Sök i Ratio Lex

Angående befrielse för förste kontor sbiträdet vid statens järnvägar A. W. Kjellson att gälda visst honom till utgivande ådömt ersättningsbelopp m. in

1918-02-15 · 12 sidor, varav 12 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,2 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 12 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1918:90, Angående befrielse för förste kontor sbiträdet vid statens järnvägar A. W. Kjellson att gälda visst honom till utgivande ådömt ersättningsbelopp m. in

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kung1. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 90.

1

Nr 90.

Kungl. Maj:ts nådiga proposition till riksdagen angående

befrielse för förste kontor sbiträdet vid statens järnvägar

A. W. Kjellson att gälda visst honom till utgivande

ådömt ersättningsbelopp m. in.; given Stockholms slott

den 15 februari 1918.

Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över

civilärenden för denna dag vill Kungl. Makt härmed föreslå riksdagen

medgiva,

att förste kontorsbiträdet vid statens järnvägar Axel Wilhelm Kjellson

må befrias dels från den honom, jämlikt Kungl. Maj:ts utslag den 21

maj 1915, i anledning av järnvägsolyckan vid Malmslätt den 16 juni

1912 åliggande skyldighet att utgiva ersättning till järnvägsstjurelsen

med ett belopp av 172,574 kronor 79 öre, dels ock från den skyldighet

att i anledning av berörda järnvägsolycka till styrelsen utgiva ytterligare

ersättning, som må kunna åligga honom; samt

att ifrågavarande belopp av 172,574 kronor 79 öre må ur räkenskaperna

avskrivas.

De till ärendet hörande handlingar skola tillhandahållas riksdagens

vederbörande utskott; och Kungl. Maj:t förbliver riksdagen med all

kungl. nåd och ynnest städse välbevågen.

GUSTAF.

Axel Schotte.

Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 samt. 81 käft. (Nr 90.)

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 90.

Utdrag av protokollet över civilärenden, hållet inför Hans

Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 15

februari 1918.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Eden,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Hellner,

Statsråden Petersson,

Schotte,

Petrén,

Nilson,

Löfgren,

friherre Palmstierna,

Rydén,

Undén,

Thorsson.

Departementschefen, statsrådet Schotte anförde:

Den 16 juni 1912 på morgonen inträffade å Malmslätts station en

svår järnvägsolycka, i det att det från Malmö utgångna tåget nr 12

därstädes sammanstötte med tåget nr 751, som från Linköping inkommit

till stationen. Vid den sålunda timade händelsen omkommo tjugutvå

personer, skadades åtskilliga andra samt förstördes järnvägsmateriell och

annan egendom till betydande värde.

Ordinarie stationsinspektor å Malmslätts station vid tiden för järnvägsolyckan

var A. L. Högström, men plägade enligt uppgjord turlista

förutom Högström jämväl kontorsbiträdena Axel Wilhelm Kjellson och

K. G. Eriksson omväxlande tjänstgöra såsom stationsföreståndare. Då

ifrågavarande olycka inträffade, ålåg tjänstgöringsskyldighet i nämnda

egenskap Kjellson.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 90.

3

Efter förordnande av justitiekanslersämbetet yrkade etadsfiskalen

P. Arnander vid Åkerbo, Bankekinds och Hanekinds häradsrätt ansvar

å Högström, Kjellson och Eriksson för det de under Högströms tjänstetid

vid Malmslätts järnvägsstation i sin tjänstgöring såsom stationsföreståndare

underlåtit iakttaga åtskilliga till trafiksäkerhetens betryggande givna

föreskrifter samt härförutom särskilt å, bland andra, Kjellson för åtskilliga

fel i hans tjänstgöring den lf> juni 1912 ävensom för vållande till berörda

olycka med den skada, som därav följt. Därjämte yrkade järnvägsstyrelsen

skadestånd med ett belopp av 172,574 kronor 79 öre.

Häradsrätten meddelade den 28 oktober 1913 utslag i målet samt

yttrade, vad angår Kjellson, följande:

Genom vittnena stationskarlarna Axel Elfs, Axel Englunds och August

Gottfrid Karlssons i Malmslätt vittnesmål jämte den övriga bevisning, som mot

Högström, Eriksson och Kjellson förekommit, och även delvis genom dessas eget

erkännande funne häradsrätten i fråga om det sätt, varpå tågtjänsten i allmänhet

blivit skött vid Malmslätts järnvägsstation efter Högströms tillträde av stationsinspektorsbefattningen

därstädes i april 1911, det vara i målet styrkt: att Högström,

Eriksson och Kjellson omväxlande enligt uppgjord turlista fört befälet vid

stationen; att såväl Högström som Eriksson och Kjellson såsom tjänstförrättande

stationsinspektor vid emottagande! av de tåg, som skolat göra uppehåll vid stationen,

i vissa fall, även om tågmöte skulle äga rum, i regel underlåtit ej mindre

att vederbörligen verkställa inspektion av växlar och tågväg vare sig i ställverket

eller, såvitt vittnena iakttagit, genom övergående av bangården helt eller delvis,

än även att efter för varje tåg verkställd dylik inspektion lämna ställverksvakten

särskilt tillstånd att ställa fasta signalerna till »kör» för det väntade tåget, utan

låtit ställverksvakten utan särskild order förfoga sig till ställverket och, sedan

han i allmänhet förut blivit genom muntlig tillsägelse å expeditionen, men stundom

först genom rop därifrån till ställverkshuset, underrättad om »tåg ut» — vilken

underrättelse dock emellanåt alldeles uteblivit — såväl förvissa sig om att tågvägen

vore klar och hinderfri som ock giva körsignal samt åtnöjt sig med att,

sedan detta skett, från huvudplattformen eller bangården närmast framför stationshuset

iakttaga signalbilden å semaforen och växelhävstängernas läge i ställverket

samt sålunda kontrollera, att tågvägen vore fri, vilket ofta skett så sent,

att tåget därvid redan varit på ingång å bangården; att Högström, som endast i

sällsynta undantagsfall fört befälet vid tågmötet mellan tåg nr 751 och tåg nr 12

och i regel ej tjänstgjort vid annat tågmöte än mellan de enligt tidtabellen med

en minuts tidsskillnad ankommande tågen nr 415 och nr 420, vid sistnämnda

möte ej sällan försummat att för båda tågen i ställverket inspektera växlarna och

tågvägen, innan ställverksvakten på eget bevåg lagt växlarna till vederbörligt

spår och ställt fasta signalerna till »kör», utan antingen därunder uppehållit

sig å huvudplattformen eller först därefter kommit ut å densamma för att

mottaga tågen; att Kjellson, som jämväl tjänstgjort såsom stationsinspektor

vid sistberörda tågmöte, därvid handlat på samma sätt som Högström; att

ifråga särskilt om tågmötet mellan tåg nr 751 och tåg nr 12, därvid i allmänhet

Eriksson och Kjellson växelvis tjänstgjort såsom stationsinspektorer,

Domstolarna*

utslag.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kling1. Maj:ts Nåd. Proposition Nr .90.

tjenstförrättande stationsinspektoren brukat vid båda tågens ankomst närvara

i ställverket och övervaka semaforens ställande till »kör» för tågen, men att

Kjellson, som vid något tillfälle, då sådant för andra brådskande göromål ej

medhunnits, icke i ställverket verkställt inspektion för och mottagit tåg nr 12,

ofta jämväl underlåtit att före ankomsten av tåg nr 751 i ställverket iakttaga

växlarna och inspektera tågvägen utan låtit detta på eget bevåg skötas av ställverksvakten,

som jämväl fått på egen hand fälla fasta signalerna till »kör» för

tåget, varpå Kjellson. först sedan detta skett, kommit upp på ställverkstrappan

för att mottaga tåget; att i fråga om förbipasserande tåg i övrigt ställverkskarlen

efter att hava å expeditionen inhämtat, att tågvägen vore klar för det väntade

tåget över stationsområdet och vidare fram till nästa station, och begivit sig till

ställverket, fått på eget bevåg kontrollera, att tågvägen vore klar, och ställa semaforen

till »kör» utan särskilt tillstånd av tjenstförrättande stationsinspektoren,

som i regel först därefter utkommit å plattformen och givit avgångssignal för

tåget; varemot om vid ställverkskarlens besök å expeditionen lämnats besked om

hinder för tågets framförande, därifrån, sedan hindret upphört, besked om klart

genom rop eller tecken lämnats ställverksvakten i ställverket, varpå denne på

förut angivet, sätt givit körsignal; att vid tågmöte mellan tåg nr 751 och tåg nr

12 vid åtskilliga tillfällen, nämligen så snart ogynnsamma naturförhållanden och

annat hindrat stationspersonalen från att uppfatta ankomstsignalen från tåg nr

12. och jämväl då Högström själv fört befälet å stationen, ställverkskarlen fått

ställa fasta signalerna till »kör» för tåg nr 12, innan ännu ankomstsignal från tåget

givits, dock först efter mottagen underrättelse om »tåg ut» och aldrig långt före

tågets ankomst, samt att därvid tjänsförrättande stationsinspektoren, som i allmänhet

befunnit sig i ställverket, oftast tyst låtit sådant ske, men även stundom

därom givit direkt order, varjämte Kjellson på förfrågan av ställverkskarlen lämnat

denne tillstånd därtill i allmänhet, så snart tågvägen vore klar, vilket tillstånd

av ställverkskarlen begagnats, även då Kjellson undantagsvis ej närvarit i

ställverket; att väl icke, såvitt visats, då Högström fört befälet å stationen, men

däremot då sådant befäl förts av Eriksson eller Kjellson, allmän praxis varit, att

ställverkskarlen underlåtit att för tåg nr 751 lägga jämväl södra växeln till spår

nr 1 och sålunda hålla tågvägen klar för tåget med växlarna lagda för genomfart.

Genom vad sålunda förekommit samt med särskilt avseende å vad de sakkunniga

trafikinspektören E. T. Klingberg och f. d. löjtnanten Otto Ivar Österman härutinnan

upplyst måste anses utrett, att —- om. än, såsom Högström och Kjellson

sökt göra . gällande och jämväl blivit bekräftat genom å Malmslätt efter olyckstillfället

gjorda undersökningar, inspektion av tågvägen och i viss mån även av

växlarna under gynnsamma omständigheter såsom vid full dager, då ingenting

skymt eller försvårat utsikten över stationsområdet, kunnat åtminstone åt

södra sidan på tågsäkerheten betryggande sätt av stationsinspektoren verkställas

från nedre delen av huvudplattformen eller till och med från fönster i expeditionsrummet,

vilken inspektion sålunda kunnat ske utan att bemärkas av ställverksvakten,

om än ett ställverk, på sätt Högström, Kjellson och Eriksson närmare

utvecklat, »i viss mån- kontrollerat sig själv» och om än vittnena Elf och

Englund genom trafikinspektörens den 29 september 1907 givna tillstånd bemyndigats

att vid verkligt förfall för stationsinspektoren verkställa inspektion av tågväg

men ej av växlar, samt Elf, Englund och A. G. Karlsson genom trafikinspektörens

godkännande av en skrivelse den 19 september 1911 tillåtits att under

viss kortare tid sköta hela tågtjänsten för ett enstaka tåg — Högström, Eriksson

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:tu Nåd. Proposition Nr 90.

5

och Kjellson, genom don stora till praxis övergångna utsträckning, vari de tilllämpat

omvittnade förfarandet, samt särskilt i betraktande av att berörda inspektion

ofta ej skett, förrän körsignal redan givits, samt meddelandet om »tågut» ej

kunnat ersätta uttryckligt tillstånd att giva körsignal, vid utövningen av stationsinspektorsbefattningen

i Malmslätt under berörda tid och då de på grund av föreskriften

i 5 § av instruktionen för stationsföreståndare, jämförd med 32 § säkerlietsordningen

och i målet åberopade järnvägsstyrelsens order nr 55, måste anses ansvariga

för ordningen å stationen vid de tillfällen, när en var av dem fört

befälet, och Högström såsom ordinarie stationsinspektor därjämte ej mindre för

vad å stationen i tjänsten åtgjordes eller underlätes, såvitt det såsom en i allmänhet

följd praxis kunde antagas hava skett med hans vetskap och vilja, än

även för hela den övriga stationspersonalens examinering och nödiga författningskunskap,

brutit emot bestämmelserna i säkerhetsordningens 34 § 1 stycket, 42 §

2 stycket, 42 § 2 och 3 mom., jämförd med 45 § i instruktionen för stationsföreståndare,

samt signalordningens 12 § 3 stycket, jämförd med järnvägsstyrelsens

trafikbyrås cirkulär den 10 augusti 1911, samt Högström därjämte mot föreskrifterna

i 9 § i allmänna tjänsteordningen och 6 § i instruktionen för stationsföreståndare

— vid vilket förhållande den i målet framställda invändningen, att

i målet ej styrkts, att dessa försummelser ägt rum vid vissa till tid och omständigheter

närmare angina tillfällen, ej förtjänade avseende — och att av dessa

försummelser de den praktiska tågtjänsten ej direkt berörande överträdelserna

av bestämmelserna om personalens examinering Och författningskunskap samt

med avseende särskilt å vittnet lokomotivföraren Olof Heligrens i Linköping utsaga

överträdelsen av 42 § 2 stycket säkerhetsordningen vore av beskaffenhet att

icke kunna svårare anses än efter 25 kapitlet 17 § strafflagen men övriga försummelser

borde hänföras till sådana, av vilka skada lätteligen ske kunde och

alltså förskylla ansvar efter 25 kapitlet 15 § samma lag. Vid bestämmandet av

straffet för vad sålunda funnits ligga Högström, Eriksson och Kjellson till last

ansåge häradsrätten följande omständigheter böra såsom förmildrande tagas i betraktande,

nämligen att det ifrågavarande straffbara förfarandet, ehuru det allmänt

tillämpats vid stationen eu längre tid framåt och vid sådant förhållande

svårligen bort undgå att komma till det högre befälets kännedom, dock icke,

såvitt upplyst vore, blivit föremål för tillbörligt beivrande från dess sida; att i

målet blivit upplyst, att den vid Malmslätt tillämpade praxis att låta meddelandet

om »tåg ut» ersätta särskilt tillstånd att giva körsignal, att underlåta årlig examination

av personalen och att under vissa omständigheter vid tågmöte eller

tågförbigång giva körsignal för det sist ankommande tåget, innan ankomstsignal

därifrån givits, icke varit inskränkt till Malmslätts station, utan ägt rum även å

andra stationer; att förfarandet ifråga ofta betingats av att vederbörande stationsinspektor

ej ordentligt medhunnit alla honom åliggande, understundom ansträngande

göromål å därför ofta knappt tillmätt tid, vartill ifråga om överträdelsen

av signalordningens 12 § 3 stycket kommit omöjligheten eller åtminstone svårigheten

att under vissa vidriga väderleksförhållanden uppfatta ankomstsignalen

från det sist ankommande tåget; och att jämväl eljest stationens läge och

inrättningar verkat försvårande å och betungande för tågtjänsten därstädes.

Vad därefter särskilt anginge åtalet mot Kjellson och först hans förhållande under

dagen för olyckan, så enär genom Kjellsons erkännande och vad vidare i målet

förekommit vore styrkt, att Kjellson, som ifrågavarande dag skolat klockan

fem förmiddagen inträda i tjänstgöring å stationen och därvid övertaga befälet å

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kung!- Maj:ts Nåd. Proposition Nr 90.

densamma, alldeles försummat den honom enligt säkerhetsordningen 42 § 2 stycket

och 43 § mom. 2 och 3 samt 45 § i instruktionen för stationsföreståndare

åliggande skyldigheten att inspektera växlar och tågväg för det enligt gällande

tjänstgöringstidtabell klockan 5,8 förmiddagen till Malmslätt från Linköping å

spår nr 1 ankommande tåget nr 751 och att efter skedd inspektion lämna ställverkskarlen

tillstånd att giva körsignal för tåget ävensom att tillse, att vid tågets

ingång å stationen spåret hållits klart för genomfart även åt södra sidan, och

Kjellsons för denna underlåtenhet anförda ursäkt, att åtgärderna ej av honom

medhunnits, desto mindre förtjänade avseende, som Kjellson vidgått, att han utan

giltigt förfall inställt sig i tjänsten omkring tre minuter efter laga tid, samt dessa

försummelser, angående vilkas farlighet för tågsäkerheten yttrande förut meddelats,

icke ägde sådant samband med tågsammanstötningen, att på grund av dem ansvar

för densamma kunde ifrågakomma, funne häradsrätten Kjellson för försummelserna

saker till ansvar dels enligt 25 kapitlet 15 och 22 §§ strafflagen, dels ock enligt

25 kapitlet 17 och 22 §§ samma lag. Beträffande därefter den mot Kjellson för hans

tjänsteåtgöranden i övrigt under olycksdagen förda ansvarstalan vore i målet upplyst,

att Kjellson i strid mot säkerhetsordningens 34 § 1 stycket, 43 § 2 och 3

mom., jämförda med 45 § instruktionen för stationsföreståndare, samt signalordningens

12 § 3 stycket, jämförd med ovannämnda cirkulär den 10 augusti 1911,

alldeles underlåtit att för det enligt gällande tjänstgöringstidtabell i vanlig tid

eller med högst en minuts försening till Malmslätt söderifrån anlända tåget nr

12 vare sig inspektera växlar och tågväg eller lämna tjänstgörande ställverkskarlen

Ludvig Karlsson tillstånd att visa körsignal, sedan ankomstsignalen från tåget

avgivits, eller att ens såsom vanligt vid emottagande av detta tåg infinna sig i

ställverket och där mottaga tåget, då det ingått på stationen; att i stället Ludvig

Karlsson på eget bevåg först utan att avvakta ankomstsignal ställt fasta signalerna

till »kör», och sålunda, då, såsom förut sagts, södra infartsväxeln fått vid

tåg nr 751:s ingång kvarligga i sitt normala läge till spår nr 2, å vilket tåg nr

12 skolat ingå, samt norra växeln förut efter det tåg nr 751 inkommit lagts till

spår nr 2, ställt tågvägen öppen för genomfart för tåg nr 12, men en stund därefter,

sedan hos Ludvig Karlsson, som syntes hava saknat kännedom om hela

innehållet av tågledarens första telegram och icke fått del av det andra telegrammet,

av viss anledning den villfarelsen uppstått, att tåg nr 751 skulle i Bankeberg

möta tåg nr 12, och blivit stärkt genom ett med Kjellson å huvudplattformen

fört samtal, med återtagande av körsignalen ställt fasta signalerna till stopp

och omlagt södra växeln till spår nr 1, allt för utgång för tåg nr 751; att i följd

av dessa manövrer, av vilka de sistnämnda skett så sent, att lokomotivföraren å

det på ingång till stationsområdet stadda tåget nr 12, vilken förut iakttagit semaforens

visande av klart, icke i tid varseblivit signalförändringen, tåg nr 12 inkommit

å spår nr 1, varå tåg nr 751 kvarstått, och därstädes sammanstött med sistnämnda

tåg; att vid eller efter tågsammanstötningen såsom följd därav tjugutvå

personer ljutit döden samt åtskilliga människor skadats ävensom tågmateriel till

betydande värde och jämväl annan lösegendom förstörts eller skadats; att Kjellson

vid berörda samtal med Ludvig Karlsson, som måste anses hava ägt rum i

tjänsten, därigenom att Kjellson utan att göra sig reda för innebörden av Ludvid

Karlssons i svävande ordalag och utan angivande av tågnummer framställa

fråga om tåg nr 12, på lika sätt besvarat densamma med »att de skulle gå till

Bankeberg och möta» hos Ludvig Karlsson befäst den hos honom förut väckta

föreställningen, att tåg'' nr 751 skulle möta tåg nr 12 i Bankekerg; att Kjellson

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts Nåd. Proposition Nr 00. 7

till förklaring av och försvar för sitt handlingssätt huvudsakligen framhållit, dels

att han, som icke uppfattat något meddelande från Eriksson om tågledarens

första telegram eller blivit vare sig av Eriksson eller eljest underrättad om växlade

tågfrågor med Bankeberg rörande tåg nr 12 eller om att »tåg ut» givits för

tåget, antingen, såsom av Kjellson vid distriktsförvaltningens förundersökning

mestadels uppgivits, vid av Arnander med Kjellson hållet polisförhör bekräftats

och även vid häradsrätten vidhållits, alldeles glömt bort tåg nr 12, vilken glömska

varat ännu i det ögonblick, då tåget ingått på bangården, så att Kjellson ej

ens då varit fullt medveten om, vilket tåg det varit, eller också, såsom Kjellson

vid början av förundersökningen uppgivit och vid häradsrätten betecknat såsom

jämväl möjligt, att Kjellson utan kännedom om den skedda förändringen av tågföljden

mellan tåg nr 2 och tåg nr 12 trott, att tåg nr 12 skulle som vanligt

komma först efter tåg nr 2, samt sålunda, och då tåg nr 2 ännu ej passerat

Malmslätt, icke haft anledning förvänta tåg nr 12 i vanlig tid, dels ock att Kjellson,

som haft ovillkorlig skyldighet att delgiva personalen å tåg nr 751 tågledarens

andra telegram, härav fått den honom till buds stående knappa tiden så

upptagen, att han i allt fall ej medhunnit expediering av tåg nr 12. I berörda

avseende hade visserligen de sakkunniga Österman och Klingberg uttalat såsom

sin åsikt, att, under förutsättning av att Kjellson ägt kännedom om tågledarens

andra men ej om hans första telegram samt i övrigt varit omedveten om de med

Bankeberg angående tåg nr 12 växlade tågfrågorna och därifrån telegraferat »tåg

ut» för samma tåg, Kjellson, då han icke fått något meddelande om ändrad inbördes

tågföljd mellan tåg nr 2 och tåg nr 12, ej haft att vänta tåg nr 12 till

möte med tåg nr 751 i Malmslätt i vanlig tid, och att följaktligen ej heller för

Kjellson förelegat någon som hälst skyldighet att just då inspektera tågvägen för

tåg nr 12 eller eljest vidtaga några av de för tåg nr 12:s emottagande nödiga åtgärder.

Häradsrätten ansåge emellertid med stöd av vad förut anförts rörande

trovärdigheten av Kjellsons utsagor och med hänsyn ytterligare till vad vittnena

tågmästaren Erans August Bryzell och konduktören Otto Sahlin i Linköping berättat

angående vad som efter tåg nr 751:s emottagande försiggått inne å expeditionen

tilltro ej kunna sättas till Kjellsons påstående, att han icke blivit på

något sätt uppmärksamgjord å den väntade ankomsten av tåg nr 12; men då det

mot Kjellsons bestridande ej finge anses styrkt, att han varit medveten om tågets

ankomst, syntes det dock, även under denna förutsättning, av vad som blivit

upplyst rörande Kjellsons hela uppträdande vid olyckstillfället framgå, att

hans underlåtenhet att vidtaga åtgärder för emottagande av tåg nr 12 icke berott

därpå, att han i överensstämmelse med de sakkunniges ovan uttalade mening

ansett sig icke skyldig vidtaga sådana åtgärder, utan därpå, att tåg nr 12 under

motsvarande tidsmoment alldeles försvunnit ur hans erinring. Och då det, på

sätt den sakkunnige Klingberg med instämmande jämväl från andra järnvägsmän

uttalat, syntes häradsrätten ligga i själva sakens natur och även vara i säkerlietsoch

tjänsteordningarna för statens järn vägsper sonat tyst förutsatt, om också

icke vare sig i 51 § säkerhetsordningen eller eljest fullt tydligt uttalat, att Kjellson,

då han icke erhållit order om att det ordinarie tåget nr 13 skulle förbigå Malmslätts

järnvägsstation å annan tid än den i gällande tjänstgöringstidstabell angivna, haft

ovillkorlig skyldighet att i händelse av tvekan härom av egen drift genom granskning

av telegramböcker och tågjournal eller förfrågan hos Eriksson för sig klargöra,

huru härmed förhölle sig, i så god tid före tågets ankomst enligt tidtabellen,

att vederbörliga åtgärder för tågets emottagande i vanlig tid kunnat av honom

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

. Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 90.

vidtagas, funne häradsrätten Kjellsons här ovan först omtalade ursäkt icke förtjäna

avseende. Den av Kjellson jämväl anförda ursäkten, att berörda åtgärder

ej av honom medhunnits för andra göromål, främst utskrivandet och delgivningen

med personalen å tåg nr 751 av ordern om tågmötesändringen, funne häradsrätten

— ehuru Kjellson med åberopande av 46 § och 57 § 1 stycket säkerhetsordningen

samt järnvägsstyrelsens order nr 41 den 28 februari 1911 och cirkulär nr

28 anfört giltiga skäl för sin jämväl av den sakkunnige Österman biträdda mening,

att det ålegat Kjellson såsom en ovillkorlig tjänsteplikt att delgiva berörda personal

nämnda order — lika litet kunna godtagas, då omsorgen om emottagandet

av tåg nr 12 bort för Kjellson framstå såsom en angelägenhet av sådan vikt, att

den ej finge för andra göromål undanskjutas, samt det dessutom, efter vad i

målet blivit upplyst och särskilt Österman och Klingberg anfört, ingalunda kunde

anses styrkt, att icke Kjellson, vilken, såsom förut anmärkts, inställt sig i tjänsten

omkring tre minuter för sent, med ett ändamålsenligt utnyttjande av tiden och

lämplig uppdelning mellan honom och Eriksson av göromålen kunnat gott medhinna

allt som bort uträttas. På grund av vad sålunda funnits ligga Kjellson

till last såsom försummelser av hans tjänsteplikt såsom stationsinspektor vid

Malmslätt såväl före som vid tillfället för tågsammanstötningen, och då Ludvig

Karlsson — därest Kjellson olycksdagen fullgjort sina skyldigheter beträffande

tåg nr 12 med inspektion av växlar och tågväg samt närvaro i ställverket och

därstädes givet tillstånd till ställverkskarlen att giva körsignal, sedan ankomstsignal

från tåget avgivits, eller vid samtalet med Ludvig Karlsson å plattformen

givit denne klara och tydliga order — icke haft tillfälle eller funnit anledning

på eget bevåg vidtaga de åtgärder, såsom närmaste följd varav tågsammanstötningen

inträffat, samt Kjellson alltså vore att anse såsom vållande till densamma

och därmed också till deras död, som vid eller efter olyckan i följd av därvid

bekomna skador avlidit, men vid bestämmandet av straffet härför hänsyn borde

ytterligare tagas dels därtill att de av tågledarens andra telegram föranledda

oförutsedda göromålen dragit Kjellsons uppenbarligen redan förut av tankspriddhet

och sinnesfrånvaro försvagade uppmärksamhet alldeles från tanken på tåg nr

12, dels därtill att olyckans inträffande i väsentlig mån berott på självrådighet

hos Ludvig Karlsson, som handlat utan uttrycklig order, dels ock till Kjellsons

långa och strävsamma tjänstgöring såsom järnvägsman och därtill att Kjellson

vid sin tjänstgöring i allmänhet såsom stationsinspektor följt gängse praxis vid

stationen, prövade häradsrätten rättvist döma Kjellson, dels jämlikt 25 kapitlet

15 § 1 stycket och 22 §, 14 kapitlet 9 § och 19 kapitlet 22 § strafflagen, jämförda

med 4 kapitlet 1 § samma lag, att för de tjänsteförsummelser olycksdagen, som

vållat tågsammanstötningen med dess förlust av människoliv och skada å gods,

hållas i fängelse fem månader, dels jämlikt 25 kapitlet 15 § 1 stycket och 22 §

strafflagen, jämförda med 4 kapitlet 3 § samma lag, att för andra tjänsteförsummelser

av beskaffenhet, att skada därav lätteligen ske kunnat, bota tvåhundra

kronor till Kronan och dels jämlikt 25 kapitlet 17 och 22 §§ strafflagen, jämförda

med 4 kapitlet 3 § samma lag, att för övriga tjänsteförsummelser bota tjugufem

kronor till Kronan, vilka böter, tillhopa tvåhundratjugufem kronor, därest Kjellson

saknade tillgång till deras fulla gäldande, skulle fövandlas till fängelse i

tjugusex dagar och Kjellson för sådant fall hållas i fängelse tillhopa fem månader

tjugusex dagar.

Beträffande sist järnvägsstyrelsens skadeståndstalan, så och då Kjellson förklarats

saker till ansvar för vållande till ifrågavarande tågsammanstötning samt

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr !)<>. 9

Kjellson icke käft något utt anmärka mot beloppen av de av järnvägsstyrelsen

enligt dess obestritt lämnade påstående i följd av olyckan utbetalta ersättningar

eller det av järnvägsstyrelsen uppgivna värdet av järnvägsmateriel vid olyckan

åkommen skada, förpliktade häradsrätten Kjellson att till järnvägsstyrelsen i

skadestånd utgiva fordrade 172,574 kronor 79 öre, med öppen lämnad rätt för

järnvägsstyrelsen att framdeles i särskild ordning väcka den skadeståndstalan

beträffande ytterligare ersättningsbelopp, vartill järnvägsstyrelsen kunde finna

omständigheterna föranleda.

Göta hovrätt, där såväl åklagaren som Kjellson besvärat sig, utlät

sig i utslag den 23 november 1914, såvitt nu är i fråga, sålunda:

Beträffande åtalet mot Högström, Eriksson och Kjellson för försummelser,

som, utan att kunn"a anses hava medverkat till tågolyckan, de i sin

tjänstgöring som stationsföreståndare vid Malmslätts järnvägsstation låtit komma

sig till last i avseende å de till tågsäkerhetens betryggande givna föreskrifter,

sådana desamma förefunnes i § 42 mom. 2 och § 43 mom. 2 och 3 av säkerhetsordningen

vid statens järnvägar samt § 45 av instruktionen för stationsföreståndare

vid samma järnvägar och § 12 mom. 3 av den vid berörda järnvägar

gällande signalordning ävensom järnvägsstyrelsens trafikbyrås cirkulär den 10

augusti 1911, så enär nämnda föreskrifters noggranna iakttagande måste anses

äga utomordentlig vikt i avseende å den tjänst, som Högström, Eriksson och

Kjellson såsom stationsföreståndare haft att förrätta, samt utredningen i målet

gåve vid handen, att åsidosättandet av sagda föreskrifter förekommit i väsentlig

utsträckning vid utövningen av deras berörda tjänst, alltså och utan avseende

därå, att underlåtenhet i avseende å föreskrifternas iakttagande ägt rum jämväl å

andra stationer än Malmslätt, men med hänsyn tagen därtill, att föreskrifternas

eftersättande ej gärna bort kunna undgå det högre järn vägsbefälets uppmärksamhet,

att ansträngande göromål å därför ofta knappt tillmätt tid förekommit

samt att tågtjänsten vid Malmslätt varit betungande och förenad med vissa svåheter,

prövade hovrätten, som funne Högström, Eriksson och Kjellson jämlikt

§ 5 i instruktionen för stationsföreståndare och järnvägsstyrelsens i målet åberopade

order nr 55 hava varit ansvariga för att å stationen tjänsten i dess helhet

besörjts med största ordning samt på anbefallt sätt, Högström, Eriksson och

Kjellson genom ifrågakomna reglementsstridiga förfaranden liava vid upprepade

tillfällen underlåtit vad dem till förekommande av olyckshändelse ålegat iakttaga,

så att skada lätteligen ske kunnat. På grund härav och jämte det hovrätten meddelade

yttrande beträffande Högströms och Erikssons ansvarsskyldighet dömde hovrätten,

med ändring av häradsrättens utslag härutinnan, Kjellson, jämlikt 25 kapitlet

§§ 15 och 22 strafflagen samt 4 kapitlet § 3 samma lag, att för vad han sålunda

låtit komma sig till last hållas i fängelse i en månad. Vidkommande Arnanders

mot Kjellson förda talan om ansvar och skadestånd för vållande till

ifrågakomna tågsammanstötning funne hovrätten ej skäl göra annan ändring i

häradsrättens utslag, än att det straff, Kjellson förskyllt såsom vållande till

olyckan, jämlikt av häradsrätten åberopade lagrum, av hovrätten bestämdes till

fängelse i fyra månader, i följd varav Kjellson skulle i ena bot undergå fängelse

i fem månader.

Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 sand. 81 höft. (Nr 90.)

2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kung1. May.ts Nåd. Proposition Nr 90.

Ansökning av

A. W. Kjellson

om befrielse

att gälda

honom ådömd

skadeersättning

m. m.

Järnvägssty
relsen.

Sedan såväl åklagaren som Kjellson sökt ändring jämväl i hovrättens

utslag, har Kungl. Maj:t genom utslag den 21 maj 1915 ej funnit skäl

att i anledning av åklagarens besvär göra ändring i hovrättens utslag.

Vidkommande Kjellsons besvär har Kungl. Maj:t funnit honom vara förfallen

till ansvar för tjänstefel i de avseenden, som av hovrätten lagts

honom till last, vilka tjänstefel stode till varandra i det sammanhang, att

de borde betraktas såsom fortsättning av samma förbrytelse. Vid bestämmande

av straffet har Kungl. Maj:t icke funnit skäl att göra ändring

i hovrättens utslag rörande Kjellson, såvitt denne, med stöd av anförda

lagrum, dömts till fängelse i fem månader. I fråga om den Kjellson

ådömda ersättningsskyldigheten har hovrättens utslag blivit av Kungl.

Maj:t fastställt.

I en till Kungl. Maj:t ingiven skrift har nu Kjellson förmält, att

han avtjänat det honom ådömda fängelsestraffet. Vad åter ersättningsskyldigheten

anginge, hade han icke varit i stånd att fullgöra densamma

och såge ej heller någon utsikt att i framtiden bliva i stånd därtill.

Emellertid komme vetskapen om och känslan av att när som helst kunna

utsättas för exekutiva åtgärder för ersättningens indrivande att i hög

grad fördystra hans återstående levnadsdagar. I anledning härav och

med tanke på att statsmakterna i föregående liknande fall behjärtat den dömdes

ställning, har Kjellson hemställt, att Kungl. Maj:t måtte utverka

medgivande av riksdagen till befrielse för honom från berörda ersättningsskyldighet

ävensom från den skyldighet att till järnvägsstyrelsen utgiva

ytterligare ersättning, som kunde åligga honom.

Av vid ansökningen fogade, av vederbörande myndigheter utfärdade

intyg samt i övrigt erhållna upplysningar inhämtas, att Kjellson, som

är född den 15 augusti 1860, är gift och har en fosterdotter att försörja,

att han innehar anställning vid statens järnvägar såsom förste kontorsbiträde,

att han i denna egenskap i avlöning uppbär 2,460 kronor samt

att han för övrigt icke har några inkomster eller några andra tillgångar

än det obetydliga belopp av 228 kronor 12 öre, som i anledning av vunnen

boskillnad tillskiftats honom.

Till följd av remiss har järnvägsstyrelsen den 5 december 1917

avgivit yttrande i ärendet. På grund av Kjellsons ekonomiska ställning

och då utsikt för honom att vinna någon avsevärd förbättring däri icke

synes styrelsen förefinnas, anser styrelsen statens fordran hos Kjellson

värdelös samt ett vidhållande av fordringsanspråket utan gagn. Med

hänsyn härtill och till vad Kjellson i ansökningen anfört i fråga om de

verkningar i psykiskt hänseende, hans ifrågavarande skuld till staten

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kung], Maj.ts Nåd. Proposition Nr 90.

11

medförde för honom, finner styrelsen det vara önskvärt, att statens på

förenämnda utslag grundade anspråk hos Kjellson efterskänkes.

Under framhållande hurusom 1909 års riksdag på framställning av

Kungl. Maj:t medgivit avskrivning ur räkenskaperna av ett förre lokomotivföraren

M. J. Andersson Temén i ett liknande mål ådömt ersättningsbelopp,

har järnvägsstyrelsen därför hemställt, att Kungl. Maj:t

ville till riksdagen avlåta proposition därom, att nu ifrågavarande, styrelsen

tillerkända belopp finge ur räkenskaperna avskrivas och anspråket

på ersättning av Kjellson för detsamma förfalla, ävensom att Kjellson

måtte befrias från skyldighet att till styrelsen utgiva den ytterligare ersättning,

som i anledning av ifrågavarande tågolycka kunde åligga honom.

Jämväl statskontoret har den 23 januari 1918 avgivit infordrat utlåtande

i ärendet.

Av handlingarna i ärendet anser statskontoret framgå, att det icke

förefinnes någon sannolikhet för, att det ersättningsbelopp, 172,574 kronor

79 öre, som Kjellson förpliktats utgiva till järnvägsstyrelsen, någonsin

skulle kunna av honom helt eller ens till nämnvärd del utbekommas.

Vid sådant förhållande måste fortsatt balansering i räkenskaperna av sagda

fordran alltså anses ändamålslös samt de för kravrättens bevarande mot

gäldenären nödiga åtgärder endast ägnade att öka statens omkostnader

i målet. Med hänsyn härtill och med fäst’ avseende på vad Kjellson anfört

i fråga om de verkningar i psykiskt hänseende, hans ifrågavarande

skuld till staten måste anses medföra för honom, anser sig statskontoret

böra förorda framställning till riksdagen om avskrivning ur räkenskaperna

av berörda belopp samt att anspråket på ersättning av Kjellson

för nämnda belopp må förfalla, ävensom om befrielse för honom från

skyldighet att utgiva den ytterligare ersättning, som i anledning av

ifrågavarande tågolycka kunde åligga honom.

Av den i ärendet förebragta utredningen framgår, att Kjellson, som

avtjänat det honom ådömda fängelsestraffet, saknar tillgång till gäldande

ens till någon nämnvärd del av det honom till utgivande ådömda ersättningsbeloppet,

172,574 kronor 79 öre. Ej heller förefinnes anledning

antaga, att Kjellson framdeles skall bliva i tillfälle att i avsevärd män

därå göra avbetalningar, än mindre kunna gälda den ytterligare ersättning,

som han kan förpliktas att i anledning av ifrågavarande tågolycka utgiva

till järnvägsstyrelsen. Vid sådant förhållande torde statens fordran

hos Kjellson få anses vara utan värde och ett fasthållande av fordringsanspråket

i och sig ändamålslöst. För Kjellson åter måste skuldbördan

kännas synnerligen betungande. Befrias han från densamma, är givet,

Statskontoret.

Departements
chefen.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts Nåd, Proposition Nr BO.

att han med större tillförsikt kan för framtiden arbeta för sin och sin

familjs utkomst. Jag anser därför riksdagens medgivande böra inhämtas

till befrielse för Kjellson från ersättningsskyldighet till järnvägsstyrelsen

i anledning av ifrågavarande järnvägsolycka.

På grund av vad sålunda anförts får jag hemställa, att Kungl.

Maj:t måtte föreslå riksdagen medgiva,

att förste kontorsbiträdet vid statens järnvägar

Axel Wilhelm Kjellson må befrias dels från den honom,

jämlikt Kungl. Maj:ts utslag den 21 maj 1915,

i anledning av järn vägsolyckan vid Malmslätt den

16 juni 1912 åliggande skyldighet att utgiva ersättning

till järnvägsstyrelsen med ett belopp av 172,574

kronor 79 öre, dels ock från den skyldighet att i anledning

av berörda järnvägsolycka till styrelsen utgiva

ytterligare ersättning, som må kunna åligga honom;

samt

att ifrågavarande belopp av 172,574 kronor 79 öre

må ur räkenskaperna avskrivas.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan behagade Hans Maj:t Konungen lämna bifall

samt förordnade, att proposition i ämnet skulle av

den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar, avlåtas

till riksdagen.

Ur protokollet:

Gunnar Carin.

Stockholm, K. L. Beckmans Boktr., 1918.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1918:107 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående befrielse för förste kontorsbiträdet vid statens järnvägar A. W. Kjellson att gälda vi s. 7 i texten
  2. SU 1918:35 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående befrielse för förste kontorsbiträdet vid statens järnvägar A. W. Kjellson att gälda visst honom till s. 7 i texten