Sök i Ratio Lex

Om beviljande av anslag till fångvården och statens arbetsanstalter m. m

1918-04-26 · 78 sidor, varav 77 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 77 av 78 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1918:388, Om beviljande av anslag till fångvården och statens arbetsanstalter m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts nåd. proposition Nr 388.

1

Nr 388.

Kungl. Maj:ts nådiga proposition till riksdagen om beviljande av

anslag till fångvården och statens arbetsanstalter m. m.;

given Stockholms slott den 26 april 1918.

Under åberopande av bifogade utdrag av statsrådsprotokollet över

justitiedepartementsärenden för denna dag vill Kungl. Maj:t härmed föreslå''

riksdagen att

dels medgiva, att den för fångvårdsstaten gällande ordinarie

staten ma från och med år 1919 undergå följande ändringar, nämligen

ej mindre, i vad den avser tjänstemän av högre grad, så till vida,

att ur nämnda stat utgå de för tvångsarbetsanstalten å Svartsjö

och tvångsarbetsanstalten i Landskrona upptagna särskilda avlöningsstater,

att tvångsarbetsanstalten i Karlskrona och tvångsarbetsanstalten i

Norrköping tillsvidare i staten upptagas under beteckningarna centralfängelset

i Karlskrona och centralfängelset i Norrköping,

att straffängelset i Mariestad i staten upptages under beteckningen

centralfängelset i Mariestad,

att de i avlöningsstaterna för centralfängelserna å Långholmen, i

Malmö, å Härianda och i Härnösand samt straffängelset i Uppsala uppförda

skollärarne upptagas under beteckningen lärare samt den i avlöningsstaten

för centralfängelset i Växjö uppförda skollärarinnan upptages

under beteckningen lärarinna,

att avlöningen till en var av assistenterna vid cenlralfängelserna i

Malmö, å Härianda, i Härnösand och i Mariestad höjes till 1,900 kronor

lön och 1,100 kronor tjänstgöringspenningar eller tillhopa 3,000 kronor

jämte två ålderstillägg till lönen, vartdera å 400 kronor, efter fem och

tio års tjänstgöring,

Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 saml. 348 käft. (Nr 388.) 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj.ts nåd. proposition Nr 388.

att för en var av förste pastor och andre pastor vid centralfängelset

å Långholmen, pastorer vid centralfängelserna i Malmö, å Härlanda,

i Härnösand, i Karlskrona och i Norrköping upptages ett andra

åld erstil lägg å 500 kronor å den del av arvodet, som motsvarar lön,

att utgå efter tio års fortsatt innehavande av pastorstjänst i samma

lönegrad, samt

att de en var av lärarna vid centralfängelserna å Långholmen, i

Malmö, å Härianda och i Hernösand samt straffängelset i Uppsala tillkommande

två ålderstillägg upptagas ett vart till ett från 200 kronor

till 400 kronor förhöjt belopp,

än även, i vad nu ifrågavarande stat avser tjänstemän av lägre

grad (bevakningspersonal), så till vida, att densamma minskas med 4

överkonstaplar med förordnanden som uppsyningsman, 8 överkonstaplar,

43 vaktkonstaplar, 3 första vaktfruar och 13 vaktfruar, till följd varav

staten i sagda del komme att erhålla följande ändrade lydelse:

Kronor

Tjänst-

Arvode

.

Lön eller

görings-

för

motsva-

penningar

särskilt

Summa j

rande

eller mot-

förord-

svarande

nande

1 1 överkonstapel (med förordnan- de såsom uppsyningsman) ...

i 9 överkonstaplar (med förord-

1,000

550

200

1,750

nanden såsom uppsyningsman)

9,000

4,950

1,800

15,750

j 1 överkonstapel.....................

1,000

550

—

1,550

Efter 5 år kan lönen höjasj

med 100 kronor och efter

52 överkonstaplar..................

52,000

28,600

80,600

10 år med ytterligare!

100 kronor.

I 1 vaktkonstapel......................

800

500

-

1,300 i

293,600

183,500

__

477,100

700

350

1,050

2,100

1,050

3,150

Efter 5 år kan lönen höjas

600

300

_

900

med 50 kronor och efter

35 vaktfruar ........................

21,000

10,500

31,500

10 år med ytterligare 50

kronor.

400

200

_

600

12 kokerskor ........................

4,800

2,400

_

7,200

Summa

—

—

_

622,460

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 388.

dels föreskriva, att för tillträde till det ytterligare ålderstillägg,

som, enligt vad ovan nämnts, må tillkomma förut omförmälda pastorer,

skola. gälla enahanda villkor, som äro stadgade för tillträde -till redan

medgivet ålderstillägg;

dels vidtaga följande ändringar med avseende å här nedan

nämnda i riksstaten under andra huvudtiteln upptagna ordinarie anslag,

nämligen

sänka bestämda anslaget till fångars vård och underhåll från dess

nuvarande belopp 981,600 kronor med 115,850 kronor till 865,750

kronor,

höja förslagsanslaget till fångars vård och underhåll från dess nuvarande

belopp 1,600,000 kronor med 1,000,000 kronor till 2,600,000

kronor,

sänka förslagsanslaget till ålderstillägg till en del vid fångvårdsstyrelsen

och fångvården anställda ämbets- och tjänstemän från

dess nuvarande belopp 86,000 kronor med 11,000 kronor till 75,000

kronor samt

höja allmänna förslagsanslaget till ålderstillägg från dess nuvarande

belopp 80,000 kronor med 15,000 kronor till 95,000 kronor;

dels godkänna av departementschefen framlagda förslag till ordinarie

avlöningsstater för statens ar betsanstalt å Svartsjö och statens

arbetsanstalt i Landskrona, att tillämpas från och med år 1919, ävensom

de av departementschefen föreslagna villkoren och bestämmelserna för

åtnjutande av de med ordinarie befattning i nämnda stater upptagna

avlöningsförmånern a;

dels förklara, att en var, som med eller efter ingången av år 1919

tillträder sådan ordinarie befattning, skall vara pliktig att underkasta

sig förenämnda villkor och bestämmelser;

dels medgiva,

ej mindre att såsom tillägg till de för åtnjutande av de enligt

den från och med år 1911 gällande staten för fångvårdsstaten med

ordinarie befattning vid samma stat förenade avlöningsförmåner stadgade

villkor och bestämmelser må förordnas, att innehavare av dylik befattning

må i fråga om ålderstillägg räkna sig till godo tid, varunder han innehaft

motsvarande eller jämförlig befattning vid någon av statens arbetsanstalter,

än även att såsom tillägg till de för åtnjutande av avlöningsförmåner

enligt den för statens uppfostringsanstalt å Bona från och med

år 1918 gällande avlöningsstaten må förordnas, att innehavare av befattning

vid sistnämnda anstalt må i fråga om ålderstillägg räkna sig

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Kungl. Maj ds nåd. proposition Nr 388.

till godo tid, varunder han innehaft motsvarande eller jämförlig befattning

vid någon av statens arbetsanstalter;

dels från och med år 1919 i riksstaten under andra huvudtiteln

uppföra följande ordinarie anslag, nämligen

till statens arbetsanstalt å Svartsjö

ett bestämt anslag å 81,050 kronor och

ett förslagsanslag å 120,000 kronor samt

till statens arbetsanstalt i Landskrona

ett bestämt anslag å 36,400 kronor och

ett förslagsanslag å 80,000 kronor;

dels ock under andra huvudtiteln å extra stat för år 1919 bevilja

till bestridande av arvode åt en inspektör över statens arbetsanstalter

ett förslagsanslag, högst 2,000 kronor.

De till ärendet hörande handlingar skola tillhandahållas riksdagens

vederbörande utskott.

Kungl. Rlaj:t förbliver riksdagen med all kungl. nåd och ynnest

städse välbevågen.

GUSTAF.

Eliel Löfgren.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 388.

5

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet

inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 26 april 1918.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern EdÉN,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena HellnER,

Statsråden: Petersson,

Schotte,

Petrén,

Nilson,

Löfgren,

Rydén,

Undén,

Thorsson.

Chefen för justitiedepartementet statsrådet Löfgren anmälde ärende

rörande avlåtande till riksdagen av proposition om tvång s arbets anstalternas

skiljande från fångvårds/örvaltningen samt bestämmande av vissa

anslag för ■ år 1919 till fångvården och tvångsarbetsanstalterna ävensom

andra huvudtitelns allmänna anslag till ålderstillägg.

Härvid anförde föredraganden:

I innevarande års statsverksproposition har Kungl. Maj:t under

andra huvudtiteln vid punkterna 21—23 samt 33 föreslagit riksdagen

att i avvaktan på särskild proposition i ämnet, dels i de å ordinarie

stat uppförda anslagen till fångars vård och underhåll måtte beräknas

följande förhöjningar, nämligen i det bestämda anslaget till fångars

vård och underhåll en höjning från dess nuvarande belopp 981,000

kronor med 18,400 kronor''till 1,000,000 kronor och i förslagsanslaget

till samma ändamål en höjning från dess nuvarande belopp 1,600,000

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 388.

kronor med 200,000 kronor till 1,800,000 kronor, dels ock beräkna

ordinarie förslagsanslaget till ålderstillägg för fångvården och andra

hudvudtitelns allmänna anslag till ålderstillägg till deras nuvarande

belopp 86,000 resp. 80,000 kronor.

Att ej redan i statsverkspropositionen kunde angivas de belopp, varmed

dessa anslag komme att slutligen äskas av Kungl. Maj:t, berodde, på

sätt jag också omnämnde vid förevarande anslags anmälande i statsrådet

den 14 januari i år, därpå, att frågor uppstått dels om tvångsarbetsanstalternas

frigörande från den egentliga fångvården, dels ock om avlöningsförbättringar

för vissa fångvårdstjänstemän, samt att dessa frågor

då ännu ej voro tillräckligt utredda för att de skulle kunna slutligen

anmälas inför Kungl. Maj:t.

Sedan den erforderliga utredningen numera slutförts, får jag härmed

underställa ifrågavarande spörsmål Kungl. Maj:ts avgörande. Därvid

anhåller jag att först få uppehålla mig vid nyssnämnda organisationsfråga:

tvångsarbetsanstalternas skiljande från fångvårdsförvaltningen.

I. Tvång*- Den närmaste anledningen därtill, att frågan om tvångsarbets
atebrnasn8kii-

anstalternas frigörande från den egentliga fångvården ansetts böra nu

jande från upptagas till avgörande, är den, att detta spörsmål i visst avseende

''ftngvånJén^ sammanhänger med det förslag till lag angående åtgärder mot utbredA)

Lämplig- av könssjukdomar m. m., om vars antagande Kungl. Maj:t den

heten av den 15 sistlidne februari avlåtit proposition till riksdagen. Detta förslag

ifrågasätta innebär nämligen en reform av det nu rådande systemet för könssjuktionsföränd-

domarnas bekämpande bland annat så till vida, att enligt förslaget all

ringen, reglementering av prostitutionen skulle upphävas. I nära samband med

denna reform står emellertid, på sätt jag redan framhållit vid chefens

för civildepartementet anmälan nyssnämnda dag av berörda lagförslag,

frågan om, vilka åtgärder från samhällets sida må kunna vidtagas för

att verksamt motarbeta prostitutionen och korrektivt ingripa mot vissa

av dess yttringar. Särskilt det korrektiva förfarandet mot prostituerade

kvinnor, såsom det för närvarande tillämpas, har varit föremål för åtskilliga

tungt vägande anmärkningar, såväl inom reglementeringskommittén

som på andra håll. Både ur allmänt sociala synpunkter och för

att den nu föreslagna lagstiftningen angående könssjukdomarnas bekämpande

skall vinna önskvärd fullständighet och effektivitet, torde det

ock vara erforderligt, att en omläggning av den korrektiva behandlingen

av omförmälda kvinnor vidtages. Detta innebär väsentligen en förändring

i de bestämmelser i lösdrivarlagen, som reglera ingripandet mot

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kung!. Maj:ts nåd. proposition Nr 388.

de prostituerade kvinnorna. Något positivt förslag i detta avseende

föreligger icke för närvarande, och med hänsyn till den pågående revisionen^

av lösdriverilagstiftningen i dess helhet lärer det icke kunna

.sättas i fråga att nu föregripa resultatet av denna utredning. En

väsentlig del av de anmärkningar, som riktats mot den korrektiva behandlingen

av de prostituerade kvinnorna, hänför sig emellertid till

formerna för anordnande av dem ådömt tvångsarbete, och på denna

punkt torde det vara möjligt att redan nu genomföra vissa partiella

reformer utan att avvakta en fullständig revision av lösdriverilagstiftningen.

Huru denna revision än kommer att utfalla, torde det kunna

förutses, att åtminstone en del prostituerade alltjämt måste betraktas

såsom lösdrivare och underkastas tvångsarbete. Med hänsyn härtill

synes det även för den framtida regleringen av hithörande förhållanden

vara av betydelse, att tvångsarbetet erhåller en så tillfredsställande form

som möjligt.

För att erhålla kännedom om fattigvårdslagstiftningskommitténs

ståndpunkt i förevarande avseende avlät jag, med föranledande av en

anhållan från chefen för civildepartementet, den 20 december 1917 till

nämnda kommitté en skrivelse, däri jag anhöll om upplysning, huruvida

under den pågående revisionen av lösdriverilagstiftningen frågan

om behandlingen av prostituerade kvinnor varit föremål för utredning

samt huruvida något förslag, som berörde det korrektiva förfarandet

emot nämnda kvinnor, blivit utarbetat eller varit föremål för övervägande.

. Därvid anmodade jag kommittén att särskilt meddela, huruvida

kommittén under sitt arbete funnit anledning föreligga att, med hänsyn till

de särskilda syften, som tvångsarbetsanstalterna i riket avsåge att fylla,

ifrågasätta någon omläggning av dessa anstalters nuvarande organisation

och ledning.

Med .anledning av denna min förfrågan har fattigvårdslagstiftningskommittén

i skrivelse den 16 januari innevarande år meddelat, att

efter en första förberedande behandling av frågan om revision av lösdriverilagstiftningen

inom kommittén uppgjorts ett preliminärt förslag

till lag angående behandling av lösdrivare samt att nämnda lagförslag

omfattade jämväl prostituerade kvinnor. Då kommittén ansett sig böra

i lagförslaget medtaga ifrågavarande kategori av kvinnor, hade kommittén

utgått från den förutsättningen, att den blivande lagstiftningen

skulle få en starkare preventiv karaktär än för närvarande vore fallet

samt att en omorganisation skulle äga rum av tvångsarbetsanstalterna

för kvinnor. Denna ändrade organisation hade kommittén tänkt sig

böra bestå bland annat däri, att dessa anstalter skulle skiljas från fåug
-

Fattigvirdslag

stiftning skommiltén.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 388.

vårdsförvaltningen och ställas under en direkt under justitiedepartementet

lydande styrelse, i vilken jämväl borde finnas ett par kvinnliga

ledamöter. Åven i fråga om tvångsarbetsanstalterna för män hade

kommittén tänkt sig en förändrad organisation i samma riktning, näm-p

ligen med en särskild styrelse, som sorterade direkt under justitiedepartementet.

Det huvudsakliga skälet för ett skiljande från fångvårdsförvaltningen

hade här, liksom i fråga om kvinnorna, varit, att man så

mycket som möjligt velat förhindra, att tvångsarbetet finge karaktären

av ett straff. Gällande lösdriverilagstiftning hade ej så klart betonat

behandlingens preventiva natur och då man nu sökte framhäva och

utveckla denna, hade det ansetts nödigt att lösa sambandet med fångvården.

Ett i samband med förutnämnda lagförslag uppgjort utkast

till stadga för en statens arbetsanstalt för män stödde sig väsentligen

på de bestämmelser, som gällde för statens uppfostringsanstalt å Bona.

Fattigvårdslagstiftningskommitténs berörda yttrande remitterades

omedelbart till fångvårdsstyrelsen för avgivande av yttrande. Styrelsen

lät i ärendet höra direktörerna vid tvångsarbetsanstalterna för kvinnor.

Direktören vid I det utlåtande, som i anledning därav inkom från direktören vid

lVant ”liten tvångsarbetsanstalten i Norrköping, ingick denne till en början på en

Norrköping, utförlig kritik av vår nuvarande tvångsarbetslagstiftning samt yttrade

därefter i huvudsak följande:

Då lösdrivaren ej vore brottslig i vanlig mening, så torde behandlingen av

den till tvångsarbete dömda, om än denna behandling i mångt och mycket måste

bli densamma som straffångens just på grund av det gemensamma för dem båda,

nämligen frihetens förlust, mera böra inriktas på uppfostran, och gällde detta i all

synnerhet de unga, som första gången befunne sig inom en tvångsarbetsanstalt.

Denna skulle på så sätt mera få karaktären av uppfostringsanstalt än fängelse.

Detta skulle då också motivera den framkastade tanken på tvångsarbetsanstaltemas skiljande

från fångvården och ställande under särskild styrelse. Skillnaden borde då

även markeras på det sättet, att benämningen »tvångsarbetsfånge» utbyttes mot

benämningarna »tvångsarbetare» och »tvångsarbeterska».

Direktören Direktören vid tvångsarbetsanstalten i Landskrona framhöll i

vid tvångsar- gitt utlåtande till en början, att på grund av skäl, som av honom

i Landskrona, närmare utvecklades, en snar omläggning av de preventiva och korrektiva

åtgärderna emot de skörlevande kvinnorna vore högeligen av nöden, samt

uppdrog jämväl riktlinjerna för en dylik omläggning. Därefter yttrade

han i huvudsak följande:

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj.ts nåd. proposition Nr 388.

Beträffande det ifrågasatta skiljandet av tvångsarbetsanstalterna från fångvårdsförvaltningen

ansåge direktören, att ett dylikt skiljande visserligen icke vore

för närvarande obetingat nödvändigt och dessutom kunde giva anledning till vissa

betänkligheter på grund av den inom fångvårdsstyrelsen representerade stora sakkunskapen,

men direktören hölle dock före, att en dylik utbrytning kunde hava

fog för sig med hänsyn till önskemålet att i möjligaste mån förhindra, att tvångsarbetet

finge karaktären av ett straff.

I den skrivelse av den 14 februari 1918, varmed fångvårdsstyrelsen

överlämnat nu senast återgivna två utlåtanden, yttrar styrelsen beträffande

den nu föreliggande huvudfrågan om tvångsarbetsanstalternas

skiljande från fångvårdsförvaltningen följande:

Bestämmelserna i 1 § av lagen om lösdrivares behandling den 12 juni 1885

gjorde nämnda lag tillämplig även å den, som, utan att äga medel till sitt uppehälle,

underläte att efter förmåga söka ärligen försörja sig och tillika förde ett sådant

levnadssätt, att våda därav uppstode för allmän säkerhet, ordning eller sedlighet.

Med rätta torde den prostituerades överträdande av polisreglementet kunna

anses innebära ett för allmän ordning och sedlighet vådligt levnadssätt. Det torde

också vara berättigat att icke erkänna skörlevnaden såsom ärlig försörjning.

För lösdrivarlagens tillämplighet å den prostituerade fordrades emellertid

ytterligare, att hon saknade medel till sitt uppehälle och ej sökte försörja sig på

annat sätt än genom skörlevnaden. Genom en måhända fri, men sedan länge godkänd

tolkning, torde den prostituerade räknas såsom medellös, så snart hon ej hade

andra medel än sådana, som hon kunde antagas hava vunnit å sitt sedeslösa liv.

Hade hon genom något arbete av ordnad art inkomster av tillräcklig storlek, undginge

hon däremot påföljd enligt lösdrivarlagen.

Om nu reglementeringen avskaffades, syntes detta icke inverka å nämnda lags

tillämplighet gent emot de ifrågavarande kvinnorna i annan mån än att polismyndigheten

icke vidare kunde stödja sin uppfattning om en kvinnas vådlighet för ordning

och sedlighet enbart å överträdandet av vissa formella föreskrifter, utan måste

mera sakligt pröva frågan. Vidare torde den speciella övervakning, som nu ägnades

de prostituerades tämligen slutna grupp, icke kunna göras lika effektiv mot en icke

registrerad till omfattningen obestämd samling personer, för vilka inga undantagsbestämmelser

gällde; och därav torde följa större utsikt för dem att undgå polismyndighetens

uppmärksamhet samt konstaterande av sådana förhållanden, som påkallade

tillämpning av lösdrivarlagen.

Styrelsen kunde dock icke finna, att häri läge något skäl till utbytande av

tvångsarbetet mot annan påföljd i de fall, då de sedeslösa kvinnorna gjort sig skyldiga

till vad lösdrivaf lagen förutsatte för tvångsarbetets ådömande. Med den

erfarenhet styrelsen hade om en hel del av ifrågavarande kvinnors karaktär och

svårleddhet, måste styrelsen bestämt framhålla, att knappast någon möjlighet funnes

att mot deras vilja omhändertaga dem i skyddshem eller andra anstalter utan att

dessa ägde tillgång till en kraftig tvångsmakt. Dessa kvinnor vore snart sagt de

mest svårskötta bland alla dem, som stode under behandling i rikets fångvårdssanstalter,

Ofta med förstörda nerver, lättretliga, obehärskade till lynnet, hetsade av sina

Bihang till riksdagens protokoll 1318. 1 sand. 348 höft. (Nr 388.) 2

Fångvårdsstyrelsen

i

utmålande den

14 februari

1918.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kung!. Ma:ts n åd. proposition Nr 388.

drifter, som gärna toge sig perversa uttryck, kunde de i många tall inom en anstalt

hållas till skick och ordning endast genom stränga disciplinmedel. Frånvaron av de

möjligheter i nämnda avseende, som erbjödes inom en fängvårdsanstalt, skulle helt

visst leda till nedslående iakitagelser.

Skulle sådan ändring göras i gällande lösdrivarlags bestämmelser, att tvångsarbete

ej vidare bleve tillämpligt å kvinnor, som förde ett för allmän säkerhet och

ordning vådligt liv i sedeslöshet, måste således enligt styrelsens mening för deras

omhändertagande i sluten vård, där sådan erfordrades, beredas andra anstalter, som

i det närmaste liknade tvångsarbetsanstalterna. Huruvida vid dylikt förhållande

kunde vara skäl att frångå nuvarande bestämmelser i föreliggande hänseende, berodde på

den vikt, som finge tilleikännas strävandet att frigöra de lösaktiga kvinnornas korrektiva

behandling från »fångvården». I sak bleve skillnaden knappast någon i de

fall, då anstaltsbehandling erfordrades.

Efter det fångvårdsstyrelsen därefter närmare angivit några av de

riktningar, i vilka eu reform av tvångsarbetsförfarandet enligt styrelsens

mening borde gå, framhåller stj-relsen i sin förevarande skrivelse en del

svårigheter, som skulle möta den ifrågasatta organisationsförändringen.

Styrelsen yttrar i denna del:

I anledning av vad fattigvårdslagstiftningskommittén anfört därom, att en

tilltänkt omorganisation av tvångsarbetsanstalterna för kvinnor kunde bestå bland

annat däri, att för dessa anstalter skulle finnas en särskild direkt under justitiedepartementet

lydande styrelse, i vilken jämväl borde finnas ett par kvinnliga ledamöter,

tilläte styrelsen sig erinra, att, på sätt redan förut framhållits, en stark

disciplinär myndighet måste göra sig gällande inom en dylik anstalt, fullt ut med

samma nödvändighet som inom anstalterna för män. Kommittén hade tänkt sig ett

frånskiljande från fångvårdsförvaltningen även av sistnämnda anstalter i ändamål

att så mycket som möjligt förhindra, att tvångsarbetet finge karaktären av straff.

Följden av denna tankes genomförande enligt den av kommittén antydda planen

bleve skapandet av ett antal styrelser, sammansatta av personer i allmänhet utan förut

förvärvad sakkunskap och utan erforderlig överblick. Styrelserna vore hänvisade

var för sig att följa sin åskådning till det helas förvirrande.

För att icke missbruk av en stark disciplinär myndighet skulle behöva befaras,

måste över de särskilda bestämmande myndigheterna finnas en överledning,

som med samlad erIarenhet från liknande områden kunde avgöra gränserna för det

behövliga ingripandet.

Vidare vore att märka, att svårigheten att bereda ifrågavarande internerade

en lämplig sysselsättning löstes på ett mera fruktbärande sätt, om det skedde i

samband med straffanstalternas förseende med arbete. Den organisation, som nu

för ändamålet funnes genomförd, skulle icke kunna ersättas genom några decentraliserade

småstyrelsers bemödanden.

Tjänstepersonalen kunde givetvis bättre tillgodogöras, om valet stode öppet

att placera en var vid den anstalt, där hans förutsättningar gjorde honom bäst

passande. Ju flera anstalter, som i detta avseende lydde under samma förvaltande

myndighet, desto gynnsammare ställde sig förhållandena i nämnda hänseende.

Så vore också fallet i fråga om den ekonomiska förvaltningen. Upphand
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj.ts nåd. ''proposition Nr 388.

lingarna kunde ske i vida större skala. Avkastningen av jordbruk och trädgårdar

nyttiggjordes på ett för.månligare sätt, då ett större antal konsumenter funnes inom

samma förvaltning. Fångvården hade exempelvis under nu rådande svåra utspisningsföihållanden

haft ett oskattbart gagn av de egna jordbruken å Svartsjö och

Marieholm. Långholmens fängelse ävensom straffängelset i Stockholm hade försetts

med mjölk, fläsk, kött, potatis, kålrötter in. in. från Svartsjö etc. Redan av

detta skäl vore ett avskiljande av Svartsjö från fångvården av stor skada.

Enligt kommitténs förslag skulle justitiedepartementet bliva den sammanhållande

kraften. Departementet, som redan hade Bona under sin direkta ledning,

skulle alltså förvandlas till ett centralt ämbetsverk vid sidan av sin maktpåliggande

huvuduppgift.

Hela vinsten skulle vara att »så mycket som möjligt förhindra, att tvångsarbetet

finge karaktären av straff». Denna karaktär skulle således vara beroende

av en namnfråga: den att centralverket benämndes »fångvårdsstyrelsen». Ty behandlingen

vid de skilda anstalterna torde icke vara beroende av ledningens förläggning

till den ena eller andra centralmyndigheten, utan å lagens bestämmelser

och Kungl. Maj:ts instruktioner. Ansåges det så viktigt att undanrödja sambandet

med ordet fångvård, kunde ju styrelsens benämning utbytas mot annan, som frigjorde

därunder lydande institutioners invånare från sambandet med fångnamnet, så

vida icke detta i allt fall tillkomme dem. Den på grund av lagens dom internerade

saknade dock sin frihet, huru interneringen än komme att kallas.

Kommitténs i och för sig goda tanke att för ledningen av tvångsarbetsanstalterna

för kvinnor tillgodogöra sig kvinnligt biträde torde utan större omorganisation

låta sig genomföras på det sätt, att i frågan insiktsfulla kvinnor sattes vid

fångvårdsstyrelsens sida såsom ett sakkunnigt råd eller fullmäktige i likhet med

vad i andra verk tillämpades. Jämväl kunde vid sidan av tvångsarbetsanstaltens

direktör såsom rådgivare sättas en eller annan kvinna. Av nämnda skäl syntes

således icke ett frånskiljande från fångvården av omförmälta anstalter behövligt.

Som fångvårdsstyrelsen icke före avgivandet av sitt nu refererade

utlåtande inhämtat yttrande från direktören vid den enda tvångsarbetsanstalt

för män, som för närvarande är i verksamhet, nämligen tvångsarbetsanstalten

å Svartsjö, anmodade jag styrelsen att skyndsamt i ärendet

inhämta yttrande jämväl från bemälde direktör och därefter avgiva

det förnyade utlåtande, som .av berörda yttrande kunde föranledas.

I det yttrande, som Svartsjödirektören i anledning därav avgav

till fångvårdsstyrelsen, påpekade han inledningsvis eu del brister i det

nuvarande tvångsarbetsväsendet. Härvid yttrade han bl. a. följande:

Det torde ej kunna förnekas, att tvångsarbetsväsendet i liera avseenden ej

fyllde den detsamma förelagda uppgiften. Under de senare åren hade väl reformer å

tvångsarbetsanstalterna vidtagits, men själva huvudsyftet, lösdriveriets bekämpande och

lösdrivarnas upprättande, syntes ännu icke närmelsevis vara uppnått. De ändringar,

som härvidlag krävdes i lagen om lösdrivares behandling, torde bliva fattigvårdslagstiftningskommitténs

uppgift att angiva, varemot det, som kunde synas brista

Direktören

vid tvångsarbt

tjänst

al ten å

Svartsjö,

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Kr 388.

med avseende å tvångsarbetsväsendets organisation och metoder i övrigt, torde

kunna, oavsett en sedermera reviderad lösdrivarlag, omedelbart reformeras i enlighet

med vunna erfarenheter.

Med avseende å behandlingen av såväl de manliga som de kvinnliga lösdrivarna

syntes otvivelaktigt, att denna i mycket varit alltför summarisk, och att

friare former i flera avseenden borde komma till användning Statsanstalter för de

till tvångsarbete dömda kunde dock naturligen ej undvikas, särskilt beträffande

männen.

Efter dessa inledande anmärkningar ingick Svartsjödirektören i

sitt ifrågavarande yttrande på den nu föreliggande huvudfrågan: om tvångsarbetsväsendets

skiljande från fångvårdsförvaltningen.- Härom yttrade han

i korthet följande:

Något, som vid en eventuell reformering av tvångsarbetsväsendet syntes vara

av ingripande betydelse, vore att söka från de internerade och deras anhöriga borttaga

den känsla av bitterhet, som vore den förhärskande hos dessa människor. Denna

känsla vore delvis förklarlig. Utan att vara för brott dömda eller efter att rent

av hava av domstol frikänts intoges personer i statens fångvårdsanstalter, där de i

stort sett behandlades lika med domfällda brottslingar. Särskilt syntes detta kännas

upprörande för de för tredska mot fattigvårdslagen dömda. Dessa, som i övrigt

kunde vara oförvitliga människor, förmådde i regel ej fatta, varför de blivit fångar,

som skulle underkastas den vanära detta namn dock medförde. Helt annorlunda

skulle saken ställa sig, om de anstalter, till vilka dessa lösdrivare och understödstagare

översändes, verkligen bleve, vad de borde vara: arbetsinrättningar i statens

hand med för detta ändamål lämpad yttre och inre organisation.

Tvångsarbetsväsendet syntes på grund härav böra skiljas från fångvården.

Liksom instituten tvångsuppfostran och tvångsinternering organiserats utanför fångvården,

syntes även tvångsarbetsväsendet böra ställas under annan ledning. Fattigvårdslagstiftningskommittén

hade redan upptagit denna tanke, som ävenledes länge

såsom ett önskemål framstått för inom detta område socialt intresserade personer.

Härigenom skulle tvångsarbetet frigöras från det, som för tvångsarbetaren framstode

såsom en av samhällets stora orättvisor: detta att han gjordes till fånge

och i likhet med dömda förbrytare förvarades å eu statens fångvårdsanstalt. Nu

kunde naturligen invändas, att namnet ej gjorde något till saken, men tydligt vore,

att just den etikett, som fångvårdsnamnet påsatte tvångsarbetet, till största delen

dock vore skulden till den rådande uppfattningen, att detta arbete i själva verket

ingenting annat vore än ett maskerat straffarbete. Härpå skulle en förändrad benämning

av fångvårdsstyrelsen ej kunna råda bot.

Någon fara för tvångsarbetsväsendet i disciplinärt avseende skulle en eventuell

skilsmässa från fångvården ej gärna kunna innebära. Disciplin och ordning rådde

även inom andra områden än inom fångvårdsanstaltema, exempelvis inom sjukvårdsinrättningar

och sanatorier, inom städernas arbetsinrättningar och andra institutioner.

Det hade under det pågående om organisationsarbetet å Svartsjö i sammanhang

med övertagandet .av det större jordbruket därstädes visat sig, att disciplinens

upprätthållande ingalunda försvårats genom de friare former, som numera å denna

anstalt komme till användning, och det hade även — glädjande nog — framgått, att

bland de till mognare ålder komna tvångsarbetarna ett givet förtroende sällan svekes.

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 388.

Rörande kompetensen å den eller de särskilda styrelser, som med avseende

“ä tvångsarbetsanstalterna skulle träda i fångvårdsstyrelsens ställe, ville direktören

framhålla, att man ej torde behöva frukta, att sakkunskapen skulle vara utesluten

från dessa styrelser. Numera saknades även i de högsta samhällslägen ingalunda

personer, vilka ägde intresse för och erfarenhet i praktiskt socialt arbete. Att

någon osäkerhet inom tvångsarbetsväsendet skulle kunna förorsakas genom dessa

styrelsers tillkomst, torde ej behöva befaras, allenast lämpliga personer erhölles.

Att frågan om tvångsarbetsanstalternas skiljande från fångvården för denna

vore av rätt så ingripande betydelse, vore otvivelaktigt. Beträffande den av fångvårdsstyrelsen

framhållna provianteringsfrågan syntes dock intet som hälst hinder

kunna möta för fångvården att även i fortsättningen komma i åtnjutande av de nu

pågående leveranserna av jordbruksprodukter från Svartsjö, ej heller syntes de anstalter,

vilka skulle undandragas fångvården i och med tvångsarbetsväsendet, kunna för

densamma vara av vital betydelse.

Genom tvångsarbetsväsendets skiljande från fångvården skulle samtidigt den

tanke bringas till utförande, som av riksdagens revisorer år 1917 framfördes med

avseende å jordbruksdriftens å Svartsjö ställande under särskild, även för sådant

ändamål sammansatt styrelse.

Det av styrelsen för statens vårdanstalt å Venngarn nyligen väckta förslaget

om viss ändring i lagen om behandling av alkoholister, avseende att bereda möjlighet

till överflyttning från statens alkoholistanstalt till tvångsarbetsanstalt av mera

svårskötta individer, syntes efter ett eventuellt frånskiljande av tvångsarbetsväsendet

från fångvården ävenledes lättare kunna genomföras i betraktande av arten hos

de skäl, som vid tiden för lagens tillkomst anfördes mot införandet av en liknande,

redan då ifrågasatt bestämmelse.

Detta Svartsjödirektörens yttrande överlämnade fångvårdsstyrelsen

med skrivelse den 4 mars 1918. 1 denna konstaterar styrelsen till en

början, att styrelsen och bemälde direktör väsentligen vore av samma

mening med avseende å sättet för avhjälpandet av en del brister, som

nu vidlådde tvångsarbetsväsendet. Därefter fortsätter styrelsen:

Däremot avveke direktörens åsikt från styrelsens därutinnan, att han ansåge

tvångsarbetsanstalternas förknippande med fångvården medföra desammas allt för

stora likställande med straffanstalterna och. att en namnförändring å styrelsen icke

.skulle avlägsna denna olägenhet.

I denna punkt torde få erinras, att i törhända de flesta länder tvångsarbetsanstalternas

förvaltning lydde under samma ledning som straffanstalternas:

att tvångsarbetet i själva verket vore en påföljd för lagöverträdelse av icke ofarlig

art, ehuru det ådömdes i administrativ väg; samt att fjällande lösdrivarelag

lämnade fattigvårdssamhälle öppet att upprätta egen tvångsarbetsanstalt för tvångsarbetes

avtjänande, men att sådana enskilda anstalter icke kommit till stånd i

nämnvärd mån.

Disciplin och ordning, sade direktören, rådde även inom andra områden än

inom fångvårdsanstalterna. Ja väl. Men tvångsarbetsanstalten voro sista medlet

för att hålla de oordentliga till ordning, de lättjefulla till arbete. Det torde icke

F ångv år distyr

then i

utlåtande den

4 mars 1918.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj.ts nåd. proposition Nr 388.

av Svartsjödirektören förnekas, att han för ordningens upprätthållande å Svartsjö

mången gång varit hänvisad till tvångsmedel, som endast kunde användas mot personer,

underkastade fångvårdens myndighet. En jämförelse mellan antalet extra

judiciella bestraffningar vid centralfängelserna och vid tvångsarbetsanstalterna för

män visade, att procenten av straffade i förhållande till medeltalet fångar utgjorde

under femårsperioden lffll — 1915 vid centralfängelserna 5.8 procent men vid tvångsarbetsanstalterna

8.9 procent. Siffrorna talade icke till förmån för tvångsarbetarna.

Erfarenheten vid statens alkoholistanstalt å Venngarn hade ådagalagt svårigheten

att där handhava personer av ungefär liknande art som en de! av tvångsarbetarna

å Svartsjö, och detta just i anledning av bristande tvångsmakt. Enda

möjligheten torde vara att antingen vid Venngarn införa samma disciplinära möjligheter

som vid tvångsarbetsanstalterna eller att till en sådan överflytta dylika

individer.

Överdirektören i styrelsen vore själv sedan ett tjugutal av år ledamot av

styrelsen för åkerbrukskolonien Hall och hade således kännedom om den verksamhet,

en enskild styrelse kunde utöva i fråga om ledningen av en stor anstalt för socialt

undermåliga. Denna verksamhet kunde endast utövas i största allmänhet. Att följa

arbetet mera ingående vore icke möjligt. Då nu Svartsjödirektören förordade tvångsarbetsanstalternas

frigörande från fångvårdsstyrelsen och deras läggande under enskilda

styrelser, innebure detta, att platsledningen skulle berövas den såväl i avseende

å personalvården som beträffande den ekonomiska förvaltningen erfarna detaljuppsikt,

som fångvårdsstyrelsen med i lantbruksgöromålen och räkenskapshänseende in. m.

sakkunniga tjänstemäns biträde vore i tillfälle att utöva med större kontinuitet än

en enskild styrelse av privatpersoner. Det kunde med visshet påstås, att styrelsen

hade både mera tid och mera intresse att ägna åt ledningen av tvåmisarbetsanstalterna

än den enskilda styrelsens medlemmar, som måste taga uppdraget mera såsom

en tillfällig bisysselsättning.

Fångvårdsstyrelsen

i utlåtande

den

5 april 1918.

Efter det, såsom jag får tillfälle att utförligare omnämna längre

fram, särskilt tillkallade sakkunniga avgivit yttrande rörande det närmare

sättet för ett eventuellt frigörande av tvångsarbetsanstalterna från

deras nuvarande samband med den egentliga fångvården, blev berörda

yttrande remitterat till, bland andra myndigheter, jämväl fångvårdsstyrelsen.

I det förnyade utlåtande i ärendet, som detta ämbetsverk i

anledning därav avgav den 5 april 1918, ingick styrelsen jämväl närmare

på själva huvudspörsmålet om lämpligheten överhuvudtaget av en dylik

organisationsförändring samt yttrade i denna del i huvudsak följande:

Såvitt lösdriveriet i sina olika yttringar städse ådagalade en större eller mindre

grad av samhällsfarlighet, borde ju samhället anses berättigat att mot lösdrivaren

ingripa med tvångsåtgärder av sådan beskaffenhet, att de, även om ej hithörande

fall i strafflagen kriminaliserades, i åtskilliga avseenden komme straffet tämligen

nära. Det tvång, som måste anlitas för att i möjlig mån tillvänja mer eller mindre

degenererade och för fostran oemottagliga individer vid åtminstone tillfällig arbetsamhet

och ordning, finge vara allvarligt och verksamt, på samma gång det så avpassades,

att de bättre elementen kunde utsöndras och medelst gradvis friare be
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 388.

handling i förening med andlig påverkan förvandlas till nyttiga samhällsmedlemmar.

Då en stor del av dem, som omhändertoges för lösdriveri, ej sällan vore farliga och

mera svårskötta än straffångar, borde krävas, att tvångsarbetsanstalterna vore så

inrättade, att de erbjöde ett tillfredsställande förvar och betryggande anordningar

för upprätthållande av ordning och säkerhet.

Under antydda förhållanden komme tvångsinterneringen av lösdrivare med

tillhörande arbetsplikt att i väsentliga drag gestalta sig på samma sätt som den

frihetsförlust, vilken drabbade fångarna i straffanstalter av viss typ. Från denna

synpunkt sett vore det därför, enligt styrelsens mening, intet att erinra emot tvångsarbetsanstalternas

bibehållande under fångvårdens ledning. En sådan anordning syntes

tvärtom erbjuda övervägande fördelar och innebure enligt styrelsens uppfattning

icke något som hälst hinder för iakttagande av de modifikationer i behandlingen,

som tvångsarbetets egenart krävde.

De nu i bruk varande tvångsarbetsanstalterna å Svartsjö och i Landskrona

vore båda inrättade och anordnade med hänsyn till uppgiften att vara interneringsplatser

för personer berövade friheten. Väl hade under senaste åren vidtagits åtgärder

för att allt mera framhäva tvångsarbetets olikhet mot fängelse och straffarbete,

men det hade ännu icke kunnat bringas därhän, att icke logement, arbetssalar.

gårdar m. m. fortfarande gåve i det närmaste samma intryck som vanliga

straffanstalter för gemensamhetsfångar. Ehuru arbetsdriften vid båda de ifrågavarande

anstalterna i stor omfattning numera omlagts till friluftsgöromål, hade

de internerades behandling dock icke kunnat tillräckligt frigöras i ändamål att

avlyfta intrycket av tvångsarbetets alltför nära likhet med straffbehandling. För

att detta önskemål skulle kunna uppnås, förefölle det styrelsen som om en djupare

gående omläggning behövdes än enbart den. som innebures i de hittillsvarande

anstalternas överflyttande från fångvårdsstyrelsens förvaltning.

I ett den 15 april 1918 dagtecknat utlåtande uttalar sig överstathållarämbetet

lör polisärenden i denna fråga, särskilt sä vitt angår

dess samband med reglementeringens upphävande. Ämbetet yttrar

bland annat:

Det vore visserligen icke att antaga, att efter reglementeringens avskaffande

tillämpning av lösdrivarlagen skulle komma att erfordras i mindre omfattning än

därförut, men den korrektiva behandlingen av prostitutionen finge naturligtvis en

annan innebörd, när den avsåge att motarbeta prostitutionen i stället för att vidmakthålla

reglementeringen.

Med hänsyn till sistberörda förhållande torde emellertid bristerna i den korrektiva

behandlingen, sådan den nu vore anordnad, bliva mera framträdande efter

reglementeringens upphävande, och det bleve då av större betydelse att härutinnan

åstadkomma ändring.

Det^ både framhållits såsom ett önskemål, att tvångsarbetet anordnades så,

att det sa litet som möjligt finge karaktären av straff. Där reglementering förekomma,

ådömdes varning och tvångsarbete beträffande prostituerade kvinnor vanligen

såsom påföljd för överträdelse av reglementet och kunde då i viss mening

anses som straff, men när inskridandet uteslutande avsåge att åstadkomma rättelse

i den prostituerades levnadssätt och vänja henne vid arbetsamhet och ordnade

Överståthållarämbetet

för polisärenden.

s. 16 Kontrollera mot PDF

Social
styrelsen.

16 Kungi. Majds nåd. proposition Nr 388.

levnadsvanor, kunde det icke längre vara tal om bestraffning, ehuruväl det icke

kunde undvikas, att den fruktade interneringen alltid komme att för mången framstå

såsom en straffpåföljd. Av samma skäl kunde det icke heller vara lämpligt att

låta ärenden av ifrågavarande slag handläggas av domstol. De vore liksom frågor

om internering av alkoholister av sådan natur, att de borde handläggas i administrativ

ordning, vilket också av praktiska skäl torde vara nödvändigt för att det korrektiva

inskridandet mot prostitutionen skulle kunna bättre anpassas efter behovet och bliva

till åsyftat gagn för samhället.

Den benämning, som åsattes den korrektiva behandlingen, betydde i sak

kanske mindre, och det vore väl icke heller i sådant hänseende av någon betydelse,

huruvida tvångsarbetsanstalterna bibehölles under eller skildes från fångvårdsstyrelsen.

Men den individualiserade behandling, som vore en nödvändig förutsättning för en

mera fruktbärande anstaltsvård, och kanske i ännu högre grad den nödvändiga omvårdnaden

om kvinnorna, sedan det egentliga tvångsarbetet upphört, torde medföra

en sådan omläggning av hela den korrektiva behandlingen av de prostituerade, att

denna icke längre hörde rätt väl tillsammans med fångvården. Det torde särskilt

vara av vikt, att frågor rörande anstaltsvården och vad därmed sammanhängde

finge behandlas under friare former dels med hänsyn till behovet av erfarenhet och

anställande av nya försök bland annnat för möjliggörande av lämplig övergång från

den strängare, mera tvångsbundna behandlingen till ökad frihet för de internerade

och dels för befrämjande av samarbete med föreningar och enskilda personer för

beredande av vård och arbete åt sådana kvinnor, som kunde från anstalterna till

dem överlämnas. Det syntes därför lämpligt, att ifrågavarande anstalter skildes

från fångvården samt liksom uppfostringsanstalten å Bona och vårdanstalten för

alkoholister vid Venngarn ställdes under särskild styrelse.

Vad här anförts torde i väsentliga hänseenden äga tillämpning jämväl beträffande

de manliga lösdrivarna och de för dem avsedda anstalterna. Dock förefunnes

så till vida en bestämd skillnad, att många manliga lösdrivare vore att likställa

med vanliga förbrytare, till vilken kategori borde hänföras även så kallade

bondfångare, prejare in. fl., men denna omständighet torde icke utgöra något hinder

för den föreslagna omläggningen, under förutsättning likväl att ledningen av anstalterna

utrustades med erforderlig tvångsmakt för upprätthållande av nödig disciplin

och ordning.

Socialstyrelsen liar i detta ärende avgivit infordrat utlåtande, dagtecknat

den 9 april 1918. I detta lieter det beträffande det föreliggande

huvudspörsmålet om tvångsarbetsväseudets skiljande från fångvårdsförvaltningen

i huvudsak följande:

Beträffande lösdrivarna liksom andra grupper av osociala samhällselement

framträdde numera allt starkare kraven på en omläggning av samhällets skyddsåtgärder.

Erfarenheten finge nämligen anses hava visat, att ett mycket starkt betonande

av de repressiva momenten icke vore ändamålsenligt, då detsamma i allmänhet

icke vore ägnat att förbättra individerna och förhindra återfall. En i verklig

mening förebyggande verksamhet måste nämligen grundas på en uppfostran av

individerna, genom vilken dessas karaktär stärktes och deras förmåga av ärlig självförsörjning

utvecklades. Enligt denna uppfattning vore givetvis interneringen vid

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj.is nåd. proposition Nr 388.

tvångsarbetsanstalt ingalunda den enda åtgärd, som från samhällets sida borde vidtagas,

utan endast ett led i en serie av anordningar, genom vilka man sökte bereda

en stödjande omvårdnad för individer, som behövde hjälpas fram till fullt självansvar.

Där internering måste vidtagas, skedde detta visserligen delvis för att skydda samhället

och andra individer för yttringar av deras samhällsfarlighet, men väsentligen

för att den internerade måtte genom starkt uppfostrande inflytande under längre

tid få den viljans och kroppens härdning, att han efter interneringstidens slut kunde,

eventuellt med fortsatt övervakning, bliva en samhällsnyttig. lojal medborgare. En

sådan uppfostran skedde visserligen under tvunget kvarhållande å anstalt men icke

på uniform tvångsväg. Individernas förutsättningar i avseende å psykisk läggning,

ursprung och uppfostran, vanor, yrkesutbildning, tidigare social ställning med mera

vore så olika, att man endast genom långt driven individualisering av deras behandling

kunde förvänta goda resultat.

Denna uppfattning torde med all säkerhet komma att prägla det förslag till

lagstiftning i ämnet, som snart vore att förvänta från fattigvårdslagstiftningskommittén.

Vid de mera provisoriska åtgärder i avseende å lösdrivares behandling,

som i avvaktan på den hithörande lagstiftningens revision kunde ifrågakomma, hade

man sålunda att hålla i sikte, att utvecklingen på området otvivelaktigt komme

att gå i den nyss antydda riktningen. De likartade tendenser, som framträdde inom

fångvården, torde visserligen allt mera komma att prägla även fångarnas behandling.

A andra sidan torde emellertid straffhotet här komma att ännu länge förbliva av

dominerande betydelse. Det syntes därför sannolikt, att med det starkare betonande

av vårdens förebyggande karaktär, som redan nu trängde sig fram beträffande lösdrivarna,

denna gren av samhällets vårdverksamhet komme att mera markerat än

förr skilja sig från fångvården och närma sig behandlingen av andra slag av socialt

mindervärda individer, såsom alkoholister, vissa grupper understödstagare och försumliga

familjeförsörjare, vanartiga minderåriga samt minderåriga förbrytare, alkoholbrottslingar,

abnorma brottslingar, som icke vore i behov av hospitalsvård, med

flera. Endast för vissa av dessa kategorier vore en rationell behandling ännu genomförd,

för andra förbereddes sådan, medan åter några ännu icke blivit föremål för

den särskilda uppmärksamhet från det allmännas sida, att deras omhändertagande

under lämpliga former tagits i närmare övervägande. Styrelsen funne det emellertid

sannolikt, att de nära beröringspunkterna mellan nu berörda grupper av socialt

mindervärda samt de likartade synpunkter, som måste anläggas på deras behandling,

skulle föranleda, att vården av dem komme att organiseras efter i huvudsak samma

riktlinjer. Då därvid de sociala momenten måste bliva dominerande, torde också

den centrala ledningen komma att tillhöra det departement, som hade att handlägga

övriga sociala ärenden. I frågans nuvarande läge och i avvaktan på lösdrivarlagstiftningens

reviderande torde emellertid böra anstå med det mera definitiva prövandet

av dessa organisationsspörsmål, och endast sådana jämkningar härutinnan vidtagas,

som i minsta mån föregrepe och bände utveckiingen. Med hänsyn härtill

torde man nu höra utgå ifrån, att frågor om lösdrivares behandling åtminstone tillsvidare

borde bibehållas hos justitiedepartementet.

Beträffande den närmare ledningen av tvångsarbetsanstalterna hade fattigvårdslagstiftningskommittén

nu principiellt uttalat sig för deras avskiljande från fångvårdsstyrelsens

förvaltningsområde. I samma riktning hade direktören vid Svartsjö tvångsBihang

till riksdagens protokoll 1918. 1 samt. 348 käft. (Nr 388.) •''!

s. 18 Kontrollera mot PDF

Departe
mentschefen.

18 Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 388.

arbetsanstalt yttrat sig, varemot fångvårdsstyrelsen förklarat sig anse, att tvångsarbetsanstalterna

allt framgent borde sortera under styrelsen.

Vid övervägande av de skäl, som anförts för vardera av dessa uppfattningai,

vore, enligt socialstyrelsens förmenande, av avgörande betydelse den nyss hävdade

åskådningen, att vid en reformering av lösdrivarebehandlingen huvudvikten borde

läggas på uppfostran till och genom arbete, samtidigt som de oumbärliga tvångsåtgärderna

i största möjliga utsträckning berövades sin repressiva karaktär, och

att sålunda varje anordning, som förhindrade förverkligandet av detta syfte borde

undvikas. Även om den praktiska utformningen av lösdrivarebehandlingen skulle

komma att gestalta sig på samma sätt under fångvårdsstyrelsens som undei en

annan ledning, syntes det sålunda lämpligast, att det direkta sambandet mellan

tvångsarbetsanstalterna och straffverkställighetens centralmyndighet upphävdes.

Om socialstyrelsen alltså anslöte sig till fattigvårdslagstiftmngskommittens

uppfattning i ämnet, förelåge emellertid icke för styrelsen fasta hållpunkter för ett

bedömande av den lämpliga tiden för genomförande av den ifrågasatta förändringen.

Därest med säkerhet kunde förutses, att lösdrivarelagstiftningens revision hunne

o-enomföras under något av de närmaste åren, torde denna tidpunkt utan större

olägenhet kunna inväntas. Skulle däremot längre tidsutdräkt därmed vara att befara,

syntes ett ingripande redan nu mera påkallat. Det kunde nämligen icke förbises

att därest dels reglementeringen avskaffades och därmed en ändrad hållning

intöges gent emot prostitutionen, dels också fattigvårdslagstiftningen nu reviderades,

starka principiella och praktiska skäl talade för samtidiga, om ock provisoriska

åtgärder för en begynnande reform med avseende å behandlingen vid lösdrivaranstalterna,

till vilka en del av de prostituerade och av fattigvårdens klienter komme

att även i fortsättningen hänvisas.

Av den sålunda förebragta utredningen framgar, att den ifrågasatta

organisationsförändringen — tvångsarbetsanstalternas frånskiljande

från fångvårdsförvaltningen — förordas av socialstyrelsen och överståthållarämbetet

för polisärenden samt att förslaget om denna reform vinner

understöd jämväl av direktörerna vid våra nuvarande tvångsarbetsanstaltei,

främst direktören vid Svartsjöanstalten. Därjämte har fattigvårdslagstiftningskommittén

redan tidigare, oberoende av de särskilda förhållanden,

som nu föranlett frågans upptagande, under gången av sitt utredningsarbete

kommit till samma uppfattning rörande lämpligheten av

dessa anstalters ställande under särskild förvaltning såsom. ett led i ett

reformerat förfarande vid behandlingen av lösdrivare. Fångvårdsstyrelsens

ställning till förevarande spörsmål synes däremot vara den, att tvångsarbetsanstalternas

skiljande från fångvården icke bör äga rum annat an

i samband med en djupare gående omläggning av lösdriverilagstiftningen.

För min egen del ansluter jag mig utan tvekan till den uppfattnino-en,

att ett frigörande av tvångsarbetsanstalterna från dess samband

med den egentliga fångvården bör komma till stånd.

Ett av de skäl, som föranlett mig att intaga denna ståndpunkt,

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 388.

är det, att, enligt vad flertalet av de hörda nyndigheterna med styrka

framhållit, nämnda samband visat sig olämpligt så till vida, att därigenom

i det allmänna medvetandet uppkommit ett missförstånd rörande

tvångsarbetets natur och ändamål, ett. missförstånd, som säkerligen till

stor del orsakat den motvilja, med vilken detta institut så ofta betraktas.

Ehuru tvångsarbetet ej innefattar straff i vanlig bemärkelse, har detsamma

likväl därigenom, att det verkställts i anstalter, som lyda under

fångvården och i stort sett likna straffanstalter i egentlig mening, fått

sig påtryckt prägeln av ett dylikt straff. Detta har givetvis ej kunnat

undgå att verka i hög grad deprimerande på många av dem, som

drabbats därav, och sålunda varit ägnat att motverka syftet med deras

insättande i anstalten: att genom deras hållande till ordnat arbete under

längre tid uppfostra dem till arbetsvilliga och samhällsnyttiga individer.

Tvångsarbetsanstalterna hava framstått, icke — såsom de bort — som

arbetsinrättningar i statens hand eller, om man så vill beteckna dem, statliga

arbetsuppfostringsanstalter, utan som vanliga straffanstalter. Den,

som utsläppts från en tvångsarbetsanstalt har betraktats som eu vanlig

f. d. »fånge» och fått lida den smälek, som dock alltid måste vara förbunden

med ett dylikt namn.

Väl är det sant, att en avsevärd del av de personer, som dömas

till tvångsarbete, äro att anse såsom på det hela taget oförbätterliga;

dessas intagande och kvarhållande å arbetsanstalt bör huvudsakligen

betraktas såsom en säkerhetsåtgärd till samhällets skydd, under det att

det kan synas utsiktslöst att vidtaga särskilda åtgärder för deras förbättring.

Särskilt sådana individer måste underkastas en relativt långvarig

vistelse på sluten anstalt, under uppsikt av den starka disciplinära

myndighet, varmed nuvarande anstaltsförvaltning är utrustad och som

givetvis bör bibehållas även efter de skilda anstalternas utbrytande ur

fångvården.

Men andra kategorier av tvångsarbetare, särskilt i de yngre årsklasserna,

äro däremot otvivelaktigt mottagliga för rättelse genom eu

metodiskt ledd, efter vart särskilt fäll rättad uppfostran. För dessa kan

en relativt kort vistelse å anstalt med strängt genomförd disciplin och

avskildhet från yttervärlden vara tillfyllest. En allt större frihet må

kunna givas den å anstalten intagna, efter hand som han visar sig vara

mottaglig för fostran. Som en övergångsform till full frihet må det

finnas lämpligt att förflytta dessa tvångsarbetare till skyddsanstalter eller

enskilda hem, till det yttre under fullständig frihet, men likväl under

tillsyn och ledning från huvudanstalten.

Att tvångsarbetet med hänsyn till en dylik utveckling av dess

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 388.

syfte icke för närvarande är ordnat på tillfredsställande sätt, torde vara

allmänt erkänt. Önskvärdheten av dess omläggning i olika avseenden

har framhållits av alla hörda myndigheter, icke minst av fångvårdsstyrelsen.

De närmare linjer, efter vilka denna omläggning bör ske,

äro visserligen ej ännu definitivt uppdragna, men så mycket torde dock

framstå som visst, att vid en blivande reform av tvångsarbetet man

kommer att vid detsamma^ närmare utformande taga mera hänsyn till

dess nyss framhållna egenskap av uppfostringsmedel än för närvarande

är fallet. En följd härav blir, att anstaltsvården säkerligen i långt större

utsträckning än nu måste inriktas pa att bliva individ uo Usel ad. Detta

kräver, såsom jag nyss antytt, avsevärt friare former med avseende å behandlingen

än de, som nu komma till tillämpning. En nödvändig förutsättning

för att med en omläggning efter nu angivna riktlinjer av tvångsarbetet

skall kunna vinnas vad man därmed vill uppnå är emellertid

enligt min mening, att det hinder härför undanröjes, som, på sätt nyss

sagts, ligger i tvängsarbetsväsendets sammankoppling med fåugvårdsförvaltningen.

Anstaltsbehandlingens likställande med straff måste i

möjligaste mån undvikas och åt anstalterna måste givas en ledning,

sammansatt med särskild hänsyn till de friare foxmer, under vilka dessa

måste verka för att rätt fylla sin uppgift.

En särskild, från fångvården skild administration av tvångsarbetsanst

alter na synes vidare önskvärd med hänsyn till den omvårdnad efter

tvångsarbetets verkställande, som bör komma särskilt de yngre av dessa

till del i syfte att om möjligt på ett bestående sätt vinna dem för ett

nyttigt och ordentligt liv''. Härför erfordras intresserad ledning och

övervakning'' av de skilda individerna, i likhet med vad nu är fallet beträffande

t. ex. de elever från statens uppfostringsanstalt, å Bona, som

vistas utom anstalten. Det övervakningssystem, som sålunda torde böra

ingå som ett betydelsefullt led i derma tvångsarbetarnas efterbehandling

— främst kanske deras, som äro att hänföra till de prostituerades

kategori —, kan icke bliva anordnat på fullt ändamålsenligt och för det

allmänna rättsmedvetandet tillfredsställande sätt, så länge tvångsarbetet

inordnas under den allmänna fångvården, vars egentliga uppgift är att

utöva vård över till straff dömda personer. Ett ordnat och intimt samarbete

mellan å ena sidan ledningen av vederbörande tvångsarbetsanstalt

och å andra sidan anstalter för arbetsförmedling ävensom enskilda

föreningar och institutioner, vilka hava till sin uppgift att befrämja

det . sociala välfärdsarbetet, måste uppenbarligen åstadkommas,

om icke det intresse och den kostnad, som nedlagts på själva tvångsarbetets

verkställande, skola vara förspillda. Men det torde vara lika

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kung!. Maj:ts nåd. proposition Nr 388.

uppenbart, att ett dylikt samarbete låter sig lättare, än vad uu är fallet,

anordnas, ifall de särskilda tvångsarbetsanstalterna, på sätt jag kommer

att föreslå, ställes under vård av särskilda styrelser, sammansatta

av, bland andra, personer, som intaga en framträdande plats på skilda

sociala arbetsområden och som erhålla till uppgift att leda och befrämja

räddningsarbetet med avseende å de å respektive arbetsanstalt intagna,

ej blott så länge dessa vistas å anstalten, utan även under någon tid

efter det tvångsbehandlingen upphört. Liknande anordning med särskild

anstaltsstyrelse är redan träffad för tillvaratagandet av andra, närbesläktade

kategorier av samhällets förkomna eller försummade element,

såsom alkoholister och minderåriga förbrytare, och har på dessa områden

fallit synnerligen väl ut.

Särskilda styrelser för de skilda slagen av tvångsarbetsanstalter

synas även i ett annat viktigt avseende kunna bliva av största betydelse.

Deras arbetsuppgift torde nämligen böra bestämmas så vidsträckt,

att de bliva verksamma för att, under samverkan med vederbörande

statliga och kommunala myndigheter ävensom föreningar och

enskilda, i allmänhet hämma och begränsa de företeelser, vilka vålla

rekryteringen av våra tvångsarbetsanstalter. I främsta rummet tänker

jag mig, att en blivande styrelse för den kvinnliga anstalten skall kunna

fylla en väsentlig uppgift i det arbete, som med kraft bör upptagas för

att med lämpliga och humana medel motverka prostitutionen, en uppgift,

som icke framstår såsom mindre nödvändig därför att reglementeringen

avskaffas.

Rörande tiden för nu ifrågavarande organisationsförändrings genomförande

har ifrågasatts, att därmed möjligen skulle kunna anstå, till

deés fattigvårdslagstiftningskommitté», vilken, såsom förut omförmälts, fått

sig anförtrodd uppgiften att utarbeta ny lösdrivarlagstiftning, avgivit

sitt betänkande i ämnet. Med avseende å detta spörsmål vill jag till

en början nämna, att, enligt vad jag inhämtat, det på grund av

andra kommittén åliggande arbeten av brådskande natur torde dröja

avsevärt länge, innan kommittén hinner slutföra sitt berörda uppdrag.

Den nya lösdrivarlagstiftningeu kommer därför säkerligen att låta vänta på

sig ännu några år. Att under sådana förhållanden dröja med genomförandet

av nu ifrågavarande, i och för sig önskvärda reform, till dess

nyssnämnda lagstiftning blir. mogen för sin lösning, torde så mycket

mindre vara att förorda, som enligt min mening beaktansvärda fördelar

måste anses vara förknippade därmed, att organisationsförändringen till

tiden går före den nya lösdrivarlagens tillkomst. På detta sätt skulle

nämligen tvångsarbetsanstalternas nya ledning — deras styrelser och

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 388.

innehavaren av den inspektörsbefattning, vars upprättande jag längre

fram ämnar föreslå — bliva satt i tillfälle att vid de försök att inom

ramen av den nuvarande lagstiftningen reformera anstaltsbehandlingen,

som denna nya ledning säkerligen kommer att gorå, samla en tids erfarenhet

med avseende å samma lagstiftnings brister, en erfarenhet,

som sedan skulle, vid sidan av den av fångvårdsstyrelsen redan förvärvade,

komma väl till pass vid den nya lösdrivarlagstiftningens slutliga

behandling.

Härtill kommer, att för organisationsförändringens genomförande

redan med nästkommande års ingång tala även ett par andra betydelsefulla

omständigheter: att vid nämnda tidpunkt dels reglementeringen

väntas bliva upphävd och andra slag av åtgärder för motverkande av

prostitutionen därmed erforderliga samt dels den nya fattigvårdslagen

skulle komma att träda i kraft.

Beträffande organisationsförändringens samband med den situation,

som blir eu följd av reglementeringens upphävande, hänvisar jag till

vad jag förut yttrat samt till de uttalanden, som i detta avseende gjorts

av socialstyrelsen och överståthållareämbetet för polisärenden och vari

jag instämmer.

Vad åter angår den betydelse, det till riksdagens prövning hänskjutna

förslaget till ny fattigvårdslag har för nu förevarande spörsmål,

vill jag till en början påminna om de bestämmelser detta förslag innehåller

om upprättande, vid sidan av de egentliga fattigvårdsanstalterna,

av särskilda arbetshem, merendels ett för varje län. Dessa arbetshem

skulle hava till uppgift att mottaga dels farsör jningspliktiga, som försumma

att fullgöra sin försörjningsplikt, dels ock vissa understödstagare,

vilka ej lämpligen kunna bibehållas å de egentliga lattigvårdsanstalterna.

Arbetshemmen skulle således bliva, även de, allmänna arbetsanstalter,

ehuru av väsentligen annan karaktär än statens tvångsarbetsanstalter.

Dessa hem skulle visserligen komma att hysa en del personer,

som på grund av lättja eller liknöjdhet underlåta att genom arbete skaffa

sig medel till fullgörande av sin försörjningsplikt, men även försörjare,

vilka på det hela taget föra ett arbetsamt liv, ehuru de likväl underlåta

att försörja sin familj. Emellertid meddelas i lagförslaget tillika föreskrift

därom, att såväl fångvårdsstyrelse, så vitt angår å vanlig fattigvårdsanstalt

intagen, som ock styrelse för arbetshem, beträffande å dylikt hem

intagen, kan under vissa i lagförslaget angivna förutsättningar hos

Kungl. Maj:ts befallningshavande göra framställning om den felandes

dömande till tvångsarbete. Tvångsarbetet skulle alltså, i nära anslutning

till dess nuvarande egenskap av yttersta tvångsmedel mot dem, som stå

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 388.

under fattigvårdsstyrelses liusbondevälde, bliva anordnat såsom eu påbyggnad

på den kommunala arbetsskyldigheten. Vid nu nämnda förhållande

synes det mig vara av vikt, att skiljaktigheten mellan dessa

arbetsanstalter— de kommunala arbetsbemmen och statens arbetsanstalter

— ej göres större, än som motiveras av nödvändigheten att utrusta

dessa senare med större tvångsmakt. Det är alltså jämväl från denna

synpunkt sett av betydelse, att föreställningen om tvångsarbetsanstalternas

karaktär av straffanstalt undanröjes genom dessa anstalters fullständiga

skiljande från fångvårdsförvaltningen.

En skilsmässa mellan tvångsarbetsanstalterna och fångvården är

alltså enligt min mening från flera synpunkter synnerligen önskvärd och

bör också utan större dröjsmål komma till stånd, därest icke med densamma

äro förbundna praktiska olägenheter av beskaffenhet att uppväga

därmed förenade fördelar. Detta är emellertid, enligt min uppfattning,

ej händelsen, något som torde framgå av den prövning av detta spörsmål,

varpå jag nu vill ingå.

De nackdelar, som skulle vara förknippade med en utbrytning av

tvångsarbetsanstalterna från fångvården, hava utförligt skildrats av fångvårdsstyrelsen.

Nyssnämnda prövning torde därför lämpligen kunna

antaga formen av en granskning av de skäl, fångvårdsstyrelsen anfört

mot den ifrågavarande organisationsförändringen.

Såsom en av fångvårdens huvudinvändningar mot reformen torde få

betraktas den, att vid anstalter av ifrågavarande art, dit starkt indisciplinära

individer sammanföras, tillgång måste finnas till en stark tvångsmakt

samt att möjligheten av en dylik tvångsmakt ej längre skulle förefinnas,

därest anstalternas samband med fångvården upphörde.

Gentemot detta skäl vill jag framhålla, att, på sätt jag redan i

annat sammanhang antytt, tvångsarbetsanstalternas skiljande från fångvårdsförvaltningen

givetvis icke i och för sig utesluter, att tillgång till

lika stark tvångsmakt över tvångsarbetare, som den fångvårdsstyrelsen

och dess organ nu äga, fortfarande kommer att vara till finnandes. Tvångsmakten

är, på sätt fångvårdsstyrelsen själv också framhåller med avseende

å anstaltsbehandlingen över huvud taget, ej beroende av ledningens

förläggning till den ena eller den andra centralmyndigheten,

utan å lagens bestämmelser och Kungl. Maj:ts instruktioner. Lagen

säger, att den dömde skall hållas till tvångsarbete å allmän arbetsanstalt;

det ligger då i sakens natur, att vederbörande anstaltsledning,

av vilken art denna än må vara, måste utrustas med den tvångsmakt

gentemot den å anstalten insatte, som är nödvändig, för att ej denna

lagens bestämmelse skall bliva eu död bokstav. Tillgång till erforderlig

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 388.

tvångsmakt i nu nämnt avseende kommer alltså givetvis att finnas jämväl

efter ett eventuellt frånskiljande av tvångsarbetsanstalterna från

fångvården.

Fångvårdsstyrelsen ger även uttryck för sin farhåga, att den ledning

över de särskilda tvångsarbetsanstalterna, som skulle sättas i

fångvårdsstyrelsens ställe, komme att sakna sakkunskap samt den överblick

över vården å andra anstalter av nu ifrågavarande slag, som måste

anses vara önskvärd för vinnande av enhetlighet med avseende å tvångsarbetets

ordnande.

Denna farhåga synes mig icke äga tillräcklig grund. Visserligen

är det tydligt, att den nya ledningen, när den först tillträder sitt värv,

måste antagas komma ätt stå den nuvarande efter i erfarenhet i hithörande

ting. Denna olägenhet torde dock få betraktas som övergående. Om,

på sätt jag tänkt, i den nya anstaltsledningen komma att sitta personer,

representerande juridisk insikt, socialt intresse samt praktisk erfarenhet å

de huvudsakliga områden, på vilka anstalternas arbetsdrift kommer att

röra sig, lärer det icke dröja länge, innan den nya ledningen så vuxit

sig in i sin uppgift, att den kommer att tillfredsställa även högt ställda

anspråk. Vad som möjligen här kommer att brista i ämbetsmannarutin,

kommer säkerligen att mer än väl uppvägas av allsidigheten i

sakkunskapen. Den erfarenhet, som är att hämta från närliggande områden,

bestyrker denna min uppfattning.

Givetvis är det emellertid av stor vikt, att den erfarenhet och

sakkunskap, som samlats inom fångvårdsförvaltningen, må komma den

nya ledningen till godo. Men detta syfte synes mig kunna fullt ut tillgodoses

dels genom att nuvarande direktörer och personal vid tvångsarbetsanstalterna

i största möjliga utsträckning bibehållas och dels genom

att nödigt samråd i en eller annan form anordnas med den centrala förvaltningen

inom fångvården, vilken anordning jämväl inom andra grenar

av förvaltningen har sin motsvarighet.

Vad fångvårdsstyrelsen i övrigt anfört mot den föreslagna organisationsförändringen

— främst de svårigheter denna skulle medföra för

tvångsarbetarnas sysselsättande och anstalternas ekonomiska förvaltning

— synes mig icke vara av beskaffenhet att verka avskräckande. Aven

i detta hänseende torde t. ex. Bonaanstalten kunna tjäna som ett talande

exempel.

De skäl, fångvårdsstyrelsen anfört för sin ståndpunkt till det föreliggande

spörsmålet, hava sålunda icke kunnat rubba mig ur min uppfattning,

att en utbrytning från fångvården av tvångsarbetsanstalterna bör

komma till stånd och det redan med ingången av nästkommande år.

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 388.

På sätt redan förut antytts, har jag, efter nådigt bemyndigande,

tillkallat sakkunniga för att avgiva yttrande rörande det närmare sättet

för ett eventuellt frigörande av tvångsarbetsanstalterna från deras nuvarande

samband med den egentliga fångvården. Dessa sakkunniga,

som utgjorts av direktören vid tvångsarbetsanstalten å Svartsjö G. Reutercrona

och direktören vid tvångsarbetsanstalten i Landskrona Carl E.

Giilich, avgåvo den 28 mars 1918 det begärda yttrandet. I detta

beröra de sakkunniga till en början frågan om, vilka av de nuvarande

tvångsarbetsanstalterna borde bibehållas såsom sådana efter ett eventuellt

frånskiljande av tvångsarbetsväsendet från fångvårdsförvaltningen. De

sakkunniga yttra i denna del:

Av de i fångvårdens stat upptagna tvångsarbetsanstalterna — de å Svartsjö

och i Karlskrona för män och de i Norrköping och i Landskrona för kvinnor — vore

för närvarande blott anstalterna å Svartsjö och i Landskrona belagda med tvångsarbetare.

Endast dessa båda anstalter syntes böra bliva föremål för frånskiljandet

från fångvården, och borde desamma från fångvårdens sida utan vidare avträdas i

det skick vari de befunnes den 31 december 1918, med å områdena befintliga hus

jämte levande och döda inventarier.

Fångvårdsstyrelsens arrendekontrakt av den 29 december 1916 med ståthållareämbetet

å Drottningholms slott rörande lägenheten Svartsjö djurvaktareboställe eller

Svartsjö djurgård borde från och med nästkommande års ingång ävenledes överlåtas

på den nya anstaltsstyrelsen vid Svartsjö.

Till stöd för dessa båda anstalters tillräcklighet tillsvidare för ändamålet ville

de sakkunniga anföra följande.

Antalet tvångsarbetare hade vid slutet av vart och ett av åren 1900—1917

utgjort:

År

1900.............................

.......................... 597

män

213 kvinnor

»

1901.............................

........................... 635

»

255

»

»

1902 ............................

........................... 570

»

241

»

1903.............................

........................... 505

»

297

»

»

1904..............:.............

........................... 427

»

216

»

»

1905............................

........................... 512

»

215

»

1906 ...........................

........................... 510

»

199

»

»

1907 ............................

........................... 430

»

139

»

»

1908.............................

........................... 419

»

173

»

»

1909 ............................

.......................... 382

»

125

»

»

1910............................

........................... 476

»

160

»

»

1911.............................

.......................... 509

»

179

»

»

1912.............................

.......................... 480

»

173

»

»

1913.............................

........................... 455

»

180

»

»

1914............................

........................... 385

»

167

»

»

1915.............................

........................... 358

»

175

»

»

1916............................

........................... 233

»

142

»

»

1917.............................

........................... 157

»

113

»

bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 samt. 348 käft. (Nr 388.) 4

B) Vilka

tvånysarbetsanstalter

böra

bibehållas

såsom sådana

efter

tvångsarbetsväsendets

frånskiljande

från fångvårdsförvaltningen

P

Sakkunniga.

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 388.

Antalet tvångsarbetare den 28 mars 1918 utgjorde vid Svartsjö 156 och i Landskrona

112. Huruvida detta antal under den närmaste framtiden komme att stiga

eller än ytterligare falla vore omöjligt att förutsäga. En så småningom skeende

ökning i de manliga tvångsarbetarnas antal syntes sannolikast med återgång till

förutvarande medeltal. Beträffande kvinnorna åter torde den konstaterade nedgången

bero på förhållanden, vilka icke vore sammanhörande med kristiden, vadan en ökning

av dessa i motsvarande grad som i fråga om männen icke torde vara att befara.

Det ifrågasatta upphävandet av reglementeringen torde icke komma att hava någon

nämnvärd inverkan på antalet till tvångsarbete dömda, emedan sagda förfarande i

verkligheten tillämpades endast i huvudstaden och lösdrivarelagen dessförutom gåve

möjlighet till internering av skörlevande kvinnor i ungefär samma utsträckning som

hittills.

Anstalten å Svartsjö kunde i sitt nuvarande skick mottaga 330 man. Arbete

kunde vid anstalten beredas för omkring 370 man, och syntes möjlighet till inlogering

av skillnaden eller 4<> man kunna utan större kostnad beredas genom vidtagandet

av provisoriska åtgärder. Skulle antalet manliga tvångsarbetare komma att närma

sig nyssnämnda antal, borde en eller flera kontingenter avskiljas till utförande av

odlingsarbeten å lämpliga platser. Uppstode ändock överskott, syntes antingen huvudanstalten

å Svartsjö kunna ytterligare utvidgas genom uppförandet av nya logementsoch

arbetslokaler eller ock filialer anordnas i anstaltens omedelbara närhet.

Någon ny tvångsarbetsanstalt för män torde på detta sätt ej behöva anordnas

under överskådlig tid framåt, även med beräkning av ett avsevärt högt antal till

tvångsarbete dömda personer.

Anstalten i Landskrona inrymde i sitt nuvarande skick 140 dag- och nattceller

— kronohäktesavd el ningen inberäknad. Härutöver kunde genom provisorisk

inredning av andra utrymmen en tillfällig ökning mötas. Med den tendens till minskning

av de kvinnliga tvångsarbetarnas antal, som förut anförda siffror tydligen påvisade,

borde alltså anstalten redan i sitt nuvarande skick kunna tillfredsställa behovet av

förläggningsutrymme. Skulle en ytterligare ökning i antalet av någon anledninginträda,

torde den så kallade »norra längan» utan större kostnader kunna inredas

till förläggningsplats för cirka 120 kvinnor. De sakkunniga förutsatte därvid, att

motsvarande utrymme för där befintliga bostäder in. m bereddes inom andra å fästningsområdet

befintliga byggnader. Aven den så kallade »östra längan» skulle vid

än ytterligare behov kunna omändras och påbyggas till logementsbyggnad. Men

framför dessa senare förslag syntes en utvidgning böra gå i den riktning, som tänkts

i fråga om Svartsjö, nämligen anordnandet av filialer å landet i anstaltens närhet.

Genom denna anordning vunnes möjlighet att dels uppdela kvinnorna i smärre grupper

efter läggning och moralisk halt och dels bereda en lämplig övergångsform mellan

det större tvånget i den slutna anstalten och friheten.

På så sätt utbyggd bleve Landskronaanstalten tillräcklig för ett obegränsat

antal kvinnliga skyddslingar.. Behovet av en ny anstalt kunde därför, även i fråga

om kvinnorna, anses inom överskådlig framtid uteslutet. Fördelarna av sammanförandet

till en enda anstalt både ur behandlings- och ekonomisk synpunkt vore

förut så ofta och utförligt framhållna, att de syntes icke behöva ytterligare upprepas.

Landskronaanstaltens lämplighet för det avsedda ändamålet hade också,

utom av Kungl. Maj:t, blivit av såväl riksdagens revisorer som statsutskottet vid

upprepade tillfällen fastslagen.

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Maj ds nåd. proposition Nr 388.

Sysselsättandet av de intagna kvinnorna syntes vara fullt betryggat genom

tillgängliga arbetssalar och de arbetsmöjligheter, som bereddes genom redan överlämnade

och framdeles förvärvbara odlingsmarker. Den hittills bedrivna medicinalväxtodhngen

hade visat sig ur alla synpunkter överträffa de därpå ställda förväntningarna.

Tvångsarbetsanstalterna i Karlskrona och Norrköping, vilka för närvarande

utnyttjades för annat ändamål, syntes däremot böra bibehållas under fångvården med

oförändrade stater att, så länge behov därtill förefunnes, användas såsom straffanstalter.

Främst på grund av ogynnsam belägenhet och begränsade tomtutrymmen,

vilka ej medgåve något friluftsarbete i egentlig mening, syntes dessa anstalter icke

vidare lämpa sig för verkställandet av tvångsarbete.

Till komplettering av vad de sakkunniga sålunda i sitt utlåtande yttra

beträffande det nu föreliggande spörsmålet vill jag bär vidare referera

vad de i detta avseende anfört i sina förut omförmälda skrivelser till

fångvårdsstyrelsen. Svartsjödirektören yttrar i denna del i sitt utlåtande

till styrelsen:

Beträffande de manliga tvångsarbetarna vore anstalten å Svartsjö efter dess

under de senare åren skedda omorganisation särdeles lämplig. Där funnes möjlighet

att avskilja de bättre elementen såväl i smärre kolonier i anstaltens omedelbara

närhet, såsom försöksvis redan skedde, som i större kontingenter till mera avlägset

belägna trakter, där avsevärdare odlingsarbeten kunde erbjudas.

Vad anginge behandlingen av de yngre lösdrivarna, syntes det ömkligt, att

dessa personer kunde åläggas tvångsuppfostran i stället för tvångsarbete eller i

varje fall, att för såväl ynglingar som flickor beredes möjlighet till ändamånsenlig

vård i särskilda anstalter eller skyddshem.

Anstaltsbyggnaderna å Svartsjö vore så gott som fullständigt oanvändbara för

annat ändamål än det, varför de uppförts, och skulle denna anstalt ej utan vidlyftig»

nybyggnads- och omändringsarbeten kunna apteras till straffanstalt.

Beträffande Landskronaanstaltens lämplighet för sitt ändamål anför

direktören där i sin ifrågavarande skrivelse följande:

Sammanförandet av kvinnorna till en enda anstalt syntes direktören ur alla

synpunkter lämpligast. Under förutsättning av tillräcklig och val kvalificerad personal

kunde därigenom en bättre uppdelning efter läggning och moralisk halt ske

och därjämte arbetskraften ändamålsenligare utnyttjas. Ett ytterligare viktigt skäl

härför vore, att en och samma myndighet komme att bedöma varje enskilt fall och

dessutom redan från början hade tillfälle att lära noga känna varje enskild individ.

1 vångsanstalten i Landskrona hade enligt direktöiens mening utan tvivel de

bästa betingelserna för att efter erforderlig omändring bliva en idealanstalt för sådant

ändamål. Särskilt om hela det av fångvårdsstyrelsen begärda området bleve

för anstalten tillgängligt, skulle någon bättre lämpad plats i vårt land icke kunna

uppletas. Framför allt medgåve terrängens beskaffenhet den stora fördelen att

kunna isolera särskilda arbetsgrupper så, att de icke på minsta vis kunde inverka

s. 28 Kontrollera mot PDF

Fångvårds
styrelsen.

28 Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 388.

på varandra ens under utearbetet. Anstalten bleve efter en dylik utvidgning mod

sannolikhet tillräcklig för det antal kvinnor, som kunde beräknas komma under

behandling. I detta sammanhang ville direktören meddela, att utsikt förefunnes

för att inom den närmaste tiden skulle kunna på enskild väg åstadkommas ett hem,

å vilket tvångsarbeterskorna skulle kunna vistas under en övergångstid, efter det

de lämnat anstalten och till dess de fullständigt återvunne friheten.

Fångvårdsstyrelsen gör i nu förevarande fråga gällande en uppfattning,

som ej oväsentligt avviker från den, åt vilken de sakkunniga

givit uttryck. I sitt förutnämnda utlåtande av den 5 april 1918

ingår styrelsen på spörsmålet, huruvida Svartsjö- och Landskronaanstaltorna

böra bibehållas för sina nuvarande ändamål eller båda eller

möjligen den ena eller andra hellre omläggas till straffanstalt, i vilken

senare händelse helt nya anstalter eller någon ny sådan skulle inrättas

för tvångsarbetets verkställande. Styrelsen kommer därvid efter

en utförlig redogörelse för den egentliga fångvårdens utrymmesbehov,

de riktlinjer, efter vilka tvångsarbetet borde reformeras, samt

de nuvarande tvångsarbetsanstalternas större eller mindre lämplighet

för det ena eller andra ändamålet, till följande huvudsakliga

resultat. Efter tvångsarbetaruas frigörande från fångvården skulle, med

den förändrade behandling av dem, som ansåges bliva förbunden med

en dylik skilsmässa, den nuvarande tvångsarbetsanstalten å Svartsjö

där tvångsarbetarna sammanfördes huvudsakligen inom en enda bostadsbyggnad,

omgiven av murar och stängsel, samt de s. k. nattcellerna utgjordes

av små hytter, försedda med spjäidörrar men utan egna fönster

bliva föga lämplig som tvångsarbetsanstalt. I stället borde för manliga

tvångsarbetare inrättas en helt ny, åtskilligt mindre huvudanstalt

än den nuvarande å Svartsjö. Denna nya anstalt, vid vilken de

pålitligare arbetarna borde vara förlagda till smärre logement a\

hemkaraktär under särskilda ledare, skulle tjäna som central. Från

densamma skulle kunna utsändas lämpliga grupper till olika delar av

landet till utförande av nyodlingsarbeten. Detta slags arbete borde om

möjligt bliva huvuduppgiften för de manliga tvångsarbetarna. Härigenom

skulle på en gång tvångsarbetet bliva löst från de sedan gammalt

vidhängande resterna av fångbehandling och ett verkligt metodiskt system

skulle kunna uppbyggas från grunden. Svartsjöanstalten skulle i stället

upplåtas till straffanstalt och bli jordbruksfängelse för vuxna straffångar.

Vad därefter anginge de kvinnliga tvångsarbetarna, vore Landskronaanstaltens

lokala förhållanden för närvarande icke i allt lämpliga som

anstalt för dylika arbetare. Kunde emellertid hela fästningsområdet, på sätt

styrelsen begärt, få inläggas till anstalten och avlägsnades i samband

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kung!,. Maj.ts nåd. proposition Nr 388.

därmed den militära förläggningen, skulle anstalten tydligtvis vinna

mycket i användbarhet. En fördel, som erbjödes, vore befintligheten av

åtskillig för trädgårdsbruk tjänlig mark, huvudsakligen inom skyddande

vallar och vattengravar. Det kunde visserligen låta sig göra att bibehålla

Landskronaanstalten, exempelvis för de yngre kvinnliga tvångsarbetarna,

och anlägga en ny anstalt å landsbygden för de äldre, men

helt säkert skulle, isynnerhet om ej nyssnämnda utvidgning och friläggning

komme till stånd, det lända till gagn för saken, om i stället en

ny anstalt anordnades för samtliga arbeterskor, men så inrättad, att de

yngre och de äldre hölles från varandra skilda inom helt olika områden

av en gemensam lantgård. Till straffängelse för män vore Landskronaanstalten

användbar, men om de hittillsvarande anstalterna i Norrköping

och å Svartsjö ställdes till fångvårdens fortsatta disposition,

torde Landskronaanstalten icke behövas till fångförvar med undantag

tills vidare av kronohäktet och dess celler.

Socialstyrelsen framför i sitt förutnämnda utlåtande efter eu utförlig Sodaimotivering

som sin åsikt, att de sakkunnigas beräkningar med avseende stvreUer>.

å de två ifrågavarande tvångsarbetsanstalternas tillräcklighet för sitt

ändamål måste betecknas såsom något för optimistiska med tanke såväl

på den närmaste framtiden som ock på det sannolika läget efter eu

väntad revision av nu gällande lagstiftning på hithörande område. Styrelsen

ställer sig också betänksam mot storleken av de anstalter, till vilka

lösdrivarebehandlingen vore avsedd att förläggas och än mer till en

ytterligare utvidgning av desamma. Då det emellertid av ekonomiska

skäl svårligen kunde ifrågasättas att ersätta dessa anstalter med nya,

torde med snaraste böra övervägas, huruvida icke åtminstone den större

av anstalterna borde uppdelas i mindre, från vårdteknisk synpunkt fullt

självständiga, men i fråga om den ekonomiska förvaltningen samhöriga

avdelningar.

Av rikets fyra tvångsarbetsanstalter äro, på sätt framhållits i förut oepartementsanförda

yttranden av de sakkunniga, för närvarande allenast två i verk- chefen.

samhet såsom sådana, nämligen den å Svartsjö för män och den i Landskrona

för kvinnor. Av de båda övriga har den i Norrköping, avsedd

för kvinnor, på grund av bristande platsutrymme å straffanstalterna

måst tagas i anspråk som sådan. Den återstående tvångsarbetsanstalten,

den i Karlskrona för män, vilken enligt Kungl. Maj:ts beslut den 4

september 1917 skulle tills vidare vara nedlagd, kommer visserligen

enligt nådigt beslut den 19 april 1918 att åter delvis användas för

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 388.

fångvårdsändamål, men då dess utrymmen äro behövliga för marina

ändamål, torde ett mera stadigvarande förläggande dit av tvångsarbetare

icke kunna ifrågasättas.

Vid nu nämnda förhållande och då utredningen ger vid handen,

att Svartsjö- och Landskronaanstalterna äro tillräckliga att tillfredsställa

det nuvarande behovet av platsutrymme för tvångsarbetare, samt

även i sig innefatta möjligheter till den utvidgning, som kan påkallas

av en eventuell ökning av dessas antal under den närmaste

framtiden, torde det frånskiljande av tvångsarbetsväsendet från fångvårdsförvaltningen,

varom nu är fråga, åtminstone tills vidare böra inskränkas

till nyssnämnda två anstalter. Väl har fångvårdsstyrelsen

ifrågasatt dessa anstalters lämplighet i vissa avseenden som tvångsarbetsanstalter

samt framkastat tanken att i stället för åtminstone den

ena av dem — Svartsjöanstalten — borde uppföras en helt ny tvångsarbetsanstalt

samt Svartsjöanstalten apteras som jordbruksfängelse. Att

i detta sammanhang till prövning upptaga dessa vittomfattande spörsmål

torde emellertid icke kunna komma i fråga. Ett ståndpunkttagande

till dem skulle givetvis icke kunna undgå att verka föregripande på den

utredning rörande själva tvångsarbetsförfarandets omläggning i väsentliga

avseenden, som fattigvårdslagstiftningskommittén väntas komma att förebringa.

Dock vill jag här ej lämna osagt, att det enligt min uppfattning

säkerligen kommer att visa sig, ej minst från ekonomisk synpunkt,

lämpligare att jämväl framdeles bibehålla Svartsjöanstalten för det ändamål,

för vilket den allt sedan sin tillkomst varit avsedd, än att förändra

densamma till jordbruksfängelse med alla de ombyggnadsarbeten, som

därav måste biiva en följd. Å andra sidan är att märka, att genomförandet

av den nu föreslagna organisationsförändringen naturligtvis på

intet sätt kan lägga hinder i vägen för att den av fångvårdsstyrelsen

framkastade tanken på uppförande av nya moderna tvångsarbetsanstalter

och de äldre anstalternas förändrande till straffanstalter framdeles

realiseras, därest detta efter verkställd allsidig prövning befinnes lämpligt.

Tvärtom synes det mig, som om det även med hänsyn härtill

vore, på sätt jag redan förut gjort gällande, en fördel, att organisationsförändringen

genomföres på förhand. På detta sätt skulle nämligen de

nya anstaltsledningarna bliva satta i tillfälle att framföra sina speciella

synpunkter vid det framtida lösandet jämväl av dessa viktiga spörsmål.

Enligt min mening bör alltså frånskiljandet från fångvården nu

endast omfatta tvångsai betsanstalterna å Svartsjö och i Landskrona.

De båda övriga tvångsarbetsanstalterna i Karlskrona och i Norrköping

torde böra, på sätt de sakkunniga föreslagit, bibehållas under fångvår
-

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj ds nåd. proposition Nr 388.

31

den med, såvitt^ angår tjänstemän av högre grad, oförändrade avlöningsstater

lör att, åtminstone tillsvidare, användas såsom straffanstalter I

sammanhang härmed torde dessa anstalter böra i staterna betecknas

som central! ängelser.

Rörande spörsmålet, huru den närmaste ledningen av tvångsarbetsanstalterna

å Svartsjö och i Landskrona bör ordoas efter dessa anstalters

ranskiljande från fångvårdsförvaltningen, yttra förut omnämnda sakkunniga

:

®fter tvangsar betsans t al terna* å Svartsjö och i Landskrona skiljande från

- I * * * S7rite''S^ e".styrelsC böra tlllsiittas för var °ch en av dessa anstalter,

orgamseradi huvudsaklig överensstämmelse med de vid statens uppfostringsanstalt å

ona och vid statens vårdanstalt för alkoholister å Venngarn befintliga styrelserna En

gemensam styrelse för de båda tvångsarbetsanstalterna skulle säkerligen innebära en

ZSZ1 ST"81 ®rSani?atlonen med hänsyn dels till det betydande avståndet mellan

de båda anstalterna, dels till den djupgående skillnaden i behandlingssättet mellan de

i anstalterna intagna mannen och kvinnorna, för vilka sistnämndas vård vederbörande

anstaltsstyrelse borde aga även en kvinnlig ledamot. I dessa styrelser borde i övrigt

insattas man med juridisk kunskap och erfarenhet, med socialt intresse och anseende

samt i vardera styrelsen en i jordbruksfrågor kunnig person med praktisk läggning

och insikt i handhavandet av jordbrukets ekonomiska uppgifter. Styrelseledamöterna

borde fara oavlönade och endast erhålla ersättning för i tjänsten gjorda utlägg

Kostnaden för styrelsen vid statens uppfostringsanstalt å Bona hade belöpt sig under

åren 1906—191o till i medeltal omkring 1,270 kronor för år.

I denna fråga gör fångvårdsstyrelsen i huvudsak följande uttalande:

Tydligt vore, att i händelse av tvångsarbetsanstalternas skiljande från fångvaiden

en ersättare för fångvårdsstyrelsen måste finnas. Denna ersättare måste

, ; uti''ustad med den kompetens och myndighet, som erfordrades för ledningen ej

biout av ekonomien utan kanske i främsta rummet av personalvården. En lång

ei larenhet hade ådagalagt, att inom anstalter av ifrågavarande slag, där en synnerligen

ingripande makt vore lagd i föreståndarens hand, mycket komme an på dennes

Om nn ti lsyn som även inginge i detaljerna, vore därför nödvändig.

Om nu särskilda styrelser for tvångsarbetsanstalterna utsåges, vore det enligt styrelsens

mening oeftergivligt, att dessa styrelser sammansattes av självständiga personer

r11 n°I, tld förf°Sande för att utöva eu verklig kontroll och

a dn& skppad ledning Skenstyrelser, som mer eller mindre bleve dekorationer och

v d några få sammanträden mottoge summariska redogörelser, vore till föga gagn

Skulle den arbetsborda, som för samvetsgrant fullgörande av uppdraget vore av

noden, också kunna av styrelseledamöterna utkrävas, borde tillräckliga arvoden tillerkännas

dem och medlemmarna handla under fullt ämbetsmannaansvar

Socialstyrelsen

följande sätt:

utvecklar sin ståndpunkt till detta spörsmål

pa

C. Tvångsarbetsanstalternas

närmaste

ledning efter

deras frånskiljande

från fång

vårdsförvaltningen.

Sakkunniga.

Fånga irdsstyrelsen.

Social
styrelsen.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Departement*

ehefen.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 388.

Med avseende på den omedelbara förvaltningen av anstalterna både man

tydligen att välja mellan dels en gemensam styrelse för samtliga anstalter med

eller8 utan särskilda lokalstyrelser, dels direkt under justitiedepartementet lydande

lokalstyrelser för varje anstalt, dels slutligen två styrelser, en för anstalter avsedda

för manliga lösdrivare och eu för anstalter avsedda för kvinnliga lösdrivare. Frågan

om vilket av dessa alternativ borde föredragas berodde tydligen på åtskilhga omstan ig

heter framför allt anstalternas antal och belägenhet. Da anstalternas antal till en

början sannolikt komme att begränsas till två, en för manliga lösdrivare vid Svartsjö

£2t “r kvinnliga lösdrivV i Landskrona syntes

anstalternas läge, lämpligt, att varje anstalt forsagea med < “ ®^lld

Härigenom kunde ju även hänsyn tagas till den olikhet i arbetsuppgifter,

en följd av de internerades olika kön, och vilken måste taga sig uttryck i frå0a

om såiäl de inre anordningarna å anstalten som arbetsanskaftmng och overvatoing

efter utskrivningen. Vid sammansättningen av styrelsen foi den kvinnliga lösdrivare

anstalten borde sålunda nödigt utrymme beredas för kvinnlig erfarenhet “tresse^

De båda anstaltsstyrelserna skulle i likhet med styrelserna foi anstalterna ä

Venno-arn och Bona, var för sig och direkt under vederbörande departement, med

stor självständighet handhava anstaltsledningen enligt Kungl. Maj:ts närmare foi

skrifter samt inom ramen av anvisade anslag.

Med avseende å ordnandet av den närmaste ledningen av tvångsarbetsanstalterna

efter deras skiljande från fångvården råder, som synes, i

huvudsak enighet mellan de myndigheter och andra, som darom yttia.

sio-. De särskilda anstalterna böra, enligt de avgivna yttrandena, erhålla

en var sin styrelse, sammansatt med hänsyn till sin särskilda uppgift

Åven jag är av den åsikt, att denna lösning av det föreliggande

spörsmålet är den lyckligaste. Alldeles frånsett den tyngd i organisationen,

som skulle vara oskiljaktigt förbunden darmed, att en gemensam

styrelse inrättades för tvänne anstalter, belägna på sa vitt skilda platser

som Svartsjö och Landskrona, synes mig den obestridliga olikheten i

anstalternas arbetsuppgifter vara för denna fråga avgörande.

Styrelserna böra, såsom jag redan förut antytt, fa sådan sammansättning,

att inom dem bliva representerade icke blott juridisk

insikt och socialt intresse, utan även erfarenhet å de arbetsområden^ a

vilka anstalternas arbetsdrift huvudsakligen kommer att röra sig. kran

sistnämnda synpunkt torde sålunda åtminstone i styrelsen för Svartsjoanstalten

höra insättas en i jordbruk sakkunnig och praktiskt erfaren

man. Med avseende å Landskronaanstalten torde motsvarande ledamot

böra vara förfaren särskilt på trädgårdsskötselns område. _ 1 styrelsen

för sistnämnda anstalt bör det ock insättas eu eller derå kvinnor.

Rörande styrelsernas organisation och ställning i övrig or e,

på sätt också fattigvårdslagstiftningskommittén framhållit i sitt tomt

refererade yttrande, bestämmelserna rörande styrelsen för statens upp
-

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 388. 33

fostringsanstalt å Bona i de flesta avseenden kunna tjäna som föredöme.

Detta gäller jämväl sa tillvida, att styrelseledamöterna icke böra

såsom sådana åtnjuta något särskilt arvode utan allenast gottgörelse för

de med uppdraget förenade utgifter. Fångvårdsstyrelsens farhåga för,

att med en sådan anordning icke skulle kunna erhållas tillräckligt självständiga

och för sin uppgift fullt lämpliga personer, kan jag icke dela,

då deu av erfarenheten från närgränsande förvaltningsområden visats

ej vara grundad.

Inom justitiedepartementet hade vid nu förevarande ärendes för- D. Frågan

beredande behandling fråga blivit väckt, huruvida icke, för den händelse om inrättvångsarbetsanstalterua

uppbörde att lyda under fångvårdsstyrelsen och inspektörs

i stället, efter mönster av statens uppfostringsanstalt å Bona, förlädes befattninaunder

särskilda styrelser, det borde tillika inrättas en direkt under

justitiedepartementet lydande inspektörsbefattning, vars innehavare skulle

övertaga en del av de funktioner med avseende å tvångsarbetsanstalterna,

som nu tillkom me fångvårdsstyrelsen. Då förutnämnda sakkunniga tillkallades,

anmodades de att vid fullgörandet av sitt uppdrag till behandling

upptaga även detta spörsmål, därvid jämväl borde övervägas, huruvida

icke den ifrågavarande inspektörens ämbetsområde möjligen borde utsträckas

att omfatta jämväl under departementet lydande uppfostringsanstalter

för minderåriga förbrytare.

8akkimniSa Orörda nu i sitt yttrande inrättandet av en inspek- Sakkunniga.

törsbefattning med dylikt vidsträckt ämbetsområde. De mena, att inrättandet

av en sådan befattning skulle avlägsna de olägenheter, som

eljest kunde bliva en följd av anstaltsstyrelsernas uppdelning. På detta

sätt skulle nämligen en i viss mån enhetlig ledning av dessa anstalter

åstadkommas och kunde till följd härav de Kungl. Maj:ts befallningshavande,

under vilkas inspektion uppfostringsanstalterna å Bona och

Viebäck lydde, befrias från sin nuvarande befattning med dessa anstalter.

Alla framställningar från anstalterna skulle enligt de sakkunnigas åsikt

passera denne inspektör. Han borde, i likhet med vad skulle bliva

fallet med ledamöterna i anstalternas styrelser, vara oavlönad med ersättning

endast för i tjänsten havda kostnader.

Fångvårdsstyrelsen framhåller i sitt utlåtande den 5 april 1918, fångvård,- att de olägenheter, som enligt dess mening vore förbundna med styrel,entvångsarbetsanstalternas

lösgörande från fångvårdsförvaltningen och deras

förläggande under särskilda styrelser av den beskaffenhet, som förut

Bihang filt riksdagens protokoll 1918. 1 samt. 348 höft. (Nr 388). 5

s. 34 Kontrollera mot PDF

Social
styrelsen.

34 Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 388.

nämnts, skulle i väsentlig man minskas, om en inspektör över anstalterna

tillsattes. Men denne borde enligt fångvårdsstyrelsens mening ej betros

med ett enbart honnörsuppdrng. Med de låga avlöningar, statstjänstemannen

uppbure, kunde nämligen icke begäras, att någon sådan skulle

kunna utan särskild gottgörelse ägna de krafter åt uppdraget, som vore

nödvändiga, om han skulle kunna sovra och för framläggning inför

Kungl. Maj:t klargöra alla de framställningar, som inkomme från

anstalterna.

Vid behandlingen av nu föreliggande spörsmål framhåller socialstyrelsen

inledningsvis, bland annat, att statens centrala ingripande på

ett område av nu ifrågavarande art borde begränsas till — förutom

fastställandet genom lagstiftning och på annat sätt av de ledande principerna

— en kontrollerande verksamhet, med huvudsakligt syfte att

övervaka dels användningen av anvisade statsmedel, dels anstaltsbehandlingens

enhetlighet och rationella bedrivande. Därefter fortsätter socialstyrelsen

i sitt utlåtande:

Beträffande det lämpligaste sättet för anordnandet av det centrala övervakande

av tvångsarbetsanstalterna, som vore erforderligt, kunde det ifrågasättas, huruvida

icke detsamma borde lämpligast överlämnas till alkoholistvårdens centralmyndighet,

socialstyrelsen. Såsom under förberedelserna för alkoholistlagen från alla håll framhållits,

förelåge nämligen ett särskilt nära sammanhang mellan ifrågavarande båda

områden. Emellertid syntes det socialstyrelsen lämpligare, att vid det nu ifrågasatta

ordnandet av frågan, vilket enligt styrelsens mening alltid måste betraktas såsom

mera provisoriskt i avbidan på ny lagstiftning i ämnet och därav föranledda mera

genomgripande organisatoriska förändringar, kraven på central statlig tillsyn tillgodoså

ges genom eu direkt till justitiedepartementet anknuten inspektionsverksamhet.

Därest denna vidare, på sätt av de sakkunniga antytts, komme att omfatta tvångsuppfostringsanstalterna,

kunde justitiedepartementet även för denna gren av anstaltsvården

erhålla sakkunnigt biträde och därjämte ytterligare ett steg tagas för att

åstadkomma större enhetlighet med avseende å samhällets åtgärder för de socialt

mindervärdas omhändertagande.

Inspektörens uppgift gent emot anstalterna skulle principiellt vara begränsad

till vården och vad med densamma närmare sammanhängde. Han skulle i hithörande

frågor vara dels ett stöd för anstaltsledningarna, dels en garanti för de vårdade,

dels slutligen en informationskälla för departementet i fråga om såväl värdens och

anstalternas beskaffenhet som önskemål och riktlinjer för deras utvecklande. Därjämte

kunde hans medverkan inom departementet tagas i anspråk jämväl vid behandlingen

av organisations- och ekonomiska frågor, enär sådana i regel vore av

stor betydelse för vårdens rätta anordnande samt inspektören under sina besök å

anstalterna borde bliva i tillfälle att förskaffa sig närmare kännedom om deras förhållanden

även i dessa avseenden.

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 388.

Överståthållarämbetet för polisärenden gör i sitt förut omförmälda

utlåtande gällande, att det för åstadkommande av enhetlig kontroll å

all hithörande verksamhet samt för tillgodogörande på bästa sätt av den

samlade erfarenheten skulle vara särdeles lämpligt, att en gemensam

under justitiedepartementet omedelbart lydande inspektör anställdes för

de för behandling av lösdrivare avsedda institutionerna. Helst borde

en dylik inspektion omfatta även vårdanstalten för alkoholister och uppfostringsanstalten

å Bona.

1 anledning därav, att fråga uppstått därom, att jämväl de under

justitiedepartementet lydande uppfostringsanstalterna för minderåriga

förbrytare skulle ställas under nu ifrågasatta inspektörs överinseende,

hava yttranden inhämtats från styrelsen för statens uppfostringsanstalt

å Bona, Svenska diakonissällskapet, som förbundit sig att å sitt hem

å Viebäck mottaga till tvångsuppfostran dömda minderåriga kvinnliga

förbrytare, samt Kungl. Maj:ts befallningshavande i Östergötlands och

Jönköpings län, under vilkas överinseende, på sätt förut nämnts, dessa

uppfostringsanstalter för närvarande stå.

Bonastyrelsen hemställer i sitt utlåtande, att den ifrågasatta förändringen

i överinseendet över anstalten icke måtte genomföras. Genom

de sakkunnigas förslag i denna del skulle ett samband, som nu ej

funnes, upprättas mellan tvångsarbetsanstalterna och de allmänna uppfostringsanstalterna.

Mot ett dylikt sammanförande av dessa olika slag

av anstalter under samma inspektionsmyndighet måste emellertid göras

i huvudsak samma principiella invändningar, som vid tvångsuppfostringsanstalternas

uppkomst riktades mot det då väckta förslaget om dessa

anstalters läggande under fångvården. På grund av den erfarenhet,

Bonastyrelsen vunnit under sin hittillsvarande verksamhet, vore styrelsen

för sin del övertygad om, att det lör Bonaanstaltens lyckliga utvecklingvarit

av den allra största betydelse, att genom dess fristående ställning

utan varje samband med vare sig fängelser eller lösdrivaranstalter allmänheten

mer och mer börjat betrakta Bonainstitutionens verksamhet

såsom en gren av samhällets ungdomsvård. Genom realiserandet av

det nu föreliggande förslaget skulle Kungl. Maj:ts befallningshavandes i

Östergötlands län befattning med anstalten upphöra. Fördelarna härav

kunde styrelsen icke inse. Styrelsen funne det av Kungl. Majrts bemälda

befallningshavande utövade överinseendet vara av sådan betryggande

och auktoritativ art, att det fortfarande borde bestå.

Öoerståthållarämbetet

for polisärenden.

Styrelsen för

statens uppfostringsanstalt

å

Bona.

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kuttyl. Maj it s

bcfallningshavande

i

Östergötlands

lön.

Svenska diakonissällskapets

styrelse.

Kungl. Maj.ts

befallningshavandeiJönköpings

lön.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 388.

Jämväl Kungl. Maj:ts befallningshavande i Östergötlands län ställer

sig avvisande gentemot förslaget i fråga. Det kunde ifrågasättas, huruvida

den enhetliga ledning av uppfostrings- och tvångsarbetsanstalterna, som

man ville skapa genom inrättandet av den ifrågavarande inspektörsbefattningen,

vore eftersträvansvärd med hänsyn till den olikhet, som

vore rådande med avseende å dessa anstalters verksamhet. Vad särskilt

anginge Bonaanstalten, vore den föreslagna inspektörsbefattningen onödig,

enär den förvaltningsform, anstalten redan erhållit, varit för densammas

utveckling i rätt riktning synnerligen lämplig. En förändring härutinnan

torde följaktligen icke böra utan tungt vägande skäl komma till stånd.

Svenska diakonissällskapets styrelse avstyrker bestämt läggandet

av skyddshemmen å Viebäck under den ifrågasatta inspektörens överinseende.

Under de gångna åren hade styrelsen lärt sig högt uppskatta

det stödjande intresse och den förståelse för hemmens viktiga uppgift,

som visats från Kungl. Maj:ts befallningshavandes i Jönköpings län sida.

Någon anledning syntes därför ej förekomma att göra någon ändring i

Kungl. Maj:ts befallningshavandes befattning med hemmen, åtminstone

så länge samtliga hem vore belägna på en och samma plats. Skulle en

inspektionsverksamhet av annan art än den nuvarande befinnas böra

anordnas, syntes det styrelsen vara en naturlig och nära liggande utväg

att låta denna ombesörjas på samma sätt som inspektionen av skyddshemmen

för vanartade barn eller således genom vederbörande folkskoleinspektör.

Kungl. Maj:ts befallningshavande i Jönköpings län gör i sitt utlåtande

gällande, att den betydande utvidgning, som Viebäcksanstaiten

under de senaste åren undergått, samt önskvärdheten av en mera enhetlig

ledning av i likartat syfte upprättade anstalter visserligen talade för

inrättande av en inspektörsbefattning för dessa anstalter,, men förklarar,

att Kungl. Maj:ts befallningshavande dock ställde sig tveksam, huruvida

tvångsarbetsanstalterna å Svartsjö och i Landskrona, där merendels äldre

och förfallna individer intoges, kunde anses hava så likartade syften

med skyddshemmen å Viebäck, som huvudsakligen hade karaktären av

en uppfostringsanstalt, att de borde ställas under samma inspektion.

Kungl. Maj:ts befallningshavande kunde därför tillstyrka allenast, att

anstalterna å Bona och å Viebäck ställdes under gemensam inspektion, i

vilket fall Kungl. Maj:ts befallningshavandes befattning med anstalten å

Viebäck skulle komma att upphöra. Kungl. Maj:ts befallningshavande

kunde icke dela den i det föreliggande förslaget uttalade meningen, att

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 388. 37

ifrågavarande inspektörsbefattning skulle vara oavlönad. Befattningen

i fråga skulle nämligen, för såvitt det med densamma åsyftade ändamålet

skulle vinnas, komma att på sin innehavare ställa stora anspråk så väl

i avseende pa arbete som på personliga förutsättningar och intresse för

saken.

Att vid tvångsarbetsanstalternas skiljande irån fångvården inrättas

eu direkt under justitiedepartementet lydande inspektörsbefattning, vars

innehavare skulle. hava visst överinseende över dessa anstalter, synes

mig vara en lycklig tanke. Härigenom skulle, på sätt också fångvårdsstyrelsen

framhållit, i väsentlig mån minskas de olägenheter, som kunna

anses vara förbundna med anstalternas skiljande från fångvården och

deras läggande under särskilda styrelser av den art, som förut nämnts.

Med avseende å denna inspektörs ställning och åligganden torde

böra framhållas, att han enligt min mening icke bör, på sätt de sakkunniga

föreslagit och även fångvårdsstyrelsen synes förutsätta, bliva

en mellaninstans i vanlig mening mellan anstaltsstyrelserna och Kungl.

Maj:t, genom vilken instans alla styrelsernas framställningar skulle passera,

av vad slag dessa än vore. Hans ställning torde fastmera böra

bliva i huvudsak den, som socialstyrelsen skisserat. Hans åligganden

skulle på detta sätt bliva av dels granskande dels biträdande art. Såsom

granskare skulle det tillkomma honom att tid efter annan verkställa

inspektioner av anstalterna samt däröver avlägga rapport till justitiedepartementet.

Vid dessa inspektioner skulle det åligga honom att tillse,

ej blott att den anstaltsvård, som komme tvångsarbetarna till del, vore

av avsedd beskaffenhet, utan även att för anstalterna i övrigt gällande

bestämmelser efterlevdes. Inspektörens biträdande funktion åter skulle

bestå däri, att han skulle vara skyldig att på begäran biträda departementschefen

vid beredandet av alla de ärenden rörande tvångsarbetsväsendet,

i vilka denne ansåge sig böra tillgodogöra sig hans sakkunskap

och erfarenhet på området.

På Sfitt förut nämnts, har ifrågasatts, att nu ifrågavarande inspektör

skulle fa sitt verksamhetsområde utvidgat så tillvida, och jämväl uppfostringsanstalterna

för minderåriga förbrytare skulle komma att lyda

under hans överinseende. Pa huvudsakligen de skäl, som framförts av

dem, som för närvarande hava ledningen av dessa anstalter, anser jag mig

dock icke nu böra ifrågasätta eu dylik utsträckning. I allt fall synes

mig kunna anstå med inrättande av en mera omfattande inspektionsverksamhet

i nu nämnd riktning, till dess att den av socialstyrelsen i

Departe
mentschefen.

s. 38 Kontrollera mot PDF

38 Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 388.

utsikt ställda omläggningen av den centrala ledningen av alla närbesläktade

grupper av socialt mindervärda kommer upp pa dagordningen.

I fråga om spörsmålet, huruvida den av mig sålunda förordade

inspektörsbefattningens innehavare skall vara oavlönad eller för sitt besvär

åtnjuta särskilt arvode, ansluter jag mig utan tvekan till den senare

uppfattningen. Skall man hava utsikt att med inrättandet av denna

befattning verkligen kunna uppnå vad man med densamma avsett att

vinna, torde det vara nödvändigt att göra den till en avlönad tjänst.

Någon större kostnad för statsverket torde detta dock icke behöva medföra.

Det inspektören tillkommande arvodet synes mig lämpligen kunna

begränsas till 2,000 kronor för år. Därjämte bör han naturligtvis åtnjuta

resekostnadsersättning.

E) Tvångs- I sammanhang med frågan om tvångsarbetsanstalternas frånskil
anstalternas

jan(le från fångvårdsförvaltningen har framkastats tanken på att giva

benämning, dessa anstalter en förändrad benämning.

Sakkunniga. De sakkunniga förorda en dylik namnförändring. Liksom »tvångs
uppfostriny

sanstalten å Bona» av humanitära skäl ändrades till »statens

uppfostringsanstalt å Bona», syntes av liknande orsaker de båda tvångsarbetsanstalter,

som fortfarande skulle finnas, böra benämnas: »statens

arbetsanstalt å Svartsjö» och »statens arbetsanstalt i Landskrona».

Fångvårds- Fångvårdsstyrelsen förklarar i sitt den 5 april 1918 avgivna ut
**:yreisen.

ilande, att den finner det sålunda föreslagna ombytet å benämning av

tvånnsarbets^nstalterna tämligen omotiverat, så länge lösdrivarlagen bibehölle

benämningen tvångsarbete. Styrelsen upprepar sin förut gjorda

erinran, att det icke vore på namnet en social reform borde vara beroende.

Veparte- De sakkunnigas förslag i denna del synes mig tilltalande. Åven

mentsehefen. om, gatt fångvärdsstyrelsen framhåller, en social reform icke kan

vara beroende på ett namn, synes mig dock, som om en i och för sig

lämplig namnförändring bör komma till stånd, då en omorganisation

av tvångsarhetsväsendet i allt fall företages. Enligt min mening böra

alltså de nuvarande tvångsarbetsanstalterna å Svartsjö och i Landskrona

från och med tiden för deras frånskiljande från fångvårdsförvaltningen

benämnas »statens arbetsanstalt å Svartsjö» och »statens arbetsanstalt i

Landskrona». Klart är, att denna namn fö ränd ring ej i och för sig

innebär någon rubbning av anstalternas karaktär. De komma att jämväl

s. 39 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 388. 39

under sina nya namn utgöra sådana »tvångsarbetsanstalter», varom lösdrivarlagen

talar.

Jag övergår härefter till att i korthet beröra några spörsmål av

organisatorisk art, som sammanhänga med det ifrågavarande frånskiljandet

av tvångsarbetsanstalterna Irån fångvårdsförvaltningen.

Med en var av tvångsarbetsanstalterna å Svartsjö och i Landskrona

är för närvarande förenat ett kronoliäkte. Beträffande dessa yttra

de sakkunniga, att desamma enligt deras mening borde tillsvidare vid

anstalterna bibehållas, dock i minsta möjliga utsträckning. Administrationen

av häktena borde bestridas av vid arbet-anstalterna anställd

personal med vederbörande direktör såsom tillsyningsman. Som ersättning

härför torde anstalterna böra tillerkännas rätt att utnyttja fångarnas

arbetskraft. Därjämte torde fångvården, såsom skedde beträffande i

Stockholms stads rannsakningsfängelse förvarade kronoarrestanter, böra

ersätta arbetsanstalterna kostnaderna för fångarnas utspisning, dock ej

till högre belopp än anstalternas självkostnadspris.

Fångvårdsstyrelsen är i väsentliga delar av annan åsikt. Beträffande

kronohäktet å Svartsjö yttrar styrelsen:

Om tvångsarbetsanstalten å Svartsjö bibehölles för sitt nuvarande ändamål,

men frigjordes hån fångvården, syntes därvarande kronoliäkte icke vidare böra tagas

i användning såsom sådant utan brukas för arbetsanstaltens ändamål. Detta häkte

fyllde nämligen icke något föreliggande utrymmesbehov och hade ej heller uppförts

föi att tjäna som kronoliäkte. De använda lokalerna hade nämligen avsetts för

avtjänande av tvångsarbetarna ådömda extra judiciella bestraffningar, därtill de

ännu användes. Då det emellertid hände, att tvångsarbetare, som före intagandet

å anstalten ådömts böter, men icke betalat dessa, av de exekutiva myndigheterna

uttoges ur anstalten för att med tillfälligt avbrytande av tvångsarbetet på annat

håll undergå förvandlingsstraff för böterna, vållades härav flyttningar fram och åter

med därav orsakade olägenheter. Till undvikande härav utverkades rätt att låta

tvångsarbetarna avtjäna sina böter å Svartsjö och förklarades för detta ändamål

arrestbyggnaden för kronoliäkte. Då det icke kunde vara någon som helst nödvändighet

att uttaga tvångsarbetarna från statens anstalt i och för avtjänande av

bötesstraff under tvångsarbetstiden, utan med avtjänandet därav väl kunde anstå

till dess nämnda tid gått till ända, torde vid anstaltens avskiljande från fångvården

kronohäktet å Svartsjö böra nedläggas.

I fråga åter om kronohäktet i Landskrona yttrar fångvårdsstyrelsen:

På grund av den nu rådande bristen på straffanstalter torde kronohäktet i

Landskrona böra tillsvidare bibehållas såsom sådant och så länge detta vore fallet,

måste den för häktets skötsel avsedda personalen behållas under fångvårdsförvalt
-

F) Vissa

med tvångsarbetsanstalternas

frånskiljande

frän

fångvården

sammanhängande

organisatiorisspörsmål.

a) Kronohäktena

å

Svartsjö och

i Landskrona.

Sakkunniga.

Fångvårds
styrelsen.

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kimgl. Maj:ts nåd. proposition Nr 388.

ningen. Att låta eu anstalt, som tjänade rena fångvårdsändamål, ledas av personer,

som hade främmande uppgifter, kunde icke annat än föranleda till olämpliga förhållanden.

Hinder mötte naturligen icke, om arbetsanstalten bibehölles, att dennes

föreståndare förordnades till tillsyningsman, om han därtill lämpade sig. Men såväl

en särskild föreståndare som särskild bevakning, stående under styrelsens lydnad,

måste i allt fall finnas. All sammanblandning måste undvikas, på det att ej konflikter

måtte uppstå. Olämpligt bleve således exempelvis att använda häktet för

extra judiciella bestraffningar av arbeterskorna, om dylika bestraffningar eljest kunde

anses förenliga med den nya formen för tvångsarbetet. Kvinnorna, som skulle befrias

från fångnamnet, borde väl ej för smärre förseelser inkastas i häkte vägg om

vägg med verkliga förbrytare under samma bevakning.

Predikant och läkare kunde vara gemensamma för anstalten och häktet, likasom

möjligen mathållningen kunde besörjas från anstalten mot portionspris. Assistentens

bostad borde upplåtas åt häktets föreståndare, varemot hyresersättning

kunde tillerkännas den förre.

Departe- Med avseende å nu föreliggande frågor är jag ense med fång
■mentschefen.

vå nlsstyrelsCU.

I händelse av tvångsarbetsanstalternas frånskiljande från fångvården

bör alltså enligt min mening kronohäktet vid Svartsjö upphöra såsom

sådant samt dess lokaler ställas till arbetsanstaitens förfogande.

Kronohäktet i Landskrona torde åter till följd av den nu rådande

starka bristen på platsutrymme å straffanstalterna böra tillsvidare bibehållas.

Att, på sätt de sakkunniga föreslagit, låta administrationen

av detta kronohäkte bestridas av vid arbetsanstalten anställd personal,

vilket skulle betyda att denna personal skulle komma att med avseende

å sin tjänstgöring lyda under tvenne styrelser, torde från

organisationssynpunkt knappast vara att förorda. Kronohäktet bör i

stället få sig tilldelad sin särskilda personal, som sålunda skulle komma att

lyda under fångvårdsförvaltuingen. Däremot torde naturligtvis intet

hinder möta mot, att, på sätt fångvårdsstyrelsen också ifrågasatt, direktören

vid arbetsanstalten förordnas som tillsyningsman för häktet.

Då bibehållandet av kronohäktet i Landskrona, som sagt, får betraktas

allenast som ett provisorium, lära avlöningarna till den personal,

som erfordras för dess skötande, böra beräknas, ej å bestämda anslaget,

utan å förslagsanslaget till fångars vård och underhåll. Till spörsmålet

om denna personals storlek får jag tillfälle att återkomma längre fram.

b) Ordnandet ] det utlåtande, som fångvårdsstyrelsen avgivit över de sakkun
tenavdbvAngs-

nigas yttrande, berör styrelsen även frågan, huru efter tvångsarbetsarbetarna.

väsendets skiljande från fångvårdsförvaltningen lämpligen bör ordnas

Fångvårds- med transporterandet av till tvångsarbete dömda personer. Styrelsen

styrelsen.

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 388.

håller i detta avseende före, att efter ifrågavarande organisationsförändrings

genomförande transporten av dylika personer ej längre borde

ske på nu brukligt sätt. Då tvångsarbetarna icke längre skulle komma

att behandlas i likhet med »fångar», borde de icke heller få sändas

tillsammans med sådana. Fångvårdens tjänstemän borde icke med dem

hava någon befattning. Under antagande, att för den till tvångsarbete

dömdes förvarande efter anhållandet och under besvärstiden särskilda

åtgärder komme att vidtagas utan fångvårdens anlitande, förmodade

styrelsen, att den dömde skulle komma att omedelbart efter utslagets

ikraftträdande försändas till arbetsanstalten under tillsyn av särskild

övervakare. Styrelsen beräknade, att, därest transporten av tvångsarbetare

sålunda komme att ordnas för sig, kostnaderna härför skulle

belöpa sig till omkring 20,000 kronor om året. Dessa kostnader borde

icke utgå av fångvårdsmedel, utan för ändamålet erforderliga medel

borde ställas till anstaltsförvaltningarnas förfogande.

Den förändrade anordning av transporten av de till tvångsarbete

dömda, som fångvårdsstyrelsen ifrågasätter, torde, åtminstone tillsvidare,

icke böra komma ifråga. Den omstämiigheten, att själva tvångsarbetsanstalterna

nu skulle komma att ställas utanför fångvårdsförvaltningen,

torde icke i och för sig vara av beskaffenhet att behöva föranleda en

dylik förändring. Den, som skall transporteras, är ju enligt lösdrivarlagen

»häktad», och torde han då också få finna sig i att jämväl under

själva transporten till arbetsanstalten behandlas såsom vanlig fånge.

Det mest praktiska och, på sätt fångvårdsstyrelsen även framhåller, det

från ekonomisk synpunkt utan fråga fördelaktigaste är också, att transporten

av tvångsarbetarna tillsvidare i huvudsak sker såsom hittills

genom fångvårdens försorg. Den enda ändring i forslingssättet för de

till tvångsarbete dömda, som möjligen skulle behöva göras, vore den, att

vederbörande arbetsanstalt ålades att låta vid den straffanstalt, som läge

arbetsanstalten närmast, avhämta de tvångsarbetare, som vore till arbetsanstalten

destinerade.

Kostnaderna för fångvårdens befattning med transporten böra fortfarande

bestridas av fångvårdsmedel. Häri torde icke ligga något oegentligt.

I detta avseende vill jag erinra därom, att kostnaden för transport

av minderårig, som skall insättas i allmän uppfostringsanstalt, skall

enligt nådig kungörelse den 12 september 1910 gäldas av förslagsanslaget

till fångars vård och underhåll.

Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 samt. 348 höft. (Nr 388.)

Departe
mentschefen.

6

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

c) Arbetäpremiema

och

besparingskassoma.

Fångvärdsstyi

elsen.

Departements
chefen.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 388.

Genom nådigt reglemente angående arbetspremier vid de centrala

straff- oeh tvångsarbetsanstalterna i riket den 24 oktober 1890 jämte

nådiga kungörelsen den 22 juni 1900 äro bestämmelser givna om insättande

i postsparbanken av såväl straffångars som tvångsarbetares

besparade arbetspremier. Vid fångvården finnes vidare en besparingskassa,

som bildats av de vid statens fångvårdsanstalter samlade besparingskassor.

För nämnda besparingskassa bär Kungl. Maj:t den 10 juni

1912 utfärdat reglemente.

1 sitt utlåtande den 5 innevarande april har fångvårdsstyrelsen

påpekat, att en skilsmässa mellan fångvården och tvångsarbetsanstalterna

borde föranleda vissa ändringar i de sålunda rörande arbetspremierna

och fångvårdens besparingskassa gällande bestämmelser. Beträffande

fångvårdens besparingskassa erinrar styrelsen därom, att denna består

delvis av bidrag, som influtit från tvångsarbetsanstalterna, samt att från

kassan dels i mindre omfattning lämnats understöd även åt frigivna

tvångsarbetare dels ock i större poster lämnats bidrag till vissa enskilda

institutioner, som omhändertagit särskilt kvinnliga tvångsarbetare efter

frigivningen. Efter tvångsarbetsanstalternas skiljande från fångvården

borde givetvis inbetalningarna till kassan från tvångsarbetsanstalterna

upphöra, men å andra sidan borde från kassan icke vidare lämnas

något understöd till dem, som frigåves från dessa anstalter.

På de ändringar i bestämmelserna rörande arbetspremier, som en

skilsmässa mellan fångvården och tvångsarbetsanstalterna må påkalla,

finner jag ej anledning att nu närmare ingå. Det torde vara tids nog

att upptaga detta spörsmål, sedan en dylik skilsmässa kan hava kommit

till stånd.

Detsamma gäller i viss mån stadgandena om fångvårdens besparingskassa.

Med avseende å denna vill jag dock nämna, att det mest

praktiska och även från andra synpunkter lämpligaste synes mig vara,

att fångvården även efter tvångsarbetsanstalternas utbrytning får behålla

denna kassa odelad att användas till understödjande av dem, som frigivas

från de under fångvården fortfarande lydande straffanstalterna. För

understödjandet av dem, som frigivas från tvångsarbetsanstalterna, torde

i stället böra, i likhet med vad fallet är med avseende å statens uppfostringsanstalt

å Bona, beräknas vissa belopp å de förslagsanslag, som

böra beviljas till uppehållande av verksamheten å dessa anstalter.

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 388.

Ett frånskiljande av tvångsarbetsanstalterna från fångvården kommer II. Hithörandi

givetvis att medföra, utom de förändringar i skilda avseenden, som i beräkluufde

det föregående berörts, jämväl avsevärda förskjutningar i de belopp, var- m. m.

med anslagen till fångvården böra äskas. Till uppehållande av verksamheten

å tvångsarbetsanstalterna måste dessutom naturligtvis begäras

särskilda anslag.

Vid den redogörelse för dessa förhållanden, som i det följande

kommer att lämnas, torde det lämpligaste vara att behandla varje anslag

för sig samt därvid beträffande varje anslag i ett sammanhang till prövning

upptaga alla de frågor, som äro av betydelse för anslagets bestämmande,

således även sådana spörsmål, som icke äga något samband med

det av mig i det föregående förordade frånskiljandet av tvångsarbetsanstalterna

från fångvårdsförvaltningen.

Vad angår bestämda anslaget till fångars vård och underhåll,

vill jag först beröra några frågor, som äro fullständigt oberoende

av nyssnämnda organisationsförändring.

Ifrågavarande spörsmål avse främst avlöningsförhöjningar för vissa

assistenter samt skollärarna vid fångvården.

Assistentbefattningarna vid rikets fångvårdsanstalter äro för närvarande

i lönehänseende uppdelade i tre grupper med följande avlöningar:

av tredje (högsta) lönegraden (3 vid central

fängelset å Långholmen och 1 vid tvångsarbeteanstalten

å Svartsjö) med ......................................

samt 1 vid jordbruksfängel

16 av första lönegraden med

fem år kan höjas med 400 kronor och efter tio år med ytterligare 400

kronor. Därtill kominer förmånen av bostad och vedbrand in natura

eller ock hyresersättning och vedanslag.

De vid fångvården anställda skollärarna — 7 till antalet — åtnjuta

Lön eller

mot- svarande

Tjänst- görings- penningar

eller mot- svarande

Summa

. 1,900

1,100

3,000

i

1 1,600

1,000

2,600

. 1,200

900

2,100.

a, i det

att lönen efter

A) Bestämda

anslaget

till fångars

vård och

underhåll.

a) Ifrågasatta

avlöningsförhöjningar

för vissa

assistenter

ävensom

skollärarna

vid fångvården.

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Svenska fångvårdssäilskapet.

Fångvårds
styrelsen.

Kungl. Maj tis nåd. proposition Nr 388.

samma avlöningsförmåner som assistenterna i lägsta lönegraden utom

så tillvida, att deras ålderstillägg äro satta ett vart till allenast 200 kronor.

Med avseende å vissa av assistenterna ävensom skollärarna föreligga

nu särskilda framställningar om avlöningsförbättring.

I sådant hänseende hava assistenterna av andra lönegraden vid

centralfängelserna å Härianda och i Härnösand hemställt om uppflyttande

av deras befattningar till samma lönegrad som de till tredje lönegraden

nu hörande assistenttjänster vid centralfängelset å Långholmen och vid

tvångsarbetsanstalten å Svartsjö.

Vidare har assistenten av andra lönegraden vid centralfängelset i

Malmö gjort framställning om hans likställande i avlöningshäuseende

med innehavarna av kamrerartjänsterna vid tvångsarbetsanstalterna i

Karlskrona och Norrköping (2,300 kronor lön, 1,200 kronor tjänstgöringspenningar,

summa 3,500 kronor, jämte två ålderstillägg, vartdera å 500

kronor).

Därjämte har svenska fångvårdssällskapet föreslagit, att den lägst

avlönade assistentgraden skulle bortfalla och att de i denna löneklass

stående assistenterna ävensom skollärarna måtte erhålla samma avlöning,

som nu åtnjutes av assistenter i andra graden, samt att sistnämnda

assistenter skulle uppflyttas i högsta löneklassen.

I anledning av berörda framställningar har fångvårdsstyrelsen dels

uti underdånig skrivelse den 24 september 1917 och uti underdånigt

utlåtande den 2 oktober 1917 hemställt, att de till andra graden nu hänförliga

assistenter vid central fängelserna i Malmö, å Härianda och i

Härnösand samt vid straffängelset i Mariestad måtte beredas samma avlöning,

som åtnjutes av assistenter i högsta lönegraden, dels ock i

sistnämnda utlåtande föreslagit, att skollärarnas avlöningsförmåner måtte

undergå en förbättring så tillvida, att ett vart av de dem tillkommande

ålderstilläggen måtte höjas från 200 kronor till 400 kronor.

Ur de motiveringar, som presterats för de gjorda framställningarna,

må följande här anföras.

Svenska fångvårdssällskapet framhåller till stöd för sina yrkanden,

att de lägst avlönade assistenterna samt skollärarna nu i avlöningshänseende

intoge en ställning, som varken befordrade en tillfredsställande

rekrytering av dessa viktiga platser eller tillförsäkrade dessas innehavare

skälig utkomst.

Beträffande sin hemställan om uppflyttande av assistenterna i andra

lönegraden till tredje lönegraden yttrar fångvårdsstyrelsen i sin förutnämnda

skrivelse av den 24 september 1917 följande:

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

Kungl. Maj.ts nåd. proposition Nr 388.

I underdånigt utlåtande den 10 september 1909 över löneregleringskommitténs

betänkande rörande reglering av löneförhållanden in. m. vid fångvårdsstyrelsen och

fångvårdsstaten hade styrelsen tillåtit sig framhålla, att assistenterna vid centralfängelserna

å Härianda och i Härnösand, jämte det att de skulle lämna fängelsedirektören

det biträde, som av dem kunde medhinnas, dessutom hade till åliggande

att vara redogörare för dessa stora fängelser, vilkas räkenskap vore icke mindre

omfattande än räkenskapen vid centrala fångvårdsanstalter, där särskilda kamrerare

vore anställda, varför styrelsen ansåge, att med hänsyn till det myckna arbete, som

av dem sålunda fordrades, och den med befattningarna förenade stora uppbörden, avlöningarna

för dem borde höjas till likhet med de av kommittén föreslagna assistentlönerna

vid centralfängelset å Långholmen och tvångsarbetsanstalten å Svartsjö eller

således för vardera med 400 kronor, så att slutlönen med ålderstillägg uppginge till

3,800 kronor.

Anledningen, varför assistenttjänsten vid centralfängelset i Malmö icke samtidigt

omnämts, vore den, att denna tjänst, vartill förutvarande kamrer artjänsten

vid gamla centralfängelset i Malmö förvandlats, tillkommit först från och med år 1915.

I sitt förslag till avlöningar åt tjänstemännen vid det nya jordbruksfängelset

i Mariestad hade styrelsen hemställt, att avlöningen åt assistenten med hänsyn till

att särskilda räkenskaper för lantbruket skulle av honom föras, måtte höjas till

högsta lönegraden. Emellertid hade 1917 års riksdag beslutit, att ifrågavarande

assistenttjänst skulle från och med år 1918 upptagas i andra lönegraden och således

likställas med assistentbefattningarna vid centralfängelserna i Malmö, å Härianda

och i Härnösand.

Av den erfarenhet, som vunnits sedan senaste lönereglerings fastställande för

fångvårdsstatens tjänstemän av högre grad år 1910, hade styrelsens åsikt, att assistenttjänsterna

vid sistnämnda fängelser i avseende å arbete och ansvar vore fullt jämställda

med samma tjänster vid centralfängelset å Långholmen och vid tvångsarbetsanstalten

å Svartsjö, allt mera stadgats, och kunde styrelsen icke annat än finna

det rättvist, att ifrågavarande tjänster jämställdes i lönehänseende.

På grund av den assistenten vid jordbruksfängelset i Mariestad åliggande

skyldigheten att omhänderhava och redovisa egendomens avkastning av jordbruksalster

och skogsprodukter, vilken skyldighet vid tvångsarbetsanstalten å Svartsjö

tillkomme kamreraren, torde hans tjänst få anses vara den av assistentbefattningarna

mest betungade åtminstone i redovisningshänseende, och således i avlöningshänseende

böra jämställas med de högst avlönade.

Beträffande svenska fångvårdssällskapets framställning om höjning

av de lägst avlönade assistenternas ävensom skollärarnas avlöningsförmåner

yttrar fångvårdsstyrelsen i förut berörda utlåtande den 2 oktober

1917 i huvudsak följande:

Vid bedömande av löneförmånerna för assistenter av lägsta lönegraden och

för skollärarna måste hänsyn tagas till att ifrågavarande tjänster i regel vore begynnelsetjänster

för tjänstemännen av högre grad vid fångvården och att aspiranter

å fångvårdstjänst, med avlagd studentexamen eller därmed jämförlig examen, kunde

efter jämförelsevis kort tids fackutbildning komma i åtnjutande av dessa förmåner,

till en början såsom tillförordnade.

a) rörande

uppflyttande

av andra

gradens assistenter

till

tredje lönegraden.

p) ang. höjning

av första

gradens assistenters

samt

skollärarnas

avlöning.

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Lonereglering«-kommittén.

a) ang. avlöning

8 förbättring

för

assistenterna.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 388.

Visserligen måste betonas, att nuvarande avlöning i lägsta graden vore under

rådande förhållanden allt för knapp, särskilt om hänsyn toges till den omständigheten,

att vederbörande tjänstinnehavare, trots befattningens egenskap av övergångstjänst,

i regel tidigt bildade familj. Otillräckligheten av gällande avlöningsbelopp

utgjorde dock en för de flesta, törhända samtliga befattningshavare vid fångvårdsstaten

gemensam svårighet, som allt mer trängande krävde sin lösning i form av

allmän lönereglering. Intill dess fullständigt förslag till ny lönestat kunde framläggas,

ansåge styrelsen skäl ej förefinnas att, med brytande av lönesatsernas inbördes

avvägning, tillgodose nu ifrågavarande grupp av löntagare utöver vad krigstidstillägg

på allmännare grunder kunde medföra.

I och för sig torde lägsta assistentavlöningen, om hänsyn toges till löneförhållandena

i gemen såväl vid fångvården som inom närliggande förvaltningsområden,

icke vara sämre tillmätt än lönesatserna för andra befattningshavare i motsvarande

ställning.

Oavsett kravet på en allmännare höjning i lönesatserna torde emellertid fångvårdssällskapets

framställning i en viss punkt förtjäna särskilt beaktande. Såsom

redan påpekats, intoge skollärarna inom fångvården en med assistenterna fullt jämförlig

ställning. För sin vidare befordran vore den huvudsakligen hänvisade till

direktörsbefattningarna. Redan under den tidigare tjänstgöringen ginge assistenter

och skollärare in i varandras uppgifter ej blott så att lärarna anlitades som vikarier

för uppehållande av assistenttjänst vid inträffande ledighet utan även på det sätt,

att assistent vid flera fängelser deltoge i undervisningen. För behörighet till skollärarebefattning

fordrades att hava avlagt studentexamen, en fordran, som i vissa

fall vore strängare än för assistent, i fråga om vilken studentexamen kunde ersättas

genom avgångsexamen från krigsskola eller tekniskt läroverk eller annan jämförlig

examen. Vid ansökan till högre befattning ansåges i huvudsakliga avseenden lärareoch

assistentmeriter i lägsta graden likvärdiga. Under sådana omständigheter syntes

det styrelsen tillbörligt, att skollärare, med samma begynnelseavlöning som assistent

i lägsta lönegraden, jämväl finge tillgodoräkna sig ålderstillägg till enahanda belopp

eller således, i stället för nu utgående 200 kronor efter fem år och 200 kronor efter

ytterligare fem år, respektive 400 kronor och ytterligare 400 kronor.

Löneregleringskommittén, vars utlåtande infordrats i nu förevarande

fråga, har i ett den 19 mars 1918 häröver avgivet yttrande anfört i huvudsak

följande:

Beträffande assistenterna i lägsta lönegraden kunde kommittén ej tillstyrka

framställningen om förhöjning av nu utgående avlöning.

De ifrågavarande lägsta assistenttjänsterna hade nämligen synts kommittén

i jämförelse med ungefär rnotsvariga tjänster inom andra verk hava blivit jämförelsevis

väl tillgodosedda. Aven torde vid bedömande av föreliggande spörsmål böra tagas

i betraktande, att genom den ifrågasatta regleringen av de lägsta assistenttjänsternas

avlöningar det nuvarande förhållandet mellan dessa tjänster och kronohäktesföreståndarebefattningarna

skulle så väsentligt rubbas, att en reglering även av de sistnämndas

avlöningar med nödvändighet skulle påkallas, något som väl näppeligen

torde kunna ske annat än i samband med en allmän lönereglering för hela fångvårdsstaten.

s. 47 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 388.

47

Vad åter anginge assistenttjänsterna i itfellangrad, syntes dessa tjänsters

karaktär i viss mån hava blivit en annan än den, de antagits skola få vid löneregleringen

år 1910. Av vad fångvårdsstyrelsen anfört och kommittén jämväl i

övrigt inhämtat hade kommittén kommit till den uppfattningen, att det arbete och

det ansvar, som numera påvilade assistenter i mellangrad, vore av den beskaffenhet,

att någon skillnad i berörda hänseende icke torde förefinnas mellan dessa assistenter

och assistenter i högsta grad. De gjorda framställningarna om uppflyttande av assistenterna

i andra lönegraden till tredje lönegraden tillstyrktes därför av kommittén

.,, . Beträffande den ifrågavarande avlöningsförbättringen för skollärarna ville kommittén,

med beaktande av de utav fångvårdsstyrelsen anförda omständigheterna beträffande

nu ifrågavarande befattningshavare, tillstyrka, vad styrelsen därutinnan

oreslagit, samt alltså hemställa, att ett vart av de dem tillkommande ålderstilläggen

måtte höjas från 200 kronor till 400 kronor.

f) ang. avIlning

s förbättring

för

skollärarna.

I nu föreliggande, avlöningsfrågor är jag fullt ense med fångvårdsstyrelsen

och löneregleringskommittén. De gjorda framställningarna böra

alltså enligt min mening för närvarande ej vinna beaktande i annan mån,

än att till riksdagen framställes begäran dels om uppflyttande av andra

gradens assistenter till tredje graden, dels ock om höjande av ett vart

av skollärarnas ålderstillägg från 200 kronor till 400 kronor.

. bifall till vad sålunda föreslagits med avseende å nuvarande

assistenter i andra lönegraden skulle föranleda en höjning av bestämda

anslaget till fångars vård och underhåll med 1,600 kronor.

Förslaget i vad det avser ålderstillägg åt skollärarna berör åter

icke nu förevarande anslag, utan förslagsanslaget till ålderstillägg för

fångvården, till vilket anslag jag återkommer längre fram.

Departements
chefen.

1 detta sammanhang torde böra anmärkas, att i de avlöningsstater, b) Viasa ansom

hava avseende å nu förevarande anslag, vissa anstalter böra upp- staiters och

föras under förändrade beteckningar.'' 11 ^befattnings
Pa

sätt redan nämnts, är detta fallet med de nuvarande tvåncs- förande i

arbetsanstalterna i Karlskrona och i Norrköping, vilka efter deras

loi ändring till straffanstalter böra i staterna uppföras som central- löningsstat

fängelser. under för
Ett

liknande förhållande råder med avseende å nuvarande straff- tecknlrgtr.

fängelset i Mariestad. Sedan detta fängelse jämlikt Kungl. Maj:ts och

riksdagens beslut omändrats från uteslutande ''enrumsfängelse till jämväl

gemensamhetsfängelse med större jordbruksdrift, avsett för sådana strafffångar

från hela riket, vilka finnas lämpade för jordbruksarbete och

därmed sammanhängande göromål, har detsamma erhållit karaktären av

central anstalt och bör därför, i överensstämmelse med vad fångvårdsstyrelsen

också hemställt i sin förutnämnda skrivelse av den 24 septem
-

s. 48 Kontrollera mot PDF

c) Anslagets

minskning

på, grund av

tvängsarbetsans

taltemas

skiljande från

fångvården.

Sakkunniga.

48 Kungl. May.ts nåd. proposition Nr 388.

ber 1917, i den ordinarie avlöningsstaten upptagas under den ändrade

benämningen centralfängelse.

Jämväl en anuan namnfråga torde i detta sammanhang böra beröras.

I den skrivelse av den 14 december 1917, varmed fångvårdsstyrelsen

till Kungl. Maj:t överlämnat förslag till ändring i vissa delar

av instruktionen för fångvårdsstyrelsen och fångvårdsstaten, har styrelsen

omnämnt, att, enligt vad den inhämtat, bland fångvårdens skollärare

rådde en allmän önskan att få sin tjänstebenämning »skollärare» utbytt

mot annan, som mera skilde dem från de vanliga skollärarne vid folkskolorna.

1 anledning härav har styrelsen ifrågasatt, huruvida icke

skollärarna vid fångvården kunde benämnas antingen jämväl de »assistenter»

eller ock »lärare». Den i fångvårdens ordinarie stat upptagna

skollärarinnan vid central fängelset i Växjö skulle då också få sin benämning

utbytt mot »lärarinna».

Genom" beslut den 22 mars 1918 har Kungl. Maj:t i anledning

av berörda framställning bestämt, att fångvårdsinstruktionen skall undergå

bland annat den ändring, att i densamma beteckningarna »skollärare»

och »skollärarinna» utbytas mot »lärare» och »lärarinna». I överensstämmelse

härmed torde ifrågavarande befattningshavare böra jämväl i

avlöningsstaterna uppföras under dessa sina nya benämningar.

Tvångsarbetsanstalternas frånskiljande från fångvårds förvaltningen

medför givetvis, att en viss minskning bör göras i nu förevarande anslag.

Härom yttra förut omförmälda sakkunniga:

Enligt från och med år 1911 gällande ordinarie stat beträffande avlöningar

för tjänsemän av högre grad samt den fördelnig av i fångvårdens stat upptagna

avlöningar för tjänstemän av lägre grad (bevakningspersonal), som fångvårdsstyrelsen

genom särskilda beslut fastställt, vore för närvarande till tvångsarbetsanstalterna

å Svartsjö och i Landskrona förlagda följande avlöningar:

Tvångsarbetsanstalten å Svartsjö.

1 direktör ................................................ kronor

1 kamrerare ............................................ *

1 pastor.................................................... *

1 assistent............................................... *

1 assistent (vid jordbruket) ................ »

1 skollärare ............................................ *

10 överkonstaplar å 1,550 .......... *

42 vaktkonstaplar å 1,300 .................... »

3 arvoden till överkonstaplar med förordnanden

som uppsyningsman å 200 »

5,000: —

4,000: —

3,500: —

3,000: —

2,100: —

2,100: —

15,500: —

54,600: —

600: —

90,400: —.

s. 49 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts nåd. proposition Nr 388,

49

Tvångsarbetsanstalten i Landskrona.

1 direktör ........................................

1 assistent........................................

1 predikant ....................................

3 överkonstaplar å 1,550............

8 vaktkonstaplar å 1,300............

3 första vaktfruar å 1,050 ...........

13 vaktfruar å 900 ...........

1 arvode till överkonstapel med

ordnande som uppsyningsman ....

...... kronor

4,000

—

..... »

2,100

—

...... »

1,500

—

...... »

4,650

—

...... »

10,400

—

..... »

3,150

--

..... »

ör-

11,700

—

»

200: —

Summa kronor

37,700: —

Tvångsarbetsanstalternas frigörande från fångvården skulle alltså föranleda

en minskning av bestämda anslaget till fångars vård och underhåll med förenämnda

belopp 128,100 kronor.

I sitt utlåtande över de sakkunnigas utredning kommer fångvårdsstyrelsen

vid behandlingen av nu förevarande anslag in på frågan, huruvida

jämväl efter genomförandet av den föreslagna organisationsförändringen

med avseende å tvångsarbetsanstalterna den nu å Svartsjö

och i Landskrona anställda personalen skall behöva bibehållas vid sin

nuvarande numerär. Efter det styrelsen framhållit, att enligt dess uppfattning

innebörden av det föreliggande organisationsförslaget vore den,

att med avseende å tvångsarbetarnas framtida behandling den humanitära

sidan skulle komma att tillerkännas en avgörande vikt samt en

verklig och ej blott skenbar skillnad införas mellan tvångsarbetare och

straffångar, gör styrelsen gällande, att denna omläggning av tvångsarbetets

karaktär syntes kunna föranleda en betydande minskning i den

nuvarande bevakningen vid tvångsarbetsanstalterna. Delta gällde särskilt

Svartsjöanstalten. Härom yttrar styrelsen:

Aven om anstalten skulle hållas fullbesatt — vilket svårligen kunde förutses,

innan en ny lösdriverilag komme till stånd och kristidsförhållandena upphört —

torde icke där kunna användas mera än högst 8 överförmän och 36 förmän, emot

nu anställda 10 överkonstaplar och 42 vaktkonstaplar, avlönade från ordinarie anslaget,

samt 1 överkonstapel och 6 vaktkonstaplar, avlönade från förslagsanslaget till

fångars vård och underhåll. Någon minskning i bevakningen, ursprungligen beräknad

för 300 fångar, hade hitintills, ehuru stort behov av ökad bevakning i synnerhet

under sista tiden inträtt vid andra fångvårdsanstalter, icke av styrelsen vidtagits,

då styrelsen väntat erhålla Kungl. Maj:ts tillstånd att till anstalten få förlägga

ett antal straffångar för utförande av förenämnda dikningsarbeten. Erhölles

icke sådant tillstånd, ville styrelsen omedelbart bortflytta 3 överkonstaplar och 12

vaktkonstaplar för att tillgodose behovet vid Karlskronaanstalten och Malmö slottsfängelse,

om de eller någon av dem ställdes till styrelsens förfogande, eller ock vid

andra hårt anlitade fängelser.

Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 samt. 348 höft. (Nr 388.) 7

Fångvårds
styrelsen.

s. 50 Kontrollera mot PDF

Departementschtfen.

50 Kungl. Maj:ts nåd. ''proposition Nr 388.

Beträffande kronohäktet i Landskrona fortsätter styrelsen:

Vid frånskiljande av kronohäktet i Landskrona från den nya anstalten borde

vid den nuvarande tvångsarbetsanstalten jämte kronohäktet anställda befattningshavare

uppdelas så, att de tjänstemän, som beräknades vara anställda för kronohäktets

skötsel, nämligen:

1 överkonstapel med förordnande såsom uppsyningsman,

5 vaktkonstaplar och

1 vaktfru,

förlädes till det självständiga under fångvården lydande kronohäktet.

Ifrågavarande tjänstemän syntes bliva tillräckliga för häktets skötsel. Dock

torde överkonstapelstjänsten med förordnande såsom uppsyningsman böra utbytas

mot en föreståndarebefattning av lägre graden.

Mot de sakkunnigas beräkningar rörande nu förevarande anslags

minskande i anledning av den föreslagna organisationsförändringen har

jag intet att erinra, så vitt denna beräkning grundar sig på frånskiljandet

från fångvården av befattningshavare av högre grad.

Beträffande denna beräkning, i vad den avser frånskiljandet från

fångvården av tjänstemän av lägre grad (bevakningspersonal), är åter att

uppmärksamma följande.

Vad först angår Svartsjöanstalten, äro de sakkunniga av den uppfattningen,

att den ordinarie bevakningspersonalen vid denna anstalt bör

jämväl efter utbrytningen från fångvården bibehållas vid sin nuvarande

styrka och alltså bestå av — alldeles frånsett de förändrade benämningar,

som kunna komma att givas åt denna personal — 10 överkonstaplar,

därav 3 med förordnanden som uppsyningsmän, samt 42 vaktkonstaplar.

Fångvårdsstyrelsen däremot håller före, att efter skilsmässan från fångvården

den ordinarie bevakningspersonalen å Svart-jo skulle kunna inskränkas

till 8 överkonstaplar, därav 3 med förordnanden som uppsyningsmän,

samt 36 konstaplar. Någon bevakningspersonal, avlönad från förslagsanslaget,

för närvarande 1 överkonstapel och 6 vaktkonstaplar,

skulle tydligen enligt styrelsens mening icke längre bliva erforderlig.

Fångvårdsstyrelsens förslag till minskning av Svartsjöpersonalen

har, såsom synes av stvrelsens nyss refererade utlåtande, sin grund i

den uppfattningen, att efter tvångsarbetsväsendets skiljande från fångvården

tvångsarbetet skulle komma att omläggas i humanitär riktning

och på sådant sätt en betydande minskning i bevakningen kunna komma

till stånd. Att en reformering av tvångsarbetet i antydd riktning kan

hava en sådan följd, svnes mig dock vara underkastat tvivel. Snarare

synes det vara att antaga, att en omläggning av tvångsarbetet framför

allt så tillvida, att tvångsarbetarna i allt större utsträckning hållas till

s. 51 Kontrollera mot PDF

51

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 388.

arbete ute i det fria, skall ställa allt högre krav på bevakningens effektivitet.

En så kraftig nedsättning av bevakningsstyrkan å Svartsjö,

som den fångvårdsstyrelsen ifrågasatt, torde därför icke vara tillrådlig.

Emellertid har jag efter inhämtande av upplysningar i frågan från nuvarande

Svartsjödirektören kommit till den uppfattningen, att till följd

av anstaltens nuvarande relativt fåtaliga beläggning en minskning i såväl

den ordinarie som den extra bevakningspersonalens numerär skalle kunna

tillsvidare ske med sammanlagt 1 överkonstapel och 8 vaktkonstaplar.

Att låta bevakningspersonalen undergå en än kraftigare reducering förbjuder

nödig hänsyn till angelägenheten av att bland bevakuinyspersonalen

kunna räkna erforderligt antal yrkesmän. Den sammanlagda bevakningspersonalen,

såväl ordinarie som extra, skulle sålunda komma

att uppgå till 10 överkonstaplar, därav 3 med förordnanden som uppsyningsmän,

och 40 vaktkonstaplar. Av dessa torde ett mindretal,

exempelvis 1 överkonstapel och 4 vaktkonstaplar, ej böra uppföras på

ordinarie stat, utan avlönas från det förslagsanslag, som blir erforderligt

att äska för anstalten. A anstaltens ordinarie stat skulle således uppföras

9 överkonstaplar, därav 3 med förordnanden som uppsyningsmän,

och 36 vaktkonstaplar. Den ordinarie bevakningspersonal, som sålunda

skulle bli disponibel — 1 överkonstapel och 6 vaktkonstaplar — torde

komma väl till pass som förstärkning av bevakningspersonalen vid de

nu i hög grad överbelagda straffanstalterna. Skulle genom tvångsarbetaruas

ökning behov uppstå av ökad bevakning torde sådan kunna

åtminstone tillsvidare tillföras anstalten med anlitande i ökad utsträckning

av anstaltens förslagsanslag.

Med avseende å Landskronaanstalten hava de sakkunniga, som

utgått ifrån, att kronohäktet fortfarande skulle skötas av personal, tillhörig

tvångsarbetsanstalten, ej föreslagit någon förändring i bevakningspersonalens

nuvarande numerär. Denna skulle alltså fortfarande bestå

av 3 överkonstaplar, därav en med förordnande som uppsyningsman,

8 vaktkonstaplar, 3 första vaktfruar och 13 vaktfruar. Därtill skulle

komma extra personal, för närvarande, enligt inhämtad uppgift, 2 vaktkonstaplar

och 4 vaktfruar. Fångvårdsstyrelsen åter, som, på sätt redan

förut nämnts, förordar kronohäktets frånskiljande från anstalten, föreslår

den ordinarie personalens uppdelande mellan anstalten och kronohäktet

på det sätt, att kronohäktet skulle tilldelas 1 överkonstapel med förordnande

som uppsyningsman — dock med förändrande av hans befattning

till en föreståndarbefattning av lägre graden —, 5 vaktkonstaplar

och 1 vaktfri! samt anstalten behålla återstoden.

1 det föregående har jag anslutit mig till fångvårdsstyrelsens åsikt,

att kronohäktet bör få sin särskilda bevakningspersonal, men gjort

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 388.

gällande, att, då kronohäktets bibehållande som sådant endast lår betraktas

som ett provisorium, avlöningen till dess personal bör beräknas

å förslagsanslaget till fångars vård och underhåll, varför någon hänsyn

till densamma ej torde behöva tagas vid fastställandet av nu förevarande

anslag. Emellertid vill lag nämna, att nuvarande direktören vid

anstalten på förfrågan uppgivit, att den personal, som av fångvårdsstyrelsen

föreslagits skola tilldelas kronohäktet, utan olägenhet skulle

kunna minskas med 1 vaktkonstapel. Det torde tillika kunna ifrågasättas,

huruvida ej kronohäktet skulle kunna förestås av en överkonstapel

med förordnande som uppsyningsman i stället för, såsom fångvårdsstyrelsen

tänkt sig, av en föreståndare av lägre graden.

Kronohäktets skiljande från anstalten och utrustande med särskild

personal kan dock ej medföra en motsvarande minskning i anstaltens

bevakuingspersonal. Detta förbjudes av nödig hänsyn till lämplig arbetsfördelning

inom anstalten. Enligt vad anstaltsdirektören meddelat, skulle

dock, under förutsättning att extra personal finge vara anställd i minst

samma utsträckning som för närvarande, den ordinarie vaktpersonalen

kunna minskas med 1 vaktkonstapel, vilken även den sålunda skulle

komma den egentliga fångvården till godo.

Fångvårdens ordinarie bevakningspersonal skulle alltså kunna

minskas genom Svartsjöanstaltens frånskiljande med 9 överkonstaplar,

därav 3 med förordnanden som uppsyningsman, och 36 vaktkonstaplar

samt genom Landskronaanstaltens frånskiljande med 3 överkonstaplar,

därav 1 med förordnande som uppsyningsman, 7 vaktkonstaplar, 3 första

vaktfruar och 13 vaktfruar.

Storleken av den minskning, som nu förevarande anslag kan undergå

på grund av organisationsförändringen, framgår av följande sammanställning:
Avlöningar

till tjänstemän av högre grad:

vid Svartsjöanstalten:

1 direktör ........

1 kamrerare.....

1 pastor ..........

1 assistent .....

kronor 5,000

» 4,000

» 3,500

3,500

000

100

1 assistent (vid jordbruket)........

1 skollärare

2,100 kronor 19,700

vid Landskronaanstalten:

1 direktör.....................

1 assistent......................

1 predikant....................

kronor 4,000

» 2,100

» 1,500 kronor 7,600

s. 53 Kontrollera mot PDF

53

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 388.

Avlöningar till tjänstemän av lägre grad (bevakningspersonal):
4

överkonstaplar med förordnanden

som uppsy ningsmän å

1,750 kronor................................. kronor 7,000

8 överkonstaplar å 1,550 kronor » 12,400

43 vaktkonstaplar å 1,300 kronor » 55,900

3 första vaktfruar å 1,050 kronor » 3,150

13 vaktfruar å 900 kronor............ » 11,700 kronor 90,150

Summa kronor 117,450

Bestämda anslaget till fångars vård och underhåll är för närvarande

i riksstaten upptaget med......... kronor 981,600

Ett bifall till det av mig förordade

förslaget om avlöningsförbättring åt vissa

assistenter skulle påkalla en ökning av

anslaget med ................................................- » 1,600 kronor 983,200

Den föreslagna organisationsförändringens genomförande

skulle åter medföra en minskning av anslaget

med ............................................................................................... » 117,450

Anslaget bör alltså i 1919 års riksstat uppföras med kronor 865,750.

Jämväl vid behandlingen av förslagsanslaget till fångars

vård och underhåll vill jag först uppehålla mig vid några detta

anslag berörande spörsmål, som ej hava avseende å tvångsarbetsanstalternas

utbrytande från fåogvårdsförvaltningen.

Det första av dessa spörsmål rör förstärkning av arbetskrafterna å

fångvårdsstyrelsens arbetskontor. Denna fråga har redan behandlats vid

anmälan inför Kungl. Maj:t av punkt 22 i årets statsverksproposition,

varför jag nu kan inskränka mig till att hänvisa till vad jag då yttrade.

Här må endast erinras om, att det ökade krav å nu förevarande anslag,

som det ifrågavarande behovets tillfredsställande skulle medföra, belöper

sig till ett årligt belopp av 4,500 kronor.

Ett annat av hithörande spörsmål avser ändring av nu gällande

villkor för tillerkännande av hyresersättning åt fångvårdens ordinarie bevaknings

personal av lägre grad. Även detta spörsmål blev berört, då

nyssnämnda punkt i statsverkspropositionen anmäldes inför Kungl. Magt,

d) Anslagets

slutliga beräknande.

B) Förslagsanslaget

till

fångars

vård och

underhåll.

a) Förstärkning

av

arbetskrafterna

å

fångvårdsstyrelsens

arbetskontor.

b) Ändring

av villkoren

för tillerkännande

av

liyresersätt.

ning åt den

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

ordinarie bevakningspersonalen

av lägre grad.

Fångvårds
styrelsen.

Kungl. Maj it s nåd. proposition Nr 388.

men blev då ej slutbehandlat. Sedan löneregleringskommittén numera

inkommit med sitt infordrade yttrande i frågan, har denna kommit i det

skick, att deri kan underställas" Kungl. Maj:ts slutliga prövning.

Vid den reglering av avlöningsförmånerna för fångvårdspersonalen,

som 1907 års riksdag genomförde, beslöt riksdagen, bland annat, att den

under vissa förutsättningar ordinarie bevakningspersonal av lägre grad

tillkommande hyresersättning skulle bestämmas efter de i orten gällande

hyror, dock med iakttagande att årliga beloppet, endast då särskilda

förhållanden därtill föranledde, skulle få överstiga 250 kronor. Denna

bestämmelse bibehölls vid de löneregleringar för fångvårdsstaten, som

beslötos av riksdagen åren 1910 och 1914.

I förutnämnda skrivelse den 24 september 1917 bär nu fångvårdsstyrelsen

hemställt, att Kungl. Maj:t måtte hos riksdagen anhålla, att

berörda bestämmelse, så vitt därigenom stadgats, att ifrågavarande

hyresersättning, endast då särskilda förhållanden därtdl föranledde,

skulle få överstiga 250 kronor, måtte antingen alldeles upphävas eller

ock i så måtto ändras, att beloppet för lägenhet om ett rum och kök

bestämdes till i regel 300 kronor och för större lägenhet till högst 500

kronor, med rättighet för styrelsen att, då särskilda förhållanden därtill

föranledde, få överskrida dessa belopp.

Till stöd för denna sin framställning anför fångvårdsstyrelsen i

berörda skrivelse följande:

Vid tilldelande av bostäder åt bevakningspersonalen hade styrelsen sökt så

ordna, att gift överkonstapel samt gift vaktkonstapel eller änkling med 4 eller flera

hemmavarande minderåriga barn erhölle bostad bestående av 2 rum och kök; kunde

bostad icke upplåtas i kronans hus åt sådan befattningshavare, beviljades honom

hyresersättning för lägenhet av omnämnda storlek. Redan före kristidens inträde

hade förutnämnda maximibelopp för hyresersättningarna visat sig vara å de flesta

orter för lågt för förhyrande av tvårumslägenheter, och vore, såsom framginge av

en skrivelsen närsluten tablå över hyresprisen i större delen av de städer, där fångvårdsanstalter

funnes, nu knappast tillräckligt för hyrande ens av en lägenhet om

ett rum och kök. Styrelsen hade å ena sidan ansett sig skyldig följa bestämmelsen,

att hyresersättningarna borde utgå efter i orten gängse pris, och i följd därav i ett

flertal fall vid ersättningarnas bestämmande överskridit 250 kronor, men å andra

sidan hade styrelsen trott sig icke äga rätt bevilja full ersättning å orter, där

hyresprisen vore abnormt uppdrivna. Vid de fängelser, där fångvården disponerade

ett större, ehuru ej tillräckligt antal bostäder i kronans hus, t. ex. vid centralfängelserna

å Långholmen och å Härianda folie missförhållandena mest i ögonen.

Ehuru styrelsen beviljat ersättningar för lägenhet om ett rum och kök här i Stockholm

med 550 kronor och för två rum och kök med 450 kronor samt å Härianda

med respektive 250 och 300 eller 350 kronor, ansåge sig de befattningshavare, som

s. 55 Kontrollera mot PDF

55

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 388.

erhölle hyresersättning, sämre ställda än de, vilka anvisats bostad in natura, och inkomme

också ständiga klagomål över hyresersättningarnas knapphet.

På det att styrelsen måtte bliva i tillfälle att bestämma hyresersättningarnas

belopp mera i överensstämmelse med i orterna gällande hyrespris, hemställde styrelsen

därför, att Kungl. Maj:t ville hos riksdagen anhålla, att ifrågavarande bestämmelse

antingen alldeles upphävdes eller ock ändrades på förut angivet sätt.

Löneregleringskommittén yttrar i denna fråga i sitt förutnämnda

utlåtande av den 19 mars 1918:

Enligt vad kommittén inhämtat, åtnjöte för närvarande bland personal av

lägre grad vid fångvårdsstaten 304 ordinarie och 33 extra befattningshavare familjebostad

in natura, under det att 262 ordinarie och 33 extra tjänstemän erhölle kontant

hyresersättning. Till följd av åtgärder av olika slag torde emellertid inom en närmare

framtid ett något ökat antal befattningshavare kunna beredas bostad in natura.

Då sålunda åtskilliga befattningshavare alltjämt icke kunde erhålla fri bostad utan

hade att själva anskaffa bostad, borde givetvis tillses, att dessa icke bleve väsentligt

sämre ställda än de befattningshavare, som åtnjöte bostad in natura.

Vidkommande den hyresstegring, som inträtt under kristiden, vore att uppmärksamma,

hurusom hänsyn till densamma tagits vid beviljande av krigstidstillägg,

i det att sådant medgivits skola utgå jämväl å hyresersättning, varom nu

vore fråga. Härigenom hade dock i några fall inträffat den oegentligheten att, då

hyresersättningens belopp blivit före beviljandet av krigstidstillägg bestämt till den

verkliga hyreskostnaden och denna kostnad därefter antingen icke alls eller ock

endast i mindre grad stigit, sammanlagda beloppet av hyresersättning och krigstidstillägg

å densamma överstigit hyreskostnaden. Med hänsyn till nämnda förhållande

hade emellertid fångvårdsstyrelsen, i fråga om de under senaste tid reglerade hyresersättningsbeloppen,

ställt dessa i beroende av krigstidstillägget sålunda, att hyresersättningen

jämte därå belöpande krigstidstillägg sammanlagda skulle motsvara det

verkliga hyrespriset.

Då det nu gällde att bereda fångvårdsstyrelsen möjlighet att bättre än vad

i allmänhet hittills kunnat ske avpassa hyresersättningens belopp efter å orten

gängse hyrespriser, hade styrelsen anvisat två olika utvägar, nämligen: antingen så

att höjning skedde av berörda maximibelopp eller ock att bestämmelsen om visst

maximum helt och hållet upphävdes.

Mot den förra utvägen syntes kommittén kunna göras den invändningen att,

därest, såsom vore att befara, en ytterligare stark stegring skedde i hyresprisen,

bestämmelsen om dylika maximibelopp skulle kunna komma att, på sätt nu vore

fallet, utgöra hinder för fångvårdsstyrelsen att bestämma hyresersättningarna efter

de verkliga hyresprisen.

Den sålunda antydda olägenheten skulle däremot icke ifrågakomma, därest

stadgandet om maximibelopp vid hyresersättningens bestämmande bortfölle. Då

hyresersättningen i sådant fall kunde ansluta sig till det vid varje tid gällande

hyrespriset, skulle krigstidstillägg ej för framtiden behöva utgå å hyresersättning,

något som i sin ordning skulle medföra, att den nyss antydda, visserligen fullt riktiga

och befogade åtgärden att ställa hyresersättningens belopp i beroende av krigstidstillägget

kunde undvikas.

På grund av det sagda funne sig kommittén böra tillstyrka, att åt fångvårds
-

Lö nere glering

»kommittén.

s. 56 Kontrollera mot PDF

56 Kungl. Maj.ts nåd. proposition Nr 388.

styrelsen anförtroddes att utan hänsyn till något maximibelopp bestämma hyresersättningen.

Emellertid ansåge sig kommittén därvid böra uttala den förvissningen, att

styrelsen iakttoge nödig försiktighet vid dessa ersättningars fastställande och att

sålunda ersättningarna icke tilltoges högre än som kunde anses skäligen motsvara

medelvärdet av en bostad av den beskaffenhet, som kronan å samma ort tillhandahölle

likställda befattningshavare vid fångvårdsstaten.

Med stöd av vad sålunda anförts hemställde kommittén, att vad

gällande villkor och bestämmelser för åtnjutande av de med ordinarie

befattning vid fångvårdsstaten förenade avlöningsförmåner innehölle

rörande bestämmande av byresersättning och vedanslag måtte erhålla

följande ändrade lydelse:

»att beloppet av hyresersättning och vedanslag skall bestämmas

efter de i orten gällande hyror och pris å ved, dock med iakttagande,

vad tjänstemännen av lägre grad angår, att vedanslag må utgå för inköp

av högst 8 kubikmeter björkved och 7 kubikmeter barrved.»

Departements- För att en förändring av nu ifrågavarande avlöningsvillkor vidtages

chefen. • av löneregleringskommittén föreslagna riktningen, synas mig fång
vårdsstyrelsen

och löneregleringskommittén hava framlagt välgrundade

motiv. Jag är alltså beredd att göra hemställan i överensstämmelse med

kommitténs förslag.

På sätt jag redan nämnt vid anmälan av punkt 22 i innevarande

års statsverksproposition, skulle enligt inhämtade upplysningar, med en

tillämpning av de principer för beredande åt bevakningspersonalen av

något rymligare familjebostäder, som fångvårdsstyrelsen anser numera

böra följas, det ökade krav på ifrågavarande förslagsanslag, som ett

bifall till framställningen skulle medföra, komma att belöpa sig till ett

årligt belopp av omkring 20,000 å 25,000 kronor.

c) Anslagets Vid den beräkning, som jag vid anmälan av nyssnämnda punkt i

0°Tu!nd &\ sfafsverkspropositionen lämnade över det belopp, varmed nu förevarande

''rådande förslagsanslag borde äskas för år 1919, tog jag även viss hänsyn till

dyrtid in. m. ^eu (Pyrtid, som nu råder och vilken torde kunna antagas komma att

fortfara jämväl under nästkommande år. Beträffande detta spörsmål

tillåter jag mig att hänvisa till vad jag vid berörda tillfälle yttrade i

detta avseende. Nu må endast erinras om, att resultatet av min beräkning

blev den, att anslaget, främst på grund av dyrtiden men även

med hänsyn tagen till de anspråk å respektive 4,500 kronor och 20,000

å 25,000 kronor, som förut omförmälda nya behov — förstärkningen av

s. 57 Kontrollera mot PDF

57

Kungl. Maj ds nåd. proposition Nr 388.

arbetskrafterna å fångvårdsstyrelsens arbetskontor och höjningen av vissa

befattningshavares hyresersättningar — beräknats komma att ställa å

anslaget, borde höjas från sitt nuvarande belopp 1,600,000 kronor med

200,000 kronor till 1,800,000 kronor.

Emellertid bär fångvårdsstyrelsen numera i en den 19 april 1918

dagtecknad skrivelse anmält bland annat, att utgifterna från förevarande

anslag kunna, under förutsättning av tvångsarbetsanstalternas bibehållande

under fångvården, beräknas komma att uppgå till 2,800,000 kronor

■eller således till ej mindre än 1,000,000 krouor högre belopp än som

vid tiden för avlåtandet av innevarande års statsverksproposition antagits.

Till stöd härför anför fångvårdsstyrelsen:

Av sammandraget över styrelsens medelsförvaltning för år 1917 framginge,

att nettoutgifterna å förslagsanslaget till fångars vård och underhåll under sagda

år uppgått till kronor 2,276,123.48.

På grund av ökat fångantal, men utan avseende på möjligen blivande ytterligare

prisstegringar, kunde följande förhöjningar i anslagets utgiftstitlar motses

under innevarande och antagligen även nästkommande år, nämligen:

........................ kronor 250,000:—

........................ » 25,000:-

under titeln förplägning....

beklädnad

sängkläder....................

renhållning.....................

sjukvård.........................

bevakning .....................

fångtransport.................

allmänna omkostnader.

5,000

10,000

5,000

125.000

100.000

10,000

Säger kronor 530,000

Fångvårdsstyrelsen.

I anledning av vad fångvårdsstyrelsen sålunda meddelat samt då Departement»- det måste vara en angelägenhet av vikt, att ett förslagsanslag av nu före- chefenvarande

slag bestämmes till belopp, som i möjligaste mån motsvarar de

anspråk, som komma att ställas på anslaget, torde man böra i det följande

utgå från de beräkningar, som fångvårdsstyrelsen framlagt i sin

nyssnämnda skrivelse.

Med avseende å den inverkan, förut förordade frånskiljande av d) Anslagets

tvångsarbetsanstalterna från fångvårdsförvaltningen skulle hava på an- minskning på

slagets belopp, är att nämna följande. tv^gsarbJts
ans

talte rnas

Förut omnämnda sakkunniga yttra i detta avseende:

Bihang till riksdagens protokoll W18. 1 saml. 348 höft. (Nr 388.)

skiljande

från fångvärden.

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Sakkunniga.

Kungl. Maj:ts nåd. -proposition Nr 388.

Enligt för år 1915 utarbetad stat, vilken sedermera med undantag för byggnadsoch

reparationsarbeten blivit för vart och ett av de följande åren i huvudsak fastställd,

uppginge de för tvångsarbetsanstaltr.n å Svartsjö beräknade utgifterna till

115,100 kronor. Något avdrag för anstaltens inkomster under året hade icke i

staten beräknats, men då anslaget under ifrågavarande år i verkligheten tillgodoförts

inkomster till ett belopp av i runt tal 23,600 kronor, utgörande till största

delen arbetsförtjänst, torde den i staten beräknade bruttoutgiftssumman böra minskas

med nämnda inkomstbelopp.

Vidare torde statens utgiftssumma böra minskas med kostnaden för utspisningen

av i kronohäktet å Svartsjö intagna fångar. Under år 1915 hade därstädes

utspisats 1,143 proviantportioner. Priset per portion utgjorde enligt årets stat

35.7 öre; berörda kostnad uppginge alltså till 408 kronor 5 öre. Ett belopp av i

runt tal 400 kronor torde därför böra för ändamålet utgiftssumman frånräknas.

För byggnads- och reparationsarbeten å Svartsjö hade särskilda stater utarbetats

för varje år. Dessa stater hade slutat på följande belopp:

År 1915 ............................................................ kronor 16,350: —

» 1916 ............................................................ » 22,800: —

» 1917 ............................................................ » 6,900: —

» 1918 ......................................................... » 6,500: —

eller tillsammans kronor 52,550: —.

Genomsnittsbeloppet av för dessa fyra år beviljade anslag för byggnads- och

reparationsarbeten uppginge således till 13,137 kronor 50 öre. Som av ovanstående

framginge, hade för år 1915 en utgift för berörda ändamål av 16,350 kronor i staten

beräknats. För att emellertid ett medeltal av under åren 1915—1918 för nu ifrågavarande

anstalt gällande stater å förslagsanslaget till fångars vård och underhåll

skulle kunna fixeras, torde ovanberörda genomsnittsbelopp av för nämnda år beviljade

byggnads- och reparationsanslag böra komma till användning i stället för det i

1915 års stat uppförda anslaget. Denna stats slutsumma skulle därför av sådan

anledning undergå en ytterligare minskning med skillnaden mellan dessa två belopp

eller i runt tal 3,200 kronor.

Den för tvångsarbetsanstalten å Svartsjö fastställda utgiftsstaten

för år 1915 ........................................................................................ kronor 115,100: —

skulle således av ovan angivna skäl minskas med:

beräknad arbetsförtjänst m. m. ........................ kronor 23,600: —

» kostnad för utspisning vid kronohäktet

................................................ * 400:

» minskning i anslaget till byggnader

och reparationer................................ » 3,200: — » 27,200: —

Återstode kronor 87,900: —

Det för hela fångvården under år 1915 anvisade förslagsanslaget till fångars

vård och underhåll uppginge till 1,440,000 kronor. Den ovan beräknade slutsiffran

i staten, 87,900 kronor, utgjorde således 6.i procent av hela anslaget för år 1915.

I 1918 års statsverksproposition hade förslagsanslaget till fångars vård och

underhåll för år 1919 upptagits till 1,800,000 kronor. Med användande av nyss
-

s. 59 Kontrollera mot PDF

59

Kungl. Mctj:ts nåd. proposition Nr 388.

nämnda procenttal skulle den på tvångsarbetsanstalten å Svartsjö belöpande delen

av anslaget utgöra 109,800 kronor.

Den för tcångsarbetsanstalten i Landskrona gällande staten å förslagsanslaget

till fångars vård och underhåll vore ävenledes ursprungligen utarbetad för år 1915

och sedan med undantag för byggnads- och reparationsarbeten utan större ändringar

fastställd även för de följande åren Staten slutade på ett belopp av 43,000 kronor.

Antalet fångar, för vilket denna stat beräknats, utgjorde 75. I nu föreliggande utredning

hade emellertid förutsatts, att Landskronaanstalten skulle upptaga samtliga

kvinnliga tvångsarbetare i riket. Vid sådant förhållande torde den sammanlagda

numerären vid arbetsanstalten och kronohäktet för nästkommande år ej kunna beräknas

till mindre än 150 eller således dubbelt mot vad nu gällande stat upptoge,

vilket givetvis krävde en avsevärd ökning av dennas utgiftsposter. En del av de i

staten ingående utgifterna måste genom denna fördubbling av arbetspersonalen även

beräknas till dubbla beloppet, t. ex. utspisningskostnaden, under det att givetvis

andra poster kunde bliva oförändrade eller endast behöva undergå mindre förhöjningar.

I följd härav torde det måhända vara lämpligt, att den erforderliga förhöjningen

förslagsvis beräknades till 50 procent. Bruttoanslaget skulle således med

denna ökning komma att utgöra 64,500 kronor. Från detta belopp torde dock böra

avdragas följande poster.

Den för år 1915 fastställda staten upptoge icke någon beräknad inkomstsumma.

Under nämnda år hade dock tillgodoförts ett belopp av omkring 4,000 kronor,

huvudsakligen i arbetsförtjänst, förslagsanslaget till fångars vård och underhåll. Med

ett fördubblat fångantal torde även denna inkomst böra beräknas till den dubbla,

varför ett belopp av 8,000 kronor torde böra fråndragas utgiftsstatens ovan föreslagna

bruttosilfra.

I likhet med för tvångsarbetsanstalten å Svartsjö hade för anstalten i Landskrona

stater för byggnads- och reparationsarbeten för varje år utarbetats. Det i

1915 års stat för dylika ändamål upptagna anslaget 9,500 kronor skulle, om anstalten

kvarstått vid samma numerär, av förut med avseende å Svartsjö angiven

anledning hava minskats med 2,400 kronor till 7,100 kronor, vilket förstnämnda

belopp alltså vid sådant förhållande skulle hava fråndragits statens slutsumma. Då

emellertid numerären nu beräknades till den dubbla, följde därav, att större lokaler

måste underhållas. I detta fall torde därför icke något avdrag i den för år 1915

anslagna summan för byggnads- och reparationsarbeten böra verkställas.

Däremot torde, i likhet med vad som skett beträffande tvångsarbetsanstalten

å Svartsjö, utspisningskostnaden för de i kronohäktet i Landskrona förvarade fångarna

böra avdragas. Under år 1915 hade antalet portionsdagar för berörda fångar uppgått

till omkring 8,045. Då portionskostnaden i stat beräknades till 28.5 öre, skulle

det belopp, som sålunda borde avdragas, uppgå till 2,292 kronor 83 öre eller i

runt tal 2,300 kronor.

Den för tvångsarbetsanstalten i Landskrona beräknade bruttoutgiftssumman,

................................................................................... kronor 64,500: —

skulle således minskas med följande beräknade inkomster:

Arbetsinkomst ......................................................... kronor 8,000: —

Av fångvården ersatt utspisningskostnad ................ » 2,300: — 10,300: —

Aterstode kronor 54,200: —

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Fångvårds
styrelsen.

Departements
chefen.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 388.

Som förut nämnts, hade hela det för år 1915 anvisade förslagsanslaget till

fångars vård och underhåll uppgått till 1,440,000 kronor. Den för tvångsarbetsanstalten

i Landskrona beräknade utgiftssilfran skulle alltså uppgå till 3.7 5 procent

av hela anslaget för år 1915. Med användande av detta procenttal skulle den å

nämnda anstalt belöpande delen av hela det för år 1919 beräknade anslaget till

fångars vård och underhåll, 1,800,000 kronor, utgöra 67,500 kronor.

På grund av sålunda verkställda beräkningar gjorde de sakkunniga

gällande, att de belopp, som vid ett frånskiljande av tvångsarbetsväsendet

från fångvården borde fråndragas förslagsanslaget till fångars vård och

underhåll, kunde bestämmas till:

för tvångsarbetsanstalten å Svartsjö............................. kronor 109,800: —

» )> i Landskrona....................... » 67,500: —

Summa kronor 177,300: —

Det för år 1919 beräknade förslagsanslaget till fångars vård och

underhåll, 1,800,000 kronor, skulle således enligt de sakkunniga kunna

minskas med 177,300 kronor till 1,622,700 kronor.

Mot den beräkning av förevarande förslagsanslag, som de sakkunniga

under förutsättning av tvångsarbetsanstalternas frånskiljande

från fångvården uppgjort, har fångvårdsstyrelsen i sitt förutnämnda

utlåtande av den 5 april 1918 ej gjort annan erinran, än att, då enligt

styrelsens mening efter en dylik skilsmässa samtliga kostnader för kronohäktet

i Landskrona och ej blott, såsom de sakkunniga föreslagit, utgifterna

för provianteringen, borde bestridas av fångvårdsmedel, anslaget

måtte, i enlighet med en av fångvårdsstyrelsen närmare angiven uppskattning,

bestämmas 7,000 kronor högre än enligt de sakkunnigas förslag.

Anslaget skulle alltså enligt fångvårdsstyrelsens i nyssnämnda utlåtande

gjorda beräkning äskas med 1,629,700 kronor.

Mot nu nämnda av fångvårdsstyrelsen framlagda beräkning av

den inverkan, som tvångsarbetsanstalternas frånskiljande från fångvården

skulle hava på nu förevarande anslags bestämmande, torde intet vara

att anmärka under den av fångvårdsstyrelsen vid berörda beräkning

antagna förutsättningen, att anslaget borde, i fall dessa anstalter bibehölles

under fångvården, från och med år 1919 höjas med allenast

200,000 kronor eller således från sitt nuvarande belopp 1,600,000 kronor

till 1,800,000 kronor.

s. 61 Kontrollera mot PDF

61

Kungl. Maj:t$ nåd. proposition Nr 388.

Såsom redan förut omförmälts, kan man emellertid ej längre utgå

från nyssnämnda förutsättning, utan skulle anslaget, för den händelse

ifrågavarande organisationsförändring ej kommer till stånd, behöva sättas

till 2,800,000 kronor. På sätt framgår av fångvårdsstyrelsens förut

refererade skrivelse av den 19 april 1918, motiveras denna höjning av

beloppet med 1,000,000 kronor utöver det beräknade allenast av fångantalets

starka stegring under senare tid. Då denna stegring uteslutande

gäller straffångarna, ej tvångsarbetsfångarna, samt det väl torde vara

att antaga, att någon mera avsevärd förskjutning mellan dessa båda

kategoriers inbördes storleksförhållande ej kommer att inträda under

närmaste tiden, lärer nyssnämnda anslagsförhöjning med 1,000,000

kronor böra, i händelse av tvångsarbetsanstalternas utbrytande från fångvården,

åtminstone till sin allra huvudsakligaste del komma förslagsanslaget

till fångars vård och underhåll till godo. Med beaktande härav

synes det mig, som om berörda förslagsanslag lämpligen borde från

och med år 1919 uppföras i riksstaten med 2,600,000 kronor.

Jämväl med avseende å ordinarie förslagsanslaget till ålderstillägg

för en del vid fångvårdsstyrelsen och fångvården anställda

ämbets- och tjänstemän föreligga ett par frågor, som ej äga

samband med tvångsarbetsanstalternas frånskiljande från fångvården.

Kedan i det föregående vid behandlingen av bestämda anslaget till

fångars vård och underhåll har jag förklarat mig beredd tillstyrka,

att ett vart av de nu till skollärarna vid fångvården utgående båda ålderstilläggen

måtte höjas från sitt nuvarande belopp 200 kronor till 400

kronor. Det ökade krav, ett bifall härtill skulle ställa på nu förevarande

förslagsanslag, är alltför ringa, för att anslaget skall behöva allenast

härför undergå någon förändring med avseende å sitt belopp.

Aven med avseende å en annan grupp av fångvårdstjänstemän,

nämligen pastorerna, har fråga väckts om förändring av nu gällande

bestämmelser om ålderstillägg.

På egna och sina ämbetsbröders vägnar hava nämligen ordinarie

andre pastorn vid centralfängelset å Långholmen samt ordinarie pastorerna

vid centralfängelserna i Malmö och Härnösand hos fångvårdsstyrelsen

anhållit, att åtgärder måtte vidtagas för att fängelsepastorerna vid de

centrala fångvårdsanstalterna och tvångsarbetsanst.alterna i de fall, då

nämnda pastorer ej ägde rätt att med sin fångvårdstjänst förena annan

e) Anslagets

slutliga bestämmande
-

C) Fångvårdens

förslagsanslag

till ålderstillägg.

a) Förhöjning

i skollärarnas

ålderstillägg.

b) Ett andra

ålderstillägg

åt vissa

pastorer vid

fångvården.

s. 62 Kontrollera mot PDF

Pastorerna i

skrivelse till

fångvårdsstyrelsen.

Fångvårds
styrelsen.

62 Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 388.

befattning, samt dessa pastorer redan nu tillerkänts ett ålderstillägg av

500 kronor, måtte komma i åtnjutande av ett andra ålderstillägg om 500

kronor att utgå i samma ordning som för andra fångvårdstjänstemän

av högre grad vore föreskrivet.

Avlöningarna för de pastorer, som denna ansökan avsåg, äro för

närvarande bestämda sålunda

förste pastorn vid centralfängelset å Långholmen arvode av 4,000

kronor,

andre pastorn vid centralfängelset å Långholmen och

pastorn vid tvångsarbetsanstalten å Svartsjö arvode av 3,500

kronor samt

pastorerna vid centralfängelserna i Malmö, å Härianda, och i Härnösand

samt vid tvångsarbetsanstalten i Norrköping 3,250 kronor.

För samtliga dessa befattningshavare kan efter fem år komma ett

ålderstillägg av 500 kronor.

Till stöd för sin berörda framställning hava fängelsepastorerna,

bland annat, framhållit, att, på grund av bestämmelserna i den nya lagen

om prästerlig befordran, vilken trädde i kraft efter det löneregleringen

genomfördes, utsikterna för fängelsepastorerna att vinna befordran till

kyrkliga befattningar av annan art blivit högst väsentligt förminskade

i jämförelse med vad förhållandet varit före år 1911. De ansäge det

sålunda sannolikt, att — därest ej några särskilt gynnsamma förhållanden

inträffade — de skulle få kvarstanna i sina befattningar vid fångvården

måhända 20 å 25 år eller kanske hela sin tjänstetid. Då därtill komme,

att det av pastorerna krävdes eu drygare teoretisk utbildning än som

erfordrades för andra fångvårdstjänstemän av högre grad, syntes det

dem väl befogat, att de i likhet med dessa tjänstemän finge komma i

åtnjutande av ett andra ålderstillägg — å 500 kronor — att utgå efter

tio års tjänstgöring.

I sin förut omförmälda underdåniga skrivelse av den 24 september

1917 tillstyrker fångvårdsstyrelsen denna pastorernas framställning. Styrelsen

yttrar i detta avseende:

Styrelsen hade vid ett föregående tillfälle ställt sig tveksam inför frågan om

fängelsepastorernas tillgodoseende med löneförhöjning på nu föreslaget sätt. Det

hade synts styrelsen, som om en förbättring i ekonomiskt avseende, vilken skulle

inträda först efter tio års tjänstgöring och således måste vila på den förutsättningen,

att befattningshavarna än längre kvarstode inom fångvården, skulle motverka deras

övergång till församlingstjänsten i sådan tid, att de ännu ägde nödiga betingelser

för att upptaga en ny krävande verksamhet. Styrelsen hade därför ifrågasatt, huru
-

s. 63 Kontrollera mot PDF

63

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 388.

vida icke i stället redan nu befintliga möjligheter för fängelsepastorerna att vinna

befordran inom församlingen kunde i lagstiftningsväg underlättas genom att med

hänsyn till deras speciella tjänsteställning giva dem en undantagsförmån framför

vanliga prästmän.

Lösningen av detta spörsmål torde dock te sig synnerligen vansklig, under

det att svårigheterna för fångvårdens pastorer att inom skälig tid vinna befordran

ute i kyrkoförsamlingen de senare åren visat sig allt mer ökade. Av nuvarande

åtta ordinarie befattningshavare hade ej mindre än fyra — med i medeltal tolv

tjänstår — funnit sig föranlåtna att utan vinnande av kyrklig befordran efter erhållen

ledighet från fångvårdsbefattningen söka annan verksamhet. Det vore tydligt,

att berörda förhållande — i följd varav halva antalet pastorsbefattningar vid fångvården

måste, ofta med avsevärda svårigheter, bestridas genom främmande vikarier

och de återstående genom omflyttningar mellan kvarvarande pastorer, så att för

närvarande ingen pastorstjänst uppehölles av sin ordinarie innehavare — verkade

högst oförmånligt på det andliga fostrings- och förbättringsarbetet vid de större

fångvårdsanstaltema. De ovissa utsikterna till inkomstförbättring verkade givetvis

under årens lopp nedtryckande å de prästerliga fångvårdstjänstemännen, berövande

dem törhända något av det intresse för tjänsten, som vore en nödig förutsättningför

dess handhavande på bästa sätt. Styrelsen hade av den numera vunna erfarenheten

kommit till den uppfattningen, att en förbättring av fängelsepastorernas ekonomiska

ställning visserligen icke skulle kvarhålla dem vid fångvården längre än

eljest, men däremot skänka dem ökad arbetsglädje för den tid, de verkade därinom.

Vid behandlingen i förut omförmälda utlåtande av den 19 mars

1918 av nu föreliggande avlöningsspörsmål erinrade löneregleringskotnmittén

till en början, att den i sitt år 1909 avgivna betänkande rörande

lönereglering vid fångvårdsstaten såsom sin mening uttalat, att pastorstjänsterna

vid fångvården icke borde betraktas såsom anställningar för

innehavarens återstående levnadstid, utan borde efter ett antal år, innan

ännu krafterna utslitits i fångvårdsarbetet, utbytas mot kyrkliga befattningar

av annan art. Med hänsyn härtill hade kommittén ansett, att

pastorerna icke borde komma i åtnjutande av mer än ett ålderstillIägg.

Då emellertid, på sätt i handlingarna i ärendet funnes närmare

utvecklat, fängelsepastorernas utsikter att vinna befordran till församlingstjänst

numera blivit i hög grad försämrade eller nästan rent av

omintetgjorda, torde dessa prästmän i regeln under en lång följd av

år nödgas kvarstå i fångvårdens tjänst. Vid nämnda förhållande

syntes kommittén rättvisa och billighet kräva, att jämväl pastorerna bereddes

förmånen av ett andra ålderstillägg, såsom redan nu vore fallet med

övriga tjänstemän av högre grad vid fångvårdsstaten. Kommittén hemställde

därför, att för förste pastor och andre pastor vid centralfäugelset

å Långholmen, pastorer vid central fängelserna å Härlanda, i Härnösand

och i Malmö samt vid tvångsarbetsanstalterna å Svartsjö och i Norr
-

Löneregleringskommittén*
-

s. 64 Kontrollera mot PDF

Departements
ckefen.

c) Minskning

av anslaget

på, grund av

tvångsarbetsanstalternas

skiljande

från fångvården.

64 Kungl. Maj.ts nåd. proposition Nr 388.

köping å den del av arvodet, som motsvarade lön, måtte få utgå ett

andra ålderstillägg å 500 kronor efter tio års fortsatt innehavande av

pastorstjänst i samma lönegrad, under iakttagande att för tillträde till

det sålunda föreslagna ytterligare ålderstillägget skulle gälla enahanda

villkor, som vore stadgade för tillträde till redan medgivet ålderstillägg.

Förslaget att nu ifrågavarande pastorer vid fångvården måtte tillläggas

ett andra ålderstillägg har sålunda tillstyrkts av såväl fångvårdsstyrelsen

som löneregleringskommittén. De skäl, de anfört till stöd

för denna sin ståndpunkt, äro enligt min mening av övertygande art,

och är jag därför beredd tillstyrka Kungl. Maj:t att hos riksdagen göra

framställning i huvudsaklig överensstämmelse med löneregleringskommitténs

nyssnämnda hemställan, dock med de modifikationer däri, som

föranledas av förut omnämnda förslag rörande tvångsarbetsanstaltens i

Norrköping förändrande till straffanstalt samt om ny benämning å Svartsjöanstalten.

I ett avseende går min hemställan dessutom längre än fångvårdsstyrelsen

och löneregleringskommittén föreslagit. Dessa myndigheter

hava bland de pastorer, som skulle bliva delaktiga av nu ifrågavarande

löneförbättring, icke upptagit pastorn vid tvångsarbetsanstalten

i Karlskrona. Anledningen härtill har tydligen varit den, att, på sätt

redan förut omnämnts, denna anstalt varit tillsvidare nedlagd. Då

emellertid, enligt vad redan omförmälts, anstaltens verksamhet nu återupptagits,

ehuru i förändrad form, i det att densamma omändrats till

straffanstalt, torde ingen anledning föreligga, varför ej även den vid

denna anstalt anställda pastorn skulle tilläggas ett andra ålderstillägg,

och kommer min hemställan i detta avseende därför att omfatta jämväl

pastorn vid centralfängelset i Karlskrona.

Ej heller ett bifall till den för pastorerna sålunda förordade löneförbättringen

skulle föranleda något avsevärdare högre krav på nu förevarande

förslagsanslag.

Det av mig förordade frånskiljandet från fångvården av tvångsarbetsanstalterna

å Svartsjö och i Landskrona bör givetvis föranleda

ett minskat krav å nu förevarande anslag. Härom yttra förut omförmälda

sakkunniga:

1919 års stat å förslagsanslaget till ålderstillägg skulle, såvitt nu kunde beräknas,

för tvångsarbetsanstaltens å Svartsjö vidkommande sluta på ett belopp av

8,600 kronor.

Enligt verkställd beräkning skulle vidare tvångsarbetsanstaltens i Landskrona

stat å förslagsanslaget till ålderstillägg för år 1919 uppgå till ett belopp av 2,700 kronor.

s. 65 Kontrollera mot PDF

65

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 388.

Vid ett frånskiljande av de nuvarande tvångsarbetsanstalterna å Svartsjö och

i Landskrona från fångvården i övrigt skulle således de belopp, varmed fångvårdens

förslagsanslag till ålderstillägg borde minskas, kunna beräknas till:

för tvångsarbetsanstalten å Svartsjö ................................................ kronor 8,300:

» » i Landskrona............................................ » 2,700: —

Summa kronor 11,000:—.

Det i riksstaten för fångvården uppförda ålderstilläggsanslaget å 86,000

kronor skulle sålunda kunna reduceras med 11.000 kronor till 75,000 kronor. Andra

huvudtitelns allmänna förslagsanslag till ålderstillägg. som i riksstaten vore upptaget

till 80,000 kronor, borde i stället ökas med förenämnde 11,000 kronor till

91.000 kronor.

Mot den av de sakkunniga sålunda gjorda beräkningen av fång- Fångvårdsvårdens

ålderstilläggsanslag har fångvårdsstyrelsen ej halt något att “tyreisen.

anmärka.

Ej heller jag har något att erinra mot att, i enlighet med de Depart.- sakkunnigas utredning, det minskade krav, som till följd av tvångs- ”■*nt*chefm.

arbetsanstalternas skiljande från fångvården kommer att ställas på förevarande

anslag, uppskattas till 11,000 kronor.

Vid övervägandet av frågan, med vilket belopp förevarande anslag <b Anslagets

bör äskas med hänsyn tagen till samtliga här förut behandlade, detta s!Htliga ^eanslag

vidkommande spörsmål, har jag uppmärksammat, att utgifierna

från anslaget under vart och ett av de tre sista år 1914—1916, för

vilka avslutade räkenskaper finnas tillgängliga, ej så obetydligt understigit

det belopp, 86,000 kronor, varmed anslaget för närvarande är

upptaget i riksstaten. Berörda utgifter hava nämligen under omförmälda

år belöpt sig till resp. 78,763 kronor 84 öre, 79,708 kronor 28

öre och 78,829 kronor 88 öre. Med hänsyn härtill skulle möjligen

kunna ifrågasättas en större minskning i anslaget än den de sakkunniga

och fångvårdsstyrelsen föreslagit. På grund av de ökade anspråk på

anslaget, som föranledas av förut föreslagna förändringar i bestämmel-erna

om ålderstillägg för pastorer och skollärare, torde dock eu

sådan ytterligare sänkning av anslaget icke vara tillrådlig. Anslaget

bör alltså även enligt min mening i riksstaten uppföras med ett från

86.000 kronor till 75,000 kronor minskat belopp.

De ålderstillägg, som tillkomma befattningshavare vid arbetsanstal- D) Andra

terna å Svartsjö och i Landskrona, torde böra etter dessa anstalters hu™dt''tel™

-.,| ’.. _ , , 7 allmänna

Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 sand. 318 käft. (Nr 388.) 9

opaginerad Kontrollera mot PDF

56 Kungl. Maj.ts nåd. proposition Nr 388.

förslags- skilsmässa från fångvården, på sätt de sakkunniga föreslagit, bestridas

anslag till från andra huvudtitelns allmänna anslag till ålderstillägg.

famna. Detta anslag, vars nuvarande belopp, som nämnt, ar 80,000 kronor,

skulle på grund härav böra i enlighet med de sakkunnigas utredning

höjas med 11,000 kronor. Med hänsyn därtill, att anslaget under aren

1914 — 1916 överskridits med i medeltal cirka 4,500 kronor för år, torde

emellertid en något starkare höjning av anslaget vara på sin plats

samt detsamma lämpligen böra sättas till 95,000 kronor.

E) Anslag till

statens arbetsanstalt

å

Svartsjö.

a) Bestämt

anslag till

Svartsjöanstalten.

Till en var av statens arbetsaustalter å Svartsjö och i Landskrona torde

böra äskas två ordinarie anslag: ett bestämt anslag till bestridande av

de i anstaltens stat upptagna avlöningar och ett förslagsanslag till bestridande

av övriga driftkostnader vid anstalten.

Vad först angår det bestämda anslaget till Svartsjöanstalten,

bör detta sattas tilfslutsumman av nämnda anstalts ordinarie avlönmgsstat.

Spörsmålet om vilka befattningshavare böra upptagas i denna stat bär

ia<>- så vitt angår tjänstemännen av lägre grad (bevakningspersonalen),

redan förut haft tillfälle att dryfta vid behandlingen av bestämda anslaget

till fångars vård och underhåll. Det resultat, vartill jag därvid”

kom var, att den nuvarande ordinarie bevakningspersonalen vid

Svartsjöanstalten skulle kunna minskas med 1 överkonstapel och 6 vaktkonstaplar

Här må beträffande derina personal endast tilläggas, att etter

tvångsarbetsanstalternas frånskiljande från fångvården dessa anstalters

skillnad från straffanstalterna torde böra markeras aven sa till vida, att

beteckningarna »överkonstapel» och »vaktkonsfapel» utbytas mot andra

benämningar. 1 detta avseende har fångvårdsstyrelsen ifrågasatt, att

dessa befattningshavare skulle kallas »överförmän» och »förmän». Benämningen

»förmän» för de nuvarande vaktkonstaplarna synes nng

synnerligen lämplig. För de hittillsvarande överkonstaplarna synes mig

däremot beteckningen »förste förmän» bättre än »överförman».

Vad härefter angår tjänstemännen av högre grad vid Svartsjoanstalten,

torde icke böra göras några andra ändringar i den för samma

anstalt nu gällande avlöningsstaten än att dels, i enlighet med vad förut

föreslagits, pastorn tillägges ett andra ålderstillägg å 500 kronor och

skollärarens båda ålderstillägg höjes från 200 kronor till 400 kronor

för varje, dels ock skolläraren av samma skal, som förut nämnts med

avseende å fångvårdens skollärare, i staten uppföras under beteckningen

»lärare». „ „ ...

T anslutning till vad jag sålunda anfört får jag framlägga följande.

s. 67 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 398. 67

Förslag till avlöningsstat för statens arbetsanstalt å Syartsjö.

Lön eller

Tjänst- göring s-

Arvode

.

mot-

penningar

särskilt

Summa

svarande

eller mot-

svarande

uppdrag

1 Efter 5 år kan lönen liöjas

1 direktör ........................

3,000

2,000

5,000

[ med 500 kronor och etter

1 kamrerare .....................

2,700

1,300

_

4,000

[ 10 år med ytterligare 500

) kronor.

Efter 5 år kan den del av ar-

vodet, som motsvarar lön,

1 pastor, arvode ...............

2,300

1,200

3,500

höjas med 500 kronor och

efter 10 år med ytter- ligare 500 kronor.

1Efter 5 år kan lönen köjas

1 assistent.......................

1,900

1,100

—

3,000

( med 400 kronor och efter

1 assistent (vid jordbruket)

1,200

900

_

2,100

i 10 år med yttei liggare 400

J kronor.

(Efter 5 år kan den del av ar-j

vodet, som motsvarar lön,

1 lärare, arvode ...............

1,200

900

2,100 :

1 liöjas med 400 kronor och i

efter 10 år med vtter- l ligare 400 kronor.

1 förste förman (med förord-

nande såsom uppsynings- man) .............................

1,000

550

200

1,750

2 förste förmän (med för-

ordnanden såsom uppsy-

Efter 5 år kan lönen liöjas;

ningsmän) .....................

2,000

1,100

400

3,500

V med 100 kronor och efter;

1 förste förman .............

5 förste förmän ..............

1,000

550

—

1,550

10 år med ytterligare 100:

kronor.

5,000

2,750

—

7,750

1 förman ...................

800

500

—

1,300

1

35 förmän .....................

28,000

17,500

-

45,500

!

Summa

_

1

- 1

81,050

Det bestämda anslaget till Svartsjöanstalten skulle alltså behöva

begäras med ett belopp av 81,050 kronor.

Till Svartsjöanstaltens driftkostnader i övrigt bör äskas ett förslagsanslag.

Eldigt de sakkunnigas förut omförmälda beräkningar skulle

detta anslags belopp kunna sättas till 109,800 kronor. Härvid hava

dock de sakkunniga ej tagit hänsyn till det krav på detta anslag, som

skulle uppstå därigenom, att från detsamma skulle komma att bestridas

utgifter, till vilkas gäldande nu användes eu del av avkastningen

av fångvårdens besparingskassa, såsom för tvångsarbetarnas utrustningvid

frigivningen, deras transporterande till hemorten o. s. v. I viss

b) Förslagsanslag

till

Svartsjöanstalten.

s. 68 Kontrollera mot PDF

F) Anslag

till statens

arbetsanstalt

i

Landskrona.

a) Bestämt

anslag till

Landskronaanstalten.

68 Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 388.

mån till följd härav, men främst dock på grund av den anledning till

att ej sätta anslaget allt för lågt, som ligger i fångvårdsstyrelsens törut

omnämnda anmälan om det ansenliga överskridande av förslagsanslaget

till fångars vård och underhåll, som ant rum under år 1917, torde anslaget

böra. begäras med ett till 120,000 kronor förhöjt belopp.

Jämväl till statens arbetsanstalt i Landskrona böra, som nämnt,

äskas dels ett bestämt anslag till bestridande av de i anstaltens stat

upptagna avlöningar, dels ock ett förslagsanslag till bestridande av övriga

driftkostnader för anstalten.

Med avseende å det bestämda anslaget till Landskronaanstalten

är till en början att märka, att de sakkunniga ej hemställt om

någon ändring i denna anstalts högre tjänstemannapersonals vare sig antal

eller avlöningsförmåner. Att så ej skett har emellertid, enligt va.d de

sakkunniga upplyst, e] berott därpå, att de ej ansett eu lörändring i

dessa båda hänseenden erforderlig, utan har halt sin grund däri, att de

ansett med prövningen av detta spörsmål bör anstå tills organisationsförändringen

blivit genomförd och anstaltens nya ledning sålunda

kan bliva i tillfälle att i detta avseende framföra sina önskemål. Aven

jag ansluter mig till denna uppfattning. Därmed vill jag dock uttryckligen

som min åsikt framhålla, att, om Landskronaanstalten skall bibehållas

som enda statlig arbetsanstalt för kvinnor samt de till tvångsarbete

dömda arbeterskornas antal, såsom är att vänta, kommer att stiga utöver

deras nuvarande exceptionellt låga numerär, anstaltens behöriga skötsel

givetvis kommer att nödvändiggöra en förstärkning av dess mera kvalificerade

arbetskrafter.

Vad därefter angår de ordinarie tjänstemännen av lägre grad

(bevakmngspersonalen) vid Landskronaanstalten, har jag ledan förut

omnämnt, att denna bör, efter anstaltens frånskiljande fiån fångvården,

utgöras av 3 överkonstaplar, därav 1 med förordnande som

uppsyningsman, 7 vaktkonstaplar, 3 första vaktfruar och 13 vakt fru. i r.

I den nya staten torde dock, i likhet med vad föreslagits med avseende

å Svartsjöanstalten, överkonstaplarna och vaktkonstaplarna uppföras under

de förändrade benämningarna »förste förmän» och »förmän». Första

vaktfruarna och vaktfruarna torde däremot, i avsaknad av lämpligare

beteckningar, få bibehålla sina nuvarande benämningar.

1 överensstämmelse med vad jag sålunda anfört får jag framlägga

följ ande

s. 69 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 388■ 69

Förslag till avlöningsstat för statens arbetsanstalt i Landskrona.

Lön

Tjänst- görings- penningar

eller mot- svarande

Arvode

för

särskilt

uppdrag

Summa

(Efter 5 år kan lönen höjas

1 direktör ........................

2,700

1,300

—

4,000

J med 500 kronor och efter

) 10 år med ytterligare 500

(. kronor.

(Efter 5 år kan lönen höjas

1 assistent ........................

1,200

900

2,100

) med 400 kronor och efter

10 år med ytterligare 400

1 förste förman (med förord-

t kronor.

nande såsom uppsynings- man) ..............................

1,000

550

200

1,750

1 förste förman..................

1,000

550

—

1,550

Efter 5 år kan lönen höjas

med 100 kronor och efter

1 förste förman..................

1,000

550

—

1,550

10 år med ytterligare 100

1 förman..........................

800

500

—

1,300

kronor.

6 förmån...........................

4,800

3,000

—

7,800

1 första vaktfru.................

700

1,400

350

700

—

1,050

2,100

Efter 5 år kan lönen höjas

med 50 kronor och efter

1 vak 1 fru...........................

600

300

—

900

10 år med ytterligare 50

kronor.

12 vaktfruar .....................

7,200

3,600

—

10,800

Predikant, arvode...............

—

-

1,500

1,500

Summa

—

- 1

36,400

i

Bestämda anslaget till Landskronaanstalten bör alltså äskas med

36,400 kronor.

Till täckande av sådana kostnader för verksamheten å Landskronaanstalten,

som ej skola bestridas från nyssnämnda bestämda anslag,

bör, som nämnt, äskas ett förslagsanslag.

Detta anslags storlek hava de sakkunniga beräknat till 67,500

kronor. Samma skäl, som föranlett mig att föreslå Svartsjöanstaltens

förslagsanslags äskande med något högre belopp än de sakkunniga

ifrågasatt, tala även för höjning av nu förevarande anslag, och får jag

därför förorda, att detsamma sättes till 80,000 kronor.

Slutligen vill jag upptaga frågan om avlöningsvillkoren beträffande

befattningshavarna vid arbetsanstalterna m. in.

Att de befattningshavare, som vid tiden för organisationsförändringens

trädande i kraft, d. v. s. med ingången av år 1919, inne
-

b) Förslagsanslag

till

Landskronaanstalten.

G) Avloningsvillkor.

s. 70 Kontrollera mot PDF

Arbetsans

tal terna.

70 Kunyl. Maj.ts nåd. proposition Nr 388.

hava konstitutorial antingen — såsom fallet är med direktörerna — å

viss befattning vid någon av nu ifrågavarande anstalter eller ock — såsom

förhållandet är med avseende å övriga befattningshavare vid samma anstalter

— å befattning av visst slag inom fångvården med tjänstgöringsskyldighet

tills vidare vid någon av dessa anstalter, äro skyldiga att,

därest annat ej bestämmes, kvarbliva i sin befattning vid vederbörande

anstalt jämväl efter omorganisationens genomförande, torde utan vidare

vara klart. Befattningen blir icke en annan, därför att den anstalt,

varom fråga är, lägges under annan ledning än den hittillsvarande.

En annan sak är, att billigheten synes fordra, att den möjlighet till

förflyttning till annan, jämställd eller högre, befattning inom fångvården,

som ju för närvarande förefinnes för dem, vilka äro anställda vid dessa

anstalter, ej berövas dessa befattningshavare genom dessa anstalters

utbrytning ur fåDgvården. För denna möjlighets bevarande torde annan

särskild åtgärd knappast vara erforderlig än möjligen ett anbefallande

åt fångvårdsstyrelsen att vid tillsättande av ledigblivna befattningai

inom fångvården jämväl beakta den sålunda framhållna synpunkten.

För åtnjutande av avlöningsförmåner enligt de nya avlöningsstaterna

för arbetsanstalterna torde böra fastställas i huvudsak samma

villkor och bestämmelser, som äro stadgade för åtnjutande av avlöningsförmåner

enligt nu gällande ordinarie stater för fångvårdsstaten och

statens uppfostringsanstalt å Bona.

I överensstämmelse härmed torde för åtnjutande av de med ordinarie

befattning å avlöningsstat vid statens arbetsanstalter å Svartsjö och i

Landskrona förenade avlöningsförmåner böra stadgas följande villkor

och bestämmelser, nämligen:

att innehavare av befattning vid arbetsanstalt av ifrågavarande

slag skall vara underkastad den vidsträcktare tjänstgöringsskyldighet

eller jämkning i åligganden, som vid möjligen inträdande förändrad

organisation av anstalten eller eljest kan varda stadgad;

att innehavare av befattning vid arbetsanstalt jämväl skall \ara

skyldig att, med . bibehållande av den tjänstegrad och den avlöning han

innehar, låta sig förflyttas till annan dylik anstalt elFr till fångvårdsanstalt;

ägande han emellertid, därest förflyttningen sker utan hans egen

ansökning eller uttryckta önskan, åtnjuta ersättning för flyttningskostnad;

att med befattning vid arbetsanstalt icke må förenas annan tjänst

å rikets, riksdagens eller kommuns stat;

att med befattning vid arbetsanstalt ej heller må förenas vare sig

uppdrag såsom ordförande eller ledamot i styrelse för verk eller bolag,

s. 71 Kontrollera mot PDF

71

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 388.

som är med Kungl. Maj:ts oktroj försett eller blivit såsom aktiebolagregistrerat,

eller befattning såsom tjänsteman i sådant verk eller bolag

eller annan tjänstebefattning av vad slag som helst, såframt ej, så vitt

angår direktör, Kungl. Maj:t samt i fråga om annan befattningshavare

anstaltens styrelse på därom gjord framställning och efter prövning,

att ifrågavarande uppdrag eller tjänstebefattning ej må anses inverka

hinderligt för tjänstgöringen vid anstalten, finner uppdraget eller befattningen

kunna få tills vidare mottagas och bibehållas;

att, om kvinnlig befattningshavare ingår äktenskap, hon icke skall

vara skyldig att av sådan anledning avgå från befattningen, därest icke

styrelsen för anstalten med hänsyn till befattningens behöriga uppehållande

finner det nödigt;

att tjänstgörir gspenningar må uppbäras endast för den tid, befattningshavare

verkligen tjänstgjort eller åtnjutit semester eller annan

kostnadsfri ledighet, men för tid, han eljest varit befriad från tjänstgöring,

skola utgå till den, som uppehållit befattningen;

att den, som av sjukdom hiudräs att förrätta sin befattning, äger

uppbära hela lönen eller i de fall, där avlöningen utgöres av arvode,

den del därav, som icke anses såsom tjänstgöringspenningar, men att

den, som undfår ledighet för svag hälsas vårdande, enskilda angelägenheter,

tjänstgöring hos riksdagen, dess utskott eller revisorer eller andra

särskilda uppdrag eller i behörig ordning avstänges från tjänstgöring

eller eljest är lagligen förhindrad att sköta befattningen, kan förpliktas

att under ledigheten, utöver sina tjänstgöringspenningar, avstå så mycket

av lönen eller arvodet, som erfordras för befattningens uppehållande

eller eljest prövas skäligt;

att, därest befattningshavare i följd av kroppsskada, ådragen under

tjänsteutövning, blivit tills vidare oförmögen till tjänstgöring, avlöningen

å stat må, såsom undantag från vad ovan är stadgat, kunna, efter

anstaltsstvrelsens beprövande, oavkortad utgå till honom under högst

sex månader; ankommande på prövning av Kungl. Maj:t, till huru stor

del avlöning kan böra utgå till den skadade efter omförmälda tid av

sex månader;

att avlöning ej må utgå till befattningshavare för tid, varunder han

avhållit sig från tjänstgöring utan att hava i vederbörlig ordning erhållit

tjänstledighet eller kunna styrka giltigt förfall;

att, därest befattningshavare varder avstängd från tjänstgöring eller

i häkte tagen, den del av hans avlöning, som icke av anstaltsstyrelsen

prövas böra användas till befattningens uppehållande, skall under tiden

innehållas, såvida ej styrelsen finner skäligt låta honom uppbära något därav;

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 388.

att vid sjukdomsförfall, eller när det erfordras för beredande av

semester eller annan kostnadsfri ledighet, innehavare av lägre fl an st

skall vara skyldig att, om ban förordnas till högre befattning vid anstalten,

densamma mot åtnjutande av de för befattningen anslagna

tjänsto-öringspenningar eller däremot svarande belopp, i stallet tor egna

tjänstgöringspenningar, bestrida, dock ej längre an sammanlagt tre månader

under ett och samma kalenderår; ,

att i avseende å arvode till förste förman med förordnande såsom

uppsyningsman skall i alla hänseenden gälla vad som stadgats angående

tjanstgori förhöjning av avlöningen efter viss tids fortsatt

innehavande av tjänst i samma löuegrad tidpunkten 0 ,

för första förhöjningen bestämmes att inträda efter fem ar, under

villkor, att befattningshavare under mer än fyra femtedelar av den tjänstetid

som erfordras för att vinna nämnda förhöjning, med gott vitsord

bestritt sin egen eller, på grund av förordnande, annan statens tjänst

eller fullgjort annat offentligt uppdrag, dock att härvid icke ma foras

honom till last den tid, han åtnjutit semester eller annan kostnadsfri

ledighet eller ledighet för fullgörande av värnplikt, och.

för andra förhöjningen, efter ytterligare fem år, på samma villkor,

under iakttagande, vad var och en av omförmälda förhöjningar

angår, att den högre avlöningen ej får tillträdas förr an vid början avkalenderåret

näst efter det, varunder den stadgade tjanstealdern blivit

^ att befattningshavare äger att i fråga om rätt till ålderstillägg

räkna sia- till godo tid, varunder han varit innehavare av motsvarande

eller jämförlig befattning vid fångvårdsstaten eller statens uppfostringsanstalt

å Bona, dock under de villkor i övrigt, som gälla för åtnjutande

av fastställda avlöningsförmåner för fångvårdsstaten eller sistnämnda

anstalt,^ pl]er kamrerare vid arbetsanstalt även må för tillgodo
njutande

av avlöningsförhöjuing räkna sig till godo tid, varunder han

varit ordinarie tjänsteman i första lönegraden hos fångvårdsstyrelsen,

dock under de villkor i övrigt, som gälla för åtnjutande av fastställa

avlöningsförmåner för nämnda styrelse;

att, därest befattningshavare, som befordras till annan befattning

vid arbetsanstalt eller fångvårdsstaten änden han dittills innehaft, redan

intjänat högre avlöning än begynnelseavlöningen för den befattning,

till vilken han befordras, honom skull omedelbart tillgodoföra det eller

de ålderstillägg i den sistnämnda befattningen, som måste tilläggas

s. 73 Kontrollera mot PDF

Kungl. Alaj:ts nåd. proposition Nr 388. 73

honom för att hans avlöning i densamma icke skall bliva lägre än den

avlöning, han senast åtnjöt före befordringen;

att likväl löntagare, som, då han intjänat stadgad tid för erhållande

av avlönings förhöjning, redan uppnått den levnadsålder, vid vilken han

enligt bestämmelserna i lagen angående civila tjänstinnehavares rätt till

pension är skyldig att från tjänsten avgå, icke må tillträda samma förhöj

ning;

att semester må årligen, då sådant kan ske utan hinder för göromålens

behöriga gång, utan avdrag å avlöningsförmånerna åtnjutas av

direktör, kamrerare, pastor, assistent och lärare en var under en månad

samt av övriga befattningshavare en var under femton dagar;

att därjämte förste förman, förmän, första vaktfri! och vaktfri! må

vid tjänstledighet för sjukdom under loppet av ett och samma kalenderår

åtnjuta full avlöning under högst trettio dagar;

att befattningshavare, som bär sig anförtrodd uppbörd eller kontioll

å uppbörd, är pliktig att å tid av året, som bestämmes av anstaltens

styrelse, begagna sig av semester;

att befattningshavare må åtnjuta fri bostad jämte nödigt bränsle

eller ock ersättning därför;

att beloppet av hyresersättning och vedanslag skall bestämmas

efter de i orten gällande hyror och pris å ved, dock med iakttagande,

vad befattningshavare av lägre grad angår, att vedanslag må utgå för

inköp av högst 8 kubikmeter björkved och 7 kubikmeter barrved;

att hyresersättning och vedanslag skola utgå i enahanda ordningsom

lön; B

att beklädnadsersättning må i överensstämmelse med vad som

gäller beträffande tjänstgöringspenningar eller ersättning för sådana vid

vikariat utbetalas till en var förste förman och förman med 100 kronor

samt till en var första vaktfri! och vaktfru med 50 kronor, allt för år

räknat;

att kostnadsfri vård av anstaltens läkare jämte av honom föreskrivna

medikamenter, enligt de närmare bestämmelser Kungl. Maj:t

meddelar, lämnas åt förste förman, förman, första vaktfru och vaktfru

men ej åt deras familjer;

e ■ 1..1a,t’ odarest *öro någon av de befattningshavare, vilka äga åtnjuta

fri läkarvård, uppstår av anstaltens läkare intygat behov av vård å

sjukhus eller tuberkulossanatorium, av anstaltens medel må efter stxrelsens

beprövande bekostas sådan vård i allmänt rum jämte den förtäring

som under vistelsen å sjukhuset eller sanatoriet av vederbörande läkare

öreskrives, dock att kostnaden ej må av anstaltens medel bestridas för

Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 samt. 348 höft. (Nr 388.) 10

s. 74 Kontrollera mot PDF

Fångvårds
staten.

74 Kungl. Maj ds nåd. proposition Nr 388.

längre tid än sex månader årligen, ej heller under det kostnadsfri ledighet

åtnjutes eller då sjukdomen är av sådan art eller befattningshavaren

uppnått den ålder, att ringa utsikt tinnes för att han skall komma att

återinträda i tjänstgöring;

att, då ''kostnad av anstaltens medel utgår för befattningshavares

vård å sjukhus eller sanatorium, utgifterna för hans färd dit och därifrån

må på enahanda sätt bestridas;

att vid avgång från tjänsten till följd av avskedstagande, entledigande

eller dödsfall själva iönen eller, där avlöningen utgöres av arvode,

den del därav, som icke anses såsom tj än stgö ringspenningar, ävensom,

i förekommande fall, hyresersättning och vedanslag utgå till månadens slut;

att, då befattningshavare, som.åtnjuter fri bostad, avlider, styrelsen

för anstalten må, efter prövning av förekommande omständigheter, medgiva

hans änka eller efterlevande familj att bibehålla den befattningshavaren

anvisade bostadslägenheten intill den dag, styrelsen finner

lämpligt bestämma för lägenhetens frånträdande;

att, därest befattningshavare avlider i följd av olyckshändelse, timad

under tjänsteutövning, ett belopp, motsvarande den avlidnes avlöning

för en månad, må såsom begravningshjälp tilldelas hans dödsbo;

att i fråga om befattningshavares skyldighet att avgå från tjänsten

ävensom i fråga om rätt till pension skall gälla vad i särskild lag angående

civila tjänstinnehavares rätt till pension är vid tiden för den

nya avlöningsstatens ikraftträdande eller, såvitt angår innehavare av befattning,

som därefter tillträdes, vid tillträdet till befattningen stadgat; samt

att den, som tillträder den nya avlöuingsstaten, skall vara skyldig

underkasta sig, efter Kungl; Maj:ts bestämmande, upphörande av eller

minskning i extra inkomster, som kunna åtfölja tjänstebefattning eller

utgå för bestyr i sammanhang därmed.

I likhet med vad i kungörelse den 10 juni 1912 angående vissa

fångvårdstjänstemäns rätt till ålderstillägg stadgats rörande dylik tjänstemans

rätt att för tillgodoräknande av ålderstillägg räkna sig till godo

tid, varunder han tjänstgjort vid statens uppfostringsanstalt å Bona,

torde i sammanhang med tvångsarbetsanstalternas frånskiljande från

fångvården böra såsom tillägg till de enligt kungörelse den 30 september

1910 stadgade villkor och bestämmelser för åtnjutande av de enligt ny

stat för fängvårdsstafen med ordinarie befattning vid samma stat förenade

avlöningsförmåner förordnas:

att innehavare av dylik befattning må i fråga om ålderstillägg

s. 75 Kontrollera mot PDF

75

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 388.

räkna sig till godo tid, varunder han innehaft motsvarande eller jämförlig

befattning vid någon av statens arbetsanstalter.

Ett liknande tillägg torde böra göras till de avlöningsvillkor, som

finnas stadgade för åtnjutande av de med ordinarie befattning vid statens

uppfostringsanstalt å Bona förenade avlöningsförmåner;

1 detta sammanhang bör nämnas, att tvångsarbetsanstalternas

skiljande från fångvården givetvis måste föranleda vissa ändringar i

lagen angående civila tjänsteinnehavares rätt till pension. Härom liksom

om andra erforderliga ändringar i nämnda lag kommer chefen för finansdepartementet

att längre fram föreslå Kungl. Magt att till riksdagen avlåta

särskild proposition.

Under åberopande av vad jag sålunda i detta ärende anfört får

jag hemställa, att Eders Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen att

dels medgiva, att den för fångvårdsstaten gällande ordinarie staten

må från och med år 1919 undergå följande ändringar, nämligen

ej mindre, i vad den avser tjänstemän av högre grad, så till vida,

att ur nämnda stat utgå de för tvångsarbetsanstalten å Svartsjö

och tvångsarbetsanstalten i Landskrona upptagna särskilda avlöningsstater,

att tvångsarbetsanstalten i Karlskrona och tvångsarbetsanstalten i

Norrköping tillsvidare i staten upptagas under beteckningarna centralfängelset

i Karlskrona och central fängelset i Norrköping,

att straffängelset i Mariestad i staten upptages under beteckningen

centralfängelset i Mariestad,

att de i avlöningsstaterna för centralfängelserna å Långholmen, i

Malmö, å Härianda och i Härnösand samt straffängelset i Uppsala uppförda

skollärarne upptagas under beteckningen lärare samt den i avlöningsstaten

för central fängelset i Växjö uppförda skollärarinnan upptages

under beteckningen lärarinna,

att avlöningen till eu var av assistenterna vid centralfängelserna

i Malmö, å Härianda, i Härnösand och i Mariestad höjes till 1,900 kronor

lön och 1,100 kronor tjänstitöringspenningar eller tillhopa 3,000 kronor

jämte två ålderstillägg till lönen, vartdera å 400 kronor, efter fem och

tio års tjänstgöring,

att för en var av förste pastor och andre pastor vid central fängelset

å Långholmen, pastorer And centralfängelserna i Malmö, å Härianda, i

Statens uppfostringsanstalt

å

Bona.

Ändringar i

pensionslagen.

Departementschefens

slutliga hemställan.

s. 76 Kontrollera mot PDF

76

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 388.

Härnösand, i Karlskrona och i Norrköping upptages ett andra ålderstillägg

å 500 kronor å den del av arvodet, som motsvarar lön, att utgå

efter tio års fortsatt innehavande av pastorstjänst i samma lönegrad, samt

att de en var av lärarna vid centralfängelserua å Långholmen, i

Malmö, å Härianda och i Härnösand samt straffängelset i Uppsala tillkommande

två ålderstillägg upptagas ett vart till ett från 200 kronor

till 400 kronor förhöjt belopp,

än även, i vad nu ifrågavarande stat avser tjänstemän av lägre

grad (bevakningspersonal), så till vida, att densamma minskas med 4

överkonstaplar med förordnanden som uppsyningsmän, 8 överkonstaplar,

43 vaktkonstaplar, 3 första vaktfruar och 13 vaktfruar, till följd varav

staten i sagda del komme att erhålla följande ändrade lydelse:

Kronor

Lön eller

motsva- rande

TjHnst- görings- penningar

eller mot- svarande

Arvode

för

särskilt

förord-

nande

Summa

1 överkonstapel (med förordnan-

de såsom uppsyningsman) ...

1,000

550

200

1,750

9 överkonstaplar (med förord-

nanden såsom uppsyningsmän)

9,000

4.950

1,800

15,750

1 överkonstapel.....................

1,000

550

—

1,550

52 överkonstaplar ..................

52,000

28,600

—

80,600

1 vaktkonstapel.....................

800

500

—

1,300

367 vaktkonstaplar...............

293,600

183,500

—

477,100

1 första vaktfru.....................

700

350

—

1,050

3 första vaktfruar..................

2,100

1,050

—

3,150

1 vaktfru..............................

600

300

—

900

35 vaktfruar ........................

21,000

10,500

—

31,500

1 kokerska...........................

400

200

—

600

12 kokerskor ........................

4,800

2,400

—

7,200

Summa

—

—

— | 622,450

Efter 5 år kan lönen höjaa

med 100 kronor och efter

> 10 år med ytterligare 100

kronor.

Efter 5 år kan lönen höjas

med 50 kronor och efter

f 10 år med ytterligare 50

kronor.

dels föreskriva, att för tillträde till det ytterligare ålderstillägg,

som, enligt vad ovan nämnts, må tillkomma förut omförmälda pastorer,

s. 77 Kontrollera mot PDF

77

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 388.

skola gälla enahanda villkor, som äro stadgade för tillträde till redan

medgivet ålderstillägg;

dels vidtaga följande ändringar med avseende å här nedan nämnda

i riksstaten under andra huvudtiteln upptagna ordinarie anslag, nämligen

sänka bestämda anslaget till fångars vård och underhåll från dess

nuvarande belopp 981,600 kronor med 115,850 kronor till 865,750 kronor,

höja förslagsanslaget till fångars vård och underhåll från dess nuvarande

belopp 1,600,000 kronor med 1,000,000 kronor till 2,600,000 kronor,

sänka förslagsanslaget till ålderstillägg till en del vid fångvårdsstyrelsen

och fångvården anställda ämbets- och tjänstemän från dess nuvarande

belopp 86,000 kronor med 11,000 kronor till 75,000 kronor samt

höja allmänna förslagsanslaget till ålderstillägg från dess nuvarande

belopp 80,000 kronor med 15,000 kronor till 95,000 kronor;

dels godkänna de av mig framlagda förslagen till ordinarie avlöningsstater

för statens arbetsanstalt å Svartsjö och statens arbetsanstalt

i Landskrona, att tillämpas från och med år 1919, ävensom de av mig

föreslagna villkoren och bestämmelserna för åtnjutande av de med ordinarie

befattning i nämnda stater upptagna avlöningsförmånerna;

dels förklara, att en var, som med eller efter ingången av år 1919

tillträder sådan ordinarie befattning, skall vara pliktig att underkasta sig

förenämnda villkor och bestämmelser;

dels medgiva,

ej mindre att såsom tillägg till de för åtnjutande av de enligt

den från och med år 1911 gällande staten för fångvård sstaten med ordinarie

befattning vid samma stat förenade avlöningsförmåner stadgade

villkor och bestämmelser må förordnas, att innehavare av dylik befattning

må i fråga om ålderstillägg räkna sig till godo tid, varunder han

innehaft motsvarande eller jämförlig befattning vid någon av statens

arbetsanstalter,

än även att såsom tillägg till de för åtnjutande av avlöningsförmåner

enligt den för statens uppfostringsanstalt å Bona från och med

år 1918 gällande avlöningsstaten må förordnas, att innehavare av befattning

vid sistnämnda anstalt må i fråga om ålderstillägg räkna sig

till godo tid, varunder han innehaft motsvarande eller jämförlig befattning

vid någon av statens arbetsanstalter;

dels från och med år 1919 i riksstaten under andra huvudtiteln

uppföra följande ordinarie anslag, nämligen

till statens arbetsanstalt å Svartsjö

ett bestämt anslag å 81,050 kronor och

ett förslagsanslag å 120,000 kronor samt

Bihang till riksdagens protokoll 1818. I samt. 348 höft. (Nr 388.)

fl

s. 78 Kontrollera mot PDF

78

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 388.

till statens arbetsanstalt i Landskrona

ett bestämt anslag å 36,400 kronor och

ett förslagsanslag å 80,0000 kronur;

dels ock under andra huvudtiteln å extra stat för år 1919 bevilja

till bestridande av arvode åt en inspektör över statens arbetsanstalter

ett förslagsanslag, högst 2,000 kronor.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter

biträdda hemställan täcktes Hans Maj t Konungen

förordna, att till riksdagen skulle avlåtas proposition

i ämnet av den lydelse, bilaga vid detta protokoll

utvisar.

Ur protokollet:

Henry Lindberg.

STOCKHOLM, ISAAC MARCUS’ BOKTRYCKERI-A KTJEBÖLAG, 1918.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

6 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (6)

6 kopplingar.

  1. Rskr. 1918:457 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition om beviljande av anslag till fångvården och statens arbetsanstalter m. m. a2 i texten
  2. SU 1918:256 Memorial, i anledning av andra kammarens återremiss av punkt 2 i statsutskottets memorial nr 244 beträffande kamrarnas skiljaktiga beslut i fråga om beviljande s. 1 i texten
  3. SU 1918:244 Memorial, i anledning av andra kammarens återremiss av statsutskottets memorial beträffande kamrarnas skiljaktiga beslut i fråga om beviljande av anslag till få s. 1 i texten
  4. SU 1918:240 Memorial, i anledning av kamrarnas skiljaktiga beslut i fråga om beviljande av anslag till fångvården och statens arbetsanstalter m. m. s. 1 i texten
  5. SU 1918:226 Utlåtande, i anledning av Kung!. Maj:ts proposition om beviljande av anslag till fångvården och statens arbetsanstalter m. m.; jämte i ämnet räckta motioner. s. 1 i texten

Visa alla 6