Sök i Ratio Lex

Angående undantag beträffande fångst av sälhund från det i § 8 jaktstadgan meddelade förbud att vid fångst av djur använda sax

1918-04-23 · 9 sidor, varav 8 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 8 av 9 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1918:330, Angående undantag beträffande fångst av sälhund från det i § 8 jaktstadgan meddelade förbud att vid fångst av djur använda sax

Dokumentets text

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 330-

15

Nr 330.

Kungl. Maj:ts nådiga proposition till riksdagen angående undantag

beträffande fångst av sälhund från det i § 8 jaktstadgan

meddelade förbud att vid fångst av djur använda

sax; given Stockholms slott den 23 april 1918.

Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över

jordbruksärenden för denna dag vill Kungl. Maj:t härmed inhämta

riksdagens yttrande över härvid fogade förslag till kungörelse angående

undantag beträffande fångst av sälhund från det i § 8 jaktstadgan meddelade

förbud att vid fångst av djur använda sax.

De till ärendet hörande handlingar skola tillhandahållas riksdagens

vederbörande utskott; och Kungl. Maj:t förbliver riksdagen med all

kungl. nåd och ynnest städse välbevågen.

GUSTAF.

Alfred Petersson.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 330.

i

Förslag

till

kungörelse angående undantag beträffande fångst av sälhund från det i § 8

jaktstadgan meddelade förbud att yid fångst av djur använda sax.

Utan hinder av det i § 8 av jaktstadgan den 8 november 1912

meddelade förbud mot användande av sax vid fångst av djur må under

tiden till och med den 31 maj 1919 inom Gävleborgs, Västernorrlands,

Västerbottens och Norrbottens län sax, som är gillrad under vattenvtan,

användas för fångst av sälhund.

Denna kungörelse träder i kraft dagen efter den, då kungörelsen,

enligt därå meddelad uppgift, utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kung1. Maj.ts nåd. ''proposition Nr 330.

17

Utdrag av protokollet över jordbruhsärenden, hållet inför Hans

Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 23

april 1918.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern'' Eden,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Hellner,

Statsråden: Petersson,

SCHOTTE,

Petrén,

Nilson,

Löfgren,

friherre Palmstierna,

Rydén,

Undén,

Thorsson.

Departementschefen, statsrådet Petersson anförde:

I skrivelse den 4 mars 1918 har statens industrikommission anfört,

att rådande brist på fettämnen och därmed sammanhängande svårigheter

för eu del industrier föranlett kommissionen att taga i övervägande

möjligheterna för framskaffande av mera fett. Kommissionen

hade därvid ägnat särskild uppmärksamhet åt den stora betydelse sälfångsten

i detta avseende ägde. Vid ökad sälfångst skulle nämligen

inom landet kunna framvinnas ökad kvantitet tran, vilket vore av särskilt

stor betydelse för ett flertal viktiga industrier, såsom garveriindustrien,

för vilken tran utgjorde ett av de förnämsta fettämnena för beredning

av hudar, järnindustrien, vilken använde tran till härdningsoch

borrolja, samt textilindustrien, som på grund av brist på andra

fettämnen vore för åtskilliga ändamål hänvisad till tran.

Det i § 8 av jaktstadgan den 8 november 1912 meddelade förbud

att för fångande av djur använda sax utgjorde emellertid ett stort hinder

Bihang Ull riksdagens protokoll 1918. 1 samt. 290 käft. (Nr 328 - 330.) 3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 330.

för salfångstens bedrivande i önskad omfattning. Efter att hava erinrat

om, att upprepade framställningar gjorts om förbudets upphävande, samt

att domänstyrelsen och lantbruksstyrelsen i ett den 28 april 1914 avgivet

utlåtande tillstyrkt, att sax under vissa omständigheter finge användas

för fångande av sälhund och utter, har kommissionen vidare

anfört, att de betänkligheter, som ur djurskyddssynpunkt visserligen

kunde förefinnas mot ifrågavarande fångstsätt, dock i varje fall icke

syntes böra stå hindrande i vägen för ett tillfälligt upphävande av förbudet,

då därigenom tillgången på ett för landet betydelsefullt fettämne

skulle ökas. Under uppgift att den mest givande fångstsäsongen inträdde

i början av mars månad har kommissionen hemställt om förbudets

snara upphävande för tiden intill den 31 maj 1919.

Domänstyrelsen har i utlåtande häröver den 9 mars 1918 erinrat om

förenämnda av styrelsen och lantbruksstyrelsen i utlåtandet den 28 april 1914

gjorda hemställan samt tillstyrkt industrikommissionens framställning.

Därefter hava de för biträde inom jordbruksdepartementet vid utredande

av vissa jakt- och fiskefrågor jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande

tillkallade sakkunniga den 28 mars 1918 avgivit utlåtande över

kommissionens framställning och därvid först lämnat följande redogörelse

för vad tidigare förekommit i fråga om fångst av säl medelst sax:

»Till besvarande av remissen tillåta sig de sakkunniga först erinra, att enligt

jaktstadgan den 21 oktober 1864, vilken föregick nu gällande jaktstadga av den 8

november 1912, djurfångst med sax var tillåten utan inskränkning till vissa djurslag.

I det förslag till jaktstadga, som den 23 december 1909 avgavs av för revision

av jaktlagstiftningen inom jordbruksdepartementet tillkallade sakkunniga, bibehölls

denna rätt för de såsom skadliga betecknade djuren, däribland sälhund; och

anfördes till stöd härför, att, ehuru från djurskyddsvänlig synpunkt befogade anmärkningar

kunde göras mot sax såsom fångstmedel, kunde man icke undvara detta

redskap för fångande av nämnda djur.

I samband med behandling vid 1912 års riksdag av det utav sistnämnda

sakkunniga framlagda förslag till jaktlag framkom emellertid en motion, däri av

djurskyddsvänliga skäl och särskilt under åberopande av de lidanden, för vilka i sax

fångade rävar utsattes, hemställdes, att all fångst med sax av villebråd måtte förbjudas.

Jordbruksutskottet anslöt sig vid sin behandling av ärendet till den av

motionären uttalade åsikten om det från djurskyddsvänlig synpunkt förkastliga däri,

att vid fångst vare sig av matnyttigt vilt eller skadliga djur redskap begagnades,

vilka tillfogade de fångade djuren onödiga lidanden; och — ---hemställde ut
skottet,

att framställning måtte göras till Kungl. Maj:t om införande i jaktstadgan

av förbud mot användande av sax för fångst av andra djur än rovfåglar.

Detta utskottets förslag bifölls av riksdagen. I överensstämmelse med riksdagens

beslut infördes därefter i nämnda stadga en bestämmelse, att sax finge användas

endast för fångande av sådana fåglar, som omförmälas i 13 § i lagen om

rätt till jakt, d. v. s. sådana som räknades till skadliga djur.

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Maj.ts nåd. proposition Nr 330.

Det dröjde emellertid icke lång tid efter det den nya jaktstadgan trätt i

kraft, förr än framställningar började inkomma med yrkande om saxförbudets upphävande,

så vitt anginge vissa skadliga däggdjur, däribland säl.

Beträffande sistnämnda djur hemställde svenska fiskar förbundet i ansökning

den 13 november 1913, att Kungl. Maj:t måtte förordna om sådan ändring i 8 § i

jaktstadgan, att sax, gillrad under vatten, måtte få användas för fångande av salband

och utter. Vidare har hushållningssällskapets i Västerbottens län fiskeriinstruktör

den 8 september 1913 hos Kungl. Maj:ts befallningshavande i länet anhållit,

att framställning hos Kungl. Maj:t måtte göras om upphävande, vad anginge

Västerbottens län, av förbudet mot användande av sax vid fångande av sälhund.

Samtidigt med anmälan hos Kungl. Maj:t av sistberörda förslag har Kungl. Maj:ts

befallningshavande i länet, med förordande av bifall till detsamma, överlämnat tillstyrkande

yttranden däröver från länets hushållningssällskaps förvaltningsutskott

samt länsmännen i de vid länets kust belägna distrikten.

Bland mera omfattande ansökningar om rätt att för djurfångst begagna sax

må anmärkas följande från Norrbottens, Västerbottens och Västernorrlands län,

vilka ansökningar inbegripa jämväl saxfångst av säl.

Med föranledande av framställningar från socknemännen i två socknar i Norrbottens

län samt efter inhämtande av yttranden från de lokala myndigheterna och

länets jaktvårdsförening har Kungl. Maj:ts befallningshavande i sistnämnda län i utlåtande

den 24 december 1913 hemställt om sådan ändring i jaktstadgan att, efter

medgivande av Kungl. Maj:ts befallningshavande i varje särskilt fall, inom viss del

av länet sax med tandade skalmar finge användas för fångande av varg och järv,

att inom hela länet saxar utan tänder finge begagnas för fångande av mindre rovdjur

samt att för fångst av sälhund finge användas tandade saxar eller tänger, så

vitt dessa vore så konstruerade, att de omedelbart dödade djuret.

Vidare har, sedan landstinget i Västerbottens län hemställt, att förbudet mot

användande av sax måtte beträffande fångst av skadliga djur upphävas för länet,

Kungl. Maj:ts befallningshavande i länet i utlåtande den 18 oktober 1913 tillstyrkt

bifall till landstingets framställning, då därav syntes framgå, att det ifrågasatta upphävandet

av saxförbudet utgjorde ett allmänt önskemål och vore av väsentlig betydelse

i ekonomiskt hänseende.

I Västernorrlands län har nya jakt vårdsföreningen påyrkat, att förbudet mot

saxars användande tillsvidare ej måtte tillämpas inom länet; och har länets hushållningssällskap

gjort enahanda framställning beträffande fångst av skadedjur. I dessa

ärenden har Kungl. Maj:ts befallningshavande avgivit tillstyrkande utlåtande den 1

augusti 1913, därvid tillika bilagts från kommunalstämmorna i tjugu kommuner

mottagna framställningar om sådan ändring i gällande bestämmelser, att användning

av sax måtte varda tillåten inom länet för fångande av vissa rovdjur, däribland

sälhund.

Anmärkas må, att jämväl från myndigheter i Jämtlands län inkommit framställningar

om rätt att för fångande av vissa djur använda sax.

Över de inkomna framställningarna har styrelsen för svenska djurskyddsföreningarnas

centralförbund satts i tillfälle att yttra sig. Styrelsen har erinrat om, att

vid behandlingen i 1912 års riksdag av saxfrågan riksdagen tycktes hava varit fullt

enig däri, att i detta fall de moraliska hänsynen borde gå före alla andra. För egen

s. 20 Kontrollera mot PDF

20 Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 330.

del fastliölle styrelsen vid ståndpunkten, att det föreslagna upphävandet för de nordliga

delarna av vårt land av saxförbudet saknade alla skäl.

Domänstyrelsen bär i utlåtande i ämnet med vissa villkor uttalat önskvärdheten

av upphävande inom nämnda delar av landet av förbudet mot fångande av

skadliga djur med sax. Vad särskilt angår sälfångst med sax hava domänstyrelsen

och lantbruksstyrelsen i utlåtande den 28 april 1914 förordat sådan ändring av 8 §

jaktstadgan, att sax med tänder, gillrad under vatten, måtte få användas inom hela

riket för fångande av säl; och har intendenten vid naturhistoriska riksmuseet professor

Einar Lönnberg, vilkens yttrande jämväl infordrats, uttalat, att det funnes

ingen som helst anledning att från djurskyddsvänlig synpunkt opponera mot domänstyrelsens

och lantbruksstyrelsens förslag.

Med föranledande av alla inkomna framställningar och däröver avgivna yttranden

hava slutligen landstingen i Norrbottens, Västerbottens, Västernorrlands och Jämtlands

län samt hushållningssällskapens i nämnda län förvaltningsutskott anmodats avgiva

utlåtanden, därvid särskild hänsyn skulle tagas till den erfarenhet, som kunde hava

vunnits under tiden efter det förbudet för saxfångst trätt i kraft, i samband varmod

jämväl Kungl. Maj:ts befallningshavande i länen anbefallts att inkomma med förnyade

utlåtanden i ämnet. I de avgivna svaren hava samtliga de myndigheter, som

haft anledning att yttra sig om sälfångst med sax, föreslagit upphävande av det

därutinnan rådande förbudet.

Tillser man nu, vad särskilt gäller fångst av säl med sax, vilka grunder som

åberopats till stöd för yrkandena om saxens bibehållande som fångstmedel, framhållas

i sådant avseende de svårigheter, sälen bereder fiskerinäringen genom skadegörelse

på fisk, fiskredskap och fångst.

Beträffande saxens effektivitet har uttalats, att sax visserligen ej vore det

enda medlet för fångst av säl, men att detta redskap likväl i sådant avseende intoge

ett framstående rum.

För att giva en överblick över tillvägagångssättet vid saxfångst av säl samt

saxens beskaffenhet må anföras den utredning härom, som finnes intagen i ovan

nämnda ansökning från svenska fiskarförbundet. Till en början erinras däri såsom

bevis på, att sälhundens stora skadlighet för fiskerinäringen vore allmänt erkänd,

att åtminstone sedan år 1901 statsbidrag kunnat erhållas till belöningar för dödande

av säl. — — —. I Sverige hade saxar för dödande av sälhundar hittills huvudsakligen

använts utmed Norrlands kuster, där de så småningom fått ökad och alltmera

utbredd användning. Enligt uppgift från fiskeriinstruktören i Västerbottens län

hade därstädes funnits omkring ISO sälsaxar. De årligen med sax fångade sälarnas

antal hade vissa år kunnat uppgå till inemot 500, och det hade ej sällan hänt, att

fiskare på en höst kunnat taga ett 30-tal sälar och därutöver, % Sälsaxarna hade

synnerligen kraftiga fjädrar och sloge med lätthet av en grankäpp med en diameter

av halvannan tum. Också dödades sälhunden, som vanligen träffades i huvudet

eller om halsen, så gott som alltid omedelbart av saxen. Oftast träffades han i

huvudet av en av de långa taggarna i saxen och dödades sålunda genast. Sälsaxarna

utlades alltid på djupt vatten. Skulle sälhunden sålunda ej dödas direkt av

saxen, så kvävdes han mycket fort. Att han i regel doge genast, framginge enligt

uppgifter av fångstmännen därav, att saxen, som löst uppsattes i eu träställning,

vid fångsten i regel ej rubbades ur denna. Man kunde sålunda säga, att sälhunden

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj;ts nåd. proposition Nr 330v

säkerligen i regel icke plågades mera vid fångst i sax än vid jakt medelst skjutgevär

eller på annat vanligt sätt.

I sitt utlåtande den 28 april 1914 anföra domänstyrelsen och lantbruksstyrelsen,

med erinran att numera alla omkring Östersjön belägna stater enats om

utbetalande av belöningar för salars dödande, att av fångstsätten för sälhund vore

skjutning och harpunering de förnämsta, medan fångst medelst sax i sådant avseende

hade en jämförelsevis underordnad betydelse. Det oaktat vore sälsaxen av stor vikt

för fiskare såsom skydd för den utsatta fiskredskapen. Vid öppet vatten vore det

oftast mycket svårt att få sälhunden inom skotthåll. Då vore sälsax det mest

verksamma medlet att döda de sälar, som uppehölle sig i trakten. Detta fångstsätt

innebure i intet avseende större djurplågeri än användandet av flera andra djurfångstmetoder,

till exempel skjutning, snarare tvärtom. Sälsaxar utsattes nämligen alltid

på djupt vatten, varför den sälhund, som fastnat i en sax och icke omedelbart

dödades av denna, inom kort kvävdes under vattnet. Då sälhunden oftast fastnade

i saxen med huvudet, vore det i anseende till sälhundens spolformiga kroppsform i

regel lönlöst att försöka fånga den i sax, som icke hade tänder. I själva verket

vore de för sälfångst avsedda saxarna alltid försedda med sådana.

Svenska djurskyddsföreningarnas centralförbunds styrelse uttalade i sitt ovan

omförmälda yttrande en annan uppfattning. Av erfarna jägare, säger styrelsen,

hade upprepade gånger framhållits, att ett svårare och lömskare djurplågeri knappast

vore tänkbart än sälfångst med sax. Styrelsen har emellertid tillika framhållit,

att om saxarna för fångst av rovdäggdjur kunde inrättas så, att de verkade ofelbart

och ögonblickligen dödande på de offer, som fastnade i dem, kunde till och med

djurskyddskravet känna sig åtminstone relativt tillfredsställt. Sådana saxar ansåge

styrelsen dock för närvarande icke finnas.

Professor Lönnberg betecknar i sitt ovan omförmälda yttrande- svenska djurskyddsföreningarnas

centralförbunds nämnda uttalande såsom en oerhörd överdrift. I

likhet med svenska fiskarförbundet samt domänstyrelsen och lantbruksstyrelsen vitsordar

han, att sälhundssaxarna hade så starka fjädrar, att det fångade djuret vid

byglarnas sammanslående oftast genast dödades, och, om detta ej skedde, kvävdes

sälhunden inom få minuter under vattnet, då han ej kunde komma upp till ytan

för att andas. Saxen utsattes nämligen alltid på djupt vatten, och den fångade

sälhunden kunde ej draga upp den tunga saxen och den med stenar tyngda ställning,

vid vilken den vore bunden. Man kunde sålunda svårligen tala om, att något

djurplågeri utövades med detta slags fångst. Fångsten av sälhund med sax hade

dessutom den fördelen, att man på detta sätt hade bästa möjlighet att komma åt

just sådana djur, som fått för vana att natt och dag vittja fiskarenas redskap.»

De sakkunniga hava därefter för egen del yttrat följande:

»Av den ovan lämnade redogörelsen framgår, att inom vissa trakter i landet

förefinnes ett allmänt önskemål, att rätt åter måtte medgivas att för fångande av

säl använda sax, ehuru anledningarna härtill äro andra och av mera bestående

natur än de, som åberopats av industrikommissionen i dess förevarande framställning.

Denna fråga liksom spörsmålet i allmänhet om upphävande även för vissa andra

djur av förbudet att begagna sax för dessas fångande äro för närvarande föremål

för de sakkunnigas övervägande utan att de sakkunniga nu omedelbart äro beredda

att framlägga slutligt förslag i ämnet.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Departements
chefen.

Kuncjl. Maj:ts nåd. ''proposition Nr 330.

Vid bedömandet av industrikommissionens framställning hava de sakkunniga

utgått från de särskilda skäl, vilka kunna påkalla ett tillfälligt upphävande av

ifrågavarande förbud. Och anse sig de sakkunniga på grund av nödvändigheten

att under rådande förhållanden på det mest effektiva sätt tillvarataga de tillgångar,

som finnas inom landet, samt med stöd av de i övrigt av kommissionen anförda

grunder böra förorda samma framställning.

I detta sammanhang tillåta sig de sakkunniga erinra, att av de här ovan

lämnade upplysningarna rörande sälsaxarnas beskaffenhet och sättet för deras utgallrande

torde framgå, att djurplågeri icke behöver befaras vid dessa saxars användande.

Dödas icke det i saxen inkomna djuret genast vid saxskalmarnas sammanslående,

kväves det inom kort. Nämnda upplysningar överensstämma i övrigt

med den erfarenhet de av de sakkunniga, vilka haft tillfälle taga kännedom om

detta fångstredskap, äga.

Man torde sålunda om sälsaxarna kunna säga, att de uppfylla de villkor,

som enligt riksdagens ovan omförmälda uttalande böra ställas på sax, som må

komma i fråga att få användas för djurfångst, nämligen att den bör i de flesta

fall omedelbart döda de djur, som fastna däri. Även svenska djurskyddsföreningarnas

centralförbund torde finna, att djurskydd skravet blivit i tillfredsställande

grad tillgodosett.

För undvikande av varje missbruk, även om sådana i nu förevarande avseende

svårligen kunna tänkas vid bruk av sälsax, synes såsom villkor för saxens

nyttjande kunna föreskrivas, att den icke må gillras ovan vattenytan.

Rörande utsättande av sälsax skulle i övrigt gälla de allmänna regler, som

i jaktstadgan finnas angivna för begagnande av sax såsom fångstredskap.

Fångst av säl med sax torde nästan uteslutande hava brukats i Norrland,

varför de sakkunniga hålla före, att, innan den fullständiga utredningen rörande

användning av sax vid djurfångst verkställts, det nu ifrågasatta tillfälliga upphävandet

av saxförbudet endast må avse Norrbottens, Västerbottens, Västernorrlands och Gävleborgs

län.

Slutligen vilja de sakkunniga erinra, att, såsom framgår jämväl av svenska

fiskarförbundets ansökning samt domänstyrelsens och lantbruksstyrelsens utlåtande

den 28 april 1914, sax plägat utsättas endast i öppet vatten och sålunda först längre

fram på året. Ett misstag torde fördenskull föreligga i kommissionens uppgift, att

den mest givande fångstsäsongen för sax skulle inträffa i början av mars månad.

Denna tid idkas däremot bland drivisen i Bottniska viken jakt på säl, ofta med

stor framgång.»

Oavsett att frågan om ett mera allmänt upphävande av det nu

stadgade förbudet mot att medelst användande av sax fånga vilda djur,

varom ett flertal framställningar föreligga, ännu icke kunnat göras till

föremål för slutligt förslag av de för utredande av bland annat denna

fråga tillkallade sakkunniga, anser jag i likhet med industrikommissionen,

domänstyrelsen och de ovan nämnda sakkunniga vägande skäl förefinnas

för ett provisoriskt upphävande i viss omfattning av förbudet, i vad det

avser fångst av säl. Jag tillåter mig i detta hänseende åberopa den nu lämnade

redogörelsens innehåll. Då utredningen synes mig ådagalägga, att

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 330. 28

det lidande, som vid fångst medelst sax, gillrad under vattnet, åsamkas

den fångade sälen, icke torde kunna anses nämnvärt större än som är

oskiljaktigt från nästan all jakt och djurfångst, synes mig från djurskyddssynpunkt

någon avgörande invändning icke kunna göras mot ett

sådant upphävande.

I avseende å den omfattning, vari sådant upphävande nu bör ske,

instämmer jag med de sakkunniga. Då fråga nu endast är om en av

ki istidsförhållandena föranledd åtgärd, synes ändring icke böra vidtagas

i jaktstadgan utan bestämmelsen böra meddelas i särskild författning. &På

giundval av vad de sakkunniga anfört har inom jordbruksdepartementet

utarbetats förslag till kungörelse angående undantag beträffande fångst

av sälhund från det i § 8 jaktstadgan meddelade förbud att vid fångst

av djur använda sax.

Efter att hava uppläst omförmälda förslag, yttrade departementschefen

vidare:

Oaktat utfärdandet av författning av nu ifrågavarande slag otvivelaktigt

tillkommer Kungl. Maj:t, lärer vid det förhållande att riksdagen

år 1912 gjort särskild framställning till Kung], Maj:t angående förbud

mot användande av sax för fångst av andra djur än vissa fåglar, tillfälle

böra beredas riksdagen att yttra sig över förslaget.

Jag hemställer alltså, att Eders Kungl. Maj:t måtte besluta inhämta

riksdagens yttrande över ovanberörda förslag till kungörelse.

rl ill denna av statsrådets övriga ledamöter bitiädda

hemställan behagade Hans Maj:t Konungen

lämna bifall samt förordnade, att proposition i ämnet

av den lydelse, bilaga . . . till detta protokoll utvisar,

skulle avlåtas till riksdagen.

Er protokollet:

J. Pass.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1918:295 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående undantag beträffande fångst av sälhund från det i § 8 jaktstadgan meddelade förbud att s. 15 i texten
  2. JoU 1918:94 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående undantag beträffande fångst av sälhund från det i § 8 jaktstadgan meddelade förbud att vid fångst av a1 i texten