Sök i Ratio Lex

Angående inställande av skatteköp enligt kungörelsen den 4 februari 1811 jämte övriga författningar om användande av de till bruken och bergverken upplåtna rekognitionsskog ärna

1919-08-02 · 39 sidor, varav 38 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,6 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 38 av 39 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1919:14 (urtima riksdagen), Angående inställande av skatteköp enligt kungörelsen den 4 februari 1811 jämte övriga författningar om användande av de till bruken och bergverken upplåtna rekognitionsskog ärna

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 14.

1

Nr 14.

Kung1. Maj:ts proposition till riksdagen angående inställande av

skatteköp enligt kungörelsen den 4 februari 1811 jämte

övriga författningar om användande av de till bruken och

bergverken upplåtna rekognitionsskog ärna; given Stockholms

slott den 2 augusti 1919.

Under åberopande av bilagda utdrag av stadsrådsprotokollet över

finansärenden för denna dag vill Kungl. Maj:t härmed föreslå riksdagen

besluta,

att skatteköp i den ordning kungl. kungörelsen den 4 februari

1811 jämte övriga om användande av de till bruken och bergverken

upplåtna rekognition sskogar utfärdade författningar föreskriva icke vidare

skall äga rum, dock att Nävekvarns bruks aktiebolag; som anhängiggjort

och fullföljt ansökning att såsom ägare av Tunabergs kopparverk i

nämnda ordning skatteköpa vissa genom skattläggning enligt berörda

författning uppkomna hemman å Tuna bergslags allmänning i Södermanlands

län, eller dess rättsinnehavare må äga att av statsmedel utbekomma

ersättning för de kostnader, som varit förenade med ansökningen

och dess fullföljande, vilken ersättning i brist av åsämjande må

Bikung till urtima riksdagens protokoll 1919. 1 saml. 12 käft. (Nr 14.) 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 14.

på statsverkets bekostnad bestämmas genom tre skiljemän, av vilka länsstyrelsen

må utse en, sökanden eller hans rättsinnehavare en och domaren

i orten den tredje.

De till ärendet hörande handlingar skola tillhandahållas riksdagens

vederbörande utskott.

GUSTAF.

F. V. Thorsson.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 14.

3

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj:t

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 2 augusti

1919.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Eden,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Hellner,

Statsråden Petersson,

Nilson,

Löfgren,

friherre Palmstierna,

Rydén,

Undén,

Thorsson.

Departementschefen, statsrådet Thorsson, anförde:

Såsom jag förut denna dag anfört vid anmälan av proposition angående

förbud tillsvidare i vissa fall av skatteköp, har andra kammaren vid

1919 års lagtima riksdag bifallit andra lagutskottets hemställan, van utskottet

föreslagit riksdagen bland annat att för sin del besluta ^suspension

av gällande bestämmelser om skatteköp. Denna suspension avsags att omfatta

såväl skatteköp i allmänhet som av rekognitionshemmanen, varigenom

jämväl, enligt vad utskottet framhöll, det på provning beroende skattekopsförfarandet

beträffande Tunn bergslags allmänning skulle for närvarande

avstanna. . , ... „ »

Jag anhåller nu att få såsom särskilt ärende anmäla fragan om

skatteköp av rekognitionshemman enligt 1811 års kungörelse m. fl. författningar.

Det synes mig nämligen angeläget, att proposition avlates till

urtima riksdagen angående inställande av även dessa skatteköp.

Under äldre tider var bergshanteringen en av statens^ viktigaste

inkomstkällor och därför föremål för synnerlig omvårdnad från det allmännas

sida. Då denna näring i allmänhet behövde riklig tillgång till

skogsprodukter, ansåg staten sig böra till bruken och bergverken anslå

åtskilliga av de talrika kronoskogarna. Upplåtelserna Ml en bör
jan

avgiftsfritt, men genom nådigt brev den 14 mars 1689 förpliktades

de mindre ädla verken, järnverken, att för de åt dem anslagna skogar

Historik.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 14.

erlägga en årlig avgift, kallad rekognitionsavgift. De s. k. ädlare verken

ävensom järngruvorna förbleve jämlikt nådiga brev den 7 november 1690

och den 11 december 1696 fria från rekognitionsavgift.

Redan i början på 1800-talet kommo emellertid statsmakterna till

den uppfattning, att det icke vidare borde få fortgå, att de anvisade

skogarna förblevo större än verken behövde. Den lösning, man då avsåg,

var, att vederbörande verk skulle erhålla för detsamma erforderlig de! av

den anvisade skogen åt sig utbruten, men i avseende å denna del få sin

nyttjanderätt förändrad till äganderätt genom skatteköp.

Kttn^>elsen 1 detta syfte avläto riksens ständer vid 1809 års riksdag en

februari skrivelse till Kungl. Maj:t, däri riksens ständer anmälde, »hurule181L

des De til] öfverläggning förehaft, på hvad sätt och efter hvilka grun
der

de till Bergverken och Bruken uplatne Recognitions-Skogarne måtte

till Statens största fördel, i förening med den enskildta nyttan, lämpeligast

kunna användas och indelas; hvarvid det icke undfallit Riksens

Ständer, åt då å ena sidan ägande rätten til den uplåtne Skogstrakten

altid blifvit åt Staten förvarad, har, å den andra, nyttjanderätten, emot

eu öfverenskommeu vederkänsla eller så kallad Recognitionsagifft, altid

blifvit Bergverken försäkrad, så väl i kraft af det för anläggningen

oumbärliga behofvet, som i stöd af flere alt ifrån 1600-talet och äfven

i senare tider utgifne Kong]. Förordningar och Ständers Försäkringar.

— Under sådane omständigheter hafva Riksens Ständer ansett det

vara ostridigt, åt i kraft af dessa Författningar, Staten likaså litet kan

ovilkorligen disponera om de til Bergverken uplåtne Recognitions-Skogar,

som desse kunna af Bergverken, utan förbehåll af Statens äganderätt,

begagnas; nu sedan Riksens Ständer häruti trott sig finna de hufvudgrunder,

som borde bestämma förhållandet mellan Staten och Bergverksidkaien,

den förre betraktad såsom ägare, den sednare såsom innehafvare

af Recognitions-Skogarne, hafva Riksens Ständer ytterligare undersökt genom

hvilka medel Staten skulle kunna af sin äganderätt draga största

fördel, samt utan Bruksägarens undergång, den för det allmänna mest

nyttiga författning vidtagas. Härvid hafva Riksens Ständer erfarit, att

det sätt, hvarpå Skogarne blifvit Bruken tillslagne, föranledt dertil, åt på

flere ställen vidlyftigare trakter, än de för Smidets behof oundgänglige,

blifvit Bruken tilagde; och då ändamålet för Skogarnes uplåtande måste

bestämma gränsen för Bergverkens företrädesrätt vid Skatteköpen, hafva

Riksens Ständer ansett Bergverken ovillkorligen berättigade åt behålla så

mycken Skog, som för Verkets drift och Smidets underhållande tarfvas, hvaremot

til den öfriga oupodlade marken borde, då den i Hemmantal indeltes,

hvar och en lämnas öppet, åt, med lika rätt som Bruksägaren,

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Majli» proposition nr 14.

o

köpet concurrera; hvarmedelst äfven Riksens Ständer ansett möjligheten

til flere medborgares uppehälle beredas, och följakteligen nya fördelar Samhället

tilskyndas. Af sådane anledningar hafva Riksens Ständer funnit eu ny

Författning härom nödvändig åt vidtaga, samt för verkställigheten deraf

förenat sig om följande grunder.»

Enligt de sålunda bestämda grunderna skulle på angivet sätt uträknas

vad av skog, som vore erforderligt för brukets behov.

Alla på skogarna för brukens räkning anlagda torp och odlingar,

skattlagda eller ej, skulle anses såsom bruken oskiljaktigt tillhörande och

bruksägaren tillerkännas rättighet att vid skogens indelande i hemmantal

uppå var och en av dem fördela lotterna efter vanlig metod samt för varje

sådant torp, utom den för brukets behov anslagna skog, äga rätt til! så

mycket, som erfordrades till bränsle, byggnadstimmer och stängsel.

Vad sålunda tillerkänts bruket skulle skattläggas till hemmantal

och få av bruksägaren skatteköpas.

Rättigheten för bruksägaren till skatteköps erhållande skulle till en

början vara inskränkt till en tid av sex år.

T den av Kungl. Maj:t rörande verkställigheten härav utfärdade

kungörelsen den 4 februari 1811 angående användande av de till bergverken

och bruken upplåtna rekognitionsskogarna heter det även bland

annat: »Hvad dernäst beträffar skatteköpen å desse Hemman, så kommer

dermed att förhållas enligt den vanliga Ordningen vid skatteköp, så att

Bruksägaren, etc. — — —; och då desse Hemman äro inrättade af den

för Bruken till deras upprätthållande såsom nödig ansedde Mark och Skog,

bör ock i de Skatte-Bref, som Collegium därå utfärdar, det förbehåll

intagas, åt de altid skola blifva oskiljaktige från de Bruk, hvarunder

de lyda.»

»Hvad sist vidkommer sådane Recognitions-Skogar, som under en

mera bestämd besittningsrätt blifvit visse, merendels ädlare Verk uplåtne,

såsom under Bergfrelse frihet eller andra vilkor, emot förbindelse af Verkens

drift och andre skyldigheeter, så ankommer det, enligt Riksens Ständers

yttrande, på Innehafvarne deraf, huruvida de vilja i någon sådan

författning derom ingå, som nu, i anseende til andre Recognitions-Skogar,

blifvit stadgat.»

Med detta stadgande måste det anses tvivelaktigt, om avsikten

varit, att såsom rekognitionsskogar skulle räknas och alltså, så snart innehavaren

det önskade, enligt i kungörelsen lämnade föreskrifter skulle kunna

utan vidare behandlas även till ädlare verk anslagna skogar, ehuru rekognitionsavgift

därför ej utgjordes. Då det tydligen betraktades såsom en på privilegium

grundad rättighet för innehavaren av dylik skog att få~behålla den

under sålunda tillförsäkrade villkor, ansågs innehavaren ej behöva, på sätt i

s. 6 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ta proposition nr 14.

6

kungörelsen beträffande övriga skogar avsågs, finna sig i att få sina rättigheter

till dem begränsade. Vid sådant förhållande och med hänsyn även till vad,

på sätt nedan angives, sedermera förekom rörande dessa skogar synes

det i varje händelse ligga närmast till hands att antaga, att ständerna

icke heller avsett att för sin del frånsåga sig sin prövningsrätt, huruvida

de kunde »vilja i någon sådan författning därom ingå», som ett avhändande

av kronans äganderätt enligt för rekognitionsskogarna i allmänhet

stadgade villkor skulle innebära.

Genom kungl. brevet den 31 mars 1824 blevo, jämlikt av riksens

ständer därom fattat beslut, bruksägarna berättigade att, utan avseende

på tiden, när de sig anmält, skatteköpa den för bruken bibehållna skog.

Dessförinnan hade på given anledning genom kungl. brev den 30

juni 1820 kammarkollegium anbefallts att tillsvidare innehålla med alla

åtgärder i fråga om skattläggning och indelning av hemman, som vid

bergmästarundersökning befunnits nödig för bruk.

Angående den ordning, vari de åsyftade skatteköpen skulle ske,

har 1811 års kungörelse i denna del ansetts syfta på kungl. brevet den

10 oktober 1793, kungjort genom kammarkollegii cirkulär den 29 samma

oktober, och vari stadgats, att tio års kronovärderingsräntor »skulle bliva

lösningspriset i Sverige, dock på det sätt att å ena sidan landshövdingen,

i fall han funne eu eller annan lägenhet vara mera värd, då därå skulle

låta anställa värdering till bevakande av kronans rätt, och å andra

sidan, att de av allmogen, som trodde förenämnda lösningspris vara för

dyrt, skulle vara obetaget att på det förra vanliga sättet igenom värdering

skatterättigheten sig förvärva». Den befogenhet att till bevakande

av kronans rätt låta anställa skattevärdering, då anledning därtill gåves,

vilken sålunda tillagts landshövdingen, har på grund av den för kammarkollegium

gällande instruktion ansetts tillkomma även kollegium.

Genom kungl. förordningen den 22 december 1898 om upphävande

av rekognitionshemmans oskiljaktighet från de bruk, varunder de lyda,

har sedermera stadgats, att vad i särskilda författningar funnes i fråga

om skatteköp av så kallade rekognitionshemman föreskrivit därom, att

hemmanen alltid skulle vara oskiljaktiga från de bruk, varunder de lydde,

skulle upphöra att gälla; och skulle i följd därav förbehåll om sådana

hemmmans oskiljaktighet från bruken icke intagas i skatteköpebreven,

som hädanefter utfärdades.

Denna förordning tillkom med anledning av riksdagens skrivelse

den 12 maj 1898, däruti riksdagen anmälde, hurusom riksdagen för sin

del fattat berörda beslut, sedan talan å kronans vägnar väckts mot åtskilliga

ägare av rekognitionshemman med påstående, att hemmanen i

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj:ts proposition nr 14.

följd därav att bruk nedlagts eller hemman skilts från bruk skulle återfalla

till kronan, men högsta domstolen genom ett flertal den 8 juni 1897

meddelade domar förklarat, att återvisningsrätt i sådana fall icke ägde

rum och förty ogillat kronans talan.

Jag har i annat sammanhang framhållit de skäl, som synas gälla

för att skatteköp tillsvidare icke borde i allmänhet medgivas.

Anser man emellertid anledning icke finnas att överhuvud bibehålla

skatteköpsrätten i dess nuvarande form till jord av krono natur, lära

särskilda skäl gälla för inställande av skatteköpen med avseende å de skogsområden,

som kunna skatteköpas jämlikt 1811 års förut berörda kungörelse.

Konstitutionellt och juridiskt sett lära andra hinder icke möta för inställande

av dessa skatteköp, där ej för särskilt fall särskilda skäl för ett

annat förfaringssätt kunna hava tillkommit, än som förefinn as beträffande

skatteköpen i övrigt och varom jag i annat sammanhang uttalat mig.

Rörande frågan om fortfarande förefintligheten av skogar, varå

1811 års författning kan anses tillämplig och vilka icke blivit enligt

samma författning indelade och skattesålda, har kammarkollegium i ett

den 17 april 1919 avgivet utlåtande till riksdagens andra lagutskott, till

vilket utlåtande jag här nedan återkommer, upplyst, att kollegium saknar

möjlighet att lämna någon fullt exakt upplysning, huruvida ännu kvarstå

några dylika skogar, beträffande vilka ansökning om skatteköp ännu icke

anhängiggjorts. Kollegium har emellertid ifrågasatt, huruvida icke redan

möjligheten av att numera ett skatteköpsanspråk skulle kunna framställas

mot kronan med stöd av 1811 års författning, borde föranleda, att densamma

för dylikt fall uttryckligen sattes ur kraft.

Vad däremot anginge frågan, huruvida hos vederbörande ämbetsmyndighet

vore anhängiga ärenden om skatteköp enligt 1811 års författning,

har kammarkollegium upplyst, att för närvarande endast ett sådant

ärende vore anhängigt, nämligen om skatteköp under Tunabergs kopparverk

av vissa genom skattläggning enligt berörda författning uppkomna

hemman å Tana bergslags allmänning i Södermanlands län.

I detta ärende har förekommit följande:

Genom utslag den 5 juli 1757 tillerkände bergskollegium delägarna

i Tunabergs kopparverk i Södermanlands län, så länge det upprätthölles

och på bergsvis dreves samt skogsunderstödet behövdes, nyttjanderätt eu

till hela den allmänning, som — förutom eu för Näfvekvarns styckebruk

avskild rekognitionsskog och vissa enskild person tillhöriga lägenheter

— av ålder benämnts Tuna bergslags allmänning, varunder även inne
-

Tuna

bergslags

allmänning.

Utbrytning

av mark f ör

Tunabergs

kopparverk.

Skattläggning

man.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 14

fattades viss vid gränsen till Östergötlands län belägen skogstrakt, att

därav tillika med de därvarande oskattlagda torpen till kopparverkets

drift och fortsättande sig betjäna, dock med rätt för de på allmänningen

belägna skoglösa hemman och torp att därstädes efter utsyning erhålla

skog till husbehov.

Efter ansökning av ägarna till nämnda kopparverk förklarade

Kungl. Maj:t genom resolution den 30 maj 1879 dem berättigade att, i

den ordning nådiga kungörelsen den 4 februari 1811 jämte övriga om

användande av de bruken och bergverken upplåtna rekognitionsskogarna

utfärdade författningar föreskreve, efter skedd skattläggning till skatte

lösa så stor del av allmänningen, som, sedan de till skogsfång därifrån

berättigade hemman och lägenheter erhållit däremot svarande skogsmark,

kunde vara för verkets behov erforderlig.

Genom ett av kammar- och kommerskollegierna den 26 februari 1889

meddelat utslag gillades och fastställdes till efterrättelse de åtgärder, som

vid sådan bergmästarundersökning, som finnes föreskriven i berörda

kungörelse den 4 februari 1811, den 8 och 9 september 1885 hållits

och den 16 december samma år avslutats å Tunabergs allmänning, och

vilken avsåg upprättande av förslag till utbrytning av mark för rätt för

Tunabergs kopparverk till skogsfång å allmänningen. Vid denna undersökning

blev antaget, att till hemman om ett mantal skulle utläggas vederlagsmark

till det omfång, att marken lämnade årligen 30 storfamnar ved

å 100 kubikfot fast massa, till hemman om V2 mantal mark för 18 famnar,

till hemman om V4 mantal mark för 14 famnar och till hemman

om */8 mantal mark för 11 famnar samt torp eller odling mark för 8

famnar; varefter, såvitt nu är i fråga, skog still delning en verkställts sålunda,

att 536 hektar 49,5 ar med beräknad avkastning av 272,0016 famnar

skulle tillfalla följande torp och odlingar å Tunabergs allmänning, som

av kopparverkets ägare innehades och vore att betrakta såsom från verket

oskiljaktiga, nämligen: Bärskär Lilla, Bergmanstorp eller Abacken, Bråten

eller Andreberg, Gjutartorp eller Juterjans, Gölma, Hökhult, Jogershyttestugan

eller Lilla Jogershyttan, Johannisberg, Kovik eller Kovikstugan,

Kungstorp, Källhult Stora, Kungshamn, Långbro, Mörkstugorna eller

Mörkstugan, Bockbo eller Kockebo, Skara Lilla eller Skarastugan, Skinbyxtorp

eller Skinbyxstugan, Stenstugan, Torskhult Lilla, Överbostugan,

Aspdalen Lilla, Damändan, Enstaka, Haglundstorp, Hjälkhyttestugan och

Skärgårdskärr samt Gölstugan, Damstugan, Damkärret, Eriksberg, Hagalund,

Hagstugan, Nybygget och Nystugan, vilka sistnämnda åtta torp dock

enligt vad i utslaget anmärkes »först under innevarande århundrade upptagits»;

till kopparverket skulle anslås 1,095 hektar 71,1 ar med en av
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. May.ts proposition nr 14.

kastning av 5 2 6,3292 famnar, »vilket (kopparverket), såsom icke grundat

på köpekol ansågs behöva ända till 5 5 8,74 famnar» enligt följande beräkning:
-

för årlig tillverkning av 53.65 centner koppar

navarvässning .............

underhåll av gruvebyggnader och hytta . .

vedbrand till 18 arbetare........

underhåll av bostäder åt dessa......

....... 403.34 famnar

....... 22.40 >

....... 25.— >

....... 90.— »

....... 18.— .

Summa famnar 558.74.>

Enligt instrumenten för de skattläggningsförrättningar av den 22

och 23 oktober samt den 14 november 1891 och den 14 juli 1894, vilka

föregingo kammar kollega utslag den 12 oktober 1908 angående skattläggning

av den åt Tunabergs kopparverk bibehållna del av Tunabergs allmänning,

företeddes därvid särskilda kartor över utstakningen och rörläggningen

av de särskilda vederlagsmarkerna, å vilka kartor tecknats vederbörande

häradsrätts bevis av den 20 februari 1891, att utstakningen vunnit laga

kraft. Därjämte antecknades, att de 34 till kopparverket hörande allmänningstorpen,

vilka genom förutnämnda 1889 ars utslag fatt 536,495

har skogsmark sig tilldelade, efter uppmätning och uträkning befunnits

innehålla 942 har 20,8 ar. Sistnämnda areal var enligt instrumenten

fördelad i följande ägoslag:

Åker

Äng

Skogs- och

betesmark

Impediment

Summa

hektar 1

•

Hjälkhyttan nr 2.......

11.8563

—

112.8609

12.3119

136.0281

| Långbro nr 1.........

32.4806

33.3846

232.5929

0.3594

298.8175

| Kungstorp nr 1........

18.7726

9.1233

151.0665

0.0031

178.9655

Kungshamn nr 1.......

34.3658

2.1690

251.4726

40.3745

328.3819

Summa hektar

97.4743

44.6769

747.9929

53.0489

942.1930

Härutöver antecknades såsom »rekognitionsskogsanslag» för följande

hemmansdelar nedan angivna areal:

Bihang till urtima riksdagens protokoll 1919. 1 sainl. 12 käft. (Nr 14 .) 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 14.

Skog

Impediment å

skogsmarken

1

Summa hektar 1

Hjälkhyttan nr 2......

190.6573

3.2797

193.9370

Långbro nr 1.........

339 8570

17.2392

357.0962

Kungstorp nr 1........

571.2203

39.6001

610.8204

Kungshamn nr 1 .....

—

—

_

Summa hektar

1,101.7846

60.1190

1,161.8536

Den sammanlagda areal, som ingick i skattläggningen utgör sålunda

enligt instrumenten:

Åker

Äng

Skog (och

betesmark

jfr ovan)

Impediment

Summa

hektar

Hjälkhyttan nr 2 ....

11.8553

—

303.5182

15.6916

330.968

Hängbro nr 1.......

32.4806

33.3846

572.4499

17.5986

655.927

Kungstorp nr 1......

18.7726

9.1233

722.2868

39,6032

789.794

Kunghamn nr 1.....

34.3658

2.1690

251.4726

40.3745

328.388

Summa hektar

97.4743

44.6769

1,849.7276

113.6679

2,104.0-7

I anslutning härtill blev enligt kammarkollegii berörda utslag den

12 oktober 1908 »angående skattläggning å den åt Tunabergs kopparverk

bibehållna del av Tunabergs allmänning i Tuna och Tunabergs socknar»

ovannämnda torp och skogsägor under följande namn och särskilda

hemmansdelar indelade, nämligen hemmanet Hjälkhyttan nr 2, i Tuna

socken med torpen*Nybygget, Hjälkhyttestugan, Störa Källhult, Hagalund

och Stora Damändan såsom stomme till den del av norra skogsskiftet,

som vore belägen mellan lägenheterna Skogsby och gränsen mot Jönåkers

härads allmänning, utgörande i areal 330,968 hektar och uppskattat till

sju sextondels mantal med ränta, hemmanet Långbro nr 1 i Tunabergs

socken, med torpen lilla Bärskär, Långbro, Skinbyxtorp, Skärgårdskärr,

Johannisberg, Hagstugan, Aspdalen, Lilla Jogershyttan, Gölma, Glöstugan,

Enstaka, Overbostugan och Nystugan såsom stomme till däri återstående

delen av norra skogsskiftet, vilket hemman, i areal utgörande 655,927

hektar uppskattats till två och sju sextiofjärdedels mantal med ränta,

hemmanet Kungstorp nr 1 i Tunabergs socken, med torpen Kungstorp,

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj:ts proposition nr 14.

Stenstugan, Gjutaretorp, Eriksberg, Damstugan, Rockebo, Damkärret och

Bergmanstorp såsom stomme till hela södra skogsskiftet, vilket hemman,

i areal utgörande 789.797 liehtar, uppskattats till ett och ett trettiotvåendels

mantal med ränta, hemmanet Kungshamn nr 1 i Tunabergs

socken, omfattande torpen lilla Torskhult, Haglundstorp, Kungshamn,

Hökhult, Kovik, Mörkstugan, Lilla Skara och Bråten, eller Andreberg,

vilka, såsom belägna i yttersta östra änden av allmänningen på cirka 1.5

nymils avstånd från de kopparverket tilldelade skogsskiftena, skulle skattläggas

utan del i nämnda skiften; varande detta hemman, som i areal

innehölle 328.388 hektar, uppskattat till femton sextondels mantal med

ränta.

Det framgår alltså, att, medan enligt 1889 års förutberörda utslagkopparverket

och de till detsamma hörande torpen ansetts behöva eu

sammanlagd skogsareal av 1,632.20 hektar, bekomma de vid skattläggningen

1,849.72 hektar. Skillnaden i areal har måhända vid denna tid

utgjort betes- eller hagmark. Den bristande överensstämmelsen mellan

vissa arealer enligt 1889 års förutberörda utslag och skattläggningsinstrumenten

har förklarats av den noggrannare uppmätningen och rågångsutstakningen.

Vad särskilt angår impediment å skogsmarken har upplysts,

att desamma vid skattläggningen blivit för knappt upptagna samt att vid

skedd skogsindelning vederbörande jägmästare beräknat dem till 671.97

hektar.

Genom berörda utslag den 12 oktober 1908 lät kammarkollegium

bero vid nämnda skattläggning med iakttagande av vissa mot densamma

framställda anmärkningar samt fastställde de av ifrågavarande allmänningsdel

uppkomna hemman till ovannämnda namn, nummer och mantal

ävensom till vissa angivna räntor, varjämte kammarkollegium genom

samma utslag -förklarade, att, sedan kopparverkets ägare, vilka anhållit

att få till skatte lösa de genom skattläggningen uppkomna hemmanen, å

vederbörlig ort inbetalat stadgade skatteköpeskillingar, kollegium ville på

därom i behörig ordning gjord anmälan utfärda skattebrev å hemmanen.

Dessförinnan hade Kungl. Maj:t 1899 uppdragit åt kaminaradvo- Kgl Maj:ts

katfiskalsämbetet att å Kungl. Maj ds och kronans vägnar mot kopparverkets

ägare utföra den talan, vartill vissa angående verkets drift upplysta

förhållanden föranledde. Vederbörande bergmästare hade nämligen

i" ett den 9 januari 1896 avgivet yttrande meddelat, att kopparverket,

såväl gruva som smältverk, till följd av brist under liera år på arbetsvärd

malm befunne sig i ett tämligen förfallet skick, och att en grundlig

restaurering erfordrades, om en ordentlig kopparverksdrift åter skulle

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 14.

komma till stånd; att vid kopparverket, som väl borde innefatta både

gruvor och smältverk, allt arbete visserligen icke under något år legat nere,

ehuru arbetet sedan början av 1800-talet drivits i mycket ringa omfattning,

att emellertid vid kopparsmältverket tillverkning efter år 1887 ägt rum endast

under år 1895, samt att kopparverkets framtida bestånd, såvida därmed

skulle avses en verklig och fortfarande kopparproduktion, vore beroende

av resultatet av de undersökningsarbeten efter brytvärda fyndigheter, som

enligt uppgift skulle komma att verkställas. I anledning härav anhängiggjorde

advokatfiskalsämbetet rättegång mot kopparverkets ägare med yrkande,

att, som med avseende å nyssnämnda upplysta förhållanden verkets

ägare måste anses hava förverkat sin rätt till ifrågavarande allmänning,

verkets ägare måtte varda ålagt att till kronans fria disposition genast

avträda den åt kopparverket upplåtna delen av allmänningen.

Genom Kungl. Maj:ts dom den 19 mars 1908 ogillades kronans i

saken förda talan, (tre justitieråd mot tre, vilka senare biföllo kronans

talan), »emedan berörda av kammar- och kommerskollegierna den 26 februari

1889 meddelade utslag, varigenom ägarna av kopparverket i den av

Kungl. Maj:t föreskrivna ordning erhållit rättighet att skatteköpa viss del

av allmänningen, vunnit laga kraft, samt den omständigheten att de enligt

bergskollegiets utslag den 5 juli 1757 gjorda förutsättningar och givna

villkor för nyttjanderättsupplåtelsens bestånd i ett eller annat avseende

saknades eller eftersatts, icke kunde leda därtill, att rättigheten till den

för kopparverket enligt kammar- och kommerskollegiernas berörda utslag

bibehållna del av allmänningen förverkats, utan ägarnas av kopparverket

rätt till skatteköp måste anses hava på grund av detta utslag med bindande

verkan avgjorts efter de förhållanden, som vid undersökningen antagits

vara för handen».

Ansökan om Efter det Näfvekvarns bruks aktiebolag såsom ägare av kopparskatteköp

verket i skrivelse den 27 april 1909 hos kammarkollegium anhållit om

m- m. besked rörande rätta beloppen av skatteköpeskillingarna för ifrågavarande

hemman samt meddelande om vad bolaget vidare hade att iakttaga för

vinnande av skattemannarätt till desamma, beslöt kammarkollegium den

26 augusti 1909, att bolaget skulle meddelas det besked, att skatteköpeskillingen

utgjorde, beräknad till sex års ränta efter kronovärde, för hemmanet

Hjälkhyttan nr 2 femtiotre kronor 8 öre, för hemmanet Långbro

nr 1 tvåhundrafemtiotre kronor 87 öre, för hemmanet Kungstorp nr 1

etthundratjugufem kronor 19 öre och för hemmanet Kungshamn nr 1

etthundratolv kronor 60 öre, vartill komme avgifter till Vadstena krigs
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

Klingl. Maj-.ts proposition nr 14.

13

manshuskassa med 6 procent av skatteköpeskillingarna, samt att, i avseende

å vad iakttagas borde för vinnande av skattemannarätt, vederbörande

hade att ställa sig till efterrättelse vad nådiga kungörelsen den

4 februari 1811 samt övriga om användande av de bruken och bergverken

upplåtna rekognitionsskogarna utfärdade författningar därutinnan föreskreve.

Med skrivelse den 14 september 1909 överlämnade därefter Kungl.

Maj:ts befallningshavande i Södermanlands län till kammarkollegium ej

mindre två levereringsreversal, utvisande, att bolaget den 13 september

1909 i riksbankens avdelningskontor i Nyköping insatt å statsverkets

giroräkning skatteköpeskillingar för ifrågavarande hemman med tillhopa

544 kronor 74 öre jämte därå belöpande avgifter till Vadstena krigsmanshuskassa

med 32 kronor 68 öre, än även ansökning av bolaget att erhålla

skattebrev å hemmanen.

Genom utslag den 10 mars 1910 anmodade emellertid kammarkollegium,

utan avseende å bolagets sistnämnda ansökning, såvitt densamma

åsyftade att åt bolaget allenast mot de inlevererade beloppen, motsvarande

6 gånger kronovärdet av omförmälda hemmans genom skattläggning bestämda

grundräntor, förvärva skattemannarätt till hemmanen, Kungl. Maj:ts

befallningshavande att låta enligt nådiga förordningen den 19 september

1723 huru med de hemman och kronolägenheter, som till skatte försäljas,

förhållas skall samt nådiga brevet den 18 juni 1754, kungjort genom

kammarkollegii cirkulär den 19 september 1754, anställa skattevärdering

å hemmanen samt att jämte eget utlåtande till kammarkollegium insända

skattevärderingsinstrument tillika med övriga handlingar för den ytterligare

åtgärd, som kunde på kammarkollegium ankomma.

Sedan bolaget hos Kungl. Maj:t anfört besvär över kammarkollegii

nyssnämnda utslag under yrkande, att Kungl. Maj:t måtte med undanröjande

av utslaget förklara bolaget hava fullgjort vad för erhållande av

skattebrev å ifrågavarande hemman ålegat bolaget samt förty återförvisa

ärendet till vederbörande myndighet med förständigande att för bolaget

utfärda de sökta skattebreven, fann regeringsrätten genom utslag den 23

mars 1912 ej skäl att göra ändring i det överklagade utslaget.

Därefter uttog bolaget stämning å Kungl. Maj:t och kronan vid Kol. Maj:ts

vederbörande häradsrätt och anförde: Såväl enligt ovannämnda nådiga ^/december

kungörelse den 4 februari 1811, vilken vore i förevarande fall tillämplig, 1917

som enligt kammarkollegii ovanberörda, den 26 augusti 1909 meddelade

beslut skulle skatteköpeskillingarna för omförmälda hemman utgöra sex

års räntor, beräknade efter kronovärdet, och genom sistberörda beslut

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 14.

både skatteköpeskillingarna jämväl blivit fastställda till vissa belopp. Då

bolaget inbetalt de sålunda stadgade skatteköpeskillingarna, yrkade bolaget,

att Kungl. Maj:t och kronan måtte förpliktas att för bolaget utfärda

och till bolaget utlämna behöriga skattebrev å samma hemman.

Häradsrätten fann genom utslag Kungl. Maj:t och kronan skyldig

utfärda och tillhandahålla bolaget skattebrev å hemmanen. Svea hovrätt

yttrade i dom i saken, att, enär i målet vore tvist om villkoren för skatteköp

av omförmälda hemman, men tvist av sådan beskaffenhet icke tillhörde

allmän domstols bedömande, alltså och då följaktligen häradsrätten

icke bort till prövning upptaga bolagets talan, bleve häradsrättens berörda

utslag undanröjt.

Kungl. Maj:t har genom dom den 29 december 1917 fastställt hovrättens

dom.

Förliknings- Innan högsta domstolen meddelat sin nämnda dom den 29 de
f°l9l79årsd

cem'')er 1911) hade emellertid Kungl. Maj:t i proposition den 4 maj

riksdag. 1917 på grund av förekomna omständigheter föreslagit riksdagen medgiva

ej mindre, att nu ifrågavarande hemman finge till Näfvekvarns bruks

aktiebolag under skatteinannarätt försäljas mot en förlikningsvis bestämd

köpeskilling av 584,891 kronor 18 öre att av bolaget kontant gäldas den

2 januari 1918, då ifrågavarande fastigheter finge av bolaget tillträdas,

samt pa de av föredragande departementschefen i övrigt tillstyrkta villkor,

än även att den inflytande köpeskillingen finge användas till inköp för

kronans räkning av skogbärande eller till skogsodling tjänlig mark. De

dåvarande arrendatorerna av torpen Långbro, Nystugan och Lilla Torskhult

skulle bolaget tillförbindas att låta av billighetsskäl under deras och

efterlevande makes livstid kvarsitta odrivna. Därutöver ansåg sig dåvarande

departementschefen icke kunna understödja av åtskilliga torpinnehavare

gjorda framställningar, att av dem brukade torp måtte vid

eventuel] försäljning av hemmanen till bruket frånskiljas och bibehållas

med ständig besittningsrätt för dem och deras efterkommande.

I anledning av ifrågavarande proposition väcktes inom andra kammaren

följande motioner, nämligen:

dels nr 485 av herr Hage, i vilken motion hemställdes, att riksdagen

måtte besluta att avslå den kung!, propositionen under uttalande, att

den måtte undergå omarbetning i den riktning, att lägenheterna måtte,

vid försäljning till bolaget av egendomen i övrigt, frånskiljas och antingen

försäljas till innehavarna eller under ständig besittning för dem och deras

arvingar upplåtas, men under bägge alternativen på sådant sätt, att tillgång

till nödig hushållsskog tillförsäkrades lägenhetshavarna;

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 14.

15

dels nr 486 av herr Karlsson i Fjät, varuti yrkades,

1) att vid försäljningen av ifrågavarande hemman måtte för kronans

räkning undantagas de i desamma ingående 34 torplägenheterna

för att, antingen med äganderätt eller med stadgad åborätt, upplåtas till

sina brukare,

2) att, för den händelse det i alternativ 1 gjorda yrkandet ej skulle

av riksdagen bifallas, riksdagen måtte besluta, att torpen Långbro, Nystugan

och Lilla Torskhult måtte undantagas från försäljningen för att

med äganderätt eller stadgad åborätt upplåtas till nuvarande torpinnehavare;
dels

ock nr 491 av herr Lindhagen, vari hemställdes, att riksdagen ville

1) avslå propositionen nr 356 om Tima bergslags allmännings skatteförsäljning

och i samband därmed förklara, att 1879 års olaga administrativa

förläning av skatteköpsrätt till densamma icke kunde av riksdagen

godkännas; och

2) i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att allmänningen måtte av

statsverket omedelbart övertagas till förvaltning i överensstämmelse med

bestämmelserna i 189.8 års förordning om de till bergshanteringens understöd

anslagna skogar, ävensom tillse, att de å allmänningen befintliga torp

och jordbrukslägenheter bleve upplåtna under arrende på ett för vederbörande

brukare rättvist och betryggande sätt.

Uti sitt häröver avgivna utlåtande, nr 95, hemställde jordbruksutskottet:

1) att riksdagen måtte medgiva dels att ifrågavarande hemman

med undantag av de till hemmanet Långbro nr 1 hörande torpen Långbro

och Nystugan samt det till hemmanet Kungshamn nr 1 hörande torpet

Lilla Torskhult med deras i skattelängden angivna områden finge till

nämnda bolag under skattemannarätt försäljas mot en köpeskilling av

584,891 kronor 18 öre, att av bolaget kontant gäldas den 2 januari 1918,

då ifrågavarande fastigheter finge av bolaget tillträdas samt i övrigt på

de av föredragande departementschefen tillstyrkta villkor, dels att den

inflytande köpeskillingen finge användas till inköp för kronans räkning

av skogbärande eller till skogsodling tjänlig mark, dels ock att förenämnda

tre torp finge till de nuvarande innehavarna föryttras enligt de grunder,

som gälla om egnahemsupplåtelser å kronodomäner; 2) att omförmälda

motioner, i vad de icke blivit besvarade genom utskottets under punkt 1

gjorda hemställan, icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Uti en vid beröi''da utlåtande fogad reservation anförde herrar Hamilton

m. fl., att de ansett, att utskottets motivering och hemställan bort

hava följande lydelse:

»Sedan år 1913 står Tuna bergslags allmänning jämlikt föreskrift

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 14.

i kungl. förordningen angående förvaltningen av statens till bergshanteringens

understöd anslagna skogar den 25 maj 1898 under skogsstatens

omedelbara vård och förvaltning. Skogens avkastning disponeras av Tunabergs

kopparverks ägare såsom nyttj anderättsinnehavare för kopparverkets

behov och till husbehovsvirke för de å allmänningen belägna torpen.

Överskjutande avkastning försäljes, och inflytande belopp synas böra tillgodoföras

statsverkets skogsmedel. Torpen å allmänningen utarrenderas

numera av vederbörande över jägmästare och bolaget geménsamt och

arrendebeloppen delas lika mellan kronan och bolaget.

Å allmänningen funnos vid dess skattläggning år 1894 34 torp,

spridda runt om i skogsmarken.

Av de till utskottet överlämnade handlingarna i ärendet framgår,

att innehavarna av 14 torplägenheter å allmänningen gjort framställningar,

att deras torp måtte undantagas från försäljningen och upplåtas

åt dem.

Dessa framställningar hava endast så till vida beaktats, att i överenskommelsen

med bolaget intagits förbehåll, att nuvarande arrendatorer

av torpen Långbro, Nystugan och Lilla Torskhult och deras eventuellt

efterlevande hustrur skulle äga att under sin livstid kvarsitta odrivna å

torpen.

Enligt departementschefens utsago sakna dessa framställningar allt

rättsligt stöd. Billighetsskäl synas dock i varje fall synnerligen starkt

tala för, att kronan, som nu går att avhända sig den sista allmänningsskog,

som torde komma att försäljas enligt grunderna i kungl. kungörelsen

den 4 februari 1811, i största möjliga utsträckning behjärtar innehavarnas

å dessa torplägenheter intressen och söker bevara lägenheterna åt

dem. Vad Kungl. Maj:t i sådant avseende föreslagit synes uppenbarligen

vara otillfredsställande.

I avseende på nämnda tre torp föreligga, såsom i herr Karlssons i

Fjäl motion framhålles, alldeles särskilda skäl för att söka bevara dem

åt de släkter, som beträffande Lilla Torskhult sedan slutet av 1600-talet

samt Långbro och Nystugan åtminstone från senare hälften av 1700-talet

innehaft och brukat torpen.

Beträffande återstående torp föreligga visserligen ej så ömmande

förhållanden. Men ej mindre än 5 av dessa hava innehafts av de nuvarande

brukarna och deras förfäder i över 50 år och 4 i över 20 år.

3 torp hava innehafts av samma släkt i över 10 år och 13 under eu

tid mellan 2 och 8 år.

Kungl. Maj:t har enligt utskottets förmenande vid uppgörelsen med

bolaget tagit allt för ringa hänsyn till torpinnehavarnas intresse att på

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 14.

17

ett eller annat sätt tryggas vid sina torp. Redan av denna anledning

anser sig utskottet icke kunna tillstyrka bifall till propositionen, utan

förmenar utskottet, att underhandlingar böra ånyo upptagas med bolaget

i syfte att så många torp som möjligt och i främsta rummet torpen

Långbro, Nystugan och Lilla Torskhult må undantagas från försäljningen

för att under en eller annan form upplåtas till nuvarande innehavare.

Därest detta skulle komma att medföra uppoffringar för kronan, vilka

icke stå i skäligt förhållande till de fördelar, som därmed avses, synas

torpinnehavarna i varje fall böra vid eu ny uppgörelse kunna beredas

större trygghet vid sina torp än den rätt till odrivenhet, som nu föreslagits

beträffande allenast tre torp.

Då utskottet således av nu anförda skäl anser sig ej kunna tillstyrka

propositionen, saknar utskottet anledning att ingå i närmare prövning,

huruvida den föreslagna köpeskillingen må anses skälig eller ej.

Beträffande det i punkt 1 av herr Lindhagens motion framställda

förslaget rörande skatteköpsrätten till Tana bergslags allmänning, så har

utskottet med hänsyn till den knappa tid, som stått utskottet till buds

vid behandlingen av nu ifrågavarande motion, icke ansett sig kunna ingå

på prövningen av detta spörsmål.»

Under åberopande av vad sålunda anförts, hemställdes i reservationen,

att Kungl. Maj:ts förevarande proposition ej måtte av riksdagen

bifallas.

Första kammaren biföll utskottets hemställan, varemot andra kammaren

biföll ovan omförmälda reservation med den ändring, att i mom. 2)

av reservanternas hemställan närmast efter orden »hemställan icke», inskötos

orden »för närvarande», varjämte i fråga om motiveringen beslöts,

att till vad i den av herr Hamilton m. fl. avgivna reservation yttrats

angående herr Lindhagens motion måtte fogas: »och bör därför även dessa

spörsmål göras till föremål för allvarligt övervägande vid ärendets eventuella

förnyade omprövning».

Då kamrarna sålunda fattat stridiga beslut, kom alltså frågan att

förfalla.

Med anledning av ovanberörda av kammarkollegium den 10 mars

1910 meddelade och av Kungl. Maj:t den 23 mars 1912 fastställda utslag

förordnade länsstyrelsen den 30 maj 1912 kronofogden i Nyköpings

fögderi att med biträde av häradsskrivaren i fögderiet, förste lantmätaren

i länet och jägmästaren i reviret samt två nämndemän verkställa den

anbefallda skattevärderingen. Med skrivelse den 10 mars 1919 överlämnade

skattevärderingsnämnden till länsstyrelsen instrument över förrättningen,

de därvid förda protokollen samt övriga till ärendet hörande

Bihang till urtima riksdagens protokoll 1919. 1 sand. 12 käft. (Nr 14.) 3

Skattevär
deringen.

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungi. Maj:ts proposition nr 14.

handlingar; varefter länsstyrelsen med översändande av samtliga handlingar

i ärendet i skrivelse till kollegium den 27 i samma månad anfört

följande:

»Värderingsmännen hava enhälligt föreslagit ett värde å själva marken av

145,543 kronor 68 öre, varifrån, likaledes enhälligt, medgivits avdrag med 7,990

kronor för vissa åbyggnader, och har länsstyrelsen icke något mot värderingen i

denna del att erinra.

Beträffande däremot värdet å skogen hava olika meningar gjort sig gällande

inom nämnden, i det flertalet stannat vid ett värde, som av jägmästaren

i reviret åsatts vid värdering i september 1918, under det jägmästaren ansett

värdet med hänsyn till sedermera inträdda ändrade konjunkturer böra höjas, på

sätt i avgiven reservation närmare angivits. Då jägmästarens senaste värdering

visar, att en del pris stigit och" en del andra sjunkit, och då det torde vara

omöjligt att vid en värdering sådan som denna följa prisförändringarna från

dag till dag, samt de i september 1918 föreslagna och nu av nämndens flertal

godtagna prisen torde få anses giva ett värde, som fullt uppgår till skogens

verkliga värde vid uthålligt bruk, anser sig länsstyrelsen för sm del böra ansluta

sig till det av nämnden i denna del antagna värdet 1,718,718 kronor.

Mot de härifrån medgivna avdragen 126,898 kronor för ränteförlust och

14,429 kronor för virke till nybyggnader och reparationer har länsstyrelsen ej

heller något att erinra.

1 fråga om avdraget för årliga utgifter till husbehovsvirke, skatter samt

förvaltning och bevakning, sammanlagt 6,282 kronor, delar länsstyrelsen reservantens

uppfattning, att kapitaliseringen bör ske efter en räntefot av 5 för hundra

och avdraget alltå bestämmas till 125,640 kronor.

Avdraget för kulturkostnader finner länsstyrelsen icke nog motiverat.

Med tillämpning av vad sålunda anförts kommer länsstyrelsen till följande

värden:

marken.............................kronor 145,543: 68

skogen............................. > 1,718,718: —

Summa kronor 1.864,261: 68,

varifrån skulle avgå ovan omförmälda

avdrag ..............

......kronor 7,990: —

• 126,898: -

» 14,429: —

» 125.640: —

eller tillhopa kronor 274.957: —

då återstående sammanlagda värdet skulle bliva 1,589,304 kronor 68 öre.

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Maj:ts proposition nr 14.

Vid erläggande av blivande skattesköpesskilling böra redan erlagda 544 kronor

74 öre få gå i avräkning, varjämte, om avgift till Vadstena ltrigsmanshuskassa

skall utgå för hela köpeskillingen, erforderlig hänsyn till denna ytterligare

utgift bör tagas vid skatteköpeskillingens slutliga fasttällande.»

Jägmästaren i reviret Claes Häckner hade, med framhållande att

värdet å ståndskogen borde sättas så nära i överensstämmelse med vid

tiden för värderingens slutförande rådande förhållanden som möjligt, för

sin del bestämt detta värde till 2,020,090 kronor.

Domänstyrelsen har i ett till kammarkollegium den Öl maj 1919

avgivet utlåtande i ärendet anfört följande: eJaj jg^g

»Vad först värdet av timmerträden beträffar, har vid de olika uppskattningarna

1913 och 1914 av vederbörande förrättningsmän själva framhållits, att

de då åsätta å-prisen varit för låga, och finner styrelsen detta vara med verkliga

förhållandet överensstämmande. De timmerträden åsätta värdena hava således

redan från början varit för låga. Vid sadant förhållande kan styrelsen ej

finna den av jägmästaren Häckner angivna stegringen i timmerprisen från hösten

1913 till nuvarande tid vara för hög, även då det gäller å-prisen a timmervirke

vid uppskattning av skogsegendomar, och ej endast dylika vid försäljning av mindre

virkesposter. Det av jägmästaren Häckner beräknade priset å rot av 15 kronor

per kubikmeter för timmerträd över 8“ har således styrelsen ej något att erinra

emot, utan anser detsamma vara fullt befogat i här föreliggande fall.

Beträffande vidare å-priset å props- och pappersved kan styrelsen ej heller

här finna det av jägmästaren Häckner använda eller 12 kronor per kubikmeter

fast mått å rot vara för högt i förhållande till nu i marknaden gällande priser.

Det bruttovärde å marken och ståndskogen, vartill reservanten kommit,

anser sig därför styrelsen böra förorda.

Med tillämpning av vad styrelsen sålunda och för övrigt anfört kommer

styrelsen till följande värde å allmänningen.

Murken............................. 145.543: 68 kronor

Skogen........................... . . 2.020.090: - »

Summa brutto 2.165.633: 68 kronor

Avdrag.

Värdet av byggnader...........

Virke till nybyggnader och reparationer . . .

Ränteförlust under en beräknad awerkningstid

Husbehovsvirkets värde..........

Skatter.................

Förvaltningskostnader...........

av tio år för överårig skog .

. 3.000: —

. 1.230: —

. 3.700: —

7.930: —

Summa netto

7.990 kronor

14.429

153.547

158.600

334.566 kronor

1.831.067: 68 »

ELapitaliserade efter 5 %

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Frågan om

kronans rätt

till allmänningen.

Kammarkollegii

advokatfiskalsämbete

1915.

Kungl. Maj:ts proposition nr 14.

Vid skatteköpeskillingens erläggande böra avgå redan av bolaget erlagda

544 kronor 74 öre. Skulle därjämte avgift för hela köpeskillingen utgå till Vadstena

krigsmanshuskassa, bör hänsyn härtill tagas vid bestämmandet av det slutgiltiga

ersättningsbeloppet.»

Under 1918 ars riksdag framställdes till mig inom andra kammaren

eu interpellation rörande bland annat åtgärder för bibehållande av

Tana bergslags allmänning åt staten.

I anledning härav anbefalldes bland andra myndigheter justitiekanslersämbetet

att avgiva utlåtande med avseende fästat särskilt å frågan

rörande omfånget och beskaffenheten av den rätt, som staten kunde

äga till nämnda allmänning.

Då justitiekanslersämbetets den 11 juli 1918 sålunda avgivna utlåtande

i vissa delar berör och anknyter sig till ett av kammarkollegii

advokatfiskalsämbete i ovanberörda vid 1917 års riksdag behandlade förlikningsfråga

den 81 december 1915 i nu förevarande hänseende avgivet

yttrande, anser jag mig böra av vad advokatfiskalsämbetet därvid i denna

del anförde här återgiva följande:

»Genom förut åberopade kung], brevet av den 30 maj 1879 har bolaget berättigats

att ''i den ordning nådiga kungörelsen den 4 februari 1811 jämte övriga

om användande av de bruken och bergverken upplåtna rekognitionsskogarna utfärdade

författningar föreskriva, efter skedd skattläggning till skatte lösa så stor

del av allmänningen, som, sedan de till skogsfång därifrån berättigade hemman

och lägenheter erhållit däremot svarande skogsmark, kan vara för verkets behov

erforderlig''.

Härvid må bemärkas, att den genom bergskollegii ovan omförmälda utslag

av den 5 juli 1757 till ägarna av Tunabergs kopparverk upplåtna mark aldrig

utgjort rekognitionsskog i detta ords mening enligt 1811 års berörda kungörelse.

Av bland annat det i detta avseende i senare tid åberopade bergskollegii svar

den 1 december 1750 till vederbörande bergmästare framgår, att ''under namn av

rekognitionsskogar äro utan åtskillnad alla de allmänningar till förstående, vilka

emot någon viss årlig vedergällning blivit bruken och bergverken underlagde’.

Redan genom nådigt beslut den 29 oktober 1090 blevo ''allé Grufvor af ädlare

Metall expresse’ frikallade från skogsören eller rekognition av till dem upplåten

kronans skog. Och genom nådiga brevet den 7 november 1690 hade förordnats,

att ''Silfver- och Kopparverken ej skulle graveras med någon rekognition erläggande

för de allmänningsparker, som dem blifvit tilldelte’. Någon dylik avgift

har ej heller blivit åsatt skogsmarken i fråga. Den omständigheten att genom

ett föreliggande nådigt brev — av den 30 maj 1879 — blivit förklarat, att i nu

ifrågavarande fall skattelösen skulle få ske i den ordning, som omförmäles i kungl.

kungörelsen den 4 februari 1811 jämte övriga angående användandet av de till

bergverken och bruken upplåtna rekognitionsskogar utfärdade författningar, innebär

sålunda icke något annat än som dessa ordalag angiva. Sistnämnda författning

kan nämligen enligt ämbetets uppfattning icke omedelbart anses tillämplig

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj:ts proposition nr 14.

å ifrågavarande fastigheter, utan stodo, på sätt Tviingl. Maj:ts proposition till

1873 års riksdag med förslag till den därpä grundade kung], förordningen den 30

ma] 1873 angående förvaltningen av statens till bergshanteringens understöd anslagna

skogar utvisade, dessa skogar förut under bergsöverstyrelsens särskilda

vård. Numera gäller för dem kungl. förordningen den 27 maj 1898 i samma

ämne, varigenom nyssberörda förordning upphävdes.

I 77 § regeringsformen bestämmes, huru dessa skogar må kronan avhändas.

Regeringsformens härutinnan meddelade föreskrift om samtycke, härför av riksdagen

lär också, såvitt advokatfiskalsämbetet kunnat inhämta, blivit med undantag

för Tunabergs kopparverk tillämpad. Redan i kungl. brevet till kammar- och

kommerskollegierna den 8 december 1820 angående en till Bispbergs gruva beo-ao-nad

skogstrakt förklarade Kungl Maj:t — efter det om bolagets’ (Bispbergs

gruvbolag) ''behov och företrädesrätt blivit så undersökt som 1811 års nådiga kungörelse

föreskrev’ —''. som Vi i Nader ansett ifrågavarande Skogstrakt icke

kunna såsom Recognitions skog betraktas, utan såsom en sådan Kronans Lägenhet,

om vilken Vi emot 77 § Regeringsformen icke äge att utan Riksens Ständers

samtycke förordna; Så have Vi, med bifall till Eder, Vårt och Rikets Bergs(lollegii

i ämnet yttrade mening, i Nåder tillåtit, att samma Skogstrakt hädanefter

som hittills får oförändrat begagnas av Bispbergs Grave-Bolag intill nästinstundande

Riksmöte, då Vi komrne i tillfälle att, efter överläggning med Riksens

Ständer, förordna, huru med sådana Skogar som ifrågavarande skall komma att

därefter förfaras’. I bergskollegii cirkulär till bergmästarna den 29 mars 1824

heter det också: ’Uti nådig proposition till Rikets senast församlade Ständer har

Kun»d. Maj:t, i sammanhang med frågan om Recognitions Skogarnas lösande till

Skatte, givit rikets ständer tillkänna, att bland de Skogar, varå undersökning

och behandling i grund av 1811 års Kungl. Kungörelse om Recognitionsskogarnas

användande blivit ifrågasatt, jämväl förekommit några Kronoskogar, som till

särskilde Jerngruvor till deras behov, utan någon mera bestämd besittningsrätt, eller

några därmed förknippade motsvarande skyldigheter upplåtits, och — - varit i

längre tid, enligt Kongl. Brevet den 11 december 1(19(5, utan avgift till staten beqagnade,

i följd varar Kungl. Maj:t, sova funnit dessa s. k. Grave Skogar icke kunna

bland liecognilions Skogar hänföras, utan vare sådana kronoskogar, vilkas disposition

på Rikets Ständers samtycke berodde, i nåder föreslagit Rikets Ständer, att stadga,

att desse Skogar----.’ Samma uppfattning ligger till grund exempelvis för

flera riksdagens uttalanden angående Lövås silververk 1823, 1830, 1834—18o5. 1

Kungl. Maj:ts proposition nr 30 till 18(57.års riksdag angående skatteförsäljnmg

av östra kronoallmänning©!! i Örebro län till Dylta svavelbruk uttalade föredrag ande

departementschefen, att ''Kungl. Maj:t ser sig av stadgandet i tl § regeringsformen

förhindrad att bringa förhandlingarna i detta ämne till ett önskligt slut; savida

icke riksdagen samtycker, att i sammanhang därmed sistnämnda kronoskog mä,

efter behörig skattläggning, till bruksägaren under skattemannarätt försäljas .

Kungl. Maj:t har i proposition nr 17 till 1872 års riksdag föreslagit riksdagen,

att bland andra verk Tunabergs kopparverk skulle från och med år 1873

befrias från bergverkstiondes utgörande under villkor och förbehåll, att, sedan i

den ordning kungl. kungörelsen den 4 februari 1811 jämte övriga om användande

av de åt bruken och bergverken upplåtna rekognitionsskogar utfärdade författningar

föreskriva skattläggning av Tunabergs bergslagsallmänning skeft,

ägare åtnöjdes med ovillkorlig rätt till skattelösen av endast så stor del av nämnda

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 14.

allmänning, som, sedan de till skogsfång därifrån berättigade hemman och lägenheter

erhållit mot denna förmån svarande skogsmark, må vara för verkets behov

erforderlig och därför från och med år 1873 utgöra den skatt, som bestämmes. I

skrivelse den 15 maj sistnämnda år anmälde riksdagen, att riksdagen funnit sig

icke böra bifalla vad sålunda föreslagits. I proposition till 1877 års riksdag nr

10 föreslog Kungl. Maj:t riksdagen bland annat, att Tunabergs kopparverk måtte

från och med år 1878 befrias från bergverkstionde under villkor och förbehåll, att

dess ägare inom 1878 års slut antingen till kronan avstode all rätt till Tana

bergslags allmänning eller ock efter fulla värdet, sådant det vid behörig uppskattning

kunde varda bestämt, till riksgäldskontoret erlade lösen för den del av

allmänningen, som, sedan de till skogsfång därifrån berättigade hemman och

lägenheter erhållit mot denna förmån svarande skogsmark, kunde verket tillkomma.

1 skrivelse den 24 maj sistnämnda år anmälde riksdagen, att riksdagen ansåg sig

böra bifalla förevarande proposition, ''dock att. då värderandet av de delar utav

bergslagsallmänningar eller övriga förmåner, vilka några bergverk skulle äga att

mot utgivande av lösen bibehålla, möjligen icke alltid kan inom 1878 års slut

verkställas, dessa bergverk böra berättigas att, även om de först under ett senare

år skulle komma att fullgöra ifrågavarande lösningsskyldighet, få från och med

samma år åtnjuta befrielse från bergverkstiondes utgörande’.

I den med anledning av sistnämnda proposition utfärdade nådiga kungörelsen

den 10 augusti 1877 angående upphörande av bergverkstionden förklarade emellertid

Kungi. Maj:t, att vad däri stadgades icke skulle, förr än Kungl. Maj:t därom

särskilt förordnade, gälla beträffande bland annat Tunabergs kopparverk. I stället

förklarades genom nådiga brevet den 31 januari 1879 till kammar- och kommerskollegierna,

att, da lunabergs kopparverk, Hytta svavelverk m. fl. vägrat underkasta

sig de för tiondes eftergivande stadgade villkor, hade Kungl. Maj:t funnit

dessa verk böra bibehållas vid skyldigheten att utgöra tionde av tillverkningen.

Då sedermera i trots av vad i ärendet förekommit (jämför reservationen till konstitutionsutskottets

betänkande nr 7 1894) förutberörda nådiga brev den 30 maj

1879 utfärdades, förklarades detsamma grundat på en av verket gjord ansökning,

varöver kammar- och kommerskollegierna redan den 23 november 187(5 avgivit

underdånigt utlåtande.»

Förvärvade nu kopparverkets ägare, enligt vad i sistnämnda nådiga brev

angivits, äganderätt till åsyftade delar av allmänningen, innebure detta, att, om

kopparverket nediades, kronan utan det av riksdagen godtagna vederlaget skulle

gå förlustig rätten till bergverkstionde från kopparverket. Berörda brev den 30

maj 1879 kunde alltså efter advokatfiskalämbetets mening, om man så ville, betecknas

såsom ur två synpunkter inkonstitutionellt.

»Det är så långt ifrån», anför därefter vidare ämbetet, »att, såsom bolaget velat

göra gällande, 1898 års förutnämnda förordning angående förvaltningen av statens

till bergshanteringens understöd anslagna skogar ej skulle hava giltighet beträffande

nu ifrågavarande fastigheter, att, såsom framgår av en vid 1895 års riksdag

till dåvarande statsrådet och chefen för finansdepaitementet framställd interpellation

(se andra kammarens protokoll den 9 och 14 maj 1895), jämförd med ingressen till

Kungl. Maj :ts proposition nr 63 till 1898 års riksdag med förslag till sistberörda

förordning, det just var vissa framhållna missförhållanden å bland annat Tunabergs

kopparverks allmänning, som föranledde interpellationen och därmed 1898 års ifrågavarande

lagstiftning. Det har redan erinrats, hurusom i ett till trycket befor
-

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kvngl. Maj.ts proposition nr 14.

drat yttrande av kommerskollegium och domänstyrelsen av den 23 november

189(5 redogjorts för den ifrågavarande skog, som upplåtits till Tunabergs kopparverk.

Detta utlåtande åtföljde såsom bilaga det vid ärendets föredragning förda

statsrådprotokoll, och fann föredragande departementschefen beträffande bland annat

Tunabergs allmänning intet däremot att anmärka (prop. sid. 4) vare sig ur skogsvårdens

synpunkt eller ''med hänsyn till förhållandet mellan staten såsom ägare

till skogarna och nyttjanderättshavarna’. Departementschefen uttalade då likasom

i propositionen nr 24 till 1873 års riksdag i samma ämne, att ''ifrågavarande

skogar äro att hänföra till de kronans egendomar, om vilka det i 77 § regeringsformen

stadgas, att de skola förvaltas efter de grunder riksdagen därom föreskriver’.

I propositionen framhölls vidare .hurusom nyttjanderättshavarnas anspråk

på de till bergshanteringens understöd anslagna skogarnas begagnande, icke

rimligen syntes kunna ställas lägre än att tillgodonjuta av dessa skogars avkastning

så mycket, som verkligen tarvades för bergverksdriften jämte vad som erfordrades

för att med inflytande försäljningsmedel bestrida kostnaderna för skogens

förvaltning och vård’. Aven i förutnämnda proposition till 1873 års riksdag nr

24 omnämnes i olika sammanhang Tunabergs allmänning såsom avsedd att lyda

under den då föreslagna förordningen; och framhölls även i denna proposition, att

''den grundsatsen, att rättigheten till skogsfång betingades och begränsades av

det verkliga behovet i sådant hänseende för själva den lägenhet, till understödjande

varav skogen blivit upplåten, i tillämpningen gjort sig gällande’ och allt

fortfarande borde gälla.

I 2 § i förutberörda nådiga förordning den 27 maj 1898 stadgas, att domänstyrelsen

tillkommer att fastställa hushållningsplaner för dessa skogar att lända

till efterrättelse vid skogens användande och förvaltning; ägande domänstyrelsen

därjämte meddela de särskilda föreskrifter, som, i avseende å hushållningen med

skogarna, kunna finnas nödiga. Av 7 § framgår, att nyttjanderättshavare ävensom

andra utsyningsberättigade skola årligen före den 1 april hos bergmästaren, med

företeende av materialförslag, anmäla sitt virkesbehov för året. Där flere nyttjanderättsbavare

eller andra utsyningsberättigade finnas, skall ombudet eller styrelsen

för skogen till bergmästaren avgiva yttrande rörande de anmälda virkesbehoven.

1 11 § stadgas, att, om, sedan de av bergmästaren godkända virkesbehoven blivit

fyllda, någon ordinarie skogstillgång återstår, som, efter nyttjanderättshavares

börande, prövas icke vara erforderlig för fyllande av nästföljande års behov, äger

domänstyrelsen att, på jägmästarens anmälan, förordna om överskottets försäljande

i vederbörlig ordning. Domänstyrelsen åligger även att i nu angivna ordning

draga försorg om tillgodogörandet av vindfällen och ståndtorr skog samt annan

extra avverkning, där den icke, efter domänstyrelsens bestämmande, utbytes mot

ordinarie avverkning, som då skall besparas.

Lika litet som kammar- och kommerskollegiernas utslag den 26 februari

1889 kan anses innebära, att den virkesmängd, som därvid för marktilldelningens

verkställande beräknades åtgå till husbehov för de å allmänningen belägna till

kopparverket hörande torpen, får utan avseende å det förefintliga behovet av kusbenovsvirke

för sagda ändamål för varje år uttagas, lika litet kan efter ämbetets

uppfattning den omständigheten, att, ävenledes för utförande av områdestilldelningen,

ett visst årligt virkesbehov för kopparverkets drift ansågs böra angivas,

medföra, att bolaget erhållit rätt att årligen uttaga denna virkesmängd. Såväl i

ena som i andra avseendet är för varje år rätten till virkesfångst enligt angivna

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Justitiekanslersäm■

betet 1918.

Kujujl. Xlaj:ts proposition nr 14.

stadgande!! i nådiga förordningen den 27 maj 1898 inom ramen av den faktiska

skogstillgången beroende blott av det årligen föreliggande och uppvisade faktiska

heliovet, vilket kan vara såväl större som mindre än det vid ett föregående tillfälle

styrkta och då förefintliga.

1 en till advokatfiskalsämbetet ingiven skrivelse av den 18 augusti 1908

upplyste vederbörande bergmästare efter undersökning, att under tiden 1898—1903

sammanlagt 47 ton lösbrutet berg uppfordrats ur Storgruvan, men att med undantag

härför intet lösbrutet berg under sagda tid uppfordrats ur gruvan, utan kvarlåge

i densamma. För övriga gruvor å fältet syntes intet arbete hava verkställts

under samma tider. Intet användbart smältverk funnes. 1 skrivelse till advokatfiskalsämbetet

den 28 september 1906 upplyser vederbörande bergmästare, att ''med

undantag av ett 50-tal ton såsom varande malmhaltigt har intet berg sedan ett

10-tal år uppfordrats’. Efter vad advokatfiskalsämbetet av vederbörande bergmästare

inhämtat har ej heller sedermera någon malm uppfordrats ur i frågakomna

gruvor eller någon koppartillverkning vid verket förekommit; dock har enligt

uppgift vissa kostnader av bolaget nedlagts på undersökningsarbeten i fälten.

Någon sådan anmälan om virkesbehov för verket, som avses i 7 § av berörda

nådiga förordning den 27 maj 1898 har enligt uppgift ej heller efter år 1889 inkommit

till vederbörande bergmästare.»

Justitiekanslersämbetet har i sill berörda utlåtande den 11 juli 1918

anfört bland annat följande.

I ett deu 19 mars 1872 avgivet yttrande anmälde kommerskollegium

och skogsstyrelsen, att åtskilliga till bergsbrukets understöd anslagna skogar

funnes, vilka icke undergått den behandling, som föreskrivits i 1811 års kungörelse.

och i denna förteckning upptogs jämväl Tutia bergslags allmänning.

Rekognitionsskog i den mening, att årlig vedergällning utgått för nyttjanderätten

till skogen, synes Tima bergslags allmänning aldrig hava varit.

Det torde dock kunna ifrågasättas, om icke denna allmänning det oaktat av

myndigheterna ansetts fälla under bestämmelserna i 1811 års berörda kungörelse.

Redan innan 1877 års riksdag hade emellertid kammar- och kommerskollegierna

avgivit yttrande över en av kopparverkets ägare gjord anhållan om reglering,

i den ordning kungörelsen den 4 februari 1811 föreskreve, på det att tillfälle

måtte beredas att efter skattläggning lösa så stor del av allmänningen, som i 1872

och 1877 års propositioner angivits. Kollegierna framhöllo därvid, att kopparverkets

ägare nu icke uppställde bergsverks tion dens eftergivande såsom villkor

för den begärda regleringen och att kronan genom skattläggningen skulle i räntor

och kronotionde erhålla inkomster av allmänningen.

Fullkomligt i enlighet med kollegiernas tillstyrkan utfärdades därefter,

men först den 30 maj 1879 det i handlingarna omförmälda nådiga brevet, varigenom

kopparverkets ägare berättigades att »i den ordning nådiga kungörelsen

den 4 februari 1811 jämte övriga om användande av de bruken och bergverken

upplåtna rekognitionsskogarna utfärdade författningar föreskriva efter skedd skattläggning

till skatte lösa så stor del av allmänningen, som, sedan de till skogsfång

därifrån berättigade hemman och lägenheter erhållit däremot svarande skogsmark,

kan vara för verkets behov erforderlig».

Av det anförda torde framgå, att detta brev icke kan anses i realiteten

ledera 1877 års riksdagsbeslut under annan förutsättning, än att löseskillingen

s. 25 Kontrollera mot PDF

Klintyl. Maj:ts proposition nr 14.

25

skulle irtgå annorledes än efter fulla värdet, sådant det vid behörig uppskattning

kunde varda bestämt.

Med stöd av vissa Kungl. Maj:ts beslut, som synas vara att hänföra till

vad i 1879 års brev avsetts med uttrycket »övriga om användande av de bruken

och bergverken upplåtna rekognitionsskogarna utfärdade författningar», har emellertid

genom regeringsrättens utslag den 23 mars 1912 fastslagits, att löseskillingen

skall utgå icke efter vissa års räntor utan efter värdering. Och att fulla värdet

kommer att läggas till grund för denna ännu icke avslutade värdering, om den

skall av myndigheterna godkännas, är åtminstone icke uteslutet.

Under sådana omständigheter kan justitiekanslersämbetet icke finna, att

brevet den 30 maj 1879 är inkonstitutionel!! ur någon av de synpunkter, som angivits

i det av kammarkollegiums advokatfiskalsämbete den 21 december 1915 avgivna

memorial.

Men även om samma brev strede mot 1877 års riksdagsbeslut eller 77 §

regeringsformen, så tillåter sig justitiekanslersämbetet i underdånighet framhålla,

att sådant förhållande icke torde vara av beskaffenhet att förringa dess rättskraft

gent emot kopparverkets ägare, utan blott kunnat föranleda vissa åtgärder mot

vederbörande statsråd. Justitiekanslersämbetet tillåter sig ock erinra om att enligt

107 § regeringsformen bör allt vad riksdagen efter granskning lämnat oanmärkt

anses hava vunnit decharge.

När kopparverket vid bergmästarundersökningen erhöll skog för eu årlig

tillverkning av 53, 55 centner koppar, har säkerligen hänsyn icke tagits till det

från flera håll vitsordade förhållandet, att verket under de senare åren icke behörigen

upprätthållits. Enligt en av bergmästaren i Östra distriktet den 9 januari

1896 lämnad rapport till kommerskollegium skulle under de då senast förflutna

20 åren hava vid smältverket tillverkats sammanlagt endast 14, 4 ton (= 338, 40

centner) garkoppar, »vilket vore en mycket mindre kvantitet per år räknat än som

antagits vid beräknande av den skogsareal, som skulle få skatteköpas».

Det oaktat torde emellertid, enär kammar- och kommerskollegiernas berörda

utslag den 26 februari 1889 vunnit laga kraft samt åberopats i domskälen till

Kungl. Maj:ts dom den 19 mars 1908, hela den åt kopparverket bibehållna delen

av allmänningen få anses vara föremål för det i nådiga brevet den 30 maj 1879

medgivna skatteköp.

Vad vid bergmästarundersökningen förekommit synes däremot icke vara

prejudicierande i fråga om den virkesmängd, som kopparverket årligen äger utbekomma

enligt nådiga förordningen den 27 maj 1898.

Såsom föremål för det i nådiga brevet den 30 maj 1879 medgivna skatteköp

har nyss angivits hela den åt kopparverket bibehållna del av allmänningen. Med

detta uttryck torde böra förstås den del av allmänningen, 1.095,711 hektar, som vid

bergmästarnndersökningen anslagits åt kopparverket. Handlingarna synas dock

stundom använda nyss angivna uttryck såsom avseende jämväl de 536,495 hektar

skogsmark, som tilldelats de 34 torpen, ja till och med övriga ägor, som tillhöra

dessa torp. Att tillägga uttrycket en så vidsträckt omfattning torde dock näppeligen

kunna motiveras med ordalagen i Kungl. Maj:ts dom den 19 mars 1908, och

icke heller övriga för justitiekanslersämbetet tillgängliga handlingar synas med

nödvändighet föranleda därtill. I ärendets nuvarande skick förefaller det därför

justitiekanslersämbetet tvivelaktigt, huruvida kammarkollegium haft fog för det

i utslaget den 12 oktober 1908 givna löftet att framdeles utfärda skattebrev å de

Bihang till urtima riksdagens protokoll 1919. 1 sand. 12 käft. (Xr 14.) 4

s. 26 Kontrollera mot PDF

26 Kungl. Maj:ts proposition nr 14.

genom skattläggningen uppkomna hemman, i vilka jn jämväl ingå samtliga torpen

tillhöriga ägor.

Kammarkollegiums advokatfiskalsämbete har i en den 1 maj 1914 dagtecknad

inlaga till Svea hovrätt framhållit, att nådiga brevet den 30 maj 1879 icke

har karaktären av en överlåtelsehandling, på grund varav kopparverkets ägare

skulle kunna grunda några som helst sakrättsanspråk mot kronan, samt att 1 kap.

2 § jordabalken av domstolarna tolkats och tolkas så strängt, att en skriftlig

utfästelse att framdeles sälja fast egendom icke ens ansetts kunna stödja ett eventuellt

skadeståndsanspråk, än mindre läggas till grund för ett anspråk på äganderätt

till den fastighet, utfästelsen avsett.

Den talan, kopparverkets ägare anhängiggjort om utbekommande av skattebrev

å den åt verket bibehållna del av ailmänningen, bifölls visserligen av vederbörande

underrätt, som under åberopande av, bland annat, nådiga brevet den 30

maj 1879 fann kronan skyldig att utfärda och bolaget tillhandahålla skattebrev.

Men Kungl. Maj:t har den 29 december 1917 fastställt hovrättens dom, varigenom

underrättens utslag undanröjts på den grund, att i saken vore tvist om villkoren för

skatteköp, och tvist av sådan beskaffenhet icke tillhör allmän domstols bedömande.

Genom denna dom lärer få anses fastslaget, att kopparverkets ägare icke

kan med stöd av 1879 års brev domstolsvägen tilltvinga sig äganderätt till någon

del av ailmänningen.

a andra sidan har genom Kungl. Maj:ts dom den 19 mars 1908 blivit fastslaget,

att samma brev jämte kammar- och kommerskollegiernas utslag den 26

februari 1889, varigenom gillades de vid bergmästareundersökningen vidtagna åtgärder,

utgöra ett bestämt hinder mot att kronan kan få fri disposition till ailmänningen.

Sistnämnda dom måste enligt justitiekanslersämbetet3 åsikt till och

med anses innebära, att 1879 års brev jämte utslaget den 26 februari 1889 konstituera

en fullt självständig rätt för kopparverkets ägare, en rätt, som numera är

löst från den år 1757 upplåtna nyttjanderätt och oberoende av, huruvida samma

nyttjanderätt fortlever eller icke. Det heter nämligen i domskälen, att den omständigheten,

att de enligt bergskollegiets utslag den 5 juli 1757 gjorda förutsättningar

och givna villkor för nyttjanderättsupplåtelsens bestånd i ett eller

annat saknades eller eftersatts, icke kunde leda därtill, att rättigheten till den för

kopparverket enligt kammar- och kommerskollegiernas berörda utslag bibehållna

del av ailmänningen förverkats, utan måste ägarnas av kopparverket rätt till skatteköp

anses hava på grund av detta utslag med bindande verkan avgjorts efter

de förhållanden, som vid undersökningen antagits vara för handen.

Skärpan i detta uttalande framträder så mycket tydligare, som varken

underrättens eller hovrättens utslag eller nedre justitierevisionens utlåtande i saken

innehålla något om nådiga brevet den 30 maj 1879 eller kammar- och kommerskollegiernas

berörda utslag. Enligt domskälen i den av tre justitieråd uttalade

särskilda mening kunde icke heller den omständigheten, att kopparverkets

ägare genom brevet den 30 maj 1879 förklarats berättigade till skattelösen av så

stor del av ailmänningen, som funnes för verkets behov erforderlig, och att därefter

visst område blivit i stadgad ordning fastställt såsom erforderligt ävensom

skattläggning därav verkställts och till kammarkollegiets prövning överlämnats,

anses hava medfört rubbning i de uti 1757 års upplåtelse för nyttj anderättens

åtnjutande stadgade villkor, att kopparverket måste upprätthållas och drivas på

bergsvis.

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Maj:ts proposition nr 14.

Om sålunda 1879 års brev och utslaget den 26 februari 1889 måste anses

utgöra laga hinder för kronan att fritt disponera över ifrågavarande allmänning,

så betaga de dock icke kronan äganderätten. Denna tillkommer kronan, ända till

dess skatteköpet verkligen äger rum. Kronan är blott lagligen förhindrad att disponera

över allmänningen på ett sådant sätt, att därigenom göres illusorisk den

kopparverkets ägare på grund av 1879 års nådiga brev tillkommande rätt att få

skatteköpa den åt kopparverket bibehållna delen av allmänningen. Denna del kan

kronan således icke avhända sig till där boende torpare eller eljest till någon

annan än kopparverkets ägare.

Intill dess skatteköpet äger rum, kan enligt justitiekanslersämbetets uppfattning

kopparverkets ägare icke på 1879 års brev eller utslaget den 26 februari

1889 grunda någon rätt till virkesutsyning eller eljest till skogens avkastning.

Den rätt till utsyning m. m. i fråga om Tuna bergslags allmänning, som kopparverkets

ägare må hava, tillkommer honom med anledning av 1757 års upplåtelse

och på den grund att allmänningen genom denna upplåtelse anslagits till understöd

åt kopparverket. Justitiekanslersämbetet kan därför icke godtaga den uppfattning,

som vederbörande bergmästare givit uttryck åt, då denne ansett sig på

grund av 1879 års brev och utslaget den 26 februari 1889 icke vidare hava att

taga någon befattning med allmänningen. Oberoende av nämnda brev och utslag

lärer allmänningen, såvitt nu är i fråga, böra på grund av 1757 års upplåtelse

alltjämt vara underkastad bestämmelserna i nådiga förordningen den 27 maj 1898.

I detta sammanhang anser jag mig böra omnämna, att jag med

anledning av vissa under behandlingen av ifrågavarande ärende lämnade fementet den

upplysningar därom, att — ehuru förevarande skogsområden vore av 29 januari

beskaffenhet att böra förvaltas i enlighet med föreskrifterna i förutberörda

förordning den 27 maj 1898 — domänstyrelsen likväl underlåtit

att vidtaga åtgärder för att bringa denna förordning i tillämplighet på

ett sådant sätt, att skogsavkastningen från områdena kunnat rationellt

utnyttjas för kronans räkning, i skrivelse den 29 januari 1919 ansett

mig böra bringa till statsrådets och chefens för jordbruksdepartementet

kännedom, att det sålunda syntes sannolikt, att på grund av utebliven

avverkning skogskapitalet å allmänningen alltjämt förfores.

Sedan chefen för jordbruksdepartementet i anledning härav anmodat

domänstyrelsen inkomma med yttrande, har domänstyrelsen i 26 maj

skrivelse den 26 maj 1919 meddelat, 1919''

att visserligen eu del rensnings- och gaUringshuggningar å delar av allmänningen

åsidosatts, enär de icke av skogsförvaltningen medhunnits, men att

skogsförvaltningen av styrelsen allvarligt erinrats om vikten av, att dylika och

liknande avverkningar forcerades. Styrelsen ansåge emellertid, att med införande

å ifrågavarande allmänning av skogsskötsel i egentlig mening och därmed förenade

större avverkningar särskilt i syfte att åvägabringa föryngring i de gamla

bestånden borde anstå, till dess frågan om skatteköp av allmänningen blivit av
-

s. 28 Kontrollera mot PDF

28 Kungl. Maj:ts proposition nr 14.

gjord. Det vore därför ej minst ur skoglig synpunkt av vikt, att denna fråga

snarast bleve avgjord.

I sagda skrivelse har domänstyrelsen för övrigt upplyst, att av de å allmänningen

befintliga 34 torpen ligga 5 å de två större skiften, varå allmänningen

är fördelad, varemot de övriga ligga utanför dem med sig tillagda smärre skogsområden.

Frågan vid Vid 1919 ars lagtima riksdag väcktes inom andra kammaren av

1919 års herr Hansson i Rättvik eu motion (nr 120), däri hemställdes, att riksdagen

riksdag. ville 1 skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om utredning i ändamål, att

det vid rekognitionsskogarnas försäljande till skatte i skattebreven intagna

förbehåll angående rekognitionsskogshemmanens oskiljaktighet från

det bruk, till vars understöd de skattesålts, och detta i mening av bruksdrift,

förklarades fortfarande effektivt och för skogarnes innehavare lagligen

bindande samt att förslag i detta syfte måtte snarast möjligt för riksdagen

framläggas.

Kammar- På föranstaltande av riksdagens andra lagutskott, till vilket motio
kollegium

nen hänvisats, avgav kammarkollegium den 17 april 1919 yttrande över

den i9i9P''il densamma.

Sedan kollegium härvid yttrat sig rörande ovan omnämnda förordning

den 22 december 1898 om upphävande av rekognitionshemmans

oskiljaktighet från de bruk, varunder de lyda, samt, under hänvisning

till förut berörda av högsta domstolen 1897 meddelade domar rörande

dessa hemman, uttalat sig emot de av motionären närmast ifrågaställda

åtgärderna, anförde kollegium vidare bland annat:

Vad angår sådana skatteköp, soui hädanefter komma att avslutas enligt

bestämmelserna i 1811 års författning, finner kollegium, att effektiva bestämmelser

i motionens syfte väl skulle stå i god överensstämmelse med det ändamål, man

med ifrågavarande slag av skatteköp velat vinna, nämligen understöd åt bruksdriften.

Därvid förekommer emellertid att, såsom framgår av det föregående,

högsta domstolen icke erkänt laga verkan av i skatteköpebreven författningsenligt

gjorda förbehåll om hemmanens oskiljaktighet från de bruk, varunder de lydde,

vadan ett allenast upphävande av 1898 års författning icke torde vara till fyllest,

utan lärer för vinnande av motionens syfte effektivare lagstiftningsåtgärder vara

nödiga. Vid sådant förhållande och inför utsikten av en alldeles ny lagstiftning

framställer sig emellertid frågan, huruvida de i 1811 års kungörelse angående

användandet av de till bergverken och bruken upplatna rekognitionsskogar medgivna

skatteköp fortfarande kunna anses utgöra tidsenlig form för bruksdriftens

understöd. Att denna fråga utan vidare kan besvaras med nej finner kollegium

det vara överflödigt att närmare utveckla. I sitt till utskottet avgivna

utlåtande angående vidtagande av åtgärder till förhindrande av bolags

förvärv av åborätt och skatteköp av kronojord anser sig kollegium hava påvisat,

att en revision eller ett upphävaude av skatteköpsförfattningarna icke

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majits proposition nr Jå.

29

kan anses innebära något ingrepp i bestående privat rätt. Skatteköpsrätten grundar

icke något realisabelt rättsanspråk mot kronan. Försök att i domstolsväg få

påstådda rättigheter till skatteköp prövade hava ständigt avvisats. Skatteköpsförfattningarna

innebära, närmare sett, icke något annat än allmänna utfästelser

från kronans sida att under givna förutsättningar och på särskilt angivna villkor

sälja fäst egendom av visst slag. Formföreskriften i 1 kap. 2 § jordabalken har

av domstolarna tolkats så strängt, att en skriftlig eller muntlig utfästelse att

framdeles sälja fast egendom icke ansetts kunna stödja ett eventuellt skadeståndsanspråk,

än mindre läggas till grund för något sakrättsligt anspråk på den fastighet,

utfästelsen avsett. Från billighetssvnpunkt.kunna icke heller med fog göras

invändningar mot att från kronans sida göras inskränkningar eller ändringar i

utfästelserna att under givna förutsättningar skattesälja fast egendom. Dessa

utfästelser äro nämligen tillkomna under tider av helt andra samhälleliga och

ekonomiska förhållanden än de nuvarande. Ändringar i eller upphävande avgällande

bestämmelser om skatteköp få icke heller anses mera stridande mot billighet

än ett återkallande av7 varje annan utfästelse, som icke inom rimlig tidrymd

kommit att fullbordas genom ett rättsligt bindande avtal. Bestämmelsen i 77 §

regeringsformen av innehåll att odlingar eller odlingsbar mark å kronoskogarna

må i vanlig ordning efter nuvarande eller framdeles blivande författningar kunna

till skatte försäljas är heller icke så att förstå, som skulle därmed någon grundlagfäst

rätt att skatteköpa vara tillförsäkrad dem, vilka innehava kronoegendom.

varå skatteköp kan äga rum. Detta stadgande torde allenast avse att medgiva

ett undantag från de i paragrafens första del givna eljest ovillkorliga konstitutionella

föreskrifterna om förvaltningen av kronans fasta egendom.

Härmed är man inne på frågan om bibehållande överhuvud av skatteköpsrätten

enligt 1811 års författning. För den händelse utskottet skulle finna sig oförhindrat

att till behandling upptaga denna — till synes utanför motionens ram

liggande fråga — har kollegium ansett sig därutinnan böra anföra följande.

Om efter vad nyss härovan utvecklats ett upphävande av 1811 års författning

icke möter något hinder ur konstitutionell synpunkt och ej heller principiellt

kan anses innefatta något ingrepp i bestående rättigheter eller kränka billighetens

krav, framställer sig emellertid spörsmålet, huruvida en dylik åtgärd numera

kan äga något praktiskt intresse eller eljest anses vara lämplig. Sakförhållandet

skulle nämligen kunna vara, att samtliga de skogar, varå 1811 års författning

är tillämplig, numera antingen redan blivit indelade och skattesålda eller

ock frågan om deras skatteköp redan anhängiggjorts och föreligger i så framskridet

skick, att ett ryggande från kronans sida av skatteförsäijningsanbudet

tilläventyrs skulle framstå såsom mer eller mindre obilligt.

Av föregående redogörelse torde framgå, att ifrågavarande skatteköpsärende

visserligen avser en tillämpning av 1811 års författning, men att själva skatteköpsrätten

grundar sig på den av Kung]. Maj:t den 30 maj 1879 gjorda utfästelsen

att låta kopparverket med äganderätt förvärva den fasta egendom, varom här är

fråga. Ka mmar kollega den 10 mars 1910 meddelade och av regeringsrätten den

23 mars 1912 fastställda utslag torde giva grundad anledning antaga, att den

blivande köpeskillingen kommer att motsvara hemmanens fulla värde. Detta

värde har av Konungens befallningshavande uppskattats till 1,589,304 kronor 68

öre, möjligen med avdrag av viss avgift till Vadstena krigsmanshuskassa. Härav

följer, att nu ifrågasatta skatteköp till sin natur närmar sig ett vanligt privat
-

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kuntjl. Majds proposition nr 14.

rättsligt fastighetsköp och att från kronans sida icke kan anses föreligga något

intresse ur fiskalisk synpunkt att inhibera köpet. A andra sidan torde ett upphävande

av skatteköpsrätten icke heller medföra någon, åtminstone direkt, ekonomisk

förlust för bolaget, helst kopparverket fortfarande i kraft av 1908 års

kungl. dom åtnjuter sin genom utslaget den 5 juli 1757 medgivna, visserligen

genom förordningen den 27 maj 1898 reglerade, nyttjanderätt oförkränkt. Den

förlust bolaget kan komma att lida genom upphävande av skatteköpsrätten

måste sålunda tilläventyrs komma att inskränka sig till utebliven spekulationsvinst.

Av motiveringen till den av andra kammaren 1917 bifallna reservationen

till jordbruksutskottets utlåtande framgår, att det mindre varit ett underkännande

av den förlikningsvis föreslagna köpeskillingens belopp än intresset att från

skatteköpet undantaga de 34 å hemmanen befintliga torpen, som legat till grund

för andra kammarens förberörda beslut. Då, såvitt kollegium kunnat finna,

intet förekommit, som vederlagt det i statsrådsprotokollet till 1917 års proposition

påvisade förhållandet, att ifrågavarande 34 torpare icke hava annan

rätt än uen, som tillkommer arrendatorer i allmänhet, vågar kollegium antaga,

att andra kammarens beslut grundar sig på billighetshänsyn beträffande nämnda

torpare och på motviljan att till bolaget överlåta ett så stort antal av ålder bestående

hem.

Enligt kollega uppfattning lämna icke vare sig nådiga brevet den 30

maj 1879 eller de på detta skatteköpsärende tillämpliga författningar något

utrymme för ett behörigt iakttagande av nyssberörda intressen av i huvudsak

social natur. Kammarkollegium, som haft tillfälle taga del av ett på förekommen

anledning av justitiekanslersämbetet till Kungl. Maj:t avgivet utlåtande den 11

juli 1918 angående omfånget och beskaffenheten av den rätt, som staten kan äga

till Tima bergslags allmänning, har inhämtat, att justitiekanslersämbetet därvid

uttalat den mening, att vederbörande myndighet skulle hava möjlighet att utan

hänsyn till kopparverkets ägare disponera den torpen tillhörande mark på ett

sätt, som bättre kunde överensstämma med det väsentliga i torparnas i ärendet

framförda önskemål. I ärendets nuvarande skick förefölle det justitiekanslersämbetet

tvivelaktigt, huruvida kammarkollegium haft fog för det i utslaget den

12 oktober 1908 givna löftet att framdeles utfärda skattebref7 å de genom skattläggningen

uppkomna hemman, i vilka ju jämväl inginge samtliga torpen tillhöriga

ägor.

Såvitt kollegium kunnat finna, har justitiekanslersämbetet förbisett tvenne

väsentliga omständigheter, vilka äro av beskaffenhet att fullständigt bortrycka

grunden för ämbetets nyssberörda uppfattning. De 1,095,711 hektar skogsmark,

om vid bergmästarundersökningen anslagits åt kopparverket såväl som de

536,495 hektar skogsmark, vilka tilldelats de 34 torpen, utgöra icke på marken

utlagda arealer, utan fastmer fdssa belopp skogsmark av medelgod beskaffenhet

reducerade till ovan angivna ytinnehåll och närmast motsvarande graderingsstfmman

vid en laga skiftesförrättning. Kungl. brevet den 30 maj 1879 berättigar

kopparverket att i den ordning kungörelsen den 4 februari 1811 jämte övriga om

användande av de bruken och bergverken upplåtna rekognitionsskogarna utfärdade

författningar föreskriva efter skedd skattläggning lösa så stor del av allmänningen,

som, sedan de till skogsfång berättigade hemman och lägenheter erhållit däremot

svarande skogsmark, kunde vara för verkets behov erforderlig. Följaktligen skulle

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Kungl. Maj ds proposition nr 14.

allmänningen indelas och skattläggas efter 1811 års och övriga densamma kompletterande

författningar. Beträffande de å rekognitionsskogarna befintliga torp, vilka

icke innehades under stubbe- och röjselrätt, stadgas emellertid i 1811 års författning

»att alla på skogarna för brukens räkning anlagda torp eller odlingar, de

må vara skattlagda eller ej, skola anses såsom bruken oskiljaktigt tillhörande

och bruksägaren tillerkännas rättighet, att vid skogens indelande i hemmantal

uppå var och en av dem fördela lotterna efter vanlig metod samt för varje sådant

torp, utom den för brukets behov anslagna skog, äga rätt till så stor myckenhet

som’ erfordras till bränsle, byggnadstimmer och stängsel»; och anföres i samma

författning vidare: »I följd härav bliva de på skogen underlagde och bruket förbehållna

torp eller odlingar såsom bostäder och stommar för de nya hemman,

som av skogsmarken skola inrättas, och ankommer det på bruksägaren, vilken

trakt eller del av skogen han vill hava varje odling anslagen för att med den

utgöra ett särskilt hemman, och bör vad efter en sådan fördelning kommer att

tillhöra vart och ett av de nya hemmanen med behöriga skiljemärken på marken

och kartan till rättelse för framtiden utmärkas.»

Genom 1757 års utslag hade till kopparverket upplåtits jämväl de.å allmänningen

varande oskattlagda torpen. Av de 34 torp, som ingått i de ifrågavarande

av allmänningen bildade hemmanen, hade 21 upptagits före allmänningens

upplåtande till kopparverket. De övriga 13 torpen hava anlagts av kopparverket

självt. Då alltså kopparverket ostridigt haft dispositionsrätt till samtliga dessa

torp, torde icke kunna råda något tvivel därom, att desamma skulle i kraft av

1811 års författning jämte sina respektive skogsanslag och den del av allmännino-en,

som anslagits åt kopparverket, ingå i de hemman, vilka finge av verket

skatteköpas. År det sålunda uppenbart, att vederbörande myndigheter saknat

befogenhet att undantaga torpen vid allmänningens indelning till hemman, följer

dära^v att myndigheterna jämväl sakna befogenhet att undantaga torpen vid

själva skatteköpet, Om alltså bolaget fullföljer skatteköpet, kommer detsamma,

därest annat icke kan frivilligt avtalas, att bliva ägare till ifrågavarande 34 torp.

Under sådana omständigheter lärer följaktligen föreligga en konflikt mellan

å ena sidan bolagets intresse att tillgodonjuta den eventuella spekulationsvinst,

som dot genom 1879 års kungl. brev medgivna skatteköpet ställt i utsikt, och,

å den andra, det allmännas intresse av att ett betydligt antal, sedan närmare

200 år bestående hem icke ödeläggas. Inför denna konflikt torde man icke böra

lämna utan allt avseende det tvivel, som under behandlingen av 1917 års proposition

kom till uttryck i riksdagen, huruvida 1879 års brev står i god överensstämmelse

med 77 § regeringsformen. io , , .. „

Med hänsyn till nu anförda omständigheter och da bolaget med liraga
varande

skatteköp uppenbarligen icke avser att tillgodose Tunabergs kopparverk,

varest driften sedan årtionden varit nedlagd, har kollegium kommit till den övertygelsen,

att övervägande skäl tala för att jämväl nu ifrågasatta skatteköp

inhibera», billigheten kravel-, att bolaget erhåller ersättning för de kost
nader,

som varit förenade med ansökningen om skatteköpet och densammas fullföljande,

såsom exempelvis kostnaderna för allmänningens avmätning, undersökning

av bergmästare, indelning och skattläggning ävensom för skattevärdering,

torde sådan ersättning av statsmedel höra uttryckligen tillförsäkras bolaget. Da

bestämmandet av ifrågavarande ersättning tilläventyrs kommer att erbjuda vissa

s. 32 Kontrollera mot PDF

Utskottet.

32 Kung1. Maj:ts proposition nr 14.

svårigheter, torde avgörandet härom lämpligen böra på sätt nedan föreslagits anförtros

åt skiljemän.

På grund av det anförda och under ovan angivna förutsättning, att utskottet

skulle finna hinder icke föreligga för frågans upptagande i anledning av motionen,

föreslog kollegium alltså utskottet hemställa, att riksdagen måtte i anledning av

förevarande motion för sin del besluta, att skatteköp i den ordning kungl. kungörelsen

den 4 februari 1811 jämte övriga om användande av de bruken och bergverken

upplåtna rekognitionsskogarna utfärdade författningar föreskriva hädanefter

skola upphöra med iakttagande, att Näfvekvarns bruks aktiebolag, som anhängiggjort

och fullföljt ansökning att såsom ägare av Tunabergs kopparverk i nämnda

ordning skatteköpa vissa genom skattläggning enligt berörda författning uppkomna

hemman å Tuna bergslags allmänning i Södermanlands län, må äga att

av statsmedel utbekomma ersättning för de kostnader, som varit förenade med

ansökningen och dess fullföljande, vilken ersättning i brist av åsämjande må på

statsverkets bekostnad bestämmas genom tre skiljemän, av vilka Konungens

befallningshavande ma utse en, sökanden en och domaren i orten den tredje.

Generaldirektören Nehrman och kammarrådet friherre von Otter

förenade sig om följande yttrande:

»Pluralitetens mening i vad angår upphävande av skatteköpsrätten jämväl

beträffande hemmanen å Tuna bergslags allmänning kunna vi icke biträda. Låt

vara att ingen verklig rättsförlust därigenom skulle tillskyndas skatteköpssökanden.

Men det synes knappast kunna vara med god rättsordning, än mindre med

statens egen värdighet, överensstämmande att — efter det Tunabergs kopparverks

ägare för lång tid. sedan påkallat uppfyllandet av det från statens sida

på sin tid givna löftet att till kopparverkets ägare skattesälja ifrågavarande fastigheter,

och staten jämväl själv genom sina organ på olika sätt medverkat i förberedelserna

för försäljningens bringande i verket — i ett slag helt överkorsa

berörda utfästelse. Skulle emellertid Kungl. Maj:t och riksdagen anse det — i

och för sig högeligen beaktansvärda — intresse, som egentligen här skulle skyddas,

nämligen omsorgen om de å allmänningshemmanen befintliga torplägenheternas

bevarande åt innehavarna, vara så starkt, att de nu uttalade betänkligheterna

böra inför detta intresse vika, lärer man i allt fall ej böra gå längre än som må

erfordras för tillgodoseende av samma intresse. Pluralitetens förslag skulle då,

beträffande detta skatteköpsfall, modifieras därhän, att kopparverkets ägare, mot

avstående av sin nyttjanderätt till berörda lägenheter med dithörande respektive

skogsanslag, bibehålies vid förmånen att få, mot den efter skattevärdering i behörig

ordning därför bestämda köpeskilling, till skatte lösa de skattlagda allmänningshemmanens

områden i övrigt. Detta förutsätter emellertid ett föregående

ägostyckningsförfarande.»

I avgivet utlåtande (nr 43) i anledning av denna och andra motioner

angående skatteköpsrätten anförde andra lagutskottet, att utskottet ansåge

en allmän revision av gällande bestämmelser angående skatteköp

böra företagas, och att detta syntes böra gälla såväl rekognitionshemman

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 14.

33

som hemman, vilka eljest vore underkastade skatteköpsmöjlighet. Då ett

dylikt revisionsarbete sannolikt måste bliva jämförelsevis långvarigt höll

utskottet i likhet med kammarkollegium före, att, för undvikande av

skatteköpens påskyndande i avsikt att undgå en kommande lagstiftning,

gällande bestämmelser borde tillsvidare sättas ur tillämpning och skatteköpsförfarande

därigenom förhindras eller uppehållas, dock att dylik

suspension ej syntes böra ifrågakomma, såvitt anginge skatteomföring av

krononybyggen. Eu sådan suspension, för vilken torde krävas sammanstämmande

beslut av Konungen och riksdagen, syntes böra omfatta gällande

författningar angående såväl skatteköp i allmänhet som av rekognitionshemmanen.

Därest tillämpningen av de sistnämnda slags jord berörande

författningarna tillsvidare skulle upphöra, skulle alltså jämväl det på

prövning beroende skatteköpsförfarandet beträffande Tima bergslags allmänning

för närvarande avstanna. Därigenom främjades så till vida det

syfte, kammarkollegium torde velat vinna med sitt yrkande, att skatteköpsrätten

till berörda allmänning skulle omedelbart upphävas, som allmänningen

icke komme att enligt nu gällande regler frångå kronan och

det bleve tillfälle att tillgodose de därå boende torparnas intresse att tillförsäkras

tryggad rätt till deras hem.

På grund härav hemställde utskottet, att riksdagen måtte dels i skrivelse

till Kungl. Maj:t anhålla om verkställande av allmän och fullständig

revision av gällande bestämmelser angående skatteköp, dels ock för sin

del besluta, att tillämpning av sagda bestämmelser, i andra fall än såvitt

anginge skatteomföring av krononybyggen, tills vidare icke skall

äga rum.

Denna hemställan bifölls av andra kammaren, men avslogs av den Riksdagen.

första, vadan alltså frågan vid nämnda riksdag förföll.

Sedan domänstyrelsen anmodats till mig inkomma med yttrande Domänrörande

den av ifrågavarande skatteköp berörda skogsmarkens lämplighet

i avseende å belägenhet, beskaffenhet och avsättningsmöjligheter m. m. 1919.

att av kronan bibehållas och förvaltas enligt i förordningen den 27

maj 1898 angående förvaltningen av statens till bergshanteringens understöd

anslagna skogar stadgade grunder eller eventuellt såsom kronopark,

har domänstyrelsen i ett den 13 juni 1919 avgivet yttrande anfört,

att nämnda allmänning, såsom utgörande en administrationsenhet av lämplig

storlek, med fördel kunde av kronan förvaltas såväl enligt i berörda förordning

den 27 maj 1898 angivna grunder som eventuellt såsom kronopark. Allmänningen,

som hade ett bevarat skogskapital, torde kunna anses hava medel
Bihang

till urtima riksdagens protokoll 1919 1 saml. 12 höft. (A r 14.) 5

s. 34 Kontrollera mot PDF

Kammarkollegium

den

27 juni

1919.

34 Kungl. Maj:ts proposition nr 14.

goda avsättningsmöjligheter, då den vore jämförelsevis nära belägen såväl järnväg

som vik av Östersjön.

Med avseende på de å alhnänningen befintliga torplägenheterna har styrelsen

framhållit, att det för förvaltning av allmänningen ur skoglig synpunkt givetvis

vore fördelaktigast, om de torp, som äro belägna å allmänningens nåda största

skiften eller helt näi’a dessa, komme att tillhöra samma ägare som allmänningens

skogsmark; varemot det vore av mindre betydelse, om övriga torp, med för husbehov

erforderliga skogsområden, icke komme under samma förvaltning som skogsmarken,

utan överginge till enskild besittning.

I skrivelse till Kungl. Maj:t den 27 juni 1919 har kammarkollegium

anfört följande:

Förevarande skatteköpsärende föreligger numera i det utredda skick, att

endast återstår slutlig verkställighet av skatteförsäljningen genom fastställande

av skatteköpeskilling och utfärdande av skatteköpebrev.

Innan kollegium skrider till slutligt beslut i ärendet, har kollegium emellertid

ansett sig böra företaga granskning av sin i förenämnda nådiga brev den

30 maj 1879 erhållna fullmakt att skattesälja här ifrågavarande kronofastigheter.

Kollegium har därvid funnit att, då genom sagda nådiga brev kopparverkets

ägare förklarats berättigade till skattelösen av så stor del av allmänningen, som

funnes för verkets behov erforderlig, den kollegium givna fullmakten ställer befogenheten

att av allmänningen skattesälja större eller mindre del i beroende av

bruksdriftens omfattning. Det synes kollegium härav framgå, att förutsättningen

för att överhuvud en skatteförsäljning i kraft av 1879 års brev skall kunna äga

rum måste vara, att bruksdriften vid kopparverket upprätthålles och har utsikt

att för framtiden kunna upprätthållas på ett sådant sätt, att den genom köpet

skedda upplåtelsen kan anses tillgodose ett verkligt bergsmannamässigt behov.

Den omständigheten att efter tillkomsten av 1879 års brev visst område

blivit i stadgad ordning fastställt såsom för kopparverkets behov erforderligt

ävensom skattläggning därav slutligen fastställts medför enligt kollegii mening

icke rubbning i berörda för åtnjutande av skattelösningsrätten stadgade förutsättning.

Kollegium har därvid icke förbisett, att stöd för en motsatt mening

tilläventyrs skulle kunna hämtas ur de domskäl, som blivit anförda i Kungl.

Maj:ts dom den 19 mars 1908 angående besittningsrätten till allmänningen. Men

frånsett den omständigheten att nämnda domskäl icke omfattats av en betydande

minoritet inom högsta domstolen, föreligger i Kungl. Maj:ts ovanberörda dom

den 29 december 1917 ett rättsligt avgörande, som måste anses innebära, att

genom den i 1879 års brev gjorda utfästelsen att skattesälja ävensom i anledning

därav verkställda åtgärder icke uppstått någon kopparverkets ägare

tillkommande sakrätt till ifrågavarande fastigheter. Den genom sistnämnda dom

avgjorda rättegången avsåg ett av kopparverkets ägare till vederbörande häradsrätt

instämt yrkande av innehåll, att, då bolaget inbetalt de stadgade skatteköpeskillingarna

för nu ifrågavarande genom allmänningens indelning och skattläggning

uppkomna hemman eller 544 kronor 74 öre, kronan måtte förpliktas att

för bolaget utfärda och till bolaget utlämna behöriga skatteköpebrev å samma

hemman. Under rättegången gjorde kopparverksägaren med stort eftertryck gällande,

att genom de åtgärder, som vidtagits såväl från kronans som verksägar
-

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Kungl. Maj:t$ ''proposition nr 14.

nas sida, äganderätten till hemmanen redan övergått till de sistnämnda, och nu

allenast vore fråga om utfärdande av fångeshandlingar.

Då domstolarna säkerligen icke kunnat undandraga sig att ingå i saklig

prövning av stämningsyrkandet, därest, såsom verksägarna sökt göra gällande,

en övergång av äganderätten verkligen ägt rum, och då själva förutsättningarna

ej mindre än de egentliga villkoren för skatteköpets beviljande uppenbarligen

måste falla utanför domstols bedömande, anser kollegium, som i detta avseende

jämväl åberopar sin i ovannämnda utlåtande till lagutskottet utvecklade ståndpunkt

i fråga om skatteköpsrättens natur, att det ankommer på kronan att avgöra,

huruvida nämnda förutsättningar föreligga eller icke.

På grund härav och på förekommen anledning i övrigt har kollegium ansett

sig böra införskaffa yttranden dels av bergmästaren i östra distriktet, huruvida

under de senast förflutna tio åren driften vid kopparverket kan anses hava

upprätthållits på bergsvis, dels ock av Sveriges geologiska undersökning, huruvida

från geologisk synpunkt sådana omständigheter kunde anses föreligga, att ett

återupptagande av ekonomisk gruvdrift för kopparbrytning å eller i omedelbar

närhet av Tunabergs koppargruvefält kunde anses sannolikt.

I anledning härav hade bergmästaren i skrivelse till kollegium den 23

juni 1919 anfört följande: Under de sistförflutna tio åren hade ingen kopparframställning

och ej heller utvinnande av koboltprodukter ägt rum vid kopparverket,

varemot undersökningsarbeten under samma tid ägt rum uti den till kopparverket

hörande De Bescheska gruvan, dock i skäligen ringa omfattning. Och syntes

bergmästaren under nämnda tidsperiod ingen förändring i huvudsak hava inträtt

beträffande frågan om kopparverkets uppehållande och drivande på bergsvis, vilken

fråga han uti sina ovanberörda till kollegii advokatfiskalsämbete den 18

augusti 1903 och den 28 september 1906 avlåtna skrivelser närmare behandlat

och besvarat.

Sveriges geologiska undersökning hade i sitt den 21 juni 1919 avgivna

yttrande anfört: Det material, som förelåge rörande de geologiska förhållandena

inom Tunabergsfältet, utgjordes förnämligast av en undersökning, som på 1840- talet verkställdes inom detta fält av professor Axel Erdmann, av materialet från

den geologiska kartläggningen av trakten på 1860-talet, av åtskilliga undersökningar,

som i senare tid genom undersökningens förmedling utförts inom malmfältet

samt av de data rörande gruvbrytningen och kopparutvinningen, vilka i

samband med ovan nämnda geologiska undersökningar blivit sammanställda. Av

dessa handlingar syntes närmast framgå, att ifrågavarande delvis redan under

medeltiden brutna gruvor, sedan de omkring mitten av 1700-talet efter c:a 200

års vila återupptagits, näppeligen någonsin varit synnerligen vinstgivande och i

alla händelser icke av större nationalekonomisk betydelse. Om man med ledning

av de geologiska förhållandena inom fältet och av berättelserna rörande brytningen

och utvinningen av koppar försökte, så långt detta vore möjligt, rekonstruera

de förhållanden, som mött under de sista århundradenas brytning, komme man

till den uppfattningen, att de brutna kopparmalmpartierna i genomsnitt varit

mindre betydande och fattiga. I betraktande av denna omständighet och det förhållandet

att i gruvorna numera icke någon brytvärd kopparmalm vore blottad

ävensom slutligen att någon sådan icke heller blivit påvisad genom de undersökningsarbeten,

som utförts inom gruvfältet sedan verkliga driften på 1890-talet

inställts, förefölle, så långt nu kunde bedömas, utsikterna för upptagande av en

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kung}. May.ts proposition nr 14.

verkligt ekonomiskt lönande kopparbrytning inom Tunabergsfältet ganska små.

På grund av å ena sidan ifrågavarande malmtyps oregelbundna uppträdande

samt å andra sidan de relativt obetydliga arbeten, som efter den egentliga driftens

nedläggande av gruvans ägare blivit utförda i och för fyndigheternas vidare

undersökande vore det icke för närvarande möjligt att mera bestämt uttala sig

om utsikterna att påträffa nya brytvärda förekomster av kopparmalm på större

djup eller i de gamla gruvornas omgivningar.

Då av bergmästarens ovan anförda yttranden med önskvärd tydlighet torde

framgå, att driften vid kopparverket sedan ett trettiotal år tillbaka har upphört,

och geologiska undersökningen vitsordar, att utsikterna för densammas återupptagande

äro ganska små, samt berörda uppfattning om verksdriftens såväl förhandenvarande

läge som framtidsutsikter ytterligare bestyrkes av de med Kung!.

iMaj:ts högsta domstols medgivande den 1 juni och den 31 juli 1906 hörda vittnens

berättelser över förhållandena vid kopparverket, anser kollegium det vara

ådagalagt, att förutsättningarna för en skatteförsäljning till kopparverket av den

nu återstående delen av allmänningen icke längre äro förhanden.

Vid sådant förhållande och då ifrågavarande allmänning såsom upplåten

till understöd åt s. k. ädlare verk icke omedelbart faller under bestämmelserna i

1811 jirs författning, utan kopparverkets rätt till skatteköp uteslutande grundar

sig på Kungl. Maj:ts år 1879 Jämnade medgivande och till kollegium ställda fullmakt

att verkställa skatteförsäljning, har kollegium ansett sig böra underställa

Kungl. Maj:ts såsom utställare av nämnda fullmakt prövningen av frågan, huruvida

skatteförsäljningen må avslutas.

Kollegium far alltså med åberopande av det ovan anförda hemställa, det

täcktes Kungl. Maj:t förklara, att det genom kungl. brevet den 30 maj 1879

ägarna av Tunabergs kopparverk lämnade medgivandet skall, vid numera upplysta

förhållanden beträffande verksdriften, anses hava förfallit.

Justitie- Uti häröver avgivet utlåtande den 19 juli 1919 har justitiekans
beZ

drenmi9lersämbetet anfört:

I dom den 19 mars 1908 hade högsta domstolen (med tre röster mot tre)

ansett^ frågan, huruvida kopparverket numera upprätthölles, vara irrelevant för

den då omstämda sakens avgörande.

»Under sådana omständigheter» — yttrar vidare justitiekanslersämbetet —

»lian den av kammarkollegium nu förebragta, än fullständigare utredning angående

det av nedre justitierevisionen åberopade, men i högsta domstolens dom

såsom irrelevant ansedda förhållandet icke verka någon ändring i kronans rättsställning.

Och då samma dom måste tillerkännas sin rättskraft oavsett antalet

justitieråd, som omfattat densamma, samt kronan torde böra böja sig för det

tydliga uttalande, som i domen gjorts, anser justitiekanslersämbetet sig alltjämt

böra vidhålla vad justitiekanslersämbetet i ett den 11 juli 1918 rörande omfånget

och beskaffenheten av statens rätt till Tuna bergslags allmänning avgivet utlåtande

yttrat därom, att genom domen den 19 mars 1908 blivit fastslaget, att

1879 års brev — vilket tillkommit efter det riksdagen yttrat sig i ämnet —- jämte kammar- och kommerskollegiernas utslag den 26 februari 1889 utgör ett

bestämt hinder mot att kronan kan få fri dispositionsrätt till allmänningen,

samt alt berörda dom enligt justitiekanslersämbetets åsikt till och med måste

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Kung!. May.ts proposition nr 14.

anses innebära, att 1879 års brev jämte utslaget den 26 februari 1889 konstituera

eu fullt självständig rätt för kopparverkets ägare, en rätt som numera är löst

från den år 1757 upplåtna ny ttj armera tten och oberoende av, huruvida samma nyttjanderätt

fortlever eller icke.

Justitiekanslersämbetet finner sig därför icke kunna tillstyrka bifall till

kammarkollegiums förevarande framställning.»

Den föregående redogörelsen ådagalägger, att skatteköp i överensstämmelse

med 1811 års kungörelse, i likhet med andra skatteköp,

kan innebära ett otillbörligt åsidosättande av det allmännas rätt och intresse.

Icke minst är detta fallet i fråga om det redan anhängiga skatteköpsförfarandet,

som avser Tunabergsallmänningen. De många rättstvisterna

om denna allmänning liksom överhuvud vad hittills förekommit

beträffande dess övergång i enskildas händer är ägnat att skarpt framhäva

det oegentliga från allmän synpunkt i de bestämmelser, som gälla.

Då jag fördenskull förordar ett inställande av dessa skatteköp,

även såvitt gäller Tunabergsallmänningen, förbiser jag icke i fråga om

sistnämnda skatteköpsärende, att bolaget genom det kung!, brevet 1879,

kammar- och kommerskollegiernas utslag 1889 samt domskälen i Kungl.

Maj:ts dom 1908 haft anledning att anse sig ha utsikt till skatteköpets

fullbordan. Emellertid vilade 1879 års brev uttryckligen på den förutsättning,

att delar av allmänningen vore för kopparverkets behov erforderliga,

vilken förutsättning, såsom kammarkollegium visat, ej längre är för

handen. Härtill kommer, att 1879 års brev är till sin konstitutionella

riktighet starkt omtvistat. Under sådana förhållanden måste de formella

skäl, som eljest skulle tala för att ej rubba en kronans tidigare

utfästelse om skatteköp, anses väsentligt försvagade. Jag kan för min

del icke tveka att föreslå ett beslut från statsmakternas sida, varigenom

de administrativa förfoganden upphävas, varå bolagets möjlighet till

skatteköp grundar sig. Att en sådan åtgärd i avseende å Tunabergsallmänningen

får en i viss mån retroaktiv innebörd, är uppenbart, men

kan icke väga alltför tungt i jämförelse med de starka sakliga skäl, som

tala för beslutet.

Då någon vidare utredning i liknande syfte, som rörande skatteköpen

i övrigt funnits erforderlig, icke synes vara påkallad rörande skatteköp

enligt 1811 års kungörelse, synes mig åtgärden att inställa sistnämnda

skatteköp böra göras definitiv.

Ytterligare får jag anföra följande.

Vad särskilt angår omförmälda till Tunabergs kopparverk upplåtna

områden torde av den ovan lämnade redogörelsen framgå, att de ifrågavarande

34 torpen, av vilka 21 upptagits, redan innan allmänningen år

Departe
ments
chefen.

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj-.ts proposition nr 14.

1757 uppläts till kopparverket, jämlikt föreskrifterna i förutberörda kungörelse

den 4 februari 1811 vid den omförmälda skattläggningen intagits

i de genom densamma bildade hemmanen såsom stommar till den dem

tillagda skogsmarken. Intet av torpen innehaves med stubb- och röjselrätt;

av vissa av torpens innehavare därom framställda påståenden hava

blivit av Kungl. Maj:t genom ovannämnda dom den 19 mars 1908 ogillade.

De nuvarande innehavarnas rätt till torpen grundas formellt endast

pa för viss tid ingångna arrendekontrakt mellan skogsförvaltningen och

bolaget å ena sidan samt torparen-arrendatorn å den andra. Arrendekontrakten

avse endast tomt, åker, äng och odlingsmark, varjämte arrendatorn

av skogen tillförsäkrats rätt till vedbrand samt till reparationsoch

stängselvirke, allt efter utsyning. Utsyningen skall enligt kontrakten

ske »å Tunabergs kopparverks allmänning», vartill räknas jämväl vederbörande

torps skogsområde. En inom åbokommittén verkställd utredning

ger vid handen, att av torpen 5 innehafts av nuvarande brukaren och

dennes förfäder i över 75 år, 5 i 51—75 år, 2 i 41—50 år, 3 i 31—40

år, 4 i 21—30 år, 1 i 11—20 år, 3 i 6—10 år och 11 i 1—5 år.

Lika med vad som vid behandlingen vid 1917 års riksdag av det

då föreliggande förlikningsförslaget beträffande skatteköpet i fråga uttalades

såväl av vederbörande reservanter till jordbruksutskottets utlåtande

i ämnet som av riksdagens andra kammare, anser även jag det

vara av vikt, att torparna i fråga i möjligaste mån skyddas. Inom den

närmaste tiden är också från åbokommittén att förvänta förslag till lagstiftningsåtgärder

i syfte att bereda åtminstone ett flertal av dessa torpare

en mera tryggad ställning. Såsom under ärendets behandling inom

riksdagen framhållits, skulle emellertid torparnas rätt äventyras, därest

skatteköpet fullbordades och därmed äganderätten till hemmanen i deras

helhet överginge i enskild ägo.

Vad därefter angår den hemmanen i fråga tillagda skogsmarken,

har densamma vid skattevärderingen uppskattats till 145,543 kronor

68 öre, och har ståndskogen av domänstyrelsen värderats till 2,020,090

kronor. Skogen skall förvaltas enligt i förordningen den 27 maj 1898

angående förvaltningen av statens till bergshanteringens understöd anslagna

skogar stadgade grunder, d. v. s. enligt hushållningsplan, som

skall av domänstyrelsen fastställas, och med iakttagande att, sedan nyttjanderättshavarens

av bergmästaren utrönta virkesbehov för året uttagits,

återstoden skall tillgodogöras för kronans räkning. Då något behov av

skog icke längre föreligger för kopparverket, skulle alltså därav följa,

att, utan hinder av nyttjanderättens förefintlighet, skogen skulle med

förbehåll endast för torparnas rätt att av densamma erhålla nödigt hus
-

s. 39 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 14.

39

behov komma kronan till godo. Domänstyrelsen bar också upplyst, att

skogsmarken såsom en administrativ enhet av lämplig storlek med fördel

kan förvaltas såväl enligt berörda förordning som eventuellt såsom kronopark.

Starka sakliga skäl tala alltså för, att kronan icke heller avhänder

sig äganderätten till ifrågavarande skogsmark.

Av anförda skäl anser jag mig sålunda böra, i anslutning till vad

1919 års lagtima riksdags andra lagutskott hemställt och samma riksdags

andra kammare för sin del beslutit, tillstyrka Kungl. Maj:t föreslå riksdagen

besluta, att skatteköp enligt 1811 års kungörelse samt övriga angående

de åt bruken och bergverken upplåtna rekognitionsskogar utfärdade

författningar icke vidare skall äga rum, samt att härunder inbegripas

även nu ifrågavarande för Tunabergs kopparverk under angivna villkor

upplåtna områden.

Lika med kammarkollegium anser jag, att kopparverkets ägare bör

hållas skadeslös för sina å skatteköpsärendet havda kostnader. Mot kollegii

förslag i denna del har jag intet att erinra.

Jag hemställer alltså, att Kungl. Maj:t täcktes i proposition föreslå

riksdagen besluta,

att skatteköp i den ordning kungl. kungörelsen den 4 februari

1811 jämte övriga om användande av de till bruken och bergverken

upplåtna rekognitionsskogar utfärdade författningar föreskriva icke vidare

skall äga rum, dock att Nävekvarns bruks aktiebolag, som anhängiggjort

och fullföljt ansökning att såsom ägare av Tunabergs kopparverk

i nämnda ordning skatteköpa vissa genom skattläggning enligt berörda

författning uppkomna hemman å Tuna bergslags allmänning i Södermanlands

län, eller dess rättsinnehavare må äga att av statsmedel utbekomma

ersättning för de kostnader, som varit förenade med ansökningen

och dess fullföljande, vilken ersättning i brist av åsämjande må på statsverkets

bekostnad bestämmas genom tre skiljemän, av vilka länsstyrelsen

må utse en, sökanden eller hans rättsinnehavare en och domaren i orten

den tredje.

Vad departementschefen sålunda hemställt, däri

statsrådets övriga ledamöter instämde, behagade Hans

Maj:t Konungen bifalla; och skulle proposition till riksdagen

avlåtas av den lydelse, bilaga till detta protokoll

utvisar.

Ur protokollet:

Birger Looström.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

3 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (3)

3 kopplingar.

  1. Rskr. 1919:20 (urtima riksdagen) Skrivelse till Konungen, i anledning av Kung!. Maj ds proposition angående inställande av skatteköp enligt kungörelsen den 4 februari 1811 jämte övriga författn s. 1 i texten
  2. 1SärU 1919:4 (urtima riksdagen) Utlåtande, i anledning av Kungl. Majds proposition angående förbud tillsvidare i vissa fatt av skatteköp. s. 2 i texten
  3. 1SärU 1919:5 (urtima riksdagen) Utlåtande, i anledning av Kungl. May.ts proposition angående inställande av skatteköp enligt kungörelsen den 4 februari 1811 jämte övriga författningar om använ s. 1 i texten