörsaspirant,
marinintendentselev eller marinintendentsaspirant, utöva i mom.
3 omförmälda åligganden och befogenheter.
Beslut, som av sjörullföringsbefälhavare eller inskrivningsbefälhavare
i sådant fall meddelas, skall gälla, till dess detsamma blivit av inskrivjiingsnämnden
prövat,
Iuskrivnings
nämnds
åligganden.
4
Inskrivnings
revisions
åligganden.
"Värnpliktigs
utbildningstid
m. m.
Kung!, Maj:ts Nåd. Proposition Nr 257.
§ 22.
Inskrivningsrevision sammanträder på kallelse av ordföranden.
Revisionen åligger
a) att pröva---------------beslut;
b) att granska —-----------i § 19 mom. x c;
c) att verkställa rättelse beträffande sådana av inskrivningsnämnd
begångna misstag, som kommit till revisionens kännedom;
d) att granska och, där så skäligt finnes, ändra inskrivnings- eller
sjörullföringsbefälhavares beslut i ärende, som jämlikt § 19 mom. 3
blivit revisionen underställt;
e) _ att, på förslag av vederbörande militärbefäl, enligt de närmare
föreskrifter Konungen meddelar, verkställa uttagning av värnpliktiga,
som, utöver de enligt egen önskan av vederbörande inskrivningsnämnder
för ändamålet uttagna, erfordras för utbildning till underbefäl eller fackmän
vid fotfolket, trängen och intendenturtrupperna, varvid iakttages,
att vid lika lämplighet i första rummet uttagas de, vilka därtill anmält
sig, samt att för dylik utbildning icke uttagas sådana för fotfolket avsedda
värnpliktiga, som visa, att tjänstgöringens fullgörande skulle bereda
dem eller av deras arbete beroende nära anhöriga väsentliga svårigheter
eller olägenheter; samt
0 ,a^i utöver vad ovan sägs, i de fall, Konungen bestämmer, verkställa
tilldelning av värnpliktiga till visst truppslag eller viss tjänst eller
befattning, med iakttagande av att vid lika lämplighet i första rummet
uttagas de, vilka därtill anmält sig.
Inskrivningsrevisionens---------bestämmer.
§ 27.
1. Vapenför värnpliktigs utbildningstid.
A. Vapenför värnpliktig--fyrtiotvå dagar under fjärde året.
. r>. Vapenför värnpliktig, vilken före påbörjandet av första tjänstgöring
eller tjänstgöring i en följd avlagt studentexamen eller erhållit
avgångsbetyg från gymnasiets tredje ring vid allmänt läroverk eller som
vid annan läroanstalt förvärvat ett kunskapsmått, som, enligt vad Konungen
forordnar, _ skall anses däremot svara, så ock vapenför värnpliktig, som
före paborjandet av nämnda tjänstgöring vid navigationsskola avlagt sjökaptens-
eller styrmansexamen eller å maskinistavdelning annan examen
an maskinistexamen av tredje klass, är, sedan han blivit inskriven,
skyldig att under fredstid för sin utbildning tjänstgöra det antal danar,
som nedan angives, nämligen;
Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 257.
5
a) vid hären i sammanlagt fyrahundraåttiofem dagar, vilken tjänstgöring,
på sätt Konungen närmare förordnar, skall fullgöras:
med en första tjänstgöring om minst fyrahundra dagar, som tager
sin början under första året, samt
med en repetitions-(regements-)övning under vart och ett av andra
och tredje åren;
b) vid marinen i femhundra dagar, vilken tjänstgöring, på sätt
Konungen närmare förordnar, skall fullgöras:
i annan tjänst än kustartilleritjänst i en följd med början under
första året samt
i kustartilleri tjänst med en första tjänstgöring om fyrahundrafemtioåtta
dagar, som tager sin början under första året, och med en repetitions-(regements-)övning
om fyrtiotvå dagar under tredje året.
C. Vapenför värnpliktig, vilken vid inskrivningsförrättning eller hos
befälhavaren för det inskrivnings- eller sjörullföringsområde, vartill den
värnpliktige hör, på sätt Konungen närmare förordnar, visar sig äga
förutsättningar för utbildning till plutonchef eller motsvarande befattning,
må fullgöra sin värnpliktstjänstgöring på sätt under B föreskrives,
ändå att han icke avlagt där omförmält kunskapsprov. Har
sådan värnpliktig, enligt vad i § 6 mom. 3 sägs, blivit inskriven redan
det år, då han fyllde aderton eller nitton år, är han skyldig att fullgöra
sin värnpliktstjänstgöring enligt bestämmelserna under B.
D. Idkar värnpliktig — — — — — — —--prövar skäligt.
E. Under A avsedd — — — — — — — — — — i en följd.
F. Repetitionsövning — — — — — — — — den 9 september.
2. Icke vapenför värnpliktigs utbildningstid.
A. Icke vapenför — — — — — — — — — de tre första åren.
B. Icke vapenför värnpliktig, vilken före påbörjandet av tjänstgöring
avlagt studentexamen eller erhållit avgångsbetyg från gymnasiets
tredje ring vid allmänt läroverk eller som vid annan läroanstalt förvärvat
ett kunskapsmått, som, enligt vad Konungen förordnar, skall anses
däremot svara, är, sedan han blivit inskriven, skyldig att, på sätt Konungen
närmare bestämmer, under fredstid för sin utbildning tjänstgöra
trehundrasextiofem dagar i en följ d med börj an under första eller andra året.
C. Icke vapenför värnpliktig, som före påbörjandet av tjänstgöring
vid navigationsskola avlagt sjökaptens- eller styrmansexamen eller
å maskinistavdelning annan examen än maskinistexamen av tredje klass,
är, sedan han blivit inskriven, skyldig att, på sätt Konungen närmare
6
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 257.
Mönstring.
Värnpliktig»
ristelgeortoch
anmälnings
skyldighet.
förordnar, under fredstid för sin utbildning tjänstgöra i trehundrasextio
dagar i en följd med början under första eller andra året.
D. Beträffande värnpliktig — — — •— — — — prövar skäligt.
E. Värnpliktig, vilken — — — — — — — — såsom vapenför.
8. Reservtrnppövning.
Vapenför värnpliktig,
— femte eller sjätte året.
4. Särskilda bestämmelser.
Varder fartyg, — — — — — — — — särskilda bestämmelser.
Har värnpliktig — — — -— — — — — bestämmer Konungen.
Värnpliktig jämlikt denna lag åliggande tjänstgöring må icke avbrytas
för undergående av förvandlingsstraff för böter.
§ 32.
1. Varje år skall mönstring, som i denna § omförmäles, hållas med
värnpliktiga, med undantag av dem, som under årets lopp varit i tjänstgöring
såsom värnpliktiga eller som äro å sjömanshus inskrivna och till
sjöfart inmönstrade.
2. Med värnpliktiga, utom — — — — — —• nämnda uppgift.
3. Med värnpliktiga, som — — — — — — — nämnda uppgift.
4. Kallelse till — — — — — — — —---— — kommuner.
§ 33.
1. För värnpliktig, — — — — — — tillhörande landstormen.
2. Värnpliktig, med undantag av den, som är inskriven å sjömanshus
och tillhör marinen, skall, därest han vill för längre tid än en månad
vistas utom den ort, där han är kyrkobokförd, därom före avresan
göra anmälan hos vederbörande områdesbeiäl samt därefter hålla detta
befäl underrättat om sin adress, intill dess han återkommer; dock att,
där den värnpliktige inmönstrats till sjöfart, anmälan erfordras allenast
om påmönstringen och avmönstringen
3. Värnpliktig, som är å sjömanshus inskriven och tillhör marinen,
skall, därest han ej är i tjänstgöring eller till sjöfart inmönstrad, hålla
sjömanshusombudsmannen underrättad om sin adress.
7
Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 257.
§ 34.
1. Värnpliktig, som — — — — — — två repetitionsövningar. värnpliktig,
2. I mom. 1 nämnd värnpliktig anses hava fullgjort den i § 27 *°ärrne‘a el°*‘
föreskrivna första tiänstg-öring, men är skyldig att med vederbörlig ålders- marinen, fast
klass deltaga i repetitionsovmng samt reservtruppovnmg. personal m.m.
Har den fasta anställningen vid hären eller marinen eller vid härens
eller marinens reserv uppgått till minst tre år, anses den värnpliktige
hava fullgjort all den i § 27 mom. 1 eller 2 föreskrivna tjänstgöring, men
är, om han tillhör hären, skyldig att med vederbörlig åldersklass deltaga
i reservtruppövning. Detsamma gäller ock den, som, under fast
anställning vid hären eller dess reserv, undergått rekrytutbildning samt
deltagit i tre repetitionsövningar, ävensom den, vilken såsom värnpliktig
fullgjort första tjänstgöring och en repetitionsövning samt därefter varit
fast anställd under minst två år.
Marinen tilldelad vapenför värnpliktig, som varit anställd såsom
sjökadett, kustartillerikadett, mariningenjörselev, mariningenjörsaspirant,
marinintendentselev eller marinintendentsaspirant under en tid av sjuttiofem
dagar eller därutöver, äger att såsom fullgjord värnpliktstjänstgöring
tillgodoräkna sig det antal dagar, han under sådan anställning genomgått
militär utbildning.
Icke vapenför värnpliktig, som innehaft fast anställning vid hären
eller marinen eller vid härens eller marinens reserv, äger att såsom tullgjord
värnpliktstjänstgöring tillgodoräkna sig det antal dagar, han varit
fast anställd.
I vad mån fast anställning vid krigsmakten i övriga fall må anses
motsvara tjänstgöring i beväringen, bestämmer Konungen.
3. Värnpliktig, som — — —------i beväringen.
4. Den, som avlagt medicine kandidatexamen samt fullgjort därefter
följande föreskrivna propedeutiska kurser och grundläggande tjänstgöring,
ävensom den, som avlagt veterinär-, tandläkar- eller farmacie
kandidatexamen, tillhör beväringens första uppbåd under hela sin värnpliktstid.
§ 37.
Landstormen må icke föras utom eget och närmast tillgränsande Land»tormen.
inskrivningsområden, dock att till landstormen hörande värnpliktig, som ^ områdeg
•erhållit sin utbildning vid marinen, må, även utom sagda inskrivningsområden,
användas för det lokala kustförsvaret samt att till landstormen
hörande värnpliktig må, på ansökan, i den omfattning och i enlighet
8
Försummad
mönstring.
Försummad
anmälnings
skyldighet.
Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 257.
med de närmare föreskrifter, Konungen meddelar, fullgöra honom åliggande
landstormsövning tillsammans med landstorm från annat inskrivningsområde,
än det han tillhör.
§ 41.
V Värnpliktig, som bort fullgöra i § 32 omförmäld mönstring, men
utan laga förfall uraktlåter detta, böte för varje gång tio kronor.
r Y^rnpliktig, som utan laga förfall underlåter fullgöra vad honom
enligt § 33 mom. 2 eller 3 åligger, höte för varje gång tio kronor.
§ 53.
1- ™ de nya bestämmelserna-----till och med år 193G.
2. till stadgandet i § 34 mom. 4, i vad detsamma avser den, som
avlagt medicine kandidatexamen samt fullgjort därefter följande föreskrivna
propedeutiska kurser och grundläggande tjänstgöring, sker övergång
sålunda, att den, som inskrivits under något av åren 1902 1903
l906 eller 19°7’ S.ka11 tillföra beväringen och dess första
uppbåd till och med det i ordningen motsvarande av åren 1917 1919
1921, 1923, 1925 och 1927 samt landstormen till och med det i ordningen
motsvarande av åren 1923, 1924, 1925, 1926, 1927 och 1928.
3. 1 ill stadgandet i § 34 mom. 4, i vad detsamma avser den, som
avlagt veterinär-, tandläkar- eller farmacie kandidatexamen, sker övergång
sålunda, att den, som inskrivits något av åren 1905, 1906 eller
1907, skall tillhöra beväringen och dess första uppbåd till och med det
i ordningen motsvarande av åren 1923, 1925 och 1927 samt landstormen
till och med det i ordningen motsvarande av åren 1926, 1927 och 1928.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1919, dock att de i 88 32
ur^3-j8taj ade skyldigheter icke åligga värnpliktiga, som före lagens
ikraittradande överförts till landstormen.
Kung!. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 257.
9
Utdrag av protokollet över lånt/ör sv ar särenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott
den 1 mars 1918.
Närvarande:
Hans excellens herr statsministern Eden,
Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Hell ner,
Statsråden Petersson,
Schotte,
Petrén,
Nilson,
Löfgren,
friherre Palmstierna,
Rydén,
Undén,
Thorsson.
Departementschefen, statsrådet Nilson, yttrade härefter:
»Under de senare åren hava av såväl riksdagen som olika militära
myndigheter åtskilliga framställningar gjorts om vidtagande av
ändringar i skilda hänseenden av gällande värnpliktslag.
Etter det vederbörande myndigheters yttranden över de gjorda
framställningarna inhämtats, tillkallades, jämlikt Kungl. Maj:ts den 14
juni 1916 lämnade bemyndigande, inom lantförsvarsdepartementet särskilda
sakkunniga för att inom departementet biträda med verkställande
av utredning och avgivande av förslag rörande de i de särskilda framställningarna
ifrågasatta ändringarna i värnpliktslagen.
Med skrivelse den 27 december 1917 hava de sålunda tillkallade
sakkunniga, benämnda 1917 års värnpliktskommission, överlämnat utredning
och förslag uti de till kommissionen hänskjutna frågor.
Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 saml. 229 höft. (Nr 257.)
2
10
Nuvarande
bestämmelser.
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 257.
över värnpliktskommissionens förslag hava cheferna för generalstaben
och marinstaben var för sig avgivit utlåtande.
Efter att hava i ämnet samrått med statsrådet och chefen för sjöförsvarsdepartementet
anhåller jag nu att få underställa Kungl. Maj:ts
prövning värnpliktskommissionens förslag, i vad detsamma avser ändringar
i gällande värnpliktslag. I sammanhang härmed torde jämväl
vissa andra hos Kungl. Maj:t gjorda framställningar om ändringar i
värnpliktslagen böra till avgörande företagas.
I.
Mönstrings- och adressanmälningsskyldighet för värnpliktiga samt påföljd
för underlåtenhet därav.
Bestämmelserna angående mönstringsskyldigheten för värnpliktiga
återfinnas i § 32 värnpliktslagen, vilken är av följande lydelse:
»1. Varje år skall mönstring, som i denna § omförmäles, hållas med de till
beväringen hörande värnpliktiga, med undantag av dem, som under årets lopp
varit i tjänstgöring eller som äro å sjömanshus inskrivna och till sjöfart inmönstrade.
2. Med värnpliktiga, utom dem, som äro å sjömanshus inskrivna och tillhöra
marinen, hålles mönstringen inom varje rullföringsområde. För sådan mönstring
är varje värnpliktig skyldig att, i enlighet med de närmare föreskrifter
Konungen meddelar, till befälet avgiva tillförlitlig skriftlig uppgift om bostad och
yrke, den värnpliktige dock medgivet att under tiden för mönstringen iakttaga
personlig inställelse och därvid muntligen avgiva nämnda uppgift.
3. Med värnpliktiga, som äro å sjömanshus inskrivna och tillhöra marinen,
hålles mönstringen vid sjömanshus. För sådan mönstring är varje värnpliktig
skyldig att, i enlighet med de närmare föreskrifter, Konungen meddelar, till sjömanshusombudsman
avgiva tillförlitlig skriftlig uppgift om bostad och sysselsättning,
den värnpliktige dock medgivet att under tiden för mönstringen iakttaga
personlig inställe och därvid muntligen avgiva nämnda uppgift.
4. Kallelse till mönstring verkställes genom kungörelse, som skall införas
i en eller flera av ortens tidningar och uppläsas minst två gånger i kyrkorna
samt offentligen anslås inom vederbörande kommuner.»
Föreskrifterna rörande adressanmälningsskyldigheten äro intagna
uti § 33 mom. 2 och 3 värnpliktslagen, vilka hava följande lydelse:
»2. För värnpliktiga, tillhörande beväringen, med undantag av dem, som
äro å sjömanshus inskrivna och tillhöra marinen, gäller dessutom:
11
Kung1. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 257.
a) att, om värnpliktig vill för längre tid än eu månad vistas utom den ort,
där lian är kyrkobokförd, anmälan därom skall före avresan göras hos vederbörande
områdesbefäl samt detta befäl därefter hållas underrättat om hans adress, intill
dess han återkommer; dock att, där den värnpliktige inmönstrats till sjöfart,
anmälan erfordras allenast om påmönstringen och avmönstringen; samt
b) att värnpliktig, vid avflyttning till annan ort, är pliktig att, om flytt
ningen
ägt rum inom rullföringsområdet, senast en manad efter densamma därom
göra anmiilan hos rullföringsbefälhavaren, samt, om han avflyttat till annat vidiföringsoinråde,
därom göra anmälan såväl före avflyttningen hos befälhavai en töi
det rullföringsområde, från vilket lian avflyttar, som ock, inom en månad efter
ankomsten till det nya hemvistet, hos befälhavaren för det rullföringsområde, till
vilket han inflyttat; dock vare värnpliktig, som hos vederbörande myndighet uttagit
och avlämnat flyttningsbetyg, befriad från berörda anmälningsskyldighet,
där ej Konungen för särskilda fall annorlunda förordnar. ,
3. Till beväringen hörande värnpliktig, som är a sjömanshus inskriven och
tillhör marinen, skall, därest han ej är i tjänstgöring eller till sjöfart inmönstiad,
hålla sjömanshusombudsmannen underrättad om sin adress.»
I fråga om påföljden för försummad mönstring och adressanmälan
stadgas i § 41 värnpliktslagen följande:
»1. Yärnpliktig, som bort inställa sig till i § 32 omförmäld mönstring, men
utan laga förfall utebliver, böte för varje gång fem kronor.
2. Yärnpliktig, som utan laga förfall underlåter fullgöra vad honom enligt
§ 33 mom. 2 eller 3 åligger, böte för varje gång fem kronor.»
Enligt § 46 mom. 1 värnpliktslagen skola de enligt samma lag inflytande
böter under särskild titel i kronans räkenskaper redovisas och
ingå till den till förmån för beväringsmanskapet bildade invalid- och
pensionsfonden.
Uti skrivelse den 24 februari 1912 (n:r 31) anhöll riksdagen om
verkställande av utredning, huruvida och på vad sätt den i § 32 värnpliktslagen
stadgade mönstring måtte kunna borttagas och ersättas med
i annan ordning lämnade uppgifter samt att för riksdagen måtte fiamläggas
det förslag, som av utredningen kunde föranleclas.
Till stöd härför anförde riksdagen huvudsakligen följande: Så länge
den personliga inställelsen till mönstringen kvar stode såsom regel, kunde
mönstringen anses hava en viss betydelse för bevarandet av sambandet
mellan den värnpliktige och de militära myndigheterna samt därför böra
bibehållas. Genom mönstringsskyldighetens fullgörande i regel medelst
skriftlig anmälan syntes mönstringen emellertid hava förlorat all betydelse
i nämnda avseende. Uppenbarligen vore det emellertid för den personliga
värnkraftens behöriga tillvaratagande, i händelse av härens eller flottans
Riksdagens
skrivelse den
24 februari
1912.
12
Myndig
heternas
yttranden.
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 257.
forsattande på krigsfot och även eljest för mobilisering, fortfarande av vikt,
att behörig kännedom forefunnes om de värnpliktiga, deras antal m. m.
Huruvida dock med gällande bestämmelser — vilka, meddelade som de
vore i vitt omfattande olika författningar och i olika sammanhang, redan
nr formell synpunkt lämnade rum för berättigad anmärkning — detta
ändamål verkligen i behörig grad vunnes, syntes icke utan skäl kunna
ifrågasättas. Antalet värnpliktiga, som försummat sin mönstringsskyldighet,
vore nämligen i många delar av landet synnerligen stort Det
vore aven ett överklagat förhållande, att de skriftliga uppgifter, som av
de enskilda värnpliktiga för mönstring avlämnades, i ganska stor omfattning
ej vore tillförlitliga. Då i allt fall genom mönstringsanmälnmgärna
kunskap icke vunnes om vilka värnpliktiga, som på grund av
adragen kroppsskada eder sjukdom blivit otjänstbara, forefunnes redan
laiutinnan en ofullständighet, som åtminstone icke avhjälptes genom
bibehållande av mönstnngsskyldigheten i dess nuvarande form På
grund harav och då vid olika tillfällen konstaterad önskan om borttagande
av mönstnngsskyldigheten tydde på, att dess betydelse för
andets forsvarskraft e, vore så allmänt erkänd, som efter så många års
i ansning kunde vara att förvänta, borde mer ingående undersökas,
ej den behovliga kännedomen om de värnpliktigas förhållanden kunde
både effektivare och bekvämare vinnas genom någon myndighets medverkan
I den omständigheten, att man i fråga om anmälningar, som
vi flyttning eller vistelse utom rullfönngsområde ålåge värnpliktig,
kunnat förklara skyldigheten till deras lämnande fullgjord genom uttagande
och avlamnande av flyttningsbetyg eller annan anmälan hos
vederbörande civila myndighet, funne riksdagen även ett skäl för antagande,
att sambandet mellan de enskilda värnpliktiga och militärbefälet
jarnval i det avseende, varom nu vore fråga, skulle kunna till fördel
förmedlas genom samma eller annan civil myndighet.
( ,yer riksdagens skrivelse inhämtades yttrande från samtliga arméfördelnings-
och hkstallda chefer samt inskrivnings- och rullföringsbefälhavare_
ävensom från överståthållarämbetet och samtliga Kungl. Maj:ts
befallmngshavande, vilka sistnämnda myndigheter före yttrandenas avgivande
hort vederbörande kontraktsprostar och häradsskrivare samt
mantalsskrivnmgsförrättare i stad.
Av de sålunda infordrade yttrandena framgår, att 3 arméfördelningschefer,
militarbefälhavaren på Gottland, 10 inskrivnings- och 4 rullformgsbefälhavare
förordade återgång till den personliga mönstringsskyldigheten,
under det att 3 arméfördelningschefer, 12 inskrivnings-och 30
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 257.
13
rullföringsbefälhavare uttalade sig- för bibehållande av mönstringsskyldiglieten
i huvudsakligen nuvarande former, 2 inskrivnings- och 15 rullföringsbefälhavare
föresloge avskaffande av mönstringsskyldigheten, under
det att 2 rullföringsbefälhavare icke intoge någon bestämd ståndpunkt
i frågan samt 2 inskrivningsbefälhavare hade en något svävande ståndpunkt,
i det den ene syntes önska mönstringsskyldighetens bibehållande
och den andre densammas avskaffande. Av de i ärendet hörda civila
myndigheterna förordade 1 Kungl. Maj:ts befallningshavande, 4 kontraktsprostar
och 3 mantalsskrivningsförrättare (magistrater däribland inräknade)
ett återgående till den personliga mönstringsskyldigheten, 13 Kungl.
Maj:ts befallningshavande, överståthållarämbetet, 89 kontraktsprostar och
62 mantalsskrivningsförrättare bibehållande av nämnda skyldighet i
huvudsakligen nuvarande form, 8 Kungl. Maj:ts befallningshavande, 57
kontraktsprostar och 66 mantalsskrivningsförrättare mönstringsskyldighetens
upphävande, 2 Kungl. Maj:ts befallningshavande, 14 kontraktsprostar
och 64 mantalsskrivningsförrättare intoge icke någon bestämd
ståndpunkt i frågan. 25 kontraktsprostar och 15 mantalsskrivningsförrättare
hyste en svävande uppfattning i frågan, därav dock 16 av de
förra och 12 av de senare myndigheterna syntes luta åt bibehållande av
mönstringsskyldigheten samt de återstående åt avskaffande av nämnda
skyldighet.
I de av kontraktsprostarna avgivna yttrandena framhölls särskilt,
att pastor icke kunde, utöver vad redan skedde genom de s. k. anmälningslistorna,
lämna upplysning om de värnpliktigas vistelseorter
och övriga värnpliktsförhållanden. Redan nu vore hans möjligheter härutinnan
ganska små. Önskvärt vore, i synnerhet om mönstringsskyldigheten
avskaffades, att den värnpliktige även ålades skyldighet att för
pastor anmäla förändrad adress inom församlingen. Pastor kände icke
och hade icke möjlighet att känna de värnpliktigas eventuella otjänstbarhet.
Prästerskapet vore redan nu över hövan betungat av skrivgöromål,
som icke gå ve skälig tid över åt utövandet av deras egentliga
kall. Skulle pastor åläggas hålla reda på de värnpliktigas förhållanden,
utöver vad nu skedde, skulle han bliva nödtvungen att ofta resa
omkring i de olika orterna och personligen förskaffa sig upplysningar,
ja, rent av företaga husransakan, en tanke, som folie på sin egen
orimlighet.
Åtskilliga av de hörda kontraktsprostarna ansågo fullgörandet av
pastors nuvarande skyldigheter med anmälniugslista vara tillräckligt
för att göra mönstringarna överflödiga, i synnerhet om de värnpliktiga
genom skärpta straffbestämmelser tillhölles fullgöra sina skyldigheter i
14
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 257.
Proposition
till 1914 års
senare riksdag
med förslag
till ny värnpliktslag.
anmälningsavseende och dessa utsträcktes att gälla även ändrad adress
inom samma församling.
Uti de av häradsskrivare och övriga mantalsskrivningsförrättare samt
magistrater avgivna yttrandena framhölls huvudsakligen, att ingen myndighet
vore i bättre tillfälle än prästerskapet att lämna de uppgifter,
som skulle erfordras, om mönstringsanmälningarna borttoges. Mantalsskrivningsförrättarna
borde i allt fall icke åläggas att lämna dylika
uppgifter, enär de upplysningar, dessa kunde lämna rörande de värnpliktiga,
måste helt och hållet grunda sig på de iippgifter, som ifrågavarande
tjänstemän erhölle av prästerskapet. Det vore alltså en onödig
omväg att härför anlita mantalsskrivningsförrättarna. Ej heller kände
mantalsskrivningsförrättarna de värnpliktigas eventuella otjänstbarhet på
grund av sjukdom eller kroppsskada.
Beträffande det närmare innehållet uti de av myndigheterna avgivna
yttrandena tillåter jag mig hänvisa till sid. 16—34 i värnpliktskommissionens
betänkande.
Uti den till 1914 års senare riksdag avlåtna propositionen med
förslag till ny värnpliktslag berördes jämväl frågan om mönstringsskyldigheten.
I sitt till statsrådsprotokollet avgivna yttrande anförde
dåvarande departementschefen härom följande:
I riksdagens skrivelse den 24 februari 1912 liksom även i de däröver
inkomna yttrandena hade vitsordats den stora bristfälligheten i nu
gällande system för de värnpliktigas redovisning, ett system, vars felaktigheter
framträdde synnerligen bjärt vid en jämförelse med förhållandena
i flertalet utländska stater, exempelvis Norge. Med den krigsberedskap,
som i nutiden erfordrades, vore det nödigt, att även om en
mobilisering krävde ett flertal årsklasser, som under året ej vore eller
varit i tjänstgöring, den dock skulle kunna försiggå efter endast personliga
(hemliga) order till de värnpliktiga och enligt på förhand i detalj
utarbetade planer. En så långt som möjligt fullständig kännedom om
de värnpliktigas adresser liksom även om det för vederbörande truppförband
vid varje tidpunkt påräkneliga antalet krigsmän vore därför i
allmänhet ett oundgängligt villkor. I likhet med flertalet myndigheter,
som yttrat sig i ämnet, funne departementschefen det synnerligen viktigt,
att åtgärder vidtoges för genomförande även hos oss av tillfredsställande
anordningar i berörda avseende. Då emellertid under den tid, som stått
honom till buds, den av riksdagen begärda ganska omfattande utredningen
icke hunnit slutföras, nödgades han hemställa, att i avbidan härpå
gällande föreskrifter i ämnet bibehölles oförändrade.
15
Kung1. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 2ö7.
1917 års värnpliktskommission har ansett sig böra uttala sig icke
blott i fråga om den värnpliktiga jämlikt § 32 värnpliktslagen åliggande
mönstringsskyldigbet utan i sammanhang härmed jämväl beträffande den
anmälningsskyldighet, som enligt § 33 mom. 2 och 3 samma lag åligger
vissa värnpliktiga, ävensom den i § 41 värnpliktslagen stadgade straffpåföljd
för uraktlåtenhet att fullgöra någon av dessa skyldigheter. Värnpliktskommissionen
har fördenskull framställt sina förslag i förevarande
ämne under följande tre avdelningar, nämligen:
l:o) mönstringsskyldigheten,
2:o) adressanmälningsskyldigheten och
3:o) påföljd för uraktlåtenheten att fullgöra mönstrings- eller adressanmälningsskyldighet.
1. Mönstringsskyldigheten.
Mönstringens egentliga natur och innebörd vore, yttrar värnpliktskommissionen,
att man därmed ville kontrollera inskrivningsböckernas
riktighet och stamrullan över de värnpliktiga. Fel, som med nödvändighet
måste uppstå i denna rulla, avhjälptes till största delen vid mönstringen.
Borttoges denna, skulle rullans tillförlitlighet försvinna och dess
användbarhet vid mobilisering på det betänkligaste äventyras. Huvudändamålet
med mönstringen kunde sägas vara att åidigen en gång lämna
rullföringsmyndigheterna tillförlitlig uppgift om de värnpliktigas vistelseort,
adress och yrke samt om deras övriga värnpliktsförhållanden (t. ex.
tjänstbarhet dels i och för sig, dels ock i fråga om speciella egenskaper och
färdigheter, lämplighet för olika tjänst o. s. v., beroende på förändrat yrke,
minskad arbetsförmåga, inträffat kroppsligt lyte och dylikt), att hålla nämnda
myndigheter under kunniga om, huruvida den värnpliktige själv hade reda
på sina värnpliktsförhållanden, så att rättelse i motsatt fall kunde äga
rum, samt att klargöra, huru många av ett rullföringsområde tillhörande
värnpliktiga av olika klasser kunde beräknas vid mobilisering.
En del av de i ärendet hörda myndigheterna hade förordat ett återinförande
av den personliga mönstringsskyldigheten såsom obligatorisk,
eventuellt med frikallande av en eller annan klass av värnpliktiga från
personlig inställelse. En sådan skärpning av mönstringsplikten ansåge
kommissionen icke kunna ifrågakomma, liksom kommissionen å andra
sidan icke ville tillstyrka ett borttagande av den åt värnpliktig, som så
önskade, medgivna rättigheten att iakttaga personlig inställelse vid
mönstring. En genom kommissionens försorg infordrad statistik be
-
1917 åra värnplikUkommiasion.
1917 åra
värnpliktskommission.
16
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 257.
träffande utfallet av mönstringarna år 1916 utvisade, att de värnpliktiga
fortfarande i mycket stor utsträckning- begagnade sig av mönstring medelst
personlig inställelse. Kommissionen ansåge denna rättighet så
mycket mindre böra förmenas dem, som mönstring med personlig inställelse
givetvis vore den ur militär synpunkt mest önskvärda formen
för mönstring.
I fråga om det andra i värnpliktslagen angivna sättet för fullgörande
av mönstring, eller insändande av mönstringsanmälan, ansåge värnpliktskommissionen,
i likhet med flertalet av de i ärendet hörda myndigheterna,
den till stöd för riksdagens uttalande i ämnet liggande uppfattningen
— nämligen att då prästerskapet vore skyldigt att lämna uppgifter om
de i kyrkobokföringsområdet in- och utflyttade samt om dödsfall, detsamma
lätteligen skulle kunna lämna även mönstringsuppgifter bättre och mera
fullständiga, än som skedde under nuvarande förhållanden — icke vara
med rätta förhållandet överensstämmande. Den kontrollåtgärd, som läge
uti prästerskapets (rotemännens i Stockholm) månatliga anmälningslistor
till områdesbefälet, vore icke tillfyllest för en effektiv kontroll av stamrullorna
över de värnpliktiga. Skulle förandet av rullorna grundas allenast
på dessa anmälningslistor, komme desamma att bliva i hög grad ofullständiga
och vilseledande. Åven om prästerskapet skulle kunna åläggas
att meddela underrättelser rörande de värnpliktigas bostad och sysselsättning,
så kunde detta icke vara någon full ersättning för mönstringen,
vilken ju även måste anses vara av betydelse därutinnan, att den värnpliktige
erinrades om sina skyldigheter i värnpliktshänseende. Prästerskapet,
som hade svårt att fylla de uppgifter, som redan nu enligt värnpliktslag
och inskrivningsförordning tillkomme detsamma, torde ännu
mindre kunna motsvara den vittomfattande uppgift, man velat överlämna
åt detsamma. Av endast inskrivningsnumret visste icke pastorsämbetet,
om den värnpliktige vore mönstringsskyldig eller ej, enär den
värnpliktige ej vore mönstringsskyldig de år, under vilka han varit i
tjänstgöring. Slutligen kunde, såsom jämväl flera av de i ärendet hörda
myndigheterna framhållit, påpekas, att prästerskapet (rotemännen), som
dock numera å anmälningslistorna till vederbörande rullföringsmyndigheter
jämväl skulle upptaga anmälda flyttningar inom församlingen eller roten, i
själva verket ofta ej heller kunde lämna nödig uppgift om värnpliktigs
bostad. De värnpliktigas kyrkobokföringsorter borde för detsamma vara
bekanta, men ingalunda vederbörandes postadresser, som ofta ej framginge
av kyrkobokföringsorterna. Ej heller hade prästerskapet kännedom
om vistelseort och postadress för de talrika värnpliktiga, som vistades
utom kyrkobokföringsorten.
Kung/. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 257.
17
Av övriga myndigheter, som skulle kunna tänkas fullgöra ifrågavarande
uppgiftsplikt i stället för de värnpliktiga, hade i främsta rummet
ifrågasatts mantalsskrivningsförrättarna. Skulle mönstringsskyldigheten
för de värnpliktiga ersättas med av mantalsskrivningsförrättarna lämnade
uppgifter, måste dessa härröra från mantalslängden. Då nu denna
vore upprättad med ledning av anteckningarna i församlingsboken, insåges
ju lätt, att, utöver alla de skäl, som anförts mot att prästerskapet
ålades ifrågavarande skyldighet, beträffande mantalsskrivningsförrättarna
dessutom tillkomme den omständigheten, som gjorde sistnämnda
myndighet i ännu mindre grad än prästerskapet i stånd att lämna berörda
för ett effektivt försvar så viktiga uppgifter, att desamma ledde
sitt ursprung från prästerskapet och sålunda vore uppgifter i andra hand.
Det hade även föreslagits, att åliggandet att avgiva ifrågavarande
uppgifter borde överlämnas åt polismyndighet eller kommunala myndigheter.
Dessa myndigheter förde emellertid icke några handlingar, motsvarande
kyrkoböcker eller mantalslängd^ och kunde således icke utan
att infordra erforderliga uppgifter från de värnpliktiga själva befordra
sådana till rullföringsmyndigheterna. Detta sätt att lösa frågan skulle
således skapa en ny mönstringsmyndighet och endast innebära en onödig
omväg, som dessutom säkerligen komme att medföra onödig och
vidlyftig skriftväxling mellan myndigheterna. Ej heller kunde uppgifterna
väntas bliva mera tillförlitliga genom att de lämnades av civil myndighet
såsom mellanhand i stället för direkt till den militära.
Enahanda anmärkning kunde ock göras gällande beträffande varje
annan myndighet, som skulle kunna tänkas förmedla ifrågavarande uppgifter
till rullföringsmyndigheterna.
Det återstode då att utröna, huruvida ej mönstringen skulle kunna
ersättas med på något annat sätt lämnade uppgifter. Därvid hade framkastats
tanken på samarbete härutinnan mellan rullföringsmyndigheterna,
å ena, samt prästerskapet, mantalsskrivningsförrättarna, kronobetjäningen
eller de kommunala myndigheterna, å andra sidan. I sådant avseende
hade föreslagits, att rullföringsbefälhavaren (sjömanshusombudsmannen)
skulle sända en förteckning över de för året mönstringsskyldiga värnpliktiga
till någon av dessa myndigheter, vilka därefter skulle återsända
förteckningen, försedd med de värnpliktigas senaste adress. Detta förslag
folie dock på den invändningen, att de värnpliktiga själva och synnerligast
sådana, som vistades utom kyrkobokföringsorten, vore bäst i tillfälle
att lämna uppgifter om sin vistelseort och i många fall vore de
enda, som kunde göra det.
Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 sand. 299 höft. (Nr 257.) 3
18
Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 257.
«
Värnpliktskommissionen hade icke kunnat finna något sätt för ernående
av ifrågavarande uppgifter rörande de värnpliktiga, som bättre
och mred mindre besvär för de värnpliktiga själva än den nuvarande
mönstringen tillgodosåge såväl fatens berättigade krav härutinnan som
den enskildes intressen. Att märka vore nämligen, att primäruppgifterna
under alla förhållanden måste lämnas av de värnpliktiga själva. Kommissionen
ansåge det därför vara nödvändigt att bibehålla den årliga mönstringen.
Kommissionen ville emellertid, såsom den (under namn av landstormskommittén)
redan uti ett den 14 december 1916 avgivet betänkande
anmält, gå ett steg längre i avseende å mönstringsskyldigheten och föreslå
densammas utsträckande till landstormen. I berörda betänkande hade
kommissionen yttrat, att det icke rått någon som helst tvekan eller meningsskiljaktighet
härutinnan, att för landstormen borde stadgas mönstrings-
och adressanmälningsskyldighet lika med den, som ålades värnpliktiga
tillhörande beväringen, varjämte kommissionen förklarat sig vara
av dén åsikten, att man icke borde frånsåga sig fördelen av att för
stamrullors och värnpliktssedlars vederbörliga komplettering erhålla uppgifter
direkt från de värnpliktiga själva. Beträffande kommissionens motivering
för mönstringsskyldighetens utsträckande till landstormen hänvisades
till Kung]. Maj:ts proposition n:r 86 till 1917 års riksdag sid. 29—32.
Vid behandling av frågan om lämpligheten av att bibehålla mönstringsskyldigheten
för de värnpliktiga hade värnpliktskommissionen
emellertid överlagt, huruvida icke för vinnande likafullt av de utav riksdagen
angivna syftemål den nuvarande formen för mönstring skulle
kunna undergå förbättring i något eller några avseenden. Så ansåge
kommissionen det vara synnerligen lämpligt att genomföra ett av år
1916 inom lantförsvarsdepartementet tillkallade sakkunniga för verkställande
av utredning rörande förändrad teknik vid arbetet inom rullföringsexpeditionerna
m. m. framställt förslag, att till den nuvarande blanketten
för mönstringsanmälan skulle fogas ett nytt formulär i form av
ett med mönstringsanmälan sammanhängande tjänstebrevkort, ställt till
den värnpliktige, som insänt mönstringsanmälan utan att inskrivningsbok
bifogats, och å vilket vederbörande rullförings- (sjörullförings-) befälhavare
meddelade, dels för värnpliktig, som skulle hänföras till annan
klass, vilken årsklass han tillhörde, dels ock för övriga värnpliktiga, att
mönstringen fullgjorts visst år. I full analogi med vad förhållandet vore
beträffande värnpliktig, som iakttoge personlig inställelse till mönstring
eller i övrigt vid mönstring ingåve inskrivningsbok till vederbörande
mönstringsmyndighet, nämligen att sådan värnpliktig uti sin inskrivningsbok
erhölle medelst av mönäftringsbefälets namnteckning eller
stämpel bestyrkt bevis, att han visst år fullgjort sin mönstringsskyldighet,
opaginerad Kontrollera mot PDF
It)
Kunfjl. Maj:Is Nåd. Proposition Nr 257.
hade ovannämnda sakkunniga sålunda föreslagit införandet av kvitto
från rullföringsbefälet å fullgjord mönstring jämväl för värnpliktig, som
insänt skriftlig mönstringsanmälan, utan att inskrivningsbok bifogats.
Ett par tillägg till det av förenämnda sakkunniga avgivna lörslag
rörande rullföringstekniken ansåge värnpliktskommissionen önskvärda.
Det måste anses vara synnerligen olämpligt att år efter år rullföra till
krigstjänst odugliga personer och att vid mobilisering få mottaga en
mängd värnpliktiga, som omedelbart måste återsändas till hemorten, hör
att undanröja det av riksdagen påpekade missförhållandet, att genom
mönstringsanmälningarna kunskap icke vunnes om vilka värnpliktiga,
som på grund av ådragen kroppsskada eller sjukdom blivit otjänstbara,
borde mönstringsanmälan ock upptaga en anvisning, att värnpliktig, som
så önskade, skulle angiva kroppsfel eller lyte, som kunde föranleda ändring
i hans värnpliktsförhållanden. Härvid skulle läkarintyg bifogas
mönstringsanmälan.
Såsom ett ytterligare medel att vinna bättre resultat av mönstringarna
borde truppbefälet åläggas att i högre grad, än vad för närvarande
redan vore fallet, under de värnpliktigas första tjänstgöring noggrant
undervisa dem om deras skyldigheter med avseende å mönstring
samt vid repetitionsövning göra ytterligare påminnelser härom. Denna
undervisning borde ske i förening med övningar, som skulle bestå uti
ifyllande av anmälningsblanketter.
Då, såsom riksdagen i skrivelsen den 24 februari 1912 anmärkt
samt av de däröver avgivna yttrandena jämväl framginge, till rullföringsmvndigheteraa
mkomna mönstrmgsanmälningar i ganska stor omfattning
visat sig vara ofullständiga eller oriktiga, hade värnpliktskommissionen
upptagit tanken på, att de i desamma förekommande uppgifterna
skulle, såsom förhållandet varit före tillkomsten av 1901 års värnpliktslag
och inskrivningsförordning, bestyrkas av någon person eller
myndighet. Genom kommissionens föranstaltande infordrade uppgifter
rörande utfallet av de värnpliktigas mönstringar under år 1916 inom riket
gåve nogsamt vid handen behövligheten av, att de i mönstringsanmälningarna
förekommande uppgifterna på något sätt bestyrktes, särskilt
i avseende å inskrivningsnummer, namn, födelsedatum och adress.
Emot förslaget att vissa av de i mönstringsanmälan förekommande
uppgifter bestyrktes kunde emellertid flera befogade invändningar göras.
Erfarenheten av, hur otillfredsställande många värnpliktiga uppfyllde sin
mönstringsskyldighet, framkallade lätt misstanken, att, därest föreskrift
utfärdades, att vissa dylika uppgifter skulle bestyrkas, värnpliktig, som
icke lyckats få fatt på" någon, som kunde bestyrka hans uppgifter, lika
gärna avstode från att insända mönstringsanmälan, då han ju i alla fall
20
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 257.
komme att påföras böter. Besväret med anskaffande av bestyrkta uppgifter
komme nog att avskräcka mången värnpliktig. Sjöfarande och
löst folk vore ej alltid i tillfälle att få sina uppgifter i förevarande hänseende
bestyrkta. Man kunde även frukta, att själva proceduren med
uppgifternas bestyrkande verkställdes på ett lättvindigt sätt och således
maste bliva av ringa värde. En annan svårighet med införandet av bestyrkta
mönstrmgsuppgifter bestode däri, att man naturligtvis nödgades
öka antalet av de å bötesförteckningarna upptagna värnpliktiga med dem,
som insänt obestyrkta mönstringsanmälningar, varjämte det spörsmålet
framträdde, huru man skulle förfara med de mönstringsanmälningar, i
v 1 uppgifterna trots bestyrkande visade sig vara oriktiga. I sistnämnda
fall kunde icke gärna någon straffpåföljd förekomma för den
varnphktige, men rullföringsmyndigheten hade ingenting vunnit med
att få uppgifterna bestyrkta. De nu framhållna olägenheterna med förslaget
hade synts kommissionen vara av den beskaffenhet, att kommissionen,
trots de obestridliga fördelar, som därmed vore förenade, icke
ansett sig kunna förorda förslaget.
Otvivelaktigt innebure flera av ovan angivna förslag ökat arbete för
rullfönngsmyndigheterna, men med hänsyn till att därigenom mönstringen
för de värnpliktiga verkligen skulle kunna fylla sitt ändamål, borde alla
betänkligheter att något utvidga arbetsbördan för nämnda myndigheter
få vika. För att rullföringsmyndigheterna emellertid icke i allt för hög
grad skulle betungas vid utfärdande av de föreslagna kvittona å gjorda
mönstringsanmälningar, borde föreskrift lämnas därom, att värnpliktig
skulle å kvittoblanketten ifylla sitt namn och inskrivning^iummer samt
sin postadress.
I detta sammanhang ville värnpliktskommissionen dock framhålla,
att själva organisationen av de myndigheters expeditioner, vilka nu handhade
rullföring och redovisning av de värnpliktiga, nämligen rullföringsexpeditioner
och landstormsområdesbefälhavares expeditioner, vore bristfällig.
Icke minst i samband med det ordnande av de värnpliktigas
mönstrings- och anmälningsplikt, kommissionen föresloge, syntes emelfertid
en omorganisation av dessa myndigheters arbetskrafter vara påkallad.
Kommissionen förutsatte, att frågan härom inom en nära framtid
bleve föremål för utredning.
Kommissionen hade i detta sammanhang jämväl tagit under övervägande
ett^ av 1909 års värnpliktskommission på sin tid framställt
förslag, att åt § 32 värnpliktslagen måtte givas den avfattning, att från
mönstring undantoges icke blott de, som under årets lopp varit i tjänstgöring,
eller som vore inskrivna å sjömanshus och inmönstrade till sjöfart,
Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 257.
21
utan även de, som under årets lopp undergått inskrivning. Såväl med
hänsyn till att flertalet häröver hörda myndigheter yrkat på bibehållande
av mönstringsskyldigheten för ifrågavarande kategori värnpliktiga, som
framför allt till att förevarande spörsmål efter tillkomsten av 1914 års
härordning, enligt vilken tjänstgöringen för de värnpliktiga vid de allra
flesta truppslagen och däribland det största, infanteriet, toge sin början
redan under första året, förlorat väsentligt i betydelse, hade emellertid
kommissionen funnit berörda förslag icke böra föranleda någon åtgärd.
I detta sammanhang ville kommissionen framhålla lämpligheten av
ett förtydligande tillägg till § 32 värnpliktslagen, avseende att, i likhet
med vad som redan funnes stadgat i § 117 mom. 1 inskrivningsförordningen,
uttala, att befrielse från mönstringsskyldighet åtnjötes av de
från fast anställning under året överförda, vilka under samma år fullgjort
någon tjänstgöring såsom värnjiliktiga, och således icke av dylika värnpliktiga,
som under nämnda år fullgjort tjänstgöring såsom fast anställda.
Anledningen till att sistnämnda kategori värnpliktiga icke ansetts böra
åtnjuta dylik befrielse, vore att söka däri, att deras adresser, sedan de
lämnat den fasta anställningen, i regel icke vore käiida för militärmyndigheterna,
ett förhållande, som nog kunde anses vara i viss mån
för handen jämväl i fråga om den förstnämnda kategorien av värnpliktiga.
I enlighet med vad sålunda anförts föreslog värnpliktskommissionen
vissa ändringar i § 32 mom. 1. värnpliktslagen.
Uti sitt över värnplikt^kommissionens betänkande avgivna utlåtande
har chefen för generalstaben erinrat om att han vid upprepade tillfällen
framhållit nödvändigheten av att införa mönstrings- och adressanmälningsskyldighet
för landstormen. Ehuru ett militärt önskemål måste
vara, att personlig inställelse fordrades vid mönstring, syntes kommissionens
förslag dock innebära en förbättring i fråga om landstormens
redovisning.
Mot den föreslagna ändringen av § 32 mom. 1, så att därav klart
framginge, att mönstringsskyldighet förelåge för värnpliktig, oaktat han
under året tjänstgjort såsom fast anställd, hade generalstabschefen icke
något att erinra.
Chefen för marinstaben har uti sitt över kommissionens betänkande
avgivna yttrande förklarat sig icke hava något att erinra mot vad kommissionen
i nu förevarande hänseende föreslagit.
Chefen
för generalstaben.
Chefen
för marinstaben.
22
Kungl. Maj-.ts Nåd. Proposition Nr 257.
Departements
chefen.
Såsom värnpliktskommissionen framhållit, är huvudändamålet med
mönstringen att lämna vederbörande rullföringsmyndigheter tillförlitliga
uppgifter rörande de värnpliktigas vistelseort, adress och yrke samt om
deras värnpliktsförhållanden i övrigt. Dylika uppgifters lämnande utgör
en nödvändig förutsättning för att mobiliseringsverket skall kunna på
ett tillfredsställande sätt fungera. Mönstringsinstitutionen utgör således
ett för krigsberedskapens vidmakthållande nödvändigt led uti en välordnad
härorganisation.
Av den utav värnpliktskommissionen i ärendet verkställda utredningen
torde tydligt framgå, att något annat sätt för erhållande av de
med mönstringen avsedda uppgifter, som bättre och med mindre besvär
för de värnpliktiga själva än det nuvarande mönstringsförfarandet tillgodoser
såväl statens berättigade krav härutinnan som den enskildes
intresse, icke står till buds. Vid sådant förhållande torde, i enlighet med
vad värnpliktskommissionen föreslagit, någon ändring i det nu föreskrivna
tillvägagångssättet för mönstringsuppgifternas införskaffande
icke böra vidtagas.
Ehuru det skulle vara synnerligen önskvärt, därest otillförlitligheten
hos en del mönstringsanmälningar kunde undanröjas, anser jag i likhet
med värnpliktskommissionen icke lämpligt att i sådant syfte ånyo införa
det redan en. gång borttagna stadgandet om att dylika anmälningar
för att vara giltiga skola bestyrkas av någon person eller myndighet.
Erfarenheterna från såväl 1914 års landstormsmobilisering som de därefter
årligen anordnade lagstadgade landstormsövningarna hava till fullo
ådagalagt nödvändigheten av, att den för beväringen hittills stadgade mönstrings-
och adressanmälningsskyldigheten utsträckes jämväl till landstormen.
Frånvaron av varje sådan skyldighet för landstormen medför, att vederbörande
landstormsrullor äro i hög grad ofullständiga och otillförlitliga. Såväl
med hänsyn till angelägenheten av att vid inträffande mobilisering kunna
för militära ändamål fullt tillgodogöra sig den till landstormen hörande
personalen som ur synpunkten av de lagstadgade landstormsövningarnas
behöriga fullgörande torde det vara oundgängligen erforderligt, att vederbörande
militärmyndigheter erhålla i möjligaste mån tillförlitliga uppgifter
även om landstormsmännens vistelseort, adress, yrke och värnpliktsförhållanden.
Jag finner mig därför böra biträda värnpliktskommissionens
förslag, att mönstringsskyldigheten utsträckes att omfatta
jämväl till landstormen hörande värnpliktiga. Värnpliktiga, vilka vid den
nya lagbestämmelsens ikraftträdande redan blivit överförda till landstormen,
torde dock fortfarande böra vara befriade från mönstringsskyldighet.
Mot den föreslagna ändringen av § 32 mom. 1 värnpliktslagen,
avseende att tydliggöra, att värnpliktig, som under året väl tjänstgjort
23
Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 257.
som fast, anställd men icke såsom värnpliktig, är mönstringsskyldig, liar
jag så mycket mindre att erinra, som dylik skyldighet enligt flera av
Kungl. Maj:t avdömda besvärsmål redan nu anses föreligga och motsvarande
bestämmelse jämväl intagits i gällande inskrivningsförordning.
2. Adressanmälningsskyldigheten.
Med hänsyn till att anmälan av värnpliktig rörande tillfällig vistelse
utom kyrkobokföringsorten (före 1901 kompaniområdet) endast
ytterst sällan ägde rum, under det att å andra sidan antalet bestraffningar
för försummelse att fullgöra denna skyldighet, enligt vad statistiken utvisade,
vore helt ringa, samt under framhållande av, att det lör upprätthållande
i allmänhet av hörsamhet mot värnpliktslagens bud ej kunde
vara annat än menligt, att denna lag innehölie en bestämmelse, vars
tillämpning i det närmaste fullständigt åsidosattes, gjorde 1898 års värnpliktskommitté
på sin tid framställning om upphävande av den i § 33
mom. 2 a) i då gällande värnpliktslag stadgade anmälningsskyldigheten.
Denna framställning föranledde emellertid icke någon åtgärd.
Uti åtskilliga av de med anledning av riksdagens förutnämnda
skrivelse den 24 februari 1912 i fråga om mönstringsskyldighetens borttagande
avgivna yttrandena har jämväl framhållits, att skyldigheten att
anmäla vistelse utom kyrkobokföringsorten borde upphävas, emedan den
vore svår att kontrollera och till följd därav delvis kommit ur bruk.
De inom lantförsvarsdepartementet tillkallade sakkunniga för avgivande
av förslag rörande förändrad teknik vid arbetet inom rullföringsexpeditionerna
m. m. hava ansett nödvändigt att skärpa bestämmelserna
rörande värnpliktigs skyldighet jämlikt § 33 mom. 2 a) att anmäla förändring
av adress. Dylik anmälan behövde nu endast göras, därest vistelsen
utom kyrkobokföringsorten överstege en månad, men det vore ur synpunkten
att säkerställa mobiliseringen och jämväl av andra orsaker nödvändigt,
att anmälan gjordes, så snart adressförändringen ägde rum. .
Den föreslagna förändringen innebure, att rullföringsbefälet ständigt
skulle vara underrättat om varje värnpliktigs adress. Detta vore absolut
nödvändigt ur mobiliseringssynpunkt, enär ett stort antal värnpliktiga
eljest icke kunde träffas med inkallelseorder. Med nuvarande bestämmelser
kunde dessutom en värnpliktig, som inkallats enligt § 27 eller
28 värnpliktslagen, under en hel månad hålla sig undan, utan att han
därför kunde lagligen ställas till ansvar. Erfarenheten från den senaste
1898 års
vhrnpliktskommitté.
Yttranden ar
myndigheter
över riksdagens
skrivelse
den 24
februari 1912.
Sakkunniga
rörande rullföringstekniken
m. m.
24
1917 års
värnpliktskommiseion,
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 2.57.
tidens många värnpliktsinkallelser kunde uppvisa otaliga fall av uraktlåten
inställelse på grund av berörda förhållande. Förändringen kunde
syna,s betungande för de värnpliktiga, men detta skäl borde icke få vara
avgörande, då det gällde att säkerställa krigsberedskapen, och betydelsen
härav ävensom av vederbörandes kontakt med rullföringsbefälet måste mera
inskärpas i det allmänna medvetandet.
... Ovannämnda sakkunniga hava ock föreslagit, att den prästerskapet
jämlikt § 33 mom. 2 b) värnpliktslagen åliggande anmälningsskyldigheten
rörande inflyttning till församling eller utflyttning till utrikes ort
av värnpliktig skulle fullgöras icke, såsom för närvarande vore fallet,
månatligen, utan omedelbart, så snart flyttning ägt rum. Erfarenheten
från den senaste tidens värnpliktsinkallelser hade tydligt påvisat behovet
av ändrade bestämmelser jämväl i detta hänseende"
Värnpliktskommissionen har ansett det av ovannämnda sakkunniga
väckta förslaget, att värnpliktig skulle åläggas att omedelbart anmäla
förändring av postadress, vara att föredraga framför ett borttagande av
hela anmälningsförfarandet enligt § 33 mom. 2 a) värnpliktslagen. Ifrågavarande
lagrum borde därför undergå erforderlig ändring. I sammanhang
härmed borde för landstormsmän stadgas adressanmälningsskyldighet
lika med den, som ålades till beväringen hörande värnpliktiga.
För att i det uti 1912 års riksdagsskrivelse angivna syfte söka
minska antalet bestämmelser i förevarande hänseende och därigenom
bättre upprätthålla helgden av de bestående ville kommissionen emellertid
föreslå, att den värnpliktig jämlikt § 124 mom. 1 inskrivningsförordningen
medgivna rättighet att alternativt göra adressanmälan hos
pastorsämbete eller roteman inom det rullföringsområde, den värnpliktige
tillhörde, måtte bortfalla. Av samma skäl syntes det kommissionen vara
olämpligt, att den i § 33 mom. 2 b) värnplikslagen stadgade anmälningsskyldigheten
vid avflyttning till annan ort skulle kunna enligt den
värnpliktiges eget val fullgöras på två olika sätt, antingen hos rullföringsbefälhavaren
eller ock hos pastorsämbete eller roteman. Denna
skyldighet fullgjordes redan nu i regel på det senare sättet, d. v. s.
genom uttagande och avlämnande hos vederbörande myndighet av flyttningsbetyg.
Kommissionen föresloge fördenskull, att värnpliktslagen
§ 33 mom. 2 b) måtte erhålla den avfattning, att det skulle åligga värnpliktig,
som hos vederbörande myndighet uttoge och avlämnade flyttningsbetyg,
att vid avlämnandet av detsamma förete inskrivningsbok
eller annan till upplysning om hans värnpliktsförhållande utfärdad handling,
där ej Konungen för särskilda fall annorlunda förordnade.
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 257. 25
Chefen för generalstaben har ansett värnpliktskommissionens förslag,
att anmälan om postadress och anmälan om flyttning skulle ske omedelbart,
komma att medföra fördelar. Mot föreskriften att inskrivningsbok
eller annan till upplysning om hans värnpliktsförhållande utfärdad
handling skulle av den värnpliktige företes vid uttagande och avlämnande
av llyttningsbetyg vore intet att erinra.
Chefen för marinstaben har icke heller haft något att erinra mot
värnpliktskommissionens förslag.
Av enahanda skäl, som anförts i fråga om mönstringsskyldigheten,
böra landstormsmännen även beträffande ädressanmälningsskyldighet likställas
med värnpliktiga, tillhörande beväringen. Härav betingade ändringar
i § 33 mom. 2 och 3 värnplikslagen torde därför böra vidtagas.
Likaledes finner jag mig böra biträda värnpliktskommissionens förslag,
att de för närvarande medgivna två alternativa sätten för värnpliktig
att fullgöra adressanmälan, såväl då han för längre tid än en
månad vistas utom kyrkobokföringsorten som när han avflyttar till annan
ort, nämligen antingen hos vederbörande rullföringsmyndighet eller hos
vederbörande pastorsämbete, i det förra fallet uttryckt i inskrivningsförordningen
och i det senare i värnpliktslagen, icke vidare böra förekomma,
särskilt som detta medgivande kan sägas hava bidragit till
att sätta ifrågavarande anmälningar hos rullföringsbefälet ur bruk.
Såsom flera av de i ärendet hörda myndigheterna föreslagit, skulle det
visserligen kunna ifrågasättas att helt och hållet upphäva den i § 33
mom. 2 a) stadgade anmälningsskyldigheten, då densamma i stor utsträckning
icke fullgöres. Då emellertid förutnämnda sakkunniga rörande
förändrad teknik vid arbetet inom rullföringsexpeditionerna m. m.
föreslagit en skärpning av nämnda skyldighet därhän, att anmälan skulle
fullgöras omedelbart vid förändring av postadress — ett förslag, som
värnpliktskommissionen funnit sig böra biträda — anser jag lämpligast,
att förevarande stadgande tillsvidare lämnas oförändrat i avvaktan på
resultatet av den praktiska prövning, det av de sakkunniga framställda
förslaget till förändrad rullföringsteknik för närvarande undergår.
Vad beträffar den värnpliktig enligt § 33 mom. 2 b) åliggande anmälningsskyldigheten,
håller jag, i likhet med värnpliktskommissionen,
före, att föreskriften att fullgöra denna skyldighet hos rullföringsmyndigheterna
bör upphöra, då redan nu de allra flesta, för att icke säga
samtliga, dylika anmälningar ske hos pastorsämbetena i sammanhang
med uttagande och avlämnande av flyttningsbetyg. Att, såsom värnBihang
till riksdagens protokoll 1918. 1 saml. 229 käft. (Nr 257.) 4
Chefen
för generalstaben.
Chefen för
marinstaben.
Departements
chefen.
26
Yttranden
av myndigheter
över
riksdagens
skrivelse den
24 februari
1912.
1917 års
värnpliktsJcommission.
Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 257.
pliktskommissionen föreslagit, i förevarande moment i stället införa den
bestämmelsen, att värnpliktig, som hos vederbörande myndighet uttager
och avlämnar flyttningsbetyg, skall vara skyldig att därvid förete inskrivningsbok
eller annan till upplysning om hans värnpliktsförhållande
utfärdad handling, där ej Konungen för särskilda fall annorlunda förordnar,
synes mig däremot icke vara av förhållandena påkallat.
3. Påföljd av uraktlåtenhet att fullgöra mönstrings- eller adress
anmälningsskyldighet.
I nära sammanhang med spörsmålet, huru man skall kunna nedbringa
det av riksdagen i ovannämnda skrivelse den 24 februari 1912
påpekade stora antalet försummelser att fullgöra såväl mönstrings- som
adressanmälningsskyldighet står frågan, huruvida de härför för närvarande
stadgade straffen kunna sägas vara lämpade att upprätthålla aktningen
för dessa för ett effektivt försvar så viktiga åligganden för den värnpliktige.
Flertalet av de myndigheter, som avgivit yttranden med anledning
av riksdagens skrivelse den 24 februari 1912/hava framhållit lämpligheten
av att införa strängare påföljd för åsidosättande av värnpliktslagens
föreskrifter rörande mönstring och adressanmälan och därvid uttalat
sig för skärpning av de nuvarande bötesstraffen. Några av dem
hava jämväl påyrkat effektivare indrivning av ådömda böter, än vad nu
är fallet, samt i sådant syfte föreslagit, att kronobetjäningen eller annan
bötesindrivare skulle erhålla viss procent av de inflytande böterna.
Värnpliktskommissionen har ansett oomtvistligt, att den bötespåföring
för ifrågavarande förseelser, som för närvarande ägde rum i så
stor omfattning, måste förslöa känslan av skam för dylik bestraffning.
Ett sätt att avhjälpa detta missförhållande syntes kommissionen bestå i
att skärpa bötesstraffen samt att medgiva viss bötesandel åt dem, som
indreve böterna. Då man beträffande ett upprepande av ifrågavarande
förseelser icke kunde tillämpa vad som stadgats i fråga om uteblivande
från inskrivning, nämligen att värnpliktig, som gjorde sig skyldig till
sistnämnda förseelse, skulle bota visst belopp första året (= första tjänsteåret
såsom värnpliktig) och ett höjt belopp varje år, han ånyo därmed
beträddes, ansåge kommissionen det vara lämpligast att föreslå ett bötesstraff
för försummad mönstring och för underlåtenhet att fullgöra vad
27
Kung1. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 257.
värnpliktig jämlikt § 33 mom. 2 eller 3 värnpliktslagen .ålåge av 10
kronor för varje gång den värnpliktige gjort sig skyldig till någon av
ifrågavarande förseelser.
I fråga om förslaget att medgiva viss bötesandel åt de personer,
som indreve böterna, hade kommissionen icke frånsett, att detta innebure
en avvikelse från gällande principer på hithörande område, vilka medgåve
andel i bötesbelopp allenast åt åklagare, d. v. s. den myndighet,
på vilkens initiativ och nit det närmast berodde, att en förseelse komme
att beivras. Så vore ju icke förhållandet med bötesindrivare, som endast
hade att fullgöra dem åliggande skyldighet gent emot personer, som
upptagits å vissa av annan myndighet upprättade förteckningar. Men
med hänsyn till att alla utvägar borde anlitas för att söka nedbringa det
■störa antalet mönstringsförsummelser och då personer i värnpliktsåldern
till följd av deras rörlighet i bostadshänseende ofta vid tiden för indrivande
av böter vistades å annan ort än den, där desamma påförts
dem, vilket påkallade ett större nit och ett starkare initiativ från den
indrivandes sida vid ifrågavarande förseelser än vid andra slag av sådana,
hade kommissionen ansett nödigt föreslå, att i förevarande fall de
personer, vilka indreve böterna, måtte tillerkännas bötesandel, som skäligen
borde utgå med 1U av bötesbeloppet, eller 2 kronor 50 öre.
En av kommissionens medlemmar har icke ansett sig kunna biträda
förslaget att tillerkänna de personer, som indriva ifrågavarande böter,
bötesandel, med hänsyn till den avvikelse från härutinnan gällande principer,
som detta förslag skulle innebära. Övriga av kommissionen förordade
utvägar att söka minska det störa antalet bötespåföringar för försummelser
mot värnpliktslagens bestämmelser syntes dessutom vara tillfyllest
för avhjälpande av detta missförhållande.
Chefen för generalstaben har förklarat sig icke hava något att erinra
mot vad värnpliktskommissionen i förevarande hänseende föreslagit.
Åven chefen för marinstaben har förklarat sig biträda värnpliktskommissionens
förslag. I sammanhang härmed har marinstabschefen
hemställt, att då värnpliktig icke vore skyldig att personligen inställa
sig till mönstring, de i § 41 mom. 1 förekommande uttrycken »inställa
sig till» och »utebliver» måtte utbytas mot »fullgöra» och »uraktlåter
detta».
I likhet med värnpliktskommissionen anser jag en höjning av bötesbeloppen
för försummad mönstring och försummad anmälningsskyldig
-
Chefen
för generalstaben.
Chefen för
marinBtaben.
Departements
chefen.
28
Nuvarande
bestämmelser.
Framställningar
av
vissa militära
myndigheter.
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 257.
het från fem kronor till tio kronor vara av förhållandena påkallad. Jagtillåter
mig erinra därom, att en dylik höjning av Kungl. Alaj:t föreslogs
redan vid 1901 års riksdag.
Det av värnpliktskommissionen framställda förslaget att tillerkänna
viss bötesandel åt de personer, som indriva böterna, finner jag
mig icke kunna biträda. En dylik anordning skulle nämligen, såsom
kommissionen även själv medgiver, innebära en avvikelse från den i
gällande lagstiftning fastslagna principen, att andel i bötesbelopp utgår
allenast till åklagare, d. v. s. den myndighet, på vilkens initiativ och
nit det närmast beror, att en förseelse beivras.
Emot de av chefen för marinstaben föreslagna redaktionella ändringarna
i § 41 mom. 1 har jag icke något att erinra.
II.
Utbildningstid för värnpliktig, som först efter inskrivningen, men före början
av första tjänstgöring (tjänstgöring i en följd) avlagt studentexamen
eller i värnpliktshänseende skall likställas med student.
Enligt gällande värnpliktslag hava studenter och med dem i värnpliktshänseende
likställda längre utbildningstid än övriga värnpliktiga.
Stadganden härom återfinnas i § 27 mom. 1 B samt mom. 2 B och C
vämpliktslagen. Ifrågavarande lagrum angiva förstnämnda kategorier
på följande sätt:
»Vapenför värnpliktig, vilken avlagt studentexamen eller erhållit avgångsbetyg
från gymnasiets tredje ring vid allmänt läroverk eller som vid annan läroanstalt
förvärvat ett kunskapsmått, som, enligt vad Konungen förordnar, skall anses
däremot svara, så ock vapenför värnpliktig, som vid navigationsskola avlagt
•sjökaptens- eller styrmansexamen eller å maskinistavdelning annan examen an
maskinistexamen av tredje klass».
»Ii;ke vapenför värnpliktig, vilken avlagt studentexamen eller erhållit avgångsbetyg
från gymnasiets tredje ring vid allmänt läroverk eller som vid annan
läroanstalt förvärvat ett kunskapsmått, som, enligt vad Konungen förordnar, skall
anses däremot svara».
»Icke vapenför värpliktig, som vid navigationsskola avlagt sjökaptens- eller
styrmansexamen eller å maskinistavdelning annan examen än maskinistexamen av
tredje klass.»
Uti underdånig skrivelse den 7 mars 1916 anförde befälhavaren för
Skövde rullföringsområde, att bland inskrivningsskyldiga värnpliktiga
ofta funnes en del elever vid folkskoleseminarier, läroverk o. s. v., som
opaginerad Kontrollera mot PDF
21*
Kung]. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 2.57.
begärde uppskov med tjänstgöring på grund av studier, men som vid
inskrivningen ännu icke hunnit sa långt, att de vore likställda med studenter.
Genom studiernas fortsättande hade de emellertid ofta nog,
innan deras första tjänstgöring skulle börja och till och med innan första
tjänstgöringen för under året inskrivna vapenföra studenter enligt nu
gällande bestämmelser toge sin början, nått ett sådant kunskapsmått, att
de borde tillhöra kategorien studenter och likställda. Med nu gällande
bestämmelser finge de likvisst alla göra sin värnplikt enligt värnpliktslagen
§ 27 1 A och icke enligt 1 B. De komme således icke att fullgöra
den längre tjänstgöring, som för värnpliktiga med deras kunskaper
avsetts. Särskilt bleve detta förhållandet med de flesta seminarieelever.
Enligt gjorda erfarenheter tillhörde det nämligen undantagen,
att en 20-åring redan hunnit till seminariets högsta klass, varigenom
han bleve likställd med student. Då seminarieeleverna så gott som alltid
begärde uppskov med första tjänstgöringen, bleve följden den, att
nära nog hela landets folkskollärarkår, som i verkligheten avsåges för
studentutbildning, i stället Unge samma utbildning som den stora massan
värnpliktiga.
Jämväl befälhavaren för Norrbottens inskrivningsområde, tj. f. chefdi
för fjärde arméfördelningen, militärbefälhavaren pa Gottland och chefen för
marinstaben hava i särskilda skrivelser den 19 april, den 6 augusti och den
17 november 1917 samt den 12 januari 1918 gjort framställningar med anledning
av berörda missförhållande. Befälhavaren för Norrbottens inskrivningsområde
har därvid framhållit, att vid inskrivnings förrättningarna förekommit
ett rätt stort antal studerande vid högre allmänt läroverk och vid folkskoleseminårium,
vilka ej varit berättigade att inskrivas såsom studenter och
fördenskull måst inskrivas såsom vanliga värnpliktiga, men på grund
av studier medgivits uppskov med första tjänstgöring. Värnpliktslagen
medgåve ej uppskov med inskrivning på grund av studieskäl, endast uppskov
med tjänstgöring. Skulle ifrågavarande värnpliktiga i stället kunna
medgivas uppskov med inskrivning, vore de vid studiernas avslutande,
då de skulle inskrivas, att hänföra till »studenter». Som förhållandet
nu vore, ginge armén miste om en väsentligt stor procent befäl, vilket
ej kunde vara lämpligt i dessa befälsbristens dagar. Nämnde befälhavare
hemställde fördenskull, att § *16 i värnpliktslagen måtte ändras
därhän, att uppskov med inskrivning kunde beviljas jämväl för studieskäl
åt i de allmänna läroverken, tekniska elementarskolorna och folkskoleseminarierna
studerande ungdom, intill dess de fyllde fordringarna
för att inskrivas såsom studenter och med dem i värnpliktshänseende
likställda.
30
Kungl.'' Maj:ts Nåd. Proposition Nr 257.
Chefen för Uti med anledning härav avgivet yttrande anförde chefen för gene
®
ralstaben, att värnphktslagen med student och likställd avsåge icke en
dast
sådan yngling, som vid inskrivningen redan avlagt kunskapsprov,
varigenom han blivit att hänföra till nämnda kategori. Emellertid innehölle
in skrivnings förordningen icke någon föreskrift om, huru skulle förfaras
med dem, som under tiden mellan inskrivningen och första tjänstgöringens
början genom avlagda kunskapsprov borde hänföras till studenter
och med dem likställda. Detta vore givetvis att anse såsom en brist,
och borde § 81 mom. 4 i nämnda förordning ändras, så att överföringtill
klass B skulle äga rum av alla studenter och likställda. Däremot
ansåge generalstabschefen en ändring av värnpliktslagen, på sätt befälhavaren
för Norrbottens inskrivningsområde föreslagit, varken lämplig
eller erforderlig.
1917 års värnpliktskommiösion.
Värnpliktskommissionen har funnit de gjorda framställningarna oförtydbart
giva vid handen, att ett missförhållande i förenämnda hänseende
ägde rum. Förhållandena gestaltade sig för närvarande sålunda, att
av de värnpliktiga, som efter inskrivning avlagt studentexamen eller
därmed jämförlig examen, de, som önskade överföring till klass B, på
underdånig ansökning överfördes, under det att de, som ej önskade dylik
överföring, fortfore att tillhöra viss årsklass. Man finge givetvis utgå
från att avsikten med värnpliktslagens hithörande bestämmelser vore,
att alla de, som förvärvat ett visst kunskapsmått och lämplig allmänbildning,
oberoende av personliga önskemål skulle genom en viss längre
utbildningstid tillgodogöras krigsmakten i underbefälsställning. Att detta
varit riksdagens mening vid antagandet av den nya härordningen 1914,
kunde anses framgå såväl av propositionen n:r 58 till 1914 års senare
riksdag som av den i propositionen n:r 59 till samma års riksdag intagna
motivering till § 17 mom. 1 av nu gällande värnpliktslag.
I likhet med chefen för generalstaben hölle värnpliktskommissionen
före, att den av befälhavaren för Norrbottens inskrivningsområde angivna
utvägen att lösa frågan icke vore lämplig, då den skulle ytterligare
inveckla de redan nu alltför olikartade förhållandena vid inskrivningsförrättningarna.
Då syntes det vara lättare att beträda den i och med tillkomsten
av nuvarande värnpliktslag i fråga om å sjömanshus inskriven värnpliktig
angivna vägen, att dylik värnpliktig, som gjorde sannolikt, att han
inom ett år efter inskrivningen komme att söka inträde i viss klass
vid navigationsskola, kunde erhålla uppskov med första tjänstgöring. Det
måste emellertid innebära stor svårighet för ifrågavarande kategorier
Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 257.
31
värnpliktiga att kunna visa sannolikheten av, att något av de i § 2 mom.
1 inskrivningsförordningen angivna kunskapsmått skulle ernås av dem
inom viss tid, särskilt vad beträffade eleverna vid folkskoleseininarier
och lantbruksinstituten vid Ultima och Alnarp, enär den sedvanliga levnadsåldern
vid avläggande av avgångsexamen vid dessa läroanstalter
vore liera år högre än inskrivningsåldern 20 år. Av denna anledning
ansåge kommissionen, att jämväl denna väg till frågans lösning måste
övergivas.
Då av en del bestämmelser i gällande inskrivningsförordning framginge,
att inga andra värnpliktiga än de, som vid inskrivningsförrättningen
vore hänförliga till de i värnpliktslagen § 27 mom. 1 B och C samt
mom. 2 B och C och inskrivningsförordningen § 2 omförmälda kategorier
skulle undergå den för studenter och med dem likställda föreskrivna längre
tjänstgöring, och man dittills ansett, att de vid inskrivningen för en
värnpliktig rådande förhållanden skulle vara normerande för hans utbildningstid,
syntes det kommissionen lämpligast, att, i likhet med vad chefen
för generalstaben föreslagit, erforderligt tillägg gjordes till inskrivningsförordningen
§ 81. Därjämte borde emellertid i värnpliktslagen intagas bestämmelser,
som angåve utbildningstiden för ifrågavarande kategori av värnpliktiga,
som omfattade såväl vapenföra som icke vapenföra. Värnpliktslagen
§ 27 mom. 1 B samt mom. 2 B och C borde alltså erhålla en lydelse,
som angåve, att jämväl värnpliktig, som först efter inskrivningen men före
påbörjandet av första tjänstgöring (tjänstgöring i en följd) avlagt studentexamen
eller blivit i värnpliktshänseende likställd med student, skulle
fullgöra den för såväl vapenföra som icke vapenföra värnpliktiga studenter
och med dem likställda föreskrivna längre tjänstgöring.
I detta sammanhang ansåge kommissionen sig böra framhålla ettannat
förhållande, som borde vinna rättelse. Värnpliktslagen § 27 mom.
1 C lydde:
»Vapenför värnpliktig, vilken vid inskrivningsförrättningen, på sätt Konungen
närmare förordnar, visar sig äga förutsättningar för utbildning till plutonchef eller
motsvarande befattning, må fullgöra sin värnpliktstjänstgöring på sätt under B
föreskrives, ändå att han icke avlagt där omförmält kunskapsprov. Har sådan värnpliktig,
enligt vad i § 6 mom. 3 sägs, blivit inskriven redan det år, då han fyllde
aderton eller nitton år, är han skyldig att fullgöra sin värnpliktstjänstgöring enligt
bestämmelserna under B».
Nämnda lagrum avsåge således en värnpliktig, som, ehuru han icke
avlagt de i mom. 1 B omförmälda kunskapsprov, frivilligt ville fullgöra
den för studenter och med dem likställda föreskrivna längre tjänstgöringen.
Men denna möjlighet förefunnes för en sådan värnpliktig en
-
32
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 257.
ligt lagtextens ordalydelse allenast, därest han framställde sådan begäran
vid inskrivningsförrättningen, d. v. s. det tillfälle då han inskreves. Då
denna rättighet emellertid ock borde tillkomma värnpliktig, som vid inskrivningen
av studieskäl erhållit uppskov med tjänstgöring och vid en följande
inskrivningsförrättning visade sig kunna uppfylla de i mom, 1 C
angivna förutsättningar, samt det tillika kommit till kommissionens kännedom,
att värnpliktig, som först efter avslutandet av inskrivningsförrättning
förvärvat nämnda förutsättningar, framställt sådan begäran hos
Kungl. Maj:t, ansåge kommissionen lämpligt, att detta moment av § 27
värnpliktslagen erhölle sådan ändrad lydelse, att dylik begäran skulle av
vapenför värnpliktig kunna framställas även vid annan inskrivniugsförrättning
än den, där han inskreves, samt jämväl hos befälhavaren för
det inskrivnings- eller sjörullföringsområde, den värnpliktige tillhörde,
vilken myndighet i så fall skulle göra underdånig hemställan om den
värnpliktiges tilldelning till viss truppavdelning och tjänst.
Chefema för Cheferna för generalstaben och marinstaben hava förklarat sig icke
Beoch mari^-''1 hava något att erinra mot de av värnpliktskommissionen framställda
staben. förslagen.
Departements- Av den lämnade redogörelsen torde till fullo framgå, att ett misschefen.
förhållande beträffande värnpliktiga studenters och med dem likställdas
tjänstgöring föreligger, vilket är av beskaffenhet att snarast böra undanröjas.
Erforderliga ändringar torde därför i enlighet med kommissionens
förslag böra vidtagas i § 27 mom. 1 B samt mom. 2 B och C.
Mot det av värnpliktskommissionen framställda förslaget till ändring
av § 27 mom. 1 C har jag icke något att erinra.
III.
Förtydligande tillägg till § 22 värnpliktslagen.
Inskrivningsrevisions åligganden finnas angivna i § 22 värnpliktslagen.
Enligt nämnda § åligger det revisionen bland annat
a) att pröva och avdöma besvär mot inskrivningsnämnds beslut;
b) att granska och, där så skäligt finnes, ändra sådana inskrivningsnämnds
beslut, rörande vilka avvikande meningar eller yrkanden äro till protokollet antecknade,
ävensom varje beslut rörande ärende, som omförmäles i § 19 mom. 1 c).
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 257. •>•5
Uti skrivelse den 10 april 1916 anförde befälhavaren för Gävleborgs
inskrivningsområde följande:
Vid inskrivning inom Bollnäs rnllföringsområde år 1916 hade vissa
i inskrivningsförordningen § 32 föreskrivna bestämmelser rörande tilldelning
av inskrivna värnpliktiga icke iakttagits. Detta fel hade upptäckts
vid förarbetena till inskrivningsrevisionen, och med anledning härav hade
inskrivningsbefälhavaren hemställt hos revisionen om rättelse härutinnan.
Inskrivningsrevisionen hade emellertid ansett sig lagligen förhindrad att
verkställa sådan rättelse, samt till stöd härför anfört bland annat, att §
22 värnpliktslagen, där inskrivningsrevisionens åligganden uppräknats,
icke medgåve att göra den ifrågasatta ändringen.
Att det föreliggande fallet icke kunde inpassas uti någon av punkterna
a)—e) av § 22 värnpliktslagen vore otvivelaktigt riktigt. Men
skulle lagstiftarens mening varit att medgiva revisionen tillrättaläggandet
av nämndernas felaktiga förfaranden endast i sådana fall, då värnpliktig
besvärade sig däröver, men däremot förmena densamma sådan
rätt, då felaktigheter påvisades av någon revisionens ledamot, komme
man till absurda konsekvenser. Felaktigheter ännu större och till sina
följder ännu menligare än den omförmälda skulle av revisionen lämnas
oberörda, därest de upptäcktes inom revisionen, varemot de skulle kunna
rättas på en enskild värnpliktigs initiativ.
Skulle liknande erfarenheter i fråga om inskrivningsrevisioners godtagande
av nämnders författningsstridiga tillvägagående vara gjorda jämväl
annorstädes, ansåge inskrivningsbefälhavaren ett tillägg till § 22
värnpliktslagen vara av behovet påkallat, varigenom intet rum lämnades
för tvivel om revisions befogenhet och skyldighet att rätta vad till dess
kännedom bragtes angående fel i lägre inskrivningsinstans.
I avgivet yttrande instämde chefen för sjätte arméfördelningen i
vad inskrivningsbefälhavaren anfört.
Chefen för generalstaben förklarade i infordrat utlåtande, att ingen
annan åtgärd syntes böra vidtagas, än att vederbörande inskrivningsnämnd
förständigades att förfara enligt gällande bestämmelser.
Värnpliktskommissionen har anfört, att, ehuru några liknande erfarenheter
i förevarande hänseende icke försports från andra inskrivningsområden
inom riket, samt den åsikten icke kunde anses vara oberättigad,
att en reviderande myndighet, såsom den ifrågavarande, oavsett ordalydelsen
av § 22 värnpliktslagen, vore oförhindrad att rätta ett av lägre
Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 saml. 229 häjt. (Nr 257.) 5
Framställ ning
av befälhavaren
för Gävleborgs
inskrivningsomr&de.
Chefen för
sjätte arméfördelningen.
Chefen för
generalstaben.
1917 års
värnpliktskommission.
34
Chefen för
generalstaben.
Chefen för
marinstaben.
Departements
chefen.
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 257.
inskrivningsinstans begånget misstag, syntes likvisst inskrivningsrevisionen
böra uttryckligen tillerkännas befogenhet i förevarande avseende,
varför kommissionen hemställde om vidtagande av en utav den gjorda
framställningen betingad ändring i § 22 värnpliktslagen.
Chefen för generalstaben har, i enlighet med vad han förut uttalat,
funnit den av värnpliktskommissionen föreslagna ändringen av § 22 värnpliktslagen
icke erforderlig.
Chefen för marinstaben har däremot förklarat sig icke hava något
att erinra mot kommissionens förslag.
För undanröjande av varje tvekan därom, att uti inskrivningsrevisions
åligganden jämväl ingår att av eget initiativ rätta av inskrivningsnämnd
begångna felaktigheter, anser jag, i likhet med värnpliktskommissionen,
att en uttrycklig bestämmelse härom bör inflyta i lagen. Den
av kommissionen i sådant syfte föreslagna bestämmelsen synes mig emellertid
vara allt för allmänt hållen. Lämpligast torde vara att i förevarande
paragraf inrymma en särskild punkt av innehåll, att det skall åligga inskrivningsrevision
att verkställa rättelse beträffande sådana av inskrivningsnämnd
begångna misstag, som kommit till revisionens kännedom.
IV.
Bestämmelser i syfte att landstorsinan, som vistas utom eget landstormsområde,
må kunna fullgöra övning med landstorm från annat inskrivningsområde
än det han tillhör.
Enligt § 36 mom. 1 värnpliktslagen är värnpliktig, som tillhör
landstormen, skyldig att, på sätt Konungen närmare förordnar, under
fredstid för sin utbildning deltaga i en landstormsövning om fem dagar.
De närmare bestämmelserna rörande landstormsövningens fullgörande
återfinnas i förordningen angående landstormen den 23 december
1915.
Beträffande landstormens tjänstgöringsområde stadgas i § 37 värnpliktslagen
följande:
»Landstormen må icke föras utom eget och närmast tillgränsande inskrivningsomräden,
dock att till landstormen hörande värnpliktig, som erhållit sin utbildning
vid marinen, må, aven utom sagda inskrivningsområden, användas för
det lokala kustförsvaret».
Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 257.
35
Uti underdånig skrivelse den 22 december 1916 anförde chefen för
fjärde arméfördelningen, att lian med stöd av bestämmelserna i § 18
mom. 4 landstormsförordniugen i nämnda månad anordnat en ny övningsomgång
inom Stockholms och Örebro inskrivningsområden. Emellertid
hade befälhavaren för Stockholms inskrivningsområdo, efter det att
den nya övningsomgången ägt rum, anmält, att fortfarande omkring 200
landstormsmän icke inställt sig till genomgående av landstormsövning.
På grund härav hemställde arméfördelningschefen, bland annat, om vidtagande
av sådan ändring i landstormsförordniugen, att landstormsman,
som utebleve från särskilt anordnad senare tjänstgöringsomgång eller
övning, måtte kunna inkallas till motsvarande övning under året därpå,
även om hans årsklass eller det landstormsområde, han tillhörde, då icke
inkallades.
Uti underdånig skrivelse den 26 februari 1917 anförde arméfördelningschefen
vidare, att det kommit till hans kännedom, att orsakerna
till det talrika uteblivandet vore att söka däri, att en stor del landstormsmän
vid tiden för övningsomgångarna vistades utanför eget inskrivningsområde.
Genom dels obekantskap om anordnandet av ifrågavarande
övningar, dels ohåga att för en så kort övning underkasta sig
de med inställelse å den kanske långt avlägsna tjänstgöringsorten (samlingsplatsen)
förenade kostnaderna, komme denna kategori landstormsmän
i kanske icke ringa utsträckning att ej inställas till övning förrän
under 42:dra levnadsåret.
Åven om genom stadgande av mönstringskyldighet för landstormsmännen
det förstnämnda skälet till uteblivande skulle bortfalla, därigenom
att utanför landstorinsområdet vistande landstormsmän kunde erhålla
inställelseorder, kvarstode dock kostnadsfrågan som det svåraste
hindret för inställelse. Det syntes därför vara önskvärt, att landstormsman
gåves tillfälle att, i enlighet med vad i inskrivningsförordningen §
94 stadgades rörande beväringen tillhörande värpliktig, få fullgöra honom
åliggande tjänstgöring inom annat än eget inskrivningsområde.
Arméfördelningschefen hemställde därför om vidtagande av vissa iör undanröjande
av berörda missförhållande erforderliga ändringar i inskrivningsförordningen
och landstormsförordningen.
Uti över ifrågavarande framställningar avgivna utlåtanden anförde
chefen för generalstaben, att det kunde ifrågasättas, huruvida landstormsman
kunde med hänsyn till bestämmelsen i värnpliktslagen § 37 inkallas
till landstormsövning utom eget och angränsande inskrivningsområden.
Betydelsen av att tvivel i denna fråga icke lörefnnnes, tram
-
Framställningar
av
chefen för
fjiirde arméfördelningen.
Chefen för
generalstaben.
1917 års
▼ärnpliktskommission.
36 Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 257.
trädde särskilt i det fall, att landstormsman, efter att på egen begäran
hava inkallats till fullgörande av landstormsövning inom sådant område,
sedan underläte att inställa sig.
I övrigt hade chefen för generalstaben intet att erinra däremot, att
landstormsman finge, då skäl därtill förelåge, fullgöra landstormsövning
utom eget inskrivningsområde. Då det emellertid vore av särskild betydelse,
att landstormsman, som erhållit förordnande eller utsetts till
befäl av officers tjänstegrad (tjänsteklass), tjänstgjorde inom det landstormsområde,
där tjänstgöring vid mobilisering vore avsedd att äga
rum, borde sådan landstormsman endast i trängande fall erhålla medgivande
att fullgöra landstormsövning inom annat än det område, inom
vilket han eljest skulle hava tjänstgjort. För ett slutgiltigt ordnande
av trågan kunde emellertid, såsom ovan framhållits, värnpliktslagen §
37 anses stå hindrande. Då denna paragraf även ur andra synpunkter
måste betecknas såsom föråldrad, syntes densamma böra upphävas.
För den händelse Kungl. Maj:t skulle finna, att inkallelse till landstormsövning
kunde, utan hinder av § 37 värnpliktslagen, efter av landstormsman
därom gjord ansökan äga rum till landstormsövning utom
eget och tillgränsande inskrivningsområden, överlämnade generalstabschefen
tillika förslag till reglerande bestämmelser i fråga om medgivande
för landstormsman att fullgöra landstormsövning med landstorm,
tillhörande annat inskrivningsområde, än det han tillhörde.
Då, enligt vad värnpliktskommissionen inhämtat, landstormsmän i
stor utsträckning utebleve från de lagstadgade landstormsövningarna, hemställde
kommissionen, att för förebyggande av detta missförhållande inskrivningsförordningen
och landstormsförordningen måtte undergå erforderliga
ändringar.
I likhet med chefen för generalstaben ansåge värnpliktskommissionen
det. vidare erforderligt, att frågan, huruvida § 37 värnpliktslagen,
enligt vilken landstormen icke finge föras utom eget och närmast tillgränsande
inskrivningsområden, stode hindrande i vägen för vidtagande
av berörda ändringar i nämnda förordningar, bleve fullgiltigt löst. Då
tvivel i sådant hänseende kunde tänkas uppkomma, därest någon ändring
av ifrågavarande paragraf i värnpliktslagen samtidigt icke vidtoges,
syntes det vara lämpligt, att, för genomförandet av de utav kommissionen
förordade ändringarna i inskrivningsförordningen och landstormsförordningen,
§ 37 värnpliktslagen erhölle ett tillägg, utvisande,
att däri meddelad bestämmelse angående landstormens tjänstgöringsområde
icke lade hinder i vägen för att landstormsman, som önskade full
-
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 2.r>7.
37
göra landstormsövning inom annat inskrivningsområde än det han tillhörde,
kunde efter ansökan erhålla tillstånd därtill. Landstormsman,
som erhållit förordnande eller utsetts till befäl av officers tjänstegrad
(tjänsteklass), borde, såsom chefen för generalstaben framhållit, dock endast
i trängande fall erhålla dylikt tillstånd.
Däremot ansåge kommissionen chefens för generalstaben yrkande,
att § 37 värnpliktslagen måtte upphävas, icke i detta sammanhang böra
upptagas till prövning.
Chefen för generalstaben har uti sitt över värnpliktskommissionens
förslag avgivna yttrande anfört, att § 37 borde, såsom av honom vid
upprepade tillfällen framhållits, utgå ur värnpliktslagen. I varje fall vore
det icke tillfyllest även för ett lämpligt anordnande av landstormens fredsövningar
att, såsom värnpliktskommissionen föreslagit, inskränka de tillfällen,
då landstormsman finge föras utom eget och angränsande inskrivningsområden,
till de tillfällen, då han därom gjorde ansökan. Vederbörande
myndighet borde äga rätt att anbefalla detta, bland annat för att
de, som förut uteblivit, skulle kunna sammanföras arméfördelningsvis till
särskilt anordnade övningar (landstormsförordningen § 18 mom. 4).
Chefen för marinstaben har förklarat sig icke hava något att erinra
mot värnpliktskommissionens i förevarande hänseende framställda
förslag. I
I likhet med värnpliktskommissionen anser jag icke lämpligt att i
detta sammanhang upptaga frågan om upphävande av det i § 37 värnpliktslagen
stadgade förbudet mot att föra landstormen utom eget eller
närmast tillgränsande inskrivningsområden. Detta förbud står nämligen
i mycket nära sammanhang med spörsmålet om landstormsbefälets utbildningsståndpunkt.
Ett upphävande av samma förbud bör enligt min
uppfattning icke sättas i fråga, förrän landstormens befälsfråga blivit på
ett tillfredsställande sätt löst.
Däremot finner jag mig böra biträda det av värnpliktskommissionen
framställda ändringsförslaget. Därigenom beredes, med visst av generalstabschefen
och kommissionen angivet undantag, landstormsman, som
så önskar, tillfälle att, i likhet med vad för närvarande är fallet med
beväringsman, fullgöra tjänstgöring inom det inskrivningsområde, där
han vistas. Såväl härav som av övriga utav de militära myndigheterna
i andra hänseenden angivna missförhållanden beträffande landstormsmäns
tjänstgöringsskyldighet betingade reglerande bestämmelser i landstorms
-
Chefen för
generalstaben.
Chefen för
marinstaben.
Departements
chefen.
38
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 257.
och inskrivningsförordningarnä torde, efter det ifrågavarande paragraf i
värnpliktslagen undergått ändring, få inflyta i nämnda förordningar.
V.
Utsträckt giltighetstid för ett av sjörullföringsbcfälhavare jämlikt § 19 mom.
3 värnpliktslagen meddelat beslut rörande inskrivning av värnpliktig, som
med laga förfall varit frånvarande från inskrivningsförrättning.
Nuvarande
bestämmelser.
Uti § 19 mom. 3 och 4 värnpliktslagen stadgas följande:
.*3-, Under den del av året, som infaller emellan inskrivningsnämndens och
mskrivningsrevisionens sammanträden, må för inskrivning av värnpliktiga, som
uteblivit från den i § 13 omförmälda inskrivningsförrättning, de åligganden och
befogenheter, som enligt mom. 1 tillhöra inskrivningsnämnd, i den omfattning
och i enlighet med de närmare föreskrifter, Konungen meddelar, utövas av insknvningsbefälhavaren
eller, beträffande å sjömanshus inskrivna värnpliktiga av
sj örullf öringsbefälhavaren.
Beslut, som av områdesbefälhavaren i sådant ärende meddelas, skall underställas
inskrivningsrevisionen och må ej gälla, förrän detsamma blivit av revisionen
prövat.
4. Sjörullf öringsbefälhavare må, även under den del av året, som infaller
emellan inskrivningsrevisions sammanträde, och näst infallande inskrivningsförrättning,
utöva i mom. 3 omförmälda åligganden och befogenheter beträffande å
sjömanshus inskriven värnpliktig, vilken med laga förfall varit frånvarande från
mskriYningsförrättning för sjömanshus eller som haft fast anställning såsom siökadett
eller kustartillerikadett. ^
Under nu nämnd tid må jämväl inskrivningsbefälhavare beträffande å sjömanshus
icke inskriven värnpliktig, som haft fast anställning såsom sjökadett
eller kustartillerikadett, utöva i mom. 3 omförmälda åligganden och befogenheter.
Beslut, som av sj örullf öringsbefälhavare eller inskrivningsbefälhavare i såuant
fall meddelas,
prövat. >
Enligt 1885 års värnpliktslag kunde värnpliktig, som med eller utan
laga föitall uteblivit från inskrivningsförrättning, icke bliva inskriven förr
än vid följande års inskrivningsförrättning.
För att möjliggöra inskrivning av sådan värnpliktig under den del av
året, som infaller emellan inskrivningsnämndens och inskrivningsrevisionens
sammanträden, upptogs moment 3 av förevarande paragraf i 1901
års värnpliktslag. År 1911 tillkom moment 4, innefattande däri angiven
utvidgning av den enligt moment 3 vederbörande sjörullföringsbefälhavare
lämnade rättighet att provisoriskt verkställa inskrivning av vissa
värnpliktiga. Denna bestämmelse, som endast avsåg värnpliktiga, som
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 257. 3!)
inskrivits å sjömanshus, åsyftade, enligt vad framgår av lagutskottets
vid 1911 års riksdag utlåtande (n:r 39), att underlätta de svårigheter,
som mötte särskilt för sjömännen att inställa sig vid de vanliga
inskrivningsförrättningarna, och att förebygga de allvarsamma olägenheter,
som kunde uppstå för dem genom uteblivande därifrån. Lydelsen
av ifrågavarande båda moment i § 19 värnpliktslagen blev oförändrad
i 1914 års värnpliktslag, till dess år 1917 gjordes en utvidgning
av moment 4, innebärande dels enahanda bemyndigande för sjörullföringsbefälhavare
att under i momentet nämnd tid verkställa inskrivning
jämväl av å sjömanshus inskriven värnpliktig, som haft fast anställning
såsom sjökadett eller kustartillerikadett, dels ock bemyndigande
för inskrivningsbefälhavare'' att under samma tid utöva de i moment 3
omförmälda åligganden och befogenheter beträffande å sjömanshus icke
inskriven värnpliktig, som haft fast anställning såsom sjökadett eller
k ustartillerikadett.
Inskrivningsrevisionens ordinarie sammanträde skulle enligt 1901
års inskrivningsförordning äga rum så snart lämpligen ske kunde, sedan
tiden för anförande av besvär över årets sista inskrivnings förrättning
inom inskrivningsområdet jämte inom detsamma belägna sjömanshus
gått till ända. Men därjämte skulle inskrivningsrevision, därest
Kungl. Maj:t funne gott så förordna, för prövning av, beslut, som jämlikt
§ 19 mom. 3 värnpliktlagen meddelats av inskrivningsbefälhavaren,
ånyo sammanträda vid tiden för början av tjänstgöringen vid infanteriet
samt för prövning av beslut, som i sådant ärende meddelats av sjörullföringsbefälhavare,
å fjortonde dagen efter den dag, å vilken till allmän
tjänst i flottan inskrivna beväringsmän iuryckt till tjänstgöring.
Enligt bestämmelserna i nu gällande inskrivningsförordning (§ 57) skall
inskrivningsrevision däremot hava tre sammanträden om året. Först
Sammanträder revisionen, sedan tiden för anförande av besvär över årets
sista inskrivningsförrättning inom inskrivningsområdet gått till ända,
dock icke tidigare än den 8 april. Sedermera skall revisionen efter av
vederbörande inskrivningsbefälhavare gjord framställning sammanträda
under oktober månad för att pröva beslut i ärende, som omförmäles i
§ 19 mom. 3 värnpliktslagen. Slutligen skall revisionen på förslag av
regements- eller kårchef vid infanteriet eller trängen eller chef för intendenturtrupp
dessutom sammanträda för att verkställa den i § 22 d)
värnpliktslagen omförmälda uttagning av värnpliktiga för utbildning till
underbefäl och fackmän. Sådant sammanträde skall hållas senast under
sjunde veckan efter första tjänstgöringens början vid vederbörlig truppavdelning.
40
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 257.
Framställning Uti skrivelse den 7 mars 1917 anförde chefen för marinstaben
av chefen för p- i* j
m arinstaben. * Ö lj 3/H QG.
På grund av bestämmelserna i inskrivningsförordningen § 57
mom. 3 angående inskrivningsrevisions sammanträde senast under sjunde
veckan efter första tjänstgöringens början vid vederbörlig truppavdelning
— vilket sammanträde för närvarande i allmänhet ägde rum i
mitten av december månad — hade den tidrymd, under vilken bestämmelsen
i värnpliktslagen § 19 mom. 4 ägde tillämpning, blivit i avsevärd
grad förminskad. Detta hade haft till följd, att de värnpliktiga,
vilka med laga förfall varit frånvarande från inskrivningsförrättning vid
sjömanshus och som jämlikt § 19 mom. 3 i värnpliktslagen inskrevea
under höstmånaderna, numera ej kunde få inrycka, förrän ovannämnda
revision prövat sjörullföringsbefälbavarens beslut. Denna betydande försenade
inryckning för en del värnpliktiga vore uppenbarligen till olägenhet
såväl för tjänsten som för den enskilde individen.
På grund härav hemställde chefen för marinstaben om vidtagande
av sådan ändring i värnpliktslagen § 19, att sjörullföringsbefälhavares
beslut rörande värnpliktig, som, efter att med laga förfall varit frånvarande
från inskrivningsförrättning, inskreves enligt bestämmelserna i
värnpliktslagen § 19 mom. 3, måtte gälla, till dess detsamma blivit av
revisionen prövat.
^general Chefen för generalstaben bar uti infordrat utlåtande förklarat -sig
staben. icke hava något att erinra mot föreliggande framställning, avseende
marinens värnpliktiga.
1917 års
värnpliktskommission.
Värnpliktskommissionen har framhållit, hurusom chefen för marinstaben
uti sin framställning utgått från den tolkning av förevarande
lagrum, att det områdesbefälhavarna i mom. 3 lämnade bemyndigande
numera, sedan inskrivningsrevisionen hade tre sammanträden om året,
gällde under den del av året, som infölle emellan inskrivningsnämndens
och inskrivningsrevisionens sista sammanträde för året, och att det sjömil
föringsbefälhav are jämlikt mom. 4 lämnade bemyndigande numera av
samma anledning hade giltighet endast under den del av året, som infölle
emellan inskrivningsrevisionens sista sammanträde för året och näst
infallande inskrivningsförrättning. Denna tolkning finge ock anses vara
riktig med hänsyn till, att åt motsvarande bestämmelser i inskrivningsförordningen
(§§ 42 och 55) redan givits en sådan avfattning.
Behövligheten av den i förenämnda framställning begärda lagändring
kunde visserligen ifrågasättas, då den numera under oktober månad
Kungi. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 257. 41
sammanträdande inskrivningsrevisionen prövade beslut, som av områdesbefälhavare
i hithörande ärenden meddelats. Men med fastat avseende
vid att sjöfarten i allmänhet upphörde först vid eu senare tidpunkt på
året och att inryckning till tjänstgöring vid flottan i allmän tjänst ägde
rum omkring den 1 november, kunde för största delen av ifrågavarande
kategori värnpliktiga någon inryckning till tjänstgöring icke äga rum,
förrän den under december sammanträdande inskrivningsrevisionen prövat
sjörullföringsbefälhavarens beslut. I detta hänseende hade således, såsom
chefen för marinstaben framhållit, det sjörullföringsbefälhavaren i § 19
mom. 4 lämnade bemyndigande till nackdel för de värnpliktiga väsentligen
inskränkts, sedan revisionens sammanträden blivit flera under året.
- Värnpliktskommissionen anslöte sig därför till chefens för marinstaben
förevarande ändringsförslag.
I sammanhang härmed hemställde kommissionen om vidtagande av
en redaktionell ändring i fråga om mom. 3 och 4 av förevarande paragraf,
avseende ett utbyte av uttrycken »inskrivningsrevisionens sammanträde»
mot »inskrivningsrevisionens sista sammanträde för året» samt
»underställas inskrivningsrevisionen» mot »underställas näst därefter sammanträdande
inskrivningsrevision».
Vad värnpliktskommissionen sålunda föreslagit giver mig icke anledning
till någon erinran.
VI.
Bestämmelser rörande verkställighet av värnpliktig ådömt förvandlings
straff
för böter.
Värnpliktslagen § 27 mom. 4, sista stycket, är av följande lydelse:
»Har värnpliktig under i mom. 1, 2 eller 3 föreskriven tjänstgöring blivit fälld
till straff för rymning eller för olovligt undanhållande av minst ett dygns varaktighet,
eller har hans tjänstgöring avbrutits för verkställighet av straffarbete eller omedelbart
ådömt fängelsestraff, skall den tid, under vilken han var rymd eller olovligen
undanhöll sig eller hans tjänstgöring sålunda var avbruten, ej tillgodoräknas honom
såsom tjänstgöringstid, där ej Konungen för särskilda fall annorledes förordnar. I
vad mån den värnpliktige må tillgodoräkna sig fullgjord del av tjänstgöringen, samt
i vilken ordning han skall fullgöra återstående tjänstgöringsskyldighet, bestämmer
Konungen.»
Uti underdånig skrivelse den 21 april 1917 anförde justitiekanslersämbetet,
att stadsfogden i Östersund antnält, att vid de i Östersund förBihang
till riksdagens protokoll 1918. 1 samt. 299 käft. (Nr 257.) 6
Departements
chefen.
Anmälan av
justitiekanslersämbetet.
42
Chefen
för generalstaben.
1917 års
värnpliktakomnmsion.
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 257.
lagda regementena olika åsikter gjort sig gällande i fråga om avtjänande
av förvandlingsstraff för böter, ådömda värnpliktig av civil domstol.
L nder det att vid det ena regementet vederbörande befäl på stadslogdens
framställning brukat meddela, att den bötfällde å visst klockslag
finge avhämtas för undergående av straffet, hade å det andra regementet
kompanibefälet förklarat sig icke kunna utlämna den bötfällde för avtjänande
av straffet utan uttrycklig order från regementsexpeditionen.
Någon sådan order hade man emellertid å regementsexpeditionen förklarat
sig icke kunna meddela utan hänvisat stadsfogden till att låta
avhämta vederbörande vid vapenövningarnas slut.
Enär justitiekanslersämbetet ansåge, att även bötesstraff lagligen
borde, sedan utslagen vunnit laga kraft, snarast möjligt bringas till
verkställighet, men, därest för sådant ändamål värnpliktstjänstgöring avbrötes,
det måste, åtminstone för det fall att för förvandlingsstraffet åtgmge
något mera avsevärt antal dagar, anses olämpligt, att förvandlingsstraffet,
i olikhet med omedelbart ådömt fängelse, tillgodoräknades vederbörande
såsom tjänstgöringstid, ville justitiekanslersämbetet till Kungl.
Maj:t göra anmälan om vad i ärendet förekommit för de åtgärder, vartill
Kungl. Maj:t kunde finna omständigheterna föranleda.
< liefen för generalstaben har i häröver avgivet utlåtande förklarat
sig anse, att verkställighet av sådant staff, varom här vore fråga, icke
borde äga rum under den tid, värnpliktig befunne sig i tjänstgöring.
Om hinder mot en sådan ordning nu förefunnes, borde desamma undanröjas.
Skulle detta icke vinna Kungl. Maj:ts bifall, ansåge han värnpliktslagen
§ 27 mom. 4 böra ändras därhän, att förvandlingsstraff för
böter där likställdes med straffarbete och omedelbart ådömt fängelsestraff.
Värnpliktskommissionen har i förevarande ämne anfört följande:
Att denna fråga framträtt först efter det så lång tid förflutit, sedan
förenämnda bestämmelser i § 27 värnpliktslagen kommit till stånd, vore
givetvis att söka i den omständigheten, att frågan icke hade så stor betydelse,
så länge tjänstgöringstiden för de värnpliktiga varit kortare.
Sedan densamma i och med 1914 års härordning väsentligen förlängts,
hade frågan emellertid kommit i annat läge.
I)et vore givetvis av den allra största vikt för en värnpliktigs militära
utbildning, att densamma finge fortgå utan avbrott. Ägde avbrott
däri rum för avtjänande av några dagars förvandlingsstraff, måste den
värnpliktige efter den ordinarie tiden för värnpliktstjänstgöringen kvarstanna
för att fullgöra tjänstgöring under det antal dagar, som han
förut av nämnda skäl varit borta, och det sade sig själft, att sistnämnda
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kung], Maj:tn Nåd. Proposition Nr 257. 4.''i
tjänstgöring varken för den värnpliktige eller ur försvarets synpunkt
hade samma värde som den ordinarie tjänstgöringen tillsammans med
vederbörandes årsklass. Kommissionen hemställde fördenskull, att till §
46 värnpliktslagen måtte fogas ett nytt moment av följande lydelse:
»3. Värnpliktig jämlikt denna lag åliggande tjänstgöring må icke avbrytas
för undergående av förvandlingsstraff för böter.»
Chefen för generalstaben har erinrat, hurusom han tidigare framhållit,
att förvandlingsstraff för böter icke borde kunna verkställas under
värnpliktstjänstgöring. Genom den av värnpliktskommissiouen föreslagna
lagbestämmelsen vore hindren för en sådan anordning undanröjda.
Chefen för marinstaben har förklarat sig ej hava något att erinra
mot värnpliktskommissionens förslag.
I likhet med värnpliktskommissionen håller även jag före, att det
för de värnpliktigas militära utbildning är av stor betydelse, att densamma
får fortgå utan avbrott. Med hänsyn härtill och då ett uppskjutande
av förvandlingsstraffets undergående till tiden efter värnpliktstjänstgöringens
avslutande icke torde från allmän synpunkt innebära
några olägenheter, finner jag mig, efter att hava i ämnet samrått med
chefen för justitiedepartementet, böra tillstyrka den av värnpliktskommissionen
föreslagna lagbestämmelsen. Då det synes oegentligt att, såsom
värnpliktskommissionen föreslagit, införa ifrågavarande bestämmelse
i ett kapitel, som handlar endast om förseelser mot värnpliktslagen, torde
densamma lämpligen böra intagas såsom nytt stycke i § 27 mom. 4.
VII.
Ifrågasatt ändring av bestämmelserna i § 17 mom. 7 värnpliktslagen rörande
uppskov med eller hemförlovning från tjänstgöring.
Uti sitt den 5 maj 1911 avgivna förslag rörande värnpliktiga medellösa
fapiiljeförsörjare föreslog 1909 års värnpliktskommission bland annat
införande i § 17 värnpliktslagen av bestämmelser av innehåll, dels att i
§16 mom. 2 samma lag omförmäld värnpliktig eller å sjömanshus inskriven
och vid tiden för inskrivningsförrättningarna till sjöfart inmönstrad värnpliktig,
som underlåtit att vid inskrivningen göra framställning om uppskov
med första tjänstgöring, ändock skulle kunna erhålla sådant i den
ordning, Konungen bestämde, d. v. s. av inskrivnings- eller sjörullföringsbefälhavare,
dels ock att av vederbörande truppförbandschef skulle kunna
Chefen
för general
staben.
Chefen
för marinstaben.
Departements
chefen.
44
1917 års värnpliktskommission.
Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 257.
från påbörjad första tjänstgöring hemförlovas dylik värnpliktig, även
om anledning till uppskov med tjänstgöringen förefunnits redan före
dennas början, men den värnpliktige underlåtit att göra framställning
om sådant uppskov.
Med anledning av värnpliktskommissionens förslag avläts till 1912
års riksdag proposition angående ändrad lydelse av vissa §§ i värnpliktslagen.
Uti nämnda proposition yttrade föredragande departementschefen
beträffande förevarande fråga, att han icke kunde finna det
vara. lämpligt, att varje i § 16 mom. 2 värnpliktslagen avsedd familjeförsörjare,
som vid inskrivnings förrättningen underlåtit anmäla befintlig
uppskovsanledning, skulle hava möjlighet att göra detta sedermera. Den,
som av en eller annan anledning avsiktligt underlåtit detta, borde skylla
sig själv, och icke ens okunnighet och glömska behövde alltid väcka
medlidande. Men det funnes å andra sidan mycket ömmande sådana
fall. för dylika och liknande fall måste finnas något sätt att jämka på
lagens bestämmelser, men detta sätt syntes böra vara detsamma som
eljest, då lagen uppställde en regel, från vilken undantag borde medges,
utan att dock dessa undantag kunde på förhand uttömmande anges:
dispensrätt för Kungl. Maj it. Då anmälningen av det redan vid inskrivnings
förrättningen förefintliga uppskovsskälet kunde tänkas ske antingen
under tiden emellan nämnda förrättning och tjänstgöringens början eller
efter tjänstgöringens början, borde dispensrätten uppenbarligen omfatta
såväl uppskov med tjänstgöringen som hem förlovning från densamma.
I överensstämmelse härmed föreslogs, att till § 17 värnpliktslagen måtte
fogas ett nytt moment 7 av följande lydelse:
,, *Har o°r Y.arnP lktlg Vld mskrivningen förelegat sådant förhållande, som i
Ib mom 2 omformales, men har han av glömska, okunnighet eller liknande orsak
lorsummat att då begära uppskov med tjänstgöringen, äger Konungen, på därom
gjord ansökning, att efter prövning i varje särskilt fall meddela uppskov med
eller hemforlovmng från tjänstgöring.»
\ ad sålunda föreslagits blev av riksdagen bifallet.
Med anledning av det synnerligen stora antal ansökningar om uppskov
med eller hemförlovning från tjänstgöring jämlikt förenämnda bestämmelse
i värnpliktslagen, som under de senare åren gjorts hos Kun cd.
Maj:t, anmodade mm företrädare i ämbetet värnpliktskommissionen att
verkställa utredning och taga i övervägande, huruvida den Konungen
jämlikt värnpliktslagen § 17 mom. 7 medgivna rättighet att efter prövmng
i varje särskilt fall meddela uppskov med eller hemförlovning från
tjänstgöring för de i § 16 mom. 2 samma lag angivna värnpliktiga
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 257.
45
skulle kunna utsträckas till annan myndighet än inskrivningsnämnd och
inskrivningsrevision samt huruvida jämväl andra kategorier av värnpliktiga
än den nu nämnda borde komma i åtnjutande av berörda förmån
i värnpliktshänseende.
Till åtlydnad härav har nu värnpliktskommissioneu verkställt den
begärda utredningen samt därvid kommit till det resultat, att avgörandet
av ansökningar enligt § 17 mom. 7 värnpliktslagen borde, för att icke
Kungl. Maj:t onödigtvis skulle tyngas av arbete, som lika väl kunde
utföras av lägre myndighet, överflyttas från Kungl. Maj:t till militärmyndighet.
Då rätten att meddela uppskov med eller hemförlovning
från tjänstgöring i förevarande fall kunde jämföras med en dispensrätt,
och denna givetvis lämpligen måste utövas av ett begränsat antal myndigheter,
för att man så mycket som möjligt skulle ernå samma principer
vid ärendenas avgörande, ansåge kommissionen bestämmanderätten med
avseende å förevarande slag av ansökningar om såväl uppskov med som
hemförlovning från tjänstgöring lämpligen böra anförtros åt vederbörande
arméfördelningschefer (militärbefälhavaren på Gottland), vilka för närvarande
alltid uttalade sig över dylika ansökningar. Avgörandet av
sådana ansökningar om uppskov för värnpliktiga, inskrivna å sjömanshus,
borde överlämnas åt vederbörande sjörullföringsbefälhavare, till antalet
sex, samt av sådana ansökningar om hemförlovning av marinen tillhörande
värnpliktiga till vederbörande truppförbandschefer eller beväringsbefälhavare.
Då till stöd för en ansökan om uppskov med eller hemförlovning från
tjänstgöring mången gång kunde anföras mera ömmande enskilda förhållanden
för den värnpliktige än de i § 16 mom. 2 omförmälda, ansåge
kommissionen riktigast, att den vederbörande myndighet jämlikt § 17
mom. 7 tillkommande befogenhet att meddela uppskov med eller hemförlovning
från tjänstgöring utsträcktes till att omfatta alla i värnpliktslagen
upptagna förfall, d. v. s. jämväl sådana förhållanden, som omförmäldes
i § 17 mom. 1.
Slutligen förordade kommissionen vidtagandet av en annan ändring
i § 17 mom. 7 värnpliktslagen. I fråga om av Kungl. Maj:t avslagna
ansökningar om uppskov med eller hem förlovning från tjänstgöring för
de i § 16 mom. 2 och § 17 mom. 7 omförmälda värnpliktiga, vore särskilt
att märka, att Kungl. Maj:t funnit sig mot ordalagen i § 17 mom. 7
»har för värnpliktig vid inskrivningen» etc. icke kunna bifalla ansökningar
av sådana värnpliktiga, som vid inskrivningsförrättning något
senare år än själva inskrivningsåret av glömska, okunnighet eller liknande
orsak försummat att begära uppskov med tjänstgöring. I det
opaginerad Kontrollera mot PDF
Ohefen för
generalstaben.
Chefen för
marinstaben.
^ Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 257.
fall, att en dylik värnpliktig, som av inskrivningsnämnd eller under inskrivningsåret
av Kungl. Maj:t erhållit uppskov med första tjänstgöringen,
i vilket fall han alltid erhölle föreläggande att, därest han sedermera
önskade ytterligare uppskov med densamma, göra framställning därom
vid nästinfallande inskrivnings förrättning, likafullt och understundom
av en eller annan anledning avsiktligt underläte att därvid göra anmälan
om befintlig uppskovsanledning, vore det ju hans eget fel, att han
icke erhölle det sökta uppskovet. Men sådana fäll förekomme ock, att
uppskovsanledning förelegat för dylik värnpliktig först vid inskrivningsförrättning
något år efter inskrivningen och att denne då av någon utav
förenämnda orsaker försummat att begära uppskov med tjänstgöring.
Förhallanden a kunde vara fullt lika ömmande för en sådan värnpliktig
som för den, som försummat att göra anmälan inskrivningsåret, men
Kungl. Maj:t hade av ovan angivet skäl i förstnämnda fall nödgats avslå
ansökning om uppskov eller hemförlovning. Då detta givetvis måste
anses innebära en orättvisa, föresloge kommissionen till avhjälpande av
detta missförhållande, att det i § 17 mom. 7 värnpliktslagen förekommande
uttrycket »inskrivningen» måtte utbytas mot »inskrivningsförrättning».
I enlighet med vad sålunda anförts, föreslog kommissionen, att § 17
mom. 7 måtte erhålla följande ändrade lydelse:
för värnpliktig vid inskrivningsförrättning förelegat sådant förhållande,
S?m 1- i i. ^ e^er § 17 mom. 1 omförmäles, men har han av glömska,
okunnighet eller liknande orsak försummat att då begära uppskov med tjänstgöringen,
ma nen värnpliktige, på därom gjord ansökning och efter prövning i varje
särskilt fall, i den ordning, Konungen närmare bestämmer, erhålla uppskov med
eller hemförlovning från tjänstgöring.»
Chefen för generalstaben har förklarat sig icke kunna tillstyrka förslaget
om att giva ökad räckvidd åt § 17 mom. 7, så att den däri meddelade
bestämmelsen skulle göras tillämplig jämväl vid förhandenvaro
av sådana förhållanden, som omförmäldes i § 17 mom. 1. Då det vidare
vore av vikt, att ifrågavarande mål erhölle en såvitt möjligt likformig
behandling inom hela riket, kunde generalstabschefen ej heller biträda
kommissionens förslag, att arméi ördelningschefer och sj örullfö rings - befälhavare skulle erhålla beslutanderätt i hithörande mål.
Chefen för marinstaben åter har ansett den av värnpliktskommissionen
föreslagna lagändringen lämplig. Föreskrifterna för hemförlovning en
§
17 mom. 4 och mom. 7 borde emellertid göras överensstämmande.
Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 257.
47
Sålunda borde samma förhållande, som möjliggjorde hemförlovning enligt
mom. 7, om anledningen förelegat vid inskrivningsförrättningen, även
möjliggöra hemförlovning enligt mom. 4, om anledningen uppstått efter
nämnda förrättning. Samma tidsbegränsning för inlämnande av ansökan
om hemförlovning borde även gälla, vare sig densamma stödde sig på
bestämmelserna i mom. 4 eller mom. 7, i sammanhang varmed marinstabschefen
erinrade om, att beträffande mom. 4 tiden vore bestämd i
värnpliktslagen.
Vad först beträffar värnpliktskommissionens förslag om överflyttandet Departementsav
avgörandet av ansökningar om uppskov med eller hemförlovning c 8 en''
från tjänstgöring jämlikt § 17 mom. 7 värnpliktslagen från Kungl. Maj:t
till vissa militärmyndigheter, är detta förslag närmast föranlett därav,
att antalet dylika ansökningar, vilket vid tiden för nämnda moments införande
i lagen antogs komma att bliva mycket ringa, under de senaste
åren ökats i en sådan omfattning, att det ansetts nödigt att befria
Kungl. Maj:t från dessa ärendens handläggning. Ehuru det i och för
sig skulle vara synnerligen önskvärt, därest Kungl. Maj:ts befattning
med värnpliktsärendena överhuvudtaget kunde avsevärt inskränkas, anser
jag mig dock, åtminstone för närvarande, icke kunna biträda värnpliktskommissionens
förslag. Såsom chefen för generalstaben framhållit, är det
givetvis av synnerligen stor vikt, att ifrågavarande ansökningsärenden
erhålla en så vitt möjligt likformig behandling inom hela riket. Därest
avgörandet överflyttas från Kungl. Maj:t till ett flertal olika militärmyndigheter,
är det givetvis att befara, att denna synpunkt icke kommer att
bliva behörigen tillgodosedd. Jag anser därför, att ett dylikt överlåtande
av en Kungl. Maj:t tillerkänd dispensrätt icke bör ifrågakomma, så framt
icke alldeles tvingande skäl därtill föreligga. Detta torde emellertid
näppeligen kunna sägas vara förhållandet. Den ökning av värnpliktsmålen,
som under de senaste åren ägt rum, står enligt min uppfattning
i nära sammanhang med de under denna tid företagna inkallelserna av
värnpliktiga till tjänstgöring jämlikt § 28 värnpliktslagen. Under det
att ansökningar om uppskov med den värnpliktig enligt § 27 värnpliktslagen
åliggande fredstjänstgöring i regel skola göras hos vederbörande
inskrivningsmyndigheter, skola däremot enligt meddelade bestämmelser
ansökningar, avseende tjänstgöring enligt § 28, prövas och avgöras av
Kungl. Maj:t i kommandoväg. Det är emellertid tydligt, att denna
skillnad icke framstår fullt klart för det stora flertalet värnpliktiga. Det
ligger därför nära till hands att antaga, att en hel del värnpliktiga, som
önska ändring i dem enligt § 27 åliggande fredstjänstgöring, därom göra
48
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 257.
framställning till Kungl. Maj:t i stället för till inskrivningsmyndigheterna.
1 den mån inkallelserna enligt § 28 upphöra, torde man emellertid hava
att emotse en ändring härutinnan. Innan några åtgärder i den av värnpliktskommissionen
föreslagna riktning vidtagas, torde därför i varje fall
ytterligare någon tids erfarenhet böra avvaktas.
Vad härefter angår värnpliktskommissionens förslag att giva § 17
mom. 7 värnpliktslagen ökad räckvidd, så att den skulle bliva tillämplg
jämväl vid förhandenvaro av sådana förhållanden, som omförmälas i
§17 mom. 1, finner jag mig icke heller kunna biträda detta förslag
Kn sådan ändring skulle givetvis hava till följd, att Kungl. Maj:t komme
att belastas med värnpliktsansökningar i långt högre grad än hittills
vant fallet.
Med hänsyn till vad värnpliktskommissionen därom anfört, finner
jag mig däremot höra tillstyrka, att i mom. 7 uttrycket »inskrivningen»
utbytes mot »inskrivningsförrättning».
VIII.
Vissa ändringar i § 34 värnpliktslagen.
Nuvarande
bestämmelser.
Enligt gällande värnpliktslag är varje svensk man värnpliktig från
och med det kalenderår, under vilket han fyller 20 år, till och med det
under vilket han fyller 42 år. Värnplikten fullgöres i beväringen och
landstormen. Beväringen delas i första och andra uppbådet. Tjänstetiden
i beväringen är 15 år, 11 år i första och därefter 4 år i andra
uppbådet. Under den tid, värnpliktig icke tillhör beväringen, tillhör han
lanastormen.
Förenämnda allmänna stadganden rörande tjänstetiden i beväringens
båda uppbåd och landstormen gälla emellertid icke beträffande samtliga
värnpliktiga. For vissa kategorier gälla nämligen särskilda bestämmelser,
mtågna i § 34 värnpliktslagen. Ifrågavarande lagrum har följande
. -. * '' Värnpliktig, som innehaft fast anställning vid hären eller marinen eller
vid harens eller marinens reserv under sammanlagt minst två år, skall efter avgången
från sagda anställning, så länge han i följd av sin värnplikt kvarstår i
beväringen tillhöra dess första uppbåd. Detsamma gäller ock värnpliktig, som
innehaft fast anställning vid hären eller dess reserv under kortare tid än två år
sa framt han undergått rekrytutbildning samt deltagit i två repetitionsövningar’
^ 1 mom- 1 namnd värnpliktig anses hava fullgjort den i § 27 föreskrivna
49
Kanyl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 257.
första tjänstgöring, men är skyldig att med vederbörlig åldersklass deltaga i repetitionsövning
samt reservtruppövning.
Har den fasta anställningen vid liären eller marinen eller vid härens eller
marinens reserv uppgått till minst tre år, anses den värnpliktige hava fullgjort
all den i § 27 mom. 1 eller 2 föreskrivna tjänstgöring, men är, om han tillhör
hären, skyldig att med vederbörlig åldersklass deltaga i reservtruppövning.
Detsamma gäller ock den, som under fast anställning vid hären eller dess reserv
undergått rekrytutbildning samt deltagit i tre repetitionsövningar, ävensom den,
vilken såsom värnpliktig fullgjort första tjänstgöring och en repetitionsövning
samt därefter varit fast anställd under minst två år.
Marinen tilldelad vapenför värnpliktig, som varit anställd såsom sjökadett
eller kustartillerikadett under en tid av sjuttiofem dagar eller därutöver, äger att
såsom fullgjord värnpliktstjänstgöring tillgodoräkna sig det antal dagar, han under
sådan anställning genomgått militär utbildning.
Icke vapenför värnpliktig, som innehaft fast anställning vid hären eller marinen
eller vid härens eller marinens reserv, äger att såsom fullgjord värnpliktstjänstgöring
tillgodoräkna sig det antal dagar, han varit fast anställd.
I vad mån fast anställning vid krigsmakten i övriga fall må anses motsvara
tjänstgöring i beväringen, bestämmer Konungen.
3. Värnpliktig, som omförmäles i § 27 mom. 1 B eller C eller mom. 2 B
eller C, tillhör första uppbådet under hela sin tjänstetid i beväringen.
4. Den, som avlagt medicine kandidatexamen samt fullgjort därefter följande
föreskrivna propedeutiska kurser och grundläggande tjänstgöring, tillhör beväringens
första uppbåd under hela sin värnpliktstid.»
Förslag föreligger nu om vidtagande av vissa ändringar i § 34
värnpliktslagen. Dessa förslag avse:
1. Förtydligande av bestämmelserna om tillgodoräknande av föregående
fast anställning vid krigsmakten såsom fullgjord värnpliktstjänstgöring.
2. Bestämmelse att den, som avlagt veterinär-, tandläkar- eller
farmacie kandidatexamen, skall tillhöra beväringens första uppbåd under
hela sin värnpliktstid.
Av dessa båda frågor har endast den förra behandlats av 1917 års
värnpliktskommission.
1. Förtydligande av bestämmelserna om tillgodoräknande av föregående
fast anställning vid krigsmakten såsom fullgjord värnpliktstjänstgöring.
Beträffande förevarande fråga har 1917 års värnpliktskommission
anfört följande:
Sista punkten i mom. 2 av § 34 värnpliktslagen hade tillkommit
år 1911. Förslag om ett tillägg till denna paragraf av innehåll, att
Konungen skulle äga bestämma, i vad mån i övriga än i mom. 1 anBihang
till riksdagens protokoll 1918. 1 samt. 229 käft. (Nr 257.) 7
1917 års
värnpliktskommission.
50
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 257.
givna fall kortare tids fast anställning vid krigsmakten än två år skulle
anses motsvara tjänstgöring i beväringen, hade år 1907 avgivits av vissa
för omarbetning av värnpliktslagen beordrade officerare. Såsom motiv
härtill hade anförts, att det kunde inträffa, att en fast anställd, vilken
fullgjort rekrytskola, en repetitionsövning och därpå följande korpralsskola,
av en eller annan anledning erhölle avsked, innan den andra
repetitionsövningen vore undergången. Enligt gällande bestämmelser
måste en sådan person inkallas för undergående av tjänstgöring såsom
värnpliktig först vid rekrytskola och därpå eventuellt vid repetitionsövningar
under sammanlagt så lång tid, som värnpliktslagen föreskreve
för truppslaget eller tjänsten ifråga. Detta kunde tydligen icke vara
lämpligt.
I Kungl. Maj:ts proposition n:r 2 till 1911 års riksdag med förslag
till lag om ändrad lydelse av vissa paragrafer i värnpliktslagen hade
dåvarande chefen för lantförsvarsdepartementet upptagit det av omförmälda
officerare avgivna förslaget om tillägg till § 34 nämnda lag samt
därvid yttrat följande:
»Tid efter annan liar det inträffat, att framställningar blivit gjorda av f. d.
fast anställda om lindring uti eller frikallelse från värnpliktstjänstgöringen, utan
att bestämmelserna i värnpliktslagen kunnat fullt tillämpas på de föreliggande
fallen. Sådana fall inträffa exempelvis, då fast anställning visserligen innehafts
under sammanlagt den tid, som föreskrives uti värnpliktslagen § 34, men varit
fördelad under tjänstgöring vid tvenne truppslag med olika antal repetitionsövningar,
då fast anställning vunnits efter viss tids förutgången värnpliktstjänstgöring
o. s. v. Det bär vid sådant förhållande måst bero av Kungl. Maj:t att
avgöra, i vad mån den av de värnpliktiga åstundade lindringen eller frikallelsen
prövats skälig i betraktande av de ej sällan ganska invecklade tjänstgöringsförhållandena.
Sådana i värnpliktslagen icke förutsedda fall torde aldrig
kunna helt förebyggas, såvida ej värnpliktslagen skall belastas med allt för detaljerade
föreskrifter för olika eventualiteter, som kunna tänkas inträda. I varje
fall torde emellertid ett bemyndigande för Konungen att bestämma, i vad mån
fast anställning vid krigsmakten må anses motsvara tjänstgöring i beväringen i
sådana undantagsfall, där ej uttrycklig föreskrift finnes i värnpliktslagen angiven,
vara önskvärd, då därigenom en laglig grund lägges för ett förfarande, som visat
sig i praxis vara av förhållandena betingat. Med anledning härav har en särskild
bestämmelse härom blivit införd uti värnpliktslagen § 34.»
Erfarenheten hade emellertid, yttrar värnpliktskommissionen, givit
vid handen, att underdåniga ansökningar i förevarande avseende gjorts
av f. d. fast anställda, för vilka ej förelegat något av de uti ovanberörda
statsrådsanförande särskilt angivna fall, för vilka det år 1911 gjorda
tillägget till § 34 avsetts att råda bot, utan beträffande vilka enda
skälet till att bestämmelserna i denna paragraf ej varit tillämpliga, varit
opaginerad Kontrollera mot PDF
Öl
Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 257.
det, att de icke innehaft fast anställning under fullt den tid, som för
varje fall stadgats. Det hade merendels inträffat, att det fattats endast
några dagar i nämnda tid. Kungl. Maj:t hade emellertid i sådant fallt
ansett sig av ordalydelsen i meranämnda statsrådsanförandc förhindrad
att bifalla dylika ansökningar.
Då det måste anses med billighet och rättvisa överensstämmande,
att stadgandet i sista punkten uti förevarande moment av § 34 värnpliktslagen
kunde tillämpas jämväl på nu anförda fall, föreslog kommissionen
den ändring av omförmälda punkt, att det i densamma förekommande
uttrycket »i övriga fall» utbyttes mot »i övrigt», varigenom
kommissionen ansåge bestämmanderätt även i sistnämnda fall vara överlämnad
åt Konungen.
Chefen för generalstaben har anfört, att värnpliktskommissionen
förutsatt, att reglerande bestämmelser erfordrades i vissa gränsfall, då
tjänstgöringstidens längd ej motsvarade i lagen angiven tid. Några
sådana reglerande bestämmelser syntes emellertid icke nödvändiga.
Mot den av värnpliktskommissionen föreslagna ändringen av § 34
mom. 2 värnpliktslagen har chefen för marinstaben intet att erinra under
förutsättning, att för s. k. utstraffade fast anställningstid icke komme
att anses motsvara tjänstgöring i beväringen i annan ordning, än vad
som föreskreves i detta moments föregående stycken.
I likhet med värnpliktskommissionen håller även jag före, att Kungl.
Maj:t bör äga rätt att även i sådana av kommissionen omförmälda
gränsfall avgöra, i vad mån fast anställning vid krigsmakten må anses
motsvara tjänstgöring i beväringen. Emellertid synes mig den av kommissionen
föreslagna ändringen i § 34 mom. 2, sista stycket, icke erforderlig,
då enligt min uppfattning nämnda lagrum enligt sin nuvarande
lydelse redan medgiver Kungl. Maj:t en sådan rätt.
2. Bestämmelse, att den, som avlagt veterinär-, tandläkar- eller farmacie
kandidatexamen, skall tillhöra beväringens första uppbåd under
hela sin värnpliktstid.
Såsom uti den till årets riksdag avlåtna propositionen angående
omorganisation av fältveterinärkåren (nr 83) närmare omförmäles, hava
de inom lantförsvarsdepartementet tillkallade sakkuuniga för avgivande
av förslag i omförmälda fråga uti sitt den 29 november 1916 avgivna
Chefen
för generalstaben.
Chefen
för marinstaben.
Departements
chefen.
Förslag
av sakkunniga
angående omorganisation
av fältveterinärkåren.
52
Kung1. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 257.
betänkande föreslagit, att värnpliktig''a veterinärer måtte under hela sm
värnpliktstid tillhöra beväringens första uppbåd, i likhet med vad för
närvarande gäller i fråga om värnpliktiga, som avlagt medicine kandidatexamen
samt fullgjort därefter följande föreskrivna propedeutiska
kurser och grundläggande tjänstgöring.
Frav1rméins • ljn(Jerdånig skrivelse den 30 januari 1918 har vidare arméförval t
förvlitaingens
njngens sjukvårdsstyrelse anfört, att erfarenheten från det pågående kriget
Prelat8’ givit vicl liandeib dels att behovet av tandläkare vid armén vore betydligt
större, än man före kriget kunnat förutse, på grund av ställningskrigets
större antal ansikts- och käkskador, dels att ävenledes behovet av apotekare
bleve mycket stort på grund av nödvändigheten att upprätta hygieniska
laboratorier m. m. såväl inom krigsskådeplatsen som i hemorten,
vid vilka anställande av apotekare såsom biträden visat sig ändamålsenligt
på grund av deras för laboratorieverksamhet lämpliga förutbildning.
Då tandläkarnas och apotekarnas militära fackutbildning på grund
av särskilda omständigheter hos oss ej kunde avslutas förr än tidigast
mot slutet av femte värnpliktsåret, skulle den tid, de vore användbara för
den militära sjukvården, endast komma att utgöra 9 år, eller, om man
räknade med, att man under krig skulle nödgas använda dem i deras
fack även utan denna utbildning, så snart de avlagt sina examina, i
högst 10 år.
Enligt en av fackkunniga gjord utredning funnes inom riket endast
181 tandläkare inom värnpliktsåldern, det ville säga inom åldern till och
med 42 år. _ Om härifrån avdroges cirka eller 81 stycken, som befunne
sig i landstormen, så återstode 100. Samma fackkunniga hade
beräknat mobiliseringsbehovet till över 300. På grund härav vore det tydligt,
att armén vid mobilisering ej kunde undvara att disponera även
nyssnämnda i landstormsåldern varande tandläkare.
\ ad apotekare beträffade, gällde ungefär detsamma. Mobiliseringsbehovet
vore ungefär 340. En årsklass farmacie studerande uppgång6 ej
till 20. I åldern från och med 25 till och med 34 år kunde man således
beräkna ett antal av högst 200, vadan eu brist av betydligt över
100 skulle uppstå. Om däremot även de, som befunne sig i landstormsåldern,
finge medräknas, bleve bristen fylld.
Sjukvårdsstyrelsen hemställde därför om intagande i § 34 mom.
4 värnpliktslagen av en bestämmelse utav innehåll, att de, som avlagt
tandläkar- eller farmacie kandidatexamen, skulle, i likhet med vad för närvarande
vore fallet i fråga om den, som avlagt medicine kandidatexamen
Kungl. Maj:ts Nåd, Proposition Nr 257.
53
samt fullgjort därefter följande föreskrivna propedcutiska kurser och grundläggande
tjänstgöring, tillhöra beväringens första uppbåd under hela sin
värnplikts tid.
Enligt vad av den till riksdagen avlåtna propositionen angående omorganisation
av fältveterinärkåren framgår, hava vederbörande myndigheter
tillstyrkt det av de sakkunniga framställda förslaget.
Över sjukvårdsstyrelsens framställning hava yttranden infordrats från
cheferna för generalstaben och marinstaben ävensom från marinförvaltningen,
och hava dessa myndigheter funnit sig böra tillstyrka bifall
till sjukvårdsstyrelsens förslag.
Dä, såsom jag uti mitt till statsrådsprotokollet den 25 januari 1918
avgivna yttrande vid anmälan av frågan om omorganisation av fältveterinärkåren
framhöll, något annat lika effektivt sätt att vid inträffande
mobilisering fylla linje- och reservtruppernas behov av veterinärer icke
torde finnas, anser jag mig böra tillstyrka de sakkunnigas förslag, att
värnpliktiga veterinärer skola under hela sin värnpliktstid tillhöra beväringens
första uppbåd.
Med hänsyn till vad arméförvaltningens sjukvårdsstyrelse därom anfört,
torde detsamma böra gälla i fråga om värnpliktiga tandläkare och
apotekare.
I enlighet härmed torde stadgandet i § 34 mom. 4 värnpliktslagen
böra undergå sådan ändring, att det kommer att omfatta jämväl värnpliktig,
som avlagt veterinär-, tandläkar- eller farmacie kandidatexamen.
För den händelse det av mig sålunda förordade ändringsförslaget
vinner Kungl. Maj:ts och riksdagens gillande, torde den nya bestämmelsen
icke böra tillämpas å dem, som innevarande år eller tidigare
överförts till landstormen. Eljest skulle sådan värnpliktig ånyo överflyttas
till beväringen med åliggande för honom att fullgöra skyldigheter,
från vilka han redan befriats, såsom krigstjänstgöring vid linje- och
reservtrupper. Erforderliga övergångsbestämmelser torde böra intagas
uti ett nytt moment till § 53 värnpliktslagen.
Myndig
heternas
yttranden.
Departements
chefen.
54
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 257.
1917 åra
riksdag.
Framställning
av marinöverdirektören.
IX.
Tillgodoräknande av föregående fast anställning i egenskap av mariningenjörselev,
mariningenjörsaspirant, marinintendentselev eller marinintendentsaspirant
såsom fullgjord värnpliktstjänstgöring.
Efter därom av Kungl. Maj:t avlåten proposition (n:r 340) antog
1917 års riksdag lag om ändrad lydelse av § 19 mom. 4 och § 34
mom. 2 värnpliktslagen, innebärande, dels att de sjörullföringsbefälhavare
och inskrivningsbefälhavare under den del av året, som infaller
emellan inskrivningsrevisionens sammanträde och näst infallande inskrivningsförrättning,
jämlikt § 19 mom. 4 tillkommande åligganden och
befogenheter utsträcktes att gälla den, som haft fast anställning såsom
sjökadett eller kustartillerikadett, dels ock att marinen tilldelad vapenför
värnpliktig, som haft dylik fast anställning under en tid av 75 dagar
eller därutöver, skulle äga att såsom fullgjord värnpliktstjänstgöring tillgodoräkna
sig det antal dagar, han under sådan anställning genomgått
militär utbildning.
Uti underdånig skrivelse den 30 november 1917 har marinöverdirektören
gjort framställning om att enahanda bestämmelser som de ovan
angivna måtte stadgas beträffande f. d. mariningenjörselevers vid mariningenjörkåren
värnpliktstjänstgöring. Samma skäl, söm rörande f. d. kadetter
anförts i ovannämnda proposition till 1917 års riksdag, förelåge nämligen
för vidtagande av motsvarande ändringar i förevarande lagrum i
fråga om f. d. mariningenjörselever.
Såsom framginge av kungörelsen den 13 oktober 1905 angående
antagning och utbildning av mariningenjörselever m. fl., skulle årligen
antagas ett antal mariningenjörselever, vilket antal hittills varit 6. Dessa
elever skulle snarast möjligt efter antagningen embarkera å flottans fartyg
för genomgående av första årets elevkurs av omkring 2 månaders
varaktighet och därefter avpolletteras och permitteras intill tiden för
andra årets elevkurs, som hade en varaktighet av omkring 3 månader.
Under nämnda kurser erhölle eleverna föreskriven utbildning å flottans
fartyg. Därefter antoges högst 3 av eleverna till mariningenjörsaspiranter,
och de övriga eleverna i samma kurs entledigades.
Kung1. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 2i>7. 55
De elever, som sålunda årligen måste entledigas, hade i regel varit
stamanställda vid mariningenjörkåren från juni månad ena året till omkring
september månad påföljande år eller eu tid av omkring 1 år och 2 månader
och därunder genomgått cirka 5 månaders civilmilitär utbildning.
Skulle f. d. elev icke i likhet med f. d. kadetter få tillgodoräkna
sig någon del av denna sin föregående stamanställningstid, vore det att
befara, att antalet sökande till mariningenjörselev, som på senaste åren
varit ganska ringa, bleve än mindre och svårigheter sålunda uppkomme
för urval vid antagningen och för mariningenjörkårens rekrytering på
avsett sätt.
I häröver den 18 december 1917 avgivet utlåtande har chefen för
marinstaben anfört, bland annat, följande.
Bland de mariningenjörselever, som blivit till alla delar godkända,
antoges högst 3 mariningenjörsaspiranter, vilka kommenderades till genomgående
av kurs vid tekniska högskolan. Första sommaren under
nämnda kurs skulle aspiranten taga anställning såsom arbetare vid mekanisk
verkstad eller varv; andra sommaren tjänstgjorde han såsom arbetare
vid ingenjör departementet å flottans varv och erhölle jämväl undervisning
i sjömilitära ämnen; tredje sommaren kommenderades aspirant
till kurs vid torpedskolan samt därefter till tjänstgöring å torpedbåt eller
jagare. Varje sommarkurs varade omkring 3 månader.
Aspirant, som icke med godkända betyg genomgått respektive lärokurser
vid tekniska högskolan eller icke erhållit godkännande vitsord
med avseende å duglighet (lämplighet) och uppförande från anställningvid
verkstad eller varv eller tjänstgöring ombord eller i land, entledigades.
Högst 2 mariningenjörsaspiranter utnämndes årligen efter genomgången
kurs vid tekniska högskolan till mariningenjörsstipendiater med
skyldighet att under minst 2 år taga anställning vid in- eller utländsk
verkstad eller varv samt förordnades därefter till extra mariningenjörer.
Skulle mariningenjörselever in. fl. efter avbruten utbildning få räkna sig
tillgodo den tid, de varit fast anställda, såsom fullgjord värnpliktstjänstgöring,
skulle detta förutsätta, att dylika elever såsom värnpliktiga tilldelades
marinen. Till flottan uttoges för närvarande årligen 10 studenter
(likställda) för utbildning till värnpliktiga ingenjörer och elektroingenjörer.
Det kunde ej begäras, att flottan utöver detta angivna behov
skulle även erhålla de studenter, som avbrutit sin utbildning som mariningenjörselever
eller mariningenjörsaspiranter, tv därigenom bleve hären
och kustartilleriet beträffande tilldelande av studenter lidande. Årskontin
-
Utlåtande av
chefen för
marinstaben.
56
Framställning
av marinöverintendenten.
Kung}. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 257.
genten värnpliktiga studenter av ifrågavarande kategori, som för närvarande
tilldelades flottan, måste således minskas med det antal förutnämnda
elever (aspiranter), som för varje år avbröte sin utbildning och
därefter skulle överföras till marinens värnpliktiga. En sådan minskningav
den nuvarande årskontingenten värnpliktiga studenter skulle i sådant
tall icke bliva tillfällig utan permanent men möjligen till storleken
varierande olika år. Det av marinöverdirektören framlagda förslaget utövade
således ett visst inflytande på utbildningen av värnpliktiga ingenjörer,
men hade vid prövning av detta förhållande befunnits, att ingen
nämnvärd olägenhet därav behövde befaras.
Mariningenjörernas militära utbildning ägde emellertid rum endast
under sommarmånaderna utan att på något sätt inkräkta på deras civila
utbildning, varför de skäl, som talade för marinöverdirektörens förslag,
syntes betydligt svagare än de, som läge till grund för motsvarande
framställning rörande kadetterna. Chefen för marinstaben ansåge sig
dock icke böra ställa sig avvisande mot marinöverdirektörens hemställan,
då densamma syntes kunna bidraga till att underlätta eu god rekrytering
av mariningenjörkåren.
Då emellertid de av marinöverdirektören framförda synpunkterna
även vore tillämpliga beträffande marinintendentselever och mariniutendentsaspiranter,
hemställde chefen för marinstaben, att, innan marinöverdirektörens
föreliggande anhållan upptoges till slutlig behandling, marinöverintendenten
måtte lämnas tillfälle att, om så av honom ansåges erforderligt,
inkomma med liknande framställning ''rörande marinintendentselever
och marinintendentsaspiranter.
Med anledning av vad chefen för marinstaben sålunda anfört, har
marinöverintendenten, som lämnats tillfälle att uttala sig i ärendet, uti
underdånigt yttrande den 7 januari 1918 anfört följande:
Vad av marinöverdirektören anförts beträffande behovet av ändring
i värnpliktslagen för att bereda f. d. mariningenjörselever fördelen av
att såsom värnpliktstjänstgöring få tillgodoräkna sig den tid, under vilken
de i egenskap av mariningenjörselever tjänstgjort vid marinen, vore
även tillämpligt beträffande f. d. marinintendentselever och marinintendentsaspiranter.
Visserligen förekomme ej beträffande dessa elever och
aspiranter sådant obligatoriskt avskiljande av en del av de antagna, som
i avseende på mariningenjörselever inginge i organisationsplanen, men å
andra sidan vore marinintendentselever och marinintendentsaspiranter
under hela sin utbildningstid i oavbruten tjänstgöring vid marinen, under
det att mariningenjörselever tjänstgjorde vid marinen allenast under en
57
Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 257.
del av sin utbildningstid. Med hänsyn härtill skulle det givetvis kunna
med log betraktas såsom eu orättvisa mot marinintendcntseleverna, om
de i avseende på tillgodoräknandet av sin utbildningstid vid eventuellt
fullgörande av fredstjänstgöring såsom värnpliktiga komme att bliva
sämre ställda än de, som vunnit anställning såsom sjökadetter, kustartillerikadetter
eller mariningenjörselever.
Marinöverintendenten föresloge därför, att det jämväl måtte stadgas,
att värnpliktig, som vant anställd såsom marinintendentselev eller marinintendentsaspirant
under en tid av 75 dagar eller därutöver, skulle äga
att, därest han tilldelades marinen, såsom fullgjord värnpliktstjänstgöring
tillgodoräkna sig det antal dagar, lian under anställning vid marinen
undergått utbildning.
Uti över marinöverintendentens framställning den 15 januari 1918
avgivet yttrande har chefen för marinstaben an lort, att de av marinöverintendenten
andragna skälen syntes ådagalägga lämpligheten av att marinintendentselever
och marinintendentsaspiranter bereddes samma förmåner,
som föreslagits för mariningenjörselever och mariningenjörsaspiranter.
Beträffande mnrinintendentselevernas värnpliktsförhållanden ansåge
chefen för marinstaben, att, därest marinintendentselever och marinintendentsaspiranter
efter avbruten utbildning skulle lå räkna sig till godo
den tid, de varit fast anställda, såsom fullgjord värnpliktstjänstgöring,
de borde såsom värnpliktiga tilldelas marinen i egenskap av värnpliktiga
intendenter eller skrivbiträden. I överensstämmelse med vad som anförts
i fråga om mariningenjörselevers värnpliktsförhållanden, borde antalet
värnpliktiga, som uttoges till värnpliktiga intendenter eller skrivbiträden,
minskas med det antal marinintendentselever och marinintendentsaspiranter,
som för varje år avbröte sin utbildning och därefter överfördes till marinens
värnpliktiga.
Chefen för generalstaben har uti den 13 februari 1918 avgivet utlåtande
framhållit, hurusom han i yttrande den 21 april 1917 angående
tillgodoräknande av anställning i marinens kadettkår såsom fullgjord
värnpliktstjänstgöring uttalat, att fast anställning vid krigsmakten borde
tillgodoräknas såsom fullgjord tjänstgöring jämlikt § 27 värnpliktslagen
endast i det fall, att tiden för den fasta anställningen uppgått till minst
två år eller den värnpliktige under samma anställning undergått rekrytutbildning
samt deltagit i två repetitionsövningar.
Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 saml. 229 höft. (Nr 25/.) 8
Utlåtande av
chefen för
marinstaben.
Utlåtande av
chefen för
generalstaben.
58
Departements
chefen.
Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 257.
Emellertid hade genom den år 1917 beslutade ändringen i värnpliktslagen
avsteg medgivits från denna grundsats i fråga om värnpliktig,
som haft fast anställning såsom sjökadett eller kustartillerikadett.
Därest Kungl. Maj:t skulle på motsvarande sätt, som skett beträffande
sjökadetter och kustartillerikadetter, medgiva avsteg från sagda
grundsats i den omfattning nu föresloges, syntes vid tilldelning till marinen
av f. d. mariningenjörselev, mariningenjörsaspirant, marinintendentselev
eller marinintendentsaspirant en motsvarande minskning, såsom
ock chefen för marinstaben framhållit, böra äga rum i den årskontingent
värnpliktiga studenter, som eljest skulle tilldelas flottan.
I likhet med vad min företrädare i ämbetet anfört i ovannämnda
proposition till 1917 års riksdag beträffande värnpliktiga f. d. sjökadetter
och kustartillerikadetter, anser jag, att en ändring av nuvarande bestämmelser
i syfte att bereda jämväl här ovan omförmälda kategorier av
värnpliktiga, nämligen mariningenjörselever, mariningenjörsaspiranter,
marinintendentselever och marinintendentsaspiranter, vilka entledigats
från sin anställning efter kortare tjänstetid än två år, lindring i deras
värnpliktstjänstgöring måste anses vara rättvis med hänsyn till motsvarande
förhållanden beträffande såväl arméns officersaspiranter som ock
numera f. d. sjökadetter och kustartillerikadetter. Såsom flera av de i
ärendet hörda myndigheterna framhållit, måste en sådan ändring även
anses påkallad av omsorgen om rekryteringen av mariningenjör- och
marinintendentkårerna.
Erforderlig ändring torde aliså böra vidtagas i § 19 mom. 4 och § 34
mom. 2 värnpliktslagen.
X.
Ändring av § 16 inom. 3 och 5 värnpliktslagen.
Uti § 16 mom. 1 och 2 värnpliktslagen finnas intagna bestämmelser
om, i vilka fall uppskov med inskrivning må värnpliktig meddelas. Uti
mom. 3 stadgas:
»Förefinnes anledning till uppskov enligt denna § ännu vid inskrivningsförrättningen
det år, under vilket den värnpliktige fyller tjugufyra år, frikallas
lian från värnpliktens fullgörande i beväringen under fredstid».
Bortsett från en viss formell jämkning kvarstår ifrågavarande bestämmelse
oförändrad från 1901‘års värnpliktslag. Enligt denna hade
värnpliktiga att i fredstid fullgöra tjänstgöring endast så länge de tillhörde
beväringen. För landstormen var däremot icke stadgad någon
som helst tjänstgöring i fredstid.
59
Kungl. Mqj.ts Nåd. Proposition Nr 2i>7.
I och med antagandet av 1914 års värnpliktslag har emellertid
stadgats viss fredstjänstgöring även för landstormen. Uti § 36 mom. 1
är nämligen föreskrivet, att värnpliktig, som tillhör landstormen, är
skyldig att, på sätt Konungen närmare förordnar, under fredstid för sin
utbildning deltaga i en landstormsövning om fem dagar.
Då i samband med införandet av övningar i fredstid för landstormen
någon ändring icke vidtogs i § 16 mom. 3, har följden blivit, att
värnpliktiga, som enligt sistnämnda stadgande vunnit befrielse från
värnpliktens fullgörande i beväringen under fredstid, numera måste fullgöra
den i lagen stadgade landstormsövningen om fem dagar. Någon
anledning att pålägga värnpliktiga, vilka icke tidigare erhållit någon
som helst militärutbildning, skyldighet att deltaga i landstormsövning
förefinnes uppenbarligen icke och torde ej heller hava vid den nya värnpliktslagens
antagande varit avsett. Den i § 16 mom. 3 intagna bestämmelsen
torde därför böra undergå sådan jämkning, att befrielse
vinnes från all i värnpliktslagen stadgad tjänstgöring i fredstid.
Uti § 16 mom. 5 värnpliktslagen stadgas:
»Nu har utländsk man, som icke förut varit svensk medborgare, blivit
genom naturalisation upptagen till medborgare här i landet; fyller han det år,
inskrivningen sker, minst tjugusex år eller kan han med intyg styrka, att han i
utlandet gjort militärtjänst under längre tid, än vad i § 27 inom. 1 sägs, då
skall han frikallas från värnpliktens fullgörande i beväringen under fredstid.»
Av enahanda skäl, som förut nämnts, torde jämväl frikallelse enligt
detta moment böra avse all värnpliktstjänstgöring under fredstid.
XI.
Ifrågasatt ändring av grunderna för inskrivningsnämnds sammansättning.
Enligt § 18 i värnpliktslagen skall för varje rullföringsområde och
sjömanshus finnas en inskrivningsnämnd, bestående av en regementsofficer
såsom ordförande samt fyra ledamöter, nämligen en lagfaren ledamot,
rullförings- respektive sjörullföringsbefälhavaren samt två inom
rullföringsområdet eller den stad, där sjömanshuset är beläget, bosatta,
icke militära ledamöter, som väljas av landstinget eller, där rullföringsområde
utgöres av stad, som ej lyder under landsting, av stadsfullmäktige.
I vissa fall må även officer av marinen närvara vid inskrivningsförrättning
för att lämna nämnden erforderliga upplysningar, varjämte
Gällande bestämmelser.
60
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 257.
Riksdagens
skrivelse den
5 mars 1912.
1917 års
värnpliktskommission.
nämnden alltid skall biträdas av läkare. För större rullföringsområde
må, där Konungen så bestämmer, finnas två eller flera inskrivningsnämnder.
Dessutom är genom generalorder den 18 januari 1902 n:r 64 föreskrivet,
dels att vederbörande rullföringsbiträde — där två eller flera
finnas anställda vid rullföringsområde, ett av dem — skall av rullföringsbefälhavaren
beordras biträda vid inskrivningsförrättningarna inom rullföringsområdet,
dels att, vid förhinder för rullföringsbiträde, regementschefer,
vilka tillika äro inskrivningsbefälhavare, ävensom militärbefälhavaren
på Gottland i vad angår Gottlands inskrivningsområde, skola i
stället för rullföringsbiträde ur regementet beordra ett underbefäl att vid
inskrivningsförrättningen tillhandagå, dels ock att nämnda regementschefer
och militärbefälhavare skola, där så prövas erforderligt, såsom biträde
vid inskrivningsförrättning inom inskrivningsområdet beordra ett
underbefäl av sjukvårdsmanskapet eller en menig av samma manskap
att tillhandagå den nämnden biträdande läkaren.
Uti skrivelse den 5 mars 1912 anhöll riksdagen, att Kungl. Maj:t
måtte låta verkställa utredning, huruvida och på vad sätt till vinnande
av minskning i statsverkets kostnader för värnpliktigas inskrivning ändring
kunde göras i grunderna för inskrivningsnämndernas organisation,
samt för riksdagen framlägga det förslag, vartill utredningen kunde föranleda.
Efter det såväl arméns som marinens myndigheter avgivit yttranden
i anledning av riksdagens skrivelse, överlämnades ärendet för ytterligare
utredning till 1917 års värnpliktskommission.
Kommissionen har nu verkställt den sålunda anbefallda utredningen
och såsom en sammanfattning därav framhållit,
att ett för armén och marinen gemensamt inskrivningsväsende icke
borde komma till stånd,
att inskrivningsnämndens sammansättning av arbetande ledamöter
icke borde utan nödtvång ändras,
att, för den händelse av kostnadsskäl någon av de arbetande ledamöterna
måste ur nämnden uteslutas, endast nämndens lagfarne ledamot
därvid borde ifrågakomma,
att, om av nyss nämnt skäl den ene av de av landsting (stadsfullmäktige)
utsedda ledamöterna ansåges böra utgå ur nämnden, detta utan
större olägenhet ur arbetssynpunkt kunde ske, men att härav föranledd
opaginerad Kontrollera mot PDF
(il
Kung!. Maj:Is Nåd. Proposition Nr 257.
kostnadsminskning syntes kommissionen vara alltför ringa för att motivera
en ändring i inskrivningsnämndeus nuvarande sammansättning,
att dylik ledamot borde utses för rullföringsområdet i dess helhet
(där detta omfattade länsdelar, hörande under olika landsting, eller landsdel
och stad, som ej lydde under landsting, för värjo sådan länsdel eller
stad),
att bestämmelse om en officers av marinen beordrande att i vissa
fall närvara vid inskrivningsförrättning borde bibehållas, men med stark
begränsning i tillämpningen,
att läkaren icke borde ingå såsom ledamot i nämnden,
att ingen av den nämnden biträdande personalen kunde uteslutas,
att något särskilt skrivbiträde åt läkaren icke för närvarande vore
erforderligt,
att försök borde anställas med beordrande av två läkare till förrättningar
inom vissa orter, samt
att kostnader för lokalhyror icke borde ifrågakomma, där förrättningarna
försigginge i offentliga byggnader.
Såsom ytterligare skäl för att icke göra någon ändring i inskrivningsnämndernas
sammansättning eller organisation ansåge värnpliktskommissionen
sig böra framhålla den för frågans belysning icke oväsentliga
omständigheten, att, sedan riksdagens förenämnda skrivelse i ämnet
tillkommit, antagits en ny härordning, som innebure ökat arbete för inskrivningsnämnderna.
Så hade enligt 1914 års inskrivningsförordning
bland de handlingar, som skulle föras hos inskrivningsnämnd, tillkommit
flera s. k. namnrullor, vilka numera skulle upprättas i fråga om icke
mindre än åtta olika kategorier värnpliktiga och dessutom vore av den
betydelse, att de icke, såsom förut varit fallet, kunde föras av den biträdande
personalen vid inskrivningsförrättningarna, utan måste föras av
rullföringsbefälhavaren och den lagfarne ledamoten i nämnden. Därjämte
vore att märka, att innan det av förenämnda sakkunniga i fråga
om förändrad teknik vid arbetet inom rullföringsexpeditionerna m. in.
framlagda förslaget till nya bestämmelser i avseende å rullföring och inskrivning
av de värnpliktiga hunnit genomföras, det vore svårt att bedöma,
huruvida det inskrivningsnämnderna påvilande arbetet genom antagande
av nämnda förslag kunde komma att ökas eller minskas.
En av kommissionens ledamöter har varit av skiljaktig mening och
ansett, att såväl ordföranden som en av landstingets ledamöter borde ur
nämnden uteslutas och denna följaktligen bestå av tre ledamöter, nämligen
rullföringsbefälhavaren, tillika ordförande, en lagfaren ledamot samt
en av landstinget vald ledamot.
Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 sand. 299 käft. (Nr 257.)
9
62
Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 257.
Departements
chefen.
Ehuru jag, i likhet med reservanten inom kommissionen, anser, att
åtskilliga skäl för en minskning av antalet ledamöter i inskrivningsnämnden
kunna andragas, anser jag mig dock icke för närvarande kunna
föreslå någon ändring i nämndens sammansättning. Såsom värnpliktskommissionen
framhållit, låter det sig nämligen icke nu bedöma, huruvida
det inskrivningsnämnderna påvilande arbetet kommer att ökas eller
minskas i och med genomförandet av det av särskilda sakkunniga avgivna
förslaget till nya bestämmelser i avseende å rullföring och inskrivning
av de värnpliktiga. Först efter det nämnda förslag blivit genomfört
och prövat, torde frågan rörande inskrivningsnämnds sammansättning
böra till avgörande företagas. Jag anser mig emellertid redan nu
böra framhålla, att därest en minskning av antalet ledamöter i nämnden
skall äga rum, detta efter min uppfattning icke bör ske på det civila
elementets bekostnad.»
XII.
Departementschefens hemställan.
Departementschefen uppläste härefter ett inom departementet uppgjort
»Förslag till lag om ändrad lydelse av vissa paragrafer i värnpliktslagem
samt hemställde, att detta förslag måtte genom proposition föreläggas
riksdagen till antagande.
Till denna departementschefens, av statsrådets övriga
ledamöter biträdda hemställan täcktes Hans Maj: t
Konungen lämna bifall; och skulle till riksdagen avlåtas
proposition av den lydelse, bilaga till detta protokoll
utvisar.
Ur protokollet:
Thomas Adlercreutz.
Stockholm, K. L. Beckmans Boktr.. 1918.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (2)
2 kopplingar.
- Rskr. 1918:270 Skrivelse till Konungen i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändrad lydelse av vissa paragrafer i värnpliktslagen dels ock i an s. 1 i texten
- LU 1918:57 Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändrad lydelse av vissa paragrafer i värnpliktslagen dels ock i anledning därav s. 1 i texten