Angående anslag till dagavgifter vid pediatrisk klinik å allmänna barnhuset i Stockholm
1919-02-21 · 25 sidor, varav 24 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 24 av 25 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1919:145, Angående anslag till dagavgifter vid pediatrisk klinik å allmänna barnhuset i Stockholm
Dokumentets text
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 145.
1
Nr 145.
Kungl. Maj:ts ''proposition till riksdagen angående anslag till
dagavgifter vid pediatrisk klinik å allmänna barnhuset
i Stockholm; given Stockholms slott den 21 februari
1919.
Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över
ecklesiastikärenden för denna dag vill Kungl. Maj:t härmed föreslå riksdagen
att
dels till bestridande av dagavgifter för sjuka barn, som till provisorisk
vård och för pediatrisk klinisk undervisning intagas å allmänna barnhuset
i Stockholm, i den mån dylika avgifter ej åligga Stockholms kommun
eller bekostas av enskilda, anvisa på extra stat för år 1920 ett förslagsanslag,
högst 20,000 kronor;
dels ock för enahanda ändamål anvisa på tilläggsstat för år 1919 ett
förslagsanslag, högst 10,000 kronor.
De till ärendet hörande handlingarna skola tillhandahållas riksdagens
vederbörande utskott.
GUSTAF.
Värner Rydén.
Bihang till riksdagens protokoll 1919. 1 samt. 127 käft. (Nr 145—146.)
1
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 145.
Anslag till
dagavgifter
vid pediatrisk
klinik å allmänna
barnhuset
i
Stockholm.
2
Utdrag av protokollet över ecklesiastikärenden, hållet inför Hans
Maj it Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 21
februari 1919.
Närvarande:
Hans excellens herr statsministern Eden,
Statsråden: Petersson,
Schotte,
Petrén,
Nilson,
Löfgren,
friherre Palmstierna,
Rydén,
Thorsson.
Härefter yttrade föredragande departementschefen, statsrådet Rydén:
Då jag den 9 januari 1919 underställde Kungl. Maj:t de frågor rörande
anslagsbehov, som under riksstatens åttonde huvudtitel borde föreläggas
riksdagen med begäran om anvisande av medel dels i sammanhang
med regleringen av riksstaten för år 1920, dels ock å tilläggsstat för år
1919, vidrörde jag en fråga om beredande av förbättrad pediatrisk klinisk
undervisning vid karolinska mediko-kirurgiska institutet. Jag var
emellertid ej då i tillfälle att framlägga erforderlig utredning i ärendet
och framställa slutliga förslag om anslagsäskanden för detta ändamål
utan måste inskränka mig till hemställan, att Kungl. Maj:t måtte föreslå
riksdagen
dels att i avbidan på proposition angående anslag till en pediatrisk
klinik vid allmänna barnhuset i Stockholm för ändamålet beräkna på extra
stat för år 1920 ett förslagsanslag, högst 20,000 kronor (se punkt 147 i
bilaga till statsverkspropositionen, åttonde huvudtiteln),
3
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 145.
dels ock att i avbidan på dylik proposition för ändamålet beräkna
på tilläggsstat för år 1919 ett förslagsanslag, högst 10,000 kronor. (Se
punkt 23 i bilaga åttonde huvudtiteln till propositionen om ovannämnda
tilläggsstat).
Kungl. Maj:t biföll vad jag sålunda hemställt, och de båda beloppen
äro av Kungl. Maj:t upptagna i Kungl. Maj:ts till riksdagen avlåtna förslag
till statsregleringen för år 1920 och till tilläggsstat för år 1919.
Jag går nu att redogöra för den fråga, varmed berörda båda anslagsäskanden
äro förenade.
Det medicinska undervisningsämnet pediatrik har betecknats såsom ett
jämförelsevis litet men viktigt ämne. När man kallat ämnet litet, torde
man hava tänkt sig detsamma — såsom det ju ock ur undervisningssynpunkt
är — som strängt avsöndrat från den allmänna medicinen, från
vilken det ju i själva verket är en utbruten specialgren, likafullt på det
närmaste sammanhängande med nyssnämnda huvudämne. Betonandet av
ämnets vikt på det medicinska undervisningsschemat är utan tvivel berättigat
ur flera synpunkter.
Som bekant är dödligheten under den spädaste, åldern synnerligen
stor, och den pediatriska läkarkonsten är den ovärderliga hjälparen i kampen
om de späda liv, som i särskilt hög grad äro känsliga för alla hälsofientliga
moment av dietisk, hygienisk eller patologisk natur.
Med hänsyn till den pediatriska undervisningens stora betydelse är
det tillfredsställande att veta, hurusom hos oss denna undervisning står
på en hög ståndpunkt; en av samtidens främste pediatrici, professor Heubner
i Berlin, har till och med talat om våra »ideala förhallanden». Vara
medicinska myndigheter, främst målsmännen för pediatriken, hava dock
ej låtit dylika erkännanden avhålla sig från strävanden för undervisningens
förbättring; efter allt att döma äro våra förhållanden »ideala» endast så
till vida, att de i allmänhet äro bättre än utlandets.
Man har alltså under senare år på olika sätt tagit upp frågan om
ändringar och förbättringar av vårt pediatriska undervisningsväsen. Delvis
har arbetet härpå inriktat sig på att möjliggöra tillträde för ett större
antal klinikanter i pediatrik. Det har nämligen förhållit sig så, att å de
medicinska och kirurgiska klinikerna vid karolinska institutet ett rätt
avsevärt större antal tjänstgörande kunnat mottagas än å vederbörande
pediatriska klinik i Stockholm. Olägenheterna härav för de studerande
äro lätta att inse. För att söka råda bot härå har den ändring vidtagits
i den medicinska examensstadgan, att den pediatrisk kliniska tjänstgöringen
för medicine kandidater, vilken liksom motsvarande medicinska och kirur
-
4
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 145.
giska tjänstgöring varit förlagd uteslutande till karolinska institutet, numera
kan försiggå även vid universiteten i Uppsala och Lund. Jag bör
icke. underlåta att erinra, att i sammanhang därmed fråga väckts om
möjligheten att kunna indraga den ena av de två professurerna i pediatrik
vid karolinska institutet. Häremot hava dock ur såväl det vetenskapliga
forskningsarbetets som undervisningens synpunkt gensagor höjts.
En för den pediatriska undervisningens förbättrande viktig fråga
ligger till grund för de anslagsäskanden, som äro föremål för denna imn
framställning. Under förenärnnda punkt 147 i bilaga åttonde huvudtiteln
till statsverkspropositionen berörde jag i korthet skälen till denna frågas
upptagande. Såsom jag då nämnde, bedrives nu pediatrisk klinisk undervisning
i Stockholm dels å allmänna barnhuset, dels å kronprinsessan
Lovisas vårdanstalt för sjuka barn, och därjämte upprätthålles en poliklinik
för barnsjukdomar. Materialet för klinikundervisningen har ansetts ej
vara tillfyllestgörande, och den åsyftade förbättringen i undervisningen
vill man vinna genom att å allmänna barnhuset intages ett erforderligt
antal sjuka barn.
Förslaget härom har väckts av professorn i pediatrik vid karolinska
institutet I. Jundell, vilken tillika är överläkare vid allmänna barnhuset.
Han har vunnit understöd för sitt förslag av institutets lärarkollegium
samt kanslern för rikets universitet ävensom medicinalstyrelsen. Till en
början förhöll sig barnhusets direktion av principiella skäl bestämt avvisande;
en medlem av direktionen intog dock en annan ståndpunkt. Justitiekanslersämbetets
i ärendet avgivna utlåtande gav stöd åt den hållning
direktionens flertal intog, men utlåtandet innehöll ock antydan om möjligheten
av en anordning, som kunde försökas. Sedan direktionen lämnats
tillfälle att avgiva yttrande i anledning av vad justitiekanslersämbetet anfört,
har direktionen framkommit med ett förslag, till vilket jag kunnat
ansluta mig.
Jag anhåller nu till en början att få lämna en redogörelse för handlingarna
i detta ärende. De äro tämligen vidlyftiga och beröra till stora
delar detaljer rörande allmänna barnhusets förhållanden, på vilka jag med
hänsyn till det förslag jag framlägger ej har anledning att ingå. Jag
lärer dock ej kunna helt och hållet lämna dem åsido, därest en tillräcklig
inblick i förhållandena skall kunna vinnas.
Barnhusdirektionen ställde sig såsom nämnt till en början principiellt
avvisande till Jundells förslag. Direktionen stödde sig därvid, förutom
på de historiska förhållandena i avseende å barnhusets tillkomst,
även på bestämmelserna i barnhusets nu gällande, den 25 november 1910
5
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 145.
utfärdade reglemente. Det torde, jämväl för en lättare uppfattning av
vissa uttalanden och synpunkter, som framkommit i ärendet, vara lämpligt
att här redogöra för några paragrafer i reglementet.
§ 1 innehåller:
Allmänna barnhuset i Stockholm är en stiftelse, som har till ändamål att i
enlighet med bestämmelserna i detta reglemente lämna vård och uppfostran åt värnlösa
barn.
Enligt § 4 skall vid barnhuset bland andra befattningshavare vara anställd en
överläkare, förordnad av Kungl. Maj:t, sedan direktionen därtill föreslagit lämplig
person. Vid förslag till besättande av överläkartjänsten bör företrädesvis ifrågakomma
någon av professorerna i pediatrik vid karolinska institutet.
Följande §§ torde böra här ordagrant inflyta:
§ 6.
Direktionen åligger att med omsorg vårda och förvalta barnhusets angelägenheter
samt att, i vad på direktionen ankommer, söka främja barnhusets bestånd,
förkovran och gagnelighet och därvid tillse, att barnhuset förbliver i oförminskat
åtnjutande av alla dess förmåner, tillhörigheter och rättigheter samt att dess tillgångar
användas i enlighet med detta reglemente, de föreskrifter Kungl. Maj:t kan finna gott
meddela och de vid mottagna donationer fästade villkor. Direktionen har att varje
år före andra kvartalets utgång till Kungl. Maj:t avgiva underdånig berättelse om
barnhusets förvaltning och ekonomiska ställning under det föregående kalenderåret.
§ 7.
Direktionen åligger särskilt att, efter intendentens förslag, vid början av varje
år fastställa barnhusets inkomst- och utgiftsstat för löpande året samt därvid tillika
bestämma:
a) inlösningsavgiften för barn, som intages som barnhusbarn, beräknad med avseende
å barnhusets ekonomiska ställning och ungefärliga kostnaden för barnens vård,
dock så, att denna avgift aldrig må överstiga nämnda kostnad;
b) dagliga underhållsavgiften för barn, som endast provisoriskt intages å barnhuset;
c)
högsta antalet av barn, under och över ett år, som samtidigt får inom barnhuset
vårdas, varvid iakttages, att för varje barn skall beräknas det utrymme, överläkaren
anser för hälsovården erforderligt.
§ 18.
1. Barns intagning å barnhuset bestämmes av en nämnd, bestående av en direktionens
ledamot, vilken till detta uppdrag av direktionen utses för en tid av minst
tre månader, jämte överläkaren och intendenten.
2. Beslut om barns intagning och om villkoren härför är gällande, för så vitt
nämnda tre personer äro om beslutet eniga; yppas olika meningar, hänskjutes frågan
till direktionens avgörande.
6
Kungl. Maj:t.s Proposition Nr 145.
3. Intagning må dock under tiden mellan nämndens sammanträden kunna provisoriskt
beviljas, om överläkaren finner sådant erforderligt.
§ 19.
Vid frågor om barns intagande skall, utom de i § 7 lämnade föreskrifter, iakttagas:
1)
att i barnhuset icke intages något barn, som är över sex år gammalt;
2) att hittebarn och sådana i Stockholm befintliga värnlösa barn, vilkas föräldrar
eller vårdare avlidit eller blivit häktade eller intagna å dårhus, sjukhus eller annan
välgörenhetsanstalt, skola, om nöden så fordrar, efter skriftlig anmälan från poliskammaren
provisoriskt emottagas å barnhuset, intilldess föräldrarna blivit upptäckta eller
från häkte frigivna eller tillfrisknat och prövas vara i tillfälle att återtaga barnen,
eller i fråga om barn, som tillhöra annat fattigvårdssamhälle än Stockholms stad,
sådan åtgärd hunnit vidtagas, som omförmäles i gällande förordning angående fattigvården
i riket;
3) att ogifta, Stockholms kommun tillhörande, mindre bemedlade mödrars barn
få i barnhuset inlösas emot minst hälften av den vid intagningstiden fastställda avgift,
därvid dock, så vidt ske kan, bör utredas, att barnets föräldrar sakna förmåga
att erlägga högre eller full inlösningsavgift; ägande direktionen att i fråga om barn,
som blivit intaget emot nedsatt avgift, återställa detsamma till den av föräldrarna,
som linnés hava kommit i så förbättrad ekonomisk ställning, att han eller hon, utan
bidrag av välgörenhetsinrättning, själv kan bekosta sitt barns vidare underhåll och
uppfostran;
4) att Stockholms stads fattigvårdsnämnd må mot nedsatt, för varje år av direktionen
bestämd avgift, vilken dock ej heller får understiga hälften av vanlig inlösningsavgift,
å barnhuset inlösa barn, tillhörande Stockholms stads fattigvårdssamhälle
;
5) att barn av ogifta mödrar, utan avseende på förmögenhetsvillkor, få i barnhuset
intagas, med villkor att den bestämda inlösningsavgiften genast erlägges; ankommande
det på överläkaren att om sådan intagning bestämma enligt föreskrifter, som
meddelas av direktionen;
6) att, då flera barn samtidigt anmälas till intagning, företräde bör lämnas åt
det mest värnlösa.
§ 20.
Överläkaren äger att, oavsett föreskrifterna i §§ 18 och 19, provisoriskt å barnhuset
intaga bai-n, då han anser barnets liv eller hälsa äventyras, om det icke genast
å barnhuset erhåller vård.
I §§ 22 och 24 stadgas, att de späda barnen skötas av ammor, som antagas med
hänsyn till inrättningens behov och deras lämplighet. Amma erhåller under sin tjänste*
tid avlöning av barnhuset enligt direktionens bestämmande. Amma, som vill medtaga
eget dibarn till barnhuset, är därtill berättigad. — Sjuka barn skötas, efter överläkarens
föreskrifter, i särskilda rum. Föreskrifter äro givna om vidtagande av anordningar,
då fråga är om smittosam sjukdom.
7
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 145.
Enligt § 25 är barnhuset endast att anse som en tillflyktsort, där barnen vårdas,
till dess de kunna förses med pålitliga fosterföräldrar. Det skall därför åligga direktionen
att på allt möjligt sätt befordra barnens snara utlämnande till väl vitsordade
personer, som mot bestämd fosterlön vilja åtaga sig deras vard och uppfostran. Barnen
kunna emellertid ibland rätt länge kvarvara vid barnhuset, och i § 23 är föreskrivet,
att barn i skolåldern böra under den tid, de kvarstanna å barnhuset, erhålla skolundervisning.
Ur § 28 rörande överläkarens befogenhet och åliggande må följande här återgivas
:
§ 28.
Överläkaren skall vara styresman för hälso- och sjukvården inom barnhuset;
åliggande honom i sådan egenskap:
1) att tillse och ansvara för att hälsotillståndet hos de barn, som intagas å barnhuset,
varder noggrant undersökt samt att de i barnhuset intagna barn åtnjuta den
vård, som för hälsans bevarande hos de friska och sjukdomars hot eller lindring hos
de sjuka erfordras;
3) att ordna sjukvården inom barnhuset så, att hinder icke möter för iakttagande
av vad Kungl. Maj:t i avseende på den vid barnhuset inrättade kliniska undervisningsanstalt
särskilt stadgar;
9) att hos direktionen anmäla och föredraga de ärenden, som röra hälso- och
sjukvård, med rätt att deltaga i överläggningarna men icke i besluten;
10) att såsom barnhusets förste ämbetsman mellan direktionens sammanträden
vara chef på stället och ansvara för ordningen inom barnhuset; samt
11) att ställa sig till noggrann efterrättelse de närmare föreskrifter, som av
direktionen kunna meddelas.
Jundells ovannämnda förslag framställdes inom karolinska institutets
lärarkollegium. Följande delar av Jundells den 6 april 1915 avlåtna skrivelse
i ämnet torde böra här återgivas. Jundell yttrar:
I samband med frågan om eventuell fördelning av undervisningen i pediatrik
mellan karolinska institutet samt universiteten i Uppsala och Lund har jag vid skilda
tillfällen för institutets lärarkollegium påpekat, att den pediatriska kliniken i Stockholm
icke fyller berättigade anspråk på en modern barnklinik, ity att ingendera av
de två baruavårdsanstalter, kronprinsessan Lovisas barnsjukhus och allmänna barnhuset,
vilka stå undervisningen till buds, hava någon avdelning för sjuka späda barn. Kliniskt
material saknas sålunda för undervisning i barnsjukdomarnas viktigaste och mest
omfattande del, ett i sanning underligt förhållande. Vid kronprinsessan Lovisas vårdanstalt
mottagas nämligen nästan uteslutande barn över 2 års ålder, och vid allmänna
barnhuset mottagas nästan endast friska späda barn. Vid ingendera anstalten bestämmes
intagningen med hänsyn till undervisningens krav utan med hänsyn till helt
andra omständigheter, vilket ytterligare inskränker värdet med hänsyn till undervisningen
av det vid de nämnda anstalterna förefintliga materialet. Institutet äger så
-
Förslag den
% 1916 av
professor
I. Jundell.
8
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 145.
lunda visserligen rätt att för undervisningen använda ett par barnavårdsanstalter, men
det äger ingen pediatrisk klinik, och ändock skola vid institutet alla landets blivande
läkare undervisas i barnsjukdomar.
Huru otillfredsställande förhållandena i verkligheten äro torde framgå därav, att
man så gott som aldrig kan bereda de tjänstgörande möjlighet att följa det fullständiga
förloppet och den fullständiga behandlingen av ett svårare fall av näringsrubbning
hos späda. Och dock gäller det här sjukdomar, där behandlingens betydelse samt
intensiteten och snabbheten i dess effekt är fullt jämförlig med det operativa ingreppets.
Om sådana brister i undervisningen också kunnat vara försvarliga för ett tjugutal år
sedan, så äro de det icke nu, efter de senaste två decenniernas framsteg i barnläkekonsten,
vilka gjort denna gren av medicinen till en av den praktiska läkekonstens
mest välsignelserika områden.
Liksom inom andra medicinens grenar så har även inom barnläkekonsten utvecklingen
lett till en förfining och kompilering av de diagnostiska och terapeutiska
metoderna till den grad, att de icke kunna bibringas de studerande genom polikliniska
demonstrationer. Sådana demonstrationer hava ju sin alldeles givna, orubbliga plats
i den praktiska undervisningen, men de måste kompletteras av kliniken, där de studerande
kunna få följa sjukdomens hela förlopp och behandling, där deras självverksamhet
kan få det nödiga måttet och där så väl läraren som de studerande kunna
pröva framstegen inom pediatriken och tillämpningen på barn av iuvärtesmedicineus
metoder. Frånvaron av en fullgod barnklinik har t. ex. medfört, att även nyblivna
läkare icke kunna på barn tillämpa metoder, som äro den moderna medicinens och
pediatrikens säkra vinster.
Frånvaron av lämpligt sjukmaterial i behövlig mängd har gjort, att pediatrikundervisningen
hos oss till ojämförligt större delen varit förlagd till polikliniken, och
många omständigheter, bland annat undervisningens söndersplittring på icke mindre
än tre långt frän varandra liggande lokaler, hava lett därhän, att undervisningen å
det kliniska material, som finnes, även tagit form av polikliniska demonstrationer.
Nedan skall nu påvisas en utväg att med mycket små kostnader för staten
skaffa institutet åtminstone en fullgod pediatrisk klinik, en utväg, som bör användas,
oavsett huruvida institutet framdeles kan komma att behöva endast denna ena eller
två pediatriska kliniker.
Den utväg jag åsyftar är eu utvidgning av allmänna barnhuset, vilken utvidgning,
om tillmötesgående visas från vederbörligt håll, skulle kunna ske med ytterst
små uppoffringar från statens sida och såvitt mig synes utan annan olägenhet. Den
torde nämligen kunna ske därigenom, att nu förefintligt och icke använt utrymme å
allmänna barnhuset ställes till disposition för intagning och vård av sjuka barn, speciellt
sjuka späda barn. Jag har med avseende härå gjort följande utredning.
Det nuvarande barnhuset beräknades vid uppförandet skola bereda utrymme för
153 ammor, 242 späda barn och 163 barn i åldern 1—14 år. Det antal personer, som
å anstalten mottagits, har emellertid alltid varit vida mindre. Någon överbeläggning
har där aldrig förekommit, däremot konstant en betydlig miuderbeläggning.
Efter att hava anfört vissa sifferuppgifter till utredning härom anser
sig Jundell kunna fastslå »det allmänt kända förhållandet, att anstalten
under decennier förfogat över stora, härliga utrymmen, som underhållits,
uppvärmts o. s. v. men icke utnyttjats».
9
Kung!. Maj:ts Proposition Kr 145.
Jundell ingår härefter på frågan, huruvida de av honom sålunda omförmälda
förhållandena i avseende å beläggningen endast äro av övergående
beskaffenhet. Han anför i avseende härå:
Förhölle det sig nu så, att det funnes någon som helst anledning antaga, att
antalet inom anstalten mottagna egentliga barnhusbarn och ammor inom de närmast
följande åren skulle avsevärt ökas, så funnes ju ingen anledning till anmärkning mot
nu berörda förhållande, att anstalten ej är till sä stor nytta, som den skulle kunna
vara genom att mottaga flera hjälpbehövande. Men en sådan avsevärd ökning inom
de närmaste åren av antalet egentliga barnhusbarn och ammor torde man ej ha att
räkna med. Redan anstaltens nuvarande ekonomi tillåter knappast en sådan ökning,
och än mindre kan en sådan ifrågasättas, om man vill tänka sig möjligheten att kunna
något öka fosterlönerna för de utackorderade barnhusbarnen, en tanke, som väl med
styrka trängt sig på mången. Men är det så, att de egentliga barnhusbarnens antal
inom anstalten ej kan nämnvärt ökas, så kvarstår, för så vitt antalet mottagna extra
barn ej ökas, det förhållandet, att barnhuset dagligen förfogar över omkring 100
lediga sängplatser för barn och ideala möjligheter att lämna god vård åt sådana, samtidigt
som otaliga barn i Stockholm och dess omgivning få gå under av brist på
anstaltsvård.
Härefter fortsätter Jundell:
Det är sålunda tydligt, att barnhuset skulle kunna göra ovärderligt gagn genom
att i lämplig utsträckning belägga sina tomma sängar med extra barn, och jag tror
mig vara sakkunnig, då jag säger, att eu sådan åtgärd skulle väcka stor tillfredsställelse
inom vida kretsar och särskilt bland alla läkare och andra för barnavård och
barnasjukvård intresserade. Jag vet, att inom sakkunniga kretsar en allmän mening
råder, att barnhuset borde i möjligaste mån till vård mottaga extra barn, en mening,
som är så mycket mer förklarlig, som inom dessa kretsar förefinnes den uppfattningen,
att den nämnda åtgärden icke alls komme att betunga anstaltens ekonomi utan snarare
tvärtom. Man anser nämligen, att den avgift av 2 kronor per dag för späda barn
och 1 krona 50 öre per dag för överåriga barn, som barnhuset får för vårdade extra
barn, utgör mer än god ersättning för de där vårdade extra barnen eller att en sådan
i alla händelser skulle erhållas, om dagavgiften höjdes till 2 kronor 50 öre för spätt barn
och 2 kronor för äldre barn, en höjning som säkerligen ej skulle möta något motstånd.
Jundell verkställer åtskilliga beräkningar för att utröna, om nyssnämnda
uppfattning har berättigande, och anser sig under antagna förutsättningar
kunna konstatera, att barnhuset skulle ha att räkna med en vinst av 50
öre om dagen för varje å barnhuset vårdat extra barn, vare sig det är
spätt eller överårigt.
Jundell undersöker vidare, huruvida utrymmet inom anstalten, därest
densamma belädes med ytterligare ett fyrtiotal sängar, ur hygienisk synpunkt
bleve på olämpligt sätt förminskat. Han finner denna undersökning
visa, att så ej skulle bliva förhållandet, och yttrar vidare:
Härav framgår sålunda, att varken hygieniska eller ekonomiska skäl utgöra något
hinder för att belägga barnhuset med ett större antal extra barn iin hittills. Atmin
Bihang
till riksdagens protokoll 1919. 1 sand. 127 höft. (Kr 145—146). 2
10
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 145.
stone finnes, såsom av ovanstående utredning torde framgå, intet som hindrar att med
barn belägga ytterligare cirka 40 sängar, därav 20 å 25 med späda barn och 20 å 15
med överåriga barn, utöver det medeltal sängar (23), som under de sista tio åren varit
med extra barn belagda. Även rena barmhärtighetssynpunkter tala för att så måtte
ske. Allmänna barnhuset är en institution, som blivit av allmänna medel och av
enskilda personer rikt doterad med gods och guld ätt användas till att rädda barn.
Om nu allmänna barnhuset på grund av gynnsamma förhållanden är i stånd att utan
rubbning av sin ursprungliga uppgift och arbetsplan och utan ekonomiska uppoffringar
eller, andra olägenheter rädda flera barn än hittills och om detta kan ske genom en
tekniskt synnerligen enkel utvidgning av verksamheten (eller rättare kanske fyllandet
av ett tomrum i verksamheten), så synes mig den rena barmbärtigheten och medlidandet
kräva att sa sker. Ja, mig vill det synas, att enbart omsorgen om barnhusets
anseende som en barmhärtig barnavårdsinstitution bör förbjuda, att ett stort antal
vårdplatser för barn skola stå obegagnade, då de så innerligen väl behövas.
Att man trots de anförda skälen bör gå försiktigt tillväga och icke strax bör
belägga alla lediga sängplatser med extra barn, skall ingen finna anmärkningsvärt.
Men att en avsevärd del av de många disponibla platserna utan tvekan kan beläggas
med nödställda sjuka barn synes väl oemotsägligt.
Det för den kliniska undervisningen behövliga antalet sjuka barn skulle mer än
väl fyllas redan av medellösa barn tillhörande Stockholms kommun, för vilkas vård
å barnhuset denna kommun säkerligen skulle erlägga avgift, såsom den hittills gjort.
Lämpligt vore dock, att ett särskilt statsanslag på omkring 10,000 kronor (för i medeltal
12 patienter per dag med dagavgift av i genomsnitt 2 kronor 25 öre; således 12 X''
2,2 5 X 365 = 9,855 kronor) ställes till klinikens förfogande för bekostande av sjukvårdsavgifter
för sådana sjuka barn, vilkas intagning på barnhuset vore av intresse för
undervisningen, men vilka icke tillhöra Stockholms kommun och för vilka på grund
härav eller av annan anledning sjukvårdsavgifter ej så lätt kunna erhållas.
Om allmänna barnhusets direktion icke på grund av någon formell anledning
motsätter sig den antydda utvidgningen, så skulle härigenom med små kostnader för
staten erhållas en fullgod pediatrisk klinik. Då den antydda anordningen icke på
något vis ingriper i barnhusets yttre gestaltning eller inre organisation, så verkar den
ej heller på något vis prejudicerande eller störande på en möjligen senare uppkommande
fråga angående den pediatriska klinikens (respektive den ena av de pediatriska klinikernas)
förflyttning till ett nytt kliniskt centralsjukhus.
Jundells skrivelse avslutas sålunda:
På grund av ovanstående får jag härmed vördsamt föreslå, att karolinska institutets
lärarkollegium måtte besluta att hos kanslern för rikets universitet anhålla,
det kanslern behagade hos Kungl. Maj:t söka utverka
dels att en utredning verkställes angående möjligheten och betingelserna för en
sådan ökning av antalet av å allmänna barnhuset för tillfällig vård mottagna barn, som
kan anses för den pediatriska undervisningen därstädes behövlig,
dels att hemställan göres till allmänna barnhusets direktion om anordning av en
sådan extra beläggning med sjuka eller vårdbehövande barn, om utredningen visar,
att möjligheter härför finnas,
dels att framställning göres till riksdagen om ett lämpligt anslag för bestridande
av vårdavgifter å allmänna barnhuset för dessa baru.
11
Kutigl. Maj:ts Proposition Nr 145.
Lärarkollegiet vid karolinska institutet upptog Jundells förslag, och
på kollegiets hemställan (i skrivelse den 15 april 1915) gjorde universitetskanslern
den 14 maj 1915 framställning till Kungl. Maj:t i enlighet med
förslaget.
Kanslerns nämnda skrivelse med åtföljande handlingar remitterades
till utlåtande av barnhusdirektionen, som i skrivelse den 24 november 1916
avgav sådant, beledsagat av yttranden av barnhusets intendent och ombudsman
jämte en skrivelse av Jundell.
I utlåtandet karaktäriserar direktionen Jundells förslag såsom avseende
att till större eller mindre grad'' förvandla barnhuset till ett sjukhus —
enligt vad direktionen upplyser hade Jundell tidigare, i skrivelse den 1
februari 1915, formligen påyrkat inrättande inom barnhuset av ett sådant,
avsett för 40 barn, som .ej vore intagna å barnhuset; denna skrivelse hade
dock Jundell själv hemställt ej måtte för närvarande föranleda någon
åtgärd.
Direktionen undersöker först, huruvida gällande reglemente medgiver
direktionen rätt att inom barnhuset inrätta en sådan sjukvård, som i de
till direktionen remitterade handlingarna åsyftas.
I avseende härå erinrar direktionen, att enligt reglementet barnhusets
uppgift är att vara en uppfostringsanstalt för värnlösa barn. Bestämmelserna
lämna, säger direktionen, icke rum för möjlighet att. i barnhuset
intaga barn i ändamål ensamt att bereda dem sjukvård eller bliva materiel
för den pediatriska undervisningen.
Emellertid påpekar direktionen, att inom barnhuset förekommer en
ganska vidsträckt sjukvård av de barnhusbarn, som efter intagningen blivit
sjuka. För denna sjukvård är överläkaren — och honom biträdande
läkare — anställd. Direktionen anmärker, att överläkaren ej är ledamot
av direktionen och att han överhuvud ej intager den ställning, som är förbehållen
motsvarande tjänsteman vid sjukhusen, utan fast mera är likställd
med läkaren vid andra välgörenhetsinrättningar. Direktionen har framhållit
denna omständighet, enär den, enligt direktionens förmenande, år av
betydelse vid bedömande av frågan om intagning av sjuka barn å sjukhuset.
I skrivelsen anför direktionen vidare:
Utom den egentliga sjukvården inom barnhuset har under senare tid sjukvård
meddelats andra än barnhusbarnen, grundande sig på ett i reglementet infört
medgivande för överläkaren att under vissa synnerligen behjärtansvärda förhållanden
för provisorisk vård intaga ett sjukt barn. Det är först i 1850 ars reglemente
man finner detta medgivande. Huru denna undantagsbestämmelse tillkommit är nu
-
Utlåtande
den **/u 1916
av allmänna
barnhusets
direktion.
12
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 145.
mera ej lätt att avgöra. Säkerligen rådde vid tiden för dess införande i ännu bö^re
glad an nu brist pa sjukhus för barn, och bar överläkaren sannolikt av denna anledmng
apsett sig böra i barmhärtighetens intresse å barnhuset mottaga sjuka barn för
vard. Måhända har detta skett i sådan omfattning, att man genom bestämmelser nödgats
reglera intagandet . Dessa provisoriskt intagna sjuka barn äro de, som
i remisshandlingarna benämnas, »extra barn», ett uttryck, som ei återfinnes i reglementet.
'' J °
De villkor, under vilka dylika sjuka barn kunna å barnhuset intagas, äro som
synes synnerligen snävt begränsade.
Då det nu är fråga om en ökning i extra barnens antal, ett antal, som för övrigt
icke kan bestämmas, då det är beroende av intagning i enlighet med bestämmelserna
i g 20, kommer en sådan åtgärd, vare sig den sker genom mottagande av sjuka
barn i allmänhet eller för beredande av klinisk undervisning, icke att motsvara det i
reglementet avsedda ändamål. Detta ändamål är tydligt uttryckt i ovannämnda § 20
och är inskränkt till de fall, då ett barns liv eller hälsa enligt överläkarens beprövande
äventyras, om det icke genast blir intaget å barnhuset.
Dess kvarblivande å barnhuset är endast provisoriskt, vilket enligt ombudsmanuens
uttalande innebär, att reglementets bestämmelser om intagning skola i tillämpliga
delar lända till efterrättelse vid barnets fortsatta kvarvarande ä barnhuset,
i j Intagning å barnhuset av sjuka barn i en ordning, motsvarande den, som är gällande
för ett allmänt sjukhus, kan sålunda icke i strid med gällande reglemente
aga rum.
Härefter yttrar sig direktionen särskilt om möjligheten att å barnhuset
intaga sjuka barn, utvalda med hänsyn till den kliniska undervisningen:
o
A
barnhuset bar, säger direktionen, den kliniska undervisningen sedan lång tid
tillbaka ägt rum och utan tvivel varit till stort gagn för den medicinska utbildningen
i landet. Den lämnades till en början av barnhusets läkare och sedermera av professorn
i barnsjukdomar vid karolinska institutet. Något direkt åläggande för direktionen
att lämna plats för den kliniska undervisningen finnes ej i reglementet. Det enda
stadgande, som berör denna fråga, är intaget under föreskrifter för överläkaren, där
det i § 28 mom. 3 föreskrives, att han skall ordna sjukvården inom barnhuset så, att
hinder lene möter lör iakttagande av vad Kungl. Maj:t i avseende på den vid barnhuset
inrättade kliniska undervisningsanstalt särskilt stadgar. Härutöver har dock direktionen
för att bereda utvägar för undervisningen upplåtit lokal för föreläsningar
och för lärarens arbete, varförutom finnes inom barnhuset inrättat ett rymligt laboratorium,
som även av de studerande användes. Denna föreskrift innebär sålunda intet
annat än att undervisningen skall bedrivas med användning av det material, som barukusbarnen
kunna lämna.
Nu föreslås i det remitterade förslaget, att detta material skall utökas genom att belägga
ett antal sängar, som till en början icke borde överskrida 40, med sådana sjuka barn,
som för den pediatriska undervisningen kunde auses behövliga, och skulle detta ske genom
en ökning av de för tillfällig vard mottagna barn. Men de för provisorisk vård intagna
sjuka barnen eller de s. k. extra barnen äro ej intagna för sådant ändamål; de villkor, under
vilka dessa barn inkomma på barnhuset, äro, som ovau anförts, uttryckligen bestämda
i reglementets 20 §, som icke medgiver någon utsträckning i ett eller annat hänseende.
13
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 145.
Även i andra hänseenden skulle en sådan användning av barnhuset stöta på hinder
i nu gällande reglemente. Det är till exempel förbehållet direktionen att i sista
hand bestämma om intagning av barn. Detta sker genom en nämnd, däri direktionen
representeras av eu ledamot, varförutom intendenten jämte överläkaren äro ledamöter.
Skulle nu å barnhuset intagas barn, som voro avsedda som material för den kliniska
undervisningen, och sålunda intagningen ske med hänsyn till undervisningens krav,
måste uppenbarligen bestämmanderätten läggas helt och hållet i överläkarens hand.
Men denne är såsom förut anförts icke ledamot av direktionen och har icke i administrativa
och ekonomiska ärenden något som helst ansvar. Direktionen bleve sålunda
ställd utom ledningen av eu del av barnhusets verksamhet, vilket icke kan vara överensstämmande
med reglementets anda.
Med vad direktionen nu anfört anser den sig hava ådagalagt, att det nu gällande
reglementets bestämmelser icke heller medgiva rätt för direktionen att till värd
å barnhuset intaga sjuka barn, avsedda såsom material för den kliniska undervisningen.
Direktionen uttalar sig vidare om den frågan, huruvida en sådan ändring
i reglementets bestämmelser kan och bör åvägabringas, att hinder för
den ifrågasatta utvidgningen av barnhusets verksamhet må undanröjas.
Beträffande denna fråga yttrar direktionen:
Vid åtskilliga tillfällen hava grundliga historiska utredningar verkställts om barnhusets
uppkomst, utveckling och verksamhet samt ändamålet med de detsamma tilllagda
donationer. Direktionen vill i sådant hänseende särskilt åberopa, utom vad dess
ombudsman i bifogat yttrande anfört, två till Kungl. Maj:t år 1850 inlämnade utredningar,
den ena av barnhusets direktion och den andra av en av Kungl. Maj:t därför
utsedd kommitté. Båda dessa utredningar äro avsedda för eu vid den tiden ifrågakomraen
omorganisation av barnhuset och äro grundläggande för det den 20 december
1850 utfärdade reglemente. I dessa synnerligen grundliga och förtjänstfulla arbeten
har bland annat till besvarande upptagits frågan, huruvida barnhuset är att anse som
eu statsinstitution. Direktionen uttalade för sin del den meningen, att »Stockholms
allmänna barnhus, ehuru försett med statsanslag, som tillkommit genom regerandes
nåd och välvilja, likväl egentligen är ursprungligen avsett att vara en välgörenhetsanstalt
för Stockholms stad». Kommitterade å sin sida syntes icke vilja fatta någon
bestämd ståndpunkt i frågan, men tycktes mera böjda för den åsikten, att barnhuset
borde räknas som en statsinstitution. Oavsett den möjligen härutinnan befintliga skiljaktighet
äro utredningarna i det hänseende överensstämmande, att barnhuset allt ifrån
sill uppkomst varit en uppfostringsinrättning, som under tidernas lopp utvecklat sig
till huvudsakligen eu räddningsanstalt för värnlösa barn. De talrika gåvor och donationer,
som allt ifrån år 1637 förlänats barnhuset, och vid vilka i allmänhet ej äro
fästade några villkor, hava sålunda tillkommit detsamma för ovan angivna ändamål.
För en del gåvor har givaren eller donatorn föreskrivit om medlens användning, men
i intet fall är därvid bestämt något, som förutsätter barnhusets användning såsom
sjukhus i ett eller annat hänseende. Det var också av sådant skäl direktionen ansåg
sig nödsakad i berörda utredning år 1850 avstyrka en av dåvarande överläkaren gjord
framställning om inrättande inom barnhuset av ett sjukhus för barn med 100 platser
vilken framställning ej heller vann Kungl. Maj:ts bifall vid utfärdande av 1850 års
reglemente.
14
Särskilt
yttrande av
första stadsläkaren
I. Andersson.
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 145.
Av vad direktionen nu anfört synes framgå, att ändring av barnhusets hittills
varande verksamhet svårligen kan eller bör åstadkommas i sådan riktning, den remitterade
framställningen åsyftar.
Vid sist berörda förhållanden finner direktionen sig sakna anledning
att närmare undersöka »de mera underordnade frågorna om plats för det
ifrågasatta sjukhuset och kostnaderna därför, vilket även på grund av förslagets
outredda skick skulle vara förenat med svårigheter». I kostnadsfrågan
gör emellertid direktionen följande uttalande:
Vad slutligen beträffar frågan, huru kostnaderna för det föreslagna sjukhuset
skola utgå och i vilken mån dessa komma att drabba barnhuset, hava överläkaren och
intendenten uttalat olika meningar. Direktionen anser sig på ärendets nuvarande
ståndpunkt icke kunna avgöra vad som får anses vara riktigast. Det synes dock direktionen,
som om inrättande av det ifrågasatta sjukhuset, vilket efter vad som upplyses
endast utgör eu blygsam början till en framtida utveckling, skulle medföra ganska
avsevärt ökade kostnader för barnhusets administration. Denna är nu byggd på barnhusets
egenskap av välgörenhetsinrättning, och torde därför kunna med stor sannolikhet
förutse3, att den i allmänhet ganska omfattande bokföring och andra arbeten, som
betingas vid ett sjukhus, där patienterna ständigt växla, måste påfordra en ökniug i
tjänstemännens antal, helst som redan nu klagomål förspörjas över den stora arbetsbördan
för barnhusets nuvarande tjänstemän. Likaså torde väl icke kunna undgås
kostnaderna för lokalernas omändring för sitt nya ändamål, ökade utgifter för medicin
och dylikt, ökad tjänstepersonal m. m. En fråga, som helt visst kommer att förorsaka
svårigheter och nya kostnader, är matfrågan. Redan nu har vid upprepade tillfällen
framförts klagomål över de ökade fordringarna på kökets prestationer och svårigheten
att med nuvarande utrymmen tillgodose dessa. Uppenbarligen komma dessa svårigheter
att ytterligare ökas med inhysande av ett sjukhus inom barnhuset.
Direktionen avslutar sin skrivelse med följande ord:
Ehuru direktionen sålunda icke ser sig i stånd att tillstyrka ett tillmötesgående
av den från karolinska institutet gjorda framställningeu om inrättande av eu sjukavdelning
inom allmänna barnhuset för den kliniska undervisningen, är direktionen likväl
övertygad om den stora vikt för medicinska utbildningen bär i landet, som beredande
av nya och tidsenliga hjälpmedel för den pediatriska undervisningen skulle medföra,
likasom även att de nuvarande förhållandena i detta hänseende äro otillfredsställande.
Direktionen är därför övertygad om nödvändigheten av förbättring härutinnan.
Men sådant bör icke ske på den väg, som nu föreslagits, och kan direktionen
därför icke förorda, att barnhuset, som tillkommit och verkat som en välgörenhetsinrättning,
skall till större eller mindre grad rubbas i sin fastställda uppgift.
Såsom nämnt intog en medlem av direktionen en från majoriteten
avvikande ståndpunkt. Denne medlem, förste stadsläkaren i Stockholm I.
Andersson ansåg nämligen på anförda skäl, att direktionen i anledning av
remissen bort förklara, att därest Kungl. Maj:t funne skäligt så bestämma,
hinder icke mötte för att på försök tills vidare å barnhuset till provisorisk
vård och för klinisk undervisning mottaga sjuka barn enligt av Kungl.
15
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 145.
Maj:t eller av direktionen bestämd dagavgift och till det antal, som Jundell
föreslagit. Ur Anderssons yttrande till protokollet må här anföras:
Från direktionens sida framhålles, bland annat, att ett mycket viktigt intresse
skulle genom den tilltänkta anordningen trädas för nära, nämligen direktionens rätt
att bestämma om intagning av barn pa inrättningen. Jag har nu tillhört direktionen
i 12 år, men hittills bar jag ännu icke fått bevittna, att direktionen tagit någon befattning
med den individuella intagningen. Denna handhaves nu i huvudsak genom
tjänstemän, och detsamma skulle förhållandet bliva, om överläkaren finge intaga ett
visst antal sjuka barn. Direktionens befogenhet över intagandet av barn, som inlösas,
skulle för övrigt härigenom alls icke beröras, den skulle naturligtvis kvarstå helt oförändrad.
Vidare säges, att inrättningen genom åtgärden i fråga skulle göras till ett
sjukhus, att dess egentliga verksamhet skulle förryckas och dylikt. Jag har förut framhållit,
att sjuka barn redan nu mottagas, och att det i själva verket endast är fråga
om en obetydlig ökning av detta antal. Inrättningens övriga verksamhet, användandet
av dess fonder och dylikt kommer naturligtvis icke alls att härigenom rubbas.
Kontorets arbetskrafter skulle ock vara otillräckliga. Uppenbart är att block
utskrivning av sjuka barn m. m. medför ökning i arbetet, men detta arbete är ju
till övervägande del av synnerligen enkel beskaffenhet och kan helt visst utföras av ett
kvinnligt biträde utan vidare höga kvalifikationer för eu ganska måttlig avlöning. För
övrigt skulle naturligtvis vårdavgifterna täcka även denna utgift.
Den viktigaste erinran, som framkommit mot förslaget, synes mig vara, att barnhusets
verksamhet under senare åren måst hållas inskränkt på grund av ekonomiska
skäl, men att den kan komma att ökas under väntade gynnsammare förhållanden och
att i så fall behövdes allt befintligt utrymme härför. Jag tror dock, att de förväntade
Rålambshovsmiljonerna låta vänta på sig ännu rätt länge, och jag tror icke heller på
någon vidare ökning av barnhusets verksamhet. Hela underlaget för denna stämmer
ej väl överens med rådande tidsuppfattning. Nu för tiden vill man icke godkänna ett
friköpande från föräldraplikterna för en penningsumma. Härutinnan bör ock erinras
om vår allt mera förbättrade fattigvård och även om den viktiga lagstiftning angående
utom äktenskap födda barn, som snart lär vara att förvänta.
Vid direktionens skrivelse äro som sagt fogade yttranden av barnhusets
intendent och ombudsman. I det väsentliga återfinnas de av dem
framförda synpunkterna i direktionens skrivelse, vilken i ett par fall direkt
hänvisar till dessa bilagor.
I ombudsmannens yttrande anföres, att barnhusinrättningens tillkomst syntes
kunna räknas från år 1637. Genom ett kungl. brev den 24 maj s. å. tilldelades nämligen
barnhuset ansenliga inkomster till bestridande av dess utgifter.
Ombudsmannen meddelar ett utdrag av detta brev, innebärande, på sätt ombudsmannen
anmärker, att barnhusets verksamhet skulle vara att försörja och uppfostra
»fattiga små och omyndiga barn» till nyttiga medborgare i samhället. Vid förlänandet
av nya inkomster, förmåner och privilegier, säger ombudsmannen, hava härom givna
bestämmelser i fråga om syftemålet anslutit sig till vad vid barnhusets tillkomst föreskrivits.
Enskildas gåvor och testamentariska dispositioner hava på sätt ombudsmannen
vill göra gällande endast med ett undantag avsett att stödja barnhusets verksamhet
sådan densamma till sin karaktär förut varit bestämd.
Yttranden av
barnhusets
intendent och
ombudsman.
16
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 145.
Ombudsmannen yttrar i slutet av sin skrivelse:
Enligt min uppfattning lägger barnhusets bestämmelse hinder i vägen för vidtagande
av åtgärder, genom vilka å barnhuset tillhandahålles material för studiet av
barnsjukdomar i vidare mån än de enligt barnhusets reglemente intagna barnhusbarnen
lämna tillgång till sådant material.
En förteckning över de barnhuset tillfallna, mera betydande donationerna
är vidfogad ombudsmannens skrivelse.
Intendentens skrift rör sig förnämligast om möjligheterna att å barnhuset inrymma
det av Jundell ifrågasatta antal barn, som skulle intagas för sjukvård i den
pediatriska undervisningens intresse, samt om kostnadsfrågan. 1 förstnämnda avseende
inlägger intendenten gensaga mot Jundells påståenden, att det skulle finnas god plats för
nämnda barn. Han anmärker dock, att barnhusets ekonomiska ställning numera framtvungit
en stark begränsning av det antal barn, som under ett kalenderår reglementsenligt
får intagas. Men även om erforderligt utrymme numera skulle finnas, komme
stora krav att ställas på barnhuset inom ett område, som är främmande för barnhusets
ändamål. — I avseende å kostnadsfrågan kritiserar intendenten Jundells beräkningar.
Intendenten kommer visserligen till det resultat, att med den av Jundell ifrågasatta
höjningen av dagavgifterna någon vinst för barnhuset skulle uppstå. En större intagning
av extra barn skulle dock nödvändiggöra ökning av personal på flera håll, medförande
kostnader som ej av Jundell beräknats och som syntes omöjliga att beräkna.
»Undersökningen», säger iutendeuten, »ger ej stöd för den uppfattningen, att barnhuset
skulle göra ekonomisk vinst på de extra barnen. Däremot synes av densamma,
att risk för den ostörda gången av barnhusets egen verksamhet uppstår, om en större
konstant beläggning av sjuka extra barn medgives.»
Jundells
skrivelse den
*V5 1916.
Jag torde även böra omförmäla en del av vad Jundell i sin förutnämnda
vid direktionens utlåtande fogade skrivelse — den är dagtecknad
den 27 maj 1916 — anfört:
I denna vidlyftiga skrivelse gör Jundell gällande, att en ökning av barnhusets
medelbeläggning med 45 platser ej gör någon inskränkning i de egentliga barnhusbarnens
rätt till utrymme — »såvida man ej såsom barnhusbarnens rättighet härutinnan
uppställer dels ett vanligt utrymme, dels ett nästan lika stort utrymme, som aldrig
skulle få användas, utan alltid stå tomt». Jundell påpekar, att antalet av inom barnhuset
vårdade egentliga barnhusbarn och ammor under de senare åren varit i ständigt
sjunkande och att varje möjlighet till oberäknade plötsliga ökningar numera är alldeles
utesluten därigenom, att direktionen på förhand bestämmer antalet av de barn, som
för varje år fä bliva barnhusbarn.
I detta sammanhang yttrar Jundell:
Men ej nog härmed, ingen, som har åtminstone någon kännedom om de för närvarande
rådande allmänna tänkesätten, kan tro, att barnhuset länge skall få arbeta
efter de för detsamma nu gällande principerna. Ingen med förhållandena något så när
förtrogen tror därför heller, att''barnhuset, även om det får ökade medel, skall komma
att intaga ökat antal baruhusbarn i nuvarande bemärkelse. Oviljan mot hela det system,
som tillåter eu verksamhet sådan som barnhusets, är alltför stark för att sådant
skulle komma att ske. Lagberedningens nya lagförslag angående utom äktenskapet födda
barn, vilket förs''ag hindrar mödrar och fäder att förbliva okända och hindrar fäder att undan
-
17
Kungl. j\laj:ts Proposition Nr 145.
dräpa sig sin försörjningsplikt, är eu första erinran från betydelsefullt båll, om vad som kommer
att ske. Och nya, beaktan fordrande erinringar om oviljan mot de principer, efter vilka
barnhuset arbetar, komma säkert ej att låta länge vänta på sig. Beaktande förtjänar även en
annan omständighet, som starkt hotar barnhusets nuvarande verksamhet, och det år sänkningen
av antalet inträdessökande mödrar och den påfallande nedgången i mjölktillgången
hos de inträdessökande. Åren 1902—1909 växlade antalet inträdessökande mödrar
mellan 325 och 355, sedan dess har antalet inträdessökande mödrar oupphörligt sjunkit
och var är 1915 endast 204. Alldeles otvivelaktigt finnas ock numera bland de inträdessökande
relativt färre till amtjänst dugliga än förut. Trots nedsättningen av
antalet inlösta barn har man i regeln svårt att få tillräckligt antal ammor. Det antydda
har kanske många orsaker, en är säkert den, att spädbarnshemmen och småbarnshemmen
samt barnavårdsbyråerna, vilka anstalter verkat under sista decenniet,
taga hand om dignande mödrar och avråda dem att söka in på barnhuset.
Soin ytterligare huvudsynpunkt bör följande beaktas. Att lära ut barnavård bör
vara en hedersuppgift för alla anstalter, som mottaga barn till vård. På en god barnavård
beror hela värt samhälles välfärd. Alla, som hava sjukvård till uppgift, läkare,
sköterskor och barnmorskor, måste, och alla kvinnor, från prinsessan ned till folkskoleflickan,
borde få inhämta mer eller mindre av läran om barnens sjukdomar och vård.
Men inhämtandet av denna kunskap förutsätter bland annat praktiskt arbete å barnavårdsanstalt.
Det borde anses som en försummelse av en barnavårdsanstalt att undandraga
sig den antydda samhällsuppgiften. Att medverka till läkarnas utbildning
i barnläkekonsten bör betraktas soin ett särskilt hedersuppdrag, som borde
med glädje mottagas av vederbörande. Dessa borde erinra sig, att baruadödlighetens
stora sänkning är en av vår tids allra stoltaste kulturvinster, och att denna
till väsentlig del är vunnen genom läkarnas medicinska och socialmedicinska arbete.
Att den anstalt, som redan nu är en klinisk undervisningsanstalt och som säkerligen
kommer att för framtiden förbliva det och som åtnjuter så stora fördelar av det allmänna,
skulle värja sig för åtgärder, av vilka den icke har någon olägenhet, endast
därför, att dessa åtgärder kunna bliva till ytterligare gagn för läkarutbildningen, bör
väl icke komma i fråga.
Av särskild vikt är ock följande. Barnbusinrättningen har, sedan den år 1637
stiftades genom donationer av drottning Kristina respektive hennes förmyndarregering,
under de hittills gångna århundradena arbetat för att rädda nödställda barn, men det
sätt, varpå denna uppgift fattats och utförts, har under tiderna växlat högst betydligt,
utan att någon ännu ansett detta strida mot de ursprungliga donationsföreskrifterna
eller mot avsikten med senare donationer. Detta beror därpå, att alla dessa donationer,
om man bortser från några små betydelselösa, äro givna till barnhuset utan några
speciella villkor. Endast en enda stor donation, nämligen den Wennerqvistska, innehåller
en speciell föreskrift, men det bör till saken, att bestämmelserna i denna föreskrift
numera icke tillämpas. Allmänna barnhuset var till år 1788 en anstalt, där
endast ett mindre antal äldre barn, säkerligen till största delen vanartade eller sådana,
som ströko omkring bettlande, omhändertogos och uppfostrades. Frän år 1788 blev
barnhuset en anstalt för hjälp av barn av alla åldrar och i all synnerhet även för
hjälp av späda barn, som nu började uppfödas med ammor. Under lång tid kan man
bland de av barnhuset hjälpta barnen urskilja tre kategorier, nämligen:
1) De av barnhuset helt omhändertagna barnen, vilka antingen remitterats dit
av polismyndiuheterna eller ock av enskilda personer »inlösts» dit mot en viss av direktionen
fastställd summa.
Bihang till riksdagens protokoll 191!). 1 sand. 127 höft. (Nr 145—146.) 3
18
Kung1. Maj:ts Proposition Kr 145.
2) »Inlånta» barn, d. v. s. barn, som av sina anhöriga inlämnades för tillfällig
vård och som de anhöriga kunde uttaga när helst de önskade.
8) Barn, som understöddes i sina egna hem genom penninghjälp åt de anhöriga.
Vi se sålunda, att provisorisk hjälp sedan gammalt lämnats nödställda barn, antingen
genom tillfällig intagning å barnhuset eller till och med genom understöd i
hemmen.
Ytterligare är att märka, att barnhuset ända sedan det på 1780-talet började till
vård mottaga späda barn och sedan bortåt 100 år framåt varit Stockholms och vårt
lands största och enda barnsjukhus. Detta kan man förstå bland annat därutav, att
under nämnda tid i regeln x/4—x/3 eller ändå fler av alla de där intagna späda barnen
avledo. Att sjukligheten å barnhuset under sådana förhållanden måste hava varit alldeles
enorm är ju tydligt. Det var också för att de blivande läkarna å barnhuset
skulle få studera barnsjukdomar, som Kungl. Maj:t i mitten på 1800-talet dit förläde
den pediatriska kliniken. Då det vid nämnda tid, i mitten på 1800-talet, talas om
inrättningens reorganisation och tillämnad nybyggnad för densamma, så använda vederbörande
också om vart annat benämningen barnhus och barnsjukhus om den nya
anstalten. I handlingarna från denna tid talas också om önskvärdheten därav att, om
inrättningens medel det tilläte, utvidga anstalten med ett barnsjukhus för Stockholms
stad, och den 21 december 1842 anmodade Kung]. Maj:t barnhusets direktion att »med
jämväl fästat avseende å ifrågasatta inrättande av en klinisk undervisningsanstalt därstädes
samt av ett sjukhus för vård även av andra sjuka barn än dem, som tillhöra
barnhuset, inkomma med fullständigt förslag till Kungl. Maj:t.»
Härav framgår att vård av sjuka barn i alla händelser icke varit, och om man
ser på lydelsen av nu gällande § 20 barnhusreglementet, som innehåller, »överläkaren
äger att, oavsett föreskrifterna i §§ 18 och 19, provisoriskt å barnhuset intaga barn,
då han anser barnets liv eller hälsa äventyras, om det icke genast varder å barnhuset
intaget» icke heller nu är en för barnhuset så främmande uppgift, som intendenten
vill göra troligt.
I det följande vänder sig Jundell mot intendentens yttrande, att en »större» intagning
av sjuka extra barn skulle nödvändiggöra ökning av personal på flera håll,
medförande kostnader, som ej av Jundell medräknats. Jundell granskar påståeudet
härom och finner detsamma ej vara grundat.
Slutligen betonar Jundell, att vad som i ärendet yrkats, är att direktionen för
varje år skulle bestämma, att en del av det antal sängplatser, som vid årets början
tydligen kan beräknas komma att stå tömma, skall få beläggas med extra barn.
Medicinalstyrelsen
den
2% 1917.
I avgivet utlåtande den 20 april 1917 förklarade sig medicinalstyrelsen
ej hava något att erinra mot kanslerns framställning.
I anledning av direktionens utlåtande inhämtades yttranden av karolinska
institutets lärarkollegium och universitetskanslern. Kollegiet instämde
med förste stadsläkaren Andersson, och kanslern vidhöll i skrivelse
den 26 juni 1917 sitt förut avgivna yttrande.
Justitiekanslersämbetets den 14 augusti 1917 avgivna utlåtande i ären
-
Justitiekans
lersämbetet
r .. , . ,
den 14/g 1917. det är av följande lydelse:
19
KungI. Maj:ts Proposition Nr 145.
Av det i handlingarna omförmälda betänkande, som den 31 maj 1850 avgivits av
särskilda kommitterade för uppgörande av förslag till organisation av allmänna barnhuset.
har justitiekanslersämbetet inhämtat, .. .
att regeringen den 30 oktober 1633 givit Johannes Matthise privilegium pa inrättandet
av”ett s. k. Orphauotropliium och till plats för detsamma skänkt eu kronans
att’ till underhåll av denna inrättning, som skulle vara en uppfostrings- och
räddningsanstalt för värnlösa barn, regeringen den 24 mars 1637 anslagit 40:de tunnan
av all kronans årliga sädestionde i Svea rike och halvparten av linland samt
därjämte 1,000 daler årligen av lilla tullen i Stockholm; .... ...
att nämnda anslag konfirmerats genom nådigt brev den 11 juni 1650, da jämväl
åtskilliga andra förmåner och privilegier beviljats barnhuset;
samt att barnhusets inkomster sedermera av Kungl. Maj:t alltjamt torbattrats
genom anslag av mångfaldig art. .. ,
Ovannämnda karaktär av uppfostrings- och räddningsanstalt för varniosa barn
bibehöll barnhuset i reglementet den 28 december 1850; och i 1 § av nu gällande
reglemente säges uttryckligen barnhuset vara eu stiftelse, som har till ändamål att
lämna vård och uppfostran åt värnlösa barn. , . , ,, ... ,
Denna bestämmelse torde dock icke utgöra hinder för Kungl. Maj:t att förordna
om ändring i barnhusets verksamhet i den man denna är byggd pa av kronan gjoida
anvisningar. ,
Den hittillsvarande verksamheten grundas emellertid aven och till ganska avsevärd
del på gåvor och testamenten, som barnhuset under^ årens lopp fått åtnjuta från
enskilda personer. Dessa gåvor och testamenten maste, på sätt direktionen anfört, anses
hava avsett att stödja barnhuset just i dess egenskap av vård- och uppfostringsanstalt
för värnlösa barn och torde icke böra tagas i anspråk för annat ändamål. Med
hänsyn härtill och då det icke synes möjligt att avgöra, i vad mån barnhusets nuvarande
tillgångar äro att hänföra till ursprungligen allmänna eller ursprungligen enskilda
medel, kan justitiekanslersämbetet icke tillstyrka, att Kungl. Maj:t mot direktionens
bestridande vidtager sådana åtgärder, varigenom barnhusets hittillsvarande ändamål
skulle förryckas. Så skulle emellertid enligt justitiekanslersämbetets mening ske,
icke blott om barnhuset mer eller mindre förvandlades till ett barnsjukhus utan aven
om direktionen ålades intaga sjuka barn i sadant antal, som bestämdes av den pediatriska
undervisningens behov. Huru bebjärtansvärt detta behov äu må anses vara,
måste dess tillgodoseende nämligen anses ligga vid sidan om barnhusets egentliga
verksamhet, en åsikt, som jämväl delats av ovan nämnda kommitterade, vilka hatt
särskild anledning yttra sig i detta avseende. Justitiekanslersämbetet finner sig
således icke kunna förorda bifall till förevarande framställning, sådan den formulerats
i lärarkollegiets, av universitetskanslern åberopade skrivelse den 15 april 1915.
Från de synpunkter, justitiekanslersämbetet liar att företräda, synes däremot
intet giltigt skäl kunna anföras mot att den redan nu i 20 § av gällande reglemente
medgivna intagning av barn ensamt för sjukvård varder något utsträckt, blott sådan
utsträckning, på sätt en av direktionsmedlem marna anfört, gives eu provisorisk karaktär
och icke göres beroende av den pediatriska undervisningens behov utan genomföres
endast i den mån sådant, utan särskild kostnad för barnhuset eller rubbning av
dess egentliga verksamhet, kan ske med hänsyn till redan befintligt ledigt utrymme.
Huruvida en sålunda begränsad intagning av sjuka barn kan läggas till grund för
Barnhusdirektionen
den ll/12 1918.
Skrivelse
den *7/i2
av professor
Jundell.
20 Kungl. Maj:ts Proposition Nr 145.
ändrad organisation av den pediatriska undervisningen, undandrar sig justitiekanslersämbetets
bedömande.
I anledning av vad justitiekanslersämbetet sålunda anfört lämnades
barnhusdirektionen tillfälle att ånyo yttra sig. I skrivelse den 11 december
1918 utlät sig direktionen:
Direktionen anser sig icke kunna frångå sin förut uttalade principiella ståndpunkt,
att nu^ gällande reglementes bestämmelser icke medgiva rätt för direktionen
att till vard a barnhuset intaga sjuka barn, avsedda såsom material för den kliniska
undervisningen, samt att detta binder för en utvidgning av barnhusets verksamhet
icke bör undanrödjas genom en stadigvarande ändring av nämnda bestämmelser, varigenom
barnhuset skulle till större eller mindre grad rubbas i sin fastställda uppgift.
Sedan direktionens förra skrivelse avläts, har emellertid antalet å barnhuset intagna
barn alltmer minskats, och möjlighet sålunda uppstått att utan förfång för
barnhusets reglementsenliga verksamhet bereda vård för ett antal sjuka barn utom
dem, som enligt § 20 i nu gällande reglemente äro därstädes intagna. Det antal sjuka
barn, som i handlingarna ansetts erforderligt för den pediatriska klinikens behov, eller
högst 45 barn, torde under nuvarande förhållanden väl kunna i barnhuset inrymmas.
Direktionen finner fortfarande, att det begärda tillgodoseendet av den kliniska
undervisningen icke får inkräkta på barnhusets strängt anlitade inkomster, samt att
sålunda^ alla genom den ifrågasatta intagningen av sjuka barn förorsakade utgifter
skola på annat sätt täckas. Till upplysning härom meddelas, att dagavgiften för s. k.
extra barn för närvarande enligt direktionens beslut utgår med 4 kronor för späda
barn och 3 kronor för barn, som uppnått ett års ålder. De kostnader, som kunna
komma att förorsakas av eventuellt behövlig ökad personal, ser sig direktionen nu icke
i stånd att angiva, men förutsätter, att dylika kostnader, om de uppstå, kunna varda
framdeles täckta genom Kungl. Maj:ts försorg, därest de icke skola ersättas genom
höjda dagavgifter.
Direktionen finner sig sålunda, på grund av vad i ärendet upplysts, böra förklara,
att, därest Kungl. Maj:t finner skäligt så bestämma, hinder icke möter att
tills vidare å barnhuset till provisorisk vård och för klinisk undervisning mottaga
sjuka barn till ett antal av samtidigt högst 45, mot en av direktionen bestämd dagavgift,
i den mån dylik intagning utan kostnad för barnhuset eller rubbning av dels
egentliga verksamhet kan ske med hänsyn till befintligt ledigt utrymme.
Sedan denna direktionens skrivelse inkommit, har Jundell den 27 december
1918 till ecklesiastikdepartementet inkommit med en skrift, vilken
jag torde böra med några ord omförmäla.
Jundell berör i denna skrift frågan om dagavgifterna för de i sjukvårds-
jämte undervisningsändamål intagna barnen. Direktionens bestämmanderätt
i fråga om dessa avgifter, jämlikt reglementet, erkänner han
vara uppenbar. Men han sammanställer denna rätt med direktionens uttalande,
att intagning av sjuka barn för undervisningens behov endast må
ske, om den verkställes utan kostnad för barnhuset eller rubbning av dess
egentliga verksamhet. Jundell känner sig då tveksam om lämpligheten av
att direktionen även framdeles skall ensam och fullständigt äga bestäm
-
21
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 145.
manderätten över vårdavgifternas storlek, i synnerhet som barnhuset, enligt
vad en av Jundell verkställd ingående utredning, vilken Jundell säger sig
komma att sedermera framlägga, givit vid handen, icke vore att betrakta
såsom en enskild inrättning utan såsom en verklig statsinstitution.
I sin skrift den 27 maj 1916 talade Jundell om den förberedda lagstiftningen
angående utom äktenskapet födda barn. Lag i ämnet har
numera den 14 juni 1917 utkommit. Han kommer nu tillbaka till
sina reflexioner i anledning av denna lagstiftning och yttrar i sin sista
skrift:
Barnhusets egentliga verksamhet har hittills som bekant varit att utan kontroll
av det verkliga behovet från föräldrar helt eller delvis avlyfta föräldraplikterna och
att skilja barn” från mödrar. Denna barnhusets egentliga, av den allmänna opinionen
sedan länge starkt ogillade verksamhet har rönt svårt intrång genom den nya lagen
om barn utom äktenskapet. Ett synnerligen .skarpt uttryck för opinionen mot denna
barnhusets hittillsvarande verksamhet och ett tydligt uttryck för verkningarna av den
nya lagen är det förhållandet, att barnavårdsnämnden i Stockholm i regeln söker förhindra”
att mödrar genom att taga tjänst som ammor på barnhuset få sina barn inlösta
som barnhusbarn och därigenom skiljas från sina barn. Härigenom har också a
barnhuset uppstått en stark ambrist och som följd av denna senare starkt minskade
möjligheter för mottagandet av barn till »inlösning för hel summa». Antalet vårdade
barn och ammor, som under många år visat en ständigt nedåtgående kurva, har under
år 1918 reducerats särskilt intensivt. Under tremånadersperioden september-november
1918 hava endast 2 mödrar sökt amtjänst å barnhuset, av vilka eu såsom varande
lämpligt kunnat antagas som amma. Medeltalet vårdade späda barnhusbarn per
dag har under de sista 3 månaderna, september, oktober och november 1918 endast
vant respektive 38, 34 och 29, och medeltalet ammor per dag under samma månader
endast 20, 18 respektive 16. Jämför man dessa siffror med det förhållandet, att anstalten
är beräknad för 242 späda barn och 153 ammor, så framgår ° därutav,
att den endast i ringa mån fyller sitt »egentliga ändamål». Man kan också antaga,
att ju mer den nya lagen om barn utom äktenskap bliver känd, dess mer skola barnavårdsnämnderna
i landet, jämlikt bokstaven och andan i nämnda lag, lata sig angeläget
vara att motverka barns inlösning å barnhuset och därigenom skeende sönderslitande
av bandet mellan barn och föräldrar. Barnhusets hittillsvarande »egentliga»
verksamhet har således blivit starkt inskränkt och kommer under förloppet av ett rätt
litet antal år att ännu mera krympa ihop.
Utgår nu direktionen från den principen, att all annan barnavårdsverksamhet,
som barnhuset kan nödgas upptaga, om anstalten icke skall bliva en fullständig lyxinaskin,
som arbetar tomt, skall ske så, att den icke medför någon^kostnad för barnhuset,
så bliver resultatet, att barnhusets egna fonder inom ett fåtal år komma att
växa på ett onödigt sätt, till glädje och gagn för ett fåtal och snart töringen. Kristiden
kan visserligen något fördröja men icke hämma ett sådant slutresultat.
Med hänsyn till de i direktionens skrivelse den 11 december 1918
omförmälda höjda dagavgifterna — dubbelt så stora som de förut utgående
— beräknar nu Jundell ett från 10,000 kronor till 20,000 kronor
22
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 145.
höjt statsanslag för ifrågavarande ändamål bliva av nöden. Detta påyrkar
han alltså till uppförande å 1920 års extra stat. Då han anser synnerligen
önskvärt, att den tilltänkta anordningen snarast möjligt måtte komma
till stånd, har han tillika begärt, att medel må bliva ställda till förfogande
redan från och med den 1 juli 1919, och påkallat ett anslag av
10,000 kronor å tilläggsstat för år 1919.
ments"hefén Vad jag nu ur handlingarna i ärendet återgivit har väl ej i främsta
rummet avsett att ådagalägga betydelsen av den pediatriska undervisningen
eller vikten av dess förbättrande, närmast vid karolinska institutet. Det
bör dock ej hava förringat utan, såsom jag vill förmoda, förstärkt de uttalanden
i berörda hänseenden, varmed jag inlett mitt förevarande anförande.
Att nämnda undervisnings förbättrande skulle främjas genom ett
antagande av det av professor -Jundell framlagda förslaget har åtminstone
ej från något håll blivit bestritt.
Den avvisande hållning, direktionen över allmänna barnhuset till en
början intog gent emot detta förslag, har direktionen numera frånträtt
och i stället, under vissa förbehåll, ställt sig tillmötesgående i fråga om
detsamma. Om man, med vederbörligt aktgivande på dessa förbehåll,
skrider till att förverkliga Jundells förslag, äger man rätt att förutsätta
anslutning av justitiekanslersämbetet, som visserligen icke fann något
giltigt skäl kunna anföras mot en anordning, sådan som reservanten inom
barnhusdirektionen förordade, men på anförda skäl förklarade sig ej kunna
tillstyrka, att mot direktionens bestridande vidtoges sådana åtgärder, varigenom
barnhusets hittillsvarande ändamål skulle förryckas. Väl ej alldeles
ut^n skäl har Jundells förslag betecknats såsom en utveckling av
det hittillsvarande förfarandet att provisoriskt å barnhuset intaga sjuka
barn — ett förfarande som reglementsenligt förekommit nära 70 år och
synes hava långt äldre hävd i praxis. Då nu direktionen under vissa
förutsättningar givit sitt samtycke till genomförande av den utav Jundell
ifrågasatta anordningen, bortfalla de betänkligheter, som ur nyss antydda
synpunkt kunna resas mot densamma.
Nu må emellertid erinras, att direktionen i sina båda skrivelser talar,
ej om barnhusets hittillsvarande, utan om dess »egentliga» verksamhet:
den ifrågasatta anordningen skulle, såsom direktionen i sin senare skrivelse
uttrycker sig, kunna tills vidare vidtagas i den mån den tillämnade
intagningen av samtidigt högst 45 sjuka barn till provisorisk vård och för
klinisk undervisning »utan kostnad för barnhuset eller rubbning av dess
egentliga verksamhet kan ske med hänsyn till befintligt ledigt utrymme».
Etter allt att döma har barnhusets i § 19 av reglementet angivna, s. k.
opaginerad Kontrollera mot PDF
28
Kungl. Maj:ts Proposition AV 145.
egentliga verksamhet numera förlorat mycket av sina förutsättningar och
synes, såsom den nu är lagd, allt för litet svara mot nutida förhållanden.
»Hela underlaget för densamma», säger förste stadsläkaren Andersson i
sin förutnämnda reservation, »stämmer ej väl överens med rådande tidsuppfattning».
Härtill bör läggas, att denna tidsuppfattning redan tagit
sig ett bestämt uttryck i lagen angående utom äktenskap födda barn och
torde komma att återspegla sig i det förslag till ny barnavårdslagstiftning,
som snart lärer vara att vänta.
Den ifrågavarande verksamheten synes också hava rönt ett bestämt inflytande
av de förändrade förhållandena i nu berörda avseende. I ärendet meddelade
sifferuppgifter visa, hurusom beläggningen av barnhuset gått väsentligt
tillbaka. I direktionens senaste skrivelse vitsordas även, att antalet å
barnhuset intagna barn allt mera minskats —• här torde utan tvivel avses
sådana barn, som skulle vara föremål för barnhusets förut omtalade »egentliga»
verksamhet. Direktionen förklarar sålunda, att möjlighet uppstått att
utan förfång för barnhusets reglementsenliga verksamhet vård kan beredas
för ett antal sjuka barn utom dem, som enligt § 20 i reglementet äro därstädes
intagna: det antal sjuka barn, »som ansetts erforderligt för den
pediatriska klinikens behov eller högst 45, torde under nuvarande förhållanden
väl kunna i barnhuset inrymmas».
I nu omförmälda avseenden lärer sålunda hinder icke möta för den
av Jundell eftertraktade anordningen till fromma för den pediatriska undervisningen
vid karolinska institutet.
Bland direktionens förut omförmälda betingelser för denna anordnings
genomförande förekommer, att barnens intagning kan ske utan kostnad
för barnhuset: kostnaden skall betäckas av en av direktionen bestämd
dagavgift.
I kostnadsfrågan råder den olikhet i uppfattning mellan Jundell och
direktionen, att den förre anser några kostnader utöver de för s. k. extra
barn gällande dagavgifter ej vara att räkna med, medan direktionen förutsätter
eventuella kostnader för ökad personal. Om sådana kostnader
uppkomma och ej täckas genom höjda dagavgifter, förväntar direktionen,
att de ersättas genom Kungl. Maj:ts försorg.
I avseende å denna fråga bör ihågkommas, att enligt Jundells plan
kostnaderna för större delen av de 45 sjuka barn, som skulle i undervisningens
intresse intagas å barnhuset, beräknas bliva ersatta dels av Stockholms
stad beträffande de medellösa barn, som tillhöra staden, dels ock
av enskilda, som äga betalningsförmåga. Endast för i medeltal 12 barn
har Jundell beräknat, att staten måste vidkännas sjukvårdsavgifterna.
24
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 145.
Därest barnhusets hittillsvarande verksamhet fortfarande kommer att
i hög grad ligga nere, kan detsamma tänkas under normala förhållanden
inbespara medel, tillräckliga att täcka de av direktionen eventuellt förutsatta
merkostnaderna för ökad personal. Om man emellertid ej anser sig böra
tillita denna utväg, torde barnhuset böra upptaga sådana dagavgifter för
ifrågavarande barn, att dess beräknade kostnader bliva betäckta. Enligt
reglementet tillkommer det direktionen att bestämma beloppet av dagavgifterna.
I ärendet har antytts den eventualiteten, att Kungl. Maj:t skulle
bestämma storleken av dagavgifterna för de för den kliniska undervisningen
intagna barnen. Jag finner åtminstone för närvarande ej skäl att
framställa förslag härom. Med hänsyn till den betydelse, dagavgifternas
storlek kan väntas få i fråga om tillräcklig beläggning av den kliniska
avdelningen vid barnhuset, synes det mig emellertid vara av intresse att
av direktionen beslutade förändringar i avseende å ifrågavarande avgifter
tills vidare inberättas till ecklesiastikdepartementet jämte upplysning om
grunderna för deras beräknande. Om föreskrift i detta hänseende ämnar
jag i annat sammanhang göra särskild hemställan.
Vad angår de i detta ärende ifrågasatta statsanslagen äro de, såsom
nämnt, beräknade att täcka dagavgifterna för barn, för vilka sådana avgifter
varken erläggas av Stockholms stad eller utfås från enskilda, således
över huvud barn till föräldrar med hemortsrätt i landsorten. Anslagsbeloppen
äro beräknade efter nu gällande dagavgifter och för ett medelantal
av 12 barn. Som avsett är att kunna bedriva den vidgade pediatriska
undervisningen redan under senare halvåret 1919, begäres ett särskilt
anslag å tilläggsstat för sagda år. Beloppen böra uppföras såsom
förslagsanslag, högst; de få sålunda ej överskridas. Det kan ju ock mycket
väl hända, att de behöva tagas i anspråk blott för ett fåtal barn; tilläventyrs
komma klinikens platser att väsentligen beläggas med barn, för vilka
statsanslaget ej skall användas. Genom att statsanslaget finnes att tillgå
blir emellertid klinikchefen i tillfälle att, utan att behöva draga sig för
ersättningsfrågan, å kliniken intaga fall, som synas honom särskilt intressanta
ur undervisningssynpunkt. Av Jundells uttalanden framgår, att han
över huvud torde komma att förbehålla större delen av platserna åt spädbarn.
Om ock den förevarande frågan i första hand är en undervisningsfråga,
är den emellertid tillika en sjukvårds-och barmhärtighetsfråga, gällande
ej blott de små, som intagas till omedelbar vård å kliniken, utan
även de tusentals unga liv, som komma att bero av de blivande läkarnas
utbildning såsom pediatrici. Ungefär hälften av alla sjukdomsfall i vårt
land drabba barn under två år. Endast undantagsvis finnas spädbarnsavdelningar
inrättade vid våra allmänna sjukhus, ja, det möter till och
25
Kungl. Majds Proposition Nr 145.
med oftast särskilda svårigheter att över huvud taget erhålla sjukhusvård
för barn i denna ålder. Under sådana förhållanden anser jag det både
för barnens och läkarutbildningens skull oförsvarbart att ej utnyttja det
tillfälle, som här bjudes, att genom tillvaratagande av obegagnade utrymmen
giva en handräckning åt dem, som gjort kampen mot spädbarnssjukdomarna
till sin livsuppgift.
Åberopande vad jag i detta ärende anfört tillstyrker jag förslag till
riksdagen att
dels till bestridande av dagavgifter för sjuka barn,
som till provisorisk vård och för pediatrisk klinisk undervisning
intagas å allmänna barnhuset i Stockholm, i den
mån dylika avgifter ej åligga Stockholms kommun eller
bekostas av enskilda, anvisa på extra stat för år 1920
ett förslagsanslag, högst 20,000 kronor;
dels ock för enahanda ändamål anvisa på tilläggsstat
för år 1919 ett förslagsanslag, högst 10,000 kronor.
Vad föredragande departementschefen sålunda tillstyrkt
behagade Hans Maj:t Konungen, på hemställan
av statsrådets övriga ledamöter, gilla; och skulle proposition
av den lydelse, bilaga vid detta protokoll utvisar,
avlåtas till riksdagen.
Ur protokollet:
Em. G:son Bergman.
Bihang till riksdagens protokoll 1919. 1 samt. 127 käft. (Nr 145—146.)
4
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- SU 1919:71 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till dagavgifter vid pediatrisk klinik å allmänna barnhuset i Stockholm. s. 12 i texten