Angående förbud tillsvidare i vissa fall av skatteköp
1919-08-02 · 20 sidor, varav 19 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,0 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
- Sidnummer: 19 av 20 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1919:11 (urtima riksdagen), Angående förbud tillsvidare i vissa fall av skatteköp
Dokumentets text
Kungi. Maj:ts proposition nr 11.
1
Nr 11.
Kung1. Maj:ts proposition till riksdagen angående förbud tillsvidare
i vissa fall av skatteköp; given Stockholms slott
den 2 augusti 1919.
Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över
finansärenden för denna dag vill Kungl. Maj:t härmed föreslå riksdagen
besluta,
att, i avbidan på utredning och förslag rörande revision av gällande
bestämmelser om skatteköp, tillsvidare och intill dess annorlunda kan
varda beslutat, skatteköp i andra fall, än såvitt angår de Halländska
kyrkornas hemman, Danviks hospitals hemman, Yisingsö skolegodshemman
samt rekognitionsskogs- och därmed likställda hemman, icke
skall äga rum.
De till ärendet hörande handlingar skola tillhandahållas riksdagens
vederbörande utskott.
GUSTAF.
F. V. Thorsson.
Bihang till urtima riksdagens protokoll 1919. 1 samt. 10 käft. (AV 11.)
2
Kung i. Maj:ts proposition nr 11.
Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 2 augusti
It) It).
Närvarande:
Hans excellens herr statsministern Eden,
Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Het,i nkr,
Statsråden: Petersson,
Nilson,
Löfgren,
friherre Palmstierna,
Rydén,
Undén,
Thorsson.
Departementschefen, statsrådet Thorsson, anförde:
Vid 1919 års lagtima riksdag har andra lagutskottet, i anledning
av väckta motioner rörande skatteköpsrätten, hemställt, att riksdagen
måtte dels i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om verkställande av allmän
och fullständig revision av gällande bestämmelser angående skatteköp,
dels ock för sin del besluta, att tillämpning av sagda bestämmelser,
i andra fall än såvitt anginge skatteomföring av krononybyggen, tills
vidare icke skall äga rum. Utskottets hemställan bifölls av andra kammaren
men avslogs av den första, vadan alltså frågan vid nämnda riksdag
hade förfallit. Redan dessförinnan hade emellertid spörsmålet omrevision
av gällande skatteköpsbestämmelser varit föremål för överväganden
inom finansdepartementet och hade jag utverkat Kungl. Maj:ts bemyndigande
att tillkalla förutvarande advokatfiskalen i kammarkollegium,
byråchefen H. von Schulzenheim att såsom sakkunnig biträda vid ärendets
fortsatta beredning inom departementet.
3
KungI. Maj:ts proposition nr 11.
Med hänsyn till angelägenheten av att gällande bestämmelser i ämnet
snarast möjligt sättas ur tillämpning, anser jag det högeligen önskvärt,
att till den snart sammanträdande urtima riksdagen förslag om suspension
av skatteköpsbestämmelserna framlägges, i huvudsaklig överensstämmelse
med det nyss omförmälda av andra kammaren fattade beslut.
De äldsta skatteförsäljningar av kronohemman i större skala företogos
i slutet av 1500-talet med anledning av kronans penningbehov.
Redan år 1574 försåldes hemman för en köpeskilling, som ungefärligen
motsvarade hemmanens värde (bördsrättsförsäljning). Den skedde vanligen
med förhud att försälja, förpanta eller bortbyta dessa hemman samt
stundom med förbehåll för kronan att få återköpa bördsrätten för samma
pris, för vilket den sålt densamma. Sedan detta slags försäljning fortgått i
derå år, utfärdades en författning den 7 mars 1582, som fastställde vissa
regler för densamma och åsyftade att göra den allmännare. Konung
Gustav IT Adolf medgav i dera fall köp av skatterätt, varigenom köparen
berättigades besitta hemmanet »såsom andra Kungl. Maj:ts undersåtar
deras skattehemman», under villkor att utskylderna ordentligen utgjordes,
vartill sedermera fogades förbehåll om ny jordrevning eller förhöjning i
skatten, om hemmanet betydligen förbättrades. År 1639 förklarades,^ att
inga kronogods vidare skulle fa försäljas till skatte. De följande åren
förekommo några exempel på skatteköp, men varje gång efter regeringens
eller kammarens särskilda tillstånd. Skatteskillingen bestämdes endast
efter huvudräntans storlek (spannmål och smör), till dess genom kungl. brevet
till kammarkollegium den 22 mars 1683 förordnades, att avseende även
skulle fästas å hemmanets förmåner, såsom skog, ägornas beskaffenhet,
in. in., vilket borde utrönas genom eu på stället hållen skattevärdering.
Då konung Karl XI under senare delen av sill regering genom rikets goda
ekonomiska ställning såg sig ej behöva försälja kronans egendom, inställde
han all skatteförsäljning; men konung Karl XII, vilken för sina krig behövde
alla medel, som kunde uppbringas, tillät ånyo genom nådigt brev
den 20 mars 1701 kammarkollegium att handla om skatteköp på fördelaktigaste
sätt. Härvid framhölls första gången såsom motiv till försäljningen
landets bättre kultur i självägande jordinnehavares händer, varjämte
åbon tillerkändes företrädesrätt till skatteköp i allmänhet och uteslutande
rätt därtill å rusthåll. Vid Karl XII:s död förklarades genom
kungl. brevet den 18 april 1719 skatteköpen böra fortfara, och genom kungl.
resolutionen på allmogens besvär den 3 juni samma år försäkrades aborna
om företrädesrätt till skatteköp efter skedd värdering.
Den 19 september 1723 utfärdades eu författning, huru med de hemman
och kronolägenheter, som till skatte försäljas, förhållas skall. 1 denna
Historik.
Gällande
författning
nr.
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 11.
författning finnes närmare angivet, dels vilka kategorier av kronans fasta
egendom kunna bliva föremål för skatteköp, och dels själva skatteköpsproceduren,
innefattande bland annat grunderna för skatteköpeskillingens
bestämmande. Skatteköpeskillingen skulle bestämmas efter värdering och
fick ej sättas lägre än till sex års sammanlagda ränta, beräknad efter
den ränta, som var i kronans räkenskaper hemmanet påförd eller räntans
kronovärde. Rätten att skatteköpa är principiellt tillerkänd åbon med
undantag endast för de fall, att hemmanet antingen är omistligt för bruk
eller bergverk eller ock utgör augmentshemman, som länder rusthåll till
styrka, då i förra fallet bruksägaren och i senare fallet rusthållaren äger
företrädesrätt till skatteköpet. Vad särskilt angår skatteköpeskillingen
påbjöds genom kungl. brevet den 18 juni 1754, att, då kronans rätt vid
skattevärderingar icke alltid tillbörligen iakttagits, vederbörande vid skattevärderingeu
å kronolägenheter alltid skulle därmed nagelfara och enligt
1723 års förordning om skatteköp efter egendomens egentliga och rätta
värde så proportionera och utsätta köpeskillingen därå, att kronan finge
fullt genfullo. Härför skulle värderingsmännen vara Kungl. Maj:t och
rikets ständer ansvariga. Den utveckling, som härefter följde, visade
emellertid, att föreskriften i 1754 års brev att vid skatteköpen noga iakttaga
kronans rätt beträffande skatteköpeskillingens belopp icke upprätthölls.
Också stadgades genom beslut vid 1770 års riksdag vissa inskränkningar
i skatteköpsrätten, varefter genom kungl. brevet den 28 september
1773 förordnades, att med alla skatteköp skulle tillsvidare innehållas.
Emellertid blev genom kungl. förordningen den 21 februari 1789 skatteköpsförordningen
av den 19 september 1723 till alla delar återupplivad.
Vid 1792 års riksdag anhöll allmogen, att kronohemmans åbor i Sverige
i allmänhet måtte tillåtas att köpa sina hemman till skatte utan föregående
värdering och annan omgång, än att de erlade åtta års ränta efter kronovärde.
1 nådigt brev den 10 oktober 1793, kungjort av kammarkollegium
den 29 i samma månad, meddelade Kungl. Maj:t, att Kung]. Maj:t vid
övervägande av denna ansökning funnit, att, ehuru genom själva skatteköpsförordningen
och kungl. brevet den 18 juni 1754 vore påbjudet, att
värderingarna borde så verkställas, att kronan för lägenheten finge fulla
värdet, erfarenheten dock visat, att sådant aldrig skett eller annorlunda
kunde ske, än att antingen lägenheten försåldes på auktion till den mestbjudande
eller ock därför betaltes vad skattehemman man och man emellan
gällde. Kungl. Maj:t hade likväl icke desto mindre velat förunna allmogen
befrielse från de dittills brukliga och med många omgångar, tidsspillan,
kostnader och besvär förknippade skattevärderingarna samt medgiva, att
allmogen i deras ställe dädanefter icke mera utgåve, än vad den dittills
5
Kung1. Maj:ts proposition nr 11.
betalt uti köpeskilling och andra därifrån oskiljaktiga omkostnader såsom
värderingsmännens förplägning, skjutsande och betalande, tingsbevisets
lösande och försummade dagsverken. Då dessa kostnader tillika med själva
löseskillingen hade funnits överhuvud minst gå till tio års kronovärderingsräntor,
medgåve Kungl. Maj:t alltså, att dessa skulle bliva lösningspriset
i Sverige, dock på det sätt, att å ena sidan landshövdingen, ifall han
funne en eller annan lägenhet vara mera värd, då därå skulle låta anställa
värdering till bevakande av kronans rätt och, å den andra, att de
av allmogen, som trodde förenämnda lösningspris vara för dyrt, skulle
vara obetaget att på det förra vanliga sättet genom värdering förvärva
skatterättigheten. Tidigare eller genom kungl. förordningen den ''1''1 september
1756, återupplivad genom § 4 i kungl. förordningen den 24 januari
1790, hade beträffande kronorusthåll skatteköpeskillingen bestämts till
allenast sex års kronovärderingsräntor utan någon värdering. Enligt kungl.
förordningen den 25 april 1792 bestämdes skatteköpeskillingen för oförmedlade
hemman på Yisingsö till 6 års jordeboksräntor och halva mantalsräntan
och för vissa lappmarker sattes densamma jämlikt särskilda
därom meddelade föreskrifter ännu lägre.
Betecknande för uppfattningen om skatteköpen vid 1800-talets
början är vad som därutinnan förekom i riksens ständers vid 1812
års riksdag särskilda utskotts betänkande »angående de emellan hedervärda
bondeståndet och de övriga respektive riksstånden uppskjutna Utstiga
frågor», uppläst i stånden den 10 augusti 1812, där det heter:
»Enligt ofwanåberopade 1723 års Kong!. Förordning, äro Skatteköpsskillingarne
anslagna till llikets Gälds betalning, och de hafwa således,
följe deraf, till Riksgälds-Kontoiret ingått. Men ehuru Kronans rätt
fordrat, och jemväl tinnes föreskriwit, att liwarje sådant Hemman, som
till skatte försäljes, borde till det lösningspriset wärderas, som emot dess
godhet och beskaffenhet wore swarande, så har dock erfarenheten visat,
på sätt Kong!. Maj:t uti dess Nådiga bref af den 10 Oktober 1793 äfven
täckts förklara, att sådant alldrig skett, och att föliagteligen det angelägna
ändamål, som varit åsyftadt, att härigenom samla eu motsvarande fond
till Rikets gälds betalning, alldrig stått, på det föreslagna sätt, att vinna.
Till det pris och värde hvartill Hemman nu stiga, är likväl Kronans
förlust äfven nu vida större, än då de Författningar åren 1723 och 1793
widtoges, som hittills varit gällande; och som Rikets närvarande tillstånd
icke medgifver, att Kronans jord och egendom skall på ett sådant sätt
Kronan afhändas — ett Hemmans rätta Wärde jemväl svårligen kan
bestämmas, innan det undergått den mätning och gradering, som i denna
Punkt blifvit tillstyrkt, så får, till Riksens Högloflige Ständers närmare
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 11.
pröfning, Utskottet hemställa, om icke hos Kongl. Maj:t den underdåniga
anhållan må ske, att alla skatteköp måtte inställas, härunder inbegripa de
å Rekognition Skogarne oaktadt hwad derom wid 1809 års Riksdag blifwit
stadgadt till dess, efter föregången mätning och gradering, närmare
kan blifwa utstakadt och föreskrifwit, hwilka grunder, som böra följas
wid köpeskillingens bestämmande, efter Hemmanens godhet, läge och beskaffenhet;
hwarvid dock Utskottet anser sig till Riksens Högloflige Ständers
godtfinnande böra öfwerlämna det undantag, att de, som uppodladt
nya Hemman af uppbrukad och uteliggande mark, måge, sedan de uppodlingar
skett, som tillfället medgifwer och åstadkommas kunnat, samt
behörig skattläggning föregått, få till uppmuntran för så beskaffade både
nödiga och gagneliga företag, sådana Hemman och Lägenheter till skatte
inlösa med iagttagandet, af det förordnande, i anseende till skattelösen,
som Kongl. Maj:t kan finna godt utfärda.»
Emellertid fingo skatteköpen alltjämt fortgå. Genom kungl. kungörelsen
angående förändring uti dittills gällande stadganden i avseende
å sättet för vinnande av skattemannarätt till hemman och lägenheter av
krononatur den 15 december 1848 har slutligen förordnats, att skattemannarätt
icke allenast till kronorusthåll, säterier och bergsmanshemman,
utan ock till sådana under åborätt upplåtna kronohemman och lägenheter,
vilkas åbor av Konungens befallningshavande antoges och som enligt
dittills gällande föreskrifter emot till staten ingående avgift kunde till
skatte köpas, därefter finge utan föregående värdering eller annan omgång
än erläggande av den efter grundräntans kronovärde bestämda köpeskillingen
erhållas av den person, som därå innehade lagligen befästad
besittningsrätt och prövades vara därtill berättigad. 1848 års författning
innehåller därjämte åtskilliga stadganden angående proceduren vid skatteköp
m. m. och lämnar jämte 1723 års förordning de nu gällande huvudföreskrifterna
om skatteköp.
I avseende å skattläggning av rekognitionsskogar och skatteköp av
därvid uppkomna hemman, s. k. rekognitionsskogshemman, hade jämlikt
1809 års riksdags beslut utförliga föreskrifter lämnats i kungl. kungörelsen
den 4 februari 1811 angående användande av de till bergverken och
bruken upplåtna rekognitionsskogar.
Beträffande skatteomfäring av krononybyggen i de norrländska länen
gälla särskilda bestämmelser.
Av vad ovan anförts angående skatteköpsinstitutet torde framgå,
att utvecklingen så gott som oavbrutet gått i den riktningen att så mycket
som möjligt underlätta och påskynda realisationen av den kronoegendom,
Kungl. Maj:ts proposition nr 11.
7
som kunde bliva föremål för skatteköp. Det ursprungliga motivet för
kronans skatteförsäljningar har varit statsverkets penningbehov. Berörda
motiv för skatteförsäljningarna kom emellertid så småningom att förblekna
vid sidan av en annan redan i de tidigaste skatteköpsförfattningarna framträdande
avsikt, nämligen att genom skatteköpen främja landets jordbruk.
Utvecklingen har emellertid gått långt över denna billighetsgrundsats.
Frånsett de jämförelsevis fåtaliga fall, då, såsom fallet är, när fastigheten
innehas med så kallad benådad besittningsrätt, författningarna lämna
möjlighet öppen för skattevärdering, och skatteköpeskillingen följaktligen
kommer att motsvara verkliga värdet, får skatteköp numera äga rum
allenast mot erläggande av vissa års — tio eller sex års — kronovärderingsräntor.
Att detta sistnämnda slag av skatteköp, om icke till formen
så åtminstone till innehållet, i själva verket har karaktären av gåva från
kronans sida, torde vara uppenbart, när man erinrar sig, att kronovärdet
utgör penningvärdet å de i den ursprungliga grundräntan ingående naturapersedlarna,
sådant detta värde bestämdes i ständernas biavsked den 26
juni 1621 samt kungl. mandatet till 1622 års riksdag.
Fråga har också vid olika tillfällen förevarit om skatterätts förvärvande
i vissa fall utan lösen. I skrivelse den 19 maj 1906 anhöll sålunda
riksdagen, att Kungl. Maj:t. täcktes låta verkställa utredning, huruvida sådana
under åborätt upplåtna, kronan tillhöriga hemman och lägenheter, som
kunde till skatte lösas, skulle kunna utan erläggande av särskild köpeskilling
eller annan avgäld förvärvas av den person, som därå innehade
med skatteköpsrätt förenad besittning eller prövades vara därtill berättigad,
samt sedermera i jordeboken omföras från krono till skatte ävensom till
riksdagen inkomma med det förslag, en sådan utredning kunde föranleda.
I ett den 10 december 1915 med anledning härav avgivet utlåtande
anförde kammarkollegium, att kollegium för sin del icke kunde finna någon
giltig anledning föreligga, varför kronan utan vederlag skulle avstå från
sin äganderätt till ifrågavarande hemman och lägenheter, och detta så
mycket mindre som ju kronan alltid på grund av nådiga brevet den 9
november 1849 och kollegii därpå grundade cirkulärbrev den 13 december
samma år angående åbolediga kronohemmans disponerande hade den möjligheten
öppen att vid inträffande åboledighet med sin äganderätt förena en
fri och oinskränkt dispositionsrätt över fastigheterna. På grund härav
hemställde kollegium, att riksdagens skrivelse icke måtte föranleda någon
Kungl. Maj:ts vidare åtgärd.
I senaste tid hava emellertid även framkommit yrkanden i motsatt
riktning.
Skattemannarätt
utan
lösen.
8
Kung1. Maj:ts proposition nr 11.
Fråga om
upphävande
av bolags
rätt till skatteköp
m. in.
Kammarkollegii
a/lvokatfiskalsämbete
1918.
Sålunda framställdes till mig vid 1918 års riksdag inom andra
kammaren eu interpellation i fråga om framläggande för riksdagen av
förslag om upphävande av bolags rätt till skatteköp och skatteomföring.
Med anledning härav avgav kammarkollegii advokatfiskalsämbete
yttrande den 31 maj 1918, varvid ämbetet anförde bland annat:
»Frågan om bolags rätt till förvärv av kronojord av beskaffenhet, som interpellanten
synes avse, torde praktiskt taget beröra allenast endera av följande tre
kategorier, nämligen dels förvärv av åbo- och skattemannarätt till krononybyggen
i de nordliga länen, dels skatteköp av sådana kronans fastigheter, som avses i
kungörelsen angående förändring uti dittills gällande stadganden i avseende å
ordningen och sättet för vinnande av skattemannarätt till hemman och lägenheter
av krononatur den 15 december 1848, dels ock skattelösen av hemman, uppkomna
efter skattläggning av de till bruken och bergverken upplåtna rekognitionsskogarna.
Frågan om bolags rätt till förvärv av åbo- och skattemannarätt till krononybygg-en
bragtes på sin tid å bane av kammaradvokatfiskalsämbetet i ett till
kammarkollegium den 7 juli 1908 ingivet memorial. Advokatfiskalsämbetet
påpekade däri, att under de senare åren från Konungens befallningshavande i
Norrbottens län till ämbetet inkommit ett avsevärt stort antal resolutioner, varigenom
bolag i egenskap av åbo beviljats skattemannarätt till kronohemman på
grund av fullgjorda byggnads- och odlingsskyldigheter. Enligt vad å advokatfiskalskontoret
förda diarier utvisade, inkommo sålunda under åren 1902—1907
från Konungens befallningshavande i Norrbottens län dylika resolutioner till antal
av respektive 17, 30, 11, 20, 46 och 28. Genom dessa resolutioner hade bolag
erhållit skattemannarätt till jord om respektive 35/8, 4B9/513. o113/2öo, 2r,9/oi, 10 39/-jr.«
och 6 9/32 mantal. Jämväl i Västerbottens län hade under de senareåren, ehuru
ej i så stor omfattning som i Norrbottens län, bolag i egenskap av åbo beviljats
skattemannarätt till kronojord. i)å det vore uppenbart, att antagande av bolag
såsom åbo å kronojord icke överensstämde med syftet med kronojords upplåtande
under åborätt, samt sådan upplåtelse åt bolag av jord inom de trakter, som avsåges
i lagen den 4 maj 1906, tillika strede mot denna lag, hemställde advokatfiskalsämbetet,
att kollegium ville taga i övervägande, huruvida icke framställning
borde göras hos Kungl. Maj:t i syfte att till förtydligande av 1906 års
lag uttryckligt förbud häremot bleve irtfärdat.
Kammarkollegium inhämtade häröver yttrande av Konungens befallningshavande
i Kopparbergs län och de» fem norrländska länen.
Med hänsyn till de olika meningar, som av Konungens befallningshavande
i de skilda länen uttalades i fråga om bolags befogenhet att efter utfärdandet
av 1906 års lag förvärva åborätt till kronojord inom de delar av riket, där
nämnda lag vore gällande, hemställde kammarkollegium, som i likhet med
advokatfiskalsämbetet och i ärendet hörda Konungens befallningshavande ansåg,
att bolags förvärv av åborätt till kronojord icke överensstämde med åborättsinstitutets
syfte och än mindre med grunderna för berörda lag, uti underdånig
skrivelse den 16 oktober 1908, huruvida icke Kungl. Maj:t täcktes finna skäl vidtaga
åtgärd för förtydligande av 1906 års lag, i syfte att vad däri stadgats skulle
äga motsvarande tillämpning i fråga om förvärv av åborätt till kronojord. Ett
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kung t. Maj:ts proposition nr 11. §
bifall till donna hemställan skulle jämväl innebära, att sådan aborätt till kronojord
som redan före ikraftträdandet av den ifrågasätta lagändringen blivit förvärvad
av bolag eller förening, som avsåges i 1906 års lag, skulle lamnas av lagändringen
oförkränkt. Men kollegium ansage tillika, att detta rättsskydd borde
o-öras så vidsträckt, att bolag eller förening icke förvägrades att, efter behörigt
fullgörande av de med den redan förvärvade åborätten förbundna odlings- och
bvgomadsskyldigheter, även vinna skattemannarätt till den abobesuttna kronojord
en en forman, som nämligen redan i kraft av gällande författningar en gång
blivit ''vederbörande tillförsäkrad. Vore 1906 års lag så a,tt första, att den icke
avsåge åborätt, men däremot skulle innefatta bestämt hinder för bolag eller förening
att under angivna villkor jämväl vinna skattemannarätt till den jord,
vartill åborätten hänförde sig, förefölle det ur nämnda synpunkt riktigt, aG,
även om förevarande framställning i övrigt icke skulle finnas föranleda någon ato-ärd
lagen i varje fäll modifierades därhän, att berörda hinder bleve undanröjt.
° '' Denna framställning blev av Kungl. Maj:t företagen till avgörande den
2? juni 1911 Då hade emellertid redan på besvär, som över kammarkofiegu
utslag i hithörande mål anförts såväl av vissa trävarubolag som av kammaradvokatfiskalsämbetet,
regeringsrätten genom flera utslag, särskilt den 2 december
1909, den 7 april 191U och den 26 maj 1910, skapat vissa prejudikat i fr a garn
Kuno-l. Mai:t åtnöjde sig därför i sitt svar å kollega hemställan med att hänvisa
till dessa regeringsrättens utslag och förklarade den gjorda framställningen lc.ve
till någon Kungl. Maj:ts åtgärd föranleda.
Genom de nämnda utslagen av regeringsrätten fastslogs följande:
1 Hinder möter icke för bolag att, sedan föreskriven byggnads- och
odlingsskyldighet fullgjorts, fä till skatte omfört krononybygge, dä bolaget, innan
förbudslagen trädde i tillämpning, fått åborätten till nybygget a sig överläten
och därå antagits till åbo. „ . , ,.n
2. Hinder möter icke för bolag att antagas till abo a kronohemman, till
vilket bolaget, innan förbudslagen trädde i tillämpning, förvärvat åborätt
3. För bolag, som innan förbudslagen trädde i tillämpning, fatt aboratten
till krononybygge å sig överlåten, möter, även om bolaget först efter det lagen
börjat tillämpas blivit antagen till åbo, ej hinder att få nybygget omfört ti t
skatte. (Jämför sid. 33 ff. i den av landshövdingen Johan Widen pa uppdrag av
chefen för justitiedepartementet verkställda utredningen angående den norrländska
förbudslagstiftningen och dess verkningar.) ,
Genom de ovan anförda prejudikaten har visserligen intet direkt utsagts
om huruvida lagen den 4 maj 1906 skall anses gälla även förvärv av aborätt till
krononybyggen. Sannolikt torde dock Kungl. Maj:t vid avlåtandet till kammarkollegium
av sitt ovan omförmälda nådiga brev den 22 juni 1911 hava ansett, att
genom den motivering, som i de särskilda målen av regeringsrätten anförts, åtminstone
indirekt en dylik lagtolkning blivit fastslagen.^
I syfte att fastställa, i vilken omfattning bolag, i vad avser tiuen efter ar
1907, tillerkänts rätt till skatteomföring av krononybyggen inom de län, där
dylika förekomma, har advokatfiskalsämbetet företagit eu granskning av härstädes
förda diarier under sagda tid till och med år 1917. Resultatet av denna undersökning
föreligger i här nedan införda tabell, utvisande dels ^ antalet av för bolag
meddelade skatteomföringsresolutioner under vart och ett av åren 1908—-1917 ävensom
det sammanlagda hemmantalet, dessa resolutioner avse, dels och till jäm
Bihang
till urtima riksdagens protokoll 1919. 1 samt. 10 käft. (År 11.) 2
10
Kungl. Maj:ts proposition nr 11.
1 L+faimed a"ua et av Űr enfllda utfärdade resolutioner rörande omförinotill
skatte av nybyggen eller nybyggesdelar. Till följd av i vissa fall ofull
Slga
uppg^tcr i ämbetets dianer ävensom i de handlingar i de särskilda
skatteomforingsarendena, som vant för ämbetet tillgängliga, kunna de bär nedan
återgivna siffrorna icke gorå anspråk å full exakthet, men torde för det syfte
varom bar ar fråga, likväl vara tillfyllest. J ''
År.
Skatteomföring av krononybyggen pa
grund av fullgjorda odlingsskyldigheter.
För bolag.
1 För enskilda. j
1
antal resol.
mantal.
antal resol. j
1908
13
5
36
1909
26
3 >/»
27
1 1910
22
6 Va
78
1911
18
4
53
1912
12
Va
75
1913
3
>»/«4
39
1914
7
1
34
1915
4
S6/ä»
23
1916
1
9/64
21
1917
_
—
30
Vad beträffar ovan återgivna siffror om bolags förvärv av krononybyggen
i och genom beviljad skatteomFöring torde till en början böra erinras, att, såvitt
ämbetet, kunnat utröna, samtliga dessa ärenden avsett fall, då åborätten förvärvats
av bolaget före ikraftträdandet av norrlandslagen. I flertalet fall synes jämväl
(iboinrinnmnaen för bola,.o*pf Lava. mm ____1,4. ...i*'' •
åboinrymningen för bolaget hava ägt rum före® nämnda ''tidpunkt!* Xnsökmngar
ihållande av åboinrymning och skatteomföring på grund
sa,hinna, inlrp Lvu 01 ”
från bolags sida till er________ _____w
av senare förvärv torde sålunda icke hava förekommit.
,..... * .överensstämmelse med vad vid nyss angivna förhållande -kunnat
|™tas’ *tJlsa Slffrfu''na för de för bolag utfärdade skatteomföringsresölutionerna
1Q1Q , fU- lfWyarande tioårsperiod en ständig nedgång. Under det att dessa år
l919 Utp.°rd1e 1916 nedgått till 1, medan år 1917 icke förekom någon.
Knlorrc fdv°katfiska aimx?tet fanner sig äga skäl för antagandet, att frågan om
betydelserVarV &V skattemannaratt tll! krononybyggen numera saknar praktisk
Vad härefter vidkommer skatteköp av sådan kronojord, som åsyftas i
rSt kungörelse den 15 december 1848, äro visserligen icke för ämbetet
Knif g aa nagra eyakta uppgifter om, i vilken omfattning dylika skatteköp av
,senare tx.der förekommit. Den erfarenhet, som vunnits hos advokatnskalsämbetet,
som, i allt fall under senare år haft att taga befattning med
ÄYn°m +la^?e7t beVl jade skatteköP av ifrågavarande slag, giver emellertid
vid händen, att bolag såsom sökande till skattelösen av sådan kronojord icke
förelegat annat an i rena undantagsfall. Förklaringen härtill må väl sökas icke
dan,omstaadlgketeu, att de här berörda av enskilda disponerade hemman
och lägenheter av krono natur, huvudsakligen spridda i södra och mellersta Sverige
11
Kungl. Maj:ts proposition nr 11.
på gr lind av läge och beskaffenhet äro för bolagen mindre begärliga, utan fastmer
däri att, då skattemannarätten till kronojord av ifrågavarande slag kan av den
till åboskapet berättigade förvärvas utan fullgörande av vissa föreskrivna odlingsskyldigheter
m. in., blott mot inleverering av den fastställda obetydliga skatteköpeskillingen,
det å fastigheten eventuellt spekulerande bolaget saknar anledning
att underkasta sig åboinrymning, utan lärer i stället i regel föredraga att avvakta,
att skattemannarätten av säljaren förvärvas.»
I eu vid 1919 års lagtima riksdag av herrar Hansson i Rättvik
och Karlsson i Sandviken väckt motion yrkades, att riksdagen måtte hos
Kungl. Maj:t begära skyndsamma åtgärder och förslag till riksdagen därom,
att bolags förvärv av åborätt och skatteköp av kronojord måtte fortast
möjligt förhindras och upphöra.
1 ett över denna motion till riksdagens andra lagutskott, till vars
behandling motionen hänvisats, den 17 april 1919 avgivet utlåtande anförde
kammarkollegium efter återgivande av advokatfiskalsämbetets berörda
yttrande huvudsakligen följande:
»Beträffande den förevarande frågan i dess allmänhet torde av vad advokat - fiskalsämbetet anfört framgå, att spörsmålet, huruvida bolag må äga att genom
skatteköp eller s. k. skatteomföring förvärva äganderätten till kronojord eller icke,
genom förhållandenas egen utveckling knappast längre äger sådan praktisk betvdelse,
som skulle motivera en lagstiftningsåtgärd i motionens syfte.
En annan fråga är den, huruvida rätten att skatteköpa kronoegendom fortfarande
överhuvud bör bibehållas, eller om så ännes böra ske, huruvida de mer
eller mindre ålderdomliga stadgandena om skatteköp icke böra överses och jämkas
till bättre överensstämmelse med nu förhandenvarande ekonomiska och samhälleliga
förhållanden.»
Sedan kollegium därefter lämnat en schematisk historik angående
skatteköpsinstitutet, fortsätter kollegium:
»Om sålunda genom skatteköpets egen utveckling till ett slags gåvoinstitut
den ursprungliga avsikten att förskaffa statsverket kontanta penningmedel alldeles
förfallit, torde det ej heller råda något tvivel om att det andra huvudmotivet
för skatteförsäljningarna, nämligen att befrämja jordbruksnäringen i landet
under nuvarande ekonomiska och samhälleliga förhållanden icke längre äger någon
giltighet. För vinnande av ifrågavarande syfte har det allmänna numera till
sitt förfogande medel av helt annat och verksammare slag. Förhållandena torde
alltså hava utvecklat sig så, att från kronans eller det allmännas synpunkt
skatteköpen för det närvarande knappast kunna sägas tjäna något allmänt intresse,
helst förhållandenas egen natur gör, att kronans ifrågavarande i skatteköpets
form klädda gåvor till jordbruksnäringen komma att utdelas fullkomligt
oberoende av huruvida i det föreliggande fallet gåvan är ändamålsenlig eller icke.
1919 års
lagtima
riksdag.
Kammar
kollegium.
12
Kung1. Majds proposition nr 1J.
Skatteköpsförfattningarnas icke sällan oförutsedda konsekvenser kunna föranleda
därtill, att ett tilläventyrs fullt författningsenligt skatteköp understundom kan
komma att te sig för det allmänna rättsmedvetandet mycket litet tilltalande oeli
innebära klar rättsförlust för kronan. För att tydliggöra detta tillåter si"
kollegium anföra följande exempel från några på kollega eller Konuno-ens
vederbörande befallningshavandes prövning för det närvarande beroende skatteköpsmål.
l:o) Genom skatteköpebrev den 24 september 1770 försålde kollegium
till understöd för Granviks och Forsviks bruk, förutom andra fastigheter,
kronohemmanet 1 s mantal Svärtebäcken nr 1 i Undenäs socken, med förbehåll
att åborna å hemmanet skulle, så länge de fullgjorde sina skyldigheter till
följd av nådiga breven den 16 augusti 1731 och den 23 september 1747, bliva
odrivna vid hemmansbruket. Hemmanet upptogs därefter i jordeböckerna under
skattetitel.
Sedan bruksägaren M. F. W;ern till inköp för kronans räkning erbjudit
större delen av honom tillhöriga bruksegendomen Granvik, däribland Granvikens
masugn och förenämnda skattehemman '' s mantal Svärtebäcken, samt frågan om
berörda inköp blivit av domänstyrelsen i underdånig skrivelse den 17 maj 1890
överlämnad till Kung! Maj :ts prövning, varvid upplysning meddelats, bland annat,
dtt hem in an et Svärtebäcken innehades med aborätt av två brukare, bemyndigades
enligt nådigt brev den 30 maj 1890 Konungens befallningshavaude i Skaraborgs
län att lör kronans räkning inköpa de salubjudna fastigheterna, vilka skulle såsom
kronopark omhändertagas av skogsförvaltningen. Det sålunda föreskrivna
köpet avslöts genom köpebrev den 23 augusti 1890, och den 18 mars 1891 erhöll
kronan lagfart å fastigheterna, däribland Granvikens masugn och ifrågavarande
V» mantal Svärtebäcken. Hemmanet omfördes därefter i jordeboken till krono
under allmän disposition och utgör numera del av kronopark.
-Hos Kungl. Maj:t anhöllo därefter Johannes Johansson och hans hustru
Brita Disa Jansdotter i en den 10 juni 1907 dagtecknad ansökning, att, som hemmanet
Svärtebäcken nr 1 av kronan inköpts och hemmanets natur enligt sökandenas
förmening förändrats så, att åborna, från att förut hava varit skatteåbor,
blivit kronoabor, sökandena matte fa till skatte lösa den del eller 1 i o mantal av
hemmanet, som sökandena innehade under åborätt. — Över makarna Johanssons
ansökning hördes, bland andra, kollegium och justitiekanslersämbetet. Kollegium
anförde därvid i underdånigt utlåtande den 26 november 1908, att, därest sökandena
vore att anse såsom laga åbor å hemmansdelen — vilket kollegium emellertid
icke funne vara i ärendet till fullo ådagalagt — desamma vore efter kollega förnienande
berättigade att skatteköpa densamma. Då emellertid frågan härom
“e örde under Kung]. Maj:ts omedelbara avgörande, utan borde av Konungens
befallningshavande j första hand prövas, hemställde kollegium, att sökandena
matte hänvisas att å ort, som vederborde, göra den framställning i ämnet, vartill
de ansågo sig befogade. Genom nådigt beslut den 27 maj 1909 förklarade Kungl.
Maj:t, i huvudsaklig överensstämmelse med vad kollegium hemställt, att makarna
Johanssons ansökning icke kunde i den ordning densamma till Kungl. Maj:t
ankommit, bliva föremål för prövning. —- I särskilda till Konungens befallniugshayande
i Skaraborgs län ingivna skrifter anhöll nu makarna Johanssons son,
sjökaptenen Karl Johan Johansson i Sörbacka, dels att skatteköpeskilling måtte
uträknas, på det sökanden måtte bliva satt i tillfälle förvärva hemmansdelen
13
Kungl. Maj:ts proposition nr 11.
i/ie mantal Svärtebäcken genom skatteköp, och dels att bliva antagen till åbo å
hemmansdelen. Grenom resolution den 23 april 1914 i anledning av ansökningen
om uträkning av skatteköpeskillingen m. m. tann Konungens befallmngshavande
ansökningen icke kunna bifallas, enär sökanden icke styrkt sig hava på
de i kollega kungörelse den 29 februari 1808 stadgade grunder erhållit aborätt
till den ifrågakomna hemmansdelen. På ansökningen om inrymning i åborätten
resolverade Konungens befallningshavande den 7 november 1917, att, enär
sökanden icke gittat förete handling, varmed han velat styrka sin behörighet
att söka åborätt till hemmansdelen, funne Konungens befallningshavande, som
icke hade åt sig uppdraget att meddela åborätt till annan kronans jord än den
under enskild disposition i jordeböckerna för länet upptagna, ansökningen icke
kunna bifallas. Över Konungens befallningskavandes båda nu omförmälda resolutioner
har Johansson hos kollegium anfört särskilda besvär, vilka emellertid ännu
äro på kollega prövning beroende.
2:o) Genom skatteköpebrev den 24 november 1760 sålde kammarkollegium
till dåvarande ägaren av Rasjö masugn kronohemmanet 0/s mantal Måsbult Norrgård
nr 1 i Bondstorps socken för en köpeskilling av 300 daler silvermynt.
Hemmanet uppläts till masugnens drift och understöd, och skulle enligt skatteköpebrevet
åborna ä hemmanet, så länge de fullgjorde sin skyldighet till följd
av nådiga breven till kammar- och bergskollegierna den 16 augusti 1731 och den
23 september 1747, bliva vid hemmansbruket odrivna. — Sedan kollegium uppdragit
åt sitt advokatfiskalsämbete att mot vederbörande vidtaga åtgärder för
hemmanets återgång till kronan och ämbetet i stämning ä hemmanets dåvarande
innehavare friherre Erik Leijonhufvud å Nissafors yrkat, att, som driften
vid Rasjö masugn sedan år 1895 varit nedlagd, men uppehållandet av masugnens
drift vore ett villkor för tillgodonjutandet av skatterättigheten till hemmanet
samt åborätten och skattemannarätten icke varit eller vore förenade, Leijonhuvud
måtte förpliktas att till kronan genast avträda hemmanet och förklaras förlustig
all rätt till detsamma, fann vid den slutliga prövningen av denna talan Kungl.
Maj:t genom dom den 25 juni 1915 lagligt att förklara Leijonhufvud förlustig
skatterättigheten till omförmälda 5 » mantal Måshult Norrgård nr 1 samt förplikta
honom att fardagen den 14 mars 1916 till kronan avträda hemmanet, dock
att Leijonhufvud skulle äga återfå den för detsamma erlagda skatteköpeskilling.
— Nuvarande åbor å detta hemman anhöllo därefter hos Konungens befallningshavande
i Jönköpings län att få skatteköpa detsamma. Genom resolution den
20 maj 1916 avslog Konungens befallningshavande ansökningen, enär åborna ej
styrkt sig äga befästad besittningsrätt till hemmanet. Sedan åborna därefter hos
kollegium anfört besvär över Konungens befallningshavandes omförmälda resolution,
men sedermera återkallat besvären, hava de nu hos Konungens befaliningshavande
sökt inrymning i åborätten. I anledning av denna ansökning, som
ännu är beroende på Konungens befallningshavandes prövning, har Konungens
befallningshavande hos kollegium under år 1918 gjort framställning om hemmanets
omföring i jordeboken från skatte till krono under enskild disposition.
Kollegium har ännu icke meddelat beslut i anledning av berörda framställning.
Värdet av den å hemmanet växande skogen har beräknats till omkring
300,000 kronor.
3:o) Genom skatteköpebrev den 24 oktober 1751 försålde kammar-kollegium
till Orrefors bruks understöd, förutom andra, hemmanen 1,4 mantal Yttratorp nr 1
14
Knuff!. Maj:ts proposition nr 11.
°c}* !{4 .m,anta.1 Nygåfd nr l i Hälleberga socken. I skatteköpebrevet fanns för.
j ,1na,?ev’] att öborna a hemmanen skulle, så länge de sin skyldighet fullslå,
till följd av nadiga breven till kammar- och bergskollegierna den 1(5 augusti
k73!. jC^f+den "1 september 1747 bliva vid hemmansbruket odrivna. — Sedan iärnbruksdriften
vid Orrefors bruk blivit nedlagd och i anledning därav återvinningstalan
anställts från kronans sida beträffande nu ifrågavarande hemman, prövade
ungl. Maj.t genom dom den 2 februari ISIG lagligt att förklara hemmanens
dåvarande innehavare Orrefors bruks aktiebolag, förlustig skatterättigheten till
hemmanen samt förplikta bolaget att fardagen den 14 mars 1111(1 till kronan avtrada
desamma; dock att bolaget ägde återfå för hemmanen erlagd skatteköpeskiilmg.
Rättegång mellan kronan och bolaget angående ersättning för avverkad
skog a hemmanen pågar för närvarande. — Beträffande 1 i mantal Nygård
nr 1 har kammarkollegium inhämtat, att V. A. .Jakobsson år 191(1 hos Konungens
betallningshavande i Kronobergs län sökt inrymning såsom åbo, men synes denna
ansökning ännu icke vara av Konungens befälIningshavande slutligen prövad —
Vidkommande hemmanet >/4 mantal Yttratorp nr 1 har inhämtats, att å detsamma
linnés av Konungens befäl Iningshavande inrymda åbor. En åbo, innehavare av
s mantal har hos Konungens befallningskavande anhållit om skatteköp av denna
hemman,sdel. Konungens befallmngshavande har uträknat skatteköpeskillingen
till in kronor 52 ore och anhållit om kollega granskning av uträkningen.
Kollegium har i anledning av denna Konungens befallningshavandes framställning
ännu icke meddelat beslut.
i -a- ^ogen ifrågavarande hemman, vilken ligger i samfällighet med åtskilliga
andra hemman, har 1916 värderats till 25,000 kronor.
Utan att föregripa den slutliga prövningen av ovan omförmälda skattekönsarenden
anser kollegium i varje fall framgå av redogörelsen för desamma, att
nu gällande mer eller mindre föråldrade bestämmelser rörande skatteköp lätt
kunna försätta kronan i situationen att utan rimligt vederlag bliva avhänd sin
fasta egendom under omständigheter, som näppeligen stå i god överensstämmelse
med modern rattsuppfattning. Kollegium anser därför en revision av dessa bestämmelser
önskvärd och lämplig. För att denna revision emellertid icke fulls
andigt skall förfela sitt ändamål, torde ock vara nödvändigt att undertiden för
denna revision skatteköpsrätten suspenderas.
Fråga uppstår emellertid, huruvida eu sådan revision av skatteköpsförfattmngarna
och en i samband därmed eventuellt beslutad temporär suspension av
skatteköpsrätten kan genomföras utan kränkning av bestående rätt. Kolleihal^ler
före, att eu invändning av denna innebörd icke är berättigad,
bkattekopsratten grundar icke något realisabelt rättsanspråk mot kronan. Försök
att i domstolsväg få påstådda rättigheter till skatteköp prövade hava ständigt
avvusats. Närmare sett innebära skatteköpsförfattningarna icke något annat än
utiastelser från kronans sida att under givna förutsättningar och på särskilt
angivna villkor sälja fäst egendom. Formföreskriften i 1 kap. 2 § jordabalken
bär av domstolarna tolkats och tolkas så strängt, att en skriftlig utfästelse att
framdeles sälja fast egendom icke ansetts kunna stödja ett eventuellt skadeståndsanspråk,
an mindre läggas till grund för något sakrättsligt anspråk på den fastighet
utfästelsen avsett. Icke heller lärer från biliighetssynpunkt kunna med fo°- framställa.^ nagra invändningar mot att från kronans sida göras inskränkning?
e ler modifikationer i nu ifrågavarande utfästelser att under givna förutsättningar
15
Kungl. AIaj:ts proposition nr 11.
skattesälja fast egendom. Dessa utfästelser äro nämligen tillkomna under tider av
helt andra samhälleliga och ekonomiska förhållanden än de nuvarande. Ändringar
i eller upphävande av gällande bestämmelser om skatteköp lära icke få anses
mera stridande mot billighet än ett ryggande av varje annan utfästelse, som
icke inom rimlig tidrymd kommit att fullbordas genom ett rättsligt bindande
avtal. I detta sammanhang får kollegium ock erinra, att bestämmelsen i 77
§ regeringsformen, av innehåll att odlingar eller odlingsbar mark å kronoskogarna
må i vanlig ordning efter nuvarande eller framdeles blivande författningar
kunna till skatte försäljas, icke lärer vara så att förstå, som skulle därmed
någon grundlagsfäst rätt att skatteköpa vara tillförsäkrad dem, vilka innehava
kronoegendom, varå sådant köp kan äga rum. Stadgandet torde allenast
avse ett undantag från de i paragrafens första del givna ovillkorliga konstitutionella
föreskrifterna angående förvaltningen av kronans fasta egendom.
På grund av det anförda får kollegium, som vad angår skatteköp i den
ordning kungörelsen den 4 februari 1811 jämte övriga om användande av de bruken
och bergverken upplåtna rekognitionsskogarna utfärdade författningar föreskriva
åberopar sitt till utskottet avgivna yttrande angående giltigheten av visst
vid rekognitionsskogars försäljande till skatte gjort förbehåll, alltså såsom sin
mening uttala, att en revision av gällande bestämmelser om skatteköp är önsklig,
samt att en sådan revision jämte en eventuell suspension tillsvidare av rättigheten
att skatteköpa kan genomföras utan att kränka bestående rättigheter eller
billighetens krav.
Vad beträffar slutligen rättigheten att genom så kallad skatteomföring
förvärva äganderätten till viss kronoegendom är denna rätt allenast begränsad
till krononybyggen i de norrländska länen. Skatteomföringsinstitutet grundar
sig på det förhållande, att, sedan staten för odling och bebyggande upplåtit jord
i dessa län åt hugade nybyggare med skyldighet för dem att på föreskrivet sätt
odla och bebygga den upplåtna jorden, det ansetts billigt och lämpligt, att nybyggaren
efter odlings- och nybyggnadsskyldigheternas fullgörande fått äganderätten
till nybygget åt sig upplåten. Då i förevarande fall sålunda kan sägas
föreligga ett mellan staten och nybyggaren ingånget avtal av visst innehåll, och
nybyggaren i regel fullgjort åtminstone något av honom enligt avtalet åliggande
prestandum, anser kollegium, att inskränkningar eller förändringar i nybyggarens
rätt att erhålla skatteomföring icke kunna med iakttagande av vid lagstiftning
gängse hänsyn till bestående rättigheter genomföras.
Då för framtiden nya upplåtelser av krononybyggen näppeligen kunna
tänkas förekomma i avsevärdare antal, torde förändrade villkor vid dessa upplåtelser
i nu berörda avseende knappast bliva av någon praktisk betydelse.»
Andra lagutskottet anförde i förevarande del huvudsakligen:
Utskottet hade efter granskning av de väckta motionerna och kammarkollegii
berörda utlåtanden ävensom av vad tidigare i dessa frågor
förekommit hos riksdagen funnit sig kunna instämma i vad kammarkollegium
anfört beträffande de av motionärerna framställda yrkandena.
Vad först anginge frågan om aktiebolags förvärv av åborätt till
eller skatteköp av kronan tillhörig jord, hade utskottet nämligen i likhet
Utskottet.
16
Kungl. Maj:ts proposition nr 11.
med kollegium funnit denna fråga numera vara av så ringa praktisk betydelse,
att det icke syntes lämpligt att vidtaga lagstiftningsåtgärd enbart
i syfte att förhindra dylika förvärv.
Däremot ansåg utskottet frågan om revision av det svenska skatteköpsväsendet,
sådant det för närvarande bestode och verkade, vara av den
betydelsefulla och trängande art, att utskottet funnit sig böra till behandling
upptaga nämnda fråga, även i den mån den finge anses falla utom
ramen av motionärernas yrkanden. Utskottet hyste i denna fråga eu
uppfattning, som i allt väsentligt överensstämde med den av kammarkollegium
i dess utlåtanden uttalade.
Det torde nämligen ur de av kollegium anförda synpunkterna vara
uppenbart, att, även om skatteköpsinstitutet vid dess upprättande icke
stred mot grunderna för god statshushållning och var ändamålsenligt för
de därmed avsedda syftena, detta icke kunde anses gälla för närvarande,
i allt fall icke i den form, institutet enligt gällande ålderdomliga, ett flertal
gånger ändrade bestämmelser för närvarande hade. Stora förluster kunde
tillskyndas kronan, utan att därigenom berättigade enskilda intressen på
motsvarande sätt befrämjades, och kronan saknade fullständigt kontroll
över att den sålda fastigheten komme till lämplig användning och att
befintliga åboars intressen iakttoges. Utskottet ansåge alltså, att eu allmän
revision borde företagas av gällande bestämmelser rörande skatteköp.
Detta syntes böra gälla såväl rekognitionsheminan som hemman, vilka
eljest vore underkastade skatteköpsmöjlighet. Ändamålet med en sådan
revision, som alltså föresloges, syntes böra vara att åstadkomma enhetliga,
fullständiga regler rörande dispositionen över ifrågavarande slag av kronojord,
varvid hänsyn borde tagas till moderna statsekonomiska och sociala
synpunkter samt jämväl övervägas, huruvida de enskildes lösningsrätt
borde i reviderad form bestå eller ersättas med andra regler för rättsförhållandets
ordnande. Därvid syntes böra iakttagas, att nu i
vissa fall för åboar befintlig lösningsrätt icke rubbades på ett sätt,
som strede mot nutida strävanden att stödja egnahemsbildning och
j ordkolonisation.
Då ett dylikt revisionsarbete sannolikt måste bliva jämförelsevis
långvarigt, hölle utskottet i likhet med kammarkollegium före, att, för
undvikande av skatteköpens påskyndande i avsikt att undgå en kommande
lagstiftning, gällande bestämmelser borde tillsvidare sättas ur tillämpning
och skatteköpsförfarande därigenom förhindras eller uppehållas, dock att
dylik suspension ej syntes böra ifrågakomma, såvitt anginge skatteomföring
av krononybyggen.
En sådan suspension, för vilken torde krävas sammanstämmande
17
Kungi. Maj:ts proposition nr 11.
beslut av Konungen och riksdagen, syntes böra omfatta gällande författningar
angående såväl skatteköp i allmänhet som av rekognitionshemmanen.
Utskottets på grund härav gjorda hemställan och kamrarnas i anledning
därav fattade beslut har jag redan här ovan återgivit.
I skrivelse den 10 juni 1919 har jag ansett mig böra anmoda kammarkollegium
att inkomma med de närmare upplysningar, vilka för kollegium
funnes tillgängliga, angående fortfarande förefintliga olika slag av
jord av krono natur, som enligt gällande författningar kan skatteköpas,
samt ungefärliga antalet dylika hemman och lägenheter av varje slag
jämte den utredning i övrigt, som för prövning av nämnda fråga kunde
vara av betydelse.
I anledning härav har kammarkollegium den 8 juli 1919 inkommit
med utlåtande och därvid endast åberopat ett av kollega andra arkivkontor
avgivet tjänstememorial, däri anförts följande:
»Jämlikt skatteköpsförfattniDgarna av den 19 september 1723 m. fl. och 15
december 1848 hava fått skatteköpas l:o) under stadgad åborätt upplåtna kronohemman,
utjordar, urfjällar, ängar och skattlagda torp, 2:o) rusthåll och berustade
säterier, 3:o) gästgivarehemman och lotshemman, 4:o) bergsmanshemman samt
stubbe- och röjselrättshemman å gruvskogarne. Av de under nr 2 — 4 nämnda
hemmanen återstå numera att skatteköpa endast två f. d. berustade säterier, nämligen
\ mtl Kjettslinge nr 7 i Yendels socken av Uppsala län och § mtt Botten
nr 1 i Regna socken af Östergötlands län, samt lotshemmanet ^ mtl Gåskolma
nr 1 i Gävleborgs län. De fastigheter, som kunna komma i fråga" att skatteköpas,
äro i gällande jordeböcker upptagna under titeln kronoegendomar under enskild
disposition. Uti här tillgängliga länsstyrelsernas senaste sammandrag över jordeboksförändringsextrakten
hava dessa kronoegendomar upptagits enligt tabellen å
nästa sida.
Uti dessa summor ingå åtskilliga fastigheter, som av särskilda orsaker,
såsom att de upplåtits för visst ändamål eller dylikt, icke få skatteköpas, och
vilkas exakta antal först efter tidsödande forskning och jämförelse av äldre och
nyare jordeböcker skulle kunna uppgivas, varjämte i summorna för Västerbottens
och Norrbottens län ingå jämväl de fastigheter, som efter fullgjorda odlings- och
byggnadsskyldigheter få slcatteomföras, så att de fastigheter, som i dessa båda
län kunna komma i fråga att skatteköpas utgöras av i Västerbottens län 22 hemman
om tillsammans 1,15 mtl och i Norrbottens län 56 hemman om tillsammans
11,41 mtl och 4 lägenheter.
Utom ovanberörda slag av kronojord hava fått skatteköpas:
l:o) Halländska kyrkohemman jämlikt kungl. kungörelsen den 11 september
1863. Jordeböckerna upptaga numera bland kronoegendomar under enskild
disposition två dylika hemman om tillsammans 8/4 uitl.
2:o) Danviks hospitals hemman jämlikt kungl. kungörelsen den 17 maj
1861. Jordeböckerna upptaga numera bland kronoegendomar under allmän disposition
fyra dylika hemman om tillsammans 2 mtl.
Bihang till urtima riksdagens protokoll 1919. 1 saml. 10 käft. (År 11.) 3
Kammarkollegium
den 8 juli
1919.
18
Kung}. Maj:ts proposition nr 11.
Departe
ments
chefen.
Kronoegendomar under enskild disposition.
Säterier
Hemman.
J ord- lägenheter.
Fiskerier
Verk och
inrättningar
Anta
Mantal
Anta
Mantal
Antal
Antal
Antal
Stockholms län . .
Uppsala län........
Södermanlands län.....
Östergötlands län.....
Jönköpings län......
1
1
i
7
12
12
9
Vr
m
m
275
102
515
352
1
3
6
2
1
1
5
Kronobergs län.......
Kalmar län........
Gottlands län . •.....
2
1
3
m
n
n
25
477
3
3
4
1
1
Blekinge län........
Kristianstads län......
Malmöhus län.......
Hallands län........
Göteborgs och Bohus län . .
Älvsborgs län.......
Skaraborgs län.......
Värmlands län.......
Örebro län ... .....
18
C
3
13
10
3
3
1,4315
3144
3 AVG
2,271
3&\
AV
4ff
10
Cl
190
10
56
178
486
49
103
21
23
6
3
4
8
4
1
1''
42
10
Västmanlands län.....
Kopparbergs län......
4
27
H
7U
89
32
2
1
Gävleborgs län.......
Västernorrlands län.....
4
3
m
tVs
142
16
37
2
Jämtlands län.......
Västerbottens län......
3
121
iVs
20 ff
44
65
4
Norrbottens län......
442
89|4U
142 |
5 !
T A Vlsmgf° skolegodshemman jämlikt kungl. brevet den 9 december 1871.
Jorde böckerna upptaga numera bland kronoegendomar under allmän disposition 18
stycken dylika hemman och hemmansdelar om tillsammans 6 23M mtl samt en utjord
lön 7 j rekognition sskogshem man jämlikt kungl. kungörelsen den 4 februari
1811. Jordebockerna upptaga numera bland kronoegendomar under enskild disposition
4 stycken dylika hemman om tillsammans 4 33/64 mtl, uppkomna av Tuna.
bergslags allmänning i Tima och Tunabergs socknar av Södermanlands län
ri, , ö:o\ lägenheter å Alvsborgs kungsladugårds utmark vid Göteborg jämlikt
kungl brevet den 14 november 1854. Samtliga dessa lägenheter torde numera
vara skatteköpta.»
Såsom kammarkollegium framhållit kunna de nu gällande, mer eller
mindre föråldrade bestämmelserna om skatteköp lätt föranleda, att kronan
Kungi. Maj:ts proposition nr 11.
19
utan rimligt vederlag avhändes sin fasta egendom under omständigheter,
som icke stå i god överensstämmelse med allmän rättsuppfattning. Jag
finner det därför samt på de av kammarkollegium och riksdagens andra
lagutskott anförda skäl i hög grad påkallat, att en allmän revision av
gällande bestämmelser angående skatteköp, så snart ske kan, kommer
till stånd; och kan jag, även i vad angår ett provisoriskt förbud av
skatteköp i avbidan på den sålunda erforderliga utredningen, inskränka
mig till att åberopa de skäl, som anförts av kollegium och utskottet,
vars hemställan, enligt vad redan framhållits, i ifrågavarande delar
biträddes av riksdagens andra kammare. Några konstitutionella eller
juridiska hinder för en sådan åtgärd finner ej heller jag vara för handen.
Beträffande några av de i kammarkoliegii ovan intagna utredning
upptagna särskilda slag av hemman, som kunna till skatte försäljas,
synes mig emellertid anledning icke föreligga att inbegripa dem under
det ifrågaställda förbudet.
Rörande de Halländska kyrkornas hemman, av vilka endast två
skulle återstå såsom krono under enskild disposition, har i kungl. kungörelsen
den 11 september 1863 stadgats, att å desamma ej vidare må
för kronans räkning väckas anspråk på äganderätt.
Så framt för övrigt kyrkans äganderätt till dessa hemman ej kan
med köpe- eller donationsbrev styrkas och de ej äro anslagna till boställen,
stom-, annex- eller mensalhemman, få de enligt berörda kungörelse
till skatte lösas, de, å vilka stadgad åborätt äger rum, av åbon
och de, som äro utarrenderade eller på annat sätt upplåtna, av arrendatorn
eller innehavaren. I stället för erläggande av skatteköpeskilling
åsättes hemmanet viss årlig spannmålsränta, motsvarande två femtedelar
av det från hemmanet utgående årliga landgillet, varjämte skall i den
ordning och efter de grunder, som för bestämmande av maximiarrende
finnas stadgade i kungl. brevet den 26 april 1826, och med fästat avseende
å övriga hemmanet ålagda utskylder, en viss årlig även i spannmål
bestämd ränta åsättas hemmanet. Efter räntornas åsättande utfärdas
skattebrev.
Enligt förordning av den 20 november 1908 är ägare av hemman,
som enligt 1863 års berörda kungörelse blivit till skatte löst, berättigad
att friköpa sig från skyldigheten att utgöra hemmanet åliggande landgille
och »ränta i följd av skatteköp» mot erläggande av ett penningbelopp,
som i årlig ränta efter fem procent lämnar en avkastning lika
med summan av berörda avgälder.
Vidkommande Danviks hospitals hemman få enligt gällande instruktion
för direktionen för Danviks hospital stiftelsens fastigheter och hemmansräntor
icke utan Kungl. Majrts tillstånd avhändas stiftelsen.
20
Kungl. Maj:ts proposition nr 11.
Rörande Yisingsö skolegodshemman har genom kungl. brevet den
9 december 1871 stadgats, att, därest innehavare av stadgad åborätt till
dylikt hemman hos domkapitlet framställer anspråk om skatteköp, som
domkapitlet finner vara förmånligt, domkapitlet har att hos Kungl. Maj:t
därom göra anmälan. Frågan huruvida skatteköp skall komma till stånd,
skall bero av Kungl. Maj:ts prövning.
Vid sålunda rörande dessa hemman föreliggande förhållanden synes
mig det ifrågaställda förbudet icke böra erhålla avseende å dem.
I fråga om förbud av skatteköp av rekognitionsskogshemman och
vad därmed är att likställa enligt förutberörda kungörelse den 4 februari
1811 samt övriga författningar om användande av de åt bruken och bergverken
upplåtna rekognitionsskogarna anhåller jag att särskilt därom få
yttra mig och framställa förslag.
Rörande skatteomföring av krononybyggen i de norrländska länen
finner jag lika med kammarkollegium och riksdagens andra lagutskott
någon förbudsåtgärd i den tillämnade riktningen icke vara erforderlig.
Jag hemställer alltså, att Kungl. Maj:t täcktes i proposition föreslå
riksdagen besluta,
att, i avbidan på utredning och förslag rörande revision av gällande
bestämmelser om skatteköp, tillsvidare och, intill dess annorlunda kan
varda beslutat, skatteköp i andra fall, än såvitt angår de Halländska
kyrkornas hemman, Danviks hospitals hemman, Visingsö skolegodshemman
samt rekognitionsskogs- och därmed likställda hemman, icke skall äga rum.
Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan behagade Hans Maj:t Konungen
lämna bifall; och skulle till riksdagen avlåtas proposition
av den lydelse, bilaga vid detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Birger Looström.
Stockholm 1919. Kungl. Boktryckeriet. P. A. Norstedt & Söner.
103288
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
3 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (3)
3 kopplingar.
- Rskr. 1919:19 (urtima riksdagen) Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förbud tillsvidare i vissa fall av skatteköp. a1 i texten
- 1SärU 1919:7 (urtima riksdagen) Memorial, angående ersättning åt av utskottet vid handläggning av vissa ärenden anlitade sakkunniga. s. 1 i texten
- 1SärU 1919:4 (urtima riksdagen) Utlåtande, i anledning av Kungl. Majds proposition angående förbud tillsvidare i vissa fatt av skatteköp. s. 1 i texten