Sök i Ratio Lex

Angående införselmonopol å viss spannmål m. m

1919-04-05 · 152 sidor, varav 141 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 141 av 152 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1919:1 (urtima riksdagen), Angående införselmonopol å viss spannmål m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 1.

1

Nr 1.

Kung!. Maj:ts proposition till riksdagen angående införselmonopol

å viss spannmål m. m.; given Stockholms slott den 2

augusti 1919.

Under åberopande av bilagda statsrådsprotokoll over jordbruksärenden

för denna dag vill Ktmgl. Magt härmed föreslå riksdagen åt

dels besluta, att för tiden till och med den 31 augusti 1920 ra

att till riket införa vete och råg samt mjöl och gryn därav icke skall

tillkomma annan än staten eller den eller dem, åt vilken eller vilka

staten överlåter sådan rätt, med undantag dock for sådan införsel, som

är att hänföra till gränstrafik;

dels besluta, att för tiden till och med den 31 augusti 1920 ratt

att inom riket till förbrukare direkt eller genom återförsäljare försälja

vetemjöl icke skall tillkomma annan än staten eller den eller dem, åt

vilken eller vilka staten överlåter sådan rätt;

dels bemyndiga Kung! Maj:t att utfärda de närmare föreskrifter,

som må erfordras för upprätthållandet av nu angivna ensamratt till viss

införsel och försäljning;

Bihang till urtima riksdagens protokoll 1919. 1 sand. 1 haft. (Nr 1.)

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj ds proposition Nr 1.

dels och godkänna det vid statsrådsprotokollet såsom bilaga nr 1

fogade kontrakt mellan svenska staten och Sveriges kvarnintressenter,

förening u. p. a.

De till ärendet hörande handlingar skola tillhandahållas riksdagens

vederbörande utskott.

GUSTAF.

Alfred Petersson.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 1.

3

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans

Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 2

augusti 1919.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern EdÉN,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Hellner,

Statsråden: Petersson,

Nilson,

Löfgren,

friherre PALMSTIERNA,

Kydén,

Undén,

Thorsson.

Departementschefen, statsrådet Petersson anförde:

I den mån krigstillståndet i världen upphör och därmed den direkta

anledningen till de av statsmakterna under senare år vidtagna kristidsåtgärder

av skilda slag försvinner, framträder frågan om dessa åtgärders

avveckling. De flesta av nämnda åtgärder äro av det slag, att ett uteblivet

förnyande eller ett enkelt upphävande vid lämplig tidpunkt av de

därom meddelade bestämmelserna torde vara tillräckligt. På sådant sätt

hava också under senare tid ett stort antal av omförmälda bestämmelser

blivit satta ur kraft. Emellertid synes i vissa fall ett sådant summariskt

förfarande icke vara tillräckligt utan särskilda anstalter påkallas,

för att icke i åtskilliga hänseenden ofördelaktiga konsekvenser skola inträda.

Ett område, där ett sådant förhållande framför allt gör sig gällande, är

den statliga spannmålsregleringen.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl■ Maj:ts proposition Nr 1.

Denna på förfoganderättslagen vilande statliga reglering innefattar

beslag för statens räkning och distributionens handhavande av särskilda

organ, nämligen folkhushållningskommissionen och dess efterträdare, folkhushållningskommissionen

av juni 1919, jämte lokala styrelser och nämnder.

Gällande bestämmelser hava medfört ett import- och handelsmonopol för

staten beträffande de sålunda reglerade varorna. — Jag vill erinra, att

förfoganderättslagen numera förlängts intill den 1 mars 1920.

Av största betydelse för frågans bedömande är vidare, att Kungl.

Maj:t och riksdagen garanterat vissa minimipris å spannmål. Jämlikt

beslut av 1918 års riksdag har sålunda staten enligt kungörelse den

21 maj 1918 förbundit sig, bland annat, att inköpa från odlare inom

landet de hos dem under åren 1918 och 1919 skördade partier vete och

råg, vilka till staten hembjudas före den 1 juni 1920, till ett pris för

100 kilogram fullt marknadsgill vara av minst 39 kronor för vete och

minst 38 kronor för råg, med förbindelse att verkställa uppköpen med

tillämpande av en prisskala, som för vara av bästa kvalité giver ett pris

2 kronor högre eller således minst 41 kronor för vete och 40 kronor

för råg. Åven beträffande korn, ärter och potatis meddelades dylik

inköpsutfästelse, vilken dock ej gällde längre än till den 1 juni 1919.

Dessa utfästelser från statens sida avse leverans fritt banvagn eller fritt

ombord vid den järnvägsstation eller hamn, som är närmast odlingsorten,

samt å tid, som Kungl. Maj:t äger närmare bestämma.

Vidare torde jag böra erinra, att medelst anlitande av statens prisregleringsanslag

mjöl nu säljes väsentligt under självkostnadspriset,

nämligen vetemjöl för 60 kronor, rågsikt för 60 kronor och rågmjöl för

45 kronor, allt för 100 kilogram.

Det bör även beaktas, att tullfrihet medgivits vid import av vissa

slag av spannmål och mjöl, nämligen sedan den 28 december 1914 för

råg, vete, rågmjöl och vetemjöl, sedan den 1 oktober 1916 för ärter,

tjänliga till människoföda, och sedan den 1 januari 1917 för korn.

Denna tullfrihet är för närvarande medgiven till utgången av år 1919.

De sålunda tillsvidare suspenderade tullsatserna utgöra enligt tulltaxan

den 9 juni 1911 för råg, vete och korn samt ärter, tjänliga till människoföda,

3 kronor 70 öre samt för rågmjöl och vetemjöl 6 kronor 50 öre,

allt för 100 kilogram.

Redan den 17 januari 1919 anmodade jag folkhushållningskommissionen

att snarast möjligt och före den 1 februari samma år verkställa

utredning och avgiva yttrande angående behovet ur olika synpunkter

av fortsatt utfästelse från statens sida av minimipris å spannmål

och potatis.

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj:ts proposition Nr 1.

I skrivelse den 30 januari 1919 avgav kommissionen det begärda

yttrandet.

Kommissionen erinrade däri till en början, att avsikten vid fastställandet

av minimipris å spannmål och potatis varit att stödja, säkerställa

och uppmuntra den inhemska produktionen. Genom möjligheten

till import av livsmedel hade frågan om minimipris numera kommit i

ett annat läge. Den hade sålunda intresse och betydelse ingalunda

enbart eller ens huvudsakligen ur folkförsörjningssynpunkt, utan främst

ur lantmannaekonomiska och statsfinansiella synpunkter.

Beträffande behovet av nya minimipris sammanfattade kommissionen

sin mening så, att kommissionen väl funne det önskvärt och

nödvändigt, att fortsatt prisreglering vidtoges för att skydda jordbrukets

berättigade intressen, men att kommissionen funne denna reglering ej

böra bestå i en utfästelse för längre tid framåt av garanterade pris utan

böra verkställas på annat sätt.

Kommissionen förordade emellertid av anförda skäl viss utfästelse

av minimipris för korn och ärter av 1919 års skörd.

På spörsmålet om de av kommissionen åsyftade andra medel än

garanterade minimipris i syfte att bereda jordbruket skydd vid ett väntat

prisfall å importvaror och att härutinnan utjämna övergången till normala

förhållanden förklarade sig kommissionen icke kunna eller vilja närmare

ingå, men framhöll såsom ett dylikt medel särskilt någon form av ett

fortsatt, tillfälligt förstatligande av spannmålshandeln. I anslutning

härtill betonade kommissionen vikten av en skyndsam och allsidig utredning

av hela frågan om statens regleringsåtgärder beträffande spannmåls-

och mjölhandeln från och med utgången av innevarande konsumtionsår

och förklarade sig anse, att denna del av övergångshushållningen

borde bliva föremål för särskild beredning.

Nämnda fråga hade även gjorts till föremål för ett uttalande av

Sveriges allmänna lantbrukssällskap i en till jordbruksdepartementet den

31 januari 1919 inkommen skrift. Sällskapet hade däri förklarat sig

anse det antagligt, att vid en låg eller medelmåttig världsskörd av

spannmål en världsransonering av brödsäd måste genomföras även för

nästa konsumtionsår. Den inhemska spannmålsodlingen borde därför

ökas. För vinnande av detta syfte vore en utsträckning av minimiprisutfästelsen

det närmast till hands liggande medlet. Möjligen läte en

dylik utfästelse ej förena sig med det såsom önskvärt avsedda upphävandet

av statens direkta handhavande av spannmålshandeln. Såsom andra

medel kunde då tänkas ett. statens inflytande på prisregleringen genom

ensamrätt till import av spannmål eller återinförande av spannmåls
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition Nr 1.

tullar. Sällskapets skrift utmynnade i ett yrkande på utredning angående

vad från statens sida borde vidtagas för uppehållande av brödsädsodlingen

under övergången till normala förhållanden.

Samma sällskap hade tidigare gjort framställning om utredning

rörande de erfarenheter av den statsreglerade livsmedelshandelns svårigheter

och olägenheter, som vunnits under krigsåren, ävensom i anslutning

därtill av de åtgärder, som, när denna reglering successivt upphörde,

kunde påkallas för att trygga livsmedelshandelns sunda utveckling.

Vidare hade till jordbruksdepartementet inkommit flera framställningar

angående avveckling av kommissionsväsendet i dess helhet, därvid

bland annat särskilt påyrkats ett skyndsamt upphävande av det statliga

ingripandet, åtminstone i vad det gällde handeln inom landet.

Då jag den 11 februari 1919 för Kungl. Maj:t anmälde dessa

ärenden, anförde jag bland annat följande:

»Genom krigets upphörande och de därigenom uppkomna lättnaderna i tillförseln

av livsmedel från främmande länder har vår folkförsörjningsfråga kommit i

ett helt annat läge än förut. Av allt att döma är den tid nära, då den fria handeln

kan träda i stället för det tvång, som den statliga regleringen på olika områden

fört med sig. I vissa avseenden hava emellertid de statliga åtgärderna så djupt

ingripit i det ekonomiska livet och staten iklätt sig sådana ekonomiska förpliktelser,

att en återgång till normala förhållanden endast kan ske successivt och efter en

på förhand noga genomtänkt plan. Detta gäller i främsta rummet spannmålshandeln

och de extra ordinära åtgärder, staten funnit sig böra vidtaga för att främja en

ökad spannmålsodling inom landet.

Staten har sålunda icke blott för egen räkning monopoliserat hela handeln

och importen av spannmålen, utan också utfäst sig att till vissa minimipris inlösa

inom landet odlad spannmål. Dessa utfästelser gälla delvis även för 1919 års skörd.

Ett omedelbart frigivande av handeln och importen skulle sålunda, då med stor

sannolikhet kan förutses, att import inom en nära framtid kan ske till betydligt

lägre pris än de för inhemsk spannmål garanterade, åsamka staten mycket avsevärda

förluster. Det måste redan från denna synpunkt noga övervägas, huru det bör förfaras

vid det nuvarande systemets avveckling.

Men denna fråga måste prövas även ur andra synpunkter. Landets självförsörjning

i största möjliga utsträckning framstår alltjämt som ett viktigt önskemål,

och hänsyn måste tagas till jordbrukets ställning och följderna för dettas vidkommande

av en oförmedlad och hastig övergång till ett tillstånd, där den fria

konkurrensen och världsmarknadens priser bliva ensamt bestämmande. Spörsmålet

huruvida särskilda övergångsåtgärder äro av nöden för att förebygga eller mildra

sådana alltför skadliga verkningar måste ingående undersökas.

Jag anser detta avvecklingsproblem vara så betydelsefullt och så svårlöst,

att det kräver en ingående utredning av särskilt tillkallade och för uppgiften lämpliga

sakkunniga personer.

Ehuru den av mig nu ifrågasatta utredningen i främsta rummet avser frågor,

som röra själva övergången från den av kriget framkallade kristidshushållningen

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj:ts proposition Nr 1.

beträffande spannmålen till normal hushållning, anser jag dock lämpligt, att även

andra närbesläktade frågor i det sammanhanget upptagas till behandling. Sålunda

synes mig böra undersökas, huruvida, icke minst med ledning av kristidens erfarenheter,

ett bättre ordnande — eventuellt genom åtgärder från det allmännas sida

— kan åstadkommas av å ena sidan tillförsel av livsmedel till konsumtionsorterna

och å andra sidan avsättningsförhållandena för produktionen av livsmedel. Ett närmande

emellan konsumenter och producenter och ett undanträngande av en osund

spekulation i livsförnödenheter blir allt fortfarande en vital angelägenhet.

Vad angår de andra delar av kristidshushållningen, som bero av handläggning

inom jordbruksdepartementet, bör avvecklingen kunna genomföras vida snabbare,

än vad som för spannmålsregleringen synes vara möjligt. Vissa statliga

regleringar inom dessa andra områden äro redan upphävda, och jag har anledning

förvänta, att dessa avvecklingar skola kunna med snaraste fortsättas.»

Under åberopande av vad jag sålunda anfört hemställde jag, att

Kungl. Maj:t måtte bemyndiga mig att tillkalla högst nio sakkunniga

personer för att skyndsamt verkställa utredning och avgiva förslag:

angående avvecklingen av den statliga spannmålsregleringen och

därmed sammanhängande förhållanden samt

angående åtgärder för en sund utveckling av livsmedelshandeln

efter kristiden, avseende ett närmande mellan producenter och konsumenter

av livsmedel i syfte att åstadkomma bättre avsättningsförhållanden

och tillförsel.

Kungl. Maj:t behagade härtill lämna bifall, och med anledning

härav tillkallade jag för uppdragets fullgörande förutvarande statsrådet

och chefen för jordbruksdepartementet friherre Johan Gabriel Beck-Friis,

professorerna Nils Hansson och Carl Filip Gunnar Andersson, ledamoten

av riksdagens första kammare Johan Nilsson i Skottlandshus, ledamöterna

av riksdagens andra kammare Axel Wilhelm Theodor von

Sneidern, Gustaf Vilhelm Källman och Ernst August Hage, dåvarande

docenten Emil Frithiof Knut Sommarin och direktören Gustaf Åkerlindh.

Dessa sakkunniga hava den 17 mars 1919 till mig avlåtit en

framställning i fråga om minimipris under viss förutsättning å korn och

ärter av 1919 års skörd.

De sakkunniga hava därefter den 30 april 1919 avgivit betänkande

angående avvecklingen av den statliga spannmålsregleringen, vilket

betänkande torde få bifogas detta protokoll. • Utlåtanden över detta betänkande

hava avgivits av folkhushållningskommissionen, lantbruksstyrelsen

och generaltullstyrelsen.

Angående åtgärder för befordrande av en sund utveckling av spannmålshandeln

efter kristiden hava de sakkunniga förmält sig ämna framdeles

avgiva särskilt förslag.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

De sakkunnigas

förslag.

Kungl. Maj ds proposition Nr 1.

Med anmälan att jag icke funnit ovanberörda framställning angående

minimipris å korn och ärter av 1919 års skörd böra föranleda

någon åtgärd, anhåller jag nu att få närmare redogöra för frågan om

avvecklingen av den statliga spannmålsregleringen.

De sakkunniga hava fördelat sitt betänkande i två avdelningar,

av vilka den förra avser tiden före minimiprisens å vete och råg upphörande

och den senare avdelningen tiden därefter. Detta sätt att behandla

frågan är ägnat att underlätta dess bedömande. Jag vill erinra,

att sagda minimipris gälla intill den 1 juni 1920.

De sakkunniga hava först verkställt en kalkyl, enligt vilken vid

ingången av nästa konsumtionsår skulle kunna påräknas eu behållning

av inhemsk brödsäd av äldre skörd samt av importerad brödsäd ävensom

av mjöl, motsvarande tillhopa omkring 125,000 ton brödsäd. De sakkunniga

hava vidare av anförda skäl ansett sig kunna räkna med normal inhemsk

skörd av brödsäd under år 1919 samt uttalat, att utsikterna talade

för att icke några särskilda svårigheter ur tillgångssynpunkt skulle

föreligga för att under året 1919—1920 på världsmarknaden anskaffa

de för vårt land behövliga kvantiteterna utländsk brödsäd. Med hänsyn

till dessa förhållanden hava de funnit sig kunna draga den slutsatsen,

att ett bibehållande av någon konsumtionsreglering för spannmål eller

mjöl icke vore ur tillgångssynpunkt av nöden för konsumtionsåret 1919

—:1920.

De hava emellertid funnit vissa skäl tala för att definitivt beslut

rörande tiden för ransoneringens upphävande icke då omedelbart fattades

utan något uppskötes. Dels kunde nämligen förhoppningarna på en

inhemsk normalskörd gäckas och dels vore de utländska förhallandena

fortfarande synnerligen osäkra. Ehuru de sakkunniga funne övervägande

skäl tala för brödransoneringens upphävande från och med nästa konsumtionsårs

ingång eller någon tid dessförinnan, hava de alltså ansett

försiktigheten bjuda, att beslut härom finge anstå till en tidpunkt, då

läget i dess helhet kunde klarare överblickas.

De sakkunniga hava därefter övergått till en utveckling av minimiprisens

följder under den återstående tiden för desammas giltighet. De

hava därvid funnit det vara klart, att importen av den utländska spannmålen

icke kunde helt överlämnas åt den fria handeln, så länge fixa och

inför det nu förändrade marknadsläget relativt höga pris gällde å den inhemska

marknaden. Ett sådant frigivande av importen skulle nämligen

medföra, att därest den utländska varan kunde inköpas till sådant pris,

att densamma efter införsel till Sverige kunde säljas till lägre pris än de

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj ds proposition Nr 1.

svenska minimiprisen, det bleve omöjligt att kontrollera, att icke denna

billigare spannmål liembjödes staten till inlösen till minimipris, vilket

skulle tillskynda statsverket förluster till oberäknelig omfattning. Härav

framginge, att staten åtminstone till den 1 juni 1920 måste förbehållas

ensamrätt till import av vete och råg. — Härunder bör påtagligen inbegripas

även mjöl därav.

Vidare hava de sakkunniga framhållit, att om importerat vete kunde

i svensk hamn kalkyleras till ett pris, som understege motsvarande

pris å den svenska varan, det vore naturligast, att detta billigare pris

komme till uttryck i prissättningen av det vetemjöl, som framställdes

efter blandning av den svenska och den utländska varan. Emellertid

skulle härav bliva följden, att rågmjölet, som komme att huvudsakligen

framställas av svensk råvara, bleve dyrare än vetemjölet, och att konsumtionen

av den statsinlösta svenska rågen inskränktes, så att stora rågkvantiteter

oanvända hopades i magasinen. Detta missförhållande kunde

avhjälpas, om det vore möjligt att använda det överskott, som den billigare

veteimporten erbjöde, till prissänkning å rågmjölet. Denna utväg

vore emellertid praktiskt outförbar, enär man vid eu dylik prisnedsättning

snart komme till eller under den gräns, som gjorde det förmånligare

för jordbrukaren att köpa sitt behov av rågmjöl i öppna marknaden

och att till staten hembjuda till inlösen för minimipris även den

del av rågen, som avsetts för egen konsumtion, vilket skulle vålla staten

mycket stora utgifter. Det vore för övrigt omöjligt att vid en dylik

prisreglering utöva erforderlig kontroll, enär rågen förmaldes vid en

mängd småkvarnar. En fortsatt ransonering vore den enda säkra lösningen

ur dessa svårigheter. Men de sakkunniga hava för sin del ansett,

att ett bibehållande av ransoneringen icke kunde förordas allenast

av hänsyn till den möjlighet till förbilligande av mjölet, som därigenom

skulle erbjudas, helst som enligt deras förslag i allt fall prisen å vetemjöl

och rågsikt skulle sänkas under de nuvarande och även priset å

rågmjöl borde kunna sättas så nära det nuvarande, att skillnaden bleve

utan egentlig praktisk betydelse.

De sakkunniga hava härav dragit den slutsatsen, att sedan konsumtionsregleringen

upphävts minimiprisens fortsatta giltighet måste göra

det nödvändigt att å ena sidan upprätthålla statens ensamrätt till import

av utländsk spannmål samt å andra sidan avstå från sådan prisreglering

å mjölet, som skulle sänka dettas pris under en mot de svenska spannmålsprisen

svarande nivå. För den händelse däremot importprisen bleve

högre än nu gällande minimipris, borde genom bidrag av statsmedel

Bihang till urtima riksdagens protokoll 1919■ 1 samt. 1 höft. (Nr 1.) 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kung!. Maj;ts proposition Nr 1.

mjölpriset nedbringas till en mot minimiprisen svarande nivå, vilket

icke behövde medföra några tekniska svårigheter.

Spannmålshandeln under konsumtionsåret 1919—1920 kunde emellertid

icke lämnas utan reglering genom statens medverkan. Sådan reglering

nödvändiggjordes dels av importmonopolet dels av statens inköpsskyldighet.

Härvid kunde två utvägar tänkas: antingen fortsatt uppehållande

av statsdriften under vissa förenklade former och under ledning

av ett centralorgan, förslagsvis benämnt spannmålsstyrelsen, eller ock

uppgiftens överlämnande åt den enskilda förvärvsverksamheten under

statens kontroll. Dessa bägge utvägar skärskådas närmare i betänkandet.

De sakkunniga hava ansett den senare utvägen, som mera tillmötesgår

kravet på det nuvarande statsingripandets avveckling samt befriar statsverket

från finansieringen av denna vittomfattande affärsverksamhet, innebära

vissa fördelar, dock allenast under förutsättning att ett fullt tillfredsställande

avtal härom kunde träffas. De hava härom fört förhandlingar

med den nu existerande kvarnföreningen och framlagt ett förslag till kontrakt

mellan svenska staten och en till bildande ifrågasatt organisation, benämnd

föreningen Sveriges kvarnintressenter u. p. a., i vilken varje kvarnföretag

i riket, som så önskade och kunde ställa vederbörliga garantier,

skulle äga rätt att inom viss tid inträda. Åven de kvarnar, som stannade

utanför den föreslagna nya föreningen, skulle tillförsäkras viss försäljningsrätt.

Detta kontrakt skulle gälla från och med den 1 augusti 1919 till och

med den 31 augusti 1920, dock med förbehåll om upphörande eller uppsägningsrätt

under vissa förutsättningar. Enligt detsamma skulle staten

tillförsäkra föreningen att med vissa undantag icke någon annan än föreningen

skulle under kontraktstiden äga laglig rätt vare sig att till riket införa

vete och råg eller mjöl därav eller att inom riket till förbrukare direkt

eller genom återförsäljare försälja vetemjöl. Det bör observeras, att denna

ensamrätt skulle gälla under tre månader även efter tiden för minimiprisens

upphörande, vilket från kvarnindustriens sida fordrats för att

bereda tillfälle till avsättning av inköpta lager. Åvenså är att märka,

att försäljningsmonopolet inom landet icke skulle omfatta rågmjöl, vilket

befunnits dels omöjligt, enär de till den nuvarande kvarnföreningen anslutna,

i regel större kvarnarna blott förmala omkring 1U av landets

rågmäld, och dels ej heller önskvärt, enär småkvarnarnas konkurrensförmåga

synts ur flera synpunkter fördelaktig. Angående de närmare

bestämmelserna i kontraktsförslaget samt de sakkunnigas motivering

därför torde jag få hänvisa till betänkandet och vill endast framhålla,

att enligt de vid kontraktsförslaget fogade normalkalkyler, vilka grunda

sig på ett medelinköpspris för vete, såväl svenskt som utländskt, av

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 1.

40 kronor 40 öre och för råg av 39 kronor 40 öre, priset skulle bliva

å bagerivetemjöl 58 kronor 68 öre, å flormjöl av vete 55 kronor 68 öre,

å rågsikt 57 kronor 34 öre och å rågmjöl 49 kronor 99 öre, allt per

100 kilogram. För det finaste mjölet skulle ej visst pris fixeras. De

sakkunniga hava emellertid meddelat, att vid förhandlingar med representanter

för den ifrågasatta föreningen enighet icke kunnat vinnas angående

detta kontraktsförslag. Från föreningens sida hade sålunda, såsom framgår

av betänkandet, påyrkats vissa ändringar beträffande dels eventuell

rätt att förbinda försäljning av vetemjöl med försäljning av viss kvantitet

rågmjöl, dels storleken av det reservlager föreningen skulle hålla tillgängligt

vid kontraktstidens utgång och dels angående statens rätt att uppsäga

avtalet. Å andra sidan hade de sakkunniga funnit det nödvändigt,

att priset å sammanmalet rågmjöl bleve sänkt under det, som

från föreningens sida dittills erbjudits, nämligen enligt normalkalkylen

49 kronor 99 öre för 100 kilogram, vilket vore nära 5 kronor högre

än det nuvarande efter prisreglering bestämda salupriset av 45 kronor.

De sakkunniga hava emellertid förklarat, att de icke kunnat avvakta

auktoritativa utfästelser i dessa hänseenden från kvarnföreningens representanter,

och hava hänskjuta frågan till Kungl. Maj:ts beprövande.

De sakkunniga hava sammanfattat sin mening i detta ämne sålunda,

att därest med föreningen sådan överenskommelse kunde träffas,

enligt vilken i de hänseenden, om vilka meningsskiljaktighet yppats

med representanterna för föreningen, vederbörlig hänsyn toges till de

sakkunnigas förslag, det ifrågasatta avtalet innebure sådana f ördelar för

det allmänna, att det borde komma till stånd. Skulle däremot dylik

överenskommelse icke kunna åvägabringas, syntes den föreliggande

uppgiften böra lösas genom fortsatt statsdrift.

Vad därefter beträffar tiden efter minimiprisens upphörande eller alltså

från och med den 1 juni 1920 — varvid dock bör beaktas förenämnda

förslag om import- och försäljningsmonopol för föreningen Sveriges

kvarnintressenter ända till den 1 september 1920 — hava de sakkunniga

ansett åtgärder påkallade för att söka även efter dylikt upphörande

motverka allt för starka differenser mellan de inhemska produktionskostnaderna

för brödsäd och prisen å den importerade varan. De hava

nämligen funnit klokheten bjuda att tillse, att den inhemska brödsädsodlingen,

i varje fall under de närmaste åren, upprätthålles i sådan omfattning,

att den kan fylla landets minimibehov, och framhållit faran av

att genom ett våldsamt prisfall å brödsäd under år 1920 en jordbrukskris

skulle uppstå, genom vilken årtiondens ansträngningar för jord
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:is proposition Nr 1.

brukets förkovran kunde äventyras och som omedelbart skulle försämra

läget även för andra grupper av vårt folk och skada hela landets

ekonomi.

I avseende å de åtgärder, som kunde härtill komma i fråga, hava

de först avvisat tanken på fortsatt tillämpning av minimipris. De hava

ej heller ansett sig kunna för denna tid tillstyrka former för statens

eget utövande av spannm ålshandeln eller en statlig kontroll över densamma

i anslutning till vad som såsom en av minimiprisen nödvändiggjord

tillfällig anordning föreslagits för den sista delen av minimipristiden.

Eu tillfredsställande prövning av frågan om ett dylikt förstatligande

krävde nämligen utredningar och förarbeten av sjmnerligen

ingående och tidskrävande art och för övrigt erbjöde statsdrift på detta

det vidsträcktaste området av vårt ekonomiska liv med dess synnerligen

stora antal av små och medelstora producenter de största svårigheter

samt vore icke genomförbart under den relativt korta tid, vars förhållanden

nu närmast skulle regleras.

Enligt de sakkunnigas mening borde däremot det skydd, som

jordbruket tarvade under den ifrågavarande övergångstiden, avpassas så,

att det beredde den inhemska brödsädsodlingen ungefär samma förutsättningar

som under årtiondet närmast före krigets utbrott. De hölle

emellertid före, att icke ens de, som vore övertygade om nödvändigheten

och nyttan av tullskydd för vårt jordbruk, kunde vilja föreslå en övergång

till fasta tullsatser omedelbart efter minimiprisens upphörande.

Dylika tullsatser skulle nämligen under de osäkra förhållanden, som

syntes möta, antingen kunna bli allt för låga för att ge den inhemska

odlingen det avsedda skjMdet eller ock, vid eu motsatt utveckling av

världsmarknadsläget, högre än omständigheterna krävde. Åtgärderna

borde syfta på att garantera ett skydd för det fall, att prisfallet å importerad

spannmål bleve osedvanligt starkt. Detta hava de sakkunniga

funnit kunna ske medelst ett system av glidtullar för tiden 1 juni 1920

—31 maj 1922. Det hela finge betraktas som ett provisorium i avvaktan

på definitiv reglering med anledning av blivande förslag.från 1919 års

tull- och traktatkommitté.

Mot ett system av detta slag kunde visserligen anföras vägande

invändningar. Då de sakkunniga likväl funnit sig böra förorda ett system

av denna art till genomförande, hade det skett, emedan de ansett, att

glidtullarna, trots ovedersägliga brister, likväl under de nu mötande alldeles

säregna förhållandena, tack vare en betydande smidighet, bjöde

möjlighet att åstadkomma eu utjämning av läget, som icke syntes kunna

vinnas på annan framkomlig väg. Genom att på särskilt sätt modifiera

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj:ts proposition Nr 1.

systemet hade de sakkunniga emellertid sökt att i möjligaste man förelägga

verkningarna av de med glidtullarna förenade olägenheterna.

Glidtullarna skulle variera på det sätt, att desamma höjdes, när

importprisen folie, och sänktes när importprisen stege. Härför förutsattes

dels en metod för någorlunda riktig och likformig beräkning av

de inhemska produktionskostnaderna för brödsäd och dels bestämmelser

om importprisens fastställande. I förra hänseendet hava de sakkunniga

framlagt en av agronomen L. Nanneson utarbetad kalkyl, varigenom

normalpris beräknats för vete och råg under tioårsperioden 1904—1913.

Genom att i denna kalkyl i stället insätta nya, enligt vissa av de sakkunniga

angivna grunder konstaterade pris å mänskligt arbete, dragararbete

och gödsling finge man enligt deras mening ett relationstal å

produktionspriset för det år, som vore i fråga, i jämförelse med nämnda

tioårsperiod. På grund av att konjunkturerna vore i fallande borde ett

avdrag av 5 procent å de kalkylerade prisen ske. Denna beräkning

borde årligen verkställas av lantbruksstyrelsen.

Importprisen borde enligt vissa angivna riktlinjer fastställas av

kommerskollegiet för tre månader åt gången.

I avseende å glidtullarnas storlek hava de sakkunniga anfört, att

de syntes kunna utmätas enligt i huvudsak tre olika system. Antingen

kunde de fixeras så, att de jämnt täckte skillnaden mellan normalpriset

å den inhemska och priset å den importerade varan, d. v. s. avse att

förhindra, att den svenska spannmålen saluhölles till lägre pris än det

beräknade normalpriset. Eller ock kunde dessa tilläggssatser bestämmas

så stora, att de vore högre än denna skillnad, varigenom de skulle

möjliggöra för den svenska lantbrukaren att för sin brödsäd utfå ett

högre pris än normalpriset, d. v. s. den inhemska odlingen skulle särskilt

premieras. Eller slutligen kunde tillägget fastställas på sådant sätt, att

det täckte allenast en del av prisskillnaden, varvid det inhemska jordbruket

således icke kunde tillgodogöra sig hela normalpriset utan måste

bära någon del av den med prisfallet å världsmarknaden förenade risken,

vilken sålunda i viss mån skulle delas mellan producenten och konsumenten.

Vid valet mellan de nu angivna metoderna hade de sakkunniga

utgått från att vi för närvarande befunne oss i ett topprisläge, från vilket

vi småningom måste pressas ned. En dylik nedstigning till ett lägre

prisläge krävde icke minst en sänkning av varuprisen, utan vilken

ett nedbringande av prisen å arbete näppeligen syntes kunna genomföras.

En dylik reduktion av varuprisnivån måste givetvis avse såväl

industriens som jordbrukets produkter. Av sådan anledning vore det

s. 14 Kontrollera mot PDF

Folkhuahåll
ningakommis
aionen.

14 Kungl. Maj:ts proposition Nr 1.

oundgängligen nödvändigt, att en återgång skedde till rimligare och

för vårt land lyckligare förhållanden i detta för utvecklingen av vårt

ekonomiska liv under de närmaste åren avgörande hänseende. Utövarna

av jordbruksnäringen måste härvid vara beredda att påtaga sig sin del

av den gemensamma börda, som en allmän prisnedgång komme att innebära

för vårt folks flertal.

De sakkunniga hava med hänsyn härtill förordat, att ett eventuellt

underskott i produktionskostnaden för brödsäd må bäras till så lika delar

som möjligt av producenter och konsumenter, d. v. s. att tilläggssatsen

(tullen) för importerat vete skulle utgå med ett belopp, motsvarande

halva skillnaden mellan det inhemska normalpriset och det för en viss

period beräknade importpriset. Dock borde ingen tilläggssats utgå, då

sagda skillnad ej uppginge till minst 1 krona per 100 kilogram.

Då under tiden före kriget skyddet för råg och korn varit avpassat

enligt samma grunder som för vete, hava de sakkunniga funnit förhållandena

jämväl för de här avsedda åren motivera ett tillämpande av

det för vete föreslagna skyddssystemet även för råg och korn och sålunda

föreslagit, att tilläggssatsen (tullen) för till riket införd råg och korn

må utgå med det belopp, som för motsvarande period fastställts att

gälla för vete.

De sakkunniga föreslå slutligen, att tilläggssatserna på mjöl eller

gryn av vete, råg och korn må beräknas efter samma proportion som

enligt gällande tulltaxa och alltså med belopp, som med 75 procent

överstiga den samtidigt gällande tilläggssatsen å motsvarande spännin

ålsslag.

De sakkunniga hava givetvis förutsatt, att de nuvarande, sedan

länge suspenderade tullsatserna å ifrågavarande slag av spannmål, mjöl

och gryn skola under glidtullarnas tillämpningstid fortfarande vara sätta

ur kraft.

Vid de sakkunnigas betänkande äro fogade särskilda yttranden av

herrar Källman och Hage.

Folkhushållningskommissionens utlåtande, dagtecknat den 9 maj

1919, är av följande lydelse:

»Innan kommissionen ingår i den sakliga diskussionen av det föreliggande

ämnet, anser sig kommissionen vara nödsakad betona, hurusom det i detta fall förelegat

särskilda svårigheter för åstadkommande av ett samlat, på enhetliga grundtankar

uppbyggt kommissionsutlåtande. På grund av den synnerligen knappa tid,

som stått till kommissionens förfogande för prövning av sakkunnigbetänkandet, har

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 1.

det nämligen icke varit görligt, att vid de tvenne sammanträden, vid vilka kommissionen

i plenum fått sig ärendet föredraget utan att derå av kommissionens

ledamöter haft tillfälle att på förhand av förslaget taga del, så genomdebattera det

på vitt skilda områden djupt ingripande spörsmålet, att de olika intressegrupper,

som finnas representerade inom kommissionen, kunnat förena sig på någon samlad

linje. Vid denna debatt mellan kommissionens ledamöter ävensom vid ärendets

fortsatta behandling inom förstärkt arbetsutskott liava framförts så väsentligt skiljaktiga

synpunkter och så olikartade uppslag rörande flera punkter i sakkunnigbetänkandet,

att man näppeligen kunnat med ledning härav beträffande flera av

principfrågorna framlägga annat än ett, med förbigående av detaljer, i huvudsakligen

diskuterande form hållet utlåtande.

De sakkunniga liava i sitt betänkande uppdelat det föreliggande spörsmålet

i två skilda problem: det ena omfattande erforderliga åtgöranden på spannmålsmarknaden

för tiden före minimiprisens upphörande, det andra berörande tiden därefter.

Kommissionen har ansett sig nu hava mindre anledning att taga befattning

med betänkandets senare kapitel, vilket ju knappast berör de rena kristidsföreteelserna

utan huvudsakligen åsyftar åtgöranden under en framtid, då, enligt vad

man bör hava skäl antaga, mera normala förhållanden hava inträtt. Kommissionen

bar därför ägnat huvudparten av sitt intresse åt betänkandets förra kapitel.

Kommissionen kan i stort sett ansluta sig till de sakkunnigas uttalanden i

betänkandets tre första avdelningar, således även till vad de sakkunniga här yttra

om önskvärdheten av brödransoneringens avveckling och tiden för ett beslut härom.

I nästa avdelning, »minimiprisens följder», upptaga de sakkunniga till diskussion

— sedan det konstaterats, att ininimiprisen nödvändiggöra upprätthållande av

statens ensamrätt till import av spannmål och mjöl — frågan om mjölpriset samt

eventuella statliga prisregleringar under nästa förbrukningsår. Enligt kommissionens

mening utgör detta spörsmål tyngdpunkten i hela den föreliggande frågan. Kommissionen

vill här med särskild betoning taga fasta på sakkunnigas uttalande om

»önskvärdheten av att snarast möjligt kunna åvägabringa en sänkning av den i

Sverige för närvarande högre än i de flesta andra härmed jämförliga länder uppressade

prisnivån för livsmedel» samt »behovet av en nedgång i prisen å mjöl och bröd»

(sid. 17). Med hänsyn till landets ekonomiska konkurrenskraft gent emot utlandet,

för att minska vår exportindustris svårigheter, för att möjliggöra för de industrier,

som arbeta för hemmamarknaden, att icke allt för våldsamt distanseras i konkurrensen

med den utländska industriens billiga hel- och halvfabrikat och för att förebygga

den hotande arbetslöshet, som kan vara en följd av de befarade svårigheterna

för vår industri, är det av oerhörd betydelse, att den allmänna prisnivån snarast

möjligt sänkes och levnadsomkostnaderna minskas, på det att även industriens

kostnader för arbetskraft må kunna reduceras. Även ur rent samhälleliga synpunkter

är det av största vikt, att de i vårt land abnormt uppdrivna livsmedelsprisen snart

nog kraftigt nedbringas. Varje åtgärd att hindra en eljest naturlig prissänkning,

måste därför framstå såsom synnerligen betänklig. Framför allt synes detta vara

fallet, då det gäller en sådan standardartikel som mjöl. Enligt kommissionens uppfattning

bör därför med alldeles särskild omsorg tillses, icke blott att åtgärder

undvikas, som leda till fördyring av mjölets pris i förhållande till de pris, vartill

Ransoneringens

upphörande.

Mjölprisets

reglering.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition Nr 1.

spannmål och mjöl kunna anskaffas, utan jämväl att vad som lämpligen göras kan

för ett direkt nedbringande av mjölpriset även bliver verkställt.

Det har från liera av kommissionens ledamöter med styrka även gjorts gällande,

att de sakkunniga i det här föreliggande betänkandet icke tillräckligt beaktat

dessa synpunkter och att sakkunniga icke nog ingående prövat frågan om

nödvändigheten och möjligheten av ytterligare reducering av mjölpriset. I anslutning

härtill hava representanter för den nu åsyftade åskådningen framhållit, att

möjlighet dock borde förefinnas för en sådan prisreglering å mjölet under nästa

förbrukningsår, som skulle sänka dettas pris under en mot de svenska spannmålsprisen

svarande nivå, ehuruväl dylik reglering dels krävde en fortsatt statsdrift i

större eller mindre omfattning ävensom — åtminstone om importpriset ej nämnvärt

sjönke — erfordrade direkt statsanslag, dels ock i visst fall — nämligen vid kraftig

prisreduktion — kunde befaras leda till, att spannmålsproducenter avyttrade all

sin brödsäd och i stället inköpte av staten prisreglerat mjöl för tillgodoseendet av

det egna behovet. — I förbigående må här påpekas, att sakkunnigas uttalande å

sid. 17, att fortsatt ransonering skulle vara ägnad att effektivt förhindra ett dylikt

förfarande, icke torde vara riktigt. Minimiprisutfästelsen innebär nämligen en uttrycklig

rätt för producenten att, om han så önskar, få all sin brödsäd inlöst av

staten, och att därefter förvägra utlämnande av mjöl till den odlare — jämte hans

familj och underlydande — som begagnat sig av denna rätt, torde därför nu vara

uteslutet. — Givetvis har det icke varit möjligt, att det från visst håll inom kommissionen

vid debatten framkomna uppslaget om fortsatt statlig prisreglering jämväl

under avvecklingstiden kunnat omedelbart framställas i utarbetat skick. Ett

utkast till frågans lösning har dock framlagts, och skulle systemet enligt detta

förslag i sina huvuddrag te sig på följande sätt.

Den nuvarande upphandlingsorganisationen för spannmål skulle i sina huvuddrag

bibehållas, dock med iakttagande därav att, i och med uppgiftens begränsning,

åtskilliga väsentliga inskränkningar och indragningar skulle kunna äga rum, särskilt

beträffande rikets norra delar, där utbuden till statsinlösen av brödsäd (råg och vete)

torde bliva försvinnande små och där sålunda behovet av såväl spannmålsbyråer

som uppköpskommissionärer lärer bliva ytterst begränsat. Spannmålsorganisationen

skulle nämligen endast hava till uppgift att inköpa de partier vete och råg, som

av brukare anmälas till inlösen, att efter ungefärligen samma principer som för

närvarande ombesörja lagring och vård av den spannmål, som icke omedelbart kan

överlåtas till kvarnarna för förmalning, samt att till av staten bestämda priser till

kvarnarna försälja de inköpta myckenheterna spannmål.

Kvarnarna skulle berättigas att såsom sin egen affär bedriva förmalning av

den av dem inköpta spannmålen och försäljning av mjölet. Beroende på tillgång

och andra synpunkter skulle det eventuellt kunna ifrågakomma, att staten föreskriver,

vilka mjölkvaliteter, som få förekomma. Däremot torde det vara önskvärt, att

åtminstone ett försök göres att låta den fria konkurrensen kvarnarna emellan bestämma

utförsäljningspriset å mjöl. För att åstadkomma en sådan konkurrens

synes det vara önskvärt, att så många som möjligt av de kvarnar, som tidigare

varit verksamma som handelskvarnar (såväl större som mindre), sättas i tillfälle

att deltaga i den här ifrågavarande verksamheten. Särskilt om antalet kvarnar

skulle bliva någorlunda stort, är det uppenbart, att en tämligen noggrann kontroll

opaginerad Kontrollera mot PDF

IT

Kungl. Maj ds proposition Nr 1.

över deras verksamhet måste bliva erforderlig, åtminstone för det fall, att staten

finner sig böra verkställa en prisreglering av den inköpta spannmålen (genom utnyttjande

av eventuellt billigare pris på importspannmål eller genom direkt tillskott

av statsmedel), i vilket fall det eljes lätt kunde befaras, att kvarnarna genom fingerade

köp skulle komma att erbjuda staten samma partier till inlösen mera än en

gång. Ett dylikt förfaringssätt från kvarnarnas sida torde dock kunna förhindras

dels därigenom, att kvarnarna få avgiva en sådan förbindelse för erhållande av

spannmål ur statens förråd, att ett sådant förfarande, som ovan antytts, otvetydigt

hänföres till med allvarliga straff belagda handlingar, dels att kvarnarna åläggas

att som villkor för köp ställa en viss garantisumma, som i händelse av oredligt

förfarande hemfaller till staten, dels slutligen att statsorganen beredas tillfälle att

taga del av vederbörande kvarnföretags bokföring.

Från representanter för den åskådning inom kommissionen, för vilken nu

redogjorts, har gentemot sakkunnigas syn på prisregleringsfrågan och vad härmed

sammanhänger jämväl påpekats, att uppgiften i betänkandet om den vida större

betydelse för befolkningen i städer och industrisamhällen vetemjölet och rågsiktmjölet

äger framför rågmjölet torde vara i viss mån missvisande, i det att man

här tydligen alldeles lämnat ur räkningen, att det hårda brödet, som ju tillverkas

av rågmjöl och vars pris är beroende av rågmjölets, spelar en synnerligen stor roll

i befolkningens konsumtion av mjöl och produkter härav.

Sakkunnigas yttrande om brödransoneringen såsom en svår tunga för befolkningen

har även föranlett gensagor inom kommissionen. Besvärligheterna för konsumenterna

av en förbrukningsreglering bliva ju mindre betydande och framträdande i

samma mån tillgången å varan varder relativt riklig. Att slopandet av kortransoneringen,

vilken dock medför påtagliga fördelar särskilt i besparingshänseende, och

vilken det därför efter ett slopande kan bliva nödvändigt att återinföra, skulle vara

ett önskemål, som bör ställas före önskemålet om mjölets förbilligande, har man

från nu åsyftade håll inom kommissionen velat starkt betvivla.

Gent emot de vägar för prisreglering, som nu antytts, hava emellertid anmärkningar

framställts från annat håll inom kommissionen. Man har sålunda framhållit,

att en dylik prisreglering, därest den gjordes så djupgående, att odlarne

lockades att inköpa det prisreglerade mjölet, skulle medföra, förutom väsentligt

ökade utgifter för statskassan, även den konsekvensen, att praktiskt taget all

brödsäd måste omhändertagas av regleringsorganisationen, enär givetvis under sådana

omständigheter ingen avsättning kunde ernås för oreglerat mjöl, vilket i sin tur

beräknades medföra betydande olägenheter. Med exempelvis det skisserade förslag,

som i det föregående relaterats, skulle — vid dylik kraftig prisreducering — all

brödsäd, innan den ginge till förmalning, bliva föremål för de kontrollåtgärder, som

prisregleringen krävde, bland annat för att man skulle få fastställt, till vilket belopp

regleringskostnaderna uppginge i varje särskilt fall. och detta skulle, då som sagt

hela skörden automatiskt inpressades i prisregleringsapparaten, nödvändiggöra kontrollanordningar

vid hart när varje kvarn i riket eller ock, om de mindre kvarnarna

utestängdes från rätten att erhålla den prisnedsatta spannmålen, till inställande av

driften vid alla dessa senare kvarnar. Därjämte skulle ett förhindrande av, att

sådan spannmål, som en gång prisreglerats, ånyo hembjödes staten för inlösning

till minimipris, jämväl vara mycket vanskligt. Även ur sociala synpunkter vore

det icke välbetänkt att genomföra en anordning med utlämnandet till producenterna

Bihang till urtima riksdagens protokoll 1919. 1 sand. 1 höft. (Nr 1.) 3

s. 18 Kontrollera mot PDF

Spannmålshai.

iolns organisation

1919—1920

18 Kungl. Maj:ts proposition Nr 1.

av mjöl, förbilligat tack vare stora bidrag av allmänna medel, under eu tid, då de

garanterade minimiprisen gällde.

Det framhålles vidare från dem inom kommissionen, som hysa betänkligheter

mot den fortsatta statliga prisregleringen av mjöl, att en prisreglering, som gjordes

så måttlig, att odlarna icke lockades att inköpa sitt mjölbehov, icke skulle mycket

betyda för konsumenterna, på grund av den i sådant fall oväsentliga reducering,

som kunde erbjudas i förhållande till de mjölpriser, som man under nästa år borde

kunna påräkna vid den friare form av spannmåls- och mjölhandeln, som de sakkunniga

ifrågasätta. Den åskådning, som nu senast relaterats, har för övrigt i prisregleringsfrågan

i stort sett anslutit sig till sakkunnigas uttalanden härutinnan.

I intimt samband med frågan om prisreglering eller icke prisreglering å mjöl

står det i betänkandets femte avdelning behandlade stora spörsmålet om spannmålshandelns

organisation under konsumtionsåret 1919—1920. Här hava de sakkunniga

tänkt sig två olika vägar, antingen fortsatt statsdrift i någon form eller verksamhetens

överlåtande under statskontroll till en kvarnsammanslutning. I betänkandet

utvecklas vilka fördelar och nackdelar, som äro förenade med de olika systemen.

Vid diskussionen inom kommissionen om dessa utvägar har å ena sidan

betonats, hurusom frågan om behovet av att kraftigt prisförbilliga mjölet är den

allt behärskande och organisationsfrågan den underordnade, samt hurusom man

därför obetingat bör hålla den väg till lösning öppen, som innebär möjlighet att

lösa prisregleringsfrågan, även om den därmed förenade organisationsformen eljes

ej skulle vara att tillråda. Från detta håll har man, såsom tidigare angivits, ansett,

att, enligt vad hittills kunnat påvisas, en fortsatt statsdrift i en eller annan form

är den enda väg, som håller möjligheten öppen för väsentligare prisreducering av

mjölet. Då man genom att gå den andra vägen, driftens överflyttande till enskild

organisation, synes bliva avstängd från nyssnämnda möjlighet — genom ett nedsättande

av priset å inneliggande spannmålslager vid övergången till nästa förbrukningsår

torde dock en mindre sänkning av priset å det mjöl, den enskilda

organisationen tillhandahölle, kunna ernås — så har denna nu åsyftade riktning

inom kommissionen icke kunnat förorda sakkunnigas förslag om uppgörelse med

kvarnintresset. Från denna sida har man även velat framhålla, att synnerligen

stor ovisshet ännu är rådande huru förhållandena under övergångsåren komma att

utveckla sig samt att det ingalunda är uteslutet, att ställningen kan bliva så allvarlig,

att, trots alla därmed förenade olägenheter och svårigheter av ekonomisk

och annan art, statsmakterna dock med alla till buds stående medel måste ingripa

för levnadskostnadernas nedbringande. Att i händelse sådana eventualiteter inträffa,

statsmakterna icke genom organisatoriska eller andra förhandsåtgärder böra hava

bundit sin handlingsfrihet, har synts representanterna för denna mening uppenbart,

och hava de häri sett ytterligare skäl mot det föreslagna alternativet med. kvarnuppgörelse.

Härtill kommer ock, att man icke funnit de sakkunniga hava på ett

övertygande sätt påvisat den enskilda driftens fördelar framför statsdriften, och att

särskilt de synpunkter av allmänt nationalekonomisk natur, som de sakkunniga

anlagt på frågan, ansetts lämna rum för befogade invändningar.

Även en annan åskådning än den ovan relaterade har gjort sig gällande

inom kommissionen i fråga om statsdrift eller verksamhetens överlåtande till en

kvarnsammanslutning under minimiprisåret. Sålunda har framhållits den stora be
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Maj:ts proposition Nr 1.

tydelsen av, att statsdriften frånginges och friare former uppbyggdes för handeln

och industrien på området, varjämte betonats, hurusom vägen med s. k. prisreglering

bleve praktiskt tagen okontrollerbar och kanske ogenomförbar även med det

ovan skisserade utkastet till frågans lösning. Genom en lösning av frågan i enlighet

med sakkunnigas förslag vore det även möjligt att återinföra en behövlig och

gagnelig konkurrens de enskilda företagen emellan, varjämte man borde hava skäl

räkna med, att de förenklade anordningar av handels- eller industriteknisk art, som

åtfölja den enskilda driften, skulle medföra ett förbilligande av omkostnader, som

näppeligen vore att påräkna vid statsdrift. De nationalekonomiska synpunkter,

sakkunniga framföra, särskilt vikten av, att från statsverket avlyftes den betydande

finansbörda, som nu åvilar detsamma för spannmålshandelns bedrivande, samt inverkan

härav på penningmarknaden samt på prisnivån i allmänhet, hava därjämte

ansetts vara av avgörande betydelse för frågans bedömande. De ledamöter av kommissionen,

som omfattat förslaget om en uppgörelse med kvarnintresset, hava därför,

under anslutning till de sakkunnigas betänkande och under åberopande av däri

anförda skäl, funnit så stora fördelar för det allmänna förenade med en dylik uppgörelse,

därest vid densamma bleve beaktade vissa synpunkter, att man icke kunnat

tillråda någon annan väg än i huvudsak densamma, som de sakkunniga i denna

fråga föreslå.

I händelse man emellertid för året 1919—20 komme att genomföra fortsatt

statsdrift, vore det enligt kommissionens samstämmiga mening önskvärt, att det

allmännas intresse bleve starkare företrätt i en eventuell »spannmålsstyrelse», än

vad sakkunniga synas ifrågasätta. I detta sammanhang vill kommissionen dessutom

framhålla, att det, i händelse det skulle befinnas erforderligt att under övergångsåren

bibehålla ett särskilt statens organ för reglering av livsmedelsexporten

och vissa andra med folkhushållningen sammanhängande frågor, synes lämpligast

att — i stället för att upprätta en särskild »spannmålsstyrelse» — åt nämnda organ

överlämna jämväl det med en fortsatt spannmålsreglering sammanhängande

arbetet. Även i det fall, att driften skulle överlämnas till ett enskilt konsortium,

torde här ifrågasatta statsorgan lämpligen böra å statens vägnar övervaka dettas

verksamhet, deltaga i utarbetandet av prisskalor samt emottaga rapporter angående

inneliggande respektive inköpta spannmålskvantiteter m. in.

Kommissionen har även därom varit enig, att, om uppgiften i fråga skall

lösas genom överlämnande av driften till ett enskilt konsortium, måste de synpunkter

rörande förbättringar i villkoren, som av de sakkunniga på sid. 38 sammanfattningsvis

omnämnas, komma till stånd. Men kommissionen har dessutom

funnit anledning att i väsentliga punkter påyrka justeringar i sakkunnigas förslag

till kontrakt med en kvarnsammanslutning. Här nedan vill kommissionen behandla

detta kontraktsförslag paragraf för paragraf och framlägga de särskilda anmärkningar,

vartill granskningen föranlett. Vid ärendets ytterst skyndsamma behandling

har dock kommissonen tyvärr ej heller kunnat ägna denna del av förslaget den ingående

prövning, som eljest varit ensidig.

Det synes kommissionen vara ganska olägligt, att i betänkandet icke kunnat

framläggas någon närmare '' redogörelse för, huru det tillämpande konsortiet, *Föreningen

Sveriges kvarnintressenter u. p. a.», skulle vara organiserat, dess statuter och

särskilt huru de mindre kvarnarnas intressen skulle bevakas i föreningen ävensom

Detalj kritik

av sakkunnigas

förslag

till uppgörelse

med

kvarnarna.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. ftlaj-.ts proposition Nr 1.

föreningens ställning till och mellanliavanden med sådana stora intressegrupper som

spannmålshandlarkåren, mjölgrossisterna och övriga handlande. Genom bestämmelserna

om ensamrätt till vetemjölshandeln torde ju, för att taga ett exempel, antagligen

alla handelskvarnar med vetemjölsförmalning för försäljning direkt tvingas

in under föreningsorganisationen eller göras i hög grad beroende av densamma,

vadan det är av stor vikt, att organisationen bliver sådan, att de större medlemmarna

icke kunna otillbörligt dominera över de mindre.

§ 2. Här bör givetvis en sådan omformulering ske, .att föreningens åtagande

att inlösa statens spannmåls- och mjöllager jämväl kommer att omfatta de

partier utländsk vara, som den 1 augusti 1919 äro inköpta av folkhushållningskommissionen,

men då ännu icke inkommit till riket. Övertagandet av dessa partier

torde lämpligen böra ske eif svensk importhamn och på samma prisvillkor, som

nedan angivas. Jämväl torde erfordras en bestämmelse om övertagande av kommissionens

förråd av säckar.

Under det att kommissionen i stort sett ej har någon erinran mot de grunder,

enligt vilka priset för det av staten överlämnade mjölet skulle beräknas, har

kommissionen ingalunda kunnat finna kontraktsförslaget tillfredsställande rörande

fixerandet av priset å den spannmål, som från staten skulle överlämnas den 1

augusti 1919. Enligt förslaget skulle föreningen för dylik spannmål betala det

spannmålspris, som lägges till grund för mjölpriset enligt normalkalkyler i g 9.

d. v. s. ett pris, som ju för exempelvis svensk spannmål avser leverans vid odlarens

station. Till detta grundpris å spannmål få ju kvarnarna vid kalkylerandet

av mjölpriset beräkna, bland annat, frakt- och inköpskostnad samt för utländsk

spannmål lossningskostnad, allt utgiftsposter, vilka i regel icke komma att påvila

kvarnarna beträffande den spannmål, staten den 1 augusti 1919 kan överlåta, enär

densamma till huvudsaklig del redan är placerad i kvarnarna. Det vore därför att

giva föreningen en icke befogad vinst, om densamma finge, på sätt sakkunniga föreslå,

inlösa statens spannmålslager till normalkalkylens grundpris, exclusive de i kalkylen

angivna kostnaderna för lossning, frakt och inköp. Inlösningspriset för spannmålen

bör därför, enligt kommissionens förmenande, vara det pris för spannmålen,

som staten bestämmer skola läggas till grund för det enligt § 9 beräknade försäljningspriset

å det av spannmålen tillverkade mjöl med tillägg för i kalkylen upptagna

kostnader för lossning, spannmälsfrakt och inköp i den mån dessa kostnader

redan förut äro av staten täckta.

f d. Det kan ifrågasättas, huruvida icke sådan justering här borde göras,

att även sådan kvarn, som visserligen icke till försäljning förmalt vete före den 1

januari 1915 men som under ransoneringsåren godtagits som statens kvarnkommissionär

för veteförmalning, borde erhålla den i paragrafen omförmälda rätten.

Beträffande uttrycket å rad 3 i denna paragraf »medeltalet per år» vill kommissionen

föreslå sådan omfornmlering, att det tydligt framgår, att medeltalet skall

uträknas endast på de år, varunder kvarn varit i verksamhet.

§ 4. Då tvekan lätt kan uppstå om vad som här avses med »de i kungl.

förordningen angående minimipris å brödsäd av deri 21 maj 1918 omförmälda prisskalorna

för vete och råg» — i författningen talas närmast om pris å fullt marknad.

sgill vara och vara av bästa kvalitet —, synes det kommissionen vara önskligt,

om föreningen redan vid avtalets ingående bleve fastare bunden rörande skyldigheten

att tillämpa prisskala av viss på förhand bestämd typ (värdena insättas, sedan

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl Maj.ts proposition Nr 1.

skörden kunnat bedömas m. m.). Anmärkas må även, att i de hittills uppgjorda

officiella prisskaloma för spannmålens inlösning är det huvudsakligen hektolitervikten,

som kommit till uttryck, men synes det vara lämpligt, att skalorna hädanefter

kompletteras med mera detaljerade och mångsidiga kvalitetsbestämmelser.

För den händelse den i paragrafen omförmälda niomannanämnden ej bleve

enig (tänkas kan ju, att jordbrukets fyra representanter vilja gå på eu linje och

övriga på en annan), lärer det vara nödvändigt, att prisskalorna fixeras av Kungl.

Maj:t, och föreslår kommissionen, att Kungl. Maj.t förbehåller sig rätt att under

alla förhållanden granska och definitivt fastställa prisskalorna.

£ 7. Det i första stycket förekommande uttrycket »den verkliga importkostnaden»

torde böra utbytas mot »det verkliga importpriset, eif svensk hamn»,

på det att tvekan ej må uppstå rörande grunderna för beräkning av det i paragrafen

omförmälda skillnadsbeloppet. — Anmärkas må vidare, att varje bestämmelse

om eventuellt importerat mjöl här saknas, exempelvis om någon inbetalning

av prisskillnadsbelopp skall ske, därest billigt mjöl importeras av föreningen. Såsom

kontraktsförslaget nu är formulerat, äga kvarnarna rätt att själva behålla hela importvinsten

å mjölet, även om detta skulle av dem kunna införas till priser, som

ligga väsentligt under pris, som motsvara de svenska minimiprisen. Detta synes

kommissionen nödvändiggöra omformulering av paragrafen.

§ 8. Det är högeligen erforderligt, att en fylligare statlig representation i

föreningen ernås än vad här av sakkunniga blivit föreslaget. Näppeligen torde eu man

— även om en suppleant finnes — kunna mäkta tillvarataga alla de olika intressen

för det allmänna, för konsumenterna, jordbrukarna etc., som statens representant

otvivelaktigt har skyldighet att i viss mån bevaka inom föreningen. Åvägabringandet

av kontroll över att föreningen handlar i överensstämmelse med kontraktet

och icke missbrukar sin ställning, torde icke vara ett sådant krav från statens

sida, att kvarnarna rimligen böra motsätta sig införandet av en fylligare statlig

representation inom styrelsen. Därjämte torde ock ett särskilt övervakande organ

vara av nöden, dit allmänheten — producenter, konsumenter och mellanhänder vid

handeln med spannmål och mjöl — kunde hänvända sig, därest dess intressen sådant

krävde. För den händelse en sådan organisation för fortsatt reglering av vissa

uppgifter på folkliushållningsområdet, som omförmäles här ovan, kommer till stånd,

torde emellertid behov icke förefinnas för inrättandet av något annat övervakande

organ vid föreningsstyrelsens sida än nyssnämnda organisation.

§ 9. Kommissionen vill betona, att någon allmän ransonering av spannmål,

mjöl och bröd icke är möjlig genomföra, därest spannmålshandeln, på sätt i kontraktsförslaget

angives, överflyttas till en enskild organisation, bland annat av den

orsak, att icke hela befolkningen förses med varor från detta konsortium. Ungefär

75 procent av rågen beräknas ju gå utanför föreningens verksamhetskrets, och

redan av denna anledning måste man — om ransonering skall upprätthållas —

skapa eu annan organisation. Kan det vara tal om ett bibehållande av ransoneringen,

som ju i så fall även bör innefatta konsumtionskontroll för producenterna, så

lärer staten icke heller kunna släppa ur sin hand arbetet med anskaffandet av de

erforderliga förråden. Kommissionen hyser emellertid en varm önskan, att ransonering

ej skall behöva upprätthållas under nästa förbrukningsår.

Stora betänkligheter hyser kommissionen mot, att den finaste av de tre föreslagna

vetemjölskvaliteterna skulle få av föreningen försäljas till fritt pris. 1 nder

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kuntjl. Maj:ts proposition Nr 1.

det att kommissionen varit enig om att föreslå bestämmelser om högsta pris för

samtliga de vetemjölstyper, som kunna bliva medgivna, har inom kommissionen

någon meningsskiljaktighet rått om antalet dylika typer, i det att frän enstaka håll

inom kommissionen påyrkats, att endast eu, respektive två vetemjölskvaliteter skulle

få förekomma.

Formuleringen av paragrafens allra sista stycke — angående prismaximering

— torde icke vara nog tydlig. Kvarnarna skola här förbinda sig att icke hålla

högre pris ab kvarn än som framgår av »uträkning» enligt en bifogad normalkalkyl.

Det bör i kontraktet uttryckligen angivas, vilka poster i normalkalkylen, som icke

få ändras, samt vilka poster, som under vissa betingelser få tindras, ävensom reglerna

för dylik eventuell ändring. De faktorer, som kunna få vara i kalkylen rörliga,

torde endast vara spannmålspriset, klipriset samt procenttalet mellan inblandningen

av utländsk och svensk vara.

Kommissionen vill i detta sammanhang anmärkningsvis erinra om, att den i

sakkunnigbetänkandet angivna priskalkylen å mjöl näppeligen torde komma att i

verkligheten gestalta sig på angivet sätt beträffande priset å kli, utan torde man

hava grundad anledning räkna med lägre klipris, vilket då skulle innebära, att mjölprisen

bleve i motsvarande grad högre än de i kalkylerna angivna.

Anmärkas kan dessutom i fråga om den åsyftade normalkalkylen, att en

avgångsprocent av 5 kilogram per 100 kilogram spannmål här medgivits, under det

att statens krigsberedskapskommission i sitt betänkande om folknäringen vid krig

uppgiver, att enligt anmälan från industrikvarnarna skulle avgången vid förmalning

vid dessa endast vara 2 procent för vete och 3 procent för råg (jämför sid. 21 i

nämnda betänkande).

Vidare vill kommissionen ifrågasätta, huruvida det ej är av nöden, att, liksom

nu sker, genom en sakkunnig nämnd fastställa standardtyper rörande mjölets

beskaffenhet, vilka kvarnarna vid ansvarspåföljd måste vid förmalningen följa. Allmänheten

bör kunna ha rätt att — liksom nu — påfordra att få kontrollerat, att

det i handeln utsläppta mjölet verkligen är av den kvalitet och den sammansättning,

som kontraktet och priskalkylen ange. Körande de nu gällande föreskrifterna

om standardprov, avsedda att utgöra norm för mjöltyper m. in., hänvisas till vad

som anföres å sid. 283 i K. Hildebrands handbok i folkhushållningsfrågor år 1917.

I fråga om sättet för bestämmandet i visst fall, att vetemjölsförsäljning skall

förbindas med rågmjölsförsäljning, ansluter sig kommissionen helt till de sakkunnigas

uppfattning. Kommissionen har emellertid ej funnit sig övertygad om, att en

dylik »ransonering» med någon grad av effektivitet kan av kvarnsammanslutningen

genomföras, detta redan på den grund att endast en obetydlig del av rågmjölsförmalningen

faller under dess verksamhet.

§ 10. Den här angivna formen för skiljenämnd synes kommissionen mindre

tillfredsställande, enär enligt förslaget endast köparen skulle få välja, huruvida frågan

skall hänskjutas till Sveriges skiljenämnd för spannmåls- och foderänmeshandeln —

som i viss grad torde vara inrättad för spannmålshandlarna — eller till en särskild

tremannanämnd. Då det emellertid icke lärer vara möjligt, att i ett kontrakt

mellan staten och föreningen stadga föreskrifter, vilka hindra »tredje man»,

en enskild jordbrukare, som säljer spannmål, att vid uppkommen tvist anlita den

utväg, gällande lag anvisar, torde bestämmelsen i denna paragraf om skiljenämnd

endast kunna hava betydelse såsom en slags anvisning, huru vederbörande kunna

förfara.

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj:ts proposition AV 1.

§ 12. Önskligt vore, om den här angivna skyldighet för föreningen att —

om staten så fordrar — införa intill 40,000 ton utländsk spannmål, kunde så ändras,

att staten även erhölle rätt påfordra, att mjöl importeras i stället för spannmål.

Tänkas kan ju dels att det utländska mjölet kan komma att betinga ett förmånligt

pris, dels även att läget kan bliva sådant, att svårigheter kunna råda för import

av spannmål och vi sålunda bliva hänvisade till att täcka den huvudsakliga delen

av vårt importbehov i form av mjöl. Från visst håll inom kommissionen ha också

anförts betänkligheter mot att staten skulle frånsåga sig rätten att reglerande ingripa

vid ifrågavarande import framför allt med hänsyn därtill att en import av

spannmål ur föreningens egen synpunkt torde komma att framstå som fördelaktigare

än motsvarande import av mjöl.

Innan kommissionen lämnar granskningen av kontraktförslaget, bör erinras

om, att särskilda anordningar möjligen torde böra vidtagas just vid över gång stillfället,

den 1 augusti 1919, särskilt därest mjölpriset då hastigt nedsättes eller därest

ransoneringen vid denna tid slopas. Vid tidpunkten för en prissänkning å mjölet

önska nämligen handlandena givetvis ligga inne med så små mjöllager som möjligt,

eller också har man att räkna medo krav från handelsvärlden på ersättning vid

dylikt prisfall å inneliggande lager. Å andra sidan är det av stor vikt, att riklig

tillgång på mjöl finnes i marknaden vid ransoneringens upphörande. Allt nog. särskilda

åtgöranden för möjliggörande av en ostörd övergång torde säkerligen erfordras,

därest avtal med föreningen ingås. I denna fråga är kommissionen beredd

att inkomma med särskilda förslag, därest läget därtill föranleder.

Som tidigare antytts, har kommissionen ansett sig icke kunna djupare ingå på

förslagets senare del, som avser eventuellt erforderliga förfoganden för tiden närmast

efter minimiprisens upphörande. Även beträffande detta kapitel hava emellertid

vitt skiljaktiga meningar rått inom kommissionen.

Flera av kommissionens ledamöter hava sålunda funnit sig absolut förhindrade

att tillstyrka de sakkunnigas förslag om glidtullar eller ock åtminstone för

närvarande ställt sig mer eller mindre bestämt avvisande mot denna del av förslaget.

Vad först beträffar de av kommissionens ledamöter, som utan att intaga en

principiellt avvikande hållning mot förslaget, dock ansett sig icke kunna för närvarande

tillstyrka detsamma, har från deras sida i huvudsak anförts följande. Med

den utredning, som i frågans nuvarande läge kunnat av de sakkunniga presteras,

och den knappa tid, som stått till förfogande för avgivande av kommissionens yttrande,

har det icke varit möjligt att tillräckligt grundligt sätta sig in i frågans alla

detaljer. Icke heller har det synts vara absolut nödvändigt att redan nu träffa ett

definitivt avgörande om och i så fall vilka särskilda åtgärder kunna behöva vidtagas

för att för jordbruket göra övergången till normala förhållanden så mjuk som möjligt.

I så fall torde emellertid även böra undersökas, huruvida icke någon form av

blandad stats- och enskild drift — något som ju redan tillämpats under kristidens

första år — vore att föredraga, exempelvis att statsmonopolet å import av spannmål

och mjöl fortsättes jämväl efter 1 juni 1920, under det att inrikeshandeln lämnas

mer eller mindre fri, varvid staten, tack vare sin möjlighet att helt reglera tillförseln

av utländsk vara och bestämma dennas pris, torde kunna i mån av behov

Tiden efter

minimiprisens

upphörande.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Lantbruksstyrelsen.

Kung}.. Maj:ts proposition Nr 1.

ingripa reglerande på den inhemska spannmålsmarknaden, vare sig för förhindrande

av prisnivåns uppskruvande eller — genom att inställa eller minska utlämningen av

utländsk vara — för åstadkommande av att jordbrukarna erhålla ett i förhållande

till produktionskostnaderna skäligt pris å sin spannmål. Rörande eventuella anordningar

på spannmålsmarknaden för tiden efter minimiprisens upphörande torde det

dock, som nämnt, vara varken behövligt eller möjligt att nu taga slutgiltig ståndpunkt,

utan har denna fråga först till nästa års riksdag synts böra upptagas till

prövning, efter ytterligare utredning och sedan närmare kännedom vunnits om på

frågans avgörande inverkande faktorer, vilka nu äro osäkra och okända. Emellertid

förutsättes från denna åskådning, att de synpunkter, kommissionen anfört i sitt

yttrande den 30 januari 1919 angående frågan om fortsatta minimipris, under alla

omständigheter bliva beaktade, nämligen att spannmålsproduktionen under övergångsåren

beredes det skydd, som kan visa sig bliva erforderligt för att göra övergången

till normala förhållanden så mjuk som möjligt. För den inhemska brödsädsodlingens

upprätthållande i önskvärd omfattning även för tiden efter de garanterade minimiprisens

upphörande torde ock ett principuttalande redan nu i anslutning till denna

åskådning vara att förorda.

De av kommissionens ledamöter åter, som ställt sig absolut avvisande till de

sakkunnigas förslag i denna del, hava, i anslutning till herr Källmans vid sakkunnigbetänkandet

fogade reservation, hävdat, att, med hänsyn till det synnerligen ovissa

ekonomiska läget och den osäkerhet, som ännu råder om den riktning, vårt lands

tull- och handelspolitik för framtiden bör följa, samt då dessa frågor äro hänvisade

till grundlig och allsidig utredning, något beslut eller uttalande nu icke bör ske

från statsmakternas sida i denna fråga.

A andra sidån hava, förutom de meningar, för vilka nu redogjorts, andra

ledamöter av kommissionen starkt betonat vikten ur folkförsörjningssynpunkt av,

att den inhemska brödsädsodlingen redan nu bestämdare tryggas för de vanskliga

övergångsåren, och anslutit sig till sakkunnigmajoritetens förslag i fråga om åtgöranden

för tiden efter minimiprisens upphörande. Representanterna för denna åskådning

hava som stöd för sin uppfattning framfört de synpunkter, vilka kommit till

uttryck i denna del av sakkunnigbetänkandet.»

Lantbruksstyrelsen har i sitt den 9 maj 1919 avgivna utlåtande

i frågan anfört följande:

»I anledning av erhållen remiss anser sig lantbruksstyrelsen till en början

böra framhålla, att styrelsen i likhet med de sakkunniga finner det synnerligen

önskvärt, att den av kristiden framtvingade ransoneringen av brödsäd och mjöl

med det snaraste upphör. Då här är fråga om ett av våra viktigaste och med

hänsyn till näringsvärdet billigaste livsmedel, är det givetvis för allmänheten av

stor betydelse att snarast möjligt bli satt i tillfälle att utan hämmande band kunna

anskaffa för den enskildes hushållning erforderliga kvantiteter därav.

Den utav de sakkunniga förebrakta utredningen rörande förhållandena å

världsmarknaden ifråga om brödsäd synes ock giva vid handen att, även om den

allmänna tillgången därå måste förväntas bliva tillsvidare knapp, ett vidmakthållande

av den hittillsvarande ransoneringen av ifrågavarande vara dock icke kan

anses påkallat. Ransoneringens avveckling blir emellertid under alla förhållanden

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungl. Maj.ts proposition Nr 1.

i viss män beroende på de åtgärder, som vidtagas för betryggande av den inhemska

produktionen, i det att denna avveckling alltid bliver förenad med mindre risk ju

större den produktion blir, som inom landet kan påräknas.

Med kravet på bröd- och mjölransoneringens upphävande bör därvid förbindas

fordran på statliga åtgärder för brödsädsproduktionens bibehållande i största möjliga

utsträckning. I sådant syfte hava gällande minimipriser på vete och råg tillkommit.

Ifrågavarande åtgärder måste emellertid inställas på längre sikt och avse tid jämväl

efter de nuvarande minimiprisernas upphörande den 31 maj 1920. De sakkunniga

hava ock i senare delen av sitt betänkande framlagt förslag till åtgärder för den

inhemska brödsädsodlingens tryggande, avseende tiden efter nyss omförmälda dag.

Med ransoneringens upphörande bliver frågan, huru den av ransoneringsmyndigheterna

nu handhavda spannmålshandeln skall ordnas under tiden för minimiprisernas

giltighet, jämväl aktuell.

De sakkunniga hava i den första delen av betänkandet närmare behandlat

sistnämnda fråga och därvid undersökt tvänne alternativa sätt att lösa det i flera

avseenden svårlösta problemet, det ena genom överlåtande på vissa villkor till en

för ändamålet bildad sammanslutning av de större kvarnarna av såväl den staten

åliggande skyldigheten att intill den 1 juni 1920 uppköpa inom landet odlat vete

och råg samt importen av dessa spannmålsslag som ock förädlingen av spannmålen

och distribueringen av de olika kvarnprodukterna, det andra genom anordnandet

av en fortsatt statlig verksamhet för tillgodoseende av åtminstone större

delen av dessa olika uppgifter.

De sakkunniga hava på angivna grunder funnit sig höra förorda det först

nämnda av dessa båda alternativ.

Med hänsyn till den korta tid, som stått lantbruksstyrelsen till buds för

granskning av de olika förslagens detaljer samt förutsättningarna för och de eventuella

följderna av ett genomförande av det ena eller andra alternativet, har det

knappast varit möjligt för lantbruksstyrelsen att fatta ställning till den föreliggande

frågan och bedöma, åt vilket av de båda förslagen ett mera avgjort företräde bör

givas.

Med avseende härå må emellertid framhållas, att lantbruksstyrelsen knappast

funnit anledning att i likhet med de sakkunniga tillmäta upphörandet av varje

direkt statsingripande på här ifrågavarande område någon mera avgörande betydelse.

Det synes sålunda lantbruksstyrelsen, att ett enskilt monopol, låt vara statskontrollerat,

kan för den därav beroende komma att visa sig måhända än mera

tryckande och besvärligt än ett statsmonopol. Därjämte anser sig lantbruksstyrelsen

särskilt höra anmärka, hurusom vid bedömande av den föreliggande frågan hänsyn

även synes styrelsen böra tagas därtill att, om ett fortsatt statsingripande med

hänsyn till importen av någon anledning skulle bliva erforderlig, dess fortsatta

handhavande av. en enskild sammanslutning knappast kan anses önskvärd.

De utav de sakkunniga framhållna, med statsdriften förbundna olägenheterna,

särskilt av statsfinansiell art, synas emellertid lantbruksstyrelsen, såvitt styrelsen

kan bedöma, vara av sådan beskaffenhet, att styrelsen tinner övervägande skäl tala

för överlåtandet till enskild företagsamhet av här ifrågavarande mycket omfattande

affärs- och förädlingsverksamhet, dock endast under den bestämda förutsättningen,

att överlåtandet kan ske under sådana former, att dels staten alltjämt kan öva fullt

effektiv kontroll över denna ur allmän synpunkt så betydelsefulla verksamhet och

Bihang till urtima riksdage?is protokoll 1919. 1 samt. 1 käft- (Nr 1.) 4

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition Nr 1.

dels spannmålens odlare tillförsäkras de gjorda prisutfästelsernas fulla och redobogna

infriande samtidigt som konsumenternas krav på bästa möjliga varor till billigast

möjliga pris bliva vederbörligen tillgodosedda.

För att det av de sakkunniga uppgjorda förslaget till kontrakt mellan å ena

sidan staten och å andra sidan den inom kvarnindustrien bildade sammanslutningen

skall kunna skänka nödig trygghet i angivna hänseenden synes det lantbruksstyrelsen

nödvändigt dels att de utav de sakkunniga föreslagna ändringar, om vilka enighet

icke kunnat träffas, komma till utförande, dels ock att dessutom vissa här

nedan närmare omförmälda jämkningar, vilka synas lantbruksstyrelsen vara av behovet

påkallade, vidtagas i kontraktsförslaget.

Lantbruksstyrelsen finner sålunda önskvärt, att § 2, sista punkten, i kontraktet

gives en något förändrad formulering, som tydligare angiver, att föreningen

åtager sig ej endast den staten åliggande skyldigheten »till inköp» av vete och råg

enligt kungl. förordningen den 21 maj 1918 utan ock att vid fullgörande av nämnda

skyldighet noggrant följa härför föreskrivna villkor.

I sammanhang härmed vill lantbruksstyrelsen erinra därom, att statens

skyldighet enligt nyssnämnda förordnings ordalydelse endast omfattar »fullt marknadsgill»

vara av vete eller råg. Vid förut rådande kännbara knapphet på ifrågavarande

spannmålsslag, då det framför allt gällt att till statens förråd insamla

största möjliga kvantitet därav, har staten givetvis funnit med sitt intresse förenligt

att inköpa hembjudna partier vete och råg — till i vissa fall reducerat pris —,

även om de ej kunnat anses vara av »fullt marknadsgill» beskaffenhet. Då nu förhållandena

i detta hänseende kunna förväntas bliva annorlunda och den situationen

kan tänkas komma att inträffa, att det ställer sig mindre fördelaktigt för föreningen

att inköpa av odlare erbjuden inhemsk spannmål, vilken, exempelvis på grund av

dålig bärgning, kan betecknas såsom icke fullt marknadsgill, samtidigt som till förmalning

lämpligare vara med direkt förtjänst — enligt förslagets § 7 — kan från

utlandet erhållas, synes hänsynen till den inhemska produktionen och dess utövare

med nödvändighet kräva ett tillägg i kontraktet, varigenom den svenska odlaren

tillförsäkras avsättning till kvarnföreningen, om ock till nedsatt pris, av även sådan

brödsäd, som enligt en sträng tillämpning icke kan betraktas såsom fullt marknadsgill

men som dock är av sådan beskaffenhet att efter lämplig behandling och eventuellt

inblandning av bättre vara ett brukbart mjöl därav kan framställas. Angelägenheten

av att iakttaga nödig sparsamhet och hushålla med den inhemska brödsädstillgången

synes jämväl påkalla en förändring av kontraktsförslaget i nu angiven

riktning.

De i § 3 föreslagna bestämmelser, varigenom vissa kvarnar, vilka icke varit

handelskvamar i vetemjöl före den 1 januari 1915, skulle betagas möjligheten deltaga

i ifrågavarande verksamhet, synas åtminstone ur allmän synpunkt onödigt

stränga. Därigenom skulle exempelvis en i övrigt fullt lämplig kvarn, belägen inom

ett veteodlande distrikt, utestängas endast därför, att den tillkommit under senare

tid, ett förhållande, som synes innebära en obillighet mot de nytillkomna kvarnarna

och som jämväl kan vålla i sådan kvarns grannskap boende jordbrukare kännbara

svårigheter.

Enligt § 5 i kontraktsförslaget skulle kvarnföreningen vara skyldig att av

odlares spannmål mottaga endast en sjättedel av den beräknade skörden per månad.

Ett hänsynslöst tillämpande av denna bestämmelse kan emellertid i speciella fall

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Maj:ts proposition Nr 1.

tänkas föranleda stora svårigheter för en del odlare, vilka på grund av bristande

förvaringslokaler eller trängande utgifter måste avtröska och försälja sm höstsädsskörd

vid eller omedelbart efter bärgningen. Möjlighet synes därför böra tillförsäkras

dylika odlare att på en gång försälja någon större del av höstsädsskörden.

Lantbruksstyrelsen har ovan framhållit såsom ett oeftergivligt villkor för

överlämnande åt den enskilda företagsamheten av här ifrågavarande verksamhet, att

åt det allmänna inrymmes en fullt effektiv kontroll av verksamhetens ledning,

viss, men enligt lantbruksstyrelsens förmenande otillräcklig grad är detta villkor

tillgodosett i kontraktsförslagets § 8. Med hänsyn till ej mindre denna verksamhets

högst betydande omfattning, rent kvantitativt, och dess krav på ledningens

sakkunskap inom flera olika områden — såväl merkantila som tekniska än även

nödvändigheten av att den stora allmänheten, såväl den producerande som den konsumerande,

må kunna hysa fullt förtroende för föreningens verksamhet, finner lantbruksstyrelsen

det oundgängligen erforderligt, att åt det allmänna må i föreningens

styrelse beredas plats för åtminstone tre ledamöter, representerande olika intressen

samt sakkunskap inom skilda områden, jämte nödigt antal suppleanter för dem.

I sammanhang härmed vill lantbruksstyrelsen anmärka, att det vant önskligt,

att instruktionen för den föreslagne statsrepresentantens arbetsuppgift nu förelegat

i förslag. Mycket beror nämligen därpå, att denna instruktion giver det allmännas

ombud tillräckligt vidsträckta befogenheter. ...

I fråga om de i § 10 för vissa fall av meningsskiljaktigheter mellan saljaie

och köpare föreslagna skiljemannaförfaranden finner lantbruksstyrelsen anledning

uttala, att endast den i paragrafen sist angivna skiljenämnden synes ägnad att bereda

nödig trygghet åt odlaren. „

Det är jämväl svårt att inse, varför köparen skall förbehållas rätt att etter

behag välja mellan två olika fora. .

Slutligen vill lantbruksstyrelsen, därest ett avtal med kvarnföremngen bennnes

höra komma till stånd, framhålla såsom önskvärt, att kontraktsförslaget i vissa

delar överarbetas, så att mindre tydliga bestämmelser givas en klarare och fullständigare

formulering. Då kontraktet kommer att i hög grad beröra tredje mans

rätt, är det nämligen nödvändigt, att detsamma bliver så tydligt och lättfattligt

som möjligt.

Vad den senare delen av de sakkunnigas betänkande beträffar, så finner lantbruksstyrelsen

i likhet med de sakkunnigas majoritet önskvärt, att åt den svenska

brödsädsodlingen, då densamma mister stödet av nu stipulerade minimipriser, beredes

under viss övergångstid åtminstone någon trygghet mot inflytelserna av allt för

hastigt fallande spannmålspriser å den utländska marknaden. Erfarenheterna frän

de gångna krisåren hava med all önskvärd tydlighet ådagalagt den för hela varf

nationella liv stora betydelsen av en åtminstone mot vissa minimibehov av brödsäd

svarande spannmålsproduktion inom landet. Störa uppoffringar hava också under

senare tid gjorts av statsmakterna för att i görligaste mån säkerställa denna produktion.

... i .,

För uppnående av ovan antydda önskemål hava de sakkunniga föreslagit

vissa provisoriska åtgärder och bestämmelser beträffande brödsädsimporten, \ lika

äro avsedda att gälla under de två närmaste åren efter upphörandet av statens utfästelse

angående minimipris å höstsäd. Giltighetstiden för detta provisorium synes

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kung!. Maj:ts proposition Nr 1.

lantbruksstyrelsen icke behöva eller böra utsträckas utöver denna av de sakkunniga

föreslagna, då inom nämnda tid de närmare utredningar böra kunna föreligga, vilka

äro att förvänta från den av Kung!. Maj:t tillsatta tull- och traktatkommittén, och

som äro oundgängligen nödvändiga för att kunna bedöma lämpligaste sättet för den

slutgiltiga lösningen av förevarande för vårt lands samtliga samhällslager synnerligen

viktiga fråga.

Beträffande de sakkunnigas förslag i denna del vill lantbruksstyrelsen särskilt

framhålla vikten av att beslut rörande statliga åtgärder för brödsädsodlingens tryggande

efter minimiprisens upphörande av statsmakterna fattas i samband med spannmålshandelns

reglerande under närmaste framtid, då dessa priser ännu äro gällande.

Ett uppskov med beslut härutinnan till nästa år måste givetvis bland landets jordbrukare

förorsaka ovisshet rörande räntabiliteten av fortsatt brödsädsodling, en

ovisshet, som tvivelsutan kan komma ätt förorsaka en under rådande förhållanden

betänklig tillbakagång i denna odling redan till år 1920. Medan å ena sidan världsmarknadens

tillgång på brödsäd, såsom av de sakkunnigas utredning framgår, synes

jämförelsevis god och en sänkning i prisen å varan sålunda kan förväntas, föreligger

å andra sidan ej endast i vårt land utan i hela Europa en så påtaglig brist

såväl på avels- och bruksdjur av olika slag som ock på animaliska livsmedel i allmänhet,

särskilt kött och ladugårdsprodukter, att grundad anledning finnes antaga,

att prisen å dessa jordbruksprodukter under de närmaste åren komma att väl täcka

även högt beräknade produktionskostnader. En utsträckt odling av fodersäd på

bekostnad av brödsädsodlingen kan sålunda, om den senare ej blir på något sätt

betryggad, förväntas medföra minsta risk och giva säkraste vinst.

En på antydda sätt omlagd jordbruksdrift kan därför komma att vinna en

anslutning, vilken under förutsättning av nu rådande ovissa handelspolitiska förhållandens

fortvara under någon längre tid kan i avsevärd grad försvåra landets

förseende med brödsäd.

Det är denna fara, som de sakkunniga genom sitt förslag till den inhemska

brödsädsodlingens betryggande efter minimiprisens upphörande vilja söka förebygga,

och det synes lantbruksstyrelsen, som om förslagets förverkligande skulle hava

goda utsikter att leda till det därmed åsyftade målets uppnående.

Den mest vägande invändning, som kan riktas mot det av de sakkunniga

förordade systemet med glidande tullar, torde vara svårigheten att fixera de medelpris,

särskilt det så kallade normalpriset å den inhemska spannmålen, med stöd

varav tullen skall beräknas. Denna svårighet synas de sakkunniga hava övervunnit

på ett tillfredsställande sätt, i det att den för beräkningen av nämnda normalpris

föreslagna formeln, enligt vad lantbruksstyrelsen kan finna, i sig innesluter de viktigaste

produktionsfaktorerna, vilka jämväl beräknats på ett sätt, som så nära som

möjligt torde motsvara de faktiska förhållandena.

Vid bestämmandet av glidtullarnas storlek hava de sakkunniga utgått därifrån

att, därest normalpriset å inhemsk brödsäd blir större än importpriset å den

utländska spannmålen, denna merkostnad skulle till hälften bäras av producenter

och konsumenter. Mot ifrågavarande förslag har lantbruksstyrelsen intet att erinra.

Styrelsen kan dock icke underlåta att i detta sammanhang anmärka, att det av de

sakkunniga föreslagna avdraget av 5 procent från det beräknade normalpriset i v/ss

mån synes vara mindre berättigat, i det att detsamma enligt den till de sakkunniga a

betänkande fogade bilagan C i sig innesluter jämväl fraktkostnad till avsättnings
-

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kung!. Maj.ts proposition Nr 1.

29

orten, vilken kostnad, då den i regel erlägges av odlaren, sålunda synes komma

att dubbelräknas.

Då emellertid de sakkunnigas här framlagda förslag ifråga om glidtullar i

sina stora huvuddrag synes väl avvägt, så att det, enligt styrelsens mening, innebär

förutsättningar för att kunna fylla därmed avsett ändamål, anser sig lantbruksstyrelsen

böra oförändrat tillstyrka detsammas godkännande av statsmakterna. Det

har, enligt styrelsens mening, lyckats de sakkunniga att åt den föreslagna tullen

giva en anpassningsförmåga efter olika tänkbara förhållanden, som förefaller synnerligen

lämplig och efter det rådande tidslägets krav väl funnen, då därigenom vid

ett högt importpris å den utländska spannmålen en ytterligare fördyring av densamma

genom tull förhindras samtidigt som vid fallande importpris tullskyddet i

viss mån blir effektivt och mera effektivt ju mer importpriset sjunker.»

Generaltullstyrelsen har i sitt utlåtande, avgivet den 12 maj 1919,

yttrat sig allenast angående det tulltekniska utförandet av det i betänkandet

framlagda förslaget om glidtullar för viss spannmål och

härvid anfört följande:

»Berörda förslag påkallar, på sätt härjämte närlagt förslag till ändrad lydelse

av vissa rubriker i tulltaxan utvisar, viss uppdelning av tulltaxerubrikerna

nr 74 och 79 b jämte annan omarbetning av dessa ävensom möjligen förändring avrubriken

nr 76. Vid det förhållande att den sålunda uppkomna ändrade lydelsen

av vissa paragrafer i tulltaxan, vilka helt eller delvis blivit enligt traktat fastställda,

icke komme att träda i kraft förrän efter utgången av innevarande år, då

vederbörande traktat upphört att gälla, lärer internationellt hinder för vidtagande

av antydda omarbetningar ej förefinnas.

Vid omarbetningarnas verkställande har styrelsen utgått från den förutsättning,

att det exakta beloppet av tullsatserna för råg, vete och korn samt för gryn och

mjöl av sådan spannmål kommer att av Kungl. Maj:t angivas genom för varje

tremånadersperiod utfärdad kungörelse och att således tulltaxan bör i fråga om

tullsatserna för nämnda varuslag innehålla endast allmänna uppgifter om beräkningsgrunderna.

Vidare har styrelsen tagit för givet, att tullsatserna för saväl den omalna

som den malna spannmålen äro av praktiska skäl avsedda att uttryckas i jämna

femtal öre och att således, när vid uträknandet av tullsatsen för sistberörda varuslag

uppkomme helt öretal, som utgjorde belopp, vilket ej kunde jämnt delas med

fem, talet borde avrundas till närliggande, förslagsvis närmast högre femtal öre.

Huru tullsatserna i sådant fall skulle komma att te sig, framgår av den härvid

fogade, hos styrelsen upprättade tabell.

Slutligen har det beträffande tullsatsen på malt synts styrelsen kunna antagas,

särskilt med avseende å vad på sin tid blivit anfört i samband med dess fastställande

(1910 års riksdags bevillningsutskotts betänkande nr 23, sid. 31 o. f ),

att någon förändring i nuvarande överensstämmelse mellan denna tullsats och tullsatsen

å gryn och mjöl av råg, vete och korn icke varit avsedd att åvägabringas

genom det av de sakkunniga framlagda förslaget- Enahanda torde förhållandet

vara i fråga om till tulltaxerubriken nr 149 hänförligt bröd av dessa mjölsorter.

I följd härav hava de i tulltaxan för närvarande angivna fasta tullsatser, för malt

Generaltullsty

rcl»en.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kung],. Maj:ts proposition Nr 1.

6 kronor 50 öre för 100 kilogram och för bröd 6.5 öre för kilogram, blivit i föreliggande

förslag till tulltaxeändringar ersatta med glidande tullsatser, sammanfallande

med den för nämnda slag av gryn och mjöl ifrågasatta. Beträffande den

av styrelsen föreslagna avfattningen av tulltaxerubriken för bröd må nämnas, att

därigenom visserligen även bröd, tillverkat av annat mjöl än av ifrågavarande

spannmålsslag, komme att därunder inbegripas. Denna ur tullbeskattningssynpunkt

oväsentliga förändring i nu gällande grunder för tullbeloppets fixerande torde emellertid

vara påkallad av tulltekniska skäl.

Under förutsättning att de sakkunnigas förslag om täta förändringar i tullsatserna

för vissa slag av spannmål varder godkänt, lärer icke kunna undvikas införande

i § 13 gällande tulltaxeförordning av bestämmelser, avseende att förebygga

utbekommande av för högt tullrestitutionsbelopp vid utförsel av förädlad sådan

vara. I mom. 3 av nämnda paragraf är nämligen föreskrivet, att idkare av kvarnrörelse

medgives vid utförsel sjöledes från tullplats av vid kvarnen framställt mjöl

av råg eller vete restitution av den tull, som av honom blivit erlagd för en motsvarande

kvantitet direkt från utlandet införd omalen spannmål av samma slag, under

villkor, bland andra, att avsikten att av den införda spannmålen förmala mjöl för

export emot åtnjutande av restitution anmäles av kvarnidkaren redan i sammanhang

med spannmålens angivning till förtullning och intages i ett av vederbörande tullkammare

fört avräkningsdiarium samt att den omalna spannmål, för vilken restitution

av tullmedlen beviljas, blivit inom de näst före utförseln förflutna sex månaderna

till riket införd.

Krav på identitet mellan den införda och den under anspråk på tullrestitution

utförda varan förefinnes således icke. Det torde följaktligen få anses ej osannolikt,

att utförselvaran ofta kan komma att härröra av ett inom de sex månaderna infört

parti spannmål med lägre tullsats än den, som belöpt å det parti, vilket avföres i

avräkningsdiariet såsom vid tillfället utfört och restitutionsberättigat. Att statsverket

härigenom skulle tillskyndas en mången gång ej oväsentlig förlust, är

uppenbart.

Till förebyggande av denna oegentlighet har det synts styrelsen tillrådligt

att, på sätt framgår av härhos närlagt förslag till ändrad lydelse av förevarande

§ 13 mom. 3 tulltaxeförordningen, i fråga om restitutionsrätten göra den inskränkning,

att restitutionen ej finge tillgodonjutas efter högre belopp, än som

motsvarade den lägsta tullsats, vilken varit gällande under de näst före varans

utförsel förflutna sex månaderna. Genom en ordalydelse sådan som den föreslagna

skulle tydligen också, där omalen spannmål under viss tid varit tullfri, utförsel mot

tullrestitution av malen sådan vara icke kunna förekomma, förrän sex månader

tilländalupit, efter det tullfriheten upphört. Någon kännbar olägenhet för kvarnindustrien

lärer denna senare omständighet knappast behöva innebära. I viss mån

motsvarande inskränkningar återfinnas i § 9 av förordningen den 13 december 1912

angående tullrestitution i vissa fall vid återutförsel av utländsk vara.

Den föreslagna förändringen i tullsatsen för bröd påkallar givetvis omredigering

av mom. 1 i förenämnda § 13, i vad momentet avser rätt till dråback för

bröd. Denna omredigering lärer emellertid, med hänsyn till det ytterst sällan och

i mycket ringa utsträckning förekommande utnyttjandet av berörda rätt, utan

olägenhet kunna ske sålunda, att bestämmelserna för bröd i nämnda moment helt

uteslutas.»

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Kungl. Maj.ts proposition Nr 1.

De vid generaltullstyrelsen^ utlåtande fogade bilagorna äro av

följande lydelse:

Förslag

till ändrad lydelse av vissa rubriker i tulltaxan.

74 a

74 b

75

76

77

78

79 a

79 b

Kvantitet

för tullberäkningen
-

79 c

80

149

A. Spannmål m. m.

Spannmål:

omalen:

råg, vete och korn: tullsatsen utgör ett av Konungen för fasta

tremånadersintervaller angivet belopp, motsvarande halva

skillnaden mellan det inhemska normalpriset och importpriset

för sådan vara; dock att, där denna skillnad ej uppgår till^

minst en krona för 100 kilogram, tull icke skall för varan

utgå;

årter och bönor, tjänliga till människoföda...........................

havre; ävensom vicker, sojabönor samt andra ärter och bönor,

ej till nästföregående rubrik hänförliga.............................

malt, även krossat: tullsatsen är lika med den för gryn av råg,

vete eller korn gällande;

majs .............................................................................

andra slag........................................................................

malen:

gryn av havre ................................................................j

gryn av råg, vete eller korn samt mjöl av råg, vete eller korn:

tullsatsen utgör ett av Konungen för fasta tremånadersintervaller

angivet, i jämnt femtal öre uttryckt belopp, som med

75 procent överstiger den för motsvarande slag av omalen

spannmål samtidigt gällande tullsats;

gryn, andra slag; mjöl, andra slag; ävensom mjöl av arrowrot

och andra vegetabilier, ej till annan rubrik hänförligt......... 100 kg.

Tullsats

Kronor ö.

Ris

Bröd, alla slag, ej särskilt nämnt: tullsatsen är lika med den för

mjöl av råg, vete eller korn gällande.

■

100 kg.

3

70

—

fria

100 kg.

fri

370

100 kg.

3

50

6 50

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj.ts proposition Nr 1.

Tabell,

utvisande storleken av den tall, som vid förändring av tallen för 100 kilogram till tulltexerubriken

74 hänförlig o in a 1 e n spannmål bör nttagas för 100 kilogram till tnlltaxerubriken

79 b hänförlig malen spannmål, därest nuvarande förhållande mellan berörda båda

tallsatser skall bibehållas. *)

Öre

Krono

r

Öre

1

2

3

4

5

6

7

8

9

10

i

0

1,75

3.50

5.25

7.oo

8.7 5

10.50

12.25

14.00

15.75

17.50

0

5

1.85

3.60

6.3 5

7*10

8.85

10.60

12.3 5

14.10

15.85

—

5

10

1.95

3.70

5.45

7.20

8.9 5

10.70

12.45

14.20

15.95

—

10

15

2.05

3.80

6.55

7.30

9.05

10. so

12.55

14.30

16.05

—

la

1 20

2.10

3.85

5.6 0

7.3 5

9.io

10.85

12.60

14.3 5

16.10

—

20

25

2.20

3.95

5.7 0

7.45

9.2 0

10.95

12.7 0

14.45

16.20

—

25

| 30

2.30

4.05

5.80

7.55

9.3 0

11.05

12.80

14.55

16.30

—

30

35

2.40

4.15

5.90

7.65

9.io

11.15

12.90

14.6 5

16.40

—

35

40

2.4 5

4.20

5.9 5

7.70

9.45

11.20

12.95

14.7 0

16.45

—

40

45

2.55

4.30

6.05

7.80

9.5 5

11.30

13.05

14.80

16.55

—

45

50

2.65

4.4 0

6.15

7.90

9.6 5

11.40

13.15

14.90

16.65

—

50

55

2.75

4.50

6.25

8.oo

9.7 5

il.50

13.25

15.00

16.7 5

—

55

BO

2.80

4.55

6.3 0

8.05

9.80

11.55

13.30

15.05

16.80

—

60

05

2.90

4.65

6.40

8.15

9.ao

11.65

13.40

16.15

16.90

—

65

70

3.oo

4.75

6.50

8.25

10. oo

11.75

13.50

15.2 5

17.00

—

70

75

3.10

4.8 5

6.60

8.3 5

10.10

11.85

13.60

15.35

17.10

—

75

80

3.15

4.90

6.65

8.40

10.15

11.90

13.65

15.40

17.15

—

80

85

3.26

5.oo

6.7 5

8.50

10.2 5

12.00

13.75

15.50

17.25

—

85

90

3.35

5.io

6.8 5

8.60

10.3 5

12.io

13.85

15.60

17.35

—

90

95

3 45

5.20

6.95

8.70

10.45

12.20

13.95

15.70

17.45

—

95

Öre

1

2

3

4

«

6

7

8

9

10

Öre

*) Siffrorna i marginalen avse tullsatser å omalen spannmål, de övriga tullsatser å malen

sådan. Tullsatsen å malen spannmål har beräknats för närvarande vara 75 procent högre än för

omalen spannmål. Där, vid uträknandet av tullsatserna uppkommet helt öretal utgjort belopp,

som icke kunnat jämnt delas med fem, har talet avrundats till närmast högre femtal öre.

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 1.

33

Förslag

till ändrad lydelse ar § 13 mom. 3 i förordningen den 9 jnni 1911 med talltaxa för

inkommande varor.

§ 13.

3. Förutom den tullrestitution, varom här ovan förmäles, medgives ock åt

idkare av kvarnrörelse vid utförsel sjöledes från tullplats av vid kvarnen framställt

mjöl av råg eller vete restitution av den tull, som av honom blivit erlagd för en

motsvarande kvantitet direkt från utlandet införd omalen spannmål av samma slag

med iakttagande dock därav, att sådan restitution ej må tillgodonjutas efter högre

belopp än som motsvarar den lägsta tullsats, vilken varit gällande under de näst

före varans utförsel förflutna sex månaderna; och skola för restitutionens åtnjutande

iakttagas följande villkor, nämligen:

a) att utförselvaran — — — — — — —--— spannmålskvantiteter.

Den 16 maj 1919 redogjorde jag för Kungl. Maj:t för frågans

läge och anförde därefter följande:

»Då jag ansett övervägande skäl tala för ett upphörande av statsdriften

efter innevarande konsumtionsårs slut, därest det skulle visa sig möjligt att på tillfredsställande

villkor åt den enskilda verksamheten överlåta spannmåls- och mjölhandeln,

har jag berett mig tillfälle till nya förhandlingar i frågan med representanter

för den ifrågasatta kvarnföreningen. Det har därvid visat sig, att sådana

skiljaktiga meningar och yrkanden gjort sig gällande, att det hitintills icke lyckats

att komma till enighet. Jag anser det emellertid icke vara uteslutet, att genom

fortsatta förhandlingar ett tillfredsställande resultat skulle kunnat uppnås, därest

tiden icke varit så knappt tillmätt. Nu har det på den korta tid, som stått till

buds, icke varit möjligt.

Att redan nu och emot de sakkunnigas förslag bestämma sig för fortsatt

statsdrift även för nästa konsumtionsår anser jag icke tillrådligt, men även för det

fall, att denna senare väg måste anlitas, kräves ytterligare utredning, innan beslut

därom fattas.

Beträffande det i betänkandets senare del innefattade förslaget, avseende åtgärder

för brödsädsodlingens tryggande under tiden närmast efter minimiprisens

upphörande, hava motsatta åskådningar gjort sig gällande, särskilt inom folkhus
Bihang

till urtima riksdagens protokoll 1919. 1 sand. 1 höft. (Nr 1.) 5

Statir&dtprotokollet

16 maj 1919.

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts proposition Nr 1.

hållningskommissionen, och yrkanden hava framkommit om uppskov med beslut i

denna del till 1920 års riksdag. Med hänsyn till frågans vikt och syftemålet med

de ifrågasatta åtgärderna kan jag icke ansluta mig till detta yrkande, men då

frågan är av ömtålig natur och i visst avseende innebär en nyhet, är noggrannare

övervägande av nöden än det, som kunnat ske inom den nu tillmätta tiden.

Med hänsyn till dessa olika omständigheter och då ytterligare förhandlingar

och utredningar visat sig nödvändiga, har det icke för mig varit möjligt att förelägga

Kungl. Maj:t utarbetade förslag i dessa ämnen å sådan tid, att propositioner

skulle kunna avlåtas till den nu samlade riksdagen, utan att därav skulle följa en

icke oväsentlig förlängning av riksdagens samvaro efter pingst, vilket, enligt vad

för mig uppgivits, icke eljest torde bliva av nöden. I betraktande av berörda

ärendens vikt skulle visserligen en sådan förlängning kunnat finnas befogad, ifall

icke annan utväg stode till buds. Men då jag från hans excellens utrikesministern

inhämtat, att anledning finnes att antaga, att inbjudning kommer att måhända inom

kort till Sverige utfärdas om ingående i ett ifrågasatt folkens förbund, samt sistnämnda

fråga icke lärer kunna avgöras utan riksdagens medverkan, torde man

kunna förutsätta, att det i allt fall blir nödvändigt att inom jämförelsevis kort tid

inkalla antingen den lagtima riksdagen till nytt sammanträde eller ock en urtima

riksdag. Det är min bestämda förhoppning, att då även de nu av mig berörda

frågorna skola kunna föreligga i sådant skick, att de kunna göras till föremål för

proposition.

Då det är önskvärt, att statsmakternas beslut i nu förevarande ämnen icke

fattas allt för sent på året, enär dels, även om kvarnkontraktet icke skulle träda

i tillämpning förrän med början av september, kvarnarna behöva viss tid för att

ordna sig för de nya förhållandena, och dels jordbrukarna hava intresse av att

redan före höstsådden i år erhålla visshet, huruvida och i vad mån statsmakterna

komma att ingripa reglerande i avseende å prisbildningen å spannmål av 1920 års

skörd, lärer den möjligheten icke få anses utesluten, att, om nyssnämnda ärende

angående folkens förbund icke inom den närmaste tiden kräver sammankallande av

riksdagen, de nu av mig berörda frågorna i och för sig skola göra en sådan åtgärd

nödvändig.»

Statsrådsprotokollet i detta ärende har blivit offentliggjort.

Vid den fortsatta beredning av ärendet, som ägt rum inom jordbruksdepartementet,

har jag berett mig tillfälle till överläggning med

ledamöterna av riksdagens andra kammare Gustaf Vilhelm Källman och

Olof Nilsson i Tånga samt professorn Nils Hansson och agronomen

Ludvig Nanneson, särskilt angående förslaget om glidtullar och den i

samband därmed föreslagna metoden för produktionskostnadsberäkningen.

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Kungl. Maj:ts proposition Nr 1.

Såsom framgår av mina ovan refererade yttranden till statsråds- Departement»- protokollen den 11 februari och den 16 maj 1919, anser jag det nöd- c efen''

vändigt, att särskilda åtgärder vidtagas från statens sida för att förmedla

övergången från det nuvarande tillståndet pa spannmalshandelns område

till mera normala förhållanden.

I likhet med de sakkunniga finner jag dessa åtgärder böra bliva

av väsentligen olika slag, allteftersom de avse den återstående tiden för

de nuvarande minimiprisens å vete och råg giltighet eller den efterföljande

tiden.

De sakkunniga hava, som nämnt, beräknat tillgången å brödsäd i

statens förråd vid ingången av nästa konsumtionsår till 125,000 ton.

Såvitt nu kan bedömas, kommer denna tillgång att den 1 instundande

september bliva något större, nämligen omkring 137,000 ton.

Sedan de sakkunnigas betänkande avgavs, hava efter avslutandet

av fred mellan vissa av de i världskriget deltagande makterna förhållandena

på den internationella handelns område ljusnat, och man torde numera

kunna räkna på, att den spannmålsimport, som må bliva erforderlig

under nästa konsumtionsår, skall utan större svårighet kunna äga

rum, helst stora spannmålslager finnas i vissa transoceanska länder.

Vad årets inhemska skörd av vete och råg angår, synes densamma

kunna för landet i sin helhet beräknas komma att bliva medelgod.

Med hänsyn till dessa förhållanden finner jag mig kunna instämma

i de sakkunnigas uttalande, att ur tillgångssynpunkt någon konsumtionsreglering

för spannmål och mjöl icke synes bliva av nöden under nästa

konsumtionsår.

De sakkunniga hava även ansett, att enbart ur sparsamhetssynpunkt

en dylik reglering med åtföljande brödransonering icke bör bibehållas

längre än som eljest är nödvändigt. Jag delar denna åsikt.

De sakkunniga hava vidare berört frågan, huruvida icke i allt fall

ur synpunkten av att åstadkomma billigare mjölpris ransoneringens bibehållande

vore oundvikligt. De hava därvid — som mig synes med full

rätt — framhållit, hurusom starka skäl tala för önskvärdheten av att

snarast möjligt kunna åvägabringa en sänkning av den i Sverige för

närvarande högre än i de flesta andra jämförliga länder uppdrivna prisnivån

för livsmedel, särskilt å mjöl och bröd. De hava tillika uttalat

att, med hänsyn till de på förhand fastställda prisen å den svenska

brödsäden, man praktiskt taget icke b^n, efter upphävande av konsumtionsreglering

för mjöl och bröd, genomföra en sådan prisreglering å

mjölet, som skulle sänka dettas pris under en mot de svenska spann
-

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kung!. Maj:ts proposition Nr 1.

målsprisen svarande nivå. Konsumtionsregleringens upphävande skulle

alltså omintetgöra möjligheten av att låta ett eventuellt lägre pris å

importerat vete än det enligt minimiprisen för svenskt vete gällande

komma den svenska allmänheten till godo i form av lägre mjölpris. De

skäl, de sakkunniga anfört till stöd för sitt ovannämnda uttalande,

hänföra sig huvudsakligen till förhållandet mellan vete och råg. Jag

vill erinra, att minimiprisen äro för vete 39 kronor och för råg 38 kr(>

nor för 100 kilogram — för vara av bättre kvalitet intill 2 kronor

högre efter viss prisskala — alltså i varje fall endast en kronas skillnad

mellan de bägge sädesslagen. De sakkunniga framhålla, att en direkt

prissänkning av vetemjölet givetvis skulle öka vetekonsumtionen på

rågkonsumtionens bekostnad och att den svenska rågen, statsinlöst

men oanvänd, skulle hopas i magasinen, samt att detta säkerligen skulle

nödvändiggöra särskilda tvångsåtgärder för stimulerande av rågkonsumtionen,

d. v. s. en ny ransonering. Ej heller ett mera indirekt utnyttjande

av det billigare priset å importerat vete genom att använda det

därigenom vunna överskottet till prissänkning å rågmjölet vore enligt

de sakkunnigas mening möjligt, enär detta skulle, om prissänkningen å

rågmjölet bleve av någon avsevärd betydelse, kunna leda till, att rågproducenterna

hembjöde till staten mot minimipris även den del av sin

rågskörd, som varit avsedd till deras egen konsumtion, och i stället inköpte

det. billiga rågmjölet, varigenom staten skulle förorsakas mycket

stor och icke avsedd utgift. De sakkunniga hava även framhållit, att

en på sistnämnda sätt anordnad prisreglering skulle nödvändiggöra att

i fråga om det mycket stora antalet småkvarnars rågförmalning tillämpa

eu kontroll, som för såväl kvarnar som jordbrukare skulle bliva synnerligen

omfattande och betungande men likväl ur garantisynpunkt praktiskt

taget värdelös. De sakkunniga hava emellertid hållit "före, att en utväg

ur nyssnämnda svårigheter skulle bestå i fortsatt ransonering, vid vilken

jordbrukaren förhindrades att i öppna marknaden inköpa sitt behov av

rågmjöl. Vid övervägande av nu anförda omständigheter hava de sakkunniga

under framhållande att enligt deras senare i betänkandet

framlagda förslag prisen å vetemjöl och rågsikt skulle bliva lägre än

de nu med tillämpning av statens prisregleringsanslag tillämpade och

att priset å rågmjöl (sammanmalet) borde kunna nedpressas till inemot

det nu gällande — uttalat, att även om en ytterligare sänkning av

mjölets prisnivå skulle kunna erhållas genom bidrag av statsmedel, de

icke funno sig allenast av hänsyn härtill kunna förorda ett bibehållande

av ransoneringen, vilken för befolkningen kändes som en svår tunga.

I folkhushållningskommissionens utlåtande anföres, att från visst

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Kungl. Maj.ts proposition Nr 1.

håll inom kommissionen nttalats tvekan, huruvida brödransoneringens

upphörande vore ett önskemål av så stor betydelse, att det borde ställas

före önskemålet om mjölets förbilligande. Detta uttalande torde böra

betraktas såsom grundat på de i de sakkunnigas betänkande kalkylerade

mjölprisen.

För egen del finner jag de sakkunniga hava på ett övertygande

sätt ådagalagt, att, därest ransoneringen bortfaller, en prisreglering å

mjöl till följd av import av billigt vete icke kan utan stora olägenheter

ske, så länge minimiprisen gälla. Det torde vara påtagligt, att även en

direkt medelst statsanslag åstadkommen prisreglering, varigenom priset

skulle nedbringas under det pris, som motsvarar de svenska minimiprisen,

kräver ransonering. Jag vill emellertid i anslutning till ett yttrande

av folkhushållningskommissionen framhålla, att icke ens ransonering

torde kunna framdeles förebygga möjligheten av att — om mjölpriset

genom prisreglering sänkes under det, som motsvarar de svenska

minimiprisen — inhemska spannmålsproducenter avyttra all sin brödsäd

och i stället inköpa av staten prisreglerat mjöl för det egna behovet.

Då statens minimiprisutfästelse gäller all inhemsk brödsäd, kan staten

icke vägra mottaga vad som bjudes, och att därefter förvägra utlämnande

av mjöl till den odlare — jämte hans familj och underlydande

—, som begagnat sin försäljningsrätt, torde, såsom kommissionen anfört,

vara uteslutet. Det antydda missförhållandet skulle sålunda komma att

kvarstå oaktat ransonering.

Då det alltså gäller att välja mellan att upphäva brödransoneringen

eller att bibehålla denna och därmed bevara möjligheten till statlig prisreglering,

även med nyssnämnda oegentliga följdverkan, är det givet, att

olika åsikter kunna göra sig gällande. I och för sig framstår det för mig

som önskvärt, att det hittillsvarande statliga ingripandet på detta vidsträckta

område av folkhushållningen med därav föranledd vidlyftig organisation

och statlig kontroll på många skilda områden av näringslivet samt

dess tvång på produktion, distribution och konsumtion måtte så snart som

möjligt upphöra. Det synes mig ej heller vara med sunda ekonomiska

principer väl överensstämmande, att staten längre än kristidens förhållanden

göra sådant oundvikligen nödvändigt lämnar särskilt tillskott till förbilligande

av viktiga livsförnödenheter. Vi måste så snart som möjligt åter

komma in på normala banor. Härmed är ingalunda sagt, att jag icke tillfullo

inser och erkänner den såväl av de sakkunniga som ock med särskild

styrka av folkhushållningskommissionen framhållna betydelsen av

att den allmänna prisnivån inom landet sänkes och att även brödprisen

därvid inbegripas. Icke heller underskattar jag de svårigheter

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts proposition Nr 1.

härvidlag, som vållas av minimiprisen. Men i betraktande av att de

mjölpris, som framgå enligt det förslag jag nu kommer att framlägga,

äro kalkylerade så, att de beträffande vetemjöl (flormjöl, vilket motsvarar

det nuvarande vetemjölet) och rågsikt äro väsentligt lägre än de

nu genom statlig prisreglering å 14 resp. 13 procent gällande och att

rågmjölspriset kommer att faktiskt bliva oförändrat, oaktat den nuvarande

prisregleringen på icke mindre än drygt 20 procent skulle bortfalla, samt

därjämte sannolikhet förefinnes för att de verkliga prisen, isynnerhet på

rågmjöl, skola bliva ännu lägre, anser jag, att prisförhållandena även

efter ransoneringens upphörande skola bliva så pass tillfredsställande,

att jag icke kan finna sagda ransonerings bibehållande motiverat ur den

synpunkten, att möjlighet till prisreglering medelst tillskott av statsmedel

skulle därigenom hållas öppen.

I överensstämmelse med vad jag nu anfört har jag för avsikt att

inom den närmaste tiden förelägga Kungl. Maj:t förslag om upphävande

av ransoneringen å mjöl och bröd från och med nästkommande september

månad eller tidigare.

Jag vill framhålla, att vad ovan anförts angående svårigheten av

en prisreglering gäller endast, ifall utländsk spannmål kan importeras

till billigare pris än den svenska betingar. Om däremot priset å utländsk

brödsäd är högre än det svenska priset, är en prisreglering vid

importen givetvis praktiskt möjlig, och det bör då tagas under övervägande,

huruvida sådan prisreglering skall äga rum med anlitande av

det av riksdagen till Kungl. Maj:ts förfogande ställda prisregieringsanslaget.

I likhet med de sakkunniga finner jag det uppenbart, att minimiprisens

fortsatta giltighet gör det nödvändigt att upprätthålla införselmonopol

å vete och råg samt mjöl — ävensom gryn — därav för staten

eller den eller dem, åt vilken eller vilka staten må överlåta importrättens

utövande. Med stöd av förfoganderättslagen kan emellertid

dylikt monopol i varje fall icke vidmakthållas längre än till utgången

av februari månad 1920, och det framstår redan därav såsom angeläget

att erhålla riksdagens bemyndigande till dylikt monopol.

Såsom de sakkunniga framhållit, förutsätter givetvis nödvändigheten

av fortsatt ensamrätt till import av utländsk brödsäd ävensom statens

åtagna förpliktelse till inlösen av den svenska brödsäden en fortsatt

medverkan från statens sida vid spannmålsregleringens genomförande

under nästa konsumtionsår. De sakkunniga hava härvid upptagit till skärskådande

två alternativ: fortsatt statsdrift i lämplig form eller uppgiftens

överlämnande åt den enskilda förvärvsverksamheten under statlig kontroll.

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Kungl. Maj:ts proposition Nr 1,

De sakkunniga hava därvid funnit det icke kunna förnekas, att

det sistnämnda systemet, därest det kan så anordnas, att det lämnar

vederbörliga garantier för ett rättmätigt tillgodoseende av såväl statens

som de enskildas, både producenters och konsumenters, intressen, synes

innebära vissa fördelar ur den synpunkten, att det tillmötesgår kravet

på det nuvarande statsingripandets avveckling och beredandet av tillfälle

för produktion och handel att på detta område kunna återgå till

ett friare utövande av sin verksamhet. De hava vidare beträffande ett

i sådant avseende från kvarnföreningen i Stockholm, som representerar

i huvudsak de stora och medelstora kvarnarna i riket, framlagt förslag

uttalat, att statsverket därigenom skulle befrias dels från större delen

av den avsevärda förlustrisk, som minimiprisgarantien innebär, dels ock

från hela den under nuvarande penningförhållanden dubbelt betungande

bördan av brödsädsimportens och den inrikes spannmålsupphandlingens

finansiering, som krävde minst 100 miljoner kronor och ytterst ogynnsamt

inverkade på penningmarknaden och prisnivån i allmänhet. Dessa

fördelar synas även mig vara av så stor betydelse, att jag, såsom jag

redan den 16 maj 1919 anförde, finner systemet med statskontrollerad

enskild drift böra i främsta rummet komma i betraktande, därest detsamma

kan anordnas på ett tillfredsställande sätt.

I betraktande av den centrala ställning, som frågan om mjölprisen

måste intaga vid den nu förevarande frågans bedömande, torde jag få

särskilt redogöra därför och därvid först ur de sakkunnigas betänkande

meddela följande jämförelse mellan de pris å mjöl, som dels för närvarande

gälla såväi utan prisreglering (= folkhushållningskommissionens

självkostnad) som ock med dylik prisreglering (— folkhushållningskommissionens

salupris), dels ock kunna beräknas efter ransoneringens

upphörande bliva gällande vid ett fortsättande av statsdriften.

a.

F. H. K:s

själv kostnad

kronor

i per 100 kg.

b.

F. H. K:s

salupris

kronor

per 100 kg.

c.

Beräknat

pris efter

ransone- ringens upp- hörande

m. m.

kronor

per 100 kg.

Skillnad mellan

a och b

kronor

a och c

kronor

b och c

kronor j

. i

Vetemjöl ............

66.2 7

60—

56.9 0

— 6.27

— 9.81

i

— 3.04

B&gsikt...............

66.85

60—

58.08

— 6.85

— 8.77

— 1.92

B&gmjöl...............

56.88

45—

49. 4»

— 11.88

— 7.39

•f 4.49

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj:ts proposition Nr 1.

De i c angivna prisen äro beräknade inom folkhushållningskommissionens

spannmålsavdelning och utvisa de pris, till vilka mjölet under

nästinstundande konsumtionsår ansetts kunna av nämnda avdelning försäljas,

varvid till grund lagts samma utgångspunkter i fråga om pris å

spannmål och kli samt samma siffror för försäljningskostnader, som använts

i de av kvarnarna framlagda, i de sakkunnigas betänkande sid.

27—28 intagna kalkylerna. Prisen i c äro, som synes, överallt vida

lägre än den nuvarande självkostnaden. Beträffande vetemjöl och rågsikt

äro de även lägre än de nuvarande medelst prisreglering reducerade

prisen å dessa mjölsorter, varemot priset å rågmjöl (sammanmalet) utvisar

en rätt stor prisökning i jämförelse med det nu starkt nedpressade

priset å detta mjölslag. Sistnämnda förhållande är desto mer betänkligt,

som just detta rågmjöl, varav bland annat det allmänt använda

hårda brödet fram ställes, torde få anses vara den för landet i dess helhet

betydelsefullaste mjölsorten.

Gent emot dessa priser kunde vid tiden för avgivandet av de sakkunnigas

betänkande såsom jämförelse uppställas allenast de från kvarnarnas

sida i de nyss omförmälda kalkylerna upptagna prisen. En sådan

jämförelse utfaller på följande sätt, varvid bör erinras, att beträffande

vetemjölet jämförelsen bör ske med det i kalkylen upptagna flormjölet,

som motsvarar den kvalitet vetemjöl, som avses i folkhushållningskommissionens

beräkning.

Beräknat pris efter ransoneringens upphörande, kronor per 100 kilogram.

a.

Vid stats drift

b.

Vid enskild drift enligt

kalkyl i de sakkunnigas

betänkande

Skillnad

mellan a och b

Vetemjöl.....................

56.96

55.68

— 1.28

Rågsikt .....................

58.08

57.84

— 0.74

Rågmjöl .....................

49.4 9

49.99

+ 0.5 0

Om än således prisen å vetemjöl och rågsikt skulle sänkas vid \

enskild drift, skulle i stället rågmjölspriset ytterligare stegras. De sak- j

kunniga hava också uttalat, att dessa skillnader mellan prisen vid stats- I

drift och enskild drift vore relativt obetydliga och icke tillräckliga för

ett godkännande från statens sida av den punkt i det föreslagna avtalet,

söm berörde mjölprisen. |

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Kungl. Maj.ts proposition Nr 1.

Vid de förhandlingar, som därefter förts med representanter lör

kvarnarna, har ernåtts, att priset å rågmjöl nedbringats till 46 kronor

för 100 kilogram brutto för netto, inklusive säck. Då det nuvarande

priset är 45 kronor för 100 kilogram, inberäknat säckens vikt (brutto),,

men säcken betalas särskilt med 1 krona, blir det nya priset fullständigt

sammanfallande med det nuvarande.

Uppställes en jämförelse mellan de nuvarande prisreglerade mjölprisen

å ena sidan samt de blivande prisen vid statsdrift, resp. enskild

drift å andra sidan, allt i kronor per 100 kilogram, framgår följande resultat.

a.

F. H. K:s

^nuvarande

salupris

b.

Blivande

pris vid

statsdrift

c.

Blivande

pris vid

enskild drift

Skillnad mellan

a och b

a och c

b och c

60.—

56.96

55.68

— 3.04

— 4.32

— 1.28

60.—

58.08

57.34

— 1.92

— 2.66

— 0.74

Rågmjöl...............

45.—

49.4 9

45.—

+ 4.49

—

— 4.49

Av jämförelse mellan a och c framgår, att vid den enskilda driften

prisen å ''vetemjöl och rågsikt skulle bliva ganska väsentligt lägre än

de nuvarande, oaktat dessa äro nedbringade medelst betydande tillskott

av statsmedel, samt att priset å rågmjöl blir oförändrat, ehuru prisregleringen

bortfaller. Vid jämförelse mellan statsdrift enligt inom folk—

hushållningskommissionen verkställd prisberäkning och enskild drift (b

och c) visar sig beträffande alla mjölsorter det senare systemets fördelar

i prisavseende, synnerligast i fråga om det viktiga rågmjölet. >Jag vill

för övrigt ånyo betona, att sannolikhet föreligger för att de vid enskild

drift kalkylerade prisen, särskilt å rågmjöl, skola i verkligheten

komma att ställa sig ännu lägre än ovan angivits.

Med hänsyn till dessa nu anförda beräkningar finner jag för mm

del prisförhållandena avgjort tala till förmån för systemet med en av

staten kontrollerad enskild drift på förevarande område av näringslivet.

Vad angår de övriga omständigheter, som böra tagas i betraktande

vid avgörandet av frågan om fortsatt statsdrift eller enskild drift, torde

de lämpligast behandlas i sammanhang med en redogörelse för det

kontraktsförslag, som efter vidlyftiga underhandlingar blivit överenskommet

mellan regeringen och en organisation benämnd Sveriges kvarnintressenter,

förening u. p. a.

Det bör framhållas, att nämnda kontraktsförslag är resultatet av

Bihang till urtima riksdagens protokoll 1919. 1 saml. 1 höft. (Nr 1.) 6

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj:ts proposition Nr 1.

ömsesidiga tillmötesgåenden, än på en punkt än på eu annan. Ur det

allmännas synpunkt hade det visserligen varit önskligt, att vissa bestämmelser

erhållit ett något förändrat innehåll, men då från motsidan även

uppställdes starka krav på ändringar, har jag ansett mig kunna tillstyrka

vissa medgivanden, om därigenom fördelar i andra avseenden

kunnat vinnas och hela överenskommelsen skulle kunna bringas till stånd,

hör min del finner jag kontraktsförslaget såsom helhet betraktat vara

från statens sida fullt antagiint.

Detta kontraktsförslag jämte vid detsamma fogade normalkalkyler

torde böra såsom bilaga nr L fogas vid detta protokoll.

Med anledning av ett uttalande av folkhushållniugskommissionen,

att det vore ganska olägligt, att i de sakkunnigas betänkande icke

kunnat framläggas någon närmare redogörelse för, huru det då tillämnade

konsortiet skulle vara organiserat, torde jag få meddela, att förenämnda

organisation, »Sveriges kvarnintressenter, förening u. p. a.»,

numera bildats, antagit stadgar och utsett styrelse samt registrerats.

Därjämte har jag att anmäla, att sagda förenings styrelse å föreningens

vägnar ingivit följande skriftliga förbindelse:

»Till herr statsrådet och chefen för kungl. jordbruksdepartementet.

Sveriges kvarnintressenter, förening u. p. a., får härmed, i enlighet

med av herr statsrådet uttalad önskan, avgiva den förklaring, att varje

utom föreningen stående kvarn, som bevisligen varit handelskvarn i

vetemjöl före den 1 januari 1915 och fortfarande driver samma rörelse,

skall äga rätt att före den 1 september 1919 inträda såsom medlem av

föreningen på enahanda villkor, som gälla för övriga till föreningen anslutna

kvarnar.

Stockholm den 28 juli 1919.

Sveriges kvarnintressenter

Förening u. p. a.

E. Wehtje.

F. Malmros.

Ghist. Åkerlindh.

Ryno Bohman. Ricin. Sandberg.»

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

Katigt. Maj:ts proposition Nr 1.

Vid den motivering för vissa bestämmelser i ovannämnda kontraktsförslag,

jag nu går att lämna, torde jag få förbigå sådana jämkningar,

i förhållande till de sakkunnigas kontraktsförslag, som endast äro av

redaktionell natur eller eljest av mindre betydelse.

§ I
I

denna paragraf hava i de sakkunnigas kontraktsförslag gjorts de

ändringar, att dels bland undantagen hänvisats även till § 2 på grund

av att där i sista stycket stadgats eventuell försäljningsrätt för folkhushållningskommissionen

beträffande från kvarn utlevererat mjöl, dels införselmonopolet

utsträckts även till gryn av vete eller råg, dels ock undantag

gjorts för sådan införsel, som är att hänföra till gränstrafik. Dessa

ändringar synas icke tarva särskild motivering.

Det torde böra anmärkas, att med »folkhushållningskommissionen»

överallt i kontraktet avses folkhushållningskommissionen av juni 1919.

Det bör uppmärksammas, att försäljningsmonopolet inom landet —

själva förmalningen är icke monopoliserad, om den än faktiskt torde i

viss mån bliva det — omfattar allenast vetemjöl och alltså icke mjöl

av råg eller gryn av vete eller råg och naturligtvis ej heller själva

spannmålen. Härigenom bibehålies möjligheten av konkurrens, vilket

särskilt i fråga om mjöl av råg är ytterst viktigt.

Uppenbart är att sådan utlämning av vetemjöl, som äger rum

såsom naturaförmån exempelvis till statare på grund av tjänsteavtal

eller till undantagstagare, icke är att anse som försäljning utan fortfarande

är tillåten.

Vidare bör beaktas, att staten endast tillförsäkrar föreningen, att

ej annan skall äga laglig rätt till ifrågavarande införsel eller försäljning.

Därav framgår, att staten ej åtager sig någon garanti i avseende å förbudets

efterlevnad utöver vad som blir en följd därav, att överträdelser

beläggas med straff och bliva föremål för åtal. Någon civilrättslig påföljd

på grund av skedd överträdelse av förbudet kan icke från föreningens

sida göras gällande mot staten, utan får föreningen såsom målsägare

föra den talan mot överträdaren, vartill den må finna sig befogad.

§ 2-

Denna paragraf har blivit fullständigt omformulerad.

Först och främst har övertagningstiden måst framskjutas till den

1 september 1919, enär, såsom jag den 16 maj 1919 anförde, ärendet

icke kunde hinna framläggas för årets lagtima riksdag.

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj:ts proposition Nr 1.

Det första i de sakkunnigas kontraktsförslag med »dels» börjande

stycket motsvaras nu av de tre första styckena i denna paragraf, vartill

som en specialbestämmelse sluter sig det sista stycket i samma

paragraf.

I det första av dessa stycken bestämmes närmare vad som skall

övertagas av föreningen från folkhuskållningskommissionen. Därvid har

på yrkande från kvarnarnas sida undantagits sådant eftermjöl, som uppstått

vid veteförmalningen, och vilket med den nu tillämpade höga utmalningsprocenten

har karaktär av kli. Däremot har inlösningsskyldigheten

utsträckts även till sådant före den 1 juli 1919 inköpt utländskt

vete, som vid övertagandet ännu ej anlänt till riket. Jag kan nämna,

att dylikt inköp icke ägt rum etter den i paragrafen angivna tiden

1 juli och ej heller kommer att ske under den återstående tiden före

1 september.

I andra stycket behandlas frågan om priset å den övertagna spannmålen.

I anslutning till ett av folkhushållningskommiBsionen i dess utlåtande

framställt yrkande har här gjorts den förändring, att till själva

spannmålspriset enligt normalkalkylen skall läggas dels för utländsk

spannmål, som vid övertagandet finnes lagrad i föreningsmedlem tillhörande

eller i § 3 omförmäld kvarn, de i normalkalkylen beräknade

kostnader för lossning av utländsk spannmål, dels ock för svensk spannmål,

som vid övertagandet finnes på angivna sätt lagrad, de i samma

kalkyl beräknade frakt- och inköpskostnader för svensk spannmål. Därest

icke dessa ändringar skett, skulle staten hava utlagt berörda kostnader

utan att få dem ersatta och likväl skulle kvarnföreningen, då varan

redan funnes i till föreningen hörande eller i § 3 omförmäld kvarn,

icke behövt i annan ordning vidkännas dem. Beträffande spannmål, som

tilläventyrs icke vid övertagandet finnes lagrad i dylik kvarn, har däremot

betalningsskyldighet till staten för sagda kostnader ansetts icke

kunna avfordras föreningen, enär föreningen i sin tur måste vidkännas

kostnader för varans transport till sådan kvarn, för vilken kontraktet

gäller.

I tredje stycket bestämmes övertagningspriset för statens mjöl. I

sak innehåller stycket icke annan förändring gent emot vad som torde

hava vant avsett med de sakkunnigas motsvarande förslag, än att då,

såsom jag redan nämnt, priset å rågmjöl (sammanmalet) numera bestämts

till 46 kronor för 100 kilogram brutto för netto inklusive säck, men

detta pris icke framgår av normalkalkylen, formuleringen måst på grund

härav ändras. Vidare har, då kalkylen upptager endast bagerivetemjöl

med 70 % utmålning, uttryckligen angivits, att kalkylen bör omräknas

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

Kungl. Maj:ts proposition Nr 1.

efter 77 % utmålning, vilket motsvarar beskaffenheten av statens vetemjölslager.

Dessutom har avdragsbestämmelsen förtydligats.

Det sista stycket i förslagets § 2 är nytt och innebär en förmån

för staten, som härigenom får ersättning för vissa kostnader för mjölets

förflyttning närmare konsumenterna. Bestämmelsen har särskild betydelse

för till Norrland transporterat mjöl.

Det stycke i de sakkunnigas kontraktsförslag, som avhandlar föreningens

övertagande av statens inköpsskyldighet beträffande den svenska

skörden av vete och råg, är oförändrat bibehållet. Lantbruksstyrelsens

erinran att föreningen borde särskilt tillförbindas att vid inköpen noggrant

följa härför föreskrivna villkor har synts ej böra föranleda någon

jämkning i ordalydelsen, då ju författningen uttryckligen åberopas. Ej

heller samma styrelses förslag att föreningen skulle åläggas inköpsskyldighet,

om ock till nedsatt pris, för inhemsk brödsäd, som ej vore

fullt marknadsgill, har ansetts kunna införas i paragrafen, enär det ju är

fråga allenast om att övertaga en staten nu åliggande skyldighet. Beträffande

icke marknadsgill vara torde man icke kunna fordra, att föreningen

skall vara förbunden i högre grad än staten skulle varit, om

statsdriften fortsatts.

Dessutom hava i paragrafen iuförts ett av ett påpekande i folkhushållningskommissionens

utlåtande föranlett stadgande angående inlösen

av säckar samt en bestämmelse om fortsatt skyldighet intill den 1 november

1919 att lagra, vårda och utlasta kommissionen tillhörigt i föreningskvarn

inneliggande eftermjöl och kli.

Jag vill icke underlåta att framhålla, att jag anser det genom

bestämmelserna i denna paragraf reglerade realiserandet av statens den

1 september 1919 inneliggande lager av spannmål och mjöl innebära

en stor fördel för staten så till vida, som staten undgår vidare risk

därför samt slipper ombesörja dess lagring, skötsel och distribution.

Genom detta övertagande underlättas i hög grad avvecklingen av folkhushållningskommissionen

med underlydande kristidsorganisationer.

§ 3.

Denna paragraf reglerar det viktiga förhållandet mellan de kvarnar,

som ingå i föreningen, och övriga kvarnar. Redan de sakkunniga

hava i sitt betänkande framhållit, att det är ett allmänt intresse att tillse,

att icke det genom kontraktet överlåtna monopolet missbrukas till förmån

för de stora och medelstora kvarnarna utan att även de mindre

handelskvarnarna må finna den sysselsättning, som är möjlig. För

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj:ts proposition Nr 1.

detta ändamål dels föreslogo de sakkunniga i motiven till denna paragraf

sådan inträdesrätt i föreningen, som kvarnintressentföreningen enligt

förut omförmälda förbindelse nu medgivit, dels ock formulerade

de § 2 på sätt framgår av deras kontraktsförslag. Det kan anmärkas,

att en sådan möjlighet för de mindre kvarnarna till fortsatt verksamhet

även torde vara i den stora allmänhetens välförstådda intresse och

därför bör tillgodoses.

I paragrafens första stycke har med anledning av ett påpekande

av folkhushållningskommissionen uttryckligen angivits, att med utomstående

kvarns vetemjölsleveranser under åren 1912, 1913 och 1914

avses blott leveranserna under de av dessa år, då kvarnen varit i verksamhet.

Om kvarnen icke varit i verksamhet ett eller två av dessa

år, skall alltså denna tid icke medräknas och minska årsmedeltalet för

kvarnen.

Någon ovillkorlig rätt för en efter den 1 januari 1915 tillkommen

vetemjölskvarn att, såsom såväl folkhushållningskommissionen som lantbruksstj^relsen

i olikhet mot de sakkunniga ifrågasatt, ingå i föreningen

eller intaga den ställning, som i § 3 tillförsäkras vissa kvarnar, har

icke kunnat beredas, varemot naturligtvis föreningen är oförhindrad till

medgivande härvidlag.

I slutet av paragrafens första stycke hava, med anledning av

yrkanden från kvarnföreningen, införts bestämmelser om befogenhet för

föreningen att av sådan utomstående kvarn, varom paragrafen handlar,

fordra deltagande i vissa föreningen åliggande skyldigheter, nämligen

dels i övertagandet av den 1 september 1919 inneliggande lager av vete

och råg samt mjöl därav och dels i den risk föreningen kan komma att

löpa jämlikt § 12 för vid kontraktstidens utgång inneliggande lager av

råg och mjöl därav. Till bestämmelserna i § 12 torde jag senare få

återkomma. Den grund, efter vilken sådant deltagande i risken, som

nu nämnts, bör ske, har bestämts till den proportion, vari kvarnen berättigas

deltaga i vetemjÖlsförsäljningen under kontraktstiden. Då den

fördel, dessa kvarnar skulle erhålla, består i viss rätt till vetemjölsförsäljning,

har sagda delaktighet i risken synts böra utmätas därefter och

icke efter någon grund, som kunnat medföra relativt större riskandel.

§ 4.

Med anledning av förslag av folkhushållningskommissionen har

prisskalornas fastställande förbehållits Kungl. Maj:t, som även skall äga

angiva huvudgrunder för upprättandet av förslag til] dylika skalor.

s. 47 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 1.

47

§ 5-

Enligt de sakkunnigas kontraktsförslag skulle kvarnarna vara skyldiga

att mottaga den svenska spannmålen — både vete och råg — till

minst så stor kvantitet per månad, som motsvarar en sjättedel av beräknad

skörd. Häremot anmärkte lantbruksstyrelsen, att en sådan begränsning

kunde, om den hänsynslöst tillämpades, vålla stora svårigheter

för sådana odlare, vilka på grund av bristande förvaringslokaler eller

trängande utgifter måste avtröska och sälja sin brödsädsskörd omedelbart

efter bärgningen. Möjlighet syntes därför böra tillförsäkras dylika

odlare att på en gång försälja någon större de] av höstsädsskörden.

Från kvarnföreningens sida hava däremot med stor styrka framförts

betänkligheter mot den föreslagna mottagningsskyldigheten av en

sjättedel per månad och anförts, att kvarnarna saknade nödiga lagerlokaler

härför, synnerligast som utrymmet vore redan vid skördeårets

början i hög grad upptaget av statens lager, vilket kvarnarna skulle

övertaga och som vore vida större än som eljest vid den årstiden vore

vanligt.

Uenna punkt är en av dem, om vilka det varit svårast att vinna

enighet. Från regeringens sida bär det ansetts i hög grad angeläget

att härvid skydda jordbrukarnas intresse av att få leverera sin skörd

utan obehörigt dröjsmål. Resultatet framgår av paragrafens nuvarande

ordalydelse.

Frågan om sjättedelen har lösts så, att därest det skulle ifrågasättas

att inställa mottagandet innan denna månadskvantitet blivit uppnådd,

det beror på föreningen att inför Kungl. Maj:t styrka, huruvida

för ändamålet på respektive orter tillgängliga och lämpligt belägna spannmålsmagasinsutrymmen

äro otillräckliga för mottagandet av sagda

kvantitet. Såsom dylika utrymmen få icke betraktas allenast kvarnarnas

egna lokaler, utan även andra lämpliga lagerutrymmen böra tagas i beräkning.

Åven statens spannmålslagerhus komma härvid i betraktande

och det har, med hänsyn särskilt till de avsevärt stora lager av spannmål,

som föreningen skall övertaga den 1 september 1919, befunnits

skäligt medgiva föreningen att utan hyresavgift disponera dessa lagerhus

under kontraktstiden. Det bör vidare framhållas, att ordet »orter»

i förevarande sammanhang icke får tolkas för snävt utan avse större

sammanhängande landsdelar. Om inom sådan landsdel lagringsmöjligheterna

för en kvarn äro fullt utnyttjade under det att en annan kvarn

ännu disponerar utrymme, kan tillgången på lagringslokaler för »orten»

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj:ts proposition Nr 1.

icke anses uttömd, även om hittills den senare kvarnen icke plägat tillföras

spannmål från det område inom orten, som nu önskar leverera

spannmål. Frågan när dylik otillräcklighet i tillgången på lagringsutrymme

föreligger, kan visserligen bliva ganska svår att i särskilda fall

avgöra, men det är givet, att Kungl. Maj:t icke kan komma att därvid

gent emot kvarnarna uppställa orimliga krav.

I ett tillägg i slutet av andra stycket stadgas, att all före den 1

juni 1920 erbjuden inhemsk vete och råg skall vara mottagen nämnda

dag, då ju statens inköpsskyldighet upphör.

§ 6.

I första stycket av denna paragraf har införts en bestämmelse, som

utgör en naturlig följd av hela kontraktet i övrigt.

Det senare stycket behandlar frågan om sättet för erläggandet av

likvid till staten för det lager, föreningen övertager. De sakkunniga

hade i motsvarande paragraf hänskjuta denna fråga till särskild överenskommelse

mellan staten och föreningen före den dag övertagandet

skulle ske. Det har emellertid från såväl regeringens som kvarnrepresentanternas

sida ansetts nödvändigt att redan i kontraktet reglera denna

fråga, enär eljest möjlighet förelåge, att alltsammans skulle i sista

stund stranda på oförenlighet i yrkanden härvidlag. Det har också

under överläggningarna härom visat sig svårigheter att komma överens.

Kvarnarna hava yrkat på lång, räntefri likvid under framhållande att

de hade att samtidigt med ifrågavarande betalning likvidera den nya

svenska skörden samt skulle bestrida kostnaderna för lagring, skötsel

och assurans m. m. Slutligen har överenskommelse vunnits att fördela

betalningen med en sjättedel i början av en var av de sex första månaderna.

Då emellertid det totalbelopp, som skall erläggas, icke torde

kunna vara känt redan den 1 september 1919, eftersom detta belopp

måste grunda sig på inventering av de lager, som finnas vid ingången

av sagda dag, och denna inventering — även om den tager sin början

redan långt tidigare — icke kan avslutas förrän nämnda dag, varefter

någon eller några dagar åtgå, tills alla rapporter hinna inkomma och

sammanräkningen kan verkställas, har viss jämkning måst göras i fråga

om den första likvidpostens erläggande.

§ 7.

Bestämmelserna i denna paragraf äro i de fyra första styckena

allenast med vissa redaktionsförändringar likalydande med de sakkunnigas

s. 49 Kontrollera mot PDF

49

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 1.

motsvarande paragraf. Beträffande dennas motivering anhåller jag att

få hänvisa till betänkandet sid. 32 »Importvinstens disposition)) och

sid. 34.

Sista stycket i paragrafen är insatt med föranledande av en erinran

i folkhushållningskommissionens utlåtande.

§ 8.

Denna paragraf innehåller bestämmelserna om den kontroll, som

må från statens sida utövas över föreningens verksamhet och som är

av särdeles stor vikt till betryggande av att de överlåtna monopolrättigheterna

handhavas på ett tillfredsställnnde sätt. De i de sakkunnigas

förslag intagna bestämmelserna om en av staten utsedd och

avlönad ledamot i föreningens styrelse jämte suppleant för denne ävensom

om viss rapportskyldighet för föreningen äro i kontraktet bibehållna.

Såväl från folkhushållningskommissionens som lantbruksstyrelsens sida

hava emellertid yrkanden framställts på väsentligt utvidgad kontroll,

varvid ifrågasatts ökad statlig representation i styrelsen. Jämte det

jag fullt instämmer i åsikten om behovet av starkare statskontroll har

jag emellertid ansett denna kunna på det lämpligaste sättet vinnas

genom att utanför styrelsen inrättas en särskild av staten avlönad

kontrollnämnd av tre personer jämte suppleanter, vilken nämnd bör äga

de i paragrafens andra stycke angivna befogenheter. Dessutom har

även annorstädes i kontraktet vissa uppgifter anförtrotts denna nämnd.

När nämnden därtill finner anledning, bör den göra anmälan till Kungl.

Maj:t, som då äger pröva, huruvida föreningen åsidosatt sina skyldigheter,

och eventuellt förfara enligt § 14.

Avlöningen till statens styrelseledamot jämte kontrollnämnden

ävensom andra möjligen uppstående kostnader för staten på grund av

kontraktet torde antingen kunna bestridas av de för folkhushållningskommissionen

tillgängliga medel eller göras till föremål för särskild framställning

till riksdagen.

§ 9.

Denna paragraf innefattar bestämmelser angående kvalitet och

pris å de genom föreningeu saluliållna produkterna. I huvudsak hava

dessa bestämmelser redan blivit berörda vid frågan om mjölprisens

inverkan vid valet mellan statsdrift och enskild drift.

Det första stycket avhandlar prissättningen under tid, då ransonering

fortfarande äger rum. Eftersom enligt min mening ransoneringen

Bihang till urtima riksdagens protokoll 1919. 1 samt. 1 höft. (Nr 1.) 7

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj:ts proposition Nr 1.

bör upphävas senast från och med september månad, torde dessa bestämmelser

komma att sakna praktisk betydelse. Jag vill emellertid framhålla,

att ordet »kvantiteter» i texten till de sakkunnigas kontraktsförslag uppenbarligen

är feltryck och nu utbytts mot »kvaliteter» samt att ett fixerat

högsta pris nu åsatts rågmjöl.

Bestämmelserna i paragrafen i övrigt hava blivit omformulerade,

varjämte vissa tillägg gjorts. Sålunda har skyldighet ålagts föreningen

att tillhandahålla allmänheten även bageri vetemjöl i mån av behov.

Rätten för föreningen att under vissa förutsättningar förbinda vetemjölsförsäljning

med försäljning av mjöl av råg har bibehållits såsom varande

av stor betydelse för såväl föreningen som staten i syfte att nedbringa

det utgående lager av råg och mjöl därav, varom § 12 handlar. Sagda

rätt har emellertid i enlighet med de sakkunnigas yrkande gjorts beroende

av Kungl. Maj:ts särskilda tillstånd. Därjämte har här tillagts,

att utövningen av dylik rätt skall ske enligt av Kungl. Maj:t meddelade

föreskrifter.

Vidare har i överensstämmelse med yrkande från folkhushållningskoinmissionen

införts stadgande om standardtyper i överensstämmelse

med normalkalkylerna. Det åligger givetvis den ovan omförmälda kontrollnämnden

att granska standardtyperna samt att tillse, att de efterlevas.

Bestämmelserna om prisen äro beträffande bagerivetemjöl, flormjöl

och rågsikt i sak överensstämmande med de sakkunnigas förslag. I anslutning

till ett uttalande i folkhushållningskommissionens utlåtande har

visst högsta pris åsatts även det finaste vetemjölsslaget. Rågmjölspriset

har sänkts på förut angivet sätt.

I paragrafen hava vidare införts viktiga bestämmelser till ledning

för uträkningen, närmast föranledda av påpekande i folkhushållningskommissionens

utlåtande. Det utsäges här, att allenast prisen å spannmål,

eftermjöl och kli ävensom procenttalen av inblandad svensk och

utländsk vara samt frakten kunna växla, under det att övriga poster i

kalkylen äro fasta. Vad spannmålsprisen angår, skall det tillkomma

staten att bestämma de pris, som skola läggas till grund för mjölprisens

uträkning enligt normalkalkylerna, varvid dock dessa pris för av

föreningen inköpt svensk spannmål icke må sättas lägre än kronor 39.4 0

för råg och kronor 40.4 0 för vete, allt per 100 kilogram. Dessa pris

hava sin orsak i skyldigheten att för vara av högre kvalitet betala visst

överpris enligt prisskala samt grunda sig på erfarenhet från folkhushållningskommissionens

inköp. De hava också använts som utgångspunkt

i de sakkunnigas normalkalkyler. Prisen å eftermjöl och kli be
-

s. 51 Kontrollera mot PDF

51

Kungl. Maj.ts proposition Nr 1.

stämmas av marknadsprisen inom landet och skola givetvis grundas på

dessa varors fodervärde i förhållande till andra fodervaror N åd trakten

angår avses härmed, att ändring i denna post i kalkylen skall kunna ske

allenast under förutsättning av en ändring i de före den 1 augusti lJlJ

gällande iärnvägstarifferna, så att exempelvis 20 procents höjning eller

sänkning skall medföra ändring av siffran kronor 1.7 5 till kronor _.i o respektive

kronor 1.4 0. Då posten frakt avser en beraknad medelkostnad

för hela riket för järnvägstransport av svensk brödsäd tran odlaren till

kvarnen, kan alltså icke ändring i våglängden öva inverkan på kalkylen

I sista stycket har bestämts, att ändring i mjölprisen pa grund

av ändringar i värdena å sådana faktorer, som få växla, skall, innan

den får tillämpas, kontrolleras av kontrollnämnden.

Vad de bifogade normalkalkylerna angår, bär den ändring vidtagits,

att frakten för svensk spannmål utbrutits från posten frakt och

inköpskostnad, enär den förra ju kan växla, under det att den senare

är konstant. ^ , . , c ,

I detta sammanhang vill jag beträftande ragmjolspriset framhålla,

att då fullständig frihet till konkurrens i avseende å r&gförmalmngen

och rågförsäljningen skall förefinnas, den stora mängden av småkvarnar,

vilka hava möjlighet till besparingar i fråga om frakter och provisioner

m. m. samt även torde kunna beräkna billigare mallön, sannolikt kommer

att kunna bjuda allmänheten billigare rågmjöl än till 46 kronor för 1UU

kilogram, inklusive säck, och att härigenom det faktiska rågmjöl spriset i

landet kommer att i allmänhet ställa sig lägre än det medgivna högsta

priset. Det är givet, att härigenom konsumtionen av rågmjöl bor komma

att befordras, och härigenom minskas risken enligt § 12 för såväl kvarnföreningen

som staten av förlust å råglagret vid avtalstidens slut,

§ io.

I denna paragraf har den ändring gjorts, att hänskjutandet av

uppkommen tvist angående kvalitet eller pris till avgörande genom

skiljemannaförfarande nu är beroende av säljarens medgivande.

§ Il
Här

har tillagts, att reservlagret vid kontraktstidens slut

vilket i enlighet med de sakkunnigas förslag bestämts att motsvara

40,000 ton spannmål — skall ingå vete eller vetemjöl, motsvarande

minst 25,000 ton vete.

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj:ts proposition Nr 1.

§ 12-

Denna paragraf är ny och har sin grund i ett bestämt yrkande

från kvarntöreningen att icke ensam behöva vidkännas risken vid kontraktstidens

utgång för inneliggande råglager, vilket inköpts till höga pris

under minimipristiden men tilläventyrs icke sedermera skulle kunna säljas

utan betydande förlust. Då även staten, ifall den fortsatte med stålsdrift,

skulle löpa dylik risk, har det ansetts rimligt att i någon mån

tillmötesgå detta krav och efter vidlyftiga förhandlingar bär enighet

uppnåtts om den lydelse, paragrafen nu har. För statens del är risken

begränsad till hälften av prisskillnaden för lika stor kvantitet råg och

mjöl därav, som föreningen den 1 september 1919 övertager av staten.

Denna begränsning är från statens synpunkt av stor betydelse. Kvarnföreningen

bär ensam risken för 1919 års skörd. Både staten och föreningen

hava emellertid gemensamt intresse av att det utgående råglagret

icke blir alltför stort. Därjämte har angivits, att i det utgående

lagret får inräknas allenast 1919 års skörd, enär staten icke bär inlös-ningsskyldighet

för vad som kan hava den 31 augusti 1920 redan inkommit

av samma års skörd.

Då ovisshet kan tänkas uppstå angående vad som vid kontraktstidens

slut utgör marknadspriset å råg, har i det senare stycket av

paiagrafen lämnats föreskrift, huru frågan skall avgöras, därest överenskommelse

ej kan vinnas.

§ 13-

I denna paragraf, som motsvarar § 12 i de sakkunnigas kontraktsförslag,

har dels tillagts eventuell importskyldighet beträffande mjöl och

dels lagringsavgiften nedbringats från 45 till 30 öre.

§ 14-

Denna paragraf, som är en av de viktigaste i kontraktet, har

undergått genomgripande förändringar.

Det forsta stycket motsvarar första stycket av de sakkunnigas § 13.

Ersättningsskyldigheten har nu bestämts att avse statens kostnader samt

av underlåtenheten orsakad skada och därjämte har undantag gjorts för

fall, då force majeure föreligger.

Då storleken av det lager, som föreningen skall övertaga av staten,

först i början av september blir känt, men det ansetts nödvändigt att

s. 53 Kontrollera mot PDF

53

Kungl. Maj.is proposition Nr 1.

redan före avlåtandet till riksdagen av proposition i ämnet hava säkerhet

för föreningens fullgörande av dess förbindelser, har bestämmelse

införts om avlämnande senast den 1 augusti av garantiförbindelser å

ntt belopp av 55 miljoner kronor, vilket anses approximativt motsvara

sagda lagers värde. När lagervärdet hunnit definitivt fastställas, kunna

dessa förbindelser, såsom paragrafen ock angiver, utbytas mot nya till

belopp, sammanlagt uppgående till den verkliga köpeskillingen. Ett sådant

ombyte kan måhända bliva föranlett även därav, att under mellantiden

nya medlemmar inträtt i föreningen.

Innebörden av ändringarna i sista stycket, som motsvaras av sista

stycket i § 13 i de sakkunnigas förslag, är bland annat, att det skall

bero av föreningen att anmäla, att förseelse mot kontraktet är att tillskriva

viss föreningsmedlem, i vilket fall staten skall i första hand

vända sig mot denne. Har sådan anmälan icke skett, har staten, liksom

för vad hos dylik anmäld föreningsmedlem kan brista, rätt att begagna

sig av vilken garantiförbindelse som helst. Dessa äro nämligen

utfärdade såsom för egen skuld, tills full betalning sker.

§ 15.

Beträffande denna paragraf torde endast böra erinras, att i § 3

inryckts, att föreningen skall vid medgivande åt utomstående kvarn av

rätt till vetemjölsförsäljning stadga skyldighet för dylik kvarn att underkasta

sig bestämmelserna i § 15 angående skiljedom.

§ 16.

Denna paragraf är avfattad i överensstämmelse med de sakkunnigas

förslag, med tillägg att, därest staten på grund av nödig befunnen

statlig reglering av mjöl eller bröd uppsäger kontraktet under år 1920,

regleringen ej må införas förrän efter uppsägningstidens utgång.

Det torde böra framhållas, att kontraktet skall gälla ända till utgången

av augusti månad 1920, oaktat minimiprisen och statens inköpsskyldighet

upphöra med den 31 maj 1920. Det har nämligen ansetts

nödvändigt för föreningen att hava de tre efterföljande månaderna att

tillgå för realiserandet av vad som måst inköpas under den föregående

tiden.

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Majds proposition Nr 1.

Tiden efter

minimiprisens

upphörande.

§ 17-

Här omförmäles förutsättningen av riksdagens godkännande före

den 23 augusti 1919. Visserligen hade det varit önskligt, att icke

någon viss dag här hade behövt fixeras, men att så skett har sin grund

däruti, att det är nödvändigt, att kvarnarna — även om de i förväg

kunna vidtaga åtskilliga förberedelser — hava någon tid på sig för att

slutföra organisationen, så att de kunna övertaga hela denna mycket

vidlyftiga rörelse vid september månads ingång.

Såsom slutresultat av den nu lämnade utredningen finner jag för

min del framgå, att ett system med enskild, statskontrollerad drift i

enlighet med förevarande kontraktsförslag innebär sådana fördelar, att

det bör bringas i verkställighet. Kungl. Maj:t har redan för sin del

gillat denna uppfattning genom benryndigande åt mig den 16 juli 1919

att underteckna kontraktet. Proposition i ämnet torde nu böra avlåtas

till den urtima riksdag, vartill kallelse utfärdats.

Vad därefter vidkommer tiden efter minimiprisens upphörande med

den 31 maj 1920 hava de sakkunniga, enligt min mening, framlagt övertygande

skäl för att den inhemska brödsädsodlingen icke bör under den

närmaste tiden efter sagda dag lämnas utan visst skydd mot de rubbningar,

som eljest kunna inträffa och i sådant fall skulle icke blott

allvarligt skada jordbruksnäringen och äventyra de framsteg denna

näring under de senaste årtiondena gjort utan även under vissa omständigheter

medföra menliga följder för vår folkförsörjning. De sakkunniga

hava omförmält åtskilliga förhållanden, som synts ägnade att å hithörande

områden göra framtiden synnerligen oviss. Sedan betänkandets

avgivande hava icke de internationella förhållandena på det handelspolitiska

området ännu så stadgat sig, att man kan någorlunda säkert förutse,

hur den framtida utvecklingen kommer att gestalta sig. I varje fall föreligger

den möjligheten, att övergångsåren bliva särskilt brydsamma, och

redan denna risk synes mig påkalla förebyggande åtgärder från statsmakternas

sida. Det får ej heller förbises, såsom ock de sakkunniga framhållit,

att det med hänsyn till folkförsörjningen kan bliva av synnerlig vikt,

att brödsädsodlingen uppehälles åtminstone i den omfattning, denna od
-

s. 55 Kontrollera mot PDF

55

Kungl. Maj:ts proposition Nr 1.

Krig hade före kriget. Att under denna övergångstid i allt för hög grad

lita till den utländska importen och åsidosätta främjandet av den inhemska

produktionen kan jag icke anse tillrådligt.

Jag vill emellertid samtidigt framhålla, att härmed icke lastslås

någon viss uppfattning rörande vårt lands framtida politik på detta område.

De åtgärder, som nu må ifrågakomma, avse endast ett provisorium

för övergångsåren närmast efter världskriget och böra på intet sätt utöva

prejudicerande verkan för framtiden och detta desto mindre, som

hithörande frågor blivit hänskjuta till noggrann och allsidig utredning

av den nu arbetande tull- och traktatkommitten.

Såsom jag redan den 16 maj 1919 anförde anser jag det vara

nödvändigt, att åtgärder för främjandet av brödsädsproduktionen redan

nu beslutas av statsmakterna. Då jordbrukarna under eftersommaren

och hösten år 1919 utså den höstsäd, som skall skördas år 1920 och

vilken avses till förbrukning under konsumtionsåret 1920—1921, är det

nämligen önskligt för tryggande av en tillfredsställande inhemsk brödsädsodling,

att jordbrukarna snarast möjligt få veta, vilken hjälp från

statens sida denna odling kan under den allra närmaste tiden påräkna

i händelse av ett starkt prisfall och vad de sålunda hava att rätta

sig efter. Att, såsom ifrågasatts i reservationen vid de sakkunnigas

betänkande, uppskjuta frågan till 1920 års lagtima riksdag har jag

därför icke kunnat tillstyrka och vill framhålla, att vid sagda, riksdag

icke någon åtgärd kan beslutas, som nämnvärt inverkar på den inhemska

skörden av vete och råg samma år. Kungl. Maj:t har också delat denna

uppfattning genom att besluta sammankallandet av urtima riksdag bland

annat för avgörande av den nu förevarande frågan.

Med hänsyn till att de nu rådande osäkra förhållandena på världsmarknaden

med all sannolikhet icke så snart övervinnas anser jag

det högeligen önskvärt, att övergångstiden icke sättes alltför kort. Jag

ansluter mig därför till de sakkunnigas förslag om en tvåårig övergångsperiod

och finner av samma anledning angeläget, att statsmakternas

beslut angående åtgärder för hela denna period nu blir fattat i ett

sammanhang.

Vad därefter angår naturen av de åtgärder, som nu böra beslutas

för tiden 1 juni 1920—31 maj 1922, hava de sakkunniga till prövningupptagit

olika möjligheter.

I likhet med de sakkunniga finner jag fortsatt tillämpning av

minimiprissystemet för nu ifrågavarande tid icke vara att tillråda. Redan

den omständigheten, att systemet kräver fastställande på förhand och

för viss tid av ett fixerat pris, har påtagliga olägenheter. Det ligger i

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Maj:ts proposition Nr 1.

öppen dag, att detta måste medföra nästan oöverstigliga svårigheter,

då meningarna av naturliga skäl äro så olika beträffande vilket pris,

som under förhandenvarande förhållanden kan vara skäligt. Härtill

kommer emellertid, att utfästelse av minimipris medför förpliktelser för

staten, som kunna bliva ganska betungande. Antingen måste staten

själv, såsom nu är fallet, genom egna organ övertaga hela spannmålshandeln

beträffande brödsäd eller ock träffa överenskommelse med enskilda

sammanslutningar, som lämna garanti för att den statliga utfästelsen

blir infriad.

Ett återupptagande av ett system med statligt utövande av spannmålshandeln

synes mig icke böra ifrågakomma, desto mindre som jag

redan har för det nu instundande konsumtionsåret tillstyrkt detta systems

utbytande mot ett annat, som innebär en övergång till friare former

på detta område av näringslivet. Lika litet synes mig ett system med

statskontrollerad drift vara för nu ifrågavarande tid att tillstyrka.

Att ett system av dylik typ förordats för det nu instundande året, har

haft sin grund i statens inköpsutfästelse till vissa minimipris, vilken utfästelse

ej gäller längre än till den 1 juni 1920. Att fortsätta ett

dylikt system i syftemålet att därigenom främja de inhemska jordbrukarnas

brödsädsodling synes mig icke lämpligt, synnerligast som de

nyss nämnda svårigheterna, då staten skall fastställa priset, vidlåda

även detta system.

Vid avgivandet av sitt förslag till åstadkommande av det erforderliga

stödet för brödsädsodlingen under övergångstiden hava de sakkunniga

funnit sig böra utgå från att sagda odling borde beredas ungefär

samma förutsättningar, som den ägde under årtiondet närmast före

krigets utbrott, och de hava med denna utgångspunkt sökt finna garanti

för ett relativt skydd för brödsädsodlingen för det fall, att prisfallet på

importerad spannmål skulle bliva osedvanligt starkt. Jag anser detta

grepp på frågan vara synnerligen väl funnet.

De sakkunnigas åsikt, att rådande ovisshet rörande spannmålstillgång

och spannmålspris bör utan vidare medföra, att frågan om

fasta tullsatser avföres från diskussionen angående åtgärder för den nu

förevarande tiden, delar jag till fullo och vill uttryckligen framhålla, att

en förutsättning för genomförandet av ett sådant system, soin de sakkunniga

föreslagit, är, att de nu i tulltaxan upptagna tullsatserna å de

varor, om vilka här är fråga, under övergångstiden icke tillämpas.

Jag finner det av de sakkunniga föreslagna systemet med glidtullar,

organiserade så att de höjas, när importprisen falla, och sänkas, när importprisen

stiga, samt i övrigt avpassade så att de å ena sidan vid behov giva den

s. 57 Kontrollera mot PDF

57

Ktmgl. Maj:ts proposition Nr 1.

inhemska odlingen önskvärt skydd men å andra sidan vid höga pris å världsmarknaden

ej i onödan betunga landets konsumtion, hava mycket, som

talar för sig. Om dessa glidtullar kunna avvägas på ett rättvist och

tillika smidigt sätt, synes mig detta system vara användbart, särskilt

för en övergångstid, där förhållandena äro så osäkra och prisläget under

den närmaste tiden så oberäkneligt som för närvarande. Givetvis kunna,

som de sakkunniga ock framhållit, vissa anmärkningar göras mot ett

dylikt system, men jag anser icke, att de invändningar, som kunna

göras mot själva systemet som sådant, äro så tungt vägande, att de

nu få tillmätas avgörande betydelse.

Glidtullarna förutsätta en jämförelse mellan ett visst normalpris,

som hänför sig till produktionskostnaderna å den inhemska spannmålen,

och det pris, vartill motsvarande utländsk vara kan importeras. På

grundvalen av dessa bägge faktorer skall sedermera tullsatsen bestämmas.

Innan jag ingår på att närmare uttala mig rörande de sakkunnigas

förslag i dessa avseenden, vill jag framhålla, att uppgiften, sådan de

sakkunniga uppställt densamma, är att bereda brödsädsodlingen inom

landet ungefär samma ekonomiska förutsättningar, som den ägde under

tioårsperioden 1904—1913. Det är alltså fråga om att finna relationstal

mellan sagda tioårsperiod och den tid, varom nu är fråga. Utgår man

från den förutsättning, att brödsädsodlingen under sagda tioårsperiod

arbetade under förhållanden, som för dess ekonomiska bedrivande kunde

anses åtminstone icke gynnsammare än normala — de sakkunniga och

herr Nanneson synas hava givit fullt giltiga skäl för antagandet av en

dylik förutsättning — gäller det därefter att utröna, vilka pris å brödsäd,

som under de för den nu ifrågavarande tiden existerande produktionsbetingelserna

giva odlaren samma villkor, som han hade att arbeta med

under tiden närmast före kriget. Sedan man funnit dessa pris och därjämte

äger kännedom om importpriset, kan man utmäta tullen, vars

syfte är att återställa läget till vad det var under sagda tioårsperiod.

Detta kan också uttryckas så, att man önskar behålla möjlighet till

lönande brödsädsodling i den omfattning, den bedrevs under sagda

period men utan hänsyn till de av kristidsåtgärderna förorsakade utvidgningarna

under de senaste åren. Naturligtvis kan man vid tullsatsens

bestämmande göra sagda återställande mer eller mindre fullständigt.

De sakkunniga hava i avseende å sättet att beräkna ett normalpris

å spannmålen under nuvarande produktionsbetingelser förordat ett system,

som närmare utvecklas i den vid betänkandet fogade bilagan av agronomen

L. Nanneson. För att ytterligare belysa detta sjstem, dess anBihang

till urtima riksdagens protokoll 1919. 1 samt. 1 käft. (Nr 1\ 8

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Maj:ts proposition Sr 1.

vändning och verkningar liar bemälde Nanneson på min anmodan utarbetat

en P. M. i ämnet, vilken torde få som bilaga nr 2 fogas till detta protokoll.

Under hänvisning till de sakkunnigas betänkande och herr Nannesons

bägge bilagor torde jag beträffande detta system få framhålla

följande.

Av stor vikt är uppenbarligen, att produktionskostnadsberäkningen

göres så enkel som möjligt. Det är önskligt, att man därvid endast

behöver räkna med ^vissa huvudfaktorer, vilkas kvantitet och pris lätt

kunna bestämmas. A andra sidan får förenklingen uppenbarligen icke

drivas så långt, att resultatet blir otillförlitligt. Vid den undersökning

jag ägnat den av de sakkunniga i detta hänseende föreslagna kalkylen,

har jag funnit den ur de nu angivna synpunkterna fullt användbar och

ägnad att fylla alla rimliga anspråk samt giva ett pålitligt resultat,

vilket i hög grad underlättas av att det här icke är .fråga om att vinna

ett uttryck för den absoluta produktionskostnaden utan blott att undersöka

de relativa växlingarna i densamma mellan två tidsperioder.

Herr Nannesons kalkyler hava uträknats såväl för vete som råg.

I sin hemställan hava de sakkunniga föreslagit, att allenast vetekalkylen

skall läggas till grund för den blivande tullen och att rågen — samt

ävenledes kornet — måtte liksom eldigt nuvarande tulltaxan draga

samma tull som vetet. Då jag finner denna hemställan väl grundad,

kan undersökningen nu inskränkas till vetekalkylen. Rågkalkvlen är

emellertid av nytta för att ytterligare belysa systemets verkningssätt.

Beräkningen rör sig med allenast de fyra förnämsta produktionsfaktorerna:

mänsklig arbetskraft, dragararbete, gödsling samt ränta å

jordvärde och driftkapital. Enligt de sakkunnigas förslag skulle värdena

å de tre första faktorerna växla i mån av dessas pris under olika tider,

varemot värdet av ränteposten skulle bibehållas oförändrat från tioårsperioden

till den tid, varom nu är fråga. Ett sådant bibehållande av

samma räntevärde är visserligen teoretiskt taget knappast riktigt, eftersom

såväl kapitalvärdet av jord och inventarier som ock räntefoten

numera äro högst väsentligt stegrade från förenämnda tioårsperiod, men

då ett dylikt förfaringssätt — som ju verkar i prissänkande riktning —

väsentligen underlättar kalkylen, vill jag för min del icke göra någon

invändning däremot. Mot beräknandet av denna räntekostnad till 4

kronor per decitou för vete har jag ingen erinran.

På grund av förefintligt material från bokföringsföreningar m. m.

har i veteodlingskalkylen antalet mansdagsverken upptagits till 31 samt

antalet hästdagsverken till 24, allt jaer hektar räknat. Dessa medeltal

s. 59 Kontrollera mot PDF

59

Kungl. Maj:ts proposition Nr 1.

stämma även med de av produktionskostnadskommittén på sill tid vid

beräkningen över de antagliga produktionskostnaderna å spannmål m. m.

år 1918 angivna, under iakttagande att vid medeltalets beräknande lika

hänsyn tages till skånska och mellansvenska förhållanden samt att de

arbeten av mera allmän natur, som icke kunnat direkt debiteras viss

produktionsgren, medräknas med visst belopp per hektar. Enär det

emellertid synts kunna ifrågasättas, om icke särskilt antalet mansdagsverken

blivit väl högt upptaget, bär herr Nanneson på min anmodan

verkställt uträkning med ett till 25 nedsatt antal mansdagsverken per

hektar veteodling. Enär priset på mansdagsverken hittills stigit mindre

än övriga i beräkningen ingående faktorer, särskilt priset på konstgödsel,

bär emellertid denna beräkning givit till resultat ett något högre produktionspris

för närvarande å vetet än med användandet av det större dagsverksantalet.

Vid sådant förhållande har det beräknade dagsverksantalet

synts mig kunna godkännas.

Såsom gödselkvantitet liar endast räknats med konstgödsel, varvid

denna kvantitet nedsatts till en tredjedel av beräknad normal giva. Såsom

normal giva har antagits 100 kilogram cliilesalpeter, 200 kilogram

20 % superfosfat och 100 kilogram 37 % kali per hektar. Herr

Nanneson har på min begäran beräknat resultatet även under förutsättningav

dels allenast eu fjärdedel, dels ock ända till hälften av sagd ar norm algiva,

varvid i förra fallet produktionskostnaden nedgått endast helt

obetydligt (från kr. 36.32 till kr. 36.0 1 per dec-iton vete) men i senare

fallet rätt avsevärt höjts. Orsaken till att i beräkningen medtagits

endast en tredjedel av normal giva är att man även i delta fall utgått

från den genomsnittliga användningen av konstgödsel till brödsädsodling.

Vid övervägande av dessa omständigheter har jag funnit mig icke böra

s-öra natron erinran mot den beräknade gödselkvantiteten.

Nu angivna kvantitetstal skola i kalkylen vara fasta. Variationerna

åstadkommas genom prisen å dessa produktionsmedel. Såsom pris å

mänsklig arbetskraft har använts priset å ett mansdagsverke i egen

kost enligt socialstyrelsens arbetskostnadsstatistik. Häremot torde ej

något vara att erinra.

Såsom mått å kostnaden för ett hästdagsverke har tagits den totala

utfodringskostnaden men förvandlad till endast havre, vars pris därefter

bestämts enligt markegångstaxa!). Havre är nämligen det enda mera

betydelsefulla foderslag för häststallet, som upptages i denna taxa.

Måttet är 3,000 foderenheter eller 3,600 kilogram havre per häst per

år, som fördelats på 180 arbetsdagar, motsvarande i medeltal 20

kilogram havre per arbetsdag. Ehuruväl sagda antal arbetsdagar visat

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Maj. ts proposition Nr 1.

Big enligt erfarenhet från jordbruksbokföringsföreningar in. in. vara

det högata, som i medeltal kan påräknas — avdrag- måste nämligen

göras för sön- och helgdagar, sjukdagar m. in., varjämte arbetena

icke påfordra hästdagsverken i lika mått under alla årstider —, har

det synts böra undersökas, vad verkan beräknandet av ett något större

antal hästdagsverken per år skulle medföra. Enligt av herr Nanneson

i sådant avseende verkställd beräkning skulle vid antagandet av

220 arbetsdagar i medeltal per år foder kostnaden per arbetsdag nedbringas

till 16.4 kilogram havre, men eftersom prisstegringen å havre

mellan tioårsperioden 1904 — 1913 och nuvarande pris nästan jämnt motsvarar

medeltalet av prisstegringen å de särskilda i beräkningen ingående

produktionsfaktorerna, blir slutresultatet nästan oförändrat. (Det kalkylerade

vetepriset skulle till och med höjas men allenast från kr. 36.3 2 per

deciton till kr. 36.3 5 per deciton vete.) Vid detta förhållande synes mig

beräkningsgrunden för prissättningen av hästdagsverkena kunna godtagas.

Prisen å konstgödsel upptagas efter notering, för superfosfat och

kali noteringarna i juli—september och för chilesalpeter noteringarna i

februari—april.

De nu angivna talen hänföra sig till hektar. För produktionskostnadernas

förvandling till att avse deciton kräves en multiplikationsfaktor,

vilken utrönts genom en i herr Nannesons bilaga vid sakkunnigbetänkandet

intagen formel. Härvid har sagda faktor, vilken skall vara konstant,

befunnits utgöra vid veteodling 0.0 8 5. Nämnda faktor underlättar i hög

grad formulerandat av de regler, som böra givas för produktionskostnadsberäkningen,

vars ändamål, som sagt, är fastställandet av ett normalpris,

å inhemskt vete. Sagda beräkning skall nämligen utföras så, att värdesumman

av 31 mansdagsverken i egen kost enligt socialstyrelsens

arbetskostnadsstatistik + 24 hästdagsverke^ varje beräknat till värdet av

20 kilogram havre enligt gällande årspris enligt markegång + tredjedelen

av priset enligt notering å 100 kilogram chilesalpeter, 200 kilogram

20 % superfosfat och 100 kilogram 37 % kalisalt multipliceras med 0.0 8 5,

varefter 4 kronor tilläggas för räntekostnad.

Den nu angivna beräkningsgrunden tillstyrker jag. Genom att i

kalkylen insättas de värden å mansdagsverken, hästdagsverken och konstgödsel,

som under det ifrågavarande året gälla, får man fram det normalpris,

som då motsvarar medelpriset å vete under tioårsperioden 1904—

1913. Sedan återstår att tillse, hur sagda normalpris ställer sig till det

för samma tid gällande medelpriset å importerad vara. År sistnämnda

pris lägre, är jordbrukets ställning i fråga om veteodlingen i motsvarande

mån försämrad, och produktionen blir i samma mån förlustbringande.

s. 61 Kontrollera mot PDF

61

Kungl. Maj:ts proposition Nr 1.

Av närmare anförda skäl hava de sakkunniga emellertid törordat,

att från det på ovan angivna sätt erhållna normalpriset måtte göras ett

avdrag av 5 procent. Jag ansluter mig till denna mening. Det sålunda

erhållna priset kan lämpligen benämnas grundpris.

I likhet med de sakkunniga anser jag uträknandet av ifrågavarande

normalpris, vilket bör ske på eu gång för ett helt år av den

tid, då glidtullarna skola gälla, böra i enlighet med de grunder, för

vilka nu redogjorts, verkställas av lantbruksstyrelsen, och torde Kungl.

Maj:t böra äga meddela närmare bestämmelser härför.

I avseende å priset å importerat vete, vilket pris bör beräknas

fritt banvagu i svensk importhamn, hava de sakkunniga tillstyrkt, att

åt kommerskollegium måtte lämnas i uppdrag att för perioder av tre

månader beräkna detta på grundval av prisen i vissa, exportländer med

tillägg av kostnader för transport, assurans och lossning. Detta system

synes mig lämpligt och torde periodernas korthet vara ägnad att låta

tullarna sä nära som möjligt foga sig efter marknadens växlingar.

Kungl. Maj:t torde i sinom tid böra meddela vissa bestämmelser att

läggas till grund för denna beräkning.

Sedan man på nu angivna sätt funnit värden å de faktorer, som

böra lägga8 till grund för utmätandet av tullsatsen, återstår att giva

regler för detta utmätande.

Att sätta tullen högre än skillnaden mellan det funna grundpriset

å den svenska spannmålen och priset å den importerade, genom

vilket förfarande den svenska odlingen skulle särskilt premieras, vore

icke förenligt med syftet med det nu avsedda stödet åt denna odling

och kan icke ifrågakomma.

Ej heller kan jag tillstyrka, att tullsatsen så utmätes, att den jämnt

motsvarar sagda skillnad. En sådan anordning vore visserligen riktig,

därest det uppställda syftemålet att bereda brödsädsodlingen samma

ekonomiska förutsättningar, som denna odling ägde före kriget, skulle

tillfullo ernås. Av hänsyn till andra viktiga intressen än jordbrukets

och brödsädsodliagens måste emellertid eitergifter göras på detta eljest

från jordbrukssynpunkt berättigade krav. Såsom de sakkunniga framhållit

är det av största vikt för landet i dess helhet att snarast åstadkomma en

sänkning av varuprisen. Detta måste medföra ekonomiska olägenheter

för de olika näringarna, och det är ej mer än rimligt, att även jordbruket

får bära en del av bördan därav.

I likhet med de sakkunniga anser jag därför, att tullsatserna böra

så anordnas, att producenterna lika väl som konsumenterna deltaga i

gäldandet av det underskott i de beräknade produktionskostnaderna för

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kungl. Maj:ts proposition Nr 1.

inhemsk brödsäd, som må uppstå. De sakkunniga hava föreslagit en

delning i lika delar, d. v. s. tullen skulle utgå med halva skillnaden mellan

grundpriset å den inhemska spannmålen och importpriset, dock att

ingen tull skulle utgå, då importpriset med mindre än 1 krona per

deciton understiger det inhemska grundpriset. Jag finner mig kunna

ansluta mig härtill, dock med en viktig modifikation. Jag håller nämligen

före, att det ifrågasatta tullskyddet icke bör inom den angivna

ramen få stiga obegränsat, utan att en maximitullsats bör föreskrivas.

Denna synes lämpligen kunna sättas till den i tulltaxan föreskrivna men

nu suspenderade tullsatsen för vete, råg och korn av 3 kronor 70 öre

per deciton. Genom detta förfaringssätt åstadkommes, att icke i något

fall högre tull skall utgå, än om suspensionen upphävdes och förhållandena

återfördes till de förutvarande.

Jag torde böra i ett exempel närmare belysa verkningarna av det

nu förordade systemet.

A sidan 51 i de sakkunnigas betänkande finnes intaget ett dylikt

exempel, varvid man utgått från ett antaget normalpris av 36 kronor

per deciton vete, alltså den i herr Nannesons bilaga vid betänkandet

angivna summan i nedåt avrundat tal. Det bör emellertid bemärkas,

att herr Nanneson utgått från de värden å dagsverken, havre och konstgödsel,

som befunnits gälla för åren 1918 —1919. Såsom även de sakkunniga

framhållit, äro dessa tal, åtminstone vad havre och konstgödsel

angår, säkerligen avsevärt högre än de pris å nämnda produkter, med

vilka man bör kunna räkna för tiden 1 juni 1920-31 maj 1922. De

sakkunniga hava själva å sid. 46—47 i betänkandet verkställt eu beräkning

med utgångspunkt från att priset på mansdagsverken blir oförändrat,

att havrens markegångspris sjunker från 28 till 24 kronor per

deciton och att prisen å konstgödsel sjunka med en tredjedel. De hava

då kommit till ett normalpris av kronor 32.7 0 för deciton vete. Om

man utgår från de av de sakkunniga sålunda gjorda förutsättningarna,

bör exemplet uppställas med begagnande av sistnämnda produktionskostnadstal

såsom normalpris. Från detta tal bör emellertid, såsom ovan

nämnts, dragas 5 procent med kronor 1.6 3, varefter det grundpris, man

bör räkna med, blir kronor 31.07, som bär avjämnas till 31 kronor.

Tabellen kan då uppställas sålunda:

s. 63 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr l. 63

Pil beräknat svenskt

normalpris baserat

grundpris ä svenskt

vete per 100 kg.

kronor

Importpris

per 100 kg.

kronor

Skillnad mellan

grundpris och

importpris per

100 kg.

kronor

Tullsats

Spannmåls-

pris

in.—

31.—

_

_

31.-

31.—

30.—

i —

0.50

30.50

31.—

il9 —

2._

i.—

30.—

31.—

28.—

3.—

1.50

29.50

31.—

27.—

4.—

2._

29.— i

31.-

20.—

5.—

2.50

28 so

31.—

25.—

6.—

3.—

28—

31.—

24.—

t .-

3.50

27.50

31.—

23.00

7 40

3.70

27.80

31.—

23.—

8.—

3.70

26.70

31.—

22.—

9.—

3.7 0

25.70

Såsom jag förut nämnt, anser jag de sakkunnigas förslag, att

tullsatserna å råg och korn böra — liksom i nuvarande tulltaxa är

fallet — bestämmas till samma belopp som för vete, vara grundat på

goda skäl. Någon särskild produktionskostnadsberäkning för dessa sädesslag

blir alltså icke av nöden. Ehuruväl detta givetvis läte sig göra

— för råg föreligger ju redan dylik kalkyl — medför uteslutandet av

särskild beräkning beträffande dessa sädesslag eu stor fördel därutinnan,

att importpris för desamma icke behöva fastställas. Detta skulle nämligen

medföra vissa svårigheter, enär råg och korn icke tillnärmelsevis

i likhet med vetet äro världsartiklar, för vilka liestämda noteringar

kunna angivas. Importen av dessa spannmålsslag har också varit

mycket ojämn och vida understigande veteimporten, valjämte det synes

ganska ovisst, huruvida från de under normala förhållanden rågexporterande

länderna någon dylik export i avsevärd omfattning kan beräknas

skola komma till stånd under nu ifrågavarande tid.

I de sakkunnigas förslag, att tullsatserna för mjöl eller gryn av

vete, råg eller korn må bestämmas till belopp, som med 75 procent

överstiger den samtidigt gällande tullen å motsvarande spannmålsslag,

får jag instämma och vill allenast framhålla, att orden »motsvarande

spannmålsslag» lämpligen böra utbytas mot »vete», eftersom kalkylen

gäller endast detta.

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Kungl. Maj:ts proposition Nr 1.

I överensstämmelse med vad generaltullstyrelsen anfört anser jag

det lämpligt, att de tullsatser, som sålunda på grund av lantbruksstyrelsens

och kommerskollegiets uträkningar skola bliva gällande, genom

kungörelse fastställas av Kungl. Maj:t för fasta tremånadersintervaller.

Generaltullstyrelsen bar i sitt utlåtande framhållit, att förslaget

om glidtullar nödvändiggjorde ändring av vissa rubriker i tulltaxan,

vilka helt eller delvis blivit fastställda enligt traktat, men ansett, att då

ändringarna icke skulle träda i kraft förrän efter utgången av innevarande

år, då vederbörande traktat upphört att gälla, internationellt

hinder för omarbetningarna ej förefunnes. Jag vill nu framhålla, att

med den av mig tillstyrkta begränsningen av glidtullarnas satser till

högst de nuvarande tullsatserna dylikt binder icke lärer kunna förefinnas,

även om vederbörande traktat bliver förlängd.

Samma ämbetsverks påpekande, att även tullsatserna å malt samt

till tulltaxerubriken nr 149 hänförligt bröd böra förändras till glidande

och utmätas lika med tullsatserna för mjöl och gryn av vete, råg eller

korn, synes mig riktigt och böra iakttagas.

Vad generaltullstyrelsen i övrigt anfört och föreslagit föranleder

inga andra erinringar från min sida än att i tulltaxan bör vid rubriken

74 a tilläggas »samt att tullen icke må överstiga 3 kronor 70 öre för

100 kilogram», ävensom att vid samma rubrik ordet »normalpriset» bör

utbytas mot »grundpriset för vete» och vid rubriken 79 b orden »motsvarande

slag av omalen spannmål» böra utbytas mot »omalet vete».

Jag finner alltså styrelsens förslag i sin helhet böra med sagda

tillägg vinna bifall. Den vid styrelsens utlåtande fogade förvandlingstabellen

bör stanna vid en tullsats av 3 kronor 70 öre för deciton för

omalen spannmål.

1 fråga om anordnandet av glidtullar under den därför avsedda

tidsperioden torde särskild proposition böra avlåtas till riksdagen, och

jag skall efter gemensam beredning med chefen för finansdepartementet

senare i dag göra hemställan därom. Jag har emellertid på grund av

det inbördes sammanhanget i de nu avhandlade ärendena rörande spannmålsregleringens

avveckling och brödsädsproduktionens tryggande under

den närmaste övergångstiden ansett lämpligast att i min redogörelse

och mitt yttrande beröra bägge ärendena.

s. 65 Kontrollera mot PDF

65

Kungl. Maj:ts proposition Nr 1.

Jag hemställer nu, att Eders Kungl. Maj:t måtte i proposition

till den snart sammanträdande urtima riksdagen föreslå riksdagen att

dels besluta, att för tiden till och med den 31 augusti 1920 rätt

att till riket införa vete och råg samt mjöl och gryn därav icke skall

tillkomma annan än staten eller den eller dem, åt vilken eller vilka

staten överlåter sådan rätt, med undantag dock för sådan införsel, som

är att hänföra till gränstrafik;

dels besluta, att för tiden till och med den 31 augusti 1920 rätt

att inom riket till förbrukare direkt eller genom återförsäljare försälja

vetemjöl icke skall tillkomma annan än staten eller den eller dem, åt

vilken eller vilka staten överlåter sådan rätt;

dels bemyndiga Kungl. Maj:t att utfärda de närmare föreskrifter,

som må erfordras för upprätthållandet av nu angivna ensamrätt till viss

införsel och försäljning;

dels ock godkänna härvid såsom bilaga nr 1 fogade kontrakt mellan

svenska staten och Sveriges kvarnintressenter, förening u. p. a.

Vad departementschefen sålunda hemställt behagade

på tillstyrkan av statsrådets övriga ledamöter

Hans Maj:t Konungen gilla och bifalla samt förordnade,

att proposition i ämnet skulle avlåtas till riksdagen

med den lydelse bil. vid detta protokoll

utvisar.

Vid protokollet:

Sven Nordeberg.

9

Bihang till urtima riksdagens protokoll 1919. 1 sand. 1 käft. (Nr 1.)

s. 67 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.is Proposition Nr 1.

67

Bilaga 1.

KONTRAKT

mellan svenska staten och Sveriges kvarnintressenter, förening u. p. a.

Mellan svenska staten samt Sveriges kvarnintressenter, förening u. p. a.,

i det följande benämnd föreningen, är följande överenskommelse träffad.

§ 1.

Staten tillförsäkrar föreningen för den tid detta kontrakt gäller och med

de undantag, som omförmälas i § 2, § 3 och § 9 första stycket här nedan, att

annan än föreningen ej skall äga laglig rätt vare sig

att till riket införa vete och råg samt mjöl och gryn därav, med undantag

dock för sådan införsel, som är att hänföra till gränstrafik, eller

att inom riket till förbrukare direkt eller genom återförsäljare försälja vetemjöl.

§ 2.

Föreningen förbinder sig att den 1 september 1919 övertaga dels den kvantitet

in- och utländsk god och oskadad vete och råg samt mjöl därav (dock ej

sådant eftermjöl, som uppstått vid veteförmalningen), vilken folkliushållningskommissionen

sagda dag enligt inventering innehar, dels ock, under förutsättning

av lycklig framkomst i gott och oskadat skick och reglering efter utlossad vikt,

det utländska vete, som kommissionen inköpt före den 1 juli 1919 men som den

1 september 1919 ännu ej ankommit till riket.

Övertagandet av spannmålen sker till det pris, som staten bestämmer skola

läggas till grund för det enligt de i § 9 omförmälda normalkalkylerna beräknade

försäljningspriset å det av spannmålen tillverkade mjöl, med tillägg för utländsk

spannmål, som vid övertagandet finnes lagrad i föreningsmedlem tillhörande eller

i § 3 omförmäld kvarn, av de i normalkalkylema beräknade kostnader för lossning

av utländsk spannmål samt för svensk spannmål, som vid övertagandet

finnes på angivna sätt lagrad, av de i samma kalkyler beräknade frakt och inköpskostnader

för svensk spannmål.

Övertagandet av mjölet sker för vetemjöl och rågsikt till det pris, som

framgår av nyssnämnda normalkalkyler, för vetemjöl uträknade med 77 % utbyte,

och med utgående från ovan angivna spannmålspris med i nästföregående

stycke angivna tillägg men utan medräknande av i normalkalkylerna upptagna

kostnader för grossist- och kassarabatt, körsel, hamnpenningar och lastning, samt

för rågmjöl till 46 kronor per 100 kilogram brutto för netto inclusive säck med

avdrag av samma kostnader för grossist- och kassarabatt, körsel, hamnpenningar

och lastning.

Vidare förbinder sig föreningen att,

dels övertaga folkhushållningskommissionens förråd den 1 september 1919

Bihang till urtima riksdagens protokoll 1919. 1 samt. 1 käft. (Nr 1.) 10

s. 68 Kontrollera mot PDF

68 Kungl. Maj:ts Proposition Nr 1.

av ej mindre nya säckar till ett pris av kronor 1: 25 per st. än även begagnade

säckar efter värdering,

dels utan annan ersättning än den i gällande kontrakt mellan folkhushållningskommissionen

och kvarnarna bestämda, även efter det samma kontrakt eljest

upphört att gälla, intill den 1 november 1919 fortsätta med vården och lagringen

samt utlastningen av hos föreningskvarnarna den 1 september 1919 inneliggande

eftermjöl och kli,

dels ock övertaga den jämlikt kungörelsen den 21 maj 1918 angående minimipris

å brödsäd m. m. staten åliggande skyldighet till inköp av vete och råg.

För folkhushållningskonnnissionen tillhörigt mjöl, som den 1 september 1919

är utleverera! från kvarn, äger kommissionen, utöver det enligt ovan angivna

grunder beräknade priset, fordra ersättning för de kostnader för frakt och sjöförsäkring

för mjölet, vilka uppkommit efter dettas leverans ab kvarn. Kan överenskommelse

om dylik ersättning ej träffas, äger kommissionen, utan hinder av

bestämmelsen i § 1, rätt att till förbrukare direkt eller genom återförsäljare

försälja detsamma.

§ 3.

Föreningen förbinder sig att medgiva varje utom föreningen stående kvarn,

som bevisligen varit handelskvarn i vetemjöl före den 1 januari 1915, dels rätt

att av egen förmalning försälja så stor kvantitet vetemjöl, som motsvarar medeltalet

för år av dess vetemjölsleveranser av egen förmalning under de av åren

1912, 1913 och 1914, då kvarnen varit i verksamhet, dels ock rätt att till föreningens

självkostnad av föreningen inköpa eller, sedan det av föreningen jämlikt

§ 2 övertagna lager av utländsk spannmål förbrukats, genom föreningen till riket

införa vete i sådan omfattning, som, i förhållande till den kvarnen medgivna

försäljningsrätten för vetemjöl, motsvarar omfattningen av föreningsmedlemmarnas

beräknade användning av dylik importerad spannmål i förhållande till deras

beräknade totala förmalning av vete. För lämnande av sådant medgivande äger

föreningen fordra, att dylik kvarn dels redan den 1 september 1919 övertager

hela det lager av vete och råg samt mjöl därav, som kvarnen då innehar, skolande

vad sålunda av vete och vetemjöl övertages inräknas i de kvantiteter, som

kvarnen enligt medgivandet skall hava rätt att försälja, resp. inköpa eller importera,

dels och avgiver med av föreningen godkänd bankgaranti eller borgen försedd

förbindelse att efter den proportion, vari kvarnen berättigas deltaga i

vetemjölsförsäljningen under kontraktstiden, taga del i den risk, föreningen

jämlikt § 12 löper för vid kontraktstidens utgång inneliggande lager av råg och

mjöl därav.

I fall, som i denna paragraf sägs, skall föreningen såsom villkor för försäljnings-

respektive inköpsrätten fordra en likaledes med av föreningen godkänd

bankgaranti eller borgen försedd utfästelse av kvarnen att ställa sig till efterrättelse

de enligt detta avtal i fråga om föreningens egna försäljningar av spannmål

och mjöl gällande bestämmelser ävensom bestämmelserna i § 15 angående

skiljedom. För kvarn, som brutit mot sådan utfästelse, må dessutom inköpsrespektive

försäljningsrätt av föreningen indragas, och åligger det föreningen att

s. 69 Kontrollera mot PDF

69

Kungl. May.ts Proposition Nr 1.

ofördröjligen till jordbruksdepartementet lämna underrättelse om sådan kvarn

jämte uppgift om den myckenhet vete och vetemjöl kvarnen beräknas innehava.

Andra villkor för inköps- eller försäljningsrätt än som i denna paragraf

sägs må föreningen ej föreskriva eller fordra.

§ 4.

Förslag till de i kungörelsen den 21 maj 1918 angående minimipris å brödsäd

m. m. omförmälda prisskalorna för vete och råg skall enligt av Kungl. Maj:t

angivna huvudgrunder upprättas av en delegation, bestående av en av chefen

för jordbruksdepartementet utsedd ordförande samt åtta ledamöter, av vilka fyra

utses av föreningen och fyra av lantbruksstyrelsen efter hörande av förvaltningsutskotten

hos de hushållningssällskap, som styrelsen finner lämpligt. Prisskalorna

fastställas därefter av Kungl. Maj:t.

§ 5.

De partier inhemsk spannmål, som föreningen på grund av den i sådant

avseende förekommande bestämmelsen i § 2 här ovan är skyldig övertaga i enlighet

med kungörelsen den 21 maj 1918 angående minimipris å brödsäd m. m.,

skola i vanlig ordning successivt i mån av utrymme av föreningen mottagas å

lämpligt belägna platser inom varje län, vilka bestämmas av föreningen. I den

mån spannmålens transport till dessa platser drager större kostnad än till sådan

leveransort, som omförmäles i sista stycket av nyssnämnda kungörelse, skall dylik

kostnad gäldas av föreningen.

För så vitt icke det kan för Kungl. Maj:t styrkas, att för ändamålet på

respektive orter tillgängliga och lämpligt belägna spannmålsmagasinsutrymmen

äro därtill otillräckliga, skall så stor kvantitet spannmål, som motsvarar Vg av

beräknad skörd av vete och råg, av kvarnarna mottagas per månad, dock att

all inhemsk vete och råg, som erbjudits före den 1 juni 1920, skall sagda dag

vara mottagen.

Om spannmål erbjudes till leverans i större myckenhet än föreningen vid

varje tillfälle är skyldig emottaga, skall föreningen söka att så rättvist som

möjligt fördela leveranserna, varvid särskild hänsyn bör tagas till olika jordbrukares

lagringsmöjligheter eller av andra skäl föranledda olika behov av tidig

leverans.

§ 6-

Från och med den 1 september 1919 övertager föreningen allt ansvar för

den spannmål och det mjöl, som enligt kontraktet skola övertagas av föreningen.

Likvid för vad sålunda övertages erlägges till folkhushållningskommissionen

med Ve vardera av dagarna den 1 september, 1 oktober, 1 november och 1 december

1919 samt den 1 januari och 1 februari 1920. Därest värdet av det lager, som

föreningen enligt § 2 skall övertaga, ej hunnit fastställas till den 1 september

1919, skall föreningen likväl denna dag inbetala 8 miljoner kronor, varemot med

inbetalandet av återstoden av första sjättedelen må anstå till den dag under

september månad, då värdet av det övertagna lagret fastställts.

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Kungi. Maj:ts Proposition Nr 1.

§ T.

Skulle staten bestämma, att till grund för i § 9 omtalad normalkalkyl skall

i avseende å av föreningen importerad spannmål läggas det av staten fastställda

grundpriset å av föreningen inköpt svensk spanmål i stället för det verkliga

importpriset, eif svensk hamn, åligger det föreningen att i de fall, då importpriset

är lägre än sagda grundpris, inbetala skillnaden till staten, under det att

det åligger staten att i de fall, då importpriset är högre än grundpriset, erlägga

skillnaden till föreningen. Redovisning och likvid av här ifrågavarande

belopp verkställas månaden efter kalenderkvartal för den på kvartalet belöpande

summan.

I den mån ifrågavarande grundprisbestämmelse av staten göres gällande

gent emot föreningen, skall densamma jämväl av föreningen, på sätt i § 3

andra stycket sägs, göras gällande gent emot utomstående kvarn vid medgivandet

av importrätt åt kvarnen; och skall i så fall dylik kvarn vara skyldig till

föreningen erlägga, respektive berättigad av föreningen erhålla ovan omtalade

skillnadsbetalning.

I fråga om de partier importerad spanmål, för vilka det verkliga importpriset,

beräknat eif svensk hamn, understiger det fastställda grundpriset, äger

föreningen tillgodoräkna sig 5 % å skillnaden mellan sagda pris.

Senast den 1 juni 1920 skall staten meddela föreningen, dels om nu omförmälda

grundprisbestämmelse skall gälla även för tiden efter sagda dag, dels

ock i så fall den maximikvantitet, å vilken bestämmelsen skall vara tillämplig;

och må denna maximikvantitet icke överstiga den kvantitet, som då kan beräknas

åtgå för förmalning tillsammans med den svenska spannmålen av för täckande

av. konsumtionen intill den 1 september 1920 erforderlig mängd mjöl.

Skulle under kontraktstiden föreningen på grund av förbindelsen i § 9 att

tillhandahålla allmänheten mjöl i mån av behov eller av annan anledning vara

nödsakad importera mjöl, skall särskilt tillstånd därtill inhämtas hos Kungl. Maj:t,

som i händelse import tillstånd lämnas bestämmer villkoren för importen och försäljningen

av det importerade.

§ 8.

Staten äger tillsätta en ledamot av föreningens styrelse jämte suppleant

för denne. Sådan ledamot skall avlönas av staten; och skall hans arbetsuppgift

närmare angivas i av staten för honom utfärdad instruktion.

Dessutom äger staten tillsätta en av staten avlönad kontrollnämnd av tre

personer jämte suppleanter för dem, vilken nämnd skall utöva tillsyn över föreningens

verksamhet samt äga tillgång till alla föreningen tillhörande handlingar

och räkenskaper jämte rätt att inspektera alla kvarnars arbets- och lagerlokaler.

Instruktion för nämnden fastställes av Kungl. Maj:t.

före den 15 i varje månad skall föreningen till jordbruksdepartementet avgiva

uppgift om den myckenhet spannmål och mjöl, föreningen den sista i föregående

månad innehar samt för import inköpt och befraktat.

s. 71 Kontrollera mot PDF

71

Kung1. Maj:ts Proposition Nr 1.

§ 9.

Under tid, då ransonering av vete- och rågmjöl samt bröd därav äger rum,

garanterar föreningen, att till densamma anslutna kvarnar skola förmala allenast

de kvaliteter, som från statens sida föreskrivas, samt förbinder sig att försälja

allt sitt mjöl av såväl vete som råg till den myndighet, som handhar ransoneringen,

till pris, som fastställas jämlikt härvid fogade normalkalkyler, dock för

rågmjöl högst 46 kronor för 100 kilogram brutto för netto inclusive säck, skolande

staten ålägga jämväl alla utom föreningen stående kvarnar enahanda skyldighet.

Då ransonering icke äger rum, förbinder sig föreningen:

att ej föra i marknaden flera än tre kvaliteter vetemjöl,

att, med reservation för eventuell omöjlighet att verkställa erforderlig import,

tillhandahålla allmänheten bagerivetemjöl samt den billigaste kvaliteten av såväl

övriga vetemjölsslag som rågsikts- och rågmjölsslag i mån av behov, dock med

rätt för föreningen att, om och i den mån det kan av föreningen visas vara

nödvändigt för åvägabringande av förbrukning under konsumtion såret av den

för föreningen tillgängliga svenska rågen, efter i så fall på föreningens ansökan

av Kungl. Maj:t lämnat tillstånd och i enlighet med av Kungl. Maj:t meddelade

föreskrifter förbinda vetemjölsförsäljningen med rågmjölsförsäljniug,

att samtliga slag av vetemjöl samt det billigaste slaget av rågsikt och rågmjöl

ej må hålla lägre kvalitet än standardtyper, fastställda i överensstämmelse

med normalkalkylerna, samt

att vid utförsäljning av mjöl hålla

för bagerivetemjöl samt det billigaste slaget av rågsikt ab kvarn ej högre pris

än som framgår av uträkning enligt den bifogade ovan omförmälda normalkalkylen,

för högsta kvaliteten vetemjöl ej högre pris än 5 kronor över bagerivetemjölpriset,

för lägsta kvaliteten vetemjöl ej högre pris än 3 kronor under bagerivetemj

ölpriset och

för det billigaste rågmjölet ej högre pris än 46 kronor för 100 kilogram

brutto för netto inclusive säck.

Vid uträkning, som nyss nämnts, skola allenast prisen å spannmål, eftermjöl

och kli ävensom procenttalen av inblandad svensk och utländsk vara samt

frakten kunna växla, under det att övriga poster i kalkylen äro fasta. Procenttalen

av inblandad svensk och utländsk vara beräknas genomsnittligt för hela landet.

De spannmålspris, som skola läggas till grund för normalkalkylerna, bestämmas

av staten, dock med iakttagande av att sagda pris för av föreningen

inköpt svensk spannmål icke må sättas lägre än kronor 39: 40 för 100 kilogram för

råg och kronor 40: 40 för 100 kilogram för vete samt att grundpriset för av föreningen

importerad spannmål skall sättas antingen till det verkliga importpriset

eif svensk hamn eller också till samma pris som för den av föreningen inköpta

svenska spannmålen. För spannmål, som av föreningen den 1 september 1919 övertages

från folkhushållningskommissionen, må staten däremot fritt bestämma priset.

Ändring i prisen å mjöl på grund av ändringar i värdena å sådana i normalkalkylerna

ingående faktorer, vilka enligt vad ovan sagts kunna växla, skall,

innan den får tillämpas, kontrolleras av den i § 8 omförmälda kontrollnämnden.

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

Kungl. Maj ds Proposition Nr 1.

§ io.

Det åligger föreningen att vid utlossning av sådan vara, som oinförmäles i

§ 5, verkställa kontroll av densamma. Därest icke såväl representant för föreningen

som säljaren eller ombud för honom äro närvarande vid utlossningen,

skall kontroll av kvantiteten ske genom opartiska kontrollanter. Eventuell anmärkning,

beträffande vare sig kvantitet eller kvalitet, skall av mottagaren, till

vilken utlossningen ägt rum, göras per telegram eller brev, som avsändes inom

24 timmar efter utlossningen. Skulle anmärkning göras mot varans kvalitet och

enighet med säljaren i detta avseende resp. angående priset icke kunna vinnas,

skall avgörandet, om säljaren så medgiver, hänskjutas antingen till en nämnd,

bestående av tre ledamöter, av vilka en utses av förvaltningsutskottet hos hushållningssällskapet

i det län, där utlossningen ägt rum, eu av föreningen samt

den tredje av dessa två eller — om de icke kunna enas — av länsstyrelsen i

nyssnämnda län, eller ock, om parterna därom äro ense, till Sveriges skiljenämnd

för spannmåls- och foderämneshandeln.

§ 11.

Föreningen garanterar, att vid utgången av kontraktstiden medlemmarna

skola hava lager av vete, råg eller mjöl därav till en sammanlagd myckenhet

motsvarande minst 40,000 ton spannmål, därav minst 25,000 ton vete. Detta

lager förblir^ medlemmarnas egendom. Skulle sådan skillnadsbetalning, som omförmäles

i § 7 första stycket, hava verkställts för i lagren ingående importerad

spannmål, skall densamma återgå.

§ 12.

Skulle vid tiden för kontraktets upphörande den 31 augusti 1920 marknadspriset

å råg vara lägre än kronor 39: 40 per 100 kilogram god och oskadad vara,

skall staten vara skyldig att till föreningen erlägga ersättning motsvarande hälften

av skillnaden mellan å ena sidan sagda marknadspris och å andra sidan kronor

39: 40 per 100 kilogram eller det högre pris, till vilket föreningens övertagande

av råg och mjöl därav den 1 september 1919 eventuellt må hava skett, för det

den 31 augusti 1920 befintliga lager av råg av 1919 års skörd och mjöl därav,

dock högst för lika stor kvantitet råg respektive mjöl därav, som föreningen den

1 september 1919 övertagit.

Kan överenskommelse angående omförmälda marknadspris icke träffas mellan

staten och föreningen, skall detsamma fastställas av en delegation, bestående av

en utav Kungl. Maj:t utsedd ordförande samt fyra ledamöter, av vilka två utses

av kommerskollegiet och två av föreningen. Vid fastställandet skall hänsyn tagas

till såväl inhemsk som importvara.

§ 13.

Skulle staten så fordra, åligger det föreningen att för statens räkning och

på dess bekostnad inköpa och till riket införa intill 40,000 ton utländsk spannmål

s. 73 Kontrollera mot PDF

73

Kungl. Maj.ts Proposition Nr 1.

eller, om spannmål ej kan erhållas, mjöl samt att lagra och sköta densamma

kostnadsfritt intill kontraktstidens utgång samt därefter, dock längst till den

1 februari 1921, mot en ersättning för varje hel tiodagsperiod av 30 öre per

1,000 kilogram.

§ 14.

Skulle föreningen underlåta att fullgöra sina förpliktelser enligt detta kontrakt,

äger staten ombesörja, att vad som underlåtits utföres eller rättas; och är

föreningen, för så vitt icke underlåtenheten varit en följd av sådana strejker

eller andra omständigheter, som föreningen icke skäligen kunnat avvända, skyldig

såväl bära de kostnader, vilka härigenom åsamkas staten, som även till staten

utgiva ersättning för av underlåtenheten orsakad skada.

Till säkerhet för det behöriga fullgörandet av föreningen enligt detta kontrakt

åvilande betalningsskyldighet och övriga förpliktelser gentemot staten överlämnar

föreningen senast den 1 augusti 1919 till staten av medlemmarna var

för sig utfärdade garantiförbindelser såsom för egen skuld tills full betalning

sker, lydande å så stor del av ett belopp av 55,000,000 kronor, som enligt föreningens

beräkning svarar emot respektive medlems andel i föreningens totala

förmalning, försedda med av staten godkänd borgen såsom för egen skuld tills

full betalning sker av bankinrättning eller privata personer. Sedan det jämlikt

§ 2 övertagna lagrets värde hunnit fastställas, skola dessa förbindelser, om staten

eller föreningen så påfordrar, utbytas mot nya, lydande å belopp, som i enahanda

ordning fastställts på basis av sagda värde i stället för på basis av 55,000,000

kronor, likaledes försedda med borgen av nyss angiven beskaffenhet.

Föreningen garanterar, att sådana förbindelser, som nu sagts, avlämnas av

samtliga medlemmar, så att det sammanlagda beloppet av förbindelserna kommer

att uppgå till 55,000,000 kronor resp. till det övertagna lagrets hela värde.

Skulle behörigt fullgörande av föreningen åliggande betalningsskyldighet

hava försummats eller annan föreningen enligt detta kontrakt åvilande förpliktelse

hava åsidosatts och detta enligt av föreningen till staten gjord anmälan är

att tillskriva viss föreningsmedlem, må staten icke för utbekommande av den betalning

eller ersättning, till vilken staten till följd av sagda försummelse eller

åsidosättande må vara berättigad, göra bruk av garantiförbindelse, som av annan

medlem utfärdats, annat än i den mån betalningen eller ersättningen icke kunnat

av staten uttagas med användande av den garantiförbindelse, som utfärdats av

den av föreningen sålunda anmälde medlemmen.

§ 15-

Skulle tvist uppstå mellan staten och föreningen eller mellan föreningen

och utomstående kvarn rörande rätta tolkningen eller tillämpningen av detta

kontrakt, skall dylik tvist avgöras av skiljenämnd enligt gällande lag om skiljemän;

dock att till ordförande i dylik nämnd skall, där dess dom gäller tvist

mellan staten och föreningen, utses den till tjänståren yngste ledamoten av högsta

domstolen eller, om denne finner sig förhindrad att åtaga sig uppdraget, sagda

domstols näst yngste ledamot o. s. v.

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

Kung!. Maj:ts Proposition Nr 1.

§ 16.

Detta kontrakt gäller från och med den 1 september 1919 till och med den

31 augusti 1920.

Skulle förhållandena påkräva fortsatt ransonering och prismaximering av

vete- och rågmjöl samt bröd därav jämväl efter den 31 december 1919, upphör

detta kontrakt att gälla med sistnämnda dag. Därest särskilda omständigheter

skulle göra ett förnyat införande av någon form av statlig reglering i fråga om

mjöl eller bröd under år 1920 nödvändigt, skall staten äga rätt uppsäga kontraktet

till upphörande tidigast en månad efter uppsägningen; och må regleringens

införande icke äga rum förr än efter uppsägningstidens utgång.

Vid upphörd giltighet av detta kontrakt enligt i nästföregående stycke givna

föreskrifter skall staten vara skyldig till föreningens självkostnadspris inlösa de

hos föreningens medlemmar vid kontraktets upphörande inneliggande lager av

vete och råg samt mjöl därav.

§ 17.

Detta avtal är för kontrahenterna bindande från dess undertecknande, dock

under förutsättning av riksdagens godkännande senast den 23 augusti 1919.

Stockholm den 28 juli 1919.

Enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande

Alfred Petersson.

Sveriges Kvarnintressenter

Förening u. p. a.

E. Wehtje. Gust. Åkerlindh.

Ernst Eriksson. F. Malmros.

Byno Bohman. Pick. Sandberg.

s. 75 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj ds Proposition Nr 1.

75

Kalkyl å bagerivetemjöl.

Utländskt vete.................................................

lossning..........................................................

Svenskt vete ...

frakt...............

inköpskostnader

Mallön .........................

7 kg. eftermjöl ä 45 öre

18 » kli å 25 »

3 procent grossist- och kassarabatt

säck .........................................

körsel, hamnpenningar och lastning

Kalkyl å rågsikt.

Råg .........................................................

frakt .........................................................

inköpskostnader ..........................................

Mallön ......................................................

20 kg. kli å 25 öre.......................................

75 kg. = ........................

100 » = ........................

3 procent grossist- och kassarabatt..................

säck .........................................................

körsel, hamnpenningar och lastning ...............

............ 40: 40

............ 0: 40

40: 80

30 kg. - 12: 24

40: 40

1: 75

0: 75 2: 50

42: 90

70 kg. = 30: 03

42:

.... 4:

27

3: 15

46:

27

4: 50

7:

65

70 kg. =

38:

62

100 » =

55:

17

.... 1:

76

1: 25

0: 50

Kronor

58:

68

39:

40

1:

75

0:

75

2:

50

41:

90

3:

50

45:

40

5:

—

40:

40

53:

87

1:

72

1:

25

0:

50

Kronor

57:

34

Bihang till urtima riksdagens protokoll 1919. 1 samt. 1 käft. (Nr 1.) 11

s. 76 Kontrollera mot PDF

76

Kungl. Majts Proposition N:r 1.

Kalkyl å rågmjöl.

Råg ................................................ 39: 40

frakt .......................................................................... 1; 75

inköpskostnader ........................................................... 0: 75 2: 50

41: 90

Hallon ............ 2: 50

95 kg. =............................................................ 44: 40

100 » =............................................................ 46: 74

3 procent grossist- och kassarabatt.................................... 1: 50

säck .......... 1: 25

körsel, hamnpenningar och lastning.................................... 0: 50

Kronor 49: 99

s. 77 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.is Proposition Nr 1.

77

Bilaga 2.

P. M.

till produlctionsJcostnadsformlerna för vete och väg.

Ifrågavarande formler avse att lämna svar på frågan: Vilket pris erfordas

per dt. spannmål, för att vete- och rågodling skall bli lika lönande vid nuvarande

priser på produktionsfaktorerna mänsklig arbetskraft, dragararbete och konstgödsel,

som dessa odlingar voro under 1 O-årsperioden 1904—1913 med de då

rådande priserna på samma produktionsfaktorer.

Förutsättningarna för att de genom formeln beräknade priserna skola sammanfalla

med de verkliga produktionskostnaderna äro:

1) att marknadspriset på vete och råg under perioden 1904—1913 verkligen

täckte de dåvarande produktionskostnaderna för dessa sädesslag;

2) att det låter sig göra att någorlunda säkert fastställa prisstegringen å

ifrågavarande 3 faktorer och den verkan de var för sig och tillsammans utöva

på produktionskostnaderna per dt. spannmål;

3) att övriga i produktionskostnadsformeln ej intagna faktorer i genomsnitt

utöva samma prisstegrande verkan som de i formeln medtagna.

I det följande skall den framlagda produktionskostnadsformelns användbarhet

och riktighet sett från synpunkten av ovannämnda trenne förutsättningar i

tur och ordning i korthet diskuteras.

1) Produktionskostnaderna för brödsäd under 1 O-årsperioden 1904—1913 ha

naturligtvis i hög grad varierat under olika år och på olika egendomar. Säkerligen

har brödsädsodlingen vid de erhållna försäljningsprisen på många egendomar

givit ett betydande netto, på andra återigen eu avsevärd förlust. Sä växlande,

som förutsättningarna för brödsädsodlingen äro inom landets olika delar med

hänsyn till klimat och jordmånsförhållanden, så växlande sortmaterial och odlingsteknik

som komma till användning, för att icke nämna jordbrukarnas större eller

mindre duglighet, måste produktionskostnaderna helt naturligt variera betydligt

från den ena trakten till den andra, från den ena egendomen till den andra.

I det förhållandet, att brödsädsodlingens omfattning — både absolut ooh ännu

■mera i förhållande till arealen odlad jord under ifrågavarande 10-årsperiod gått

tillbaka, torde dock ligga ett ganska starkt bevis för sannolikheten av, att brödsädsodlingen

ej varit fullt så lönande som med densamma konkurrerande odlingar.

Jämförelseperiodens brödsädspriser kunna sålunda icke heller anses vara en för

jordbruket särskilt gynnsam utgångspunkt för beräkning av de närmaste årens

produktionskostnadspriser.

2) Angående den föreslagna beräkningen av prisstegringen å ett mansdagsverke

torde det vara tillräckligt att hänvisa till den utförliga redogörelse doktor

s. 78 Kontrollera mot PDF

78

Kungi. May.ts Proposition N:r 1.

B. Nyström härför lämnat i bilaga C vid de sakkunnigas betänkande. Beträffande

antalet mansdagsverken, som införts i produktionskostnadsformeln — 31 per bar

veteodling och 30 per har rågodling — torde en kort diskussion däremot vara

behövlig.

De anförda siffrorna vila på material, som insamlats i och för produktionskommitténs

produktionslrostnadsberäkningar och äro hämtade från landets bokföringsföreningar.

Enligt dessa beräkningar utgjorde antalet mansdagsverken

per hektar

Vid veteodling

Direkt för odlingen

Andel i diverse arbeten

Vid rågodling.

Direkt för odlingen

Andel i diverse arbeten

Skåne Mellan-Sverige.

20

27

7

7

Summa 27

34

19

26

7

7

Summa 26

33

Ovannämnda »andel i diverse arbeten» anger odlingarnes andel i sådana dagsverken,

som ej direkt kunna debiteras odlingarna, såsom arbete för underhåll av

grundförbättringar, väglagning, renhållning, magasinsarbete m. m. Dylikt arbete,

som naturligtvis även i sista hand måste betalas av de olika odlingarna, har

fördelats mellan dessa lika per hektar.

Såsom av ovanstående sammanställning framgår har antalet erforderliga

mansdagsverken per hektar i genomsnitt för de båda produktionsområdena utgjort

30,5 vid vete och 29,5 vid rågodling, vilka siffror i formeln avrundats uppåt till

resp. 31 och 30.

Skulle någon vilja göra gällande, att dessa i formeln införda siffror äro

något för höga resp. för låga, och härför anföra bevismaterial från en eller annan

egendom i praktiken — en sak som ej borde vara omöjlig, enär antalet per

hektar brödsädsodling använda dagsverken naturligtvis inom praktiken växlar

inom mycket vida gränser — så torde det emellertid böra observeras, att om man

blott räknar med samma antal dagsverken nu och under jämförelseperioden, så

inverkar det föga på slutresultatet, om man i formeln inför ett något större eller

mindre antal. Räknar man såsom i de sakkunnigas betänkande med 31 mansdagsverken

per hektar veteodling, blir produktionskostnaden per dt. vete 36: 32 kr.;

räknar man i stället med t. ex. 25 mansdagsverken per hektar, blir kostnaden

36: 93 kr. per dt. alltså en ökning med ej fullt 2 %.

Att produktionskostnaden per dt. något stiger, när man räknar med ett färre

antal dagsverken per hektar, sammanhänger givetvis med att prisstegringen för

mänsklig arbetskraft är något lägre sedan 1904—1913 än den samtidiga prisstegringen

å dragararbete och konstgödsel. Ju färre mansdagsverken man räknar

med, desto större inflytande komma därför de övriga produktionskostnadsfaktorerna

att utöva på slutresultatet.

Vad här sagts angående antalet mansdagsverken gäller naturligtvis även

om antalet hästdagsverken. Räkna vi blott med samma antal dagsverken nu och

s. 79 Kontrollera mot PDF

79

Kungl. Maj.ts Proposition N:r 1

under jämförelseperioden, så kommer det, såsom man genom kontrollräkning lätt

kan övertyga sig om, att spela eu mycket obetydlig roll (mindre t. o. m. än när

det gällde antalet mansdagsverken), om man i formeln inför några dragardagsverken

mer eller mindre.

Däremot kan man fråga sig, om ej den i formeln införda foderkvantiteten

av 20 kg. havre per arbetsdag är alldeles för högt tilltagen.

Det bör då först erinras om att hästens hela foderbehov omräknats i havre.

Detta har skett därför, att havren är det enda av häststallets viktigare fodermedel,

för vilket en tillfredsställande prisnotering kan anskaffas. Förfaringssättet

ifråga kan annars knappast sägas göra full rättvisa åt jordbrukaren, enär prisstegringen

å häststallets övriga fodermedel genomsnittligt är mycket större än å

havre. Den beräknade foderkvantiteten av 3,600 kg. havre per häst och år motsvarar

3,000 fe per år eller 8,2 foderenheter per dag. En foderstat av 8,2 foderenheter

per dag erhålles genom t. ex. följande foderranson:

6.00 kg. hö = 2,4 fe

5.00 » halm =1,0 »

5,7 » havre = 4,8 »

Summa 8,2 »

För eu medelstor arbetshäst motsvarar en dylik foderstat ungefär näringsbehovet

vid måttligt ansträngande arbete.

Den till synes stora havrekvantiteten av 20 kg. per arbetsdag beror sålunda

icke på att det räknats med en oskäligt riklig utfodring. Hästarna kunna ej

arbeta 365 dagar per år, men de måste ha foder varje dag, och när det nu såsom

i formeln räknas med endast 180 arbetsdagar per häst och år, blir foder
mängden

per arbetsdag skenbart något hög.

1 formeln har antalet hästdagsverken per år antagits vara endast 180, därför

att de egendomar, vilkas bokföring ligger till grund för beräkningarna av

dagsverlcsbehovet för de olika odlingarna, ej i genomsnitt kunnat redovisa flera

effektiva dagsverken per häst och år. På de slättbyggder, där huvudparten av

vår brödsädsproduktion äger rum, är möjligheten att utnyttja hästarna genom

skogskörslor och dylikt arbete under vintermånaderna ganska begränsad och antalet

dagsverken per år blir därför relativt ringa. Särskilt är detta fallet på

mindre egendomar, som ju ofta ha en i förhållande till arealen stor häststyrka.

Taga vi däremot hänsyn till de jordbruk, som ha möjlighet att genom

körslor utanför det rena jordbruket bättre utnyttja befintliga dragare, så kan

naturligtvis antalet dagsverken per år bli vida högre än 180. Räkna vi med

t. ex. 220 effektiva dagsverken per häst och år, så blir med ett årsbehov såsom

förut av 3,000 fe foderförbrukningen per arbetsdag uttryckt i havre lägre, endast

16,4 kg. i stället för 20 kg. Införa vi värdet av 16,4 kg. havre i formeln i stället

för 20 kg., förändras emellertid den beräknade produktionskostnaden endast obetydligt

eller från 36: 32 kr. per dt. vete till 36: 35 kr. Detta exempel torde tillräckligt

tydligt visa, att, om man blott räknar med samma kvantitet båda gångerna,

några procent högre eller lägre havremängd per dag ej utöva något nämn
-

s. 80 Kontrollera mot PDF

80

Kung!. Maj-.ts Proposition Nr 1.

värt inflytande på slutresultatet. Det avgörande är prisstegringen per kg. liavre,

under det att havrekvantitetens storlek utövar mindre inflytande.

Vi skola slutligen även undersöka, vilket inflytande en något högre eller

lägre konstgödselkvantitet per hektar utövar på den beräknade produktionskostnaden.

I formeln räknas med »normal» konstgödselgiva av 100 kg. chilesalt,

200 kg. superfosfat och 100 kg. kalisalt per hektar, men att i genomsnitt endast

7» av denna konstgödselmängd användes. Med Vs av den anförda konstgödselsatsen

beräknas produktionskostnaden vid innevarande års gödselpriser att bli

36: 32 kr. per dt vete. Räkna vi i stället med 1/i av samma konstgödselgiva,

skulle kostnaden bli 36: 01 kr. och med 1/s konstgödselgiva 37: 23 kr. Även på

denna punkt utöva sålunda några procents avvikelser från den i formeln anförda

mängdsiffran blott ringa inflytande på slutresultatet. När man tager hänsyn till

den mindre mängd kreatursgödsel av dessutom betydligt försämrad kvalitet, som

för tillfället står till förfogande, torde den i formeln angivna gödselkvantiteten

emellertid snarare vara för lågt än för högt uppskattad, såvida nämligen jordens

bördighet skall kunna upprätthållas och medelskörd uppnås.

Av den gjorda utredningen torde det sålunda framgå, att även rätt avsevärda

— 10 å 20 % — avvikelser uppåt eller nedåt från de i produktionskostuadsformeln

anförda mängderna av mans- och hästdagsverken samt konstgödsel endast

utöva obetydligt inflytande på den beräknade produktionskostnaden, för så vitt

nämligen man blott inför samma mängdsiffvor vid beräkning av de nuvarande

produktionskostnaderna som under jämförelseperioden. Konstanten (k) i formeln

kommer att förändras något, men slutresultatet blir ungefär detsamma. Om,

såsom det kan antagas, prisstegringen å de tre i kalkylen införda varierande

faktorerna framdeles kommer att något utjämnas — arbetskostnaderna något ökas,

konstgödsel- och havreprisen däremot något minskas — så kommer detta att

medföra, att förskjutningar beträffande den mängd, varmed den ena eller andra

produktionsfaktorn ingår i formeln, komma att utöva ännu mindre inflytande på

slutresultatet.

3) Prisstegringen å de tre i produktionskostnadsformeln medräknade variabla

faktorerna utgör i medeltal 158 %. Man kan nu fråga sig, om prisstegringen å

övriga ej i formeln direkt inräknade produktionskostnadsfaktorer är lika stor,

större eller mindre än detta medeltal? De viktigaste av de övriga produktionsfaktorerna

äro utsädeskostnad och underhåll av döda inventarier, vartill i de

flesta fall även komma kostnader för bindgarn och bränsle till tröskmotor. Med

det nuvarande prisläget har utsädeskostnaden ökats med 150 å 200 %

Priserna å ved ha från 1914 till i början av innevarande år enligt

socialstyrelsens prisstatistik stigit omkring 220 %, kolpriserna ha enligt Svensk

Handelstidnings prisindex ökats med omkring 650 %. Priset på bindgarn torde

i år ej komma att understiga 3: 00 kr. per kg. mot c:a 0: 85 innan kriget,

d. v. s. prisstegringen är åtminstone 250 %.

Pör tillfället torde man sålunda kunna säga, att prisstegringen å övriga i

formeln ej direkt inräknade produktionskostnadsfaktorer är t. o. in. avsevärt

större än genomsnittsökningen å de i formeln intagna. Det torde väl heller

knappast kunna antagas, att detta förhållande under de närmaste två åren kom
-

s. 81 Kontrollera mot PDF

81

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 1.

mer att något avsevärt förändras till det bättre. Även om dessa »övriga faktorer»

tillsammans utgöra blott en ringa del av hela produktionskostnaden vid brödsädsodling,

så torde dock av det anförda förhållandet framgå, att de totala produktionskostnaderna

ökats något starkare än vad produktionskostnadsformeln anger.

Att man vid användningen av den föreslagna produktionskostnadsformeln

kommer till resultat, som snarare ligga i »underkanten» än i »överkanten» av

de verkliga produktionskostnaderna, blir ännu mera fallet, om, såsom de sakkunniga

påyrkat, ingen hänsyn tages till att räntekostnaderna i jordbruket under

kristiden avsevärt ökats. Detta betyder nämligen, att ingen hänsyn tages till

det faktiskt ökade fastighetsvärdet (med åtföljande högre skatter och högre

arrendeavgifter), och att jordbrukaren ej heller tillerkännes rätt att få någon som

helst ränta på den betydliga stegringen å det för driftens normala bedrivande

behövliga rörelsekapitalet. Först om, såsom undertecknad i bilagan C vid de

sakkunnigas betänkande föreslagit, nödig hänsyn tages även till dessa ökade räntekostnader,

kan det emellertid förväntas, att ett marknadspris, som fullt uppgår

till det genom produktionskostnadsformeln beräknade, också gör brödsädsodlingen

lika lönande som under jämförelseperioden.

Det bör slutligen även framhållas, att en förutsättning för att produktionskostnadsformeln

skall ge ett riktigt resultat naturligtvis även är, att den för

brödsädsodling använda åkerjordens bördighet är minst lika god som under jämförelseperioden,

så att under likartade väderleksförhållanden och med samma

gödsling och brukning som då även lika höga hektarskördar kunna uppnås. Denna

förutsättning torde emellertid på grund av kristidens gödselbrist och »rovdrift»

i många fall ej förefinnas. Sjunker hektarskörden, så stiger emellertid produktionskostnaden

per dt. hastigare än kostnaderna per hektar och under dylika förhållanden

kommer produktionskostnadsformeln att ge ett för lågt resultat.

Av de här anförda skälen torde sålunda framgå, att den föreslagna formeln

för beräkning av produktionskostnadsstegringen vid brödsädsodling ger resultatsom

— särskilt om, såsom de sakkunniga påyrkat, räntekostnaden antages vara

konstant — långt ifrån kunna sägas vara oskäligt fördelaktiga ur jordbrukar,

synpunkt utan snarare måste betecknas såsom något ogynnsamma.

Stockholm den 16 juli 1919.

Ludvig Nanneson.

opaginerad Kontrollera mot PDF

DEN STATLIGA

SPANNMÅLSREGLERINGENS

AVVECKLING

BETÄNKANDE

AVGIVET AV

INOM JORDBRUKSDEPARTEMENTET

UTSEDDA SAKKUNNIGA

STOCKHOLM 1919

ISAAC MARCUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG

opaginerad Kontrollera mot PDF

Till herr statsrådet och chefen för kungl. .jordbruksdepartementet.

JDen 11 februari 1919 bemyndigade Kungl. Maj:t herr statsrådet

att tillkalla högst nio sakkunniga personer för att skyndsamt verkställa

utredning och avgiva förslag angående avvecklingen av den statliga

spannmålsregleringen och därmed sammanhängande iörhallanden samt

angående åtgärder för ren sund utveckling av livsmedelshandeln etter

kristiden, avseende ett närmande mellan producenter och konsumenter

av livsmedel i syfte att åstadkomma bättre avsättningsförhållanden och

tillförsel.

Vid underdånig föredragning av detta ärende yttrade herr statsrådet

bland annat följande:

»Genom krigets upphörande och de därigenom uppkomna lättnaderna i tillförseln

av livsmedel från främmande länder har vår folkförsörjningsfråga kommit i ett helt annat

läge än förut. Av allt att döma är den tid nära, då den fria handeln kan träda i stället

för det tvång, som den statliga regleringen på olika områden fört med sig. I vissa

inseenden hava emellertid de statliga åtgärderna så djupt ingripit i det ekonomiska

livet och staten iklätt sig sådana ekonomiska förpliktelser, att en återgång- till normala

förhållanden endast kan ske successivt och efter en på förhand noga genomtänkt plan.

Detta gäller i främsta rummet spannmålshandeln och de extra ordinära åtgärder, staten

funnit sig böra vidtaga för att främja en ökad spannmålsodling inom landet.

Staten har sålunda icke blott för egen räkning monopoliserat hela handeln och

importen av spannmålen, utan också utfäst sig att till vissa minimipris inlösa inom landet

odlad spannmål. Dessa utfästelser gälla delvis även för 1919 års skörd. Ett omedelbart

frigivande av handeln och importen skulle sålunda, då med stor sannolikhet kan

förutses, att import inom en nära framtid kan sko till betydligt lägre pris än de för

inhemsk spannmål garanterade, åsamka staten mycket avsevärda förluster. Det måsto

redan från denna synpunkt noga övervägas, huru det bör förfaras vid det nuvarande

systemets avveckling.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Men denna fråga måste prövas även ur andra synpunkter. Landets självförsörjning

i största möjliga utsträckning framstår alltjämt som ett viktigt önskemål och hänsyn

måste tagas till jordbrukets ställning och följderna för dettas vidkommande av en oförmedlad

och hastig övergång till ett tillstånd, där den fria konkurrensen och världsmarknadens

priser bliva ensamt bestämmande. Spörsmålet huruvida särskilda övergångsåtgärder

äro av nöden för att förebygga eller mildra sådana allt för skadliga verkningar

måste ingående undersökas.

Jag anser detta avvecklingsproblem vara så betydelsefullt och så svårlöst, att det

kräver en ingående utredning av särskilt tillkallade och för uppgiften lämpliga sakkunniga

personer.

Ehuru den av mig nu ifrågasatta utredningen i främsta rummet avser frågor,

som röra själva övergången från den av kriget framkallade kristidshushållningen beträffande

spannmålen till normal hushållning, anser jag dock lämpligt att även andra närbesläktade

frågor i det sammanhanget upptagas till behandling. Sålunda synes mig böra

undersökas, huruvida, icke minst med ledning av kristidens erfarenheter, ett bättre ordnande

— eventuellt genom åtgärder från det allmännas sida — kan åstadkommas av å

ena sidan tillförsel av livsmedel till konsumtionsorterna och å andra sidan avsättningsförhållandena

för produktionen av livsmedel. Ett närmande emellan konsumenter och

producenter och ett undanträngande av en osund spekulation i livsförnödenheter blir

allt fortfarande en vital angelägenhet.»

I anslutning till ovannämnda bemyndigande utsåg herr statsrådet

den 13 februari 1919 till sakkunniga för verkställande av dylik utredning

och avgivande av förslag i ovan angivna avseende undertecknade BeekFriis,

Hansson, Andersson, Nilsson, von Sneidern, Källman, Hage och

Sommarin samt ledamoten av folkhushållningskommissionen, ingenjören

B. Almgren, varvid undertecknad Beck-Friis förordnades till de sakkunnigas

ordförande. Sedan ingenjören Almgren hos herr statsrådet anhållit om

entledigande från det honom sålunda meddelade uppdraget har herr

statsrådet den 21 februari 1919 anmodat undertecknad Åkerlindh att i

Almgrens ställe inträda såsom sakkunnig.

.De sakkunniga utsågo till sekreterare aktuarie!! C. Mannerfelt och

till biträdande sekreterare amanuensen J. W. Gibson. Sedan aktuarien

Mannerfelt på därom gjord framställning erhållit entledigande från honom

sålunda meddelat uppdrag, har herr statsrådet efter framställning från

de sakkunniga den 22 mars 1919 förordnat filosofie doktorn M. Marcus

till sekreterare hos de sakkunniga.

Vid verkställande av vissa utredningar och beräkningar hava de

sakkunniga haft biträde av förste aktuarien B. Nyström och agronomen

L. Nanneson.

Rörande trågan om utfästelse från statens sida av minimipris å

korn och ärter av 1919 års svenska skörd ha de sakkunniga den 17

mars 1919 avlåtit skrivelse till herr statsrådet.

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Det betänkande de sakkunniga härmed avgiva avser fullgörande

av sakkunnigas uppdrag i vad det gällt utredning och förslag angående

avvecklingen av den statliga spannmålsregleringen och därmed sammanhängande

förhållanden. I de delar där föreliggande betänkande behandlar

ett under vissa förutsättningar ifrågasatt avtal mellan staten

och en sammanslutning av vissa kvarnar har undertecknad Åkerlindh

deltagit i överläggningarna men ej i besluten.

Särskilda yttranden av undertecknade Källman och Hage bifogas

betänkandet.

Stockholm den 30 april 1919.

JOHAN BECK-FR1IS.

NILS HANSSON. GUNNAR ANDERSSON. JOHAN NILSSON.

AXEL von SNEIDERN. G. V. KÄLLMAN. E. A. HAGE.

EMIL SOMMARIN. GUST. ÅKERLINDH.

M. Harem.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Innehållsförteckning.

Kaj. 1.

Sid.

Tiden före minlmiprisens upphörande.

1. Behållning av brödsäd vid början av konsumtionsåret 1919 - 20....... 9

2. Tillgång på brödsäd under konsumtionsåret 1919—20. Brödransoneringens

avveckling......................................... H

3. Tiden för beslut om brödransoneringens avveckling................ 12

4. Minimiprisens följder................................... ''4

5. Spannmålshandelns organisation under konsumtiomsåret 1919—20...... 19

a. Fortsatt statsdrift........ 19

b. Enskild drift under stutskonlroll........................... 21

c. Förslag till kontrakt mellan staten och föreningen Sveriges kvarnintres

senter u. p. a................................. ...

d. Frågan om fortsatt statsdrifl eller avtal med föreningen Sveriges kvarnin

tressenler .......................................

Kaj». 11 Tiden efter minimiprisens upphörande.

1. Vikten av den inhemska brödsädesodlingens tryggande

2. Olika vägar för jordbrukets skyddande.............

3. Grunderna för det föreslagna skyddets beräknande.....

a. Beräkning av normalpris på den inhemska brödsiiden .

b. Beräkning av medelpris på den importerade brödsäden . .

c. Glidtullurnas storlek .......................

Särskilda yttranden.

Hr Källman................................

Hr Hage...................................

Bilagor.

A. Skrivelse från föreningen Sveriges spannmalsintressenter

B. » » kvarnföreningen.................

C. Produktionskostnadsformler för vete och råg ........

39

It

44

45

48

49

53

53

61

64

66

opaginerad Kontrollera mot PDF

>'' 5V ‘

.

v- -

‘.i

.

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

KAP. I.

liden före minimiprisens upphörande.

1. Behållning av brödsäd vid början av konsumtionsåret 1919—20.

Vid den undersökning av förutsättningarna och vägen för en avveckling

av den statliga spannmålsregleringen i vårt land, som det här

gäller att närmare utföra, uppställer sig till eu början behovet av ett

klargörande av, huru den nuvarande situationen på spannmålsmarknaden

inom och utom riket gestaltar sig.

Vad då först den inhemska marknaden beträffar, så inhämtas av

föreliggande rapporter, att de den 31 mars 1919 i statens ägo befintliga

lager av brödsäd utgjorde:

91 600 ton vete

och JL24 427 » råg

eller tillsammans 216 027 ton brödsäd,

vartill komma 43 289 » mjöl.

Omräknas hela det sålunda angivna lagret till mjöl, erhålles en

kvantitet av 224 609 ton. Antages dagsk<>nsumtionen av mjöl vid nuvarande

ransonering — i enlighet med folkhushållningskom missionens

beräkningsgrunder — utgöra 1 250 ton framgår, att den angivna lagerkvantiteten

är tillräcklig att fylla landets behov av brödsäd fram till

slutet av september månad 1919.

Dessa siffror visa således, att redan de nu i statens hand befintliga

lagren fullt trygga konsumtionen av vart viktigaste livsmedel, tills

dess vår nästa skörd kommer i marknaden. Härav följer i första hund,

att varje kvantitet brödsäd, som hädanelter tillföres de statliga förråden,

är att räkna såsom reserv eller såsom en tillgång för nästa skördeårs

konsumtion. I detta avseende nar man att räkna med tillförseln dels

av inhemsk, dels av utländsk spannmål.

Ben statliija spannmålsregl. avveckling.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Vad då först den inhemska brödsäd beträffar, som under innevarande

skördeår ytterligare kan komma att inflyta till staten, så må

här erinras om de uppgifter, som äro tillgängliga rörande det hittillsvarande

resultatet av leveranspliktsystemets genomförande. Enligt de

siffror, som i detta hänseende meddelats av folkhusliållningskommissioneu,

hade under tiden intill den 1 april 1919 till staten inlevererats

spannmål motsvarande 511 512 ton rågvärde. Denna kvantitet utgjorde

visserligen allenast 63’8 proc. av den enligt uppskattningslängderna upptagna

effektiva leveransplikten, men uppgick till 89''1 proc. av den av

jordbruksråden beräknade sannol ka leveransförmågan. Denna sistnämnda

siffra, vilken närmare torde motsvara de faktiska förhållandena, har för

riket i dess helhet angivits motsvara 574 017 ton rågvärde. Skillnaden

mellan detta tal och den nyss uppgivna siffran för verkställda inleveranser,

vilken utgör 62 475 ton rågvärde, motsvarar emellertid icke den

kvantitet, spannmål, som ytterligare under detta konsiimtionsår är att

påräkna för inleverans till staten från leveranspliktiga jordbrukare. Då

nämligen dels leveransplikten jämlikt gällande föreskrifter i viss utsträckning

kan fullgöras annorledes än genom direkt statsleverans (bl.

a. genom försäljning av utsädesspannmål eller leverans mot assignationer)

och dylikt fullgörande icke kommit till uttryck i förestående siffror,

dels ock ännu icke verkställda inleveranser, sedan numera fiskals\äsendet

upphört och indrivandet av utstående synnerligen talrika små poster

försvårats, näppeligen torde vara att mer än till någon del påräkna, så

torde icke nu böra kalkyleras med en ytterligare leveranskvantitet om

mera än omkring 25 000 ton brödspannmål, vilken sålunda kau antagas

stå till förfogande vid nästa skördeårs ingång.

På grund av inköp, verkställda enligt handelsavtalet med de

associerade makterna, hade till riket under avtalsperioden före den 1

april 1919 importerats 86 300 ton vete och vetemjöl. Vid sistnämnda

tidpunkt var dessutom inköpt och befraktad en total kvantitet vete av

96 500 ton, vilken kan beräknas inkomma till landet successivt under

månaderna april till augusti 1919. Huruvida därutöver några avsevärda

kvantiteter brödsäd kunna införväntas före detta konsumtionsårs

utgång är det f. n. icke möjligt att klart bedöma. Vid en försiktig

beräkning torde därför den mängd utländskt veto, som vid tiden för

det nya skördeårets början kan beräknas vara tillgänglig inom landet

— såvitt inga nu oförutsebara svårigheter inträffa och under förutsättning

av de he useglande fartygens lyckliga ankomst — icke böra angivas

till mera än omkr. 100 0O0 ton.

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Av det sagda följer, att vid ingången till nästa konsumtionsår

kan såsom tillgång i statens förråd räknas med följande kvantiteter

brödsäd, nämligen:

25 000 ton inhemsk

100 000 » utländsk

eller tillsammans 125 000 ton brödsäd.

2. Tillgång'' på brödsäd under konsumtionsåret 1919—1920.

Brödransoneringens avveckling.

Vid bedömandet av den fråga, som därnäst uppställer sig till besvarande,

eller spörsmålet om, huru tillgången på brödsäd kan tänkas

komma att i övrigt gestalta sig under nästa skördeår, måste man g;ivetvis

i stor utsträckning åtnöjas med antaganden. l''å det emellertid är

av vikt för föreliggande ämnes utledning att icke lämna denna sida

helt obeaktad, torde följande erinringar likväl vara på sin plats.

De uppgifter, vilka kunna inhämtas för en ungefärlig uppskattningav

den inhemska skörden av vintersäd under år 1919, giva vid handen,

att visserligen den med vete besådda arealen på grund av den under

september månad 1918 rådande, för sådden ytterst otjänliga väderleken

kan befaras hava något minskats mot föregående år, men att däremot

icke samma ogynnsamma inverkan gjort sig gällande ifråga om rågarealen.

Då därtill kommer, att väderleken sedermera torde hava varit

i stort sett gynnsam lor broddens utveckling samt att tillgången på

kvävegödselmedel för övergödslingen numera är synnerligen riklig,

synas goda skäl tala för antagandet att, såvida icke otjänliga väderleksförhållanden

bli rådande under de för sädens utveckling och bärgning

avgörande månaderna, vi för år 1919 kunna räkna med normal skörd

av brödsäd.

Världsmarknaden för vete är givetvis icke minst på grund av de

genom kriget framkal ade förhållandena ytterligt vansklig att ens någorlunda

klart bedöma. Ryssland och Tyskland, de båda länder, från vilka

vi under normala år plägat hemföra det väsentliga av vår importerade

brödsäd, kunna sannolikt icke i någon nämnvärd mån komma i betraktande

såsom exportländer för denna vara under år 1919—20. Europas

övriga spannmålsproducenter, Ungern, Rumänien och Bulgarien, torde

av samma skäl sakna betydelse. Av de övriga världsdelarnas förnämsta

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

ordinarie veteexportörer framträda i främsta rummet Förenta staterna,

där man på grund av regeringens med stora uppoffringar för det allmänna

förenade produktionspolitik lyckats utöka vetearealen med 15 proc. och

såsom en följd härav, under förutsättning av normal övervintring och

skördeutveckling, räknar med den största veteskörd, som hittills förekommit,

och således en däremot svarande exportsiffra. I Argentina,

där man de båda senaste åren haft goda skördar, måste man visserligen

räkna med möjligheten av en försämring för år 1919, det tredje

året, men en betydande export är likväl säkerligen att påräkna jämväl

för denna marknad. Därtill komma Australien, där vetearealen sannolikt

för detta år kommer att ökas utöver omfattningen för sista året, då

exportsvårigheterna åstadkommo minskning, Indien, som visserligen nu

köper från Australien, men för nästa konsumtionsår åter kan komma i

betraktande såsom exportör, samt slutligen Kanada, varifrån tillsvidare

inga säkra uppgifter föreligga, men vars skörd säkerligen också får

betydelse för världsmarknaden.

Utsikterna, sådana do för närvarande med den största reservation

kunna bedömas, tala sålunda för, att icke några särskilda svårigheter

ur tillgångssynpunkt skola erbjudas för att under år 1919—1920 på

världsmarknaden anskaffa de för vårt land behövliga kvantiteterna utländsk

brödsäd.

Av den redogörelse de sakkunniga sålunda sökt lämna rörande

våra möjligheter att under nästa skördeår kunna tillförsäkra konsumtionen

dess behov av brödspannmål synes det näppeligen vara förhastat

att draga den slutsatsen, att med hänsyn dels till den icke obetydliga

lagerbehållningen, med vilken vi skola gå in i det nya året, dels ock de

utsikter, som föreligga för att genom import täcka föreliggande behov,

ett bibehållande ur tillgångssynpunkt av någon konsumtionsreglering

för spannmål eller mjöl under år 1919—20 icke vore av nöden.

3. Tiden för beslut om brödransoneringens avveckling.

Vid diskussionen av frågan om ransoneringens upphörande har

den uppfattningen understundom framförts, att en dylik åtgärd icke

borde vidtagas, förrän läget i världen i ekonomiskt och annat hänseende

ånyo återgått till en i stort sett normalare gestaltning. De sakkunniga

finna visserligen denna mening värd stort beaktande, enär den

besparing i konsumtionen av det viktigaste livsmedlet, som en ransonering

av bröd och mjöl även vid relativt riklig tilldelning medför,

obestridligen innebär ett betydelsefullt moment av sund sparsamhet i

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

folkhushållningen, vilken icke minst under de brydsamma är, som nu

närmast torde följa, skulle vara av största vikt. Sålunda förbrukas —

mot en normal konsumtion av brödsäd, vilken på grundval av importoch

skördestatistiken ansetts uppgå till omkring 1 000 000 ton per år —

under den nuvarande ransoneringen omkring 750 000 ton brödspannmål,

d. v. s. eu besparing av 250 000 ton per år. Under ransoneringens tidigare

skede, då man räknade med huvudsakligen den inhemska tillgången,

förbrukades allenast omkring 570 000 t«»n eller icke mer än 57 proc. av

normal komsumtion. Emellertid vilja de sakkunniga i det nuvarande

läget, med dess eniga opinion för snarast möjliga avveckling av kristidsbegränsningarna,

icke förorda, att ransoneringen enbart ur sparsamhetssynpunkt

bibehålies, där eljest dess upphörande synes möjlig och

lämplig att genomföra.

Vissa skäl synas emellertid tala för, att det definitiva beslutet

rörande tiden för ransoneringens upphävande ännu något uppskjutes.

Visserligen har i det föregående rörande utsikterna för årets skörd

av vintersäd uttalats, att dessa synas tyda på en normal skörd. Erfarenheten

lär emellertid, att man i detta avseende har att räkna med synnerligen

osäkra faktorer och att det därför ingalunda får betraktas såsom

uteslutet, att den faktiska utvecklingen kan komma de framställda förhoppningarna

på skam. Vad eu missväxt kan betyda för vårt lands

tillgång på brödsäd illustreras på ett talande sätt av det näraliggande

exemplet från år 1917 och belyses av följande siffror, där medelskörden

angivits såsom genomsnitt av skörden för de båda relativt normala åren

1912 och 1913:

Medelskörd

1912—13

ton

Vete .................. 212 486

Råg.................... 511 463

Skörden

1917

ton

167 459

311 401

Minskning 1917 mot

1912—13

ton %

45 027

200 062

21-2

39-i

Missväxten år 1917 representerade sålunda i förhållande till normalskörd

ett underskott, som för vete uppgick till omkr. V5 och för rågtill

icke mindre än nära 2/s av medelskörden. Skulle behovet ha fyllts i fullt

samma utsträckning som under ett vanligt år, hade sålunda år 1917—18

erfordrats eu import av icke blott den normala införselkvantiteten, som

kan beräkuas till omkr. 300 000 ton, utan därutöver ytterligare av 250 000

ton, d. v. s. importen hade nära nog måst fördubblas.

Nu synes dock den utländska marknadens tillgång för år 1919 — 20

bliva sådan, att, även om vi skulle behöva påkräva eu väsentligt större

import än nu bör beräknas, denna likväl skulle kunna äga rum, såvida

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

tonnagetrågan eller andra oförutsebara förhållanden icke erbjuda oöverstigliga

svårigheter.

Liksom emellertid det nu anförda förhållandet synes tyda på lämpligheten

av att uppskjuta den föreliggande frågans avgörande ännu

någon tid, tills dess sädens utveckling kan med någon större säkerhet

bedömas, så talar härför även den omständigheten, att det vid nuvarande

tidpunkt icke kan betraktas såsom klar t, huruvida de på spannmålshandelns

område ledande makterna eller i övrigt andra större stater

ämna söka reglerande ingripa i världskonsumtionens gestaltning på detta

område under närmast följande år. Ehuru mycket synes antyda, att

ett dylikt ingripande näppeligen är att förvänta, bland annat med

hänsyn till det för den störste spannmålsproducenten, Förenta staterna,

under år 1919—20 sannolikt trängande exportbehovet, så är det likväl

icke helt otänkbart, att — alldeles bortsett från den inverkan, som eu

ännu oförutsebar utveckling av den världspolitiska situationen kan utöva

— en motsatt ståndpunkt skulle kunna hävdas från sådana länders

sida, där vissa svårigheter möjligen komma att uppstå för ett fullt

täckande av konsumtionens behov. En riktig uppfattning av dessa

spörsmål torde icke stå att vinna, förrän de i samband med fredsförhandlingarna

bliva föremål för prövning. Åven av denna anledning

torde därför ett dröjsmål med det definitiva ställningstagandet

till frågan om tidpunkten för brödransoneringens avskrivande vara

befogat.

Av det nu anförda framgår, att ehuru de sakkunniga finna övervägande

skäl tala för brödransoner ing eris upphävande från och med nästa

konsumtionsårs ingång, eller någon tid dessförinnan, så synes likväl försiktigheten

bjuda, att det beslut, som Kungl. Maj:t skall härom fatta,

uppskjutes till en tidpunkt, då läget i dess helhet kan klarare överblickas.

4. Minimiprisens följder.

Därest de av 1918 års riksdag beslutade minimiprisen å vete och

råg, i likhet med vad fallet är för de samtidigt fastställda minimiprisen

å korn, ärter, potatis m. m., endast hade avsett vara av 1918 års skörd,

skulle spanumålsregleringen i dess helhet kunnat avvecklas i början av

nästinstundande konsumtionsår, sedan någon konsumtionsreglei ing dä icke

visat sig vara av nöden. Då dessa minimipris emellertid gälla jämväl 1919

års skörd, är det uppenbart, att särskilda åtgärder måste vidtagas

för ett tillfredsställande ordnande av den därigenom uppkomna situationen.

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Till en början inses lätt, att importen av den utländska spannmålen

icke kan helt överlämnas åt den fria handeln, så länge tixa och

inför det nu förändrade marknadsläget relativt höga pris gälla å den

inhemska brödsäden.

Huru prisläget för den importerade brödsäden kan komma att

gestalta sig under år 1919 — 20 kan tills vidare givetvis endast gissningsvis

angivas. Det förtjänar emellertid framhållas, att Förenta staterna

garanterat landets jordbrukare ett pris av i svenskt mynt (enligt

normal kurs) omkr. 31 kr. per 1«>0 kg. även för vele av 1919 års skörd,

varav en väsentlig del torde komma till export under senare hälften

av innevarande år. Åven om den amerikanska staten skulle kunna uppnå

detta pris på exportmarknaden, torde dylikt vete i svensk hamn

kunna kalkyleras under 40 kr. Därest emellertid, såsom i fackpressen

ofta antagits, Förenta staterna vid försäljning av sitt veteöverskott vore

bereit att taga en viss förlust, är det icke omöjligt, att det nordamerikanska

vetet kan komma att köpas till ett pris, som avsevärt understiger det

svenska minimipriset. Såsom exempel på vad en dylik prissänkning

innebär, må anlöras, att en skillnad i importvetets pris av 5 kr. per

100 kg för en import av 100 000 ton representerar ett belopp av

5 miljoner kr. England, som jämväl garanterat sina jordbrukare ett

minimipris och där det inhemska vetet under senaste år upphandlats till

ett pris ungefärligen motsvarande det amerikanska minimipriset, kontrollerar

den australiska veteexporten och har även berett sig visst

inflytande över prissättningen å det argentinska vetet. Det ligger sannolikt

i detta lands liksom i Förenta staternas intresse att veteprisen

å världsmarknaden under år 1919—20 icke dala för lågt. Om

det sålunda kan antagas, att dessa pris medgiva import till billigare

värden än som svara mot det svenska minimipriset, så böra dock icke

förväntningarna törande pri-ens nedtryckning ställas alltför höga. \ ärldeus

båda förnämsta handelsmakters intressen rörande en av världshandelns

viktigaste stapelartiklar synas gå i motsatt riktning mot dylika

förhoppningar.

I detta sammanhang bör jämväl uppmärksamheten fästas därpå,

att de betydande lager av utländsk spannmål, över vilka den svenska

staten kommer att förfoga vid ingången av konsumtionsåret 1919—20,

betinga ett genomsnittspris, som snarare torde ligga något över än

under 40 kr. per 100 kg. Priset å de kvantiteter vete, som komma

att införas under nyssnämnda konsumtionsår, måste således ställa sig

väsentligt billigare än 40 kr. för att genomsnittskostnaden för allt det

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

under året disponibla importvetet skall bli avsevärt lägre än det svenska

minim ipriset.

Det är emellertid klart, att ett frigivande av importen av utländsk

brödsäd skulle medföra, ait, därest den utländska varan kan komma att inköpas

til! ett pris understigande de svenska minimiprisen, det bleve omöjligt

att kontrollera, att icke denna billigare spannmål hembjödes staten

till inlösen till minimipris och statsverket sålunda tillskyndades otillbörliga

förluster av oberäknelig omfattning. Det fiamgår härav, att staten

åtminstone intill den 1 juni 1920 måste förbehållas ensamrätt till import

av vete och råg, varvid utövandet av denna rätt må överlämnas antingen

till ett statens eget organ eller till enskilda enligt statens uppdrag och

under dess kontroll.

En ytterligare följd av det på förhand fastställda priset för den

svenska brödsäden är, att man vid prissättningen av mjölet icke kan

fritt tillgodoföra konsumtionen den fördel, som ett eventuellt fallande

pris å den utländska spannmålen eljest skulle möjliggöra. Det är, såsom

redan antytts, ingalunda osannolikt, att det under år 1919—20 importerade

vetet — råg torde näppeligen förekomma till import i avsevärdare

kvantiteter — kan i svensk hamn kalkyleras till ett pris, som

understiger motsvarande pris å den svenska varan. Naturligast vore

då givetvis, att i priset för det vetemjöl, som framställdes efter blandning

av den utländska och den inhemska spannmålen, den förras billigare

pris komme till direkt uttryck. En följd härav skulle emellertid

bliva, att rågmjölet, vdket såsom nyss sagts, sannolikt i huvudsak torde

komma att framställas av svensk råvara, dyrare än den för vetemjölet

använda blandade utländska och svenska varan, måste tillhandahållas

till högre pris än vetemjölet. Konsekvensen av eu dylik prissättningbleve

åter, att konsumtionen av vetemjöl stegrades och den svenska

rågen, statsinlöst. men oanvänd, hopades i magasinen. Ett såöant läge

framtvingade antingen en ur nationalekonomisk synpunkt förkastlig

överimport av vete eller ock tvångsåtgärder från det allmännas sida,

d. v. s. en ny konsumtionsreglering eller ransonering.

En utväg ur denna svårighet kunde beredas, därest det vore möjligt

att, sedan vetemjölspriset h> It beräknats på basis av det svenska

minimipriset, använda det överskott, som en billigare veteimport kan

erbjuda, för prissänkning å rågmjölet. Men därvid möter den svårigheten,

att man vid en dylik prisnedsättning snart komme ned till eller

under den gräns, som gör det förmånligare för jordbrukaren att köpa

sitt behov av rågmjöl i öppna marknaden och till staten hembjuda även

den del av sin råg, som avsetts för egen konsumtion, än att själv låta för
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

mala densamma. På detta sätt komme måhända större delen av den svenska

rågskörden att hembjudas till inlösen, och statsverkets börda och risk

bleve högst väsentligt mycket större än som avsetts vid minimiprisens

fastställande. Därtill kommer att det vid en dylik prisreglering bleve

nödvändigt att i fråga om det mycket stora antalet småkvarnars rågförmalning

tillämpa en kontroll, som för såväl kvarnar som jordbrukare

bleve synnerligen omfattande och betungande, men likväl ur garantisynpunkt

vore praktiskt taget värdelös. Åven ur dessa svårigheter vore en fortsatt

ransonering, under vilken jordbrukaren förhindras att i öppna marknaden

inköpa rågmjöl, den enda säkra lösningen.

De nu påpekade svårigheterna för en prisreglering gälla, såsom

av det anförda framgår, enbart under förutsättning, att utlandspriset för

brödsäden ställer sig billigare än det svenska priset. Skulle däremot

importspannmålen betinga högre pris än den inhemska, är det givetvis

möjligt att tekniskt genomföra en prisreglering på samma sätt, som för

närvarande sker. De sakkunniga vilja emellertid för sin del förorda, att

under dylik förutsättning (högre importpris än nu gällande minimipris)

genom bidrag av statsmedel mjölpriset nedbringas till en mot minimiprisen

svarande nivå, enär den ytterligare stegring av priset å mjöl, som eljest

bleve en följd, icke synes böra ifrågakomma.

Av det ovan sagda draga de sakkunniga den slutsatsen, att,

sedan konsumtionsregleringen för bröd och mjöl upphävts, minimiprisens

fortsatta giltighet gör det nödvändigt att d ena sidan upprätthålla statens

ensamrätt till import av utländsk spannmål samt å andra sidan avstå från

sådan prisreglering å mjölet, som skulle sänka dettas pris under en mot de

svenska spannmålsprisen svarande nivå.

Omöjligheten för en fortsatt prisreglering av mjölet utan samtidig

ransonering kan givetvis framkalla åtskillig tveksamhet om, huruvida

ransoneringen överhuvud bör upphävas, så länge miuimiprisen äga

giltighet. Starka skäl tala nämligen för önskvärdheten av att snarast

möjligt kunna åvägabringa en sänkning av den i Sverige för närvarande

högre än i de flesta andra härmed jämförliga länder uppressade prisnivån

för livsmedel. Därvid framträder icke miust behovet av en nedgång

i prisen på mjöl och bröd, befolkningens förnämsta näringsmedel

och i viss utsträckning normgivande för det allmänna föreställningssättet

rörande dyrtidens inverkan på prisnivåns läge.

De sakkunniga, som till fullo inse den betydelse en sänkning av

mjölprisen äger för konsumenternas stora massa, ha också låtit sig angeläget

vara att tillse, huruvida icke enligt de förslag till avvecklingens

genomförande, som det ålegat dem att framställa, även utan prisregle
Den

statliga spannmålsregl. avveckling. 3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

ring ett förbilligande av mjölet kunnat genomföras. Här nedan meddelas

en jämförelse mellan de pris å mjöl, som dels för närvarande gälla såväl

utau som med prisreglering, dels oek kunna beräknas efter ransoneringens

upphörande bli gällande vid ett fortsättande av statsdriften.

a. b. c.

Beräknat pris

K. H. K:s F. H. K:s eller ransnne- Skillnad mellan

självkostnad

sal u pris

ringens upp- hftramie m. m.

a och b

a och c

b och

kr. per 100 kg.

kr. per 100 kg.

kr. per 100 kg.

kr.

kr.

kr.

Vetemjöl ...

66''2 7

60-—

56-sc

— 8*2 7

— 9-81

— 3-04

Itågsikt........

66-85

60-—

58-0-•

— 8’äft

— 8-77

—1-9*

Kågmjöl.......

56-ss

45 —

49-49

— 11-88

— 7-3

+4-4 e

Av dessa siffror framgår, att det efter ransoneringens upphörande

beräknade priset för såväl vetemjöl som rågsikt icke blott väsentligt

understiger den av folkhushållningskommissionen för närvarande kalkylerade

självkostnaden— baserad på högre importpris och på ransoneringens

större kostnader — utan jämväl .är åtskilligt lägre än det pris, till vilket

dessa mjölslag nu, tack vare mycket betydande bidrag av statsmedel,

kunna saluhållas. I fråga om rågmjölet är förhållandet, att det nya

priset visserligen även här mycket avsevärt understiger den nuvarande

självkostnaden, men, enär den statliga prisregleringen för detta mjölslag

uppnår eu prissänkning, som är icke mindre än omkring 20 procent och

ungefärligen dubbelt så stor som för övriga mjölsorter, stannar dt*t efter

ransoneringens upphörande beräknade priset något över det för närvarande

gällande, på antytt sätt synnerligen starkt nedpressade priset.

Skulle den av de sakkunnig ifrågasätta, här nedan närmare behaudlade

överenskommelsen med vissa kvarnar befinnas lämplig till genomförande

och därvid, såsom de sakkunniga förutsatt, de nya mjölprisen bli ännu

lägre än här ovan angivits, bleve följden härav ett ytterligare förbilligande

av de nu gällande, med statsbidrag reducerade prisen å vetemjöl

och rågsikt samt ett sådant närmande av det nya priset å rågmjöl till

det nu gällande, att skillnaden bleve utan egentlig praktisk betydelse.

I sådant sammanhang förtjänar särskilt påpekas, att för större

delen av den mjölköpande befolkningen, särskilt i städerna och industrisamhällena,

vetemjöl och rågsikt äro av vida större betydelse än rågmjölet,

vadan det är prisen å de båda förra mjölslagen, som närmast

äro avgörande för kostnaderna å dessa befolkningsgruppers mjölkonsumtion.

Även om en ytterligare sänkning av mjölets prisnivå genom bidragav

statsmedel kunde ernås, finna sig de sakkunniga emellertid icke allenast

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

av hänsyn härtill kunna förorda ett bibehållande av ransoneringen. Denna,

som genomförts ej i prisreglerande syfte utan för att möta de svårigheter,

vilka knappheten å de för landet tillgängliga spanumålslori åden vållade

under de tyngsta krisåren, måste otvivelaktigt räknas såsom en sådan

tunga för befolkningen, att den icke med log kan eller får fortsättas

längre än läget oundgängligen kräver. Såsom i det föregående närmare

utvecklats, 1orde det numera kunna givas grundade skäl för uttalande

av den förhoppningen, att spaunmålstillgången vid utgången av detta

konsumtionsår skall fullt täcka föreliggande behov. Under sådana omständigheter

ha de sakkunniga, såsom ock tidigare uttalats, funnit sig höra

förorda ransoneringens upphävande senast vid nämnda tidpunkt och vilja

icke föreslå någon'' modifikation i detta avseende med hänsyn till frågans

här påpekade samband med prissättningen å mjöl under år 1919—20.

Det bör i detta sammanhang icke heller lämnats oanmärkt, att

upphävandet av brödransoneringen möjliggör för konsumenterna att av

detta det trots relativt höga pris likväl ur näringssynpunkt

billigaste av alla livsmedel inköpa hela den kvantitet, som kan påfordras

och sålunda icke nödgas er sätta bristen i brödtillgången med

andra, ofta väsentligt dyrare livsmedel.

5. Spannmälshandelns organisation under konsumtionsäret 1919—20.

Nödvändigheten av den fortsatta ensamrätten till import av utländsk

spannmål ävensom statens åtagna förpliktelse till inlösen av den svenska

brödsäden förutsätta givetvis en fortsatt medverkan från statens sida vid

spannmålsregleringens genomförande för nästa skördeår. Under sådana

förhållanden uppstår frågan, huru denna medverkan lämpligen bör ordnas.

I detta avseende kunna väsentligen tvänne olika vägar tänkas —

den ena: fortsatt upprätthållande i lämplig form av den nu tillämpade

fulla statsdriften och den andra: uppgiftens överlämnande åt deu enskilda

förvärvsverksamheten under statens kontroll. Här skola dessa båda

olika lösningar var för sig upptagas till närmare prövning.

a Fortsatt statsdrift.

Närmast till hands synes ligga ett fortsatt bibehållande av den statliga

verksamhet, som av folkhushållningskommissionen utövats på spannmålsomsättningens

område med de väsentliga inskränkningar och modifikationer,

som föranledas av ransoneringens avskrivande. Det statens

organ, som då skulle omhändertaga detta ai''bete, finge, med nyssnämnda

undantag, i allt väsentligt uppgifter, vilka till innehåll och omfattning bleve

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

analoga med dem, som under hela den tid regleringen av brödkonsumtionen

varat, ålegat folkhushållningskommissionens spanumålsavdelning

och spannmålsimportbyrå. Staten, som liksom nu måste förbehållas

ensamrätt till såväl import som inrikeshandel med spannmål och mjöl,

skulle överlämna utförandet av allt därmed sammanhängande arbete åt

nämnda organ, vilket sålunda dels för statens räkning komme att importera

den erforderliga utländska spannmålen, dels ock inlösa den

svenska varan till stadgade pris, dels slutligen ombesörja den inköpta

spannmålens lagring och förmalning till mjöl samt mjölets prissättning

och försäljning.

Ett dylikt bibehållande under ännu ett år av i huvudsak oförändrade

anordningar för de föreliggande uppgifternas lösning skulle

innebära den fördelen, att man fortfarande kunde använda ett system,

om vars verkningar och tillämpning en ingående kännedom vunnits.

Ehuru det i stort sett torde hava fungerat väl och ändamålsenligt, skulle

det kunna tänkas, att den gångna tidens rika erfarenhet gåve anvisningar

till förbättringar eller förenklingar av systemet, som kunde befinnas

av behovet påkallade. Härvid torde böra beaktas, att eu högst väsentlig

begränsning av särskilt den lokala men också den centrala förvaltningens

uppgifter ernås redan genom leveranspliktsystemets upphörande

och den därmed förenade synnerligen arbets- och kostnadskrävande

registreringen och kontrollen av rikets jordbrukare.

Huruvida den statsmyndighet, om vilken här är fråga, bör organiseras

såsom eu direkt fortsättning av folkhushållningskommissionens

nuvarande hithörande avdelningar eller om för ändamålet ett nytt organ

bör tillskapas, torde närmast vara en lämplighetsfråga. Då det emellertid

kan antagas, att folkhushållningskommissimens övriga verksamhet

med utgången av detta konsumtionsår kan hava i huvudsak avvecklats,

och ledningen av det eventuellt fortsatta arbetet för spannmålens vidkommande

icke synes påfordra en kommission med så stort antal medlemmar

som den nuvarande folkhushållningskommissionen, vill det förefalla

de sakkunniga lämpligast, att visserligen denna kommissions spannmålsavdelning

och spannmålsimportbyrå med därunder sorterande lokala

spannmålsbyråer i orterna bibehållas i en mot de i omfattning minskade

uppgifterna svarande förenklad organisation, men att de inordnades

under eu ny gemensam ledning eller styrelse, förslagsvis benämnd

Spannmålsstyrelsen, bestående av lämpligt antal av Kungl. Maj:t utsedda

medlemmar, representerande resp. producenternas, konsumenternas, spannmålshandelns

och kvarnindustriens intressen samt med en opartisk ordförande.

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

b. Enskild drift under statskontroll.

Innan man beslutar sig för en anordning av denna art, synes det

emellertid, såsom ovan sagts, de sakkunniga nödvändigt att till prövning

upptaga frågan, huruvida den föreliggande uppgiften icke kan med

större fördel för det allmänna lösas på grundval av ett annat system,

vid vars genomförande statens medverkan inskränkes till eu mera passiv

roll, och där arbetet under friare former överlämnas åt den enskilda

företagsamheten. Det bör icke förnekas, att därest ett dylikt system

kan så anordnas, att det lämnar vederbörliga garantier för ett rättmätigt

tillgodoseende av såväl statens som de enskildas, både producenters

och konsumenters, intressen, det synes innebära vissa fördelar

ur den synpunkten, att det tillmötesgår kravet på det nuvarande

statsingripandets avveckling och beredandet av tillfälle tör produktion

och handel att på detta område kunna återgå till ett friare fullföljande

av sin verksamhet. Klart är emellertid, att ett dylikt frigivande måste

vara förenat med verkliga fördelar lör det allmänna, lör att det under

de intill tiden för minimiprisens upphörande rådande förhållandena skulle

kunna förordas till genomförande.

Till de sakkunniga ha inlämnats två lörslag till spannmålsregleringens

avveckling på grundval av nu antydda grundsatser, det ena

från Kvarnföreningen, Stockholm, vilken representerar i huvudsak de

stora och medelstora kvarnarna i riket, och det andra från Föreningen

Sveriges spannmålsintressenter, Stockholm, vilken förening utgör eu

sammanslutning för tillvaratagande av spannmålshandlarnas och de mindre

handelskvarnarnas intressen.

Enligt sistnämnda förenings förslag (bil. A) skulle importen av

brödsäd och mjöl lämnas fri, men kontrolleras av staten på så sätt,

att den, som önskade importera nämnda varor, skulle förelägga köpvillkoren

för ett statens organ, som efter granskning av inköpspris och

övriga villkor ägde meddela tillstånd till importens verkställande. Vidare

skulle upphandlingen av brödsäd inom landet och distributionen till

kvarnarna överlåtas till »spannmålshandlarkåren» mot en viss bestämd

handelsavans utöver det stadgade minimipriset. All handel med mjöl

inom landet skulle frigivas, liksom all handel med annan spannmål än

vete och råg.

Vid de förhandlingar mellan representanter för de sakkunniga och

föreningen, som med anledning av detta anbud förts, bär framgått, alt

föreningens huvudsakliga intresse vore, att de mindre kvarnarna tillförsäkrades

lämplig del av importerad vara och att spannmålshandlarna

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

i möjligaste män sysselsattes såsom agenter vid spannmålshandeln. Då

föreningens anbud emellertid icke innebär något erbjudande om övertagande

varken av importen, vilken, enligt vad tidigare anförts, så länge

minimiprisen gälla måste ordnas på grundval av statens ensamrätt, ej

häller av statens förpliktelser mot jordbrukarna med anledning av minimiprisutfästelseu,

representerar detta förslag icke sådana fördelar för det

allmänna och är överhuvud icke någon så rationell lösning av den föreliggande

uppgiften, att det synes kunna förordas till genomförande.

Vederbörlig hänsyn till de av föreningen framställda huvudönskemålen

torde emellertid böra tagas vid uppgörande av förslag till avveckling

enligt det nu diskuterade friare systemet.

Det av kvarnföreningen avgivna anbudet (Bil. B) innebär erbjudande

att dels till statens självkostnadspris övertaga det i statens ägo vid innevarande

konsumtionsårs slut befintliga lager av vete och råg, dels ock

att under år 1919—20 till minimipris inlösa all till staten hembjuden

svensk brödsäd. Statens ensamrätt till import av vete och råg skulle

överlåtas till föreningen, som jämväl erhölle rätt att inom landet ensam

försälja vetemjöl, dock att samma rätt skulle tillerkännas vissa utom

föreningen stående vetekvarnar. Föreningens prissättning å mjöl skulle

av staten kontrolleras.

Det av kvarn föreningen sålunda framställda förslaget innebär i

sina huvudpunkter onekligen en lösning av den föreliggande uppgiften,

som synes de sakkunniga värd ett ingående beaktande. Dess förnämsta

fördel för det allmänna torde ligga däri, att statsverket befriades dels

från större delen av den avsevärda förlustrisk, som minimiprisgarantien

innebär, dels ock från hela den under nuvarande pänningförhållanden

dubbelt betungande bördan av brödsädesimportens och den inrikes spannmålsnpphandlingens

finansiering. Ett avförande av det härför erforderliga

kapitalet, vilket med ledning av folkhushållningskommissionens

hittillsvarande motsvarande verksamhet torde kunna beräknas till minst

100 miljoner kr., från de för bedrivande av statens verksamhet erforderliga

rörelsemedel, innebär säkerligen fördelar ur nationalekonomisk

synpunkt. Då staten behöver kapital för att likvidera sina inköp, måste

den, därest tillräckliga medel icke finnas tillgängliga, bereda sig krediter,

som, i vilken form de än upptagas, i sista hand lära komma att medföra

placering i säkerheter i riksbanken samt ökad sedelutgivning. Sedelstockens

ökande har penningvärdets sjunkande till följd. Ett enskilt

företag kan däremot icke lika lätt snm staten bereda sig ökade krediter

och är hänvisat till att på ett återhållsammare sätt använda disponibla

betalningsmedel. Ett överlåtande, på sätt kvarnföreningens förslag inne
-

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

bär, av spaunmålshaudeln till enskilda synes sålunda äga viss betydelse

för strävandet att närma penningvärdet till dess läge före kristiden.

Redan den nu berörda omständigheten, att ett antagande av kvarnföreningens

förslag skulle befria statsverket från en eljest oundviklig

tinansieringsbörda, har synts de sakkunniga vara av den vikt, att de upptagit

förslaget till ingående prövning och här velat framställa detsamma i

den form, som enligt de sakkunnigas mening bör kunna godkännas

såsom en framkomlig väg till lösning av den föreliggande uppgiften på

annat sätt än genom den lulla statsdriftens bibehållande. Den gestaltning

förslaget efter denna omprövning och överarbetning erhållit framgår av

följande.

e. Förslag till kontrakt mellan svenska staten och föreningen

Sveriges kvarnintressenter u. p. a.

Mellan svenska staten samt föreningen Sveriges kvarnintressenter u. p. a., i

det följande benämnd föreningen, är följande överenskommelse träffad.

§ I
Staten

tillförsäkrar föreningen för den tid detta kontrakt gäller och med de

undantag, som omförmälas i § 3 och § 9 första stycket här nedan, att annan än föreningen

ej skall äga laglig rätt vare sig

att till riket införa vete och råg samt mjöl därav, eller

att inom riket till förbrukare direkt eller genom återförsäljare försälja vetemjöl.

§ 2.

Föreningen förbinder sig att

dels den 1 augusti 1919 övertaga den kvantitet in- och utländsk god och oskadad

vete och råg samt mjöl därav, som folkhushållningskommissionen enligt inventering

sagda dag innehar, till det pris för spannmålen, som staten bestämmer skola läggas till

grund för det enligt § 9 beräknade försäljningspriset å det av spannmålen tillverkade

mjöl samt till det pris för mjölet, som framgår av samma kalkyl, varvid nyssnämnda

spannmålspris skall utgöra det i kalkylen förekommande pris å spannmål samt den

däri upptagna försäljningskostnaden skall frånräknas mjölprisets slutsumma,

dels ock övertaga den jämlikt kungl. förordningen den 21 maj 1918 angående

minimipris å brödsäd staten åliggande skyldighet, till inköp av vete och råg.

§ 8. X

Föreningen förbinder sig att medgiva varje utom föreningen stående kvarn, som

bevisligen varit handelskvarn i vetemjöl före den 1 januari 1915, dels rätt att av egen

förmalning försälja så stor kvantitet vetemjöl, som motsvarar medeltalet för år av

dess vetemjölsleveranser av egen förmalning under åren 1912, 1913 och 1914, dels

pek rätt att till föreningens självkostnad av föreningen inköpa eller, sedan det av föreningen

jämlikt § 2 övertagna lager av utländsk spannmål förbrukats, genom föreningen

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

till riket införa vete i sådan omfattning, som, i förhållande till den kvarnen medgivna

försäljningsrätten för vetemjöl, motsvarar omfattningen av föreningsmedlemmarnas beräknade

användning av dylik importerad spannmål i förhållande till deras beräknade totala

förmalning av vete.

I fall, som i denna paragraf sägs, skall föreningen såsom villkor för försäljningsrespektive

inköpsrätten fordra utfästelse av kvarnen vid vitespåföljd ätt ställa sig till

efterrättelse de enligt detta avtal i fråga om föreningens egna försäljningar av spannmål

och mjöl gällande bestämmelser. Till kvarn, som brutit mot sådan utfästelse, må inköpsrespektive

försäljningsrätt ej vidare medgivas, och åligger det föreningen att ofördröjligen

till kungl. jordbruksdepartementet lämna underrättelse om sådan kvarn jämte uppgift

om den myckenhet vete och vetemjöl kvarnen beräknas innehava.

Andra villkor för inköps- eller försäljningsrätt än som i föregående stycke sägs

må föreningen ej föreskriva eller fordra.

§ 4.

De i kungl. förordningen angående minimipris å brödsäd av den 21 maj 1918

omförmälda prisskalorna för vete och råg skola upprättas av en delegation, bestående

av en av chefen för kungl. jordbruksdepartementet utsedd ordförande samt åtta ledamöter,

av vilka fyra utses av föreningen och fyra av kungl. lantbruksstyrelsen efter

hörande av förvaltningsutskotten hos de hushållningssällskap, som styrelsen finner lämpligt.

§ 5.

De partier inhemsk spannmål, som föreningen på grund av den i sådant avseende

förekommande bestämmelsen i § 2 här ovan är skyldig övertaga i enlighet med

kungl. förordningen angående minimipris å brödsäd av den 21 maj 1918, skola i vanlig

ordning successivt i mån av utrymme, dock minst till så stor kvantitet per månad, som

motsvarar 1/fi av beräknad skörd, av föreningen mottagas fi platser inom varje län,

vilka bestämmas av föreningen.

§ 6-

För den spannmål och det mjöl, föreningen övertager av staten, erlägger föreningen

betalningen å tider och med belopp, som mellan staten och föreningen överenskommas

före den 1 augusti 1919.

§ 7-

Staten äger rätt att bestämma, att minimipriset å svensk spannmål skall, i stället

för den verkliga importkostnaden, vid beräknandet av mjölpriset utgöra grundpris jämväl

för av föreningen importerad spannmål. Därest staten begagnar sig av denna rätt,

åligger det föreningen att i de fall, då importkostnaden är lägre än sagda minimipris,

inbetala skillnaden till staten, under det att det åligger staten att i de fall, då importkostnaden

är högre än minimipriset, erlägga skillnaden till föreningen. Redovisning och

likvid av här ifrågavarande belopp verkställes månaden efter kalenderkvartal för den

på kvartalet belöpande summan.

I den män ifrågavarande grundprisbestämmelse av staten göres gällande gent

emot föreningen, skall densamma jämväl av föreningen, på sätt i § 3 andra stycket

sägs, göras gällande gent emot utomstående kvarn vid medgivandet av importrätt åt

kvarnen; och skall i så fall kvarnen vara skyldig till staten erlägga, respektive berättigad

av staten erhålla ovan omtalade skillnadsbetalning.

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

För ombesörjande av importen av de spannmålspartier, beträffande vilka omhandlade

grundprisbestämmelse skall gälla, erhåller föreningen av staten en ersättning,

utgörande 5 proc. å det belopp varmed det fastställda grundpriset för utländsk spannmål

överstiger det verkliga importpriset, beräknat eif svensk hamn.

Senast den 1 juni 1920 skall staten meddela föreningen, dels om nu omförmälda

grundprisbestämmelse skall gälla även för tiden efter sagda dag, dels ock, i så fall, den

maximikvantitet, å vilken bestämmelsen skall vara tillämplig; och må denna maximikvantitet

icke överstiga den kvantitet, som då kan beräknas åtgå för förmalning tillsammans

med den svenska spannmålen av för täckande av konsumtionen intill den 1

september 1920 erforderlig mängd mjöl.

§ «■

Staten äger att för utövandet av tillsyn över föreningens verksamhet tillsätt*

en ledamot av föreningens styrelse jämte suppleant för denne. Sådan ledamot skall

avlönas av staten; och skall hans arbetsuppgift närmare angivas i av staten för honom

utfärdad instruktion.

Före den 15 i varje månad skall föreningen till kung!, jordbruksdepartementet

avgiva uppgift om den myckenhet spannmål och mjöl, föreningen innehar, för import

inköpt och befraktat.

8 9.

Under tid, då ransonering av vete- och rågmjöl samt bröd därav äger mm

garanterar föreningen, att till densamma anslutna kvarnar skola förmala allenast de

kvantiteter, som från statens sida föreskrivas, samt förbinder sig att försälja allt sitt

mjöl av såväl vete som råg till den myndighet, som handhar ransoneringen till pris,

som fastställas jämlikt härvid fogade kalkyl, skolande staten ålägga jämväl alla utom

föreningen stående kvarnar enahanda skyldighet.

Då ransonering icke äger rum, förbinder sig föreningen

att ej föra i marknaden flera än tre kvaliteter vetemjöl,

att, med reservation för eventuell omöjlighet att verkställa erforderlig import,

tillhandahålla allmänheten den billigaste kvaliteten av samtliga vete-, rågsikts- och rågmjölsslag

i mån av behov, dock med rätt för föreningen att, om och i den mån det kan av

föreningen visas vara nödvändigt för åvägabringande av förbrukning under konsumtionsåret

av den för föreningen tillgängliga svenska rågen, efter i så fall på föreningens

ansökan av Kungl. Maj:t lämnat tillstånd, förbinda vetemjölsförsäljningen med rågmjölsförsäljning,

samt

att vid utförsäljning av mjöl ej hålla högre pris för de båda billigaste kvaliteterna

av vetemjöl samt de billigaste slagen av rågsikt eller rågmjöl ab kvarn än som framgår

av uträkning enligt den bifogade ovan omförmälda normalkalkylen.

§ 10.

Det åligger föreningen att vid utlossning av sådan vara, som omförmäles i § 5,

verkställa kontroll av densamma. Därest icke såväl representant för föreningen som

säljaren eller ombud för honom äro närvarande vid utlossningen, skall kontroll av kvantiteten

ske genom opartiska kontrollanter. Eventuell anmärkning, beträffande vare sig

kvantitet eller kvalitet, skall av föreningen eller medlem därav, till vilken utlossningen

Den statliga spannmålsregl. avveckling. 4

opaginerad Kontrollera mot PDF

ägt rum, göras per telegram eller brev, som avsändes inom 24 timmar efter utlossningen.

Skulle anmärkning göras mot varans kvalitet och enighet med säljaren i detta avseende

resp. angående priset icko kunna vinnas, skall avgörandet hänskjutas enligt köparens

val antingen till Sveriges skiljenämnd för spannmåls- och foderämneshandeln eller ock

till en nämnd, bestående av tre ledamöter, av vilka en utses av förvaltningsutskottet

hos hushållningssällskapet i det län, där utlossningen ägt rum, en av föreningen samt

den tredje av dessa två eller — om de'' icke kunna, enas — av länsstyrelsen i nyssnämnda

län.

§ 11.

Föreningen garanterar att vid utgången av kontraktstiden medlemmarna skola

hava lager av vete, råg och / eller mjöl därav till en sammanlagd myckenhet, motsvarande

minst 40 000 ton spannmål. Detta lager förblir medlemmarnas ''egendom. Skulle sådan

skillnadsbetalning, som omförmäles i § 7, första stycket, hava verkställts för i lagren

ingående importerad spannmål, skall densamma återgå.

§ 12.

Skulle staten så fordra, åligger det föreningen att för statens räkning och på

dess bekostnad inköpa och till riket införa intill 40 000 ton utländsk spannmål samt

att lagra och sköta densamma kostnadsfritt intill kontraktstidens utgång samt därefter,

dock längst till den 1 februari 1921, mot en ersättning för varje hel tiodagarsperiod

av 45 öre per 1 000 kg.

§ 13.

Skulle föreningen åsidosätta sina förpliktelser enligt detta kontrakt, äger staten

på föreningens bekostnad ombesörja att vad som försummas utföres eller rättas och är

föreningen skyldig till staten utgiva det skadestånd, som skadans storlek, eller, om

skadan är obetydlig eller ej kan styrkas, kontraktsbrottets art och beskaffenhet i förhållande

till de intressen, som den åsidosatta bestämmelsen i kontraktet avsett att skydda,

kunna anses föranleda.

Till säkerhet för det behöriga fullgörandet av föreningen enligt förestående

kontrakt åvilande betalningsskyldighet och övriga förpliktelser gent emot staten överlämnar

föreningen senast den 1 augusti 1919 till staten av medlemmarna i förhållande

till på dem belöpande andelar i föreningens totala förmalning utfärdade garantiförbindelser,

lydande å så stor del av det jämlikt § 2 övertagna lagrets värde, som svarar mot

sagda andelar, försedda med av staten godkänd borgen av bankinrättning eller privata

personer.

Har viss föreningsmedlem brustit i honom åliggande skyldighet, skall av honom

utfärdad garantiförbindelse i första hand tillgripas, men skola i övrigt samtliga förbindelserna

gemensamt ansvara för varje föreliggande förpliktelse.

§ 14.

Skulle tvist uppstå mellan staten och föreningen rörande rätta tolkningen av

detta kontrakt eller mellan föreningen och utomstående kvarn rörande storleken av den

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

kvantitet vetemjöl, kvarnen äger försälja, eller av den kvantitet spannmål, kvarnen äger

importera, skall dylik tvist avvgöras av skiljenämnd enligt gällande lag om skiljemän;

dock att till ordförande i dylik nämnd skall, där dess dom gäller tvist mellan staten

och föreningen, utses den till tjänsteåren yngste ledamoten av högsta domstolen eller,

vid förfall för denne, sagda domstols näst yngste ledamot o. s. v.

Detta kontrakt gäller från och med den 1 augusti 1919 till och med den 3]

augusti 1920.

Skulle förhållandena påkräva fortsatt ransonering och prismaximering av veteoch

rågmjöl samt bröd därav jämväl efter den 1 januari 1920, upphör detta kontrakt

att gälla sistnämnda dag. Därest särskilda omständigheter skulle göra ett förnyat

införande av någon form av statlig reglering i fråga om mjöl eller bröd under år

1920 nödvändigt, skall staten äga rätt uppsäga kontraktet och skall dylik uppsägning

ske senast en månad före den dag, från vilken den skall gälla.

Vid upphörd giltighet av detta kontrakt enligt i föregående stycke givna föreskrifter

skall staten vara skyldig till föreningens självkostnadspris inlösa de hos föreningens

medlemmar vid kontraktets upphörande inneliggande lager av vete och råg

samt mjöl därav.

§ 15.

Normalkalkyler enligt § 9.

Kalkyl å bagerivetemjöl.

Utländskt väte

Lossning ......

40-40

—•40

40-80

7 kg. eftermjöl å 45 öre =

18 » kli » 25 » =

7 3*15

4-''50 7-«ä

70 kg. = 38-62

00 » — 55-17

30 kg. = 12-24

100 »

Svenskt vete.................

Frakt och inköpskostnad

40-4 0

2''60

42-90

3 proc. grossist- och kassarabatt

Säck ......................................

1-76

1-26

— •60

70 kg. == 30-oa

Körsel och hamnpengar

Mallön

42-2 7

4-

46-2 7

Kr. 58-68

per 100 kg.

Kalkyl å flormjöl

(motsvarande nu salufört mjöl med 77 proc. utmålning.)

3 kr. per 100 kg. lägre än för bageri vetemjöl = kr. 55-6 s.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kalkyl å rågsikt

Rftg ............................................... 39 40

Frakt och inköpskostnad .................. 2-50

41-90

Mallön............................................. 3-60

45*40

20 kg. kli å 25 öre........................... 5-—

75 kg. = 40-40

100 » = 53-8 7

3 proc. grossist- och kassarabatt ...... 1-7-2

Säck............................................... 1-25

Körsel, hamnpengar och lastning ...... —-so

Kr. 57-84

per 100 kg.

Kalkyl å rågmjöl.

Råg ................................. 39-40

Frakt och inköpskostnad.................. 2-so

41-90

Mallön .......................................... 2-50

95 kg. = 44 40

100 > = 46-74

3 proc. grossist- och kassarabatt ...... 1"50

Säck ............................................. 1-2 5

Körsel, hamnpengar och lastning ...... ''So

Kr. 49-o#

per 100 kg

Till innebörden av vissa bestämmelser i detta förslag vilja de

sakkunniga foga några anmärkningar.

Statskontrollen.

Det är tydligt, att staten rörande genomförandet av den ifrågasatta

uppgörelsen har de viktigaste intressen att bevaka. Härav följer, att

staten måste tillerkännas medinflytande vid avgörandet av vissa frågor och

överhuvud utöva en fortlöpande kontroll över verksamheten i dess helhet.

För sådant ändamål måste staten förbehålla sig rätt att tillsätta eu

ledamot av föreningens styrelse jämte suppleant såsom sin egen representant.

Denne skulle äga till uppgift att icke allenast inom styrelsen

bevaka statens intressen utan att dessutom deltaga i det dagliga arbetet

inom verksamhetens olika grenar och därunder beredas tillgång till

alla för ett bedömande av de planerade eller beslutade åtgärderna nödiga

handlingar m. m. Ett huvudsakligt intresse skulle denne statsrepresentant

ägna bl. a. importverksamheten, förhållandet till utom föreningen

stående kvarnar samt mjölets kvalitet och prissättning. Arbetet inom

föreningens styrelse och dess dagliga förvaltning måste så anordnas,

att statens ombud beredes tillfälle till yttrande i alla angelägenheter av

nu nämnda eller därmed i betydelse jämförlig art, varjämte han, såvida

hans åsikt i visst ämne icke vinner gehör, eller hans erinringar icke

lända till påföljd, skall hava att hos Kungl. Maj:t anmäla ärendet för

den åtgärd, som därav synes böra föranledas. Möjligen kan i visst

avseende den ställning, som intages av den av statsintressenterna i

Aktiebolaget svenska tobaksmonopolets styrelse utsedde och såsom jourhavande

direktör fungerande ledamoten tjäna till ledning vid utarbetande

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

av närmare bestämmelser rörande den här avsedda statskontrollantens

uppgift och befogenhet.

Den av staten utsedde styrelsesuppleanten torde böra med yttranderätt

närvara vid styrelsens alla sammanträdeu, dit han sålunda skall

obligatoriskt kallas. Åven skall han i den utsträckning så befinnes

lämpligt äga deltaga i den dagliga förvaltningen. Vid förfall för den

ordinarie statsledamoten inträder han i dennes fulla rättigheter och

skyldigheter.

Föreningen och de mindre kvarnarna.

Av stor vikt synes vara, att icke det enskilda monopol på spnnnmålshandelns

område, som kvarnföreningens förslag i viss mån innebär,

av föreningen otillbörligen missbrukas till förmån för de stora och medelstora

kvarnarna, till vilkas krets förslagsställarna närmast höra. Det

är ett allmänt intresse, och detta har särskilt betonats av föreningen

Sveriges spannmålsintressenter, att tillse, att även de mindre kandelskvarnarna

finna den sysselsättning, som inom förslagets ram är möjlig.

Av sådan anledning bör av föreningen före kontraktets underskrivande

avgivas uttrycklig förbindelse därom, att föreningen skall vara skyldig

att inom viss tid efter föreningens bildande erbjuda varje kvarnföretag

i riket, som så önskar och som kan ställa vederbörliga garantier för

fullgörandet av sina förbindelser till föreningen, rätt att ingå såsom

ledamot av föreningen med de rättigheter och skyldigheter, som därav

kunna bljva en följd. Vidare har i kontraktsförslaget inrymts stadgande,

enligt vilket det åligger föreningen att till sådan utom föreningen stående

kvarn, som bevisligen före år 1915 till avsalu tillverkat vetemjöl, leverera

en mot dess genomsnittliga veteförmalning åren 1912 —14 svarande

mängd utländskt vete, varjämte sådan kvarn skall erhålla rätt till försäljning

av en i förhållande till sin nämnda veteförmalning stående vetemj

disk vantitet. Det vill synas de sakkunniga, att genom dessa bestämmelser

nödig hänsyn tagits till de nuvarande handelskvarnarnas berättigade

intressen, och bör det, såsom redan tidigare antj^tts, särskilt åligga

statskontrollanten att tillse, att de nämnda föreskrifterna tillämpas i

en för dessa kvarnar gynnsam anda.

Föreningen och de svenska spannmålsprisen.

Liksom nu antydda bestämmelser avse att verka utjämnande mellan

föreningen och utom densamma stående kvarnar, så är det jämväl av

synnerlig vikt att sörja för. att från föreningens förhållande till jordbrukarna

friktionsanledningar i möjligaste mån undanrödjas. Av sådan anledning

opaginerad Kontrollera mot PDF

BO

har det synts de sakkunniga angeläget, att i förslaget införas tydliga

bestämmelser, varigenom jordbrukarna verkligen tillförsäkras erhållande

av de av staten garanterade mini mi prisen. De nu gällande föreskrifterna

hava visserligen på grund av ett uppköpsväsen med olämpligt

avvägt provisionssystem verkat därhän, att då minimipriset enligt lagen

fastställts till för torrt och välbärgat vete 39 kr. och för prima vara

41 kr. per 100 kg., allt vete likväl betalats med i genomsnitt 40 50 kr.

De sakkunniga anse givetvis eu återgång från detta av lagen ingalunda

avsedda förhållande önskvärd, men ha å andra sidan, såsom antytts,

velat skydda jordbrukarna mot en undervärdering från föreningens sida

av den till inlösen hembjudna brödsäden. Det är de sakkunnigas förhoppning

att det i sådant avseende framställda förslaget, enligt vilket

de för prisen å vete och råg gällande skalor skola fastställas av en för

ändamålet särskilt tillsatt delegation, skall visa sig fylla det angivna syftet.

Mjölpriset.

En av de viktigaste förutsättningarna för godkännande av ett

avtal av här ifrågavarande art är givetvis, att det pris, till vilket föreningen

kan tillförbindas att salubjuda det av dess medlemmar tillverkade

mjölet, är för konsumenterna så gynnsamt som överhuvud är

möjligt att uppnå. Det har av det föregående framgått att, sedan mjöloch

brödransoneringen upphört, det under mi ni mi prisåret icke är möjligt

att genom bidrag av statsmedel nedbringa mjölets pris under den idvå,

som betingas av minimipriset eller med andra ord att såväl den utländska

som den inhemska spannmålen måste i mjölkalkylen ingå med ett mot

det genomsnittliga minimipriset svarande belopp. Detta har på grundval

av erfarenheter från år 1918—19 beräknats utgöra för vete 40''40 och

för råg 39 40 kr., per 100 kg. Enligt det erbjudande, som av föreningen

gjorts, förklarar sig denna beredd att vid beräkning av mjölprisen

— med utgångspunkt från nyssnämnda spannmålspris och ett

klipris av 25 kr. per 100 kg. — lägga till grund en kalkyl, med vissa

särskilt angivna detaljposter, vars slutsumma icke finge överskridas,

såvida icke bevisligen priset å spannmål bleve högre och å kli

lägre än ovan sagts. Denna kalkyl, som avser prisen per 100 kg.

inkl. säck »ab kvarn», slutar på följande pris för nedanstående varuslag:

Kr.

Vetemjöl, s. k. bagerimjöl, 70 proc. utmålning ............... 58-68

» , » flormjöl motsvarande nu salufört mjöl

med 77 proc. utmålning ..................................................... 55-6 8

Rågsikt, 75 proc. utmålning ................................................. 57''34

Rågmjöl, sammalet ................................................................... 49.9 9

opaginerad Kontrollera mot PDF

ai

Eu motsvarande kalkyl, uppgjord inom folkhushållningskommissionens

spannmålsavdelning och utvisande de pris, till vilka mjölet under

nästinstundande konsumtionsår av densamma torde kunna försäljas,

varvid till grund lagts samma utgångspunkter ifråga om pris å spannmål

och kli samt samma siffror för försäljningskostnader, som använts

vid föreningens kalkyl, ter sig på följande sätt:

Kr.

Vetemjöl, 77 proc. utmålning .............................................. 5G‘9 6

Rågsikt, 75 proc. utmålning .................................................. oS''08

Rågmjöl, sammalet ............................................................... 49’4 r>

En jämförelse mellan dessa båda kalkyler giver vid handen, att

föreningen skulle kunna saluhålla sitt billigaste vetemjöl — för den

högre kvaliteten kan ingen motsvarande beräkning tillhandahållas från

kommissionen — till ett pris, som understiger kommissionens med 1''2 8

kr. per 100 kg. och sin rågsikt till ett 0 7 4 kr. per 100 kg. billigare

pris, medan föreningens pris för sammalet rågmjöl bleve 0-5 0 kr. per

100 kg. dyrare än kommissionens motsvarande pris. Dessa skillnader

äro relativt obetydliga och, såsom de sakkunniga här nedan närmare

beröra, icke tillräckliga för ett, godkännande från statens sida av denna

punkt i det med föreningen föreslagna avtalet.

Reservlager.

Det synes de sakkunniga icke kunna vara tal om uppläggandet

under alla förhållanden av ett reservlager tillräckligt stort

att täcka vårt behov i händelse av utebliven import och dålig skörd.

De kvantiteter, om vilka det för sådant syfte bleve fråga, äro så stora,

att dels tillgängliga lagerutrymmen icke skulle förslå för deras hysande,

dels ock det för deras anskaffande, omsättning och vård erforderliga kapitalet

bleve allt för enormt för att utan utomordentligt trängande skäl kunna

fastlåsas för detta ändamål. Däremot torde det vara av behovet påkallat

att trygga en reserv, som ungefärligen motsvarar den normala handelsomsättuingens

behov ävensom därutöver det eventuella konsumtionsbehovet

vid tidpunkten för upphörandet av avtalets giltighet. Enär

den senare tidpunkten enligt förslaget fastställts till den 1 september

1920, då den under bärgning varande svenska skörden torde verka

som en god reservtillgång, ha de sakkunniga funnit tillräckligt bestämma

storleken av det lager, som skall vara tillgängligt hos föreningens

kvarnar vid kontraktets upphörande, till 40 000 ton eller drygt en

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

månads behov. För att nu emellertid skydda mot oförutsedda händelsers

inverkan har tillika föreslagits, att föreningen på anfordran skulle

vara skyldig att för statens räkning införa och lagra en extra reserv

av ytterligare 40 000 ton.

I detta sammanhang bör ock framhållas, att de sakkunniga funnit

önskvärt att i kontrakt giva direkt uttryck åt den för systemet

grundläggande skyldigheten för föreningen att under hela avtalstiden

garantera landets förseende med dess normala behov av brödsäd i den

man denna garantis uppfyllande icke förhindras av utrikespolitiska

förhållanden, som ligga utanför föreningens kontroll.

Importvin stens dispositon.

Det är av det föregående klart, att även om spannmål importeras

till billigare pris än minimipriset, den likväl i mjölkalkylen måste upptagas

till ungefärligen samma pris som detta. På liknande sätt kommer

kalkylen att läggas även vid ett dyrare utlandspris än miniminormen.

Härav följer, att i ena fallet en vinst, i andra fallet en förlust å

kalkylen uppkommer. Denna differens skall enligt förslaget gottgöras

eller belastas statsverket.

Så som utsikterna nu kunna bedömas, torde det vara sannolikast,

att den ifrågavarande differensen blir positiv, d. v. s. att staten bär att

påräkna vinst ur denna källa. Rörande dennas användande finna de

sakkunniga sig icke böra framställa förslag utan hålla före, att det bör

tillkomma Kungl. Maj:t att efter omständigherna pröva, huruvida den

exempelvis bör tillföras det s. k. dyrtidsanslaget eller liknande fond

eller ock på annat lämpligt sätt förbrukas. Då det emellertid onekligen

torde förhålla sig så, att föreningen icke har något intresse av att importen

gestaltar sig på ett för statsverket så gynnsamt sätt som möjligt,

såvida den icke göres direkt delaktig i den eventuella vinsten å denna

rörelse, ha de sakkunniga i förslaget upptagit en bestämmelse, avsedd

att verka i nyssnämnda syfte och innebärande rätt för föreningen att

av denna vinst tillgodogöra sig viss mindre andel.

Visst antal mjöltyper.

Bland övriga viktigare bestämmelser i avtalsförslaget skall här

slutligen fästas uppmärksamheten allenast vid föreskriften om, att föreningens

kvarnar äga salubjuda endast visst antal olika typer av vetemjöl

och anordna distributionen på sådant sätt, att i minuthandeln den

billigaste sorten av vardera slaget av vetemjöl, rågsikt eller rågmjöl alltid

må finnas i en mot konsumtionens krav svarande mängd. Denna bestämmelse

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

är dels föranledd av hänsyn till möjligheten av eu någorlunda effektiv

kontroll över kvarnarnas tillverkning, vilken försvåras i samma mån, som

antalet mjöltyper ökas, dels ock överhuvud tillkommen till skyddande

av konsumtionens intressen och dess berättigade krav på att alltid kunna

äga tillgång till det billigaste mjölet.

Speciell motivering.

Sedan de sakkunniga sålunda i korthet redogjort för några av

de viktigaste grundsatserna och bestämmelserna i det framlagda avtalsförslaget,

vilja de sakkunniga övergå till en detalj motivering av förslagets

särskilda punkter.

§ 1. Denna innehåller statens väsentligaste utfästelser gent emot

föreningen — överlåtandet av ensamrätten till import av vete och råg

samt inrikes försäljning av vetemjöl — och ha i det föregående utförligt

motiverats. § 3, till vilken här hänvisas, innehåller bestämmelser

om de mindre kvarnarnas rätt till import och vetem jölsförsäljning.

Den förutsatta överlåtelsen av ensamrätten till spannmåls- och

mjölimport torde nödvändiggöra särskilda, av Kungl. Maj:t utfärdade

bestämmelser liksom ock ensamrätten till mjölförsäljning förutsätter

utfärdande av förbud mot försäljning i annan ordning.

Med avseende på skyldigheten från statens sida att övervaka

denna §:s efterlevnad av andra än dem, till vilkas förmån den gäller, må

framhållas, att detta icke kan ske i annan mån eller i större utsträckning

än den ordinarie åklagarmyndigheten förmår.

§ 2. Enligt vad tidigare visats, måste så länge minimiprisgarantien

består mjölpriset baseras på ett pris å den in- och utländska spannmålen,

som icke understiger minimipriset. Då det är sannolikt, att

staten vill genomföra en sådan prisberäkning å mjölet, som för såväl

in- som utländsk spannmål grundas på det fastställda minimipriset,

torde vid försäljning av de vid kontraktets ikraftträdande inneliggande

statslagren, vilkas genomsnittspris då, såvitt nu kan beräknas, komma

att ligga högre än minimipriset, en viss förlust uppstå för statsverket.

Denna torde emellertid icke i sin helhet komma att belasta bokslutet

för här ifrågavarande affärer får år 1919, enär de lager, som föreiunnos

vid utgången av år 1918 och varav åtskilligt ännu torde kvarligga

oförbrukat vid slutet av år 1919, vid inventeringen för 1918 års bokslut

icke upptagits högre än minimipriset.

§ 3. Det har synts de sakkunniga rimligt, att av de utom föreningen

stående kvarnar, vilka önska komma i åtnjutande av rätt till

Deri statliga spannmålsregl. avveckling. 5

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

import eller inköp av utländsk spannmål samt till vetemjölsförsäljning,

kräva någon bevisning rörande omfattningen av deras rörelse före kriget

ävensom att från här omförmälda rättigheter utesluta sådana kvarnföretag,

vilka till äventyrs upptagit driften först under kriget.

Genom särskild förbindelse, som av föreningen avlämnas samtidigt

med kontraktets underskrivande, skall varje kvarn, tillhörande

den i förevarande § omförmälda kategori, tillförsäkras rätt att före den

1 augusti 1919 inträda såsom med övriga kvarnar likaberättigad medlem

av föreningen.

§ 4. Denna innehåller tidigare berörda bestämmelser om den

särskilda ordning, enligt vilken de i minimiprisförfattningen förutsatta

prisskalorna å brödsäden skola fastställas.

§ 5. Denna § avser att reglera förhållandet mellan jordbrukarna

och föreningen med avseende på leveranskvantiteten och leverausort.

De sistnämnda skola visserligen bestämmas av föreningen men torde

därvid komma att fixeras till ungefärligen samma platser, å vilka leverans

under vanliga år i regel plägar ske. Denna omständighet må givetvis

icke tolkas så, att jordbrukarna i de fall, då dessa orter icke äro dennes

närmaste station, skola gälda fraktkostnaderna i annan ordning än som

föreskrives i minimiprisförfattningen. Dess bestämmelser om priskondition

gälla jämväl mot föreningen och dess medlemmar.

Det bör även framhållas, att det förutsatts, att den mellanhandel i

spannmål, som under vanliga år plägar förmedla förbindelsen mellan

jordbrukarna och kvarnarna, skall beredas möjlighet att i normal omfattning

fungera.

§ 7. Första stycket i denna § är till sin innebörd i det föregående

närmare belyst.

Bestämmelserna i tredje stycket avse utgivandet av den ersättning

till föreningen, som ansetts dels vara skälig för importverksamhetens

bedrivande, dels ock kunna tjäna till sporre för dess verkställande till

billigast möjliga pris.

Vad §:s sista stycke beträffar, så medgiva här förekommande

bestämmelser rätt för staten att före den 1 juni 1920, således

före minimiprisens upphörande, besluta huruvida en då möjlig prisreduktion

å mjölet bör omedelbart genomföras eller ej. Vid nämnda

tidpunkt, då staten resp. föreningen icke längre har skyldighet att inlösa

den svenska spannmålen till minimipris, utan dennas pris måste

rätta sig efter världsmarknaden och det skydd, som då i någon form

kan företinnas, är det möjligt för föreningen att dels exakt angiva

genomsnittspriset å inom landet hos föreningen förefintliga lager av

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

spannmål, dels ock någorlunda riktigt beräkna, till vilket pris importen

under den återstående delen av kontraktstiden (1 juni—1 september)

kan verkställas. Skulle därvid befinnas, att det mjöl, vars tillverkningskostnad

baserades på de sålunda kalkylerade prisen, skulle betinga ett

billigare pris än det då i den svenska marknaden gällande, bereder

föreskriften i detta stycke möjlighet för det allmänna att låta denna

prissänkning komma konsumtionen omedelbart till godo. Skulle en

dylik prissättning icke befinnas lämplig utan det anses riktigare, att

jämväl för de tre återstående månaderna av kontraktstiden fasthålla vid

de på grundval av minimiprisen beräknade mjölprisen, kan även en dylik

anordning genomföras, varvid det skall åligga föreningen tillse, att

tillräcklig kvantitet utländsk spannmål importeras för att tillsammans

med tillgänglig svensk brödsäd fylla konsumtionens behov intill kontraktstidens

utgång.

§ 8. Lämpligast torde vara, att staten utser eu representant i

föreningens styrelse, vilken det skall åligga att utöva daglig tjänstgöring

inom föreningens förvaltning. Vid lörlall för denne torde suppleanten

böra inträda i samma funktion. (Jfr sid. 29.) Instruktion för

statsrepresentantens verksamhet torde böra utfärdas av Knngl. Maj:t.

§ 9. Därest ransoneringen skulle vidmakthållas under någon del

av kontraktstiden, måste de särskilda förbehåll rörande statens rätt

göras som i första stycket av förevarande § finnas anförda.

Andra stycket stadgar uttrycklig skyldighet för föreningen att

dels efter ransoneringens upphörande icke saluföra flera än tre slag av

vetemjöl, dels ock försälja de båda billigaste slagen av vetemjöl (bagerimjöl

och flormjöl) samt av rågsikt och rågmjöl till pris, som icke få

överstiga den tidigare omförmälda kalkylen, dels ock slutligen, med

reservation för eventuell omöjlighet att verkställa import, under kontraktstiden

förse konsumtionen med dess behov av billigaste sort av

saluförda vete- och rågmjölskvaliteter.

Då det är möjligt, att föreningen vid viss tid under konsumtionsåret

kan komma att förfoga över så stora kvantiteter svensk råg, att lisk

förefinnes för att denna vara icke i rimlig mängd förbrukas, har

rätt inrymts för föreningen att, efter motiverad framställning hos Kungl.

Maj:t och efter erhållande av vederbörligt tillstånd, söka ordna sin

försäljning på sådant sätt, att rågen i tillräcklig utsträckning kommer

till konsumtion.

§§ 11 och 12. Dessa §§ föreskriva dels skyldighet för föreningen

att vid utgången av kontraktsåret disponera minst 40 000 ton spannmål

eller mjöl såsom eu säkert tillgänglig reserv, dels förbindelse från för
-

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

eningens sida att, därest staten så skulle påfordra, utöver denna reserv

för statens räkning upplägga ytterligare 40 000 ton av utländsk

spannmål.

§ 13. Den säkerhet, som det ansetts lämpligt att avfordra föreningen

för fullgörande av dess förbindelser, har för större trygghets

skull enligt denna § givits formen av garantiförbindelser från samtliga

föreningsmedlemmar, utgivna på belopp i förhållande till medlems andel

i föreningens totala förmalning och svarande mot en efter nämnda andel

beräknad anpart av det den 1 augusti övertagna lagret, vars sammanlagda

värde torde komma att belöpa sig till omkr. 80 miljoner kronor.

Skiljaktigheter mellan de sakkunnigas ovanstående förslag och föreningens

avtals förslag.

Det ovan återgivna förslaget till avtal med föreningen är sådant

som det av de sakkunniga i huvudsak förordas, därest detta alternativ

för den föreliggande frågans lösning väljes.

Emellertid ha de sakkunniga vid de förhandlingar med representant

för den ifrågasatta föreningen, som i sådant syfte förts, icke kommit

till enighet med denna rörande alla punkter i det sålunda föreslagna

avtalet och har den knappa tiden icke medgivit ett fortsatt förhandlande,

utan ha de sakkunniga ansett lämpligast att i denna form

anmäla, vari de väsentligaste av dessa skiljaktigheter bestå.

Den viktigaste olikheten mellan föreningens och sakkunnigas

förslag — utom i mjölprisfrågan, vartill sakkunniga återkomma i

det följande — består däri, att den förra påyrkat sådan formulering

av den i § 9 omförmälda rätt för föreningen att under viss förutsättning

förbinda försäljningen av vetemjöl med rågmjölsförsäljningen, att

dylik rätt ovillkorligen skulle tillerkännas föreningen, därest

den förebragt en i dess mening tillfredsställande bevisningför

nödvändigheten härav. De sakkunniga ha icke ansett sig

under några omständigheter kunna godkänna detta krav, vilket skulle

innebära, att ett enskilt företag erhölle rätt att ensamt besluta i en

fråga av utomordentlig vikt för den inhemska mjölkonsumtionen utan

ha i stället velat ordna frågan så, att den efter motiverad anmälan från

föreningen underställdes Kungl. Maj:ts prövning och beslut.

Vidare äro föreningen och sakkunniga skiljaktiga beträffande frågan

om storleken av det reservlager, som det skall åligga föreningen att hålla tillgängligt

vid kontraktstidens utgång, i det att föreningen i detta avseende

icke velat binda sig för större kvantitet än 30 000 ton,

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

medan sakkunniga hålla före, att 40 000 ton, motsvarande föga mer än

en månads behov, bör för ändamålet fixeras såsom minimum.

Slutligen har föreningen icke velat tillerkänna staten uppsägningsrätt

under annan förutsättning än den, att ransonering

av mjöl och bröd anses böra ånyo införas, medan

sakkunniga anse att, inför de tillsvidare i allmänhet mycket osäkra

utrikespolitiska och ekonomiska framtidsutsikterna, en vidsträcktare handlingsfrihet

bör förbehållas staten och därför formulerat sitt förslag till

uppsägningsbestämmelser i enlighet med det i § 15 angivna innehåll.

d. Frågan om fortsatt statsdrift eller avtal med föreningen Sveriges

kvarnintressenter.

Vid eu jämförande prövning av de båda vägar för eu lösniug av

frågan om den lämpligaste formen för spannmålshandelns organisation

under nästinstundande konsumtionsår, vilka i det föregående alternativt

angivits, ha de sakkunniga kommit till den slutliga uppfattningen, att

det vore högeligen önskvärt, om en avveckling av den statliga verksamheten

på detta område snarast kunde äga rum. De sakkunniga

hade ock hoppats att kunna framlägga eu preliminär sådan överenskommelse

med kvarnindustriens representanter. Detta har emellertid ej

kunnat ske, alldenstund frågans avgörande så måst forceras, att de

sakkunniga ansett riktigast överlämna densamma i här ovan framlagt

skick.

De sakkunniga anse sig emellertid på ett ställe böra sammanfatta

dels de allmänna fördelar, som ett avtal av den art som det nu ifrågavarande

mellan staten och kvarnindustrien kan anses medföra för det

allmänna, dels också de krav, som synas berättigade att ställa på industrien

under övergångstiden från krisårens inskränkningar och tvång

till den tid, då näringslivet ånyo kan komma i normala former.

Redan förut har framhållits vikten av att från statsverket avlyftes

den betydande finansieringsbörda, som nu åligger detsamma med hänsyn

till landets spannmålsbehov. En ytterligare förmån av vikt är att kvarnindustrien

förpliktigar sig att tillhandahålla den svenska marknaden dess

behov av skilda mjölslag till ett garanterat pris, vilket under ovan angivna

förhållanden väl får under- men icke överskridas. Övertager

staten själv spannmålsskörden enligt minimiprisförfattningen, kan törst,

efter omfattande detaljavtal med uppköpare, kvarnar m. fl. en säkert

gällande kalkyl upprättas, något som för ögonblicket icke är möjligt.

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Staten befrias ock från vissa allmänna förpliktelser gent emot ett antal

näringsidkare av olika kategorier.

De förmåner kvarnindustrien har att tillgodoräkna sig är i första

rummet att den vida tidigare än annars kan bliva fallet i avsevärd grad

återfår sin rörelsefrihet. Denna får emellertid icke bli så betydande, att

mera än skälig vinst uppstår under en tid, då staten kämpar med de

största svårigheter att under hårda konjunkturer hålla näringslivet vid

makt. En ej obetydlig marginal torde enligt de sakkunnigas mening

förefinnas, där industrien bör kunna tillmötesgå det allmännas krav just

på de punkter, som nyss ovan omtalats och där det hittills icke lyckats

åvägabringa enighet mellan de sakkunniga och kvarnindustrieus företrädare.

Här må särskilt betonas nödvändigheten av en sänkning av rågmjölspriset

under det, som hittills erbjudits. Ett bevis för att en sänkning

av verklig betydelse med hänsyn till detta bör kunna ske, ligger

däri, att vid de förda underhandlingarna framgått, att ett lägre rågmjölspris

än det erbjudna med säkerhet är att förvänta på grund av

den fria konkurrensen mellan de större och de mindre kvarnarna. Någon

större risk att redan nu ikläda sig ett dylikt lägre pris synes därför ej

förefinnas.

Det synes vidare icke vara möjligt att godkänna ett avtal med

ett enskilt företag, enligt vilket detta, såsom av föreningen föreslagits,

skulle äga att utan Kungl. Maj:ts prövning och tillstånd bestämma i

en för konsumtionen så viktig angelägenhet som den, vilken gäller förhållandet

mellan förbrukningen av vete- och rågmjöl. Industrien bör

kunna förlita sig därpå att, om klara och öppna skäl framläggas, som

visa, att ett abnormt överskott av råg komme att föreligga, det är ett

lika stort intresse för staten som för industrien, att konsumtionen länkas

i sådana banor, att vår inhemska produktion blir på lämpligt sätt

konsumerad.

Det är således de sakkunnigas mening, att därest med föreningen

sådan överenskommelse kan träffas, enligt vilken i nu nämnda hänseenden

vederbörlig hänsyn tages till de av de sakkunniga här ovan

angivna förslag, det ifrågasatta avtalet innebär sådana fördelar för det

allmänna, att det bör komma till stånd. Skulle dylik överenskommelse icke

kunna åvägabringas, torde den föreliggande uppgiften böra lösas genom

fortsatt statsdrift i huvudsaklig överensstämmelse med det i det föregående

härom framställda förslag.

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

KAP. II.

Tiden efter minimiprisens upphörande.

1. Vikten av den inhemska brödsädesodlingens tryggande.

Under det att uppgifterna för det allmännas åtgöranden på spannmålsmarknaden

intill den 1 juni 1920 eller den tidpunkt, dä minimiprisen

å brödsäd förlora gällande kraft, erhålla sin karaktär av de förhållanden,

som skapats genom minimiprisutfästelsen, så måste spannmålspolitiken

efter denna tid inriktas på strävandet att, i den omfattning,

samhällets intresse i dess helhet så påfordrar, trygga landets minimibehov

av brödsäd även under de närmast följande, säkerligen vanskliga

övergångsåren. Om den inhemska brödsädesodliugen, som under krigsåren

i väsenligt mån fyllt denna uppgift, även i framtiden skall kunna

täcka motsvarande behov, bör den icke utsättas för rubbningar, ägnade

att medföra en återgång, varigenom årtiondens framsteg och betydande

uppoffringar jämväl från det allmännas sida skulle äventyras.

De antydningar, som i det föregående gjorts rörande den sannolika

tillgången på brödsäd å världsmarknaden under nästinstundande

konsumtionsår, ha visat, med vilken mängd av ovissa faktorer man

därvid måste räkna och huru osäkra överhuvud alla kalkyler av detta

slag måste bli, enkannerligen i det nuvarande världspolitiska läget. Om

sålunda stora svårigheter mött redan vid beräknandet av det närmaste

årets världsskörd av vete, så ökas givetvis dessa svårigheter i än högre

grad, när det gäller att bedöma motsvarande förhållanden för åren

därefter. Ehuru man på många håll i fackpressen f. n. synes räkna med

ett så stort överskott av vele under år 1919—20, att det skulle förslå

för täckande av en avsevärd del av jämväl 1920—21 års konsumtion,

så bjuder likväl försiktigheten — med hänsyn till omöjligheten att nu

kunna beräkna vare sig areal och skördeutbyte hos de stora veteproducenterna

eller konsumtionens behov i Europa, där bl. a. tiden för Rysslands

återinträde såsom spannmålsexportör ännu är en öppen fråga —

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

att nu kalkylera även med den andra eventualiteten eller att det beräknade

veteöverflödet för 1919—20 under de närmaste åren kan komma

att följas av eu period med relativ knapphet.

Redan en dylik eventualitet talar för fortsatta strävanden att söka

trygga vår brödsädesodling i dess nuvarande gestaltning. Denna bereder

nämligen, enligt vad de gångna krigsårens erfarenhet visat, möjlighet

att genom vissa särskilda anordningar, såsom hög utmålning, begagnande

av en del av kornskörden som brödsäd och användande av sträng

ransonering, fylla befolkningens mest oundgängliga behov. De gångna

åren ha emellertid också visat, att en svag skörd kan bringa

tillgången under detta minimibehov. Det är ur dessa synpunkter en

angelägenhet av vikt för vår folkhushållning, att brödsädesodlingen tillsvidare

vidmakthålles ungefärligen i dess nuvarande omfattning.

Vid bedömandet av de åtgärder, som för detta syftes vinnande

kunna bli av nöden, måste till en början uppmärksammas, att brödsädesodlingen

inom vårt land icke har så goda ekonomiska betingelser som

i de länder, från vilka den importerade varan tillföres oss. I Norrland

upptager den egentliga brödsäden, råg och vete, endast omkring 1*7

proc. av åkerarealen, under det motsvarande siffra för Svealands landskap

år 1914 var 12-9 proc. och för landskapen inom Götaland 16-3

proc. Endast i rikets sydligare del kan brödsädesodlingen anses ha

goda betingelser att upptaga tävlan med foderväxtodling, medan i det

övriga Sverige denna är utbredd på brödsädens bekostnad. Sistnämnda

odling befinner sig redan i rikets mellersta delar vid sin ekonomiska

nordgräns. Under det att produktionen i Norrland huvudsakligen måste

inriktas på framställning av animala livsmedel, skulle denna produktion

jämväl i mellersta Sverige lätt komma att bli förhärskande, därest prisförhållandet

mellan brödsäd och animala produkter hastigt förskötes i

en för de senare gynnsammare riktning.

Dessa jämförelsevis svaga naturliga betingelser för en utvidgad

odling av brödsäd i avsevärda delar av vårt land medföra, att denna

icke med fördel kan upptaga direkt tävlan med motsvarande produktion

i av naturen mera gynnade länder. Under sådana omständigheter skulle

viktiga skäl kunua sägas tala för att låta varje lands produktion inrikta

sig på den odling, för vilken de bästa inhemska betingelserna förefunnes.

Emellertid vill det synas de sakkunniga, som om det med nuvarande i

hög grad ovissa utrikespolitiska och ekonomiska framtidsutsikter icke vore

lämpligt att låta denna för landet så viktiga fråga ordnas utan varje'' ingripande.

I stället torde, såsom redan nämnts, klokheten bjuda att tillse,

att den inhemska brödsädesodlingen, i varje fall under de närmaste åren,

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

upprätthålles i sådan omfattning, att den kan fylla landets minimibehov.

Landets jordbrukare ha under de sista åren fått åtnjuta relativt

höga spannmålspris. Om dessa under en kort tid på grund av

världsmarknadsläget under våren och sommaren 1920 och den därpå

baserade importen bragtes i starkt sjunkande, föreligger sannolikhet för,

att landets brödsädesodling snabbt skulle hämmas eller minskas, och det

är ingalunda omöjligt, att detta komme att ske utöver det mått, som

själva prisläget gjorde rimligt. Bortsett från den fara för den inhemska

konsumtionen, som härav kunde bli en följd, skulle ett dylikt prisfall

också onödigt skärpa den ekonomiska lågkonjunktur, vilken synes oundviklig

efter kristidens häftiga rubbningar och varav även vårt jordbruk

måste röna kännbar inverkan. Ehuru det bör framhållas, att här icke

räknas med de svårigheter, som kunna uppstå för sådana lantmän, vilka

till starkt uppdrivna pris under de senaste årens högkonjunktur köpt

eller arrenderat egendomar, så må icke förglömmas att, enär landets

ekonomiska liv starkt påverkas av ställningen hos de breda befolkningslager,

som sysselsättas inom jordbruket, verkningarna av en försvårad

jordbrukskris omedelbart skulle försämra läget även för andra

grupper av vårt folk.

Under hänsynstagande till här påpekade förhållanden, varav framgår

å ena sidan risken av eu tillbakagång i brödsädesodlingen i vårt

land, å andra sidan sambandet mellan prisbildningen å den utländska

och inhemska brödsäden och en dylik nedgång, finna de sakkunniga

åtgärder påkallade för att söka även efter minimiprisens upphörande motverka

allt för starka differenser mellan de inhemska produktionskostnaderna

för brödsäd och prisen å den importerade varan.

2. Olika vägar för jordbrukets skyddande.

I skrivelse till herr statsrådet den 30 januari 1919 i här berörda

ämne har folkhushållningskommissionen framhållit liknande synpunkter,

varvid kommissionen såsom medel i syfte att bereda jordbruket

skydd mot prisfall under övergångsåren förslagsvis omnämnt garanterade

minimipris, tullar eller någon form av fortsatt förstatligande av

spannmålshandeln.

I likhet med folkhushållningskommissionen finna de sakkuuniga

minimipris icke vara lämpliga för det ifrågavarande syftets vinnande.

Rikligt tillmätta pris av denna art, täckande såväl produktionskostnaderna

som en avsevärd vinst därutöver, äro ett effektivt hjälpmedel ^

Den statliga spannmålsmal. avveckling. 6

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

då det gäller att på förhand uppmuntra till odling av viset växtslag.

Vid fallande konjunkturer, som den nu emotsedda, under vilka det

knappast är tänkbart, att andra minimipris skulle kunna ifrågakomma

än sådana, som vore låga i förhållande till det allmänna prisläget, då

de utlovades, skulle dylika pris näppeligen vara ägnade att pådriva

odlingen. Likväl innebära de en väsentlig risk för statsverket.

Eu annan väg för beredande av den åsyftade tryggheten för jordbruket

erbjuda de former för statens eget utövande av spannmålshandeln

eller eu statlig kontroll över densamma, vilka de sakkunniga i det förer

gående diskuterat såsom lämpliga för den tid redan garanterade minimipris

på brödsäden ännu äro gällande. Visserligen skulle ett fortskridande

på denna väg jämväl efter minimiprisårets slut kunna innebära

en lösning av de svårigheter för jordbruket, vilka det skulle gälla att

mildra eller undanröja. De sakkunniga ha emellertid tagit del av vissa

förslag till generellt förstatligande av handeln med spannmål och mjöl

samt av kvarnrörelsen, som framställts i olika länder, bl. a. under senaste

tiden i vårt grannland Norge, och ha såväl härav som ock överhuvud

vid närmare behandling av detta spörsmål kommit till den uppfattningen,

att dels en tillfredsställande prövning av frågan erfordrar utredningar

och förarbeten av synnerligen ingående och tidskrävande art,

dels ock statsdrift på detta det vidsträcktaste området av vårt ekonomiska

liv, med dess synnerligen stora antal av små och medelstora

producenter, erbjuder de största svårigheter och i varje fall icke torde

vara genomförbart under den relativt korta tid, vars förhållanden det

enligt sakkunnigas uppdrag gäller att närmast reglera. Det bör ock

ihågkommas, att de sakkunniga funnit sig böra förorda den fortsatta statskontrollen

över spannmålshandeln under år 1919—20 uteslutande av den

anledning, att en dylik anordning synts de sakkunniga oundgängligen nödvändig

såsom en konsekvens av statens prisutfästelse för brödsäd under

motsvarande tid. Liksom de sakkunniga emellertid sökt giva detta sitt förslag

en sådan form, att det kan erbjuda en någorlunda mjuk övergång till

återinförande av fri verksamhet på hithörande områden och det sålunda

även ur denna synpunkt måste betraktas såsom en allenast tillfällig anordning,

så finna de sakkunniga ett utöver minimiprisåret fortsatt, för

övergångsåren avsett tilllämpande av det föreslagna eller något likartat

system för spannmålshandelns ordnande icke nu böra ifrågakomma.

Enligt de sakkunnigas mening bör det skydd, som kräves för

jordbruket under övergångsåren efter minimiprisens upphörande och som

förnämligast avser att trygga landets minimibehov av brödsäd, avpassas

så, att det bereder den inhemska brödsädesodlingen ungefärligen

opaginerad Kontrollera mot PDF

4*

samma förutsättningar, som deu ägde under årtiondet närmast före

krigets utbrott. Under denna tid hade nämligen vår odling av vete och

rå»- den omfattning, som under krisåren visat sig någorlunda motsvara

det minimum, vilket under avspärrning är behövligt för att möjliggöra vår

självförsörjning. Visserligen gick under detta årtionde brödsädesodlingen,

särskilt rågodlingen, något tillbaka, men i stort sett har den dock visat

sig vid normalskörd kunna i det närmaste fylla landets minimibehov.

Det ligger således nära tillhands att undersöka möjligheten av att även

för här ifrågavarande övergångstid garantera ett relativt skydd för brödsädesodlingen

för det fall, att prisfallet på importerad spannmål skulle

bli osedvanligt starkt.

Ovissheten rörande spannmålstillgång och spannmålspris redan vid

1920 års skörd torde medföra, att icke ens den, som är övertygad om

nyttan och nödvändigheten av tullskydd för vårt jordbruk, omedelbart

efter minimiprisens upphörande torde vilja föreslå direkt övergång till

fasta tullsatser. Dessa skulle nämligen under de osäkra förhållanden,

som synas möta, antingen kunna bli allt för låga för att ge den inhemska

odlingen det avsedda skyddet eller ock, vid en motsatt utveckling

av världsmarknadsläget, högre än omständigheterna krävde. De

sakkunniga ha därför tänkt sig en reglering av importprisen i förhållande

till gällande produktionskostnader för den inhemska brödsäden

enligt ett system, som vore så avpassat, att det å ena sidan vid behov

gåve den inhemska odlingen önskvärt skydd, å andra sidan vid höga

priser på världsmarknaden ej onödigt betungade landets konsumtion.

Mot ett system av detta slag — vilket i litteraturen plägar benämnas

glidtull ‘ eller glidande tullskala — kunna visserligen anföras

vägande invändningar. Så möter det alltid svårighet att finna såväl

lämpliga medelpris för landets egen skörd som en allmängiltig fixering

av importprisen. Något fog har ock påståendet, att den glidande tullskalan

kan medföra ett störande moment i prisbildningen inom landet,

vilken, om den blir allt för växlande, blir oroande såväl för jordbruket

som för den lojala handeln, meu lätt alltför inbringande för skickliga

spekulanter. Då de sakkunniga likväl funnit sig böra förorda ett system

av denna art till genomförande, har det skett, emedan de ansett, att

glidtullarna, trots ovedersägliga brister, likväl under de nu mötande alldeles

säregna förhållandena, tack vare en betydande smidighet bjuda

möjlighet att åstadkomma en utjämning av läget, som icke torde kunna

finnas på annan framkomlig väg. Genom att på särskilt sätt modifiera

systemet ha de sakkunniga emellertid sökt att i möjligaste mån förebygga

verkningarna av de med glidtullarna förenade olägenheter.

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

De sakkunniga ha ock uttryckligen utgått från förutsättningen, att

det av dem föreslagna systemet icke skulle utan förnyad ingående prövning

fastlåsas för tillämpning under längre tid än de båda åren 1920—21 och

1921 22 eller högst den period, under vilken synes kunna förutses, att

en avsevärd oro och osäkerhet på spannmålsmarknaden och överhuvud

inom det ekonomiska livet kommer att förefinnas. Genom denna tillfälliga

anordning hävdas'' icke i något avseende någon viss uppfattning rörande

vårt lands framtida handelspolitik på detta område. Det hela är ett

provisorium, avsett för och använt under sällsynt brydsamma och till

sin gestaltning svårberäkneliga år, och bör alltså upptagas och prövas

allenast ur denna synpunkt.

Frågan om den framtida utvecklingen i övrigt inom denna gren

av vår ekonomiska politik torde det närmast tillkomma den av Kungl.

Maj:t nyligen tillsatta 1919 års tull- och traktatkommittén att upptaga

till vidai''e prövning.

3. Grunderna för det föreslagna skyddets beräknande.

Världsmarknadspriset på vete har före världskriget utövat ett avgörande

inflytande på prisförändringarna för den inom landet odlade

brödsäden, visserligen i första hand och omedelbart endast på det inhemska

vetepriset, men medelbart och i andra hand även på rågpriset,

emedan priset på världsmarknadens förnämsta spannmålsslag, vetet, alltid

influerar jämväl på rågpriset. 1 samma mån som importen till vårt

land av vete under år 1920 blir fri, kommer priset på importerat veté

och importerad råg att ånyo bli normerande för marknadsprisen på den

inom landet producerade brödsäden, och kunna dessa sistnämnda pris då

komma att tryckas ned långt under produktionskostnaderna, Syftet med

det här av de sakkunniga föreslagna systemet är att i görligaste

mån söka förhindra en dylik utveckling genom en reglering av importprisen

på vete och råg, så att prisfallet på den inhemska brödsäden icke

blir hastigare och svårare, än som kan anses förenligt med vårt inhemska

jordbruks ekonomiska bärkraft och med landets intresse av att upprätthålla

den inhemska brödsädesodlingen i dess nuvarande omfattning.

Den sålunda föreslagna regleringen av importprisen innebär ett

system med pristillägg (glidtullar) å den importerade varan, vilka variera

på det sätt, att tilläggen höjas, när importprisen falla, och sänkas, när

importprisen stiga. En dylik anordning förutsätter:

dels en metod för någorlunda riktig och likformig årlig beräkning av

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

de inhemska produktionskostnaderua för brödsäd, huru än de avgörande

faktorerna därför — arbetspris, kostnad för dragare, gödselmedel m. fl.

— variera,

dels ock bestämmelser om, huru de importpris för vete och råg

böra beräknas, vara förutnämnda tilläggssatser skola falla.

a. Beräkning av normalpris på den inhemska brödsäden.

På de sakkunnigas uppdrag och enligt deras anvisningar har agronomen

Ludvig Nanneson utarbetat en metod för att beräkna det pris å brödsäd

som nu motsvarar det före kristiden gällande, vilken metod

synes i allt väsentligt vara tillräckligt tillförlitlig och användbar

för det här ifrågasatta syftet. l)e närmare detaljerna framgå av hr Nannesons

här bilagda framställning i ämnet (bil. C), och skola här metodens

huvudpunkter med några ord beröras.

Till utgångspunkt har tagits medelpriset å vete och råg för tioårsperioden

1904—1913, ett årtionde med avsevärda växlingar både i

skördarnas storlek och i de allmänna ekonomiska konjunkturerna. Enligt

Stockholms handelskammares börsnotering var medelpriset under angivna

år 16 kr. 50 öre per 100 kg. vete och 13 kr. 80 öre per 100 kg. råg.

Dessa pris ge ett visst uttryck för det skydd, som då lämnades spannmålsodlingen

av gällande tullsatser.

Med nämnda medelpris som utgångspunkt beräknas det motsvasvarande

normalpriset på vartdera sädesslaget under nu rådande prisläge

på så sätt, att man vid beräkningen insatt nu gällande pris på de

viktigaste produktionsfaktorerna: mänsklig arbetskraft, dragarearbete,

gödsling samt ränta å jordvärde och driftkapital. Om dessa faktorer må

några upplysningar lämnas.

Väsentligen genom de skånska bokföringsföreningarna äger man

någon kännedom om det antal mans- och hästdagsverken, som i medeltal

åtgår för varje hektar vid odling av de olika slagen av brödsäd.

Kan nu för varje tidsperiod ett riktigt uttryck finnas för kostnaderna

per mans- och hästdagsverke, är det sålunda relativt lätt att beräkna

detta led i brödsädens produktionskostnad. För man sdagsverken a har

medelpriset beräknats på grundval av det av socialstyrelsen årligen

insamlade materialet, på sätt som närmare angives i förste aktuarien

Bertil Nyströms redogörelse (bil. C app. II). Av denna framgår, att medelpriset

per mansdagsverke under perioden 1904—1913 kan uppskattas

till 2 kr. 60 öre samt för år 1918 till 5 kr. 90 öre. Motsvarande siffror

för åren 1919 och 1920 kunna enligt samma grunder lätt beräknas på

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

grundval av det framdeles insamlade materialet. Priset per hästdagsverke

har beräknats på grundval av havrens markegångspris. Av hästens

fodermedel är havren det enda, för vilket någon ordnad prissättningförekommer

och markegångssättningen har härvid ansetts som den

säkraste och mest användbara, då den ännu flerstädes användes som

mått på lantmännens utskylder. Havrens markegångspris för tioårsperioden

1904—1913 var 10 kr. 55 öre och för år 1918 28 kr. 75 öre

per 100 kg.

Vissa anmärkningar kunna obestridligen göras från exakt vetenskaplig

ståndpunkt mot fullständigheten m. m. i det material, som för

nu omtalade beräkningar använts, men dels torde detsamma vara det

bästa, som för närvarande kan åvägabringas, dels utöva eventuella mindre

ojämnheter i detsamma icke något större inflytande på priset.

Vid beräkningen av gödselkostnaden har räknats med noteringen

å de olika gödselmedlen för de skilda tidsperioderna, men med utgångspunkt

därifrån, att full gödsling med artificiella gödselämnen endast

gives åt en tredjedel av brödsädesarealen årligen. Kostnaderna bli då

för 1904—1913 i.5 kr. 20 öre och för år 1918 59 kr. 33 öre per hektar.

Räntan å jord värde och driftkapital har av hr Nanneson för

den i allmänhet mera dyrbara åkerjorden i landets vetedistrikt beräknats

till i medeltal 4 kronor per 100 kilogram skördad säd samt för de

i regel magrare och mindre värdefulla rågjordarna till 2 kr. 70 öre per

100 kilogram. Man har vid dessa beräkningar icke ansett sig böra

räkna med någon stegring i räntan å jord värdet eller driftkapitalet,

vadan de nämnda siffrorna ingå oförändrade i normerna för tiden såväl

före som efter kristiden, och böra också bibehållas oförändrade vid liknande

prisberäkningar framdeles.

Med dessa utgångspunkter (jfr. bil. C) uppnås mot ett medelpris

av 16 kr. 50 öre per 100 kg. vete under tioårsperioden 1904—1913

ett med den ovan beskrivna metoden beräknat medelpris av 36 kr. 32

öre per 100 kg. för år 1919. Samma kalkyler visa jämväl, att ett

rågpris av 13 kr. 80 öre per 100 kg. för perioden 1904—1913 motsvaras

av 31 kr. 61 öre per 100 kg. år 1919.

Så snart medelprisen för mansdagsverken samt markegångspriset

för havre för innevarande år bli kända samt noteringarna för de

olika gödselmedlen föreligga, kunna på liknande sätt normalprisen för inhemsk

brödsäd av 1920 års skörd beräknas. Under förutsättning att

priset per mansdagsverke blir oförändrat, att havrens markegångspris

sjunker exempelvis från 28 till 24 kr. per 100 kg. samt att de nu högt

uppdrivna priserna å de artificiella gödselmedlen sjunka med förslagsvis

s. 47 Kontrollera mot PDF

47

en tredjedel, kunna sistnämnda normalpris approximativt beräknas till

32 kr. 70 öre per 100 kg. vete och 28 kr. 42 öre per 100 kg. råg.

En slutgiltig beräkning av normalpriserna för vete och råg av

1920 års skörd kan givetvis först göras, sedan man i början av sagda

år genom socialstyrelsen erhållit bestämda uppgifter å medelpriset å

mansdagsverke och medelmarkegångspris å havre samt dessutom medelnoteringen

är känd på de olika i kalkylen medtagna gödselmedlen för

hösten 1919 och vårmånaderna 1920. Härvid torde medelpriset på de fosforsyre-

och kalihaltiga gödselmedlen, vilka i detta fall användas på

hösten, kunna beräknas på grundval av noteringarna i juli—september,

under det att medelpriset å de kvävehaltiga gödselmedlen, vilka användas

på våren, lämpligast beräknas på grundval av noteringen under

februari—april.

I fråga om de här beräknade produktionsprisen torde möjligen

kunna anmärkas, att de väsentligen understiga dem, vilka framgingo

såsom resultat av en verkställd liknande utredning av samma person

på uppdrag av fjolårets produktionskommitté. Därvid bör dock uppmäi-ksammas,

att uppgiften vid de båda tillfällena var väsentligen olika.

För produktionskommittén gällde det att klargöra, vilket pris jordbrukaren

borde få beräkna för att spannmålsproduktionen skulle vara så

givande även under mindre goda produktionsförhållanden, att han,

med övergivande av andra direkt eller indirekt gynnsamma odlingar,

i stor omfattning skulle övergå till brödsädesodling. 1 föreliggande

fall åter har beräkningen till uppgift att klarlägga jordbrukarnas oundgängliga

utgifter för en odling, på vilken han redan slagit in, men

som det för landet för närvarande är önskvärt att han bibehåller.

Genom att sålunda vid beräkningen av brödsädens inhemska normalpris

utgå från de viktigasle produktionsfaktorerna och låta priset å

dessa bestämmas av lätt utförbara statistiska kalkyler synes en metod

ha vunnits, som äger den grad av enkelhet och tillförlitlighet, som kan

anses göra den användbar för här avsedda ändamål. Det skall emellertid

beträffande enskildheterna i den här tillämpade kalkylen anmärkas

att i huvudsak föregående års siffror läggas till grund för det för ett

visst år beräknade normalpriset å brödsäd. Sålunda bör erinras om

att de betydande kostnaderna för den del av arbetet med 1920 års

skörd, som berör sädens inbärgning och tröskning, utgivas under år

1920 men beräknas på grundval av prisen å mänskligt arbete och dragararbete

för år 1919. Det beräknade normalpriset måste av denna

anledning vid en fallande konjunktur sådan den med all sannolikhet

under tiden närmast efter år 1919 kan förutses bli något högre än

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

som skulle blivit fallet, om det vid kalkylens verkställande varit möjligt

att basera priset på de siffror, som avse motsvarande värden för det

brukningsår, under vilket odlingen och skörden verkligen bedrives och för

vars prisgestaltning det egentligen gäller att med det nu ifrågasatta systemet

bereda jordbrukaren skydd. Av hänsyn till denna omständighet och då det

synes de sakkunniga angeläget att låta här ifrågavarande kalkyl så nära

som möjligt motsvara de faktiska förhållandena sådana dessa f. n.

över huvud kunna förutses, finna sig de sakkunniga böra föreslå att

från det enligt normen beräknade normalpriset per 100 kg. i varje fall

dragés ett belopp av 5 proc. innan sagda pris användes som grundpris

för beräkning av glidtullarnas storlek.

Verkställandet av den beräkning av normalpriset, som här föreslagits

synes böra anförtros åt en med jordbrukets förhållanden förtrogen

offentlig myndighet, exempelvis lantbruksstyrelsen.

b. Beräkning av medelpris å den importerade brödsäden

Såsom förut nämnts, är det andra ledet i det här föreslagna systemet

byggt på vissa tilläggssatser till den importerade brödsädens pris. Det

gäller då här att bestämma grunderna jämväl för priset på utländsk

brödsäd. Vid dessa kalkyler torde man böra utgå från, att priset

på importerat vete fritt banvagn i svensk importhamn, d. v. s. med

tillkomna lossningskostnader i importhamnen, utgör det pris, som

närmast blir bestämmande för marknadsprisen på den inom landet

producerade brödspannmålen. Under våren 1920, exempelvis inom

utgången av april månad, bör med någorlunda säkerhet kunna avgöras,

huru stora dessa lossningskostnader komma att bli per 100 kg. vete

och råg i hamnstäderna Stockholm, Göteborg och Malmö under skeppningsåret

1920. Vid samma tid, d. v. s. i april 1920, torde jämväl

frakt- och försäkringskostnaderna per 100 kg. vete och råg från Newyork

och Buenos Ayres till resp. Göteborg, Malmö och Stockholm

kunna med tillräcklig säkerhet beräknas för den stundande tremånadersperioden

juni—augusti 1920. Med fasta tillräkningstal för

nyssnämnda poster (lossningskostnaderna i svensk hamn och fraktkostnaderna

från de förnämsta utskeppningsorterna) böra sedan börsnoteringarna

på vete och råg i Newyork och Buenos Ayres kunna läggas till

grund för beräkningarna av de importpris, på vilka tilläggssatserna skola

fälla. Noteringen i Newyork offentliggöres f. n. dagligen — med en

försening av omkring 3 å 4 dagar — i Svensk Handelstidning och

noteringen i Buenos Ayres i den danska affärstidningen Börsen. De

s. 49 Kontrollera mot PDF

49

noteringar, som komma att läggas till grund för den bär föreslagna

prissättningen å importspannmål, böra dock tillställas vederbörande

svenska myndighet direkt och telegrafiskt.

Prisregleringen kan givetvis icke komma att noggrant dag för

dag hänföra sig till dagskurserna. De sakkunniga ha tänkt sig, att

vederbörande myndighet i april med ledning av kurserna under månaderna

januari—mars skulle fastställa beräknade importpris på vete och

råg för månaderna juni—augusti, under juli för månaderna septembernovember

o. s. v. i fasta tremånadersintervaller. Dollarkursen bör därvid

räknas efter riksbankens senaste säljkurs och omräkningen av det

argentinska myntet ske på basis av den i Newyork noterade dollarkursen.

Uppdrag att fastställa här ifrågavarande pris synes böra meddelas

kommerskollegium.

c. Glidtullarnas storlek.

De tilläggssatser till importspannmälens pris, vilkas storlek bli

bestämmande för den här ifrågavarande skalans yttre gestaltning, kunna

utmätas enligt i huvudsak tre olika system. Antingen kunna de fixeras

så, att de jämnt täcka skillnaden mellan normalpriset å den inhemska och

priset å den importerade varan, d. v. s. avse att förhindra, att den

svenska spannmålen saluhålles till lägre pris än det beräknade normalpriset.

Eller ock kunna dessa tilläggssatser bestämmas så stora,^ att de

äro högre än denna skillnad, varigenom de skulle möjliggöra för den

svenske lantbrukaren att för sin brödsäd utfå ett högre pris än normalpriset,

d. v. s. den inhemska odlingen skulle särskilt premieras. Eller

slutligen kan tillägget fastställas på sådant sätt, att det täcker allenast

eu del av prisskillnaden, varvid det inhemska jordbruket således icke

kan tillgodogöra sig hela normalpriset utan måste bära någon del av

den med prisfallet å världsmarknaden förenade risken, vilken sålunda,

liksom vid ett system med fasta tullsatser kan vara fallet, i viss mån

delas mellan producenten och konsumenten.

Vid avgörandet av vilken av de nu angivna metoderna för tillläggssatsernas

beräkning, som synes böra väljas, ha de sakkunniga utgått

från det obestridda faktum, att vi f. n. befinna oss i ett topprisläge,

från vilket vi småningom måste pressas ned. En dylik nedstigning

till ett lägre prisläge kräver icke minst en sänkning av varuprisen, utan

vilken ett nedbringande av prisen å arbete näppeligen torde kunna

genomföras. En dylik reduktion av varuprisnivån måste givetvis avse

Deri statliga spannmålsregl avveckling. 7

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

såväl industriens som jordbrukets produkter. Av sådan anledning är det

oundgängligen nödvändigt, att en återgång sker till rimligare och för

vårt land lyckligare förhållanden i detta för utvecklingen av vårt ekonomiska

liv under de närmaste åren avgörande hänseende. Utövarna av

jordbruksnäringen måste härvid vara beredda att påtaga sig sin del av

den gemensamma börda, som en allmän prisnedgång torde innebära för

vårt folks flertal.

De sakkunniga vilja sålunda för ett land som vårt, där de bägge

stora folkförsörjande näringarna äro jordbruk och industri, förorda ett

sådant anordnande av de föreslagna tilläggssatserna, att ett eventuellt

underskott i produktionskostnaden för brödsäd må bäras till så lika delar

som möjligt av producenter och konsumenter, d. v. s. att satserna, där

importpriset är lägre än normalpriset å inhemsk spannmål, bestämmas

till halva skillnaden mellan dessa pris.

De sakkunniga ha ingalunda förbisett, att en viss farhåga hos

landets jordbrukare skulle kunna göra sig gällande med hänsyn därtill

att det utländska spannmålspriset kan tänkas nedgå så mycket att

med användande av här ovan föreslagna skydd för den inhemska odlingen

denna kunde komma att ställa sig i hög grad förlustbringande.

Inga tecken synas emellertid de sakkunniga tyda på någon så betydande

nedgång i priserna under den tid som här varit föremål för behandling.

Det torde därför knappast vara behövligt att redan nu uppgöra förslag

för konstruerade, osannolika förhållanden. Skulle sådana inträda, torde

statsmakterna inför desamma, vilka då till sina orsaker och verkningar

kunna åtminstone någorlunda överskådas, söka vidtaga de åtgärder, som

visa sig mest ändamålsenliga.

Med de i det föregående angivna utgångspunkter kan en skala för

här ifrågavarande til läggssatser, baserad på ett beräknat svenskt normalpris

av exempelvis 36 kr. per 100 kg., från vilket dragits ovan

angivna 5 proc., vilket avdrag här avrundats till 2 kr., uppställas enligt

något av de i tabellen här nedan angivna förslagen:

s. 51 Kontrollera mot PDF

51

På beräknat

1

Alternativa system

svenskt

normalpris

baserat

grundpris å

svensk

spannmål

per 100 kg.

Import-

pris

per 100 kg.

Skillnad

mellan

normalpris

och

A

Jordbruket bär hälften

av skillnaden

B

Jordbruket bär fjärde- delen av skillnaden

C

Jordbruket bär halva

skillnaden, dock högst;

3 kr.

importpris

per 100 kg.

Tullsats

Spannmåls-

pris

Tullsats

Spannmåls-

pris

Tullsats

Spannmåls-1:

pris

Kr.

Kr.

Kr.

Kr.

Kr.

Kr.

Kr.

Kr.

Kr.

1

i

34-—

34—

0.-

0-

34.—

0—

34-—

0—

34-—

34 —

33—

1—

—■50

33*50

— *75

33*7 5

—*50

33*50 j

| 34-

32-—

2*_

1 —

33.—

1-50

33-50

i—

33''-

34—

31-

3—

1*50

32-50

2-25

33-25

1-50

32-50

34—

30—

4—

2—

32—

3—

33-—

Q-_

32-—

34—

29—

5—

2-50

31*50

3.75

32-15

2-50

31*50

i 34—

28—

6—

3-

31—

4-50

32 50

3—

31"—

! 34—

27—

7—

3-50

30-50

5''2ö

32-2 5

4--

31—

34—

26—

8—

4—

30--

6-—

32-—

5—

31"—

Enligt dessa förslagsvis angivna alternativ skulle jordbruket efter

skala A kära halva skillnaden mellan det beräknade produktionspriset

för svenska spannmål och importpriset, enligt skala B endast en fjärdedel

av samma skillnad, medan enligt skala C lantmännen vid mindre

prisskillnad finge bära halva differensen, men satserna i övrigt beräknas

så, att det inhemska priset icke kunde sjunka under ett visst läge, i

förevarande fall 31 kr.

Vilken av dessa skalor som än väljes torde skäl föreligga att icke

beräkna något tillägg å importpriset, då detta med mindre än 1 kr.

per 100 kg. understiger det inhemska normalpriset å vete eller råg.

Vid prövning av de i tablån här ovan angivna olika systemens

lämplighet för nu ifrågavarande syfte ha de sakkunniga, såsom tidigare

nämnts, funnit sig böra förorda det med A betecknade alternativet, vilket

torde kunna uttryckas så att tilläggssatsen (tullen) för importerat vete utgår

med ett belopp, motsvarande halva skillnaden mellan det inhemska normalpriset

och det för en viss period beräknade importpriset, dock att ingen

tillägg ssats utgår, då sagda skillnad ej uppgår till minst 1 kr. per 100 kg.

Då under tiden före kriget skyddet för råg och korn varit avpassat

enligt samma grunder som för vete, finna de sakkunniga förhållandena

jämväl för de här avsedda åren motivera ett tillämpande av det

för vete föreslagna skyddssystemet även för råg och korn och vilja sålunda

föreslå, att tilläggssatsen (tullen) för till riket införd råg och korn må

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

utgå med det belopp, som för motsvarande period fastställts att gälla

för vete.

När ett prisfall på spannmålen gör det av sakkunniga föreslagna

systemet med tullsatser för importerat vete, ävensom för råg och korn,

tillämpligt, krävas givetvis motsvarande tullsatser beträffande mjöl av

dessa sädesslag samt i fråga om vissa slag av gryn för att förekomma,

att mjöl eller gryn importeras i stället for spannmål.

Med hänsyn till de omalda och förmalda varornas inbördes värde

har proportionen mellan tullen på spannmål och tullen på mjöl tidigare

i vårt land reglerats i förhållandet 3’70:6''50, d. v. s. 100:175. En

förändring i denna proportion hava sakkunniga — med hänsyn till nu

rådande förhållanden och i betraktande av att en fullt uttömmande utredning

av denna synnerligen invecklade fråga på grund av den begränsade

tid, som stått till sakkunnigas förfogande, ej varit möjlig —

icke funnit sig böra föreslå under de här avsedda övergångsåren.

Vid mindre betydande skillnader mellan normalpriset för den

inom landet odlade spannmålen och den importerade torde visserligen

de i sådan proportion avvägda tilläggssatserna för förmalda produkter

bli för låga för att i och för sig ge den inhemska odlingen tillräckligt

skydd. Sakkunniga ha emellertid räknat med, att konkurrensfaran

praktiskt taget är mindre under de närmaste åren än före världskriget,

särskilt med hänsyn till kvarnindustriens läge i Tyskland.

De sakkunniga föreslå därför, att tilläggssatserna på mjöl eller

gryn av vete, tåg och korn beräknas med belopp, som med 75 % överstiga

den samtidigt gällande tilläggssatsen å motsvarande spannmålsslag.

s. 53 Kontrollera mot PDF

53

Särskilda yttranden.

Särskilt yttrande av herr Källman, ifråga om åtgärder avseende

tiden efter den 1 juni 1920:

Beträffande de sakkunnigas förslag till skydd för jordbruket efter

den 1 juni 1920, eller en anordning med s. k. glidtullar, måste jag för

min del därå yrka avslag. Dels torde nämligen övergången till en lägre

prisnivå för jordbrukets vidkommande ske under de mest betryggande

förhållanden genom av staten garanterade minimipris även för 1919 års

brödsädesskörd, och dels torde de abnormt höga prisen å andra jordbruksprodukter

än spannmål under de senaste åren ha tillfört jordbrukets

ägare en sådan ekonomisk stabilitet, att dessa utan några som helst

svårigheter kunna bära en övergång med ett häftigare prisfall efter

1 juni 1920.

Skulle mot förmodan någon åtgärd i den riktning, de sakkunniga

förordat, visa sig erforderlig, torde en anordning med statsmonopol å

spannmålsimporten vara en även ur konsumenternas synpunkt möjlig

utväg.

I varje fall lära eventuellt erforderliga åtgärder från statens sida.

efter det de statsgaranterade minimiprisen upphört att gälla, kunna när

mare övervägas och i fall av behov föreläggas 1920 års riksdag.

Särskilt yttrande av herr -Hage:

För min del kan jag ej vara med om att förorda en övergånq till

ett tull skydd ssystem för spannmålsodlingen från och med den 1 juni 1U20,

då bestämmelserna om minimipris för spannmål upphöra, och vill jag

som skäl härför och med anledning av vad sakkunniga i övrigt föreslagit

anföra följande.

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Tiden intill

den 1 juni

1920.

De sakkunnigas första uppgift har varit att avgiva förslag till de

slatsåtgärder, som kunna anses behövliga med avseende på spannmål shandeln

under perioden intill den 1 juni 1920, då tiden utgår för de miniinipris,

som av riksdagen garanterats landets spannmålsproducenter. Sakkunniga

ha i sitt betänkande uttalat, att det är antagligt, att dessa

minimipris komma att ställa sig högre än priset å den importerade

spannmål n. Skulle detta vara riktigt, torde följden av minimiprisernas

tillvaro bliva, att landets konsumenter — bland annat även de i de

allra lägsta inkomstlagren — komma att tvingas betala ett högre pris

för sin brödföda, än vad de antagligen skulle få betala utan tillvaro av

sådana minimipris.

Enligt mitt förmenande måste det anses principiellt ganska betänkligt,

om dessa ökade utgifter för konsumenterna — vilka utgifter

under ifrågavarande period, sådan situationen nu utvecklat sig, mindre

motiveras med hänsyn till behovet att öka spannmålsproduktionen eller

hålla uppe densamma vid en viss nivå utan fastmera utgöra ett prisskydd

för spannmålsproducenterna — uttagas Dper munn, alltså med

större belopp för större familjer än för mindre samt utan hänsyn till

konsumenternas ekonomiska bärkraft. Konsekvensen av en sådan anordning

torde nämligen bliva, att nämnda merutzifter för konsumentf-rna,

vilka utgifter verka som elt ekonomiskt skydd för producenter,

som till stor utsträckning äro någorlunda välsituerade, få betalas av

konsumenter, som till stor del äro i ekonomiskt sämre ställning än de

producenter, som man avser att skydda.

Så torde åtminstone bli fallet, om spannmåls- och brödpriset

kommer att bestämmas på sätt sakkunnigas majoritet föreslagit och

under förutsättning i övrigt att någon större prisdifferens uppstår mellan

minimipris och importpris å spannmål, samt om samtidigt inga åtgärder

vidtagas, som kunna leda till att konsumenternas nu nämnda merutgifter

på ett eller annat sätt helt och hållet eller delvis komma tillbaka till dem.

Enligt mitt förmenande skulle det vara synnerligen önskligt, om

man kunde utfinna eu utväg, varigenom ovannämnda misslörhållande i

största möjliga mån kunde undvikas. Man måste därvidlag utgå från

minimiprisets beslående intill den 1 juni 1920 såsom något oundvikligt,

d. v. s. såsom en utfästelse från statsmakterna till jordbrukarna, vilken,

då den en gång ingåtts, ej kan brytas. Frågan blir då: huru bör den

ökade prisutgift uttagas, som kommer att påläggas konsumtionen, om

minimipriserna komma att ställa sig högre än importpriserna? Sakkunnigas

majoritet tänka sig härvidlag en anordning, vars väsentligaste

innebörd är den, att priset för spannmålsprodukterna vid utförsäljningen

s. 55 Kontrollera mot PDF

55

till konsumtion skulle bestämmas med hänsyn endast till minimipriserna

— alltså skulle ingen prisreduktion ske med hänsyn därtill, att vid

förmalning av nämnda produkter använts — åtminstone med avseende

på vetet — importspannmål, inköpt till billigare pris än minimipriset

(en del av denna spannmål, nämligen den i statens hand nu befintliga

torde dock vara inköpt till ganska högt genomsnittspris). Visserligen

ifrågasätter sakkunnigas majoritet, att av den vinst, som erhölles på

detta sätt, Kungl. Maj:t bör efter omständigheterna pröva, huruvida den

exempelvis bör tillföras det s. k. dvrtidsanslaget eller liknande fond

eller ock på annat lämpligt sätt förbrukas. Men härvidlag bör även

anmärkas, att en del av denna vinst skulle — vilket synes mig mindre

tilltalande — tillfalla kearnföreningen, vilken enligt sakkunnigas majoritet

skulle övertaga statens importmonopol och statens inköpsskyldighet med

avseende på inländskt spannmål, dock under förutsättning att föreningen

giuge med på vissa jämkningar i det föreliggande förslaget till kontrakt.

Inom sakkunniga har undertecknad framfört den uppfattningen,

att skäl finnas för att till övervägande upptaga frågan om ej andra

vägar för ordnande av denna prisfråga böra prövas än denna, som vunnit

majoritet inom sakkunniga.

Den enligt mitt förmenande närmast till hands liggande utvägen,

som erbjuder sig härvidlag, är att man fastställer utförsäljningspriset

för spannmålsproduktionen med hänsyn till importpriset (givetvis med

tillägg av omkostnader för förvaring m. m.) — dock naturligtvis under

den förutsättningen, att importpriset ställer sig någorlunda lägre än minimipriset.

De förluster, som med en sådan anordning skulle åstadkommas

för statsverket, kunna antingen täckas genom upptagande av lån — om

kreditmöjligheterna tillåta detta, varom sakkunniga givetvis ej ha att

yttra sig — att amorteras på vissa år framåt eller också direkt uttagas

genom statsbeskattning. I förra fallet torde man vinna, att de ökade

kostnader, som äro ett resultat av minimiprisbestämmelserna, ej falla

direkt prisfördyrande på den nuvarande konsumtionen med sin redan

förut högt uppdrivna belastning (med därmed följande konsekvenser i

form av utgiftsökning å all annan produktion samt å statens och enskild

verksamhet). Sakkunnigas majoritet har också med avseende på detta

spörsmål erkänt, att »starka skäl tala (nämligen) för önskvärdheten av

att snarast möjligt kunna åvägabringa en sänkning av den i Sverige

för närvarande högre än i de flesta andra härmed jämförliga läuder

uppressade prisnivån för livsmedel».

Åven om rörande effekten i allmänhet av ett sådant inslående på

lånevägen råder olika meningar, kan man dock våga påvisa, att med

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

en sådan låneanordning'' en del av den belastning på stadsbudgeten, som

genast skulle uppstå vid användande av undra vägar än lånevägen, däremot

vid lånevägens anlitande överföres till de kommande årens budget,

då den givetvis skulle göra sig påmind i form av amorteringar och

räntebetalning. Men detta skulle i så fall ske vid en tidpunkt, då statsbudgeten

eventuellt kunde tänkas ej vara i så hög grad belastad av

utgifter, föranledda av kristiden och då nämnda budget i övrigt möjligen

kunde tiinkas vara mindre nedtryckt av utgifter för militära ändamål.

Rörande den nationalekonomiska innebörden av anordningar av

det slag, som här ovan berörts, finnas givetvis olika meningar. Däremot

kan ej råda mer än en mening därom, att ett läggande av merkostnaderna

med anledning av minimipriserna på den konsumerade

varan medför, att dessa merkostnader uttagas »per mun» — visserligen

förmildras i någon mån verkningarna härav på så sätt, att ett återförande

av en del av dessa kostnader komme att ske till konsumenterna

genom den anordning, som sakkunnigas majoritet ifrågasatt, då man

antytt, att vinsten, uppstående genom den billigare spannmålens (importspannmålens)

användande borde läggas till dyrtidsanslaget. Eu sådan

prispolitik för spannmålsprodukter, som av sakkunnigas majoritet föreslagits

— vars innebörd alltså är, att utförsäljningspriset skall sättas

med hänsyn ej till det lägre priset (vilket antagligen blir importpriset)

utan till det högre (minimipriset å inländskt spannmål), varefter vinsten,

som härigenom uppstår, ifrågasattes böra till viss del överföras till

statens dyrtidsanslag, — kan jag ej vara med om att tillstyrka under

alla förhållanden och detta med hänsyn därtill, att merkostnaden — som

jag förut påpekat — uttages per konsumerad kvantitet, alltså med

större belopp för större familjer och utan hänsyn till konsumentens

ekonomiska ställning. Förutsättningen för att jag skall kunna tillstyrka

eu sådan anordning är, att det sättes som ett villkor att nyssnämnda

vinst användes för förbilligande av livsmedel — speciellt brödfödan för

mindre bemedlade och särskilt för sådana med större familjer. I denna

punkt har emellertid sakkunnigas majoritet ej ansett sig böra göra

ett bestämt förslag utan inskränkt sig till att anföra följande: »Körande

dennas (vinstens) användande finna de sakkunniga sig icke böra framställa

förslag utan hålla före, att det bör tillkomma Kungl. Maj:t. att

efter omständigheterna pröva, huruvida den exempelvis bör tillföras det

s. k. dyrtidsanslaget eller liknande fond eller ock på annat lämpligt sätt

förbrukas.»

Skulle det emellertid visa sig, att skillnaden mellan importpris och

minimipris blir synnerligen stor, håller jag före —.med hänsyn till deD

s. 57 Kontrollera mot PDF

57

förut anförda och av sakkunnigas majoritet understrukna synpunkten,

att det är synnerligen önskvärt, att den allmänna prisnivån å livsmedeln

nedpressas — att det är lämpligare att bestämma, att här omnämnda

utförsäljningspriser fastställas med hänsyn till det lägre priset (importpriset)

särskilt med avseende å vetet, under det att det givetvis med

avseende på rågen kan diskuteras, om en sådan anordning bör vidtagas

med hänsyn till det förhållandet, att råg, enligt vad det antages, ej

torde komma att förekomma till import i avsevärdare kvantiteter. Härvid

skulle de utgifter, som härav bli en följd för staten antingen — under

förutsättningar, som förut nämnts — upplånas eller också uttaxeras genom

statsbeskattning, alltså i ingendera fallet uttaxeras per konsumerad kvantitet

utan genom en beskattning, som toge hänsyn till vederbörandes

ekonomiska bärkraft. Givetvis vore riksdagen oförhindrad, om den funne

anledning därtill, att i så fall, utöver den allmänna prissänkningen, anslå

medel för särskild prissänkning för mindre bemedlade. Efter dylika

linjer — syftande både till eu allmän nedsättning och en sådan för

mindre bemedlade — gick den nu sittande regeringen, då den vid 1918

års urtima riksdag föreslog vissa åtgärder i samband med realiserandet

av bränslekommissionens ved.

Säkerligen kommer det att invändas mot anordningar av sådan

art, som här ifrågasatts, att de utgöra ett understödssystem, som under

normala förhållanden ej bör komma i fråga. Men häremot kan invändas,

att den period, som det här gäller att åstadkomma bestämmelser för,

ej torde kunna anses som en normal tid — på sin höjd som en övergångstid

till en normal tid, som antagligen kommer att dröja länge,

innan den infinner sig.

Emellertid ha sakkunnigas majoritet i sitt yttrande avstyrkt, att

man skulle vidtaga alla åtgärder, varigenom importspannmålens billigare

pris skulle få komma till synes vid utförsäljningsprisets bestämmande

— alltså har naturligtvis i ännu högre grad avstyrkts eu sådan tanke

som den av mig under vissa förutsättningar ifrågasatta, nämligen, att

importprisen skulle uteslutande bli bestämmande för utförsäljningsprisen.

De skäl, som härvidlag anförts, återfinnas å sidd. 16 och 17 (»En ytterligare

följd av det på förhand fastställda priset — — — — den enda

säkra lösningen.»)

Mot denna argumentering kan dock invändas, att, om staten behåller

i sin hand att bestämma såväl importen som utförsäljningen och

utsläppandet i marknanden av de olika spannmåls- och mjölsorterna

— jag skall här nedan deklarera vilken uppfattning jag har i denna

fråga — så torde det säkerligen ligga inom det möjligas område att

Den statliga spannmålsregl■ avveckling. 8

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

utan allt för vidlyftiga ransoneringsåtgärder förhindra sådana konsekvenser,

som de av sakkunnigas majoritet omnämnda. I det sammanhanget

vill jag i övrigt göra det uttalandet, att huru önskvärt det än

må vara, att brödransoneringen upphör, så torde det ej vara så mycket

att säga mot dess bibehållande, om det kan konstateras, att detta är

enda vägen för att förhindra synnerligen höga priser å bröd lödan

speciellt för de mindre bemedlade. Men skulle ett sådant bibehållande

ske ur de.-sa synpunkter eller av andra skål, så måste det absolut

fordras, att ransonerna utökas på sådant sätt, att till och med de mest

brödkonsumerande kroppsarbetande samhällskategorierna erhålla så stor

tilldelning, att de ej tvingas av den bristande brödtilldelningen inköpa

andra livsmedel, som betinga högre pris.

Slutligen kan i detta sammanhang anmärkas, att de skäl, som av

sakkunnigas majoritet anför.ts mot den tanken, att importpriset skulle

få komma tillsynes vid bestämmande av utförsäljningspriset, icke torde

äga giltighet, om utförsäljningspriset för både vete och råg fastställdes

uteslutande med hänsyn till impurtpriset.

Med hänvisning till vad här anförts hemställes alltså att vid den slutliga

prövningen av denna fråga skälig hänsyn även måtte tagas till de

synpunkter, som här ovan framförts.

Med avseende på frågan om spannmål shandeln bör överlämnas till

kvarnw na eller fortfarande handläggas av fblkhushållningskommissionens

spannmålsbyrå och importbyrå (eventuellt annat statsorgan), har jag

inom sakkunnige hållit före, att det sistnämnda alternativet definitivt

bör förordas av sakkunniga. Som skäl för min uppfattning vill jag

bland annat peka på den tvekan, som kommit till synes från sakkunnigas

majoritet med avseende på projektet att överlämna spannmålshandeln

till kvarnarna, fastän majoriteten tänker sig den möjligheten, att

genom fortsatta underhandlingar för staten bättre villkor skola kunna

åstadkommas i det föreliggande förslaget till överenskommelse.

Som skäl för avstyrkande av förslaget kan i övrigt även anföras

de svårigheter att tekniskt ordna det ekonomiska mellanliavandet och

andra fö’hållanden mellan staten och kvarnfi»reningen, vilket sammanhänger

med det förhållandet, att spannmålshandeln allt fortfarande under

denna period kommer att vara bunden av vissa bestämmelser. Särskilt

bör det bemärkas, att sakkunnigas majoritet nödgas gå med på, att kvarnföreningen

skall erhålla en viss del av den vinst, som antages uppstå

genom skillnaden mellan import- och minimipriserna. Skulle däremot

handeln fortfarande ligga i statens hand, torde väl hela denna vinst

stanna hos det allmänna.

s. 59 Kontrollera mot PDF

59

Slutligen kan anmärkas, att synpunkten att statens kreditbelastning

lättas, om sakkunnigemajoritetens förslag på denna punkt vinner bilall,

visserligen bör tillmätas en viss betydelse. Men samtidigt torde kunna

anmärkas, att landets kreditgivning som helhet betraktad ej kan i alla

fall undgå att bli belastad, om den enskilda företagsamheten skall övertaga

spannmålshandeln.

Åven med avseende på frågan om vilka åtgärder, som frän statens

sida böra vidtagas med avseende på spannmålshandeln samt spannmalsoch

mjölproduktionen efter den 1 juni 1920, då de av staten garanterade

minimipriserna upphöra att gälla, har jag som redan antytts en

från majoriteten avvikande mening. Sakkunnigas majoritet har på denna

punkt föreslagit, att från och med nämnda tid tillsvidare tullar med

glidande skala sk-»la införas för att bereda spannmålsproduktionen ett

skydd mot i landet inträngande spannmål med lägre pris. Ett sådant

inträngande skulle enligt majoritetens uppfattning kunna tänkas resultera

i att den inhemska spannmålen måste säljas till ett billigare pris än

produktionskostnaden betingar, vilket förhållande i sin tur skulle åstadkomma

en nedgång i värdet på de svenska jordbruksegendomarna samt

en allmän depression inom det svenska jordbruket med därmed följande

minskad jordbruksproduktion i de fall, där det ej medförde, att den

mindre bäriga spannmålsproduktionen i någon utsträckning omlades till

foderodling för ladugårdsprodaktion — eu utveckling, som dock med

hänsyn till den nuvarande bristande tillgången på ladugårdsprodakter

(mjölk, smör, ost in. m.) påståtts vara i viss mån önskvärd — det torde

val även kunna antagas, att avsättningsmöjligheterna och transportmöjligheterna

till utlandet för dessa varor så småningom ökas.

För min del kan jag trots de synpunkter, som av sakkunnigas majoritet

anföits, ej vara med om att tillstyrka en återgång till ett skyddstullssysfem

för spannmålsproduktionen, icke ens i den form av glidtullar med

halvt tullskvdd, som av sakkunnigas majoritet föreslagits, bland annat

av den anledningen, att varje slag av tullsystem lägger merkostnaden

direkt på konsumtionen, d. v. s. merkostnaden uttaxeras med större

belopp på större familjer och utan hänsyn till konsumenternas ekonomiska

bärkraft.

Åven andra skäl tala mot eu anslutning till tanken på glidtullar.

Så t. ex. kan man ej komma ifrån den uppfattniugen, att de beräkningar

angående den svenska spannmålsproduktionens normalkostnader,

som ligga till grund för tullskyddet ifråga, alltid bliva — huru noga

de än uppgöras — i mer eller mindre grad färgade av producentsynpunkter,

vadan man kan antaga, att i många fall det mål, som sak
-

Tiden efter

den 1 juni

1920

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

kunnigas majoritet säger sig vilja nå, nämligen att producenterna och

konsumenterna skola vardeia bära halva bördan, ej blir en verklighet.

Jag anser mig även kunna ha anledning avstyrka de föreslagna

tullarnas införande med hänvisning till det förhållandet, att den kommitté,

som i Norge varit tillsatt för att behandla detta spörsmål, med

stor majoritet (7 mot 2) avstyrkt tillgripandet av tullsystem och hänvisat

till andra utvägar för lösande av denna fråga (statsmonopol och

spannmålsreserv), varvid bl. a. den motiveringen anförts, att den övervägande

meningen inom folkflertalet är mot tullarna — ett påpekande,

som nog även torde gälla för vårt land.

Jag har inom sakkunniga framhållit, att det åtminstone ej tinnes

anledning att redan nu föreslå och besluta rörande de statsåtgärder, som

skola vidtagas i detta avseende de närmaste åren efter den 1 juni 1920,

alldenstund man nu har mycket svårt att bedöma, huru förhållandena

komma att under nämnda år utveckla sig på detta område. Åtminstone

ha de upplysningar, som inom sakkunniga lämnats angående minskad

konkurrenskraft på spannmålsproduktionens område från Rysslands och

Tysklands sida m. m. icke övertygat mig om att anledning finnes att

nu binda sig för det tullskydd, som här ifrågasatts och som kan vara

mycket betänkligt med hänsyn till, att hela tullfrågan nu ligger under

utredning. Spannmålsproducenternas krav på att redan nu få vissa

skyddsåtgärder för sin näring garanterade, kan dock mötas med det

motpåstående!, att staten under kristiden bundit sig för mycket långt

gående åtgärder till fördel för dem och att staten alltjämt giver spannmålsproduktionen

understöd i form av minimipris ända till den 1 juni

1920. Man torde ock kunna säga, att dessa producenter, till viss del

åtminstone, gå in i den nedgångsperiod — som möjligen kan inträffa

och som val då torde gå ut över alla samhällskategorier — med en viss

ekonomisk behållning åstadkommen under kristiden. Jag vidhåller alltså

den uppfattningen, att något beslut i denna fråga ej nu bör fattas och

att sakkunnigemajoritetens förslag om åstadkommande av s. k. glidtullar ej

bör bifallas.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Öl

Bilaga A.

Skrivelse från föreningen Sveriges spannmålsintressenter.

Förslag till avveckling av spannmålsregleringen.

Importen av brödsäd och mjöl.

1) Importen av brödsäd och mjöl lämnas fri, men kontrolleras av staten på så

sätt, att firma, som önskar importera brödsäd eller mjöl, skall förelägga köpevillkoren

för ett statens organ, förslagsvis benämnt regleringskontoret, som efter granskning av

inköpspris och övriga villkor äger meddela tillstånd till importens verkställande.

2) I samband med importmedgivandet skall Regleringskontoret fastställa det pris,

till vilket varan skall till förbrukning inom landet överlämnas. Detta pris bör fastställas

med hänsyn till den importerade varans kvalitet i förhållande till den inhemska,

och så att tillbörlig förmalnings- och handelsvinst å den inhemska varan kan erhållas.

3) Skillnaden mellan importpriset och det av Regleringskontoret fastställda försäljningspriset

skall av importören inlevereras till regleringskontoret i enlighet med de

närmare bestämmelser, som komma att fastställas.

4) Den vinst, som staten får, genom det i mom. 3 föreslagna förfarandet, bör

användas på följande sätt:

a. Regleringskontorets administrationskostnader täckas.

b. Lämpligt belopp reserveras för reglering av de förluster å inneliggande lager,

som kunna uppstå vid konsumtionsårets slut, därigenom att all prisreglering kan komma

att upphöra i och med ingången av nytt konsumtionsår.

c. Återstående vinst användes till att förbilliga mjöl- och brödpriserna för de

mindre inkomsttagarna under konsumtionsåret.

Handeln med inhemsk brödsäd.

1) Upphandling av brödsäd inom landet och distribution till kvarnarna överlåtes

till spannmålshandlarekåren mot en viss bestämd handelsavans utöver det stadgade

minim ipriset.

2) Lämpligt torde vara, att regleringskontoret, sedan uppgifter om skördens

ungefärliga beskaffenhet hunnit inhämtas, fastställer viss norm för kvalitetsbedömningen

av den inhemska brödsäden, så att intet missförstånd behöver uppstå vid fastställande

av vad, som avses med uttrycket i förordningen »marknads gill vara».

3) Regleringskontoret bör fastställa vissa leveransterminer för brödsäden till

förekommande av, dels onödiga ränteförluster, dels den med lagring av för stora kvanti
•

teter förbundna risken, samt så att tillförseln av brödsäd må komma att motsvara kvarnarnas

förbrukning.

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Handeln med mjöl.

All handel med mjöl inom landet lämnas fri.

Handeln med fader säd.

All handel med annan spannmål än vete och råg lämnas fri.

Handeln genom mäklare.

Vid affärer i utländsk eller inhemsk spannmål och mjöl, som avslutas genom

mäklare, äger köparen att utöver det fastställda priset betala 1/i proc. courtage å

försäljningssumman.

Stockholm den 19 mars 1919.

Föreningen Sveriges spannmålsintressenter.

Ombudsmannaexpeditionen

Gr. Holmstedt.

Motivering1.

Importen av brödsäd och mjöl.

1) Regleringskontorets verksamhet avser att reglera kvantiteten av den vara,

som importeras, i förhållande till tillgången å inhemsk brödsäd, varvid nödig hänsyn

bör tagas till att de medelstora och mindre kvarnarna få sitt behov av utländsk spannmål

fyllt genom egna importorgan. Genom att lämna öppet för vem som hälst att

importera, visserligen under statens kontroll, beredes importörerna möjlighet att återknyta

förbindelserna med tidigare leverantörer och därigenom bereda väg för den fria

handeln.

2) Då kvalitén på den utländska spannmålen och mjölet i regel är den svenska

varan överlägsen, är det nödvändigt att å den importerade sättes så högt pris, att förbrukningen

av den inhemska icke äventyras utan endast prisregleras.

4) b. För köpmän och kvarnar är det nödvändigt, att vid konsumtionsårets

slut ev. inneliggande lager av spannmål och mjöl prisreglei-as av staten, för den händelse

att till ett kommande konsumtionsår minimiprisen slopas eller nedsättas, eller

andra bestämmelser framkomma, som borttaga de garantier, på vilka köpmän och kvarnar

grundat sina inköp. Om köpmän och kvarnar icke hava möjlighet att undvika

ovanberörda förlust, föreligger den risken, att tillgången på mjöl under konsumtionsårets

senare del äventyras.

c. Då det för större inkomsttagare ej spelar någon roll att betala det högre

mjölpriset, synes det rättvist, att den vinst, som erhålles å den importerade varan .

efter avdrag av i mom. a och b anförda utgifter, helt tillfaller de lägre inkomsttagarna.

s. 63 Kontrollera mot PDF

63

Handeln med inhemsk brödsäd.

1) Spannmålshandlarnas funktion, som mellanhand mellan producenter och kvarnar,

torde vara tillräckligt motiverad såväl av förhållandena före kriget som genom det

arbete, de utfört såsom uppköpskommissionärer under kristiden. För kvarnarna torde

det även vara fördelaktigt att erhålla de jämnare och bättre kvalitéer, som spannmålshandlarna

leverera, framför den ofta mindre torra och mindre välrensade vara, som

framkommer direkt från lantbrukaren.

3) Om inga bestämda leveransterminer fastställas, måste man räkna med att

lantbrukarna forcera leveransen av brödsäd redan i början av säsongen, varigenom störa

olägenheter komma att uppstå.

Handeln med mjöl.

Såframt importprisen å utländsk brödsäd och mjöl regleras av staten med hänsyn

till förmalnings- och försäljningskostnader å inhemskt mjöl bör handeln med mjöl

inom landet kunna lämnas fri.

Handeln med fodersåd.

Enär minimipris för kommande konsumtionsår endast åro fastställda för vete och

råg, bör handeln med all annan spannmål kunna lämnas fri.

Handeln genom mäklare.

Då spannmålsmäklarna under de senaste krigsåren varit fullständigt avstängda

från varje möjlighet till arbete inom denna bransch, torde det icke vara mer än rättvist,

att tillfälle nu beredes dem att återupptaga sin verksamhet.

Stockholm den 19 mars 1919.

Föreningen Sveriges spannmålsintressenter.

Ombudsmannaexpeditionen

G. Holmstedt.

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Bilaga B.

Skrivelse från kvarnföreningen.

Till Herr Statsrådet och Chefen för Kungl. Jordbruksdepartementet.

I samband med att Herr Statsrådet begärt Kungl. Maj:ts bemyndigande att tillkalla

sakkunniga för att skyndsamt verkställa utredning och avgiva förslag angående

bl. a. avveckling av den statliga spannmålsregleringen och därmed sammanhängande förhållanden,

har herr statsrådet i yttrande till statsrådsprotokollet framhållit, hurusom

denna fråga vore särskilt svårlöst med hänsyn till de minimipriser, som staten garanterat

för inhemsk spannmål intill den 1 juli 1920, i det att ett omedelbart frigivande av

spannmålshandeln och importen av utländsk spannmål, som förväntas kunna inom en nära

framtid verkställas till betydligt lägre priser än de sagda minimipriserna, med stor

sannolikhet skulle åsamka staten mycket avsevärda förluster. Kvarnföreningen, som å

ena sidan till fullo inser den obestridliga svårighet, som föreligger i berörda avseende,

men å andra sidan är livligt övertygad om önskvärdheten av att regleringens avveckling

snarast genomföres och att allt tvång inom branschen upphäves, har härav föranletts att

taga under övervägande, huruvida icke omhandlade avveckling till äventyrs skulle kunna

från kvarnindustriens sida underlättas. Kesultatet av detta övervägande har blivit, att

det ansetts möjligt, att kvarnindustrien skulle vara i stånd att medverka till avvecklingen

i den ordning och under de förutsättningar, som nedan angivas, nämligen:

l:o) De till kvarnföreningen anslutna kvarnarna bilda eu särskild sammanslutning

under form av konsortium eller aktiebolag, som dels den 1 augusti 1919 till

statens självkostnadspris för respektive inköp övertager i statens ägo befintliga lager avvete

och råg, med undantag av så stor kvantitet, som staten anser bör utgöra ett städse

förefintligt reservlager, dels ock åtager sig att från och med nämnda dag till gällande

minipriser uppköpa och emottaga all torr och välbärgad vete och råg, som erbjudes

sammanslutningen å vissa bestämda platser inom varje län, med rätt för sammanslutningen

att i vanlig ordning bestämma leveranstiderna.

Staten bestämmer själv till olika tider det omtalade reservlagrets storlek samt

finansierar och lagrar detsamma, men med skyldighet för sammanslutningen att bekosta

lagrets vård och ombesörja lämplig cirkulation av detsamma.

2:o) Sammanslutningen erhåller ensamrätt att importera vete och råg samt mjöl

därav, staten dock obetaget att, medan ännu på grund av överenskommelse med andra

stater fri och obegränsad import av vete och råg icke kan äga rum, själv ombesörja

import därav och försälja spannmålen till sammanslutningen i den ordning, som tilllämpats

gent emot kvarnföreningen under åren 1915 och 1916.

3:o) Sammanslutningen erhåller ensam rätt att försälja vetemjöl, direkt till förbrukare

eller genom mellanhänder, dock med den inskränkning, att varje utom sammanslutningen

stående kvarn, som bevisligen varit handelskvarn i vetemjöl före den 1 januari

1915, skall av sammanslutningen medgivas rätt att försälja så stor kvantitet vetemjöl,

som motsvarar medeltalet av dess leveranser av egen förmalning under respektive tids
-

s. 65 Kontrollera mot PDF

65

period åren 1912, 1913 och 1914. Eventuell tvist i detta avseende mellan sammanslutningen

och den utomst&eende kvarnen skall avgöras genom skiljedom enligt

gällande lag.

Så länge ransonering av mjöl och bröd äger rum, skall sammanslutningen vara

skyldig försälja allt sitt mjöl, av såväl vete som råg, till den myndighet, som handhar

ransoneringen, till tid efter annan överenskomna priser, som inrymma skälig ersättning

åt sammanslutningen. Enahanda skyldighet skall från statens sida åläggas jämväl alla

utomstående kvarnar.

4ro) I moment 2 och 3 omtalade ensamrätt för sammanslutningen till import av

vete, råg och mjöl därav samt till försäljning av vetemjöl gäller, så länge statens minimiprisgaranti

kvarstår och under så lång tid därefter, som skäligen kan erfordras för

avveckling av till sammanslutningen hörande kvarnars lager.

5:o) Med de undantag, som må kunna göras i överensstämmelse med innehållet

i andra stycket av mom. 3 här ovan, skall staten icke åsätta mjöl eller bröd maximipris,

men skall staten äga genom särskild representant kontrollera sammanslutningens

prissättningar.

6:o) Så länge ransonering av mjöl och bröd äger rum, skola till sammanslutningen

hörande kvarnar förmala allenast de kvaliteter, som från statens sida föreskrivas;

och skola kvarnarna avlämna rapporter om inköp och förmalning till ransoneringsmyndigheten.

Sedan ransoneringen upphört, skola kvarnarna äga anordna förmalningen efter

gottfinnande.

Genom förverkligandet av här ovan skisserade plan skulle staten till fullo säkerställas

gent emot alla förluster på grund av de garanterade minimipriserna, och den

statliga spannmålsregleringens avveckling skulle utan uppskov kunna taga sin början.

Under förutsättning av tillräcklig tillgång i marknaden skulle handeln med all foderspannmål

och produkter därav samt med rågmjöl och svensk råg omedelbart kunna helt

och hållet frigivas, och endast i avseende å importen av vete och råg samt handeln

med vetemjöl skulle någon inskränkning i den allmänna affärsfriheten, pa sätt ovan

angivits, behöva uppprätthållas, intill en kortare tid efter det statens minimiprisgaranti

upphört, då även denna inskränkning skulle bortfalla och full frihet återvinnas. Men

staten skulle, så snart tillräcklig tillgång i marknaden förelåge, bliva fullständigt fritagen

från all sin reglerande verksamhet på området utom i sa måtto, att staten ägde

genom en sin representant kontrollera sammanslutningens prissättningar, sa länge sammanslutningens

undantagsställning såsom ensam importör av vete, råg och mjöl därav

samt ensam försäljare av vetemjöl kvarstode.

Det har synts kvarnföreningen, som om dessa förhållanden skulle för statens vidkommande

innebära sådana fördelar, utan några motsvarande olägenheter, att den

ifrågavarande planen skulle kunna av staten befinnas antaglig såsom grund för en överenskommelse

med de till föreningen anslutna kvarnarna. Om detta är riktigt, äro sagda

kvarnar för sin del beredda att träda i förhandling med staten om de närmare detaljerna

i en dylik överenskommelse.

Stockholm den 25 februari 1919.

För Kvarnföreningen

E. Wehtje.

Den statliga spanntnålsregl■ avveckling

9

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Bilaga C.

Produktionskostnadsformler för vete och råg.

Den föreliggande uppgiften är att söka fastställa det inflytande, som förskjutningar

i prisläget å de viktigaste produktionsfaktorerna vid brödsädsodling kunna antagas utöva

på de genomsnittliga produktionskostnaderna per dt. vete och råg under de närmaste

produktionsåren, samt att i en produktionskostnadsformel ge ett så enkelt uttryck

som möjligt för dylika prisförskjutningars inverkan på dessa produktionskostnader.

Med varje förändring av enhetspriset å de olika produktionsfaktorer, som erfordras

för frambringandet av 1 dt. spannmål, förändras ock produktionskostnadssumman

för denna spannmålskvantitet. Produktionsfaktorernas stora antal och möjligheten att

inom rätt vida gränser utbyta den ena mot den andra medför emellertid, att ett exakt

fastställande av produktionskostnaderna för spannmål såväl som andra jordbruksprodukter

erbjuder synnerligen stora vanskligheter och förutsätter som underlag en mycket noggrann

och detaljerad driftsbokföring. Gäller det återigen att mera approximativt uppskatta

i vad mån produktionskostnaderna för spannmål förskjutas genom förändringar i

prisläget å de erforderliga produktionsfaktorerna, kan man utan att göra sig skyldig

till större felslut bortse från mindre viktiga produktionsfaktorer och härigenom förenkla

problemet. Sålunda torde man kunna få ett praktiskt taget fullt tillfredsställande uttryck

för produktionskostnadernas förskjutning genom att fastställa prislägets inflytande

på följande 4 produktionsfaktorer:

1) mänsklig arbetskraft,

2) dragarearbete,

3) gödsling,

4) ränta å jordvärde och driftkapital.

Ovannämnda fyra faktorer representera nämligen tillsammans omkring 80 proc.

av den totala produktionskostnaden vid brödsädesodling. Även om prisutvecklingen

beträffande en eller flera av de återstående faktorerna ganska avsevärt avviker från

medeltalet för ovannämnda fyra, kommer därför en dylik avvikelse att utöva ett ganska

ringa inflytancle på den totala produktionskostnadens höjd. Genom att utgå från variationerna

i prisläget å anförda fyra faktorer samt införa dessa i en väl avvägd produktionsformel

bör man därför kunna få ett ganska gott uttryck för konjunkturförändringarnas

inflytande på brödsädens produktionskostnad.

I nedanstående försök att forma en dylik produktionskostnadsformel har som utgångspunkt

valts det genomsnittliga marknadsläget under 1 O-årsperioden 1904—1913.

Såsom av bilaga I närmare framgår utgjorde marknadspriset för vete och råg under

denna 10-årsperiod i medeltal resp. 16-50 och 13-80 per dt. enligt Stockholms handelskammares

börsnotering. Föreliggande prissammanställningar från Malmö (jämför appendix

I) ge i det närmaste samma medelsiffror.

s. 67 Kontrollera mot PDF

67

Ifrågavarande medelpris avse närmast priset vid avsättningsorten och innesluta

sålunda även fraktkostnader och väl även i regel någon mellanhandsprovision.

Inför frågan, huruvida det under 1 O-årsperioden uppnådda brödsädspriset täckte

jordbrukets genomsnittliga pi-oduktionskostnader vid brödsädsodling under samma period,

bör det observeras, att brödsädsodlingen under 1 O-årsperioden något avtog i omfattning.

Totalarealen av brödsäd minskades sålunda från 478 079 har år 1905 till 470 7 71

har år 1918, under det att hela åkerarealen under samma tid ökades med omkring

91 000 har. Brödsädsodlingen (särskilt rågodlingen) torde därför vid ovan anförda

priser knappast ha varit fullt så lönande som med denna odling konkurrerande produktionsgrenar,

varför de under perioden uppnådda priserna å brödsäd ej heller torde mer

än nätt och jämnt täckt jordbrukets genomsnittliga produktionskostnader vid brödsädsodlingen.

Taga vi sålunda medelpriset å spannmål under 1 O-årsperioden före kriget som

utgångspunkt, blir vår närmaste uppgift att undersöka, vilket pris å brödsäden, som med

nu rådande prisläge å mänsklig arbetskraft, dragarearbete, konstgödsel, jord- och driftkapital

motsvarar dessa utgångspriser.

För detta ändamål utgå vi från följande förhållanden såsom konstanta.

Per hektar erfordras vid veteodling i medeltal 31 mansdagsverken och 24 hästdagsverken,

vid rågodling 30 mansdagsverken och 21 hästdagsverken. Dessa siffror

äro hämtade från för 1918 års produktionskommitté utförda undersökningar över arbetsbehovet

för olika grödor,1 varvid hela behovet av mänsklig arbetskraft omräknats i

mansdagsverken.

Av konstgödsel beräknas såsom normal giva per har: 100 kg. chilesalpeter, 200

kg. 20 proc. superfosfat och 100 kg. 37 proc. kali, varvid dock antages att endast

V3 av hela brödsädsarealen erhåller denna gödsling. På många egendomar gives visserligen

ingen konstgödsel alls till brödsäden, men måste då så mycket mera kreatursgödsel

tagas i anspråk för brödsädsodlingen, om jordens bördighet skall kunna upprätthållas,

varför man icke torde kunna räkna med mindre konstgödselkvantitet i medeltal

än den anförda.

De variabla faktorerna återigen äro priserna å dessa produktionsmedel. Härvid

använda vi såsom mått på kostnaden för mänsklig arbetskraft priset på ett mansdagsverke

i egen kost enligt socialstyrelsens arbetskostnadsstatistik. Enligt den utförligt

motiverade utredning angående arbetskostnadernas beräkning, som föreligger i bifogade

appendixII, uppgick sommardagsverkspriset i egen kost 1904—1913 till 2-60 kr. Om,

såsom i ovannämnda utredning närmare utvecklats, det nuvarande medelpriset beräknas

genom att taga medeltalet av den procentiska ökningen av priset å dagsverken dels i

egen dels i arbetsgivarens kost, erhålla vi för 1918 ett motsvarande dagsverkspris av

5*90 kr.

Såsom mått på kostnaden för ett hästdagsverke använda vi priset på foderhavre

enligt markegångstaxan. Med ett beräknat foderbehov av 3 000 fe per häst och

år samt 180 arbetsdagar per år blir foderbehovet per arbetsdag uttryckt i havre

— 3 000 * 1 ? __ , ]lavre_ Foderkostnaden för ett hästdagsverke blir alltså =

180

värdet av 0*2 dt. havre. Enligt appendix II utgjorde medelpriset per 100 kg. havre enligt

markegångstaxan 1904—1913 10*55 kr., år 1918—1919 28*7 5 kr. Dessa rnarke
-

Beräkningar över de antagliga produktionskostnaderna & spannmål och potatis år 1918 sid. 6.

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

gångspris ligga visserligen något under marknadspriset, men då endast relationen emellan

priset under de olika perioderna är av betydelse för produktionskostnadskalkylen, torde

de vara fullt användbara.

Vid beräkningen av såväl priset å dagsverke som havrepriset ha endast uppgifter

från länen söder om Dalarne lagts till grund.

Konstgödselpriserna uppgingo enligt föreliggande noteringar till följande belopp.''

Enligt dessa priser och med ovan angivna gödselmängd per har blir konstgödselkostnaden

år 1904 — 1913 == 15-20 kr. och år 1919 = 59-33 kr.

Med stöd av dels räkenskapsresultat från 259 egendomar1 2 dels en av lantbruksakademien

företagen undersökning över saluvärdet av svensk åkerjord i olika delar

av landet före kriget kan kostnaden för normal förräntning — 5 proc. å jordvärde och

driftskapital — approximativt uppskattas till 4 kr. per dt vete och 2-"o kr. per dt

råg. Utgår man från medelskörd — 19 dt vete och 17 dt råg per har3 — motsvarar

denna räntekostnad ett fastighetskapital av 1 270 kr. per har vetejord och 700 kr. per

har rågjord, om driftskapitalets storlek samtidigt med stöd av ovannämnda bokföringsresultat

uppskattas till resp. 250 och 220 kr. per har. Skillnaden i jordvärde vid vete

och rågodling kan synas hög, men det bör härvid observeras, dels att vetet kräver betydligt

bättre jord än rågen, dels att omkring hälften av landets veteskörd produceras

å den skanska slättbygden med dess jämfört med Mellan-Sverige ofantligt högre jordpris.

På grundval av ovan nämnda förutsättningar uppställa vi nu följande produktionskostnadsformler

för vete och råg:

För vete.

p = k (31 a 4- 24 b 4- c) + r.

För råg.

p = k (30 a + 21 b + c) fr.

I dessa formler äro

p = produktionspriset per dt spannmål.

k = en konstant faktor, som reducerar de inom parentesen upptagna produktionskostnaderna

per har jämte övriga i kalkylen ej medtagna kostnader till kostnad per dt.

a = medelpriset per mansdagsverke.

b = » » hästdagsverke = medelpriset per 0.2 dt havre.

c = konstgödselkostnaden per har.

r = räntekostnaden per dt spannmål.

Pör att finna värdet av k införa vi de kända faktorerna i produktionskostnadsformeln

för 10-årsperioden före kriget och erhålla då följande resultat:

1904-1913

1919

65- — kr.

100 kg. chile ........................

100 „ 20 proc. superfosfat

100 „ 37 proc. kalisalt ....

20-30 kr. 65- -

6-85 „ 43--

11-40 „ 27:-

1 Räntabilitetsresultat från Svenska jordbruk I sid. 10.

2 Anförda arbete sid. 17 ff.

3 Årsväxten 1917 sid. 11.

s. 69 Kontrollera mot PDF

69

Vid veteodling:

p —r

k =

1 6-50 — 4''00

31 a + 24 b + c 31 • 2-60 + 24 • 2n + 15-20

= 0-085.

13-80 — 2-70

Vid rågodling:

]. = _P r___= ----- "v — ” —----- = 0-081

30 a + 21 b + c 30 • 2-60 + 21 ‘ 2-n + 15-20

Införa vi erhållna värdena å k samt nu gällande priser å a, b och c i produktionskostnadsformeln

erhålla vi följande beräknade produktionskostnader för 1919.

per dt vete:

0-085 (31 • 5-00 + 24 '' 5-75 + 59‘33) + 4-00 = 36 32

pr åt råg:

0-081 (30 -.5-90 + 21 • 5-75 + 59-33) + 2’70 = 31''61.

Under den förutsättningen, att prisstegringen å övriga produktionsfaktorer ej avsevärt

avviker från medeltalet av prisstegringen å de i formeln upptagna (med undantag

av räntan) samt under förutsättning av medelskörd, skulle alltså ett pris av omkring

36 kr pr dt vete och 32 kr. pr dt råg stå i samma förhållande till de nuvarande produktionskostnaderna

vid brödsädsodling, som priserna 16-50 resp. 13-80 intogo till produktionskostnaderna

före kriget.

Det bör anmärkas, att de beräknade priserna i likhet med vad förut anförts om

grundpriserna avse grosshandelspris och alltså innesluta utom de direkta pioduktionskostnaderna

även fraktkostnad till avsättningsort och normal försäljningsprov ision.

Såsom av de anförda beräkningarna närmare framgår, hava ovanstående produktionskostnadspriser,

36-32 för vete och 31 • 61 för råg, erhållits under antagande ai

samma räntekostnad per dt spannmål vid nuvarande tidpunkt som före kriget. Det

torde emellertid kunna ifrågasättas, huruvida det är riktigt att räkna med konstant

räntekostnad. ...

Egendomsvärdet och icke minst värdet av det för jordbruksdriften nödiga driltskapitalet

har under krigsåren stegrats ofantligt, vilka stegringar liksom varuprisstegringen

överhuvudtaget i avsevärd grad sammanhänga med ett försämrat penningvärde.

Då nu sannolikhet väl knappast föreligger för ett återställande av penningvärdet inom

rimlig tid till dess höjd före kriget, skulle införandet av oförändrad räntekostnad i

produktionskostnadsformeln i verkligheten betyda en nedskrivning av realräntan på

fastigheten och driftskapitalet med kanske 50 proc.

En höjning av räntekostnaden per dt med exempelvis 25 proc. utöver den för

tiden före världskriget beräknade skulle emellertid stegra produktionskostnaderna från

de förut beräknade till 37-3 2 per dt vete och 32-2 9 per dt råg.

Genom att i de anförda produktionskostnadsformlerna införa de för året ifråga

gällande priserna, å mansdagsverken enligt socialstyrelsens arbetsstatistik, å havre enligt

markegångstaxan och å konstgödselämnen enligt marknadsnoteringarna för dessa samt

ett konstant värde å räntekostnaderna per dt, torde man sålunda kunna få ett approximativt

uttryck för årets produktionskostnader, fullt användbart såsom underlag för

statens prispolitik.

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

För att belysa huru en eventuell nedgång i priset å de i formeln intagna produktionsfaktorerna

skulle inverka på de beräknade produktionskostnaderna skola vi till

slut göra ett par beräkningar. Antaga vi t. ex., att vid prissättningen av 1920 års

brödsädesskörd arbetskostnaderna stå på samma höjd som 1918, men att havrepriset

sjunkit till 24 kr. per dt och konstgödselpriserna minskats med 33 proc., bli de beräknade

produktionskostnaderna enligt formeln:

per dt vete: 0-085 (31 • 5-90 + 24 ■ 4 80 + 39-64) + 4-00 = 32-70 kr.

» » råg: 0-081 (30 • 5-90 + 21 ; 4-80 + 39-64) + 2-70 = 28-42 »

Skulle samtidigt dagsverkspriset sjunka 10 proc. under det för år 1918 beräknade,

sänkes härigenom priset ytterligare eller till 31-16 för vete och 26''98 för råg.

Stockholm den 10 april 1919.

Ludvig Nanneson.

Appendix I.

Marknadspriserna å'' vete och råg 1904-1913. Kronor pr 100 kg.

Stockholm

Vete

Eåg

Malmö

Vete

1904 ............

....................... 14-44

12-17

15-4 7

1905 ............

....................... 15-03

13-37

15-83

1900 ............

....................... 15-68

13-69

15-22

1907 ............

....................... 16-77

14-53

16''35

1908 ............

....................... 16-95

14-42

17-26

1909 ............

....................... 19-5 8

15-06

18-18

1910 ............

....................... 16-99

12-45

16-90

1911 ............

....................... 16-58

13-75

16-48

1912 ............

....................... 17-56

15-67

17-89

1913 ............

....................... 15.42

12-84

15-75

Medeltal 16m50

13-80

16-53.

Amu. Priserna för 1904—1912 äro hämtade ur: Nils Wohlin, Det svenska

jordbrukets avsättningsförhållanden, sid. 145, 149; priserna för 1913 äro beräknade ur

de i Tidskrift för Dantmän offentliggjorda noteringarna,

Appendix II.

P. M. angående beräkning av jordbrukets arbetskostnader.

Vad priset på produktionsfaktorn arbete beträffar, torde detta med största möjliga

tillförlitlighet kunna beräknas på grundval av de av socialstyrelsen sedan 1911

årligen publicerade, på uppgifter från landskommunernas kommunalstämmoordförande

s. 71 Kontrollera mot PDF

71

grundade uppgifterna rörande gällande arbetslöner inom jordbruket. Dessa avse avlöningarna

såväl i kontant som i naturaförmåner för samtliga viktigare lantarbetarkategorier,

nämligen årslöner för manliga och kvinnliga tjänare och statare (körkarlar och kreatursskötare)

samt sommar- och vinterdaglöner för manliga och kvinnliga fasta och tillfälliga

daglönare i egen och i arbetsgivarens kost. Det trognaste uttrycket för den ett visst

år rådande genomsnittliga arbetskostnaden torde erhållas genom ett efter resp. arbetarkategoriers

(f. n. visserligen blott approximativt beräkningsbara) numeriska antal “vägt“

medeltal (per dag) av samtliga ifrågavarande avlöningar.

Ett dylikt tillvägagångssätt synes dock för här ifrågavarande ändamål knappast

vara möjligt att tillämpa, bl. a. av det skäl, att den definitiva bearbetningen av ifrågavarande,

strax efter tjänsteflyttningen i november månad varje år insamlade uppgifter

icke plägar föreligga förrän cirka ett år senare, vilken väntetid — på grund av det

tidsödande arbetet med införskaffande av uppgifter från om möjligt samtliga socknar samt

med löneuppgifternas kontrollering och naturaförmånernas värdering — blott med stora

svårigheter torde kunna nedbringas. Då emellertid, särskilt under rådande kristid, ett

starkt behov gjort sig gällande att snarast möjligt hava tillgång till åtminstone de viktigaste

resultaten av ifrågavarande lönestatistik, har socialstyrelsen från och med 1917 gått

i författning om att i december månad varje år verkställa en preliminär sammanräkning

av då inkomna uppgifter rörande de kontanta lönerna för vissa viktigare lantarbetarkategorier.

Ifrågavarande preliminära statistik — vars resultat emellertid, såsom grundade

på bearbetning av cirka två tredjedelar (1918 1681 sockenuppgifter) av totalmaterialet,

endast föga plägar avvika från de definitiva siffrorna — brukar föreligga

omkring årsskiftet och offentliggöras i första häftet av “Sociala Meddelanden" för varje

år. Den avser manliga och kvinnliga tjänare, statare samt tillfälliga manliga och kvinnliga

daglönare i. egen och arbetsgivarens kost, men återger, som nämnt, för tjänare,

statare och daglönare “i maten" blott den kontanta genomsnittslönen, icke, såsom den

definitiva statistiken, jämväl total avlöningen i kontant och in natura.

Med hänsyn till att, särskilt under nu rådande livsmedelsförhållanden, kontantlönen

för sistnämnda tre arbetarkategorier knappast torde giva uttryck för deras faktiska

totalavlöning, synes, därest ifrågavarande preliminära statistik skall läggas till

grund för bestämmande av arbetspriset vid produktionskostnadsberäkningen, huvudvikten

böra läggas på betalningen till den helt kontantavlönade kategorien, daglönare i egen kost.

Härvid måste emellertid vissa korrektiv sökas, särskilt med hänsyn till, att man då

uteslutande tager hänsyn till jordbrukets väl merendels dyraste arbetskraft. Den daglön,

som bör användas, är givetvis sommardaglönen, då vinterdaglönen endast föga torde

tillämpas vid den egentliga spannmålsproduktionen. Vidare synes man icke böra taga

hänsyn till genomsnittslönen för hela landet, utan blott för de i större utsträckning

spannmålsproducerande delarna därav, sålunda södra och mellersta Sverige men icke

Dalarna och Norrland med deras av särskilda faktorer bestämda höga arbetspris.

Sedan på detta sätt det vid produktionsberäkningen utslagsgivande arbetspriset

definierats, gäller det att bestämma dels dess storlek under normala förhållanden före

kristiden, dels dess stegring under densammas förlopp.

Såsom förut angivits, går socialstyrelsens lönestatistik icke längre tillbaka än till

1911, varför alltså blott tre årgångar av densamma falla inom den “normala" perioden

före kriget. En sammanställning av ifrågavarande uppgifter (varvid för jämförelsens

skull även daglöner i arbetsgivarens kost medtagits) för södra och mellersta Sverige

meddelas i följande tabell:

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

Sommardaglön (i kr.) för tillfällig manlig daglönare.

Län

.

egen kost

1

I arbetsgivarens kost

1911

1912

1913

1911

1912

1913

Stockholms..........................................

2*87

2''90

2-98

1*99

1*98

2*05

Uppsala ..........................................

2'' 7 2

2-74

2*85

1*97

1*94

1*99

Södermanlands ....................................

2-S8

2-90

2*99

2*oo

2*08

2*07

Östergötlands......................................

2* 71»

2-84

2*90

1*97

1*96

2*oo ''

Jönköpings..........................................

2-71

2*7 7

2*84

1*84

1*90

1*98

Kronobergs .......................................

2*66

2*77

2*8 «

1*80

1*87

1*93

Kalmar ............................................

2*50

2*5 7

2*63

1*72

1*73

1*78

Gottlands ..........................................

2-6 2

2*72

2*78

1*63

1*67

1*68

Blekinge..........................................

2''4 5

2*50

2*64

1*08

1*66

1*72 j

Kristianstads.......................................

2''73

2*78

2*84

1*98

2*oi

2*04

Malmöhus .........................................

2-64

2*68

2*73

1*89

1*88

1*96 1

Hallands............................................

2*63

2*6 7

2*78

1*70

1*78

1*76 |

Göteborgs och Bohus...........................

2-4 4

2*56

2*75

1*54

1*90

1*78

Alvsborgs ..........................................

2*55

2*02

2*7 4

1*68

1*75

1*84

Skaraborgs..........................................

2*62

2*70

2*78

1*81

1*83

1*88 |

Värmlands ..........................................

2-69

2*73

2*83

1*84

1*81

1*90 i

Örebro................................................

2*69

2*71

2*80

1*98

2*oi

2*02 j

Västmanlands ....................................

2-83

2*9 4

3*10

1*94

2*05

2*14 !

Uträknas på grundval härav, såsom vid den förenämnda preliminära statistiken

sker, ett efter antalet socknar i resp. län vägt medeltal för hela området, blir detta

2 73 kr. för arbetare i egen kost och 1-8 7 kr. för sådan i arbetsgivarens kost.

Enär emellertid vid övriga led i produktionskostnadsberäkningen grundtalen hänförts

till tioårsperioden 1904—13, synes det vara lämpligt att söka reducera även

arbetspriset med hänsyn härtill. För tiden före 1911 har man emellertid i huvudsak

inga andra uppgifter att tillgå än jordbruksstatistikens, på meddelanden från hushållningssällskapens

sekreterare baserade sommardagsverkspris för samtliga arbetare. En sammanställning

av dessa för angivna tidsperiod inom länen i södra och mellersta Sverige

meddelas här nedan:

Sommardagsverkspris för män (i kr.).

Län

1904

1905

1906

1907

1908

1909

1910

1911

1912

1913

Medeltal

1904—13

Stockholms .....................

2*20

2*26*

2*50

2*7 0

2*70

2*70

2*50

2*60

2*68

2*82

2*57 !

Uppsala .........................

1*95

2*oo

2*oo

2*60

2*60

2*75

2*6 0

2*60

2*65

2*62

2*40

Södermanlands.................

2*05

2*17

2*3 5

2*41

2*55

2''4 8

2*7 9

2*78

2*67

''2*71

2*4 9 j

Östergötlands ..................

2*19

2*2 8

2*40

2*51

2*56

2*61

2*66

2*66

2*69

2*74

2*53 S

Jönköpings .....................

2*oo

2*60

2*50

2*50

3*oo

3*oo

2*50

3oo

2*66

2*83

2*64

Kronobergs .....................

2*3 5

2*58

2*71

2*65

2*68

2*58

2*68

2* 71

2*66

2*63

2*60

Kalmar ...........................

1*98

2*07

2*55

2*2 9

2*30

2*28

2*32

2*38

2*4 9

2*49

2*82 !

Gottlands .......................

2*oo

2*oo

2*28

2*46

2*65

2* 0 5

2*65

2*73

2*76

2*78

2*50

Blekinge...........................

2*oo

1*7 5

2*oo

2*20

2*2 0

2*2 0

2*20

2*35

2 86

2*41

2*17 1

Kristianstads.....................

2*45

2*25

2*63

2*69

2*71

2*72

2*73

2*7 2

2*65

2*72

2*6 2.

Malmöhus........................

2*20

2*2 8

2*45

2*58

2*6 1

2*50

2*56

2*56

2*5 9

2*67

2*51 1

Hallands .......................

2*oo

2*26

2*25

2*26

2*25

2*60

2*60

2*50

2''50

2*61

2*36

Göteborgs och Bohus.........

2*oo

2*oo

2*oo

2*50

2*50

2*50

2*50

2*50

2*56

2*54

2*36 i

Alvsborgs ........................

1*90

1*98

2*16

2*30

2*3 0

2*8 7

2*30

2*36

2*86

2*64

2*2 7

Skaraborgs........................

2*3 0

2*40

2*60

2*86

2*4 0

2*so

2*8 5

2*90

2*4 7

2*63

2* 5 7

Värmlands........................

2*50

2*öo

2*50

2*50

2 50

2*70

2*70

2*70

2*65

2 67

2*59

Örebro ..........................

2*16

2*19

2*3 7

2*54

2*5 5

2*55

2*68

2*66

2*55

2*62

2*48

Västmanlands ..................

2*06

2*0 5

2*30

2*59

2*59

2*7 0

2*64

2*72

2*64

2*78

2*51

s. 73 Kontrollera mot PDF

73

Uträknas på sätt förut angivits för hela området ett vägt tioårsmed eltal, befinnes

detta utgöra 2''49 kr. Såsom en jämförelse mellan arbetsprisen för åren 1911 13 en
ligt

jordbruksstatistiken och enligt socialstatistiken utvisar, torde emellertid denna

förstnämndas uppgifter vara något för låga av den anledning, att densamma nog i vissa

fall torde redovisa fasta daglönare (vid bruksegendomar o. d.) i stället för tillfälliga,

dagsverkspris i arbetsgivarens kost i stället för i egen m. m.

Vidtages med hänsyn till nu anförda faktorer nödiga korrektioner i socialstatistikens

treårsmedeltal i syfte att erhålla sannolika medeltal för tioårsperioden 1904—13,

erhålles genomsnittspriset 2''60 kr. för arbete i egen kost och 1*80 kr. i arbetsgivarens

kost, vilka siffror alltså skulle representera de sökta grundtalen.

ArbetskostnadsstegriwgreM under åren 1914—18 erhålles genom att beräkna grundtalens

procentiska ökning i förhållande till den genom den årliga lantarbetarstatistiken

konstaterade lönenivån i södra och mellersta Sverige, såsom nedanstående tabell utvisar,

vilken för åren 1914—17 vilar på definitiva, för år 1918 på preliminära tal:

Tillfällig daglönare,

sommardaglön

1904—1913 1914

, . i kr. 2-60 2-84

i egen kost '' indextal 100 109

i arbetsgi- / kr. 1''aO 1*94

varens kost I indextal 100 108

1915

1916

1917

1918

2''95

341

4*38

6*40

113

131

168

246

2-02

2*34

3*oo

3*78

112

130

167

210

6-40 kr.

eller 146 %

mer än

den beräknade genomsnittslönen för perioden 1904 -13.

Med hänsyn till att ifrågavarande höga arbetspris knappast kan anses vara indicerande

för jordbrukets hela lönenivå och då stegringen för daglönen i arbetsgivarens

kost — vilken, såsom i viss mån eliminerande den “handels"- eller “mellanhandsvinst",

som implicite ligger i den helt kontantavlönade arbetarens lön, synes böra tillmätas

ganska stor betydelse vid lönebestämningen — varit avsevärt mindre eller 1^0 %,

torde emellertid med hänsyn härtill en viss korrektion nedåt böra göras, vilken förslagsvis

bör sättas till halva differensen mellan ifrågavarande stegringsprocenter, man

erhåller då ett dagsverkspris 1918 överstigande grundpriset med 128 % och uppgående

till 5’93 kr. Denna siffra, förslagsvis avrundad nedåt till 5 90 /»''■, synes alltså

böra användas såsom lämpligaste mått på arbetspriset vid den ifrågasatta produktionskostnadsberäkningen

för år 1919.

Stockholm den 5 april 1919.

Bertil Nvström.

Ben statliga spannmålsregl■ avveckling.

10

opaginerad Kontrollera mot PDF

Markegångspris på 1 hl. havre,

Län

1904

1905

1906

1907

1908

1909

1910

1911

Stockholms ..............

4*84

6-00

5''00

5-60

4-8 7

4''60

4''54

5*50

Uppsala...................

4''79

4*60

4-75

4''91

4-56

4-<il

4*09

4’7 1

Södermanlands............

4''8 7

4-69

4 69

4*85

4''60

4’7 7

4-50

5’50

Östergötlands ............

4''90

4''69

4*80

5''20

4*70

4''70

4*86

4*99

Jönköpings ...............

5''8 7

5''38

5*32

6*oo

5*50

5''26

5-25

5*79

Kronobergs ...............

4''60

4''UO

4'' 75

4-7 9

4 84

4''94

4*96

5*46

Kalmar ....................

4-90

4''60

4''95

5''18

4''50

4''50

4*2 0

4*8 7

Gottlands ..................

5-83

4''88

5''50

5-88

5''18

5''08

5*02

5*79

Blekinge..................

4*68

5-40

5''44

6-00

5-78

5*89

5*21

Kristianstads...............

5*60

5''60

5''50

6''00

5*50

5-oo

5*00

6*oo

Malmöhus ..................

5-50

5*60

5''37

5-95

5''42

5-00

5*21

5*80

Hallands ..................

4''93

4''9 8

5*11

5-28

5-20

5*21

5*02

fris 5

Göteborgs och Bohus...

4''96

4-71

4*85

5*18

5-25

5''88

Älvshorgs ..................

5*09

4-9 0

5''18

5-88

5-oo

4''9 9

4*87

Fr 5 8

Skaraborgs..................

4''78

4*46

4''49

4*4 9

4*48

4''86

4*41

Värmlands..................

Örebro .....................

5''4 t

5-14

5''41

5 25

5-26

5''06

4*95

5*64

4''85

4-co

4''79

5''22

4-49

4*52 1

4 61

Västmanlands ............

4''78

4*86

4*80

4''74

4 88

4*8 5

4*58

5*28

Medeltal

5''00 |

4 91 |

5''04

5''30

4''94 |

4''89 |

4*76 |

5 45

»Län

1912

1913

1914

1915

1916

1917

1918

Stockholms ...............

5*oo

4*76

7*oo

6*oo

8*io

10*12

12*60

Uppsala.....................

4*4 7

4*5 9

7*52

7.65

8*03

10*84

13-fin !

Södermanlands............

5*21

4*98

7*88

7*8 5

7*99

10*84

Östergötlands ............

5*oo

4*<> 5

7*84

7*75

7*80

9*90

Jönköpings .............

6*oo

6oo

8*46

9*26

9*oo

11*02

Kronobergs ..........

5 82

5*22

6*08

7*65

8*12

10*06

12*61

Kalmar ...............

4*90 *

4*88

7*68

7*75

8*oo

10*12

13*80 j

Gottlands ...........

5*24

4*50

8*41

8*16

8*7 2

11*21

15*26

Blekinge ...........

6*oo

5*65

8*59

9*61

8*91

11*09

15*io

Kristians’ads........

6*30

5*62

9*65

10*25

9*18

11 33

Malmöhus ...............

6*42

5*60

7*00

9*oo

9*oo

10*00

15 65

Hallands ............

5*88

5''5 4

8*76

9*60

9*17

11*25

15*24

Göteborgs och Bohus...

6*43

6*04

9*16

9*94

10*85

12*76

14*51

Alvsborgs ...........

5*61

5*86

7*80

8*7 9

10*11

11*04

15*38 j

Skaraborgs........

5*oo

4*88

7*01

8-11

8 50

10*65

Värmlands..........

5*80

5*2 0

7*98

9*07

8*88

10*85

13*58

Örebro ......

5*08

4*8 6

7*64

7*98

8*64

10*80

Västmanlands ......

4*90

4*81

7*26

8*18

8*28

10*41

12*17

Medeltal

5*47

5*17

7*87

8*55

8*71

10*74

14*08

Medeltal 1904—1913 5*09, vilket med en hl-vikt av 48*3 är = 10''55 pr dt.

» 1918 14 08, » » » » » 49''0 » = 98''75 » » .

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

3 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (3)

3 kopplingar.

  1. 1SärU 1919:7 (urtima riksdagen) Memorial, angående ersättning åt av utskottet vid handläggning av vissa ärenden anlitade sakkunniga. s. 1 i texten
  2. Rskr. 1919:2 (urtima riksdagen) Skrivelse till Konungen, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående införselmonopol å viss spannmål m. m. s. 2 i texten
  3. 1SärU 1919:1 (urtima riksdagen) Utlåtande, i anledning av Kungl. Maj.ts proposition angående införselmonopol å viss spannmål m. m. s. 1 i texten