Sök i Ratio Lex

Angående statsbidrag till v äg anläggning ar in. in

1918-05-07 · 62 sidor, varav 61 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 61 av 62 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1918:418, Angående statsbidrag till v äg anläggning ar in. in

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 418.

1

Nr 418.

Kungl. Maj:ts nådiga proposition till riksdagen angående

statsbidrag till v äg anläggning ar in. in.; given Stockholms

slott den 7 maj 1918.

Under åberopande av bifogade utdrag av statsrådsprotokollet över

civilärenden för denna dag vill Kungl. Maj:t härmed föreslå riksdagen

l:o). att till bidrag för anläggning av nya samt förbättring eller

omläggning av backiga eller eljest mindre goda vägar på extra stat för

år 1919 anvisa ett reservationsanslag av 4,500,000 kronor;

2:6) att på extra stat för år 1919 ställa till Kungl. Maj:ts förfogande

till understödjande av brobyggnader och, företrädesvis mindre,

hamnbyggnader samt upprensning av åar och farleder ett reservationsanslag

av 900,000 kronor;

3:o) att besluta, att i avseende å de statsbidrag, som för år 1919

kunna av riksdagen beviljas till väganläggningar och vägförbättringar

samt till bro- och hamnbyggnader ävensom upprensning av åar och

farleder, skola gälla de allmänna villkor och bestämmelser, vilka finnas

intagna i riksdagens skrivelser den 31 maj 1907, den 27 februari 1914

och den 28 maj 1915;

4:o) att på extra stat för år 1919 anvisa ett reservationsanslag

av 750,000 kronor att i enlighet med i statsrådsprotokollet angivna

grunder användas till anläggande av enklare vägar i Norrbottens, Västerbottens,

Jämtlands och Västernorrlands län;

5:o) att på extra stat för år 1919 anvisa ett reservationsanslag av

400.000 kronor att under i statsrådsprotokollet angivna villkor utgå

som bidrag till anläggning av s. k. ödebygdsvägar inom nämnda län;

6:o) att på extra stat för år 1919 anvisa ett reservationsanslag av

100.000 kronor att under i statsrådsprotokollet angivna villkor utgå

som bidrag för anläggning av utfartsvägar inom samma län; samt

Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 samt. 877 höft. (Nr 418.) 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 418.

7:o) att för beredande av tilläggsbidrag enligt i statsrådsprotokollet

angivna grunder till vissa företag, för vilka medel anvisats från anslagen

till bidrag för anläggning av nya samt förbättring eller omläggning

av backiga eller eljest mindre goda vägar, till understödjande

av brobyggnader och, företrädesvis mindre, hamnbyggnader samt upprensning

av åar och farleder ävensom till anläggande av enklare vägar

i Norrbottens, Västerbottens och Jämtlands län, bevilja ett belopp av

5,000,000 kronor samt därav som reservationsanslag anvisa dels på extra

stat för år 1919 1,500,000 kronor, dels ock å tilläggsstat för år 1918

1,500,000 kronor.

De till ärendet börande handlingar skola tillhandahållas riksdagens

vederbörande utskott; och Kungl. Maj:t förbliver riksdagen med all

kungl. nåd och ynnest städse välbevågen.

GUSTAF.

Axel Schotte.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 418.

3

Utdrag av protokollet över civilärenden, hållet inför Hans

Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 7

maj 1918.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Eden,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Hellner,

Statsråden Petersson,

Schotte,

Petrén,

Nilson,

Löfgren,

friherre Palmstierna,

Rydén,

Undén,

Thorsson.

Efter gemensam beredning med chefen för jordbruksdepartementet

anförde chefen för civildepartement, statsrådet Schotte följande:

I skrivelse den 1 september 1917 avgav väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

förslag beträffande anslag att äskas av innevarande års riksdag

för väg- och vattenbyggnadsväsendet.

Sedan därefter utredning av vissa spörsmål rörande väganslagen

för år 1919 påbörjats, föreslog Kungl. Maj:t i innevarande års statsverksproposition

riksdagen att i avvaktan på den proposition angående

anslag dels till understödjande av brobyggnader m. m., dels ock till

anläggning och förbättring av vägar av olika typer m. m., som kunde

komma att till riksdagen avlåtas, tillsvidare å extra stat för år 1919

beräkna följande reservationsanslag:

1) till understödjande av brobyggnader och, företrädesvis mindre,

hamnbyggnader m. m. 900,000 kronor;

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

luvuddragen

av sakkunnigas

betänkande.

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 418.

2) till anläggande eller förbättring av vägar m. m. 4,500,000

kronor;

3) till anläggande av enklare vägar i vissa delar av Norrland

750,000 kronor; samt

4) till anläggande av ödebygds- och utfartsvägar inom Norrbottens,

Västerbottens och Jämtlands läns lappmarker 250,000 kronor.

På min anmodan hade överdirektören och chefen för väg- och

vattenbyggnadsstyrelsen, översten Fr. Wijnbladh den 1 december 1917

avgivit yttrande och förslag till åtgärder för tillgodoseende av det

alltmera trängande och oavvisliga behovet av å barmark framkomliga

enkla vägförbindelser för befolkningen inom lappmarkens fjälltrakter

och de vidsträckta skogsområdena inom Norrbottens, å ästerbottens och

Jämtlands län.

Över detta förslag hava infordrade utlåtanden avgivits av Kungl.

Maj:ts befallningshavande i nämnda län samt av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

den 18 januari 1918, därvid styrelsen tillika överlämnat

yttranden från distriktscheferna i övre och nedre norra väg- och

vattenby ggnadsdistrikten.

Jämlikt av Kungl. Maj:t erhållet bemyndigande uppdrog jag den

14 januari 1918 åt tillförordnade byråchefen i väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,

kaptenen C. J. Insulander, ledamoten av riksdagens andra

kammare, hemmansägaren I. Bergman i Tännäs, landstingsmannen F. E.

Holmner i Gunnarn, ledamoten av riksdagens andra kammare, hemmansägaren

P. E. Molin i Dombäcksmark, ledamoten av riksdagens första

kammare, redaktören E. J. G. Rosén och schaktmästaren O. Sander i

Luleå att inom civildepartementet i egenskap av sakkunniga verkställa

utredning och avgiva förslag i fråga om vissa spörsmål rörande väganslagen

för år 1919.

Med skrivelse den 30 april 1918 hava de sakkunniga därefter till

mig överlämnat betänkande med förslag angående ödebygds- och utfartsvägar

in. m.

Sakkunniga hava funnit, att snara åtgärder för avhjälpande av den

i övre Norrland och särskilt i lappmarkerna föreliggande bristen på framkomliga

vägar äro oundgängligen av behovet påkallade. För tillgodoseende

av vägbehovet i dessa trakter vore de nu befintliga anslagen till

anläggande av vanliga eller enklare vägar, trots på senare tid företagna

ökningar av anslagen, icke på långt när tillräckliga, därest behovet i

förevarande avseende skulle kunna tillgodoses inom överskådlig framtid.

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 418.

Sakkunniga hava därför funnit nödvändigt föreslå införandet av en ny vägtyp,

ännu enklare ock billigare än de nuvarande s. k. enklare vägarna,

men dock sådan, att vägar, utförda efter densamma, kunde året om trafikeras

med hjul- eller släddon. Sakkunniga hava vidare funnit, att, därest de

olikartade förhållanden, som rådde i de olika länen, skulle på ett rättvist

sätt kunna tillgodoses, det vore nödvändigt att uppdela de såsom

nödiga befunna vägarna i två grupper, dels ödebygdsvägar i egentlig

mening och dels statsunderstödda utfartsvägar, vilka i tekniskt avseende

visserligen skulle vara tämligen likartade, men däremot i övrigt komme

att förete väsentliga olikheter i fråga om undersökning, upprättande av

arbetsplaner, arbetets utförande, vägarnas tilldelande av anslag m. m.

Odebygdsvägarna skulle enligt sakkunnigas förslag byggas och till en

början underhållas huvudsakligen med statsmedel samt få karaktären

av allmänna vägar, under det de statsunderstödda utfartsvägarna vore

avsedda att byggas och underhållas av intressenterna själva med bidrag

av allmänna medel. Sistnämnda slag av vägar borde anses såsom enskilda.

Sakkunniga, som anse, att samtliga de fyra norra länen äro i

behov av sådana ödebygds- och utfartsvägar, hemställa om uppförande

å 1919 års stat av särskilda anslag för ändamålet.

A idare hemställa sakkunniga om höjning av övriga i statsverkspropositionen

beräknade väganslag samt anvisande av ett särskilt anslag,

varifrån skulle utgå tilläggsbidrag till sådana statsunderstödda företag,

för vilka kostnaderna på grund av kristiden i väsentlig grad kommit

att överstiga de ursprungligen beräknade.

Sakkunniga hava slutligen hemställt om vissa av de framlagda

förslagen föranledda författningsändringar.

I. Ödebygds- och utfartsvägar.

Statsmakterna hava redan tidigare vidtagit åtgärder i syfte att bereda

den isolerade och i ekonomiskt hänseende svagt utrustade befolkningen i

övre Norrlands fjälltrakter och vidsträckta skogsområden nödtorftiga vägförbindelser

genom anläggandet av s. k. ödebygds- och utfartsvägar av ännu

enklare och billigare slag än de nuvarande s. k. enklare vägarne. Beträffande

uppkomsten och utvecklingen i övrigt av ifrågavarande slag av vägar

torde få hänvisas till sakkunnigas betänkande. Här må allenast erinras,

att 1909 års riksdag i anledning av en utav Kungl. Maj:t i ämnet

gjord framställning på extra stat för år 1910 anvisade ett belopp av

30,000 kronor att enligt vissa angivna grunder användas till anläggande

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Överdirektör

Wijnbladhs

förslag.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 418.

av euklare vägar i Västerbottens läns övre lappmark. Riksdagen uttalade

därvid den mening, att, då företaget vore av »utpräglad lörsöksnatur»,

det ville synas, som om det vore lämpligt, att till Kungl. Maj:ts

befallningshavande i varje särskilt fall överlämnades att avgöra, vilken

vägtyp, som borde komma till utförande. Enahanda belopp ställdes

sedermera på Kungl. Maj:ts förslag av riksdagen för samma ändamål till

förfogande för vartdera av åren 1911 och 1912. I anledning av inom

riksdagen väckta motioner anvisades även för år 1913 anslag för ändamålet.

Av dessa anslag hava sammanlagt 90,000 kronor av Kungl. Maj:ts

befallningshavande använts till åstadkommande av enklare väg från sjön

Storuman i Stensele socken till Tärna kyrkoplats, och har av detta

belopp Tärna socken tilldelats 31,000 och Stensele socken 59,000 kronor.

Enligt det av Kungl. Maj:ts befallningshavande med Tärna och Stensele

socknar under år 1911 avslutade kontraktet avsåg företaget att åstadkomma

en väg, som vöre trafikabel med enspända hjuldon utan fjädrar

och som efter verkställd grusning även vore användbar med åkdon,

försedda med fjädrar.

I sin skrivelse den 1 december 1917 har överdirektören Wijnbladh

framlagt förslag i fråga om statsbidrag till anläggande och underhåll

av ödebygdsvägar i Norrbottens, Västerbottens och Jämtlands län.

I nämnda skrivelse anfördes bland annat följande:

Genom tillkomsten av ödebygdsvägen Stensele—Tärna genom Ume älvs övre

ådal komme den fattiga Tärnabefolkningens och en stor del av Stenselebefolkningens

levnadsförhållanden att i hög grad förbättras, och detta än mera sedan inlandsbanan

blivit färdigbyggd till Stensele. En dylik förbättring påkallades emellertid beträffande

de flesta bebyggda ådalar efter de större och mindre vattendrag, som på ett eller annat

sätt berördes av inlandsbanan vid dess framdragande genom de norra länen, och

vilka endast i undantagsfall redan erhållit farbar väg. Förutsättningen för den

kraftiga ekonomiska utveckling inom de norra länen, som förväntades bliva en följd

av inlandsbanans tillkomst, vore nämligen, att ådalarna och de efter dem befintliga

samt de från järnvägen mera avlägset belägna orterna genom förbättrade vägkommunikationer

sattes i förbindelse med de mera centrala orterna vid inlandsbanan.

Lika viktigt vore det å andra sidan för järnvägen, att banans trafikmöjligheter

i görligaste mån utnyttjades genom att nödiga vägförbindelser funnes

från stationer och hållplatser till de orter, för vilka desamma vore naturliga centralpunkter.

Endast i ådalarna efter de allra största vattendragen i Norrbottens

och Västerbottens län funnes för närvarande allmän väg till eller i närheten av

de trakter i ådalarna, som direkt berördes av inlandsbanan, och kommunikationslederna

i övriga ådalar inom dessa vidsträckta områden vore därför under sommaren

inskränkta till stigar och roddleder.

Sådana vägar, som vore avsedda att utgå från blivande stationer vid inlandsbanan

till mera betydande orter, och på vilka till följd härav livligare trafik vore

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 418.

<itt emotse, kunde påräkna att bliva utförda med statsunderstöd från allmänna

vägan slaget eller anslaget för enklare vägar, men för mera avlägset belägna, glest

betolkade trakter, där befolkningen genom vidsträckta skogs- och fjällmarker hade

att söka sig ut till allmän väg, måste genom statsverkets försorg åtgärder vidtagas

för tillkomsten av billiga, även sommartid med ofjädrade fordon framkom■JS?*

yaSar- Störa utrymmes- och utkomstmöjligheter funnes för en avsevärt ökad

befolkning i dessa trakter, men därest icke någon lättnad åstadkommes i de olidliga

trafikförhållandena, vore ingen utveckling att emotse utan tvärtom stillastående

eller tillbakagång genom utflyttning av de yngre elementen inom befolkningen.

Beträffande de fordringar, som borde uppställas på ödebygdsvägarna, framhåiles,

att dessa vägar måste vara framkomliga sommartid för varuforsling med

ofjädrade kärrfordon och vara så utförda, att de erhölle betryggande fasthet och

bärighet för den avsedda belastningen av hästar och fordon samt dessutom på samma

gång för sitt bestånd krävde minsta underhållsarbete. Beträffande framkomligheten

gällde det, att en dåligt röjd och bruten väg väl kunde vara framkomlig” då

den endast å en kortare del av sin längd behövde tagas i anspråk som utfartstv>^

** allmän väg, men för’ en större väglängd vore en dylik väg oframkomlig.

Då det här i regel vore fråga om mycket stora väglängder — resorna ut till handelsplatserna

vid allmän väg plägade i dessa trakter ofta taga flera resdagar i

anspråk vore vägarbetets utförande av avgörande betydelse för vägens framkomlighet

och därigenom indirekt för dess nytta såsom trafikled.

De ödebygdsvägar, som hittills utförts med statsmedel, hade icke motsvarat

de anspråk och ändamål, som avsetts vid deras tillkomst- Anledningarna härtill

vore bland annat, dels att intresset för och det tvingande behovet av förbättrade

vägkommumkationer merendels föranledde den fattiga befolkningen, som ställdes

inför utsikten att erhålla sådana, att underskatta de svårigheter, som utförandet

av en åtrådd väganläggning medförde, dels att arbetsledningen och befolkningen

vore ovana vid vägarbeten och oförmögna att av egna tillgångar utfylla opåräknade

kostnader för vägarbetets nöjaktiga utförande. God vilja och stora uppoffringar

av arbete hade icke kunnat hindra, att arbetet ej utförts på nöjaktigt

sätt, och härigenom^ hade vägarnas framkomlighet på barmark blivit lidande, särskilt

där vägen måst framdragas över myrmarker och jäslera, där arbetet i allmänhet

voie dyrast, och där det för erhållande av fast och bärig körbana vore

av särskild vikt, att det utfördes på sakkunnigt sätt. Även framförandet av helt

små lass vore förenat med avsevärt djurplågeri, helst sedan de olämpliga matenalier,

som ofta använts till fyllning vid vägarbetet, såsom skogstorv, mossa,

rötter o. d., kort tid efter arbetets fullbordande hunnit förmultna. I förening

med befolkningens oförmåga att verkställa erforderliga underhållsarbeten måste

ett dylikt byggnadssätt leda till att vägen småningom bleve oframkomlig för trafik

på barmark med lass å längre sträckor och till slut finge karaktär av allenast

vinterväg.

För att så vitt möjligt säkerställa, att ifrågavarande vägar bleve utförda på

sådant sätt, att de icke efter någon tid bleve sämre och slutligen ofarbara, vore

det nödvändigt, att de utfördes genom väg-och vattenbyggnadsstyrelsens direkta

försorg i såväl tekniskt som ekonomiskt avseende såsom redan nu vore fallet vid

utförandet av sådana i ödebygdsvägar ingående, större brobyggnader med tillhörande

vägbankar, vilkas utförande bestredes med anslag från fonden för enklare

vägar. Den omständigheten, att vederbörande kommuner skulle kunna förpliktas

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungi. Maj:ts

befallningshavande

i

Jämtlands

län.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 418.

att till någon ringa del bidraga till kostnaderna för ödebygdsvägens utförande,

finge ej medföra sådan ändring i arbetets utförande, att detta överlämnades åt

fattiga kommuner, vilka saknade så väl ekonomiska som andra förutsättningar att

nöjaktigt fullborda företaget.

Efter att närmare hava redogjort för det byggnadssätt, som borde tillämpas

vid ödebygdsvägs anläggande, beräknar överdirektör Wijnbladh brytningskostnaden

under angivna förutsättningar vid normala förhållanden till 1 krona 80 öre per

meter väg, därest erforderligt virke kostnadsfritt finge avhämtas från närliggande

skogsmarker. Härtill komme den kostnadsökning, som betingades av rikligare

förekomst i våglinjen av myr- och kärrmarker, berg- och stenskravel samt jäslera.

Hå ifrågavarande vägar vore avsedda att framdragas genom synnerligen

glest befolkade områden, där innebyggarnas ekonomi icke tilläte dem att i avsevärdare

mån utföra vägarnas underhåll, funne överdirektören Wijnbladh, att vägunderhållet

till större eller mindre del måste bestridas av statsmedel. Underhållsbidrag

borde utgå efter Kungl. Maj:ts befallningshavandes prövning och

underhållsarbetet ställas under väg- och vattenbyggnadsstyrelsens kontroll.

Het belopp, som erfordrades för år 1919 för dessa ödebygdsvägar, anser

överdirektören Wijnbladh icke böra beräknas till högre belopp än 100,000 kronor

för vart och ett av Norrbottens och Västerbottens län samt 50,000 kronor för

Jämtlands län.

I utlåtande den 18 januari 1918 hemställde Kungl. Maj:ts befallningshavande

i Jämtlands län om bifall till det av överdirektör

Wijnbladh framlagda förslaget om statsbidrag till ödebygdsvägar i

Norrbottens, Västerbottens och Jämtlands län.

I motiveringen framhålles bland annat följande.

Även inom Jämtlands län funnes avlägset belägna byar eller bebyggda

platser, dit väg ej kunde tänkas bliva byggd med statsbidrag vare sig från det

allmänna vägbyggnadsanslaget eller från anslaget till de enklare vägarna. Såsom

exempel på vägar, som skulle kunna ifrågakomma att byggas på sådant sätt, som

avsåges med ödebygdsvägarna, kunde nämnas följande vägar, nämligen väg till de

inom Undersåkers socken belägna byarna Ottsjön, Vallbo, Vålådalen och Fångåmon,

de tre sistnämnda tillhöriga kronan — till dessa byar funnes dock väg,

ehuru den ej vore i trafikabelt skick — vidare väg till Flyberg samt därifrån till

Sjougdnäsets kapell i Frostvikens socken, väg från Västernorrlands län till Norrsjön

i sistnämnda socken och väg till byn Sörvattnet i Linsälls socken, vilken

by, som till största delen tillhörde kronan, dock ägde en i mindre trafikabelt

skick befintlig utfartsväg. Flera andra vägar skulle även kunna nämnas, men

redan de angivna, av vilka några vore av ganska betydande längd, skulle med av

överdirektören Wijnbladh ifrågasatt statsanslag, 50,000 kronor, tarva flera år,

innan de kunde komma till stånd. Ävenså kunde en eller annan väg, för vilken

statsbidrag ifrågasatts ur fonden för enklare vägar, kunna tänkas bliva utförd

såsom ödebygdsväg, vilket vore fallet med en del av den ovan omnämnda vägen

till Flyberg. Het ifrågasatta statsanslaget skulle ur flera synpunkter vara till

stort gagn, bl. a. genom att i någon mån leda till en minskning av anspråken på

anslaget till de enklare vägarna.

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 418.

Frågan om ödebygdsvägar beröres . av Kungl. Maj:ts befalluingshavande

i Västerbottens län i tva särskilda skrivelser, därav den ena,

dagtecknad den 11 december 1917, är föranledd av en skrivelse från

länets landsting med hemställan om ökat anslag till vägbyggnader samt

den andra, dagtecknad den 17 januari 1918, utgör utlåtande över överdirektör

Wijnbladhs framställning den 1 december 1917.

1 skrivelsen den 11 december 1917 anföres beträffande ödebygdsvägar

bland annat följande.

För att minska kostnaderna för vägarbetena och därigenom främja tillkomsten

av nödiga vägar syntes det önskvärt, att de nu föreskrivna eller praktiserade

fordringarna på nyanlagda vägars beskaffenhet kunde i någon mån eftergivas

särskilt med avseende på vingbredd och lutningsförhållanden. Med nu gällande

bestämmelser och villkor för erhållande av statsanslag vore det omöjligt att få

till stånd de vägar, som oundgängligen erfordrades i lappmarkerna. Kunde statsbidrag

erhållas till byggande av en del sådana utfartsvägar, som visserligen icke

vore av den storlek och allmänna betydelse, att statsbidrag för dem kunde påräknas

enligt nu gällande bestämmelser, men vilkas tillkomst skulle vara av den

allra största vikt för respektive orter, så skulle härigenom en avsevärd förbättring

av kommunikationerna i dessa trakter åstadkommas. Anslag hade visserligen

under de senaste åren anvisats av landstinget för dylika vägar, men dessa anslag

vore allt för obetydliga och kunde i betraktande av att landstingsskatten som för

år 1917 for allmänna ändamål uppginge till 2 kronor 20 öre per 100 kronor inkornst

och därmed torde vara den högsta i riket, icke väntas bliva avsevärt

hopta. Da jamval primärkommuner^ vore synnerligen betungade av skattebördor,

vore det uppenbart, att denna viktiga vägfråga icke kunde utan kraftigt

understöd från statsmakternas sida förverkligas inom överskådlig tid. Dessa

vägar, som endast behövde vara av enklaste beskaffenhet och krävde jämförelsevis

lindrigt underhåll, skulle säkerligen kunna byggas uteslutande av den befolkning,

som hade direkt och personligt intresse av deras tillkomst, varigenom de

bästa garantier skulle vinnas såväl för arbetets utförande på ett tillfredsställande

sätt och inom kortaste möjliga tid som ock för kostnadernas behöriga begränsning.

Den eftersträvade kolonisationen av lappmarken skulle även främjas, därest

alla mera betydande byar inom länet kunde förhjälpas till nödiga utfartsvägar.

. Beträffande storleken av härför erforderligt anslag ansåge Kungl. Mai ds befallningshavande

för sill del, att detsamma icke finge sättas för lågt. Ett årligt

belopp av 200,000 kronor för Västerbottens län kunde tillsvidare vara lämpligt

därest det avsedda ändamålet skulle vinnas inom rimlig tid.

Kung]. Maj.ts befallningshavande hemställer därför om utverkande

hos riksdagen av. bland annat ett nytt anslag å förslagsvis 200,000 kronor

tillsvidare årligen för byggande av utfartsvägar från större byar, särskilt

inom lappmarkerna, där sadana väg ar saknades och icke utan medverkan

från det allmännas sida kunde komma till stånd inom rimlig tid.

1 sin skrivelse av den 17 januari 1918, till vilken fogats dels infordrade

utlåtanden från vägstyrelserna inom lappmarksfögderiet och

. Bihang till riksdagens protokoll HUS. 1 sand. 1177 höft. (Nr 418.) 2

Kungl. Maj.ts

be fallningshavande

i

Västerbottens

län.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 418.

distriktsckefen i övre norra väg- och vattenbyggnadsdistriktet, majoren

E. Wedberg, dels ock inkommet utlåtande från t. f. överjägmästaren i

Umeå distrikt C. A. M. Sylvén, anför Kungl. Maj:ts befallningshavande

huvudsakligen följande.

Behovet av ödebygdsvägar vore trängande ej allenast inom lappmarken

utan även inom kommuner, där förhållandena i ifrågavarande hänseende vore

likartade med dem i angränsande lappmarksbygder, såsom i Degerfors och Örträsks

socknar. Någon meningsskiljaktighet i fråga om gagnet och behovet av

ett snabbt byggande av de vägar, varom nu vore fråga, torde icke förefinnas.

Den bland väg- och vattenbyggnadsstyrelsens tjänstemän allmänt omfattade

meningen, att det framför allt vore förstklassigt byggda vägar, som borde byggas,

på grund varav en benägenhet syntes förefinnas att anförtro såväl byggande

som underhåll av dessa ödebygdsvägar uteslutande åt dessa tjänstemän, kunde

Kungl. Maj:ts befallningshavande icke dela. Denna uppfattning torde vålla, att

vad man framför allt ville vinna, nämligen vägfrågans lösning i nu avsedda bygder

inom rimlig tid, icke kunde åstadkommas. Det av överdirektör Wijnbladh

''skisserade förslaget skulle, därest det förverkligades, ställa sig allt för dyrbart;

det krävdes billigare byggnadssätt och enklare administration.

För tillgodoseende av dessa önskemål borde mera tagas sikte på den psykologiska

faktor, som utgjordes av ortsbefolkningens eget intresse av vägföretagen

och deras förverkligande. De, som hade direkt intresse av vägen, skulle säkerligen

— med utsikt att få hela eller den väsentligaste delen av byggnadskostnaden

ersatt av statsmedel, under villkor att de själva byggde vägen efter

vissa angivna grunder, men i övrigt utan allt för mycket reglementerande —

nedlägga helt annan omsorg och på helt annat sätt vidkännas arbete och uppoffringar

för att få vägen till stånd, än om, såsom ifrågasattes, ortsbefolkningen

ställdes helt utanför saken såsom densamma skäligen ovidkommande. Skulle

väg- och vattenbyggnadsstyrelsens tjänstemän helt få hand om saken, befarade

man även, att omfattningen av de föreslagna nya vägarna av ekonomiska skäl

skulle komma att inskränkas i samma mån som kostnaden för varje väg bleve

högre än som vore oundgängligt.

Efter att närmare hava utvecklat det förfaringssätt, som enligt

Kungl. Maj:ts befallningshavandes mening borde tillämpas vid tillkomsten

av ifrågavarande vägar, framhåller Kungl. Maj:ts befallningshavande,

att det av överdirektör Wijnbladh för ändamålet till Västerbottens län

föreslagna beloppet, 100,000 kronor, vore allt för lågt, därest något

mera avsevärt resultat skulle kunna uppnås inom rimlig tid. Kungl.

Maj:ts befallningshavande erinrade om att kostnaderna för skogsstatens

väganläggningar inom länet uppginge till i runt tal 150,000 kronor

årligen, varför det syntes uppenbart, att 100,000 kronor icke skulle

förslå långt, även om genom samarbete mellan skogsstaten och kommunerna

en del av skogsstatens väggbyggnadskostnader hädanefter

kunde komma jämväl det allmänna vägbehovet inom länet till godo.

Med hänsyn till att i och med inlandsbanans successiva färdigblivande

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj:ts'' Nåd. Proposition Nr 418.

omfattande ^anläggningar just nu erfordrades i Västerbottens län

för behörigt tillgodoseende av banans trafikmöjligheter, förmenade Kungl.

Maj:ts befallningshavande, att större delen'' av det anslag, som kunde

komma att utgå till ödebygdsvägars anläggning, borde tilldelas detta

län, och hemställde Kungl. Maj:ts befallningshavande för den skull, att

länet matte för ändamalet erhålla ett anslag å 200,000 kronor.

Kungl. Maj:ts befallningshavande i Norrbottens län uttrycker i

utlåtande den 11 januari 1918 sin stora glädje över det framkomna

förslaget till statsunderstöd åt ödebygdsvägar, varigenom levnadsförhållandena

för befolkningen i dessa trakter skulle bliva mera människovärdiga,

och detta ej allenast i ekonomiskt avseende.

Efter att hava närmare redogjort för de tekniska fordringar, som

enligt Kungl. Maj:ts befallningshavandes förmenande borde ställas på

denna ytterligt förenklade vägtyp, anför Kungl Maj:ts befallningshavande

vidare.

Den nya vägtypen skulle komma till användning för åstadkommande av

kommunikationsmöjlighet för sadana avlägset liggande, bebyggda orter, som fin^e

anses äga möjlighet till vidare utveckling, men som ännu icke nått den omfattIU1IK

att s. k. enklare vägar vore av behovet påkallade. Dylika orter funnes

inom Norrbottens läns alla övre socknar, vadan vägar av ifrågavarande slag

borde komma till stånd såväl inom vägdistrikt med så svag ekonomi, att anslag

från dem ej kunde påräknas, som ock inom så väl ekonomiskt situerade distrikt,

att bidrag både kunde och borde lämnas. I förra fallet skulle vägarna komma

att byggas och underhållas — helt och hållet på statens bekostnad genom

och vattenbyggnadsstyrelsens försorg, i senare fallet skulle vederbörande

vagdistrikt lämna större eller mindre bidrag till företaget och arbetets utförande

ävensom det framtida underhållet kunna ske på sätt nu tillämpas.

För vägens byggnad, avdikning och torrläggning erforderlig mark och nödiga

byggnadsämnen ävensom allt virke, som icke lämpligen kunde tagas från

kionans skogar, skulle kostnadsfritt tillhandahållas, varemot inga naturaprestatiöner

borde fordras av vägdistriktet, enär härigenom kunde riskeras, att ett ekonomiskt

svagt situerat vägdistrikt skulle fa bära all dyrtidstunga. Bidrag från vägdistrikt

borde också, där sadant skulle utgå, till beloppet fixeras.

Vägarnas underhåll bolde för vinnande av organisatorisk enhetlighet alltid

utföras av vägdistriktet med bidrag av statsmedel, beräknat efter vid vägens fullboidande

förrättad syn. Härvid skulle totala underhållskostnaden fastställas och

staten sedan bidraga med ett mot statsbidraget till väganläggningen proportionellt

belopp.

•i i anslag till dessa vägar beviljades, borde detsamma utgöra en sär
skild

fond. I fråga om storleken av densamma hade Kungl. Maj:ts befallningshavande,

i betraktande av att utredning härom saknades, intet att erinra mot det

av överdirektören Wijnbladh föreslagna beloppet, 250,000 kronor.

Kungl. Maj :t.

befallningshavande

i

Norrbottens

län.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Distriktschefen

i nedre

norra distriktet.

Distriktschefen

i övre

norra distriktet.

Väg- och

vattenbyggnadsstyrelsen.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 418.

Distriktschefen i nedre norra väg- och vattenbyggnadsdistriktet,

överstelöjtnanten W. Prinzencreutz, har i utlåtande den 31 december 1917

ansett sig icke kunna biträda överdirektören Wijnbladhs förslag, enär,

enligt Prinzencreutz’ mening, införande av en ännu enklare vägtyp än

de enklare vägarna skulle kunna verka därhän, att intresset för de

vanliga, omsorgsfullare byggda vägarna skulle i väl hög grad nedsättas.

Distriktschefen i övre norra väg- och vattenbyggnadsdistriktet,

majoren E. Wedberg, tillstyrker däremot i sitt utlåtande den 4 januari

1918 på det livligaste det av överdirektören Wijnbladh framlagda förslaget

och föreslår, beträffande vägarna i övre norra distriktet, bland

annat, att s. k. ödebygdsvägar skulle ifrågakomma endast inom lappmarkssocknarna

i båda länen och dessutom inom Pajala, Tärendö och

Korpilombolo och möjligen Överkalix socknar av Norrbottens län.

I sitt utlåtande den 18 januari 1918 ansluter sig väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

vad beträffar grunderna för ödebygdsvägarnas anläggning

och statens understödjande härav i huvudsak till överdirektören

Winjbladhs förslag.

Styrelsen vitsordar behovet av dessa vägar, vilkas uppgift huvudsakligen

skulle vara att tjäna som utfartsvägar från byar och gårdar i fjäll- och skogsbygder

till närmaste lämpliga allmänna väg. Att. lita till nybyggarnas och böndernas

i dessa trakter egen företagsamhet vore i betraktande av deras små resurser

lönlöst. Då det emellertid vore ett statsintresse, att kolonisationen i dessa

trakter underlättades och fortsatt framåtskridande möjliggjordes, vore det nödvändigt,

att staten trädde hjälpande emellan och i högre grad än annorstädes i

landet understödde utförandet av ej allenast vanliga och enklare vägar, utan även

dessa nu föreslagna ödebygdsvägar.

Ett tämligen rikligt tillmätt anslag och ett enkelt utförande vore förutsättningarna

för att dylika vägar skulle komma till avsett gagn. Genom att gorå

vägen smal och låta den smidigt anpassa sig efter terrängen samt genom att så

vitt möjligt föra fram vägen över fast mark skulle väsentliga besparingar kunna

göras, varvid dock icke "Unge lämnas ur sikte, att ödebygdsvägens ombyggande

•till väg av högre klass icke finge i allt för hög grad försvåras genom att odebygdsvägen

från början varit allt för enkelt byggd. Ett nedpressande av anläggningskostnaderna

motsvarade ökade underhållskostnader och tvärtom, varför det

för ödebygdsvägarna gällde att avväga fordringarna på denna vägtyp så, att den

icke blott betingade lägre byggnadskostnad utan också lägre underhållskostnad

än de allmänna enklare vägarna, vilket vore möjligt tack vare den mindre trafiken.

Utförandet borde, för erhållande av trygghet angående medlens riktiga användning

i tekniskt och ekonomiskt avseende, övervakas av tjänstemännen i vederbörande

väg- och vattenbyggnadsdistrikt och den dagliga tillsynen utövas av på

arbetsplatserna anställda schaktmästare och förmän.

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

■Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 418.

Underhållet, som styrelsen anser, att staten bör bekosta under de första

åren efter vägens tillkomst, borde övervakas i samma ordning, som nyss angivits

beträffande vägens anläggning. Den tid, varunder underhållet skulle bestridas

med statsmedel, borde lämpas såväl efter vägens beskaffenhet som efter intressenternas

bärkraft. Sedan tiden härför utgått, borde intressenterna åläggas att mot

åtnjutande av skäligt statsbidrag ombesörja underhållet, som finge kontrolleras

genom inspektioner av distriktstjänstemännen eller eventuellt deras biträden.

Ifrågavarande vägföretag borde enligt styrelsens förmenande till största delen

och stundom helt och hållet bekostas av staten med undantag dock för staten

ej tillhörig mark, jord, sten, grästorv, grus, virke o. d., som alltid skulle ställas

till vägföretagets fria disposition. Ersättning syntes endast böra lämnas för åker

och äng samt för grövre virke i enskild ägo. Dessutom syntes det styrelsen,

dels att de direkt intresserade borde, efter Kungl. Maj:ts befallningskavandes

prövning, kunna utgöra vissa naturaprestationer och dagsverken, och dels att

mera gynnsamt situerade vägdistrikt även borde lämna kontant bidrag till visst

av Kungl. Maj:ts befallningshavande bestämt belopp.

Statsbidragen borde enligt väg- och vattenbyggnadsstyrelsens mening lämpligen

utgå med hela beloppet från det tilltänkta anslaget för anläggning av ödebygdsvägar,

även för sådana delar, som redan från början kunde bliva utförda

enligt för enklare vägar gällande normer i tekniskt avseende.

Brytningskostnaden uppskattar väg- och vattenbyggnadsstyrelsen till 1 krona

80 öre per meter, vartill komma kostnader för större trummor, broar, grusning,

baracker, provianttransporter m. m.

Styrelsen håller före, att de föreslagna ödebygdsvägarna snarare torde vara

att hänföra till enskilda än till allmänna vägar, sådana dessa båda slag av vägar

för närvarande vore att fatta enligt gällande lag. Det allmännas intresse för

ödebygdsvägarna motiverades icke av att vägarna själva skulle komma till gagn

för den allmänna samfärdseln, utan därav, att de skulle befordra dessa landsändars

bebyggande och utveckling på ett sätt, som skulle komma landet i dess helhet

till godo. Dessa vägar syntes böra bilda en klass för sig, för vilken speciellt

avfattade nya bestämmelser vore erforderliga.

Angående storleken av det föreslagna nya anslaget anser styrelsen, att detsamma

för första året bör beräknas till det föreslagna beloppet, 250,000 kronor,

tills någon erfarenhet vunnits rörande behovet av dylika vägar. I samband härmed

betonar styrelsen, att detta anslag på intet sätt finge inkräkta på storleken

av de båda andra vägbyggnadsanslagen.

Sakkunniga framhålla i sitt betänkande till en början, att det

måste anses obestridligt, att ett stort behov av de ifrågasatta s. k. ödebygdsvägarna

förefunnes i de trakter, där dessa vägar vore avsedda att

komma till stånd, och att detta behov vore ytterst trängande. För

befolkningen i övre Norrlands fjällbygder och milsvida skogstrakter

vore det ett livsvillkor och en oundgängligen nödvändig förutsättning

för kulturell utveckling och ekonomiskt framåtskridande att erhålla

kommunikationer, att få vägar, om också av relativt enkel art. Statsmakterna

hade jämväl visat sig behjärta det allmänna kommunikationsbehovet

dels genom upprepade höjningar av anslagen till väg- och

Sakkunniga.

Vägbehovet

i övre

Norrland.

s. 14 Kontrollera mot PDF

Kung1. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 418.

14

brobyggnader, dels genom beredandet av det särskilt för de nordliga

länen avsedda anslaget för enklare vägar och dels slutligen genom att

bevilja anslag så väl för inlandsbanans fortsättande norr om Ångermanälven

som för tvärbanor till inlands- och stambanorna.

Sakkunniga utveckla härefter närmare betydelsen av förbättrade

vägförbindelser i de trakter, varom här är fråga (betänkandet sid. 28

—40). Därest även sommartiden med åkdon framkomliga vägar, vilka

för närvarande nästan helt och hållet saknades, komme till stånd, skulle

detta enligt sakkunnigas mening icke allenast bliva till största gagn

för befolkningen i ödebygderna och skogstrakterna genom underlättad

transport av allehanda erforderliga förnödenheter, utan därigenom skulle

även städer och andra tätare bebyggda orter i långt sydligare trakter

beredas nytta genom ökad tillförsel av naturaprodukter från ifrågavarande

trakter, särskilt mjölk- och mejerialster. Inlandsbanans betydelse skulle

stegras, därest nödiga utfartsvägar anlades till stationerna vid densamma.

Alla näringar, främst kanske jordbruket, men även skogs- och bergsbruket,

skulle genom förbättrade kommunikationer utvecklas på grund av

de stora, ännu onyttjade naturrikedomarna i de nordligare länen. Åven

ur social och kulturell synpunkt, för arbetarfrågans lösning och till

motverkande av emigrationen vore anläggandet av farbara vägar av

största betydelse. Beträffande det närmare innehållet av kommitténs

yttrande i denna del torde det vara tillräckligt att hänvisa till betänkandet.

De sakkunniga finna uppenbart, att det i främsta rummet är

Lappland, Norrbottens och Västerbottens läns lappmarker, som med sin

glesa, mestadels fattiga befolkning och sina väldiga avstånd, å ena, samt

sina stora naturrikedomar, å andra sidan, äro i behov av ifrågavarande

vägar. Men även beträffande Jämtlands fjälltrakter vore förhållandena

i stort sett enahanda.

Sakkunniga framhålla emellertid, att det icke allenast vore fjälltrakterna

och lappmarkerna, som lede av bristen på framkomliga vägar.

Åven de stora skogsområdena i de nämnda tre länen vore i stort behov

av ödebygdsvägar, särskilt för skogsbrukets befrämjande och framforsling

av livsmedel.

Sakkunniga finna det alltså vara ställt utom allt tvivel, att ödebygdsvägarna

äro av största behov påkallade i Jämtlands, Västerbottens

och Norrbottens län. Det ville emellertid synas sakkimniga, som om

ett behov av dylika vägar, ehuru givetvis mindre än i de nämnda länen,

även förelåge för Västernorrlands län, särskilt dess nordvästra del. I

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts ''Nåd. Proposition Nr 418. 15

sistnämnda län funnes störa socknar, som till nästan hela arealen utgjordes

av väldiga skogsområden med usla vägar och en fåtalig befolkning,

och där terrängen i stor utsträckning vore svnnerligen starkt

kuperad.

Sakkunniga hava därför ansett sig böra föreslå, att jämväl Västernorrlands

län kommer i åtnjutande av det anslag, som kan varda beviljat

till anläggning av ödebygdsvägar.

Sakkunniga hava i detta sammanhang berört frågan, huruvida

även sydligare belägna län kunde anses vara i behov av ödebygdsvägar,

och uttala därvid, att det utan tvivel förelåge ett stort behov av

billiga vägar i Värmland, och att detsamma torde vara förhållandet med

stora delar av både Gävleborgs och Kopparbergs län.

I vad män den vägtyp, som sakkunniga föreslagit, borde utsträckas

till att gälla även inom sistnämnda tre län, vore emellertid ett spörsmål,

som läge utom ramen för sakkunnigas uppdrag, och anse sakkunniga för

övrigt, att denna fråga först då kunde rätt bedömas, när vägtypen i

fråga någon tid vunnit tillämpning i de län, det här närmast gällde,

nämligen Norrbottens, Västerbottens, Jämtlands och Västernorrlands.

För att avsikten med ifrågavarande vägar att tillgodose det trängande

behovet av vägkommunikationer i de öde eller glest befolkade

trakterna i nordliga Norrland, skulle kunna nås, hava sakkunniga, såsom

förut nämnts, funnit erforderligt att uppdela de som nödiga befunna

vägarna i tvenne grupper, vilka, ehuru i tekniskt avseende tämligen

likartade, dock förete väsentliga olikheter ifråga om behovets art, arbetets

utförande, tilldelande av statsunderstöd m. m. Sakkunniga hava

ansett, att den ena gruppen, ödebygdsvägar i egentlig mening, borde hänföras

till de allmänna vägarna, medan den andra,* statsunderstödda ut.

/artsvägar, hänfördes till de enskilda vägarna.

Anledningen till den sålunda företagna uppdelningen av de tilltänkta

vägarna är det under sakkunnigas förhandlingar tydligt klarlagda,

utomordentligt stora behovet av vägkommunikationer även i de

delar av de fyra nordliga länen, där odlingen dock nått den ståndpunkt,

att man ej längre kunde tala om ödebygd.

Det har synts sakkunniga, att det varken vore förenligt med rättvisa

och billighet eller överensstämmande med statens eget intresse,

om statsbidrag, och detta i så stor skala, som ifrågasättes, skulle beviljas

för anläggning av vägar i ödebygderna, under det att befolkningen

i de mera uppodlade trakterna fortfarande skulle vara hänvisad

till de nuvarande väganslagen och därigenom berövad möjligheten att

Föreslagna

nya v ii gtyper.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 418.

inom överskådlig framtid, om ens någonsin, få sitt verkligt stora behov

av nödiga utfartsvägar tillgodosett.

Beträffande den allmänna karaktären av dessa vägar anföra sakkunniga

följande:

Ödebygds- »Med ödebygdsväg i egentlig mening förstås väg, som till avsevärd längd

vägar. sträcker sig genom fjällbygd och skogar eller svagt bebyggda områden, och som,

ehuru icke av den vikt för allmänna samfärdseln, att den kan hänföras till landsväg

eller bygdeväg, prövas vara av betydelse för det allmänna såsom ägnad att

utbreda odling och bebyggelse.

Det är huvudsakligen dessa vägar, som avses i överdirektören Wijnbladhs

yttrande och i de utlåtanden, som däröver avgivits. De skulle byggas och en

tid efter fullbordandet även underhållas av staten samt erhålla anslag till större

delen av och stundom till hela byggnadskostnaden. Då dessa vägar skulle komma

att tjäna ett allmänt intresse genom att dels i många fall utgöra förbindelse

mellan allmänna vägar och dels alltid på ett för det allmännas intresse betydelsefullt

sätt befordra kolonisation och utveckling i dessa bygder, skulle de, som ovan

nämnts, räknas till de allmänna vägarna och således höra under lagen den 23

oktober 1891 om väghållningsbesvärets utgörande på landet, vilken lag i anledning

härav finge kompletteras.

Stats- Medan nuvarande väganslag kunna anlitas för understöd till byggande av

understödda utfartsvägar av större betydelse såsom från allmän väg till kyrka eller tingsstad

utfartsvdgar. ocj1 friskt anlitas för utfartsvägar från järnvägsstationer, vilka vägar samtliga

avse att tjäna den allmänna samfärdseln, måste fortfarande utfartsvägar för byar

och gårdar brytas av byamännen eller respektive gårdsägare utan statsanslag.

Det är givet, att detta måste kännas ganska betungande för dem, som sakna

dylika utfartsvägar. Landstingen i ett par av länen hava också sedan länge anslagit

medel för åstadkommande av sådana mindre utfartsvägar, och i Norrbottens

län har för detta ändamål under de senare åren dessutom anvisats ett årligt

anslag av för närvarande 3,000 kronor från nödhjälpsfondens avkomstmedel. Erfarenheten

har givit vid handen, att dessa i regel helt måttliga understöd av

landstingen varit till stort gagn för åstadkommande av dylika utfartsvägar.

För att emellertid på någorlunda effektivt sätt avhjälpa bristen på utfartsvägar

måste staten ingripa genom att bevilja statsbidrag till anläggning av dylika

vägar. Staten bör dock icke bispringa intressenterna för dessa vägar i samma

utsträckning som ödebygdsbefolkningen. Sakkunniga hava ansett, att staten

endast bör understödja sådana utfartsvägar, för vilkas utförande även respektive

landsting ställt understödsmedel till Kungl. Maj :ts befallningshavandes förfogande

och vilka av Kungl. Maj:ts befallningshavande prövas böra erhålla anslag, varigenom

staten bör erhålla erforderlig trygghet för att anläggningen. ifråga är av

behovet påkallad och förtjänt av understöd från det allmännas sida.

Dessa vägar äro till sin natur otvetydigt enskilda, och böra därför beträffande

deras anläggning och — i den mån de ej efter fullbordandet förklaras

för allmänna vägar — även för deras underhåll bestämmelserna i lagen om enskilda

vägar på landet den 5 juli 1907 tillämpas, vilket även synes kunna ske

utan tillägg till eller ändring i nämnda lag.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 418. 17

De statsunderstödda utfartsvägar, varom nu är fråga, kunna liksom andra

enskilda vägar uppdelas i tvenne grupper, nämligen

dels sådana, som efter färdigbyggande och avsyning av Kungl. Maj:ts befallningsliavande

förklaras för allmänna vägar, och

dels sådana, som efter byggandet indelas till enskilt underhåll enligt lagen

om enskilda vägar på landet.

I bägge fallen böra beträffande byggandet bestämmelserna i lagen den 5 juli

1907 strikt tillämpas. Lagen ger alla möjligheter från frivillig överenskommelse

till tvång med avseende på deltagandet, användandet av entreprenadförfarande

eller naturabidrag i fråga om utförande och underhåll m. m. dylikt samt undanröjer

på ett lyckligt sätt alla svårigheter beträffande jordlösen och intrång.

Då ett välordnat vägnät onekligen är ett statsintresse och enskilda vägar

flerstädes i Norrland utgöra det övervägande inslaget i vägnätet, äro de enskilda

vägarnas byggande, förbättring och underhåll även i visst avseende av intresse

för det allmänna. Därför bör också varje enskild väg eller grupp av vägar vara

föremål för statens intresse. Man får icke heller betrakta en »enskild väg» på

samma sätt som annan enskild egendom. Staten har därför ett verkligt intresse

att uppmuntra anläggandet av dessa vägar.

Vilka vägar skola utföras såsom ödebygdsvägar och vilka skola hänföras till

de statsunderstödda utfartsvägarna, torde liksom i fråga om vanliga och enklare

allmänna vägar böra bero på Kungl. Maj:ts befallningshavandes avgörande i varje

särskilt fall. Härigenom torde man dels uppnå eu rättvis fördelning mellan de

båda vägtyperna, låt vara att en dylik uppdelning på grund av den mängd gränsfall,

som torde kunna väntas, utan tvivel stundom kan bliva rätt vansklig att

företaga, och dels kunna förhindra, att vägar, som rätteligen böra utföras såsom

vanliga och enskilda vägar, göras till ödebygdsvägar eller statsunderstödda ut

fartsvägar. Angående bedömandet av nämnda gränsfall torde böra nämnas, att

dylika spörsmål även nu ofta förekomma vid avgörandet av om en väg skall vara

allmän vanlig, allmän enklare eller enskild väg.

De egentliga ödebygdsvägarna torde av naturliga skäl företrädesvis komma

till utförande i de folkfattigaste delarna av Norrbottens, Västerbottens och Jämtlands

^ län, särskilt i lappmarkerna, varest de framförallt behövas, men, såsom

framgår av sakkunnigas utredning angående behovet, jämväl i de glesast bebyggda

delarna av vissa socknar i Västernorrlands län. En del av dessa vägar

komma att tjäna trafikbehov, som eljest under nuvarande ordning tillgodoses

med enklare vägar, och det kan därför också beräknas, att de i vissa fall skulle

komma att framdeles ombyggas till vägar av högre klass. På grund härav kan

det i flera fall hända, att arbetsplaner redan finnas, som det kan visa sig fördelaktigt

att omarbeta till att avse ödebygdsvägar, varav man lämpligen bör begagna

sig för att snarast möjligt under den första tiden kunna igångsätta arbete med

vägar av denna nya typ. Ödebygdsvägarna komma dessutom att i stor utsträckning

anlitas för åstadkommande av utfartsvägar från byar eller större komplex av

gårdar samt till en början framför allt från eu del järnvägsstationer och hållplatser

vid inlandsbanan och tvärbanorna.

Om ödebygdsvägarna i egentlig mening äro avsedda för trakter, dill- i regel

ingå som helst vägar finnas, så torde de statsunderstödda utfartsvägarna däremot

komma till utförande i trakter, där det i ett stort antal fall icke direkt saknas

vägar, men där vägarnas usla beskaffenhet är ett mycket svårt hinder för deras

Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 samt. 377 käft. (Nr 418.) 3

De olika

typernas

användning ■

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 418.

trafikerande. Det är huvudsakligen i kust- och skogslandet, som dessa utfartsvägar

skulle komma till stånd, närmast då från byar eller större gårdar, särskilt

sådana, som ligga mera avlägset från befintliga eller för den närmaste framtiden

planerade allmänna vägar.»

Efter att härefter hava ingått på frågan om vägarnas benämning,

i vilket avseende hänvisas till betänkandet, framhålla sakkunniga, att

ödebygdsvägarna även i vissa avseenden kunde tjäna kolonisationsintresset,

men att ödebygdsvägarna eller de statsunderstödda utfartsvägarna

dock icke borde sammankopplas med kolonisations- och odlingsvägarna,

som närmast avsåge brytande av ny bygd och uppodlandet av

nya åkerarealer. Sådana vägar borde ordnas genom respektive markägares

försorg och således, när det gällde statens skogar, av domänstyrelsen.

Dock borde i de fall, då en ödebygdsväg eller statsunderstödd

utfartsväg kunde betjäna de ändamål, som avsåges med kolonisations-

och odlingsvägarna, ett samarbete tydligtvis ske, särskilt vid bestämmande

av vägarnas läge. Ett dylikt samarbete borde även äga

rum för underlättande av virkestransporter, särskilt från kronoskogarna,

varjämte vid ifrågavarande vägars planläggning hänsyn borde tagas till

förefintliga eller planerade telefon- och telegraflinjer.

Vägarna s

tekniska

utförande.

Sakkunniga övergå härefter till de tekniska kraven å vägarna.

Beträffande vägarnas tekniska utförande, anföra därvid sakkunniga,

borde man tydligen eftersträva att göra dem så enkla, som utan eftersättande

av ändamålsenligheten — även med hänsyn tagen till underhållet

— vore möjligt. Man måste därvid noggrannt tillse, att å ena

sidan utförandet icke förenklades därhän, att underhållet — om icke

omedelbart efter vägens färdigställande så dock kanske inom några få

år — bleve så betungande, att man riskerade vägens förfall och att å

andra sidan ej heller så stora kostnader till underhållstungans förminskande

nedlades på utförandet, att anläggningen komme att ställa

sig onödigt dyrbar. Den största svårigheten läge just i att härutinnan

på ett rätt sätt avväga kraven på anläggningen, och borde detta tydligen

ske på sådant sätt, att summan av anläggningskostnaden och den

kapitaliserade underhållskostnaden bleve så liten som möjligt, varvid

också såväl anläggnings- som underhållskostnaderna var för sig borde

bliva lägre än för en på rätt sätt utförd allmän väg av hittills enklaste

brukliga typ, en s. k. enklare väg, då som regel denna enklare väg

vore avsedd för något större trafik än ödebygds- och utfartsvägarna.

Att uppställa säkra riktlinjer för en vägs utförande efter dessa principer

vore emellertid långt svårare än man i allmänhet torde vara be
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 418.

nägen att tro. På grund därav borde man också vara beredd därpå,

att man under sin riktiga strävan att vid utförandet begränsa anläggningskostnaderna

just så långt, som man beräknade vara erforderligt

för nämnda måls uppnående, på vissa sträckor råkade att få vägen väl

svag, varför man på dessa delar under de första åren finge ett något

kostsammare underhåll. På grund härav syntes det också påkallat, att

där staten utförde själva anläggningen, staten också övertoge underhållet

för viss tid efter vägens färdigställande.

Med nu angivna mål för ögonen hava de sakkunniga undersökt,

dels vilka besparingar i anläggning kunna göras utan egentlig påverkan

på underhållet men med vissa andra eftergifter, och dels efter vilka

grunder vägarbetets utförande i övrigt bör ske under olika förhållanden.

Besparingar i anläggningen kunde åstadkommas genom att giva vägen så

liten bredd, som ändamålsenligt kunde tillåtas, samt genom att vid bestämmandet

av vägbanans liöjdläge följa marken så nära som möjligt — vilket åter medförde,

att skarpare kurvor och stigningar måste tillåtas i större utsträckning än eljest

— genom att tillåta brantare lutningar än på vanliga allmänna vägar samt genom

att i största lämpliga utsträckning draga fram vägen över fast mark. Emellertid

medförde samtliga dessa besparingar — den sistnämnda dock i något mindre

grad — att för en väg, som senare behövde taga upp en större trafik och därför

eventuellt skulle ombyggas till väg av bättre beskaffenhet, denna ombyggnad

stundom onödigtvis försvårades, varför man i de fall, då en sådan ombyggnad på

något sätt kunde förutses, borde iakttaga en viss måtta med förenklingarna av

nu nämnda art.

Med uppställande av den fordran, att vägarna skulle alla årstider, då marken

vore bar, vara på ett fullt tillfredsställande sätt framkomliga för kärrdon med

lass, uppställa sakkunniga vissa huvudgrunder för deras utförande i tekniskt

hänseende.

I detta hänseende torde huvudsakligen få hänvisas till betänkandet. Här må

allenast återgivas följande.

Som allmän regel skulle gälla, att vägen borde så vitt möjligt framdragas

över fast mark och givas ett sådant läge, att terrasseringsarbetena i allmänhet

kunde begränsas till rena planeringsarbeten.

Lutningarna syntes icke böra överskrida 1 : 10 och borde ytterligare be
f;ränsas

i sådana fall, då en eller annan enstaka lutning eljest skulle sätta ned

lela vägens standard.

Yägens körbanebredd syntes böra uppgå till ettdera av måtten 2,2, 2,5 och

3,0 meter, och borde sistnämnda mått användas i de fall, då man kunde förutse

vägens framtida ombyggnad till enklare eller vanlig allmän väg. På vägar av 2,2

ä 2,5 meters bredd måste mötesplatser ordnas. Bredden mellan dikena skulle

vid planering och vid bank tagas så stor, att även med beräknande av framtida

breddökning för körbanan till 3,6 ä 4 meter erforderliga banketter kvarstode.

Yägen skulle omsorgsfullt torrläggas med erforderliga längsgående diken,

trummor och avloppsdiken enligt av sakkunniga närmare angivna regler.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 418.

För erhållande av tillräcklig fasthet hos vägarna vore det av största vikt att

före vägens ^planering röjning vidtoges, varjämte särskilt på myrjord åtgärder

måste vidtagas för grundens förstärkande.

För hårdgörande av vägbanans slityta borde ordentlig grusning ske ovanpå

bindjorden, där undergrunden utgjordes av lös lera, jäslera eller myrjord, såvida

icke särskilt lämplig bindjord kunde erhållas, då stundom grusning även här

kunde undvaras. I övrigt grusades i mån av behov.

Mindre broar skulle utföras på enklaste sätt samt helt och hållet i trä.

Något större broar borde utföras i trä med bärreglar av spänn- eller hängverk.

Ännu större broar torde i regel endast förekomma, där flera vägar åtminstone

framdeles kunde beräknas komma att stöta samman vid ett broställe, och

borde då ordnas motsvarande en väg av sådan högre klass, som där senare

kunde komma till stånd; åtminstone borde stöden utföras så. För ödebygdsvägar

syntes eljest vid större vattendrag i allmänhet endast färjeförbindelser böra

sättas i fråga. På grund av de svårigheter, som vid mera strömt vatten och för

flottningens skull kunde möta för användning av färjor, torde dock i vissa fall

även lättare hängbroar kunna ifrågasättas.

Som fri brobredd kunde i allmänhet 2,5 meter anses vara tillräckligt. På

platser, där vägar av högre klass kunde förutses, borde dock hänsyn härtill tagas

även vid bestämmandet av brobredden.

Med avseende på belastningar, bärighet och påkänningar torde det tillkomma

väg- och vattenbyggnadsstyrelsen att utarbeta särskilda med hänsyn till

ändamålet modifierade bestämmelser.

Nu angivna normer avsåge närmast ödebygdsvägarna, men de borde i huvudsak

även tillämpas med avseende på de statsunderstödda utfartsvägarna.

De avvikelser, som oftast kunde vara påkallade, torde — beroende på dessa

vägars belägenhet i omedelbart grannskap av de byar och gårdar, vilkas ägare därav

betjänades och även skulle underhålla dem — särskilt komma att bestå däri, att

den första anläggningen i någon ringa mån förenklades och underhållsarbetet i

motsvarande mån ökades, vilket kunde vara motiverat endast under den visserligen

i regel förhandenvarande förutsättningen, att vägen läge bra till för underhållet,

men även däri, att körbanebredden i allmänhet för vägar av måttlig längd ej

torde komma att hållas mindre än 3,0 meter och stundom något större.

De tekniska bestämmelserna för dessa vägar bleve under alla förhållanden

meddelade vid den förrättning enligt lagen om enskilda vägar på landet, som

förutsattes vara ett villkor för anslags beviljande.

V ägarnas

undersökning,

anläggning

o c h underhåll.

Ödebygds
vägars
tillkomst.

Beträffande sakkunnigas förslag angående sättet för vägarnas undersökning,

anläggning och underhåll må ur betänkandet här återgivas

följande.

Enligt vad sakkunniga meddela, har förenämnda med av riksdagen anvisade

medel anlagda ödebygdsväg mellan Stensele och Tärna av 144 kilometers längd

utförts på så sätt, att Kungl. Maj:ts befallningshavande uppdrog åt en hemmansägare

och f. d. schaktmästare att utföra vägens stukning samt upprätta ritningar

och arbetsbeskrivningar, varjämte Kungl. Majds befallningshavande dels upprättade

kontrakt med Stensele och Tärna Socknar om anläggningens utförande,

dels uppdrog åt länsmannen i Stensele och kyrkoherden i Tärna att utöva kon
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 418. 21

troll over arbetet. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har icke tagit annan befattning

med denna anläggning än att distriktstjänstemän granskat och reviderat

clet upprattade forslaget uppgjort brontmngar samt verkställt slutbesiktningar

av arbetet, vilket aven blivit godkänt.

Beträffande detta vägföretag hava 1914 års statsrevisorer i sin till 1915 års

riksdag avgivna berättelse lämnat en redogörelse, vilken finnes återgiven i sakkunnigas

betänkande.

i i- Dästatsrevisorernas uttalande, som närmast avsåg den inom Stensele

belagna delen av vägen, framgår, att vägar av s. k. ödebygdstyp befunnits ägnade

att nödtorftigt tillgodose kommunikationsbehovet i dessa trakter och då sagda

vagioretags planläggning och utförande synts svara mot ett sådant ändamål

rinna sakkunniga åtskilliga skäl och ej minst de ekonomiska tala för att vid ett

lort satt byggande av odebygdsvägar tillämpa i viss mån liknande grunder.

bakkunniga finna desto större anledning att förorda ett sådant förfarande

som det syntes uppenbart, att väg- och vattenbyggnadsstyrelsens distriktstjänsteman

redan nu vore så upptagna med förberedande arbeten samt med arbetsledig

och kontroll vid Övriga väg- och brobyggnader, att ett åläggande för dem

att om band ertaga saval planläggningen av ödebygdsvägarna som arbetsledningen

vid desamma förvisso komme att nödvändiggöra en ökning av distriktstjänstemannens

antal utöver det vid 1918 års riksdag föreslagna. Anlitandet av di?.

.rik.tjänsteman för så enkla foretag som utförande av odebygdsvägar måste

jamval anses innebära användning av överkvalificerad arbetskraft. Härtill komme

att distnktstjanstemannen i allmänhet vore bosatta i de vid kusten liggande

staderna, varför dessa tjänstemäns resor för jämförelsevis enkla förrättningar i

de aflägsna fj allbygderna skulle kräva vida större kostnader än om i dessa bygder

boende schaktmästare anlitades för ändamålet.

,de„tta sammanhang erinra sakkunniga därom, att i statsverkspropositionen

lAn • ''3 arS nksda§’ slätte huvudtiteln, departementschefen i samband med framställning

om anslag för enklare vägar i Norrbottens, Västerbottens och Jämtlands

lan anlorae, att det understundom torde befinnas tillräckligt och lämpligt att

undersökning för enklare vägar verkställdes av någon erfaren schaktmästare.

xLimot detta uttalande gjordes från riksdagens sida ingen invändning.

Bmellertid hava de sakkunniga inhämtat, att i intet sådant fall undersökning

antortrotts åt någon schaktmastare, utan hava till samtliga dylika förrättningar

torordnats uteslutande distriktstjänstemän. Hå emellertid schaktmästare

av Kung!. Maj:t och riksdagen ansetts kompetenta att verkställa undersökning av

enklare vagar, finna sakkunniga det påtagligt, att de med så mycket större skäl

borde kunna anlitas för undersökning av ödebygdsvägarna.

Pil grund härav ävensom med hänsyn till gällande bestämmelser rörande

vagundersökningsmedlens utgående skulle upprättandet av arbetsplaner, tillsvidare

och intill dess andra bestämmelser kunde komma att utfärdas, enligt sakkunnigas

ordlag ordnas så, att Kungl. Maj:ts befallningshavande hos väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

skulle anhålla om förordnande för i vägbyggnad erfaren och lämplig

namngiven schaktmastare eller för distriktstjänstemän att på bekostnad av de till

Ivungl. Maj ds befallmngshavandes förfogande ställda vägundersökningsmedlen

upprätta förslag till ödebygdsväg, och borde förrättningsmannen biträdas av två

i orten bosatta personer, av vilka en utsetts av kommunalstämma och eu av

Kungl. Majds befallningshavande, för bevakande av kommunens med flera intressen.

Våglinjens läge skulle angivas antingen å generalstal iskarta, om sådan

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

infartsvägarnas

tillkomst.

Ödeby ydsvägarnas

utförande.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 418.

funnes, eller särskilt upprättad karta, varvid god ledning torde kunna erhållas

av befintliga lantmäterikartor, varjämte profiler skulle upprättas över större broställen,

större genomgående lutningar, samt å sträckor, där vattenavledningen

vore svår att bedöma. Vidare skulle uppgifter lämnas om folkmängd, kreatursantal,

odlingsmöjliglieter samt andra på frågan inverkande omständigheter. Hela

våglinjen borde uppmätas och de delar, som ej avvägdes, noga beskrivas, varjämte

hela sträckan skulle kostnadsberäknas, för vilket ändamål man för de delar,

som icke befunnes erfordra nämare undersökning, beräknade vissa genomsnittspris

för till sin beskaffenhet sinsemellan olikartade vägsträckor.

Vägens slutgiltiga sträckning borde ej fastställas förr än efter en omedelbart

före vägarbetets påbörjande utförd renstakning. Sedan förslaget inkommit till

Kungl. Maj:ts befallningshavande, torde detsamma, därest det icke upprättats av

distriktstjänsteman, böra granskas av sådan tjänsteman, innan det utsändes till

vägdistriktet för yttrande.

Sedan ärendet förelåge utrett och vägdistriktet avgivit nödig förbindelse om

markupplåtelse och eventuella bidrag m. in., hade Kungl. Maj:ts befallningshavande

att fatta sitt beslut samt överlämna handlingarna till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

för erhållande av anslag.

I denna del har herr Rosen varit av skiljaktig mening samt på anförda

skäl ansett, att det borde ankomma på Kungl. Maj:ts befallningshavande att förordna

lämplig person för ödebygdsvägs planläggning och att därtill alltid skulle

utses schaktmästare.

Beträffande undersökningen av de statsunderstödda utfartsvägarna, vilka

skulle falla under lagen om enskilda vägar på landet den 5 juli 1907, anse sakkunniga,

att det av lantmäteristyrelsen den 17 juni 1909 utfärdade cirkuläret nr

7 (ser. 3) till rikets lantmätare med åtskilliga föreskrifter och formulär att tjäna

till efterrättelse vid förrättningar enligt nämnda lag, i tillämpliga delar bör lända

till efterrättelse.

Det synes sakkunniga lämpligt, att Kungl. Maj:ts befallningshavande beträffande

dessa utfartsvägar får fria händer att fatta beslut om beviljande av

anslag, om sättet för arbetets kontrollerande m. m. Undersökningen syntes med

fördel kunna utföras av en av Kungl. Maj:ts befallningshavande förordnad förrättningsman

på sätt lagen om enskilda vägar avser.

Ödebygdsvägarnas utförande bör enligt sakkunnigas mening ske helt och

hållet genom statens egen försorg. Man torde kunna uppställa den regeln, yttra

sakkunniga, att i ju högre grad staten ekonomiskt understödjer ett arbete, desto

större borde statens inflytande på arbetet vara, desto noggrannare dess kontroll.

Yid dessa vägar vore ju meningen, att staten skulle bidraga med ännu större del

än vad hittills varit brukligt av och stundom med hela kostnaden, och då fordrade

också konsekvensen, att staten själv utförde arbetet.

Kör vägbyggnadens utförande skulle Kungl. Maj:ts befallningshavande på

vägföretagets bekostnad anställa lämplig schaktmästare såsom arbetsledare, vilken

samtidigt torde kunna leda arbetet vid derå närbelägna vägföretag. Kör bevakande

av ortens intressen vid arbetenas utförande borde vidare lämpligen kunna

utses en nämnd, bestående av tre ä fyra personer, av vilken nämnd arbetsledaren

då borde vara medlem. I närheten av arbetsplatsen boende lämplig person skulle

av Kungl. Maj:ts befallningshavande förordnas att förvalta vägföretagets kassa.

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 418.

I den mån gällande bestämmelser lade hinder i vägen för ett sådant förfarande,

borde det bero på Kungl. Maj:ts initiativ att undanröja dessa hinder.

Endast i undantagsfall och blott för kortare vägsträckor borde entreprenadsystemet

komma till användning.

Herr Insulander har i denna del uttalat en avvikande mening. Enligt reseryantens

åsikt borde överinseendet över ödebygdsvägarnas tekniska utförande

anfortros åt väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och dess tjänstemän samt arbetsledarens

tillsättande därför ombesörjas av styrelsen eller vederbörande distriktschef.

I avseende på skyldighet för intressenterna att bidraga till ödebygdsvägarn,

^s»utförande anse sakkunniga i likhet med väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, att

all tor vagbyggnaden erforderlig, staten ej tillhörig mark samt sådana byggnadsämnen

som jord, . sten, .grästorv, grus, virke o. d. alltid böra ställas till vägföretagets

fria disposition, dock med undantag för tomt och åker samt grövre virke

Het torde i regel ankomma på väghållningsdistrikten att fullgöra dessa prestationer.

Av distnktschefen Wedberg framställt förslag, att mera gynnsamt situerade

vagdistnkt även borde lämna kontant bidrag till visst av Kungl Maj ds

befallningskavande bestämt belopp, syntes också äga fullt fog. Mark i statens

ago skulle alltid kostnadsfritt ställas till vägbyggnadens förfogande, liksom all

materiel av ovannämnda slag. Hå intressenternas bidragsskyldighet på detta sätt

skulle vara fullt fixerad, vore det tydligt, att om kostnadsberäkningarna skulle

överskridas, detta helt och hållet skulle komma att drabba staten.

Beträffande de statsunderstödda utfartsvägarna anse sakkunniga, att dessa

vagar med fördel skulle kunna utföras av intressenterna själva, vilka på grund

av att arbetsplatsen väl i regel befunne sig i närhet av deras hem, så att de ej

behövde försumma sina Övriga sysslor, lättare skulle komma åt att allt emellanåt

arbeta på vägen, än vad fallet skulle bliva vid åtminstone, en stor del av ödebygdsvägarna.

D;j beträffande ödebygdsvägar i egentlig mening staten i regel skulle komma

att bestrida sa gott som hela den med företaget förenade kostnaden, finna sakkunniga

det klokt, att statens kontroll göres så effektiv som möjligt.

Utöver den på ovan angivna sätt ordnade arbetsledningen på platsen borde

darior vag- och vattenbyggnadsstyrelsens distriktstjänstemän vid de årliga inspektionsresorna

utova kontroll över arbetenas ändamålsenliga utförande, verkställa

granskning av rakenskaperna och avsyning av arbetena samt deltaga i slutbesiktningen

av respektive anläggningar.

Innan ödebygdsväg överlämnades till vägdistriktet för att av detsamma

underhallas — vilket enligt sakkunnigas förslag skulle ske först några år efter

det vagen öppnats för trafik — skulle slutbesiktning verkställas genom en nämnd

av tre personer, av vilka väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, Kungl. Maj:ts befallnmgshavande

och vägdistriktet skulle utse vardera en.

Kostnaderna för överinseendet genom distriktstjänstemännen över pågående

vagbyggnader skulle ej drabba företagen, utan bestridas av det anslag på viinoch

vattenbyggnadsstyrelsons stat, som voro avsett för inspektioner å distrikten.

Arbetsledningen vid de statsunderstödda utfartsvägarna borde enligt sakkunnigas

mening övervakas samt kontrollen ombesörjas av Kungl. Maj ds befallmngsliavande,

som i hithörande ärenden vid behov kunde infordra distrikts
-

Intres sent ernås

bidragsskyl

dighet.

Utfartsvägarnas

utförande.

Arbetenas

övervakande.

s. 24 Kontrollera mot PDF

Vägarnas

underhåll.

Anläggnings

1c ost

n ad er.

24 Kungl. Maj:ts Nåd, Proposition Nr 418.

tjänstemans och eventuellt förste lantmätarens yttrande. Kontrollant borde förordnas

av Kung! Maj:ts befallningshavande, och till arbetsledare skulle utses

för uppdraget lämplig person, som av Kungl. Maj:ts befallningshavande godkändes.

För administration, räkenskapsföring o. d. borde bestämmelser utfärdas

av Kungl. Maj:ts befallningshavande. Tillsynen på platsen torde i de flesta fall

endast erfordra en eller annan arbetsförman, vid större eller flera varan di a

närbelägna företag, schaktmästare. Fet borde ankomma på Kungl. Maj.ts befallningshavande

att pröva, om särskilda inspektioner av distriktstjänsteman vore

erforderliga. Kostnaderna för arbetsledning och kontroll torde, om saken ordnades

på det för varje särskilt fall lämpligaste sättet, kunna hållas inom ganska

blygsamma gränser.

I det föregående har nämnts, hurusom sakkunniga funnit lämpligt föreslå,

att ödeby g dsväg ärna böra med anlitande av statsanslaget för dessa vägar underhållas,

intill dess vägbanan vunnit erforderlig stadga. Huru länge detta underhåll,

som även skulle kunna betraktas såsom ett fortsatt byggande, skulle

fortgå, efter det vägen färdigställts, vore beroende av flera omständigheter av teknisk

och ekonomisk art, såsom de tekniska bestämmelser, vilka tillämpats vid

vägens byggande, terrängens beskaffenhet, arbetets utförande, respektive vägdistrikts

ekonomiska bärkraft m. m. och kunde icke till tiden bestämt fixeras.

Sakkunniga hava emellertid ansett, att vägen i regel skulle överföras till underhåll

genom vägdistriktets försorg, när vederbörande distriktstjänsteman funnit, att

vägen erhållit nödig stadga och fasthet, då han skulle äga att anmäla detta till

Kungl. Maj:ts befallningshavande, som sedan skulle besluta om slutbesiktnings

hållande och rörande underhållets övertagande av vägdistriktet. Denna tid kunde

i allmänhet icke beräknas inträffa förr än fem år efter vägens fullbordande.

För att i någon mån få utrönt, i vilken grad byggnadssättet inverkade på underhållskostnaderna,

finna sakkunniga lämpligt, att vid vägarnas utförande försök

göres med i lämpliga delar varierande byggnadssätt ocli arbetsmetoder. Det vore

av största vikt, att underhållet noggrant kontrollerades av fullt kompetent person

såväl under de första åren, då underhållet skulle helt ombesörjas av staten,

som ock därefter. .

Till bestridande av underhållet av dessa vägar, sedan vagdistriktet övertagit

detsamma, hava sakkunniga ansett sig böra föreslå ett väsentligt högre

statsbidrag än som nu utgår till övriga allmänna vägar. Hur underhållet skulle

ombesörjas borde enligt sakkunnigas mening få avgöras av Kungl. Maj.ts befallningshavande,

och erinra sakkunniga om den Kungl. Maj:ts befallningshavande

enligt allmänna väglagen tillkommande rätt att medgiva lindring i underhållsskyldigheten.

. , , ,

Yad underhållet av ödebygdsvägarna i övrigt beträffa!-, borde bestämmelserna

i allmänna väglagen med däri av sakkunniga föreslagna ändringar och tilllägg

lända till efterrättelse. .... ,

De statsunderstödda utfartsvägar, som ej förklarats skola efter istandsattandet

bliva allmänna, och till vilkas underhåll statsbidrag således icke borde utgå,

komme att falla under lagen om enskilda vägar på landet. Frågan om dessa

vägars underhåll bleve alltså reglerad enligt stadgandena i nämnda lag.

Sakkunniga hava beräknat brytningskostnaden för ödebygdsvägarna,

oberäknat större broar, till omkring 3 kronor per meter även i händelse

av förekomst av myr- och kärrmarker, berg, stenskravel och jäslera.

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 418.

Sakkunniga framhålla emellertid, att det icke vore möjligt att utan

närmare undersökning på marken ens tillnärmelsevis fixera totalpriset

wrtnJo od.ehySdsvaS- J^t vore nämligen åtskilliga faktorer, som inverkade

pa priset, alldeles oavsett nu rådande, av krig och kristid föranledda

exeptionella forhållanden. Sålunda kunde en väg, som framgmge

over god moränmark, stundom utföras till det låga priset av 40

å 80 ore per meter och likväl vara av sådan beskaffenhet, att den

unde anvandas för automobiltrafik, under det att, om t. ex. bindjord

eller grus erfordrades och på grund av lång eller eljest försvårad

transport maste betalas med 8 å 10 kronor per kubikmeter, såsom

stundom vore . fallet, man självklart måste räkna med en flera gån-er

högre anläggningskostnad. Ett mera allmängiltigt uttalande i fråga

om odebygdsvagarnas anläggningskostnad kunde därför icke givas

utan maste man nöja sig med att bestämma, huru de skulle utföras,’

och sedan gällde det att för varje särskilt fall på bästa sätt, genom

omsorgsfullt val av väglmje, medelst lämpliga arbetsmetoder och med

nådern^^8 edmng °‘ S'' V-’ 8°ka 1 &örli»aste man nedbringa kost
De

statsunderstödda ut fartsvägarna borde enligt sakkunnigas förmenande

av olika skäl kunna åstadkommas åtskilligt billigare. Brvtningskostnaden

kunde här i allmänhet hållas lägre på den grund, att i

regel ett langsammare arbetstempo kunde hållas, på samma gång som

vagarna i de allra flesta fall skulle utföras av den inom orten boende

knmtrUkande +b1e|^ k/UI''fenn ®Jalvt varförutom ofta ett enklare planläge

kunde anses tillfredsställande. Aven arbetsledningen torde bliva be
7

’gt b+lh5aru f°r de8Sa Vägar‘ Sakkunniga vilja dock framhålla, att

den omständigheten, att en väg ej är allmän, icke i och för sig uto-ör

någon garanti för att den också bör bli billigare än en ödebygdsvägdet

for varje särskilt fall avgörande komme att bliva de på platsen

givna naturliga forhållandena och de på vägen uppställda anspråken.

Beträffande anslagsfrågan framhålla sakkunniga till en början, att

av deri lamnade utredningen angående behovet av ödebygdsvägar och11

statsunäerstoddä utfartsvagar tydligt torde framgå, att befolkningen

k® förmådde tillgodose detta behov utan kraftigt ekonomiskt understöd

tran statens sida.

till Sakkanalea ] hava härefter lämnat en redogörelse för de åtgärder

till understödjande av den vagbyggnadsverksamhet, varom här är fråga

som hittills vidtagits av staten och de lokala myndigheterna m. fl och

torde i denna del få hänvisas till sakkunnigas betänkande (sid. 69—76).

Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 sand. 377 haft. (Nr 418.) 4 ^

Erford erga

anwlag.

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Behovet av

statsanslag•

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 418.

Vad ödebyqdsvägärna angår, må här blott nämnas, att den enda med

statsanslag understödda väg av dylik art, som kommit till utförande,

nämligen den ovan omnämnda vägen Tärna—Stensele, åtnjutit bidiaö

dels av nödhjälpsmedel och dels från skogsstaten för den 10,5 km

låno-a vägsträckan närmast den allmänna vägen vid Lumpen. 1 ov ng

torde kostnaderna för vägen hava _ bestritts uteslutande av namnda

statsbidrag och av väghållningsskyldigas bidrag.

Till enskilda utfartsvägar hava bidrag lamnats, framfor allt tran

landstingen i Norrbottens och Västerbottens län.

Efter att hava framhållit önskvärdheten av att aven kommuner

och väghållningsdistrikt finge rätt att anslå medel till enskilda vagar

samt framlagt förslag till lagändring i sådan riktning, anföra sakkunniga

beträffande behovet av anslag för ifrågavarande ändamål huvudsakligen

följande.

Om också de lokala myndigheterna visat en lovvärd önskan att bidraga till

förbättrade kommunikationer i form av utfartsvägar, så förmådde de ändock pa

m-und av sina begränsade resurser och de mångahanda olikartade behov, som av

genom demgmåste tillgodoses, icke på långt när bispringa befolkningen i

den Utsträckning som vore absolut nödvändig, om någon mera genom^upand

fiälp för vägbyg|andets befrämjande skulle kunna lämnas Det vore eu statens

angelägenhet att landet erhölle ett vägnät, som motsvarade befolkningens behov,

och det vore då också ett statsintresse av den största betydelse att genom an

slag och på annat sätt understödja vägbyggnadsverksamheten i landet ochdetta

i fråga icke blott om allmänna, utan aven i manga fall om enskilda vagar.

Ävenledes vore det att vänta, att landsting, kommuner vagliallningsdistrikt och

enskilda skulle genom statens understödjande verksamhet och de gynnsamma

resultat som deSsamma helt visst inom kort skulle kunna uppvisa, komma att i

högre grad sporras till ökade ansträngningar och ekonomiska uppoffnngar foi

den na^riks vik tiga ^ g^ ^ storleken av anslagen till vägar av nu ifrågavarande

slag ödebygdsvägar och statsunderstödda utfartsvagar, vore denna fråga-till

väsentlig del beroende av de kostnader, som vore förenade med anläggning^

dessa vägar. Men även eu del andra faktorer inverkade pa storleken av erforderliga

anslag dels i riktning att stegra desamma, dels åtel hållande. ^

g En faktor av första slaget läge i den omständigheten att, såsom väg- och

va ttenbvmmadsstyrelsen anfört, de till ödebygdsvagar anslagna medlen till en

börian ''måste användas för utförande av vissa större utfartsvagar, dar egentligen

eu enklare väg inneburit den rätta lösningen, och dar alltså ett dyrbarare byggnadssätt

måste tillämpas, särskilt gällde detta utfartsvagax till statiomm

Däremot verkade i motsatt riktning den omständigheten, att det pa grund

av den begränsade tillgången på arbetskrafter icke vore möjligt att konsumera

huru störtning som helst, åtminstone så vida man villo undvika att allt for

mycket driva upp arbetsprisen och därmed kostnaderna foi vagarn .

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kung1. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 418.

27

e** Ä -IT" anBetx-ifig bÖra fÖr ifrå8''avaraude ändamål beräkna

an^at glt 60°’000 kronor’ fördelat P* tvänne

ans a det ena till odebygdsvägar och det andra till statsunderstödda

uti arts vagar, om respektive. 400,000 och 200,000 kronor.

Härom anföra sakkunniga vidare:

kronoIDocresådväiekt&nn^ijnb+1fadu * S“ *ra“stallning föreslagit allenast 250,000

mfdfwl k o°h 7attenbyggnadsstyrelsen som Övriga i ärendet hörda

S Ö sfaimat vid namnda belopp, kan det nu föresla|na beloppet synas

va rför 11f°r sakkunll1ga har V1lja framhålla en del synpunkter, som torrtP förklara

arfor det ursprungligen forordade anslaget måste anses alldeles otillräckligt. ’

-Härvid ai trast och främst att marka, att det av överdirektören Wiinhb.Uh

föreslagna beloppet dels beräknades endast för den första av de nu avhandS

na“lg? ^/g^ägama, och dels avs&g iSenit nÄS

asterbottens oeh Jamtlands lan, men icke Västernorrlands län samt dnl« drif’

hgen endast gällde den allra första tiden. Den av^ sakkunniga ’

behov11 har ??ellertld Tlsat> att det aven inom sistnämnda Järf föreligger ett stort

behov av sadana vagar, varom här är fråga, och sakkunniga hava därför ansett

tf Jesl T1*611 *att™t eUer billigt och ej heller med statens intresse föreXt

tt utesluta namnda lan från att komma i åtnjutande av anslag till dylika vägar

o or i ^ r skulle det föreslagna anslaget, 250,000 kronor per år ävefom Väster

norr ands lan icke medtagits, ej räcka till för anläggning av mer än 3 ä 4 m di

län Skalf N?n-botteiis och Västerbottens samt hälften så mycket i Jämtlands

lan Skall anslaget kunna, om ock i relativt ringa mån, verkligen lindra vä/

vis etthöj^bdop? °Ch gaSna befolkningen därstädes, fordras tydligt
ringeiffv^Sffol,

Vedfbörlig hänsyn tagas till den alltjämt fortgående steg
lSa

bvgde? fännn hö^. iaipriser- e“ st?gring> som kanske drabbat dessa nord-I

, u högre grad an Övriga delar av landet och varom en del lämade

siffror och uppgifter lämna ett övertygande vittnesbörd.

, o,a g™, av ^ad. Sålunda anförts hava sakkunniga funnit erforderliet att

t årliga anslaget till odebygdsvägarna höjes till minst 400,000 kronor 8 ’

•• öasom förut nämnts, hava sakkunniga i sammanhang med uppdelningen w

vagarna i odebygdsvagar och statsunderstödda utfartsvägar frami/ lämplig att

aven statsbidraget uppdelas i två däremot svarande anslag. Beträffande propor

ivseTdamattabvgegSaSsa n!T Sffmnjgf’ med hänsyn till att odebygdsvägarna del sär o

ai semla att byggas med statsmedel med vissa mindre bidrag från våmb strikter.

och dels på grund av olika, förut omnämnda förhållanden komma att tarva nåfot

tilffallaaniäSa8Sk°8tnadr»anSft; att, den förvägrande delen av statsbidraget böiE

enskilda Sf komm^ tf f sta\sunderst^da »tfar Isväg urna åter, vilka dds äro

ivqp.lrb ntf komma att draga lägre anläggningskostnader dels ock slutligen äro

Set lort ■KL&WJW ‘7 av8?»!»

ä omm åtminstone i början, kunna anses väl tillgodosedda med ett anslag

a 200,000 kronor. Det ar aven att märka, att anslaget för dessa vägar då S

hötdPf fl <lem Sikulle Urtgå med 1 reg(d eu fjärdedel till eu tredjedel’ och allra

vägarna * i^fet^if mtTett’ “T Tf drygare an anslaget till ödebygdsvägsträcka

— » K“ 3 *»»«* ** ''*»8

Anslag sbelopp.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Anslagets

fördelning

mellan länen.

Bidrag frän

landstingen.

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 418.

Sakkunniga hava enats om följande förslag till fördelning mellan

länen av anslagen till ödebygdsvägar och statsunderstödda utfartsvägar:

Väster-

norrl.

Jämt-

lands

Väster-

bottens

Norr-

bottens

Summa

kr.

kr.

kr.

kr.

kr.

Ödebygdsvägar ..............................

Statsunderstödda utfartsvägar ........

25.000

30.000

75.000

50.000

150,000

60,000

150,000

60,000

400.000

200.000

Summa

55,000

125,000

210,000

210,000

600,000

Trots en så väsentlig höjning av anslagen i förhållande till det

ursprungliga förslaget, fästa sakkunniga uppmärksamheten på, att det

nu ifrågasatta anslagsbeloppet, 600,000 kronor, torde vara att betrakta

som endast ett första steg för att avhjälpa den allra värsta vägnöden

till dess man hunnit närmare utröna, huru mycket anslaget under kommande

år kan behöva höjas. När ansökningar om bidrag från de båd.a

nu avhandlade anslagen hunnit inkomma och äldre arbetsplaner för

vanliga och enklare vägar hunnit omarbetas, skulle det utan tvivel visa

sig, att det nu föreslagna beloppet icke på långt när räckte till, utan

måste successivt höjas. . . ...

I detta sammanhang påpekas, att en viss besparing i anslaget till

vanliga och enklare vägar med säkerhet borde kunna påräknas därigenom,

att man tvivelsutan i ett flertal fall kunde för att få vägnöden

avhjälpt i de trakter, varom här vore fråga, åtnöjas med de nu föreslagna,

enkla och billiga vägtyperna i stället för de hittills brukliga

mera kostsamma.

Enligt vad sakkunniga meddelat, utgå för närvarande i de två

nordligaste länen anslag från av landstingen och i Norrbottens län

även från de av Kungl. Maj:ts befallningshavande ur nödhjalpsfonden

beviljade medel till utfartsvägar. För ett fortsatt, utnyttjande av sådana

medel och för att framkalla offervillighet för ifrågavarande ändamål

från det allmännas sida även inom länen, finna sakkunniga synnerligen

lämpligt och påkallat, att staten som villkor för bidrag till enskilda

utfartsvägar uppställer den fordran, att landstinget i respektive län beviljar

ett tillskott till det för länet för ändamålet utgående statsanslaget,

uppgående till minst 15 % av detsamma.

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kung1. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 418.

Beträffande sättet för anslagens fördelning mellan de olika vägföretagen

anföra sakkunniga: &

»Anslagens fördelning mellan de olika företagen synes i fråga om ödebuqdsvagarna

hora bestammas av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen i enlighet med de

villkor och bestämmelser, som för dessa vägar kunna bliva utfärdade, samt med

skyldighet för styrelsen, att da anslag begares till mer än nio tiondelar av den

kännande kostnaden’ underställa ansökningen Kungl. Maj:ts prövning och god
de

statsunderstödda utfartsvägarna bör Kungl. Mai:ts befallningshavande

fördela anslaget med ledning av upprättad periodisk byggnadsplan för länets

vagar. Dessa bidrag hora företrädesvis utgå till intressenter, som själva vilja

bygga sm väg och bör på ovan nämnt sätt begränsas uppåt, men icke nedåt

stadgas°m Vl1 k°r f°r stats'' och landstingsbidrags erhållande för utfartsvägar bör

att laga kraftvunnen förrättning å stället eller i dombok intagen överens
I

„°“melse rae| f1lll sa,kägarna skett i enlighet med föreskrifterna i lagen den 5 juli

19U7 om enskilda vagar på landet angående vägens iståndsättande och framtida

underhall saval sommar- som vintertid,

rättats^ aT Kung1- MaJ;ts befallningshavande godkänd plan för företaget upp
att

vederbörande ortsmyndigheter och tjänstemän yttrat sig rörande vägens

nytta samt dess behov av understöd från allmänna medel

samt, såvida icke vägen förklaras för allmän, dessutom

lag tillsyningsman för vägens underhåll förordnas enligt 30 § nyssnämnda

att intressenterna förbinda sig att ej avstänga vägen för allmän trafik, dock

med undantag for trafik med lastautomobil.

i r dårande arbetets utförande och anslagets åtnjutande upprättar Kungl. Majits

befallningshavande kontrakt med intressenterna.

Då stats- och landstingsbidrag till utfartsvägar utgå endast till anläggning,

men ej till underhall, torde det icke behöva befaras, att vägen genom slarv eller

försummelse utföre» så bristfälligt, att den efter fullbordandet ej kan hållas i

trafikabelt skick. Underhållsskyldigheten blir för övrigt ordnad därigenom, att

respektive väg vant föremål för laga förrättning eller överenskommelse på sätt

Förutom det pekuniär, understöd i form av anslag, som föreslagits att utgå

II odebygds- och utfartsvägarna, skulle staten, på sätt ovan nämnts, även bidraga

genom tillhandahållande av erforderlig, kronan tillhörig mark och viss materiel

av pa platsen förekommande slag.»

Anslagens

fördelning

mellan

företagen.

Slutligen anföra sakkunniga i fråga om ödebygdsvägarnas underhåll

följande:

»För att ödebygdsvägarna skola komma till avsett gagn utan att befolkningens.

ekonomi aventyras genom ett alltför betungande vägunderhåll, är det nödvandigt,

att staten bidrager till underhållet av dessa vägar i långt större utstracknmg

än vad nu är fallet med övriga allmänna vägar. På grund av vägdistnktens

ringa ekonomiska bärkraft skulle eljest dessa vägar, som på grund

Statsbidrag

för ödebygds

vägarnas

underhäll.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 418.

av sitt enklare byggnadssätt givetvis äro mera känsliga för de faktorer, som

ogynnsamt inverka på vägens bestånd, snart förfalla. Att dessa odebygdsvagar

omsorgsfullt underhållas är ett statsintresse, ofta direkt, såsom da vagarna aro

till omedelbart gagn för statens domäner eller äro av betydelse för rikets försvar,

men alltid indirekt genom den betydelse de äga för kommunikationen samt tor

kultur och civilisation. ,

Då det gäller att bestämma, huru stort bidrag staten skall lämna,, bor vederbörlig

hänsyn tagas till bland annat kostnaderna för underhållet, vagdistriktens

ekonomiska bärkraft samt i vad mån bidrag kan erhållas från landsting eller

andra^. digtrikteng ekonomiska bärkraft är uppenbarligen av stor betydelse, icke

allenast för frågan om underhållet och anslaget till detta, utan aven för fragan

om en viss ödebygdsväg över huvud skall komma till stånd. Det ar darfor av

stor vikt, att Kungl. Maj:ts befallningshavande följer utvecklingen av distriktens

ekonomi, så att Kungl. Maj:ts befallningshavande erhåller erforderlig möjlighet

att bedöma, huru stort anslag till vägunderhållet, som bor utgå i varje fall. hor

en väg, som, på grund av lämpligt läge och goda utvecklingsmöjligheter för de

trakter den genomlöper, synes komma att leda till ett stort ekonomiskt uppsving

för ortens befolkning, bör distriktet sålunda kunna nöja sig med ett mindre anslag,

än om nämnda förutsättning saknas. Ä andra sidan kunde det lätteligen

inträffa, att eu i och för sig välbehövlig väg icke alls skulle komma till stånd,

om vägdistriktet icke kunde säkert påräkna ett relativt betydande bidrag av statsmedel

till underhållet. Därför borde vägdistriktet vid behov kunna, redan innan

vägen komme till utförande, erhålla upplysning om huru stort anslag i förhållande

till underhållskostnaden som kan förväntas. I regel torde kostnaderna for

underhållet bliva något så när proportionella mot anläggningskostnaderna.

I det föregående har talats om landstingens bidrag till vagvasendet inom

länet och föreslagits en för de flesta landsting nog så betungande skyldighet att

bidraga till åstadkommande av de statsunderstödda utfartsvagarna. Da landstingsmedlen

sålunda redan äro eller föreslås bliva hårt anlitade for vägbyggnadsändamål,

torde något bidrag till underhållskostnaderna för vare sig odebygdseller

utfartsvägar icke böra utgå av dessa medel. För ovngt torde en del intressenter

komma att i vissa fall bidraga till underhållskostnaderna.

Sådana förhållandena i allmänhet äro, torde dock ett kraftigt tillskott tran

statens sida vara erforderligt, och sakkunniga hava därför ansett sig hora föreslå,

att statens bidrag till underhållet efter det att resp. väg övertagits av vagdistnktet

må, efter av Kungl. Maj:ts befallningshavande för varje särskilt fall foretagen

prövning, utgå med högst tre tiondelar utöver det nu utgående bidraget till

underhållet av allmänna vägar eller tillhopa högst sex tiondelar av sammanlagda

kostnaderna för underhållet. Därest Kungl. Maj:ts befallningshavande i särskilda

fall skulle finna nödvändigt, att ett ännu högre statsbidrag utgmge, torde fragan

härom böra avgöras av Kungl. Maj:t. ,

Det anslagsbehov, som framdeles skulle komma att uppstå genom den n

föreslagna höjningen av statens bidrag till underhållet av de definitivt fullbordade

ödebygdsvägarna, kommer givetvis att påkalla antingen en ökning av e

nu utgående anslaget till vägunderhållet eller ett nytt, särskilt för odebygdsvagarna

avsett anslag. Då emellertid denna fråga först om flera år kan förväntan

bliva aktuell, erfordras för det närvarande intet särskilt anslag for detta ändamål.»

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 418.

I å grund av vad sålunda blivit anfört hemställa sakkunniga om

framställning till innevarande års riksdag om anvisande å extra stat

tor år 1919 av dels ett belopp å 400,000 kronor att utgå såsom bidrag

till anläggning av s. k. ödebygdsvägar inom Norrbottens, Västerbottens,

Jamtlands och Vasternorrlands län samt dels ett belopp å 200,000 kronor

såsom understöd för anläggning av utfartsvägar inom nämnda län.

Det är allmänt känt, att bristen på vägar i övre Norrland är

utomordentligt stor. Detta bestyrkes även av ett utav sakkunniga lämnat

grafiskt sammandrag av uppgifter rörande i de fyra norra länen befintliga

och för den närmaste framtiden erforderliga nya allmänna vägar,

rimligt detta sammandrag uppgår längden av såsom behövliga ansedda

vagar till i medeltal 70 % av befintliga vägar samt till i runt tal icke

mindre än 8,600 kilometer.

i a J^righeter, som befolkningen på grund av nu berörda förhållanden

har att bekämpa, torde ligga i öppen dag och belysas jämväl

ingående i sakkunnigas betänkande.

I Kungl. Maj:ts proposition, nr 142, till 1916 års riksdag angående

statsbanebyggnåder i Norrland återfinnes en del uppgifter rörande folkoch

näringar i de två län, som främst beröras av ett fortsalt

mlandsbanebygge,. nämligen Västerbottens och Norrbottens län, vilka

^VSlheT. ar°/ aV ^ntf®sse jämväl för nu förevarande spörsmål och vartill

hänvisas (propositionen sid. 5—6). I propositionen framhålles även

den störa betydelsen av kommunikationernas utveckling, särskilt genom

inlandsbanan, för jordbruk, skogshantering, trävaruindustri, vattenfallens

utnyttjande m. m. i det nordligaste Norrland. Denna betydelse torde

an ytterligare komma att ökas genom de föreslagna tvärbanorna, särskilt

banan Hallnas—Stensele, till stambanan genom övre Norrland.

■n ar att in!andskanan och dess tvärbanor skola komma även de orter

tillgodo, som ligga mera avlägset från själva järnvägslinjerna, och för

att a andra sidan järnvägens trafikmöjligheter skola kunna på bästa

satt utnyttjas, fordras oundgängligen vägkommunikationer mellan järnvägen

och omgivande bygder. På sätt av överdirektören Wijnbladh

tramhallits, är det emellertid. endast i ådalarna efter de allra största

vattendragen i Norrbottens och Västerbottens län, som för närvarande

allmän väg finnes till eller i närheten av de trakter i ådalarna, som

direkt beröras av inlandsbanan, och äro kommunikationslederna i övriga

adalar inom dessa vidsträckta områden därför under sommaren inskränkta

till stigar och roddleder.

De anslag, som för närvarande stå till förfogande, äro icke på

långt när tillräckliga att fylla det alltjämt stegrade behovet av stats
-

Sakkunnig

as hemställan.

Departe
ments
chefen.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kung!. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 418.

understöd för utförande av vägbyggnader. Detta förhållande medför

för befolkningen i övre Norrlands fjälltrakter och glest befolkade

skogsområden en fara av allvarsammaste slag. Såsom sakkunniga

framhållit, är det nämligen för befolkningen i dessa trakter ett trängande

och oavvisligt behov att erhålla å barmark framkomliga, enkla

^»•förbindelser, ett behov, som icke inom överskådlig tid kan vankas

bliva tillgodosett genom väganläggningar enligt de för vanliga eller

enklare vägar gällande bestämmelser.

Det är emellertid icke endast inom övre Norrlands egentliga ödebygder,

vägbehovet är trängande. Bristen på utfartsvägar gör sig starkt

gällande även inom mera befolkade och odlade trakter. Ett stort antal

byar sakna sålunda alldeles eller hava allenast bristfälliga vägförbmdelser

med de fåtaliga allmänna vägarna. På grund av befolkningens svaga

ekonomiska ställning kan någon avsevärd förbättring häri icke forvantas

utan att ett ingripande från det allmännas sida sker. Landstingen i

de norrländska länen, särskilt i Norrbottens och Västerbottens län, hava

jämväl visat sig beakta dessa synpunkter genom anvisande av medel

för åstadkommande av enklare utfartsvägar inom länen. De anslag,

som för nämnda ändamål beviljats eller skäligen kunna forvantas bliva

av landstingen anvisade, äro emellertid icke tillräckliga för avlijälpan e

i väsentligare mån av bristen på dylika vägar.

1 detta sammanhang torde förtjäna framhållas, att kommunikationerna

i övre Norrland i än högre grad, än vad i allmänhet i Övriga

delar av landet är fallet, äro beroende av de enskilda vägnäten. Da

statsbidrag på grund av väganslagens otillräcklighet icke inom skalig

tid kunnat förväntas, har befolkningen i åtskilliga fall mast tillgripa utvägen

att enligt lagen om enskilda vägar på landet indela även sadana

vägar till iståndsättande och framtida underhåll, vilkas betydelse egentligen

motiverat deras byggande såsom allmänna vägar. Sålunda har

inträffat, att vägar av flera mils längd, sammanbindande flera socknar,

indelats enligt nämnda lag. , .

I likhet med sakkunniga är jag övertygad om, att, därest någon

mera betydande förbättring i förevarande avseende skall vinnas, staten

måste ej allenast åtaga sig anläggandet av så kallade ödebygdsvägar,

vilka torde böra hänföras till de allmänna vägarna, utan även, ehuru i

mindre omfattning och under särskilt betryggande villkor, bevilja bidrag

till enskilda utfartsvägar, där sådana för befolkningen äro av synnerlig

betydelse men utan dylikt bidrag icke skulle kunna komma till stånd.

I främsta rummet är det inom Norrbottens, Västerbottens och

Jämtlands län och särskilt nämnda läns lappmarker, som behov av vägar

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 418.

av nu ifrågavarande slag föreligger. Men även inom Västernorrlands

län äro förhållandena i vissa delar av länet i viss mån likartade.

I skrivelse den 17 januari 1918, vilken i det följande i annat sammanhang

kommer att vidare beröras, har Kungl. Maj:ts befallningshavande

i sistnämnda län framhållit, att i länet otvivelaktigt ett stort behov

förelåge av sådana vägar, vilka, ehuru åtminstone för närvarande

icke av sådan vikt för den allmänna samfärdseln, att vederbörande väghållningsdistrikt

kunde förpliktas till deras utförande, eljest kunde anses

vara av andra hänsyn eftersträvansvärda såsom tiil farts vägar till

eller inom det allmänna vägnätet. Icke mindre än ett femtiotal vägar

av denna karaktär hade vid av Kungl. Maj:ts befallningshavande föranstaltad

undersökning upptagits såsom av behovet påkallade eller synnerligen

önskvärda. Av dessa vore det övervägande antalet beläget inom

de vidsträckta och jämförelsevis glest bebyggda skogssocknarna Anundsjö,

Björna, Fjällsjö, Bodum och Junsele. Men även inom andra socknar,

såsom Nätra, Ådalsliden, Resele, Helgum och Gfideå, förelåge enligt

uppgift behov av dylika vägar. Såsom behövliga vägar hade jämväl

upptagits nu såsom gångstigar .och delvis som skogsvägar befintliga

väg ar inom Indalslidens och Ljustorps socknar, där ansenliga skogsmarker

förefunnes, vilka dock icke kunde utnyttjas av brist på kommunikationsmedel.

Anläggandet av dylika vägar skulle enligt Kungl. Maj:ts

befallningshavandes övertygelse på verksamt sätt bidraga till åstadkommande

av odlad bygd inom'' vidsträckta trakter av länet, där en nu

förefintlig gles befolkning'' utan kommunikationsmöjligheter eller i bästa

fall med dåliga sådana lede under ogynnsamma villkor, som motverkade

dessa trakters bebyggande och även kunde i sin mån bidraga till

en eventuell avfolkning. Kungl. Maj:ts befallningshavande tillstyrker därför,

att anläggandet av dylika vägar, vilka måste anses vara av enskild

natur, i erforderlig utsträckning understödes av statsmedel. Kostnaden

för dessa vägar, för vilka förutsättes en vägbredd av 3,6 å 3 meter,

bär av Kungl. Maj:ts befallningshavande beräknats till 2,000,000 kronor

med en anläggningskostnad av i medeltal 3 kronor per meter.

På grund av den föreliggande utredningen anser jag mig kunna

förorda, att jämväl detta län, ehuru i mindre omfattning än de nordligaste

länen, kommer i åtnjutande av de anslag, som.kunna komma

att varda för ifrågavarande ändamål beviljade.

Beträffande till en början ödeby g (Isväg ärna, så framgår av utredningen,

att tanken på att tillgodose vägbehovet i övre Norrland genom

dylika vägar icke är ny. Vid föredragning den 14 januari 1913 av

frågan om anslag till enklare vägar i de tre nordligaste länen, framDihang

till riksdagens protokoll 1918. 1 samt. 1)77 höft. (Nr 418.) 5

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 418.

höll jag — under erinran, att riksdagen tidigare under flera år beviljat

medel till ödebygdsvägar i Lappland — att orsaken till att Kungl.

Maj:t vid 1912 års riksdag icke framlagt förslag om fortsatt anslag till

dylika vägar allenast varit den, att, i anslutning till tidigare yttrande

av riksdagen, det synts önskvärt att hava någon säker grund att bygga

på rörande lämpligheten av den vägtyp, som lagts till grund för den

då under anläggning varande ödebvgdsvägen från Stensele till Tärna,

innan man ginge vidare i byggandet av ödebygdsvägar. Samtidigt som

jag förordade anslag till enklare vägar av något kraftigare typ än den,

till vilken de av riksdagen under de närmaste åren därförut meddelade

anslagen till ödebygdsvägar i lappmarken hänförde sig, uttalade jag

emellertid, att hinder därav ej borde möta att för fullbordande av påbörjade

ödebygdsvägar eller för en eller annan ny sådan anvisa medel

från det då ifrågasätta anslaget.

Emellertid bär det visat sig, att de enklare vägar, vartill anslag först

anvisades av 1913 års riksdag, icke i allo uppfyllt de ändamål, som med

dem avsetts. Typen av enklare vägar har kommit att föga skilja sig från

bygdevägstypen och blivit kostsammare än som ursprungligen tänkts.

Dessa vägar fylla i övre Norrland i stor utsträckning det ändamål, som

i andra orter tiilgodoses medels landsvägar eller bygdevägar. För avlägsna

glest bebodda trakter, framför allt i fjällbygder, hava de icke kunnat

komma till någon egentlig användning. I dessa trakter framför allt måste

en ännu enklare vägtyp sökas, om över huvud taget de mest trängande

vägkonnnunikationerna skola inom överskådlig framtid komma till stånd.

Eu återgång till ödebygdsvägtypen måste därför vara högeligen påkallad.

I viss mån kan också en dylik typ anses vara redan prövad. 1 sistnämnda

hänseende kan erinras om ödebygdsvägen Tärna—Stensele. Denna väg

var ursprungligen avsedd att på barmark endast möjliggöra klövjning

och kreaturstransporter samt varuforsling med släpstötting, men uppdrogs

åt Kungl. Maj:ts befallningskavande att bestämma, huruvida någon del

av vägen skulle utföras på sådant sätt, att den även kunde användas för

hjuldon. Kungl. Maj:ts befallningskavande upptog sedan i kontrakten

med socknarna denna senare bestämmelse för hela vägsträckan med

den påföljd, att statsanslaget blev otillräckligt och företaget synnerligen

betungande för befolkningen. Vissa anmärkningar hava jämväl framställts

mot vägens beskaffenhet, och har det redan visat sig nödigt att

delvis förstärka och förbättra densamma, för vilket ändamål anslag beviljats

från anslaget till enklare vägar. Vägen har emellertid visat sig

vara till stor nytta redan i det skick den befinner sig, och har genom

densamma vikten och fördelen för dessa bygder av vägförbindelser av

förevarande typ klart framträtt. I besiktningshandlingarna förekommer

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 418.

det uttalandet, att arbetets beskaffenhet i förhållande till de synnerligen

måttliga kostnaderna är tillfredsställande, men också att resultatet med

en mer kompetent ledning kunnat bliva ännu bättre.

Då nu ifrågasättes att upptaga frågan om anslag till ödebygdsvägar,

böra erfarenheterna från sistberörda vägbyggnad tillgodogöras. Sakkunnigas

förslag till ödebygdsvägar är också vida mera utarbetat och

preciserat än när anslag förut meddelats till vägar av ödebygdstyp.

De nu ifrågasatta ödebygdsvägarna skulle företrädesvis komma till

utförande i de folkfattigaste delarna av Norrbottens, Västerbottens och

Jämtlands län, särskilt i lappmarkerna, men även i de glesast bebyggda

delarna av Västernorrlands län. Då dessa trakter i allmänhet äro bebodda

av en ekonomiskt föga bärkraftig befolkning, som icke har förmåga

att i någon avsevärdare mån bidraga till de nödiga vägförbindelsernas

anordnande, synes det påkallat, att staten ikläder sig det väsentligaste

av kostnaden för vägarnas utförande. I vissa fall torde dock

vara befogat, att intressenterna förpliktas att med visst bestämt belopp

bidraga till väganläggningen. Att pröva, när så bör ske, samt att bestämma

bidragsbeloppets storlek torde böra ankomma på Kungl. Maj:ts

befallningshavande. 1 regel synes väghållningsdistriktets bidrag icke böra

överstiga en sjättedel av den beräknade kostnaden. I en del fall torde

dock distriktets ekonomiska bärkraft motivera större bidragsskyldighet.

Erforderlig mark samt byggnadsämnen torde alltid böra ställas till vägföretagets

fria disposition, dock med undantag av tomt och åker samt

grövre virke. Staten tillhörig mark bör givetvis alltid ställas till förfogande.

Mot sakkunnigas förslag, i vad det avser de tekniska fordringarna

på ifrågavarande vägar, har jag i huvudsak intet att erinra. Med tillgodoseende

av dessa fordringar skulle anläggningskostnaderna, oavsett

större broar, enligt sakkunnigas beräkning uppgå till i medeltal 3

kronor för meter, därvid jämväl hänsyn tagits till kostnaden för större

trummor samt förekomsten av myr- och kärrmarker, jäslera, berg och

dylikt. Emellertid lärer det, såsom sakkunniga jämväl framhållit, icke

vara möjligt att utan närmare undersökning för varje särskilt fall exakt

beräkna kostnaderna. För att i möjligaste mån nedbringa dessa synes

det nödvändigt, att fordringarna på vägarnas beskaffenhet sättas så lågt,

som utan äventyrande av deras ändamål är möjligt.

Beträffande uppdelningen mellan Kung]. Majrts befallningshavande,

å ena, samt väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, å andra sidan, av bestyret

med vägarnas planläggning och utförande hava i vissa förut angivna

avseenden skiljaktiga meningar gjort sig gällande. Denna fråga torde

för närvarande icke kräva avgörande, men jag delar sakkunnigas mening,

att det i regel icke kan vara påkallat, att undersökning och förslag till

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 418.

ödebygds vägars anläggande anförtros åt tjänstemän inom väg- och

vattenbyggnadskåren, utan att vägarnas planläggning bör uppdragas

åt lämplig schakt-mästare. Undantagsvis kan det dock vara motiverat

att för visst vägföretags planläggning anlita någon av väg- och vattenbyggnadsstyrelsens

distriktstjänstemän (t. ex. då i ödebygdsvägen ingår

större brobyggnad).

Ödebygdsvägarnas utförande synes böra ske genom statens försorg

och på sätt sakkunniga ifrågasatt. Jag delar vidare sakkunnigas och

väg- och vattenbyggnadsstyrelsens uppfattning, att ödebygdsvägarna,

vilka skola avsynas av vederbörande distriktstjänstemän, böra med anlitande

av statsanslaget för dessa vägar underhållas, intill dess vägbanan

vunnit erforderlig stadga, vilket beräknats i allmänhet inträffa efter fem

år från vägens fullbordande. Därefter skulle vägarna överföras till

underhåll genom vägdistriktets försorg.

Sakkunniga hava såsom önskemål framhållit att få till stånd en för

varje län upprättad plan för något antal år framåt, exempelvis 5 eller

10 år, utvisande, i vilken ordning ifrågakomna vägföretag borde komma

till utförande, och skulle i denna plan jämväl upptagas såväl ödebygdsvägar

som ock statsunderstödda utfartsvägar. innan sådana planer

blivit upprättade, vilket måste taga åtskillig tid, möta vissa svårigheter

att noggrant bedöma anslagsbehovet för ifrågavarande ändamål. Då

det emellertid är av största betydelse att med det snaraste kunna påbörja

arbetet å ödebygdsvägarna, har jag med stöd av den föreliggande utredningen

icke ansett mig kunna föreslå någon nedsättning i det av sakkunniga

för ödebygdsvägarna föreslagna anslagsbeloppet, eller 400,000 kronor.

De statsunderstödda ut fartsvägarna äro avsedda för trakter, där

det i ett stort antal fall icke direkt saknas vägar, men där vägarnas

usla beskaffenhet är ett mycket svårt hinder för deras trafikerande.

Dessa vägar torde därför huvudsakligen komma till utförande från sådana

byar eller större gårdar i kust- och skogslanden, som ligga mera

avlägset från det allmänna vägnätet. På sätt av sakkunniga framhållits,

lärer det emellertid komma att inträffa fall, då tvekan uppstår,

huruvida ett vägföretag bör utföras såsom ödebygdsväg eller statsunderstödd

utfartsväg.

Det torde vara uppenbart, att staten icke kan åtaga sig tungan

för ifrågavarande vägars tillkomst i samma grad som beträffande ödebygdsvägarna.

Statens ingripande i fråga om utfartsvägarna är närmast

avsett att vara en hjälp och en sporre för den enskilda företagsamheten.

Att avgöra i vad mån ett planerat vägföretag av ifrågavarande

slag är förtjänt av dylikt bistånd från statens sida, torde lämpligen

böra uppdragas åt Kungl. Maj:ts befallningehavande. Genom det

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 418.

37

föreslagna villkoret för statsbidrags utgående, att även bidrag från av

landstingen anslagna medel erhålles, torde vinnas en ytterligare garanti

för att statens bidrag kommer på sin rätta plats.

Statens bidrag skulle enligt sakkunnigas förslag utgå med högst

en fjärdedel till en tredjedel av de beräknade anläggningskostnaderna,

dock skulle, då särskilda förhållanden sådant påkallade, Kungl. Maj:ts

befallningskavande kunna medgiva ett högre bidrag intill hälften av de

beräknade kostnaderna. Landstingets bidrag för det ändamål, som med

anslaget avses, anse sakkunniga böra uppgå till minst femton procent

av det anslag, som tilldelats länet.

Vad sålunda föreslagits finner jag mig kunna biträda. Ej heller

har jag funnit anledning till erinran mot sakkunnigas förslag i fråga

om de statsunderstödda utfartsvägarnas planläggning, utförande och

övervakande. De föreslagna villkoren för tillgodonjutande av bidrag

för ifrågavarande ändamål synas jämväl i huvudsak kunna läggas till

grund för författning i ämnet. Jag vill i detta sammanhang framhålla,

att förslaget om statsanslag till enskilda utfartsvägar bör hava karaktären

av ett försök och således icke får innebära ett ståndpunktstagande

till spörsmålet, huruvida bidrag i andra landsdelar till enskilda vägar kan

ifrågakomma. De alldeles speciella förhållandena i övre Norrland synas

motivera det försök, som i detta hänseende nu ifrågasättes. Men största

varsamhet bör i detta hänseende iakttagas. Jag anser därför, att det av

de sakkunniga föreslagna anslagsbeloppet för år 1919 bör nedsättas till

100,000 kronor, och förutsätter, att så noggrann redogörelse lämnas riksdagen

för detta anslags användande, att riksdagen blir i tillfälle att vid

förnyade anslagskrav för detta ändamål bedöma, om och i vad omfattning

anslag för förevarande ändamål bör även för ett kommande år anvisas.

Vid uppgörande av förslag om fördelning av anslagen mellan de olika

länen hava sakkunniga främst tagit hänsyn till trafikbehovet och först i

andra rummet till länens areal. Med denna utgångspunkt hava sakkunniga

kommit till det resultat, att Norrbottens och Västerbottens län böra erhålla

större delen av de båda anslagen och att ödebygdsvägarna företrädesvis

böra komma till utförande i de nordligare länen, under det de

statsunderstödda utfartsvägarna skulle fördelas mera jämnt mellan länen.

Sakkunniga hava dock ansett, att Västernorrlands och Jämtlands

län icke borde tilldelas allt för små anslag. Såsom motiv härför framhålles,

att Västernorrland genomskäres av den beslutade järnvägsanläggningen

Forsmo—kloting, i samband varmed ett stort behov av

vägar komme att göra sig gällande, och att detta län hade en på vissa

håll starkt sammanträngd befolkning, som lede av dålig livsmedelstill
-

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 418.

försel på grund av brist på kommunikationer. Jämtlands län åter saknade

kustland med ty åtföljande möjligheter till transporter sjöledes.

De av sakkunniga sålunda framförda synpunkterna finner jag beaktansvärda.

Jag vill därför, med biträdande av förslaget i denna del,

uttala, att av det ifrågasatta anslaget för år 1919 till ödebygdsvägar

Västernorrlands län synes böra tilldelas 25,000 kronor, Jämtlands län

75,000 kronor samt Västerbottens och Norrbottens län vartdera 150,000

kronor. Med tillämpning av förut angivna grunder skulle det anslag

till understödjande av enskilda utfartsvägar, som jag förut förordat och

upptagit till 100,000 kronor, fördelas med 15,000 kronor på Västernorrlands

län, 25,000 kronor på Jämtlands län samt 30,000 kronor på vartdera

av Västerbottens och Norrbottens län.

Fördelningen av anslagen mellan de olika arbetsföretagen synes

lämpligen beträffande ödebygdsvägarna böra ske av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

i enlighet med de villkor och bestämmelser, somkunna

komma att för dessa vägar utfärdas, dock med skyldighet för styrelsen

att, därest anslag begäres till mer än nio tiondelar av den beräknade

anläggningskostnaden, underställa frågan Kung!. Maj:ts prövning.

Beträffande utfartsvägarna torde det böra ankomma på Kungl. Maj:ts

befallningshavande att fördela anslaget mellan vägföretagen.

Därest, på sätt jag förordat, ödebygdsvägarna hänföras till allmänna

vägar, torde genomförandet av det föreliggande förslaget göra vissa

ändringar i lagen den 23 oktober 1891 angående väghållningsbesvärets

utgörande på landet påkallade, och hava sakkunniga jämväl framlagt

förslag i sådant syfte. Sakkunniga hava därvid bland annat ansett sig

böra hemställa om sådan ändring i lagen, att väsentligt högre statsbidrag

må kunna utgå för ödebygdsvägarnas underhåll, sedan de övertagits

av vederbörande vägdistrikt, än som nu utgå till övriga allmänna vägar.

På grund av den långt framskridna tiden har det icke varit möjligt att

nu framlägga förslag i berörda avseende. Härmed torde också utan

olägenhet kunna anstå till nästa års riksdag. Fastställandet av arbetsplaner

och anslagens fördelning synes nämligen i enlighet med av mig

förordade grunder kunna ske oberoende av de ifrågasatta lagändringarna,

och torde det knappast kunna förväntas, att något arbetsföretag av

ifrågavarande slag hinner påbörjas, än mindre fullbordas, innan de erforderliga

lagändringsförslagen blivit föremål för statsmakternas prövning.

Vad slutligen angår sakkunnigas förslag om ändring i lagen den

5 juli 1907 om enskilda vägar på landet i syfte att bereda möjlighet

för kommun eller väghållningsdistrikt att lämna bidrag till byggande

av enskild väg eller bro, vill jag erinra, att herr Molin vid årets riksdag

väckt motion om lagändring i liknande syfte. Denna motion

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 418.

föranledde emellertid ingen åtgärd från riksdagens sida. Det synes

därför icke föreligga anledning att för närvarande upptaga denna fråga

till vidare behandling. .

II. Enklare vägar.

Riksdagen har årligen å extra stat från och med år 1914 anvisat ett

anslag av 500,000 kronor till anläggande av enklare vägar i Norrbottens,

Västerbottens och Jämtlands län. Villkor och bestämmelser för erhållande

av bidrag från ifrågavarande anslag finnas upptagna i kungörelserna

den 14 november 1913 och den 29 oktober 1915.

Upprepade framställningar hava emellertid gjorts dels om ökning

av anslaget till de nu nämnda länen dels ock därom, att även andra

län, framförallt Västernorrlands län, måtte få komma i åtnjutande av

statsbidrag till utförande av vägar av s. k. enklare typ.

Vad först beträffar frågan om anslagets ökning har Norrbottens

läns vägförenings arbetsutskott den 9 november 1917 hemställt, att det

nu utgående anslaget till enklare vägar i länet måtte höjas så, att

Norrbottens län kunde tilldelas omkring 400,000 kronor av nämnda anslag.

Efter att till stöd för denna framställning hava åberopat dels de avsevärt

förhöjda arbets- och materialpriserna och dels det trängande behovet av vägförbindelser,

bemöter utskottet den nära till hands liggande invändningen, att vägarbeten

icke skulle i nämnvärd omfattning kunna liållas i gång på grund av att

befolkningen vore sysselsatt med kristidsarbeten. Detta vore ej fallet, ty i de

väglösa trakterna, ofta tiotals mil från järnväg, vore befolkningen vanligen i saknad

av möjlighet att deltaga i dylika arbeten, sådana som anskaffningar av bränsle

m. m. Arbetsutskottet framhåller därefter betydelsen av vägar, när det gäller

att skaffa fram livsförnödenheter, och såsom exempel anföres, att det funnes

byar på över 200 personer, som ännu saknade sommartiden framkomlig väg och

därför icke kunde försälja någonting av vad de frambringade under sommaren.

Det vore då ej heller att förvåna sig över, om böndernas ^ söner droges till industrien

och lantbruket därigenom berövades sin arbetskraft’.

Med överlämnande av arbetsutskottets berörda framställning framhåller

Kungl. Maj:ts befallningshavande i Norrbottens län i skrivelse den

28 november 1917, att den begärda förhöjningen icke vore större, än

att den motsvarade den under kristiden inträdda fördyringen, vadan

ett bifall till framställningen endast innebure, att byggande av enklare

vägar kunde fortgå enligt den för länet utarbetade planen för vägnätets

utveckling, och tillstyrkte Kungl. Maj:ts befallningshavande för den skull

framställningen i fråga.

Anslagets

ökning.

Norrbottens

läns vägförenings

arbetsutskott.

Kungl. Maj:ts

bcfallningshav

ande i

Norrbottens

län.

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.

Kungl. Maj:ts

befallningshavandc

i

Västerbottens

lön.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 418.

I den 11 december 1917 avgivet yttrande anförde väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

huvudsakligen följande.

Det vore ett känt faktum, att alla kostnader undan för undan stegrats, och

detta även under hösten 1917, så att de i december 1917 kunde beräknas uppgå

till 70 ä 90 % utöver de, som gällde år 1914, samt till 50 ä 70 % utöver de, som

gällde vid slutet av 1915 och början av 1916. Då kostnadsförslagen för de enklare

vägar, som hittills erhållit anslag, i genomsnitt vore beräknade efter de priser,

som rådde vid sistnämda tid, påkallades för bevarande av anslagets effektivitet

en höjning av 50 ä 70 %. Erfarenheten under det gångna året hade dock visat,

att ett flertal vägarbeten i översta Norrland avsaktat,eller icke igångsatts på grund

av de höga arbetskostnaderna och den knappa tillgången på arbetare, vilket åter

verkade reducerande på anslagsbehovet.

På grund av anförda förhållanden hade styrelsen därför tills vidare ställt

sig i viss mån avvaktande i fråga om höjningen av anslaget till enklare vägar.

Dock ville styrelsen ingalunda motsätta sig en sådan höjning, utan funne den

tvärtom fördelaktig, varför styrelsen också ansåge sig kunna tillstyrka densamma.

Emellertid borde en dylik höjning avse icke blott Norrbottens, utan även Västerbottens

och Jämtlands län, samt till en början lämpligen begränsas till 50 %,

varför styrelsen hemställde, att anslaget till enklare vägar för år 1919 måtte,

därest det höjdes, utgå med inalles 750,000 kronor för nämnda tre län.

Vidare hava Kungl. Maj:ts befallningshavande i Västerbottens och

Jämtlands län avgivit yttrande över ifrågavarande framställning från

Norrbottens läns vägförenings arbetsutskott.

Kungl. Maj:ts befallningshavande i Västerbottens län yttrar huvudsakligen

följande:

De nu utgående anslagen till vanliga och enklare vägar vore alltjämt alldeles

otillräckliga. Förteckningar, som av Kungl. Maj:ts befallningshavande uppgjorts

över vägärenden, vilka under senare åren handlagts hos länsstyrelsen, utvisade,

att sammanlagda kostnadssumman för vägar av enklare typ, om vilkas

utförande beslut redan fattats, men till vilka statsanslag ännu ej kunnat beredas,

uppginge till 250,000 kronor. Den beräknade kostnadssumman för sådana vägar

— såväl vanliga som enklare — beträffande vilka plan med kostnadsförslag upprättats,

men vilkas byggande ännu ej beslutats, torde approximativt kunna beräknas

till minst 4,000,000 kronor, vartill komme ett flertal ansökningar om statsbidrag

till vägbyggnader, om vilkas undersökning beslut ännu ej fattats. En del

av nyss angivna kostnader torde i verkligheten vara avsevärt för låga, beroende

därpå, att kostnadsförslagen upprättats för flera år sedan och således icke vore

grundade på nu gällande arbets- och materialpris. Dessa hade under senare åren

stigit högst avsevärt, vilket medfört, att vägbyggnadsarbetena inom länet så gott

som avstannat. Då emellertid kostnaderna icke kunde beräknas komma att under

den närmare framtiden väsentligt nedgå, men angelägenheten av att om möjligt

åter få igång vägbyggnadsarbetena i ett län som Yästerbottens vore uppenbar,

måste det vara önskvärt att utfinna åtgärder, som kunde medföra ett återupptagande

av dessa arbeten, så vitt möjligt i större utsträckning än hittills. I

s. 41 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 418.

41

län.

framstå rummet måste därvid ifrågasättas väsentligt ökade anslag från statsmakterna.

4 lera av länets kommuner, som vore i största behov av framkomliga

vagar, vore sa tyngda av skattebördor, att man nödvändigtvis måste uppgiva

kravet pa att de ensamma skulle bära de ökade kostnader, som på grund av

In istidens tryck eller av annan anledning uppstått för de ifrågasatta byggnadsföretagens

utförande. Slutligen hemställer Kungl. Maj:ts befallningshavande i avseende

a vanliga och enklare vagar, att Kung], Maj:t täcktes hos riksdagen utdika

sådan ökning av nu utgående anslag till vägbyggnader, att erforderliga

medel kunde stallas till förfogande för Västerbottens län dels för den ökning av

ledan meddelade statsbidrag for ännu icke utförda väganläggningar, som kunde

föranledas av efter vederbörande kostnadsförslags uppgörande stegrade material1

li arl?etskostnader och dels för sådana av Kungl. Maj.ts befallningshavande

beslutade vagbyggnader, for vilka statsbidrag ännu icke erhållits. 8

Kungl. .Maj.ts befallningshavande i Jämtlands län instämmer i sitt Kungi. Maj.ts

utlåtande på det livligaste i väg- och vattenbyggnadsstyrelsens ovan befalhn"<Js;

framställning om höjning av anslaget till enklare vägar med JaSiands

io(),000 till 750,000 kronor samt anför vidare.

Uti den skrivelse av den 20 november 1913, varmed Kungl. Maj:ts befallningsiiavande

till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen insände den plan till förevarande

anslags användning inom lanet, som i anledning av anslagets beviljande först

upprattades, beräknades byggnadskostnaden för de vägar, som då ansetts böra

ingå i planen approximativt till högst 2,061,000 och lägst 1,966,000 kronor, beleende

pa valet av olika alternativa linjer för vissa av dessa vägar. Efteråt

verkställda undersökningar med hänsyn till förestående byggande av de vägar

som därtill först kommit i fråga, hade emellertid lett till en betvdande höjning

av de vid planens uppgörande antagna kostnaderna, vartill komme den under

de senaste aren mtradda stora ökningen i kostnaden för både materialier och

ai bete. På grund harav torde kostnaden för byggande av de i förenämnda plan

upptagna vagarna numera icke kunna sättas lägre än 3 ä 3 V2 miljoner kronor

IT •( f°Srat| i f°f de /orsta 1 Pknen ingående vägarna, av vilka ännu ingen

»hvit färdig både i den förberedande planen upptagits till 436,000 kronor. Den

kostnadsberäkning, som gjorts vid undersökning för vägarnas byggande, utvisade

däremot eu kostnadssumma av 552,990 kronor, och till följd av de under kristiden

stegrade arbetslönerna och prisen å materialier hade Kungl. Maj:ts befäl Inmana

vande pa vederbörande vagbyggnadsskyldiges begäran nödgats hemställa om

vasenthga höjningar av bidragen till de delar av dessa vägar, som ännu icke vore

jardigbyggda. Aven beträffande dessa vägar, för vilka statsbidrag utginge med

belopp vaxlande från 2/s tl]l 7io »v kostnaden, återstode alltså ännu någon tid

innan statsbidrag till vagarna kunde i sin helhet till fullo utgå. Visserligen hade

f i -n aVi “e 1 <IVJ" omförmiUda plan upptagna vägarna på grund av förändrade

förhållande» aimotts hora byggas med bidrag från det allmänna vägbyggnadsanslagot

och darfor numera ur planen uteslutits, men ännu liera hade tillkommit på

grund av yppade nya behov av samfärdsleder av förevarande enklare slag, vadan

de vagar inom lanet, som numera ansåges böra tillgodoses med ifrågavarande

anslag, icke kunde beraknas att byggas under en sammanlagd kostnad av 31/»

miljoner kronor. 2

Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 sand. 377 haft. (Nr 118.) 0

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Anslag till

enklare

vägar 1

Västernorrlands

län.

Kungl, Maj:ts Nåd. Proposition Nr 418.

Behovet av en förhöjning av anslaget för detta läns del vore därför mycket

trängande, och även med den av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen ifrågasätta

höjningen komme det att dröja eu mycket lång tid, innan den föreliggande planen

för vägbyggnader av detta slag kunde realiseras.

Vidkommande frågan om beviljande av anslag till vägar av enklare

typ jämväl inom Västernorrlands län hemställde landstinget i nämnda

län redan i skrivelse den 13 september 1913 om ett anslag å 100,000

kronor för ifrågavarande ändamål. Kungl. Maj:ts befallningshavande

förklarade i utlåtande häröver den 3 november samma år, att Kungl.

Maj:ts befallningshavande visserligen funnit sig höra understödja landstingets

framställning, då det givetvis måste vara till länets, och dess

innebyggares fromma, att det behov av vägar, som obestridligen förefunnes

inom skilda delar av länet, bleve tillgodosett, men att det å

andra sidan borde framhållas, att det för länet vore av större fördel att

tills vidare koncentrera åtgärderna på att erhålla större, genomgående

eller eljest mera betydelsefulla och för mera avsevärd trafik lämpade

vägar i fullt fargillt skick. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen hemställde

i yttrande den 15 januari 1916, att landstingets ifrågavarande

framställning måtte lämnas utan avseende, och proposition i ärendet blev

ej heller framlagd. Motioner, väckta i riksdagens kamrar vid 1915,

1916 och 1917 års riksdagar blevo även utan resultat.

I skrivelse till statsrådet och chefen för civildepartementet den 17

oktober 1917 hemställde ordföranden i Västernorrlands läns landsting,

att i samband med uppgörande av statsverkspropositionen till 1918 års

riksdag även måtte upptagas äskandet av ett anslag å 100,000 kronor

för ifrågavarande ändamål.

I skrivelsen framhålles, att frågan ånyo varit före vid 1917 års landsting

och då remitterats till landstingets förvaltningsutskott för utredning och förnyad

framställning. Det hade emellertid varit endast i misströstan, att eu direkt lornyad

framställning från landstinget skulle röna samma oförståelse som tidigare

sådana, som föranlett, att förvaltningsutskottet anmodats föranstalta utledning

i saken. Skulle ytterligare ett år gå till anda utan att något gjordes

för dessa hårt betryckta invånare i länet, som saknade möjlighet att på drägligt

sätt komma i förbindelse med de vägar och kommunikationsmedel, som tunnes

skulle detta, utom den missmodighet, som härigenom komme att alstras

bland befolkningen, innebära eu allvarlig fara for att avfolkningen från dessa

orter tilltoge i omfattning. . .. , ■, » ,

Givetvis vore det bättre, om större, mera förstklassiga vagar kunde åstadkommas,

men då detta icke läte sig göra inom eu överskådlig framtid måste det

anses vara eu billig begäran och eu angelägenhet av högsta vikt, att vagar av

enklare typ och beskaffenhet genom det allmännas medverkan snarast möjligt

komme till stånd.

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 418.

I anslutning till nu berörda hemställan från landstingets ordföiande

har landshövdingen i Västernorrlands län C. M. Ström i skrivelse

den 3 november 1917 inkommit med en liknande framställning och

till stöd för densamma yttrat i huvudsak följande.

Vid 1913 års landsting både framlagts en av landstingets vägkommitté

verkställd utredning angående vägstyrelsernas önskemål ifråga om vägbyggnader.

Denna utredning hade upptagit byggnader till en sammanlagd längd av 1,623 041

meter for en beräknad kostnad av 11,822,830 kronor, därav 1,194,900 kronor för

58 väganläggningar av enklare typ.

Vid clen tid, då Kungl. Maj:ts befallningskavandes utlåtande den 3 november

1913 avgivits, både ingen utredning varit tillgänglig angående dessa enklare vägars

betydelse för den allmänna samfärdseln, och de väghållningsskyldige hade då

ännu ej ålagts att utföra något av de 58 företag av enklare typ, som vägkommittén

föreslagit. Vägra önskemål om de enklare vägarna hade ej heller avhörts förut.

Den höjning, som ägt rum av anslaget till allmänna vägar inom länet, hade ej

motsvarat behovet. Det både därför allt mer gjort sig gällande en livlig önskan

att åtminstone genom ett årsanslag till vägar av enklare typ kunna i någon mån

erhålla bidrag till olägenheternas avhjälpande.

Landstinget både vid tre olika tillfällen utan meningsskiljaktighet uttalat

sig för utverkande av statsanslag till dessa enklare vägtyper, och samtliga länets

riksdagsmän i bägge kamrarna hade motionerat därom vid 1917 års riksdag.

Denna inom länet rådande mening syntes vara värd allt understöd. Det syntes

ej oskäligt, att, då anslagen till vägar av vanlig typ icke torde kunna vara att

förvänta till något så när erforderliga belopp, Västernorrlands län förunnades

lika förmåner i förevarande hänseende som de tre andra norrländska länen.

De enklare vägarna i Norrbottens och Västerbottens län hade visserligen

delvis till uppgift att åstadkomma, förbindelseleder mellan de efter älvdalarna, i

allmänhet från väster till öster, gående större vägarna, men Västernorrlands län

kunde i fråga om behovet av enklare vägar mångenstädes anses fullt jämförligt

med Jämtland.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen anför i utlåtande den 1 december

1917 huvudsakligen följande.

Vad vägbyggnaderna i Västernorrlands län anginge, vore det först att märka,

att sedan flera år tillbaka endast de två nordligaste länen kommit i åtnjutande

av större statsbidrag till vägbyggnader än Västernorrlands län, som alltså på

intet sätt kunde sägas Lava fatt sta tillbaka för övriga län. Emellertid vore det

påtagligt, att för byggnad av vanliga vägar för den närmaste framtiden ej kunde

paraknas i stort sett större stegringar än ungefär i förhållande till dels den

höjning av vägbyggnadsfondcn, som kunde av riksdagen varda beviljad, och dels

anslagskraven för de företag inom länet, för vilka vederbörliga handlingar angående

statsbidrags erhållande inkommit till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.

I detta, senare avseende rådde just för Västernorrlands län ett synnerligen ogynnsamt

förhållande mellan de vägar, till vilkas utförande framställningar om anslag

funnes hus styrelsen inneliggande, och de vägar, beträffande vilka Kungl. Maj:ts

befallningsha\ande meddelat utslag, men till vilka statsbidrag ännu ej blivit sökt.

Landshövdingen

i Västernorrlands

län.

Väg- och

vatlcnhyggnadsstgr

elsen.

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 418.

Av en utredning, som styrelsen låtit verkställa, framginge, att mot eu beräknad

anläggningskostnad för de senare av icke mindre 4,270,235 kronor svarade en

anläggningskostnad av endast 1,708,860 kronor för de i styrelsen inneliggande

s. k. vilande planerna, d. v. s. sådana arbetsplaner, för vilkas genomförande möjlighet

till anslags meddelande avvaktades.

Utom dessa vanliga vägar vore det emellertid tydligt, att även vägar

enklare tvp hade en viktig uppgift att fylla också i Västernorrlands län, även

om fullt fog funnits att, som hittills skett, avstyrka anslag för sådana vägar, och

detta särskilt på grund av kristidsförhållandena. För styrelsen syntes det även

vara av betydelse, att först nu någon bestämd erfarenhet börjat förefinnas med

avseende på dessa vägar inom de tre län, där behovet vore mest trängande och för

vilka frågan därför måste ordnas först. Avslutandet av vägkommissionens arbeten

och åtgärder med anledning därav syntes däremot icke alls höra inverka på denna

fråga, som borde ordnas utan ett i sådant fall oundvikligt dröjsmål på flera år.

Den av vägkommissionen föreslagna lösningen av flera viktiga frågor vore nämligen

sådan, att den på intet sätt kunde tänkas komma att av Kungl. Maj:t och

riksdagen antagas, och vidare funnes ingen orsak att befara, att ett beviljande

av anslag till enklare vägar inom ännu ett eller flera län skulle på menligt sätt

kunna inverka på formen eller effektiviteten av eu blivande omorganisation av
landets

vägväsen. 0

En av "Vasternorrlands läns landsting planerad närmare utredning angående

behovet av enklare vägar inom länet syntes icke väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

erforderlig för konstaterande av själva gagnet för länet av dylika vägar, men vore

tydligen nödvändig för ett närmare bedömande av behovets storlek. Då emellertid,

som ovan antytts, erfarenheten från de tre län, för vilka anslag till enklare

vägar utginge, visade, att en ökning av anslaget för dem torde bliva erforderlig,

borde man därav kunna sluta, att med det numera starkt reducerade penningvärdet

ett belopp av 100,000 kronor per år skulle finna full användning i Väster
norrlands

län. .

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen hade visserligen avsett att törst etter eu

fortsatt utredning framkomma med förslag till höjning av fonden för anläggning

av s. k. vägar av enklare typ, men hade dock intet att erinra mot att redan nu

medel bleve anslagna även ‘för tillgodoseende av behovet därutinnan inom Västernorrlands

län.

Kungl. Slutligen har Kungl. Maj:ts befallningshavande i Västernorrlands

befallnings. ]^rj i gin skrivelse den 17 januari 1918 huvudsakligen anfört följande.

havande i

Västcmorr- j föreuämnda utlåtande den 3 november 1913 hade Kungl. Maj:ts befallnings
lands

län. havande tillstyrkt framställning från länets landsting, däri bland annat begärdes

ett extra anslag av 100,000 kronor för anläggning av vägar inom länet av enklare

typ och beskaffenhet under de villkor, Kungl. Maj:t kunde finna lämpligt föreskriva.

Kungl. Maj:ts befallningshavande, som icke hade anledning frångå sin

då fattade ståndpunkt, hemställde därför, att anslag måtte beviljas för år 1919

för anläggning av enklare vägar jämväl inom Västernorrlands län.

För bedömande av anslagsbehovet ville Kungl. Maj:ts befallningshavande

till en början erinra om sitt i utlåtandet den 3 november 1913 gjorda uttalande,

hurusom det för länets vidkommande vore av större fördel att i första hand erhålla

större, genomgående eller eljest mera betydelsefulla och för avsevärdare

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

Kung}. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 418.

trafik beräknade vägar i fullt farbart skick. För sådana nya vägars anläggning

°,cl‘ tor aldra vägars omläggning erfordrades redan då bidrag av statsmedel till

sa betydande belopp, att utsikter icke ansetts föreligga, att behovet av statsbidrag

tor dessa företag kunde inom närmaste tiden tillgodoses. Såsom förhållandena

sedan dess utvecklat sig inom länet, vore det icke heller nu mindre angeläget, att

erforderligt statsanslag bereddes åt väg- och broföretag, som vore avsedda för

förbindelser mellan för samfärdseln viktigare orter.

•n ^ Vi''"" 0<dl vattenbyggnadsstyrelsen funnes inneliggande arbetsplaner för

vilkas genomförande avvaktades möjlighet till statsanslags meddelande, med eu

beraknad anläggningskostnad av 1,708,860 kronor, och genom utslag, som vunnit

,8^ kraft, hade Kung!. Maj:ts befallningshavande ålagt vederbörande väghållnings1

Afl aitt utförl ™g-och brobyggnadsföretag för eu beräknad kostnad av

1,661,600 kronor, for vilka arbetens utförande statsbidrag ännu icke sökts, men

inom näimaste tiden torde komma att begäras. Väg- och brobyggnader med en

beraknad anläggningskostnad av tillhopa 505,700 kronor hade föreskrivits till utförande

genom utslag, som, så vitt känt vore, ännu den 18 januari 1918 icke

tagit åt sig laga kraft. Arbetsplaner för väg- och brobyggnader med eu beräknad

kostnad av sammanlagt 2,981,300 kronor funnes upprättade, om vilka företags

utförande frågor vore anhängiga och beroende på utredning. Slutligen vore

pa undersokmngsförrättares utredning beroende åtskilliga företag, för vilka kostnaderna

approximativt beräknats till 1,544,516 kronor. Sammanlagda beräknade

kostnaden för dessa foretag utgjorde sålunda 8,401,976 kronor, vadan allenast för

dessa företags utförande enligt gällande bestämmelser erfordrades ett statsanslag

av 5,601,310 kronor. Härförutom tillkomme statsanslag för företag, vilka

till någon del erhållit statsbidrag och sålunda redan nu vore under byggnad,

o Y1^a ytterligare statsbidrag erfordrades. Dessutom borde framhållas

att frågor om vissa valundersökningar dels redan vore väckta och på utredning

beroende, dels ock alltid vore att tid efter annan emotse.

Aid företagen granskning av hittills upprättade förslag hade Kund. Maj:ts belallmngshavande

i likhet med vederbörande undersökningsförrättare kommit till

den bestamda uppfattning, att, med hänsyn till den påräknade trafikens fordringar

och vagnatets rationella utbyggnad, samtliga de föreslagna vägarna, möjligen med

undantag för något mindre foretag, borde utbyggas i enlighet med de "bestämmelser

som för vanliga vagar for närvarande vore i allmänhet gällande.

l)et nu ifrågasätta anslaget till enklare vägar skulle sålunda icke kunna

annat au i obetydligaste utsträckning förminska behovet av anslag från allmänna

vagbyggnadsanslaget och allmänna brobyggnadsanslaget, från vilka sålunda bidrag

till avsevarda belopp fortfarande komme att erfordras, och följaktligen icke heller

kunna tagas i anspråk för utförande av redan undersökta och planlagda företa»1.

... - V ,.de..A6retaV’ som vore beroende på utredningar av vederbörande undersokmngsfon-utfaa-e,

borde däremot eu del kunna utföras med mindre anspråk pa

trafikformaga an som i allmänhet ställdes på vanliga vägar. Särskilt gällde detta

tva vågformig inom Anundsjö vidsträckta, men glest bebyggda socken. Vid bedömande,

huruvida ett ifrågasatt yägföretag borde utföras enligt enklare typ eller

icke, finge dock, enligt Kuugl. Maj:ts befallningshavandes uppfattning, hänsyn icke

tagas allenast till de önskemål, som av vederbörande ortsinvånare framställdes

ocli som kunde vara fotade, icke sä mycket på framsynta beräkningar, utan på

den lokalegoistiska synpunkten att få vägföretaget fortast möjligt utfört utan

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Sakkunniga.

Kung!. Mdj. ts Nåd. Proposition Nr 418.

även, och fastmera, till det allmännas intresse, helst kostnaderna för ''ägbyggnaderna

till övervägande del ankomm e på statsverket. , ,, ,

Fordringar på vägar och broar, som skulle ingå i det allmänna vägnätet,

finge icke sättas för låga. Det borde icke förbises, att de allmänna vägarna

icke byggdes allenast med hänsyn till den trafik, de omedelbart efter utförandet

hade att upptaga och förmedla, utan, såsom sedda föi en längre

framtid, måste beräknas motsvara de trafikanspråk, som framdeles efter påiaknad

utveckling av orten och dess förhållanden kunde förväntas. Det vore icke heller

överensstämmande med en sund vägpolitik att utföra en eller annan väg något

enklare och följaktligen hastigare än eljest plägade ske, med utsikt att, sedan

eu väg av dylik beskaffenhet med dess ofördelaktiga lutningsforhållanden och pa

den grund reducerade trafikförmåga väl tagits i bruk, anspråk inom kolt fiamställdes

på vägens omläggning för borttagande av besvärande backar.

Efter att hava framhållit önskvärdheten av att en periodisk byggnadsplan

för vägnätets utveckling koinme till stånd samt, på sätt i det föregående

återgivits, uttalat sig för statsbidrag till vissa vägar av enskild natur, anför Kungl.

Maj:ts befallningshavande, att i fråga om de vägar, som skulle anses tillhora

det allmänna vägväsendet, men ansetts kunna utföras efter enklare typ eller etter

enahanda grunder, som nu vore gällande beträffande enklare vagar i Norrbottens,

Västerbottens och Jämtlands län, vore Kungl. Maj :ts befallningshavande icke

i stånd att ens approximativt uppgiva erforderligt kostnadsbelopp. Vid sadant

förhållande och för den händelse det nu ifrågasatta anslaget skulle anlitas för

anläggning allenast av allmänna vägar, saknade Kungl. Maj:ts befallningshavande

anledning att för det närvarande såsom erforderligt for lanet beräkna

annat belopp än vad i ärendet förut begärts eller 100,000 kronor.

De sakkunniga anföra, hurusom av den föreliggande utredningen

otvivelaktigt framgång^, att det förefunnes ett mycket stort behov av

s. k. enklare vägar icke blott i de län, där redan nu anslag utginge

till dylika vägar, nämligen Norrbottens, Västerbottens och Jämtlands län,

utan även i Västernorrlands län. Sakkunniga hava därför icke funnit

nödigt att ingå på en ytterligare motivering av detta behov utan endast

hänvisat till vad härutinnan redan blivit anfört.

I fråga om anslagsbehovet och därmed sammanhängande frågor

anföra sakkunniga följande:

»Av det faktum, att det sedan 1014 utgående anslaget till enklare vägar,

utom i vad gäller Norrbottens län, först under sista året helt tagits i anspråk,

vill det måhända förefalla, som om någon ökning av detsamma ej vore direkt av

behovet påkallad. Anledningen härtill är emellertid den, att arbetsplaner för

dylika vägar i regel först under de allra senaste åren hunnit utarbetas och vederbörligen

"handläggas, vadan dels ansökningar om bidrag från detta anslag i de

flesta fall ännu ej hunnit inkomma och dels anslagen för de tva forsta aren

huvudsakligen först under år 1916 kunnat fördelas, vilket visar eu tillströmning

av ansökningar under de senaste åren, motsvarande ungefär dubbelt sa störa

anslag som de tillgängliga. Sedan förstnämnda hinder i och med upprättandet

s. 47 Kontrollera mot PDF

47

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 418.

av arbetsplaner småningom bortfallit, hava ansökningar i nyss nämnd och alltjämt

ökad omfattning ingivits till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, och det alltjämt

stegrade krav på anslag till enklare vägar, som synes vara att förvänta, torde

mer än väl motivera den höjning av anslaget, som sakkunniga här nedan föreslå,

höjning, som även den inom kort torde visa sig alldeles otillräcklig. Härvid

må särskilt erinras om utfartsvägarna till stationer vid inlandsbanan och Härbanorna.

I Norrbottens län hade, i motsats till vad fallet varit i de båda övriga länen,

redan i förväg arbetsplaner upprättats, och där kunde också anslaget avsevärt

tidigare tillgodogöras. Till enklare vägar i detta län finnas för närvarande

hos väg- och vattenbyggnadsstyrelsen inneliggande ansökningar om statsbidrag

till belopp, som vid ingången av år 1918 uppgingo till 400,000 krono]-, det vill

saga dubbelt så mycket som i de båda andra länen. För Norrbottens läns vidkommande

föreligger alltså en stor skillnad mellan behov av och tillgång på

anslagsmedel. Dock vilja sakkunniga framhålla önskvärdheten av att en viss

sådan skillnad, motsvarande ett års anslag eller så, förefinnes, enär möjlighet

härigenom vinnes att mera rättvist och jämnt reglera anslagstilldelningen, så att

det viktigaste behovet under alla förhållanden i första hand blir tillgodosett.

En annan viktig omständighet, som också innebär en anledning att öka anslaget

till de enklare vägarna, må även anföras. I avsikt att fortare erhålla statsbidrag

hava en del vägdistrikt låtit omarbeta förut upprättade kostnadsförslag

för vanliga vägar till att, där vägar av enklare typ befinnas tillräckliga, avse sådana

vägar. Om nu anslaget till sistnämnda vägar bleve avsevärt höjt, skulle

detta innebära, att dylik omarbetning av äldre kostnadsförslag kunde ske i ökad

grad, till största fromma såväl för det hårt överbelastade anslaget till vanliga

vägar som för vägbehovets tillgodoseende över huvud taget.

Beträffande anslagets storlek hava sakkunniga funnit erforderligt föreslå en

ökning till 1,100,000 kronor. Såsom skäl för denna höjning vilja sakkunniga

framhålla dels det betydligt ökade antal ansökningar om statsbidrag, som förväntas

inkomma på grund av de många arbetsplaner, vilka för närvarande äro

under utarbetande, dels de nu rådande abnormt höga arbets- och materialpriserna

och dels tillkomsten av Västernorrlands län bland de län, till vilka detta anslag

skulle utgå.

Vid anslagets fördelning mellan länen hava Norrbottens och Västerbottens

lki'' hittills erhållit 200,000 kronor vartdera och Jämtlands län 100,000 kronor.

Vad angår behovet av enklare vägar i Västernorrlands län, torde det få anses

svårt att direkt beräkna, huru stort detsamma till en början bör skattas. Så

mycket torde emellertid vara tydligt, att anslagsbehovet i detta län får anses

åtskilligt mindre än i de övriga länen. Då härtill kommer, att klokheten torde

bjuda att icke forcera utvecklingen utan först, sedan erforderlig praktisk erfarenhet

vunnits angående de enkla vägarnas lämplighet och nytta för länet ifråga,

fortsätta på den en gång inslagna vägen, så hava sakkunniga ansett det vara

riktigt att för närvarande icke föreslå högre statsbidrag till detta län än som till

eu början tillerkändes Jämtlands län eller 100,000 kronor. Med hänsyn vidare

därtill, att ännu intet behov synes föreligga att ändra proportionen mellan andelarna

av anslaget för de övriga länen, synes fördelningen böra ske så, att 400,000

kronor beräknas för vartdera av Norrbottens och Västerbottens län samt 200,(XX)

kronor för Jämtlands län.»

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Departe
mentschefen
-

Kung1. Maj:ts Nåd Proposition Nr 418.

De sakkunniga erinra slutligen om, att motioner blivit väckta i

riksdagen med hemställan om statsbidrag lör anläggning av vägar

av enklare typ även inom andra län, särskilt Värmlands län. Sakkunniga

anse/ att vägar av enklare typ kunna vara synnerligen påkallade

såväl i Värmlands, Kopparbergs och Gävleborgs län som ock i

glest befolkade, skogrika trakter av Västmanland och Småland, men

finna det lämpligt att först så småningom i mån av vunnen erfarenhet

utsträcka deras användning till övriga delar av landet och att nu

begränsa sig till deras införande i Västernorrlands län.

I anslutning härtill hava de sakkunniga hemställt, att Kungl.

Maj:t måtte föreslå riksdagen att till anläggande av enklare vägar inom

de fyra nordligaste länen å extra stat för år 1919 anvisa ett belopp

av 1,100,000 kronor.

Eu förhöjning av det nu utgående anslaget till enklare vägar synes

påkallad redan med hänsyn till de stegrade arbets- och materialpriserna.

Dessa hava nämligen medfört, att om anslaget skulle utgå med oförändrat

belopp, detsamma ej skulle på långt när förslå till utförande av

väganläggningar i samma omfattning som förut. Härtill komma emellertid

de ökade anspråk på bidrag från anslaget, som, enligt vad de

sakkunnigas utredning giver vid handen, äro att inom den närmaste

tiden förvänta.

Emellertid finner jag mig, med hänsyn till de stora krav, som ställas

på statskassan, ej minst för vägväsendets räkning, pell då avsevärda

anslag för nya vägtyper, ödebygds- och utfartsvägar, nu ifrågasättas, nödsakad

föreslå en nedsättning av det av sakkunniga till enklare vägar förordade

anslagsbeloppet till det i statsverkspropositionen beräknade eller

till 750,000 kronor. I viss mån inverkar också förslaget om ödebygdsoch

utfartsvägar till nedsättning av behovet av anslag till enklare vägar.

Av nämnda belopp, 750,000 kronor, skulle då lämpligen falla på

vart och ett av Norrbottens och Västerbottens län 275,000 kronor, på

Jämtlands län 125,000 kronor och på Västernorrlands län 75,000 kronor.

Vad myndigheterna anfört synes mig nämligen giva vid handen,

att jämväl för Västernorrlands län ett anslag till enklare vägar skulle

vara av betydande gagn. Vissa delar av detta län torde i ifrågavarande

avseende vara fullt jämförliga med de övriga nordligaste länen.

Beträffande villkor och bestämmelser för åtnjutande av bidrag från

anslaget torde för Västernorrlands län böra gälla samma regler som i

fråga om de tre nordligaste länen.

s. 49 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 418.

49

Vid bifall till vad sålunda föreslagits skulle anslaget för enklare

vägar för år 1919 således bestämmas till 750,000 kronor.

Lika med de sakkunniga håller jag före, att även i andra delar

av landet, där bristen på vägar, befolkningens fåtalighet och vägdistriktens

mindre ekonomiska bärkraft kräva snara åtgärder till vägkommunikationernas

förbättrande, anslag till utförande av enklare vägar

skulle kunna ifrågasättas. Sådana trakter finnas som bekant icke blott

i Norrland, utan även i stora delar av Värmland, Dalarna, Västmanland

och Småland. Då emellertid behovet av dylika vägar onekligen måste

anses störst i de nordliga delarna av landet, torde för närvarande och

utan att ytterligare utredning ägt rum ej böra ifrågakomma att i detta

hänseende gå längre än vad de sakkunniga föreslagit.

För erhållande av bidrag från det nu ifrågasatta anslaget torde i

huvudsak böra gälla de villkor och bestämmelser, som återfinnas i förenämnda

kungörelser den 14 november 1913 och den 29 oktober 1915.

I anledning av det föreliggande förslaget om anslag till ödebygdsvägar

och utfartsvägar torde dock vissa jämkningar i stadgandena i förutnämnda

kungörelser böra vidtagas. Sålunda torde den i mom. 15 förekommande

bestämmelsen, att anslaget till enklare vägar får tagas i anspråk

även för ödebygdsvägar i lappmarken böra utgå. Vidare torde

böra angivas, att ifrågavarande anslag i vissa fall må kunna användas

för ombyggnad eller förbättring av ödebygdsvägar och utfartsvägar

till enklare vägar.

III. De allmänna väg- och brobyggnadsanslagen.

Till bidrag för anläggning av nya samt förbättring eller omläggning

av backiga eller eljest mindre goda vägar har riksdagen sedan längre tid

tillbaka årligen på extra stat beviljat anslag till belopp, som tid efter

annan ökats, senast nästlidet år med 1,000,000 kronor, så att anslaget

för år 1918 utgör 3,500,000 kronor.

Till understödjande av brobyggnader och, företrädesvis mindre, hamnbyggnader

samt upprensning av dar och farleder har anslag anvisats sedan

år 1894. Nämnda anslag utgick från början med 150,000 kronor och

har sedan, tid efter annan, förhöjts, senast av 1917 års riksdag med

150,000 kronor, så att det för år 1918 utgår med 750,000 kronor.

Allmänna villkor och bestämmelser för delaktighet i nämnda bägge

anslag äro upptagna i riksdagens skrivelser den 31 maj 1907, don 27

Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 saml. 377 haft. (Nr 418.) 7

s. 50 Kontrollera mot PDF

Väg- och

vattenbygg

nadsstyrelsen.

Allmänna

vägbyggnads
anslaget.

50 Kung!,. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 418.

februari 1914 och den 28 maj 1915 samt i anledning därav utfärdade

kungörelser den 27 juni 1914 och den 29 oktober 1915.

I sin skrivelse den 1 september 1917 har väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

hemställt, att anslagen för nu ifrågavarande ändamål

måtte för år 1919 bestämmas till 5,000,000, respektive 1^000,000 kronor.

Enligt vad förut omnämts, blevo anslagen i statsverkspropositionen

beräknade till 4,500,000, respektive 900,000 kronor.

Beträffande anslaget för anläggning av nya samt förbättring eller

omläggning av backiga eller eljest mindre goda vägar, i korthet ofta

benämnt allmänna vägbyggnadsanslaget, anför styrelsen i nämnda skrivelse

följande:

»Såsom styrelsen i skrivelse den 20 oktober 1916 anförde, motsvarar det

för år 1918 anvisade beloppet, 3,500,000 kronor, på långt när icke det verkliga

behovet, fastän styrelsen med hänsyn till den sparsamhet, som med hänsyn till

den rådande kristiden påkallades och även särskilt anbefallts, då ansåg sig nödsakad

stanna vid nämnda summa. Som emellertid förhållandena ännu icke förändrats

och ej heller behovet förminskats, utan ytterligare stegrats, finner sig

styrelsen ej längre kunna uppskjuta framställningen om en mera effektiv ökning

av ifrågavarande anslag. Till belysande av huru stort behovet verkligen är, torde

till en början böra meddelas följande sammanställning över i styrelsen vilande

ansökningar om statsbidrag från anslaget till vägbyggnader:

Vid ingången av året

Inne-

liggande

förslag,

Beräknad

kostnad.

Erforderligt

anslag.

Tillgängligt

anslag.

Brist

i anslag.

antal.

Kronor.

Kronor.

Kronor.

Kronor.

1906...........................

120

6,935,654

4,623,769

1,000,000

3,623,769

1907...........................

213

10,994,033

7,419,883

1,000,000

6,419,883

1908...........................

230

11,372,360

7,617,183

1,250,000

6,367,183

1909.........................

249

11,287,870

7,535,515

1,250,000

6,285,515

1910...........................

281

12,208,848

8,131,715

1,250,000

6,881,715

1911...........................

300

12,961,523

8,648,100

1,250,000

7,398,100

1912...........................

235

14,958,750

9,972,500

1,750,000

8,222,500

1913...........................

243

16,413,000

10,942,000

1,750,000

9,192,000

1914...........................

270

17.195,763

11,463,800

1,750,000

9,713,800

1915.........................

308

19,724,317

13,145,851

2,500,000

10,645,851

1916...........................

374

22,404,118

14,936,078

2,500,000

12,436,078

1917...........................

378

23,059,536

15,373,024

2,500,000

12,873,024

s. 51 Kontrollera mot PDF

51

Ktmgl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 418.

De här angivna erforderliga anslagsbeloppen äro beräknade på grund av de

till arbetsplanerna hörande kostnadsförslagen, och då dessa i allmänhet ej omräknas

med för tillfället rådande arbets- och materialpris förrän omedelbart före

avgivandet av förslag till ifrågavarande anslags fördelning, torde det ovan angivna

erforderliga anslaget för år 1917 15,373,024 kronor kunna beräknas i verkligen

motsvara avsevärt över 20,000,000 kronor. Härav följer också, att den

årliga ökningen av anslagsbehovet i verkligheten är avsevärt större, än vad av

ovanstående sammanställning direkt framgår.

Då det för varje år tillgängliga anslaget icke blott bör motsvara den årliga

tillströmningen av nya ansökningar om statsbidrag till vägbyggnader, utan även

bör möjliggöra en fortgående minskning av bristen i disponibla anslagsmedel,

finner styrelsen det vara erforderligt, att det årliga anslaget nu liöjes till minst

5,000,000 kronor.»

Beträffande anslaget till understödjande av brobyggnader och, företrädesvis

mindre, hamnbyggnader samt upprensning av åar och farleder,

eller det s. k. allmänna brobyggnadsanslaget, anförde styrelsen den 1

september 1917:

»Huru förhållandet mellan tillgängliga och erforderliga anslag ställt sig

under de senare åren, framgår av nedanstående sammanställning över i styrelsen

vilande ansökningar om statsbidrag från anslaget till bro- och hamnbyggnader.

Vid ingången av året

Inne-

liggande

förslag.,

antal.

Beräknad

kostnad.

Kronor.

Erforderligt

anslag.

Kronor.

Tillgängligt

anslag.

Kronor.

Brist

i anslag.

Kronor.

1906..........................

35

2,004,163

_

1,366,283

400,000

966,283

1907...........................

49

2,249,228

—

1,529,583

400,000

1,129,583

1908...........................

57

2,579,094

—

1,747,783

400,000

1,347,783

1909...........................

75

2,856,824

—

1,906,183

400,000

1,506,183

1910...........................

71

3,164,526

—

2,107,983

400,000

1,707,983

1911...........................

80

3,532,086

-

2,352,983

400,000

1,952,983

1912...........................

66

4,723,038

—

3,148,692

500,000

2,648,692

1913...........................

54

4,365,876

49

2,910,584

500,000

2,410,584

1914...........................

73

4,761,238

77

3,174,159

600,000

2,574,159

1915...........................

72

4,628,076

37

3,081,050

600,000

2,481,050

1916...........................

78

4,556,385

38

3,037,590

600,000

2,437,590

1917...........................

72

4,184,305

38

2,789,537

600,000

2,189,537

Denna tabell visar för de senare åren visserligen någon nedgång i det erforderliga

anslaget, vilket dock torde bero på en av kriget framkallad svag stagnation,

men, såsom styrelsen i förenämnda framställning den 20 oktober 1916

sade sig kunna beräkna, har tillströmningen av ansökningar visat en stark steg
-

Allmänna

brobyggnads
anslaget.

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Sakkunniga.

Sakkunnigas

hemställan.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 418.

ring, i det att under år 1917 till tiden för styrelsens skrivelse inkommit ansökningar

för företag med en beräknad anläggningskostnad av mellan 1.5 och 2

millioner kronor. Slutligen torde böra framhållas, hurusom de beräknade kostnaderna

numera alltid måste avsevärt höjas vid den omräkning, som sker i samband

med avgivandet av förslagen till anslags meddelande åt de olika företagen.

Under dessa förhållanden finner styrelsen det vara erforderligt, att det årliga

anslaget höjes till minst 1,000,000 kronor.»

Sakkunniga lämna till en början följande kompletterande uppgifter

för år 1918 angående i väg- och vattenbyggnadsstyrelsen inneliggande

ansökningar om bidrag från allmänna vägbyggnadsanslaget, med beloppen

avrundade till hela tusental.

Vid ingången av år

Antal

inne-

liggande

förslag.

Beräknad

kostnad.

Kronor.

Erforderligt

anslag.

Kronor.

Tillgängligt

anslag.

Kronor.

Brist

i anslag.

Kronor.

1918...........................

419

24,597,000

16,398,000

3,500,000

12,898,000

Här angivna beräknade kostnader, yttra sakkunniga, hänföra sig

till de kostnadsförslag, som tillhöra arbetsplanerna, och då dessa revideras

först kort före bestämmandet av respektive anslag och endast för

därtill ifrågakommande arbeten, motsvaras ovan angivna för år 1918

erforderliga anslag, 16,398,000 kronor, i verkligheten av ett belopp,

som långt överskrider 20 miljoner kronor.

Beträffande allmänna brobyggnadsanslaget, hava de sakkunniga meddelat

följande uppgifter avseende år 1918:

Vid ingången av år

Antal

inne-

liggande

förslag.

Beräknad

kostnad.

Kronor.

Erforderligt

anslag.

Kronor.

Tillgängligt

anslag.

Kronor.

Brist

i anslag.

Kronor.

1918...........................

89

5,676,000

3,784,000

750,000

3,034,000

Sakkunniga framhålla, hurusom, på samma sätt som i fråga om

väganslaget, även i detta fall det erforderliga anslaget, 3,784,000 kronor,

i verkligheten motsvaras av ett högre, säkerligen betydligt över 5

miljoner kronor.

De sakkunniga anföra beträffande båda ifrågavarande anslag, att

anslagsbehovet för varje år växer och för närvarande med all säkerhet

uppgår till sammanlagt mer än 25 miljoner kronor. På samma gång

s. 53 Kontrollera mot PDF

53

Kung1. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 418.

är vägnöden i landet, särskilt i dess norra delar, utomordentligt stor.

Då dessutom prisstegringarna även under de senaste månaderna fortgått,

anse sakkunniga det vara av största behov påkallat, att anslagen

icke bliva nedsatta, utan helst ytterligare förhöjda, så mycket mera

som den närmare framtiden även torde visa arbetsbrist, varunder det

särskilt på grund av de rådande kristidsförhållandena synes tillkomma

staten att i den mån det är möjligt söka bereda arbetstillfällen åt dem,

som därav äro i behov. De sakkunniga hava därför hemställt, att de

allmänna väg- och brobyggnadsanslagen måtte för år 1919 upptagas

till allra lägst 5,000,000 och 1,000,000 kronor.

Oaktat den avsevärda ökning av ifrågavarande två anslag, som

skedde förra året, torde, enligt vad av de sakkunnigas utredning framgår,

ytterligare förhöjning av anslagen vara av trängande behov påkallad.

Ehuru de av sakkunniga föreslagna beloppen i och för sig ingalunda

kunna anses vara för höga, finner jag mig emellertid av statsfinansiella

skäl nödsakad vidhålla vad i statsverkspropositionen beräknats

för nu ifrågavarande behov. Uppenbart är också, att det kraftigare

understöd, som nu ifrågasättes för vägar av enklare typer inom de

nordligaste delarna av landet, i sin tur verkar, att för andra landsdelar

en någon rikligare tilldelning från allmänna vägbyggnadsanslaget kan

äga rum. Nu förevarande anslag skulle således för år 1919 förhöjas,

allmänna vägbyggnadsanslaget med 1,000,000 kronor och brobyggnadsanslaget

med 150,000 kronor och anslagen för år 1919 utgå med

respektive 4,500,000 och 900,000 kronor.

IV. Tilläggsbidrag till statsunderstödda väg- och

brobyggnader.

Enligt gällande, av riksdagen godkända grunder i fråga om åtnjutande

av statsbidrag till väg-, bro- och hamnanläggningar samt upprensning

av åar och farleder bestämmes detta bidrag till viss andel av

den beräknade kostnaden enligt den fastställda arbetsplanen. Denna

andel utgör i allmänhet högst två tredjedelar av nämnda kostnad, dock

att beträdande mindre hamnar samt enklare vägar bidraget i vissa fall

kan utgå med högre belopp, överstiger den verkliga kostnaden den

enligt arbetsplanen beräknade, kan sålunda ytterligare anspråk på statsbidrag

ej framställas, utan får merkostnaden bekostas av intressenterna.

De under senare åren uppkomna våldsamma stegringarna av materialpriserna,

ävensom arbetslönerna, hava haft till följd, att ett väg-, brodier

annat företag, vartill statsanslag utgår till viss del av den beräknade

Departe
mentschefen.

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Sakkunniga.

Kungi. May.ts Nåd. Proposition Nr 418.

kostnaden, under det att återstoden skall bekostas av intressenterna, kan

komma att för sitt utförande drabba dessa synnerligen hårt, då den verkliga

kostnaden under den tid, som åtgår, innan företaget hinner fullbordas,

kan stiga till 50 å 100 % utöver den beräknade. Då prisstegringen

varit synnerligen hastig, är man ej heller hjälpt därmed, att kostnadsberäkningen

revideras i väg- och vattenbyggnadsstyrelsen omedelbart

före avlämnandet av framställningen om statsanslag, ty i regel förlöpa

några år, innan arbetet hinner slutföras. Om t. ex. en dylik revision

utförts under våren eller sommaren 1916, således kort före det, att den

starkaste prisstegringen började göra sig gällande, och arbetet i fråga

erhållit 2/s av den då beräknade kostnaden i statsbidrag samt vidare

fullbordas under åren 1917 och 1918, så torde den verkliga kostnaden

stiga till 60 å 100 % utöver den beräknade. Följden härav blir med

nuvarande bestämmelser, enligt vilka för ett och samma arbete intet

tillägg till statsbidraget kan eller får beviljas, att intressenterna få vidkännas

en kostnad av 93 å 133 % i stället för 33 % av den beräknade

kostnaden eller i runda tal 3 å 4 gånger så mycket, som från början

beräknats. Detta kan givetvis i åtskilliga fall drabba vederbörande

hårdare, än de med en sund hushållning mäkta bära.

Sakkunniga hava till behandling förehaft denna fråga och därvid

uttalat, att det på grund av nu angivna förhållanden syntes påkallat,

att staten trädde hjälpande emellan och särskilt medgåve en skälig eftergift

i nyssnämnda bestämmelse, så att vissa tilläggsbidrag möjliggjordes.

Tydligt vore emellertid, yttra de sakkunniga, att vid eu sådan

omläggning den största försiktighet måste till förekommande av missbruk

iakttagas. För detta ändamål tarvades en säker kontroll av utgifterna

för företaget, varför staten för framtiden borde närmare övervaka

även medelsförvaltningen och räkenskaperna. För redan fullbordade

arbeten eller delar därav finge man inskränka sig till en så detaljerad

granskning som möjligt av för arbetet gjorda utgifter. Sedan

syntes, som om efter särskild prövning i varje fall och med hänsyn

tagen till sådana försvårande omständigheter som den nuvarande kristiden

samt eljest även till intressenternas ekonomiska bärkraft m. m.

dylikt tilläggsbidrag skulle kunna beviljas och detta allra högst till

samma del av stegringen i kostnader — så långt desamma av vägocli

vattenbyggnadsstyrelseu befunnits välgrundade •— som det ursprungliga

anslaget utgjort av den för dess bestämmande fastställda beräknade

byggnadskostnaden.

Beträffande frågan om huru medel lämpligen böra göras tillgängliga

för dessa tilläggsbidrag och huru stora belopp därför kunna erfor
-

s. 55 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 418. 55

dras, yttra de sakkunniga, att, om tilläggs bidragen skulle tagas från

de vanliga anslagen, dessa skulle bliva allt för hårt ansträngda och

missförhållandet mellan tillgängliga och sökta anslag ytterligare ökas.

Och då vidare de erforderliga tilläggsbidragen uppgå till betydande

belopp, finna sakkunniga något sådant icke heller höra sättas i fråga.

För beräknande av de erforderliga beloppen anse sig sakkuniga

lämpligen kunna utgå från de anslagsbelopp, som under sommaren

och hösten 1916 vid de då företagna årsinspektionerna ännu icke förbrukats,

och i fråga om 1917 och 1918 års anslag från därav hittills

anvisade belopp med frånräknande av vad som motsvarar vissa brobyggnader,

för vilka särskilt tillstånd utverkats att utföra arbetena före

anslagens beviljande, samt sedan beräkna vissa procentuella tillägg

därpå, motsvarande den ökning i kostnad, som på då återstående delar

av arbetena skäligen kunna med hittills vunnen erfarenhet av stegringarnas

fluktuationer beräknas. En sammanställning av nämnda resterande

belopp med tillägg giver vid handen följande resultat för de olika

anslagen under skilda år:

Anslag.

Anslagsbelopp,

som ej förbrukats

vid 1916 års in- spektioner, eller

därefter anvisats.

Kronor.

Uppskattat

tillägg

i %■

Ytterligare

erforderligt

anslag.

Kronor.

Allmänna vägbyggnadsanslaget:

För år 1913 .........................................................

64,000

50

32,000

» » 1914 .........................................................

176,000

100

176,000

» » 1915 .........................................................

723,000

80

578,400

» » 1916 .........................................................

1,341,000

70

938,700

» » 1917 .........................................................

2,500,000

60

1,500,000

» » 1918 .........................................................

3,366,700

40

1,346,680

Allmänna bro- och hamnbyggnadsanslaget:

För år 1916 ........................................................

94,000

80

75,200

» » 1917 .........................................................

387,000

70

270,900

» » 1918 .........................................................

398,200

50

199,100

Anslaget för enklare vägar:

För år 1914 .........................................................

310,000

70

217,000

» » 1915 .........................................................

362,000

60

217,200

» - 1916 .........................................................

381,000

50

190,500

» » 1917 .........................................................

500,000

40

200,000

Summa erforderligt tillägg kronor

—

5,941,680

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 418

" Departementschefen.

De sakkunniga finna det sålunda beräknade beloppet, 5,941,680

kronor, icke vara att anse såsom annat än lågt beräknat i och för sig.

Med hänsyn emellertid å ena sidan därtill, att alltid några entreprenadavtal

fullföljts under tiden, att räkenskaperna i en hel del fall ej kunna

tillräckligt starkt motivera ett tillägg — då, på sätt ovan anförts, härutinnan

stora anspråk böra uppställas, särskilt vid en granskning i efterhand

— och att vissa välsituerade vägdistrikt och andra intressenter

torde böra kännas vid mindre dylika ökningar i kostnad, samt å andra

sidan därtill, att framdeles en ny dylik reglering i fall av behov torde

kunna ske, hava de sakkunniga ansett, att för närvarande ett engångsanslag

av 5 miljoner kronor borde anvisas. Detta anslag borde enligt

de sakkunnigas förmenande lämpligen uppföras å 1918 års tilläggsstat.

Bestämmelsen, att statens bidrag till anläggningar av vägar m. m.

skall utgå, ej efter den verkliga, utan efter den i arbetsplanen beräknade

kostnaden, här tillkommit i syfte att underlätta kontrollen

å vederbörande företag och vinna säkerhet för att arbetena utföras på

ett lämpligt och ekonomiskt sätt. Till följd av den ofta ganska långa

tid, som förflyter från arbetsplanens fastställande till dess företaget avslutas,

kan stadgandet i fråga redan under normala förhållanden understundom

föranleda viss obillighet, och förslag hava även vid ett flertal

tillfällen väckts, att statsbidraget måtte bestämmas att utgå efter den

verkliga kostnaden för företaget. Frågan på vad sätt de med avsedda

bestämmelse förknippade olägenheter må kunna för framtiden undanröjas

har även varit föremål för utredning i den s. k. vägkommissionens

betänkande med förslag till lag om allmänna vägar på landet. Att för

närvarande upptaga denna fråga till lösning lärer ej vara möjligt. Detta

torde emellertid böra äga rum med det snaraste.

Beträffande företag, som utförts under den gångna kristiden, har

emellertid regeln, att statsbidraget utgår efter den beräknade kostnaden,

till följd av den våldsamma ökningen av arbets- och materialpriserna

medfört ett sådant oproportionerligt betungande av vederbörande vägintressenter,

att statens mellankomst synes omedelbart påkallad, för att

intressenterna ej skola helt drabbas av den uppkomna merkostnaden.

De sakkunniga hava för sådant ändamål ifrågasatt, att vederbörande

intressenter skulle kunna tilldelas ett tilläggsbidrag av statsmedel med

högst så stor del av den till följd av kristiden uppkomna merkostnaden,

som det ursprungliga statsbidraget utgjort av den beräknade kostnaden.

Då en dylik bestämmelse synes ägnad upprätthålla syftet med

ifrågavarande för statsbidragets erhållande stadgade villkor, synes ej

vara något mot densamma i huvudsak att erinra.

s. 57 Kontrollera mot PDF

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 418.

57

Det är emellertid tydligt, att vid en sådan tillfällig omläggning av

grunderna för statsbidragets utgående stor försiktighet måste iakttagas

till förekommande av missbruk. En noggrann kontroll och granskning

är sålunda för varje fall erforderlig för utrönande av i vad mån merkostnaden

vid ett företags utförande är förorsakad av de under kristiden

uppkomna prisökningarna. I samband härmed må anmärkas, att

enligt följande i vägkommissionens betänkande intagna sammanställning

angående förhållandet mellan beräknad och verklig kostnad för väganläggningar

under åren 1900—1908 vid de under nämnda år verkställda

vägbyggnadsföretag den verkliga kostnaden i allmänhet överskridit

den beräknade.

Vid väganläggningar under åren 1900—1908 inom

Stockholms ...............

.. län hade den verkliga

kostnaden uppgått till 106 procent

av

den beräknade,

Uppsala.....................

» »

» ))

»

»

))

101

))

»

»

»

Södermanlands ...........

» )>

)) »

»

»

))

107

)>

»

»

))

Östergötlands ...........

)) »

» »

))

»

101

»

»

»

»)

Jönköpings..................

» »

» »

»

))

103

»

»

»

»

Kronobergs..................

... » »

)) »

))

»

)>

no

»

»

))

))

Kalmar .....................

... » »

» »

»

»

»

115

,,

»

))

„

Gottlands ..................

» »

)» »

u

»

>»

119

))

»

))

»

Kristianstads...............

» »

» »

»

»

»)

105

)>

»

))

»

Malmöhus ..................

» »

»

M

))

))

no

»

»

»

»

Hallands ...................

.. » »

» ))

»

»

»

103

»

»

»

))

Göteborgs och Bohus ...

. . )) ))

» »

»)

»

»

114

»

»

»

))

Älvsborgs ..................

. . » »

)) »

»

»

»

119

»

»

))

»

Skaraborgs...................

» »

»

»

..

))

104

))

»

))

Värmlands..................

.. » »

» ))

»

»

»

120

,,

»

„

M

Örebro ......................

. . » ))

» »

»

»

»

147

»

»

»

„

Västmanlands.............

» »

)) »

»

J)

,,

112

))

»

))

«

Kopparbergs ...............

» »

» »

»

»

»

117

»

»

))

V

Gävleborgs..................

)) »

» »

»

,,

»

132

»

,,

))

))

Västernorrland s............

» »

» )»

,,

»

»

116

»

»

„

»

Jämtlands ..................

») ))

» >

»

„

)»

112

»

»

„

»

Västerbottens .............

» )>

)) »

»

»

»

109

„

„

»

„

Norrbottens ...............

.. » ..

»

»

„

»

116

,,

„

„

Förestående framställning utvisar, att jämväl under normala förhållanden

den verkliga byggnadskostnaden i regel överstiger den beräknade,

i några län till och med högst väsentligt. Då det nu gäller

att lämna ersättning för den mångdubbelt större skillnaden mellan verkUihang

till riksdagens protokoll 1918. 1 saml. 377 ha fr. (Nr 418.) 8

s. 58 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 4.18.

58

lig och beräknad kostnad, som uppkommit eller uppkommer under kristiden,

finner jag- mig emellertid höra ifrågasätta, att en merkostnad av

intill 10 % överhuvud taget ej bör ersättas samt att, om den av kristiden

föranledda kostnadsökningen överstiger 10 %, tilläggsbidraget må utgå

endast å den överskjutande delen av merkostnaden. En dylik begränsning

torde ock stå i god överensstämmelse med vad de sakkunniga tänkt

sig, då de nämligen i annat sammanhang framhållit, att tilläggsbidrag

borde utgå endast i fall, då den verkliga kostnaden avsevärt överstiger

den beräknade.

Vid bestämmande av tilläggsanslagen torde, såsom de sakkunniga

framhållit, hänsyn böra tagas till vederbörande vägdistrikts ekonomiska

bärkraft.

I övrigt synas svårligen några allmänna bestämmelser kunna meddelas

i fråga om bidragens utdelande, utan lärer detta få göras beroende

på den noggranna prövningen av de olika fallen, varvid tydligen

också kommer i beaktande den omsikt, varmed vägföretaget i fråga

planlagts och utförts. Fördelningen av tilläggsbidragen torde lämpligen

kunna uppdragas åt väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, till vilken myndighet

ansökningar om dessa bidrag synas böra ingivas.

Lika med de sakkunniga anser jag ett särskilt anslag böra för nu

ifrågavarande ändamål uppföras; och synes ej vara något att erinra

mot det av de sakkunniga härutinnan beräknade beloppet, 5,000,000

kronor. Emellertid torde hinder ej möta mot att anslaget ifråga fördelas

på förslagsvis tre år, därvid 1,500,000 kronor lämpligen synas

böra anvisas för ett vart av åren 1918 och 1919.

De sakkunniga hava tänkt sig, att den av dem förordade regeln

om tilläggsbidrag skulle fastställas att gälla jämväl för framtiden och

att för sådant ändamål ändring skulle ske i de nu gällande kungörelserna

beträffande statsbidrag från allmänna väg- och brobyggnadsanslagen

samt anslaget till enklare vägar. Av vad ovan anförts framgår,

att jag för närvarande anser förslaget böra begränsas att avse

de under kristiden uppkomna merkostnaderna, och torde i enlighet härmed

särskild författning om erhållande av bidrag från det nu ifrågavarande

anslaget böra av Kungl. Maj:t utfärdas.

V. Upprättande av flerårsplaner för vägbyggnaderna.

De sakkunniga hava i sitt betänkande upptagit till behandling

frågan om upprättande länsvis av periodiska vägbyggnad splaner.

%

s. 59 Kontrollera mot PDF

Kung1. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 418.

59

Efter att hava redogjort för härutinnan gjorda uttalanden från de

hörda myndigheterna yttra de sakkunniga följande:

»Det torde utan vidare vara klart, att en för hela landet upprättad, för varje

län särskilt utarbetad, periodisk byggnadsplan, som omfattade alla föreslagna

eller önskvärda, allmänna och enskilda vägar, vilka vore i behov av statsunderstöd

för sin tillkomst, skulle vara till ovärderlig nytta för utvecklingen av vägväsendet

i vårt land.

Eu sådan byggnadsplan skulle kunna åstadkommas på följande sätt.

För varje väghållningsdistrikt utser Kung! Maj:ts befallningskavande en vägkommitté,

vari synas böra ingå representanter även för distriktets merao avlägset

liggande delar samt för de norra länen vederbörande revirförvaltare. Åt denna

kommitté skulle uppdragas att till Kungl. Maj:ts befallningshavande inkomma med

förslag till de vägar inom distriktet, som kommittén ansåge böra komma till utförande

under loppet av en viss period, exempelvis 8 år. Efter utgången av

halva perioden, i detta fall således 4 år, uppgöres och insändes till Kungl. Majds

befallningshavande nytt förslag, omfattande nästa 8-årsperiod o. s. v. Dessa

förslag böra innehålla noggranna uppgifter om vägarnas läge samt huruvida de i

varje särskilt fall böra utföras såsom vanlig väg, enklare väg, ödebygdsväg eller

enskild väg med eller utan statsunderstöd. Till planen bör även till förtydligande

av uppgifterna fogas en karta, angivande vägarnas sträckning.

Sedan uppgifterna inkommit till Kungl. Maj ds befallningshavande, upprättas

med biträde av distriktstjänsteman och efter hörande av de tjänstemän och myndigheter,

Kungl. Maj ds befallningshavande prövar nödigt, byggnadsplaner med tillhörande

kartor för en tid motsvarande högst nyssnämnda kortare tidsperiod, således

4 år, varvid utgallras de av ortskommittéerna föreslagna vägar, som Kung! Maj ds

befallningshavande antingen finner icke böra understödjas eller vilkas utförande

anses tåla uppskov. För utrönande härav liksom för bestämmande av vägarnas

klass och ordningsföljd sins emellan låter Kungl. Maj.ts befallningshavande, om så i

vissa fall prövas erforderligt, verkställa besiktningar på platsen eller enkla undersökningar.

Under ovan antagna förutsättning, att byggnadsplanen omfattar en

period av 4 år, torde vara lämpligt att efter 2 års förlopp företaga en revision

för vidtagande av sådana förändringar, som eventuellt visa sig påkallade, samt

komplettera planen för nya 4 år framåt, detta till vinnande av en önskvärd kontinuitet

i serien av 4-årsplaner.

Med. ledning av dessa 4-årsplaner utfärdas därefter förordnande om undersökning

i vanlig ordning för de allmänna vägarna. För utfartsvägarna åter uppgöras

planer enligt lagen om enskilda vägar på landet. Fullföljandet av 4-årsplanerna

övervakas i övrigt av Kungl. Maj:ts befallningshavande.

Det torde böra framhållas, att en dylik byggnadsplan endast avser att angiva

riktlinjerna för vägbyggnadsverksamheten inom länet. Därest förhållandena

så påkalla, bör naturligtvis ändring kunna ske i den en gång uppgjorda

planen. Likaledes bör eu väg, vars utförande brådskar, kunna utföras, ändock

att densamma icke hunnit uppföras i byggnadsplanen eller däri upptagits till utförande

på en senare tidpunkt.

Bland de fördelar, som en dylik plan erbjuder, må särskilt framhållas den

överskådlighet över utbyggandet av länets vägnät, som härigenom uppnås och

som är av särskilt stor vikt i de fyra nordligaste länen på grund av det stora

antal olika vägtyper, som där förekommer. Genom dessa planer blir Kungl. Maj:ts

opaginerad Kontrollera mot PDF

(30

Departe
mentschefen.

Sakkunniga.

Departe
mentschefen.

Departe
mentschefens
hemställan.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 418.

befallningshavande bättre i tillfälle att avgöra, om en föreslagen väg bör utföras

såsom vanlig eller enklare allmän väg, såsom ödebygdsväg eller såsom statsunderstödd

utfartsväg, och således kan också förekommas, att en väg utföres efter lägre

eller högre klass, än med hänsyn till trafikbehov m. m. bör ske.»

Vad de sakkunniga härutinnan anfört synes värt det största beaktande,

och har jag för avsikt att senare underställa denna fråga

Kungl. Maj:ts prövning.

VI. Ändrade villkor för anslag till vägar m. m.

De sakkunniga hava i sitt betänkande slutligen till behandling upptagit

frågan om vissa ändringar i nu gällande villkor och bestämmelser

beträffande bidrag från allmänna väg- och brobyggnadsanslagen samt

anslaget till enklare vägar. De sakkunniga hava, utöver vad förut

redan berörts, föreslagit huvudsakligen dels viss ändring av villkoret, att

för väg- eller brobyggnad erforderlig mark skall kostnadsfritt tillhandahållas

av landsting, kommuner eller enskilda, dels ock att bestämmelsen

om till huru stor del av den beräknade anläggningskostnaden statsanslag

må beviljas ändras därhän, att i vissa fall — oberäknat hamnbyggnader

— större del än två tredjedelar må kunna utgå som statsbidrag.

Önskvärt hade varit, om de sålunda av sakkunniga väckta frågorna

kunnat nu föreläggas riksdagen. Med hänsyn till den långt framskridna

riksdagstiden och då ytterligare utredning i förevarande ämne tilläventyrs

påkallas, torde emellertid med framläggande av eventuellt förslag i

ämnet böra anstå till ett följande år.

De av mig ovan förordade anslagen till vägväsendet överstiga vad

för ändamålet beräknades i statsverkspropositionen med 3,250,000 kronor.

Av denna ökning komma 1,500,000 på 1918 års tilläggsstat och återstoden

på 1919 års stat. För beredande av medel till täckande av

denna ökade utgift kommer, enligt vad jag inhämtat, förslag att framläggas

av chefen för finansdepartementet.

Under åberopande av vad sålunda anförts får jag hemställa, att

Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen

l:o) att till bidrag för anläggning av nya samt

förbättring eller omläggning av backiga eller eljest

s. 61 Kontrollera mot PDF

61

Kung]. Ma j ds Nåd. Proposition Nr 418.

mindre goda vägar på extra stat för år 1919 anvisa

ett reservationsanslag av 4,500,000 kronor;

2:o) att på extra stat för år 1919 ställa till Kungl.

Maj:ts förfogande till understödjande av brobyggnader

och, företrädesvis mindre, hamnbyggnader samt upprensning

av åar och farleder ett reservationsanslag av

900,000 kronor;

3:o) att besluta, att i avseende å de statsbidrag,

som för år 1919 kunna av riksdagen beviljas till väganläggningar

och vägförbättringar samt till bro- och

hamnbyggnader ävensom upprensning av åar och farleder,

skola gälla de allmänna villkor och bestämmelser,

vilka finnas intagna i riksdagens skrivelser den

31 maj 1907, den 27 februari 1914 och den 28 maj

1915;

4:o) att på extra stat för år 1919 anvisa ett

reservationsanslag av 750,000 kronor att i enlighet med

i statsrådsprotokollet angivna grunder användas till anläggande

av enklare vägar i Norrbottens, Västerbottens,

Jämtlands och Västernorrlands län;

5:o) att på extra stat för år 1919 anvisa ett

reservationsanslag av 400,000 kronor att under i statsrådsprotokollet

angivna villkor utgå som bidrag till

anläggning av s. k. ödebygdsvägar inom nämnda län;

6:o) att på extra stat för år 1919 anvisa ett reservationsanslag

a 7 100,000 kronor att under i statsrådsprotokollet

angivna villkor utgå som bidrag för

anläggning av utfartsvägar inom samma län; samt

7:o) att för beredande av tilläggsbidrag enligt i statsrådsprotokollet

angivna grunder till vissa företag, för

vilka medel anvisats från anslagen till bidrag för anläggning

av nya samt förbättring eller omläggning av backiga

eller eljest mindre goda vägar, till understödjande

av brobyggnader och, företrädesvis mindre, hamnbyggnader

samt upprensning av åar och farleder ävensom

till anläggande av enklare vägar i Norrbottens, Västerbottens

och Jämtlands län, bevilja ett belopp av 5,000,000

kronor samt därav som reservationsanslag anvisa dels

på extra stat för år 1919 1,500,000 kronor, dels ock

å tilläggsstat för år 1918 1,500,000 kronor.

Bihang till. riksdagens protokoll 1918. 1 samt. 877 käft. (Nr 418.)

it

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 418.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan behagade Hans Maj:t Konungen

lämna bifall samt förordnade, att proposition i ämnet

av den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar,

skulle avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Herman HultJcrantz.

Stockholm, K. L. Beckmans Boktryckeri, 1918.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. SU 1918:241 Memorial, i anledning av kamrarnas skiljaktiga beslut angående statsbidrag till väg anläggning ar in. m. s. 1 i texten
  2. SU 1918:212 Utlåtande, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående statsbidrag till v äg anlägg ning ar m. m. jämte i ämnet väckta motioner. a1 i texten