Angående införselmonopol å viss spannmål m. m
1919-04-05 · 152 sidor, varav 141 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 141 av 152 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1919:1 (urtima riksdagen), Angående införselmonopol å viss spannmål m. m
Dokumentets text
Kungl. Maj:ts proposition Nr 1.
1
Nr 1.
Kung!. Maj:ts proposition till riksdagen angående införselmonopol
å viss spannmål m. m.; given Stockholms slott den 2
augusti 1919.
Under åberopande av bilagda statsrådsprotokoll over jordbruksärenden
för denna dag vill Ktmgl. Magt härmed föreslå riksdagen åt
dels besluta, att för tiden till och med den 31 augusti 1920 ra
att till riket införa vete och råg samt mjöl och gryn därav icke skall
tillkomma annan än staten eller den eller dem, åt vilken eller vilka
staten överlåter sådan rätt, med undantag dock for sådan införsel, som
är att hänföra till gränstrafik;
dels besluta, att för tiden till och med den 31 augusti 1920 ratt
att inom riket till förbrukare direkt eller genom återförsäljare försälja
vetemjöl icke skall tillkomma annan än staten eller den eller dem, åt
vilken eller vilka staten överlåter sådan rätt;
dels bemyndiga Kung! Maj:t att utfärda de närmare föreskrifter,
som må erfordras för upprätthållandet av nu angivna ensamratt till viss
införsel och försäljning;
Bihang till urtima riksdagens protokoll 1919. 1 sand. 1 haft. (Nr 1.)
2
Kungl. Maj ds proposition Nr 1.
dels och godkänna det vid statsrådsprotokollet såsom bilaga nr 1
fogade kontrakt mellan svenska staten och Sveriges kvarnintressenter,
förening u. p. a.
De till ärendet hörande handlingar skola tillhandahållas riksdagens
vederbörande utskott.
GUSTAF.
Alfred Petersson.
Kungl. Maj:ts proposition Nr 1.
3
Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 2
augusti 1919.
Närvarande:
Hans excellens herr statsministern EdÉN,
Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Hellner,
Statsråden: Petersson,
Nilson,
Löfgren,
friherre PALMSTIERNA,
Kydén,
Undén,
Thorsson.
Departementschefen, statsrådet Petersson anförde:
I den mån krigstillståndet i världen upphör och därmed den direkta
anledningen till de av statsmakterna under senare år vidtagna kristidsåtgärder
av skilda slag försvinner, framträder frågan om dessa åtgärders
avveckling. De flesta av nämnda åtgärder äro av det slag, att ett uteblivet
förnyande eller ett enkelt upphävande vid lämplig tidpunkt av de
därom meddelade bestämmelserna torde vara tillräckligt. På sådant sätt
hava också under senare tid ett stort antal av omförmälda bestämmelser
blivit satta ur kraft. Emellertid synes i vissa fall ett sådant summariskt
förfarande icke vara tillräckligt utan särskilda anstalter påkallas,
för att icke i åtskilliga hänseenden ofördelaktiga konsekvenser skola inträda.
Ett område, där ett sådant förhållande framför allt gör sig gällande, är
den statliga spannmålsregleringen.
4
Kungl■ Maj:ts proposition Nr 1.
Denna på förfoganderättslagen vilande statliga reglering innefattar
beslag för statens räkning och distributionens handhavande av särskilda
organ, nämligen folkhushållningskommissionen och dess efterträdare, folkhushållningskommissionen
av juni 1919, jämte lokala styrelser och nämnder.
Gällande bestämmelser hava medfört ett import- och handelsmonopol för
staten beträffande de sålunda reglerade varorna. — Jag vill erinra, att
förfoganderättslagen numera förlängts intill den 1 mars 1920.
Av största betydelse för frågans bedömande är vidare, att Kungl.
Maj:t och riksdagen garanterat vissa minimipris å spannmål. Jämlikt
beslut av 1918 års riksdag har sålunda staten enligt kungörelse den
21 maj 1918 förbundit sig, bland annat, att inköpa från odlare inom
landet de hos dem under åren 1918 och 1919 skördade partier vete och
råg, vilka till staten hembjudas före den 1 juni 1920, till ett pris för
100 kilogram fullt marknadsgill vara av minst 39 kronor för vete och
minst 38 kronor för råg, med förbindelse att verkställa uppköpen med
tillämpande av en prisskala, som för vara av bästa kvalité giver ett pris
2 kronor högre eller således minst 41 kronor för vete och 40 kronor
för råg. Åven beträffande korn, ärter och potatis meddelades dylik
inköpsutfästelse, vilken dock ej gällde längre än till den 1 juni 1919.
Dessa utfästelser från statens sida avse leverans fritt banvagn eller fritt
ombord vid den järnvägsstation eller hamn, som är närmast odlingsorten,
samt å tid, som Kungl. Maj:t äger närmare bestämma.
Vidare torde jag böra erinra, att medelst anlitande av statens prisregleringsanslag
mjöl nu säljes väsentligt under självkostnadspriset,
nämligen vetemjöl för 60 kronor, rågsikt för 60 kronor och rågmjöl för
45 kronor, allt för 100 kilogram.
Det bör även beaktas, att tullfrihet medgivits vid import av vissa
slag av spannmål och mjöl, nämligen sedan den 28 december 1914 för
råg, vete, rågmjöl och vetemjöl, sedan den 1 oktober 1916 för ärter,
tjänliga till människoföda, och sedan den 1 januari 1917 för korn.
Denna tullfrihet är för närvarande medgiven till utgången av år 1919.
De sålunda tillsvidare suspenderade tullsatserna utgöra enligt tulltaxan
den 9 juni 1911 för råg, vete och korn samt ärter, tjänliga till människoföda,
3 kronor 70 öre samt för rågmjöl och vetemjöl 6 kronor 50 öre,
allt för 100 kilogram.
Redan den 17 januari 1919 anmodade jag folkhushållningskommissionen
att snarast möjligt och före den 1 februari samma år verkställa
utredning och avgiva yttrande angående behovet ur olika synpunkter
av fortsatt utfästelse från statens sida av minimipris å spannmål
och potatis.
5
Kungl. Maj:ts proposition Nr 1.
I skrivelse den 30 januari 1919 avgav kommissionen det begärda
yttrandet.
Kommissionen erinrade däri till en början, att avsikten vid fastställandet
av minimipris å spannmål och potatis varit att stödja, säkerställa
och uppmuntra den inhemska produktionen. Genom möjligheten
till import av livsmedel hade frågan om minimipris numera kommit i
ett annat läge. Den hade sålunda intresse och betydelse ingalunda
enbart eller ens huvudsakligen ur folkförsörjningssynpunkt, utan främst
ur lantmannaekonomiska och statsfinansiella synpunkter.
Beträffande behovet av nya minimipris sammanfattade kommissionen
sin mening så, att kommissionen väl funne det önskvärt och
nödvändigt, att fortsatt prisreglering vidtoges för att skydda jordbrukets
berättigade intressen, men att kommissionen funne denna reglering ej
böra bestå i en utfästelse för längre tid framåt av garanterade pris utan
böra verkställas på annat sätt.
Kommissionen förordade emellertid av anförda skäl viss utfästelse
av minimipris för korn och ärter av 1919 års skörd.
På spörsmålet om de av kommissionen åsyftade andra medel än
garanterade minimipris i syfte att bereda jordbruket skydd vid ett väntat
prisfall å importvaror och att härutinnan utjämna övergången till normala
förhållanden förklarade sig kommissionen icke kunna eller vilja närmare
ingå, men framhöll såsom ett dylikt medel särskilt någon form av ett
fortsatt, tillfälligt förstatligande av spannmålshandeln. I anslutning
härtill betonade kommissionen vikten av en skyndsam och allsidig utredning
av hela frågan om statens regleringsåtgärder beträffande spannmåls-
och mjölhandeln från och med utgången av innevarande konsumtionsår
och förklarade sig anse, att denna del av övergångshushållningen
borde bliva föremål för särskild beredning.
Nämnda fråga hade även gjorts till föremål för ett uttalande av
Sveriges allmänna lantbrukssällskap i en till jordbruksdepartementet den
31 januari 1919 inkommen skrift. Sällskapet hade däri förklarat sig
anse det antagligt, att vid en låg eller medelmåttig världsskörd av
spannmål en världsransonering av brödsäd måste genomföras även för
nästa konsumtionsår. Den inhemska spannmålsodlingen borde därför
ökas. För vinnande av detta syfte vore en utsträckning av minimiprisutfästelsen
det närmast till hands liggande medlet. Möjligen läte en
dylik utfästelse ej förena sig med det såsom önskvärt avsedda upphävandet
av statens direkta handhavande av spannmålshandeln. Såsom andra
medel kunde då tänkas ett. statens inflytande på prisregleringen genom
ensamrätt till import av spannmål eller återinförande av spannmåls
-
6
Kungl. Maj:ts proposition Nr 1.
tullar. Sällskapets skrift utmynnade i ett yrkande på utredning angående
vad från statens sida borde vidtagas för uppehållande av brödsädsodlingen
under övergången till normala förhållanden.
Samma sällskap hade tidigare gjort framställning om utredning
rörande de erfarenheter av den statsreglerade livsmedelshandelns svårigheter
och olägenheter, som vunnits under krigsåren, ävensom i anslutning
därtill av de åtgärder, som, när denna reglering successivt upphörde,
kunde påkallas för att trygga livsmedelshandelns sunda utveckling.
Vidare hade till jordbruksdepartementet inkommit flera framställningar
angående avveckling av kommissionsväsendet i dess helhet, därvid
bland annat särskilt påyrkats ett skyndsamt upphävande av det statliga
ingripandet, åtminstone i vad det gällde handeln inom landet.
Då jag den 11 februari 1919 för Kungl. Maj:t anmälde dessa
ärenden, anförde jag bland annat följande:
»Genom krigets upphörande och de därigenom uppkomna lättnaderna i tillförseln
av livsmedel från främmande länder har vår folkförsörjningsfråga kommit i
ett helt annat läge än förut. Av allt att döma är den tid nära, då den fria handeln
kan träda i stället för det tvång, som den statliga regleringen på olika områden
fört med sig. I vissa avseenden hava emellertid de statliga åtgärderna så djupt
ingripit i det ekonomiska livet och staten iklätt sig sådana ekonomiska förpliktelser,
att en återgång till normala förhållanden endast kan ske successivt och efter en
på förhand noga genomtänkt plan. Detta gäller i främsta rummet spannmålshandeln
och de extra ordinära åtgärder, staten funnit sig böra vidtaga för att främja en
ökad spannmålsodling inom landet.
Staten har sålunda icke blott för egen räkning monopoliserat hela handeln
och importen av spannmålen, utan också utfäst sig att till vissa minimipris inlösa
inom landet odlad spannmål. Dessa utfästelser gälla delvis även för 1919 års skörd.
Ett omedelbart frigivande av handeln och importen skulle sålunda, då med stor
sannolikhet kan förutses, att import inom en nära framtid kan ske till betydligt
lägre pris än de för inhemsk spannmål garanterade, åsamka staten mycket avsevärda
förluster. Det måste redan från denna synpunkt noga övervägas, huru det bör förfaras
vid det nuvarande systemets avveckling.
Men denna fråga måste prövas även ur andra synpunkter. Landets självförsörjning
i största möjliga utsträckning framstår alltjämt som ett viktigt önskemål,
och hänsyn måste tagas till jordbrukets ställning och följderna för dettas vidkommande
av en oförmedlad och hastig övergång till ett tillstånd, där den fria
konkurrensen och världsmarknadens priser bliva ensamt bestämmande. Spörsmålet
huruvida särskilda övergångsåtgärder äro av nöden för att förebygga eller mildra
sådana alltför skadliga verkningar måste ingående undersökas.
Jag anser detta avvecklingsproblem vara så betydelsefullt och så svårlöst,
att det kräver en ingående utredning av särskilt tillkallade och för uppgiften lämpliga
sakkunniga personer.
Ehuru den av mig nu ifrågasatta utredningen i främsta rummet avser frågor,
som röra själva övergången från den av kriget framkallade kristidshushållningen
7
Kungl. Maj:ts proposition Nr 1.
beträffande spannmålen till normal hushållning, anser jag dock lämpligt, att även
andra närbesläktade frågor i det sammanhanget upptagas till behandling. Sålunda
synes mig böra undersökas, huruvida, icke minst med ledning av kristidens erfarenheter,
ett bättre ordnande — eventuellt genom åtgärder från det allmännas sida
— kan åstadkommas av å ena sidan tillförsel av livsmedel till konsumtionsorterna
och å andra sidan avsättningsförhållandena för produktionen av livsmedel. Ett närmande
emellan konsumenter och producenter och ett undanträngande av en osund
spekulation i livsförnödenheter blir allt fortfarande en vital angelägenhet.
Vad angår de andra delar av kristidshushållningen, som bero av handläggning
inom jordbruksdepartementet, bör avvecklingen kunna genomföras vida snabbare,
än vad som för spannmålsregleringen synes vara möjligt. Vissa statliga
regleringar inom dessa andra områden äro redan upphävda, och jag har anledning
förvänta, att dessa avvecklingar skola kunna med snaraste fortsättas.»
Under åberopande av vad jag sålunda anfört hemställde jag, att
Kungl. Maj:t måtte bemyndiga mig att tillkalla högst nio sakkunniga
personer för att skyndsamt verkställa utredning och avgiva förslag:
angående avvecklingen av den statliga spannmålsregleringen och
därmed sammanhängande förhållanden samt
angående åtgärder för en sund utveckling av livsmedelshandeln
efter kristiden, avseende ett närmande mellan producenter och konsumenter
av livsmedel i syfte att åstadkomma bättre avsättningsförhållanden
och tillförsel.
Kungl. Maj:t behagade härtill lämna bifall, och med anledning
härav tillkallade jag för uppdragets fullgörande förutvarande statsrådet
och chefen för jordbruksdepartementet friherre Johan Gabriel Beck-Friis,
professorerna Nils Hansson och Carl Filip Gunnar Andersson, ledamoten
av riksdagens första kammare Johan Nilsson i Skottlandshus, ledamöterna
av riksdagens andra kammare Axel Wilhelm Theodor von
Sneidern, Gustaf Vilhelm Källman och Ernst August Hage, dåvarande
docenten Emil Frithiof Knut Sommarin och direktören Gustaf Åkerlindh.
Dessa sakkunniga hava den 17 mars 1919 till mig avlåtit en
framställning i fråga om minimipris under viss förutsättning å korn och
ärter av 1919 års skörd.
De sakkunniga hava därefter den 30 april 1919 avgivit betänkande
angående avvecklingen av den statliga spannmålsregleringen, vilket
betänkande torde få bifogas detta protokoll. • Utlåtanden över detta betänkande
hava avgivits av folkhushållningskommissionen, lantbruksstyrelsen
och generaltullstyrelsen.
Angående åtgärder för befordrande av en sund utveckling av spannmålshandeln
efter kristiden hava de sakkunniga förmält sig ämna framdeles
avgiva särskilt förslag.
8
De sakkunnigas
förslag.
Kungl. Maj ds proposition Nr 1.
Med anmälan att jag icke funnit ovanberörda framställning angående
minimipris å korn och ärter av 1919 års skörd böra föranleda
någon åtgärd, anhåller jag nu att få närmare redogöra för frågan om
avvecklingen av den statliga spannmålsregleringen.
De sakkunniga hava fördelat sitt betänkande i två avdelningar,
av vilka den förra avser tiden före minimiprisens å vete och råg upphörande
och den senare avdelningen tiden därefter. Detta sätt att behandla
frågan är ägnat att underlätta dess bedömande. Jag vill erinra,
att sagda minimipris gälla intill den 1 juni 1920.
De sakkunniga hava först verkställt en kalkyl, enligt vilken vid
ingången av nästa konsumtionsår skulle kunna påräknas eu behållning
av inhemsk brödsäd av äldre skörd samt av importerad brödsäd ävensom
av mjöl, motsvarande tillhopa omkring 125,000 ton brödsäd. De sakkunniga
hava vidare av anförda skäl ansett sig kunna räkna med normal inhemsk
skörd av brödsäd under år 1919 samt uttalat, att utsikterna talade
för att icke några särskilda svårigheter ur tillgångssynpunkt skulle
föreligga för att under året 1919—1920 på världsmarknaden anskaffa
de för vårt land behövliga kvantiteterna utländsk brödsäd. Med hänsyn
till dessa förhållanden hava de funnit sig kunna draga den slutsatsen,
att ett bibehållande av någon konsumtionsreglering för spannmål eller
mjöl icke vore ur tillgångssynpunkt av nöden för konsumtionsåret 1919
—:1920.
De hava emellertid funnit vissa skäl tala för att definitivt beslut
rörande tiden för ransoneringens upphävande icke då omedelbart fattades
utan något uppskötes. Dels kunde nämligen förhoppningarna på en
inhemsk normalskörd gäckas och dels vore de utländska förhallandena
fortfarande synnerligen osäkra. Ehuru de sakkunniga funne övervägande
skäl tala för brödransoneringens upphävande från och med nästa konsumtionsårs
ingång eller någon tid dessförinnan, hava de alltså ansett
försiktigheten bjuda, att beslut härom finge anstå till en tidpunkt, då
läget i dess helhet kunde klarare överblickas.
De sakkunniga hava därefter övergått till en utveckling av minimiprisens
följder under den återstående tiden för desammas giltighet. De
hava därvid funnit det vara klart, att importen av den utländska spannmålen
icke kunde helt överlämnas åt den fria handeln, så länge fixa och
inför det nu förändrade marknadsläget relativt höga pris gällde å den inhemska
marknaden. Ett sådant frigivande av importen skulle nämligen
medföra, att därest den utländska varan kunde inköpas till sådant pris,
att densamma efter införsel till Sverige kunde säljas till lägre pris än de
9
Kungl. Maj ds proposition Nr 1.
svenska minimiprisen, det bleve omöjligt att kontrollera, att icke denna
billigare spannmål liembjödes staten till inlösen till minimipris, vilket
skulle tillskynda statsverket förluster till oberäknelig omfattning. Härav
framginge, att staten åtminstone till den 1 juni 1920 måste förbehållas
ensamrätt till import av vete och råg. — Härunder bör påtagligen inbegripas
även mjöl därav.
Vidare hava de sakkunniga framhållit, att om importerat vete kunde
i svensk hamn kalkyleras till ett pris, som understege motsvarande
pris å den svenska varan, det vore naturligast, att detta billigare pris
komme till uttryck i prissättningen av det vetemjöl, som framställdes
efter blandning av den svenska och den utländska varan. Emellertid
skulle härav bliva följden, att rågmjölet, som komme att huvudsakligen
framställas av svensk råvara, bleve dyrare än vetemjölet, och att konsumtionen
av den statsinlösta svenska rågen inskränktes, så att stora rågkvantiteter
oanvända hopades i magasinen. Detta missförhållande kunde
avhjälpas, om det vore möjligt att använda det överskott, som den billigare
veteimporten erbjöde, till prissänkning å rågmjölet. Denna utväg
vore emellertid praktiskt outförbar, enär man vid eu dylik prisnedsättning
snart komme till eller under den gräns, som gjorde det förmånligare
för jordbrukaren att köpa sitt behov av rågmjöl i öppna marknaden
och att till staten hembjuda till inlösen för minimipris även den
del av rågen, som avsetts för egen konsumtion, vilket skulle vålla staten
mycket stora utgifter. Det vore för övrigt omöjligt att vid en dylik
prisreglering utöva erforderlig kontroll, enär rågen förmaldes vid en
mängd småkvarnar. En fortsatt ransonering vore den enda säkra lösningen
ur dessa svårigheter. Men de sakkunniga hava för sin del ansett,
att ett bibehållande av ransoneringen icke kunde förordas allenast
av hänsyn till den möjlighet till förbilligande av mjölet, som därigenom
skulle erbjudas, helst som enligt deras förslag i allt fall prisen å vetemjöl
och rågsikt skulle sänkas under de nuvarande och även priset å
rågmjöl borde kunna sättas så nära det nuvarande, att skillnaden bleve
utan egentlig praktisk betydelse.
De sakkunniga hava härav dragit den slutsatsen, att sedan konsumtionsregleringen
upphävts minimiprisens fortsatta giltighet måste göra
det nödvändigt att å ena sidan upprätthålla statens ensamrätt till import
av utländsk spannmål samt å andra sidan avstå från sådan prisreglering
å mjölet, som skulle sänka dettas pris under en mot de svenska spannmålsprisen
svarande nivå. För den händelse däremot importprisen bleve
högre än nu gällande minimipris, borde genom bidrag av statsmedel
Bihang till urtima riksdagens protokoll 1919■ 1 samt. 1 höft. (Nr 1.) 2
10
Kung!. Maj;ts proposition Nr 1.
mjölpriset nedbringas till en mot minimiprisen svarande nivå, vilket
icke behövde medföra några tekniska svårigheter.
Spannmålshandeln under konsumtionsåret 1919—1920 kunde emellertid
icke lämnas utan reglering genom statens medverkan. Sådan reglering
nödvändiggjordes dels av importmonopolet dels av statens inköpsskyldighet.
Härvid kunde två utvägar tänkas: antingen fortsatt uppehållande
av statsdriften under vissa förenklade former och under ledning
av ett centralorgan, förslagsvis benämnt spannmålsstyrelsen, eller ock
uppgiftens överlämnande åt den enskilda förvärvsverksamheten under
statens kontroll. Dessa bägge utvägar skärskådas närmare i betänkandet.
De sakkunniga hava ansett den senare utvägen, som mera tillmötesgår
kravet på det nuvarande statsingripandets avveckling samt befriar statsverket
från finansieringen av denna vittomfattande affärsverksamhet, innebära
vissa fördelar, dock allenast under förutsättning att ett fullt tillfredsställande
avtal härom kunde träffas. De hava härom fört förhandlingar
med den nu existerande kvarnföreningen och framlagt ett förslag till kontrakt
mellan svenska staten och en till bildande ifrågasatt organisation, benämnd
föreningen Sveriges kvarnintressenter u. p. a., i vilken varje kvarnföretag
i riket, som så önskade och kunde ställa vederbörliga garantier,
skulle äga rätt att inom viss tid inträda. Åven de kvarnar, som stannade
utanför den föreslagna nya föreningen, skulle tillförsäkras viss försäljningsrätt.
Detta kontrakt skulle gälla från och med den 1 augusti 1919 till och
med den 31 augusti 1920, dock med förbehåll om upphörande eller uppsägningsrätt
under vissa förutsättningar. Enligt detsamma skulle staten
tillförsäkra föreningen att med vissa undantag icke någon annan än föreningen
skulle under kontraktstiden äga laglig rätt vare sig att till riket införa
vete och råg eller mjöl därav eller att inom riket till förbrukare direkt
eller genom återförsäljare försälja vetemjöl. Det bör observeras, att denna
ensamrätt skulle gälla under tre månader även efter tiden för minimiprisens
upphörande, vilket från kvarnindustriens sida fordrats för att
bereda tillfälle till avsättning av inköpta lager. Åvenså är att märka,
att försäljningsmonopolet inom landet icke skulle omfatta rågmjöl, vilket
befunnits dels omöjligt, enär de till den nuvarande kvarnföreningen anslutna,
i regel större kvarnarna blott förmala omkring 1U av landets
rågmäld, och dels ej heller önskvärt, enär småkvarnarnas konkurrensförmåga
synts ur flera synpunkter fördelaktig. Angående de närmare
bestämmelserna i kontraktsförslaget samt de sakkunnigas motivering
därför torde jag få hänvisa till betänkandet och vill endast framhålla,
att enligt de vid kontraktsförslaget fogade normalkalkyler, vilka grunda
sig på ett medelinköpspris för vete, såväl svenskt som utländskt, av
11
Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 1.
40 kronor 40 öre och för råg av 39 kronor 40 öre, priset skulle bliva
å bagerivetemjöl 58 kronor 68 öre, å flormjöl av vete 55 kronor 68 öre,
å rågsikt 57 kronor 34 öre och å rågmjöl 49 kronor 99 öre, allt per
100 kilogram. För det finaste mjölet skulle ej visst pris fixeras. De
sakkunniga hava emellertid meddelat, att vid förhandlingar med representanter
för den ifrågasatta föreningen enighet icke kunnat vinnas angående
detta kontraktsförslag. Från föreningens sida hade sålunda, såsom framgår
av betänkandet, påyrkats vissa ändringar beträffande dels eventuell
rätt att förbinda försäljning av vetemjöl med försäljning av viss kvantitet
rågmjöl, dels storleken av det reservlager föreningen skulle hålla tillgängligt
vid kontraktstidens utgång och dels angående statens rätt att uppsäga
avtalet. Å andra sidan hade de sakkunniga funnit det nödvändigt,
att priset å sammanmalet rågmjöl bleve sänkt under det, som
från föreningens sida dittills erbjudits, nämligen enligt normalkalkylen
49 kronor 99 öre för 100 kilogram, vilket vore nära 5 kronor högre
än det nuvarande efter prisreglering bestämda salupriset av 45 kronor.
De sakkunniga hava emellertid förklarat, att de icke kunnat avvakta
auktoritativa utfästelser i dessa hänseenden från kvarnföreningens representanter,
och hava hänskjuta frågan till Kungl. Maj:ts beprövande.
De sakkunniga hava sammanfattat sin mening i detta ämne sålunda,
att därest med föreningen sådan överenskommelse kunde träffas,
enligt vilken i de hänseenden, om vilka meningsskiljaktighet yppats
med representanterna för föreningen, vederbörlig hänsyn toges till de
sakkunnigas förslag, det ifrågasatta avtalet innebure sådana f ördelar för
det allmänna, att det borde komma till stånd. Skulle däremot dylik
överenskommelse icke kunna åvägabringas, syntes den föreliggande
uppgiften böra lösas genom fortsatt statsdrift.
Vad därefter beträffar tiden efter minimiprisens upphörande eller alltså
från och med den 1 juni 1920 — varvid dock bör beaktas förenämnda
förslag om import- och försäljningsmonopol för föreningen Sveriges
kvarnintressenter ända till den 1 september 1920 — hava de sakkunniga
ansett åtgärder påkallade för att söka även efter dylikt upphörande
motverka allt för starka differenser mellan de inhemska produktionskostnaderna
för brödsäd och prisen å den importerade varan. De hava
nämligen funnit klokheten bjuda att tillse, att den inhemska brödsädsodlingen,
i varje fall under de närmaste åren, upprätthålles i sådan omfattning,
att den kan fylla landets minimibehov, och framhållit faran av
att genom ett våldsamt prisfall å brödsäd under år 1920 en jordbrukskris
skulle uppstå, genom vilken årtiondens ansträngningar för jord
-
12
Kungl. Maj:is proposition Nr 1.
brukets förkovran kunde äventyras och som omedelbart skulle försämra
läget även för andra grupper av vårt folk och skada hela landets
ekonomi.
I avseende å de åtgärder, som kunde härtill komma i fråga, hava
de först avvisat tanken på fortsatt tillämpning av minimipris. De hava
ej heller ansett sig kunna för denna tid tillstyrka former för statens
eget utövande av spannm ålshandeln eller en statlig kontroll över densamma
i anslutning till vad som såsom en av minimiprisen nödvändiggjord
tillfällig anordning föreslagits för den sista delen av minimipristiden.
Eu tillfredsställande prövning av frågan om ett dylikt förstatligande
krävde nämligen utredningar och förarbeten av sjmnerligen
ingående och tidskrävande art och för övrigt erbjöde statsdrift på detta
det vidsträcktaste området av vårt ekonomiska liv med dess synnerligen
stora antal av små och medelstora producenter de största svårigheter
samt vore icke genomförbart under den relativt korta tid, vars förhållanden
nu närmast skulle regleras.
Enligt de sakkunnigas mening borde däremot det skydd, som
jordbruket tarvade under den ifrågavarande övergångstiden, avpassas så,
att det beredde den inhemska brödsädsodlingen ungefär samma förutsättningar
som under årtiondet närmast före krigets utbrott. De hölle
emellertid före, att icke ens de, som vore övertygade om nödvändigheten
och nyttan av tullskydd för vårt jordbruk, kunde vilja föreslå en övergång
till fasta tullsatser omedelbart efter minimiprisens upphörande.
Dylika tullsatser skulle nämligen under de osäkra förhållanden, som
syntes möta, antingen kunna bli allt för låga för att ge den inhemska
odlingen det avsedda skjMdet eller ock, vid eu motsatt utveckling av
världsmarknadsläget, högre än omständigheterna krävde. Åtgärderna
borde syfta på att garantera ett skydd för det fall, att prisfallet å importerad
spannmål bleve osedvanligt starkt. Detta hava de sakkunniga
funnit kunna ske medelst ett system av glidtullar för tiden 1 juni 1920
—31 maj 1922. Det hela finge betraktas som ett provisorium i avvaktan
på definitiv reglering med anledning av blivande förslag.från 1919 års
tull- och traktatkommitté.
Mot ett system av detta slag kunde visserligen anföras vägande
invändningar. Då de sakkunniga likväl funnit sig böra förorda ett system
av denna art till genomförande, hade det skett, emedan de ansett, att
glidtullarna, trots ovedersägliga brister, likväl under de nu mötande alldeles
säregna förhållandena, tack vare en betydande smidighet, bjöde
möjlighet att åstadkomma eu utjämning av läget, som icke syntes kunna
vinnas på annan framkomlig väg. Genom att på särskilt sätt modifiera
13
Kungl. Maj:ts proposition Nr 1.
systemet hade de sakkunniga emellertid sökt att i möjligaste man förelägga
verkningarna av de med glidtullarna förenade olägenheterna.
Glidtullarna skulle variera på det sätt, att desamma höjdes, när
importprisen folie, och sänktes när importprisen stege. Härför förutsattes
dels en metod för någorlunda riktig och likformig beräkning av
de inhemska produktionskostnaderna för brödsäd och dels bestämmelser
om importprisens fastställande. I förra hänseendet hava de sakkunniga
framlagt en av agronomen L. Nanneson utarbetad kalkyl, varigenom
normalpris beräknats för vete och råg under tioårsperioden 1904—1913.
Genom att i denna kalkyl i stället insätta nya, enligt vissa av de sakkunniga
angivna grunder konstaterade pris å mänskligt arbete, dragararbete
och gödsling finge man enligt deras mening ett relationstal å
produktionspriset för det år, som vore i fråga, i jämförelse med nämnda
tioårsperiod. På grund av att konjunkturerna vore i fallande borde ett
avdrag av 5 procent å de kalkylerade prisen ske. Denna beräkning
borde årligen verkställas av lantbruksstyrelsen.
Importprisen borde enligt vissa angivna riktlinjer fastställas av
kommerskollegiet för tre månader åt gången.
I avseende å glidtullarnas storlek hava de sakkunniga anfört, att
de syntes kunna utmätas enligt i huvudsak tre olika system. Antingen
kunde de fixeras så, att de jämnt täckte skillnaden mellan normalpriset
å den inhemska och priset å den importerade varan, d. v. s. avse att
förhindra, att den svenska spannmålen saluhölles till lägre pris än det
beräknade normalpriset. Eller ock kunde dessa tilläggssatser bestämmas
så stora, att de vore högre än denna skillnad, varigenom de skulle
möjliggöra för den svenska lantbrukaren att för sin brödsäd utfå ett
högre pris än normalpriset, d. v. s. den inhemska odlingen skulle särskilt
premieras. Eller slutligen kunde tillägget fastställas på sådant sätt, att
det täckte allenast en del av prisskillnaden, varvid det inhemska jordbruket
således icke kunde tillgodogöra sig hela normalpriset utan måste
bära någon del av den med prisfallet å världsmarknaden förenade risken,
vilken sålunda i viss mån skulle delas mellan producenten och konsumenten.
Vid valet mellan de nu angivna metoderna hade de sakkunniga
utgått från att vi för närvarande befunne oss i ett topprisläge, från vilket
vi småningom måste pressas ned. En dylik nedstigning till ett lägre
prisläge krävde icke minst en sänkning av varuprisen, utan vilken
ett nedbringande av prisen å arbete näppeligen syntes kunna genomföras.
En dylik reduktion av varuprisnivån måste givetvis avse såväl
industriens som jordbrukets produkter. Av sådan anledning vore det
Folkhuahåll
ningakommis
aionen.
14 Kungl. Maj:ts proposition Nr 1.
oundgängligen nödvändigt, att en återgång skedde till rimligare och
för vårt land lyckligare förhållanden i detta för utvecklingen av vårt
ekonomiska liv under de närmaste åren avgörande hänseende. Utövarna
av jordbruksnäringen måste härvid vara beredda att påtaga sig sin del
av den gemensamma börda, som en allmän prisnedgång komme att innebära
för vårt folks flertal.
De sakkunniga hava med hänsyn härtill förordat, att ett eventuellt
underskott i produktionskostnaden för brödsäd må bäras till så lika delar
som möjligt av producenter och konsumenter, d. v. s. att tilläggssatsen
(tullen) för importerat vete skulle utgå med ett belopp, motsvarande
halva skillnaden mellan det inhemska normalpriset och det för en viss
period beräknade importpriset. Dock borde ingen tilläggssats utgå, då
sagda skillnad ej uppginge till minst 1 krona per 100 kilogram.
Då under tiden före kriget skyddet för råg och korn varit avpassat
enligt samma grunder som för vete, hava de sakkunniga funnit förhållandena
jämväl för de här avsedda åren motivera ett tillämpande av
det för vete föreslagna skyddssystemet även för råg och korn och sålunda
föreslagit, att tilläggssatsen (tullen) för till riket införd råg och korn
må utgå med det belopp, som för motsvarande period fastställts att
gälla för vete.
De sakkunniga föreslå slutligen, att tilläggssatserna på mjöl eller
gryn av vete, råg och korn må beräknas efter samma proportion som
enligt gällande tulltaxa och alltså med belopp, som med 75 procent
överstiga den samtidigt gällande tilläggssatsen å motsvarande spännin
ålsslag.
De sakkunniga hava givetvis förutsatt, att de nuvarande, sedan
länge suspenderade tullsatserna å ifrågavarande slag av spannmål, mjöl
och gryn skola under glidtullarnas tillämpningstid fortfarande vara sätta
ur kraft.
Vid de sakkunnigas betänkande äro fogade särskilda yttranden av
herrar Källman och Hage.
Folkhushållningskommissionens utlåtande, dagtecknat den 9 maj
1919, är av följande lydelse:
»Innan kommissionen ingår i den sakliga diskussionen av det föreliggande
ämnet, anser sig kommissionen vara nödsakad betona, hurusom det i detta fall förelegat
särskilda svårigheter för åstadkommande av ett samlat, på enhetliga grundtankar
uppbyggt kommissionsutlåtande. På grund av den synnerligen knappa tid,
som stått till kommissionens förfogande för prövning av sakkunnigbetänkandet, har
15
Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 1.
det nämligen icke varit görligt, att vid de tvenne sammanträden, vid vilka kommissionen
i plenum fått sig ärendet föredraget utan att derå av kommissionens
ledamöter haft tillfälle att på förhand av förslaget taga del, så genomdebattera det
på vitt skilda områden djupt ingripande spörsmålet, att de olika intressegrupper,
som finnas representerade inom kommissionen, kunnat förena sig på någon samlad
linje. Vid denna debatt mellan kommissionens ledamöter ävensom vid ärendets
fortsatta behandling inom förstärkt arbetsutskott liava framförts så väsentligt skiljaktiga
synpunkter och så olikartade uppslag rörande flera punkter i sakkunnigbetänkandet,
att man näppeligen kunnat med ledning härav beträffande flera av
principfrågorna framlägga annat än ett, med förbigående av detaljer, i huvudsakligen
diskuterande form hållet utlåtande.
De sakkunniga liava i sitt betänkande uppdelat det föreliggande spörsmålet
i två skilda problem: det ena omfattande erforderliga åtgöranden på spannmålsmarknaden
för tiden före minimiprisens upphörande, det andra berörande tiden därefter.
Kommissionen har ansett sig nu hava mindre anledning att taga befattning
med betänkandets senare kapitel, vilket ju knappast berör de rena kristidsföreteelserna
utan huvudsakligen åsyftar åtgöranden under en framtid, då, enligt vad
man bör hava skäl antaga, mera normala förhållanden hava inträtt. Kommissionen
bar därför ägnat huvudparten av sitt intresse åt betänkandets förra kapitel.
Kommissionen kan i stort sett ansluta sig till de sakkunnigas uttalanden i
betänkandets tre första avdelningar, således även till vad de sakkunniga här yttra
om önskvärdheten av brödransoneringens avveckling och tiden för ett beslut härom.
I nästa avdelning, »minimiprisens följder», upptaga de sakkunniga till diskussion
— sedan det konstaterats, att ininimiprisen nödvändiggöra upprätthållande av
statens ensamrätt till import av spannmål och mjöl — frågan om mjölpriset samt
eventuella statliga prisregleringar under nästa förbrukningsår. Enligt kommissionens
mening utgör detta spörsmål tyngdpunkten i hela den föreliggande frågan. Kommissionen
vill här med särskild betoning taga fasta på sakkunnigas uttalande om
»önskvärdheten av att snarast möjligt kunna åvägabringa en sänkning av den i
Sverige för närvarande högre än i de flesta andra härmed jämförliga länder uppressade
prisnivån för livsmedel» samt »behovet av en nedgång i prisen å mjöl och bröd»
(sid. 17). Med hänsyn till landets ekonomiska konkurrenskraft gent emot utlandet,
för att minska vår exportindustris svårigheter, för att möjliggöra för de industrier,
som arbeta för hemmamarknaden, att icke allt för våldsamt distanseras i konkurrensen
med den utländska industriens billiga hel- och halvfabrikat och för att förebygga
den hotande arbetslöshet, som kan vara en följd av de befarade svårigheterna
för vår industri, är det av oerhörd betydelse, att den allmänna prisnivån snarast
möjligt sänkes och levnadsomkostnaderna minskas, på det att även industriens
kostnader för arbetskraft må kunna reduceras. Även ur rent samhälleliga synpunkter
är det av största vikt, att de i vårt land abnormt uppdrivna livsmedelsprisen snart
nog kraftigt nedbringas. Varje åtgärd att hindra en eljest naturlig prissänkning,
måste därför framstå såsom synnerligen betänklig. Framför allt synes detta vara
fallet, då det gäller en sådan standardartikel som mjöl. Enligt kommissionens uppfattning
bör därför med alldeles särskild omsorg tillses, icke blott att åtgärder
undvikas, som leda till fördyring av mjölets pris i förhållande till de pris, vartill
Ransoneringens
upphörande.
Mjölprisets
reglering.
16
Kungl. Maj:ts proposition Nr 1.
spannmål och mjöl kunna anskaffas, utan jämväl att vad som lämpligen göras kan
för ett direkt nedbringande av mjölpriset även bliver verkställt.
Det har från liera av kommissionens ledamöter med styrka även gjorts gällande,
att de sakkunniga i det här föreliggande betänkandet icke tillräckligt beaktat
dessa synpunkter och att sakkunniga icke nog ingående prövat frågan om
nödvändigheten och möjligheten av ytterligare reducering av mjölpriset. I anslutning
härtill hava representanter för den nu åsyftade åskådningen framhållit, att
möjlighet dock borde förefinnas för en sådan prisreglering å mjölet under nästa
förbrukningsår, som skulle sänka dettas pris under en mot de svenska spannmålsprisen
svarande nivå, ehuruväl dylik reglering dels krävde en fortsatt statsdrift i
större eller mindre omfattning ävensom — åtminstone om importpriset ej nämnvärt
sjönke — erfordrade direkt statsanslag, dels ock i visst fall — nämligen vid kraftig
prisreduktion — kunde befaras leda till, att spannmålsproducenter avyttrade all
sin brödsäd och i stället inköpte av staten prisreglerat mjöl för tillgodoseendet av
det egna behovet. — I förbigående må här påpekas, att sakkunnigas uttalande å
sid. 17, att fortsatt ransonering skulle vara ägnad att effektivt förhindra ett dylikt
förfarande, icke torde vara riktigt. Minimiprisutfästelsen innebär nämligen en uttrycklig
rätt för producenten att, om han så önskar, få all sin brödsäd inlöst av
staten, och att därefter förvägra utlämnande av mjöl till den odlare — jämte hans
familj och underlydande — som begagnat sig av denna rätt, torde därför nu vara
uteslutet. — Givetvis har det icke varit möjligt, att det från visst håll inom kommissionen
vid debatten framkomna uppslaget om fortsatt statlig prisreglering jämväl
under avvecklingstiden kunnat omedelbart framställas i utarbetat skick. Ett
utkast till frågans lösning har dock framlagts, och skulle systemet enligt detta
förslag i sina huvuddrag te sig på följande sätt.
Den nuvarande upphandlingsorganisationen för spannmål skulle i sina huvuddrag
bibehållas, dock med iakttagande därav att, i och med uppgiftens begränsning,
åtskilliga väsentliga inskränkningar och indragningar skulle kunna äga rum, särskilt
beträffande rikets norra delar, där utbuden till statsinlösen av brödsäd (råg och vete)
torde bliva försvinnande små och där sålunda behovet av såväl spannmålsbyråer
som uppköpskommissionärer lärer bliva ytterst begränsat. Spannmålsorganisationen
skulle nämligen endast hava till uppgift att inköpa de partier vete och råg, som
av brukare anmälas till inlösen, att efter ungefärligen samma principer som för
närvarande ombesörja lagring och vård av den spannmål, som icke omedelbart kan
överlåtas till kvarnarna för förmalning, samt att till av staten bestämda priser till
kvarnarna försälja de inköpta myckenheterna spannmål.
Kvarnarna skulle berättigas att såsom sin egen affär bedriva förmalning av
den av dem inköpta spannmålen och försäljning av mjölet. Beroende på tillgång
och andra synpunkter skulle det eventuellt kunna ifrågakomma, att staten föreskriver,
vilka mjölkvaliteter, som få förekomma. Däremot torde det vara önskvärt, att
åtminstone ett försök göres att låta den fria konkurrensen kvarnarna emellan bestämma
utförsäljningspriset å mjöl. För att åstadkomma en sådan konkurrens
synes det vara önskvärt, att så många som möjligt av de kvarnar, som tidigare
varit verksamma som handelskvarnar (såväl större som mindre), sättas i tillfälle
att deltaga i den här ifrågavarande verksamheten. Särskilt om antalet kvarnar
skulle bliva någorlunda stort, är det uppenbart, att en tämligen noggrann kontroll
opaginerad Kontrollera mot PDF
IT
Kungl. Maj ds proposition Nr 1.
över deras verksamhet måste bliva erforderlig, åtminstone för det fall, att staten
finner sig böra verkställa en prisreglering av den inköpta spannmålen (genom utnyttjande
av eventuellt billigare pris på importspannmål eller genom direkt tillskott
av statsmedel), i vilket fall det eljes lätt kunde befaras, att kvarnarna genom fingerade
köp skulle komma att erbjuda staten samma partier till inlösen mera än en
gång. Ett dylikt förfaringssätt från kvarnarnas sida torde dock kunna förhindras
dels därigenom, att kvarnarna få avgiva en sådan förbindelse för erhållande av
spannmål ur statens förråd, att ett sådant förfarande, som ovan antytts, otvetydigt
hänföres till med allvarliga straff belagda handlingar, dels att kvarnarna åläggas
att som villkor för köp ställa en viss garantisumma, som i händelse av oredligt
förfarande hemfaller till staten, dels slutligen att statsorganen beredas tillfälle att
taga del av vederbörande kvarnföretags bokföring.
Från representanter för den åskådning inom kommissionen, för vilken nu
redogjorts, har gentemot sakkunnigas syn på prisregleringsfrågan och vad härmed
sammanhänger jämväl påpekats, att uppgiften i betänkandet om den vida större
betydelse för befolkningen i städer och industrisamhällen vetemjölet och rågsiktmjölet
äger framför rågmjölet torde vara i viss mån missvisande, i det att man
här tydligen alldeles lämnat ur räkningen, att det hårda brödet, som ju tillverkas
av rågmjöl och vars pris är beroende av rågmjölets, spelar en synnerligen stor roll
i befolkningens konsumtion av mjöl och produkter härav.
Sakkunnigas yttrande om brödransoneringen såsom en svår tunga för befolkningen
har även föranlett gensagor inom kommissionen. Besvärligheterna för konsumenterna
av en förbrukningsreglering bliva ju mindre betydande och framträdande i
samma mån tillgången å varan varder relativt riklig. Att slopandet av kortransoneringen,
vilken dock medför påtagliga fördelar särskilt i besparingshänseende, och
vilken det därför efter ett slopande kan bliva nödvändigt att återinföra, skulle vara
ett önskemål, som bör ställas före önskemålet om mjölets förbilligande, har man
från nu åsyftade håll inom kommissionen velat starkt betvivla.
Gent emot de vägar för prisreglering, som nu antytts, hava emellertid anmärkningar
framställts från annat håll inom kommissionen. Man har sålunda framhållit,
att en dylik prisreglering, därest den gjordes så djupgående, att odlarne
lockades att inköpa det prisreglerade mjölet, skulle medföra, förutom väsentligt
ökade utgifter för statskassan, även den konsekvensen, att praktiskt taget all
brödsäd måste omhändertagas av regleringsorganisationen, enär givetvis under sådana
omständigheter ingen avsättning kunde ernås för oreglerat mjöl, vilket i sin tur
beräknades medföra betydande olägenheter. Med exempelvis det skisserade förslag,
som i det föregående relaterats, skulle — vid dylik kraftig prisreducering — all
brödsäd, innan den ginge till förmalning, bliva föremål för de kontrollåtgärder, som
prisregleringen krävde, bland annat för att man skulle få fastställt, till vilket belopp
regleringskostnaderna uppginge i varje särskilt fall. och detta skulle, då som sagt
hela skörden automatiskt inpressades i prisregleringsapparaten, nödvändiggöra kontrollanordningar
vid hart när varje kvarn i riket eller ock, om de mindre kvarnarna
utestängdes från rätten att erhålla den prisnedsatta spannmålen, till inställande av
driften vid alla dessa senare kvarnar. Därjämte skulle ett förhindrande av, att
sådan spannmål, som en gång prisreglerats, ånyo hembjödes staten för inlösning
till minimipris, jämväl vara mycket vanskligt. Även ur sociala synpunkter vore
det icke välbetänkt att genomföra en anordning med utlämnandet till producenterna
Bihang till urtima riksdagens protokoll 1919. 1 sand. 1 höft. (Nr 1.) 3
Spannmålshai.
iolns organisation
1919—1920
18 Kungl. Maj:ts proposition Nr 1.
av mjöl, förbilligat tack vare stora bidrag av allmänna medel, under eu tid, då de
garanterade minimiprisen gällde.
Det framhålles vidare från dem inom kommissionen, som hysa betänkligheter
mot den fortsatta statliga prisregleringen av mjöl, att en prisreglering, som gjordes
så måttlig, att odlarna icke lockades att inköpa sitt mjölbehov, icke skulle mycket
betyda för konsumenterna, på grund av den i sådant fall oväsentliga reducering,
som kunde erbjudas i förhållande till de mjölpriser, som man under nästa år borde
kunna påräkna vid den friare form av spannmåls- och mjölhandeln, som de sakkunniga
ifrågasätta. Den åskådning, som nu senast relaterats, har för övrigt i prisregleringsfrågan
i stort sett anslutit sig till sakkunnigas uttalanden härutinnan.
I intimt samband med frågan om prisreglering eller icke prisreglering å mjöl
står det i betänkandets femte avdelning behandlade stora spörsmålet om spannmålshandelns
organisation under konsumtionsåret 1919—1920. Här hava de sakkunniga
tänkt sig två olika vägar, antingen fortsatt statsdrift i någon form eller verksamhetens
överlåtande under statskontroll till en kvarnsammanslutning. I betänkandet
utvecklas vilka fördelar och nackdelar, som äro förenade med de olika systemen.
Vid diskussionen inom kommissionen om dessa utvägar har å ena sidan
betonats, hurusom frågan om behovet av att kraftigt prisförbilliga mjölet är den
allt behärskande och organisationsfrågan den underordnade, samt hurusom man
därför obetingat bör hålla den väg till lösning öppen, som innebär möjlighet att
lösa prisregleringsfrågan, även om den därmed förenade organisationsformen eljes
ej skulle vara att tillråda. Från detta håll har man, såsom tidigare angivits, ansett,
att, enligt vad hittills kunnat påvisas, en fortsatt statsdrift i en eller annan form
är den enda väg, som håller möjligheten öppen för väsentligare prisreducering av
mjölet. Då man genom att gå den andra vägen, driftens överflyttande till enskild
organisation, synes bliva avstängd från nyssnämnda möjlighet — genom ett nedsättande
av priset å inneliggande spannmålslager vid övergången till nästa förbrukningsår
torde dock en mindre sänkning av priset å det mjöl, den enskilda
organisationen tillhandahölle, kunna ernås — så har denna nu åsyftade riktning
inom kommissionen icke kunnat förorda sakkunnigas förslag om uppgörelse med
kvarnintresset. Från denna sida har man även velat framhålla, att synnerligen
stor ovisshet ännu är rådande huru förhållandena under övergångsåren komma att
utveckla sig samt att det ingalunda är uteslutet, att ställningen kan bliva så allvarlig,
att, trots alla därmed förenade olägenheter och svårigheter av ekonomisk
och annan art, statsmakterna dock med alla till buds stående medel måste ingripa
för levnadskostnadernas nedbringande. Att i händelse sådana eventualiteter inträffa,
statsmakterna icke genom organisatoriska eller andra förhandsåtgärder böra hava
bundit sin handlingsfrihet, har synts representanterna för denna mening uppenbart,
och hava de häri sett ytterligare skäl mot det föreslagna alternativet med. kvarnuppgörelse.
Härtill kommer ock, att man icke funnit de sakkunniga hava på ett
övertygande sätt påvisat den enskilda driftens fördelar framför statsdriften, och att
särskilt de synpunkter av allmänt nationalekonomisk natur, som de sakkunniga
anlagt på frågan, ansetts lämna rum för befogade invändningar.
Även en annan åskådning än den ovan relaterade har gjort sig gällande
inom kommissionen i fråga om statsdrift eller verksamhetens överlåtande till en
kvarnsammanslutning under minimiprisåret. Sålunda har framhållits den stora be
-
19
Kungl. Maj:ts proposition Nr 1.
tydelsen av, att statsdriften frånginges och friare former uppbyggdes för handeln
och industrien på området, varjämte betonats, hurusom vägen med s. k. prisreglering
bleve praktiskt tagen okontrollerbar och kanske ogenomförbar även med det
ovan skisserade utkastet till frågans lösning. Genom en lösning av frågan i enlighet
med sakkunnigas förslag vore det även möjligt att återinföra en behövlig och
gagnelig konkurrens de enskilda företagen emellan, varjämte man borde hava skäl
räkna med, att de förenklade anordningar av handels- eller industriteknisk art, som
åtfölja den enskilda driften, skulle medföra ett förbilligande av omkostnader, som
näppeligen vore att påräkna vid statsdrift. De nationalekonomiska synpunkter,
sakkunniga framföra, särskilt vikten av, att från statsverket avlyftes den betydande
finansbörda, som nu åvilar detsamma för spannmålshandelns bedrivande, samt inverkan
härav på penningmarknaden samt på prisnivån i allmänhet, hava därjämte
ansetts vara av avgörande betydelse för frågans bedömande. De ledamöter av kommissionen,
som omfattat förslaget om en uppgörelse med kvarnintresset, hava därför,
under anslutning till de sakkunnigas betänkande och under åberopande av däri
anförda skäl, funnit så stora fördelar för det allmänna förenade med en dylik uppgörelse,
därest vid densamma bleve beaktade vissa synpunkter, att man icke kunnat
tillråda någon annan väg än i huvudsak densamma, som de sakkunniga i denna
fråga föreslå.
I händelse man emellertid för året 1919—20 komme att genomföra fortsatt
statsdrift, vore det enligt kommissionens samstämmiga mening önskvärt, att det
allmännas intresse bleve starkare företrätt i en eventuell »spannmålsstyrelse», än
vad sakkunniga synas ifrågasätta. I detta sammanhang vill kommissionen dessutom
framhålla, att det, i händelse det skulle befinnas erforderligt att under övergångsåren
bibehålla ett särskilt statens organ för reglering av livsmedelsexporten
och vissa andra med folkhushållningen sammanhängande frågor, synes lämpligast
att — i stället för att upprätta en särskild »spannmålsstyrelse» — åt nämnda organ
överlämna jämväl det med en fortsatt spannmålsreglering sammanhängande
arbetet. Även i det fall, att driften skulle överlämnas till ett enskilt konsortium,
torde här ifrågasatta statsorgan lämpligen böra å statens vägnar övervaka dettas
verksamhet, deltaga i utarbetandet av prisskalor samt emottaga rapporter angående
inneliggande respektive inköpta spannmålskvantiteter m. in.
Kommissionen har även därom varit enig, att, om uppgiften i fråga skall
lösas genom överlämnande av driften till ett enskilt konsortium, måste de synpunkter
rörande förbättringar i villkoren, som av de sakkunniga på sid. 38 sammanfattningsvis
omnämnas, komma till stånd. Men kommissionen har dessutom
funnit anledning att i väsentliga punkter påyrka justeringar i sakkunnigas förslag
till kontrakt med en kvarnsammanslutning. Här nedan vill kommissionen behandla
detta kontraktsförslag paragraf för paragraf och framlägga de särskilda anmärkningar,
vartill granskningen föranlett. Vid ärendets ytterst skyndsamma behandling
har dock kommissonen tyvärr ej heller kunnat ägna denna del av förslaget den ingående
prövning, som eljest varit ensidig.
Det synes kommissionen vara ganska olägligt, att i betänkandet icke kunnat
framläggas någon närmare '' redogörelse för, huru det tillämpande konsortiet, *Föreningen
Sveriges kvarnintressenter u. p. a.», skulle vara organiserat, dess statuter och
särskilt huru de mindre kvarnarnas intressen skulle bevakas i föreningen ävensom
Detalj kritik
av sakkunnigas
förslag
till uppgörelse
med
kvarnarna.
20
Kungl. ftlaj-.ts proposition Nr 1.
föreningens ställning till och mellanliavanden med sådana stora intressegrupper som
spannmålshandlarkåren, mjölgrossisterna och övriga handlande. Genom bestämmelserna
om ensamrätt till vetemjölshandeln torde ju, för att taga ett exempel, antagligen
alla handelskvarnar med vetemjölsförmalning för försäljning direkt tvingas
in under föreningsorganisationen eller göras i hög grad beroende av densamma,
vadan det är av stor vikt, att organisationen bliver sådan, att de större medlemmarna
icke kunna otillbörligt dominera över de mindre.
§ 2. Här bör givetvis en sådan omformulering ske, .att föreningens åtagande
att inlösa statens spannmåls- och mjöllager jämväl kommer att omfatta de
partier utländsk vara, som den 1 augusti 1919 äro inköpta av folkhushållningskommissionen,
men då ännu icke inkommit till riket. Övertagandet av dessa partier
torde lämpligen böra ske eif svensk importhamn och på samma prisvillkor, som
nedan angivas. Jämväl torde erfordras en bestämmelse om övertagande av kommissionens
förråd av säckar.
Under det att kommissionen i stort sett ej har någon erinran mot de grunder,
enligt vilka priset för det av staten överlämnade mjölet skulle beräknas, har
kommissionen ingalunda kunnat finna kontraktsförslaget tillfredsställande rörande
fixerandet av priset å den spannmål, som från staten skulle överlämnas den 1
augusti 1919. Enligt förslaget skulle föreningen för dylik spannmål betala det
spannmålspris, som lägges till grund för mjölpriset enligt normalkalkyler i g 9.
d. v. s. ett pris, som ju för exempelvis svensk spannmål avser leverans vid odlarens
station. Till detta grundpris å spannmål få ju kvarnarna vid kalkylerandet
av mjölpriset beräkna, bland annat, frakt- och inköpskostnad samt för utländsk
spannmål lossningskostnad, allt utgiftsposter, vilka i regel icke komma att påvila
kvarnarna beträffande den spannmål, staten den 1 augusti 1919 kan överlåta, enär
densamma till huvudsaklig del redan är placerad i kvarnarna. Det vore därför att
giva föreningen en icke befogad vinst, om densamma finge, på sätt sakkunniga föreslå,
inlösa statens spannmålslager till normalkalkylens grundpris, exclusive de i kalkylen
angivna kostnaderna för lossning, frakt och inköp. Inlösningspriset för spannmålen
bör därför, enligt kommissionens förmenande, vara det pris för spannmålen,
som staten bestämmer skola läggas till grund för det enligt § 9 beräknade försäljningspriset
å det av spannmålen tillverkade mjöl med tillägg för i kalkylen upptagna
kostnader för lossning, spannmälsfrakt och inköp i den mån dessa kostnader
redan förut äro av staten täckta.
f d. Det kan ifrågasättas, huruvida icke sådan justering här borde göras,
att även sådan kvarn, som visserligen icke till försäljning förmalt vete före den 1
januari 1915 men som under ransoneringsåren godtagits som statens kvarnkommissionär
för veteförmalning, borde erhålla den i paragrafen omförmälda rätten.
Beträffande uttrycket å rad 3 i denna paragraf »medeltalet per år» vill kommissionen
föreslå sådan omfornmlering, att det tydligt framgår, att medeltalet skall
uträknas endast på de år, varunder kvarn varit i verksamhet.
§ 4. Då tvekan lätt kan uppstå om vad som här avses med »de i kungl.
förordningen angående minimipris å brödsäd av deri 21 maj 1918 omförmälda prisskalorna
för vete och råg» — i författningen talas närmast om pris å fullt marknad.
sgill vara och vara av bästa kvalitet —, synes det kommissionen vara önskligt,
om föreningen redan vid avtalets ingående bleve fastare bunden rörande skyldigheten
att tillämpa prisskala av viss på förhand bestämd typ (värdena insättas, sedan
21
Kungl Maj.ts proposition Nr 1.
skörden kunnat bedömas m. m.). Anmärkas må även, att i de hittills uppgjorda
officiella prisskaloma för spannmålens inlösning är det huvudsakligen hektolitervikten,
som kommit till uttryck, men synes det vara lämpligt, att skalorna hädanefter
kompletteras med mera detaljerade och mångsidiga kvalitetsbestämmelser.
För den händelse den i paragrafen omförmälda niomannanämnden ej bleve
enig (tänkas kan ju, att jordbrukets fyra representanter vilja gå på eu linje och
övriga på en annan), lärer det vara nödvändigt, att prisskalorna fixeras av Kungl.
Maj:t, och föreslår kommissionen, att Kungl. Maj.t förbehåller sig rätt att under
alla förhållanden granska och definitivt fastställa prisskalorna.
£ 7. Det i första stycket förekommande uttrycket »den verkliga importkostnaden»
torde böra utbytas mot »det verkliga importpriset, eif svensk hamn»,
på det att tvekan ej må uppstå rörande grunderna för beräkning av det i paragrafen
omförmälda skillnadsbeloppet. — Anmärkas må vidare, att varje bestämmelse
om eventuellt importerat mjöl här saknas, exempelvis om någon inbetalning
av prisskillnadsbelopp skall ske, därest billigt mjöl importeras av föreningen. Såsom
kontraktsförslaget nu är formulerat, äga kvarnarna rätt att själva behålla hela importvinsten
å mjölet, även om detta skulle av dem kunna införas till priser, som
ligga väsentligt under pris, som motsvara de svenska minimiprisen. Detta synes
kommissionen nödvändiggöra omformulering av paragrafen.
§ 8. Det är högeligen erforderligt, att en fylligare statlig representation i
föreningen ernås än vad här av sakkunniga blivit föreslaget. Näppeligen torde eu man
— även om en suppleant finnes — kunna mäkta tillvarataga alla de olika intressen
för det allmänna, för konsumenterna, jordbrukarna etc., som statens representant
otvivelaktigt har skyldighet att i viss mån bevaka inom föreningen. Åvägabringandet
av kontroll över att föreningen handlar i överensstämmelse med kontraktet
och icke missbrukar sin ställning, torde icke vara ett sådant krav från statens
sida, att kvarnarna rimligen böra motsätta sig införandet av en fylligare statlig
representation inom styrelsen. Därjämte torde ock ett särskilt övervakande organ
vara av nöden, dit allmänheten — producenter, konsumenter och mellanhänder vid
handeln med spannmål och mjöl — kunde hänvända sig, därest dess intressen sådant
krävde. För den händelse en sådan organisation för fortsatt reglering av vissa
uppgifter på folkliushållningsområdet, som omförmäles här ovan, kommer till stånd,
torde emellertid behov icke förefinnas för inrättandet av något annat övervakande
organ vid föreningsstyrelsens sida än nyssnämnda organisation.
§ 9. Kommissionen vill betona, att någon allmän ransonering av spannmål,
mjöl och bröd icke är möjlig genomföra, därest spannmålshandeln, på sätt i kontraktsförslaget
angives, överflyttas till en enskild organisation, bland annat av den
orsak, att icke hela befolkningen förses med varor från detta konsortium. Ungefär
75 procent av rågen beräknas ju gå utanför föreningens verksamhetskrets, och
redan av denna anledning måste man — om ransonering skall upprätthållas —
skapa eu annan organisation. Kan det vara tal om ett bibehållande av ransoneringen,
som ju i så fall även bör innefatta konsumtionskontroll för producenterna, så
lärer staten icke heller kunna släppa ur sin hand arbetet med anskaffandet av de
erforderliga förråden. Kommissionen hyser emellertid en varm önskan, att ransonering
ej skall behöva upprätthållas under nästa förbrukningsår.
Stora betänkligheter hyser kommissionen mot, att den finaste av de tre föreslagna
vetemjölskvaliteterna skulle få av föreningen försäljas till fritt pris. 1 nder
22
Kuntjl. Maj:ts proposition Nr 1.
det att kommissionen varit enig om att föreslå bestämmelser om högsta pris för
samtliga de vetemjölstyper, som kunna bliva medgivna, har inom kommissionen
någon meningsskiljaktighet rått om antalet dylika typer, i det att frän enstaka håll
inom kommissionen påyrkats, att endast eu, respektive två vetemjölskvaliteter skulle
få förekomma.
Formuleringen av paragrafens allra sista stycke — angående prismaximering
— torde icke vara nog tydlig. Kvarnarna skola här förbinda sig att icke hålla
högre pris ab kvarn än som framgår av »uträkning» enligt en bifogad normalkalkyl.
Det bör i kontraktet uttryckligen angivas, vilka poster i normalkalkylen, som icke
få ändras, samt vilka poster, som under vissa betingelser få tindras, ävensom reglerna
för dylik eventuell ändring. De faktorer, som kunna få vara i kalkylen rörliga,
torde endast vara spannmålspriset, klipriset samt procenttalet mellan inblandningen
av utländsk och svensk vara.
Kommissionen vill i detta sammanhang anmärkningsvis erinra om, att den i
sakkunnigbetänkandet angivna priskalkylen å mjöl näppeligen torde komma att i
verkligheten gestalta sig på angivet sätt beträffande priset å kli, utan torde man
hava grundad anledning räkna med lägre klipris, vilket då skulle innebära, att mjölprisen
bleve i motsvarande grad högre än de i kalkylerna angivna.
Anmärkas kan dessutom i fråga om den åsyftade normalkalkylen, att en
avgångsprocent av 5 kilogram per 100 kilogram spannmål här medgivits, under det
att statens krigsberedskapskommission i sitt betänkande om folknäringen vid krig
uppgiver, att enligt anmälan från industrikvarnarna skulle avgången vid förmalning
vid dessa endast vara 2 procent för vete och 3 procent för råg (jämför sid. 21 i
nämnda betänkande).
Vidare vill kommissionen ifrågasätta, huruvida det ej är av nöden, att, liksom
nu sker, genom en sakkunnig nämnd fastställa standardtyper rörande mjölets
beskaffenhet, vilka kvarnarna vid ansvarspåföljd måste vid förmalningen följa. Allmänheten
bör kunna ha rätt att — liksom nu — påfordra att få kontrollerat, att
det i handeln utsläppta mjölet verkligen är av den kvalitet och den sammansättning,
som kontraktet och priskalkylen ange. Körande de nu gällande föreskrifterna
om standardprov, avsedda att utgöra norm för mjöltyper m. in., hänvisas till vad
som anföres å sid. 283 i K. Hildebrands handbok i folkhushållningsfrågor år 1917.
I fråga om sättet för bestämmandet i visst fall, att vetemjölsförsäljning skall
förbindas med rågmjölsförsäljning, ansluter sig kommissionen helt till de sakkunnigas
uppfattning. Kommissionen har emellertid ej funnit sig övertygad om, att en
dylik »ransonering» med någon grad av effektivitet kan av kvarnsammanslutningen
genomföras, detta redan på den grund att endast en obetydlig del av rågmjölsförmalningen
faller under dess verksamhet.
§ 10. Den här angivna formen för skiljenämnd synes kommissionen mindre
tillfredsställande, enär enligt förslaget endast köparen skulle få välja, huruvida frågan
skall hänskjutas till Sveriges skiljenämnd för spannmåls- och foderänmeshandeln —
som i viss grad torde vara inrättad för spannmålshandlarna — eller till en särskild
tremannanämnd. Då det emellertid icke lärer vara möjligt, att i ett kontrakt
mellan staten och föreningen stadga föreskrifter, vilka hindra »tredje man»,
en enskild jordbrukare, som säljer spannmål, att vid uppkommen tvist anlita den
utväg, gällande lag anvisar, torde bestämmelsen i denna paragraf om skiljenämnd
endast kunna hava betydelse såsom en slags anvisning, huru vederbörande kunna
förfara.
23
Kungl. Maj:ts proposition AV 1.
§ 12. Önskligt vore, om den här angivna skyldighet för föreningen att —
om staten så fordrar — införa intill 40,000 ton utländsk spannmål, kunde så ändras,
att staten även erhölle rätt påfordra, att mjöl importeras i stället för spannmål.
Tänkas kan ju dels att det utländska mjölet kan komma att betinga ett förmånligt
pris, dels även att läget kan bliva sådant, att svårigheter kunna råda för import
av spannmål och vi sålunda bliva hänvisade till att täcka den huvudsakliga delen
av vårt importbehov i form av mjöl. Från visst håll inom kommissionen ha också
anförts betänkligheter mot att staten skulle frånsåga sig rätten att reglerande ingripa
vid ifrågavarande import framför allt med hänsyn därtill att en import av
spannmål ur föreningens egen synpunkt torde komma att framstå som fördelaktigare
än motsvarande import av mjöl.
Innan kommissionen lämnar granskningen av kontraktförslaget, bör erinras
om, att särskilda anordningar möjligen torde böra vidtagas just vid över gång stillfället,
den 1 augusti 1919, särskilt därest mjölpriset då hastigt nedsättes eller därest
ransoneringen vid denna tid slopas. Vid tidpunkten för en prissänkning å mjölet
önska nämligen handlandena givetvis ligga inne med så små mjöllager som möjligt,
eller också har man att räkna medo krav från handelsvärlden på ersättning vid
dylikt prisfall å inneliggande lager. Å andra sidan är det av stor vikt, att riklig
tillgång på mjöl finnes i marknaden vid ransoneringens upphörande. Allt nog. särskilda
åtgöranden för möjliggörande av en ostörd övergång torde säkerligen erfordras,
därest avtal med föreningen ingås. I denna fråga är kommissionen beredd
att inkomma med särskilda förslag, därest läget därtill föranleder.
Som tidigare antytts, har kommissionen ansett sig icke kunna djupare ingå på
förslagets senare del, som avser eventuellt erforderliga förfoganden för tiden närmast
efter minimiprisens upphörande. Även beträffande detta kapitel hava emellertid
vitt skiljaktiga meningar rått inom kommissionen.
Flera av kommissionens ledamöter hava sålunda funnit sig absolut förhindrade
att tillstyrka de sakkunnigas förslag om glidtullar eller ock åtminstone för
närvarande ställt sig mer eller mindre bestämt avvisande mot denna del av förslaget.
Vad först beträffar de av kommissionens ledamöter, som utan att intaga en
principiellt avvikande hållning mot förslaget, dock ansett sig icke kunna för närvarande
tillstyrka detsamma, har från deras sida i huvudsak anförts följande. Med
den utredning, som i frågans nuvarande läge kunnat av de sakkunniga presteras,
och den knappa tid, som stått till förfogande för avgivande av kommissionens yttrande,
har det icke varit möjligt att tillräckligt grundligt sätta sig in i frågans alla
detaljer. Icke heller har det synts vara absolut nödvändigt att redan nu träffa ett
definitivt avgörande om och i så fall vilka särskilda åtgärder kunna behöva vidtagas
för att för jordbruket göra övergången till normala förhållanden så mjuk som möjligt.
I så fall torde emellertid även böra undersökas, huruvida icke någon form av
blandad stats- och enskild drift — något som ju redan tillämpats under kristidens
första år — vore att föredraga, exempelvis att statsmonopolet å import av spannmål
och mjöl fortsättes jämväl efter 1 juni 1920, under det att inrikeshandeln lämnas
mer eller mindre fri, varvid staten, tack vare sin möjlighet att helt reglera tillförseln
av utländsk vara och bestämma dennas pris, torde kunna i mån av behov
Tiden efter
minimiprisens
upphörande.
24
Lantbruksstyrelsen.
Kung}.. Maj:ts proposition Nr 1.
ingripa reglerande på den inhemska spannmålsmarknaden, vare sig för förhindrande
av prisnivåns uppskruvande eller — genom att inställa eller minska utlämningen av
utländsk vara — för åstadkommande av att jordbrukarna erhålla ett i förhållande
till produktionskostnaderna skäligt pris å sin spannmål. Rörande eventuella anordningar
på spannmålsmarknaden för tiden efter minimiprisens upphörande torde det
dock, som nämnt, vara varken behövligt eller möjligt att nu taga slutgiltig ståndpunkt,
utan har denna fråga först till nästa års riksdag synts böra upptagas till
prövning, efter ytterligare utredning och sedan närmare kännedom vunnits om på
frågans avgörande inverkande faktorer, vilka nu äro osäkra och okända. Emellertid
förutsättes från denna åskådning, att de synpunkter, kommissionen anfört i sitt
yttrande den 30 januari 1919 angående frågan om fortsatta minimipris, under alla
omständigheter bliva beaktade, nämligen att spannmålsproduktionen under övergångsåren
beredes det skydd, som kan visa sig bliva erforderligt för att göra övergången
till normala förhållanden så mjuk som möjligt. För den inhemska brödsädsodlingens
upprätthållande i önskvärd omfattning även för tiden efter de garanterade minimiprisens
upphörande torde ock ett principuttalande redan nu i anslutning till denna
åskådning vara att förorda.
De av kommissionens ledamöter åter, som ställt sig absolut avvisande till de
sakkunnigas förslag i denna del, hava, i anslutning till herr Källmans vid sakkunnigbetänkandet
fogade reservation, hävdat, att, med hänsyn till det synnerligen ovissa
ekonomiska läget och den osäkerhet, som ännu råder om den riktning, vårt lands
tull- och handelspolitik för framtiden bör följa, samt då dessa frågor äro hänvisade
till grundlig och allsidig utredning, något beslut eller uttalande nu icke bör ske
från statsmakternas sida i denna fråga.
A andra sidån hava, förutom de meningar, för vilka nu redogjorts, andra
ledamöter av kommissionen starkt betonat vikten ur folkförsörjningssynpunkt av,
att den inhemska brödsädsodlingen redan nu bestämdare tryggas för de vanskliga
övergångsåren, och anslutit sig till sakkunnigmajoritetens förslag i fråga om åtgöranden
för tiden efter minimiprisens upphörande. Representanterna för denna åskådning
hava som stöd för sin uppfattning framfört de synpunkter, vilka kommit till
uttryck i denna del av sakkunnigbetänkandet.»
Lantbruksstyrelsen har i sitt den 9 maj 1919 avgivna utlåtande
i frågan anfört följande:
»I anledning av erhållen remiss anser sig lantbruksstyrelsen till en början
böra framhålla, att styrelsen i likhet med de sakkunniga finner det synnerligen
önskvärt, att den av kristiden framtvingade ransoneringen av brödsäd och mjöl
med det snaraste upphör. Då här är fråga om ett av våra viktigaste och med
hänsyn till näringsvärdet billigaste livsmedel, är det givetvis för allmänheten av
stor betydelse att snarast möjligt bli satt i tillfälle att utan hämmande band kunna
anskaffa för den enskildes hushållning erforderliga kvantiteter därav.
Den utav de sakkunniga förebrakta utredningen rörande förhållandena å
världsmarknaden ifråga om brödsäd synes ock giva vid handen att, även om den
allmänna tillgången därå måste förväntas bliva tillsvidare knapp, ett vidmakthållande
av den hittillsvarande ransoneringen av ifrågavarande vara dock icke kan
anses påkallat. Ransoneringens avveckling blir emellertid under alla förhållanden
25
Kungl. Maj.ts proposition Nr 1.
i viss män beroende på de åtgärder, som vidtagas för betryggande av den inhemska
produktionen, i det att denna avveckling alltid bliver förenad med mindre risk ju
större den produktion blir, som inom landet kan påräknas.
Med kravet på bröd- och mjölransoneringens upphävande bör därvid förbindas
fordran på statliga åtgärder för brödsädsproduktionens bibehållande i största möjliga
utsträckning. I sådant syfte hava gällande minimipriser på vete och råg tillkommit.
Ifrågavarande åtgärder måste emellertid inställas på längre sikt och avse tid jämväl
efter de nuvarande minimiprisernas upphörande den 31 maj 1920. De sakkunniga
hava ock i senare delen av sitt betänkande framlagt förslag till åtgärder för den
inhemska brödsädsodlingens tryggande, avseende tiden efter nyss omförmälda dag.
Med ransoneringens upphörande bliver frågan, huru den av ransoneringsmyndigheterna
nu handhavda spannmålshandeln skall ordnas under tiden för minimiprisernas
giltighet, jämväl aktuell.
De sakkunniga hava i den första delen av betänkandet närmare behandlat
sistnämnda fråga och därvid undersökt tvänne alternativa sätt att lösa det i flera
avseenden svårlösta problemet, det ena genom överlåtande på vissa villkor till en
för ändamålet bildad sammanslutning av de större kvarnarna av såväl den staten
åliggande skyldigheten att intill den 1 juni 1920 uppköpa inom landet odlat vete
och råg samt importen av dessa spannmålsslag som ock förädlingen av spannmålen
och distribueringen av de olika kvarnprodukterna, det andra genom anordnandet
av en fortsatt statlig verksamhet för tillgodoseende av åtminstone större
delen av dessa olika uppgifter.
De sakkunniga hava på angivna grunder funnit sig höra förorda det först
nämnda av dessa båda alternativ.
Med hänsyn till den korta tid, som stått lantbruksstyrelsen till buds för
granskning av de olika förslagens detaljer samt förutsättningarna för och de eventuella
följderna av ett genomförande av det ena eller andra alternativet, har det
knappast varit möjligt för lantbruksstyrelsen att fatta ställning till den föreliggande
frågan och bedöma, åt vilket av de båda förslagen ett mera avgjort företräde bör
givas.
Med avseende härå må emellertid framhållas, att lantbruksstyrelsen knappast
funnit anledning att i likhet med de sakkunniga tillmäta upphörandet av varje
direkt statsingripande på här ifrågavarande område någon mera avgörande betydelse.
Det synes sålunda lantbruksstyrelsen, att ett enskilt monopol, låt vara statskontrollerat,
kan för den därav beroende komma att visa sig måhända än mera
tryckande och besvärligt än ett statsmonopol. Därjämte anser sig lantbruksstyrelsen
särskilt höra anmärka, hurusom vid bedömande av den föreliggande frågan hänsyn
även synes styrelsen böra tagas därtill att, om ett fortsatt statsingripande med
hänsyn till importen av någon anledning skulle bliva erforderlig, dess fortsatta
handhavande av. en enskild sammanslutning knappast kan anses önskvärd.
De utav de sakkunniga framhållna, med statsdriften förbundna olägenheterna,
särskilt av statsfinansiell art, synas emellertid lantbruksstyrelsen, såvitt styrelsen
kan bedöma, vara av sådan beskaffenhet, att styrelsen tinner övervägande skäl tala
för överlåtandet till enskild företagsamhet av här ifrågavarande mycket omfattande
affärs- och förädlingsverksamhet, dock endast under den bestämda förutsättningen,
att överlåtandet kan ske under sådana former, att dels staten alltjämt kan öva fullt
effektiv kontroll över denna ur allmän synpunkt så betydelsefulla verksamhet och
Bihang till urtima riksdage?is protokoll 1919. 1 samt. 1 käft- (Nr 1.) 4
26
Kungl. Maj:ts proposition Nr 1.
dels spannmålens odlare tillförsäkras de gjorda prisutfästelsernas fulla och redobogna
infriande samtidigt som konsumenternas krav på bästa möjliga varor till billigast
möjliga pris bliva vederbörligen tillgodosedda.
För att det av de sakkunniga uppgjorda förslaget till kontrakt mellan å ena
sidan staten och å andra sidan den inom kvarnindustrien bildade sammanslutningen
skall kunna skänka nödig trygghet i angivna hänseenden synes det lantbruksstyrelsen
nödvändigt dels att de utav de sakkunniga föreslagna ändringar, om vilka enighet
icke kunnat träffas, komma till utförande, dels ock att dessutom vissa här
nedan närmare omförmälda jämkningar, vilka synas lantbruksstyrelsen vara av behovet
påkallade, vidtagas i kontraktsförslaget.
Lantbruksstyrelsen finner sålunda önskvärt, att § 2, sista punkten, i kontraktet
gives en något förändrad formulering, som tydligare angiver, att föreningen
åtager sig ej endast den staten åliggande skyldigheten »till inköp» av vete och råg
enligt kungl. förordningen den 21 maj 1918 utan ock att vid fullgörande av nämnda
skyldighet noggrant följa härför föreskrivna villkor.
I sammanhang härmed vill lantbruksstyrelsen erinra därom, att statens
skyldighet enligt nyssnämnda förordnings ordalydelse endast omfattar »fullt marknadsgill»
vara av vete eller råg. Vid förut rådande kännbara knapphet på ifrågavarande
spannmålsslag, då det framför allt gällt att till statens förråd insamla
största möjliga kvantitet därav, har staten givetvis funnit med sitt intresse förenligt
att inköpa hembjudna partier vete och råg — till i vissa fall reducerat pris —,
även om de ej kunnat anses vara av »fullt marknadsgill» beskaffenhet. Då nu förhållandena
i detta hänseende kunna förväntas bliva annorlunda och den situationen
kan tänkas komma att inträffa, att det ställer sig mindre fördelaktigt för föreningen
att inköpa av odlare erbjuden inhemsk spannmål, vilken, exempelvis på grund av
dålig bärgning, kan betecknas såsom icke fullt marknadsgill, samtidigt som till förmalning
lämpligare vara med direkt förtjänst — enligt förslagets § 7 — kan från
utlandet erhållas, synes hänsynen till den inhemska produktionen och dess utövare
med nödvändighet kräva ett tillägg i kontraktet, varigenom den svenska odlaren
tillförsäkras avsättning till kvarnföreningen, om ock till nedsatt pris, av även sådan
brödsäd, som enligt en sträng tillämpning icke kan betraktas såsom fullt marknadsgill
men som dock är av sådan beskaffenhet att efter lämplig behandling och eventuellt
inblandning av bättre vara ett brukbart mjöl därav kan framställas. Angelägenheten
av att iakttaga nödig sparsamhet och hushålla med den inhemska brödsädstillgången
synes jämväl påkalla en förändring av kontraktsförslaget i nu angiven
riktning.
De i § 3 föreslagna bestämmelser, varigenom vissa kvarnar, vilka icke varit
handelskvamar i vetemjöl före den 1 januari 1915, skulle betagas möjligheten deltaga
i ifrågavarande verksamhet, synas åtminstone ur allmän synpunkt onödigt
stränga. Därigenom skulle exempelvis en i övrigt fullt lämplig kvarn, belägen inom
ett veteodlande distrikt, utestängas endast därför, att den tillkommit under senare
tid, ett förhållande, som synes innebära en obillighet mot de nytillkomna kvarnarna
och som jämväl kan vålla i sådan kvarns grannskap boende jordbrukare kännbara
svårigheter.
Enligt § 5 i kontraktsförslaget skulle kvarnföreningen vara skyldig att av
odlares spannmål mottaga endast en sjättedel av den beräknade skörden per månad.
Ett hänsynslöst tillämpande av denna bestämmelse kan emellertid i speciella fall
27
Kungl. Maj:ts proposition Nr 1.
tänkas föranleda stora svårigheter för en del odlare, vilka på grund av bristande
förvaringslokaler eller trängande utgifter måste avtröska och försälja sm höstsädsskörd
vid eller omedelbart efter bärgningen. Möjlighet synes därför böra tillförsäkras
dylika odlare att på en gång försälja någon större del av höstsädsskörden.
Lantbruksstyrelsen har ovan framhållit såsom ett oeftergivligt villkor för
överlämnande åt den enskilda företagsamheten av här ifrågavarande verksamhet, att
åt det allmänna inrymmes en fullt effektiv kontroll av verksamhetens ledning,
viss, men enligt lantbruksstyrelsens förmenande otillräcklig grad är detta villkor
tillgodosett i kontraktsförslagets § 8. Med hänsyn till ej mindre denna verksamhets
högst betydande omfattning, rent kvantitativt, och dess krav på ledningens
sakkunskap inom flera olika områden — såväl merkantila som tekniska än även
nödvändigheten av att den stora allmänheten, såväl den producerande som den konsumerande,
må kunna hysa fullt förtroende för föreningens verksamhet, finner lantbruksstyrelsen
det oundgängligen erforderligt, att åt det allmänna må i föreningens
styrelse beredas plats för åtminstone tre ledamöter, representerande olika intressen
samt sakkunskap inom skilda områden, jämte nödigt antal suppleanter för dem.
I sammanhang härmed vill lantbruksstyrelsen anmärka, att det vant önskligt,
att instruktionen för den föreslagne statsrepresentantens arbetsuppgift nu förelegat
i förslag. Mycket beror nämligen därpå, att denna instruktion giver det allmännas
ombud tillräckligt vidsträckta befogenheter. ...
I fråga om de i § 10 för vissa fall av meningsskiljaktigheter mellan saljaie
och köpare föreslagna skiljemannaförfaranden finner lantbruksstyrelsen anledning
uttala, att endast den i paragrafen sist angivna skiljenämnden synes ägnad att bereda
nödig trygghet åt odlaren. „
Det är jämväl svårt att inse, varför köparen skall förbehållas rätt att etter
behag välja mellan två olika fora. .
Slutligen vill lantbruksstyrelsen, därest ett avtal med kvarnföremngen bennnes
höra komma till stånd, framhålla såsom önskvärt, att kontraktsförslaget i vissa
delar överarbetas, så att mindre tydliga bestämmelser givas en klarare och fullständigare
formulering. Då kontraktet kommer att i hög grad beröra tredje mans
rätt, är det nämligen nödvändigt, att detsamma bliver så tydligt och lättfattligt
som möjligt.
Vad den senare delen av de sakkunnigas betänkande beträffar, så finner lantbruksstyrelsen
i likhet med de sakkunnigas majoritet önskvärt, att åt den svenska
brödsädsodlingen, då densamma mister stödet av nu stipulerade minimipriser, beredes
under viss övergångstid åtminstone någon trygghet mot inflytelserna av allt för
hastigt fallande spannmålspriser å den utländska marknaden. Erfarenheterna frän
de gångna krisåren hava med all önskvärd tydlighet ådagalagt den för hela varf
nationella liv stora betydelsen av en åtminstone mot vissa minimibehov av brödsäd
svarande spannmålsproduktion inom landet. Störa uppoffringar hava också under
senare tid gjorts av statsmakterna för att i görligaste mån säkerställa denna produktion.
... i .,
För uppnående av ovan antydda önskemål hava de sakkunniga föreslagit
vissa provisoriska åtgärder och bestämmelser beträffande brödsädsimporten, \ lika
äro avsedda att gälla under de två närmaste åren efter upphörandet av statens utfästelse
angående minimipris å höstsäd. Giltighetstiden för detta provisorium synes
28
Kung!. Maj:ts proposition Nr 1.
lantbruksstyrelsen icke behöva eller böra utsträckas utöver denna av de sakkunniga
föreslagna, då inom nämnda tid de närmare utredningar böra kunna föreligga, vilka
äro att förvänta från den av Kung!. Maj:t tillsatta tull- och traktatkommittén, och
som äro oundgängligen nödvändiga för att kunna bedöma lämpligaste sättet för den
slutgiltiga lösningen av förevarande för vårt lands samtliga samhällslager synnerligen
viktiga fråga.
Beträffande de sakkunnigas förslag i denna del vill lantbruksstyrelsen särskilt
framhålla vikten av att beslut rörande statliga åtgärder för brödsädsodlingens tryggande
efter minimiprisens upphörande av statsmakterna fattas i samband med spannmålshandelns
reglerande under närmaste framtid, då dessa priser ännu äro gällande.
Ett uppskov med beslut härutinnan till nästa år måste givetvis bland landets jordbrukare
förorsaka ovisshet rörande räntabiliteten av fortsatt brödsädsodling, en
ovisshet, som tvivelsutan kan komma ätt förorsaka en under rådande förhållanden
betänklig tillbakagång i denna odling redan till år 1920. Medan å ena sidan världsmarknadens
tillgång på brödsäd, såsom av de sakkunnigas utredning framgår, synes
jämförelsevis god och en sänkning i prisen å varan sålunda kan förväntas, föreligger
å andra sidan ej endast i vårt land utan i hela Europa en så påtaglig brist
såväl på avels- och bruksdjur av olika slag som ock på animaliska livsmedel i allmänhet,
särskilt kött och ladugårdsprodukter, att grundad anledning finnes antaga,
att prisen å dessa jordbruksprodukter under de närmaste åren komma att väl täcka
även högt beräknade produktionskostnader. En utsträckt odling av fodersäd på
bekostnad av brödsädsodlingen kan sålunda, om den senare ej blir på något sätt
betryggad, förväntas medföra minsta risk och giva säkraste vinst.
En på antydda sätt omlagd jordbruksdrift kan därför komma att vinna en
anslutning, vilken under förutsättning av nu rådande ovissa handelspolitiska förhållandens
fortvara under någon längre tid kan i avsevärd grad försvåra landets
förseende med brödsäd.
Det är denna fara, som de sakkunniga genom sitt förslag till den inhemska
brödsädsodlingens betryggande efter minimiprisens upphörande vilja söka förebygga,
och det synes lantbruksstyrelsen, som om förslagets förverkligande skulle hava
goda utsikter att leda till det därmed åsyftade målets uppnående.
Den mest vägande invändning, som kan riktas mot det av de sakkunniga
förordade systemet med glidande tullar, torde vara svårigheten att fixera de medelpris,
särskilt det så kallade normalpriset å den inhemska spannmålen, med stöd
varav tullen skall beräknas. Denna svårighet synas de sakkunniga hava övervunnit
på ett tillfredsställande sätt, i det att den för beräkningen av nämnda normalpris
föreslagna formeln, enligt vad lantbruksstyrelsen kan finna, i sig innesluter de viktigaste
produktionsfaktorerna, vilka jämväl beräknats på ett sätt, som så nära som
möjligt torde motsvara de faktiska förhållandena.
Vid bestämmandet av glidtullarnas storlek hava de sakkunniga utgått därifrån
att, därest normalpriset å inhemsk brödsäd blir större än importpriset å den
utländska spannmålen, denna merkostnad skulle till hälften bäras av producenter
och konsumenter. Mot ifrågavarande förslag har lantbruksstyrelsen intet att erinra.
Styrelsen kan dock icke underlåta att i detta sammanhang anmärka, att det av de
sakkunniga föreslagna avdraget av 5 procent från det beräknade normalpriset i v/ss
mån synes vara mindre berättigat, i det att detsamma enligt den till de sakkunniga a
betänkande fogade bilagan C i sig innesluter jämväl fraktkostnad till avsättnings
-
Kung!. Maj.ts proposition Nr 1.
29
orten, vilken kostnad, då den i regel erlägges av odlaren, sålunda synes komma
att dubbelräknas.
Då emellertid de sakkunnigas här framlagda förslag ifråga om glidtullar i
sina stora huvuddrag synes väl avvägt, så att det, enligt styrelsens mening, innebär
förutsättningar för att kunna fylla därmed avsett ändamål, anser sig lantbruksstyrelsen
böra oförändrat tillstyrka detsammas godkännande av statsmakterna. Det
har, enligt styrelsens mening, lyckats de sakkunniga att åt den föreslagna tullen
giva en anpassningsförmåga efter olika tänkbara förhållanden, som förefaller synnerligen
lämplig och efter det rådande tidslägets krav väl funnen, då därigenom vid
ett högt importpris å den utländska spannmålen en ytterligare fördyring av densamma
genom tull förhindras samtidigt som vid fallande importpris tullskyddet i
viss mån blir effektivt och mera effektivt ju mer importpriset sjunker.»
Generaltullstyrelsen har i sitt utlåtande, avgivet den 12 maj 1919,
yttrat sig allenast angående det tulltekniska utförandet av det i betänkandet
framlagda förslaget om glidtullar för viss spannmål och
härvid anfört följande:
»Berörda förslag påkallar, på sätt härjämte närlagt förslag till ändrad lydelse
av vissa rubriker i tulltaxan utvisar, viss uppdelning av tulltaxerubrikerna
nr 74 och 79 b jämte annan omarbetning av dessa ävensom möjligen förändring avrubriken
nr 76. Vid det förhållande att den sålunda uppkomna ändrade lydelsen
av vissa paragrafer i tulltaxan, vilka helt eller delvis blivit enligt traktat fastställda,
icke komme att träda i kraft förrän efter utgången av innevarande år, då
vederbörande traktat upphört att gälla, lärer internationellt hinder för vidtagande
av antydda omarbetningar ej förefinnas.
Vid omarbetningarnas verkställande har styrelsen utgått från den förutsättning,
att det exakta beloppet av tullsatserna för råg, vete och korn samt för gryn och
mjöl av sådan spannmål kommer att av Kungl. Maj:t angivas genom för varje
tremånadersperiod utfärdad kungörelse och att således tulltaxan bör i fråga om
tullsatserna för nämnda varuslag innehålla endast allmänna uppgifter om beräkningsgrunderna.
Vidare har styrelsen tagit för givet, att tullsatserna för saväl den omalna
som den malna spannmålen äro av praktiska skäl avsedda att uttryckas i jämna
femtal öre och att således, när vid uträknandet av tullsatsen för sistberörda varuslag
uppkomme helt öretal, som utgjorde belopp, vilket ej kunde jämnt delas med
fem, talet borde avrundas till närliggande, förslagsvis närmast högre femtal öre.
Huru tullsatserna i sådant fall skulle komma att te sig, framgår av den härvid
fogade, hos styrelsen upprättade tabell.
Slutligen har det beträffande tullsatsen på malt synts styrelsen kunna antagas,
särskilt med avseende å vad på sin tid blivit anfört i samband med dess fastställande
(1910 års riksdags bevillningsutskotts betänkande nr 23, sid. 31 o. f ),
att någon förändring i nuvarande överensstämmelse mellan denna tullsats och tullsatsen
å gryn och mjöl av råg, vete och korn icke varit avsedd att åvägabringas
genom det av de sakkunniga framlagda förslaget- Enahanda torde förhållandet
vara i fråga om till tulltaxerubriken nr 149 hänförligt bröd av dessa mjölsorter.
I följd härav hava de i tulltaxan för närvarande angivna fasta tullsatser, för malt
Generaltullsty
rcl»en.
30
Kung],. Maj:ts proposition Nr 1.
6 kronor 50 öre för 100 kilogram och för bröd 6.5 öre för kilogram, blivit i föreliggande
förslag till tulltaxeändringar ersatta med glidande tullsatser, sammanfallande
med den för nämnda slag av gryn och mjöl ifrågasatta. Beträffande den
av styrelsen föreslagna avfattningen av tulltaxerubriken för bröd må nämnas, att
därigenom visserligen även bröd, tillverkat av annat mjöl än av ifrågavarande
spannmålsslag, komme att därunder inbegripas. Denna ur tullbeskattningssynpunkt
oväsentliga förändring i nu gällande grunder för tullbeloppets fixerande torde emellertid
vara påkallad av tulltekniska skäl.
Under förutsättning att de sakkunnigas förslag om täta förändringar i tullsatserna
för vissa slag av spannmål varder godkänt, lärer icke kunna undvikas införande
i § 13 gällande tulltaxeförordning av bestämmelser, avseende att förebygga
utbekommande av för högt tullrestitutionsbelopp vid utförsel av förädlad sådan
vara. I mom. 3 av nämnda paragraf är nämligen föreskrivet, att idkare av kvarnrörelse
medgives vid utförsel sjöledes från tullplats av vid kvarnen framställt mjöl
av råg eller vete restitution av den tull, som av honom blivit erlagd för en motsvarande
kvantitet direkt från utlandet införd omalen spannmål av samma slag, under
villkor, bland andra, att avsikten att av den införda spannmålen förmala mjöl för
export emot åtnjutande av restitution anmäles av kvarnidkaren redan i sammanhang
med spannmålens angivning till förtullning och intages i ett av vederbörande tullkammare
fört avräkningsdiarium samt att den omalna spannmål, för vilken restitution
av tullmedlen beviljas, blivit inom de näst före utförseln förflutna sex månaderna
till riket införd.
Krav på identitet mellan den införda och den under anspråk på tullrestitution
utförda varan förefinnes således icke. Det torde följaktligen få anses ej osannolikt,
att utförselvaran ofta kan komma att härröra av ett inom de sex månaderna infört
parti spannmål med lägre tullsats än den, som belöpt å det parti, vilket avföres i
avräkningsdiariet såsom vid tillfället utfört och restitutionsberättigat. Att statsverket
härigenom skulle tillskyndas en mången gång ej oväsentlig förlust, är
uppenbart.
Till förebyggande av denna oegentlighet har det synts styrelsen tillrådligt
att, på sätt framgår av härhos närlagt förslag till ändrad lydelse av förevarande
§ 13 mom. 3 tulltaxeförordningen, i fråga om restitutionsrätten göra den inskränkning,
att restitutionen ej finge tillgodonjutas efter högre belopp, än som
motsvarade den lägsta tullsats, vilken varit gällande under de näst före varans
utförsel förflutna sex månaderna. Genom en ordalydelse sådan som den föreslagna
skulle tydligen också, där omalen spannmål under viss tid varit tullfri, utförsel mot
tullrestitution av malen sådan vara icke kunna förekomma, förrän sex månader
tilländalupit, efter det tullfriheten upphört. Någon kännbar olägenhet för kvarnindustrien
lärer denna senare omständighet knappast behöva innebära. I viss mån
motsvarande inskränkningar återfinnas i § 9 av förordningen den 13 december 1912
angående tullrestitution i vissa fall vid återutförsel av utländsk vara.
Den föreslagna förändringen i tullsatsen för bröd påkallar givetvis omredigering
av mom. 1 i förenämnda § 13, i vad momentet avser rätt till dråback för
bröd. Denna omredigering lärer emellertid, med hänsyn till det ytterst sällan och
i mycket ringa utsträckning förekommande utnyttjandet av berörda rätt, utan
olägenhet kunna ske sålunda, att bestämmelserna för bröd i nämnda moment helt
uteslutas.»
31
Kungl. Maj.ts proposition Nr 1.
De vid generaltullstyrelsen^ utlåtande fogade bilagorna äro av
följande lydelse:
Förslag
till ändrad lydelse av vissa rubriker i tulltaxan.
74 a
74 b
75
76
77
78
79 a
79 b
Kvantitet
för tullberäkningen
-
79 c
80
149
A. Spannmål m. m.
Spannmål:
omalen:
råg, vete och korn: tullsatsen utgör ett av Konungen för fasta
tremånadersintervaller angivet belopp, motsvarande halva
skillnaden mellan det inhemska normalpriset och importpriset
för sådan vara; dock att, där denna skillnad ej uppgår till^
minst en krona för 100 kilogram, tull icke skall för varan
utgå;
årter och bönor, tjänliga till människoföda...........................
havre; ävensom vicker, sojabönor samt andra ärter och bönor,
ej till nästföregående rubrik hänförliga.............................
malt, även krossat: tullsatsen är lika med den för gryn av råg,
vete eller korn gällande;
majs .............................................................................
andra slag........................................................................
malen:
gryn av havre ................................................................j
gryn av råg, vete eller korn samt mjöl av råg, vete eller korn:
tullsatsen utgör ett av Konungen för fasta tremånadersintervaller
angivet, i jämnt femtal öre uttryckt belopp, som med
75 procent överstiger den för motsvarande slag av omalen
spannmål samtidigt gällande tullsats;
gryn, andra slag; mjöl, andra slag; ävensom mjöl av arrowrot
och andra vegetabilier, ej till annan rubrik hänförligt......... 100 kg.
Tullsats
Kronor ö.
Ris
Bröd, alla slag, ej särskilt nämnt: tullsatsen är lika med den för
mjöl av råg, vete eller korn gällande.
■
100 kg.
3
70
—
fria
100 kg.
fri
370
100 kg.
3
50
6 50
32
Kungl. Maj.ts proposition Nr 1.
Tabell,
utvisande storleken av den tall, som vid förändring av tallen för 100 kilogram till tulltexerubriken
74 hänförlig o in a 1 e n spannmål bör nttagas för 100 kilogram till tnlltaxerubriken
79 b hänförlig malen spannmål, därest nuvarande förhållande mellan berörda båda
tallsatser skall bibehållas. *)
Öre
Krono
r
Öre
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
i
0
1,75
3.50
5.25
7.oo
8.7 5
10.50
12.25
14.00
15.75
17.50
0
5
1.85
3.60
6.3 5
7*10
8.85
10.60
12.3 5
14.10
15.85
—
5
10
1.95
3.70
5.45
7.20
8.9 5
10.70
12.45
14.20
15.95
—
10
15
2.05
3.80
6.55
7.30
9.05
10. so
12.55
14.30
16.05
—
la
1 20
2.10
3.85
5.6 0
7.3 5
9.io
10.85
12.60
14.3 5
16.10
—
20
25
2.20
3.95
5.7 0
7.45
9.2 0
10.95
12.7 0
14.45
16.20
—
25
| 30
2.30
4.05
5.80
7.55
9.3 0
11.05
12.80
14.55
16.30
—
30
35
2.40
4.15
5.90
7.65
9.io
11.15
12.90
14.6 5
16.40
—
35
40
2.4 5
4.20
5.9 5
7.70
9.45
11.20
12.95
14.7 0
16.45
—
40
45
2.55
4.30
6.05
7.80
9.5 5
11.30
13.05
14.80
16.55
—
45
50
2.65
4.4 0
6.15
7.90
9.6 5
11.40
13.15
14.90
16.65
—
50
55
2.75
4.50
6.25
8.oo
9.7 5
il.50
13.25
15.00
16.7 5
—
55
BO
2.80
4.55
6.3 0
8.05
9.80
11.55
13.30
15.05
16.80
—
60
05
2.90
4.65
6.40
8.15
9.ao
11.65
13.40
16.15
16.90
—
65
70
3.oo
4.75
6.50
8.25
10. oo
11.75
13.50
15.2 5
17.00
—
70
75
3.10
4.8 5
6.60
8.3 5
10.10
11.85
13.60
15.35
17.10
—
75
80
3.15
4.90
6.65
8.40
10.15
11.90
13.65
15.40
17.15
—
80
85
3.26
5.oo
6.7 5
8.50
10.2 5
12.00
13.75
15.50
17.25
—
85
90
3.35
5.io
6.8 5
8.60
10.3 5
12.io
13.85
15.60
17.35
—
90
95
3 45
5.20
6.95
8.70
10.45
12.20
13.95
15.70
17.45
—
95
Öre
1
2
3
4
«
6
7
8
9
10
Öre
*) Siffrorna i marginalen avse tullsatser å omalen spannmål, de övriga tullsatser å malen
sådan. Tullsatsen å malen spannmål har beräknats för närvarande vara 75 procent högre än för
omalen spannmål. Där, vid uträknandet av tullsatserna uppkommet helt öretal utgjort belopp,
som icke kunnat jämnt delas med fem, har talet avrundats till närmast högre femtal öre.
Kungl. Maj:ts proposition Nr 1.
33
Förslag
till ändrad lydelse ar § 13 mom. 3 i förordningen den 9 jnni 1911 med talltaxa för
inkommande varor.
§ 13.
3. Förutom den tullrestitution, varom här ovan förmäles, medgives ock åt
idkare av kvarnrörelse vid utförsel sjöledes från tullplats av vid kvarnen framställt
mjöl av råg eller vete restitution av den tull, som av honom blivit erlagd för en
motsvarande kvantitet direkt från utlandet införd omalen spannmål av samma slag
med iakttagande dock därav, att sådan restitution ej må tillgodonjutas efter högre
belopp än som motsvarar den lägsta tullsats, vilken varit gällande under de näst
före varans utförsel förflutna sex månaderna; och skola för restitutionens åtnjutande
iakttagas följande villkor, nämligen:
a) att utförselvaran — — — — — — —--— spannmålskvantiteter.
Den 16 maj 1919 redogjorde jag för Kungl. Maj:t för frågans
läge och anförde därefter följande:
»Då jag ansett övervägande skäl tala för ett upphörande av statsdriften
efter innevarande konsumtionsårs slut, därest det skulle visa sig möjligt att på tillfredsställande
villkor åt den enskilda verksamheten överlåta spannmåls- och mjölhandeln,
har jag berett mig tillfälle till nya förhandlingar i frågan med representanter
för den ifrågasatta kvarnföreningen. Det har därvid visat sig, att sådana
skiljaktiga meningar och yrkanden gjort sig gällande, att det hitintills icke lyckats
att komma till enighet. Jag anser det emellertid icke vara uteslutet, att genom
fortsatta förhandlingar ett tillfredsställande resultat skulle kunnat uppnås, därest
tiden icke varit så knappt tillmätt. Nu har det på den korta tid, som stått till
buds, icke varit möjligt.
Att redan nu och emot de sakkunnigas förslag bestämma sig för fortsatt
statsdrift även för nästa konsumtionsår anser jag icke tillrådligt, men även för det
fall, att denna senare väg måste anlitas, kräves ytterligare utredning, innan beslut
därom fattas.
Beträffande det i betänkandets senare del innefattade förslaget, avseende åtgärder
för brödsädsodlingens tryggande under tiden närmast efter minimiprisens
upphörande, hava motsatta åskådningar gjort sig gällande, särskilt inom folkhus
Bihang
till urtima riksdagens protokoll 1919. 1 sand. 1 höft. (Nr 1.) 5
Statir&dtprotokollet
16 maj 1919.
34
Kungl. Maj:ts proposition Nr 1.
hållningskommissionen, och yrkanden hava framkommit om uppskov med beslut i
denna del till 1920 års riksdag. Med hänsyn till frågans vikt och syftemålet med
de ifrågasatta åtgärderna kan jag icke ansluta mig till detta yrkande, men då
frågan är av ömtålig natur och i visst avseende innebär en nyhet, är noggrannare
övervägande av nöden än det, som kunnat ske inom den nu tillmätta tiden.
Med hänsyn till dessa olika omständigheter och då ytterligare förhandlingar
och utredningar visat sig nödvändiga, har det icke för mig varit möjligt att förelägga
Kungl. Maj:t utarbetade förslag i dessa ämnen å sådan tid, att propositioner
skulle kunna avlåtas till den nu samlade riksdagen, utan att därav skulle följa en
icke oväsentlig förlängning av riksdagens samvaro efter pingst, vilket, enligt vad
för mig uppgivits, icke eljest torde bliva av nöden. I betraktande av berörda
ärendens vikt skulle visserligen en sådan förlängning kunnat finnas befogad, ifall
icke annan utväg stode till buds. Men då jag från hans excellens utrikesministern
inhämtat, att anledning finnes att antaga, att inbjudning kommer att måhända inom
kort till Sverige utfärdas om ingående i ett ifrågasatt folkens förbund, samt sistnämnda
fråga icke lärer kunna avgöras utan riksdagens medverkan, torde man
kunna förutsätta, att det i allt fall blir nödvändigt att inom jämförelsevis kort tid
inkalla antingen den lagtima riksdagen till nytt sammanträde eller ock en urtima
riksdag. Det är min bestämda förhoppning, att då även de nu av mig berörda
frågorna skola kunna föreligga i sådant skick, att de kunna göras till föremål för
proposition.
Då det är önskvärt, att statsmakternas beslut i nu förevarande ämnen icke
fattas allt för sent på året, enär dels, även om kvarnkontraktet icke skulle träda
i tillämpning förrän med början av september, kvarnarna behöva viss tid för att
ordna sig för de nya förhållandena, och dels jordbrukarna hava intresse av att
redan före höstsådden i år erhålla visshet, huruvida och i vad mån statsmakterna
komma att ingripa reglerande i avseende å prisbildningen å spannmål av 1920 års
skörd, lärer den möjligheten icke få anses utesluten, att, om nyssnämnda ärende
angående folkens förbund icke inom den närmaste tiden kräver sammankallande av
riksdagen, de nu av mig berörda frågorna i och för sig skola göra en sådan åtgärd
nödvändig.»
Statsrådsprotokollet i detta ärende har blivit offentliggjort.
Vid den fortsatta beredning av ärendet, som ägt rum inom jordbruksdepartementet,
har jag berett mig tillfälle till överläggning med
ledamöterna av riksdagens andra kammare Gustaf Vilhelm Källman och
Olof Nilsson i Tånga samt professorn Nils Hansson och agronomen
Ludvig Nanneson, särskilt angående förslaget om glidtullar och den i
samband därmed föreslagna metoden för produktionskostnadsberäkningen.
35
Kungl. Maj:ts proposition Nr 1.
Såsom framgår av mina ovan refererade yttranden till statsråds- Departement»- protokollen den 11 februari och den 16 maj 1919, anser jag det nöd- c efen''
vändigt, att särskilda åtgärder vidtagas från statens sida för att förmedla
övergången från det nuvarande tillståndet pa spannmalshandelns område
till mera normala förhållanden.
I likhet med de sakkunniga finner jag dessa åtgärder böra bliva
av väsentligen olika slag, allteftersom de avse den återstående tiden för
de nuvarande minimiprisens å vete och råg giltighet eller den efterföljande
tiden.
De sakkunniga hava, som nämnt, beräknat tillgången å brödsäd i
statens förråd vid ingången av nästa konsumtionsår till 125,000 ton.
Såvitt nu kan bedömas, kommer denna tillgång att den 1 instundande
september bliva något större, nämligen omkring 137,000 ton.
Sedan de sakkunnigas betänkande avgavs, hava efter avslutandet
av fred mellan vissa av de i världskriget deltagande makterna förhållandena
på den internationella handelns område ljusnat, och man torde numera
kunna räkna på, att den spannmålsimport, som må bliva erforderlig
under nästa konsumtionsår, skall utan större svårighet kunna äga
rum, helst stora spannmålslager finnas i vissa transoceanska länder.
Vad årets inhemska skörd av vete och råg angår, synes densamma
kunna för landet i sin helhet beräknas komma att bliva medelgod.
Med hänsyn till dessa förhållanden finner jag mig kunna instämma
i de sakkunnigas uttalande, att ur tillgångssynpunkt någon konsumtionsreglering
för spannmål och mjöl icke synes bliva av nöden under nästa
konsumtionsår.
De sakkunniga hava även ansett, att enbart ur sparsamhetssynpunkt
en dylik reglering med åtföljande brödransonering icke bör bibehållas
längre än som eljest är nödvändigt. Jag delar denna åsikt.
De sakkunniga hava vidare berört frågan, huruvida icke i allt fall
ur synpunkten av att åstadkomma billigare mjölpris ransoneringens bibehållande
vore oundvikligt. De hava därvid — som mig synes med full
rätt — framhållit, hurusom starka skäl tala för önskvärdheten av att
snarast möjligt kunna åvägabringa en sänkning av den i Sverige för
närvarande högre än i de flesta andra jämförliga länder uppdrivna prisnivån
för livsmedel, särskilt å mjöl och bröd. De hava tillika uttalat
att, med hänsyn till de på förhand fastställda prisen å den svenska
brödsäden, man praktiskt taget icke b^n, efter upphävande av konsumtionsreglering
för mjöl och bröd, genomföra en sådan prisreglering å
mjölet, som skulle sänka dettas pris under en mot de svenska spann
-
36
Kung!. Maj:ts proposition Nr 1.
målsprisen svarande nivå. Konsumtionsregleringens upphävande skulle
alltså omintetgöra möjligheten av att låta ett eventuellt lägre pris å
importerat vete än det enligt minimiprisen för svenskt vete gällande
komma den svenska allmänheten till godo i form av lägre mjölpris. De
skäl, de sakkunniga anfört till stöd för sitt ovannämnda uttalande,
hänföra sig huvudsakligen till förhållandet mellan vete och råg. Jag
vill erinra, att minimiprisen äro för vete 39 kronor och för råg 38 kr(>
nor för 100 kilogram — för vara av bättre kvalitet intill 2 kronor
högre efter viss prisskala — alltså i varje fall endast en kronas skillnad
mellan de bägge sädesslagen. De sakkunniga framhålla, att en direkt
prissänkning av vetemjölet givetvis skulle öka vetekonsumtionen på
rågkonsumtionens bekostnad och att den svenska rågen, statsinlöst
men oanvänd, skulle hopas i magasinen, samt att detta säkerligen skulle
nödvändiggöra särskilda tvångsåtgärder för stimulerande av rågkonsumtionen,
d. v. s. en ny ransonering. Ej heller ett mera indirekt utnyttjande
av det billigare priset å importerat vete genom att använda det
därigenom vunna överskottet till prissänkning å rågmjölet vore enligt
de sakkunnigas mening möjligt, enär detta skulle, om prissänkningen å
rågmjölet bleve av någon avsevärd betydelse, kunna leda till, att rågproducenterna
hembjöde till staten mot minimipris även den del av sin
rågskörd, som varit avsedd till deras egen konsumtion, och i stället inköpte
det. billiga rågmjölet, varigenom staten skulle förorsakas mycket
stor och icke avsedd utgift. De sakkunniga hava även framhållit, att
en på sistnämnda sätt anordnad prisreglering skulle nödvändiggöra att
i fråga om det mycket stora antalet småkvarnars rågförmalning tillämpa
eu kontroll, som för såväl kvarnar som jordbrukare skulle bliva synnerligen
omfattande och betungande men likväl ur garantisynpunkt praktiskt
taget värdelös. De sakkunniga hava emellertid hållit "före, att en utväg
ur nyssnämnda svårigheter skulle bestå i fortsatt ransonering, vid vilken
jordbrukaren förhindrades att i öppna marknaden inköpa sitt behov av
rågmjöl. Vid övervägande av nu anförda omständigheter hava de sakkunniga
under framhållande att enligt deras senare i betänkandet
framlagda förslag prisen å vetemjöl och rågsikt skulle bliva lägre än
de nu med tillämpning av statens prisregleringsanslag tillämpade och
att priset å rågmjöl (sammanmalet) borde kunna nedpressas till inemot
det nu gällande — uttalat, att även om en ytterligare sänkning av
mjölets prisnivå skulle kunna erhållas genom bidrag av statsmedel, de
icke funno sig allenast av hänsyn härtill kunna förorda ett bibehållande
av ransoneringen, vilken för befolkningen kändes som en svår tunga.
I folkhushållningskommissionens utlåtande anföres, att från visst
37
Kungl. Maj.ts proposition Nr 1.
håll inom kommissionen nttalats tvekan, huruvida brödransoneringens
upphörande vore ett önskemål av så stor betydelse, att det borde ställas
före önskemålet om mjölets förbilligande. Detta uttalande torde böra
betraktas såsom grundat på de i de sakkunnigas betänkande kalkylerade
mjölprisen.
För egen del finner jag de sakkunniga hava på ett övertygande
sätt ådagalagt, att, därest ransoneringen bortfaller, en prisreglering å
mjöl till följd av import av billigt vete icke kan utan stora olägenheter
ske, så länge minimiprisen gälla. Det torde vara påtagligt, att även en
direkt medelst statsanslag åstadkommen prisreglering, varigenom priset
skulle nedbringas under det pris, som motsvarar de svenska minimiprisen,
kräver ransonering. Jag vill emellertid i anslutning till ett yttrande
av folkhushållningskommissionen framhålla, att icke ens ransonering
torde kunna framdeles förebygga möjligheten av att — om mjölpriset
genom prisreglering sänkes under det, som motsvarar de svenska
minimiprisen — inhemska spannmålsproducenter avyttra all sin brödsäd
och i stället inköpa av staten prisreglerat mjöl för det egna behovet.
Då statens minimiprisutfästelse gäller all inhemsk brödsäd, kan staten
icke vägra mottaga vad som bjudes, och att därefter förvägra utlämnande
av mjöl till den odlare — jämte hans familj och underlydande
—, som begagnat sin försäljningsrätt, torde, såsom kommissionen anfört,
vara uteslutet. Det antydda missförhållandet skulle sålunda komma att
kvarstå oaktat ransonering.
Då det alltså gäller att välja mellan att upphäva brödransoneringen
eller att bibehålla denna och därmed bevara möjligheten till statlig prisreglering,
även med nyssnämnda oegentliga följdverkan, är det givet, att
olika åsikter kunna göra sig gällande. I och för sig framstår det för mig
som önskvärt, att det hittillsvarande statliga ingripandet på detta vidsträckta
område av folkhushållningen med därav föranledd vidlyftig organisation
och statlig kontroll på många skilda områden av näringslivet samt
dess tvång på produktion, distribution och konsumtion måtte så snart som
möjligt upphöra. Det synes mig ej heller vara med sunda ekonomiska
principer väl överensstämmande, att staten längre än kristidens förhållanden
göra sådant oundvikligen nödvändigt lämnar särskilt tillskott till förbilligande
av viktiga livsförnödenheter. Vi måste så snart som möjligt åter
komma in på normala banor. Härmed är ingalunda sagt, att jag icke tillfullo
inser och erkänner den såväl av de sakkunniga som ock med särskild
styrka av folkhushållningskommissionen framhållna betydelsen av
att den allmänna prisnivån inom landet sänkes och att även brödprisen
därvid inbegripas. Icke heller underskattar jag de svårigheter
38
Kungl. Maj:ts proposition Nr 1.
härvidlag, som vållas av minimiprisen. Men i betraktande av att de
mjölpris, som framgå enligt det förslag jag nu kommer att framlägga,
äro kalkylerade så, att de beträffande vetemjöl (flormjöl, vilket motsvarar
det nuvarande vetemjölet) och rågsikt äro väsentligt lägre än de
nu genom statlig prisreglering å 14 resp. 13 procent gällande och att
rågmjölspriset kommer att faktiskt bliva oförändrat, oaktat den nuvarande
prisregleringen på icke mindre än drygt 20 procent skulle bortfalla, samt
därjämte sannolikhet förefinnes för att de verkliga prisen, isynnerhet på
rågmjöl, skola bliva ännu lägre, anser jag, att prisförhållandena även
efter ransoneringens upphörande skola bliva så pass tillfredsställande,
att jag icke kan finna sagda ransonerings bibehållande motiverat ur den
synpunkten, att möjlighet till prisreglering medelst tillskott av statsmedel
skulle därigenom hållas öppen.
I överensstämmelse med vad jag nu anfört har jag för avsikt att
inom den närmaste tiden förelägga Kungl. Maj:t förslag om upphävande
av ransoneringen å mjöl och bröd från och med nästkommande september
månad eller tidigare.
Jag vill framhålla, att vad ovan anförts angående svårigheten av
en prisreglering gäller endast, ifall utländsk spannmål kan importeras
till billigare pris än den svenska betingar. Om däremot priset å utländsk
brödsäd är högre än det svenska priset, är en prisreglering vid
importen givetvis praktiskt möjlig, och det bör då tagas under övervägande,
huruvida sådan prisreglering skall äga rum med anlitande av
det av riksdagen till Kungl. Maj:ts förfogande ställda prisregieringsanslaget.
I likhet med de sakkunniga finner jag det uppenbart, att minimiprisens
fortsatta giltighet gör det nödvändigt att upprätthålla införselmonopol
å vete och råg samt mjöl — ävensom gryn — därav för staten
eller den eller dem, åt vilken eller vilka staten må överlåta importrättens
utövande. Med stöd av förfoganderättslagen kan emellertid
dylikt monopol i varje fall icke vidmakthållas längre än till utgången
av februari månad 1920, och det framstår redan därav såsom angeläget
att erhålla riksdagens bemyndigande till dylikt monopol.
Såsom de sakkunniga framhållit, förutsätter givetvis nödvändigheten
av fortsatt ensamrätt till import av utländsk brödsäd ävensom statens
åtagna förpliktelse till inlösen av den svenska brödsäden en fortsatt
medverkan från statens sida vid spannmålsregleringens genomförande
under nästa konsumtionsår. De sakkunniga hava härvid upptagit till skärskådande
två alternativ: fortsatt statsdrift i lämplig form eller uppgiftens
överlämnande åt den enskilda förvärvsverksamheten under statlig kontroll.
39
Kungl. Maj:ts proposition Nr 1,
De sakkunniga hava därvid funnit det icke kunna förnekas, att
det sistnämnda systemet, därest det kan så anordnas, att det lämnar
vederbörliga garantier för ett rättmätigt tillgodoseende av såväl statens
som de enskildas, både producenters och konsumenters, intressen, synes
innebära vissa fördelar ur den synpunkten, att det tillmötesgår kravet
på det nuvarande statsingripandets avveckling och beredandet av tillfälle
för produktion och handel att på detta område kunna återgå till
ett friare utövande av sin verksamhet. De hava vidare beträffande ett
i sådant avseende från kvarnföreningen i Stockholm, som representerar
i huvudsak de stora och medelstora kvarnarna i riket, framlagt förslag
uttalat, att statsverket därigenom skulle befrias dels från större delen
av den avsevärda förlustrisk, som minimiprisgarantien innebär, dels ock
från hela den under nuvarande penningförhållanden dubbelt betungande
bördan av brödsädsimportens och den inrikes spannmålsupphandlingens
finansiering, som krävde minst 100 miljoner kronor och ytterst ogynnsamt
inverkade på penningmarknaden och prisnivån i allmänhet. Dessa
fördelar synas även mig vara av så stor betydelse, att jag, såsom jag
redan den 16 maj 1919 anförde, finner systemet med statskontrollerad
enskild drift böra i främsta rummet komma i betraktande, därest detsamma
kan anordnas på ett tillfredsställande sätt.
I betraktande av den centrala ställning, som frågan om mjölprisen
måste intaga vid den nu förevarande frågans bedömande, torde jag få
särskilt redogöra därför och därvid först ur de sakkunnigas betänkande
meddela följande jämförelse mellan de pris å mjöl, som dels för närvarande
gälla såväi utan prisreglering (= folkhushållningskommissionens
självkostnad) som ock med dylik prisreglering (— folkhushållningskommissionens
salupris), dels ock kunna beräknas efter ransoneringens
upphörande bliva gällande vid ett fortsättande av statsdriften.
a.
F. H. K:s
själv kostnad
kronor
i per 100 kg.
b.
F. H. K:s
salupris
kronor
per 100 kg.
c.
Beräknat
pris efter
ransone- ringens upp- hörande
m. m.
kronor
per 100 kg.
Skillnad mellan
a och b
kronor
a och c
kronor
b och c
kronor j
. i
Vetemjöl ............
66.2 7
60—
56.9 0
— 6.27
— 9.81
i
— 3.04
B&gsikt...............
66.85
60—
58.08
— 6.85
— 8.77
— 1.92
B&gmjöl...............
56.88
45—
49. 4»
— 11.88
— 7.39
•f 4.49
40
Kungl. Maj:ts proposition Nr 1.
De i c angivna prisen äro beräknade inom folkhushållningskommissionens
spannmålsavdelning och utvisa de pris, till vilka mjölet under
nästinstundande konsumtionsår ansetts kunna av nämnda avdelning försäljas,
varvid till grund lagts samma utgångspunkter i fråga om pris å
spannmål och kli samt samma siffror för försäljningskostnader, som använts
i de av kvarnarna framlagda, i de sakkunnigas betänkande sid.
27—28 intagna kalkylerna. Prisen i c äro, som synes, överallt vida
lägre än den nuvarande självkostnaden. Beträffande vetemjöl och rågsikt
äro de även lägre än de nuvarande medelst prisreglering reducerade
prisen å dessa mjölsorter, varemot priset å rågmjöl (sammanmalet) utvisar
en rätt stor prisökning i jämförelse med det nu starkt nedpressade
priset å detta mjölslag. Sistnämnda förhållande är desto mer betänkligt,
som just detta rågmjöl, varav bland annat det allmänt använda
hårda brödet fram ställes, torde få anses vara den för landet i dess helhet
betydelsefullaste mjölsorten.
Gent emot dessa priser kunde vid tiden för avgivandet av de sakkunnigas
betänkande såsom jämförelse uppställas allenast de från kvarnarnas
sida i de nyss omförmälda kalkylerna upptagna prisen. En sådan
jämförelse utfaller på följande sätt, varvid bör erinras, att beträffande
vetemjölet jämförelsen bör ske med det i kalkylen upptagna flormjölet,
som motsvarar den kvalitet vetemjöl, som avses i folkhushållningskommissionens
beräkning.
Beräknat pris efter ransoneringens upphörande, kronor per 100 kilogram.
a.
Vid stats drift
b.
Vid enskild drift enligt
kalkyl i de sakkunnigas
betänkande
Skillnad
mellan a och b
Vetemjöl.....................
56.96
55.68
— 1.28
Rågsikt .....................
58.08
57.84
— 0.74
Rågmjöl .....................
49.4 9
49.99
+ 0.5 0
Om än således prisen å vetemjöl och rågsikt skulle sänkas vid \
enskild drift, skulle i stället rågmjölspriset ytterligare stegras. De sak- j
kunniga hava också uttalat, att dessa skillnader mellan prisen vid stats- I
drift och enskild drift vore relativt obetydliga och icke tillräckliga för
ett godkännande från statens sida av den punkt i det föreslagna avtalet,
söm berörde mjölprisen. |
41
Kungl. Maj.ts proposition Nr 1.
Vid de förhandlingar, som därefter förts med representanter lör
kvarnarna, har ernåtts, att priset å rågmjöl nedbringats till 46 kronor
för 100 kilogram brutto för netto, inklusive säck. Då det nuvarande
priset är 45 kronor för 100 kilogram, inberäknat säckens vikt (brutto),,
men säcken betalas särskilt med 1 krona, blir det nya priset fullständigt
sammanfallande med det nuvarande.
Uppställes en jämförelse mellan de nuvarande prisreglerade mjölprisen
å ena sidan samt de blivande prisen vid statsdrift, resp. enskild
drift å andra sidan, allt i kronor per 100 kilogram, framgår följande resultat.
a.
F. H. K:s
^nuvarande
salupris
b.
Blivande
pris vid
statsdrift
c.
Blivande
pris vid
enskild drift
Skillnad mellan
a och b
a och c
b och c
60.—
56.96
55.68
— 3.04
— 4.32
— 1.28
60.—
58.08
57.34
— 1.92
— 2.66
— 0.74
Rågmjöl...............
45.—
49.4 9
45.—
+ 4.49
—
— 4.49
Av jämförelse mellan a och c framgår, att vid den enskilda driften
prisen å ''vetemjöl och rågsikt skulle bliva ganska väsentligt lägre än
de nuvarande, oaktat dessa äro nedbringade medelst betydande tillskott
av statsmedel, samt att priset å rågmjöl blir oförändrat, ehuru prisregleringen
bortfaller. Vid jämförelse mellan statsdrift enligt inom folk—
hushållningskommissionen verkställd prisberäkning och enskild drift (b
och c) visar sig beträffande alla mjölsorter det senare systemets fördelar
i prisavseende, synnerligast i fråga om det viktiga rågmjölet. >Jag vill
för övrigt ånyo betona, att sannolikhet föreligger för att de vid enskild
drift kalkylerade prisen, särskilt å rågmjöl, skola i verkligheten
komma att ställa sig ännu lägre än ovan angivits.
Med hänsyn till dessa nu anförda beräkningar finner jag för mm
del prisförhållandena avgjort tala till förmån för systemet med en av
staten kontrollerad enskild drift på förevarande område av näringslivet.
Vad angår de övriga omständigheter, som böra tagas i betraktande
vid avgörandet av frågan om fortsatt statsdrift eller enskild drift, torde
de lämpligast behandlas i sammanhang med en redogörelse för det
kontraktsförslag, som efter vidlyftiga underhandlingar blivit överenskommet
mellan regeringen och en organisation benämnd Sveriges kvarnintressenter,
förening u. p. a.
Det bör framhållas, att nämnda kontraktsförslag är resultatet av
Bihang till urtima riksdagens protokoll 1919. 1 saml. 1 höft. (Nr 1.) 6
42
Kungl. Maj:ts proposition Nr 1.
ömsesidiga tillmötesgåenden, än på en punkt än på eu annan. Ur det
allmännas synpunkt hade det visserligen varit önskligt, att vissa bestämmelser
erhållit ett något förändrat innehåll, men då från motsidan även
uppställdes starka krav på ändringar, har jag ansett mig kunna tillstyrka
vissa medgivanden, om därigenom fördelar i andra avseenden
kunnat vinnas och hela överenskommelsen skulle kunna bringas till stånd,
hör min del finner jag kontraktsförslaget såsom helhet betraktat vara
från statens sida fullt antagiint.
Detta kontraktsförslag jämte vid detsamma fogade normalkalkyler
torde böra såsom bilaga nr L fogas vid detta protokoll.
Med anledning av ett uttalande av folkhushållniugskommissionen,
att det vore ganska olägligt, att i de sakkunnigas betänkande icke
kunnat framläggas någon närmare redogörelse för, huru det då tillämnade
konsortiet skulle vara organiserat, torde jag få meddela, att förenämnda
organisation, »Sveriges kvarnintressenter, förening u. p. a.»,
numera bildats, antagit stadgar och utsett styrelse samt registrerats.
Därjämte har jag att anmäla, att sagda förenings styrelse å föreningens
vägnar ingivit följande skriftliga förbindelse:
»Till herr statsrådet och chefen för kungl. jordbruksdepartementet.
Sveriges kvarnintressenter, förening u. p. a., får härmed, i enlighet
med av herr statsrådet uttalad önskan, avgiva den förklaring, att varje
utom föreningen stående kvarn, som bevisligen varit handelskvarn i
vetemjöl före den 1 januari 1915 och fortfarande driver samma rörelse,
skall äga rätt att före den 1 september 1919 inträda såsom medlem av
föreningen på enahanda villkor, som gälla för övriga till föreningen anslutna
kvarnar.
Stockholm den 28 juli 1919.
Sveriges kvarnintressenter
Förening u. p. a.
E. Wehtje.
F. Malmros.
Ghist. Åkerlindh.
Ryno Bohman. Ricin. Sandberg.»
43
Katigt. Maj:ts proposition Nr 1.
Vid den motivering för vissa bestämmelser i ovannämnda kontraktsförslag,
jag nu går att lämna, torde jag få förbigå sådana jämkningar,
i förhållande till de sakkunnigas kontraktsförslag, som endast äro av
redaktionell natur eller eljest av mindre betydelse.
§ I
I
denna paragraf hava i de sakkunnigas kontraktsförslag gjorts de
ändringar, att dels bland undantagen hänvisats även till § 2 på grund
av att där i sista stycket stadgats eventuell försäljningsrätt för folkhushållningskommissionen
beträffande från kvarn utlevererat mjöl, dels införselmonopolet
utsträckts även till gryn av vete eller råg, dels ock undantag
gjorts för sådan införsel, som är att hänföra till gränstrafik. Dessa
ändringar synas icke tarva särskild motivering.
Det torde böra anmärkas, att med »folkhushållningskommissionen»
överallt i kontraktet avses folkhushållningskommissionen av juni 1919.
Det bör uppmärksammas, att försäljningsmonopolet inom landet —
själva förmalningen är icke monopoliserad, om den än faktiskt torde i
viss mån bliva det — omfattar allenast vetemjöl och alltså icke mjöl
av råg eller gryn av vete eller råg och naturligtvis ej heller själva
spannmålen. Härigenom bibehålies möjligheten av konkurrens, vilket
särskilt i fråga om mjöl av råg är ytterst viktigt.
Uppenbart är att sådan utlämning av vetemjöl, som äger rum
såsom naturaförmån exempelvis till statare på grund av tjänsteavtal
eller till undantagstagare, icke är att anse som försäljning utan fortfarande
är tillåten.
Vidare bör beaktas, att staten endast tillförsäkrar föreningen, att
ej annan skall äga laglig rätt till ifrågavarande införsel eller försäljning.
Därav framgår, att staten ej åtager sig någon garanti i avseende å förbudets
efterlevnad utöver vad som blir en följd därav, att överträdelser
beläggas med straff och bliva föremål för åtal. Någon civilrättslig påföljd
på grund av skedd överträdelse av förbudet kan icke från föreningens
sida göras gällande mot staten, utan får föreningen såsom målsägare
föra den talan mot överträdaren, vartill den må finna sig befogad.
§ 2-
Denna paragraf har blivit fullständigt omformulerad.
Först och främst har övertagningstiden måst framskjutas till den
1 september 1919, enär, såsom jag den 16 maj 1919 anförde, ärendet
icke kunde hinna framläggas för årets lagtima riksdag.
44
Kungl. Maj:ts proposition Nr 1.
Det första i de sakkunnigas kontraktsförslag med »dels» börjande
stycket motsvaras nu av de tre första styckena i denna paragraf, vartill
som en specialbestämmelse sluter sig det sista stycket i samma
paragraf.
I det första av dessa stycken bestämmes närmare vad som skall
övertagas av föreningen från folkhuskållningskommissionen. Därvid har
på yrkande från kvarnarnas sida undantagits sådant eftermjöl, som uppstått
vid veteförmalningen, och vilket med den nu tillämpade höga utmalningsprocenten
har karaktär av kli. Däremot har inlösningsskyldigheten
utsträckts även till sådant före den 1 juli 1919 inköpt utländskt
vete, som vid övertagandet ännu ej anlänt till riket. Jag kan nämna,
att dylikt inköp icke ägt rum etter den i paragrafen angivna tiden
1 juli och ej heller kommer att ske under den återstående tiden före
1 september.
I andra stycket behandlas frågan om priset å den övertagna spannmålen.
I anslutning till ett av folkhushållningskommiBsionen i dess utlåtande
framställt yrkande har här gjorts den förändring, att till själva
spannmålspriset enligt normalkalkylen skall läggas dels för utländsk
spannmål, som vid övertagandet finnes lagrad i föreningsmedlem tillhörande
eller i § 3 omförmäld kvarn, de i normalkalkylen beräknade
kostnader för lossning av utländsk spannmål, dels ock för svensk spannmål,
som vid övertagandet finnes på angivna sätt lagrad, de i samma
kalkyl beräknade frakt- och inköpskostnader för svensk spannmål. Därest
icke dessa ändringar skett, skulle staten hava utlagt berörda kostnader
utan att få dem ersatta och likväl skulle kvarnföreningen, då varan
redan funnes i till föreningen hörande eller i § 3 omförmäld kvarn,
icke behövt i annan ordning vidkännas dem. Beträffande spannmål, som
tilläventyrs icke vid övertagandet finnes lagrad i dylik kvarn, har däremot
betalningsskyldighet till staten för sagda kostnader ansetts icke
kunna avfordras föreningen, enär föreningen i sin tur måste vidkännas
kostnader för varans transport till sådan kvarn, för vilken kontraktet
gäller.
I tredje stycket bestämmes övertagningspriset för statens mjöl. I
sak innehåller stycket icke annan förändring gent emot vad som torde
hava vant avsett med de sakkunnigas motsvarande förslag, än att då,
såsom jag redan nämnt, priset å rågmjöl (sammanmalet) numera bestämts
till 46 kronor för 100 kilogram brutto för netto inklusive säck, men
detta pris icke framgår av normalkalkylen, formuleringen måst på grund
härav ändras. Vidare har, då kalkylen upptager endast bagerivetemjöl
med 70 % utmålning, uttryckligen angivits, att kalkylen bör omräknas
45
Kungl. Maj:ts proposition Nr 1.
efter 77 % utmålning, vilket motsvarar beskaffenheten av statens vetemjölslager.
Dessutom har avdragsbestämmelsen förtydligats.
Det sista stycket i förslagets § 2 är nytt och innebär en förmån
för staten, som härigenom får ersättning för vissa kostnader för mjölets
förflyttning närmare konsumenterna. Bestämmelsen har särskild betydelse
för till Norrland transporterat mjöl.
Det stycke i de sakkunnigas kontraktsförslag, som avhandlar föreningens
övertagande av statens inköpsskyldighet beträffande den svenska
skörden av vete och råg, är oförändrat bibehållet. Lantbruksstyrelsens
erinran att föreningen borde särskilt tillförbindas att vid inköpen noggrant
följa härför föreskrivna villkor har synts ej böra föranleda någon
jämkning i ordalydelsen, då ju författningen uttryckligen åberopas. Ej
heller samma styrelses förslag att föreningen skulle åläggas inköpsskyldighet,
om ock till nedsatt pris, för inhemsk brödsäd, som ej vore
fullt marknadsgill, har ansetts kunna införas i paragrafen, enär det ju är
fråga allenast om att övertaga en staten nu åliggande skyldighet. Beträffande
icke marknadsgill vara torde man icke kunna fordra, att föreningen
skall vara förbunden i högre grad än staten skulle varit, om
statsdriften fortsatts.
Dessutom hava i paragrafen iuförts ett av ett påpekande i folkhushållningskommissionens
utlåtande föranlett stadgande angående inlösen
av säckar samt en bestämmelse om fortsatt skyldighet intill den 1 november
1919 att lagra, vårda och utlasta kommissionen tillhörigt i föreningskvarn
inneliggande eftermjöl och kli.
Jag vill icke underlåta att framhålla, att jag anser det genom
bestämmelserna i denna paragraf reglerade realiserandet av statens den
1 september 1919 inneliggande lager av spannmål och mjöl innebära
en stor fördel för staten så till vida, som staten undgår vidare risk
därför samt slipper ombesörja dess lagring, skötsel och distribution.
Genom detta övertagande underlättas i hög grad avvecklingen av folkhushållningskommissionen
med underlydande kristidsorganisationer.
§ 3.
Denna paragraf reglerar det viktiga förhållandet mellan de kvarnar,
som ingå i föreningen, och övriga kvarnar. Redan de sakkunniga
hava i sitt betänkande framhållit, att det är ett allmänt intresse att tillse,
att icke det genom kontraktet överlåtna monopolet missbrukas till förmån
för de stora och medelstora kvarnarna utan att även de mindre
handelskvarnarna må finna den sysselsättning, som är möjlig. För
46
Kungl. Maj:ts proposition Nr 1.
detta ändamål dels föreslogo de sakkunniga i motiven till denna paragraf
sådan inträdesrätt i föreningen, som kvarnintressentföreningen enligt
förut omförmälda förbindelse nu medgivit, dels ock formulerade
de § 2 på sätt framgår av deras kontraktsförslag. Det kan anmärkas,
att en sådan möjlighet för de mindre kvarnarna till fortsatt verksamhet
även torde vara i den stora allmänhetens välförstådda intresse och
därför bör tillgodoses.
I paragrafens första stycke har med anledning av ett påpekande
av folkhushållningskommissionen uttryckligen angivits, att med utomstående
kvarns vetemjölsleveranser under åren 1912, 1913 och 1914
avses blott leveranserna under de av dessa år, då kvarnen varit i verksamhet.
Om kvarnen icke varit i verksamhet ett eller två av dessa
år, skall alltså denna tid icke medräknas och minska årsmedeltalet för
kvarnen.
Någon ovillkorlig rätt för en efter den 1 januari 1915 tillkommen
vetemjölskvarn att, såsom såväl folkhushållningskommissionen som lantbruksstj^relsen
i olikhet mot de sakkunniga ifrågasatt, ingå i föreningen
eller intaga den ställning, som i § 3 tillförsäkras vissa kvarnar, har
icke kunnat beredas, varemot naturligtvis föreningen är oförhindrad till
medgivande härvidlag.
I slutet av paragrafens första stycke hava, med anledning av
yrkanden från kvarnföreningen, införts bestämmelser om befogenhet för
föreningen att av sådan utomstående kvarn, varom paragrafen handlar,
fordra deltagande i vissa föreningen åliggande skyldigheter, nämligen
dels i övertagandet av den 1 september 1919 inneliggande lager av vete
och råg samt mjöl därav och dels i den risk föreningen kan komma att
löpa jämlikt § 12 för vid kontraktstidens utgång inneliggande lager av
råg och mjöl därav. Till bestämmelserna i § 12 torde jag senare få
återkomma. Den grund, efter vilken sådant deltagande i risken, som
nu nämnts, bör ske, har bestämts till den proportion, vari kvarnen berättigas
deltaga i vetemjÖlsförsäljningen under kontraktstiden. Då den
fördel, dessa kvarnar skulle erhålla, består i viss rätt till vetemjölsförsäljning,
har sagda delaktighet i risken synts böra utmätas därefter och
icke efter någon grund, som kunnat medföra relativt större riskandel.
§ 4.
Med anledning av förslag av folkhushållningskommissionen har
prisskalornas fastställande förbehållits Kungl. Maj:t, som även skall äga
angiva huvudgrunder för upprättandet av förslag til] dylika skalor.
Kungl. Maj:ts proposition Nr 1.
47
§ 5-
Enligt de sakkunnigas kontraktsförslag skulle kvarnarna vara skyldiga
att mottaga den svenska spannmålen — både vete och råg — till
minst så stor kvantitet per månad, som motsvarar en sjättedel av beräknad
skörd. Häremot anmärkte lantbruksstyrelsen, att en sådan begränsning
kunde, om den hänsynslöst tillämpades, vålla stora svårigheter
för sådana odlare, vilka på grund av bristande förvaringslokaler eller
trängande utgifter måste avtröska och sälja sin brödsädsskörd omedelbart
efter bärgningen. Möjlighet syntes därför böra tillförsäkras dylika
odlare att på en gång försälja någon större de] av höstsädsskörden.
Från kvarnföreningens sida hava däremot med stor styrka framförts
betänkligheter mot den föreslagna mottagningsskyldigheten av en
sjättedel per månad och anförts, att kvarnarna saknade nödiga lagerlokaler
härför, synnerligast som utrymmet vore redan vid skördeårets
början i hög grad upptaget av statens lager, vilket kvarnarna skulle
övertaga och som vore vida större än som eljest vid den årstiden vore
vanligt.
Uenna punkt är en av dem, om vilka det varit svårast att vinna
enighet. Från regeringens sida bär det ansetts i hög grad angeläget
att härvid skydda jordbrukarnas intresse av att få leverera sin skörd
utan obehörigt dröjsmål. Resultatet framgår av paragrafens nuvarande
ordalydelse.
Frågan om sjättedelen har lösts så, att därest det skulle ifrågasättas
att inställa mottagandet innan denna månadskvantitet blivit uppnådd,
det beror på föreningen att inför Kungl. Maj:t styrka, huruvida
för ändamålet på respektive orter tillgängliga och lämpligt belägna spannmålsmagasinsutrymmen
äro otillräckliga för mottagandet av sagda
kvantitet. Såsom dylika utrymmen få icke betraktas allenast kvarnarnas
egna lokaler, utan även andra lämpliga lagerutrymmen böra tagas i beräkning.
Åven statens spannmålslagerhus komma härvid i betraktande
och det har, med hänsyn särskilt till de avsevärt stora lager av spannmål,
som föreningen skall övertaga den 1 september 1919, befunnits
skäligt medgiva föreningen att utan hyresavgift disponera dessa lagerhus
under kontraktstiden. Det bör vidare framhållas, att ordet »orter»
i förevarande sammanhang icke får tolkas för snävt utan avse större
sammanhängande landsdelar. Om inom sådan landsdel lagringsmöjligheterna
för en kvarn äro fullt utnyttjade under det att en annan kvarn
ännu disponerar utrymme, kan tillgången på lagringslokaler för »orten»
48
Kungl. Maj:ts proposition Nr 1.
icke anses uttömd, även om hittills den senare kvarnen icke plägat tillföras
spannmål från det område inom orten, som nu önskar leverera
spannmål. Frågan när dylik otillräcklighet i tillgången på lagringsutrymme
föreligger, kan visserligen bliva ganska svår att i särskilda fall
avgöra, men det är givet, att Kungl. Maj:t icke kan komma att därvid
gent emot kvarnarna uppställa orimliga krav.
I ett tillägg i slutet av andra stycket stadgas, att all före den 1
juni 1920 erbjuden inhemsk vete och råg skall vara mottagen nämnda
dag, då ju statens inköpsskyldighet upphör.
§ 6.
I första stycket av denna paragraf har införts en bestämmelse, som
utgör en naturlig följd av hela kontraktet i övrigt.
Det senare stycket behandlar frågan om sättet för erläggandet av
likvid till staten för det lager, föreningen övertager. De sakkunniga
hade i motsvarande paragraf hänskjuta denna fråga till särskild överenskommelse
mellan staten och föreningen före den dag övertagandet
skulle ske. Det har emellertid från såväl regeringens som kvarnrepresentanternas
sida ansetts nödvändigt att redan i kontraktet reglera denna
fråga, enär eljest möjlighet förelåge, att alltsammans skulle i sista
stund stranda på oförenlighet i yrkanden härvidlag. Det har också
under överläggningarna härom visat sig svårigheter att komma överens.
Kvarnarna hava yrkat på lång, räntefri likvid under framhållande att
de hade att samtidigt med ifrågavarande betalning likvidera den nya
svenska skörden samt skulle bestrida kostnaderna för lagring, skötsel
och assurans m. m. Slutligen har överenskommelse vunnits att fördela
betalningen med en sjättedel i början av en var av de sex första månaderna.
Då emellertid det totalbelopp, som skall erläggas, icke torde
kunna vara känt redan den 1 september 1919, eftersom detta belopp
måste grunda sig på inventering av de lager, som finnas vid ingången
av sagda dag, och denna inventering — även om den tager sin början
redan långt tidigare — icke kan avslutas förrän nämnda dag, varefter
någon eller några dagar åtgå, tills alla rapporter hinna inkomma och
sammanräkningen kan verkställas, har viss jämkning måst göras i fråga
om den första likvidpostens erläggande.
§ 7.
Bestämmelserna i denna paragraf äro i de fyra första styckena
allenast med vissa redaktionsförändringar likalydande med de sakkunnigas
49
Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 1.
motsvarande paragraf. Beträffande dennas motivering anhåller jag att
få hänvisa till betänkandet sid. 32 »Importvinstens disposition)) och
sid. 34.
Sista stycket i paragrafen är insatt med föranledande av en erinran
i folkhushållningskommissionens utlåtande.
§ 8.
Denna paragraf innehåller bestämmelserna om den kontroll, som
må från statens sida utövas över föreningens verksamhet och som är
av särdeles stor vikt till betryggande av att de överlåtna monopolrättigheterna
handhavas på ett tillfredsställnnde sätt. De i de sakkunnigas
förslag intagna bestämmelserna om en av staten utsedd och
avlönad ledamot i föreningens styrelse jämte suppleant för denne ävensom
om viss rapportskyldighet för föreningen äro i kontraktet bibehållna.
Såväl från folkhushållningskommissionens som lantbruksstyrelsens sida
hava emellertid yrkanden framställts på väsentligt utvidgad kontroll,
varvid ifrågasatts ökad statlig representation i styrelsen. Jämte det
jag fullt instämmer i åsikten om behovet av starkare statskontroll har
jag emellertid ansett denna kunna på det lämpligaste sättet vinnas
genom att utanför styrelsen inrättas en särskild av staten avlönad
kontrollnämnd av tre personer jämte suppleanter, vilken nämnd bör äga
de i paragrafens andra stycke angivna befogenheter. Dessutom har
även annorstädes i kontraktet vissa uppgifter anförtrotts denna nämnd.
När nämnden därtill finner anledning, bör den göra anmälan till Kungl.
Maj:t, som då äger pröva, huruvida föreningen åsidosatt sina skyldigheter,
och eventuellt förfara enligt § 14.
Avlöningen till statens styrelseledamot jämte kontrollnämnden
ävensom andra möjligen uppstående kostnader för staten på grund av
kontraktet torde antingen kunna bestridas av de för folkhushållningskommissionen
tillgängliga medel eller göras till föremål för särskild framställning
till riksdagen.
§ 9.
Denna paragraf innefattar bestämmelser angående kvalitet och
pris å de genom föreningeu saluliållna produkterna. I huvudsak hava
dessa bestämmelser redan blivit berörda vid frågan om mjölprisens
inverkan vid valet mellan statsdrift och enskild drift.
Det första stycket avhandlar prissättningen under tid, då ransonering
fortfarande äger rum. Eftersom enligt min mening ransoneringen
Bihang till urtima riksdagens protokoll 1919. 1 samt. 1 höft. (Nr 1.) 7
50
Kungl. Maj:ts proposition Nr 1.
bör upphävas senast från och med september månad, torde dessa bestämmelser
komma att sakna praktisk betydelse. Jag vill emellertid framhålla,
att ordet »kvantiteter» i texten till de sakkunnigas kontraktsförslag uppenbarligen
är feltryck och nu utbytts mot »kvaliteter» samt att ett fixerat
högsta pris nu åsatts rågmjöl.
Bestämmelserna i paragrafen i övrigt hava blivit omformulerade,
varjämte vissa tillägg gjorts. Sålunda har skyldighet ålagts föreningen
att tillhandahålla allmänheten även bageri vetemjöl i mån av behov.
Rätten för föreningen att under vissa förutsättningar förbinda vetemjölsförsäljning
med försäljning av mjöl av råg har bibehållits såsom varande
av stor betydelse för såväl föreningen som staten i syfte att nedbringa
det utgående lager av råg och mjöl därav, varom § 12 handlar. Sagda
rätt har emellertid i enlighet med de sakkunnigas yrkande gjorts beroende
av Kungl. Maj:ts särskilda tillstånd. Därjämte har här tillagts,
att utövningen av dylik rätt skall ske enligt av Kungl. Maj:t meddelade
föreskrifter.
Vidare har i överensstämmelse med yrkande från folkhushållningskoinmissionen
införts stadgande om standardtyper i överensstämmelse
med normalkalkylerna. Det åligger givetvis den ovan omförmälda kontrollnämnden
att granska standardtyperna samt att tillse, att de efterlevas.
Bestämmelserna om prisen äro beträffande bagerivetemjöl, flormjöl
och rågsikt i sak överensstämmande med de sakkunnigas förslag. I anslutning
till ett uttalande i folkhushållningskommissionens utlåtande har
visst högsta pris åsatts även det finaste vetemjölsslaget. Rågmjölspriset
har sänkts på förut angivet sätt.
I paragrafen hava vidare införts viktiga bestämmelser till ledning
för uträkningen, närmast föranledda av påpekande i folkhushållningskommissionens
utlåtande. Det utsäges här, att allenast prisen å spannmål,
eftermjöl och kli ävensom procenttalen av inblandad svensk och
utländsk vara samt frakten kunna växla, under det att övriga poster i
kalkylen äro fasta. Vad spannmålsprisen angår, skall det tillkomma
staten att bestämma de pris, som skola läggas till grund för mjölprisens
uträkning enligt normalkalkylerna, varvid dock dessa pris för av
föreningen inköpt svensk spannmål icke må sättas lägre än kronor 39.4 0
för råg och kronor 40.4 0 för vete, allt per 100 kilogram. Dessa pris
hava sin orsak i skyldigheten att för vara av högre kvalitet betala visst
överpris enligt prisskala samt grunda sig på erfarenhet från folkhushållningskommissionens
inköp. De hava också använts som utgångspunkt
i de sakkunnigas normalkalkyler. Prisen å eftermjöl och kli be
-
51
Kungl. Maj.ts proposition Nr 1.
stämmas av marknadsprisen inom landet och skola givetvis grundas på
dessa varors fodervärde i förhållande till andra fodervaror N åd trakten
angår avses härmed, att ändring i denna post i kalkylen skall kunna ske
allenast under förutsättning av en ändring i de före den 1 augusti lJlJ
gällande iärnvägstarifferna, så att exempelvis 20 procents höjning eller
sänkning skall medföra ändring av siffran kronor 1.7 5 till kronor _.i o respektive
kronor 1.4 0. Då posten frakt avser en beraknad medelkostnad
för hela riket för järnvägstransport av svensk brödsäd tran odlaren till
kvarnen, kan alltså icke ändring i våglängden öva inverkan på kalkylen
I sista stycket har bestämts, att ändring i mjölprisen pa grund
av ändringar i värdena å sådana faktorer, som få växla, skall, innan
den får tillämpas, kontrolleras av kontrollnämnden.
Vad de bifogade normalkalkylerna angår, bär den ändring vidtagits,
att frakten för svensk spannmål utbrutits från posten frakt och
inköpskostnad, enär den förra ju kan växla, under det att den senare
är konstant. ^ , . , c ,
I detta sammanhang vill jag beträftande ragmjolspriset framhålla,
att då fullständig frihet till konkurrens i avseende å r&gförmalmngen
och rågförsäljningen skall förefinnas, den stora mängden av småkvarnar,
vilka hava möjlighet till besparingar i fråga om frakter och provisioner
m. m. samt även torde kunna beräkna billigare mallön, sannolikt kommer
att kunna bjuda allmänheten billigare rågmjöl än till 46 kronor för 1UU
kilogram, inklusive säck, och att härigenom det faktiska rågmjöl spriset i
landet kommer att i allmänhet ställa sig lägre än det medgivna högsta
priset. Det är givet, att härigenom konsumtionen av rågmjöl bor komma
att befordras, och härigenom minskas risken enligt § 12 för såväl kvarnföreningen
som staten av förlust å råglagret vid avtalstidens slut,
§ io.
I denna paragraf har den ändring gjorts, att hänskjutandet av
uppkommen tvist angående kvalitet eller pris till avgörande genom
skiljemannaförfarande nu är beroende av säljarens medgivande.
§ Il
Här
har tillagts, att reservlagret vid kontraktstidens slut
vilket i enlighet med de sakkunnigas förslag bestämts att motsvara
40,000 ton spannmål — skall ingå vete eller vetemjöl, motsvarande
minst 25,000 ton vete.
52
Kungl. Maj:ts proposition Nr 1.
§ 12-
Denna paragraf är ny och har sin grund i ett bestämt yrkande
från kvarntöreningen att icke ensam behöva vidkännas risken vid kontraktstidens
utgång för inneliggande råglager, vilket inköpts till höga pris
under minimipristiden men tilläventyrs icke sedermera skulle kunna säljas
utan betydande förlust. Då även staten, ifall den fortsatte med stålsdrift,
skulle löpa dylik risk, har det ansetts rimligt att i någon mån
tillmötesgå detta krav och efter vidlyftiga förhandlingar bär enighet
uppnåtts om den lydelse, paragrafen nu har. För statens del är risken
begränsad till hälften av prisskillnaden för lika stor kvantitet råg och
mjöl därav, som föreningen den 1 september 1919 övertager av staten.
Denna begränsning är från statens synpunkt av stor betydelse. Kvarnföreningen
bär ensam risken för 1919 års skörd. Både staten och föreningen
hava emellertid gemensamt intresse av att det utgående råglagret
icke blir alltför stort. Därjämte har angivits, att i det utgående
lagret får inräknas allenast 1919 års skörd, enär staten icke bär inlös-ningsskyldighet
för vad som kan hava den 31 augusti 1920 redan inkommit
av samma års skörd.
Då ovisshet kan tänkas uppstå angående vad som vid kontraktstidens
slut utgör marknadspriset å råg, har i det senare stycket av
paiagrafen lämnats föreskrift, huru frågan skall avgöras, därest överenskommelse
ej kan vinnas.
§ 13-
I denna paragraf, som motsvarar § 12 i de sakkunnigas kontraktsförslag,
har dels tillagts eventuell importskyldighet beträffande mjöl och
dels lagringsavgiften nedbringats från 45 till 30 öre.
§ 14-
Denna paragraf, som är en av de viktigaste i kontraktet, har
undergått genomgripande förändringar.
Det forsta stycket motsvarar första stycket av de sakkunnigas § 13.
Ersättningsskyldigheten har nu bestämts att avse statens kostnader samt
av underlåtenheten orsakad skada och därjämte har undantag gjorts för
fall, då force majeure föreligger.
Då storleken av det lager, som föreningen skall övertaga av staten,
först i början av september blir känt, men det ansetts nödvändigt att
53
Kungl. Maj.is proposition Nr 1.
redan före avlåtandet till riksdagen av proposition i ämnet hava säkerhet
för föreningens fullgörande av dess förbindelser, har bestämmelse
införts om avlämnande senast den 1 augusti av garantiförbindelser å
ntt belopp av 55 miljoner kronor, vilket anses approximativt motsvara
sagda lagers värde. När lagervärdet hunnit definitivt fastställas, kunna
dessa förbindelser, såsom paragrafen ock angiver, utbytas mot nya till
belopp, sammanlagt uppgående till den verkliga köpeskillingen. Ett sådant
ombyte kan måhända bliva föranlett även därav, att under mellantiden
nya medlemmar inträtt i föreningen.
Innebörden av ändringarna i sista stycket, som motsvaras av sista
stycket i § 13 i de sakkunnigas förslag, är bland annat, att det skall
bero av föreningen att anmäla, att förseelse mot kontraktet är att tillskriva
viss föreningsmedlem, i vilket fall staten skall i första hand
vända sig mot denne. Har sådan anmälan icke skett, har staten, liksom
för vad hos dylik anmäld föreningsmedlem kan brista, rätt att begagna
sig av vilken garantiförbindelse som helst. Dessa äro nämligen
utfärdade såsom för egen skuld, tills full betalning sker.
§ 15.
Beträffande denna paragraf torde endast böra erinras, att i § 3
inryckts, att föreningen skall vid medgivande åt utomstående kvarn av
rätt till vetemjölsförsäljning stadga skyldighet för dylik kvarn att underkasta
sig bestämmelserna i § 15 angående skiljedom.
§ 16.
Denna paragraf är avfattad i överensstämmelse med de sakkunnigas
förslag, med tillägg att, därest staten på grund av nödig befunnen
statlig reglering av mjöl eller bröd uppsäger kontraktet under år 1920,
regleringen ej må införas förrän efter uppsägningstidens utgång.
Det torde böra framhållas, att kontraktet skall gälla ända till utgången
av augusti månad 1920, oaktat minimiprisen och statens inköpsskyldighet
upphöra med den 31 maj 1920. Det har nämligen ansetts
nödvändigt för föreningen att hava de tre efterföljande månaderna att
tillgå för realiserandet av vad som måst inköpas under den föregående
tiden.
54
Kungl. Majds proposition Nr 1.
Tiden efter
minimiprisens
upphörande.
§ 17-
Här omförmäles förutsättningen av riksdagens godkännande före
den 23 augusti 1919. Visserligen hade det varit önskligt, att icke
någon viss dag här hade behövt fixeras, men att så skett har sin grund
däruti, att det är nödvändigt, att kvarnarna — även om de i förväg
kunna vidtaga åtskilliga förberedelser — hava någon tid på sig för att
slutföra organisationen, så att de kunna övertaga hela denna mycket
vidlyftiga rörelse vid september månads ingång.
Såsom slutresultat av den nu lämnade utredningen finner jag för
min del framgå, att ett system med enskild, statskontrollerad drift i
enlighet med förevarande kontraktsförslag innebär sådana fördelar, att
det bör bringas i verkställighet. Kungl. Maj:t har redan för sin del
gillat denna uppfattning genom benryndigande åt mig den 16 juli 1919
att underteckna kontraktet. Proposition i ämnet torde nu böra avlåtas
till den urtima riksdag, vartill kallelse utfärdats.
Vad därefter vidkommer tiden efter minimiprisens upphörande med
den 31 maj 1920 hava de sakkunniga, enligt min mening, framlagt övertygande
skäl för att den inhemska brödsädsodlingen icke bör under den
närmaste tiden efter sagda dag lämnas utan visst skydd mot de rubbningar,
som eljest kunna inträffa och i sådant fall skulle icke blott
allvarligt skada jordbruksnäringen och äventyra de framsteg denna
näring under de senaste årtiondena gjort utan även under vissa omständigheter
medföra menliga följder för vår folkförsörjning. De sakkunniga
hava omförmält åtskilliga förhållanden, som synts ägnade att å hithörande
områden göra framtiden synnerligen oviss. Sedan betänkandets
avgivande hava icke de internationella förhållandena på det handelspolitiska
området ännu så stadgat sig, att man kan någorlunda säkert förutse,
hur den framtida utvecklingen kommer att gestalta sig. I varje fall föreligger
den möjligheten, att övergångsåren bliva särskilt brydsamma, och
redan denna risk synes mig påkalla förebyggande åtgärder från statsmakternas
sida. Det får ej heller förbises, såsom ock de sakkunniga framhållit,
att det med hänsyn till folkförsörjningen kan bliva av synnerlig vikt,
att brödsädsodlingen uppehälles åtminstone i den omfattning, denna od
-
55
Kungl. Maj:ts proposition Nr 1.
Krig hade före kriget. Att under denna övergångstid i allt för hög grad
lita till den utländska importen och åsidosätta främjandet av den inhemska
produktionen kan jag icke anse tillrådligt.
Jag vill emellertid samtidigt framhålla, att härmed icke lastslås
någon viss uppfattning rörande vårt lands framtida politik på detta område.
De åtgärder, som nu må ifrågakomma, avse endast ett provisorium
för övergångsåren närmast efter världskriget och böra på intet sätt utöva
prejudicerande verkan för framtiden och detta desto mindre, som
hithörande frågor blivit hänskjuta till noggrann och allsidig utredning
av den nu arbetande tull- och traktatkommitten.
Såsom jag redan den 16 maj 1919 anförde anser jag det vara
nödvändigt, att åtgärder för främjandet av brödsädsproduktionen redan
nu beslutas av statsmakterna. Då jordbrukarna under eftersommaren
och hösten år 1919 utså den höstsäd, som skall skördas år 1920 och
vilken avses till förbrukning under konsumtionsåret 1920—1921, är det
nämligen önskligt för tryggande av en tillfredsställande inhemsk brödsädsodling,
att jordbrukarna snarast möjligt få veta, vilken hjälp från
statens sida denna odling kan under den allra närmaste tiden påräkna
i händelse av ett starkt prisfall och vad de sålunda hava att rätta
sig efter. Att, såsom ifrågasatts i reservationen vid de sakkunnigas
betänkande, uppskjuta frågan till 1920 års lagtima riksdag har jag
därför icke kunnat tillstyrka och vill framhålla, att vid sagda, riksdag
icke någon åtgärd kan beslutas, som nämnvärt inverkar på den inhemska
skörden av vete och råg samma år. Kungl. Maj:t har också delat denna
uppfattning genom att besluta sammankallandet av urtima riksdag bland
annat för avgörande av den nu förevarande frågan.
Med hänsyn till att de nu rådande osäkra förhållandena på världsmarknaden
med all sannolikhet icke så snart övervinnas anser jag
det högeligen önskvärt, att övergångstiden icke sättes alltför kort. Jag
ansluter mig därför till de sakkunnigas förslag om en tvåårig övergångsperiod
och finner av samma anledning angeläget, att statsmakternas
beslut angående åtgärder för hela denna period nu blir fattat i ett
sammanhang.
Vad därefter angår naturen av de åtgärder, som nu böra beslutas
för tiden 1 juni 1920—31 maj 1922, hava de sakkunniga till prövningupptagit
olika möjligheter.
I likhet med de sakkunniga finner jag fortsatt tillämpning av
minimiprissystemet för nu ifrågavarande tid icke vara att tillråda. Redan
den omständigheten, att systemet kräver fastställande på förhand och
för viss tid av ett fixerat pris, har påtagliga olägenheter. Det ligger i
56
Kungl. Maj:ts proposition Nr 1.
öppen dag, att detta måste medföra nästan oöverstigliga svårigheter,
då meningarna av naturliga skäl äro så olika beträffande vilket pris,
som under förhandenvarande förhållanden kan vara skäligt. Härtill
kommer emellertid, att utfästelse av minimipris medför förpliktelser för
staten, som kunna bliva ganska betungande. Antingen måste staten
själv, såsom nu är fallet, genom egna organ övertaga hela spannmålshandeln
beträffande brödsäd eller ock träffa överenskommelse med enskilda
sammanslutningar, som lämna garanti för att den statliga utfästelsen
blir infriad.
Ett återupptagande av ett system med statligt utövande av spannmålshandeln
synes mig icke böra ifrågakomma, desto mindre som jag
redan har för det nu instundande konsumtionsåret tillstyrkt detta systems
utbytande mot ett annat, som innebär en övergång till friare former
på detta område av näringslivet. Lika litet synes mig ett system med
statskontrollerad drift vara för nu ifrågavarande tid att tillstyrka.
Att ett system av dylik typ förordats för det nu instundande året, har
haft sin grund i statens inköpsutfästelse till vissa minimipris, vilken utfästelse
ej gäller längre än till den 1 juni 1920. Att fortsätta ett
dylikt system i syftemålet att därigenom främja de inhemska jordbrukarnas
brödsädsodling synes mig icke lämpligt, synnerligast som de
nyss nämnda svårigheterna, då staten skall fastställa priset, vidlåda
även detta system.
Vid avgivandet av sitt förslag till åstadkommande av det erforderliga
stödet för brödsädsodlingen under övergångstiden hava de sakkunniga
funnit sig böra utgå från att sagda odling borde beredas ungefär
samma förutsättningar, som den ägde under årtiondet närmast före
krigets utbrott, och de hava med denna utgångspunkt sökt finna garanti
för ett relativt skydd för brödsädsodlingen för det fall, att prisfallet på
importerad spannmål skulle bliva osedvanligt starkt. Jag anser detta
grepp på frågan vara synnerligen väl funnet.
De sakkunnigas åsikt, att rådande ovisshet rörande spannmålstillgång
och spannmålspris bör utan vidare medföra, att frågan om
fasta tullsatser avföres från diskussionen angående åtgärder för den nu
förevarande tiden, delar jag till fullo och vill uttryckligen framhålla, att
en förutsättning för genomförandet av ett sådant system, soin de sakkunniga
föreslagit, är, att de nu i tulltaxan upptagna tullsatserna å de
varor, om vilka här är fråga, under övergångstiden icke tillämpas.
Jag finner det av de sakkunniga föreslagna systemet med glidtullar,
organiserade så att de höjas, när importprisen falla, och sänkas, när importprisen
stiga, samt i övrigt avpassade så att de å ena sidan vid behov giva den
57
Ktmgl. Maj:ts proposition Nr 1.
inhemska odlingen önskvärt skydd men å andra sidan vid höga pris å världsmarknaden
ej i onödan betunga landets konsumtion, hava mycket, som
talar för sig. Om dessa glidtullar kunna avvägas på ett rättvist och
tillika smidigt sätt, synes mig detta system vara användbart, särskilt
för en övergångstid, där förhållandena äro så osäkra och prisläget under
den närmaste tiden så oberäkneligt som för närvarande. Givetvis kunna,
som de sakkunniga ock framhållit, vissa anmärkningar göras mot ett
dylikt system, men jag anser icke, att de invändningar, som kunna
göras mot själva systemet som sådant, äro så tungt vägande, att de
nu få tillmätas avgörande betydelse.
Glidtullarna förutsätta en jämförelse mellan ett visst normalpris,
som hänför sig till produktionskostnaderna å den inhemska spannmålen,
och det pris, vartill motsvarande utländsk vara kan importeras. På
grundvalen av dessa bägge faktorer skall sedermera tullsatsen bestämmas.
Innan jag ingår på att närmare uttala mig rörande de sakkunnigas
förslag i dessa avseenden, vill jag framhålla, att uppgiften, sådan de
sakkunniga uppställt densamma, är att bereda brödsädsodlingen inom
landet ungefär samma ekonomiska förutsättningar, som den ägde under
tioårsperioden 1904—1913. Det är alltså fråga om att finna relationstal
mellan sagda tioårsperiod och den tid, varom nu är fråga. Utgår man
från den förutsättning, att brödsädsodlingen under sagda tioårsperiod
arbetade under förhållanden, som för dess ekonomiska bedrivande kunde
anses åtminstone icke gynnsammare än normala — de sakkunniga och
herr Nanneson synas hava givit fullt giltiga skäl för antagandet av en
dylik förutsättning — gäller det därefter att utröna, vilka pris å brödsäd,
som under de för den nu ifrågavarande tiden existerande produktionsbetingelserna
giva odlaren samma villkor, som han hade att arbeta med
under tiden närmast före kriget. Sedan man funnit dessa pris och därjämte
äger kännedom om importpriset, kan man utmäta tullen, vars
syfte är att återställa läget till vad det var under sagda tioårsperiod.
Detta kan också uttryckas så, att man önskar behålla möjlighet till
lönande brödsädsodling i den omfattning, den bedrevs under sagda
period men utan hänsyn till de av kristidsåtgärderna förorsakade utvidgningarna
under de senaste åren. Naturligtvis kan man vid tullsatsens
bestämmande göra sagda återställande mer eller mindre fullständigt.
De sakkunniga hava i avseende å sättet att beräkna ett normalpris
å spannmålen under nuvarande produktionsbetingelser förordat ett system,
som närmare utvecklas i den vid betänkandet fogade bilagan av agronomen
L. Nanneson. För att ytterligare belysa detta sjstem, dess anBihang
till urtima riksdagens protokoll 1919. 1 samt. 1 käft. (Nr 1\ 8
58
Kungl. Maj:ts proposition Sr 1.
vändning och verkningar liar bemälde Nanneson på min anmodan utarbetat
en P. M. i ämnet, vilken torde få som bilaga nr 2 fogas till detta protokoll.
Under hänvisning till de sakkunnigas betänkande och herr Nannesons
bägge bilagor torde jag beträffande detta system få framhålla
följande.
Av stor vikt är uppenbarligen, att produktionskostnadsberäkningen
göres så enkel som möjligt. Det är önskligt, att man därvid endast
behöver räkna med ^vissa huvudfaktorer, vilkas kvantitet och pris lätt
kunna bestämmas. A andra sidan får förenklingen uppenbarligen icke
drivas så långt, att resultatet blir otillförlitligt. Vid den undersökning
jag ägnat den av de sakkunniga i detta hänseende föreslagna kalkylen,
har jag funnit den ur de nu angivna synpunkterna fullt användbar och
ägnad att fylla alla rimliga anspråk samt giva ett pålitligt resultat,
vilket i hög grad underlättas av att det här icke är .fråga om att vinna
ett uttryck för den absoluta produktionskostnaden utan blott att undersöka
de relativa växlingarna i densamma mellan två tidsperioder.
Herr Nannesons kalkyler hava uträknats såväl för vete som råg.
I sin hemställan hava de sakkunniga föreslagit, att allenast vetekalkylen
skall läggas till grund för den blivande tullen och att rågen — samt
ävenledes kornet — måtte liksom eldigt nuvarande tulltaxan draga
samma tull som vetet. Då jag finner denna hemställan väl grundad,
kan undersökningen nu inskränkas till vetekalkylen. Rågkalkvlen är
emellertid av nytta för att ytterligare belysa systemets verkningssätt.
Beräkningen rör sig med allenast de fyra förnämsta produktionsfaktorerna:
mänsklig arbetskraft, dragararbete, gödsling samt ränta å
jordvärde och driftkapital. Enligt de sakkunnigas förslag skulle värdena
å de tre första faktorerna växla i mån av dessas pris under olika tider,
varemot värdet av ränteposten skulle bibehållas oförändrat från tioårsperioden
till den tid, varom nu är fråga. Ett sådant bibehållande av
samma räntevärde är visserligen teoretiskt taget knappast riktigt, eftersom
såväl kapitalvärdet av jord och inventarier som ock räntefoten
numera äro högst väsentligt stegrade från förenämnda tioårsperiod, men
då ett dylikt förfaringssätt — som ju verkar i prissänkande riktning —
väsentligen underlättar kalkylen, vill jag för min del icke göra någon
invändning däremot. Mot beräknandet av denna räntekostnad till 4
kronor per decitou för vete har jag ingen erinran.
På grund av förefintligt material från bokföringsföreningar m. m.
har i veteodlingskalkylen antalet mansdagsverken upptagits till 31 samt
antalet hästdagsverken till 24, allt jaer hektar räknat. Dessa medeltal
59
Kungl. Maj:ts proposition Nr 1.
stämma även med de av produktionskostnadskommittén på sill tid vid
beräkningen över de antagliga produktionskostnaderna å spannmål m. m.
år 1918 angivna, under iakttagande att vid medeltalets beräknande lika
hänsyn tages till skånska och mellansvenska förhållanden samt att de
arbeten av mera allmän natur, som icke kunnat direkt debiteras viss
produktionsgren, medräknas med visst belopp per hektar. Enär det
emellertid synts kunna ifrågasättas, om icke särskilt antalet mansdagsverken
blivit väl högt upptaget, bär herr Nanneson på min anmodan
verkställt uträkning med ett till 25 nedsatt antal mansdagsverken per
hektar veteodling. Enär priset på mansdagsverken hittills stigit mindre
än övriga i beräkningen ingående faktorer, särskilt priset på konstgödsel,
bär emellertid denna beräkning givit till resultat ett något högre produktionspris
för närvarande å vetet än med användandet av det större dagsverksantalet.
Vid sådant förhållande har det beräknade dagsverksantalet
synts mig kunna godkännas.
Såsom gödselkvantitet liar endast räknats med konstgödsel, varvid
denna kvantitet nedsatts till en tredjedel av beräknad normal giva. Såsom
normal giva har antagits 100 kilogram cliilesalpeter, 200 kilogram
20 % superfosfat och 100 kilogram 37 % kali per hektar. Herr
Nanneson har på min begäran beräknat resultatet även under förutsättningav
dels allenast eu fjärdedel, dels ock ända till hälften av sagd ar norm algiva,
varvid i förra fallet produktionskostnaden nedgått endast helt
obetydligt (från kr. 36.32 till kr. 36.0 1 per dec-iton vete) men i senare
fallet rätt avsevärt höjts. Orsaken till att i beräkningen medtagits
endast en tredjedel av normal giva är att man även i delta fall utgått
från den genomsnittliga användningen av konstgödsel till brödsädsodling.
Vid övervägande av dessa omständigheter har jag funnit mig icke böra
s-öra natron erinran mot den beräknade gödselkvantiteten.
Nu angivna kvantitetstal skola i kalkylen vara fasta. Variationerna
åstadkommas genom prisen å dessa produktionsmedel. Såsom pris å
mänsklig arbetskraft har använts priset å ett mansdagsverke i egen
kost enligt socialstyrelsens arbetskostnadsstatistik. Häremot torde ej
något vara att erinra.
Såsom mått å kostnaden för ett hästdagsverke har tagits den totala
utfodringskostnaden men förvandlad till endast havre, vars pris därefter
bestämts enligt markegångstaxa!). Havre är nämligen det enda mera
betydelsefulla foderslag för häststallet, som upptages i denna taxa.
Måttet är 3,000 foderenheter eller 3,600 kilogram havre per häst per
år, som fördelats på 180 arbetsdagar, motsvarande i medeltal 20
kilogram havre per arbetsdag. Ehuruväl sagda antal arbetsdagar visat
60
Kungl. Maj. ts proposition Nr 1.
Big enligt erfarenhet från jordbruksbokföringsföreningar in. in. vara
det högata, som i medeltal kan påräknas — avdrag- måste nämligen
göras för sön- och helgdagar, sjukdagar m. in., varjämte arbetena
icke påfordra hästdagsverken i lika mått under alla årstider —, har
det synts böra undersökas, vad verkan beräknandet av ett något större
antal hästdagsverken per år skulle medföra. Enligt av herr Nanneson
i sådant avseende verkställd beräkning skulle vid antagandet av
220 arbetsdagar i medeltal per år foder kostnaden per arbetsdag nedbringas
till 16.4 kilogram havre, men eftersom prisstegringen å havre
mellan tioårsperioden 1904 — 1913 och nuvarande pris nästan jämnt motsvarar
medeltalet av prisstegringen å de särskilda i beräkningen ingående
produktionsfaktorerna, blir slutresultatet nästan oförändrat. (Det kalkylerade
vetepriset skulle till och med höjas men allenast från kr. 36.3 2 per
deciton till kr. 36.3 5 per deciton vete.) Vid detta förhållande synes mig
beräkningsgrunden för prissättningen av hästdagsverkena kunna godtagas.
Prisen å konstgödsel upptagas efter notering, för superfosfat och
kali noteringarna i juli—september och för chilesalpeter noteringarna i
februari—april.
De nu angivna talen hänföra sig till hektar. För produktionskostnadernas
förvandling till att avse deciton kräves en multiplikationsfaktor,
vilken utrönts genom en i herr Nannesons bilaga vid sakkunnigbetänkandet
intagen formel. Härvid har sagda faktor, vilken skall vara konstant,
befunnits utgöra vid veteodling 0.0 8 5. Nämnda faktor underlättar i hög
grad formulerandat av de regler, som böra givas för produktionskostnadsberäkningen,
vars ändamål, som sagt, är fastställandet av ett normalpris,
å inhemskt vete. Sagda beräkning skall nämligen utföras så, att värdesumman
av 31 mansdagsverken i egen kost enligt socialstyrelsens
arbetskostnadsstatistik + 24 hästdagsverke^ varje beräknat till värdet av
20 kilogram havre enligt gällande årspris enligt markegång + tredjedelen
av priset enligt notering å 100 kilogram chilesalpeter, 200 kilogram
20 % superfosfat och 100 kilogram 37 % kalisalt multipliceras med 0.0 8 5,
varefter 4 kronor tilläggas för räntekostnad.
Den nu angivna beräkningsgrunden tillstyrker jag. Genom att i
kalkylen insättas de värden å mansdagsverken, hästdagsverken och konstgödsel,
som under det ifrågavarande året gälla, får man fram det normalpris,
som då motsvarar medelpriset å vete under tioårsperioden 1904—
1913. Sedan återstår att tillse, hur sagda normalpris ställer sig till det
för samma tid gällande medelpriset å importerad vara. År sistnämnda
pris lägre, är jordbrukets ställning i fråga om veteodlingen i motsvarande
mån försämrad, och produktionen blir i samma mån förlustbringande.
61
Kungl. Maj:ts proposition Nr 1.
Av närmare anförda skäl hava de sakkunniga emellertid törordat,
att från det på ovan angivna sätt erhållna normalpriset måtte göras ett
avdrag av 5 procent. Jag ansluter mig till denna mening. Det sålunda
erhållna priset kan lämpligen benämnas grundpris.
I likhet med de sakkunniga anser jag uträknandet av ifrågavarande
normalpris, vilket bör ske på eu gång för ett helt år av den
tid, då glidtullarna skola gälla, böra i enlighet med de grunder, för
vilka nu redogjorts, verkställas av lantbruksstyrelsen, och torde Kungl.
Maj:t böra äga meddela närmare bestämmelser härför.
I avseende å priset å importerat vete, vilket pris bör beräknas
fritt banvagu i svensk importhamn, hava de sakkunniga tillstyrkt, att
åt kommerskollegium måtte lämnas i uppdrag att för perioder av tre
månader beräkna detta på grundval av prisen i vissa, exportländer med
tillägg av kostnader för transport, assurans och lossning. Detta system
synes mig lämpligt och torde periodernas korthet vara ägnad att låta
tullarna sä nära som möjligt foga sig efter marknadens växlingar.
Kungl. Maj:t torde i sinom tid böra meddela vissa bestämmelser att
läggas till grund för denna beräkning.
Sedan man på nu angivna sätt funnit värden å de faktorer, som
böra lägga8 till grund för utmätandet av tullsatsen, återstår att giva
regler för detta utmätande.
Att sätta tullen högre än skillnaden mellan det funna grundpriset
å den svenska spannmålen och priset å den importerade, genom
vilket förfarande den svenska odlingen skulle särskilt premieras, vore
icke förenligt med syftet med det nu avsedda stödet åt denna odling
och kan icke ifrågakomma.
Ej heller kan jag tillstyrka, att tullsatsen så utmätes, att den jämnt
motsvarar sagda skillnad. En sådan anordning vore visserligen riktig,
därest det uppställda syftemålet att bereda brödsädsodlingen samma
ekonomiska förutsättningar, som denna odling ägde före kriget, skulle
tillfullo ernås. Av hänsyn till andra viktiga intressen än jordbrukets
och brödsädsodliagens måste emellertid eitergifter göras på detta eljest
från jordbrukssynpunkt berättigade krav. Såsom de sakkunniga framhållit
är det av största vikt för landet i dess helhet att snarast åstadkomma en
sänkning av varuprisen. Detta måste medföra ekonomiska olägenheter
för de olika näringarna, och det är ej mer än rimligt, att även jordbruket
får bära en del av bördan därav.
I likhet med de sakkunniga anser jag därför, att tullsatserna böra
så anordnas, att producenterna lika väl som konsumenterna deltaga i
gäldandet av det underskott i de beräknade produktionskostnaderna för
62
Kungl. Maj:ts proposition Nr 1.
inhemsk brödsäd, som må uppstå. De sakkunniga hava föreslagit en
delning i lika delar, d. v. s. tullen skulle utgå med halva skillnaden mellan
grundpriset å den inhemska spannmålen och importpriset, dock att
ingen tull skulle utgå, då importpriset med mindre än 1 krona per
deciton understiger det inhemska grundpriset. Jag finner mig kunna
ansluta mig härtill, dock med en viktig modifikation. Jag håller nämligen
före, att det ifrågasatta tullskyddet icke bör inom den angivna
ramen få stiga obegränsat, utan att en maximitullsats bör föreskrivas.
Denna synes lämpligen kunna sättas till den i tulltaxan föreskrivna men
nu suspenderade tullsatsen för vete, råg och korn av 3 kronor 70 öre
per deciton. Genom detta förfaringssätt åstadkommes, att icke i något
fall högre tull skall utgå, än om suspensionen upphävdes och förhållandena
återfördes till de förutvarande.
Jag torde böra i ett exempel närmare belysa verkningarna av det
nu förordade systemet.
A sidan 51 i de sakkunnigas betänkande finnes intaget ett dylikt
exempel, varvid man utgått från ett antaget normalpris av 36 kronor
per deciton vete, alltså den i herr Nannesons bilaga vid betänkandet
angivna summan i nedåt avrundat tal. Det bör emellertid bemärkas,
att herr Nanneson utgått från de värden å dagsverken, havre och konstgödsel,
som befunnits gälla för åren 1918 —1919. Såsom även de sakkunniga
framhållit, äro dessa tal, åtminstone vad havre och konstgödsel
angår, säkerligen avsevärt högre än de pris å nämnda produkter, med
vilka man bör kunna räkna för tiden 1 juni 1920-31 maj 1922. De
sakkunniga hava själva å sid. 46—47 i betänkandet verkställt eu beräkning
med utgångspunkt från att priset på mansdagsverken blir oförändrat,
att havrens markegångspris sjunker från 28 till 24 kronor per
deciton och att prisen å konstgödsel sjunka med en tredjedel. De hava
då kommit till ett normalpris av kronor 32.7 0 för deciton vete. Om
man utgår från de av de sakkunniga sålunda gjorda förutsättningarna,
bör exemplet uppställas med begagnande av sistnämnda produktionskostnadstal
såsom normalpris. Från detta tal bör emellertid, såsom ovan
nämnts, dragas 5 procent med kronor 1.6 3, varefter det grundpris, man
bör räkna med, blir kronor 31.07, som bär avjämnas till 31 kronor.
Tabellen kan då uppställas sålunda:
Kungl. Maj:ts proposition Nr l. 63
Pil beräknat svenskt
normalpris baserat
grundpris ä svenskt
vete per 100 kg.
kronor
Importpris
per 100 kg.
kronor
Skillnad mellan
grundpris och
importpris per
100 kg.
kronor
Tullsats
Spannmåls-
pris
in.—
31.—
_
_
31.-
31.—
30.—
i —
0.50
30.50
31.—
il9 —
2._
i.—
30.—
31.—
28.—
3.—
1.50
29.50
31.—
27.—
4.—
2._
29.— i
31.-
20.—
5.—
2.50
28 so
31.—
25.—
6.—
3.—
28—
31.—
24.—
t .-
3.50
27.50
31.—
23.00
7 40
3.70
27.80
31.—
23.—
8.—
3.70
26.70
31.—
22.—
9.—
3.7 0
25.70
Såsom jag förut nämnt, anser jag de sakkunnigas förslag, att
tullsatserna å råg och korn böra — liksom i nuvarande tulltaxa är
fallet — bestämmas till samma belopp som för vete, vara grundat på
goda skäl. Någon särskild produktionskostnadsberäkning för dessa sädesslag
blir alltså icke av nöden. Ehuruväl detta givetvis läte sig göra
— för råg föreligger ju redan dylik kalkyl — medför uteslutandet av
särskild beräkning beträffande dessa sädesslag eu stor fördel därutinnan,
att importpris för desamma icke behöva fastställas. Detta skulle nämligen
medföra vissa svårigheter, enär råg och korn icke tillnärmelsevis
i likhet med vetet äro världsartiklar, för vilka liestämda noteringar
kunna angivas. Importen av dessa spannmålsslag har också varit
mycket ojämn och vida understigande veteimporten, valjämte det synes
ganska ovisst, huruvida från de under normala förhållanden rågexporterande
länderna någon dylik export i avsevärd omfattning kan beräknas
skola komma till stånd under nu ifrågavarande tid.
I de sakkunnigas förslag, att tullsatserna för mjöl eller gryn av
vete, råg eller korn må bestämmas till belopp, som med 75 procent
överstiger den samtidigt gällande tullen å motsvarande spannmålsslag,
får jag instämma och vill allenast framhålla, att orden »motsvarande
spannmålsslag» lämpligen böra utbytas mot »vete», eftersom kalkylen
gäller endast detta.
64
Kungl. Maj:ts proposition Nr 1.
I överensstämmelse med vad generaltullstyrelsen anfört anser jag
det lämpligt, att de tullsatser, som sålunda på grund av lantbruksstyrelsens
och kommerskollegiets uträkningar skola bliva gällande, genom
kungörelse fastställas av Kungl. Maj:t för fasta tremånadersintervaller.
Generaltullstyrelsen bar i sitt utlåtande framhållit, att förslaget
om glidtullar nödvändiggjorde ändring av vissa rubriker i tulltaxan,
vilka helt eller delvis blivit fastställda enligt traktat, men ansett, att då
ändringarna icke skulle träda i kraft förrän efter utgången av innevarande
år, då vederbörande traktat upphört att gälla, internationellt
hinder för omarbetningarna ej förefunnes. Jag vill nu framhålla, att
med den av mig tillstyrkta begränsningen av glidtullarnas satser till
högst de nuvarande tullsatserna dylikt binder icke lärer kunna förefinnas,
även om vederbörande traktat bliver förlängd.
Samma ämbetsverks påpekande, att även tullsatserna å malt samt
till tulltaxerubriken nr 149 hänförligt bröd böra förändras till glidande
och utmätas lika med tullsatserna för mjöl och gryn av vete, råg eller
korn, synes mig riktigt och böra iakttagas.
Vad generaltullstyrelsen i övrigt anfört och föreslagit föranleder
inga andra erinringar från min sida än att i tulltaxan bör vid rubriken
74 a tilläggas »samt att tullen icke må överstiga 3 kronor 70 öre för
100 kilogram», ävensom att vid samma rubrik ordet »normalpriset» bör
utbytas mot »grundpriset för vete» och vid rubriken 79 b orden »motsvarande
slag av omalen spannmål» böra utbytas mot »omalet vete».
Jag finner alltså styrelsens förslag i sin helhet böra med sagda
tillägg vinna bifall. Den vid styrelsens utlåtande fogade förvandlingstabellen
bör stanna vid en tullsats av 3 kronor 70 öre för deciton för
omalen spannmål.
1 fråga om anordnandet av glidtullar under den därför avsedda
tidsperioden torde särskild proposition böra avlåtas till riksdagen, och
jag skall efter gemensam beredning med chefen för finansdepartementet
senare i dag göra hemställan därom. Jag har emellertid på grund av
det inbördes sammanhanget i de nu avhandlade ärendena rörande spannmålsregleringens
avveckling och brödsädsproduktionens tryggande under
den närmaste övergångstiden ansett lämpligast att i min redogörelse
och mitt yttrande beröra bägge ärendena.
65
Kungl. Maj:ts proposition Nr 1.
Jag hemställer nu, att Eders Kungl. Maj:t måtte i proposition
till den snart sammanträdande urtima riksdagen föreslå riksdagen att
dels besluta, att för tiden till och med den 31 augusti 1920 rätt
att till riket införa vete och råg samt mjöl och gryn därav icke skall
tillkomma annan än staten eller den eller dem, åt vilken eller vilka
staten överlåter sådan rätt, med undantag dock för sådan införsel, som
är att hänföra till gränstrafik;
dels besluta, att för tiden till och med den 31 augusti 1920 rätt
att inom riket till förbrukare direkt eller genom återförsäljare försälja
vetemjöl icke skall tillkomma annan än staten eller den eller dem, åt
vilken eller vilka staten överlåter sådan rätt;
dels bemyndiga Kungl. Maj:t att utfärda de närmare föreskrifter,
som må erfordras för upprätthållandet av nu angivna ensamrätt till viss
införsel och försäljning;
dels ock godkänna härvid såsom bilaga nr 1 fogade kontrakt mellan
svenska staten och Sveriges kvarnintressenter, förening u. p. a.
Vad departementschefen sålunda hemställt behagade
på tillstyrkan av statsrådets övriga ledamöter
Hans Maj:t Konungen gilla och bifalla samt förordnade,
att proposition i ämnet skulle avlåtas till riksdagen
med den lydelse bil. vid detta protokoll
utvisar.
Vid protokollet:
Sven Nordeberg.
9
Bihang till urtima riksdagens protokoll 1919. 1 sand. 1 käft. (Nr 1.)
Kungl. Maj.is Proposition Nr 1.
67
Bilaga 1.
KONTRAKT
mellan svenska staten och Sveriges kvarnintressenter, förening u. p. a.
Mellan svenska staten samt Sveriges kvarnintressenter, förening u. p. a.,
i det följande benämnd föreningen, är följande överenskommelse träffad.
§ 1.
Staten tillförsäkrar föreningen för den tid detta kontrakt gäller och med
de undantag, som omförmälas i § 2, § 3 och § 9 första stycket här nedan, att
annan än föreningen ej skall äga laglig rätt vare sig
att till riket införa vete och råg samt mjöl och gryn därav, med undantag
dock för sådan införsel, som är att hänföra till gränstrafik, eller
att inom riket till förbrukare direkt eller genom återförsäljare försälja vetemjöl.
§ 2.
Föreningen förbinder sig att den 1 september 1919 övertaga dels den kvantitet
in- och utländsk god och oskadad vete och råg samt mjöl därav (dock ej
sådant eftermjöl, som uppstått vid veteförmalningen), vilken folkliushållningskommissionen
sagda dag enligt inventering innehar, dels ock, under förutsättning
av lycklig framkomst i gott och oskadat skick och reglering efter utlossad vikt,
det utländska vete, som kommissionen inköpt före den 1 juli 1919 men som den
1 september 1919 ännu ej ankommit till riket.
Övertagandet av spannmålen sker till det pris, som staten bestämmer skola
läggas till grund för det enligt de i § 9 omförmälda normalkalkylerna beräknade
försäljningspriset å det av spannmålen tillverkade mjöl, med tillägg för utländsk
spannmål, som vid övertagandet finnes lagrad i föreningsmedlem tillhörande eller
i § 3 omförmäld kvarn, av de i normalkalkylema beräknade kostnader för lossning
av utländsk spannmål samt för svensk spannmål, som vid övertagandet
finnes på angivna sätt lagrad, av de i samma kalkyler beräknade frakt och inköpskostnader
för svensk spannmål.
Övertagandet av mjölet sker för vetemjöl och rågsikt till det pris, som
framgår av nyssnämnda normalkalkyler, för vetemjöl uträknade med 77 % utbyte,
och med utgående från ovan angivna spannmålspris med i nästföregående
stycke angivna tillägg men utan medräknande av i normalkalkylerna upptagna
kostnader för grossist- och kassarabatt, körsel, hamnpenningar och lastning, samt
för rågmjöl till 46 kronor per 100 kilogram brutto för netto inclusive säck med
avdrag av samma kostnader för grossist- och kassarabatt, körsel, hamnpenningar
och lastning.
Vidare förbinder sig föreningen att,
dels övertaga folkhushållningskommissionens förråd den 1 september 1919
Bihang till urtima riksdagens protokoll 1919. 1 samt. 1 käft. (Nr 1.) 10
68 Kungl. Maj:ts Proposition Nr 1.
av ej mindre nya säckar till ett pris av kronor 1: 25 per st. än även begagnade
säckar efter värdering,
dels utan annan ersättning än den i gällande kontrakt mellan folkhushållningskommissionen
och kvarnarna bestämda, även efter det samma kontrakt eljest
upphört att gälla, intill den 1 november 1919 fortsätta med vården och lagringen
samt utlastningen av hos föreningskvarnarna den 1 september 1919 inneliggande
eftermjöl och kli,
dels ock övertaga den jämlikt kungörelsen den 21 maj 1918 angående minimipris
å brödsäd m. m. staten åliggande skyldighet till inköp av vete och råg.
För folkhushållningskonnnissionen tillhörigt mjöl, som den 1 september 1919
är utleverera! från kvarn, äger kommissionen, utöver det enligt ovan angivna
grunder beräknade priset, fordra ersättning för de kostnader för frakt och sjöförsäkring
för mjölet, vilka uppkommit efter dettas leverans ab kvarn. Kan överenskommelse
om dylik ersättning ej träffas, äger kommissionen, utan hinder av
bestämmelsen i § 1, rätt att till förbrukare direkt eller genom återförsäljare
försälja detsamma.
§ 3.
Föreningen förbinder sig att medgiva varje utom föreningen stående kvarn,
som bevisligen varit handelskvarn i vetemjöl före den 1 januari 1915, dels rätt
att av egen förmalning försälja så stor kvantitet vetemjöl, som motsvarar medeltalet
för år av dess vetemjölsleveranser av egen förmalning under de av åren
1912, 1913 och 1914, då kvarnen varit i verksamhet, dels ock rätt att till föreningens
självkostnad av föreningen inköpa eller, sedan det av föreningen jämlikt
§ 2 övertagna lager av utländsk spannmål förbrukats, genom föreningen till riket
införa vete i sådan omfattning, som, i förhållande till den kvarnen medgivna
försäljningsrätten för vetemjöl, motsvarar omfattningen av föreningsmedlemmarnas
beräknade användning av dylik importerad spannmål i förhållande till deras
beräknade totala förmalning av vete. För lämnande av sådant medgivande äger
föreningen fordra, att dylik kvarn dels redan den 1 september 1919 övertager
hela det lager av vete och råg samt mjöl därav, som kvarnen då innehar, skolande
vad sålunda av vete och vetemjöl övertages inräknas i de kvantiteter, som
kvarnen enligt medgivandet skall hava rätt att försälja, resp. inköpa eller importera,
dels och avgiver med av föreningen godkänd bankgaranti eller borgen försedd
förbindelse att efter den proportion, vari kvarnen berättigas deltaga i
vetemjölsförsäljningen under kontraktstiden, taga del i den risk, föreningen
jämlikt § 12 löper för vid kontraktstidens utgång inneliggande lager av råg och
mjöl därav.
I fall, som i denna paragraf sägs, skall föreningen såsom villkor för försäljnings-
respektive inköpsrätten fordra en likaledes med av föreningen godkänd
bankgaranti eller borgen försedd utfästelse av kvarnen att ställa sig till efterrättelse
de enligt detta avtal i fråga om föreningens egna försäljningar av spannmål
och mjöl gällande bestämmelser ävensom bestämmelserna i § 15 angående
skiljedom. För kvarn, som brutit mot sådan utfästelse, må dessutom inköpsrespektive
försäljningsrätt av föreningen indragas, och åligger det föreningen att
69
Kungl. May.ts Proposition Nr 1.
ofördröjligen till jordbruksdepartementet lämna underrättelse om sådan kvarn
jämte uppgift om den myckenhet vete och vetemjöl kvarnen beräknas innehava.
Andra villkor för inköps- eller försäljningsrätt än som i denna paragraf
sägs må föreningen ej föreskriva eller fordra.
§ 4.
Förslag till de i kungörelsen den 21 maj 1918 angående minimipris å brödsäd
m. m. omförmälda prisskalorna för vete och råg skall enligt av Kungl. Maj:t
angivna huvudgrunder upprättas av en delegation, bestående av en av chefen
för jordbruksdepartementet utsedd ordförande samt åtta ledamöter, av vilka fyra
utses av föreningen och fyra av lantbruksstyrelsen efter hörande av förvaltningsutskotten
hos de hushållningssällskap, som styrelsen finner lämpligt. Prisskalorna
fastställas därefter av Kungl. Maj:t.
§ 5.
De partier inhemsk spannmål, som föreningen på grund av den i sådant
avseende förekommande bestämmelsen i § 2 här ovan är skyldig övertaga i enlighet
med kungörelsen den 21 maj 1918 angående minimipris å brödsäd m. m.,
skola i vanlig ordning successivt i mån av utrymme av föreningen mottagas å
lämpligt belägna platser inom varje län, vilka bestämmas av föreningen. I den
mån spannmålens transport till dessa platser drager större kostnad än till sådan
leveransort, som omförmäles i sista stycket av nyssnämnda kungörelse, skall dylik
kostnad gäldas av föreningen.
För så vitt icke det kan för Kungl. Maj:t styrkas, att för ändamålet på
respektive orter tillgängliga och lämpligt belägna spannmålsmagasinsutrymmen
äro därtill otillräckliga, skall så stor kvantitet spannmål, som motsvarar Vg av
beräknad skörd av vete och råg, av kvarnarna mottagas per månad, dock att
all inhemsk vete och råg, som erbjudits före den 1 juni 1920, skall sagda dag
vara mottagen.
Om spannmål erbjudes till leverans i större myckenhet än föreningen vid
varje tillfälle är skyldig emottaga, skall föreningen söka att så rättvist som
möjligt fördela leveranserna, varvid särskild hänsyn bör tagas till olika jordbrukares
lagringsmöjligheter eller av andra skäl föranledda olika behov av tidig
leverans.
§ 6-
Från och med den 1 september 1919 övertager föreningen allt ansvar för
den spannmål och det mjöl, som enligt kontraktet skola övertagas av föreningen.
Likvid för vad sålunda övertages erlägges till folkhushållningskommissionen
med Ve vardera av dagarna den 1 september, 1 oktober, 1 november och 1 december
1919 samt den 1 januari och 1 februari 1920. Därest värdet av det lager, som
föreningen enligt § 2 skall övertaga, ej hunnit fastställas till den 1 september
1919, skall föreningen likväl denna dag inbetala 8 miljoner kronor, varemot med
inbetalandet av återstoden av första sjättedelen må anstå till den dag under
september månad, då värdet av det övertagna lagret fastställts.
70
Kungi. Maj:ts Proposition Nr 1.
§ T.
Skulle staten bestämma, att till grund för i § 9 omtalad normalkalkyl skall
i avseende å av föreningen importerad spannmål läggas det av staten fastställda
grundpriset å av föreningen inköpt svensk spanmål i stället för det verkliga
importpriset, eif svensk hamn, åligger det föreningen att i de fall, då importpriset
är lägre än sagda grundpris, inbetala skillnaden till staten, under det att
det åligger staten att i de fall, då importpriset är högre än grundpriset, erlägga
skillnaden till föreningen. Redovisning och likvid av här ifrågavarande
belopp verkställas månaden efter kalenderkvartal för den på kvartalet belöpande
summan.
I den mån ifrågavarande grundprisbestämmelse av staten göres gällande
gent emot föreningen, skall densamma jämväl av föreningen, på sätt i § 3
andra stycket sägs, göras gällande gent emot utomstående kvarn vid medgivandet
av importrätt åt kvarnen; och skall i så fall dylik kvarn vara skyldig till
föreningen erlägga, respektive berättigad av föreningen erhålla ovan omtalade
skillnadsbetalning.
I fråga om de partier importerad spanmål, för vilka det verkliga importpriset,
beräknat eif svensk hamn, understiger det fastställda grundpriset, äger
föreningen tillgodoräkna sig 5 % å skillnaden mellan sagda pris.
Senast den 1 juni 1920 skall staten meddela föreningen, dels om nu omförmälda
grundprisbestämmelse skall gälla även för tiden efter sagda dag, dels
ock i så fall den maximikvantitet, å vilken bestämmelsen skall vara tillämplig;
och må denna maximikvantitet icke överstiga den kvantitet, som då kan beräknas
åtgå för förmalning tillsammans med den svenska spannmålen av för täckande
av. konsumtionen intill den 1 september 1920 erforderlig mängd mjöl.
Skulle under kontraktstiden föreningen på grund av förbindelsen i § 9 att
tillhandahålla allmänheten mjöl i mån av behov eller av annan anledning vara
nödsakad importera mjöl, skall särskilt tillstånd därtill inhämtas hos Kungl. Maj:t,
som i händelse import tillstånd lämnas bestämmer villkoren för importen och försäljningen
av det importerade.
§ 8.
Staten äger tillsätta en ledamot av föreningens styrelse jämte suppleant
för denne. Sådan ledamot skall avlönas av staten; och skall hans arbetsuppgift
närmare angivas i av staten för honom utfärdad instruktion.
Dessutom äger staten tillsätta en av staten avlönad kontrollnämnd av tre
personer jämte suppleanter för dem, vilken nämnd skall utöva tillsyn över föreningens
verksamhet samt äga tillgång till alla föreningen tillhörande handlingar
och räkenskaper jämte rätt att inspektera alla kvarnars arbets- och lagerlokaler.
Instruktion för nämnden fastställes av Kungl. Maj:t.
före den 15 i varje månad skall föreningen till jordbruksdepartementet avgiva
uppgift om den myckenhet spannmål och mjöl, föreningen den sista i föregående
månad innehar samt för import inköpt och befraktat.
71
Kung1. Maj:ts Proposition Nr 1.
§ 9.
Under tid, då ransonering av vete- och rågmjöl samt bröd därav äger rum,
garanterar föreningen, att till densamma anslutna kvarnar skola förmala allenast
de kvaliteter, som från statens sida föreskrivas, samt förbinder sig att försälja
allt sitt mjöl av såväl vete som råg till den myndighet, som handhar ransoneringen,
till pris, som fastställas jämlikt härvid fogade normalkalkyler, dock för
rågmjöl högst 46 kronor för 100 kilogram brutto för netto inclusive säck, skolande
staten ålägga jämväl alla utom föreningen stående kvarnar enahanda skyldighet.
Då ransonering icke äger rum, förbinder sig föreningen:
att ej föra i marknaden flera än tre kvaliteter vetemjöl,
att, med reservation för eventuell omöjlighet att verkställa erforderlig import,
tillhandahålla allmänheten bagerivetemjöl samt den billigaste kvaliteten av såväl
övriga vetemjölsslag som rågsikts- och rågmjölsslag i mån av behov, dock med
rätt för föreningen att, om och i den mån det kan av föreningen visas vara
nödvändigt för åvägabringande av förbrukning under konsumtion såret av den
för föreningen tillgängliga svenska rågen, efter i så fall på föreningens ansökan
av Kungl. Maj:t lämnat tillstånd och i enlighet med av Kungl. Maj:t meddelade
föreskrifter förbinda vetemjölsförsäljningen med rågmjölsförsäljniug,
att samtliga slag av vetemjöl samt det billigaste slaget av rågsikt och rågmjöl
ej må hålla lägre kvalitet än standardtyper, fastställda i överensstämmelse
med normalkalkylerna, samt
att vid utförsäljning av mjöl hålla
för bagerivetemjöl samt det billigaste slaget av rågsikt ab kvarn ej högre pris
än som framgår av uträkning enligt den bifogade ovan omförmälda normalkalkylen,
för högsta kvaliteten vetemjöl ej högre pris än 5 kronor över bagerivetemjölpriset,
för lägsta kvaliteten vetemjöl ej högre pris än 3 kronor under bagerivetemj
ölpriset och
för det billigaste rågmjölet ej högre pris än 46 kronor för 100 kilogram
brutto för netto inclusive säck.
Vid uträkning, som nyss nämnts, skola allenast prisen å spannmål, eftermjöl
och kli ävensom procenttalen av inblandad svensk och utländsk vara samt
frakten kunna växla, under det att övriga poster i kalkylen äro fasta. Procenttalen
av inblandad svensk och utländsk vara beräknas genomsnittligt för hela landet.
De spannmålspris, som skola läggas till grund för normalkalkylerna, bestämmas
av staten, dock med iakttagande av att sagda pris för av föreningen
inköpt svensk spannmål icke må sättas lägre än kronor 39: 40 för 100 kilogram för
råg och kronor 40: 40 för 100 kilogram för vete samt att grundpriset för av föreningen
importerad spannmål skall sättas antingen till det verkliga importpriset
eif svensk hamn eller också till samma pris som för den av föreningen inköpta
svenska spannmålen. För spannmål, som av föreningen den 1 september 1919 övertages
från folkhushållningskommissionen, må staten däremot fritt bestämma priset.
Ändring i prisen å mjöl på grund av ändringar i värdena å sådana i normalkalkylerna
ingående faktorer, vilka enligt vad ovan sagts kunna växla, skall,
innan den får tillämpas, kontrolleras av den i § 8 omförmälda kontrollnämnden.
72
Kungl. Maj ds Proposition Nr 1.
§ io.
Det åligger föreningen att vid utlossning av sådan vara, som oinförmäles i
§ 5, verkställa kontroll av densamma. Därest icke såväl representant för föreningen
som säljaren eller ombud för honom äro närvarande vid utlossningen,
skall kontroll av kvantiteten ske genom opartiska kontrollanter. Eventuell anmärkning,
beträffande vare sig kvantitet eller kvalitet, skall av mottagaren, till
vilken utlossningen ägt rum, göras per telegram eller brev, som avsändes inom
24 timmar efter utlossningen. Skulle anmärkning göras mot varans kvalitet och
enighet med säljaren i detta avseende resp. angående priset icke kunna vinnas,
skall avgörandet, om säljaren så medgiver, hänskjutas antingen till en nämnd,
bestående av tre ledamöter, av vilka en utses av förvaltningsutskottet hos hushållningssällskapet
i det län, där utlossningen ägt rum, eu av föreningen samt
den tredje av dessa två eller — om de icke kunna enas — av länsstyrelsen i
nyssnämnda län, eller ock, om parterna därom äro ense, till Sveriges skiljenämnd
för spannmåls- och foderämneshandeln.
§ 11.
Föreningen garanterar, att vid utgången av kontraktstiden medlemmarna
skola hava lager av vete, råg eller mjöl därav till en sammanlagd myckenhet
motsvarande minst 40,000 ton spannmål, därav minst 25,000 ton vete. Detta
lager förblir^ medlemmarnas egendom. Skulle sådan skillnadsbetalning, som omförmäles
i § 7 första stycket, hava verkställts för i lagren ingående importerad
spannmål, skall densamma återgå.
§ 12.
Skulle vid tiden för kontraktets upphörande den 31 augusti 1920 marknadspriset
å råg vara lägre än kronor 39: 40 per 100 kilogram god och oskadad vara,
skall staten vara skyldig att till föreningen erlägga ersättning motsvarande hälften
av skillnaden mellan å ena sidan sagda marknadspris och å andra sidan kronor
39: 40 per 100 kilogram eller det högre pris, till vilket föreningens övertagande
av råg och mjöl därav den 1 september 1919 eventuellt må hava skett, för det
den 31 augusti 1920 befintliga lager av råg av 1919 års skörd och mjöl därav,
dock högst för lika stor kvantitet råg respektive mjöl därav, som föreningen den
1 september 1919 övertagit.
Kan överenskommelse angående omförmälda marknadspris icke träffas mellan
staten och föreningen, skall detsamma fastställas av en delegation, bestående av
en utav Kungl. Maj:t utsedd ordförande samt fyra ledamöter, av vilka två utses
av kommerskollegiet och två av föreningen. Vid fastställandet skall hänsyn tagas
till såväl inhemsk som importvara.
§ 13.
Skulle staten så fordra, åligger det föreningen att för statens räkning och
på dess bekostnad inköpa och till riket införa intill 40,000 ton utländsk spannmål
73
Kungl. Maj.ts Proposition Nr 1.
eller, om spannmål ej kan erhållas, mjöl samt att lagra och sköta densamma
kostnadsfritt intill kontraktstidens utgång samt därefter, dock längst till den
1 februari 1921, mot en ersättning för varje hel tiodagsperiod av 30 öre per
1,000 kilogram.
§ 14.
Skulle föreningen underlåta att fullgöra sina förpliktelser enligt detta kontrakt,
äger staten ombesörja, att vad som underlåtits utföres eller rättas; och är
föreningen, för så vitt icke underlåtenheten varit en följd av sådana strejker
eller andra omständigheter, som föreningen icke skäligen kunnat avvända, skyldig
såväl bära de kostnader, vilka härigenom åsamkas staten, som även till staten
utgiva ersättning för av underlåtenheten orsakad skada.
Till säkerhet för det behöriga fullgörandet av föreningen enligt detta kontrakt
åvilande betalningsskyldighet och övriga förpliktelser gentemot staten överlämnar
föreningen senast den 1 augusti 1919 till staten av medlemmarna var
för sig utfärdade garantiförbindelser såsom för egen skuld tills full betalning
sker, lydande å så stor del av ett belopp av 55,000,000 kronor, som enligt föreningens
beräkning svarar emot respektive medlems andel i föreningens totala
förmalning, försedda med av staten godkänd borgen såsom för egen skuld tills
full betalning sker av bankinrättning eller privata personer. Sedan det jämlikt
§ 2 övertagna lagrets värde hunnit fastställas, skola dessa förbindelser, om staten
eller föreningen så påfordrar, utbytas mot nya, lydande å belopp, som i enahanda
ordning fastställts på basis av sagda värde i stället för på basis av 55,000,000
kronor, likaledes försedda med borgen av nyss angiven beskaffenhet.
Föreningen garanterar, att sådana förbindelser, som nu sagts, avlämnas av
samtliga medlemmar, så att det sammanlagda beloppet av förbindelserna kommer
att uppgå till 55,000,000 kronor resp. till det övertagna lagrets hela värde.
Skulle behörigt fullgörande av föreningen åliggande betalningsskyldighet
hava försummats eller annan föreningen enligt detta kontrakt åvilande förpliktelse
hava åsidosatts och detta enligt av föreningen till staten gjord anmälan är
att tillskriva viss föreningsmedlem, må staten icke för utbekommande av den betalning
eller ersättning, till vilken staten till följd av sagda försummelse eller
åsidosättande må vara berättigad, göra bruk av garantiförbindelse, som av annan
medlem utfärdats, annat än i den mån betalningen eller ersättningen icke kunnat
av staten uttagas med användande av den garantiförbindelse, som utfärdats av
den av föreningen sålunda anmälde medlemmen.
§ 15-
Skulle tvist uppstå mellan staten och föreningen eller mellan föreningen
och utomstående kvarn rörande rätta tolkningen eller tillämpningen av detta
kontrakt, skall dylik tvist avgöras av skiljenämnd enligt gällande lag om skiljemän;
dock att till ordförande i dylik nämnd skall, där dess dom gäller tvist
mellan staten och föreningen, utses den till tjänståren yngste ledamoten av högsta
domstolen eller, om denne finner sig förhindrad att åtaga sig uppdraget, sagda
domstols näst yngste ledamot o. s. v.
74
Kung!. Maj:ts Proposition Nr 1.
§ 16.
Detta kontrakt gäller från och med den 1 september 1919 till och med den
31 augusti 1920.
Skulle förhållandena påkräva fortsatt ransonering och prismaximering av
vete- och rågmjöl samt bröd därav jämväl efter den 31 december 1919, upphör
detta kontrakt att gälla med sistnämnda dag. Därest särskilda omständigheter
skulle göra ett förnyat införande av någon form av statlig reglering i fråga om
mjöl eller bröd under år 1920 nödvändigt, skall staten äga rätt uppsäga kontraktet
till upphörande tidigast en månad efter uppsägningen; och må regleringens
införande icke äga rum förr än efter uppsägningstidens utgång.
Vid upphörd giltighet av detta kontrakt enligt i nästföregående stycke givna
föreskrifter skall staten vara skyldig till föreningens självkostnadspris inlösa de
hos föreningens medlemmar vid kontraktets upphörande inneliggande lager av
vete och råg samt mjöl därav.
§ 17.
Detta avtal är för kontrahenterna bindande från dess undertecknande, dock
under förutsättning av riksdagens godkännande senast den 23 augusti 1919.
Stockholm den 28 juli 1919.
Enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande
Alfred Petersson.
Sveriges Kvarnintressenter
Förening u. p. a.
E. Wehtje. Gust. Åkerlindh.
Ernst Eriksson. F. Malmros.
Byno Bohman. Pick. Sandberg.
Kungl. Maj ds Proposition Nr 1.
75
Kalkyl å bagerivetemjöl.
Utländskt vete.................................................
lossning..........................................................
Svenskt vete ...
frakt...............
inköpskostnader
Mallön .........................
7 kg. eftermjöl ä 45 öre
18 » kli å 25 »
3 procent grossist- och kassarabatt
säck .........................................
körsel, hamnpenningar och lastning
Kalkyl å rågsikt.
Råg .........................................................
frakt .........................................................
inköpskostnader ..........................................
Mallön ......................................................
20 kg. kli å 25 öre.......................................
75 kg. = ........................
100 » = ........................
3 procent grossist- och kassarabatt..................
säck .........................................................
körsel, hamnpenningar och lastning ...............
............ 40: 40
............ 0: 40
40: 80
30 kg. - 12: 24
40: 40
1: 75
0: 75 2: 50
42: 90
70 kg. = 30: 03
42:
.... 4:
27
3: 15
46:
27
4: 50
7:
65
70 kg. =
38:
62
100 » =
55:
17
.... 1:
76
1: 25
0: 50
Kronor
58:
68
39:
40
1:
75
0:
75
2:
50
41:
90
3:
50
45:
40
5:
—
40:
40
53:
87
1:
72
1:
25
0:
50
Kronor
57:
34
Bihang till urtima riksdagens protokoll 1919. 1 samt. 1 käft. (Nr 1.) 11
76
Kungl. Majts Proposition N:r 1.
Kalkyl å rågmjöl.
Råg ................................................ 39: 40
frakt .......................................................................... 1; 75
inköpskostnader ........................................................... 0: 75 2: 50
41: 90
Hallon ............ 2: 50
95 kg. =............................................................ 44: 40
100 » =............................................................ 46: 74
3 procent grossist- och kassarabatt.................................... 1: 50
säck .......... 1: 25
körsel, hamnpenningar och lastning.................................... 0: 50
Kronor 49: 99
Kungl. Maj.is Proposition Nr 1.
77
Bilaga 2.
P. M.
till produlctionsJcostnadsformlerna för vete och väg.
Ifrågavarande formler avse att lämna svar på frågan: Vilket pris erfordas
per dt. spannmål, för att vete- och rågodling skall bli lika lönande vid nuvarande
priser på produktionsfaktorerna mänsklig arbetskraft, dragararbete och konstgödsel,
som dessa odlingar voro under 1 O-årsperioden 1904—1913 med de då
rådande priserna på samma produktionsfaktorer.
Förutsättningarna för att de genom formeln beräknade priserna skola sammanfalla
med de verkliga produktionskostnaderna äro:
1) att marknadspriset på vete och råg under perioden 1904—1913 verkligen
täckte de dåvarande produktionskostnaderna för dessa sädesslag;
2) att det låter sig göra att någorlunda säkert fastställa prisstegringen å
ifrågavarande 3 faktorer och den verkan de var för sig och tillsammans utöva
på produktionskostnaderna per dt. spannmål;
3) att övriga i produktionskostnadsformeln ej intagna faktorer i genomsnitt
utöva samma prisstegrande verkan som de i formeln medtagna.
I det följande skall den framlagda produktionskostnadsformelns användbarhet
och riktighet sett från synpunkten av ovannämnda trenne förutsättningar i
tur och ordning i korthet diskuteras.
1) Produktionskostnaderna för brödsäd under 1 O-årsperioden 1904—1913 ha
naturligtvis i hög grad varierat under olika år och på olika egendomar. Säkerligen
har brödsädsodlingen vid de erhållna försäljningsprisen på många egendomar
givit ett betydande netto, på andra återigen eu avsevärd förlust. Sä växlande,
som förutsättningarna för brödsädsodlingen äro inom landets olika delar med
hänsyn till klimat och jordmånsförhållanden, så växlande sortmaterial och odlingsteknik
som komma till användning, för att icke nämna jordbrukarnas större eller
mindre duglighet, måste produktionskostnaderna helt naturligt variera betydligt
från den ena trakten till den andra, från den ena egendomen till den andra.
I det förhållandet, att brödsädsodlingens omfattning — både absolut ooh ännu
■mera i förhållande till arealen odlad jord under ifrågavarande 10-årsperiod gått
tillbaka, torde dock ligga ett ganska starkt bevis för sannolikheten av, att brödsädsodlingen
ej varit fullt så lönande som med densamma konkurrerande odlingar.
Jämförelseperiodens brödsädspriser kunna sålunda icke heller anses vara en för
jordbruket särskilt gynnsam utgångspunkt för beräkning av de närmaste årens
produktionskostnadspriser.
2) Angående den föreslagna beräkningen av prisstegringen å ett mansdagsverke
torde det vara tillräckligt att hänvisa till den utförliga redogörelse doktor
78
Kungi. May.ts Proposition N:r 1.
B. Nyström härför lämnat i bilaga C vid de sakkunnigas betänkande. Beträffande
antalet mansdagsverken, som införts i produktionskostnadsformeln — 31 per bar
veteodling och 30 per har rågodling — torde en kort diskussion däremot vara
behövlig.
De anförda siffrorna vila på material, som insamlats i och för produktionskommitténs
produktionslrostnadsberäkningar och äro hämtade från landets bokföringsföreningar.
Enligt dessa beräkningar utgjorde antalet mansdagsverken
per hektar
Vid veteodling
Direkt för odlingen
Andel i diverse arbeten
Vid rågodling.
Direkt för odlingen
Andel i diverse arbeten
Skåne Mellan-Sverige.
20
27
7
7
Summa 27
34
19
26
7
7
Summa 26
33
Ovannämnda »andel i diverse arbeten» anger odlingarnes andel i sådana dagsverken,
som ej direkt kunna debiteras odlingarna, såsom arbete för underhåll av
grundförbättringar, väglagning, renhållning, magasinsarbete m. m. Dylikt arbete,
som naturligtvis även i sista hand måste betalas av de olika odlingarna, har
fördelats mellan dessa lika per hektar.
Såsom av ovanstående sammanställning framgår har antalet erforderliga
mansdagsverken per hektar i genomsnitt för de båda produktionsområdena utgjort
30,5 vid vete och 29,5 vid rågodling, vilka siffror i formeln avrundats uppåt till
resp. 31 och 30.
Skulle någon vilja göra gällande, att dessa i formeln införda siffror äro
något för höga resp. för låga, och härför anföra bevismaterial från en eller annan
egendom i praktiken — en sak som ej borde vara omöjlig, enär antalet per
hektar brödsädsodling använda dagsverken naturligtvis inom praktiken växlar
inom mycket vida gränser — så torde det emellertid böra observeras, att om man
blott räknar med samma antal dagsverken nu och under jämförelseperioden, så
inverkar det föga på slutresultatet, om man i formeln inför ett något större eller
mindre antal. Räknar man såsom i de sakkunnigas betänkande med 31 mansdagsverken
per hektar veteodling, blir produktionskostnaden per dt. vete 36: 32 kr.;
räknar man i stället med t. ex. 25 mansdagsverken per hektar, blir kostnaden
36: 93 kr. per dt. alltså en ökning med ej fullt 2 %.
Att produktionskostnaden per dt. något stiger, när man räknar med ett färre
antal dagsverken per hektar, sammanhänger givetvis med att prisstegringen för
mänsklig arbetskraft är något lägre sedan 1904—1913 än den samtidiga prisstegringen
å dragararbete och konstgödsel. Ju färre mansdagsverken man räknar
med, desto större inflytande komma därför de övriga produktionskostnadsfaktorerna
att utöva på slutresultatet.
Vad här sagts angående antalet mansdagsverken gäller naturligtvis även
om antalet hästdagsverken. Räkna vi blott med samma antal dagsverken nu och
79
Kungl. Maj.ts Proposition N:r 1
under jämförelseperioden, så kommer det, såsom man genom kontrollräkning lätt
kan övertyga sig om, att spela eu mycket obetydlig roll (mindre t. o. m. än när
det gällde antalet mansdagsverken), om man i formeln inför några dragardagsverken
mer eller mindre.
Däremot kan man fråga sig, om ej den i formeln införda foderkvantiteten
av 20 kg. havre per arbetsdag är alldeles för högt tilltagen.
Det bör då först erinras om att hästens hela foderbehov omräknats i havre.
Detta har skett därför, att havren är det enda av häststallets viktigare fodermedel,
för vilket en tillfredsställande prisnotering kan anskaffas. Förfaringssättet
ifråga kan annars knappast sägas göra full rättvisa åt jordbrukaren, enär prisstegringen
å häststallets övriga fodermedel genomsnittligt är mycket större än å
havre. Den beräknade foderkvantiteten av 3,600 kg. havre per häst och år motsvarar
3,000 fe per år eller 8,2 foderenheter per dag. En foderstat av 8,2 foderenheter
per dag erhålles genom t. ex. följande foderranson:
6.00 kg. hö = 2,4 fe
5.00 » halm =1,0 »
5,7 » havre = 4,8 »
Summa 8,2 »
För eu medelstor arbetshäst motsvarar en dylik foderstat ungefär näringsbehovet
vid måttligt ansträngande arbete.
Den till synes stora havrekvantiteten av 20 kg. per arbetsdag beror sålunda
icke på att det räknats med en oskäligt riklig utfodring. Hästarna kunna ej
arbeta 365 dagar per år, men de måste ha foder varje dag, och när det nu såsom
i formeln räknas med endast 180 arbetsdagar per häst och år, blir foder
mängden
per arbetsdag skenbart något hög.
1 formeln har antalet hästdagsverken per år antagits vara endast 180, därför
att de egendomar, vilkas bokföring ligger till grund för beräkningarna av
dagsverlcsbehovet för de olika odlingarna, ej i genomsnitt kunnat redovisa flera
effektiva dagsverken per häst och år. På de slättbyggder, där huvudparten av
vår brödsädsproduktion äger rum, är möjligheten att utnyttja hästarna genom
skogskörslor och dylikt arbete under vintermånaderna ganska begränsad och antalet
dagsverken per år blir därför relativt ringa. Särskilt är detta fallet på
mindre egendomar, som ju ofta ha en i förhållande till arealen stor häststyrka.
Taga vi däremot hänsyn till de jordbruk, som ha möjlighet att genom
körslor utanför det rena jordbruket bättre utnyttja befintliga dragare, så kan
naturligtvis antalet dagsverken per år bli vida högre än 180. Räkna vi med
t. ex. 220 effektiva dagsverken per häst och år, så blir med ett årsbehov såsom
förut av 3,000 fe foderförbrukningen per arbetsdag uttryckt i havre lägre, endast
16,4 kg. i stället för 20 kg. Införa vi värdet av 16,4 kg. havre i formeln i stället
för 20 kg., förändras emellertid den beräknade produktionskostnaden endast obetydligt
eller från 36: 32 kr. per dt. vete till 36: 35 kr. Detta exempel torde tillräckligt
tydligt visa, att, om man blott räknar med samma kvantitet båda gångerna,
några procent högre eller lägre havremängd per dag ej utöva något nämn
-
80
Kung!. Maj-.ts Proposition Nr 1.
värt inflytande på slutresultatet. Det avgörande är prisstegringen per kg. liavre,
under det att havrekvantitetens storlek utövar mindre inflytande.
Vi skola slutligen även undersöka, vilket inflytande en något högre eller
lägre konstgödselkvantitet per hektar utövar på den beräknade produktionskostnaden.
I formeln räknas med »normal» konstgödselgiva av 100 kg. chilesalt,
200 kg. superfosfat och 100 kg. kalisalt per hektar, men att i genomsnitt endast
7» av denna konstgödselmängd användes. Med Vs av den anförda konstgödselsatsen
beräknas produktionskostnaden vid innevarande års gödselpriser att bli
36: 32 kr. per dt vete. Räkna vi i stället med 1/i av samma konstgödselgiva,
skulle kostnaden bli 36: 01 kr. och med 1/s konstgödselgiva 37: 23 kr. Även på
denna punkt utöva sålunda några procents avvikelser från den i formeln anförda
mängdsiffran blott ringa inflytande på slutresultatet. När man tager hänsyn till
den mindre mängd kreatursgödsel av dessutom betydligt försämrad kvalitet, som
för tillfället står till förfogande, torde den i formeln angivna gödselkvantiteten
emellertid snarare vara för lågt än för högt uppskattad, såvida nämligen jordens
bördighet skall kunna upprätthållas och medelskörd uppnås.
Av den gjorda utredningen torde det sålunda framgå, att även rätt avsevärda
— 10 å 20 % — avvikelser uppåt eller nedåt från de i produktionskostuadsformeln
anförda mängderna av mans- och hästdagsverken samt konstgödsel endast
utöva obetydligt inflytande på den beräknade produktionskostnaden, för så vitt
nämligen man blott inför samma mängdsiffvor vid beräkning av de nuvarande
produktionskostnaderna som under jämförelseperioden. Konstanten (k) i formeln
kommer att förändras något, men slutresultatet blir ungefär detsamma. Om,
såsom det kan antagas, prisstegringen å de tre i kalkylen införda varierande
faktorerna framdeles kommer att något utjämnas — arbetskostnaderna något ökas,
konstgödsel- och havreprisen däremot något minskas — så kommer detta att
medföra, att förskjutningar beträffande den mängd, varmed den ena eller andra
produktionsfaktorn ingår i formeln, komma att utöva ännu mindre inflytande på
slutresultatet.
3) Prisstegringen å de tre i produktionskostnadsformeln medräknade variabla
faktorerna utgör i medeltal 158 %. Man kan nu fråga sig, om prisstegringen å
övriga ej i formeln direkt inräknade produktionskostnadsfaktorer är lika stor,
större eller mindre än detta medeltal? De viktigaste av de övriga produktionsfaktorerna
äro utsädeskostnad och underhåll av döda inventarier, vartill i de
flesta fall även komma kostnader för bindgarn och bränsle till tröskmotor. Med
det nuvarande prisläget har utsädeskostnaden ökats med 150 å 200 %
Priserna å ved ha från 1914 till i början av innevarande år enligt
socialstyrelsens prisstatistik stigit omkring 220 %, kolpriserna ha enligt Svensk
Handelstidnings prisindex ökats med omkring 650 %. Priset på bindgarn torde
i år ej komma att understiga 3: 00 kr. per kg. mot c:a 0: 85 innan kriget,
d. v. s. prisstegringen är åtminstone 250 %.
Pör tillfället torde man sålunda kunna säga, att prisstegringen å övriga i
formeln ej direkt inräknade produktionskostnadsfaktorer är t. o. in. avsevärt
större än genomsnittsökningen å de i formeln intagna. Det torde väl heller
knappast kunna antagas, att detta förhållande under de närmaste två åren kom
-
81
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 1.
mer att något avsevärt förändras till det bättre. Även om dessa »övriga faktorer»
tillsammans utgöra blott en ringa del av hela produktionskostnaden vid brödsädsodling,
så torde dock av det anförda förhållandet framgå, att de totala produktionskostnaderna
ökats något starkare än vad produktionskostnadsformeln anger.
Att man vid användningen av den föreslagna produktionskostnadsformeln
kommer till resultat, som snarare ligga i »underkanten» än i »överkanten» av
de verkliga produktionskostnaderna, blir ännu mera fallet, om, såsom de sakkunniga
påyrkat, ingen hänsyn tages till att räntekostnaderna i jordbruket under
kristiden avsevärt ökats. Detta betyder nämligen, att ingen hänsyn tages till
det faktiskt ökade fastighetsvärdet (med åtföljande högre skatter och högre
arrendeavgifter), och att jordbrukaren ej heller tillerkännes rätt att få någon som
helst ränta på den betydliga stegringen å det för driftens normala bedrivande
behövliga rörelsekapitalet. Först om, såsom undertecknad i bilagan C vid de
sakkunnigas betänkande föreslagit, nödig hänsyn tages även till dessa ökade räntekostnader,
kan det emellertid förväntas, att ett marknadspris, som fullt uppgår
till det genom produktionskostnadsformeln beräknade, också gör brödsädsodlingen
lika lönande som under jämförelseperioden.
Det bör slutligen även framhållas, att en förutsättning för att produktionskostnadsformeln
skall ge ett riktigt resultat naturligtvis även är, att den för
brödsädsodling använda åkerjordens bördighet är minst lika god som under jämförelseperioden,
så att under likartade väderleksförhållanden och med samma
gödsling och brukning som då även lika höga hektarskördar kunna uppnås. Denna
förutsättning torde emellertid på grund av kristidens gödselbrist och »rovdrift»
i många fall ej förefinnas. Sjunker hektarskörden, så stiger emellertid produktionskostnaden
per dt. hastigare än kostnaderna per hektar och under dylika förhållanden
kommer produktionskostnadsformeln att ge ett för lågt resultat.
Av de här anförda skälen torde sålunda framgå, att den föreslagna formeln
för beräkning av produktionskostnadsstegringen vid brödsädsodling ger resultatsom
— särskilt om, såsom de sakkunniga påyrkat, räntekostnaden antages vara
konstant — långt ifrån kunna sägas vara oskäligt fördelaktiga ur jordbrukar,
synpunkt utan snarare måste betecknas såsom något ogynnsamma.
Stockholm den 16 juli 1919.
Ludvig Nanneson.
opaginerad Kontrollera mot PDF
DEN STATLIGA
SPANNMÅLSREGLERINGENS
AVVECKLING
BETÄNKANDE
AVGIVET AV
INOM JORDBRUKSDEPARTEMENTET
UTSEDDA SAKKUNNIGA
STOCKHOLM 1919
ISAAC MARCUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG
opaginerad Kontrollera mot PDF
Till herr statsrådet och chefen för kungl. .jordbruksdepartementet.
JDen 11 februari 1919 bemyndigade Kungl. Maj:t herr statsrådet
att tillkalla högst nio sakkunniga personer för att skyndsamt verkställa
utredning och avgiva förslag angående avvecklingen av den statliga
spannmålsregleringen och därmed sammanhängande iörhallanden samt
angående åtgärder för ren sund utveckling av livsmedelshandeln etter
kristiden, avseende ett närmande mellan producenter och konsumenter
av livsmedel i syfte att åstadkomma bättre avsättningsförhållanden och
tillförsel.
Vid underdånig föredragning av detta ärende yttrade herr statsrådet
bland annat följande:
»Genom krigets upphörande och de därigenom uppkomna lättnaderna i tillförseln
av livsmedel från främmande länder har vår folkförsörjningsfråga kommit i ett helt annat
läge än förut. Av allt att döma är den tid nära, då den fria handeln kan träda i stället
för det tvång, som den statliga regleringen på olika områden fört med sig. I vissa
inseenden hava emellertid de statliga åtgärderna så djupt ingripit i det ekonomiska
livet och staten iklätt sig sådana ekonomiska förpliktelser, att en återgång- till normala
förhållanden endast kan ske successivt och efter en på förhand noga genomtänkt plan.
Detta gäller i främsta rummet spannmålshandeln och de extra ordinära åtgärder, staten
funnit sig böra vidtaga för att främja en ökad spannmålsodling inom landet.
Staten har sålunda icke blott för egen räkning monopoliserat hela handeln och
importen av spannmålen, utan också utfäst sig att till vissa minimipris inlösa inom landet
odlad spannmål. Dessa utfästelser gälla delvis även för 1919 års skörd. Ett omedelbart
frigivande av handeln och importen skulle sålunda, då med stor sannolikhet kan
förutses, att import inom en nära framtid kan sko till betydligt lägre pris än de för
inhemsk spannmål garanterade, åsamka staten mycket avsevärda förluster. Det måsto
redan från denna synpunkt noga övervägas, huru det bör förfaras vid det nuvarande
systemets avveckling.
4
Men denna fråga måste prövas även ur andra synpunkter. Landets självförsörjning
i största möjliga utsträckning framstår alltjämt som ett viktigt önskemål och hänsyn
måste tagas till jordbrukets ställning och följderna för dettas vidkommande av en oförmedlad
och hastig övergång till ett tillstånd, där den fria konkurrensen och världsmarknadens
priser bliva ensamt bestämmande. Spörsmålet huruvida särskilda övergångsåtgärder
äro av nöden för att förebygga eller mildra sådana allt för skadliga verkningar
måste ingående undersökas.
Jag anser detta avvecklingsproblem vara så betydelsefullt och så svårlöst, att det
kräver en ingående utredning av särskilt tillkallade och för uppgiften lämpliga sakkunniga
personer.
Ehuru den av mig nu ifrågasatta utredningen i främsta rummet avser frågor,
som röra själva övergången från den av kriget framkallade kristidshushållningen beträffande
spannmålen till normal hushållning, anser jag dock lämpligt att även andra närbesläktade
frågor i det sammanhanget upptagas till behandling. Sålunda synes mig böra
undersökas, huruvida, icke minst med ledning av kristidens erfarenheter, ett bättre ordnande
— eventuellt genom åtgärder från det allmännas sida — kan åstadkommas av å
ena sidan tillförsel av livsmedel till konsumtionsorterna och å andra sidan avsättningsförhållandena
för produktionen av livsmedel. Ett närmande emellan konsumenter och
producenter och ett undanträngande av en osund spekulation i livsförnödenheter blir
allt fortfarande en vital angelägenhet.»
I anslutning till ovannämnda bemyndigande utsåg herr statsrådet
den 13 februari 1919 till sakkunniga för verkställande av dylik utredning
och avgivande av förslag i ovan angivna avseende undertecknade BeekFriis,
Hansson, Andersson, Nilsson, von Sneidern, Källman, Hage och
Sommarin samt ledamoten av folkhushållningskommissionen, ingenjören
B. Almgren, varvid undertecknad Beck-Friis förordnades till de sakkunnigas
ordförande. Sedan ingenjören Almgren hos herr statsrådet anhållit om
entledigande från det honom sålunda meddelade uppdraget har herr
statsrådet den 21 februari 1919 anmodat undertecknad Åkerlindh att i
Almgrens ställe inträda såsom sakkunnig.
.De sakkunniga utsågo till sekreterare aktuarie!! C. Mannerfelt och
till biträdande sekreterare amanuensen J. W. Gibson. Sedan aktuarien
Mannerfelt på därom gjord framställning erhållit entledigande från honom
sålunda meddelat uppdrag, har herr statsrådet efter framställning från
de sakkunniga den 22 mars 1919 förordnat filosofie doktorn M. Marcus
till sekreterare hos de sakkunniga.
Vid verkställande av vissa utredningar och beräkningar hava de
sakkunniga haft biträde av förste aktuarien B. Nyström och agronomen
L. Nanneson.
Rörande trågan om utfästelse från statens sida av minimipris å
korn och ärter av 1919 års svenska skörd ha de sakkunniga den 17
mars 1919 avlåtit skrivelse till herr statsrådet.
5
Det betänkande de sakkunniga härmed avgiva avser fullgörande
av sakkunnigas uppdrag i vad det gällt utredning och förslag angående
avvecklingen av den statliga spannmålsregleringen och därmed sammanhängande
förhållanden. I de delar där föreliggande betänkande behandlar
ett under vissa förutsättningar ifrågasatt avtal mellan staten
och en sammanslutning av vissa kvarnar har undertecknad Åkerlindh
deltagit i överläggningarna men ej i besluten.
Särskilda yttranden av undertecknade Källman och Hage bifogas
betänkandet.
Stockholm den 30 april 1919.
JOHAN BECK-FR1IS.
NILS HANSSON. GUNNAR ANDERSSON. JOHAN NILSSON.
AXEL von SNEIDERN. G. V. KÄLLMAN. E. A. HAGE.
EMIL SOMMARIN. GUST. ÅKERLINDH.
M. Harem.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Innehållsförteckning.
Kaj. 1.
Sid.
Tiden före minlmiprisens upphörande.
1. Behållning av brödsäd vid början av konsumtionsåret 1919 - 20....... 9
2. Tillgång på brödsäd under konsumtionsåret 1919—20. Brödransoneringens
avveckling......................................... H
3. Tiden för beslut om brödransoneringens avveckling................ 12
4. Minimiprisens följder................................... ''4
5. Spannmålshandelns organisation under konsumtiomsåret 1919—20...... 19
a. Fortsatt statsdrift........ 19
b. Enskild drift under stutskonlroll........................... 21
c. Förslag till kontrakt mellan staten och föreningen Sveriges kvarnintres
senter u. p. a................................. ...
d. Frågan om fortsatt statsdrifl eller avtal med föreningen Sveriges kvarnin
tressenler .......................................
Kaj». 11 Tiden efter minimiprisens upphörande.
1. Vikten av den inhemska brödsädesodlingens tryggande
2. Olika vägar för jordbrukets skyddande.............
3. Grunderna för det föreslagna skyddets beräknande.....
a. Beräkning av normalpris på den inhemska brödsiiden .
b. Beräkning av medelpris på den importerade brödsäden . .
c. Glidtullurnas storlek .......................
Särskilda yttranden.
Hr Källman................................
Hr Hage...................................
Bilagor.
A. Skrivelse från föreningen Sveriges spannmalsintressenter
B. » » kvarnföreningen.................
C. Produktionskostnadsformler för vete och råg ........
39
It
44
45
48
49
53
53
61
64
66
opaginerad Kontrollera mot PDF
>'' 5V ‘
.
v- -
‘.i
.
9
KAP. I.
liden före minimiprisens upphörande.
1. Behållning av brödsäd vid början av konsumtionsåret 1919—20.
Vid den undersökning av förutsättningarna och vägen för en avveckling
av den statliga spannmålsregleringen i vårt land, som det här
gäller att närmare utföra, uppställer sig till eu början behovet av ett
klargörande av, huru den nuvarande situationen på spannmålsmarknaden
inom och utom riket gestaltar sig.
Vad då först den inhemska marknaden beträffar, så inhämtas av
föreliggande rapporter, att de den 31 mars 1919 i statens ägo befintliga
lager av brödsäd utgjorde:
91 600 ton vete
och JL24 427 » råg
eller tillsammans 216 027 ton brödsäd,
vartill komma 43 289 » mjöl.
Omräknas hela det sålunda angivna lagret till mjöl, erhålles en
kvantitet av 224 609 ton. Antages dagsk<>nsumtionen av mjöl vid nuvarande
ransonering — i enlighet med folkhushållningskom missionens
beräkningsgrunder — utgöra 1 250 ton framgår, att den angivna lagerkvantiteten
är tillräcklig att fylla landets behov av brödsäd fram till
slutet av september månad 1919.
Dessa siffror visa således, att redan de nu i statens hand befintliga
lagren fullt trygga konsumtionen av vart viktigaste livsmedel, tills
dess vår nästa skörd kommer i marknaden. Härav följer i första hund,
att varje kvantitet brödsäd, som hädanelter tillföres de statliga förråden,
är att räkna såsom reserv eller såsom en tillgång för nästa skördeårs
konsumtion. I detta avseende nar man att räkna med tillförseln dels
av inhemsk, dels av utländsk spannmål.
Ben statliija spannmålsregl. avveckling.
10
Vad då först den inhemska brödsäd beträffar, som under innevarande
skördeår ytterligare kan komma att inflyta till staten, så må
här erinras om de uppgifter, som äro tillgängliga rörande det hittillsvarande
resultatet av leveranspliktsystemets genomförande. Enligt de
siffror, som i detta hänseende meddelats av folkhusliållningskommissioneu,
hade under tiden intill den 1 april 1919 till staten inlevererats
spannmål motsvarande 511 512 ton rågvärde. Denna kvantitet utgjorde
visserligen allenast 63’8 proc. av den enligt uppskattningslängderna upptagna
effektiva leveransplikten, men uppgick till 89''1 proc. av den av
jordbruksråden beräknade sannol ka leveransförmågan. Denna sistnämnda
siffra, vilken närmare torde motsvara de faktiska förhållandena, har för
riket i dess helhet angivits motsvara 574 017 ton rågvärde. Skillnaden
mellan detta tal och den nyss uppgivna siffran för verkställda inleveranser,
vilken utgör 62 475 ton rågvärde, motsvarar emellertid icke den
kvantitet, spannmål, som ytterligare under detta konsiimtionsår är att
påräkna för inleverans till staten från leveranspliktiga jordbrukare. Då
nämligen dels leveransplikten jämlikt gällande föreskrifter i viss utsträckning
kan fullgöras annorledes än genom direkt statsleverans (bl.
a. genom försäljning av utsädesspannmål eller leverans mot assignationer)
och dylikt fullgörande icke kommit till uttryck i förestående siffror,
dels ock ännu icke verkställda inleveranser, sedan numera fiskals\äsendet
upphört och indrivandet av utstående synnerligen talrika små poster
försvårats, näppeligen torde vara att mer än till någon del påräkna, så
torde icke nu böra kalkyleras med en ytterligare leveranskvantitet om
mera än omkring 25 000 ton brödspannmål, vilken sålunda kau antagas
stå till förfogande vid nästa skördeårs ingång.
På grund av inköp, verkställda enligt handelsavtalet med de
associerade makterna, hade till riket under avtalsperioden före den 1
april 1919 importerats 86 300 ton vete och vetemjöl. Vid sistnämnda
tidpunkt var dessutom inköpt och befraktad en total kvantitet vete av
96 500 ton, vilken kan beräknas inkomma till landet successivt under
månaderna april till augusti 1919. Huruvida därutöver några avsevärda
kvantiteter brödsäd kunna införväntas före detta konsumtionsårs
utgång är det f. n. icke möjligt att klart bedöma. Vid en försiktig
beräkning torde därför den mängd utländskt veto, som vid tiden för
det nya skördeårets början kan beräknas vara tillgänglig inom landet
— såvitt inga nu oförutsebara svårigheter inträffa och under förutsättning
av de he useglande fartygens lyckliga ankomst — icke böra angivas
till mera än omkr. 100 0O0 ton.
11
Av det sagda följer, att vid ingången till nästa konsumtionsår
kan såsom tillgång i statens förråd räknas med följande kvantiteter
brödsäd, nämligen:
25 000 ton inhemsk
100 000 » utländsk
eller tillsammans 125 000 ton brödsäd.
2. Tillgång'' på brödsäd under konsumtionsåret 1919—1920.
Brödransoneringens avveckling.
Vid bedömandet av den fråga, som därnäst uppställer sig till besvarande,
eller spörsmålet om, huru tillgången på brödsäd kan tänkas
komma att i övrigt gestalta sig under nästa skördeår, måste man g;ivetvis
i stor utsträckning åtnöjas med antaganden. l''å det emellertid är
av vikt för föreliggande ämnes utledning att icke lämna denna sida
helt obeaktad, torde följande erinringar likväl vara på sin plats.
De uppgifter, vilka kunna inhämtas för en ungefärlig uppskattningav
den inhemska skörden av vintersäd under år 1919, giva vid handen,
att visserligen den med vete besådda arealen på grund av den under
september månad 1918 rådande, för sådden ytterst otjänliga väderleken
kan befaras hava något minskats mot föregående år, men att däremot
icke samma ogynnsamma inverkan gjort sig gällande ifråga om rågarealen.
Då därtill kommer, att väderleken sedermera torde hava varit
i stort sett gynnsam lor broddens utveckling samt att tillgången på
kvävegödselmedel för övergödslingen numera är synnerligen riklig,
synas goda skäl tala för antagandet att, såvida icke otjänliga väderleksförhållanden
bli rådande under de för sädens utveckling och bärgning
avgörande månaderna, vi för år 1919 kunna räkna med normal skörd
av brödsäd.
Världsmarknaden för vete är givetvis icke minst på grund av de
genom kriget framkal ade förhållandena ytterligt vansklig att ens någorlunda
klart bedöma. Ryssland och Tyskland, de båda länder, från vilka
vi under normala år plägat hemföra det väsentliga av vår importerade
brödsäd, kunna sannolikt icke i någon nämnvärd mån komma i betraktande
såsom exportländer för denna vara under år 1919—20. Europas
övriga spannmålsproducenter, Ungern, Rumänien och Bulgarien, torde
av samma skäl sakna betydelse. Av de övriga världsdelarnas förnämsta
12
ordinarie veteexportörer framträda i främsta rummet Förenta staterna,
där man på grund av regeringens med stora uppoffringar för det allmänna
förenade produktionspolitik lyckats utöka vetearealen med 15 proc. och
såsom en följd härav, under förutsättning av normal övervintring och
skördeutveckling, räknar med den största veteskörd, som hittills förekommit,
och således en däremot svarande exportsiffra. I Argentina,
där man de båda senaste åren haft goda skördar, måste man visserligen
räkna med möjligheten av en försämring för år 1919, det tredje
året, men en betydande export är likväl säkerligen att påräkna jämväl
för denna marknad. Därtill komma Australien, där vetearealen sannolikt
för detta år kommer att ökas utöver omfattningen för sista året, då
exportsvårigheterna åstadkommo minskning, Indien, som visserligen nu
köper från Australien, men för nästa konsumtionsår åter kan komma i
betraktande såsom exportör, samt slutligen Kanada, varifrån tillsvidare
inga säkra uppgifter föreligga, men vars skörd säkerligen också får
betydelse för världsmarknaden.
Utsikterna, sådana do för närvarande med den största reservation
kunna bedömas, tala sålunda för, att icke några särskilda svårigheter
ur tillgångssynpunkt skola erbjudas för att under år 1919—1920 på
världsmarknaden anskaffa de för vårt land behövliga kvantiteterna utländsk
brödsäd.
Av den redogörelse de sakkunniga sålunda sökt lämna rörande
våra möjligheter att under nästa skördeår kunna tillförsäkra konsumtionen
dess behov av brödspannmål synes det näppeligen vara förhastat
att draga den slutsatsen, att med hänsyn dels till den icke obetydliga
lagerbehållningen, med vilken vi skola gå in i det nya året, dels ock de
utsikter, som föreligga för att genom import täcka föreliggande behov,
ett bibehållande ur tillgångssynpunkt av någon konsumtionsreglering
för spannmål eller mjöl under år 1919—20 icke vore av nöden.
3. Tiden för beslut om brödransoneringens avveckling.
Vid diskussionen av frågan om ransoneringens upphörande har
den uppfattningen understundom framförts, att en dylik åtgärd icke
borde vidtagas, förrän läget i världen i ekonomiskt och annat hänseende
ånyo återgått till en i stort sett normalare gestaltning. De sakkunniga
finna visserligen denna mening värd stort beaktande, enär den
besparing i konsumtionen av det viktigaste livsmedlet, som en ransonering
av bröd och mjöl även vid relativt riklig tilldelning medför,
obestridligen innebär ett betydelsefullt moment av sund sparsamhet i
13
folkhushållningen, vilken icke minst under de brydsamma är, som nu
närmast torde följa, skulle vara av största vikt. Sålunda förbrukas —
mot en normal konsumtion av brödsäd, vilken på grundval av importoch
skördestatistiken ansetts uppgå till omkring 1 000 000 ton per år —
under den nuvarande ransoneringen omkring 750 000 ton brödspannmål,
d. v. s. eu besparing av 250 000 ton per år. Under ransoneringens tidigare
skede, då man räknade med huvudsakligen den inhemska tillgången,
förbrukades allenast omkring 570 000 t«»n eller icke mer än 57 proc. av
normal komsumtion. Emellertid vilja de sakkunniga i det nuvarande
läget, med dess eniga opinion för snarast möjliga avveckling av kristidsbegränsningarna,
icke förorda, att ransoneringen enbart ur sparsamhetssynpunkt
bibehålies, där eljest dess upphörande synes möjlig och
lämplig att genomföra.
Vissa skäl synas emellertid tala för, att det definitiva beslutet
rörande tiden för ransoneringens upphävande ännu något uppskjutes.
Visserligen har i det föregående rörande utsikterna för årets skörd
av vintersäd uttalats, att dessa synas tyda på en normal skörd. Erfarenheten
lär emellertid, att man i detta avseende har att räkna med synnerligen
osäkra faktorer och att det därför ingalunda får betraktas såsom
uteslutet, att den faktiska utvecklingen kan komma de framställda förhoppningarna
på skam. Vad eu missväxt kan betyda för vårt lands
tillgång på brödsäd illustreras på ett talande sätt av det näraliggande
exemplet från år 1917 och belyses av följande siffror, där medelskörden
angivits såsom genomsnitt av skörden för de båda relativt normala åren
1912 och 1913:
Medelskörd
1912—13
ton
Vete .................. 212 486
Råg.................... 511 463
Skörden
1917
ton
167 459
311 401
Minskning 1917 mot
1912—13
ton %
45 027
200 062
21-2
39-i
Missväxten år 1917 representerade sålunda i förhållande till normalskörd
ett underskott, som för vete uppgick till omkr. V5 och för rågtill
icke mindre än nära 2/s av medelskörden. Skulle behovet ha fyllts i fullt
samma utsträckning som under ett vanligt år, hade sålunda år 1917—18
erfordrats eu import av icke blott den normala införselkvantiteten, som
kan beräkuas till omkr. 300 000 ton, utan därutöver ytterligare av 250 000
ton, d. v. s. importen hade nära nog måst fördubblas.
Nu synes dock den utländska marknadens tillgång för år 1919 — 20
bliva sådan, att, även om vi skulle behöva påkräva eu väsentligt större
import än nu bör beräknas, denna likväl skulle kunna äga rum, såvida
14
tonnagetrågan eller andra oförutsebara förhållanden icke erbjuda oöverstigliga
svårigheter.
Liksom emellertid det nu anförda förhållandet synes tyda på lämpligheten
av att uppskjuta den föreliggande frågans avgörande ännu
någon tid, tills dess sädens utveckling kan med någon större säkerhet
bedömas, så talar härför även den omständigheten, att det vid nuvarande
tidpunkt icke kan betraktas såsom klar t, huruvida de på spannmålshandelns
område ledande makterna eller i övrigt andra större stater
ämna söka reglerande ingripa i världskonsumtionens gestaltning på detta
område under närmast följande år. Ehuru mycket synes antyda, att
ett dylikt ingripande näppeligen är att förvänta, bland annat med
hänsyn till det för den störste spannmålsproducenten, Förenta staterna,
under år 1919—20 sannolikt trängande exportbehovet, så är det likväl
icke helt otänkbart, att — alldeles bortsett från den inverkan, som eu
ännu oförutsebar utveckling av den världspolitiska situationen kan utöva
— en motsatt ståndpunkt skulle kunna hävdas från sådana länders
sida, där vissa svårigheter möjligen komma att uppstå för ett fullt
täckande av konsumtionens behov. En riktig uppfattning av dessa
spörsmål torde icke stå att vinna, förrän de i samband med fredsförhandlingarna
bliva föremål för prövning. Åven av denna anledning
torde därför ett dröjsmål med det definitiva ställningstagandet
till frågan om tidpunkten för brödransoneringens avskrivande vara
befogat.
Av det nu anförda framgår, att ehuru de sakkunniga finna övervägande
skäl tala för brödransoner ing eris upphävande från och med nästa
konsumtionsårs ingång, eller någon tid dessförinnan, så synes likväl försiktigheten
bjuda, att det beslut, som Kungl. Maj:t skall härom fatta,
uppskjutes till en tidpunkt, då läget i dess helhet kan klarare överblickas.
4. Minimiprisens följder.
Därest de av 1918 års riksdag beslutade minimiprisen å vete och
råg, i likhet med vad fallet är för de samtidigt fastställda minimiprisen
å korn, ärter, potatis m. m., endast hade avsett vara av 1918 års skörd,
skulle spanumålsregleringen i dess helhet kunnat avvecklas i början av
nästinstundande konsumtionsår, sedan någon konsumtionsreglei ing dä icke
visat sig vara av nöden. Då dessa minimipris emellertid gälla jämväl 1919
års skörd, är det uppenbart, att särskilda åtgärder måste vidtagas
för ett tillfredsställande ordnande av den därigenom uppkomna situationen.
15
Till en början inses lätt, att importen av den utländska spannmålen
icke kan helt överlämnas åt den fria handeln, så länge tixa och
inför det nu förändrade marknadsläget relativt höga pris gälla å den
inhemska brödsäden.
Huru prisläget för den importerade brödsäden kan komma att
gestalta sig under år 1919 — 20 kan tills vidare givetvis endast gissningsvis
angivas. Det förtjänar emellertid framhållas, att Förenta staterna
garanterat landets jordbrukare ett pris av i svenskt mynt (enligt
normal kurs) omkr. 31 kr. per 1«>0 kg. även för vele av 1919 års skörd,
varav en väsentlig del torde komma till export under senare hälften
av innevarande år. Åven om den amerikanska staten skulle kunna uppnå
detta pris på exportmarknaden, torde dylikt vete i svensk hamn
kunna kalkyleras under 40 kr. Därest emellertid, såsom i fackpressen
ofta antagits, Förenta staterna vid försäljning av sitt veteöverskott vore
bereit att taga en viss förlust, är det icke omöjligt, att det nordamerikanska
vetet kan komma att köpas till ett pris, som avsevärt understiger det
svenska minimipriset. Såsom exempel på vad en dylik prissänkning
innebär, må anlöras, att en skillnad i importvetets pris av 5 kr. per
100 kg för en import av 100 000 ton representerar ett belopp av
5 miljoner kr. England, som jämväl garanterat sina jordbrukare ett
minimipris och där det inhemska vetet under senaste år upphandlats till
ett pris ungefärligen motsvarande det amerikanska minimipriset, kontrollerar
den australiska veteexporten och har även berett sig visst
inflytande över prissättningen å det argentinska vetet. Det ligger sannolikt
i detta lands liksom i Förenta staternas intresse att veteprisen
å världsmarknaden under år 1919—20 icke dala för lågt. Om
det sålunda kan antagas, att dessa pris medgiva import till billigare
värden än som svara mot det svenska minimipriset, så böra dock icke
förväntningarna törande pri-ens nedtryckning ställas alltför höga. \ ärldeus
båda förnämsta handelsmakters intressen rörande en av världshandelns
viktigaste stapelartiklar synas gå i motsatt riktning mot dylika
förhoppningar.
I detta sammanhang bör jämväl uppmärksamheten fästas därpå,
att de betydande lager av utländsk spannmål, över vilka den svenska
staten kommer att förfoga vid ingången av konsumtionsåret 1919—20,
betinga ett genomsnittspris, som snarare torde ligga något över än
under 40 kr. per 100 kg. Priset å de kvantiteter vete, som komma
att införas under nyssnämnda konsumtionsår, måste således ställa sig
väsentligt billigare än 40 kr. för att genomsnittskostnaden för allt det
16
under året disponibla importvetet skall bli avsevärt lägre än det svenska
minim ipriset.
Det är emellertid klart, att ett frigivande av importen av utländsk
brödsäd skulle medföra, ait, därest den utländska varan kan komma att inköpas
til! ett pris understigande de svenska minimiprisen, det bleve omöjligt
att kontrollera, att icke denna billigare spannmål hembjödes staten
till inlösen till minimipris och statsverket sålunda tillskyndades otillbörliga
förluster av oberäknelig omfattning. Det fiamgår härav, att staten
åtminstone intill den 1 juni 1920 måste förbehållas ensamrätt till import
av vete och råg, varvid utövandet av denna rätt må överlämnas antingen
till ett statens eget organ eller till enskilda enligt statens uppdrag och
under dess kontroll.
En ytterligare följd av det på förhand fastställda priset för den
svenska brödsäden är, att man vid prissättningen av mjölet icke kan
fritt tillgodoföra konsumtionen den fördel, som ett eventuellt fallande
pris å den utländska spannmålen eljest skulle möjliggöra. Det är, såsom
redan antytts, ingalunda osannolikt, att det under år 1919—20 importerade
vetet — råg torde näppeligen förekomma till import i avsevärdare
kvantiteter — kan i svensk hamn kalkyleras till ett pris, som
understiger motsvarande pris å den svenska varan. Naturligast vore
då givetvis, att i priset för det vetemjöl, som framställdes efter blandning
av den utländska och den inhemska spannmålen, den förras billigare
pris komme till direkt uttryck. En följd härav skulle emellertid
bliva, att rågmjölet, vdket såsom nyss sagts, sannolikt i huvudsak torde
komma att framställas av svensk råvara, dyrare än den för vetemjölet
använda blandade utländska och svenska varan, måste tillhandahållas
till högre pris än vetemjölet. Konsekvensen av eu dylik prissättningbleve
åter, att konsumtionen av vetemjöl stegrades och den svenska
rågen, statsinlöst. men oanvänd, hopades i magasinen. Ett såöant läge
framtvingade antingen en ur nationalekonomisk synpunkt förkastlig
överimport av vete eller ock tvångsåtgärder från det allmännas sida,
d. v. s. en ny konsumtionsreglering eller ransonering.
En utväg ur denna svårighet kunde beredas, därest det vore möjligt
att, sedan vetemjölspriset h> It beräknats på basis av det svenska
minimipriset, använda det överskott, som en billigare veteimport kan
erbjuda, för prissänkning å rågmjölet. Men därvid möter den svårigheten,
att man vid en dylik prisnedsättning snart komme ned till eller
under den gräns, som gör det förmånligare för jordbrukaren att köpa
sitt behov av rågmjöl i öppna marknaden och till staten hembjuda även
den del av sin råg, som avsetts för egen konsumtion, än att själv låta för
-
17
mala densamma. På detta sätt komme måhända större delen av den svenska
rågskörden att hembjudas till inlösen, och statsverkets börda och risk
bleve högst väsentligt mycket större än som avsetts vid minimiprisens
fastställande. Därtill kommer att det vid en dylik prisreglering bleve
nödvändigt att i fråga om det mycket stora antalet småkvarnars rågförmalning
tillämpa en kontroll, som för såväl kvarnar som jordbrukare
bleve synnerligen omfattande och betungande, men likväl ur garantisynpunkt
vore praktiskt taget värdelös. Åven ur dessa svårigheter vore en fortsatt
ransonering, under vilken jordbrukaren förhindras att i öppna marknaden
inköpa rågmjöl, den enda säkra lösningen.
De nu påpekade svårigheterna för en prisreglering gälla, såsom
av det anförda framgår, enbart under förutsättning, att utlandspriset för
brödsäden ställer sig billigare än det svenska priset. Skulle däremot
importspannmålen betinga högre pris än den inhemska, är det givetvis
möjligt att tekniskt genomföra en prisreglering på samma sätt, som för
närvarande sker. De sakkunniga vilja emellertid för sin del förorda, att
under dylik förutsättning (högre importpris än nu gällande minimipris)
genom bidrag av statsmedel mjölpriset nedbringas till en mot minimiprisen
svarande nivå, enär den ytterligare stegring av priset å mjöl, som eljest
bleve en följd, icke synes böra ifrågakomma.
Av det ovan sagda draga de sakkunniga den slutsatsen, att,
sedan konsumtionsregleringen för bröd och mjöl upphävts, minimiprisens
fortsatta giltighet gör det nödvändigt att d ena sidan upprätthålla statens
ensamrätt till import av utländsk spannmål samt å andra sidan avstå från
sådan prisreglering å mjölet, som skulle sänka dettas pris under en mot de
svenska spannmålsprisen svarande nivå.
Omöjligheten för en fortsatt prisreglering av mjölet utan samtidig
ransonering kan givetvis framkalla åtskillig tveksamhet om, huruvida
ransoneringen överhuvud bör upphävas, så länge miuimiprisen äga
giltighet. Starka skäl tala nämligen för önskvärdheten av att snarast
möjligt kunna åvägabringa en sänkning av den i Sverige för närvarande
högre än i de flesta andra härmed jämförliga länder uppressade prisnivån
för livsmedel. Därvid framträder icke miust behovet av en nedgång
i prisen på mjöl och bröd, befolkningens förnämsta näringsmedel
och i viss utsträckning normgivande för det allmänna föreställningssättet
rörande dyrtidens inverkan på prisnivåns läge.
De sakkunniga, som till fullo inse den betydelse en sänkning av
mjölprisen äger för konsumenternas stora massa, ha också låtit sig angeläget
vara att tillse, huruvida icke enligt de förslag till avvecklingens
genomförande, som det ålegat dem att framställa, även utan prisregle
Den
statliga spannmålsregl. avveckling. 3
18
ring ett förbilligande av mjölet kunnat genomföras. Här nedan meddelas
en jämförelse mellan de pris å mjöl, som dels för närvarande gälla såväl
utau som med prisreglering, dels oek kunna beräknas efter ransoneringens
upphörande bli gällande vid ett fortsättande av statsdriften.
a. b. c.
Beräknat pris
K. H. K:s F. H. K:s eller ransnne- Skillnad mellan
självkostnad
sal u pris
ringens upp- hftramie m. m.
a och b
a och c
b och
kr. per 100 kg.
kr. per 100 kg.
kr. per 100 kg.
kr.
kr.
kr.
Vetemjöl ...
66''2 7
60-—
56-sc
— 8*2 7
— 9-81
— 3-04
Itågsikt........
66-85
60-—
58-0-•
— 8’äft
— 8-77
—1-9*
Kågmjöl.......
56-ss
45 —
49-49
— 11-88
— 7-3
+4-4 e
Av dessa siffror framgår, att det efter ransoneringens upphörande
beräknade priset för såväl vetemjöl som rågsikt icke blott väsentligt
understiger den av folkhushållningskommissionen för närvarande kalkylerade
självkostnaden— baserad på högre importpris och på ransoneringens
större kostnader — utan jämväl .är åtskilligt lägre än det pris, till vilket
dessa mjölslag nu, tack vare mycket betydande bidrag av statsmedel,
kunna saluhållas. I fråga om rågmjölet är förhållandet, att det nya
priset visserligen även här mycket avsevärt understiger den nuvarande
självkostnaden, men, enär den statliga prisregleringen för detta mjölslag
uppnår eu prissänkning, som är icke mindre än omkring 20 procent och
ungefärligen dubbelt så stor som för övriga mjölsorter, stannar dt*t efter
ransoneringens upphörande beräknade priset något över det för närvarande
gällande, på antytt sätt synnerligen starkt nedpressade priset.
Skulle den av de sakkunnig ifrågasätta, här nedan närmare behaudlade
överenskommelsen med vissa kvarnar befinnas lämplig till genomförande
och därvid, såsom de sakkunniga förutsatt, de nya mjölprisen bli ännu
lägre än här ovan angivits, bleve följden härav ett ytterligare förbilligande
av de nu gällande, med statsbidrag reducerade prisen å vetemjöl
och rågsikt samt ett sådant närmande av det nya priset å rågmjöl till
det nu gällande, att skillnaden bleve utan egentlig praktisk betydelse.
I sådant sammanhang förtjänar särskilt påpekas, att för större
delen av den mjölköpande befolkningen, särskilt i städerna och industrisamhällena,
vetemjöl och rågsikt äro av vida större betydelse än rågmjölet,
vadan det är prisen å de båda förra mjölslagen, som närmast
äro avgörande för kostnaderna å dessa befolkningsgruppers mjölkonsumtion.
Även om en ytterligare sänkning av mjölets prisnivå genom bidragav
statsmedel kunde ernås, finna sig de sakkunniga emellertid icke allenast
19
av hänsyn härtill kunna förorda ett bibehållande av ransoneringen. Denna,
som genomförts ej i prisreglerande syfte utan för att möta de svårigheter,
vilka knappheten å de för landet tillgängliga spanumålslori åden vållade
under de tyngsta krisåren, måste otvivelaktigt räknas såsom en sådan
tunga för befolkningen, att den icke med log kan eller får fortsättas
längre än läget oundgängligen kräver. Såsom i det föregående närmare
utvecklats, 1orde det numera kunna givas grundade skäl för uttalande
av den förhoppningen, att spaunmålstillgången vid utgången av detta
konsumtionsår skall fullt täcka föreliggande behov. Under sådana omständigheter
ha de sakkunniga, såsom ock tidigare uttalats, funnit sig höra
förorda ransoneringens upphävande senast vid nämnda tidpunkt och vilja
icke föreslå någon'' modifikation i detta avseende med hänsyn till frågans
här påpekade samband med prissättningen å mjöl under år 1919—20.
Det bör i detta sammanhang icke heller lämnats oanmärkt, att
upphävandet av brödransoneringen möjliggör för konsumenterna att av
detta det trots relativt höga pris likväl ur näringssynpunkt
billigaste av alla livsmedel inköpa hela den kvantitet, som kan påfordras
och sålunda icke nödgas er sätta bristen i brödtillgången med
andra, ofta väsentligt dyrare livsmedel.
5. Spannmälshandelns organisation under konsumtionsäret 1919—20.
Nödvändigheten av den fortsatta ensamrätten till import av utländsk
spannmål ävensom statens åtagna förpliktelse till inlösen av den svenska
brödsäden förutsätta givetvis en fortsatt medverkan från statens sida vid
spannmålsregleringens genomförande för nästa skördeår. Under sådana
förhållanden uppstår frågan, huru denna medverkan lämpligen bör ordnas.
I detta avseende kunna väsentligen tvänne olika vägar tänkas —
den ena: fortsatt upprätthållande i lämplig form av den nu tillämpade
fulla statsdriften och den andra: uppgiftens överlämnande åt deu enskilda
förvärvsverksamheten under statens kontroll. Här skola dessa båda
olika lösningar var för sig upptagas till närmare prövning.
a Fortsatt statsdrift.
Närmast till hands synes ligga ett fortsatt bibehållande av den statliga
verksamhet, som av folkhushållningskommissionen utövats på spannmålsomsättningens
område med de väsentliga inskränkningar och modifikationer,
som föranledas av ransoneringens avskrivande. Det statens
organ, som då skulle omhändertaga detta ai''bete, finge, med nyssnämnda
undantag, i allt väsentligt uppgifter, vilka till innehåll och omfattning bleve
20
analoga med dem, som under hela den tid regleringen av brödkonsumtionen
varat, ålegat folkhushållningskommissionens spanumålsavdelning
och spannmålsimportbyrå. Staten, som liksom nu måste förbehållas
ensamrätt till såväl import som inrikeshandel med spannmål och mjöl,
skulle överlämna utförandet av allt därmed sammanhängande arbete åt
nämnda organ, vilket sålunda dels för statens räkning komme att importera
den erforderliga utländska spannmålen, dels ock inlösa den
svenska varan till stadgade pris, dels slutligen ombesörja den inköpta
spannmålens lagring och förmalning till mjöl samt mjölets prissättning
och försäljning.
Ett dylikt bibehållande under ännu ett år av i huvudsak oförändrade
anordningar för de föreliggande uppgifternas lösning skulle
innebära den fördelen, att man fortfarande kunde använda ett system,
om vars verkningar och tillämpning en ingående kännedom vunnits.
Ehuru det i stort sett torde hava fungerat väl och ändamålsenligt, skulle
det kunna tänkas, att den gångna tidens rika erfarenhet gåve anvisningar
till förbättringar eller förenklingar av systemet, som kunde befinnas
av behovet påkallade. Härvid torde böra beaktas, att eu högst väsentlig
begränsning av särskilt den lokala men också den centrala förvaltningens
uppgifter ernås redan genom leveranspliktsystemets upphörande
och den därmed förenade synnerligen arbets- och kostnadskrävande
registreringen och kontrollen av rikets jordbrukare.
Huruvida den statsmyndighet, om vilken här är fråga, bör organiseras
såsom eu direkt fortsättning av folkhushållningskommissionens
nuvarande hithörande avdelningar eller om för ändamålet ett nytt organ
bör tillskapas, torde närmast vara en lämplighetsfråga. Då det emellertid
kan antagas, att folkhushållningskommissimens övriga verksamhet
med utgången av detta konsumtionsår kan hava i huvudsak avvecklats,
och ledningen av det eventuellt fortsatta arbetet för spannmålens vidkommande
icke synes påfordra en kommission med så stort antal medlemmar
som den nuvarande folkhushållningskommissionen, vill det förefalla
de sakkunniga lämpligast, att visserligen denna kommissions spannmålsavdelning
och spannmålsimportbyrå med därunder sorterande lokala
spannmålsbyråer i orterna bibehållas i en mot de i omfattning minskade
uppgifterna svarande förenklad organisation, men att de inordnades
under eu ny gemensam ledning eller styrelse, förslagsvis benämnd
Spannmålsstyrelsen, bestående av lämpligt antal av Kungl. Maj:t utsedda
medlemmar, representerande resp. producenternas, konsumenternas, spannmålshandelns
och kvarnindustriens intressen samt med en opartisk ordförande.
21
b. Enskild drift under statskontroll.
Innan man beslutar sig för en anordning av denna art, synes det
emellertid, såsom ovan sagts, de sakkunniga nödvändigt att till prövning
upptaga frågan, huruvida den föreliggande uppgiften icke kan med
större fördel för det allmänna lösas på grundval av ett annat system,
vid vars genomförande statens medverkan inskränkes till eu mera passiv
roll, och där arbetet under friare former överlämnas åt den enskilda
företagsamheten. Det bör icke förnekas, att därest ett dylikt system
kan så anordnas, att det lämnar vederbörliga garantier för ett rättmätigt
tillgodoseende av såväl statens som de enskildas, både producenters
och konsumenters, intressen, det synes innebära vissa fördelar
ur den synpunkten, att det tillmötesgår kravet på det nuvarande
statsingripandets avveckling och beredandet av tillfälle tör produktion
och handel att på detta område kunna återgå till ett friare fullföljande
av sin verksamhet. Klart är emellertid, att ett dylikt frigivande måste
vara förenat med verkliga fördelar lör det allmänna, lör att det under
de intill tiden för minimiprisens upphörande rådande förhållandena skulle
kunna förordas till genomförande.
Till de sakkunniga ha inlämnats två lörslag till spannmålsregleringens
avveckling på grundval av nu antydda grundsatser, det ena
från Kvarnföreningen, Stockholm, vilken representerar i huvudsak de
stora och medelstora kvarnarna i riket, och det andra från Föreningen
Sveriges spannmålsintressenter, Stockholm, vilken förening utgör eu
sammanslutning för tillvaratagande av spannmålshandlarnas och de mindre
handelskvarnarnas intressen.
Enligt sistnämnda förenings förslag (bil. A) skulle importen av
brödsäd och mjöl lämnas fri, men kontrolleras av staten på så sätt,
att den, som önskade importera nämnda varor, skulle förelägga köpvillkoren
för ett statens organ, som efter granskning av inköpspris och
övriga villkor ägde meddela tillstånd till importens verkställande. Vidare
skulle upphandlingen av brödsäd inom landet och distributionen till
kvarnarna överlåtas till »spannmålshandlarkåren» mot en viss bestämd
handelsavans utöver det stadgade minimipriset. All handel med mjöl
inom landet skulle frigivas, liksom all handel med annan spannmål än
vete och råg.
Vid de förhandlingar mellan representanter för de sakkunniga och
föreningen, som med anledning av detta anbud förts, bär framgått, alt
föreningens huvudsakliga intresse vore, att de mindre kvarnarna tillförsäkrades
lämplig del av importerad vara och att spannmålshandlarna
22
i möjligaste män sysselsattes såsom agenter vid spannmålshandeln. Då
föreningens anbud emellertid icke innebär något erbjudande om övertagande
varken av importen, vilken, enligt vad tidigare anförts, så länge
minimiprisen gälla måste ordnas på grundval av statens ensamrätt, ej
häller av statens förpliktelser mot jordbrukarna med anledning av minimiprisutfästelseu,
representerar detta förslag icke sådana fördelar för det
allmänna och är överhuvud icke någon så rationell lösning av den föreliggande
uppgiften, att det synes kunna förordas till genomförande.
Vederbörlig hänsyn till de av föreningen framställda huvudönskemålen
torde emellertid böra tagas vid uppgörande av förslag till avveckling
enligt det nu diskuterade friare systemet.
Det av kvarnföreningen avgivna anbudet (Bil. B) innebär erbjudande
att dels till statens självkostnadspris övertaga det i statens ägo vid innevarande
konsumtionsårs slut befintliga lager av vete och råg, dels ock
att under år 1919—20 till minimipris inlösa all till staten hembjuden
svensk brödsäd. Statens ensamrätt till import av vete och råg skulle
överlåtas till föreningen, som jämväl erhölle rätt att inom landet ensam
försälja vetemjöl, dock att samma rätt skulle tillerkännas vissa utom
föreningen stående vetekvarnar. Föreningens prissättning å mjöl skulle
av staten kontrolleras.
Det av kvarn föreningen sålunda framställda förslaget innebär i
sina huvudpunkter onekligen en lösning av den föreliggande uppgiften,
som synes de sakkunniga värd ett ingående beaktande. Dess förnämsta
fördel för det allmänna torde ligga däri, att statsverket befriades dels
från större delen av den avsevärda förlustrisk, som minimiprisgarantien
innebär, dels ock från hela den under nuvarande pänningförhållanden
dubbelt betungande bördan av brödsädesimportens och den inrikes spannmålsnpphandlingens
finansiering. Ett avförande av det härför erforderliga
kapitalet, vilket med ledning av folkhushållningskommissionens
hittillsvarande motsvarande verksamhet torde kunna beräknas till minst
100 miljoner kr., från de för bedrivande av statens verksamhet erforderliga
rörelsemedel, innebär säkerligen fördelar ur nationalekonomisk
synpunkt. Då staten behöver kapital för att likvidera sina inköp, måste
den, därest tillräckliga medel icke finnas tillgängliga, bereda sig krediter,
som, i vilken form de än upptagas, i sista hand lära komma att medföra
placering i säkerheter i riksbanken samt ökad sedelutgivning. Sedelstockens
ökande har penningvärdets sjunkande till följd. Ett enskilt
företag kan däremot icke lika lätt snm staten bereda sig ökade krediter
och är hänvisat till att på ett återhållsammare sätt använda disponibla
betalningsmedel. Ett överlåtande, på sätt kvarnföreningens förslag inne
-
23
bär, av spaunmålshaudeln till enskilda synes sålunda äga viss betydelse
för strävandet att närma penningvärdet till dess läge före kristiden.
Redan den nu berörda omständigheten, att ett antagande av kvarnföreningens
förslag skulle befria statsverket från en eljest oundviklig
tinansieringsbörda, har synts de sakkunniga vara av den vikt, att de upptagit
förslaget till ingående prövning och här velat framställa detsamma i
den form, som enligt de sakkunnigas mening bör kunna godkännas
såsom en framkomlig väg till lösning av den föreliggande uppgiften på
annat sätt än genom den lulla statsdriftens bibehållande. Den gestaltning
förslaget efter denna omprövning och överarbetning erhållit framgår av
följande.
e. Förslag till kontrakt mellan svenska staten och föreningen
Sveriges kvarnintressenter u. p. a.
Mellan svenska staten samt föreningen Sveriges kvarnintressenter u. p. a., i
det följande benämnd föreningen, är följande överenskommelse träffad.
§ I
Staten
tillförsäkrar föreningen för den tid detta kontrakt gäller och med de
undantag, som omförmälas i § 3 och § 9 första stycket här nedan, att annan än föreningen
ej skall äga laglig rätt vare sig
att till riket införa vete och råg samt mjöl därav, eller
att inom riket till förbrukare direkt eller genom återförsäljare försälja vetemjöl.
§ 2.
Föreningen förbinder sig att
dels den 1 augusti 1919 övertaga den kvantitet in- och utländsk god och oskadad
vete och råg samt mjöl därav, som folkhushållningskommissionen enligt inventering
sagda dag innehar, till det pris för spannmålen, som staten bestämmer skola läggas till
grund för det enligt § 9 beräknade försäljningspriset å det av spannmålen tillverkade
mjöl samt till det pris för mjölet, som framgår av samma kalkyl, varvid nyssnämnda
spannmålspris skall utgöra det i kalkylen förekommande pris å spannmål samt den
däri upptagna försäljningskostnaden skall frånräknas mjölprisets slutsumma,
dels ock övertaga den jämlikt kungl. förordningen den 21 maj 1918 angående
minimipris å brödsäd staten åliggande skyldighet, till inköp av vete och råg.
§ 8. X
Föreningen förbinder sig att medgiva varje utom föreningen stående kvarn, som
bevisligen varit handelskvarn i vetemjöl före den 1 januari 1915, dels rätt att av egen
förmalning försälja så stor kvantitet vetemjöl, som motsvarar medeltalet för år av
dess vetemjölsleveranser av egen förmalning under åren 1912, 1913 och 1914, dels
pek rätt att till föreningens självkostnad av föreningen inköpa eller, sedan det av föreningen
jämlikt § 2 övertagna lager av utländsk spannmål förbrukats, genom föreningen
24
till riket införa vete i sådan omfattning, som, i förhållande till den kvarnen medgivna
försäljningsrätten för vetemjöl, motsvarar omfattningen av föreningsmedlemmarnas beräknade
användning av dylik importerad spannmål i förhållande till deras beräknade totala
förmalning av vete.
I fall, som i denna paragraf sägs, skall föreningen såsom villkor för försäljningsrespektive
inköpsrätten fordra utfästelse av kvarnen vid vitespåföljd ätt ställa sig till
efterrättelse de enligt detta avtal i fråga om föreningens egna försäljningar av spannmål
och mjöl gällande bestämmelser. Till kvarn, som brutit mot sådan utfästelse, må inköpsrespektive
försäljningsrätt ej vidare medgivas, och åligger det föreningen att ofördröjligen
till kungl. jordbruksdepartementet lämna underrättelse om sådan kvarn jämte uppgift
om den myckenhet vete och vetemjöl kvarnen beräknas innehava.
Andra villkor för inköps- eller försäljningsrätt än som i föregående stycke sägs
må föreningen ej föreskriva eller fordra.
§ 4.
De i kungl. förordningen angående minimipris å brödsäd av den 21 maj 1918
omförmälda prisskalorna för vete och råg skola upprättas av en delegation, bestående
av en av chefen för kungl. jordbruksdepartementet utsedd ordförande samt åtta ledamöter,
av vilka fyra utses av föreningen och fyra av kungl. lantbruksstyrelsen efter
hörande av förvaltningsutskotten hos de hushållningssällskap, som styrelsen finner lämpligt.
§ 5.
De partier inhemsk spannmål, som föreningen på grund av den i sådant avseende
förekommande bestämmelsen i § 2 här ovan är skyldig övertaga i enlighet med
kungl. förordningen angående minimipris å brödsäd av den 21 maj 1918, skola i vanlig
ordning successivt i mån av utrymme, dock minst till så stor kvantitet per månad, som
motsvarar 1/fi av beräknad skörd, av föreningen mottagas fi platser inom varje län,
vilka bestämmas av föreningen.
§ 6-
För den spannmål och det mjöl, föreningen övertager av staten, erlägger föreningen
betalningen å tider och med belopp, som mellan staten och föreningen överenskommas
före den 1 augusti 1919.
§ 7-
Staten äger rätt att bestämma, att minimipriset å svensk spannmål skall, i stället
för den verkliga importkostnaden, vid beräknandet av mjölpriset utgöra grundpris jämväl
för av föreningen importerad spannmål. Därest staten begagnar sig av denna rätt,
åligger det föreningen att i de fall, då importkostnaden är lägre än sagda minimipris,
inbetala skillnaden till staten, under det att det åligger staten att i de fall, då importkostnaden
är högre än minimipriset, erlägga skillnaden till föreningen. Redovisning och
likvid av här ifrågavarande belopp verkställes månaden efter kalenderkvartal för den
på kvartalet belöpande summan.
I den män ifrågavarande grundprisbestämmelse av staten göres gällande gent
emot föreningen, skall densamma jämväl av föreningen, på sätt i § 3 andra stycket
sägs, göras gällande gent emot utomstående kvarn vid medgivandet av importrätt åt
kvarnen; och skall i så fall kvarnen vara skyldig till staten erlägga, respektive berättigad
av staten erhålla ovan omtalade skillnadsbetalning.
25
För ombesörjande av importen av de spannmålspartier, beträffande vilka omhandlade
grundprisbestämmelse skall gälla, erhåller föreningen av staten en ersättning,
utgörande 5 proc. å det belopp varmed det fastställda grundpriset för utländsk spannmål
överstiger det verkliga importpriset, beräknat eif svensk hamn.
Senast den 1 juni 1920 skall staten meddela föreningen, dels om nu omförmälda
grundprisbestämmelse skall gälla även för tiden efter sagda dag, dels ock, i så fall, den
maximikvantitet, å vilken bestämmelsen skall vara tillämplig; och må denna maximikvantitet
icke överstiga den kvantitet, som då kan beräknas åtgå för förmalning tillsammans
med den svenska spannmålen av för täckande av konsumtionen intill den 1
september 1920 erforderlig mängd mjöl.
§ «■
Staten äger att för utövandet av tillsyn över föreningens verksamhet tillsätt*
en ledamot av föreningens styrelse jämte suppleant för denne. Sådan ledamot skall
avlönas av staten; och skall hans arbetsuppgift närmare angivas i av staten för honom
utfärdad instruktion.
Före den 15 i varje månad skall föreningen till kung!, jordbruksdepartementet
avgiva uppgift om den myckenhet spannmål och mjöl, föreningen innehar, för import
inköpt och befraktat.
8 9.
Under tid, då ransonering av vete- och rågmjöl samt bröd därav äger mm
garanterar föreningen, att till densamma anslutna kvarnar skola förmala allenast de
kvantiteter, som från statens sida föreskrivas, samt förbinder sig att försälja allt sitt
mjöl av såväl vete som råg till den myndighet, som handhar ransoneringen till pris,
som fastställas jämlikt härvid fogade kalkyl, skolande staten ålägga jämväl alla utom
föreningen stående kvarnar enahanda skyldighet.
Då ransonering icke äger rum, förbinder sig föreningen
att ej föra i marknaden flera än tre kvaliteter vetemjöl,
att, med reservation för eventuell omöjlighet att verkställa erforderlig import,
tillhandahålla allmänheten den billigaste kvaliteten av samtliga vete-, rågsikts- och rågmjölsslag
i mån av behov, dock med rätt för föreningen att, om och i den mån det kan av
föreningen visas vara nödvändigt för åvägabringande av förbrukning under konsumtionsåret
av den för föreningen tillgängliga svenska rågen, efter i så fall på föreningens
ansökan av Kungl. Maj:t lämnat tillstånd, förbinda vetemjölsförsäljningen med rågmjölsförsäljning,
samt
att vid utförsäljning av mjöl ej hålla högre pris för de båda billigaste kvaliteterna
av vetemjöl samt de billigaste slagen av rågsikt eller rågmjöl ab kvarn än som framgår
av uträkning enligt den bifogade ovan omförmälda normalkalkylen.
§ 10.
Det åligger föreningen att vid utlossning av sådan vara, som omförmäles i § 5,
verkställa kontroll av densamma. Därest icke såväl representant för föreningen som
säljaren eller ombud för honom äro närvarande vid utlossningen, skall kontroll av kvantiteten
ske genom opartiska kontrollanter. Eventuell anmärkning, beträffande vare sig
kvantitet eller kvalitet, skall av föreningen eller medlem därav, till vilken utlossningen
Den statliga spannmålsregl. avveckling. 4
opaginerad Kontrollera mot PDF
ägt rum, göras per telegram eller brev, som avsändes inom 24 timmar efter utlossningen.
Skulle anmärkning göras mot varans kvalitet och enighet med säljaren i detta avseende
resp. angående priset icko kunna vinnas, skall avgörandet hänskjutas enligt köparens
val antingen till Sveriges skiljenämnd för spannmåls- och foderämneshandeln eller ock
till en nämnd, bestående av tre ledamöter, av vilka en utses av förvaltningsutskottet
hos hushållningssällskapet i det län, där utlossningen ägt rum, en av föreningen samt
den tredje av dessa två eller — om de'' icke kunna, enas — av länsstyrelsen i nyssnämnda
län.
§ 11.
Föreningen garanterar att vid utgången av kontraktstiden medlemmarna skola
hava lager av vete, råg och / eller mjöl därav till en sammanlagd myckenhet, motsvarande
minst 40 000 ton spannmål. Detta lager förblir medlemmarnas ''egendom. Skulle sådan
skillnadsbetalning, som omförmäles i § 7, första stycket, hava verkställts för i lagren
ingående importerad spannmål, skall densamma återgå.
§ 12.
Skulle staten så fordra, åligger det föreningen att för statens räkning och på
dess bekostnad inköpa och till riket införa intill 40 000 ton utländsk spannmål samt
att lagra och sköta densamma kostnadsfritt intill kontraktstidens utgång samt därefter,
dock längst till den 1 februari 1921, mot en ersättning för varje hel tiodagarsperiod
av 45 öre per 1 000 kg.
§ 13.
Skulle föreningen åsidosätta sina förpliktelser enligt detta kontrakt, äger staten
på föreningens bekostnad ombesörja att vad som försummas utföres eller rättas och är
föreningen skyldig till staten utgiva det skadestånd, som skadans storlek, eller, om
skadan är obetydlig eller ej kan styrkas, kontraktsbrottets art och beskaffenhet i förhållande
till de intressen, som den åsidosatta bestämmelsen i kontraktet avsett att skydda,
kunna anses föranleda.
Till säkerhet för det behöriga fullgörandet av föreningen enligt förestående
kontrakt åvilande betalningsskyldighet och övriga förpliktelser gent emot staten överlämnar
föreningen senast den 1 augusti 1919 till staten av medlemmarna i förhållande
till på dem belöpande andelar i föreningens totala förmalning utfärdade garantiförbindelser,
lydande å så stor del av det jämlikt § 2 övertagna lagrets värde, som svarar mot
sagda andelar, försedda med av staten godkänd borgen av bankinrättning eller privata
personer.
Har viss föreningsmedlem brustit i honom åliggande skyldighet, skall av honom
utfärdad garantiförbindelse i första hand tillgripas, men skola i övrigt samtliga förbindelserna
gemensamt ansvara för varje föreliggande förpliktelse.
§ 14.
Skulle tvist uppstå mellan staten och föreningen rörande rätta tolkningen av
detta kontrakt eller mellan föreningen och utomstående kvarn rörande storleken av den
27
kvantitet vetemjöl, kvarnen äger försälja, eller av den kvantitet spannmål, kvarnen äger
importera, skall dylik tvist avvgöras av skiljenämnd enligt gällande lag om skiljemän;
dock att till ordförande i dylik nämnd skall, där dess dom gäller tvist mellan staten
och föreningen, utses den till tjänsteåren yngste ledamoten av högsta domstolen eller,
vid förfall för denne, sagda domstols näst yngste ledamot o. s. v.
Detta kontrakt gäller från och med den 1 augusti 1919 till och med den 3]
augusti 1920.
Skulle förhållandena påkräva fortsatt ransonering och prismaximering av veteoch
rågmjöl samt bröd därav jämväl efter den 1 januari 1920, upphör detta kontrakt
att gälla sistnämnda dag. Därest särskilda omständigheter skulle göra ett förnyat
införande av någon form av statlig reglering i fråga om mjöl eller bröd under år
1920 nödvändigt, skall staten äga rätt uppsäga kontraktet och skall dylik uppsägning
ske senast en månad före den dag, från vilken den skall gälla.
Vid upphörd giltighet av detta kontrakt enligt i föregående stycke givna föreskrifter
skall staten vara skyldig till föreningens självkostnadspris inlösa de hos föreningens
medlemmar vid kontraktets upphörande inneliggande lager av vete och råg
samt mjöl därav.
§ 15.
Normalkalkyler enligt § 9.
Kalkyl å bagerivetemjöl.
Utländskt väte
Lossning ......
40-40
—•40
40-80
7 kg. eftermjöl å 45 öre =
18 » kli » 25 » =
7 3*15
4-''50 7-«ä
70 kg. = 38-62
00 » — 55-17
30 kg. = 12-24
100 »
Svenskt vete.................
Frakt och inköpskostnad
40-4 0
2''60
42-90
3 proc. grossist- och kassarabatt
Säck ......................................
1-76
1-26
— •60
70 kg. == 30-oa
Körsel och hamnpengar
Mallön
42-2 7
4-
46-2 7
Kr. 58-68
per 100 kg.
Kalkyl å flormjöl
(motsvarande nu salufört mjöl med 77 proc. utmålning.)
3 kr. per 100 kg. lägre än för bageri vetemjöl = kr. 55-6 s.
28
Kalkyl å rågsikt
Rftg ............................................... 39 40
Frakt och inköpskostnad .................. 2-50
41-90
Mallön............................................. 3-60
45*40
20 kg. kli å 25 öre........................... 5-—
75 kg. = 40-40
100 » = 53-8 7
3 proc. grossist- och kassarabatt ...... 1-7-2
Säck............................................... 1-25
Körsel, hamnpengar och lastning ...... —-so
Kr. 57-84
per 100 kg.
Kalkyl å rågmjöl.
Råg ................................. 39-40
Frakt och inköpskostnad.................. 2-so
41-90
Mallön .......................................... 2-50
95 kg. = 44 40
100 > = 46-74
3 proc. grossist- och kassarabatt ...... 1"50
Säck ............................................. 1-2 5
Körsel, hamnpengar och lastning ...... ''So
Kr. 49-o#
per 100 kg
Till innebörden av vissa bestämmelser i detta förslag vilja de
sakkunniga foga några anmärkningar.
Statskontrollen.
Det är tydligt, att staten rörande genomförandet av den ifrågasatta
uppgörelsen har de viktigaste intressen att bevaka. Härav följer, att
staten måste tillerkännas medinflytande vid avgörandet av vissa frågor och
överhuvud utöva en fortlöpande kontroll över verksamheten i dess helhet.
För sådant ändamål måste staten förbehålla sig rätt att tillsätta eu
ledamot av föreningens styrelse jämte suppleant såsom sin egen representant.
Denne skulle äga till uppgift att icke allenast inom styrelsen
bevaka statens intressen utan att dessutom deltaga i det dagliga arbetet
inom verksamhetens olika grenar och därunder beredas tillgång till
alla för ett bedömande av de planerade eller beslutade åtgärderna nödiga
handlingar m. m. Ett huvudsakligt intresse skulle denne statsrepresentant
ägna bl. a. importverksamheten, förhållandet till utom föreningen
stående kvarnar samt mjölets kvalitet och prissättning. Arbetet inom
föreningens styrelse och dess dagliga förvaltning måste så anordnas,
att statens ombud beredes tillfälle till yttrande i alla angelägenheter av
nu nämnda eller därmed i betydelse jämförlig art, varjämte han, såvida
hans åsikt i visst ämne icke vinner gehör, eller hans erinringar icke
lända till påföljd, skall hava att hos Kungl. Maj:t anmäla ärendet för
den åtgärd, som därav synes böra föranledas. Möjligen kan i visst
avseende den ställning, som intages av den av statsintressenterna i
Aktiebolaget svenska tobaksmonopolets styrelse utsedde och såsom jourhavande
direktör fungerande ledamoten tjäna till ledning vid utarbetande
29
av närmare bestämmelser rörande den här avsedda statskontrollantens
uppgift och befogenhet.
Den av staten utsedde styrelsesuppleanten torde böra med yttranderätt
närvara vid styrelsens alla sammanträdeu, dit han sålunda skall
obligatoriskt kallas. Åven skall han i den utsträckning så befinnes
lämpligt äga deltaga i den dagliga förvaltningen. Vid förfall för den
ordinarie statsledamoten inträder han i dennes fulla rättigheter och
skyldigheter.
Föreningen och de mindre kvarnarna.
Av stor vikt synes vara, att icke det enskilda monopol på spnnnmålshandelns
område, som kvarnföreningens förslag i viss mån innebär,
av föreningen otillbörligen missbrukas till förmån för de stora och medelstora
kvarnarna, till vilkas krets förslagsställarna närmast höra. Det
är ett allmänt intresse, och detta har särskilt betonats av föreningen
Sveriges spannmålsintressenter, att tillse, att även de mindre kandelskvarnarna
finna den sysselsättning, som inom förslagets ram är möjlig.
Av sådan anledning bör av föreningen före kontraktets underskrivande
avgivas uttrycklig förbindelse därom, att föreningen skall vara skyldig
att inom viss tid efter föreningens bildande erbjuda varje kvarnföretag
i riket, som så önskar och som kan ställa vederbörliga garantier för
fullgörandet av sina förbindelser till föreningen, rätt att ingå såsom
ledamot av föreningen med de rättigheter och skyldigheter, som därav
kunna bljva en följd. Vidare har i kontraktsförslaget inrymts stadgande,
enligt vilket det åligger föreningen att till sådan utom föreningen stående
kvarn, som bevisligen före år 1915 till avsalu tillverkat vetemjöl, leverera
en mot dess genomsnittliga veteförmalning åren 1912 —14 svarande
mängd utländskt vete, varjämte sådan kvarn skall erhålla rätt till försäljning
av en i förhållande till sin nämnda veteförmalning stående vetemj
disk vantitet. Det vill synas de sakkunniga, att genom dessa bestämmelser
nödig hänsyn tagits till de nuvarande handelskvarnarnas berättigade
intressen, och bör det, såsom redan tidigare antj^tts, särskilt åligga
statskontrollanten att tillse, att de nämnda föreskrifterna tillämpas i
en för dessa kvarnar gynnsam anda.
Föreningen och de svenska spannmålsprisen.
Liksom nu antydda bestämmelser avse att verka utjämnande mellan
föreningen och utom densamma stående kvarnar, så är det jämväl av
synnerlig vikt att sörja för. att från föreningens förhållande till jordbrukarna
friktionsanledningar i möjligaste mån undanrödjas. Av sådan anledning
opaginerad Kontrollera mot PDF
BO
har det synts de sakkunniga angeläget, att i förslaget införas tydliga
bestämmelser, varigenom jordbrukarna verkligen tillförsäkras erhållande
av de av staten garanterade mini mi prisen. De nu gällande föreskrifterna
hava visserligen på grund av ett uppköpsväsen med olämpligt
avvägt provisionssystem verkat därhän, att då minimipriset enligt lagen
fastställts till för torrt och välbärgat vete 39 kr. och för prima vara
41 kr. per 100 kg., allt vete likväl betalats med i genomsnitt 40 50 kr.
De sakkunniga anse givetvis eu återgång från detta av lagen ingalunda
avsedda förhållande önskvärd, men ha å andra sidan, såsom antytts,
velat skydda jordbrukarna mot en undervärdering från föreningens sida
av den till inlösen hembjudna brödsäden. Det är de sakkunnigas förhoppning
att det i sådant avseende framställda förslaget, enligt vilket
de för prisen å vete och råg gällande skalor skola fastställas av en för
ändamålet särskilt tillsatt delegation, skall visa sig fylla det angivna syftet.
Mjölpriset.
En av de viktigaste förutsättningarna för godkännande av ett
avtal av här ifrågavarande art är givetvis, att det pris, till vilket föreningen
kan tillförbindas att salubjuda det av dess medlemmar tillverkade
mjölet, är för konsumenterna så gynnsamt som överhuvud är
möjligt att uppnå. Det har av det föregående framgått att, sedan mjöloch
brödransoneringen upphört, det under mi ni mi prisåret icke är möjligt
att genom bidrag av statsmedel nedbringa mjölets pris under den idvå,
som betingas av minimipriset eller med andra ord att såväl den utländska
som den inhemska spannmålen måste i mjölkalkylen ingå med ett mot
det genomsnittliga minimipriset svarande belopp. Detta har på grundval
av erfarenheter från år 1918—19 beräknats utgöra för vete 40''40 och
för råg 39 40 kr., per 100 kg. Enligt det erbjudande, som av föreningen
gjorts, förklarar sig denna beredd att vid beräkning av mjölprisen
— med utgångspunkt från nyssnämnda spannmålspris och ett
klipris av 25 kr. per 100 kg. — lägga till grund en kalkyl, med vissa
särskilt angivna detaljposter, vars slutsumma icke finge överskridas,
såvida icke bevisligen priset å spannmål bleve högre och å kli
lägre än ovan sagts. Denna kalkyl, som avser prisen per 100 kg.
inkl. säck »ab kvarn», slutar på följande pris för nedanstående varuslag:
Kr.
Vetemjöl, s. k. bagerimjöl, 70 proc. utmålning ............... 58-68
» , » flormjöl motsvarande nu salufört mjöl
med 77 proc. utmålning ..................................................... 55-6 8
Rågsikt, 75 proc. utmålning ................................................. 57''34
Rågmjöl, sammalet ................................................................... 49.9 9
opaginerad Kontrollera mot PDF
ai
Eu motsvarande kalkyl, uppgjord inom folkhushållningskommissionens
spannmålsavdelning och utvisande de pris, till vilka mjölet under
nästinstundande konsumtionsår av densamma torde kunna försäljas,
varvid till grund lagts samma utgångspunkter ifråga om pris å spannmål
och kli samt samma siffror för försäljningskostnader, som använts
vid föreningens kalkyl, ter sig på följande sätt:
Kr.
Vetemjöl, 77 proc. utmålning .............................................. 5G‘9 6
Rågsikt, 75 proc. utmålning .................................................. oS''08
Rågmjöl, sammalet ............................................................... 49’4 r>
En jämförelse mellan dessa båda kalkyler giver vid handen, att
föreningen skulle kunna saluhålla sitt billigaste vetemjöl — för den
högre kvaliteten kan ingen motsvarande beräkning tillhandahållas från
kommissionen — till ett pris, som understiger kommissionens med 1''2 8
kr. per 100 kg. och sin rågsikt till ett 0 7 4 kr. per 100 kg. billigare
pris, medan föreningens pris för sammalet rågmjöl bleve 0-5 0 kr. per
100 kg. dyrare än kommissionens motsvarande pris. Dessa skillnader
äro relativt obetydliga och, såsom de sakkunniga här nedan närmare
beröra, icke tillräckliga för ett, godkännande från statens sida av denna
punkt i det med föreningen föreslagna avtalet.
Reservlager.
Det synes de sakkunniga icke kunna vara tal om uppläggandet
under alla förhållanden av ett reservlager tillräckligt stort
att täcka vårt behov i händelse av utebliven import och dålig skörd.
De kvantiteter, om vilka det för sådant syfte bleve fråga, äro så stora,
att dels tillgängliga lagerutrymmen icke skulle förslå för deras hysande,
dels ock det för deras anskaffande, omsättning och vård erforderliga kapitalet
bleve allt för enormt för att utan utomordentligt trängande skäl kunna
fastlåsas för detta ändamål. Däremot torde det vara av behovet påkallat
att trygga en reserv, som ungefärligen motsvarar den normala handelsomsättuingens
behov ävensom därutöver det eventuella konsumtionsbehovet
vid tidpunkten för upphörandet av avtalets giltighet. Enär
den senare tidpunkten enligt förslaget fastställts till den 1 september
1920, då den under bärgning varande svenska skörden torde verka
som en god reservtillgång, ha de sakkunniga funnit tillräckligt bestämma
storleken av det lager, som skall vara tillgängligt hos föreningens
kvarnar vid kontraktets upphörande, till 40 000 ton eller drygt en
32
månads behov. För att nu emellertid skydda mot oförutsedda händelsers
inverkan har tillika föreslagits, att föreningen på anfordran skulle
vara skyldig att för statens räkning införa och lagra en extra reserv
av ytterligare 40 000 ton.
I detta sammanhang bör ock framhållas, att de sakkunniga funnit
önskvärt att i kontrakt giva direkt uttryck åt den för systemet
grundläggande skyldigheten för föreningen att under hela avtalstiden
garantera landets förseende med dess normala behov av brödsäd i den
man denna garantis uppfyllande icke förhindras av utrikespolitiska
förhållanden, som ligga utanför föreningens kontroll.
Importvin stens dispositon.
Det är av det föregående klart, att även om spannmål importeras
till billigare pris än minimipriset, den likväl i mjölkalkylen måste upptagas
till ungefärligen samma pris som detta. På liknande sätt kommer
kalkylen att läggas även vid ett dyrare utlandspris än miniminormen.
Härav följer, att i ena fallet en vinst, i andra fallet en förlust å
kalkylen uppkommer. Denna differens skall enligt förslaget gottgöras
eller belastas statsverket.
Så som utsikterna nu kunna bedömas, torde det vara sannolikast,
att den ifrågavarande differensen blir positiv, d. v. s. att staten bär att
påräkna vinst ur denna källa. Rörande dennas användande finna de
sakkunniga sig icke böra framställa förslag utan hålla före, att det bör
tillkomma Kungl. Maj:t att efter omständigherna pröva, huruvida den
exempelvis bör tillföras det s. k. dyrtidsanslaget eller liknande fond
eller ock på annat lämpligt sätt förbrukas. Då det emellertid onekligen
torde förhålla sig så, att föreningen icke har något intresse av att importen
gestaltar sig på ett för statsverket så gynnsamt sätt som möjligt,
såvida den icke göres direkt delaktig i den eventuella vinsten å denna
rörelse, ha de sakkunniga i förslaget upptagit en bestämmelse, avsedd
att verka i nyssnämnda syfte och innebärande rätt för föreningen att
av denna vinst tillgodogöra sig viss mindre andel.
Visst antal mjöltyper.
Bland övriga viktigare bestämmelser i avtalsförslaget skall här
slutligen fästas uppmärksamheten allenast vid föreskriften om, att föreningens
kvarnar äga salubjuda endast visst antal olika typer av vetemjöl
och anordna distributionen på sådant sätt, att i minuthandeln den
billigaste sorten av vardera slaget av vetemjöl, rågsikt eller rågmjöl alltid
må finnas i en mot konsumtionens krav svarande mängd. Denna bestämmelse
33
är dels föranledd av hänsyn till möjligheten av eu någorlunda effektiv
kontroll över kvarnarnas tillverkning, vilken försvåras i samma mån, som
antalet mjöltyper ökas, dels ock överhuvud tillkommen till skyddande
av konsumtionens intressen och dess berättigade krav på att alltid kunna
äga tillgång till det billigaste mjölet.
Speciell motivering.
Sedan de sakkunniga sålunda i korthet redogjort för några av
de viktigaste grundsatserna och bestämmelserna i det framlagda avtalsförslaget,
vilja de sakkunniga övergå till en detalj motivering av förslagets
särskilda punkter.
§ 1. Denna innehåller statens väsentligaste utfästelser gent emot
föreningen — överlåtandet av ensamrätten till import av vete och råg
samt inrikes försäljning av vetemjöl — och ha i det föregående utförligt
motiverats. § 3, till vilken här hänvisas, innehåller bestämmelser
om de mindre kvarnarnas rätt till import och vetem jölsförsäljning.
Den förutsatta överlåtelsen av ensamrätten till spannmåls- och
mjölimport torde nödvändiggöra särskilda, av Kungl. Maj:t utfärdade
bestämmelser liksom ock ensamrätten till mjölförsäljning förutsätter
utfärdande av förbud mot försäljning i annan ordning.
Med avseende på skyldigheten från statens sida att övervaka
denna §:s efterlevnad av andra än dem, till vilkas förmån den gäller, må
framhållas, att detta icke kan ske i annan mån eller i större utsträckning
än den ordinarie åklagarmyndigheten förmår.
§ 2. Enligt vad tidigare visats, måste så länge minimiprisgarantien
består mjölpriset baseras på ett pris å den in- och utländska spannmålen,
som icke understiger minimipriset. Då det är sannolikt, att
staten vill genomföra en sådan prisberäkning å mjölet, som för såväl
in- som utländsk spannmål grundas på det fastställda minimipriset,
torde vid försäljning av de vid kontraktets ikraftträdande inneliggande
statslagren, vilkas genomsnittspris då, såvitt nu kan beräknas, komma
att ligga högre än minimipriset, en viss förlust uppstå för statsverket.
Denna torde emellertid icke i sin helhet komma att belasta bokslutet
för här ifrågavarande affärer får år 1919, enär de lager, som föreiunnos
vid utgången av år 1918 och varav åtskilligt ännu torde kvarligga
oförbrukat vid slutet av år 1919, vid inventeringen för 1918 års bokslut
icke upptagits högre än minimipriset.
§ 3. Det har synts de sakkunniga rimligt, att av de utom föreningen
stående kvarnar, vilka önska komma i åtnjutande av rätt till
Deri statliga spannmålsregl. avveckling. 5
34
import eller inköp av utländsk spannmål samt till vetemjölsförsäljning,
kräva någon bevisning rörande omfattningen av deras rörelse före kriget
ävensom att från här omförmälda rättigheter utesluta sådana kvarnföretag,
vilka till äventyrs upptagit driften först under kriget.
Genom särskild förbindelse, som av föreningen avlämnas samtidigt
med kontraktets underskrivande, skall varje kvarn, tillhörande
den i förevarande § omförmälda kategori, tillförsäkras rätt att före den
1 augusti 1919 inträda såsom med övriga kvarnar likaberättigad medlem
av föreningen.
§ 4. Denna innehåller tidigare berörda bestämmelser om den
särskilda ordning, enligt vilken de i minimiprisförfattningen förutsatta
prisskalorna å brödsäden skola fastställas.
§ 5. Denna § avser att reglera förhållandet mellan jordbrukarna
och föreningen med avseende på leveranskvantiteten och leverausort.
De sistnämnda skola visserligen bestämmas av föreningen men torde
därvid komma att fixeras till ungefärligen samma platser, å vilka leverans
under vanliga år i regel plägar ske. Denna omständighet må givetvis
icke tolkas så, att jordbrukarna i de fall, då dessa orter icke äro dennes
närmaste station, skola gälda fraktkostnaderna i annan ordning än som
föreskrives i minimiprisförfattningen. Dess bestämmelser om priskondition
gälla jämväl mot föreningen och dess medlemmar.
Det bör även framhållas, att det förutsatts, att den mellanhandel i
spannmål, som under vanliga år plägar förmedla förbindelsen mellan
jordbrukarna och kvarnarna, skall beredas möjlighet att i normal omfattning
fungera.
§ 7. Första stycket i denna § är till sin innebörd i det föregående
närmare belyst.
Bestämmelserna i tredje stycket avse utgivandet av den ersättning
till föreningen, som ansetts dels vara skälig för importverksamhetens
bedrivande, dels ock kunna tjäna till sporre för dess verkställande till
billigast möjliga pris.
Vad §:s sista stycke beträffar, så medgiva här förekommande
bestämmelser rätt för staten att före den 1 juni 1920, således
före minimiprisens upphörande, besluta huruvida en då möjlig prisreduktion
å mjölet bör omedelbart genomföras eller ej. Vid nämnda
tidpunkt, då staten resp. föreningen icke längre har skyldighet att inlösa
den svenska spannmålen till minimipris, utan dennas pris måste
rätta sig efter världsmarknaden och det skydd, som då i någon form
kan företinnas, är det möjligt för föreningen att dels exakt angiva
genomsnittspriset å inom landet hos föreningen förefintliga lager av
35
spannmål, dels ock någorlunda riktigt beräkna, till vilket pris importen
under den återstående delen av kontraktstiden (1 juni—1 september)
kan verkställas. Skulle därvid befinnas, att det mjöl, vars tillverkningskostnad
baserades på de sålunda kalkylerade prisen, skulle betinga ett
billigare pris än det då i den svenska marknaden gällande, bereder
föreskriften i detta stycke möjlighet för det allmänna att låta denna
prissänkning komma konsumtionen omedelbart till godo. Skulle en
dylik prissättning icke befinnas lämplig utan det anses riktigare, att
jämväl för de tre återstående månaderna av kontraktstiden fasthålla vid
de på grundval av minimiprisen beräknade mjölprisen, kan även en dylik
anordning genomföras, varvid det skall åligga föreningen tillse, att
tillräcklig kvantitet utländsk spannmål importeras för att tillsammans
med tillgänglig svensk brödsäd fylla konsumtionens behov intill kontraktstidens
utgång.
§ 8. Lämpligast torde vara, att staten utser eu representant i
föreningens styrelse, vilken det skall åligga att utöva daglig tjänstgöring
inom föreningens förvaltning. Vid lörlall för denne torde suppleanten
böra inträda i samma funktion. (Jfr sid. 29.) Instruktion för
statsrepresentantens verksamhet torde böra utfärdas av Knngl. Maj:t.
§ 9. Därest ransoneringen skulle vidmakthållas under någon del
av kontraktstiden, måste de särskilda förbehåll rörande statens rätt
göras som i första stycket av förevarande § finnas anförda.
Andra stycket stadgar uttrycklig skyldighet för föreningen att
dels efter ransoneringens upphörande icke saluföra flera än tre slag av
vetemjöl, dels ock försälja de båda billigaste slagen av vetemjöl (bagerimjöl
och flormjöl) samt av rågsikt och rågmjöl till pris, som icke få
överstiga den tidigare omförmälda kalkylen, dels ock slutligen, med
reservation för eventuell omöjlighet att verkställa import, under kontraktstiden
förse konsumtionen med dess behov av billigaste sort av
saluförda vete- och rågmjölskvaliteter.
Då det är möjligt, att föreningen vid viss tid under konsumtionsåret
kan komma att förfoga över så stora kvantiteter svensk råg, att lisk
förefinnes för att denna vara icke i rimlig mängd förbrukas, har
rätt inrymts för föreningen att, efter motiverad framställning hos Kungl.
Maj:t och efter erhållande av vederbörligt tillstånd, söka ordna sin
försäljning på sådant sätt, att rågen i tillräcklig utsträckning kommer
till konsumtion.
§§ 11 och 12. Dessa §§ föreskriva dels skyldighet för föreningen
att vid utgången av kontraktsåret disponera minst 40 000 ton spannmål
eller mjöl såsom eu säkert tillgänglig reserv, dels förbindelse från för
-
36
eningens sida att, därest staten så skulle påfordra, utöver denna reserv
för statens räkning upplägga ytterligare 40 000 ton av utländsk
spannmål.
§ 13. Den säkerhet, som det ansetts lämpligt att avfordra föreningen
för fullgörande av dess förbindelser, har för större trygghets
skull enligt denna § givits formen av garantiförbindelser från samtliga
föreningsmedlemmar, utgivna på belopp i förhållande till medlems andel
i föreningens totala förmalning och svarande mot en efter nämnda andel
beräknad anpart av det den 1 augusti övertagna lagret, vars sammanlagda
värde torde komma att belöpa sig till omkr. 80 miljoner kronor.
Skiljaktigheter mellan de sakkunnigas ovanstående förslag och föreningens
avtals förslag.
Det ovan återgivna förslaget till avtal med föreningen är sådant
som det av de sakkunniga i huvudsak förordas, därest detta alternativ
för den föreliggande frågans lösning väljes.
Emellertid ha de sakkunniga vid de förhandlingar med representant
för den ifrågasatta föreningen, som i sådant syfte förts, icke kommit
till enighet med denna rörande alla punkter i det sålunda föreslagna
avtalet och har den knappa tiden icke medgivit ett fortsatt förhandlande,
utan ha de sakkunniga ansett lämpligast att i denna form
anmäla, vari de väsentligaste av dessa skiljaktigheter bestå.
Den viktigaste olikheten mellan föreningens och sakkunnigas
förslag — utom i mjölprisfrågan, vartill sakkunniga återkomma i
det följande — består däri, att den förra påyrkat sådan formulering
av den i § 9 omförmälda rätt för föreningen att under viss förutsättning
förbinda försäljningen av vetemjöl med rågmjölsförsäljningen, att
dylik rätt ovillkorligen skulle tillerkännas föreningen, därest
den förebragt en i dess mening tillfredsställande bevisningför
nödvändigheten härav. De sakkunniga ha icke ansett sig
under några omständigheter kunna godkänna detta krav, vilket skulle
innebära, att ett enskilt företag erhölle rätt att ensamt besluta i en
fråga av utomordentlig vikt för den inhemska mjölkonsumtionen utan
ha i stället velat ordna frågan så, att den efter motiverad anmälan från
föreningen underställdes Kungl. Maj:ts prövning och beslut.
Vidare äro föreningen och sakkunniga skiljaktiga beträffande frågan
om storleken av det reservlager, som det skall åligga föreningen att hålla tillgängligt
vid kontraktstidens utgång, i det att föreningen i detta avseende
icke velat binda sig för större kvantitet än 30 000 ton,
37
medan sakkunniga hålla före, att 40 000 ton, motsvarande föga mer än
en månads behov, bör för ändamålet fixeras såsom minimum.
Slutligen har föreningen icke velat tillerkänna staten uppsägningsrätt
under annan förutsättning än den, att ransonering
av mjöl och bröd anses böra ånyo införas, medan
sakkunniga anse att, inför de tillsvidare i allmänhet mycket osäkra
utrikespolitiska och ekonomiska framtidsutsikterna, en vidsträcktare handlingsfrihet
bör förbehållas staten och därför formulerat sitt förslag till
uppsägningsbestämmelser i enlighet med det i § 15 angivna innehåll.
d. Frågan om fortsatt statsdrift eller avtal med föreningen Sveriges
kvarnintressenter.
Vid eu jämförande prövning av de båda vägar för eu lösniug av
frågan om den lämpligaste formen för spannmålshandelns organisation
under nästinstundande konsumtionsår, vilka i det föregående alternativt
angivits, ha de sakkunniga kommit till den slutliga uppfattningen, att
det vore högeligen önskvärt, om en avveckling av den statliga verksamheten
på detta område snarast kunde äga rum. De sakkunniga
hade ock hoppats att kunna framlägga eu preliminär sådan överenskommelse
med kvarnindustriens representanter. Detta har emellertid ej
kunnat ske, alldenstund frågans avgörande så måst forceras, att de
sakkunniga ansett riktigast överlämna densamma i här ovan framlagt
skick.
De sakkunniga anse sig emellertid på ett ställe böra sammanfatta
dels de allmänna fördelar, som ett avtal av den art som det nu ifrågavarande
mellan staten och kvarnindustrien kan anses medföra för det
allmänna, dels också de krav, som synas berättigade att ställa på industrien
under övergångstiden från krisårens inskränkningar och tvång
till den tid, då näringslivet ånyo kan komma i normala former.
Redan förut har framhållits vikten av att från statsverket avlyftes
den betydande finansieringsbörda, som nu åligger detsamma med hänsyn
till landets spannmålsbehov. En ytterligare förmån av vikt är att kvarnindustrien
förpliktigar sig att tillhandahålla den svenska marknaden dess
behov av skilda mjölslag till ett garanterat pris, vilket under ovan angivna
förhållanden väl får under- men icke överskridas. Övertager
staten själv spannmålsskörden enligt minimiprisförfattningen, kan törst,
efter omfattande detaljavtal med uppköpare, kvarnar m. fl. en säkert
gällande kalkyl upprättas, något som för ögonblicket icke är möjligt.
38
Staten befrias ock från vissa allmänna förpliktelser gent emot ett antal
näringsidkare av olika kategorier.
De förmåner kvarnindustrien har att tillgodoräkna sig är i första
rummet att den vida tidigare än annars kan bliva fallet i avsevärd grad
återfår sin rörelsefrihet. Denna får emellertid icke bli så betydande, att
mera än skälig vinst uppstår under en tid, då staten kämpar med de
största svårigheter att under hårda konjunkturer hålla näringslivet vid
makt. En ej obetydlig marginal torde enligt de sakkunnigas mening
förefinnas, där industrien bör kunna tillmötesgå det allmännas krav just
på de punkter, som nyss ovan omtalats och där det hittills icke lyckats
åvägabringa enighet mellan de sakkunniga och kvarnindustrieus företrädare.
Här må särskilt betonas nödvändigheten av en sänkning av rågmjölspriset
under det, som hittills erbjudits. Ett bevis för att en sänkning
av verklig betydelse med hänsyn till detta bör kunna ske, ligger
däri, att vid de förda underhandlingarna framgått, att ett lägre rågmjölspris
än det erbjudna med säkerhet är att förvänta på grund av
den fria konkurrensen mellan de större och de mindre kvarnarna. Någon
större risk att redan nu ikläda sig ett dylikt lägre pris synes därför ej
förefinnas.
Det synes vidare icke vara möjligt att godkänna ett avtal med
ett enskilt företag, enligt vilket detta, såsom av föreningen föreslagits,
skulle äga att utan Kungl. Maj:ts prövning och tillstånd bestämma i
en för konsumtionen så viktig angelägenhet som den, vilken gäller förhållandet
mellan förbrukningen av vete- och rågmjöl. Industrien bör
kunna förlita sig därpå att, om klara och öppna skäl framläggas, som
visa, att ett abnormt överskott av råg komme att föreligga, det är ett
lika stort intresse för staten som för industrien, att konsumtionen länkas
i sådana banor, att vår inhemska produktion blir på lämpligt sätt
konsumerad.
Det är således de sakkunnigas mening, att därest med föreningen
sådan överenskommelse kan träffas, enligt vilken i nu nämnda hänseenden
vederbörlig hänsyn tages till de av de sakkunniga här ovan
angivna förslag, det ifrågasatta avtalet innebär sådana fördelar för det
allmänna, att det bör komma till stånd. Skulle dylik överenskommelse icke
kunna åvägabringas, torde den föreliggande uppgiften böra lösas genom
fortsatt statsdrift i huvudsaklig överensstämmelse med det i det föregående
härom framställda förslag.
39
KAP. II.
Tiden efter minimiprisens upphörande.
1. Vikten av den inhemska brödsädesodlingens tryggande.
Under det att uppgifterna för det allmännas åtgöranden på spannmålsmarknaden
intill den 1 juni 1920 eller den tidpunkt, dä minimiprisen
å brödsäd förlora gällande kraft, erhålla sin karaktär av de förhållanden,
som skapats genom minimiprisutfästelsen, så måste spannmålspolitiken
efter denna tid inriktas på strävandet att, i den omfattning,
samhällets intresse i dess helhet så påfordrar, trygga landets minimibehov
av brödsäd även under de närmast följande, säkerligen vanskliga
övergångsåren. Om den inhemska brödsädesodliugen, som under krigsåren
i väsenligt mån fyllt denna uppgift, även i framtiden skall kunna
täcka motsvarande behov, bör den icke utsättas för rubbningar, ägnade
att medföra en återgång, varigenom årtiondens framsteg och betydande
uppoffringar jämväl från det allmännas sida skulle äventyras.
De antydningar, som i det föregående gjorts rörande den sannolika
tillgången på brödsäd å världsmarknaden under nästinstundande
konsumtionsår, ha visat, med vilken mängd av ovissa faktorer man
därvid måste räkna och huru osäkra överhuvud alla kalkyler av detta
slag måste bli, enkannerligen i det nuvarande världspolitiska läget. Om
sålunda stora svårigheter mött redan vid beräknandet av det närmaste
årets världsskörd av vete, så ökas givetvis dessa svårigheter i än högre
grad, när det gäller att bedöma motsvarande förhållanden för åren
därefter. Ehuru man på många håll i fackpressen f. n. synes räkna med
ett så stort överskott av vele under år 1919—20, att det skulle förslå
för täckande av en avsevärd del av jämväl 1920—21 års konsumtion,
så bjuder likväl försiktigheten — med hänsyn till omöjligheten att nu
kunna beräkna vare sig areal och skördeutbyte hos de stora veteproducenterna
eller konsumtionens behov i Europa, där bl. a. tiden för Rysslands
återinträde såsom spannmålsexportör ännu är en öppen fråga —
40
att nu kalkylera även med den andra eventualiteten eller att det beräknade
veteöverflödet för 1919—20 under de närmaste åren kan komma
att följas av eu period med relativ knapphet.
Redan en dylik eventualitet talar för fortsatta strävanden att söka
trygga vår brödsädesodling i dess nuvarande gestaltning. Denna bereder
nämligen, enligt vad de gångna krigsårens erfarenhet visat, möjlighet
att genom vissa särskilda anordningar, såsom hög utmålning, begagnande
av en del av kornskörden som brödsäd och användande av sträng
ransonering, fylla befolkningens mest oundgängliga behov. De gångna
åren ha emellertid också visat, att en svag skörd kan bringa
tillgången under detta minimibehov. Det är ur dessa synpunkter en
angelägenhet av vikt för vår folkhushållning, att brödsädesodlingen tillsvidare
vidmakthålles ungefärligen i dess nuvarande omfattning.
Vid bedömandet av de åtgärder, som för detta syftes vinnande
kunna bli av nöden, måste till en början uppmärksammas, att brödsädesodlingen
inom vårt land icke har så goda ekonomiska betingelser som
i de länder, från vilka den importerade varan tillföres oss. I Norrland
upptager den egentliga brödsäden, råg och vete, endast omkring 1*7
proc. av åkerarealen, under det motsvarande siffra för Svealands landskap
år 1914 var 12-9 proc. och för landskapen inom Götaland 16-3
proc. Endast i rikets sydligare del kan brödsädesodlingen anses ha
goda betingelser att upptaga tävlan med foderväxtodling, medan i det
övriga Sverige denna är utbredd på brödsädens bekostnad. Sistnämnda
odling befinner sig redan i rikets mellersta delar vid sin ekonomiska
nordgräns. Under det att produktionen i Norrland huvudsakligen måste
inriktas på framställning av animala livsmedel, skulle denna produktion
jämväl i mellersta Sverige lätt komma att bli förhärskande, därest prisförhållandet
mellan brödsäd och animala produkter hastigt förskötes i
en för de senare gynnsammare riktning.
Dessa jämförelsevis svaga naturliga betingelser för en utvidgad
odling av brödsäd i avsevärda delar av vårt land medföra, att denna
icke med fördel kan upptaga direkt tävlan med motsvarande produktion
i av naturen mera gynnade länder. Under sådana omständigheter skulle
viktiga skäl kunua sägas tala för att låta varje lands produktion inrikta
sig på den odling, för vilken de bästa inhemska betingelserna förefunnes.
Emellertid vill det synas de sakkunniga, som om det med nuvarande i
hög grad ovissa utrikespolitiska och ekonomiska framtidsutsikter icke vore
lämpligt att låta denna för landet så viktiga fråga ordnas utan varje'' ingripande.
I stället torde, såsom redan nämnts, klokheten bjuda att tillse,
att den inhemska brödsädesodlingen, i varje fall under de närmaste åren,
41
upprätthålles i sådan omfattning, att den kan fylla landets minimibehov.
Landets jordbrukare ha under de sista åren fått åtnjuta relativt
höga spannmålspris. Om dessa under en kort tid på grund av
världsmarknadsläget under våren och sommaren 1920 och den därpå
baserade importen bragtes i starkt sjunkande, föreligger sannolikhet för,
att landets brödsädesodling snabbt skulle hämmas eller minskas, och det
är ingalunda omöjligt, att detta komme att ske utöver det mått, som
själva prisläget gjorde rimligt. Bortsett från den fara för den inhemska
konsumtionen, som härav kunde bli en följd, skulle ett dylikt prisfall
också onödigt skärpa den ekonomiska lågkonjunktur, vilken synes oundviklig
efter kristidens häftiga rubbningar och varav även vårt jordbruk
måste röna kännbar inverkan. Ehuru det bör framhållas, att här icke
räknas med de svårigheter, som kunna uppstå för sådana lantmän, vilka
till starkt uppdrivna pris under de senaste årens högkonjunktur köpt
eller arrenderat egendomar, så må icke förglömmas att, enär landets
ekonomiska liv starkt påverkas av ställningen hos de breda befolkningslager,
som sysselsättas inom jordbruket, verkningarna av en försvårad
jordbrukskris omedelbart skulle försämra läget även för andra
grupper av vårt folk.
Under hänsynstagande till här påpekade förhållanden, varav framgår
å ena sidan risken av eu tillbakagång i brödsädesodlingen i vårt
land, å andra sidan sambandet mellan prisbildningen å den utländska
och inhemska brödsäden och en dylik nedgång, finna de sakkunniga
åtgärder påkallade för att söka även efter minimiprisens upphörande motverka
allt för starka differenser mellan de inhemska produktionskostnaderna
för brödsäd och prisen å den importerade varan.
2. Olika vägar för jordbrukets skyddande.
I skrivelse till herr statsrådet den 30 januari 1919 i här berörda
ämne har folkhushållningskommissionen framhållit liknande synpunkter,
varvid kommissionen såsom medel i syfte att bereda jordbruket
skydd mot prisfall under övergångsåren förslagsvis omnämnt garanterade
minimipris, tullar eller någon form av fortsatt förstatligande av
spannmålshandeln.
I likhet med folkhushållningskommissionen finna de sakkuuniga
minimipris icke vara lämpliga för det ifrågavarande syftets vinnande.
Rikligt tillmätta pris av denna art, täckande såväl produktionskostnaderna
som en avsevärd vinst därutöver, äro ett effektivt hjälpmedel ^
Den statliga spannmålsmal. avveckling. 6
42
då det gäller att på förhand uppmuntra till odling av viset växtslag.
Vid fallande konjunkturer, som den nu emotsedda, under vilka det
knappast är tänkbart, att andra minimipris skulle kunna ifrågakomma
än sådana, som vore låga i förhållande till det allmänna prisläget, då
de utlovades, skulle dylika pris näppeligen vara ägnade att pådriva
odlingen. Likväl innebära de en väsentlig risk för statsverket.
Eu annan väg för beredande av den åsyftade tryggheten för jordbruket
erbjuda de former för statens eget utövande av spannmålshandeln
eller eu statlig kontroll över densamma, vilka de sakkunniga i det förer
gående diskuterat såsom lämpliga för den tid redan garanterade minimipris
på brödsäden ännu äro gällande. Visserligen skulle ett fortskridande
på denna väg jämväl efter minimiprisårets slut kunna innebära
en lösning av de svårigheter för jordbruket, vilka det skulle gälla att
mildra eller undanröja. De sakkunniga ha emellertid tagit del av vissa
förslag till generellt förstatligande av handeln med spannmål och mjöl
samt av kvarnrörelsen, som framställts i olika länder, bl. a. under senaste
tiden i vårt grannland Norge, och ha såväl härav som ock överhuvud
vid närmare behandling av detta spörsmål kommit till den uppfattningen,
att dels en tillfredsställande prövning av frågan erfordrar utredningar
och förarbeten av synnerligen ingående och tidskrävande art,
dels ock statsdrift på detta det vidsträcktaste området av vårt ekonomiska
liv, med dess synnerligen stora antal av små och medelstora
producenter, erbjuder de största svårigheter och i varje fall icke torde
vara genomförbart under den relativt korta tid, vars förhållanden det
enligt sakkunnigas uppdrag gäller att närmast reglera. Det bör ock
ihågkommas, att de sakkunniga funnit sig böra förorda den fortsatta statskontrollen
över spannmålshandeln under år 1919—20 uteslutande av den
anledning, att en dylik anordning synts de sakkunniga oundgängligen nödvändig
såsom en konsekvens av statens prisutfästelse för brödsäd under
motsvarande tid. Liksom de sakkunniga emellertid sökt giva detta sitt förslag
en sådan form, att det kan erbjuda en någorlunda mjuk övergång till
återinförande av fri verksamhet på hithörande områden och det sålunda
även ur denna synpunkt måste betraktas såsom en allenast tillfällig anordning,
så finna de sakkunniga ett utöver minimiprisåret fortsatt, för
övergångsåren avsett tilllämpande av det föreslagna eller något likartat
system för spannmålshandelns ordnande icke nu böra ifrågakomma.
Enligt de sakkunnigas mening bör det skydd, som kräves för
jordbruket under övergångsåren efter minimiprisens upphörande och som
förnämligast avser att trygga landets minimibehov av brödsäd, avpassas
så, att det bereder den inhemska brödsädesodlingen ungefärligen
opaginerad Kontrollera mot PDF
4*
samma förutsättningar, som deu ägde under årtiondet närmast före
krigets utbrott. Under denna tid hade nämligen vår odling av vete och
rå»- den omfattning, som under krisåren visat sig någorlunda motsvara
det minimum, vilket under avspärrning är behövligt för att möjliggöra vår
självförsörjning. Visserligen gick under detta årtionde brödsädesodlingen,
särskilt rågodlingen, något tillbaka, men i stort sett har den dock visat
sig vid normalskörd kunna i det närmaste fylla landets minimibehov.
Det ligger således nära tillhands att undersöka möjligheten av att även
för här ifrågavarande övergångstid garantera ett relativt skydd för brödsädesodlingen
för det fall, att prisfallet på importerad spannmål skulle
bli osedvanligt starkt.
Ovissheten rörande spannmålstillgång och spannmålspris redan vid
1920 års skörd torde medföra, att icke ens den, som är övertygad om
nyttan och nödvändigheten av tullskydd för vårt jordbruk, omedelbart
efter minimiprisens upphörande torde vilja föreslå direkt övergång till
fasta tullsatser. Dessa skulle nämligen under de osäkra förhållanden,
som synas möta, antingen kunna bli allt för låga för att ge den inhemska
odlingen det avsedda skyddet eller ock, vid en motsatt utveckling
av världsmarknadsläget, högre än omständigheterna krävde. De
sakkunniga ha därför tänkt sig en reglering av importprisen i förhållande
till gällande produktionskostnader för den inhemska brödsäden
enligt ett system, som vore så avpassat, att det å ena sidan vid behov
gåve den inhemska odlingen önskvärt skydd, å andra sidan vid höga
priser på världsmarknaden ej onödigt betungade landets konsumtion.
Mot ett system av detta slag — vilket i litteraturen plägar benämnas
glidtull ‘ eller glidande tullskala — kunna visserligen anföras
vägande invändningar. Så möter det alltid svårighet att finna såväl
lämpliga medelpris för landets egen skörd som en allmängiltig fixering
av importprisen. Något fog har ock påståendet, att den glidande tullskalan
kan medföra ett störande moment i prisbildningen inom landet,
vilken, om den blir allt för växlande, blir oroande såväl för jordbruket
som för den lojala handeln, meu lätt alltför inbringande för skickliga
spekulanter. Då de sakkunniga likväl funnit sig böra förorda ett system
av denna art till genomförande, har det skett, emedan de ansett, att
glidtullarna, trots ovedersägliga brister, likväl under de nu mötande alldeles
säregna förhållandena, tack vare en betydande smidighet bjuda
möjlighet att åstadkomma en utjämning av läget, som icke torde kunna
finnas på annan framkomlig väg. Genom att på särskilt sätt modifiera
systemet ha de sakkunniga emellertid sökt att i möjligaste mån förebygga
verkningarna av de med glidtullarna förenade olägenheter.
44
De sakkunniga ha ock uttryckligen utgått från förutsättningen, att
det av dem föreslagna systemet icke skulle utan förnyad ingående prövning
fastlåsas för tillämpning under längre tid än de båda åren 1920—21 och
1921 22 eller högst den period, under vilken synes kunna förutses, att
en avsevärd oro och osäkerhet på spannmålsmarknaden och överhuvud
inom det ekonomiska livet kommer att förefinnas. Genom denna tillfälliga
anordning hävdas'' icke i något avseende någon viss uppfattning rörande
vårt lands framtida handelspolitik på detta område. Det hela är ett
provisorium, avsett för och använt under sällsynt brydsamma och till
sin gestaltning svårberäkneliga år, och bör alltså upptagas och prövas
allenast ur denna synpunkt.
Frågan om den framtida utvecklingen i övrigt inom denna gren
av vår ekonomiska politik torde det närmast tillkomma den av Kungl.
Maj:t nyligen tillsatta 1919 års tull- och traktatkommittén att upptaga
till vidai''e prövning.
3. Grunderna för det föreslagna skyddets beräknande.
Världsmarknadspriset på vete har före världskriget utövat ett avgörande
inflytande på prisförändringarna för den inom landet odlade
brödsäden, visserligen i första hand och omedelbart endast på det inhemska
vetepriset, men medelbart och i andra hand även på rågpriset,
emedan priset på världsmarknadens förnämsta spannmålsslag, vetet, alltid
influerar jämväl på rågpriset. 1 samma mån som importen till vårt
land av vete under år 1920 blir fri, kommer priset på importerat veté
och importerad råg att ånyo bli normerande för marknadsprisen på den
inom landet producerade brödsäden, och kunna dessa sistnämnda pris då
komma att tryckas ned långt under produktionskostnaderna, Syftet med
det här av de sakkunniga föreslagna systemet är att i görligaste
mån söka förhindra en dylik utveckling genom en reglering av importprisen
på vete och råg, så att prisfallet på den inhemska brödsäden icke
blir hastigare och svårare, än som kan anses förenligt med vårt inhemska
jordbruks ekonomiska bärkraft och med landets intresse av att upprätthålla
den inhemska brödsädesodlingen i dess nuvarande omfattning.
Den sålunda föreslagna regleringen av importprisen innebär ett
system med pristillägg (glidtullar) å den importerade varan, vilka variera
på det sätt, att tilläggen höjas, när importprisen falla, och sänkas, när
importprisen stiga. En dylik anordning förutsätter:
dels en metod för någorlunda riktig och likformig årlig beräkning av
45
de inhemska produktionskostnaderua för brödsäd, huru än de avgörande
faktorerna därför — arbetspris, kostnad för dragare, gödselmedel m. fl.
— variera,
dels ock bestämmelser om, huru de importpris för vete och råg
böra beräknas, vara förutnämnda tilläggssatser skola falla.
a. Beräkning av normalpris på den inhemska brödsäden.
På de sakkunnigas uppdrag och enligt deras anvisningar har agronomen
Ludvig Nanneson utarbetat en metod för att beräkna det pris å brödsäd
som nu motsvarar det före kristiden gällande, vilken metod
synes i allt väsentligt vara tillräckligt tillförlitlig och användbar
för det här ifrågasatta syftet. l)e närmare detaljerna framgå av hr Nannesons
här bilagda framställning i ämnet (bil. C), och skola här metodens
huvudpunkter med några ord beröras.
Till utgångspunkt har tagits medelpriset å vete och råg för tioårsperioden
1904—1913, ett årtionde med avsevärda växlingar både i
skördarnas storlek och i de allmänna ekonomiska konjunkturerna. Enligt
Stockholms handelskammares börsnotering var medelpriset under angivna
år 16 kr. 50 öre per 100 kg. vete och 13 kr. 80 öre per 100 kg. råg.
Dessa pris ge ett visst uttryck för det skydd, som då lämnades spannmålsodlingen
av gällande tullsatser.
Med nämnda medelpris som utgångspunkt beräknas det motsvasvarande
normalpriset på vartdera sädesslaget under nu rådande prisläge
på så sätt, att man vid beräkningen insatt nu gällande pris på de
viktigaste produktionsfaktorerna: mänsklig arbetskraft, dragarearbete,
gödsling samt ränta å jordvärde och driftkapital. Om dessa faktorer må
några upplysningar lämnas.
Väsentligen genom de skånska bokföringsföreningarna äger man
någon kännedom om det antal mans- och hästdagsverken, som i medeltal
åtgår för varje hektar vid odling av de olika slagen av brödsäd.
Kan nu för varje tidsperiod ett riktigt uttryck finnas för kostnaderna
per mans- och hästdagsverke, är det sålunda relativt lätt att beräkna
detta led i brödsädens produktionskostnad. För man sdagsverken a har
medelpriset beräknats på grundval av det av socialstyrelsen årligen
insamlade materialet, på sätt som närmare angives i förste aktuarien
Bertil Nyströms redogörelse (bil. C app. II). Av denna framgår, att medelpriset
per mansdagsverke under perioden 1904—1913 kan uppskattas
till 2 kr. 60 öre samt för år 1918 till 5 kr. 90 öre. Motsvarande siffror
för åren 1919 och 1920 kunna enligt samma grunder lätt beräknas på
46
grundval av det framdeles insamlade materialet. Priset per hästdagsverke
har beräknats på grundval av havrens markegångspris. Av hästens
fodermedel är havren det enda, för vilket någon ordnad prissättningförekommer
och markegångssättningen har härvid ansetts som den
säkraste och mest användbara, då den ännu flerstädes användes som
mått på lantmännens utskylder. Havrens markegångspris för tioårsperioden
1904—1913 var 10 kr. 55 öre och för år 1918 28 kr. 75 öre
per 100 kg.
Vissa anmärkningar kunna obestridligen göras från exakt vetenskaplig
ståndpunkt mot fullständigheten m. m. i det material, som för
nu omtalade beräkningar använts, men dels torde detsamma vara det
bästa, som för närvarande kan åvägabringas, dels utöva eventuella mindre
ojämnheter i detsamma icke något större inflytande på priset.
Vid beräkningen av gödselkostnaden har räknats med noteringen
å de olika gödselmedlen för de skilda tidsperioderna, men med utgångspunkt
därifrån, att full gödsling med artificiella gödselämnen endast
gives åt en tredjedel av brödsädesarealen årligen. Kostnaderna bli då
för 1904—1913 i.5 kr. 20 öre och för år 1918 59 kr. 33 öre per hektar.
Räntan å jord värde och driftkapital har av hr Nanneson för
den i allmänhet mera dyrbara åkerjorden i landets vetedistrikt beräknats
till i medeltal 4 kronor per 100 kilogram skördad säd samt för de
i regel magrare och mindre värdefulla rågjordarna till 2 kr. 70 öre per
100 kilogram. Man har vid dessa beräkningar icke ansett sig böra
räkna med någon stegring i räntan å jord värdet eller driftkapitalet,
vadan de nämnda siffrorna ingå oförändrade i normerna för tiden såväl
före som efter kristiden, och böra också bibehållas oförändrade vid liknande
prisberäkningar framdeles.
Med dessa utgångspunkter (jfr. bil. C) uppnås mot ett medelpris
av 16 kr. 50 öre per 100 kg. vete under tioårsperioden 1904—1913
ett med den ovan beskrivna metoden beräknat medelpris av 36 kr. 32
öre per 100 kg. för år 1919. Samma kalkyler visa jämväl, att ett
rågpris av 13 kr. 80 öre per 100 kg. för perioden 1904—1913 motsvaras
av 31 kr. 61 öre per 100 kg. år 1919.
Så snart medelprisen för mansdagsverken samt markegångspriset
för havre för innevarande år bli kända samt noteringarna för de
olika gödselmedlen föreligga, kunna på liknande sätt normalprisen för inhemsk
brödsäd av 1920 års skörd beräknas. Under förutsättning att
priset per mansdagsverke blir oförändrat, att havrens markegångspris
sjunker exempelvis från 28 till 24 kr. per 100 kg. samt att de nu högt
uppdrivna priserna å de artificiella gödselmedlen sjunka med förslagsvis
47
en tredjedel, kunna sistnämnda normalpris approximativt beräknas till
32 kr. 70 öre per 100 kg. vete och 28 kr. 42 öre per 100 kg. råg.
En slutgiltig beräkning av normalpriserna för vete och råg av
1920 års skörd kan givetvis först göras, sedan man i början av sagda
år genom socialstyrelsen erhållit bestämda uppgifter å medelpriset å
mansdagsverke och medelmarkegångspris å havre samt dessutom medelnoteringen
är känd på de olika i kalkylen medtagna gödselmedlen för
hösten 1919 och vårmånaderna 1920. Härvid torde medelpriset på de fosforsyre-
och kalihaltiga gödselmedlen, vilka i detta fall användas på
hösten, kunna beräknas på grundval av noteringarna i juli—september,
under det att medelpriset å de kvävehaltiga gödselmedlen, vilka användas
på våren, lämpligast beräknas på grundval av noteringen under
februari—april.
I fråga om de här beräknade produktionsprisen torde möjligen
kunna anmärkas, att de väsentligen understiga dem, vilka framgingo
såsom resultat av en verkställd liknande utredning av samma person
på uppdrag av fjolårets produktionskommitté. Därvid bör dock uppmäi-ksammas,
att uppgiften vid de båda tillfällena var väsentligen olika.
För produktionskommittén gällde det att klargöra, vilket pris jordbrukaren
borde få beräkna för att spannmålsproduktionen skulle vara så
givande även under mindre goda produktionsförhållanden, att han,
med övergivande av andra direkt eller indirekt gynnsamma odlingar,
i stor omfattning skulle övergå till brödsädesodling. 1 föreliggande
fall åter har beräkningen till uppgift att klarlägga jordbrukarnas oundgängliga
utgifter för en odling, på vilken han redan slagit in, men
som det för landet för närvarande är önskvärt att han bibehåller.
Genom att sålunda vid beräkningen av brödsädens inhemska normalpris
utgå från de viktigasle produktionsfaktorerna och låta priset å
dessa bestämmas av lätt utförbara statistiska kalkyler synes en metod
ha vunnits, som äger den grad av enkelhet och tillförlitlighet, som kan
anses göra den användbar för här avsedda ändamål. Det skall emellertid
beträffande enskildheterna i den här tillämpade kalkylen anmärkas
att i huvudsak föregående års siffror läggas till grund för det för ett
visst år beräknade normalpriset å brödsäd. Sålunda bör erinras om
att de betydande kostnaderna för den del av arbetet med 1920 års
skörd, som berör sädens inbärgning och tröskning, utgivas under år
1920 men beräknas på grundval av prisen å mänskligt arbete och dragararbete
för år 1919. Det beräknade normalpriset måste av denna
anledning vid en fallande konjunktur sådan den med all sannolikhet
under tiden närmast efter år 1919 kan förutses bli något högre än
48
som skulle blivit fallet, om det vid kalkylens verkställande varit möjligt
att basera priset på de siffror, som avse motsvarande värden för det
brukningsår, under vilket odlingen och skörden verkligen bedrives och för
vars prisgestaltning det egentligen gäller att med det nu ifrågasatta systemet
bereda jordbrukaren skydd. Av hänsyn till denna omständighet och då det
synes de sakkunniga angeläget att låta här ifrågavarande kalkyl så nära
som möjligt motsvara de faktiska förhållandena sådana dessa f. n.
över huvud kunna förutses, finna sig de sakkunniga böra föreslå att
från det enligt normen beräknade normalpriset per 100 kg. i varje fall
dragés ett belopp av 5 proc. innan sagda pris användes som grundpris
för beräkning av glidtullarnas storlek.
Verkställandet av den beräkning av normalpriset, som här föreslagits
synes böra anförtros åt en med jordbrukets förhållanden förtrogen
offentlig myndighet, exempelvis lantbruksstyrelsen.
b. Beräkning av medelpris å den importerade brödsäden
Såsom förut nämnts, är det andra ledet i det här föreslagna systemet
byggt på vissa tilläggssatser till den importerade brödsädens pris. Det
gäller då här att bestämma grunderna jämväl för priset på utländsk
brödsäd. Vid dessa kalkyler torde man böra utgå från, att priset
på importerat vete fritt banvagn i svensk importhamn, d. v. s. med
tillkomna lossningskostnader i importhamnen, utgör det pris, som
närmast blir bestämmande för marknadsprisen på den inom landet
producerade brödspannmålen. Under våren 1920, exempelvis inom
utgången av april månad, bör med någorlunda säkerhet kunna avgöras,
huru stora dessa lossningskostnader komma att bli per 100 kg. vete
och råg i hamnstäderna Stockholm, Göteborg och Malmö under skeppningsåret
1920. Vid samma tid, d. v. s. i april 1920, torde jämväl
frakt- och försäkringskostnaderna per 100 kg. vete och råg från Newyork
och Buenos Ayres till resp. Göteborg, Malmö och Stockholm
kunna med tillräcklig säkerhet beräknas för den stundande tremånadersperioden
juni—augusti 1920. Med fasta tillräkningstal för
nyssnämnda poster (lossningskostnaderna i svensk hamn och fraktkostnaderna
från de förnämsta utskeppningsorterna) böra sedan börsnoteringarna
på vete och råg i Newyork och Buenos Ayres kunna läggas till
grund för beräkningarna av de importpris, på vilka tilläggssatserna skola
fälla. Noteringen i Newyork offentliggöres f. n. dagligen — med en
försening av omkring 3 å 4 dagar — i Svensk Handelstidning och
noteringen i Buenos Ayres i den danska affärstidningen Börsen. De
49
noteringar, som komma att läggas till grund för den bär föreslagna
prissättningen å importspannmål, böra dock tillställas vederbörande
svenska myndighet direkt och telegrafiskt.
Prisregleringen kan givetvis icke komma att noggrant dag för
dag hänföra sig till dagskurserna. De sakkunniga ha tänkt sig, att
vederbörande myndighet i april med ledning av kurserna under månaderna
januari—mars skulle fastställa beräknade importpris på vete och
råg för månaderna juni—augusti, under juli för månaderna septembernovember
o. s. v. i fasta tremånadersintervaller. Dollarkursen bör därvid
räknas efter riksbankens senaste säljkurs och omräkningen av det
argentinska myntet ske på basis av den i Newyork noterade dollarkursen.
Uppdrag att fastställa här ifrågavarande pris synes böra meddelas
kommerskollegium.
c. Glidtullarnas storlek.
De tilläggssatser till importspannmälens pris, vilkas storlek bli
bestämmande för den här ifrågavarande skalans yttre gestaltning, kunna
utmätas enligt i huvudsak tre olika system. Antingen kunna de fixeras
så, att de jämnt täcka skillnaden mellan normalpriset å den inhemska och
priset å den importerade varan, d. v. s. avse att förhindra, att den
svenska spannmålen saluhålles till lägre pris än det beräknade normalpriset.
Eller ock kunna dessa tilläggssatser bestämmas så stora,^ att de
äro högre än denna skillnad, varigenom de skulle möjliggöra för den
svenske lantbrukaren att för sin brödsäd utfå ett högre pris än normalpriset,
d. v. s. den inhemska odlingen skulle särskilt premieras. Eller
slutligen kan tillägget fastställas på sådant sätt, att det täcker allenast
eu del av prisskillnaden, varvid det inhemska jordbruket således icke
kan tillgodogöra sig hela normalpriset utan måste bära någon del av
den med prisfallet å världsmarknaden förenade risken, vilken sålunda,
liksom vid ett system med fasta tullsatser kan vara fallet, i viss mån
delas mellan producenten och konsumenten.
Vid avgörandet av vilken av de nu angivna metoderna för tillläggssatsernas
beräkning, som synes böra väljas, ha de sakkunniga utgått
från det obestridda faktum, att vi f. n. befinna oss i ett topprisläge,
från vilket vi småningom måste pressas ned. En dylik nedstigning
till ett lägre prisläge kräver icke minst en sänkning av varuprisen, utan
vilken ett nedbringande av prisen å arbete näppeligen torde kunna
genomföras. En dylik reduktion av varuprisnivån måste givetvis avse
Deri statliga spannmålsregl avveckling. 7
50
såväl industriens som jordbrukets produkter. Av sådan anledning är det
oundgängligen nödvändigt, att en återgång sker till rimligare och för
vårt land lyckligare förhållanden i detta för utvecklingen av vårt ekonomiska
liv under de närmaste åren avgörande hänseende. Utövarna av
jordbruksnäringen måste härvid vara beredda att påtaga sig sin del av
den gemensamma börda, som en allmän prisnedgång torde innebära för
vårt folks flertal.
De sakkunniga vilja sålunda för ett land som vårt, där de bägge
stora folkförsörjande näringarna äro jordbruk och industri, förorda ett
sådant anordnande av de föreslagna tilläggssatserna, att ett eventuellt
underskott i produktionskostnaden för brödsäd må bäras till så lika delar
som möjligt av producenter och konsumenter, d. v. s. att satserna, där
importpriset är lägre än normalpriset å inhemsk spannmål, bestämmas
till halva skillnaden mellan dessa pris.
De sakkunniga ha ingalunda förbisett, att en viss farhåga hos
landets jordbrukare skulle kunna göra sig gällande med hänsyn därtill
att det utländska spannmålspriset kan tänkas nedgå så mycket att
med användande av här ovan föreslagna skydd för den inhemska odlingen
denna kunde komma att ställa sig i hög grad förlustbringande.
Inga tecken synas emellertid de sakkunniga tyda på någon så betydande
nedgång i priserna under den tid som här varit föremål för behandling.
Det torde därför knappast vara behövligt att redan nu uppgöra förslag
för konstruerade, osannolika förhållanden. Skulle sådana inträda, torde
statsmakterna inför desamma, vilka då till sina orsaker och verkningar
kunna åtminstone någorlunda överskådas, söka vidtaga de åtgärder, som
visa sig mest ändamålsenliga.
Med de i det föregående angivna utgångspunkter kan en skala för
här ifrågavarande til läggssatser, baserad på ett beräknat svenskt normalpris
av exempelvis 36 kr. per 100 kg., från vilket dragits ovan
angivna 5 proc., vilket avdrag här avrundats till 2 kr., uppställas enligt
något av de i tabellen här nedan angivna förslagen:
51
På beräknat
1
Alternativa system
svenskt
normalpris
baserat
grundpris å
svensk
spannmål
per 100 kg.
Import-
pris
per 100 kg.
Skillnad
mellan
normalpris
och
A
Jordbruket bär hälften
av skillnaden
B
Jordbruket bär fjärde- delen av skillnaden
C
Jordbruket bär halva
skillnaden, dock högst;
3 kr.
importpris
per 100 kg.
Tullsats
Spannmåls-
pris
Tullsats
Spannmåls-
pris
Tullsats
Spannmåls-1:
pris
Kr.
Kr.
Kr.
Kr.
Kr.
Kr.
Kr.
Kr.
Kr.
1
i
34-—
34—
0.-
0-
34.—
0—
34-—
0—
34-—
34 —
33—
1—
—■50
33*50
— *75
33*7 5
—*50
33*50 j
| 34-
32-—
2*_
1 —
33.—
1-50
33-50
i—
33''-
34—
31-
3—
1*50
32-50
2-25
33-25
1-50
32-50
34—
30—
4—
2—
32—
3—
33-—
Q-_
32-—
34—
29—
5—
2-50
31*50
3.75
32-15
2-50
31*50
i 34—
28—
6—
3-
31—
4-50
32 50
3—
31"—
! 34—
27—
7—
3-50
30-50
5''2ö
32-2 5
4--
31—
34—
26—
8—
4—
30--
6-—
32-—
5—
31"—
Enligt dessa förslagsvis angivna alternativ skulle jordbruket efter
skala A kära halva skillnaden mellan det beräknade produktionspriset
för svenska spannmål och importpriset, enligt skala B endast en fjärdedel
av samma skillnad, medan enligt skala C lantmännen vid mindre
prisskillnad finge bära halva differensen, men satserna i övrigt beräknas
så, att det inhemska priset icke kunde sjunka under ett visst läge, i
förevarande fall 31 kr.
Vilken av dessa skalor som än väljes torde skäl föreligga att icke
beräkna något tillägg å importpriset, då detta med mindre än 1 kr.
per 100 kg. understiger det inhemska normalpriset å vete eller råg.
Vid prövning av de i tablån här ovan angivna olika systemens
lämplighet för nu ifrågavarande syfte ha de sakkunniga, såsom tidigare
nämnts, funnit sig böra förorda det med A betecknade alternativet, vilket
torde kunna uttryckas så att tilläggssatsen (tullen) för importerat vete utgår
med ett belopp, motsvarande halva skillnaden mellan det inhemska normalpriset
och det för en viss period beräknade importpriset, dock att ingen
tillägg ssats utgår, då sagda skillnad ej uppgår till minst 1 kr. per 100 kg.
Då under tiden före kriget skyddet för råg och korn varit avpassat
enligt samma grunder som för vete, finna de sakkunniga förhållandena
jämväl för de här avsedda åren motivera ett tillämpande av det
för vete föreslagna skyddssystemet även för råg och korn och vilja sålunda
föreslå, att tilläggssatsen (tullen) för till riket införd råg och korn må
52
utgå med det belopp, som för motsvarande period fastställts att gälla
för vete.
När ett prisfall på spannmålen gör det av sakkunniga föreslagna
systemet med tullsatser för importerat vete, ävensom för råg och korn,
tillämpligt, krävas givetvis motsvarande tullsatser beträffande mjöl av
dessa sädesslag samt i fråga om vissa slag av gryn för att förekomma,
att mjöl eller gryn importeras i stället for spannmål.
Med hänsyn till de omalda och förmalda varornas inbördes värde
har proportionen mellan tullen på spannmål och tullen på mjöl tidigare
i vårt land reglerats i förhållandet 3’70:6''50, d. v. s. 100:175. En
förändring i denna proportion hava sakkunniga — med hänsyn till nu
rådande förhållanden och i betraktande av att en fullt uttömmande utredning
av denna synnerligen invecklade fråga på grund av den begränsade
tid, som stått till sakkunnigas förfogande, ej varit möjlig —
icke funnit sig böra föreslå under de här avsedda övergångsåren.
Vid mindre betydande skillnader mellan normalpriset för den
inom landet odlade spannmålen och den importerade torde visserligen
de i sådan proportion avvägda tilläggssatserna för förmalda produkter
bli för låga för att i och för sig ge den inhemska odlingen tillräckligt
skydd. Sakkunniga ha emellertid räknat med, att konkurrensfaran
praktiskt taget är mindre under de närmaste åren än före världskriget,
särskilt med hänsyn till kvarnindustriens läge i Tyskland.
De sakkunniga föreslå därför, att tilläggssatserna på mjöl eller
gryn av vete, tåg och korn beräknas med belopp, som med 75 % överstiga
den samtidigt gällande tilläggssatsen å motsvarande spannmålsslag.
53
Särskilda yttranden.
Särskilt yttrande av herr Källman, ifråga om åtgärder avseende
tiden efter den 1 juni 1920:
Beträffande de sakkunnigas förslag till skydd för jordbruket efter
den 1 juni 1920, eller en anordning med s. k. glidtullar, måste jag för
min del därå yrka avslag. Dels torde nämligen övergången till en lägre
prisnivå för jordbrukets vidkommande ske under de mest betryggande
förhållanden genom av staten garanterade minimipris även för 1919 års
brödsädesskörd, och dels torde de abnormt höga prisen å andra jordbruksprodukter
än spannmål under de senaste åren ha tillfört jordbrukets
ägare en sådan ekonomisk stabilitet, att dessa utan några som helst
svårigheter kunna bära en övergång med ett häftigare prisfall efter
1 juni 1920.
Skulle mot förmodan någon åtgärd i den riktning, de sakkunniga
förordat, visa sig erforderlig, torde en anordning med statsmonopol å
spannmålsimporten vara en även ur konsumenternas synpunkt möjlig
utväg.
I varje fall lära eventuellt erforderliga åtgärder från statens sida.
efter det de statsgaranterade minimiprisen upphört att gälla, kunna när
mare övervägas och i fall av behov föreläggas 1920 års riksdag.
Särskilt yttrande av herr -Hage:
För min del kan jag ej vara med om att förorda en övergånq till
ett tull skydd ssystem för spannmålsodlingen från och med den 1 juni 1U20,
då bestämmelserna om minimipris för spannmål upphöra, och vill jag
som skäl härför och med anledning av vad sakkunniga i övrigt föreslagit
anföra följande.
54
Tiden intill
den 1 juni
1920.
De sakkunnigas första uppgift har varit att avgiva förslag till de
slatsåtgärder, som kunna anses behövliga med avseende på spannmål shandeln
under perioden intill den 1 juni 1920, då tiden utgår för de miniinipris,
som av riksdagen garanterats landets spannmålsproducenter. Sakkunniga
ha i sitt betänkande uttalat, att det är antagligt, att dessa
minimipris komma att ställa sig högre än priset å den importerade
spannmål n. Skulle detta vara riktigt, torde följden av minimiprisernas
tillvaro bliva, att landets konsumenter — bland annat även de i de
allra lägsta inkomstlagren — komma att tvingas betala ett högre pris
för sin brödföda, än vad de antagligen skulle få betala utan tillvaro av
sådana minimipris.
Enligt mitt förmenande måste det anses principiellt ganska betänkligt,
om dessa ökade utgifter för konsumenterna — vilka utgifter
under ifrågavarande period, sådan situationen nu utvecklat sig, mindre
motiveras med hänsyn till behovet att öka spannmålsproduktionen eller
hålla uppe densamma vid en viss nivå utan fastmera utgöra ett prisskydd
för spannmålsproducenterna — uttagas Dper munn, alltså med
större belopp för större familjer än för mindre samt utan hänsyn till
konsumenternas ekonomiska bärkraft. Konsekvensen av en sådan anordning
torde nämligen bliva, att nämnda merutzifter för konsumentf-rna,
vilka utgifter verka som elt ekonomiskt skydd för producenter,
som till stor utsträckning äro någorlunda välsituerade, få betalas av
konsumenter, som till stor del äro i ekonomiskt sämre ställning än de
producenter, som man avser att skydda.
Så torde åtminstone bli fallet, om spannmåls- och brödpriset
kommer att bestämmas på sätt sakkunnigas majoritet föreslagit och
under förutsättning i övrigt att någon större prisdifferens uppstår mellan
minimipris och importpris å spannmål, samt om samtidigt inga åtgärder
vidtagas, som kunna leda till att konsumenternas nu nämnda merutgifter
på ett eller annat sätt helt och hållet eller delvis komma tillbaka till dem.
Enligt mitt förmenande skulle det vara synnerligen önskligt, om
man kunde utfinna eu utväg, varigenom ovannämnda misslörhållande i
största möjliga mån kunde undvikas. Man måste därvidlag utgå från
minimiprisets beslående intill den 1 juni 1920 såsom något oundvikligt,
d. v. s. såsom en utfästelse från statsmakterna till jordbrukarna, vilken,
då den en gång ingåtts, ej kan brytas. Frågan blir då: huru bör den
ökade prisutgift uttagas, som kommer att påläggas konsumtionen, om
minimipriserna komma att ställa sig högre än importpriserna? Sakkunnigas
majoritet tänka sig härvidlag en anordning, vars väsentligaste
innebörd är den, att priset för spannmålsprodukterna vid utförsäljningen
55
till konsumtion skulle bestämmas med hänsyn endast till minimipriserna
— alltså skulle ingen prisreduktion ske med hänsyn därtill, att vid
förmalning av nämnda produkter använts — åtminstone med avseende
på vetet — importspannmål, inköpt till billigare pris än minimipriset
(en del av denna spannmål, nämligen den i statens hand nu befintliga
torde dock vara inköpt till ganska högt genomsnittspris). Visserligen
ifrågasätter sakkunnigas majoritet, att av den vinst, som erhölles på
detta sätt, Kungl. Maj:t bör efter omständigheterna pröva, huruvida den
exempelvis bör tillföras det s. k. dvrtidsanslaget eller liknande fond
eller ock på annat lämpligt sätt förbrukas. Men härvidlag bör även
anmärkas, att en del av denna vinst skulle — vilket synes mig mindre
tilltalande — tillfalla kearnföreningen, vilken enligt sakkunnigas majoritet
skulle övertaga statens importmonopol och statens inköpsskyldighet med
avseende på inländskt spannmål, dock under förutsättning att föreningen
giuge med på vissa jämkningar i det föreliggande förslaget till kontrakt.
Inom sakkunniga har undertecknad framfört den uppfattningen,
att skäl finnas för att till övervägande upptaga frågan om ej andra
vägar för ordnande av denna prisfråga böra prövas än denna, som vunnit
majoritet inom sakkunniga.
Den enligt mitt förmenande närmast till hands liggande utvägen,
som erbjuder sig härvidlag, är att man fastställer utförsäljningspriset
för spannmålsproduktionen med hänsyn till importpriset (givetvis med
tillägg av omkostnader för förvaring m. m.) — dock naturligtvis under
den förutsättningen, att importpriset ställer sig någorlunda lägre än minimipriset.
De förluster, som med en sådan anordning skulle åstadkommas
för statsverket, kunna antingen täckas genom upptagande av lån — om
kreditmöjligheterna tillåta detta, varom sakkunniga givetvis ej ha att
yttra sig — att amorteras på vissa år framåt eller också direkt uttagas
genom statsbeskattning. I förra fallet torde man vinna, att de ökade
kostnader, som äro ett resultat av minimiprisbestämmelserna, ej falla
direkt prisfördyrande på den nuvarande konsumtionen med sin redan
förut högt uppdrivna belastning (med därmed följande konsekvenser i
form av utgiftsökning å all annan produktion samt å statens och enskild
verksamhet). Sakkunnigas majoritet har också med avseende på detta
spörsmål erkänt, att »starka skäl tala (nämligen) för önskvärdheten av
att snarast möjligt kunna åvägabringa en sänkning av den i Sverige
för närvarande högre än i de flesta andra härmed jämförliga läuder
uppressade prisnivån för livsmedel».
Åven om rörande effekten i allmänhet av ett sådant inslående på
lånevägen råder olika meningar, kan man dock våga påvisa, att med
56
en sådan låneanordning'' en del av den belastning på stadsbudgeten, som
genast skulle uppstå vid användande av undra vägar än lånevägen, däremot
vid lånevägens anlitande överföres till de kommande årens budget,
då den givetvis skulle göra sig påmind i form av amorteringar och
räntebetalning. Men detta skulle i så fall ske vid en tidpunkt, då statsbudgeten
eventuellt kunde tänkas ej vara i så hög grad belastad av
utgifter, föranledda av kristiden och då nämnda budget i övrigt möjligen
kunde tiinkas vara mindre nedtryckt av utgifter för militära ändamål.
Rörande den nationalekonomiska innebörden av anordningar av
det slag, som här ovan berörts, finnas givetvis olika meningar. Däremot
kan ej råda mer än en mening därom, att ett läggande av merkostnaderna
med anledning av minimipriserna på den konsumerade
varan medför, att dessa merkostnader uttagas »per mun» — visserligen
förmildras i någon mån verkningarna härav på så sätt, att ett återförande
av en del av dessa kostnader komme att ske till konsumenterna
genom den anordning, som sakkunnigas majoritet ifrågasatt, då man
antytt, att vinsten, uppstående genom den billigare spannmålens (importspannmålens)
användande borde läggas till dyrtidsanslaget. Eu sådan
prispolitik för spannmålsprodukter, som av sakkunnigas majoritet föreslagits
— vars innebörd alltså är, att utförsäljningspriset skall sättas
med hänsyn ej till det lägre priset (vilket antagligen blir importpriset)
utan till det högre (minimipriset å inländskt spannmål), varefter vinsten,
som härigenom uppstår, ifrågasattes böra till viss del överföras till
statens dyrtidsanslag, — kan jag ej vara med om att tillstyrka under
alla förhållanden och detta med hänsyn därtill, att merkostnaden — som
jag förut påpekat — uttages per konsumerad kvantitet, alltså med
större belopp för större familjer och utan hänsyn till konsumentens
ekonomiska ställning. Förutsättningen för att jag skall kunna tillstyrka
eu sådan anordning är, att det sättes som ett villkor att nyssnämnda
vinst användes för förbilligande av livsmedel — speciellt brödfödan för
mindre bemedlade och särskilt för sådana med större familjer. I denna
punkt har emellertid sakkunnigas majoritet ej ansett sig böra göra
ett bestämt förslag utan inskränkt sig till att anföra följande: »Körande
dennas (vinstens) användande finna de sakkunniga sig icke böra framställa
förslag utan hålla före, att det bör tillkomma Kungl. Maj:t. att
efter omständigheterna pröva, huruvida den exempelvis bör tillföras det
s. k. dyrtidsanslaget eller liknande fond eller ock på annat lämpligt sätt
förbrukas.»
Skulle det emellertid visa sig, att skillnaden mellan importpris och
minimipris blir synnerligen stor, håller jag före —.med hänsyn till deD
57
förut anförda och av sakkunnigas majoritet understrukna synpunkten,
att det är synnerligen önskvärt, att den allmänna prisnivån å livsmedeln
nedpressas — att det är lämpligare att bestämma, att här omnämnda
utförsäljningspriser fastställas med hänsyn till det lägre priset (importpriset)
särskilt med avseende å vetet, under det att det givetvis med
avseende på rågen kan diskuteras, om en sådan anordning bör vidtagas
med hänsyn till det förhållandet, att råg, enligt vad det antages, ej
torde komma att förekomma till import i avsevärdare kvantiteter. Härvid
skulle de utgifter, som härav bli en följd för staten antingen — under
förutsättningar, som förut nämnts — upplånas eller också uttaxeras genom
statsbeskattning, alltså i ingendera fallet uttaxeras per konsumerad kvantitet
utan genom en beskattning, som toge hänsyn till vederbörandes
ekonomiska bärkraft. Givetvis vore riksdagen oförhindrad, om den funne
anledning därtill, att i så fall, utöver den allmänna prissänkningen, anslå
medel för särskild prissänkning för mindre bemedlade. Efter dylika
linjer — syftande både till eu allmän nedsättning och en sådan för
mindre bemedlade — gick den nu sittande regeringen, då den vid 1918
års urtima riksdag föreslog vissa åtgärder i samband med realiserandet
av bränslekommissionens ved.
Säkerligen kommer det att invändas mot anordningar av sådan
art, som här ifrågasatts, att de utgöra ett understödssystem, som under
normala förhållanden ej bör komma i fråga. Men häremot kan invändas,
att den period, som det här gäller att åstadkomma bestämmelser för,
ej torde kunna anses som en normal tid — på sin höjd som en övergångstid
till en normal tid, som antagligen kommer att dröja länge,
innan den infinner sig.
Emellertid ha sakkunnigas majoritet i sitt yttrande avstyrkt, att
man skulle vidtaga alla åtgärder, varigenom importspannmålens billigare
pris skulle få komma till synes vid utförsäljningsprisets bestämmande
— alltså har naturligtvis i ännu högre grad avstyrkts eu sådan tanke
som den av mig under vissa förutsättningar ifrågasatta, nämligen, att
importprisen skulle uteslutande bli bestämmande för utförsäljningsprisen.
De skäl, som härvidlag anförts, återfinnas å sidd. 16 och 17 (»En ytterligare
följd av det på förhand fastställda priset — — — — den enda
säkra lösningen.»)
Mot denna argumentering kan dock invändas, att, om staten behåller
i sin hand att bestämma såväl importen som utförsäljningen och
utsläppandet i marknanden av de olika spannmåls- och mjölsorterna
— jag skall här nedan deklarera vilken uppfattning jag har i denna
fråga — så torde det säkerligen ligga inom det möjligas område att
Den statliga spannmålsregl■ avveckling. 8
58
utan allt för vidlyftiga ransoneringsåtgärder förhindra sådana konsekvenser,
som de av sakkunnigas majoritet omnämnda. I det sammanhanget
vill jag i övrigt göra det uttalandet, att huru önskvärt det än
må vara, att brödransoneringen upphör, så torde det ej vara så mycket
att säga mot dess bibehållande, om det kan konstateras, att detta är
enda vägen för att förhindra synnerligen höga priser å bröd lödan
speciellt för de mindre bemedlade. Men skulle ett sådant bibehållande
ske ur de.-sa synpunkter eller av andra skål, så måste det absolut
fordras, att ransonerna utökas på sådant sätt, att till och med de mest
brödkonsumerande kroppsarbetande samhällskategorierna erhålla så stor
tilldelning, att de ej tvingas av den bristande brödtilldelningen inköpa
andra livsmedel, som betinga högre pris.
Slutligen kan i detta sammanhang anmärkas, att de skäl, som av
sakkunnigas majoritet anför.ts mot den tanken, att importpriset skulle
få komma tillsynes vid bestämmande av utförsäljningspriset, icke torde
äga giltighet, om utförsäljningspriset för både vete och råg fastställdes
uteslutande med hänsyn till impurtpriset.
Med hänvisning till vad här anförts hemställes alltså att vid den slutliga
prövningen av denna fråga skälig hänsyn även måtte tagas till de
synpunkter, som här ovan framförts.
Med avseende på frågan om spannmål shandeln bör överlämnas till
kvarnw na eller fortfarande handläggas av fblkhushållningskommissionens
spannmålsbyrå och importbyrå (eventuellt annat statsorgan), har jag
inom sakkunnige hållit före, att det sistnämnda alternativet definitivt
bör förordas av sakkunniga. Som skäl för min uppfattning vill jag
bland annat peka på den tvekan, som kommit till synes från sakkunnigas
majoritet med avseende på projektet att överlämna spannmålshandeln
till kvarnarna, fastän majoriteten tänker sig den möjligheten, att
genom fortsatta underhandlingar för staten bättre villkor skola kunna
åstadkommas i det föreliggande förslaget till överenskommelse.
Som skäl för avstyrkande av förslaget kan i övrigt även anföras
de svårigheter att tekniskt ordna det ekonomiska mellanliavandet och
andra fö’hållanden mellan staten och kvarnfi»reningen, vilket sammanhänger
med det förhållandet, att spannmålshandeln allt fortfarande under
denna period kommer att vara bunden av vissa bestämmelser. Särskilt
bör det bemärkas, att sakkunnigas majoritet nödgas gå med på, att kvarnföreningen
skall erhålla en viss del av den vinst, som antages uppstå
genom skillnaden mellan import- och minimipriserna. Skulle däremot
handeln fortfarande ligga i statens hand, torde väl hela denna vinst
stanna hos det allmänna.
59
Slutligen kan anmärkas, att synpunkten att statens kreditbelastning
lättas, om sakkunnigemajoritetens förslag på denna punkt vinner bilall,
visserligen bör tillmätas en viss betydelse. Men samtidigt torde kunna
anmärkas, att landets kreditgivning som helhet betraktad ej kan i alla
fall undgå att bli belastad, om den enskilda företagsamheten skall övertaga
spannmålshandeln.
Åven med avseende på frågan om vilka åtgärder, som frän statens
sida böra vidtagas med avseende på spannmålshandeln samt spannmalsoch
mjölproduktionen efter den 1 juni 1920, då de av staten garanterade
minimipriserna upphöra att gälla, har jag som redan antytts en
från majoriteten avvikande mening. Sakkunnigas majoritet har på denna
punkt föreslagit, att från och med nämnda tid tillsvidare tullar med
glidande skala sk-»la införas för att bereda spannmålsproduktionen ett
skydd mot i landet inträngande spannmål med lägre pris. Ett sådant
inträngande skulle enligt majoritetens uppfattning kunna tänkas resultera
i att den inhemska spannmålen måste säljas till ett billigare pris än
produktionskostnaden betingar, vilket förhållande i sin tur skulle åstadkomma
en nedgång i värdet på de svenska jordbruksegendomarna samt
en allmän depression inom det svenska jordbruket med därmed följande
minskad jordbruksproduktion i de fall, där det ej medförde, att den
mindre bäriga spannmålsproduktionen i någon utsträckning omlades till
foderodling för ladugårdsprodaktion — eu utveckling, som dock med
hänsyn till den nuvarande bristande tillgången på ladugårdsprodakter
(mjölk, smör, ost in. m.) påståtts vara i viss mån önskvärd — det torde
val även kunna antagas, att avsättningsmöjligheterna och transportmöjligheterna
till utlandet för dessa varor så småningom ökas.
För min del kan jag trots de synpunkter, som av sakkunnigas majoritet
anföits, ej vara med om att tillstyrka en återgång till ett skyddstullssysfem
för spannmålsproduktionen, icke ens i den form av glidtullar med
halvt tullskvdd, som av sakkunnigas majoritet föreslagits, bland annat
av den anledningen, att varje slag av tullsystem lägger merkostnaden
direkt på konsumtionen, d. v. s. merkostnaden uttaxeras med större
belopp på större familjer och utan hänsyn till konsumenternas ekonomiska
bärkraft.
Åven andra skäl tala mot eu anslutning till tanken på glidtullar.
Så t. ex. kan man ej komma ifrån den uppfattniugen, att de beräkningar
angående den svenska spannmålsproduktionens normalkostnader,
som ligga till grund för tullskyddet ifråga, alltid bliva — huru noga
de än uppgöras — i mer eller mindre grad färgade av producentsynpunkter,
vadan man kan antaga, att i många fall det mål, som sak
-
Tiden efter
den 1 juni
1920
60
kunnigas majoritet säger sig vilja nå, nämligen att producenterna och
konsumenterna skola vardeia bära halva bördan, ej blir en verklighet.
Jag anser mig även kunna ha anledning avstyrka de föreslagna
tullarnas införande med hänvisning till det förhållandet, att den kommitté,
som i Norge varit tillsatt för att behandla detta spörsmål, med
stor majoritet (7 mot 2) avstyrkt tillgripandet av tullsystem och hänvisat
till andra utvägar för lösande av denna fråga (statsmonopol och
spannmålsreserv), varvid bl. a. den motiveringen anförts, att den övervägande
meningen inom folkflertalet är mot tullarna — ett påpekande,
som nog även torde gälla för vårt land.
Jag har inom sakkunniga framhållit, att det åtminstone ej tinnes
anledning att redan nu föreslå och besluta rörande de statsåtgärder, som
skola vidtagas i detta avseende de närmaste åren efter den 1 juni 1920,
alldenstund man nu har mycket svårt att bedöma, huru förhållandena
komma att under nämnda år utveckla sig på detta område. Åtminstone
ha de upplysningar, som inom sakkunniga lämnats angående minskad
konkurrenskraft på spannmålsproduktionens område från Rysslands och
Tysklands sida m. m. icke övertygat mig om att anledning finnes att
nu binda sig för det tullskydd, som här ifrågasatts och som kan vara
mycket betänkligt med hänsyn till, att hela tullfrågan nu ligger under
utredning. Spannmålsproducenternas krav på att redan nu få vissa
skyddsåtgärder för sin näring garanterade, kan dock mötas med det
motpåstående!, att staten under kristiden bundit sig för mycket långt
gående åtgärder till fördel för dem och att staten alltjämt giver spannmålsproduktionen
understöd i form av minimipris ända till den 1 juni
1920. Man torde ock kunna säga, att dessa producenter, till viss del
åtminstone, gå in i den nedgångsperiod — som möjligen kan inträffa
och som val då torde gå ut över alla samhällskategorier — med en viss
ekonomisk behållning åstadkommen under kristiden. Jag vidhåller alltså
den uppfattningen, att något beslut i denna fråga ej nu bör fattas och
att sakkunnigemajoritetens förslag om åstadkommande av s. k. glidtullar ej
bör bifallas.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Öl
Bilaga A.
Skrivelse från föreningen Sveriges spannmålsintressenter.
Förslag till avveckling av spannmålsregleringen.
Importen av brödsäd och mjöl.
1) Importen av brödsäd och mjöl lämnas fri, men kontrolleras av staten på så
sätt, att firma, som önskar importera brödsäd eller mjöl, skall förelägga köpevillkoren
för ett statens organ, förslagsvis benämnt regleringskontoret, som efter granskning av
inköpspris och övriga villkor äger meddela tillstånd till importens verkställande.
2) I samband med importmedgivandet skall Regleringskontoret fastställa det pris,
till vilket varan skall till förbrukning inom landet överlämnas. Detta pris bör fastställas
med hänsyn till den importerade varans kvalitet i förhållande till den inhemska,
och så att tillbörlig förmalnings- och handelsvinst å den inhemska varan kan erhållas.
3) Skillnaden mellan importpriset och det av Regleringskontoret fastställda försäljningspriset
skall av importören inlevereras till regleringskontoret i enlighet med de
närmare bestämmelser, som komma att fastställas.
4) Den vinst, som staten får, genom det i mom. 3 föreslagna förfarandet, bör
användas på följande sätt:
a. Regleringskontorets administrationskostnader täckas.
b. Lämpligt belopp reserveras för reglering av de förluster å inneliggande lager,
som kunna uppstå vid konsumtionsårets slut, därigenom att all prisreglering kan komma
att upphöra i och med ingången av nytt konsumtionsår.
c. Återstående vinst användes till att förbilliga mjöl- och brödpriserna för de
mindre inkomsttagarna under konsumtionsåret.
Handeln med inhemsk brödsäd.
1) Upphandling av brödsäd inom landet och distribution till kvarnarna överlåtes
till spannmålshandlarekåren mot en viss bestämd handelsavans utöver det stadgade
minim ipriset.
2) Lämpligt torde vara, att regleringskontoret, sedan uppgifter om skördens
ungefärliga beskaffenhet hunnit inhämtas, fastställer viss norm för kvalitetsbedömningen
av den inhemska brödsäden, så att intet missförstånd behöver uppstå vid fastställande
av vad, som avses med uttrycket i förordningen »marknads gill vara».
3) Regleringskontoret bör fastställa vissa leveransterminer för brödsäden till
förekommande av, dels onödiga ränteförluster, dels den med lagring av för stora kvanti
•
teter förbundna risken, samt så att tillförseln av brödsäd må komma att motsvara kvarnarnas
förbrukning.
62
Handeln med mjöl.
All handel med mjöl inom landet lämnas fri.
Handeln med fader säd.
All handel med annan spannmål än vete och råg lämnas fri.
Handeln genom mäklare.
Vid affärer i utländsk eller inhemsk spannmål och mjöl, som avslutas genom
mäklare, äger köparen att utöver det fastställda priset betala 1/i proc. courtage å
försäljningssumman.
Stockholm den 19 mars 1919.
Föreningen Sveriges spannmålsintressenter.
Ombudsmannaexpeditionen
Gr. Holmstedt.
Motivering1.
Importen av brödsäd och mjöl.
1) Regleringskontorets verksamhet avser att reglera kvantiteten av den vara,
som importeras, i förhållande till tillgången å inhemsk brödsäd, varvid nödig hänsyn
bör tagas till att de medelstora och mindre kvarnarna få sitt behov av utländsk spannmål
fyllt genom egna importorgan. Genom att lämna öppet för vem som hälst att
importera, visserligen under statens kontroll, beredes importörerna möjlighet att återknyta
förbindelserna med tidigare leverantörer och därigenom bereda väg för den fria
handeln.
2) Då kvalitén på den utländska spannmålen och mjölet i regel är den svenska
varan överlägsen, är det nödvändigt att å den importerade sättes så högt pris, att förbrukningen
av den inhemska icke äventyras utan endast prisregleras.
4) b. För köpmän och kvarnar är det nödvändigt, att vid konsumtionsårets
slut ev. inneliggande lager av spannmål och mjöl prisreglei-as av staten, för den händelse
att till ett kommande konsumtionsår minimiprisen slopas eller nedsättas, eller
andra bestämmelser framkomma, som borttaga de garantier, på vilka köpmän och kvarnar
grundat sina inköp. Om köpmän och kvarnar icke hava möjlighet att undvika
ovanberörda förlust, föreligger den risken, att tillgången på mjöl under konsumtionsårets
senare del äventyras.
c. Då det för större inkomsttagare ej spelar någon roll att betala det högre
mjölpriset, synes det rättvist, att den vinst, som erhålles å den importerade varan .
efter avdrag av i mom. a och b anförda utgifter, helt tillfaller de lägre inkomsttagarna.
63
Handeln med inhemsk brödsäd.
1) Spannmålshandlarnas funktion, som mellanhand mellan producenter och kvarnar,
torde vara tillräckligt motiverad såväl av förhållandena före kriget som genom det
arbete, de utfört såsom uppköpskommissionärer under kristiden. För kvarnarna torde
det även vara fördelaktigt att erhålla de jämnare och bättre kvalitéer, som spannmålshandlarna
leverera, framför den ofta mindre torra och mindre välrensade vara, som
framkommer direkt från lantbrukaren.
3) Om inga bestämda leveransterminer fastställas, måste man räkna med att
lantbrukarna forcera leveransen av brödsäd redan i början av säsongen, varigenom störa
olägenheter komma att uppstå.
Handeln med mjöl.
Såframt importprisen å utländsk brödsäd och mjöl regleras av staten med hänsyn
till förmalnings- och försäljningskostnader å inhemskt mjöl bör handeln med mjöl
inom landet kunna lämnas fri.
Handeln med fodersåd.
Enär minimipris för kommande konsumtionsår endast åro fastställda för vete och
råg, bör handeln med all annan spannmål kunna lämnas fri.
Handeln genom mäklare.
Då spannmålsmäklarna under de senaste krigsåren varit fullständigt avstängda
från varje möjlighet till arbete inom denna bransch, torde det icke vara mer än rättvist,
att tillfälle nu beredes dem att återupptaga sin verksamhet.
Stockholm den 19 mars 1919.
Föreningen Sveriges spannmålsintressenter.
Ombudsmannaexpeditionen
G. Holmstedt.
64
Bilaga B.
Skrivelse från kvarnföreningen.
Till Herr Statsrådet och Chefen för Kungl. Jordbruksdepartementet.
I samband med att Herr Statsrådet begärt Kungl. Maj:ts bemyndigande att tillkalla
sakkunniga för att skyndsamt verkställa utredning och avgiva förslag angående
bl. a. avveckling av den statliga spannmålsregleringen och därmed sammanhängande förhållanden,
har herr statsrådet i yttrande till statsrådsprotokollet framhållit, hurusom
denna fråga vore särskilt svårlöst med hänsyn till de minimipriser, som staten garanterat
för inhemsk spannmål intill den 1 juli 1920, i det att ett omedelbart frigivande av
spannmålshandeln och importen av utländsk spannmål, som förväntas kunna inom en nära
framtid verkställas till betydligt lägre priser än de sagda minimipriserna, med stor
sannolikhet skulle åsamka staten mycket avsevärda förluster. Kvarnföreningen, som å
ena sidan till fullo inser den obestridliga svårighet, som föreligger i berörda avseende,
men å andra sidan är livligt övertygad om önskvärdheten av att regleringens avveckling
snarast genomföres och att allt tvång inom branschen upphäves, har härav föranletts att
taga under övervägande, huruvida icke omhandlade avveckling till äventyrs skulle kunna
från kvarnindustriens sida underlättas. Kesultatet av detta övervägande har blivit, att
det ansetts möjligt, att kvarnindustrien skulle vara i stånd att medverka till avvecklingen
i den ordning och under de förutsättningar, som nedan angivas, nämligen:
l:o) De till kvarnföreningen anslutna kvarnarna bilda eu särskild sammanslutning
under form av konsortium eller aktiebolag, som dels den 1 augusti 1919 till
statens självkostnadspris för respektive inköp övertager i statens ägo befintliga lager avvete
och råg, med undantag av så stor kvantitet, som staten anser bör utgöra ett städse
förefintligt reservlager, dels ock åtager sig att från och med nämnda dag till gällande
minipriser uppköpa och emottaga all torr och välbärgad vete och råg, som erbjudes
sammanslutningen å vissa bestämda platser inom varje län, med rätt för sammanslutningen
att i vanlig ordning bestämma leveranstiderna.
Staten bestämmer själv till olika tider det omtalade reservlagrets storlek samt
finansierar och lagrar detsamma, men med skyldighet för sammanslutningen att bekosta
lagrets vård och ombesörja lämplig cirkulation av detsamma.
2:o) Sammanslutningen erhåller ensamrätt att importera vete och råg samt mjöl
därav, staten dock obetaget att, medan ännu på grund av överenskommelse med andra
stater fri och obegränsad import av vete och råg icke kan äga rum, själv ombesörja
import därav och försälja spannmålen till sammanslutningen i den ordning, som tilllämpats
gent emot kvarnföreningen under åren 1915 och 1916.
3:o) Sammanslutningen erhåller ensam rätt att försälja vetemjöl, direkt till förbrukare
eller genom mellanhänder, dock med den inskränkning, att varje utom sammanslutningen
stående kvarn, som bevisligen varit handelskvarn i vetemjöl före den 1 januari
1915, skall av sammanslutningen medgivas rätt att försälja så stor kvantitet vetemjöl,
som motsvarar medeltalet av dess leveranser av egen förmalning under respektive tids
-
65
period åren 1912, 1913 och 1914. Eventuell tvist i detta avseende mellan sammanslutningen
och den utomst&eende kvarnen skall avgöras genom skiljedom enligt
gällande lag.
Så länge ransonering av mjöl och bröd äger rum, skall sammanslutningen vara
skyldig försälja allt sitt mjöl, av såväl vete som råg, till den myndighet, som handhar
ransoneringen, till tid efter annan överenskomna priser, som inrymma skälig ersättning
åt sammanslutningen. Enahanda skyldighet skall från statens sida åläggas jämväl alla
utomstående kvarnar.
4ro) I moment 2 och 3 omtalade ensamrätt för sammanslutningen till import av
vete, råg och mjöl därav samt till försäljning av vetemjöl gäller, så länge statens minimiprisgaranti
kvarstår och under så lång tid därefter, som skäligen kan erfordras för
avveckling av till sammanslutningen hörande kvarnars lager.
5:o) Med de undantag, som må kunna göras i överensstämmelse med innehållet
i andra stycket av mom. 3 här ovan, skall staten icke åsätta mjöl eller bröd maximipris,
men skall staten äga genom särskild representant kontrollera sammanslutningens
prissättningar.
6:o) Så länge ransonering av mjöl och bröd äger rum, skola till sammanslutningen
hörande kvarnar förmala allenast de kvaliteter, som från statens sida föreskrivas;
och skola kvarnarna avlämna rapporter om inköp och förmalning till ransoneringsmyndigheten.
Sedan ransoneringen upphört, skola kvarnarna äga anordna förmalningen efter
gottfinnande.
Genom förverkligandet av här ovan skisserade plan skulle staten till fullo säkerställas
gent emot alla förluster på grund av de garanterade minimipriserna, och den
statliga spannmålsregleringens avveckling skulle utan uppskov kunna taga sin början.
Under förutsättning av tillräcklig tillgång i marknaden skulle handeln med all foderspannmål
och produkter därav samt med rågmjöl och svensk råg omedelbart kunna helt
och hållet frigivas, och endast i avseende å importen av vete och råg samt handeln
med vetemjöl skulle någon inskränkning i den allmänna affärsfriheten, pa sätt ovan
angivits, behöva uppprätthållas, intill en kortare tid efter det statens minimiprisgaranti
upphört, då även denna inskränkning skulle bortfalla och full frihet återvinnas. Men
staten skulle, så snart tillräcklig tillgång i marknaden förelåge, bliva fullständigt fritagen
från all sin reglerande verksamhet på området utom i sa måtto, att staten ägde
genom en sin representant kontrollera sammanslutningens prissättningar, sa länge sammanslutningens
undantagsställning såsom ensam importör av vete, råg och mjöl därav
samt ensam försäljare av vetemjöl kvarstode.
Det har synts kvarnföreningen, som om dessa förhållanden skulle för statens vidkommande
innebära sådana fördelar, utan några motsvarande olägenheter, att den
ifrågavarande planen skulle kunna av staten befinnas antaglig såsom grund för en överenskommelse
med de till föreningen anslutna kvarnarna. Om detta är riktigt, äro sagda
kvarnar för sin del beredda att träda i förhandling med staten om de närmare detaljerna
i en dylik överenskommelse.
Stockholm den 25 februari 1919.
För Kvarnföreningen
E. Wehtje.
Den statliga spanntnålsregl■ avveckling
9
66
Bilaga C.
Produktionskostnadsformler för vete och råg.
Den föreliggande uppgiften är att söka fastställa det inflytande, som förskjutningar
i prisläget å de viktigaste produktionsfaktorerna vid brödsädsodling kunna antagas utöva
på de genomsnittliga produktionskostnaderna per dt. vete och råg under de närmaste
produktionsåren, samt att i en produktionskostnadsformel ge ett så enkelt uttryck
som möjligt för dylika prisförskjutningars inverkan på dessa produktionskostnader.
Med varje förändring av enhetspriset å de olika produktionsfaktorer, som erfordras
för frambringandet av 1 dt. spannmål, förändras ock produktionskostnadssumman
för denna spannmålskvantitet. Produktionsfaktorernas stora antal och möjligheten att
inom rätt vida gränser utbyta den ena mot den andra medför emellertid, att ett exakt
fastställande av produktionskostnaderna för spannmål såväl som andra jordbruksprodukter
erbjuder synnerligen stora vanskligheter och förutsätter som underlag en mycket noggrann
och detaljerad driftsbokföring. Gäller det återigen att mera approximativt uppskatta
i vad mån produktionskostnaderna för spannmål förskjutas genom förändringar i
prisläget å de erforderliga produktionsfaktorerna, kan man utan att göra sig skyldig
till större felslut bortse från mindre viktiga produktionsfaktorer och härigenom förenkla
problemet. Sålunda torde man kunna få ett praktiskt taget fullt tillfredsställande uttryck
för produktionskostnadernas förskjutning genom att fastställa prislägets inflytande
på följande 4 produktionsfaktorer:
1) mänsklig arbetskraft,
2) dragarearbete,
3) gödsling,
4) ränta å jordvärde och driftkapital.
Ovannämnda fyra faktorer representera nämligen tillsammans omkring 80 proc.
av den totala produktionskostnaden vid brödsädesodling. Även om prisutvecklingen
beträffande en eller flera av de återstående faktorerna ganska avsevärt avviker från
medeltalet för ovannämnda fyra, kommer därför en dylik avvikelse att utöva ett ganska
ringa inflytancle på den totala produktionskostnadens höjd. Genom att utgå från variationerna
i prisläget å anförda fyra faktorer samt införa dessa i en väl avvägd produktionsformel
bör man därför kunna få ett ganska gott uttryck för konjunkturförändringarnas
inflytande på brödsädens produktionskostnad.
I nedanstående försök att forma en dylik produktionskostnadsformel har som utgångspunkt
valts det genomsnittliga marknadsläget under 1 O-årsperioden 1904—1913.
Såsom av bilaga I närmare framgår utgjorde marknadspriset för vete och råg under
denna 10-årsperiod i medeltal resp. 16-50 och 13-80 per dt. enligt Stockholms handelskammares
börsnotering. Föreliggande prissammanställningar från Malmö (jämför appendix
I) ge i det närmaste samma medelsiffror.
67
Ifrågavarande medelpris avse närmast priset vid avsättningsorten och innesluta
sålunda även fraktkostnader och väl även i regel någon mellanhandsprovision.
Inför frågan, huruvida det under 1 O-årsperioden uppnådda brödsädspriset täckte
jordbrukets genomsnittliga pi-oduktionskostnader vid brödsädsodling under samma period,
bör det observeras, att brödsädsodlingen under 1 O-årsperioden något avtog i omfattning.
Totalarealen av brödsäd minskades sålunda från 478 079 har år 1905 till 470 7 71
har år 1918, under det att hela åkerarealen under samma tid ökades med omkring
91 000 har. Brödsädsodlingen (särskilt rågodlingen) torde därför vid ovan anförda
priser knappast ha varit fullt så lönande som med denna odling konkurrerande produktionsgrenar,
varför de under perioden uppnådda priserna å brödsäd ej heller torde mer
än nätt och jämnt täckt jordbrukets genomsnittliga produktionskostnader vid brödsädsodlingen.
Taga vi sålunda medelpriset å spannmål under 1 O-årsperioden före kriget som
utgångspunkt, blir vår närmaste uppgift att undersöka, vilket pris å brödsäden, som med
nu rådande prisläge å mänsklig arbetskraft, dragarearbete, konstgödsel, jord- och driftkapital
motsvarar dessa utgångspriser.
För detta ändamål utgå vi från följande förhållanden såsom konstanta.
Per hektar erfordras vid veteodling i medeltal 31 mansdagsverken och 24 hästdagsverken,
vid rågodling 30 mansdagsverken och 21 hästdagsverken. Dessa siffror
äro hämtade från för 1918 års produktionskommitté utförda undersökningar över arbetsbehovet
för olika grödor,1 varvid hela behovet av mänsklig arbetskraft omräknats i
mansdagsverken.
Av konstgödsel beräknas såsom normal giva per har: 100 kg. chilesalpeter, 200
kg. 20 proc. superfosfat och 100 kg. 37 proc. kali, varvid dock antages att endast
V3 av hela brödsädsarealen erhåller denna gödsling. På många egendomar gives visserligen
ingen konstgödsel alls till brödsäden, men måste då så mycket mera kreatursgödsel
tagas i anspråk för brödsädsodlingen, om jordens bördighet skall kunna upprätthållas,
varför man icke torde kunna räkna med mindre konstgödselkvantitet i medeltal
än den anförda.
De variabla faktorerna återigen äro priserna å dessa produktionsmedel. Härvid
använda vi såsom mått på kostnaden för mänsklig arbetskraft priset på ett mansdagsverke
i egen kost enligt socialstyrelsens arbetskostnadsstatistik. Enligt den utförligt
motiverade utredning angående arbetskostnadernas beräkning, som föreligger i bifogade
appendixII, uppgick sommardagsverkspriset i egen kost 1904—1913 till 2-60 kr. Om,
såsom i ovannämnda utredning närmare utvecklats, det nuvarande medelpriset beräknas
genom att taga medeltalet av den procentiska ökningen av priset å dagsverken dels i
egen dels i arbetsgivarens kost, erhålla vi för 1918 ett motsvarande dagsverkspris av
5*90 kr.
Såsom mått på kostnaden för ett hästdagsverke använda vi priset på foderhavre
enligt markegångstaxan. Med ett beräknat foderbehov av 3 000 fe per häst och
år samt 180 arbetsdagar per år blir foderbehovet per arbetsdag uttryckt i havre
— 3 000 * 1 ? __ , ]lavre_ Foderkostnaden för ett hästdagsverke blir alltså =
180
värdet av 0*2 dt. havre. Enligt appendix II utgjorde medelpriset per 100 kg. havre enligt
markegångstaxan 1904—1913 10*55 kr., år 1918—1919 28*7 5 kr. Dessa rnarke
-
Beräkningar över de antagliga produktionskostnaderna & spannmål och potatis år 1918 sid. 6.
68
gångspris ligga visserligen något under marknadspriset, men då endast relationen emellan
priset under de olika perioderna är av betydelse för produktionskostnadskalkylen, torde
de vara fullt användbara.
Vid beräkningen av såväl priset å dagsverke som havrepriset ha endast uppgifter
från länen söder om Dalarne lagts till grund.
Konstgödselpriserna uppgingo enligt föreliggande noteringar till följande belopp.''
Enligt dessa priser och med ovan angivna gödselmängd per har blir konstgödselkostnaden
år 1904 — 1913 == 15-20 kr. och år 1919 = 59-33 kr.
Med stöd av dels räkenskapsresultat från 259 egendomar1 2 dels en av lantbruksakademien
företagen undersökning över saluvärdet av svensk åkerjord i olika delar
av landet före kriget kan kostnaden för normal förräntning — 5 proc. å jordvärde och
driftskapital — approximativt uppskattas till 4 kr. per dt vete och 2-"o kr. per dt
råg. Utgår man från medelskörd — 19 dt vete och 17 dt råg per har3 — motsvarar
denna räntekostnad ett fastighetskapital av 1 270 kr. per har vetejord och 700 kr. per
har rågjord, om driftskapitalets storlek samtidigt med stöd av ovannämnda bokföringsresultat
uppskattas till resp. 250 och 220 kr. per har. Skillnaden i jordvärde vid vete
och rågodling kan synas hög, men det bör härvid observeras, dels att vetet kräver betydligt
bättre jord än rågen, dels att omkring hälften av landets veteskörd produceras
å den skanska slättbygden med dess jämfört med Mellan-Sverige ofantligt högre jordpris.
På grundval av ovan nämnda förutsättningar uppställa vi nu följande produktionskostnadsformler
för vete och råg:
För vete.
p = k (31 a 4- 24 b 4- c) + r.
För råg.
p = k (30 a + 21 b + c) fr.
I dessa formler äro
p = produktionspriset per dt spannmål.
k = en konstant faktor, som reducerar de inom parentesen upptagna produktionskostnaderna
per har jämte övriga i kalkylen ej medtagna kostnader till kostnad per dt.
a = medelpriset per mansdagsverke.
b = » » hästdagsverke = medelpriset per 0.2 dt havre.
c = konstgödselkostnaden per har.
r = räntekostnaden per dt spannmål.
Pör att finna värdet av k införa vi de kända faktorerna i produktionskostnadsformeln
för 10-årsperioden före kriget och erhålla då följande resultat:
1904-1913
1919
65- — kr.
100 kg. chile ........................
100 „ 20 proc. superfosfat
100 „ 37 proc. kalisalt ....
20-30 kr. 65- -
6-85 „ 43--
11-40 „ 27:-
1 Räntabilitetsresultat från Svenska jordbruk I sid. 10.
2 Anförda arbete sid. 17 ff.
3 Årsväxten 1917 sid. 11.
69
Vid veteodling:
p —r
k =
1 6-50 — 4''00
31 a + 24 b + c 31 • 2-60 + 24 • 2n + 15-20
= 0-085.
13-80 — 2-70
Vid rågodling:
]. = _P r___= ----- "v — ” —----- = 0-081
30 a + 21 b + c 30 • 2-60 + 21 ‘ 2-n + 15-20
Införa vi erhållna värdena å k samt nu gällande priser å a, b och c i produktionskostnadsformeln
erhålla vi följande beräknade produktionskostnader för 1919.
per dt vete:
0-085 (31 • 5-00 + 24 '' 5-75 + 59‘33) + 4-00 = 36 32
pr åt råg:
0-081 (30 -.5-90 + 21 • 5-75 + 59-33) + 2’70 = 31''61.
Under den förutsättningen, att prisstegringen å övriga produktionsfaktorer ej avsevärt
avviker från medeltalet av prisstegringen å de i formeln upptagna (med undantag
av räntan) samt under förutsättning av medelskörd, skulle alltså ett pris av omkring
36 kr pr dt vete och 32 kr. pr dt råg stå i samma förhållande till de nuvarande produktionskostnaderna
vid brödsädsodling, som priserna 16-50 resp. 13-80 intogo till produktionskostnaderna
före kriget.
Det bör anmärkas, att de beräknade priserna i likhet med vad förut anförts om
grundpriserna avse grosshandelspris och alltså innesluta utom de direkta pioduktionskostnaderna
även fraktkostnad till avsättningsort och normal försäljningsprov ision.
Såsom av de anförda beräkningarna närmare framgår, hava ovanstående produktionskostnadspriser,
36-32 för vete och 31 • 61 för råg, erhållits under antagande ai
samma räntekostnad per dt spannmål vid nuvarande tidpunkt som före kriget. Det
torde emellertid kunna ifrågasättas, huruvida det är riktigt att räkna med konstant
räntekostnad. ...
Egendomsvärdet och icke minst värdet av det för jordbruksdriften nödiga driltskapitalet
har under krigsåren stegrats ofantligt, vilka stegringar liksom varuprisstegringen
överhuvudtaget i avsevärd grad sammanhänga med ett försämrat penningvärde.
Då nu sannolikhet väl knappast föreligger för ett återställande av penningvärdet inom
rimlig tid till dess höjd före kriget, skulle införandet av oförändrad räntekostnad i
produktionskostnadsformeln i verkligheten betyda en nedskrivning av realräntan på
fastigheten och driftskapitalet med kanske 50 proc.
En höjning av räntekostnaden per dt med exempelvis 25 proc. utöver den för
tiden före världskriget beräknade skulle emellertid stegra produktionskostnaderna från
de förut beräknade till 37-3 2 per dt vete och 32-2 9 per dt råg.
Genom att i de anförda produktionskostnadsformlerna införa de för året ifråga
gällande priserna, å mansdagsverken enligt socialstyrelsens arbetsstatistik, å havre enligt
markegångstaxan och å konstgödselämnen enligt marknadsnoteringarna för dessa samt
ett konstant värde å räntekostnaderna per dt, torde man sålunda kunna få ett approximativt
uttryck för årets produktionskostnader, fullt användbart såsom underlag för
statens prispolitik.
70
För att belysa huru en eventuell nedgång i priset å de i formeln intagna produktionsfaktorerna
skulle inverka på de beräknade produktionskostnaderna skola vi till
slut göra ett par beräkningar. Antaga vi t. ex., att vid prissättningen av 1920 års
brödsädesskörd arbetskostnaderna stå på samma höjd som 1918, men att havrepriset
sjunkit till 24 kr. per dt och konstgödselpriserna minskats med 33 proc., bli de beräknade
produktionskostnaderna enligt formeln:
per dt vete: 0-085 (31 • 5-90 + 24 ■ 4 80 + 39-64) + 4-00 = 32-70 kr.
» » råg: 0-081 (30 • 5-90 + 21 ; 4-80 + 39-64) + 2-70 = 28-42 »
Skulle samtidigt dagsverkspriset sjunka 10 proc. under det för år 1918 beräknade,
sänkes härigenom priset ytterligare eller till 31-16 för vete och 26''98 för råg.
Stockholm den 10 april 1919.
Ludvig Nanneson.
Appendix I.
Marknadspriserna å'' vete och råg 1904-1913. Kronor pr 100 kg.
Stockholm
Vete
Eåg
Malmö
Vete
1904 ............
....................... 14-44
12-17
15-4 7
1905 ............
....................... 15-03
13-37
15-83
1900 ............
....................... 15-68
13-69
15-22
1907 ............
....................... 16-77
14-53
16''35
1908 ............
....................... 16-95
14-42
17-26
1909 ............
....................... 19-5 8
15-06
18-18
1910 ............
....................... 16-99
12-45
16-90
1911 ............
....................... 16-58
13-75
16-48
1912 ............
....................... 17-56
15-67
17-89
1913 ............
....................... 15.42
12-84
15-75
Medeltal 16m50
13-80
16-53.
Amu. Priserna för 1904—1912 äro hämtade ur: Nils Wohlin, Det svenska
jordbrukets avsättningsförhållanden, sid. 145, 149; priserna för 1913 äro beräknade ur
de i Tidskrift för Dantmän offentliggjorda noteringarna,
Appendix II.
P. M. angående beräkning av jordbrukets arbetskostnader.
Vad priset på produktionsfaktorn arbete beträffar, torde detta med största möjliga
tillförlitlighet kunna beräknas på grundval av de av socialstyrelsen sedan 1911
årligen publicerade, på uppgifter från landskommunernas kommunalstämmoordförande
71
grundade uppgifterna rörande gällande arbetslöner inom jordbruket. Dessa avse avlöningarna
såväl i kontant som i naturaförmåner för samtliga viktigare lantarbetarkategorier,
nämligen årslöner för manliga och kvinnliga tjänare och statare (körkarlar och kreatursskötare)
samt sommar- och vinterdaglöner för manliga och kvinnliga fasta och tillfälliga
daglönare i egen och i arbetsgivarens kost. Det trognaste uttrycket för den ett visst
år rådande genomsnittliga arbetskostnaden torde erhållas genom ett efter resp. arbetarkategoriers
(f. n. visserligen blott approximativt beräkningsbara) numeriska antal “vägt“
medeltal (per dag) av samtliga ifrågavarande avlöningar.
Ett dylikt tillvägagångssätt synes dock för här ifrågavarande ändamål knappast
vara möjligt att tillämpa, bl. a. av det skäl, att den definitiva bearbetningen av ifrågavarande,
strax efter tjänsteflyttningen i november månad varje år insamlade uppgifter
icke plägar föreligga förrän cirka ett år senare, vilken väntetid — på grund av det
tidsödande arbetet med införskaffande av uppgifter från om möjligt samtliga socknar samt
med löneuppgifternas kontrollering och naturaförmånernas värdering — blott med stora
svårigheter torde kunna nedbringas. Då emellertid, särskilt under rådande kristid, ett
starkt behov gjort sig gällande att snarast möjligt hava tillgång till åtminstone de viktigaste
resultaten av ifrågavarande lönestatistik, har socialstyrelsen från och med 1917 gått
i författning om att i december månad varje år verkställa en preliminär sammanräkning
av då inkomna uppgifter rörande de kontanta lönerna för vissa viktigare lantarbetarkategorier.
Ifrågavarande preliminära statistik — vars resultat emellertid, såsom grundade
på bearbetning av cirka två tredjedelar (1918 1681 sockenuppgifter) av totalmaterialet,
endast föga plägar avvika från de definitiva siffrorna — brukar föreligga
omkring årsskiftet och offentliggöras i första häftet av “Sociala Meddelanden" för varje
år. Den avser manliga och kvinnliga tjänare, statare samt tillfälliga manliga och kvinnliga
daglönare i. egen och arbetsgivarens kost, men återger, som nämnt, för tjänare,
statare och daglönare “i maten" blott den kontanta genomsnittslönen, icke, såsom den
definitiva statistiken, jämväl total avlöningen i kontant och in natura.
Med hänsyn till att, särskilt under nu rådande livsmedelsförhållanden, kontantlönen
för sistnämnda tre arbetarkategorier knappast torde giva uttryck för deras faktiska
totalavlöning, synes, därest ifrågavarande preliminära statistik skall läggas till
grund för bestämmande av arbetspriset vid produktionskostnadsberäkningen, huvudvikten
böra läggas på betalningen till den helt kontantavlönade kategorien, daglönare i egen kost.
Härvid måste emellertid vissa korrektiv sökas, särskilt med hänsyn till, att man då
uteslutande tager hänsyn till jordbrukets väl merendels dyraste arbetskraft. Den daglön,
som bör användas, är givetvis sommardaglönen, då vinterdaglönen endast föga torde
tillämpas vid den egentliga spannmålsproduktionen. Vidare synes man icke böra taga
hänsyn till genomsnittslönen för hela landet, utan blott för de i större utsträckning
spannmålsproducerande delarna därav, sålunda södra och mellersta Sverige men icke
Dalarna och Norrland med deras av särskilda faktorer bestämda höga arbetspris.
Sedan på detta sätt det vid produktionsberäkningen utslagsgivande arbetspriset
definierats, gäller det att bestämma dels dess storlek under normala förhållanden före
kristiden, dels dess stegring under densammas förlopp.
Såsom förut angivits, går socialstyrelsens lönestatistik icke längre tillbaka än till
1911, varför alltså blott tre årgångar av densamma falla inom den “normala" perioden
före kriget. En sammanställning av ifrågavarande uppgifter (varvid för jämförelsens
skull även daglöner i arbetsgivarens kost medtagits) för södra och mellersta Sverige
meddelas i följande tabell:
72
Sommardaglön (i kr.) för tillfällig manlig daglönare.
Län
.
egen kost
1
I arbetsgivarens kost
1911
1912
1913
1911
1912
1913
Stockholms..........................................
2*87
2''90
2-98
1*99
1*98
2*05
Uppsala ..........................................
2'' 7 2
2-74
2*85
1*97
1*94
1*99
Södermanlands ....................................
2-S8
2-90
2*99
2*oo
2*08
2*07
Östergötlands......................................
2* 71»
2-84
2*90
1*97
1*96
2*oo ''
Jönköpings..........................................
2-71
2*7 7
2*84
1*84
1*90
1*98
Kronobergs .......................................
2*66
2*77
2*8 «
1*80
1*87
1*93
Kalmar ............................................
2*50
2*5 7
2*63
1*72
1*73
1*78
Gottlands ..........................................
2-6 2
2*72
2*78
1*63
1*67
1*68
Blekinge..........................................
2''4 5
2*50
2*64
1*08
1*66
1*72 j
Kristianstads.......................................
2''73
2*78
2*84
1*98
2*oi
2*04
Malmöhus .........................................
2-64
2*68
2*73
1*89
1*88
1*96 1
Hallands............................................
2*63
2*6 7
2*78
1*70
1*78
1*76 |
Göteborgs och Bohus...........................
2-4 4
2*56
2*75
1*54
1*90
1*78
Alvsborgs ..........................................
2*55
2*02
2*7 4
1*68
1*75
1*84
Skaraborgs..........................................
2*62
2*70
2*78
1*81
1*83
1*88 |
Värmlands ..........................................
2-69
2*73
2*83
1*84
1*81
1*90 i
Örebro................................................
2*69
2*71
2*80
1*98
2*oi
2*02 j
Västmanlands ....................................
2-83
2*9 4
3*10
1*94
2*05
2*14 !
Uträknas på grundval härav, såsom vid den förenämnda preliminära statistiken
sker, ett efter antalet socknar i resp. län vägt medeltal för hela området, blir detta
2 73 kr. för arbetare i egen kost och 1-8 7 kr. för sådan i arbetsgivarens kost.
Enär emellertid vid övriga led i produktionskostnadsberäkningen grundtalen hänförts
till tioårsperioden 1904—13, synes det vara lämpligt att söka reducera även
arbetspriset med hänsyn härtill. För tiden före 1911 har man emellertid i huvudsak
inga andra uppgifter att tillgå än jordbruksstatistikens, på meddelanden från hushållningssällskapens
sekreterare baserade sommardagsverkspris för samtliga arbetare. En sammanställning
av dessa för angivna tidsperiod inom länen i södra och mellersta Sverige
meddelas här nedan:
Sommardagsverkspris för män (i kr.).
Län
1904
1905
1906
1907
1908
1909
1910
1911
1912
1913
Medeltal
1904—13
Stockholms .....................
2*20
2*26*
2*50
2*7 0
2*70
2*70
2*50
2*60
2*68
2*82
2*57 !
Uppsala .........................
1*95
2*oo
2*oo
2*60
2*60
2*75
2*6 0
2*60
2*65
2*62
2*40
Södermanlands.................
2*05
2*17
2*3 5
2*41
2*55
2''4 8
2*7 9
2*78
2*67
''2*71
2*4 9 j
Östergötlands ..................
2*19
2*2 8
2*40
2*51
2*56
2*61
2*66
2*66
2*69
2*74
2*53 S
Jönköpings .....................
2*oo
2*60
2*50
2*50
3*oo
3*oo
2*50
3oo
2*66
2*83
2*64
Kronobergs .....................
2*3 5
2*58
2*71
2*65
2*68
2*58
2*68
2* 71
2*66
2*63
2*60
Kalmar ...........................
1*98
2*07
2*55
2*2 9
2*30
2*28
2*32
2*38
2*4 9
2*49
2*82 !
Gottlands .......................
2*oo
2*oo
2*28
2*46
2*65
2* 0 5
2*65
2*73
2*76
2*78
2*50
Blekinge...........................
2*oo
1*7 5
2*oo
2*20
2*2 0
2*2 0
2*20
2*35
2 86
2*41
2*17 1
Kristianstads.....................
2*45
2*25
2*63
2*69
2*71
2*72
2*73
2*7 2
2*65
2*72
2*6 2.
Malmöhus........................
2*20
2*2 8
2*45
2*58
2*6 1
2*50
2*56
2*56
2*5 9
2*67
2*51 1
Hallands .......................
2*oo
2*26
2*25
2*26
2*25
2*60
2*60
2*50
2''50
2*61
2*36
Göteborgs och Bohus.........
2*oo
2*oo
2*oo
2*50
2*50
2*50
2*50
2*50
2*56
2*54
2*36 i
Alvsborgs ........................
1*90
1*98
2*16
2*30
2*3 0
2*8 7
2*30
2*36
2*86
2*64
2*2 7
Skaraborgs........................
2*3 0
2*40
2*60
2*86
2*4 0
2*so
2*8 5
2*90
2*4 7
2*63
2* 5 7
Värmlands........................
2*50
2*öo
2*50
2*50
2 50
2*70
2*70
2*70
2*65
2 67
2*59
Örebro ..........................
2*16
2*19
2*3 7
2*54
2*5 5
2*55
2*68
2*66
2*55
2*62
2*48
Västmanlands ..................
2*06
2*0 5
2*30
2*59
2*59
2*7 0
2*64
2*72
2*64
2*78
2*51
73
Uträknas på sätt förut angivits för hela området ett vägt tioårsmed eltal, befinnes
detta utgöra 2''49 kr. Såsom en jämförelse mellan arbetsprisen för åren 1911 13 en
ligt
jordbruksstatistiken och enligt socialstatistiken utvisar, torde emellertid denna
förstnämndas uppgifter vara något för låga av den anledning, att densamma nog i vissa
fall torde redovisa fasta daglönare (vid bruksegendomar o. d.) i stället för tillfälliga,
dagsverkspris i arbetsgivarens kost i stället för i egen m. m.
Vidtages med hänsyn till nu anförda faktorer nödiga korrektioner i socialstatistikens
treårsmedeltal i syfte att erhålla sannolika medeltal för tioårsperioden 1904—13,
erhålles genomsnittspriset 2''60 kr. för arbete i egen kost och 1*80 kr. i arbetsgivarens
kost, vilka siffror alltså skulle representera de sökta grundtalen.
ArbetskostnadsstegriwgreM under åren 1914—18 erhålles genom att beräkna grundtalens
procentiska ökning i förhållande till den genom den årliga lantarbetarstatistiken
konstaterade lönenivån i södra och mellersta Sverige, såsom nedanstående tabell utvisar,
vilken för åren 1914—17 vilar på definitiva, för år 1918 på preliminära tal:
Tillfällig daglönare,
sommardaglön
1904—1913 1914
, . i kr. 2-60 2-84
i egen kost '' indextal 100 109
i arbetsgi- / kr. 1''aO 1*94
varens kost I indextal 100 108
1915
1916
1917
1918
2''95
341
4*38
6*40
113
131
168
246
2-02
2*34
3*oo
3*78
112
130
167
210
6-40 kr.
eller 146 %
mer än
den beräknade genomsnittslönen för perioden 1904 -13.
Med hänsyn till att ifrågavarande höga arbetspris knappast kan anses vara indicerande
för jordbrukets hela lönenivå och då stegringen för daglönen i arbetsgivarens
kost — vilken, såsom i viss mån eliminerande den “handels"- eller “mellanhandsvinst",
som implicite ligger i den helt kontantavlönade arbetarens lön, synes böra tillmätas
ganska stor betydelse vid lönebestämningen — varit avsevärt mindre eller 1^0 %,
torde emellertid med hänsyn härtill en viss korrektion nedåt böra göras, vilken förslagsvis
bör sättas till halva differensen mellan ifrågavarande stegringsprocenter, man
erhåller då ett dagsverkspris 1918 överstigande grundpriset med 128 % och uppgående
till 5’93 kr. Denna siffra, förslagsvis avrundad nedåt till 5 90 /»''■, synes alltså
böra användas såsom lämpligaste mått på arbetspriset vid den ifrågasatta produktionskostnadsberäkningen
för år 1919.
Stockholm den 5 april 1919.
Bertil Nvström.
Ben statliga spannmålsregl■ avveckling.
10
opaginerad Kontrollera mot PDF
Markegångspris på 1 hl. havre,
Län
1904
1905
1906
1907
1908
1909
1910
1911
Stockholms ..............
4*84
6-00
5''00
5-60
4-8 7
4''60
4''54
5*50
Uppsala...................
4''79
4*60
4-75
4''91
4-56
4-<il
4*09
4’7 1
Södermanlands............
4''8 7
4-69
4 69
4*85
4''60
4’7 7
4-50
5’50
Östergötlands ............
4''90
4''69
4*80
5''20
4*70
4''70
4*86
4*99
Jönköpings ...............
5''8 7
5''38
5*32
6*oo
5*50
5''26
5-25
5*79
Kronobergs ...............
4''60
4''UO
4'' 75
4-7 9
4 84
4''94
4*96
5*46
Kalmar ....................
4-90
4''60
4''95
5''18
4''50
4''50
4*2 0
4*8 7
Gottlands ..................
5-83
4''88
5''50
5-88
5''18
5''08
5*02
5*79
Blekinge..................
4*68
5-40
5''44
6-00
5-78
5*89
5*21
Kristianstads...............
5*60
5''60
5''50
6''00
5*50
5-oo
5*00
6*oo
Malmöhus ..................
5-50
5*60
5''37
5-95
5''42
5-00
5*21
5*80
Hallands ..................
4''93
4''9 8
5*11
5-28
5-20
5*21
5*02
fris 5
Göteborgs och Bohus...
4''96
4-71
4*85
5*18
5-25
5''88
Älvshorgs ..................
5*09
4-9 0
5''18
5-88
5-oo
4''9 9
4*87
Fr 5 8
Skaraborgs..................
4''78
4*46
4''49
4*4 9
4*48
4''86
4*41
Värmlands..................
Örebro .....................
5''4 t
5-14
5''41
5 25
5-26
5''06
4*95
5*64
4''85
4-co
4''79
5''22
4-49
4*52 1
4 61
Västmanlands ............
4''78
4*86
4*80
4''74
4 88
4*8 5
4*58
5*28
Medeltal
5''00 |
4 91 |
5''04
5''30
4''94 |
4''89 |
4*76 |
5 45
»Län
1912
1913
1914
1915
1916
1917
1918
Stockholms ...............
5*oo
4*76
7*oo
6*oo
8*io
10*12
12*60
Uppsala.....................
4*4 7
4*5 9
7*52
7.65
8*03
10*84
13-fin !
Södermanlands............
5*21
4*98
7*88
7*8 5
7*99
10*84
Östergötlands ............
5*oo
4*<> 5
7*84
7*75
7*80
9*90
Jönköpings .............
6*oo
6oo
8*46
9*26
9*oo
11*02
Kronobergs ..........
5 82
5*22
6*08
7*65
8*12
10*06
12*61
Kalmar ...............
4*90 *
4*88
7*68
7*75
8*oo
10*12
13*80 j
Gottlands ...........
5*24
4*50
8*41
8*16
8*7 2
11*21
15*26
Blekinge ...........
6*oo
5*65
8*59
9*61
8*91
11*09
15*io
Kristians’ads........
6*30
5*62
9*65
10*25
9*18
11 33
Malmöhus ...............
6*42
5*60
7*00
9*oo
9*oo
10*00
15 65
Hallands ............
5*88
5''5 4
8*76
9*60
9*17
11*25
15*24
Göteborgs och Bohus...
6*43
6*04
9*16
9*94
10*85
12*76
14*51
Alvsborgs ...........
5*61
5*86
7*80
8*7 9
10*11
11*04
15*38 j
Skaraborgs........
5*oo
4*88
7*01
8-11
8 50
10*65
Värmlands..........
5*80
5*2 0
7*98
9*07
8*88
10*85
13*58
Örebro ......
5*08
4*8 6
7*64
7*98
8*64
10*80
Västmanlands ......
4*90
4*81
7*26
8*18
8*28
10*41
12*17
Medeltal
5*47
5*17
7*87
8*55
8*71
10*74
14*08
Medeltal 1904—1913 5*09, vilket med en hl-vikt av 48*3 är = 10''55 pr dt.
» 1918 14 08, » » » » » 49''0 » = 98''75 » » .
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
3 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (3)
3 kopplingar.
- 1SärU 1919:7 (urtima riksdagen) Memorial, angående ersättning åt av utskottet vid handläggning av vissa ärenden anlitade sakkunniga. s. 1 i texten
- Rskr. 1919:2 (urtima riksdagen) Skrivelse till Konungen, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående införselmonopol å viss spannmål m. m. s. 2 i texten
- 1SärU 1919:1 (urtima riksdagen) Utlåtande, i anledning av Kungl. Maj.ts proposition angående införselmonopol å viss spannmål m. m. s. 1 i texten