Sök i Ratio Lex

Med förslag till hälsovårdsstadga m. m

1919-02-21 · 98 sidor, varav 93 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,5 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 93 av 98 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1919:152, Med förslag till hälsovårdsstadga m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kung!. Maj.is Proposition Nr 152.

1

Nr 152.

Kungl. May.ts proposition till riksdagen med förslag till

hälsovårdsstadga m. m.; given Stockholms slott den 21

februari 1919.

Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över

civilärenden för denna dag vill Kungl. Maj:t härmed

dels föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag till lag angående

överflyttande på hälsovårdsnämnd av kommunalnämnds åligganden

i avseende å allmänna hälsovården,

dels ock inhämta riksdagens yttrande över härvid fogade förslag till

hälsovårdsstadga.

De till ärendet hörande handlingar skola tillhandahållas riksdagens

vederbörande utskott.

GUSTAF.

Axel Schotte.

Bihang till riksdagens protokoll 1919. 1 samt. 131 höft. (Nr 152.)

las in 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 152.

Förslag

till

Lag

angående överflyttande på hälsovårdsnämnd av kommunalnämnds

åligganden i avseende å allmänna hälsovården.

Härigenom förordnas, att de åligganden i avseende å allmänna

hälsovården, som enligt lag eller författning ankomma å kommunalnämnd,

hädanefter skola, där ej annorlunda stadgas, tillkomma hälsovårdsnämnd.

Angående hälsovårdsnämnds sammansättning gäller vad därom är

i hälsovårdsstadgan föreskrivet.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1920.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 152.

3

Förslag

till

Hälsovårdsstadga.

Härigenom förordnas som följer:

1 Kap.

Om allmänna hälsovården i stad.

Om hälsovårdsområde och hälsovårdsnämnd.

1 §•

Varje stad utgör ett hälsovårdsområde. För sådant område skall

finnas en hälsovårdsnämnd, vilken det åligger att övervaka efterlevnaden

av denna stadga samt de i enlighet med densamma givna föreskrifter

ävensom att i övrigt ägna uppmärksamhet och tillsyn åt allt, som kan

inverka på allmänna hälsotillståndet i staden.

För detta ändamål skall nämnden, bland annat, verka för:

att i staden finnes ymnig och lätt tillgång på gott vatten till dryck,

matlagning och andra hushållsbehov samt tjänligt vatten för renhållningen;
att

vattenavloppet inom staden så ordnas, att spillvatten och annan

flytande orenlighet avlägsnas från staden samt att dagvatten lätt avrinner

från gator, allmänna platser, gårdar och tomter,

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 152.

att för tillgodoseendet av nämnda ändamål allmänna vatten- och

avloppsledningar anläggas;

att, där i staden eller dess grannskap finnes vattensjuk mark, som

i sanitärt hänseende vållar olägenhet inom staden, denna olägenhet

undanröjes;

att för avlägsnande från staden av latrin samt sopor, avskräden och

annan dylik orenlighet, renhållningsverk inrättas eller annan lämplig

åtgärd vidtages;

att sunda bostäder beredas stadens invånare; samt

att tillgång beredes såväl till allmänna, billiga varmbad som ock,

där sa ske kan, till bad i öppet vatten.

Det åligger ock nämnden att verka för, att sådana föreskrifter i

avseende å allmänna hälsovården, som utöver vad denna stadga innehåller

äro för staden behövliga, bliva i vederbörlig ordning meddelade.

Stadsfullmäktige må, om så finnes lämpligt, åt hälsovårdsnämnden

uppdraga^ förvaltningen av den allmänna sjukvård, som av staden anordnas,

såvitt denna förvaltning icke enligt gällande författning tillkommer

annan myndighet.

Om hälsovårdsnämnds befattning med åtgärder för smittsamma

sjukdomars bekämpande och i samband därmed stående sjukvård är särskilt

stadgat.

2 §•

1 mom. Hälsovårdsnämnden utgöres av polismästaren eller, där

sådan ej finnes, den ledamot av magistraten, som förestår stadens

polis; stadsläkaren eller, där flera sådana äro antagna, förste stadsläkaren,

och, där stadsläkare ej finnes, annan läkare, som av magistraten

utses; samt fem ledamöter, valda av stadsfullmäktige.

Stadsfullmäktige må dock bestämma, att nämndens ledamöter skola

till antalet vara fem, nämligen polismästaren eller den ledamot av

magistraten, som förestår stadens polis, ovanbemälde läkare samt tre av

stadsfullmäktige valda ledamöter.

Möter hinder för magistraten att till ledamot av nämnden utse läkare,

skall annan lämplig person därtill utses.

2 inom. Uppdraget att vara ledamot av hälsovårdsnämnden gäller

för de valda ledamöterna ävensom för ledamot, som jämlikt 1 mom. är

särskilt utsedd, för fyra år, dock att första gången stadsfullmäktige

enligt denna stadga företaga val av ledamöter, genom lottning bestämmes,

vilken eller vilka av de valda skola utträda ur nämnden redan vid

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 152.

5

slutet av andra året. Avgår ledamot under den för honom bestämda

tjänstgöringstiden, anställes fyllnadsval, och skall den sålunda valda tjänstgöra

under den tid, som för den avgångna återstått.

3 mom. För ledamot i nämnden, som magistraten utser, har

samma myndighet att utse suppleant. Vid förfall för sådan ledamot

skall den för honom utsedda suppleanten inkallas. För de valda ledamöterna

väljas av stadsfullmäktige suppleanter till lika stort antal. Vad

i 2 mom. stadgas om ledamot gäller jämväl om suppleant.

De av stadsfullmäktige valda suppleanterna skola inkallas i den ordning,

som mellan dem blivit vid valet bestämd.

4 mom. Ledamot eller suppleant av hälsovårdsnämnd kan ej den

vara, som icke uppnått tjugufem års ålder, ej heller:

a) den som icke råder över sig och sitt gods;

b) den som är förklarad ovärdig att i rikets tjänst vidare nyttjas

eller eljest på grund av honom ådömd straffpåföljd icke må utöva allmän

befattning eller genom utslag, vilket ännu icke vunnit laga kraft, är

dömd till straffpåföljd, varom sist förmäles, eller den som är ställd under

framtiden för brott, vilket kan medföra sådan påföljd;

c) den som är förklarad ovärdig att inför rätta föra andras talan.

Gift kvinna vare ej på den grund, att hon står under mannens

målsmanskap, obehörig att utöva uppdrag, varom nu är fråga.

5 mom. Den, som av stadsfullmäktige blivit vald till ledamot eller

suppleant i nämnden, må kunna avsäga sig uppdraget:

om han icke är boende inom staden eller dess område;

om han är ämbets- eller tjänsteman och av sin befattning hindras

att fullgöra uppdraget;

om han efter fyra års tjänstgöring såsom ledamot i nämnden är i

tur att därifrån avgå;

om han uppnått sextio års ålder eller eljest uppgiver hinder, som

av den väljande myndigheten godkännes.

Väljes kvinna till ledamot av hälsovårdsnämnd eller suppleant för

sådan ledamot, äger hon att när som hälst avsäga sig uppdraget.

6 mom. Förste provinsialläkaren i länet äger, även om han icke är ledamot

av nämnden, att vara tillstädes vid nämndens sammanträden och

deltaga i överläggningarna, men ej i besluten, ävensom att, där han så

begär, få sin mening till protokollet antecknad.

Vad sålunda är stadgat gäller ej för stad, varest finnes stadsläkare,

som är likställd med förste provinsialläkare.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 152.

7 mom. När hälsovårdsnämnden prövar sådant vara av behovet

påkallat, äger den tillkalla sakkunniga biträden, vilka må deltaga i

nämndens överläggningar, men ej i besluten.

8 §•

1 mom. Hälsovårdsnämnden utser inom sig ordförande och vice

ordförande för ett år i sänder. Åro både ordförande och vice ordförande

hindrade att bevista sammanträde, utses ordförande för tillfället.

2 mom. Hälsovårdsnämnden sammanträder minst en gång i månaden

samt däremellan, då ordföranden finner omständigheterna därtill

föranleda eller begäran därom framställes av ledamot, som är självskriven

eller jämlikt 2 § 1 mom. särskilt utsedd, eller ock av två andra ledamöter.

Sammanträde med hälsovårdsnämnd skall ock skyndsamt äga

rum på anmodan av länsstyrelse, magistrat eller förste provinsialläkare.

Har förste provinsialläkaren föreslagit tid för sammanträdet, skall detta

hållas å berörda tid eller, om hinder därför möter, å närmast följande

för sammanträde lämpliga, efter överenskommelse med förste provinsialläkaren

bestämda dag.

3 mom. Ärende må ej hos nämnden företagas till avgörande, därest

ej, då ledamöternas antal är sju, minst fyra, och, då det är fem, minst

tre äro närvarande.

4 mom. I stadgande, tillkommet i den ordning, som i 30 § sägs,

må föreskrivas, att hälsovårdsnämnden äger uppdraga åt någon sin

ledamot eller tjänsteman att på nämndens vägnar meddela beslut i vissa

grupper av mindre viktiga ärenden, vilkas beskaffenhet skall i stadgandet

särskilt angivas.

Sålunda meddelat beslut skall anmälas inför nämnden vid dess nästinfallande

sammanträde.

Genom sådant enskild ledamots eller tjänstemans beslut får icke

vite föreläggas.

3 mom. Vid val inom nämnden sker omröstning med slutna sedlar,

där så begäres, och skilje lotten mellan dem, som erhållit lika antal

röster. I övrigt verkställes omröstning öppet, och bliver den meninggällande,

varom de flesta rösterna förena sig. Åro vid öppen omröstning

rösterna på vardera sidan lika många, gäller den mening, som biträdes

av ordföranden.

6* mom. Vid nämndens sammanträden skall föras protokoll, vars

riktighet granskas senast vid nästa ordinarie sammanträde. Där sådant

av behovet påkallas, äger dock nämnden. att uppdraga åt eu eller flera

av sina ledamöter att verkställa denna granskning.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 152.

7

7 mom. Nämnden skall på lämpligt sätt göra kunnigt, av vem,

varest och på vilka tider till nämnden ställda ansökningar och andra

handlingar mottagas.

4 §‘

I varje stad skall finnas en eller flera tillsyningsmän för allmänna

hälsovården.

Hälsovårdsnämnden antager och entledigar dessa tillsyningsmän

ävensom övriga tjänstemän och biträden, som ställas till dess förfogande,

där ej annorlunda stadgas i allmän författning eller i föreskrift, tillkommen

i den ordning, som i 30 § sägs.

För de av hälsovårdsnämnden antagna tjänstemän och biträden utfärdar

nämnden instruktion.

5 §•

Hälsovårdsnämnden har att hos stadsfullmäktige göra framställning

om medel, som erfordras för den verksamhet, som enligt denna stadga

eller annan allmän författning åligger nämnden.

I fråga om förvaltningen och redovisningen av dessa medel länder

till efterrättelse vad i kommunallagarna finnes stadgat.

6 §.

Hälsovårdsnämnden har att årligen före mars månads utgång till

förste provinsialläkaren avlämna en till medicinalstyrelsen ställd berättelse

om allmänna hälsotillståndet i staden under nästföregående år och

vad i avseende därå och å den av staden anordnade allmänna sjukvården

blivit under samma tid åtgjort.

År nämnda sjukvård helt eller delvis under annan myndighets förvaltning,

skall denna myndighet i god tid meddela nämnden erforderliga

uppgifter i ämnet.

För Stockholm eller stad, varest finnes stadsläkare, som är likställd

med förste provinsialläkare, skall berättelsen avgivas till medicinalstyrelsen

före utgången av juni månad.

Berättelsen skall vara avfattad i överensstämmelse med formulär,

som fastställes av medicinalstyrelsen.

7 §■

Det åligger hälsovårdsnämnden att Över inkommande handlingar föra

diarium enligt formulär, som fastställes av medicinalstyrelsen.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj.ts Proposition Nr 152.

Till hälsovårdsnämnden överlämnade dödsbevis ävensom övriga inkomna

handlingar, vilka icke böra till annan översändas, skola jämte

nämndens protokoll och beslut av nämnden förvaras.

Om bostäder och samlingslokaler, m. m.

8 §•

1 inom. Byggnad, som inrymmer boningsrum, skall till alla sina

delar vara så anordnad samt så underhållas och skötas, att sanitär olägenhet

ej uppstår för dem, som där uppehålla sig.

2 mom. Varje boningsrum skall till storleken motsvara minst en

persons lnftbehov och vara så anordnat, att det kan hållas tillbörligt

varmt och bereder erforderligt skydd mot fuktighet, samt förses med

fönster. Fönster i dylikt rum skall vara tillräckligt stort och lämpligt

anbragt samt vetta åt gata, allmän plats eller gårdsrum ävensom vara

så anordnat, att rummet erhåller god dager och att nödig luftväxling

genom fönstret kan åstadkommas.

3 mom. I fråga om rum, vars beboende prövas i följd av bristfällighet

i byggnadens anordnande, osnygghet eller annan orsak vara förenat

med fara för hälsan, äger hälsovårdsnämnden förelägga viss, efter

omständigheterna lämpad tid för felaktighetens avhjälpande eller, där så

prövas nödigt, för rummets utrymmande eller ock, om felaktigheten

tinnes vara av beskaffenhet att ej kunna avhjälpas, förbjuda rummets

vidare användning för bostadsändamål.

Hälsovårdsnämnden må ock förbjuda, att i ett och samma rum så

stort antal personer inhysas, att genom deras sammanboende fara för

hälsan kan uppkomma. Sådant förbud får dock ej meddelas, därest de

i rummet boende tillhöra samma familj, såvida icke större fara för hälsan

föreligger.

4 mom. Vad i 2 och 3 mom. sägs om boningsrum skall ock gälla

om kök, som användes till bostad eller tillhör bostadslägenhet.

5 mom. Innehavare av lägenhet i byggnad, som inrymmer boningsrum,

må ej genom osnygghet, buller eller på annat sätt förorsaka sanitär

olägenhet för närboende.

6 mom. Där sådant prövas av behovet påkallat, äger hälsovårdsnämnden

meddela föreskrift om särskilda anordningar för åstadkommande

av tillräcklig luftväxling samt om undanröjande i övrigt av sanitära

olägenheter i lokal, varest vanligen ett större antal människor samlas,

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kung!. Maj:ts Proposition Nr 152. 9

såsom kyrka eller annan gudstjänstlokal, skola, domstols sammanträdesrum,

samlingsrum, till vilket allmänheten äger tillträde, teater, danslokal,

serverings- eller utskänkningslokal, natthärbärge, fattigvårdsanstalt och

sjukhus.

7 mom. Genom hälsovårdsnämndens försorg skall anordnas återkommande

besiktning av byggnad och lägenhet, varom i 1 och 2 mom.

sägs (bostadsinspektion), därvid särskild tillsyn skall ägnas beskaffenheten

och skötseln av sådana bostäder, där missförhållanden i sanitärt hänseende

mest kunna befaras. Jämväl skall besiktning av lokal, varom i

6 mom. förmäles, verkställas så ofta behovet påkallar. Närmare föreskrifter

rörande sådan besiktning, som avses i detta moment, meddelas

av hälsovårdsnämnden.

Om vatten och is för hushållsbehov.

9 §•

1 mom. Hälsovårdsnämnden skall hålla noggrann tillsyn över beskaffenheten

av vattnet på de ställen, där sådant hämtas för att användas

till dryck, matlagning och andra hushållsbehov. Särskilt skall hälsovårdsnämnden

tillse, att brunnar och källor, som äro belägna på allmänna

platser eller inne på gårdar eller tomter, äro ändamålsenligt överbyggda

och i övrigt så inrättade, att ytvatten eller orenlighet ej intränger i dem.

2 mom. Vattnet i brunn, källa eller vattenledning, vare sig dessa

äro avsedda för allmänt eller enskilt begagnande, må ej av någon förorenas.

Lag samma vare i fråga om vattnet vid allmänt vattenhämtningsställe

vid sjö, vattendrag eller kanal.

3 mom. Hälsovårdsnämnden skall öva tillsyn över att is, som är

avsedd för hushållsbehov eller annat därmed jämförligt ändamål, ej upptages

å plats, där isens beskaffenhet ur sanitär synpunkt kan anses

olämplig.

4 mom. När omständigheterna därtill föranleda, må hälsovårdsnämnden

förbjuda hämtning av vatten från visst vattenhämtningsställe

ävensom upptagning å viss plats av is, som är avsedd för hushållsbehov

eller annat därmed jämförligt ändamål. Hälsovårdsnämnden må ock förbjuda,

att is, som upptagits å viss plats utom staden, införes till staden

eller försälj es därstädes.

Bihang till riksdagens protokoll 1919. 1 sand. 181 käft. (Nr 152.) las i» 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungi. Maj:ts Proposition Nr 152.

Om födoämnen och dryckesvaror.

10 §.

1 mom. Kött av djur, som självdött eller varit behäftat med sådan

sjukdom eller omkommit eller nedslaktats under sådana förhållanden, att

köttet skäligen är att anse såsom skadligt att förtära eller eljest otjänligt

till människoföda, må icke, i syfte att därtill användas, införas i

stad eller där hållas till salu eller överlämnas till annan.

Kött av sådant djur, som nyss sagts, får ej användas vid tillverkning

till avsalu av korv eller andra matvaror, ej heller förvaras i lägenhet,

där dylika varor för sådant ändamål tillverkas eller förvaras, eller

å plats, där de försäljas, eller i lokal, hörande till lägenhet, varest allmän

spisning eller utskänkning äger rum.

Vad nu sagts om kött äger ock tillämpning beträffande inälvor,

blod samt andra sådana delar av djur, som användas till människoföda.

2 mom. Vad i 1 mom. första stycket är stadgat gälle ock ifråga

om mjölk från djur, vilket är eller skäligen kan misstänkas vara behäftat

med sjukdom, som kan menligt inverka på mjölkens beskaffenhet,

eller blivit behandlat med sådant läkemedel, som genom att övergå i

mjölken eller på annat sätt kan göra densamma skadlig eller otjänlig

till människoföda.

Mjölk, som hålles till salu, får ej vara utspädd med vatten eller

bemängd med främmande ämne, ej heller, utan att sådant särskilt angives,

vara berövad något av sina naturliga beståndsdelar.

Utan hälsovårdsnämndens medgivande må mjölk ej utbjudas eller försäljas

under beteckning, som antyder, att mjölken är av särskilt sund

beskaffenhet eller står under kontroll i detta hänseende.

Vad i detta moment sagts om mjölk gäller i tillämpliga delar även

om grädde och smör.

3 mom. År födoämne i andra fall än här ovan sägs till följd av

förskämning, orenlighet, felaktig beredning eller annan orsak skadligt

för hälsan eller eljest otjänligt till människoföda, eller har det bearbetats

eller hanterats av person, vilken är eller misstankes vara behäftad

med sådan sjukdom eller smitta, att födoämnet skäligen är att anse såsom

farligt att förtära, må det icke, i syfte att användas till människoföda,

införas i stad eller där hållas till salu eller överlämnas till annan.

Finnes grundad anledning för det antagande, att födoämne av visst

slag och från viss plats skall kunna förorsaka utbredande av smittsam

sjukdom inom staden, må hälsovårdsnämnden förbjuda dess införsel till

staden och dess försäljning därstädes.

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 152.

4 mom. Hälsovårdsnämnden har att låta anhålla födoämne, som

enligt bestämmelserna i denna paragraf eller nämndens jämlikt 3 mom.

andra stycket meddelade förbud ej får till människoföda försäljas, då

det anträffas å allmän saluplats, i lägenhet, avsedd för dess försäljning

eller yrkesmässiga beredning eller för allmän spisning eller utskänkning,

ävensom i de till sådan lägenhet hörande upplag eller förvaringsrum,

av vad beskaffenhet de vara må, så ock vid hamn, järnvägsstation eller

annat dylikt ställe under förhållanden, som utvisa, att födoämnet är avsett

att försäljas till människoföda.

Finner hälsovårdsnämnd, att vara, som anhållits, genom särskild behandling

kan göras duglig till människoföda eller att sådan vara utan

fara kan försäljas under uppgift om varans beskaffenhet, må detta under

nämndens kontroll verkställas. Kostnaderna härför gäldas av ägaren.

I annat fall skall vara, som anhållits, genom hälsovårdsnämndens

försorg på ägarens bekostnad oskadliggöras genom att varan förstöres

eller, då så prövas lämpligt, genom att varan under nämndens kontroll

användes till tekniskt bruk eller till föda åt djur.

5 inom. Hälsovårdsnämnd äger, då så anses nödigt, taga prov för

undersökning av födoämne, avsett till försäljning, vare sig detta förefinnes

å ställe inom hälsovårdsområdet eller å sådant ställe utom detsamma,

varifrån det plägar till försäljning dit införas. För dylikt prov

skall gäldas ersättning enligt vanligt handelspris.

I avvaktan på utgången av denna undersökning, som bör med

största skyndsamhet verkställas, må försäljning av skäligen misstänkt

födoämne kunna av nämnden förbjudas.

6 mom. Vad i 3, 4 och 5 mom. stadgas om födoämne skall i tilllämpliga

delar gälla om dryckesvara.

7 mom. Försäljare av födoämne eller dryckesvara, varom ovan förmäles,

är skyldig att på anmodan av hälsovårdsnämnden meddela upplysning

om vem, som till honom levererat varan eller i densamma ingående

beståndsdelar.

11 §.

1 mom. Lägenhet, där födoämne eller dryckesvara till försäljning

beredes, så ock lägenhet, där kött, charkuterivaror, färsk fisk, mjölk,

mejeriprodukter, bröd eller konditorivaror försäljas eller till försäljning

förvaras, må ej läggas på mindre avstånd än sex meter från avträde

och urinkur eller från stall, fähus och svinhus eller därtill hörande gödselbehållare.

Sådan lägenhet skall vara tillräckligt rymlig och ljus samt försedd

med erforderliga anordningar för luftväxling ävensom hava lätt tillgång

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 152.

till vatten. Golv, väggar och tak, ävensom bord, hyllor och annan inledning

skola vara så beskaffade, att de med lätthet kunna rengöras.

Lägenheten må icke stå i förbindelse med bostad och ej heller i övrigt

vara så förbunden med annan lokal, att sanitära olägenheter därav kunna

uppkomma.

Utöver vad sålunda stadgats gäller för slakteri, charkuteri och mejeri,

att golv däri skall vara av sten, betong eller annat lika tjänligt

ämne samt försett med avlopp för spillvatten.

Lägenhet, som i detta moment avses, må icke tagas i bruk, förrän

hälsovårdsnämnden lämnat sitt tillstånd därtill.

2 mom. Lägenhet, som i 1 mom. sägs, ävensom där använda redskap,

förvaringskärl och andra-tillbehör skola hållas rena och i gott

stånd. Sådan lägenhet får endast användas till det ändamål, för vilket

den är avsedd. Ej må där förvaras ämne, som kan meddela varorna

främmande lukt eller smak eller på annat sätt göra dem otjänliga till

förtäring.

3 mom. Vid förvaring, transport, uppläggning eller annan hantering

av vara, som är avsedd att försäljas såsom födoämne, skola sådana

försiktighetsmått iakttagas, att varan icke förorenas.

12 §.

1 mom. Var och en, som sysslar med beredning av födoämne eller

dryckesvara för försäljning, eller hanterar kött, charkuterivaror, färsk fisk,

mjölk, mejeriprodukter, bröd eller konditorivaror, som avses till försäljning,

skall under arbetet iakttaga noggrann renlighet.

2 mom. Förekommer beträffande person, som är sysselsatt i sådant

arbete, varom i 1 mom; sägs, skälig anledning antaga, att han är behäftad

med sjukdom eller smitta, varav menlig inverkan på den av honom

bearbetade eller hanterade varans beskaffenhet kan uppstå, är han

skyldig att efter anmodan av hälsovårdsnämnden på hälsovårdsområdets

bekostnad undergå läkarundersökning. Finnes han vid läkarundersökningen

vara behäftad med sjukdom eller smitta, som nu är sagd, må nämnden

förbjuda att han deltager i eller användes till arbete, varom här är fråga.

Om avträden och urinkurar.

13 §''

1 inom. dill varje hus, där människor någon längre tid på dygnet

uppehålla sig, skall finnas lämpligt antal avträden.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 152.

13

Utom sådant hus, som i första stycket sägs, får avträde icke läggas

på mindre avstånd än sex meter från gata eller allmän plats, källa,

brunn eller annat dylikt vattenhämtningsställe och ej heller från vägg,

varå finnes fönster till boningsrum eller kök, eller från plats, där födoämne

eller dryckesvara hålles till salu eller till försäljning beredes eller

förvaras.

Avträde, som är beläget utom sådant hus, som i första stycket

sägs, skall vara så anordnat, att det erhåller nödig dager. Det skall

vara försett med golv av asfalt, betong eller annat lika tjänligt ämne.

Golvet skall ligga högre än angränsande marks yta. Avträdet skall i

övrigt vara så inrättat, att fara för förorening av underliggande eller

angränsande mark samt lukt eller annat men för den, som bor eller

vistas i närheten, undvikes.

Avträde, som är beläget inom sådant hus, som i första stycket

sägs, får ej stå i omedelbar förbindelse med boningsrum eller kök

och skall genom betryggande isolering och lämplig anordning för luftväxling

förhindras att sprida lukt till övriga delar av huset. Golvet

skall vara av asfalt, betong eller annat lika tjänligt ämne och får ej

ligga lägre än angränsande marks yta.

Undantag från här stadgade bestämmelser om avträdes höjdläge i

förhållande till angränsande marks yta kan av hälsovårdsnämnden på

ansökan medgivas, för den händelse anordningar till förebyggande av

sanitära olägenheter därav vidtagas i överensstämmelse med allmänna

föreskrifter, som medicinalstyrelsen har att utfärda härutinnan.

2 inom. Avträde skall, där ej annorlunda är bestämt i den ordning,

som i 30 § föreskrives, eller jämlikt 4 mom. här nedan blivit medgivet,

vara så inrättat, att orenligheten upptages i täta, lätt flyttbara kärl av

modell, som blivit av hälsovårdsnämnden godkänd. Dylikt kärl skall

vara så uppställt på avträdets golv, att orenlighet ej kan vid begagnandet

komma utanför kärlet eller till detsamma hörande urinledning samt att

vederbörlig tillsyn utan svårighet kan utövas. Kärl får icke tömmas på

hämtningsstället. Kärl, som uppställes på avträde, skall vara väl rengjort.

3 mom. Å avträde skall hållas rent och snyggt.

Hälsovårdsnämnden skall verka för att sådana medel, som kunna

minska eller avlägsna olägenheterna av lukt från avträde samt motverka

alstring och utveckling av flugor därstädes, bliva använda i så stor omfattning

som möjligt.

4 mom. Utan hinder av här ovan meddelade bestämmelser kan

hälsovårdsnämnden på ansökan medgiva anordnandet av vattenklosett,

därest densamma är så inrättad, att orenlighet och spolvatten medelst

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

•Kimgl. Maj:ts Proposition Nr 152.

underjordisk ledning omedelbart föras ut i lämpligt vattendrag. Ansökan

om tillstånd till anordnande av vattenklosett skall avfattas skriftligen

och jämte erforderlig ritning över anläggningen ingivas till nämnden.

Utan hälsovårdsnämndens medgivande får vattenklosett icke anordnas.

Befinnas större brister vidlåda vattenklosett och avhjälpas icke dessa

brister inom tid, som hälsovårdsnämnden föreskriver, eller skötes vattenklosett

vårdslöst, må nämnden tillsvidare förbjuda att inrättningen begagnas

eller påbjuda sådana åtgärder, att inrättningen icke kan brukas.

5 mom. Avträde, som skall upplåtas till begagnande mot avgift,

får ej inrättas, förrän hälsovårdsnämnden lämnat tillstånd därtill.

6 mom. Hälsovårdsnämnden äger föreskriva, att avträde skall inrättas

vid salutorg, hamnområde eller annan plats, där ett större antal människor

har mera stadigvarande sysselsättning.

14 §.

1 mom. Urinkur, som är belägen utom hus, där människor någon

längre tid på dygnet uppehålla sig, skall, där så lämpligen kan ske,

vara så inrättad, att orenligheten upptages i underjordisk avloppsledning.

I annat fall skall orenligheten upptagas i tätt kärl, innehållande torvströ

eller annat lika lämpligt ämne. Sådant kärl skall vara uppställt under tak.

Urinkur, som är belägen inom sådant hus, som i första stycket sägs,

skall vara så inrättad, att orenligheten fullständigt upptages i underjordisk

avloppsledning.

2 mom. Urinkur skall vara försedd med golv av asfalt, betong

eller annat lika tjänligt ämne. Väggarna skola till erforderlig höjd hava

en slät och vattentät yta.

1 övrigt gäller om urinkur i tillämpliga delar vad om avträden är

i 13 § 1, 3 och 5 mom. stadgat; dock att hinder icke möter att lägga

urinkur på mindre avstånd än sex meter från gata eller allmän plats.

3 mom. Hälsovårdsnämnden äger föreskriva, att urinkurar skola

inrättas vid skola, fabrik, nöjes- och utskänkningslokal, salutorg, hamnområde

eller annan plats, där ett större antal människor plägar samlas.

Om köksavfall, sopor, m. m.

15 §.

1 mom. Köksavfall skall varje dag bortföras från bostadslägenhet.

2 mom. Köksavfall, sopor, den vid rengöring av gård och gata

uppsamlade orenligheten och andra dylika ämnen skola, därest de ej

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 152.

genast bortforslas, uppsamlas i täta, flyttbara kärl, som äro försedda med

tätt slutande lock och uppställda på tätt underlag, som ligger högre än

angränsande marks yta. I dylika kärl få flytande ämnen icke hällas.

I gård, varest svinhus, fähus eller stall finnes, må de i detta moment

omförmälda slag av orenlighet förvaras tillsammans med kreatursspillningen.

3 mom. Hälsovårdsnämnden äger för visst fall medgiva, att kärl,

vald köksavfall, sopor eller dylikt förvaras, uppställas i lägenhet, vars

golv ligger lägre än angränsande marks yta. Det åligger därvid nämnden

att meddela nödiga föreskrifter till förebyggande av sanitära olägenheter

av den medgivna anordningen.

4 mom. De i denna paragraf omnämnda kärl skola vara av modell,

som blivit av hälsovårdsnämnden godkänd.

5 mom. I stad, där sådant av omständigheterna påkallas, må föreskrift

meddelas därom, att olika slag av avfall och orenlighet, som i

denna paragraf omförmälas, skola uppsamlas i skilda kärl (separationstväng).

Sådan föreskrift skall utfärdas i den ordning, som i 30 § stadgas.

Om flytande orenlighet.

16 §.

1 mom. Urin, diskvatten och annan flytande orenlighet, som lätt

kan övergå i förruttnelse, skall bortledas i underjordisk avloppsledning

eller, där sådan ej finnes, uppsamlas i härför uteslutande avsedda, täta,

lätt flyttbara kärl, som äro försedda med tätt slutande lock och uppställda

på tätt underlag.

2 mom. Där klimatiska förhållanden lägga hinder i vägen för att

under den kallare årstiden uppsamla orenligheten på sätt nyss nämnts,

må densamma efter hälsovårdsnämndens därom meddelade anvisningar

samlas i fasta behållare.

Då varmare årstid inträder, skall dylik behållare omsorgsfullt rengöras.

3 mom. Tvättvatten, skurvatten och annat dylikt spillvatten, som

ej är att hänföra till orenlighet, varom i 1 mom. förmäles, skall bortledas

i underjordisk avloppsledning. Där sådan ledning icke finnes, må

spillvatten, varom nu är sagt, utsläppas i rännsten, under villkor att

rännstenen har erforderligt fall samt är stensatt, cementerad eller pa

annat lika tjänligt sätt anordnad, så att vattnet icke bliver kvarstående

och så att rengöring av rännstenen lätt kan ske.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kung!. Maj:ts Proposition Nr 152.

Om stall, fähus och svinhus.

n §.

1 inom. Stall får ej inrättas i byggnad, som inrymmer boningsrum.

2 mom. Stall får ej heller läggas på mindre avstånd än sex meter

från gata eller allmän plats, källa, brunn eller annat dylikt vattenhämtningsställe

och ej heller från vägg, varå finnes fönster till boningsrum

eller kök, eller från plats, där födoämne eller dryckesvara hålles

till salu eller till försäljning beredes eller förvaras.

Hälsovårdsnämnden äger dock att i undantagsfall på ansökan medgiva,

att bostadslägenhet för stallpersonal lägges över eller invid stall,

så framt betryggande anordningar vidtagas, vilka hindra luften från stallet

att genom tak eller väggar intränga i bostadslägenheten.

3 mom. Stall skall vara sa anordnat, att det erhåller tillräckligdager,

samt skall vara försett med lämpliga anordningar för luftväxling.

Golvet skall vara tätt och ligga högre än angränsande marks yta samt

vara så inrättat, att den flytande orenligheten icke därifrån utrinner på

marken. Där så ske kan, skall stall förses med underjordisk avloppsledning

för den flytande orenligheten s avledande.

4 mom. Den fasta orenligheten skall förvaras antingen i tät, flyttbar

samt ovan jord stående gödselkista, som är försedd med lock, eller

ock i tät behållare av betong eller dylikt, vars botten ligger högre än

angränsande, marks yta.

I övrigt gäller beträffande sådan gödselkista och behållare vad i

2 mom. sägs.

Den flytande orenligheten skall, där underjordisk avloppsledning

icke finnes, uppsamlas med torvströ eller annat lika tjänligt ämne och

förvaras tillsammans med den fasta orenligheten.

5 mom. Stall får ej tagas i bruk, förrän hälsovårdsnämnden givit

tillstånd därtill.

6 mom. I stall skall hållas rent och snyggt.

18 §.

1 mom. Ej må någon hålla nötkreatur eller svin i byggnad, som

inrymmer boningsrum, eller i trångt bebyggd gård.

2 mom. Fähus eller svinhus får ej heller läggas på mindre avstånd

än sex meter från gata eller allmän plats, källa, brunn eller annat dylikt

vattenhämtningsställe och ej heller från vägg, varå finnes fönster till

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kung!. Maj:ts Proposition Nr 152.

boningsrum eller kök, eller från plats, där födoämne eller dryckesvara

hålles till salu eller till försäljning beredes eller förvaras.

3 mom. Fähus och svinhus skall vara så anordnat, att det erhåller

tillräcklig dager, samt skall vara försett med lämpliga anordningar för

luftväxling Golvet skall vara tätt och ligga högre än angränsande

marks yta samt vara så inrättat, att den flytande orenligheten icke därifrån

utrinner på marken. I svinhus skall golvet vara av asfalt, betong

eller annat lika tjänligt ämne. Där så ske kan, skola fähus och svinhus

förses med underjordisk avloppsledning för den flytande orenlighetens

avledande.

4 mom. Den fasta orenligheten skall förvaras antingen i tät, flyttbar

samt ovan jord stående gödselkista, som är försedd med lock, eller

ock i tät behållare av betong eller dylikt, vars botten ligger högre än

angränsande marks yta.

I övrigt gäller beträffande sådan gödselkista och behållare vad i

2 mom. sägs.

Den flytande orenligheten skall, där underjordisk avloppsledning icke

finnes, uppsamlas med torvströ eller annat lika tjänligt ämne och förvaras

tillsammans med den fasta orenligheten.

5 mom. Fähus eller svinhus får ej tagas i bruk, förrän hälsovårdsnämnden

givit tillstånd därtill.

6 mom. I fähus och svinhus skall hållas rent och snyggt.

7 mom. Om för visst fall hållandet av nötkreatur eller svin föranleder

större osnygghet än som är därifrån oskiljaktig eller ock vållar

sanitära olägenheter, må hälsovårdsnämnden äga att tillsvidare förbjuda

detsamma.

Om hållandet av mindre djur.

19 §.

Håller någon getter, får, hundar, kaniner, fjäderfä eller andra dylika

mindre djur, och yppas härav sanitära olägenheter, äger hälsovårdsnämnden

meddela de föreskrifter, som till förebyggande av olägenheterna

anses erforderliga, eller ock utfärda förbud mot djurens hållande.

Om bortforsling av orenlighet m. m.

20 §.

1 mom. Orenlighet eller avfall, som enligt här ovan meddelade

bestämmelser förvaras i kärl, gödselkista eller behållare, skall, med det

Bihang till riksdagens protokoll 1919. 1 sand. 131 höft. (Nr 152.) lss 19 3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 152.

undantag, som i 3 mom. härnedan förmäles, från staden bortföras, innan

sanitära olägenheter därav förorsakas eller de för uppsamlande därav använda

kärl, kistor eller behållare äro så fyllda, att innehållet utspilles

eller svårighet vid hämtning av sådan anledning vållas.

Hälsovårdsnämnden äger under den varma årstiden eller då sjuklighet

råder eller andra omständigheter därtill föranleda för viss tid

föreskriva sådan regelbunden hämtning, som från sanitär synpunkt kan

anses erforderlig.

2 mom. Illaluktande eller lätt förruttnande avfall från fabrik, hantverk

eller annan näring får ej inom stad förvaras under så lång tid

eller på sådant sätt, att därigenom vållas sanitära olägenheter, utan skall,

så ofta behovet det påkallar, från staden bortföras.

Hälsovårdsnämnden äger att i detta hänseende för särskilda fall

meddela erforderliga föreskrifter.

3 mom. Vad nu är föreskrivet om orenlighets avlägsnande från

stad äger ej tillämpning, då den skall inom stad användas såsom gödningsämne,

utan må den i dylikt fall läggas å det ställe, där den skall

användas, därest nödiga åtgärder vidtagas till förekommande av sanitära

olägenheter.

Latrin, köksavfall och spillning från svin få ej inom staden användas

vid gödsling.

21 §.

Den, som i stad forslar latrin, kreatursspillning, avfall eller annat

dylikt ämne, som i 15 § sägs, eller flytande orenlighet av beskaffenhet,

som i 16 § 1 mom. omförmäles, är skyldig att därvid begagna tätt

fordon eller kärl, att hava fordonet eller kärlet ändamålsenligt övertäckt,

att jämväl i övrigt tillse, att vid forslingen ej något utspilles, samt att

icke å gata eller annan allmän plats med åkdonet hålla längre,, än som

av tillfällig anledning är oundgängligen nödigt.

Hälsovårdsnämnden äger att bestämma viss tid på dygnet, då forsling

av orenlighet eller av visst slag utav orenlighet får äga rum, ävensom

att angående sådan forsling meddela de ytterligare föreskrifter, som

kunna vara av nöden.

Om avloppsledning.

22 §.

Avloppsledning skall vara så inrättad, att den ej kan medföra sanitära

olägenheter. Uppstår felaktighet i avloppsledning eller befinnes den

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Maj. ts Proposition Nr 152.

av annan orsak föranleda sanitär olägenhet, skola åtgärder ofördröjligen

vidtagas för ledningens försättande i fullgott skick. Intill dess ledningen

är försatt i fullgott skick äger hälsovårdsnämnden, om så prövas nödigt,

förbjuda ledningens användning.

Rensning av avloppsledning skall äga rum, så ofta behovet påkallar.

Den därvid uppsamlade orenligheten skall omedelbart från staden avlägsnas.

Om forsling av sådan orenlighet gäller vad i 21 § är stadgat.

Om avstjälpningsplatser.

23 §.

1 mom. Allmänna avstjälpningsplatser för orenlighet, av vad slag

den vara må, skola för varje stad, efter hälsovårdsnämndens hörande,

anordnas till erforderligt antal. Vid varje dylik plats skola nödiga åtgärder

vidtagas, så att ej vattnet i källor eller brunnar eller vid andra

vattenhämtningsställen orenas eller sanitära olägenheter annorledes

uppstå.

2 mom. Till sådan avstjälpningsplats får icke anvisas ställe inom

staden.

Angående anvisande av ställe för avstjälpningsplats utom stad är

stadgat i 48 §.

Om fabriker och näringar.

24 §.

1 mom. Hälsovårdsnämnden skall vaka över att fabriker och näringar

icke inrättas eller drivas så, att de medföra sanitära olägenheter

för närboende eller det allmänna, vare sig genom spridning av damm,

rök eller ånga i större myckenhet eller av elak lukt eller genom utsläppande

av giftiga gaser eller illaluktande avloppsvatten eller ock genom åstadkommande

av buller eller dylikt. Förefinnes sådan olägenhet, skall

nämnden tillhålla vederbörande att vidtaga tjänliga åtgärder för dess avhjälpande.

Verkställes ej av hälsovårdsnämnden anbefalld åtgärd inom

tid, som nämnden föreskriver, och är den anmärkta olägenheten svår, må

nämnden äga tills vidare förbjuda fabrikens eller näringens drivande.

2 mom. Sulfatcellulosafabriker, fabriker, där djurämnen brännas

eller underkastas torr destination, samt fabriker för tillverkning av animaliska

gödningsämnen ävensom ugnar eller andra inrättningar för rostning

av arsenik- eller svavelhaltiga malmer få ej anläggas inom stad.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kung!. Maj:ts Proposition Nr 152.

3 mom. Fabriker för tillverkning av vitbetsocker, superfosfat, fosfor,

soda, ättiksyra, saltsyra, salpetersyra och svavelsyra, sådana glasbruk

och kakelfabriker, där arsenik vid tillverkningen begagnas, kalk-, koksoch

masugnar, trankokerier, talgsjuderier, benkvarnar samt pudrettfabriker

få icke inom stad anläggas eller inrättas annorstädes än å öppen och

rymlig plats, som är för sådant ändamål avsedd samt ligger avlägset

från de mera bebyggda stadsdelarna.

4 mom. Färgerier, färgfabriker, garverier, lysgasverk, limkokerier,

skinnberedningar, slakterier, stärkelsefabriker, stearinfabriker, fabriker för

bearbetning av tjära eller gasvatten, ävensom andra fabriker och näringar,

som, utan att vara hänförliga till de i 2 och 3 mom. omförmälda, dock

till följd av det sätt, varpå de drivas, eller de ämnen, som genom dem

bearbetas, behandlas eller frambringas, eller avfallen vid deras drivande,

eller därvid utströmmande rök och ånga, eller spridande av elak lukt,

eller fara för vattens orenande eller ock av annan anledning kunna medföra

sanitära olägenheter, må förläggas endast å öppen och rymlig tomt

i sådan del av staden, som ej är tätt bebyggd.

5 mom. Innan någon anlägger eller inrättar fabrik eller näring, som

är här ovan uttryckligen omförmäld, skall han göra skriftlig anmälan därom

hos hälsovårdsnämnden och avvakta besked, huruvida från dess sida hinder

därför möter. Vid denna anmälan skall fogas uppgift om de anordningar,

vilka äro ämnade att vidtagas för att förhindra, att fabriksrörelsen eller

näringens bedrivande må medföra sanitära olägenheter för närboende eller

det allmänna.

Skall lägenhet, inrymmande fabrik eller näring, ombyggas eller skola

eljest därmed vidtagas förändringar, som äro hänförliga till ombyggnad

eller nyanläggning, eller skola betydande ändringar ske i tillverkningssättet,

betraktas fabriken eller näringen såsom skulle den av nyo anläggas

eller inrättas.

6 mom. Vad i 1, 4 och 5 mom. är sagt om fabriker och näringar,

gäller även om upplag av sill, ben, lump, råa hudar, pudrett eller andra

varor, vilka till följd av elak lukt, förruttnelse, osnygghet eller dylikt

kunna, särdeles vid deras sammanhopande i större mängd, medföra sanitära

olägenheter.

Om begravningsplatser.

25 §.

1 mom. Begravningsplats må icke läggas på sådant ställe eller

anordnas på sådant sätt, att vatten därifrån kan menligt inverka på källa,

brunn eller annat vattenhämtningsställe.

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kung!. Maj:ts Proposition Nr 152.

Till dylik plats bör företrädesvis väljas mark med sandig eller kalkhaltig

jordmån. Platsen bör vara omsorgsfullt utdikad samt prydligt

planterad.

2 mom. Begravningsplats, som anlägges, skall så förläggas, att begravningsplatsens

gräns icke kommer att ligga på kortare avstånd än

aderton meter från byggnad, som inrymmer boningsrum.

3 mom. Innan tillåtelse meddelas att anlägga ny begravningsplats

eller utvidga förut befintlig sådan, skall hälsovårdsnämnden höras däröver.

4 mom. Grävd grav skall vara minst två meter djup; över däri

nedsatt lik skall graven, så fort ske kan, omsorgsfullt igenfyllas.

5 mom. Grav å allmän gravplats må ej ånyo begagnas, innan så

lång tid förflutit från det jordande av lik där senast ägt rum, att

med hänsyn till jordmån och andra förhållanden, som kunna inverka

på likens hastigare eller långsammare förvandling, de mjuka delarna

kunna anses hava fullständigt förmultnat, och i intet fall tidigare än

efter femton år.

I grav, som blivit upplåten åt enskild med ägande- eller besittningsrätt,

må lik nedsättas efter kortare mellantid, dock med iakttagande av

de försiktighetsmått, som kunna vara av hälsovårdsnämnden bestämda.

6‘ mom. I kyrka, där gudstjänst plägar hållas, eller i gravkor, som

står i omedelbar förbindelse med sådan kyrka, må lik icke nedsättas, såvida

Konungen ej giver lov därtill samt de i nästföljande moment för

dylikt fall givna föreskrifter därjämte blivit iakttagna.

7 mom. Innan nedsättning av lik må äga rum i kyrka, gravkor,

murad eller sprängd grav eller å äldre begravningsplats i grav, som är

belägen på kortare avstånd än aderton meter från byggnad, som inrymmer

boningsrum, åligger det efterlevande att hos vederbörande kyrkoråd eller

annan styrelse för begravningsplatsen förete dels intyg av läkare därom,

att liket för förruttnelsens hämmande eller oskadliggörande blivit på

lämpligt sätt behandlat, dels hälsovårdsnämndens yttrande, huruvida och

vilka åtgärder därutöver må anses nödvändiga, dels ock bevis att de av

nämnden tilläventyrs föreskrivna åtgärderna blivit vidtagna.

För rätt att nedsätta lik i kyrka, där gudstjänst plägar hållas, ävensom

i gravkor, som med sådan kyrka står i omedelbar förbindelse,

fordras därjämte, att liket är förvarat i en medelst lödning omsorgsfullt

tillsluten metallkista.

8 mom. Vad i denna paragraf stadgas äger ej tillämpning i fråga

om förvaring av aska efter lik, som i vederbörlig ordning undergått

eldbegängelse.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 152.

Om lindring i vissa bestämmelser.

26 §.

För sådan lägenhet, som ligger avlägset från tätare bebyggd del

av staden, må hälsovårdsnämnden medgiva lindring i bestämmelserna

rörande anordningar vid avträden, nrinkurar, stall, fähus och svinhus.

För sådan lägenhet må nämnden ock medgiva lindring i stadgandena i

15 § 1 och 2 mom. angående köksavfall, sopor och dylik orenlighet, i

16 § angående flytande orenlighet, i 20 § angående bortforsling av orenlighet

m. m. samt i 23 § 2 mom. angående förläggning av allmän avstjälpningsplats.

Medgivande, som här avses, må av nämnden återkallas, då ändrade

förhållanden därtill föranleda.

Ansvarsbestämmelser.

27 §.

Med böter från och med fem till och med ettusen kronor straffes,

där ej strängare straff enligt allmän lag eller författning bör följa å

förseelsen,

lägenhets innehavare, som i strid mot stadgandet i 8 § 5 mom. förorsakar

sanitär olägenhet för närboende;

den som i strid mot någon av bestämmelserna i 9 § 2 mom. förorenar

vattnet i brunn, källa eller vattenledning eller vattnet vid allmänt

vattenhämtningsställe vid sjö, vattendrag eller kanal;

den som med avseende å födoämne bryter mot någon av bestämmelserna

i 10 § 1 och 2 mom., 3 mom. första stycket samt 7 mom.

eller beträffande dryckesvara mot någon av bestämmelserna i samma

paragrafs 6 mom., jämfört med 3 mom. första stycket, samt 7 mom.;

den som, förrän hälsovårdsnämnden lämnat sitt tillstånd därtill, tager

i bruk lägenhet, som i 11 § 1 mom. avses, eller som, beträffande dylik

lägenhet eller där använda redskap, förvaringskärl och andra tillbehör,

bryter mot någon av bestämmelserna i samma paragrafs 2 mom. eller

som, i strid mot stadgandet i paragrafens 3 mom., vid förvaring, transport,

uppläggning eller annan hantering av vara, som är avsedd att försäljas

såsom födoämne, icke iakttager tillbörliga försiktighetsmått till

förekommande av varans förorening;

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 152.

den som under arbete, som i 12 § 1 mom. avses, icke iakttager

noggrann renlighet;

den som beträffande avträde bryter mot någon av bestämmelserna

i 13 § 2 mom., 3 mom. första stycket, 4 mom. andra stycket och 5

mom. eller beträffande urinkur mot stadgandet i 14 § 2 mom. andra

stycket, jämfört med 13 § 3 mom. första stycket;

den som underlåter att ställa sig till efterrättelse stadgandet i 15 §

1 mom. angående bortförande av köksavfall från bostadslägenhet eller

någon av bestämmelserna i samma paragrafs 2 och 4 mom. angående

uppsamling av köksavfall, sopor, den vid rengöring av gård och gata

uppsamlade orenligheten och andra dylika ämnen;

den som bryter mot stadgandet i 16 § 1 mom. angående bortledande

eller uppsamlande av urin, diskvatten och annan flytande orenlighet

eller mot stadgandet i samma paragrafs 2 mom. andra stycket

angående rengöring av däri avsedd behållare;

den som beträffande renhållningen i stall bryter mot någon av bestämmelserna

i 17 § 4 mom. första och tredje stycket samt 6 mom. eller

beträffande renhållningen i fähus eller svinhus mot någon av bestämmelserna

i 18 § 4 mom. första och tredje stycket samt 6 inom.;

den som, förrän hälsovårdsnämnden givit tillstånd därtill, i strid mot

stadgandet i 17 § 5 mom. tager stall eller i strid mot stadgandet i 18 §

5 mom. tager fähus eller svinhus i bruk;

den som underlåter att ställa sig till efterrättelse något av stadgandena

i 20 § 1 mom. första stycket och 2 mom. första stycket angående

bortförande från staden av orenlighet eller avfall, som enligt denna stadgas

bestämmelser skola förvaras i kärl, gödselkista eller behållare, samt

av illaluktande eller lätt förruttnande avfall från fabrik, hantverk eller

annan näring eller som i strid mot stadgandet i samma paragrafs 3 mom.

andra stycket inom staden vid gödsling använder latrin, köksavfall eller

spillning från svin;

den som vid forsling i stad av de i 21 § första stycket omförmälda

ämnen åsidosätter någon av de i samma stycke meddelade föreskrifter;

den som bryter mot någon honom enligt 22 § andra stycket åliggande

skyldighet beträffande rensning av avloppsledning, avlägsnande

från staden av den därvid uppsamlade orenligheten samt forsling inom

staden av sådan orenlighet; samt

den som underlåter att ställa sig till efterrättelse någon av bestämmelserna

i 25 § 4 mom. angående grävd gravs djup samt rörande igenfyllande

av grav över däri nedsatt lik.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj. ts Proposition Nr 152.

Samma lag vare i fråga om underlåtenhet att efterkomma förbud,

föreskrift eller anvisning, som hälsovårdsnämnd meddelat med stöd av

9 § 4 mom., 10 § 3 mom. andra stycket, 16 § 2 mom. första stycket,

20 § 1 mom. andra stycket, 21 § andra stycket samt 25 § 5 mom. andra

stycket.

Särskilda bestämmelser.

28 §.

Hälsovårdsnämnden äger att, där den anser nödigt, till inställelse

inför sig kalla envar, som bor eller uppehåller sig i staden. Sådan

kallelse skall innehålla uppgift om anledningen till densamma och bör,

där så ske kan, delgivas senast dagen förut. I kallelsen må utsättas

vite för uteblivande utan förfall. Kommer icke den kallade och kan ej

nämnden på förhandenvarande skäl avgöra ärendet, må nya kallelser med

förhöjda viten meddelas.

29 §.

Då hälsovårdsnämnd antingen omedelbart eller efter förutgångna

råd eller uppmaningar finner sig böra i särskilt fall meddela föreläggande

eller förbud, äger nämnden fastställa vite för underlåtenhet att ställa sig

föreläggandet eller förbudet till efterrättelse, därest ej särskild påföljd

härför finnes bestämd i denna stadga, annan allmän författning eller

stadgande, som tillkommit i den ordning 30 § omförmäler.

30 §.

1 mom. Väckes i stad fråga om meddelande av ny eller ytterligare

föreskrift med avseende å allmänna hälsovården utöver vad denna stadga

innehåller eller lämnar åt hälsovårdsnämnden att närmare bestämma,

skall den prövas av stadsfullmäktige. Framställes förslaget ej av nämnden,

utan av magistraten eller ock omedelbart hos stadsfullmäktige, skall

nämnden höras, innan ärendet avgöres. Bliver sådant stadgande, varom

nu är fråga, antaget av stadsfullmäktige, har magistraten att insända

detsamma jämte eget och hälsovårdsnämndens utlåtande till länsstyrelsen,

som antingen oförändrat fastställer stadgandet eller ock vägrar fastställelse

därå. Bliver ett av magistraten eller hälsovårdsnämnden väckt

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 152.

förslag ogillat av stadsfullmäktige, är det den förslagsställande myndigheten

obetaget att hos länsstyrelsen anmäla behovet av det ifrågasatta

stadgandet.

2 mom. Finner länsstyrelsen, till följd av magistratens eller hälsovårdsnämndens

anmälan eller eljest, sådan ny eller ytterligare föreskrift,

som förut är nämnd, vara av behovet påkallad, upprättar länsstyrelsen

förslag därtill och hör däröver stadsfullmäktige. Gillas förslaget av

stadsfullmäktige, sedan hälsovårdsnämnden blivit däröver hörd, har länsstyrelsen

att utfärda det sålunda antagna stadgandet. Bliver förslaget

icke antaget, och finner länsstyrelsen fortfarande det ifrågasatta stadgandet

behövligt, äger länsstyrelsen att i ämnet förordna, men skall då

underställa sitt beslut Konungens prövning.

3 mom. För överträdelse av sådant stadgande, som ovan är nämnt,

må föreskrivas böter av från och med fem till och med ettusen kronor.

4 mom. Stadgandet skall, så snart det blivit fastställt, ofördröjligen

allmängöras av länsstyrelsen genom kungörelse, som skall tryckas lika

som med länsstyrelsens kungörelser vanligen förfares. Därjämte skall

i Stockholm överståthållarämbetet och i rikets övriga städer magistraten

dels fullständigt införa nämnda kungörelse i en -för sådant ändamål inrättad

liggare, dels ombesörja, att på stadens bekostnad tryckta exemplar

av kungörelsen finnas inom staden att för köpare tillgå, så länge stadgandet

fortfar att gälla. Dessutom åligger det i Stockholm överståthållarämbetet

att låta införa kungörelsen i den tidning, där överståthållarämbetets

kungörelser vanligen intagas, och i rikets övriga städer magistraten

att låta införa tillkännagivande om kungörelsen med kort angivande

av dess innebörd i den eller de ortstidningar, vari kommunala

meddelanden för staden intagas. Genom länsstyrelsens försorg skola

jämväl exemplar av kungörelsen skyndsamt insändas till civildepartementet,

medicinalstyrelsen, justitiekanslern och justitieombudsmannen.

5 mom. Samma förfarande, som nu är föreskrivet med avseende

på nytt stadgande, skall jämväl iakttagas i fråga om upphävande av eller

ändring i sådant stadgande.

6 inom. Från vad här ovan är stadgat för stad i allmänhet äger

för Stockholm den skillnad rum, att meddelanden därstädes ske omedelbart

mellan överståthållarämbetet och stadsfullmäktige, och att yttrande,

förslag eller anmälan från magistratens sida således icke ifrågakommer.

7 mom. Föreskrifter angående renhållningen, meddelade i den ordning,

som i denna paragraf stadgas, äga ej tillämpning inom kasernområde.

Bihang till riksdagens protokoll 1919. / sand. Bil käft. (Nr 152.)

188 1!) 4

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 152.

31 §.

. ^a(i * detta kapitel är sagt om magistrat skall i stad, där magistrat

eJ finnes, gälla för den i magistratens ställe tillsatta styrelse. De i detta

kapitel meddelade bestämmelser angående stadsfullmäktige skola i stad,

där stadsfullmäktige icke finnas, tillämpas på allmänna rådstugan.

32 §.

De hälsovårdsföreskrifter, som finnas meddelade i detta kapitel, gälla,

endast för städs planlagda område. För övriga delar av staden tillämpas

hälsovårdsföreskrifterna i 2 kap., därest ej i den uti 30 § stadgade ordning

blivit beslutat, att område, beläget utom det planlagda, skall i avseende

å den allmänna hälsovården betraktas såsom planlagt område.

33 §.

Finner hälsovårdsnämnden, att fabrik, upplag eller annan dylik anordning,

som är belägen utanför stadens område, medför sanitära olägenheter

för stadens invånare, åligger det nämnden att anmäla förhållandet

hos vederbörande länsstyrelse.

34 §.

Vad i denna stadga är föreskrivet om stad gäller i tillämpliga delar

även för köping, hamn, fiskläge eller annat ställe med större sammanträngd

befolkning, där länsstyrelsen, efter vederbörandes hörande, sådant

förordnai genom beslut, som skall underställas Konungens prövning.

Sådant samhälle utgör särskilt hälsovårdsområde och skall hava särskild

hälsovårdsnämnd. Länsstyrelsen har att i sammanhang med berörda beslut,

efter det vederbörande blivit hörda, till Konungens prövning överlämna

förslag dels om hälsovårdsnämndens på stället sammansättning

och utväljande samt vidden av dess befogenhet, dels angående vilka

myndigheter i övrigt skola fullgöra de åligganden, som enligt denna

stadga tillkomma hälsovårdsnämnd i stad eller annan lokalmyndighet

därstädes. Har provinsialläkare eller extra provinsialläkare sin station

inom samhälle, som nu är sagt, skall han vara ledamot av hälsovårdsnämnden

på stället.

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj ds Proposition Nr 152.

27

2 Kap.

Om allmänna hälsovården på landet.

Om hälsovårdsområde och hälsovårdsnämnd.

35 §.

Varje kommun på landet, med undantag av sådant samhälle, som

i 34 § sägs, utgör ett hälsovårdsområde. För sådant område skall

finnas en hälsovårdsnämnd, vilken det åligger att övervaka efterlevnaden

av denna stadga samt de i enlighet med densamma givna föreskrifter

ävensom att i övrigt ägna uppmärksamhet och tillsyn åt allt, som kan

inverka på allmänna hälsotillståndet inom området.

För detta ändamål skall nämnden, bland annat, verka för:

att invånarna i hälsovårdsområdet äga ymnig och lätt tillgång på

gott vatten till dryck och matlagning och att särskilt på platser med

större sammanträngd befolkning vattenledning anlägges;

att avlopp, genom vilka flytande orenlighet bortföres, anordnas så,

att de icke vålla sanitär olägenhet;

att sunda bostäder beredas områdets invånare; samt

att, där så lämpligen kan ske, tillgång beredes till billiga varmbad.

Det åligger ock nämnden att söka åstadkomma särskilda hälsovårdsordningar,

upptagande de föreskrifter, som utöver vad denna stadga

innehåller kunna anses erforderliga för hälsovårdsområdet eller del därav.

Kommunalfullmäktige eller, där sådana ej finnas, kommunalstämma

må, om så finnes lämpligt, åt hälsovårdsnämnden uppdraga förvaltningen

av den allmänna sjukvård, som av kommunen anordnas, såvitt denna

förvaltning icke enligt gällande författning tillkommer annan myndighet.

Om hälsovårdsnämnds befattning med åtgärder för smittsamma

sjukdomars bekämpande är särskilt stadgat.

36 §.

Hälsovårdsnämnden skall, om ej särskild sådan nämnd blivit tillsatt,

utgöras av kommunalnämnden.

Där med hänsyn till hälsovårdsområdes vidd, folkmängd eller andra

förhållanden så prövas erforderligt, må särskild hälsovårdsnämnd tillsättas.

Ledamöter i särskild hälsovårdsnämnd utses av kommunalfullmäktige eller,

där sådana ej finnas, kommunalstämma, till nödigt antal, dock ej mindre

än tre. Suppleanter för ledamöterna utses till minst dessas halva antal

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 152.

eller, om ledamöternas antal ej är jämnt, till minst det antal, som är

närmast över hälften.

Beträffande obehörighet att utöva uppdrag som ledamot eller suppleant

i särskild hälsovårdsnämnd, rätt att avsäga sig sådant uppdrag,

ledamots och suppleants tjänstgöringstid och avgång samt val av ordförande

och vice ordförande gäller vad i förordningen om kommunalstyrelse

på landet är om kommunalnämnd stadgat.

37 §.

Förste provinsialläkaren i länet äger att, även om han icke är ledamot

av hälsovårdsnämnden, vara tillstädes vid nämndens sammanträden

och deltaga i överläggningarna, men ej i besluten, ävensom att, där han

så begär, få sin mening till protokollet antecknad.

Enahanda befogenhet tillkommer provinsialläkaren i det provinsialläkardistrikt,

inom vilket hälsovårdsområdet är beläget, samt, om hälsovårdsområdet

tillhör extra provinsialläkardistrikt, extra provinsialläkaren

i detta distrikt.

38 §.

1 mom. Ordinarie sammanträden böra av hälsovårdsnämnden hållas

i mån av behov och på regelbundet återkommande tider.

Extra sammanträde hålles då ordföranden finner omständigheterna

därtill föranleda eller begäran därom framställes av minst halva antalet

utav nämndens ledamöter. Sammanträde med hälsovårdsnämnd skall

ock skyndsamt äga rum på anmodan av länsstyrelse, förste provinsialläkare

och vederbörande provinsial- eller extra provinsialläkare. Har

förste provinsialläkaren föreslagit tid för sammanträdet, skall detta hållas

å berörda tid eller, om hinder därför möter, å närmast följande för sammanträde

lämpliga, efter överenskommelse med förste provinsialläkaren bestämda

dag.

2 mom. Ärende må icke hos hälsovårdsnämnd företagas till avgörande,

därest ej flera ledamöter än hälften av hela antalet äro närvarande,

och bör, där ledamöterna endast äro tre, hela antalet tillstädesvara.

3 inom. Vid val inom nämnden sker omröstning med slutna sedlar,

där så begäres, och skiljer lotten mellan dem, som erhållit lika antal

röster. I övrigt verkställes omröstning öppet, och bliver den mening

gällande, varom de flesta rösterna förena sig. Åro vid öppen omröstning

rösterna på vardera sidan lika många, gäller den mening, som

biträdes av ordföranden.

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 152.

4 mom. Vid nämndens sammanträden skall föras protokoll, vars

riktighet granskas senast vid nästa sammanträde. Där sådant av behovet

påkallas, äger dock nämnden att uppdraga åt en eller flera av

sina ledamöter att verkställa denna granskning.

39 §.

Där hälsovårdsnämnd prövar sådant vara av behovet påkallat och

medel därtill äro anslagna, äger nämnden antaga en eller flera tillsyningsman

för allmänna hälsovården även som andra biträden samt för

dem utfärda instruktion.

40 §.

Hälsovårdsnämnden har att hos kommunalfullmäktige eller, där

sådana ej finnas, kommunalstämma göra framställning om medel, som

erfordras för den verksamhet, som enligt denna stadga eller annan allmän

författning åligger nämnden.

I fråga om förvaltningen och redovisningen av dessa medel länder

till efterrättelse vad i kommunallagarna finnes stadgat.

41 §.

Hälsovårdsnämnden har att årligen inom januari månads utgång

till provinsialläkaren eller, där särskild extra provinsialläkare finnes, till

denne avlämna berättelse om allmänna hälsotillståndet inom hälsovårdsområdet

under nästföregående år och vad i avseende därå blivit under

samma tid åtgjort.

Berättelsen skall vara avfattad i överensstämmelse med formulär,

som fastställes av medicinalstyrelsen.

42 §.

Hälsovårdsnämndens protokoll och beslut ävensom till nämnden inkomna

handlingar, vilka icke böra till annan översändas, skola av

nämnden förvaras.

Om bostäder och samlingslokaler m. m.

43 §.

1 mom. Byggnad, som inrymmer boningsrum, skall till alla sina

delar vara så anordnad samt så underhållas och skötas, att sanitär olägenhet

ej uppstår för dem, som där uppehålla sig.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj.ts Proposition Nr 152.

2 mom. Varje boningsrum skall till storleken motsvara minst en persons

luftbehoV och. vara sa anordnat, att det kan hallas tillbörligt varmt och

bereder erforderligt skydd mot fuktighet, samt förses med fönster. Fönster

skall vara tillräckligt stort och lämpligt anbragt samt så anordnat,

att rummet erhåller god dager och att nödig luftväxling genom fönstret

kan åstadkommas.

3 moln. Golvet i nyinrett boningsrum eller kök skall ligga minst

trettio centimeter högre än den angränsande markens yta.

. Dock äger hälsovårdsnämnden för särskilt fall medgiva att, därest

nödiga försiktighetsmått vidtagas, golvet i kök lägges lägre än vad nyss

sagts.

4 mom. 1 fråga om rum, vars beboende prövas i följd av bristfällighet

i byggnadens anordnande, osnygghet eller annan orsak vara förenat

med fara för hälsan, äger hälsovårdsnämnden förelägga viss, efter

omständigheterna lämpad tid för felaktighetens avhjälpande eller, där så

prövas nödigt, för rummets utrymmande eller ock, om felaktigheten finnes

vara av beskaffenhet att ej kunna avhjälpas, förbjuda rummets vidare

användning för bostadsändamål.

Hälsovårdsnämnden må ock förbjuda, att i ett och samma rum så stort

antal personer inhysas, att genom deras sammanboende fara för hälsan

kan uppkomma. Sadant förbud far dock ej meddelas, därest de i rummet

boende tillhöra samma familj, såvida icke större fara för hälsan föreligger.

5 mom. \ ad i 2 och 4 mom. sägs om boningsrum skall ock gälla

om kök, som användes till bostad eller tillhör bostadslägenhet.

6 mom. Innehavare av lägenhet i byggnad, som inrymmer boningsrum,

må ej genom osnygghet, buller eller på annat sätt förorsaka sanitär

olägenhet för närboende.

/ mom. Där sådant prövas av behovet påkallat, äger hälsovårdsnämnden

meddela föreskrift om särskilda anordningar för åstadkommande

av tillräcklig luftväxling samt om undanröjande i övrigt av sanitära

olägenheter i lokal, varest vanligen ett större antal människor samlas,

såsom kyrka eller annan gudstjänstlokal, skola, domstols sammanträdesrum,

samlingsrum, till vilket allmänheten äger tillträde, teater, danslokal,

serverings- eller utskänkningslokal, natthärbärge, fattigvårdsanstalt och

sjukhus.

Om vatten och is för hushållsbehov.

44 §.

1 mom. Hälsovårdsnämnden skall hålla tillsyn över beskaffenheten

av vattnet pa de ställen, där sådant hämtas för att användas till dryck,

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 152.

31

matlagning och andra hushållsbehov. Särskilt skall hälsovårdsnämnden

tillse, att brunnar och källor äro så inrättade, att ytvatten eller orenlighet

ej intränger i dem.

2 mom. Vattnet i brunn, källa eller vattenledning, vare sig dessa

äro avsedda för allmänt eller enskilt begagnande, må ej av någon förorenas.

Lag samma vare i fråga om vattnet vid allmänt vattenhämtningsställe

vid sjö, vattendrag eller kanal.

3 mom. När omständigheterna därtill föranleda, må hälsovårdsnämnden

förbjuda hämtning av vatten från visst vattenhämtningsställe

ävensom upptagning å viss plats av is, som är avsedd för hushållsbehov

eller annat därmed jämförligt ändamål.

Om födoämnen och dryckesvaror.

45 §.

1 mom. Kött av djur, som självdött eller varit behäftat med sådan

sjukdom eller omkommit eller nedslaktats under sådana förhållanden, att

köttet skäligen är att anse såsom skadligt att förtära eller eljest otjänligt

till människoföda, må icke, i syfte att därtill användas, hållas till

salu eller överlämnas till annan.

Kött av sådant djur, som nyss sagts, får ej användas vid tillverkning

till avsalu av korv eller andra matvaror, ej heller förvaras i lägenhet,

där dylika varor för sådant ändamål tillverkas eller förvaras, eller

å plats, där de försäljas, eller i lokal, hörande till lägenhet, varest allmän

spisning eller utskänkning äger rum.

Vad nu sagts om kött äger ock tillämpning beträffande inälvor,

blod samt andra sådana delar av djur, som användas till människoföda.

2 mom. Vad i mom. 1 första stycket är stadgat gälle ock ifråga

om mjölk från djur, vilket är eller skäligen kan misstänkas vara behäftat

med sjukdom, som kan menligt inverka på mjölkens beskaffenhet,

eller blivit behandlat med sådant läkemedel, som genom att övergå i

mjölken eller på annat sätt kan göra densamma skadlig eller otjänlig

till människoföda.

Mjölk, som hålles till salu, får ej vara utspädd med vatten eller

bemängd med främmande ämne, ej heller, utan att sådant särskilt angives,

vara berövad något av sina naturliga beståndsdelar.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kung!. Maj:ts Proposition Nr 152.

Utan hälsovårdsnämndens medgivande må mjölk ej utbjudas eller

försäljas under beteckning, som antyder, att mjölken är av särskilt sund

beskaffenhet eller står under kontroll i detta hänseende.

Vad i detta moment sagts om mjölk gäller i tillämpliga delar även

om grädde och smör.

3 mom. År födoämne i andra fall än här ovan sägs till följd av

förskämning, orenlighet, felaktig beredning eller annan orsak skadligt

för hälsan eller eljest otjänligt till människoföda, eller har det bearbetats

eller hanterats av person, vilken är eller misstänkes vara behäftad

med sådan sjukdom eller smitta, att födoämnet skäligen är att anse såsom

farligt att förtära, må det icke, i syfte att användas till människoföda,

hållas till salu eller överlämnas till annan.

Finnes grundad anledning för det antagande, att födoämne av visst

slag och från viss plats skall kunna förorsaka utbredande av smittsam

sjukdom inom hälsovårdsområdet, må nämnden förbjuda dess införsel till

området och försäljning därstädes.

4 mom. Hälsovårdsnämnden har att låta anhålla födoämne, som

enligt bestämmelserna i denna paragraf eller nämndens jämlikt 3 mom.

andra stycket meddelade förbud ej får till människoföda försäljas, då

det anträffas å allmän saluplats, i lägenhet, avsedd för dess försäljning

eller yrkesmässiga beredning eller för allmän spisning eller utskänkning,

ävensom i de till sådan lägenhet hörande upplag eller förvaringsrum,

av vad beskaffenhet de vara må, så ock vid hamn, järnvägsstation eller

annat dylikt ställe under förhållanden, som utvisa, att födoämnet är avsett

att torsäljas till människoföda.

Finner hälsovårdsnämnd att vara, som anhållits, genom särskild behandling

kan göras duglig till människoföda eller att sådan vara utan

fara kan försäljas under uppgift om varans beskaffenhet, må detta

under nämndens kontroll verkställas. Kostnaderna härför gäldas av

ägaren.

I annat fall skall vara, som anhållits, genom hälsovårdsnämndens

försorg på ägarens bekostnad oskadliggöras genom att. varan förstöres

eller, då så prövas lämpligt, genom att varan under nämndens kontroll

användes till tekniskt bruk eller till föda åt djur.

5 mom. Hälsovårdsnämnd äger, då så anses nödigt, taga prov för

undersökning av födoämne, avsett till försäljning, vare sig detta förefinnes

å ställe inom hälsovårdsområdet eller å sådant ställe utom detsamma,

varifrån det plägar till försäljning dit införas. För dylikt prov

skall gäldas ersättning enligt vanligt handelspris.

I avvaktan på utgången av denna undersökning, som bör med

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Kungi. Maj:ts Proposition Nr 152.

största skyndsamhet verkställas, må försäljning av skäligen misstänkt

födoämne kunna av nämnden förbjudas.

6 mom. Vad i 3, 4 och 5 mom. stadgas om födoämne, skall i tilllämpliga

delar gälla om dryckesvara.

7 mom. Försäljare av födoämne eller dryckesvara, varom ovan förmäles,

är skyldig att på anmodan av hälsovårdsnämnden meddela upplysning

om vem, som till honom levererat varan eller i densamma ingående

beståndsdelar.

46 §.

1 mom. Lägenhet, hörande till slakteri, charkuteri, mejeri, bageri,

konditori, bryggeri eller läskedrycks fabrik, så ock lägenhet, där kött,

charkuterivaror, mjölk, mejeriprodukter, bröd eller konditorivaror yrkesmässigt

försäljas eller för dylik försäljning förvaras, må ej läggas på

mindre avstånd än sex meter från avträde, urinkur, stall, fähus, svinhus

samt gödselstad eller annat upplag av spillning.

Sådan lägenhet skall vara tillräckligt rymlig och ljus samt försedd

med erforderliga anordningar för luftväxling ävensom hava lätt tillgång

till vatten. Golv, väggar och tak, ävensom bord, hyllor och annan inredning

skola vara så beskaffade, att de med lätthet kunna rengöras.

Lägenheten må icke stå i förbindelse med bostad och ej heller i övrigt

vara så förbunden med annan lokal, att sanitära olägenheter därav kunna

uppkomma.

Utöver vad sålunda stadgats gäller för slakteri, charkuteri och mejeri,

att golv däri skall vara av sten, betong eller annat lika tjänligt

ämne samt försett med avlopp för spillvatten.

2 mom. Lägenhet, som i 1 mom. sägs, ävensom där använda redskap,

förvaringskärl och andra tillbehör skola hållas rena och i gott

stånd. Sådan lägenhet får endast användas till det ändamål, för vilket

den är avsedd. Ej må där förvaras ämne, som kan meddela varorna

främmande lukt eller smak eller på annat sätt göra dem otjänliga till

förtäring.

3 mom. Vid förvaring, transport, uppläggning eller annan hantering

av vara, som är avsedd att försäljas såsom födoämne, skola sådana

försiktighetsmått iakttagas, att varan icke förorenas.

47 §.

1 mom. Var och en, som sysslar med beredning av födoämne eller

dryckesvara för försäljning, eller hanterar kött, charkuterivaror, färsk fisk,

Bihang till riksdagens protokoll 1919. 1 samt. 1S1 käft. (Nr 152.) 138 19 5

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 152.

mjölk, mejeriprodukter, bröd eller konditorivaror, som avses till försäljning,

skall under arbetet iakttaga noggrann renlighet.

2 mom. Förekommer beträffande person, som är sysselsatt i sådant

arbete, varom i 1 mom. sägs, skälig anledning antaga, att han är behäftad

med sjukdom eller smitta, varav menlig inverkan på den av honom

bearbetade eller hanterade varans beskaffenhet kan uppstå, är han

skyldig att efter anmodan av hälsovårdsnämnden på hälsovårdsområdets

bekostnad tmdergå läkarundersökning. Finnes han vid läkarundersökningen

vara behäftad med sjukdom eller smitta, som nu är sagd, må nämnden

förbjuda att han deltager i eller användes till arbete, varom här är fråga.

Om förläggning av avträde m. m.

48 §- .

Avträde, urinkur, stall, fähus, svinhus ävensom gödselstad eller

annat upplag av spillning må ej läggas på mindre avstånd än sex meter

från lägenhet, varom i 46 § förmäles, och ej heller så, att flytande

orenlighet därifrån kan utbreda sig till boningshus eller sådan lägenhet,

som i 46 § avses, eller till brunn, källa eller annat vattenhämtningsställe

eller till allmän väg eller plats.

Till allmän avstjälpningsplats för orenlighet får ej anvisas ställe,

som är beläget invid tätt bebyggt område eller nära intill allmän väg

eller farled.

Om renhållning vid bostäder.

49 §•

Invid eller i närheten av boningshus må marken ej förorenas; ej heller

må latrin, urin, köksavfall, diskvatten eller andra dylika ämnen, som lätt

övergå, i förruttnelse, uppsamlas eller förvaras så, att sanitära olägenheter

därav kunna uppkomma.

Om fabriker och näringar.

so §.

1 mom. Hälsovårdsnämnden skall vaka över att fabriker och näringar

icke inrättas eller drivas så, att de medföra sanitära olägenheter

för närboende eller det allmänna, vare sig genom spridning av damm,

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 152.

rök eller ånga i större myckenhet eller av elak lukt eller genom utsläppande

av giftiga gaser eller illaluktande avloppsvatten eller ock genom åstadkommande

av buller eller dylikt. Förefinnes sådan olägenhet, skall

nämnden tillhålla vederbörande att vidtaga tjänliga åtgärder för dess avhjälpande.

Verkställes ej av hälsovårdsnämnden anbefalld åtgärd inom

tid, som nämnden föreskriver, och är den anmärkta olägenheten svår, må

nämnden äga tills vidare förbjuda fabrikens eller näringens drivande.

2 mom. Innan någon anlägger sulfatcellulosafabrik, fabrik, där

djurämnen brännas eller underkastas torr destination, fabrik för tillverkning

av animaliska gödningsämnen, ugn eller annan inrättning för rostning

av arsenik- eller svavelhaltiga malmer, fabrik för tillverkning av

vitbetsocker, superfosfat, fosfor, soda, ättiksyra, saltsyra, salpetersyra och

svavelsyra, sådant glasbruk eller kakelfabrik, där arsenik vid tillverkningen

begagnas, kalk-, koks- och masugn, trankokeri, talgsjuderi, benkvarn,

pudrettfabrik, färgeri, färgfabrik, garveri, lysgasverk, limkokeri,

skinnberedning, slakteri, stärkelselsefabrik, stearinfabrik eller fabrik för bearbetning

av tjära eller gasvatten, skall han göra skriftlig anmälan därom

hos hälsovårdsnämnden och avvakta besked, huruvida från dess sida

hinder därför möter. Vid denna anmälan skall fogas uppgift om. de

anordningar, vilka äro ämnade att vidtagas för att förhindra, att fabriksrörelsen

eller näringens bedrivande må medföra sanitära olägenheter för

närboende eller det allmänna.

Skall lägenhet, inrymmande fabrik eller näring, ombyggas eller

skola eljest därmed vidtagas förändringar, som äro hänförliga till ombyggnad

eller nyanläggning, eller skola betydande ändringar ske i tillverkningssättet,

betraktas labriken eller näringen såsom skulle den av

nyo anläggas eller inrättas.

Om begravningsplatser.

51 §.

1 mom. Begravningsplats må icke läggas på sadant ställe eller anordnas

på sådant sätt, att vatten därifrån kan menligt inverka på källa,

brunn eller annat vattenhämtningsställe.

Till dylik plats bör företrädesvis väljas mark med sandig eller kalkhaltig

jordmån. Platsen bör vara omsorgsfullt utdikad samt prydligt

planterad.

2 mom. Innan tillåtelse meddelas att anlägga ny begravningsplats

eller utvidga förut befintlig sådan, skall hälsovårdsnämnden höras däröver.

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj.is Proposition Nr 152.

3 inom. Grävd grav skall vara minst två meter djup; över däri

nedsatt lik skall graven, så fort ske kan, omsorgsfullt igenfyllas.

4 mom. Grav å allmän gravplats må ej ånyo begagnas, innan så

lång tid förflutit från det jordande av lik där senast ägt rum, att med

hänsyn till jordmån och andra förhållanden, som kunna inverka på likens

hastigare eller långsammare förvandling, de mjuka delarna kunna anses

hava fullständigt förmultnat, och i intet fall tidigare än efter femton år.

I grav, som blivit upplåten åt enskild med ägande- eller besittningsrätt,

ma lik nedsättas efter kortare mellantid, dock med iakttagande

av de försiktighetsmått, som kunna vara av hälsovårdsnämnden bestämda.

5 mom. I kyrka, där gudstjänst plägar hållas, eller i gravkor, som

står i omedelbar förbindelse med sådan kyrka, må lik icke nedsättas,

såvida Konungen ej giver lov därtill samt de ''i nästföljande moment för

dylikt fall givna föreskrifter därjämte blivit iakttagna.

6 mom. Innan nedsättning av lik må äga rum i kyrka, gravkor

eller murad eller sprängd grav åligger det efterlevande att hos vederbörande

kyrkoråd eller annan styrelse för begravningsplats förete dels intyg av läkare

därom, att liket för förruttnelsens hämmande eller oskadliggörande blivit

på lämpligt sätt behandlat, dels hälsovårdsnämndens yttrande, huruvida

och vilka åtgärder därutöver må anses nödvändiga, dels ock bevis att

de av nämnden tilläventyrs föreskrivna åtgärderna blivit vidtagna.

För rätt att nedsätta lik i kyrka, där gudstjänst plägar hållas,

ävensom i gravkor, som med sådan‘kyrka står i omedelbar förbindelse,

fordras därjämte, att liket är förvarat i en medelst lödning omsorgsfullt

tillsluten metallkista.

7 inom. Vad i denna paragraf stadgas äger ej tillämpning i fråo-a

om förvaring av aska efter lik, som i vederbörlig ordning undergått

eldbegängelse.

Ansvarsbestämmelser.

52 §.

Med böter från och med fem till och med ettusen kronor straffes,

där ej strängare straff enligt allmän lag eller författning bör följ a å förseelsen’

lägenhetsinnehavare, som i strid mot stadgandet i 43 § 6 mom. förorsakar

sanitär olägenhet för närboende;

den som, i strid mot någon av bestämmelserna i 44 § 2 inom.,

förorenar vattnet ■ i brunn, källa eller vattenledning eller vattnet vid allmänt

vattenhämtningsställe vid sjö, vattendrag eller kanal;

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 152.

den som med avseende å födoämne bryter mot någon av bestämmelserna

i 45 § 1 och 2 mom., 3 mom. första stycket samt 7 mom.

eller beträffande dryckesvara mot någon av bestämmelserna i samma

paragrafs 6 mom., jämfört med 3 mom. första stycket, samt 7 mom.;

den som beträffande lägenhet, som i 46 § 1 mom. sägs, eller där

använda redskap, förvaringskärl och andra tillbehör bryter mot någon

av bestämmelserna i samma paragrafs 2 mom. och den som i strid mot

stadgandet i paragrafens 3 mom. vid förvaring, transport, uppläggning

eller annan hantering av vara, som är avsedd att försäljas såsom födoämne,

icke iakttager tillbörliga försiktighetsmått till förekommande av

varans förorening;

den, som under arbete, som i 47 § 1 mom. avses, icke iakttager

noggrann renlighet;

den som brvter mot något av stadgandena i 49 § angående förbud

mot förorening av marken invid eller i närheten av boningshus samt

angående uppsamlande och förvaring av latrin, urin, köksavfall, diskvatten

eller andra dylika ämnen, som lätt övergå i förruttnelse; samt

den som underlåter att ställa sig till efterrättelse någon av bestämmelserna

i 51 § 3 mom. angående grävd gravs djup samt angående

igenfyllande av grav över däri nedsatt lik.

Samma lag vare i fråga om underlåtenhet att efterkomma förbud,

som hälsovårdsnämnd meddelat med stöd av 44 § 3 mom. eller 45 §

3 mom. andra stycket.

Särskilda bestämmelser.

53 §.

. Då hälsovårdsnämnd antingen omedelbart eller efter förutgångna

råd eller uppmaningar finner sig böra i särskilt fall meddela föreläggande

eller förbud, äger nämnden fastställa vite för underlåtenhet att ställa sig

föreläggandet eller förbudet till efterrättelse, därest ej särskild påföljd

härför fmnes bestämd i denna stadga, annan allmän författning eller

gällande hälsovårdsordning.

54 §•

För hälsovårdsområde eller del därav, i fråga om vilken de i detta

kapitel meddelade bestämmelser gälla, må särskilda hälsovårdsordningar

antagas i den ordning förordningen om kommunalstyrelse på landet före
-

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 152.

skriver. För överträdelse av stadgande i dylik hälsovårdsordning må

föreskrivas böter av från och med fem till och med ettusen kronor.

3 Kap.

Allmänna bestämmelser.

55 §.

1 mom. Högsta tillsynen över allmänna hälsovården i riket tillkommer

medicinalstyrelsen, som har att i sådant avseende till ledning

för vederbörande hälsovårdsnämnd meddela nödiga råd och anvisningar.

2 mom. Länsstyrelserna skola, var inom sitt län, vaka däröver, att

kommuner, hälsovårdsnämnder samt vederbörande läkare fullgöra sina

åligganden i avseende å allmänna hälsovården, för vilket ändamål länsstyrelse

äger att, där sådant finnes vara av nöden, förelägga lämpliga

viten. När genom vederbörande läkares eller nämnds anmälan eller på

annat sätt till länsstyrelses kunskap kommer, att i stad eller på landet

förefinnas missförhållanden i avseende på allmänna hälsovården, skall

länsstyrelsen tillse, att tjänliga åtgärder för deras avhjälpande vidtagas.

56 §.

Polismyndigheter och kronobetjäning hava att, var inom sitt verksamhetsområde,

biträda vid tillsynen över ordningen, vad allmänna

hälsovården angår, samt att, då något finnes att erinra i avseende härpå,

skyndsamt anmäla detta för vederbörande hälsovårdsnämnd, varjämte

det åligger dem att lämna nämnden handräckning i mån av befogenhet.

57 §.

Underlåter någon att utföra arbete eller vidtaga annan åtgärd, som

jämlikt denna stadga eller de i enlighet därmed givna föreskrifter åligger

honom, och fullgör han icke genast eller inom föreskriven tid efter

därom från hälsovårdsnämnden erhållen tillsägelse vad han försummat,

eller kan han icke med sådan tillsägelse anträffas, äger nämnden att,

där så anses nödigt, låta på den försumliges bekostnad verkställa arbetet

eller åtgärden mot lega.

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 152.

58 §.

Den som under tid, då han är ställd under tilltal för förseelse, som

i denna stadga eller i föreskrifter, utfärdade i enlighet med 30 eller 54 §,

är belagd med bötespåföljd, fortsätter eller förnyar samma förseelse,

skall, när han därtill varder lagligen förvunnen, för varje gång åtal

emot honom ägt rum dömas till de böter, som för sådan förseelse äro

bestämda.

59 §.

1 mom. Förseelse mot denna stadga eller de i enlighet med densamma

givna föreskrifter skall åtalas vid polisdomstol, där särskild sådan

är inrättad, men eljest hos poliskammare och, där sådan icke finnes, vid

allmän domstol.

2 mom. Förseelse, som i 1 mom. sägs, åtalas av allmän åklagare.

Hälsovårdsnämnd äger ock att för särskilt fall förordna åklagare.

60 §.

Mot sådana av länsstyrelse fastställda påbud, som i 30 och 54 §§

omförmälas, ävensom mot de föreskrifter och åtgärder, vilka det enligt

denna stadga tillkommer hälsovårdsnämnd eller länsstyrelse att meddela

eller vidtaga, äger den, som anser sin rätt därav förnärmad eller obehörigen

inskränkt, att anföra besvär, över hälsovårdsnämnds beslut hos

länsstyrelsen inom trettio dagar efter delfåendet och över länsstyrelses

beslut inom den tid, som för överklagande av förvaltande myndigheters

och ämbetsverks beslut är bestämd. Där hälsovårdsnämnd eller länsstyrelse

prövar nödigt så förordna, länder utan hinder av besvär beslut

till efterrättelse, intill dess annorlunda kan bliva i vederbörlig ordning

beslutat.

61 §.

Böter och viten, som ådömas på grund av denna stadga eller de i

enlighet med densamma meddelade föreskrifter, tillfalla kommunen.

Saknas tillgång till fulla gällandet av böter eller vite, skall förvandling

ske enligt allmänna sträf!lagen.

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 152.

Genom denna stadga upphävas Kap. 1, 2, 3 och 5 i hälsovårdsstadgan

för riket den 25 september 1874.

Denna stadga skall träda i kraft den 1 januari 1920; dock att

följande bestämmelser icke skola äga tillämplighet förr än två år förflutit

från det stadgan trätt i kraft, nämligen:

1) bestämmelserna i 8 § 1 och 2 mom. samt 43 § 1 och 2 mom.,

såvitt angår vid stadgans ikraftträdande redan befintligt mm;

2) bestämmelserna i 11 § 1 mom. andra och tredje styckena samt

46 § 1 mom. andra och tredje styckena;

3) bestämmelserna i 13 § 1 mom. tredje och fjärde styckena, såvitt

angår golv i avträde, som vid stadgans ikraftträdande redan är befintligt;

4) bestämmelserna i 18 § 3 mom., i vad de avse golv i svinhus.

Där synnerliga svårigheter möta att å rum, vilket vid stadgans ikraftträdande

redan var befintligt, vidtaga åtgärd, som betingas av bestämmelsen

i 8 § 2 mom. om fönsters läge i förhållande till gata, allmän

plats eller gårdsrum, äger hälsovårdsnämnd medgiva anstånd med vidtagande

av dylik åtgärd jämväl efter det två år förflutit från det stadgan

trätt i kraft.

1 stad skall hälsovårdsnämnd i enlighet med denna stadga utses så

tidigt, att nämnden kan träda i verksamhet den 1 januari 1920, vid

vilken tid de nuvarande hälsovårdsnämnderna i städerna skola upphöra

att tjänstgöra.

s. 41 Kontrollera mot PDF

Kung1. Maj.ts Proposition Nr 152.

41

Utdrag av protokollet över civilärenden, hållet inför Hans

Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 21

februari 1919.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Eden,

Statsråden Petersson,

Schotte,

Petrén,

Nilson,

Löfgren,

friherre Palmstierna,

Rydén,

Thorsson.

Departementschefen, statsrådet Schotte anförde:

Frågan om revision av hälsovårdsstadgan för riket och omarbetning

av gällande bestämmelser angående åtgärder mot epidemiska sjukdomar

hava nu kommit i ett skick, som möjliggör ärendets framläggande

för riksdagen. Sedan de under flera år pågående förarbetena numera

avslutats, föreligga förslag till hälsovård sstadga, förslag till epidemilag

och förslag till lag angående överflyttande på hälsovårdsnämnd av kommunalnämnds

åligganden i avseende å allmänna hälsovården. Jag vill

inledningsvis lämna en kort redogörelse för de omständigheter, under

vilka dessa förslag tillkommit, samt vad därmed står i sammanhang.

Bihang till riksdagens protokoll 1919. I sand. Bil höft. (Nr 152.) 138 19 tf

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kung!. Maj:ts Proposition Nr 152.

Historik.

I. Inledning.

Under det innevarande århundradets första decennium mottog Kungl.

Maj:t ett flertal framställningar, som åsyftade revision av gällande hälso\

ardsstadgas bestämmelser. Så ingick länsstyrelsen i Jönköpings län

den 16 december 1901 till Kungl. Maj:t med en skrivelse, däri länsstyrelsen

hemställde, att de i hälsovårdsstadgan § 33 mom. 1 givna föreskrifterna

angående läkares besök och andra åtgärder med anledning av

vissa i nämnda . författningsrum angivna smittsamma sjukdomar måtte

med viss jämkning givas motsvarande tillämpning även vid inträffade

tall av mässling och kikhosta. Sedermera inkom Svenska kommunaltekniska

föreningen med en framställning av den 23 mars 1906, i vilken

föreningen påyrkade revision av hälsovårdsstadgans bestämmelser

angående förläggning utav avträden. Vidare gjorde Ålvsborgs läns läkarförenmg

den 7 december 1906 en framställning angående förbättringar^

i farsotssjukvården på rikets landsbygd. Sistnämnda framställning

avsåg huvudsakligen åstadkommande av en effektivare lagstiftning för

de smittsamma sjukdomarnas upptäckande och de sjukas avskiljande

från sin omgivning ävensom inrättande genom det allmännas försorg av

lämpliga epidemisjukhus i tillräckligt antal. Slutligen ingick även Skaraborgs

läns läkarförening den 27 januari 1907 med en framställning

angående förbättring av farsotssjukvården på landsbygden, däri föreningen

i huvudsak anslöt sig till de nyssberörda av Älvsborgs läns läkarförening

framförda önskemålen.

Över de ingivna framställningarna avgåvos yttranden av åtskilliga

myndigheter,, vilka i allmänhet vitsordade behovet av de föreslagna författningsändringarna

och tillstyrkte de framställda vrkandena. Medicinalstyrelsen

avgav utlåtande i saken den 29 mars 1909 och anförde

därvid, att en allmän revision av hithörande lagstiftning, särskilt beträffande

farsotssjukvården, vore väl behövlig. Styrelsen hemställde, att

fragans vidare utredning matte anförtros åt en särskild kommitté av sakkunniga

personer.

De i ärendet inkomna framställningarna och utlåtandena föredrogos

inför Kungl. Maj:t den 11 september 1909, därvid dåvarande statsrådet

och chefen för civildepartementet lämnade en redogörelse för frågans lä^e.

Departementschefen erinrade om, att hälsovårdsstadgan för riket daterade

sig från år 1874 och att utvecklingen på de områden stadgan avsåg att

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

KungL Maj:ts Proposition Nr lö2.

reglera sedan nämnda tid gått framåt med stora steg. Redan av denna

anledning syntes det angeläget, att författningen översåges. Särskilt i

behov av revision vore de bestämmelser i hälsovårdsstadgan, som rörde

bostadslägenheter och samlingslokaler. Det syntes vidare kunna ifrågasättas,

huruvida icke särskilda stadganden borde meddelas såväl rörande

beskaffenheten av lokaler, där livsmedel beredas och försäljas, som ock

i allmänhet om ur hygienisk synpunkt skärpt kontroll över fabriker och

därmed jämförliga lokaler. Jämväl i andra hänseenden syntes hälsovårdsstadgan

kunna betraktas såsom otidsenlig eller saknande nödig fullständighet,

och gällande bestämmelser i avseende på farsotssjukvården

inom riket ansåges allmänt otillfredsställande. Em revision av hithörande

författningar vore därför behövlig.

Med anledning av vad sålunda blivit anfört uppdrog Kungl. Maj:t

berörda den 11 september 1909 åt en kommitté av sex personer att

verkställa revision av hälsovårdsstadgan för riket och därvid tillika, avgiva

förslag till ändrade föreskrifter i avseende å farsotssjukvården inom

riket. Sedan under fortgången av kommitténs arbeten en av densammas

ledamöter erhållit entledigande från det honom meddelade uppdraget och

två nya ledamöter i kommittén blivit förordnade, erhöll kommittén slutligen

den sammansättningen, att kommitténs ordförande var dåvarande

ledamoten av riksdagens första kammare, hovrättsrådet friherre H. Wrede,

samt dess ledamöter voro dåvarande ledamoten av rikdagens andra

kammare, borgmästaren A. Ahlstrand, förste stadsläkaren i Stockholm,

medicine doktorn 1. Andersson, dåvarande ledamoten av riksdagens

andra kammare, ryttmästaren friherre E. Edeetwood, stadsarkitekten i

Stockholm K. Salin, f. d. medicinalrådet, medicine doktorn R. A. Wawrinsky

och dåvarande ledamoten av riksdagens första kammare, förste

provinsialläkaren i Kopparbergs län G. Windahl.

Den sålunda sammansatta kommittén avgav den 1 april 1915 betänkande

och förslag i ämnet. Betänkandet, som finnes tillgängligt i

tryck, torde bliva utdelat inom riksdagen och lärer sålunda icke behöva

här refereras. Jag återkommer längre fram till kommittéförslagets huvudpunkter

och inskränker mig nu till att erinra om, att detsamma innefattade

förslag till hälsovårdsstadga för riket, förslag till epidemistadga,

förslag till särskilda bestämmelser angående utbekommande av statsbidrag

för underhåll och vård, som lämnas å epidemisjukhusen, förslag till lag

angående ändrad lydelse av § 38 i förordningen om kommunalstyrelse

på landet samt förslag till vissa ändringar i ordningsstadgan för rikets

städer, landshövdingeinstruktionen den 10 november 1855 och kungörelsen

den 14 juli 1893 angående vissa åtgärder till förekommande av

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Författning sförslagens.

legala natur.

Kommittén.

Kung1. Maj:ts Proposition Nr 152.

kolerans utbredning bland rikets invånare. Till betänkandet var fogad en

av kommittéledamoten K. Salin avgiven reservation i en detaljfråga.

över kommitténs betänkande och förslag hava yttranden avgivits

av medicinalstyrelsen, arméförvaltningens sjukvårdsstyrelse, samtliga länsstyrelser,

landstingen, stadsfullmäktige och hälsovårdsnämnder i åtskilliga

städer, samtliga förste provinsialläkare, förste stadsläkarna i Stockholm

och Göteborg samt stadsläkaren i Malmö, svenska provinsialläkarföreningens

styrelse, svenska stadsläkarföreuingens styrelse, allmänna svenska

läkarföreningens styrelse, svenska stadsförbundets styrelse med flera myndigheter

och korporationer. Medicinalstyrelsens utlåtande, som avgavs

den 13 december 1917, åtföljdes av särskilda yttranden utav medicinalråden

G. Kjerrulf och F. Biss mark, vilka var för sig uttalat skiljaktig

mening beträffande vissa delar av den föreliggande frågan.

Härjämte har den kommitté, som den 5 maj 1916 tillsattes för att

verkställa utredning och avgiva förslag till enhetlig, utvidgad livsme-*

delslagstiltning, yttrat sig över den del av förslaget till hälsovårdsstadga,

som avser födoämnes- och livsmedelskontrollen.

Slutligen har statens bostadskommission den 31 januari 1919 inkommit

med ett utlåtande över förslaget till hälsovårdsstadga. Detta

utlåtande hänför sig särskilt till den del av hälsovårdsstadgan, som avser

bostadshygienen, och har föranletts av bostadskommissionens befattning

med överarbetning av det förslag till byggnadsstadga, som den 20

mars 1909 framlades av för detta ändamål tillsatta kommitterade.

Då de av kommittén avgivna författningsförslagen icke synts mig

vara av beskaffenhet att kunna utan väsentliga förändringar godtagas,

har jag gjort förslagen till föremål för vidare bearbetning inom civildepartementet.

Ur denna bearbetning hava framgått ett förslag till

hälsovårdsstadga, ett förslag till lag angående överflyttande på hälsovårdsnämnd

av kommunalnämnds åligganden i avseende å allmänna

hälsovården samt ett förslag till epidemilag. Innan jag ingår på en

redogörelse för dessa författningsförslags innehåll, anser jag mig böra

nämna några ord om deras legala natur.

Kommittén har i nu ifrågavarande hänseende anfört, att den icke

ansett sig böra göra något yrkande beträffande en ny hälsovårdslagstiftnings

blivande natur av lag eller av ensamt av Kungl. Maj:t utfärdad

förordning. Kommittén säger sig emellertid icke hava förbisett, att redan

i dess .förslag till hälsovårdsstadga inrymts bestämmelser, som skäligen

borde anses vara av kommunallags natur. Detta vore i än vidsträcktare

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj:ts Proposition Nr 152. 4-5

mån fallet med kommitténs förslag till epidemistadga. Kommittén hade

emellertid icke ansett lämpligt att av denna anledning utbryta dessa

bestämmelser ur deras sammanhang i författningsförslageu.

De bestämmelser i kommitténs förslag till hälsovårdss”tadga, som

med de anförda orden åsyftas, äro i första hand de stadganden, som

avse organisationen av hälsovården på landsbygden. I detta hänseende

innebär nämligen kommittéförslaget den väsentliga förändringen i nuvarande

förhållanden, att primärkommunernas handhavande av hälsovården

skulle upphöra och kommunalnämndernas åligganden i detta hänseende

överflyttas till en för varje provinsialläkardistrikt tillsatt hälsovårdsnämnd,

vilkens ledamöter till större delen skulle väljas av vederbörande landsting.

För att möjliggöra denna överflyttning har kommittén framlagt

förslag om sådan ändring i § 38 av förordningen om kommunalstyrelse

på landet, att de nuvarande bestämmelserna om kommunalnämnds handhavande

av stadgar rörande sundhet inom kommunen skulle ur nämnda

lagrum utgå.

Som jag längre fram torde få tillfälle att närmare utveckla, har jag

i mitt föreliggande förslag till hälsovårdsstadga icke upptagit den av

kommittén föreslagna omorganisationen av hälsovården på landsbygden.

Enligt mitt förslag skall den allmänna hälsovården såväl i stad som på

landsbygd fortfarande vara eu primärkommunernas angelägenhet och

handhavas av kommunala nämnder. I organisatoriskt avseende innebär

mitt förslag vad landsbygden angår icke någon annan förändring av nu

gällande bestämmelser, än att det medgiver lantkommunerna att, om så

prövas nödigt, utse särskilda hälsovårdsnämnder för övertagande av kommunalnämndernas

nuvarande åligganden beträffande hälsovården. I sammanhang

härmed har i förslaget åt den kommunala hälsovårdsmyndigheten

givits benämningen hälsovårdsnämnd, oavsett om sagda myndighet

utu-öres av särskilt utsedd hälsovårdsnämnd eller av kommunalnämnd.

O

Ett genomförande av den sålunda i mitt förslag ingående förändringen

av den kommunala hälsovårdsmyndighetens organisation och benämningtorde

påkalla, att bestämmelser utfärdas därom, att de åligganden i avseende

å allmänna hälsovården, som enligt lag eller författning ankomma

å kommunalnämnd, hädanefter skola, där ej annorlunda stadgas, tillkomma

hälsovårdsnämnd. Ifrågavarande bestämmelser äro givetvis av

beskaffenhet att böra tillkomma i den ordning, som om kommunallag är

stadgad. Med hänsyn härtill har jag låtit utarbeta förslag till lag angående

överflyttande på hälsovårdsnämnd av kommunalnämnds åligganden

i avseende å den allmänna hälsovården. Det är min avsikt att hemställa,

att detta lagförslag genom proposition förelägges riksdagen till antagande.

I>epartement8-

chefen.

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj.ts Proposition Nr J52.

I fråga om själva hälsovårdsstadgan föreligga däremot starka skäl för

att icke giva densammas bestämmelser natur av lag. Arten av de förhållanden,

som hälsovårdsstadgan avser att reglera, gör det synnerligen

önskvärt, att stadgans natur medgiver snabb anpassning efter eventuella

framsteg i hygienisk vetenskap och förändringar i sanitär teknik. De

skiftande förhållandena i olika delar av riket göra det också antagligt,

att en del dispenser från stadgans bestämmelser bliva erforderliga, och

det är icke lätt axt på förhand avgöra, i vilka avseenden behov av

dispens kan komma att göra sig gällande. Att ur stadgan utbryta de

mera organisatoriska bestämmelserna är en åtgärd, som stöter på tekniska

svårigheter, och som för övrigt skulle medföra vissa nackdelar. Det

torde nämligen vara önskvärt, att de bestämmelser, som reglera de sanitära

myndigheternas verksamhet för den allmänna hälsovården, såvitt möjligt

sammanföras i en författning. Med hänsyn härtill har jag beträffande

förslaget till hälsovårdsstadga för avsikt att hemställa, att Kungl. Maj:t

måtte inhämta riksdagens yttrande över detsamma, och torde Kungl. Maj:t

efter mottagande av riksdagens svar vilja företaga den slutliga prövningen

av förslaget och förordna om författnings utfärdande i ämnet.

Vad sedermera epidemilagstiftningen angår, innehåller det föreliggande

förslaget till epidemilag en del bestämmelser, som avse att överflytta den

allmänna epidemisjukvården från kommunerna till landstingen samt närmare

reglera landstingens skyldigheter med avseende på denna sjukvård.

Att ur författningen utbryta dessa bestämmelser låter sig icke gärna

göra. På grund härav lärer hela förslaget höra behandlas såsom kommunallag

och genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

De inom civildepartementet utarbetade författningsförslagen synas

mig vara ägnade att tillfredsställa alla berättigade fordringar med hänsyn

till hälso- och sjukvården samt jämväl kunna godtagas ur den kommunala

förvaltningens synpunkt. Vid sådant förhållande lärer det icke

vara rådligt att längre uppskjuta den förevarande frågans lösning. De

delar av gällande hälsovårdsstadga, som framför allt kräva en skyndsam

revision, äro bestämmelserna angående smittsamma sjukdomars bekämpande.

Särskilt för landsbygdens vidkommande måste det anses vara

ett trängande behov, att epidemisjukvården och vad därmed står i sammanhang

ordnas på ett mera tillfredsställande sätt än vad för närvarande

är fallet. De epidemier, som under det sista året gått fram över landet

eller härjat i grannländerna, hava med allt eftertryck inskärpt nödvändigheten

av snar förbättring i hithörande hänseenden. På grund härar

synas mig de förevarande författningsförslagen böra framläggas för

innevarande års riksdag.

s. 47 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 152.

47

Jag övergår nu till en redogörelse för huvudpunkterna i det föreliggande

förslaget till hälsovårdsstadga och får i samband därmed tillfälle

att beröra förslaget till lag angående överflyttande på hälsovårdsnämnd

av kommunalnämnds åligganden i avseende å allmänna hälsovården.

Förslaget till epidemilag torde jag få anmäla längre fram

denna dag.

II. Förslagets huvudpunkter.

Det föreliggande förslaget till hälsovårdsstadga ansluter sig i formellt

avseende nära till nu gällande hälsovårdsstadga för riket. Det är på

samma sätt som sistnämnda stadga uppdelat i en avdelning, som rör

hälsovården i städer och municipalsamhällen, en avdelning, som behandlar

hälsovården på landsbygden, och en avdelning, som innehåller bestämmelser,

gemensamma för stad och landsbygd. Någon motsvarighet till

den nuvarande hälsovårdsstadgans Kap. 4 finnes emellertid icke i förslaget.

Samtliga föreskrifter angående farsoter och smittsamma sjukdomar

hava nämligen sammanförts i det förut omnämnda förslaget till

epidemilag.

Överensstämmelsen mellan den nuvarande hälsovårdsstadgan och

det föreliggande förslaget inskränker sig icke till det formella. Även

i sakligt hänseende bygger förslaget till stor del på gällande liälsovårdsstadgas

grund. Åtskilliga bestämmelser i sistnämnda stadga äro utan

ändring eller med obetydliga jämkningar överflyttade till förslaget. I

ett väsentligt avseende avviker emellertid förslaget från den nuvarande

stadgan, nämligen därutinnan, att hälsovårdsföreskrifterna för landsbygden,

vilka i nuvarande stadga äro synnerligen knapphändiga, i förslaget

blivit betydligt iitvidgade efter mönster av de för stad gällande

bestämmelserna, i den mån dessa ansetts kunna och böra tillämpas på

landsbygdens förhållanden. I kommitté förslaget har denna utvidgning

av landsbygdens hälsovårdsföreskrifter verkställts i form av hänvisningar

från paragraferna i kapitlet om hälsovården på landet till vederbörande

paragrafer i kapitlet om hälsovården i stad. Denna form för avfattningen

av kapitlet om hälsovården på landet är emellertid ägnad att göra

detta kapitel ganska svåröverskådligt och kan icke anses uppfylla de

fordringar på lättfattlighet och påtaglighet, som enligt min mening måste

ställas på en författning, bland vars viktigaste uppgifter är att tjäna

till vägledning för allmänheten. Med hänsyn härtill har jag i det inom

civildepartementet utarbetade förslaget givit samtliga bestämmelser i

s. 48 Kontrollera mot PDF

Hälsovårdsnämnds

allmänna

åligganden.

Kommittén.

48 Kung1. Maj-.ts Proposition Nr 152.

kapitlet om hälsovården på landet en fullt utförd och självständig avfattning.

Härigenom torde en icke obetydlig lättnad vid författningens

tillämpning vara att vinna. Dön genomförda omredigeringen har visserligen

medfört det resultatet, att förslagets andra kapitel till väsentliga

delar utgöres av upprepningar från det första kapitlet. Denna formella

brist synes mig dock väga lätt i jämförelse med den praktiska fördel,

som ernås genom den vidtagna åtgärden.

De viktigaste nyheter, som det föreliggande förslaget erbjuder i

förhållande till nuvarande hälsovårdsstadga, hänföra sig till spörsmålen

om hälsovårdens organisation, bostadshygienen, livsmedelskontrollen, renhållningen

i städerna samt anläggningen av begravningsplatser. Jag vill

i det följande lämna eu allmän redogörelse för förslagets principer på

vart och ett av de nämnda områdena. De avvikelser från gällande

stadgas föreskrifter, som förslaget innehåller i sina övriga delar, äro

mindre betydande. Dessa avvikelser torde jag bliva i tillfälle att behandla

vid redogörelsen för förslagets särskilda bestämmelser.

1) Hälsovårdens organisation.

A. Hälsovårdens organisation i stad.

De för närvarande gällande bestämmelserna angående organisationen

av den allmänna hälsovården i städerna återfinnas i hälsovårdsstadgans

Kap. 1 ävensom i §§ 9 och 11 av samma stadgas Kap. 2. Jämlikt

dessa bestämmelser utgör varje stad ett hälso vårdsområde och har en

särskild hälsovårdsnämnd. Det allmänna direktivet för hälsovårdsnämndens

verksamhet uttalas i §§ 4 och 9, enligt vilka nämnden har att ägna

uppmärksamhet åt allt, som kan inverka på sundheten och allmänna

hälsotillståndet i staden, samt söka åstadkomma förbättringar och ett

tillfredsställande skick härutinnan. Såsom särskilt viktiga områden för

nämndens initiativ framhållas ordnandet av vattentillgången och vattenavloppet,

torrläggning av vattensjuk mark och renhållningen.

Den nuvarande anordningen av den allmänna hälsovården såsom en

primärkommunernas angelägenhet har för städernas vidkommande icke

givit kommittén anledning till någon anmärkning. Enligt kommitténs

förslag skulle denna anordning bibehållas och varje stad skulle fortfarande

utgöra ett hälsovårdsområde samt vara utrustad med en särskild

hälsovårdsnämnd. Hälsovårdsnämndens allmänna åligganden skulle i

huvudsak vara desamma som för närvarande. Emellertid har i kommitté
-

s. 49 Kontrollera mot PDF

49

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 152.

förslaget det allmänna direktivet för hälsovårdsnämndens verksamhet utvidgats

utöver nuvarande hälsovårdsstadgas bestämmelser, i det att kommittén

bland de sanitära krav, som nämnden särskilt har att söka genomföra,

upptagit tre nya punkter. Dessa tre nya, särskilt framhållna föremål

för nämndens initiativ äro: anläggande av allmänna vatten- och avloppsledningar,

inrättande av renhållningsverk eller vidtagande av annan

lämplig åtgärd för orenlighetens avlägsnande från staden samt beredande

av tillgång till allmänna, billiga varmbad ävensom, där så kan

-ske, till bad i öppet vatten. I fråga om anläggandet av renhållningsverk

har kommittén framhållit, att renhållningsverk numera funnes i mer

än fjärdedelen av samtliga svenska städer, samt att det såväl av ekonomiska

som hygieniska skäl måste betraktas såsom ett betydelsefullt

önskemål, att renhållningen mer och mer kommunaliserades. Med hänsyn

till de ekonomiska konsekvenserna för vederbörande städer av en

dylik kommunalisering hade kommittén likväl ansett sig böra stanna vid

•ett åläggande för hälsovårdsnämnd att verka för att renhållningsverk inrättades,

i den mån så icke redan skett. Beträffande åläggandet för

nämnden att verka för tillgång på allmänna, billiga bad för stadens invånare

har kommittén framhållit den synnerliga betydelse för folkhälsan,

som tillgång på billiga bad äger, och de goda verkningar, som visat

sig av inrättandet utav skol- och folkbad.

Mot kommitténs förslag med avseende på organisationen av hälsovården

i städerna och hälsovårdsnämndens allmänna åligganden hava de i

ärendet hörda myndigheterna och korporationerna i huvudsak icke haft

något att invända. Från en del myndigheters sida har emellertid framställts

den anmärkningen, att bland de i författningen särskilt framhållna

föremålen för hälsovårdsnämndens initiativ jämväl borde upptagas beredande

av sunda bostäder för stadens invånare.

Åven medicinalstyrelsen har, under hänvisning till den allt mera i

förgrunden trädande frågan om sunda bostäder, hemställt att i stadgandet

angående hälsovårdsnämnds allmänna åligganden måtte upptagas

bestämmelse om skyldighet för nämnden att verka för att sund**

bostäder beredas stadens invånare.

Såsom jag i fortsättningen torde få tillfälle att närmare beröra, innehåller

det föreliggande stadgeförslaget utförliga bestämmelser angående

bostadshygienen med detaljerat angivande av hälsovårdsnämndens skyldigheter

i detta avseende. Bostadshygienens stora och alltmera erkända

betydelse för den allmänna hälsovården synes mig emellertid påkalla, att

Bihang till riksdagens protokoll 19BK 1 sand. Bil käft. (Nr 152.) 1» 7

Myndigheter

och korporationer.

Medicinal
styrelsen.

Departements
chefen.

s. 50 Kontrollera mot PDF

50 Kungl. Maj.ts Proposition Nr 152.

hälsovårdsnämndernas uppmärksamhet alldeles särskilt fästes på detta

område av den municipal» hygienen. Givetvis kan hälsovårdsnämnden

icke utan stöd av den kommunala representationen åstadkomma, att stadens

invånare beredas sunda bostäder. Nämnden har emellertid i sin

hand att på åtskilliga sätt taga initiativ till bostadsförhållandenas förbättring,

på samma vis som nämnden har att taga initiativ till anläggning

av vattenledningar, renhållningsverk m. m. För att uttryckligen

framhålla önskvärdheten av att hälsovårdsnämndens initiativ inriktas på

förbättring av bostadsförhållandena, har jag i mitt förslag bland bestämmelserna

om hälsovårdsnämnds allmänna åligganden upptagit ett stadgande

om skyldighet för nämnden att verka för att sunda bostäder

beredas stadens invånare.

Bland kommittéförslagets föreskrifter angående de allmänna åligganden,

som tillkomma hälsovårdsnämnd på landet, ingår ett stadgande

om skyldighet för nämnden att söka åstadkomma särskilda hälsovårdsordningar,

upptagande de föreskrifter, som utöver vad hälsovårdsstadgan

innehåller kunna anses för orten erforderliga. Någon motsvarighet till detta

stadgande återfinnes icke bland kommittéförslagets bestämmelser om hälsovårdsnämnd

i stad. Det synes mig emellertid vara av en viss vikt, att

behovet av hälsovårdsstadgans komplettering genom lokala hälsovårdsordningar

även för städernas vidkommande uttryckligen framhålles i

stadgan. I en stadga, som avses att gälla för rikets samtliga städer,

kan man av nabrrliga skäl icke upptaga andra bestämmelser än sådana,

som utan oskäligt betungande av allmänheten kunna genomföras i varje

stad, vare sig den är stor eller liten, är bebyggd med slutet eller fristående

byggnadssätt, o. s. v. Hälsovårdsstadgans föreskrifter komma

därför alltid att representera de hygieniska minimifordringarna, och det

måste förutsättas, att stadgan kompletteras genom för varje stad avpassade

hälsovårdsföreskrifter. P''ör att betona nödvändigheten av att sådana

lokala hälsovårdsordningar komma till stånd, har jag bland det föreliggande

förslagets bestämmelser om hälsovårdsnämnds allmänna åligganden

infört ett stadgande om skyldighet för nämnden att verka för, att

sådana föreskrifter i avseende på allmänna hälsovården, som utöver vad

hälsovårdsstadgan innehåller äro för staden behövliga, bliva i vederbörlig

ordning meddelade.

I övrigt har jag icke haft något väsentligt att anmärka emot kommitténs

förslag till bestämmelser angående hälsovårdsnämnds allmänna

åligganden, utan hava de av kommitterade härutinnan föreslagna stadgandena

med några obet}Tdliga jämkningar influtit i det inom civildepartementet

utarbetade förslaget.

s. 51 Kontrollera mot PDF

51

Kung!. Maj:ts Proposition Nr li>2.

Enligt nuvarande hälsovåi-dsstadga har hälsovårdsnämnden i stad

icke att utan vidare taga befattning med den allmänna sjukvården i staden.

Jämlikt föreskrift i stadgans § 8 kunna emellertid stadsfullmäktige,

om så finnes lämpligt, åt hälsovårdsnämnden uppdraga förvaltningen

av stadens allmänna sjukvård, så vitt denna förvaltning icke enligt

gällande författning tillkommer annan myndighet. Ett dylikt uppdragåt

hälsovårdsnämnden meddelas sålunda genom ett enkelt stadsfullmäktigebeslut.

I nu ifrågavarande föreskrifter har kommittén föreslagit en förändring,

som innebär, att stadens allmänna sjukvård i princip alltid skulle

förvaltas av hälsovårdsnämnden. Enligt kommitténs förelag skulle det

dock vara medgivet att undantaga den ifrågavarande sjukvården eller

någon del av densamma från hälsovårdsnämndens förvaltning och överlämna

den åt särskild styrelse. En sådan anordning skulle emellertid

icke kunna genomföras genom ett enkelt stadsfullmäktigebeslut, utan bestämmelse

härom skulle meddelas i enahanda ordning, som avses i gällande

hälsovårdsstadgas § 24, d. v. s. i form av en lokal hälsovårdsföreskrift.

Emot denna punkt i kommitté förslaget hava bestämda invändningar

framställts av Svenska stadsförbundets styrelse. Styrelsen framhåller,

att kommittén icke visat eller ens sökt visa, att städernas nuvarande

mera vidsträckta frihet att efter omständigheterna använda hälsovårdsnämnden

eller särskild styrelse såsom organ för kommunens sjukvårdsuppgifter

länt denna förvaltningsgren till skada eller eljest medfört olägenheter.

Några erfarenheter i dylik riktning torde icke heller föreligga,

och det vore därför svårt att inse gagnet av den utav kommittén

föreslagna anordningen. Såsom garanti mot obefogade inskränkningar

i hälsovårdsnämndens befattning med sjukvårdsangelägeuheterna syntes

bestämmelsen vara helt och hållet överflödig, varemot den säkerligen

skulle leda till att hithörande organisationsärendens avgörande droge

längre ut på tiden, titan att därigenom någon allsidigare eller eljest förbättrad

saklig behandling vunnes. Med hänsyn till vad sålunda anförts

hemställde styrelsen, att nuvarande hälsovårdsstadgas bestämmelser måtte

lämnas orubbade på denna punkt.

Då kommitterade icke anfört något skäl för den av dem föreslagna

anordningen och de av stadsförbundets styrelse emot densamma framställda

invändningarna synas mig befogade, har jag i mitt förslag återfört

stadgandet om hälsovårdsnämndens befattning med stadens allmänna

sjukvård till samma lydelse, som det har i gällande hälsovårdsstadga.

Hälsovårdsnämndens

befattning

med sjukvården.

Kommittén.

Svenska stadsförbundets

styrelse

Departements
chefen.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Hälsovårds
nämndens
sammansätt
ning.

Kommittén.

Medicinal
styrelsen.

;">2 Kungl. Maj:ts Proposition Nr 152.

Nuvarande hälsovårdsstadgas bestämmelser om sammansättningen av"

hälsovårdsnämd i stad äro att finna i stadgans § 1 mom. 2. Enligt

detta författningsrum sammansättes hälsovårdsnämnden i stad av följande

ledamöter, nämligen: polismästaren eller, där sådan ej finnes, den

ledamot av magistraten, som förestår stadens polis; en ledamot, vilken

magistraten väljer inom eller utom sig; stadsläkaren eller, där flera sådana

äro antagna, den främste bland dem, men, där stadsläkare ej finnes,

annan läkare, som av magistraten därom anmodas; samt fyra ledamöter,

valda av stadsfullmäktige, respektive allmän rådstuga. I stad,

där polismästare ej finnes, kan efter stadsfullmäktiges eller allmänna

rådstugans beslut antalet ledamöter i nämnden nedsättas till fem, nämligen

den magistratsledamot, som förestår stadens polis, vederbörande

läkare samt tre av kommunen valda ledamöter.

I fråga om hälsovårdsnämndens sammansättning har kommittén föreslagit

den ändringen i nuvarande bestämmelser, att jämväl vederbörande

stadsarkitekt skulle vara självskriven ledamot i nämnden. I städer, där

stadsarkitekt icke funnes, skulle magistraten till ledamot av nämnden

utse annan byggnadskunnig person. Såsom skäl för den sålunda föreslagna

anordningen har kommittén anfört, att det vid hälsovårdsnämndens

behandling av frågor om bostäder och samlingslokaler m. m. vore

av stor betydelse att sakkunskap i byggnadsärenden vore inom nämnden

representerad. Genom att bereda stadsarkitekten plats i hälsovårdsnämnden

hade kommittén velat tillföra nämnden sådan sakkunskap samt

därjämte befordra ett intimare samarbete mellan hälsovårdsnämnden och

byggnadsnämnden. Den brist, som i detta avseende för närvarande förefunnes,

hade nämligen visat sig medföra stora olägenheter.

Förutom förslaget om stadsarkitektens ledamotskap i hälsovårdsnämnden

har kommittén föreslagit den ändringen i nämndens nuvarande

sammansättning, att magistratens rätt att inom eller utom sig välja eu

person att vara ledamot i nämnden skulle upphöra. Kommittén framhåller

i detta hänseende, att något skäl att utöver vad i kommittéförslaget

är fallet befordra magistratens inflytande på nämndens sammansättning

icke torde kunna framdragas.

Beträffande det av kommittén framställda förslaget om stadsarkitektens

ledamotskap i nämnden har medicinalstyrelsen anfört, att det önskvärda

samarbetet mellan hälsovårdsnämnd och byggnadsnämnd säkerligen

skulle bättre betryggas genom att stadsläkaren bleve självskriven

ledamot av byggnadsnämnden än genom att stadsarkitekten bleve ledamot

av hälsovårdsnämnden. Då emellertid stadsarkitektens ledamotskap

i hälsovårdsnämnden icke gärna kunde vara annat än till gagn, hade

styrelsen icke något att däremot invända.

s. 53 Kontrollera mot PDF

53

Kung!. Maj.ts Proposition Nr 152.

Den av kommittén föreslagna anordningen med stadsarkitekten Departement»- såsom självskriven ledamot av hälsovårdsnämnden utgör en konsekvens chefen''

av kommitténs förslag angående nämndens befattning med byggnadskontrollen.

Enligt detta förslag skulle nämligen bland nämndens bostadshygieniska

uppgifter ingå skyldighet att föranstalta om besiktning

å alla nyinredda bostäder, innan dessa finge tagas i bruk. Tillika skulle

det åligga nämnden att på begäran av enskilde i förväg granska byggnads-

och inredningsplaner samt efter granskningen meddela yttrande

över desamma. För en byggnadskontrollerande verksamhet av denna

art och omfattning skulle det givetvis vara synnerligen behövligt, att

nämnden ägde tillgång till byggnadsteknisk sakkunskap.

Som jag i fortsättningen torde få tillfälle att närmare beröra, intager

emellertid det inom civildepartementet utarbetade förslaget i förevarande

avseende en helt annan'' ståndpunkt än kommittéförslaget. Enligt

förstnämnda förslag har hälsovårdsnämnden icke någon befattning

med nybyggnader för bostadsändamål, utan nämndens bostadshygieniska

uppgifter äro inskränkta till de färdiga bostäderna, d. v. s. till utövande av

bostadsinspektion i egentlig mening. Vid sådant förhållande har det icke

synts mig föreligga någon anledning att införa stadsarkitekten såsom självskriven

ledamot av hälsovårdsnämnden, utan hava de av kommittén föreslagna

bestämmelserna härom liksom ock bestämmelsen om skyldighet

för magistraten att, där stadsarkitekt icke finnes, utse eu i byggnadsärenden

kunnig person till stadsarkitektens ersättare, uteslutits ur det

inom civildepartementet utarbetade förslaget. I sammanhang härmed har

i förslaget antalet av stadsfullmäktige valda ledamöter i nämnden ökats

från fyra till fem.

Den i gällande hälsovårdsstadga ingående och i kommittéförslaget

upptagna bestämmelsen, att nedsättning av antalet ledamöter i hälsovårdsnämnden

må av stadsfullmäktige beslutas allenast i städer, där polismästare

icke finnes, synes mig föga motiverad. Behovet av fylligare

representation i hälsovårdsnämnden lärer näppeligen kunna sägas vara

beroende på om polismästare finnes eller icke. I det inom civildepartementet

utarbetade förslaget har bestämmelsen om nedsättning av antalet

ledamöter i hälsovårdsnämnden ändrats därhän, att sådan nedsättning må

kunna av stadsfullmäktige beslutas oavsett om polismästare finnes i

staden eller icke.

För fullgörande av sina arbetsuppgifter är hälsovårdsnämnden givet- Häisovtrdsvis

i behov av biträden. Sådana biträden äro särskilt erforderliga i och u''‘“”™fee™er

för den yttre tillsynen över stadens sanitära förhållanden. Enligt gäl
-

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 152.

lande hälsovårdsstadga, § 4 inom. 2, har hälsovårdsnämnden befogenhet

att för hälsovårdstillsyneu anställa särskilda tillsyningsmän. Någon

skyldighet att utse sådana tillsyningsmän finnes dock icke för närvarande

stadgad. Beträffande formerna för anställning av nu ifrågavarande

tillsyningsmän och nämndens övriga biträden föreskrives i hälsovårdsstadgans

§ 3 mom. 1, att samtliga tjänstebiträden, som ställas till hälsovårdsnämndens

förfogande, antagas och entledigas av nämnden.

Kommittén. Rörande frågan om hälsovårdsnämndens tillsyningsmän har kom
mittén

framhållit, att det i gällande stadga åt nämnden givna bemyndigandet

att utse tillsyningsmän förutsatte, att medel funnes anslagna för

dylikt ändamål. Någon skyldighet för eu stad att gälda kostnaden för

anställandet av tillsyningsmän kunde med nuvarande bestämmelser icke

anses föreligga. Det kunde emellertid icke förnekas, att redan under

nu rådande förhållanden dylika tillsyningsmän vore oumbärliga i de allra

flesta av våra städer och med städer jämförliga samhällen. Tillsyningsmän

funnes ock redan nu anställda ej blott i de större städerna, utan

jämväl i mindre städer och flertalet andra samhällen, där hälsovårdsstadgans

bestämmelser för stad tillämpades. Då det för utövandet av

eu verksam hälsovårdstillsyn vore synnerligen önskvärt att hälsovårdstillsyningsmän

funnes anställda i alla städer och stadsliknande samhällen,

hade kommittén ansett sig böra i sitt förslag upptaga en bestämmelse

av innehåll, att i varje stad skulle finnas en eller flera tillsyningsmän

för allmänna hälsovården. I samband härmed har kommittén föreslagit

en föreskrift om, att ifrågavarande tillsyningsmän ävensom nämndens

övriga tjänstemän och biträden skulle antagas och entledigas av

nämnden, där ej i annan allmän författning vore annorlunda stadgat.

Svenskastads- Mot det av kommittén sålunda framställda förslaget, till den del detf»tyreisetS

samma avser tjänstemäns och biträdens antagande och entledigande, har

Svenska stadsförbundets styrelse framställt en del anmärkningar. Styrelsen

har framhållit, att den intet hade att invända mot själva den av

kommittén föreslagna regeln för tjänstetillsättningen, men väl mot undantagsbestämmelsen,

som otvivelaktigt vore allt för snäv, särskilt då

det gällde att på ett ändamålsenligt sätt ordna stadsförvaltningens sekreteiaregöromål.

Styrelsen ville erinra om den på många håll med goda

erfarenheter genomförda centraliseringen av sekreterartjänsterna, en anordning,

som kunde i hög grad försvåras av hälsovårdsnämndens fristående

ställning i tjänstetillsattningsfrågor. Det vore nämligen klart, att

den gemensamma sekreteraren icke lämpligen kunde antagas av en var

bland de myndigheter han skulle biträda, utan måste utses av en enda,

vare sig permanent eller för ändamålet särskilt bildad myndighet. Hälso
-

s. 55 Kontrollera mot PDF

KungL Maj:ts Proposition Nr 152. 55

vårdsnämnden kunde varken enligt gällande stadga eller enligt kommittéförslaget

tvingas att gå med på ett dylikt system, även om några sakliga

skäl icke vore att åberopa mot detsamma. Uppenbarligen borde

för sådant fall möjlighet beredas att lösa frågan så, som det allmänna

kommunala intresset fordrade, vilket enklast kunde ske genom att

särskilda grunder för antagande och entledigande av nämndens tjänstebiträden

finge stadgas i samma ordning, som gäller beträffande lokal

hälsovårdsföreskrift. En dylik utväg vore fullt analog med den, som

gällande byggnadsstadga i sin § 5 anvisade för reglerande av byggnadsnämndens

befogenhet med avseende å motsvarande ärenden inom denna

myndighets förvaltningsområde.

Emot kommitténs förslag till föreskrift om skyldighet för stad att

anställa tillsyningsmän för allmänna hälsovården bar jag icke haft något

att erinra, utan bar denna föreskrift oförändrad upptagits i det inom

civildepartementet utarbetade förslaget. Beträffande åter det av kommittén

föreslagna stadgandet om antagande och entledigande av hälsovårdsnämndens

tjänstemän och biträden synas mig de av stadsförbundets

styrelse anförda anmärkningarna beaktansvärda. Jag har därför, i enlighet

med vad styrelsen hemställt, i det föreliggande förslaget givit bestämmelsen

om tjänstemäns och biträdens anställning sådan avfattning,

att antagandet och entledigandet av dylika befattningshavare skall genom

lokal hälsovårdsföreskrift kunna undantagas från hälsovårdsnämndens avgörande

och överlämnas åt annan myndighet.

Jämväl i ett annat avseende företer det inom civildepartementet utarbetade

stadgeförslaget en avvikelse från de av kommittén föreslagna

bestämmelserna angående hälsovårdsnämndens arbetsformer. Enligt kommittéförslaget

skulle samtliga hos hälsovårdsnämnden anhängiga ärenden

avgöras av nämnden in pleno. Jag har icke kunnat undgå att finna,

att denna arbetsform under vissa förhållanden kan bliva väl tung. Till

hälsovårdsnämndens handläggning och avgörande höra ju en del grupper

av ärenden, vilka äro så pass obetydliga eller ock av så ensartad beskaffenhet,

att det icke synes behövligt att ett nämndsammanträdes hela

apparat sättes i rörelse för varje särskilt fall. Såsom exempel på dylika

ärenden kunna nämnas bostadsinspektionens löpande angelägenheter, vissa

detaljfrågor angående försäljningslokaler för livsmedel, ansökningar om

tillstånd att inrätta vattenklosetter, m. m. Därest vissa allmänna principer

för dylika ärendens behandling funnes fastställda, synes det icke

böra möta betänklighet att medgiva, att nämndens beslutanderätt beträffande

dem Unge delegeras till någon av nämndens ledamöter, till

exempel stadsläkaren, eller till och med till någon av nämndens tjänste
-

Departements
chefen.

s. 56 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts Proposition Nr 152.

Hälsovårds - områden.

56

män, till exempel bostadsinspektören. Det torde väl vara otvivelaktigt,

att en sådan delegation skulle medföra en betydande lättnad icke blott

för hälsovårdsnämnden, utan även för allmänheten, vars ansökningar

därigenom skulle kunna avgöras snabbare än om man vore förpliktad

att avvakta hela nämndens sammankallande. Jag vill erinra om, att

det förslag till byggnadsstadga, som den 20 mars 1909 avgavs av

särskilda kommitterade, innehåller den bestämmelsen, att i byggnadsordning

kan intagas föreskrift om att byggnadsnämnd med vissa inskränkningar

och förbehåll äger uppdraga sin beslutanderätt i enklare

ärenden till särskild ledamot av nämnden eller någon nämndens tjänsteman.

Det synes mig föreligga starka skäl att införa en motsvarande

bestämmelse i den blivande hälsovårdsstadgan. Jag har därför i 3 §

4 mom. av mitt föreliggande förslag upptagit ett stadgande av innehåll,

att i lokal hälsovårdsföreskrift må bestämmas, att hälsovårdsnämnden

äger uppdraga åt någon sin ledamot eller tjänsteman att på nämndens

vägnar meddela beslut i vissa grupper av mindre viktiga ärenden, vilkas

beskaffenhet skall i den ifrågavarande lokala hälsovårdsföreskriften särskilt

angivas. En tillfyllestgörande garanti mot missbruk av den delegerade

beslutanderätten synes man mig kunna vinna genom att stadga,

dels att beslut, som blivit meddelat på nämndens vägnar, skall anmälas

inför nämnden vid dess nästinfallande sammanträde, dels ock att på

nämndens vägnar meddelat beslut icke får innefatta vitesföreläggande.

Bestämmelser av denna innebörd hava införts i 3 § 4 mom. av förslaget.

Jag har nu redogjort för det föreliggande förslagets huvudpunkter

beträffande hälsovårdens allmänna organisation i städerna och övergår

till spörsmålet om motsvarande organisation på landsbygden.

B. Hälsovårdens organisation på landsbygden.

Den allmänna hälsovården på rikets landsbygd är sedan gammalt en

primärkommunernas angelägenhet. Redan i kungl. kungörelsen den 27

februari 1828 om åtskilliga ändringar och tillägg uti förordningen om

sockenstämmor och kyrkoråd stadgades, att kyrkorådet skulle utöva inseendet

över den allmänna hälsovården inom församlingarna. Genom

kungl. förordningen den 12 november 1831 om vad i hänseende till

farsoten kolera iakttagas bör anbefalldes, att för varje prästgäll på landet

skulle utses en särskild sundhetsnämnd. Dessa sundhetsnämnder

voro emellertid icke permanenta, utan fungerade blott för tillfället.

s. 57 Kontrollera mot PDF

57

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 152.

Genom kungl. förordningen den 29 augusti 1843 om socknenämnder

på landet överflyttades kyrkorådens hälsovårdande verksamhet på de

nya socknenämnderna. I kungl. förordningen den 30 december 1857

om vad till förekommande och hämmande av farsoter och smittosamma

sjukdomar bland rikets invånare iakttagas bör stadgades, att varje kommun

hade att bestrida de utgifter, som erfordrades för allmänna hälsovården

därstädes. Slutligen blevo socknenämndernas åligganden genom

1862 års förordning om kommunalstyrelse på landet överflyttade på

kommunalnämnderna. Enligt bestämmelserna i § 38 av sistnämnda förordning

tillhör det kommunalnämnden att, bland annat, handhava och

tillämpa de av kommunen beslutade, vederbörligen fastställda stadgar

rörande sundheten inom kommunen, och i §§ 27 och 28 av gällande

hälsovårdsstadga lämnas närmare direktiv för kommunalnämndens verksamhet

ifråga om den allmänna hälsovården.

I den sålunda fastställda och hittills tillämpade ordningen föreslår Kommittén,

kommittén en genomgripande förändring. Kommitténs ifrågavarande

förslag innebär i korthet, att lantkommunerna skulle upphöra att vara

hälsovårdsområden och att kommunalnämndernas ledning av hälsovårdstillsynen

inom vederbörande kommuner skulle avlysas. I stället

skulle det skapas nya hälsovårdsområden, sammanfallande med respektive

provinsialläkardistrikt och extra provinsialläkardistrikt. För varje

dylikt nytt hälsovårdsområde skulle det finnas en hälsovårdsnämnd,

bestående av vederbörande provinsialläkare eller extra provinsialläkare

såsom självskriven ledamot, en av länsstyrelsen förordnad lantstatstjänsteman

samt fem av landstinget valda ledamöter. Kommunalnämndernas

befattning med den allmänna hälsovården skulle dock icke

alldeles upphöra. På anmodan av de nya hälsovårdsnämnderna skulle

kommunalnämnderna vara skyldiga att var för sin kommun avgiva yttranden

i hälsovårdsfrågor och det skulle vidare åligga kommunalnämnderna

att biträda hälsovårdsnämnderna med utövandet av hälsovårdstillsynen

samt att till vederbörande hälsovårdsnämnd göra de anmälningar,

som kunde påkallas av sanitära missförhållanden. Någon självständig

verksamhet ifråga om hälsovården skulle kommunalnämnderna emellertid

icke utöva. Som eu följd härav skulle bestämmelserna i § 38 av gällande

förordning om kommunalstyrelse på landet ändras därhän, att den i

nämnda författningsrum intagna föreskriften om kommunalnämnds åligganden

ifråga om sundheten inom kommunen avlägsnades. De penningmedel,

som bleve erforderliga för de nya hälsovårdsnämndernas verksamhet,

skulle anslås av landstinget.

Biha7ig till riksdagens rotokoll 1919. 1 sand. lHl höft. (Nr 152.)

138 19 8

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kung!. Maj:ts Proposition Nr 152.

Enligt det av kommittén framlagda förslaget till epidemistadga

skulle de av kommittén föreslagna nya hälsovårdsnämnderna härjämte

handhava alla åtgärder till bekämpande av smittsamma sjukdomar samt

även förvalta epidemisjukhusen.

På detta sätt te sig grundlinjerna av kommitténs organisationsförslag.

Som motivering för det framställda förslaget har kommittén anfört

i huvudsak följande.

Arten och mångfalden av de åligganden, som vila på en sockens

kommunalnämnd, och särskilt de viktiga uppgifter beträffande kommunens

ekonomi, som tilldelats denna myndighet, hade medfört, att kommunalnämndens

egenskap av hälsovårdsmyndighet fått träda i bakgrunden vid

bestämmandet av nämndens sammansättning. Härtill komme, att tillgång

till medicinsk och hygienisk sakkunskap sällan stode kommunalnämnden

till buds; där undantagsvis någon läkare varit bosatt i en

lantkommun, hade det veterligen ytterst sällan förekommit, att han

blivit invald i kommunalnämnden. Visserligen ägde ortens provinsialläkare,

respektive extra provinsialläkare, att begära sammanträde med

kommunalnämnd för behandling av ärende angående allmän hälso- eller

sjukvård, men hittills torde sådana sammanträden i mycket få fall hava

ägt rum, och det samarbete, som förekommit mellan kommunalnämnd

och ortens tjänsteläkare, hade i huvudsak endast rört sig om sjukvårdsfrågor

och åtgärder vid förekommande fall av smittsamma sjukdomar.

Genom remisser från myndigheter och läkare hade väl kommunalnämnder

här och var fått taga befattning med egentliga hälsovårdsfrågor, men

utan sådant yttre initiativ behandlades dylika frågor ytterligt sällan inom

kommunalnämnderna.

Vid en granskning av sjuklighets- och dödlighetsförhållandena i

städerna och på landsbygden under de senare decennierna funne man

i stort sett en högst betydande fortgående förbättring beträffande städerna.

Den förr mycket väsentliga skillnaden mellan dödligheten i städerna

och dödligheten på landsbygden hade numera utjämnats; här

och var hade till och med antydan förekommit till lägre dödlighetssiffra

i städerna än på den omgivande landsbygden. Denna gynnsamma

ställning för städerna hade en väsentlig grund i den därstädes under

nu ifrågavarande tidrymd pågående, genomgripande förbättringen av de

hygieniska förhållandena, och det kunde icke bestridas, att hälsovården

på den egentliga landsbygden endast i ringa mån följt med i denna utveckling.

Det vore uppenbart, att sådana hygieniska frågor, som berörde

tillgång till gott vatten, bostäders och samlingslokalers beskaffenhet,

renhållning i och omkring bostäder, saluhållna födoämnens beskaffenhet

s. 59 Kontrollera mot PDF

59

Kungl. Maj:ts Proposition Nr löä.

och vård, med mera, för landsbygdens befolkning hade ungefär enahanda

betydelse som för städernas och att det härutinnan vore nödvändigt

även för landsbygden att i möjligaste mån följa nyare tiders

erfarenhetsrön och den allmänna utvecklingen. En förutsättning härför

vore, att omsorgen om hälsovårdens övervakande och befrämjandet av

dess utveckling lades i händerna på en myndighet, vars verksamhet

vore särskilt inriktad på denna uppgift och som inom sig ägde härför

nödig kompetens. En av kommitténs angelägnaste omsorger hade därför

varit, att även för landsbygden få till stånd hälsovårdsnämnder, som,

i likhet med städernas, inom sig ägde medicinsk-hygienisk sakkunskap

och även i övrigt hade den sammansättning och ställning samt sådant

verksamhetsområde, som lör tillgodoseende av ifrågavarande intressen

vore erforderligt. Med tagen hänsyn till olika på saken inverkande omständigheter

hade kommittén härvid funnit provinsial,- respektive extra

provinsialläkardistrikten vart för sig lämpligen böra utgöra ett liälsovårdsområde.

Till dylikt distrikt hörande städer eller andra samhällen,

där hälsovårdsstadgans bestämmelser för stad ägde tillämpning, borde

dock icke inbegripas i hälsovårdsområdet. Åt tjänsteläkaren i distriktet

borde tilldelas enahanda ställning, som i fråga om städernas hälsovårdsnämnder

tillkomme stadsläkaren. Beträffande de föreslagna hälsovårdsnämndernas

sammansättning i övrigt hade kommittén särskilt tagit hänsyn

till två omständigheter. För det första företedde de i ett läkardistrikt

ingående kommunerna till antal och storlek högst betydande

variationer, så att någon mera enhetlig och för hälsovårdsnämndens verksamhet

tillfredsställande form näppeligen kunde givas åt nämnden, därest

dess valda ledamöter skulle utses av de i distriktet ingående kommunerna.

För det andra krävdes för nämndernas verksamhet vissa penningmedel,

vilkas fördelning på och utbekommande från i regel flera olika

stora kommuner skulle vålla nämnderna oöverkomliga svårigheter. På

grund härav samt jämväl med hänsyn till hälsovårdsnämndens ställning

i övrigt hade det synts kommittén nödvändigt att förlägga de

valda ledamöternas utseende till landstinget, liksom ock den årliga stat,

som erfordrades för nämndernas verksamhet, borde fyllas av landstinget.

Gällande landstingsförordning uppdroge åt landstingen att bland annat

handlägga frågor rörande länets hälsovård, varmed vid tiden för landstingsförordningens

tillkomst tvivelsutan förstods saväl hälso- som sjukvård.

Den höga utveckling landets lasarettsväsen, tuberkulossjukvård

med mera vunnit, hade åstadkommits genom landstingens högst betydande

uppoffringar härför. Kommittén ansåge välgrundad förhoppning

finnas för att liksom landstingens handhavande av den allmänna sjuk
-

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 152.

vården hittills lett till betydelsefulla resultat, skulle det också lända den

allmänna hälsovården på landsbygden till stor fördel att bliva omhändertagen

av landstingen. På grund av vad sålunda anförts måste kommittén

tillmäta den föreslagna omorganisationen synnerlig vikt för befordran

av hälsovården på landet.

^eiaUäkarpin" 1 de över kommittébetänkandet avgivna yttrandena hava synnerligen

delade meningar kommit till synes med avseende på nu ifrågavarande

organisations förslag. Av rikets förste provinsialläkare har ett mindretal

obetingat accepterat den av kommittén föreslagna anordningen och

uttalat den meningen, att ett genomförande av kommittéförslaget skulle

lända hälsovården på landsbygden till stor båtnad. Ett avsevärt

antal av förste provinsialläkarna har givit uttryck åt den uppfattningen,

att den av kommittén föreslagna överflyttningen av hälsovårdsärendena

från kommunalnämnderna till mera "kompetenta myndigheter

visserligen skulle lända hälsovården till gagn, men att de föreslagna

hälsovårdsområdena vore alldeles för stora, vårföre förslaget

borde kompletteras med bestämmelser, som möjliggjorde hälso vårdsområdenas

uppdelning i mindre och lätthanterligare distrikt. Fem

förste provinsialläkare hava bestämt avstyrkt den föreslagna organisationen

och mot densamma särskilt anfört, att de föreslagna hälsovårdsområdena

skulle bliva så stora, att hälsovårdsnämndernas ledamöter

komme att sakna personlig kännedom om större eller mindre delar av

området. Detta förhållande skulle medföra, att de nya hälsovårdsnämndernas

verksamhet komme att bliva ganska illusorisk. Därjämte skulle

nämndernas arbete påkalla en mängd resor, vilket bleve rätt så dyrbart

för vederbörande landsting. De förste provinsialläkare, som sålunda avstyrkt

kommittéförslaget, hava i stället föreslagit, att varje lantkommun,

med undantag av inom densamma belägna samhällen, där hälsovårdsstadgans

bestämmelser för stad vore tillämpliga, skulle utgöra ett hälsovårdsområde

och hava en hälsovårdsnämnd, som i mindre kommuner

kunde sammanfalla med kommunalnämnden, men i de större kommunerna

borde sammansättas av särskilt därtill utsedda personer.

vinsitiiäklr’ Svenska provinsialläkarföreningens styrelse har i sitt yttrande anfört,

föreningens vi®9a av de föreslagna hälsovårdsområdena enligt styrelsens mening

styrelse, bleve allt för stora, vårföre möjlighet till uppdelning av ett provinsialeller

extra provinsialläkardistrikt i flera hälsovårdsområden borde lämnas

öppen.

Lansstyrelser. Länsstyrelserna hava i allmänhet ställt sig ganska obenägna mot

den föreslagna organisationen. Några länsstyrelser hava uttalat den meningen,

att de ifrågasatta hälsovårdsområdenas storlek och mängden i

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 152.

(31

desamma ingående kommuner gjorde hela organisationen ogenomförbar.

Åtskilliga länsstyrelser hava anfört, att den föreslagna förvaltningsapparaten

vore tung och otymplig samt komme att arbeta långsamt,

vilket allt vore ägnat att framkalla fara vid utbrottet av epidemier, då

det framför allt gällde att handla snabbt. Ett par länsstyrelser hava uttalat

betänkligheter mot den föreslagna anordningen såsom innebärande

en rubbning av de kommunala enheternas självstyrelse och förvaltning.

Några länsstyrelser hava med tvekan tillstyrkt den föreslagna organisationen,

och ett mindretal länsstyrelser hava anslutit sig till densamma

utan förbehåll.

Bland landstingen har flertalet utan någon mera ingående motivering

förklarat sig icke hava något att erinra mot kommitténs organisationsförslag.

Omkring en tredjedel av landstingen har emellertid uttalat

betänkligheter med hänsjm till de föreslagna hälsovårdsområdenas storlek,

och några landsting hava direkt avstyrkt kommittéförslaget samt i dess

ställe förordat en organisation med bibehållande av primärkommunerna

såsom hälsovårdsområden. Det torde förtjäna anmärkas, att de flesta

landstingen förklarat, att de på grund av knapp tid icke medhunnit att

ägna kommittébetänkandet annat än en ytlig granskning. Ett landsting

har av denna anledning underlåtit att uttala sig om betänkandet.

Medicinalstyrelsen har i den nu förevarande frågan anfört i huvudsak

följande.

Den av kommittén föreslagna omorganisationen av hälsovården på

landsbygden vore en långt gående reform, och det vore icke ägnat att

förvåna, att den väckt betänksamhet på åtskilliga håll samt framkallat

ganska skarpa anmärkningar. För medicinalstyrelsen vore det dock

uppenbart, att ett tillfredsställande ordnande av landsbygdens sanitära

förhållanden ovillkorligen krävde en ändamålsenligare och för sitt värv

bättre kvalificerad organisation än den nuvarande. Det vore tydligt, att

kommunalnämnderna med deras mångahanda andra maktpåliggande uppgifter

icke som regel kunde vara fullt ägnade att på egen hand ombesörja

även här ifrågavarande angelägenheter. Därtill saknade de bland

annat den nödiga sakkunskapen. Erfarenheterna bland tjänsteläkarna

hade för övrigt visat, att kommunalnämndernas arbete för allmän hälsooch

sjukvård egentligen inskränkt sig till ingripande vid epidemiska

sjukdomar. Det skulle ju vara lämpligt, om vederbörande tjänsteläkare

kunde såsom ledamot deltaga i kommunalnämnds sammanträden vid behandling

av hälsovårdsärenden. En sådan lösning av frågan folie

emellertid på praktiska svårigheter. Tjänsteläkarens tid kunde icke upptagas

med resor till alla dylika sammanträden i samtliga de kommuner,

Landstingen.

Medicinal
styrelsen.

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 152.

Reservant

inom

medicinal
styrelsen.

som inginge i hans distrikt. Endast i de fall, där distriktet bildades av en

eller ett par kommuner, skulle läkarens sakkunskap kunna komma kommunalnämnden

fullt till godo. På grund av de erfarenheter, som gjorts

angående kommunalnämndernas verksamhet såsom hälsovårdsorgan, ansåge

sig medicinalstyrelsen hava allt skäl att biträda kommitténs mening,

att det för ifrågavarande ärendens handhavande på landsbygden

behövdes nämnder, som hade hälsovård sfrågornas behandling till huvuduppgift

och som därför tillsattes och organiserades just med hänsyn till

dessa frågor. Ett oeftergivligt villkor vore då, att hygienisk kompetens

vore företrädd i nämnden. För förvärvandet av nödig erfarenhet och

praktisk rutin vore det icke mindre önskligt, att nämndernas verksamhetsområden

icke tillmättes allt för knappa. Den av kommittén föreslagna

indelningen efter provinsial-, respektive extra provinsialläkardistrikt

vore enligt styrelsens uppfattning väl funnen, icke minst med

hänsyn till tjänsteläkarens självskrivenhet till ledamotskap i nämnden.

Särskilt i distrikt med många små socknar syntes kommitténs förslag

vara att förorda, då av sådana smärre kommuner var för sig icke

mycket kraftiga insatser i hälsovårdsarbetet kunde påräknas.

På grund av vad medicinalstyrelsen sålunda anfört hade styrelsen

ansett sig i huvudsak böra biträda kommitténs förslag. I ett par detaljer

ansåge styrelsen emellertid att modifikationer i detta förslag vore

att förorda. Det hade mot kommittéförslaget anmärkts, att vissa hälsovårdsnämnder

med den av kommittén föreslagna distriktsindelningen

skulle erhålla allt för stort verksamhetsområde och representera ett större

antal kommuner än önskligt vore. Denna anmärkning vore tvivelsutan

berättigad. Styrelsen ville för sin del föreslå, att i hälsovårdsstadgan

inrymdes möjlighet för Kungl. Maj:t eller medicinalstyrelsen att på framställning

av landsting eller länsstyrelse medgiva uppdelning av sådana

större distrikt. Därjämte borde i stadgan införas bestämmelser, som

gjorde det möjligt att i vissa fall sammanslå ett extra provinsialläkardistrikt

med vederbörande provinsialläkardistrikt till ett hälsovårdsområde.

Mot medicinalstyrelsens utlåtande har i nu förevarande hänseende

reservation anmälts av föredraganden i ärendet, medicinalrådet F. Bissmark.

Reservanten har i sitt yttrande särskilt framhållit följande. Enligt

kommitténs förslag skulle hälsovårdsnämnderna i regel bliva av betydande

storlek och i en del fall omfatta ända till trettio kommuner

och därutöver. På grund härav skulle hälsovårdsnämnderna givetvis icke

kunna äga personlig kännedom om förhållandena inom sina respektive

områdens olika delar. Denna olägenhet hade ock uppmärksammats av

s. 63 Kontrollera mot PDF

Kungl Maj:ts Proposition Nr 152.

63

kommittén, som till avhjälpande av densamma föreslagit en bestämmelse

om skyldighet för kommunalnämnderna att på uppfordran av hälsovårdsnämnd

avgiva yttranden i sanitära frågor, så att hälsovårdsnämndens

ledamöter icke skulle behöva göra besök på ort och ställe för förvärvande

av erforderlig kännedom om förhållandena. Kommittén hade sålunda

icke ansett kommunalnämnderna kunna undvaras, utan hade ålagt

dem att biträda med varjehanda uppdrag inom hälsovården, allt under

det kommittén förklarat dem inkompetenta till handhavande av hälsovårdsärenden

och lagt ansvaret för dessa på de nya hälsovårdsnämnderna.

Att kommunerna på detta sätt befriades från ansvar för sin

hälsovård vore synnerligen betänkligt. Man måste fråga sig, hur pass

intresserade kommunalnämnderna, sedan de sålunda befriats från ansvaret,

skulle bliva vid utförandet av de uppdrag hälsovårdsnämnderna kunde

komma att giva dem, och hur pass benägna kommunalstämmorna kunde

förväntas bliva att bevilja penningmedel för utförande av arbeten, som

beslötes av främlingar. Vid en närmare granskning av de uppgifter, som

enligt förslagets bestämmelser skulle tillkomma hälsovårdsnämnderna,

måste man ytterligare fråga sig, hur det skulle vara möjligt för de av

kommittén föreslagna hälsovårdsnämnderna att i detalj fullgöra dessa uppgifter

inom så stora områden. Enbart nämndernas åligganden beträffande

livsmedelskontrollen torde på grund av hälsovårdsområdenas utsträckning

bliva omöjliga att fylla. Ännu betänkligare ställde sig förhållandet

med avseende på de uppgifter, som enligt förslaget till epidemistadga

skulle tillkomma hälsovårdsnämnderna vid inträffade fäll av smittsamma

sjukdomar. Enligt sagda förslag skulle det åligga vederbörande

hälsovårdsnämnd att skyndsamt söka vidtaga erforderliga åtgärder till

sjukdomens förebyggande eller förhindrande av dess utbredning. Dylika

åtgärder måste framför allt företagas snabbt. För en hälsovårdsnämnd,

som befunne sig på långt avstånd från platsen för sjukdomens utbrott

och därtill saknade närmare kännedom om de lokala förhållandena,

skulle det emellertid icke bliva möjligt att ingripa energiskt och skyndsamt.

De beslut, som vid nu ifrågavarande tillfällen måste av hälsovårdsnämnden

fattas, hade ofta stor ekonomisk räckvidd för kommunen eller

den enskilde. Det kunde gälla att vidtaga anordningar ifråga om

vatten- eller avloppsledningar samt att stänga mejerier, bagerier eller

butiker. Beslut i dylika frågor kunde icke gärna fattas utan personlig

kännedom om förhållanderna. Till följd härav skulle i de flesta hithörande

fäll hälsovårdsnämndena få lita till kommunalnämnderna för upplysningar

och annat biträde. Men härvid vore att märka, att ansvaret för respektive

åtgärder icke vilade på vederbörande kommunalnämnd, utan på

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 152.

Departements
chefen.

den i ärendet beslutande hälsovårdsnämnden. Detta förhållande vore

synnerligen betänkligt och ägnat att framkalla mycket otillfredsställande

förhållanden.

Vad sålunda anförts talade för, att ärenden rörande allmän hälsovård

fortfarande liksom hittills närmast borde påvila kommunerna själva.

Aven om, såsom från många håll framhållits, lantkommunerna hittills

icke fullgjort sina åligganden i hälsovårdsärenden på ett tillfredsställande

sätt, torde därav icke behöva följa, att dessa åligganden skulle tagas

ifrån dem. En annan utväg funnes, nämligen att sätta de kommunala

myndigheterna bättre i stånd att utföra sina uppgifter. Först och främst

måste man giva kommunerna större myndighet, det vill säga i hälsovårdsstadgans

kapitel om landsbygden införa skärpta bestämmelser för

hälsovården. Fn kommunalnämnd, utrustad med samma befogenhet som

en hälsovårdsnämnd i ett stadssamhälle, skulle helt säkert i regel visa

sig duglig att sköta sitt åliggande, särskilt om vederbörande provinsialläkare,

på sätt föreskreves i §§ 24 och 26 av gällande läkarinstruktion,

intresserade sig för hälsovården inom sitt distrikt. Härjämte borde det

tagas i övervägande, huruvida icke i större kommuner ärenden angående

allmän hälso- och sjukvård borde utbrytas från kommunalnämndens handläggning

och överlämnas åt en särskild hälsovårdsnämnd. Att däremot

taga steget ut och i samtliga kommuner införa särskild hälsovårdsnämnd

syntes olämpligt, då kommunalnämnden i de små kommunerna torde

vara fullt i stånd att fylla även de åligganden, som tillkomma en hälsovårdsnämnd.

Det av kommittén framlagda förslaget till omorganisation av den

allmänna hälsovården på landsbygden påkallar givetvis en synnerlig

uppmärksamhet. Det mål kommittén satt sig före har vant att på

landsbygden åstadkomma ett kraftigare inskridande i hälsovårdsangelägenheter

än som hittills ägt rum därstädes. Det medel, som kommittén

ansett framför allt skola bidraga till uppnående av nämnda mål,

har varit att förstärka landsbygdens hälsovårdsmyndigheter genom att

tillföra dem ett ämbetsmannaelement, representerande medicinsk och administrativ

sakkunskap. Det är möjligt, att det åsyftade målet i viss

mån skulle komma att uppnås genom den av kommittén föreslagna anordningen.

Kommitténs förslag lämnar emellertid rum för tungt vägande

invändningar ur åtskilliga synpunkter.

För att begynna med några anmärkningar av mera formell art, måste

det sättas ifråga, huruvida provinsial- och extra provinsialläkardistrikt

äro enheter av tillräckligt stabil natur för att lämpligen kunna göras

s. 65 Kontrollera mot PDF

65

Kung!. Maj:ts Proposition Nr 152.

till underlag för en kommunalt-administrativ indelning. Ifrågavarande

distrikt omregleras ju icke så sällan, och om rikets indelning i hälsovårdsområden

vore byggd på dessa distrikt, skulle varje omreglering av

distrikten få administrativa och ekonomiska konsekvenser, som understundom

vore ganska besvärliga. Andra svårigheter av liknande art

skulle uppstå därigenom, att åtskilliga läkardistrikt innehålla kommuner,

som tillhöra olika landstingsområden. För närvarande finnas icke mindre

än sju provinsialläkardistrikt och nio extra provinsialläkardistrikt, som

äro delade på flera landstingsområden. Enligt kommitténs förslag skulle

tillsättandet av hälsovårdsnämnd i dylika distrikt ske enligt Knngl.

Maj:ts för varje särskilt fall givna bestämmelser. Kommitterade hava

emellertid icke givit anvisning på något sätt att lösa spörsmålet, huru

kostnaden för hälsovårdsnämndens verksamhet i dylika distrikt skulle

bestridas och fördelas mellan de i distriktet deltagande landstingen.

Någon utväg att på ett tillfredsställande sätt lösa denua fråga torde

knappast finnas. Enbart de sålunda antydda bristerna i kommitténs

förslag synas mig giva vid handen, att läkardistrikten icke utgöra någon

tjänlig grundval för en indelning av kommunal art.

Det torde även vara tvivelaktigt, huruvida den föreslagna organisationen

skulle medföra den nytta, som kommitterade avsett. Härvidlag

bör till en början observeras, att de nya hälsovårdsområdena enligt

kommitténs förslag icke skulle omfatta sådana inom läkardistriktet belägna

samhällen, där hälsovårdsstadgans bestämmelser för stad vore

tillämpliga. Dessa samhällen skulle utgöra egna hälsovårdsområden och

hava egna hälsovårdsstyrelser, sammansatta efter enahanda grunder, som

ifrågavarande samhällens nuvarande hälsovårdsnämnder. De nya, högt

kvalificerade hälsovårdsnämndernas verksamhet skulle således vara begränsad

till den egentliga landsbygden, som är jämförelsevis glest befolkad

och där behovet av sanitärt ingripande är relativt minst. Om

någon ort på denna landsbygd bleve så tätt befolkad, att det sanitära

intresset krävde att hälsovårdsstadgans bestämmelser för stad förklarades

tillämpliga därstädes, skulle orten i och med detsamma undandragas den

högre kvalificerade hälsovårdsnämndens uppsikt. En sådan utveckling torde

med skäl kunna betecknas såsom ur sanitär synpunkt föga tillfredsställande.

Åven för den rena landsbygden, som enligt kommittéförslaget skulle

komma att lyda under de nya hälsovårdsnämnderna, torde dessa nämnders

verksamhet icke bliva av den betydelse, som kommitterade föreställt

sig. Då det icke gärna är tänkbart, att hälsovårdsnämnderna skulle

kunna personligen följa förhållandena inom sina vidsträckta distrikt,

skulle de i de flesta fall få stödja sin verksamhet på de utlåtanden och

linning till riksdagens protokoll 1919. I samt. 181 höft. (Nr 152.) iss in 9

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 152.

anmälningar, som komme dem tillhanda från vederbörande kommunalnämnder.

Härigenom komme hälsovårdsnämnderna att sakna den direkta

kontakt med förhållandena, som är en nödvändig förutsättning för en

praktiskt lagd .sanitär verksamhet, och den utvecklingen läge då nära

till hands, att nämndernas handläggning av ärendena komme att bliva

av övervägande formell art. Nämnderna komme därigenom att reduceras

till att bliva en tämligen betydelselös mellaninstans mellan kommunalnämnder

och vederbörande länsstyrelse. En dylik mellaninstans torde

varken vara behövlig eller nyttig.

Härtill kommer den i flera av de inkomna yttrandena framhållna

olägenheten, att de föreslagna hälsovårdsområdenas stora omfattningskulle

försvåra ett snabbt ingripande från hälsovårdsnämndens sida vid

de tillfällen, då snabbhet vore av behovet påkallad. Särskilt med hänsyn

till hälsovårdsnämndernas uppgifter vid fall av smittsamma sjukdomar

skulle detta förhållande kunna medföra ödesdigra verkningar. Åven om

möjlighet bereddes att uppdela vissa läkardistrikt i två eller flera hälsovårdsområden,

skulle den anmärkta olägenheten komma att kvarstå.

Den antydda uppdelningen skulle näppeligen kunna drivas så långt, att

icke i allt fall flertalet hälsovårdsområden bleve för stora för att tillåta

tillräckligt snabba preventiva åtgärder vid epidemier, och genom en dylik

uppdelning skulle man ju för övrigt giva till spillo den intima anknytning

mellan hälsovårdsnämnder och tjänsteläkare, som kommittén framhållit

som den förnämsta vinsten av sitt förslag.

En omständighet, som är ägnad att i väsentlig grad förminska

effektiviteten hos de av kommittén föreslagna hälsovårdsnämnderna, är

den rådande bristen på tjänsteläkare. En mängd provinsial- och extra

provinsialläkardistrikt äro ofta vakanta, och icke sällan förgår en avsevärd

tid, innan de kunna bliva besatta. Under dessa vakansperioder

skulle vederbörande hälsovårdsnämnder sakna den sammanhållande och

ledande kraft, som kommittén avsett att tillföra dem genom tjänsteläkarens

ledamotskap i nämnden.

Till de sålunda anförda skälen mot den av kommitterade föreslagna

anordningen komma så de betänkligheter, som denna anordning är ägnad

att ingiva ur den kommunala organisationens synpunkt. De föreslagna

hälsovårdsnämnderna skulle komma att utgöra en utanför primärkommunerna

stående kommunalmyndighet, på vilkens sammansättning primärkommunerna

icke skulle hava något inflytande. Denna utanför kommunerna

stående myndighet skulle hava vidsträckt befogenhet att ingripa

i förhållanden, som hittills tillhört den kommunala självstyrelsen. Kommunalnämndernas

rätt att inverka härpå skulle vara begränsad till avgivande

av de utlåtanden, som hälsovårdsnämnden skulle komma att

s. 67 Kontrollera mot PDF

67

Kung1. Maj:ts Proposition Nr 152.

begära. En dylik anordning torde vara en för vårt kommunala liv

tämligen främmande form för lösande av kommunala uppgifter. Det

lärer icke kunna bestridas, att anordningen innebär ett avsteg från de

hittills tillämpade principerna för vår kommunalförvaltning. Ett sådant

avsteg synes mig icke böra tagas utan tvingande nödvändighet.

På grund av vad jag sålunda anfört har jag icke kunnat biträda

kommitténs förslag till organisation av hälsovården på landsbygden,

utan har jag sökt en lösning av denna fråga med bibehållande av primärkommunerna

som hälsovårdsområden.

En huvudsaklig anmärkning mot landsbygdens nuvarande hälsovård

har gått ut därpå, att kommunalnämnderna mycket sällan av eget initiativ

upptagit hälsovårdsfrågor till behandling och att sanitära ingripanden

från nämndernas sida varit allt för sparsamt förekommande. Denna

anmärkning är otvivelaktigt befogad. Vid bedömande av kommunalnämndernas

verksamhet i förevarande avseende måste man emellertid

betänka, att de sanitära föreskrifter, som hittills varit gällande för landsbygden,

äro synnerligen knapphändiga. En blick pa det fåtal paragrafer

i gällande hälsovårdsstadga, som avse landsbygden, torde tillfyllest belysa

detta förhållande. Då det reella innehållet i föreskrifterna för landsbygdens

hälsovård varit så obetydligt och kommunalnämndernas befogenhet

i sanitärt avseende följaktligen varit starkt begränsad, synes det vara

ganska naturligt, att nämndernas hälsovårdande verksamhet icke kunnat

utmärka sig för någon synnerlig intensitet. Genom det föreliggande

förslaget till hälsovårdsstadga skulle emellertid hälsovårdsföreskrifterna

för landsbygden utvidgas i högst betydande mån. Det torde enligt min

mening med säkerhet kunna förutses, att redan denna utvidgning är

ägnad att medföra en avsevärd förhöjning av kommunalnämndernas

aktivitet i sanitärt hänseende. En väsentlig del av de gjorda anmärkningarna

mot kommunalnämnderna såsom hälsovårdsorgan torde härigenom

bliva undanröjd.

En ytterligare förbättring av den kommunala hälsovårdsorganisationen

skulle kunna vinnas därigenom, att kommunerna bereddes möjlighet

att välja särskilda hälsovårdsnämnder, vilkas uppgift uteslutande

skulle avse hälso- och sjukvård och vilkas sammansättning därför skulle

komma att bestämmas av sanitära hänsyn. Att ålägga alla kommuner

att utse särskild hälsovårdsnämnd synes mig icke höra komma ifråga.

För ett stort antal smärre kommuner är en särskild hälsovårdsnämnd

säkerligen icke behövlig, och även i eu del större kommuner, som omfatta

ren jordbruksbygd, torde en särskild hälsovårdsnämnd knappast få ett

tillräckligt fält för sin verksamhet. I åtskilliga kommuner, som innefatta

industriområden, synas däremot särskilda hälsovårdsnämnder vara av

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Kung!. Maj:ts Proposition N:r 152.

behovet påkallade, och över huvud taget torde dylika nämnder få en

uppgift att fylla i sådana kommuner, där platser med mera sammanträngd

befolkning förekomma, utan att detta dock lett till ifrågavarande platsers

frånskiljande såsom municipalsamhällen. Det lämpligaste sättet att befordra

bildandet av särskilda hälsovårdsnämnder i kommunerna synes

mig vara, att i fråga om hälsovårdsnämnd införa bestämmelser av ungefärligen

enahanda art, som om fångvårdsstyrelse i 1871 års fattigvårdsförordning

funnos meddelade. Bestämmelserna borde således innebära,

att varje kommun skulle hava rätt att välja särskild hälsovårdsnämnd

samt att i kommun, där särskild hälsovårdsnämnd icke blivit tillsatt,

hälsovårdsnämnden skulle utgöras av kommunalnämnden.

Det skulle kunna sättas ifråga, att i hälsovårdsstadgan inrymma bestämmelser

om rätt för länsstyrelse att förplikta kommun att tillsätta

särskild hälsovårdsnämnd. Vinsten av en dylik bestämmelse torde dock

icke bliva synnerligen stor. Länsstyrelsen skulle givetvis icke kunna

öva något inflytande på den framtvingade hälsovårdsnämndens sammansättning,

och därest en kommun mot sitt bestridande ålagts att tillsätta

särskild hälsovårdsnämnd, lärer man knappast kunna förutsätta, att den

på sådant sätt tillkomna nämnden skulle ådagalägga något särskilt intresse

för sin uppgift. Däremot synes det lämpligt, att såväl länsstyrelser

som vederbörande tjänsteläkare söka i godo förmå vederbörande

kommuner att tillsätta särskilda hälsovårdsnämnder i så stor utsträckning,

som ur hälsovårdens synpunkt kan anses erforderligt. Särskilt med hänsyn

till de utvidgade skyldigheter, som det föreliggande stadgeförslaget

ålägger hälsovårdsnämnderna på landsbygden och som i större kommuner

säkerligen skulle bliva för kommunalnämnderna ganska betungande, torde

det kunna antagas, att någon obenägenhet att tillsätta särskild hälsovårdsnämnd

icke skall komma att göra sig gällande inom sådana kommuner,

där särskild hälsovårdsnämnd verkligen är av behovet påkallad.

I anslutning till vad jag sålunda anfört har jag i 35 § av mitt

föreliggande förslag infört bestämmelser, som innebära, att varje kommun

på landet, med undantag av sådant samhälle, där hälsovårdsstadgans

föreskrifter för stad äga tillämplighet, skall utgöra ett hälsovårdsområde,

samt att för varje dylikt hälsovårdsområde skall finnas en hälsovårdsnämnd.

Vidare har jag i 36 § av förslaget upptagit ett stadgande av

innehåll, att hälsovårdsnämnden skall, om ej särskild sådan nämnd blivit

tillsatt, utgöras av kommunalnämnden, samt att särskild hälsovårdsnämnd

må tillsättas där så med hänsyn till hälsovårdsområdes vidd, folkmängd

eller andra förhållanden prövas erforderligt. Slutligen hava i förslaget

införts bestämmelser, som innebära, att sammansättningen av särskild hälsovårdsnämnd

skall ske efter samma regler, som gälla för kommunalnämnd.

s. 69 Kontrollera mot PDF

Kung!. Maj.ts Proposition N:r 152.

69

Nu gällande liälsovårdsstadga innehåller i §§ 27 och 28 en del bestämmelser

angående kommunalnämnds allmänna åligganden med avseende

på allmänna hälsovården. Enligt dessa bestämmelser har nämnden

att ägna uppmärksamhet åt allt, som kan inverka på sundheten och allmänna

hälsotillståndet inom kommunen, samt härutinnan söka åstadkomma

förbättringar och ett tillfredsställande skick. Särskilt anbefalles

nämnden tillse att kommunens invånare hava tillgång på gott vatten

samt övervaka renhållningen i och i närheten av boningshusen. I §§ 30

och 31 av stadgan föreskrives, att nämnden har att söka åstadkomma

särskilda hälsovårdsordningar för kommunen i dess helhet eller för sådana

delar av densamma, där större sammanträngd befolkning finnes.

Enligt kommitténs förslag skulle det allmänna direktivet för hälsovårdsnämnds

verksamhet på landet i någon mån utvidgas. Hälsovårdsnämnden

skulle nämligen åläggas verka för att på platser med mera

sammanträngd befolkning vattenledning anlades samt att avlopp, varigenom

flytande orenlighet bortfördes, anordnades så, att de icke vållade

sanitära olägenheter. Dessutom skulle det åligga nämnden att verka för

att tillgång bereddes till billiga varmbad, där så lämpligen kunde ske.

De i ärendet hörda ämbetsverken, myndigheterna och korporatio- Ämbetaverk,

nerna hava i huvudsak icke haft något att erinra emot de av kommittén ^''^orpora''''- föreslagna bestämmelserna angående hälsovårdsnämnds allmänna åliggan- tioner,

den. Från eu del håll, däribland från medicinalstyrelsen, har emellertid

yrkats, att de av kommittén föreslagna stadgandena skulle utvidgas med

en föreskrift om skyldighet för hälsovårdsnämnd att verka för att sunda

bostäder beredas hälsovårdsområdets invånare.

De bestämmelser i kommittéförslaget, som innefatta det allmänna Departementsdirektivet

för hälsovårdsnämnds verksamhet på landsbygden, synas mig oheten

lika val lämpade att läggas till grund för en kommunal hälsovårdsnämnds

arbete som för de av kommittén föreslagna hälsovårdsnämndernas.

Med hänsyn härtill har jag i mitt förslag upptagit de av kommittén

i detta avseende föreslagna bestämmelserna utan annan ändring, än att

jag, i överensstämmelse med vad som skett beträffande motsvarande bestämmelser

för stad, bland hälsvårdsnämndens allmänna åligganden infört

föreskrift om skyldighet för nämnden att verka för att sunda bostäder

beredas hälsovårdsområdets invånare.

Hälsovårdsnämnds

allmänna

åligganden.

Kommittén.

Enligt kommitténs förslag till epidemistadga skulle hälsovårdsnämn- Haisovårdsderna

på landsbygden förvalta de landstingen tillhöriga epidemisk- fattning med

husen och således handhava sådan sjukvård, som avser smittsamma sjukvården.

sjukdomar. övrig allmän sjukvård skulle däremot icke hälsovårds- Kommittén,

nämnderna hava någon befattning med. Denna sistnämnda sjukvård

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Departements
chefen.

Hälsovårdsnämnds

åligganden

enligt

särskilda

lagar och

författningar.

Departementschefen.

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 152.

skulle enligt kommittéförslaget bibehållas såsom en primärkommunernas

angelägenhet och omhänderhavas av vederbörande kommunalnämnder

eller eventuellt utsedda särskilda styrelser.

Enligt det inom civildepartementet utarbetade förslaget till epidemilag

skall epidemisjukvården handhavas av landstingen. Med denna

sjukvård skulle således icke de kommunala hälsovårdsnämnderna få

något att skaffa. De förebyggande åtgärderna vid fall av smittsamma

sjukdomar skulle däremot åligga hälsovårdsnämnderna, på sätt jag vid

den kommande redogörelsen för förslaget till epidemilag torde få tillfälle

att närmare utveckla.

Den av kommunerna anordnade sjukvård, som avser andra sjukdomar

än de smittsamma, skulle enligt mitt förslag till hälsovårdsstadga bibehållas

som en kommunernas angelägenhet. Det naturliga torde väl vara, att

denna sjukvård handhaves av kommunens sanitära organ, hälsovårdsnämnden.

Någon ovillkorlig regel att så skall vara förhållandet lärer

det dock icke vara skäl att uppställa. Det kan tänkas, att det understundom

vore förmånligt att exempelvis sjukavdelningen på en kommunal

fattigvårdsanstalt förvaltades av fattigvårdsstyrelsen och icke av hälsovårdsnämnden.

Det synes mig böra överlämnas åt den kommunala

representationen att åt hälsovårdsnämnden överlämna den av kommunen

anordnade sjukvården i den utsträckning, som kan finnas lämplig.

På grund härav har jag bland förslagets föreskrifter om hälsovårdsnämnds

allmänna åligganden upptagit en bestämmelse därom, att kommunalfullmäktige

eller, där sådana ej finnas, kommunalstämma må, om

så finnes lämpligt, åt hälsovårdsnämnden uppdraga förvaltningen av den

allmänna sjukvård, som av kommunen anordnas, såvitt denna förvaltning

icke enligt gällande författning tillkommer annan myndighet. Denna

bestämmelse, som är införd i 35 § av förslaget, motsvarar fullständigt

det stadgande angående allmänna sjukvården i stad, som återfinnes i

förslagets 1 §.

Förutom de åligganden, som enligt gällande hälsovårdsstadga tilltillkomma

kommunalnämnd, hava kommunalnämnderna genom ett flertal

andra författningar fått sig ålagda vissa uppgifter ifråga om den allmänna

hälsovården. Som exempel härpå kunna nämnas de skyldigheter,

som åligga kommunalnämnd enligt lagen om arbetarskydd, enligt lagen

om skyddskoppympning och enligt stadgan angående sinnessjuka. I

en del av ifrågavarande författningar hava bestämmelserna om kommunalnämnds

åligganden en sådan avfattning, att dessa åligganden efter

genomförande av det föreliggande förslaget till hälsovårdsstadga utan

vidare skulle komma att överflyttas på de särskilda hälsovårdsnämnder,

s. 71 Kontrollera mot PDF

71

Kung1. Maj:ts Proposition Nr 152.

som kommunerna må komma att utse. I andra författningar är däremot

motsvarande bestämmelsers avfattning sådan, att förevarande åligganden

i de fall, då särskild hälsovårdsnämnd utsåges, skulle komma att kvarstanna

å kommunalnämnden. Det synes uppenbart, att de särskilt utsedda

hälsovårdsnämnderna böra få hand om alla ärenden, som avse

den kommunala hälsovården. För att åvägabringa detta har jag låtit

upprätta det i det föregående omnämnda förslaget till lag angående

överflyttande på hälsovårdsnämnd av kommunalnämnds åligganden i

avseende å den allmänna hälsovården. Enligt detta lagförslag skola

de åligganden i avseende å allmänna hälsovården, som enligt lag eller

författning ankomma å kommunalnämnd, efter genomförandet av det

föreliggande förslaget till hälsovårdstadga tillkomma hälsovårdsnämnd,

där ej annorlunda stadgas. Bland de kommunalnämnd åliggande uppgifter,

som genom berörda lagförslag skulle överflyttas på hälsovårdsnämnd,

märkes särskilt det i § 38 av förordningen om kommunalstyrelse

på landet omnämnda handhavandet av de av kommunen beslutade

stadgar rörande sundhet inom kommunen.

Efter denna redogörelse för det förevarande förslagets bestämmelser

angående hälsovårdens organisation övergår jag till att behandla förslagets

stadganden beträffande bostadshygienen.

2. Bostadshygienen.

A. Bostadshygienen i städerna.

De bestämmelser i nu gällande författningar, som röra bostadshygienen

i städerna, återfinnas dels i byggnadsstadgan för rikets städer,

dels i hälsovårdsstadgan för riket. I byggnadsstadgans § 38 mom. 1

föreskrives, att byggnadsnämnd vid prövning av byggnadsfrågor skall

tillse, att boningshus få sunt läge och en mot sundhetens fordringar

svarande inredning. I samma; stadgas § 32 lämnas föreskrifter om minsta

tillåtna höjd å boningsrum samt om läget av boningsrums golv i förhållande

till angränsande jordyta. Gällande hälsovårdsstadga innehåller

i § 13 den bestämmelsen, att hälsovårdsnämnden kan förbjuda dels uthyrande

av lägenhet, vars beboende prövas vara i hög grad förenat med

våda för de inneboendes hälsa, dels ock inhyrandet i ett och samma

rum av ett så stort antal personer, att genom deras sammanboende

större fara för hälsan kan uppkomma. Av bostadshygienisk art äro därjämte

hälsovårdsstadgans bestämmelser om inomhus belägna avträden samt

om förläggandet av stall, fähus och svinhus i förhållande till boningshus.

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

Kommittén.

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 152.

Till de sålunda antydda stadgandena inskränka sig våra nuvarande

författningars bostadshygieniska bestämmelser. Med stöd av eller vid

sidan av författningarnas föreskrifter bava emellertid i ett flertal städer

uppbyggts mer eller mindre utvecklade system av bostadshygieniska

lokalstadganden.

Kommitténs förslag innebär icke någon förändring i de bostadshygieniska

bestämmelserna i byggnadsstadgan. Kommittén har sålunda

icke ansett erforderligt att på hälsovårdsnämnden överflytta den tillsyn,

som avhandlas i byggnadsstadgans § 38. Beträffande de bostadshygieniska

föreskrifterna i hälsovårdsstadgan har kommittén däremot föreslagit

betydande utvidgningar och skärpningar. Härvid har kommittén

haft att utgå dels från redan förefintliga författningsbestämmelser, dels

ock från nyssberörda lokala stadganden och den erfarenhet, som vunnits

vid dylika stadgandens tillämpning.

De av kommittén föreslagna bestämmelserna angående bostadshygienen

innefatta i huvudsak följande.

Do) I den blivande hälsovårdsstadgan skulle uppställas vissa allmänna

sanitära fordringar på boningsrum. Dessa allmänna fordringar skulle

innebära, att boningsrum skulle bereda erforderligt skydd mot köld och

fuktighet samt vara försett med fönster, som vore tillräckligt stort,

vette direkt åt gata, allmän plats eller gårdsrum samt vore så anordnat,

att luftväxling därigenom kunde åstadkommas. Ifrågavarande fordringar

skulle gälla såväl för nyinredda boningsrum som, med några obetydliga

undantag, för redan befintliga sådana.

2:o) I stadgan skulle införas bestämmelser om förbud att taga

nyinrett boningsrum i bruk, förrän besiktning å detsamma förrättats av

hälsovårdsnämnden eller av person, som av nämnden därtill förordnats.

Skulle hälsovårdsnämnden vid besiktning av nyinrett boningsrum finna,

att rummets beboende till följd av byggnadens beskaffenhet eller annan

orsak vore förenat med fara för hälsan, skulle nämnden äga förbjuda

att rummet toges i bruk för bostadsändamål förr än det felaktiga blivit

avhjälpt och de härutinnan vidtagna åtgärderna blivit av nämnden godkända.

Varje person, som ämnade nyinreda boningsrum, skulle äga rätt

att på förhand underställa hälsovårdsnämnden förslag och ritningar till

dylik nyinredning samt erhålla nämndens yttrande över förslaget. Detta

nämndens yttrande skulle emellertid allenast innefatta ett till- eller avstyrkande

och icke inbegripa byggnadslov eller byggnadsförbud, vilket

det endast skulle tillkomma byggnadsnämnden att meddela.

3:o) Genom uttrycklig bestämmelse skulle hälsovårdsnämnden åläggas

att så ofta behovet påkallade verkställa besiktning av i bruk tagna

s. 73 Kontrollera mot PDF

73

KungI. Maj:ts Proposition Nr 152.

bostadslägenheter. Härigenom skulle alltså den i åtskilliga städer redan

införda bostadsinspektionen bliva obligatorisk.

4:o) Bestämmelser skulle meddelas om rätt för hälsovårdsnämnden

att inskrida i sådana fall, då boningsrum, som vore taget i bruk, prövades

vara så beskaffat, att dess beboende vore förenat med fara för hälsan.

I dylika fall skulle nämnden äga att antingen förelägga viss tid för felaktighetens

avhjälpande eller, om felaktigheten ej kunde avhjälpas, förbjuda

rummets vidare användande. Tillika skulle nämnden äga förbjuda,

att i ett och samma boningsrum så stort antal personer inhystes, att

genom deras sammanboende fara för hälsan kunde uppkomma. Om

de i rummet boende tillhörde samma familj, skulle emellertid förbud mot

deras inhysande icke få meddelas annat än om större fara för hälsan

förelåge och annan bostad på kommunens bekostnad tillhandahölles,

för den händelse sådant vore av behovet påkallat.

De av kommittén föreslagna bestämmelserna avse således dels kontroll

av nybyggda bostadshus, dels besiktning av redan i bruk tagna

sådana.

De i ärendet hörda ämbetsverken, myndigheterna och korporationerna

hava i allmänhet icke haft något att erinra mot det sakliga innehållet

i de av kommittén föreslagna stadgandena. De anmärkningar,

som i förevarande avseende blivit framställda, hava i övervägande

grad riktats mot ett förhållande av mera formell art, nämligen den

oklara gräns, som kommittéförslaget ansetts uppdraga mellan byggnadsnämnds

och hälsovårdsnämnds respektive kompetensområden i fråga om

bostadskontrollen. I detta hänseende har särskilt Svenska stadsförbundets

styrelse framställt åtskilliga erinringar mot kommittéförslaget. Styrelsen

har framhållit, att kommitténs förslag att åt hälsovårdsnämnden

uppdraga en förhandsbesiktning av nyinredda bostäder vore ägnat

att i viss mån verka splittrande och desorganiserande på den offentliga

bygga adskontrollen eller i allt fall göra dess arbetsformer tyngre

och mera invecklade än som verkligen erfordrades för det hygieniska

intressets tillvaratagande. I stället för en kontrollmyndighet skulle

man enligt kommittéförslaget få två sådana. Liksom hittills skulle

byggnadsnämnden ensam pröva och avgöra ansökningar om byggnadslov,

granska i samband därmed ingivna ritningar och ombesörja

de byggnadstekniska besiktningarna. Oberoende härav skulle hälsovårdsnämnden

efter anmodan tillhandagå de byggande med råd och

upplysningar i hygieniska frågor, vilkas lösning givetvis ofta måste

återverka på själva byggnadsplanen och ingripa i de dispositioner, som

tillhörde byggnadsnämndens avgörande. Vidare skulle icke blott byggBihang

till riksdagens protokoll 1919. 1 sand. Bil höft. (Nr 152.) iss in 10

Ämbetsverk,

myndigheter

och korporationer.

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

Kängl. Maj:ts Proposition Nr 152.

Statens bostadskoramiseion.

nadsnämnden, utan även hälsovårdsnämnden eller någon dess representant

avsyna och godkänna de färdiga husen innan inflyttning finge ske.

Ett dylikt system skulle enligt styrelsens mening framkalla många kollisioner

och vore föga ägnat att skänka den offentliga byggnadsuppsikten

nödig fasthet och reda. Frågan om förbättrad hygienisk byggnadskontroll

borde lösas med bibehållande av byggnadsnämnden såsom centralt

uppsiktsorgau. För sådant ändamål borde byggnadsnämnden förstärkas

med en representant för den hygieniska sakkunskapen. Hälsovårdsnämndens

befogenhet borde inskränkas till uppsikt över de i bruk tagna

byggnaderna, det vill säga till bostadsinspektion i egentlig mening.

Härigenom skulle man uppnå en bättre avgränsning mellan byggnadsstadgan

och hälsovårdsstadgan än vad kommittéförslaget erbjöde.

Statens bostadskommission har i den förevarande frågan anfört i

huvudsak följande.

Kommitténs förslag till bestämmelser om bostäder och samlingslokaler

innebure ett utskiljande av det bostadshygieniska momentet ur den

allmänna byggnadskontroll, som enligt byggnadsförfattningarna skulle

handhavas av byggnadsnämnden, och kontrollbefogenheternas uppdelning

på två olika myndigheter, nämligen byggnadsnämnden för de byggnadstek - niska och hälsovårdsnämnden för de hygieniska kontrolluppgifterna. Byggnadsnämnden

skulle liksom hittills ensam meddela tillstånd att uppföra

boningshus samt under byggnadstiden övervaka att gällande bestämmelser

och givna förhållningsorder iakttoges, men när huset stode färdigt till

inflyttning, skulle en ny myndighet, hälsovårdsnämnden, träda till för

att avgöra, huruvida byggnaden i hygieniskt hänseende fyllde skäliga

fordringar. Detta avgörande berodde emellertid till allra största delen

av faktorer, som bestämts redan i och med byggnadslovet och som näppeligen

kunde i väsentlig grad ändras vid den sena tidpunkt, då hälsovårdsnämndens

besiktning skulle äga rum. Enligt kommittéförslaget

skulle visserligen hälsovårdsnämnden äga en rådgivande funktion vid

planläggningen av byggnadsföretag, men det kunde förutses, att denna

funktion i praktiken komme att bliva tämligen betydelselös. Den byggande

skulle ju icke hava någon skyldighet att på förhand inhämta hälsovårdsnämndens

mening och en av hälsovårdsnämnden meddelad anvisning

hade icke någon omedelbart förpliktande verkan. En dylik anvisning

behövde icke inflyta bland villkoren för byggnadslovet eller ens

delgivas byggnadsnämnden, som således vid prövningen av byggnadslovsärenden

och vid den fortlöpande kontrollen under byggnadstiden

kunde sakna all kännedom om, att hälsovårdsnämnden framställt något

särskilt önskemål i fråga om byggnadsföretaget. Med hänsyn härtill

s. 75 Kontrollera mot PDF

75

Kanyl. Maj:ts Proposition Nr 152.

kunde den befogenhet med avseende på nybyggnader, som enligt kommittéförslaget

skulle tillkomma hälsovårdsnämnden, icke förväntas åstadkomma

någon höjning av byggnadskontrollens effektivitet i hygieniskt

hänseende. Den av kommittén föreslagna uppdelningen av byggnadskontrollen

på två myndigheter vore dessutom ägnad att framkalla oreda

och kollisioner samt besvär och omgång för dem, som sysselsatte sig

med byggnadsverksamhet.

Bostadskommissionen delade fullkomligt kommitténs uppfattning, att

en förhöjning av byggnadskontrollens sanitära verkningsgrad vore i hög

grad av behovet påkallad. Det åsyftade målet kunde emellertid uppnås

utan att därför byggnadsnämndens ställning som centralt tillsynsorgan

över stadssamhällenas bebyggande behövde uppgivas och enhetligheten

i byggnadskontrollen därigenom äventyras. I samband med arbetet på

byggnadsstadgans revision hade kommissionen haft sin uppmärksamhet

riktad på denna angelägenhet, och kommissionens numera färdiga förslag

till ny byggnadsstadga innefattade bestämmelser, genom vilka en särskild

kontroll från hälsovårdsnämndens sida över bebyggandet skulle bliva

överflödig. Det av kommissionen utarbetade stadgeförslaget innehölle

nämligen föreskrift därom, att den läkare, som vore hälsovårdsnämndens

bostadshygieniska biträde, eller, om särskild sådan läkare icke funnes,

vederbörande stads-, köpings- eller municipalläkare skulle vara självskriven

ledamot av byggnadsnämnden med ett genom särskilda bestämmelser

garanterat avgörande inflytande på frågor om godkännande av bostadshus.

Härigenom skulle byggnadsnämnden bliva fullt rustad att tillvarataga även

de hygieniska intressena vid bostadsbyggandet. I sin egenskap avbyggnadsnämndsledamot

skulle vederbörande läkare få kännedom om alla byggnadsföretag

innan de sattes i gång och därigenom beredas tillfälle att genast från

början göra de hygieniska anspråken gällande. Denna anordning skulle

medföra eu helt annan möjlighet att realisera de sanitära fordringarna

än hälsovårdsstadgekommitténs förslag, enligt vilket representanten föi

den sanitära sakkunskapen i allmänhet skulle komma i kontakt med sina

pyggnadshygieniska åligganden först då ett hus stode fäidigt och° mbjligheterna

till ett verksamt inskridande för avhjälpande av begångna

felaktigheter vanligen vore försuttna. Åven för vederbörande byggherre

skulle kommissionens förslag innebära påtagliga fördelar framför det

dualistiska system, som hälsovårdsstadgekommitten velat införa. Kommissionens

förslag skulle giva byggherren säkerhet att hans ansökan om

byggnadslov bleve prövad ur samtliga de synpunkter, som det allmänna

därvid hade att anlägga, och att ett lojalt uppfyllande av de för byggnadslovet

ställda villkoren också berättigade honom att taga byggnaden

s. 76 Kontrollera mot PDF

Departe
mentschefen.

76 Kungl. Maj:ts Proposition Nr 152.

i bruk för avsett ändamål. Slutligen skulle man genom kommissionens

förslag vinna en rationell arbetsfördelning mellan byggnadsnämnd och

hälsovårdsnämnd, i det att byggnadsnämnden liksom hittills skulle få

till uppgift att handhava den offentliga byggnadskontrollen under själva

bygg''na(isskedet, d. v. s. fram till den tidpunkt, då huset stode färdigt

att tillföras bostadsmarknaden, medan hälsovårdsnämnden skulle övertaga

den ej mindre viktiga funktionen alt hålla uppsikt över färdiga byggnaders

användning, skötsel och underhåll på ett i hygieniskt hänseende

tillfredsställande sätt.

Kommissionen hade haft under övervägande, att i sitt förslag till

byggnadsstadga centralisera byggnadskontrollen ända därhän, att byggnadsnämnden

skulle bliva ensam bestämmande myndighet under byggnadsskedet

jämväl med avseende på lokaler för beredning och förvaring av

födoämnen, stall, fähus, svinhus och andra i hälsovårdsstadgeförslaget

behandlade byggnader för specialändamål. Det hade emellertid befunnits

vara förenat med allt för stora svårigheter och olägenheter att från hälsovårdsnämnden

lösgöra hithörande kontrollåligganden, i vilka det hygieniska

momentet vore och måste vara avgjort förhärskande. Kommissionen

hade därför i sitt förslag till byggnadsstadga ej medtagit några

särskilda föreskrifter rörande dylika byggnader, utan beträffande dem

allenast hänvisat till vad därom funnes i hälsovårdsstadgan föreskrivet.

Den av kommissionen föreslagna centraliseringen av byggnadskontrollen

avsåge således endast bostadshus och samlingslokaler.

På grund av vad sålunda anförts har kommissionen hemställt, att

hälsovårdsstadgekommitténs förslag i vad detsamma avsåge besiktning av

nyinredda boningsrum, fakultativ förprövning av byggnadsplaner till

bostadshus och samlingslokaler samt byggnadssakkunskapens representation

inom hälsovårdsnämnden, måtte frångås och hithörande frågor i

stället hänvisas till lösning inom byggnadsstadgans ram, på sätt kommissionen

i sitt förslag till byggnadsstadga förutsatt.

Bostadshygienens betydelse för folkhälsan och behovet av författningsbestämmelser,

som möjliggöra en effektiv kontroll över bostädernas

sanitära beskaffenhet, torde numera vara så tydligt ådagalagda, att

någon meningsskiljaktighet därom knappast kan förefinnas. Den bostadskontrollerande

verksamhet, som kan utövas från samhällsorganens

sida, bör givetvis inriktas på två huvuduppgifter, nämligen dels kontroll

över nybyggnaderna, dels ock kontroll över de färdiga och bebodda

lägenheternas tillstånd, skötsel och underhåll. Den förra av dessa uppgifter

faller väsentligen inom det byggnadstekniska området och lärer

bäst lösas i sammanhang med utövandet av den byggnad skontroll, som

s. 77 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts Proposition Nr 152.

77

är anordnad för tillgodoseende av andra samhälleliga fordringar än de

hygieniska. Kontrollen över de bebodda lägenheternas tillstånd är däremot

i övervägande grad en sanitär sak och torde lämpligen böra utövas

av sanitär myndighet. En sammanblandning av de båda uppgifterna

lärer lätt kunna framkalla desorganisation i bostadskontrollen

och bör fördenskull undvikas.

Ur denna synpunkt äro de av kommittén föreslagna bestämmelserna

föga tillfredsställande. Kommitténs förslag att hos hälsovårdsnämnden

sammanföra såväl kontroll över nybyggnader som tillsyn över

färdiga lägenheter torde i praktiken icke kunna undgå att framkalla

oreda och osäkerhet. Den största bristen i kommitéförslaget torde

emellertid ligga däruti, att den kontroll över nybyggnader, som skall

utövas av hälsovårdsnämnd, icke kan förknippas med handläggningen

av ansökningar om byggnadslov och följaktligen komme att sakna

möjlighet att framtvinga åtlydnad för sina föreskrifter. Värdet av en

så anordnad byggnadskonst! synes mig icke så synnerligen stort. Det

enda sättet att åstadkomma en effektiv sanitär kontroll över nybyggnadsverksamheten

torde vara att skärpa byggnadsstadgans hygieniska

fordringar och i samband härmed förstärka byggnadsnämnderna med

representanter för hygienisk sakkunskap. För att icke omöjliggöra en

framtida lösning av frågan i denna riktning bör man givetvis nu undvika,

att i hälsovårdsstadgan införa bestämmelser, som avse kontroll

över nybyggnader eller besiktning av nyinredda lägenheter.

Med hänsyn till vad jag sålunda anfört har jag i det inom civildepartementet

utarbetade förslaget icke upptagit de av kommittén föreslagna

bestämmelserna om hälsovårdsnämnds besiktning av nyinredda

bostäder, om rätt för hälsovårdsnämnd att meddela förbud mot bostads

tagande i bruk och om hälsovårdsnämnds förprövning av byggnadsplaner.

I sammanhang härmed hava kommittéförslagets övriga bestämmelser

underkastats vissa förändringar, avseende dels att tydligare

angiva de allmänna sanitära fordringarna på bostadshus och boningsrum,

dels ock att mera utförligt fastställa hälsovårdsnämnds skyldighet med

hänsyn till anordnande av bostadsinspektion.

Jag vill redan här nämna, att de nu ifrågavarande allmänna sanitära

fordringarna på bostadshus och boningsrum enligt förslagets promulgationsbestämmelser

först efter en övergångstid av två år skulle

bliva tillämpliga på rum, som vid stadgans ikraftträdande redan äro

befintliga.

opaginerad Kontrollera mot PDF

73

Kungi. Maj:ts Proposition Nr 152.

B. Bostadshygienen på landet.

De inlärande bestämmelserna angående bostadshygienen på landet

inskränka sig till föreskrifterna i hälsovårdsstadgans § 29 mom. 2, jämfört

med samma stadgas § 13, enligt vilka kommunalnämnden har befogenhet

att förbjuda dels uthyrande av lägenhet, vars beboende prövas

vara i hög grad förenat med våda för de inneboendes hälsa, dels ock

inhyrandet i ett och samma rum av ett så stort antal personer, att genom

deras sammanboende större fara för hälsan kan uppkomma.

Kommittén. Kommittén har i förevarande avseende framhållit, att de fordringar,

som från hygienisk synpunkt måste ställas på ett boningsrum, vore

i det väsentligaste enahanda för land och för stad. Med anledning härav

hade kommittén för landet föreslagit ungefär samma bestämmelser angående

bostadshygienen, som de av kommittén för stad föreslagna.

Förhållandena på landsbygden betingade emellertid några avvikelser

från de för stad avsedda föreskrifterna. Vid byggnader på landet uppstode

sällan de trångmål, som framkallades av städernas ringa tomtutrymme

och det där oftast använda slutna byggnadssättet. Olägenheterna

i bostadshygieniskt avseende bleve därför lindrigare på laudsbj^gden

än i städerna och påkallade icke så kraftigt ingripande. Härjämte

måste man tillse, att hälsovårdsnämnderna på landet icke alltför

mycket betungades med kontrolluppgifter. På grund härav hade kommittén

icke ansett sig böra för landet föreslå några stadganden om

skyldighet för hälsovårdsnämnd att besiktiga nyinredda boningsrum, att

anordna regelbunden bostadsinspektion eller att verkställa förprövning

av byggnadsplaner.

Departe- I det inom civildepartementet utarbetade förslaget äro de av kom
mentsoiiafen.

mp;tén föreslagna bestämmelserna angående bostadshygienen på landet

upptagna utan andra förändringar än sådana, som varit erforderliga för

åvägabringande av överensstämmelse med förslagets avfattning av motsvarande

bestämmelser angående bostadshygienen i stad.

Enligt förslagets promulgationsbestämmelser skulle även för byggnader

på landet medgivas en övergångstid av två år för genomförande

av de i förslaget fastställda allmänna sanitära fordringarna på boningsrum.

3. Livsmedelskontrollen.

Våra nuvarande författningsbestämmelser angående livsmedelskontrollen

äro i förhållande till ämnets omfattning och betydelse synner
-

s. 79 Kontrollera mot PDF

79

Kungl Maj:ts Proposition Nr 152.

ligen knapphändiga. De viktigaste av dessa bestämmelser äro införda

i hälsovårdsstadgans § 15, som stadgar förbud mot att i stad till salu

hålla eller för sådant ändamål dit införa kött av djur, som varit behäftat

med sådan smittsam sjukdom, att dess förtärande är skadligt,

samt födoämne eller dryckesvara, som till följd av förskämning, felaktig

beredning eller annan orsak är skadlig för hälsan eller otjänlig

till människoföda. Härjämte innehåller den nämnda paragrafen bestämmelser

om rätt för hälsovårdsnämnd att låta anhålla misstänkt vara

samt taga undersökningsprov av födoämne, som är avsett till försäljning.

Jämlikt hälsovårdsstadgans § 29 äro de anförda bestämmelserna

tillämpliga även på landet.

Av eu viss betydelse för frågan om livsmedelskontrollen äro jämväl

bestämmelserna i 22 kap. 3 § strafflagen om straff för den, som

säljer, utlämnar eller utbjuder veterligen förfalskade livsmedel, vid vilkas

förfalskning nyttjats ämne, som är farligt för människors liv och hälsa.

En del föreskrifter av hithörande art finnas ock meddelade i lagen den

10 oktober 1913 angående köttbesiktning och slakthus samt i kungl.

förordningen den 31 december 1897 angående åtgärder mot missbruk

i vissa fall vid bedrivande av slakterirörelse, med däri genom kungl.

kungörelsen den 18 juni 1915 gjorda ändringar. Slutligen återfinnas

föreskrifter angående livsmedelskontroll i kungl. förordningen den 13

oktober 1905 angående kontroll å tillverkning av margarin m. m.

De befintliga författningsbestämmelsernas ofullständighet och otillräcklighet

har föranlett, att i de flesta städer och i en del lantkommuner

mera detaljerade föreskrifter angående handeln med livsmedel utfärdats,

antingen i sådan ordning, som omförmäles i §§ 24 och 30 av hälsovårdsstadgan

för riket, eller ock i form av föreskrifter, utfärdade av

vederbörande hälsovårdsnämnd.

Den 5 maj 1916 har Kungl. Maj:t uppdragit åt en kommitté att

verkställa utredning och avgiva förslag till enhetlig, utvidgad livsmedelslagstiftning.

'' Denna kommittés utredningar pågå för närvarande.

Beträffande spörsmålet, i vilken omfattning bestämmelser angående

livsmedelskontroll lämpligen böra få sin plats i en Hivande hälsovårdsstadga,

har hälsovårdsstadgekommittén påpekat, att det givetvis legat

utanför kommitténs uppgift att till behandling upptaga alla de fall, då

förekomsten i den allmänna handeln av förvanskade eller eljest underhaltiga

närings- och njutningsmedel mera hade ekonomisk betydelse än

egentlig hygienisk vikt. Kommittén hade i sitt förslag väsentligen begränsat

sig till fall, där den hygieniska synpunkten vore den förhärskande,

Bestämmelsernas

omfattning.

Kommittén

s. 80 Kontrollera mot PDF

80

Livsmedels
lagstiftnings
komillittén.

Departements
chefen
-

Bestämmelsernas

innebörd.

Kommittén.

Kungl. Maj.is Proposition Nr 152.

det vill säga där fråga vore om födoämnen, som vore skadliga för hälsan

eller otjänliga till människoföda. Endast beträffande de viktiga konsumtionsartiklarna

mjölk, grädde och smör hade kommittén i vissa avseenden

ansett sig böra lämna föreskrifter, som ginge längre än som skulle följa

av ett strängt upprätthållande av den angivna principen.

Den i det föregående omförmälda kommittén för avgivande av förslag

till enhetlig, utvidgad livsmedelslagstiftning har i utlåtande av den

5 september 1918 i ärendet anfört i huvudsak följande.

Under arbetet för fullgörande av sitt uppdrag hade kommittén tänkt

sig konstruktionen av den blivande livsmedelslagstiftningen på det sättet,

att de allmänna principerna såvitt möjligt skulle sammanfattas i en lag

eller stadga, samt att denna författning därefter skulle fullständigas

genom med stöd av densamma utfärdade kungörelser rörande varje varuslag

eller grupp av varuslag. Sistberörda kungörelser skulle innehålla

bestämmelser angående normalsammansättningen av varan, de benämningax,

under vilka varan finge säljas, erforderliga ursprungsbeteckningar,

särskilda föreskrifter om beredningen av varan och handeln med densamma,

med mera. Det vore tydligt, att en del av de föreskrifter, som

i förslaget till hälsovårdsstadga återfunnes under rubrikerna födoämnen

och dryckesvaror, vore av den beskaffenhet, att de lika väl skulle försvara

sin plats i en dylik livsmedelslagstiftning som i hälsovårdsstadgan.

Då emellertid kommitténs arbete ännu icke fortskridit så långt, att

kommittén såge sig i stånd att framlägga egna förslag i slutgiltigt skick

rörande dessa ämnen, ville kommittén icke påyrka ett utbrytande ur

hälsovårdsstadgeförslaget av ifrågavarande bestämmelser.

Vid det förhållandet att livsmedelslagstiftningskommitténs arbete

kan beräknas komma att taga ännu en avsevärd tid i anspråk och en

enhetlig livsmedelslagstiftning följaktligen ännu icke på länge kan tänkas

genomförd, synes det mig icke möta något hinder att för närvarande i

hälsovårdsstadgan upptaga bestämmelser angående livsmedelskontroll i

den omfattning, som hälsovårdsstadgekommittén föreslagit.

Hälsovårdsstadgekommitténsförslag till bestämmelser angående livsmedelskontrollen

innebära i huvudsak, att de stadganden i förevarande ämne,

som för närvarande finnas intagna i olika lokala hälsovårdsordningar och så

kallade matvarustadgar, skulle inflyttas i hälsovårdsstadgan och där givas

sådan fullständighet, att ifrågavarande särskilt utfärdade stadgar och föreskrifter

i allmänhet skulle bliva överflödiga. Kommittéförslaget innefattar

dels bestämmelser angående beskaffenheten av salubjudna födoämnen med

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 152.

8i:

särskilt uppmärksammande av de viktiga och lätt förstörda konsumtions

artiklarna kött, mjölk, grädde och smör, dels stadganden angående hälsovårdsnämnds

befogenhet att taga undersökningsprov av salubjudna födoämnen,

anhålla misstänkta varor och förbjuda sådana varors införande

till vederbörande hälsovårdsömråde, dels ock föreskrifter beträffande anläggningen

och inredningen av lokaler, där födoämnen försäljas eller till

försäljning beredas. Enligt förslaget skulle vissa av nu ifrågavarande

lokaler i stad icke få tagas i bruk, förrän hälsovårdsnämnden därtill

lämnat tillstånd. Vidare innehåller förslaget en del föreskrifter angående

personer, som syssla med beredning eller annan hantering av födoämnen

för försäljning. Bland dessa föreskrifter märkes särskilt en bestämmelse

därom, att person, som är eller misstankes vara behäftad med sjukdom

eller smitta, icke skulle få deltaga i eller användas till arbete av förevarande

art förrän utrönt blivit, att menlig inverkan på den av honom bearbetade

eller hanterade varans beskaffenhet icke därigenom kunde uppstå.

De av kommittén föreslagna bestämmelserna äro i allt huvudsakligt

lika för stad och för landsbygd.

I fråga om bestämmelsernas detaljer torde jag få hänvisa till vad

kommittén på sidorna 67—78 i sitt betänkande därom anfört.

I de över kommittéförslaget avgivna yttrandena hava icke några Avgivna

väsentliga erinringar blivit framställda mot vad kommittén i förevarande yttrandenavseende

föreslagit. Livsmedelslagstiftningskommittén har uttalat sin

anslutning till förslaget och mot detsamma endast anfört några detaljanmärkningar

av mindre betydelse.

Jag vill till eu början nämna några ord om den i kommittéförslaget Dep"tefment8‘

ingående bestämmelsen, att vissa särskilt uppräknade lokaler för beredning

eller försäljning av livsmedel i stad icke skulle få tagas i bruk förrän

hälsovårdsnämnden därtill lämnat sitt tillstånd. Denna bestämmelse

innebär i viss mån en avvikelse från den av mig i det föregående uttalade

regeln, att kontrollen över nybyggnader bör handhavas av byggnadsnämnd

och icke av hälsovårdsnämnd. Såsom statens bostadskommission

i sitt förut anförda yttrande angående kommittéförslagets stadganden om

bostadshygienen framhållit, torde det emellertid icke vara möjligt att

utsträcka tillämpningen av den ifrågavarande regeln jämväl till sådana

för specialändamål avsedda byggnader, vid vilkas bedömande det sanitära

momentet måste’ vara avgjort förhärskande. Med hänsyn härtill har jag

i mitt föreliggande förslag upptagit den av kommittén föreslagna bestämmelsen

oförändrad.

Mot en annan av de utav kommittén i förevarande hänseende föreslagna

bestämmelserna synas mig däremot allvarliga betänkligheter kunna

Bihang till riksdagens protokoll 19 It). I samt. 1H1 höft. (Nr 152.) läs 19 11

s. 82 Kontrollera mot PDF

82

Kommittén.

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 152.

göras gällande. Jag åsyftar härmed kommittéförslagets nyss omförmälda

stadgande att person, som är eller misstänkes vara behäftad med sjukdom

eller smitta, icke skulle få deltaga i eller användas till arbete med

beredning eller hantering av födoämnen för försäljning, förrän utrönt

blivit, att menlig inverkan på den av honom bearbetade eller hanterade

varans beskaffenhet icke därigenom kunde uppstå. Överträdelse av denna

bestämmelse är enligt kommittéförslaget belagd med bötesstraff. Det

synes mig icke böra komma ifråga, att på detta obestämda sätt ålägga

de i eu näringsgren sysselsatta personerna att styrka sig vara fria från

sjukdom eller smitta. Med anledning härav bar jag ersatt den av kommittén

föreslagna bestämmelsen med ett stadgande, som berättigar hälsovårdsnämnd

att på given anledning anordna läkarundersökning av person,

som är sysselsatt i arbete av förevarande art, samt, därest han vid

undersökningen finnes behäftad med sjukdom eller smitta, varav menlig

inverkan på den av honom bearbetade eller hanterade varans beskaffenhet

kan uppstå, förbjuda att han deltager i eller användes till arbete,

varom här är fråga. Någon bötespåföljd för åsidosättande av hälsovårdsnämnds

härutinnan meddelade förbud har jag icke ansett lämpligt

att stadga, utan synes det böra överlämnas åt nämnden att genom föreläggande

av vite göra sig hörsammad.

I övrigt äro de av kommittén föreslagna stadgandena angående livsmedelskontrollen

med några mindre betydande jämkningar upptagna i

det inom civildepartementet utarbetade förslaget.

4. Renhållningen i städerna

A. Den inre renhållningen.

Gällande författningsbestämmelser angående den inre renhållningen

i städerna återfinnas i §§ 20 och 21 av hälsovårdsstadgan för riket. De

nämnda paragraferna innehålla föreskrifter om uppsamling av köksavfall,

sopor och annan orenlighet i hus och gårdar samt om dylik orenlighets

förvaring och bortförande. Föreskrifterna ifråga uppställa icke någon

fordran på särskiljande av olika slags avfall eller orenlighet, utan medgiva,

att all den inom en gård uppsamlade orenligheten, den torra såväl

som den flytande, förvaras i samma kärl. I åtskilliga lokala hälsovårdsordningar

finnas däremot mer eller mindre utförliga bestämmelser om

avfallets och orenlighetens särskiljande i olika grupper.

Kommittén har såsom sin mening uttalat, att uppsamlingen och

förvaringen av avfalls- och orenlighetsämnena inom vederbörande fastigheter

för närvarande voro behäftade med många sanitära olägenheter.

Dessa olägenheter berodde väsentligen därpå, att nuvarande hälsovårds
-

s. 83 Kontrollera mot PDF

Kung1. Maj:ts Proposition Nr 152.

83

stadga medgåve en sammanblandning av allt avfall och all sorts orenlighet.

En del fasta beståndsdelar, exempelvis köksavfall, och en del

flytande orenlighet, såsom urin och diskvatten, hade icke blott själva

egenskapen att lätt råka i förruttnelse och sprida stank, utan om de

sammanblandades med torrt avfall, som i och för sig vore mindre besvärligt,

gåve de åt det hela en dålig lukt och en svårhanterlig beskaffenhet.

Moderna renhållningsmetoder ginge därför ut på, att de

olika avfallsämnena inom de enskilda egendomarna i görligaste mån

särskildes. Härigenom vunne man ej endast bättre ordning och renhållning,

utan även tillfälle att på mera lämpligt sätt avpassa kärlens

storlek och tömning efter förefintliga behov liksom ock möjlighet för

ekonomiskt utnyttjande av olika avfall§ämnen för olika ändamål, såsom

svinuppfödning, gödsling och utfyllnad.

I anslutning till vad sålunda anförts har kommittén grundat sitt

förslag till bestämmelser angående den inre renhållningen i städerna på

den principen, att den fasta och den flytande orenligheten alltid skulle

särskiljas från varandra och uppsamlas i skilda kärl. Kommittén har

emellertid icke stannat härvid, utan jämväl i förslaget upptagit ett stadgande,

som innebär, att det fasta köksavfallet alltid skulle särskiljas

från annan fast orenlighet samt förvaras för sig. Kommittéförslaget

avser således att införa obligatorisk tvådelning av de torra avfallsämnena,

och de två grupper, i vilka dessa ämnen skulle fördelas, äro å

ena sidan köksavfallet och å den andra sopor, den vid rengöring av

gård och gata uppsamlade orenligheten samt andra dylika ämnen.

Undantag från regeln om köksavfallets särskiljande är enligt förslaget

medgivet endast under villkor, att köksavfallet och de ämnen, varmed

detsamma blandas, dagligen avhämtas från vederbörande fastigheter.

Mot de sålunda av kommittén föreslagna bestämmelserna till den del desamma

innebära separationstvång i fråga om det torra avfallet har Svenska

stadsförbundets styrelse framställt åtskilliga anmärkningar. Styrelsen

har framhållit, att bestämmelserna ifråga vore olämpliga redan av den

anledningen, att de vore avsedda att tillämpas i en mängd småsamhällen,

där varken behov av så vidlyftiga anordningar funnes eller den

ekonomiska bärkraft, som dessa anordningar förutsatte, vore för handen.

De svårlösta ekonomiska och organisatoriska spörsmål, som uppställde

sig i samband med genomförande av separationstvång och om vilka

icke någon som helst antydan kunde spåras i kommitténs betänkande,

hade hittills avhållit även många bland de större städerna från att bygga

renhållningen på denna princip. Det kunde vid dylikt förhållande icke

vara tillrådligt, att i ett slag påbjuda en så genomgripande reform för

alla samhällen, så mycket mindre som de reella förutsättningarna för

Svenska

stadsför
bundets
styrelse.

s. 84 Kontrollera mot PDF

84

Kungl. Maj.ts Proposition Nr 152-

Departe
mentschefen.

densamma alldeles saknades å vissa orter. Härtill komme, att den delningsgrund

kommittéförslaget ville fastslå icke kunde godtagas såsom

allmängiltig. Spörsmålet om det ur hygienisk och ekonomisk synpunkt

bästa delningssättet hörde till de livligast omdebatterade i hela renhållningsfrågan.

Ett flertal olika separationsmetoder hade på skilda platser

kommit till användning. Bland dessa märktes även en metod, som

karakteriserades av köksavfallets hopsamlande gemensamt med vissa

andra ämnen. Ett genomförande av kommittéförslaget skulle medföra,

att nu ifrågavarande metod icke vidare skulle få användas, därest den

icke kombinerades med daglig hämtning, vilket för stadssamhällena i

allmänhet vore praktiskt ogenomförbart. Det vore emellertid tydligt,

att tillräcklig erfarenhet ännu sakuades för att träffa ett definitivt val

mellan olika fördelningsmetoder. Skulle närmare föreskrifter i ämnet

meddelas i hälsovårdsstadgan, borde dessa givas en avfattning, som

icke uteslöte användandet och det vidare utvecklandet av något bland

hittills tillämpade fördelningssystem.

Separationstvång i fråga om torra avfallsämnen är för närvarande

infört i ett tjugutal städer och stadsliknande samhällen i riket. De

system för avfallets uppdelning, som härvid kommit till användning, äro

synnerligen skiftande. På en del håll tillämpas ett system, som ansluter

sig till den av kommittén föreslagna tvådelningen i köksavfall

och annan orenlighet. Detta tvådelningssystem är oftast kombinerat

med kommunal svinuppfödning och motiveras huvudsakligen härav. På

andra håll användes ett annat tvådelningssystem, som innebär, att från

avfallet i dess helhet frånskiljas så kallade skräpsopor, det vill säga

papper, lump, förstörda husgeråd och andra skrymmande föremål. Återstoden

av avfallet, som således innefattar köksavfall, aska, sot, orenlighet

från gård och gata m. m., användes till gödningsämne. I vissa

samhällen tillämpas ett tredelningssvstem, där en avfallsgrupp utgöres

av köksavfall, en annan av aska, sot och dylikt och en tredje av de

s. k. skräpsoporna. Om de respektive delningssystemens företräden och

nackdelar råda bland fackmännen mycket delade meningar.

Det synes mig uppenbart, att i alla större städer införandet av ett

separationssystem för torra avfallsämnen är ett viktigt led i åvägabringandet

av en sanitärt och ekonomiskt tillfredsställande renhållning. Vilket system,

som skall givas företräde, torde däremot vara i hög grad beroende på de

lokala förhållandena. I vissa städer kan det tvivelsutan vara fördelaktigt att

anordna kommunal svinuppfödning och för sådant fall kräves ett separationssystem,

som hopsamlar köksavfallet för sig. I andra städer är

det förmånligare att kombinera renhållningen med tillverkning av gödningsämne

och härvid måste köksavfallet uppsamlas tillsammans med

s. 85 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts Proposition Nr 152. 85

annat till gödsel användbart avfall. Med hänsyn härtill synes det mig

nödvändigt att lämna vederbörande samhällen frihet att ordna separationen

efter det system, som med beaktande av såväl sanitära som

ekonomiska synpunkter på varje ort kan finnas lämpligast. På grund

härav har jag icke funnit mig kunna biträda komitténs förslag att till

allmän efterrättelse fastställa ett visst separationssystem.

Det har emellertid icke ens synts mig lämpligt, att över huvud taget

fastställa någon ovillkorlig skyldighet att införa separationstvång för fast

avfall. Separationstvånget förutsätter en hel del organisatoriska anordningar,

som för småstäder, köpingar och municipalsamhällen skulle vara ganska

betungande. Om i dylika små eller glest bebyggda samhällen de olika

avfallsämnena förvaras tillsammans, torde detta icke kunna anses innebära

någon sanitär fara. Den riktiga principen i förevarande avseende

synes mig således vara, att i hälsovårdsstadgan införas bestämmelser

om skyldighet att särskilja den flytande orenligheten från det torra avfallet,

men att införandet av separationstvång i fråga om detta sistnämnda

avfall överlämnas åt varje samhälles beslutande myndighet.

Med hänsyn till de administrativa och ekonomiska konsekvenserna av

ett separationstvång lärer föreskrift om införande av sådant tvång böra

meddelas i den ordning, som för utfärdande av lokal hälsovårdsföreskrift

är stadgad.

I det inom civildepartementet utarbetade stadgeförslaget äro bestämmelserna

om den inre renhållningen i städerna avfattade i överensstämmelse

med de grundsatser jag sålunda utvecklat.

B. Den yttre renhållningen.

De viktigaste av de för närvarande gällande bestämmelserna om

den yttre renhållningen i städerna återfinnas icke i hälsovårdsstadgan

för riket, utan äro införda i ordningsstadgan för rikets städer. I § 14

av sistnämnda författning stadgas straff för den, som försummar att å

tid, som av magistraten bestämmes, omsorgsfullt sopa och rengöra gata,

torg och annan allmän plats samt bortföra orenligheten inom den för

rengöringen bestämda tiden. I samma paragraf föreskrives också, att

gårdar med därtill hörande smygar samt portgångar och s. k. vretrum

eller brandgator skola sopas och rengöras så ofta och på sådant sätt,

som erfordras för att hålla dem i snyggt och för sundheten tillfredsställande

skick.

Gällande författningar lämna icke något svar på frågan, vem gaturenhållningsskyldigheten

åligger. Städernas fastighetsägare hava i all
-

s. 86 Kontrollera mot PDF

86

Kommittén.

Avgivna

yttranden.

Departements
chefen.

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 152.

mänhet av ålder ansetts skyldiga att var för sin egendom bestrida renhållningen

icke blott av respektive gårdar, utan även av gator och andra

allmänna platser. Denna skyldighet har ofta funnit uttryck i särskilda

ordningsföreskrifter för staden. Genom så kallade likställighetsöverenskommelser

har understundom den husägarna härutinnan åliggande skyldigheten

mot eller utan vederlag från deras sida överflyttats på samtliga

skattskyldiga.

Kommittén har icke till behandling upptagit spörsmålet om vem

gaturenliållningsskyldigheten bör åligga. Däremot har kommittén ansett,

att i den blivande hälsovårdsstadgan borde inryckas alla de bestämmelser,

som avse ordnandet av de hygieniska förhållandena i ett samhälle

och som hittills varit in!orda i ordningsstadgan för rikets städer. På

grund härav har kommittén föreslagit, att de bestämmelser om den yttre

renhållningen, som för närvarande hava sin plats i § 14 av sistnämnda

stadga, skulle överföras till hälsovårdsstadgan, samt att de funktioner

med avseende på ordnandet av denna renhållning, som hittills tillkommit

magistraten, skulle överflyttas på hälsovårdsnämnden. 1 samband

härmed har kommittén i sitt förslag upptagit ett stadgande om befogenhet

för hälsovårdsnämnden att meddela föreskrift ej blott om tiden för

rengöringen utan även om sättet för rengöringens utförande. Kommitténs

syfte med detta stadgande har i första hand varit att bereda hälsovårdsnämnden

möjlighet att ingripa mot den ur sanitär synpunkt skadliga

så kallade torrsopningen.

I åtskilliga av de över kommittéförslaget avgivna yttrandena har

anmärkts, att den yttre renhållningen mera vore att anse som en ordningssak

än som en hygienisk angelägenhet, samt att överflyttandet av

tillsynen över gaturenhållningsskyldighetens fullgörande från den allmänna

polisen till hälsopolisen och hälsovårdsnämndens betungande med

hithörande åtalsärenden utgjorde föga tilltalande konsekvenser av den

utav kommittén föreslagna förändringen.

De sålunda framställda anmärkningarna synas mig icke sakna fog.

Härtill kommer, att en allmän reglering av städernas och fastighetsägarnas

inbördes förhållande med avseende på såväl ga turen hållningen som

gatuväsendet överhuvud sannolikt måste inom en icke allt för avlägsen

framtid verkställas. Med hänsyn härtill har det icke synts mig lämpligt

att nu genomföra några mera väsentliga rubbningar inom detta

rättsområde. Ett ökat tillgodoseende av de sanitära kraven på den yttre

renhållningen torde kunna vinnas genom att de i ordningsstadgan för

rikets städer befintliga bestämmelserna om gaturenhållningen kompletteras

med ett stadgande om befogenhet för magistrat att meddela föreskrifter

s. 87 Kontrollera mot PDF

87

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 152.

jämväl angående sättet för gaturenhållningens verkställande samt om

skyldighet för magistraten att vid utfärdandet av sådana föreskrifter inhämta

hälsovårdsnämndens yttrande. Detta tillägg till ordningsstadgans

renhållningsföreskrifter lärer lämpligen kunna införas i samband med

vidtagandet av en del ändringar i §§ 15, 17 och 18 av samma stadga,

vilka påkallas av de uti det föreliggande förslaget till hälsovårdsstadga

ingående bestämmelserna om bortforsling av orenlighet, förorenande av

vattendrag, med mera. På grund av vad jag sålunda anfört hava kommittéförslagets

stadganden om rengöring av gator och allmänna platser

icke upptagits i det inom civildepartementet utarbetade förslaget.

5. Anläggningen av begravningsplatser

Gällande hälsovårdsstadga ägnar ett jämförelsevis stort utrymme åt

bestämmelser angående anläggningen av begravningsplatser och därmed

sammanhängande förhållanden. 1 stadgans § 12 mom. 1 föreskrives,

att begravningsplats icke må anläggas inom stad, varmed i detta sammanhang

förstås stads planlagda område, och i nämnda paragrafs tredje

moment stadgas, att å begravningsplats, som är belägen inom städs

planlagda område, lik icke må jordas i andra fall än där äganderätt

eller besittningsrätt till enskilt gravställe berättigar härtill. Därjämte

meddelas detaljerade föreskrifter angående de försiktighetsmått, som

skola iakttagas då lik undantagsvis nedsättes i grav å begravningsplats

inom stads planlagda område.

Kommittén har i förevarande avseende anfört i huvudsak följande.

Gällande författningsbestämmelser angående anläggning av begravningsplatser

hade haft till följd dels att en del befintliga begravningsplatser,

som ursprungligen legat utanför stad, men genom dess tillväxt kommit att

ligga inom staden, måst försättas ur bruk, dels ock att man vid nyanläggning

av begravningsplatser för att undvika nyssnämnda olägenhet måst

välja platser, belägna på långt avstånd från staden. Sistnämnda förhållande

medförde åtskilliga beaktansvärda olägenheter, såsom exempelvis

betydande kostnader för alla transporter samt avsevärda hinder för de

enskilde att besöka sina anhörigas gravar och ägna dem nödig vård och

tillsyn. Kommittén hade därför ansett sig böra taga i övervägande,

huruvida ur hygienisk synpunkt skäl förefunnes att fortfarande upprätthålla

de ifrågavarande bestämmelserna eller om desamma kunde upphävas.

Det vore en ganska utbredd föreställning att begravningsplatserna

Kommittén.

s. 88 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 152.

88

kunde medföra sanitära olägenheter för grannskapet. Denna föreställning

härstammade emellertid från en tid, då någon exakt vetenskaplig

forskning på detta område icke funnits eller ens varit möjlig. Först

den allra senaste tiden med dess allt mera fullkomnade undersökningsmetoder

hade kunnat bringa verkliga upplysningar i detta avseende.

Modern forskning hade ådagalagt, att de befarade olägenheterna betydligt

överskattats.

Ifrågavarande olägenheter hade antagits uppkomma genom förorening

av luften, marken och grundvattnet med antingen smittämnen eller

ock sönderdelningsprodukter från de förruttnande liken. Vad beträffade

smittämnena kunde dessa givetvis blott härröra från lik efter personer,

som avlidit i smittsamma sjukdomar. Det hade emellertid genom talrika

undersökningar blivit fastställt, att smittämnen i jordade lik inom kort

tid, i regel några få månader, fullständigt förstördes. Vid nämnda undersökningar

hade för övrigt sjukdomsalstrande bakterier endast i ett

enda fall anträffats utanför kistan och i detta fall hade kistan blivit genomdränkt

av grundvattnet. I överensstämmelse härmed funnes icke

heller i hela den medicinska litteraturen ett enda fall, då det blivit konstaterat

att smittsam sjukdom spritts från jordade lik. Föreställningen

att marken och grundvattnet å begravningsplatser i avsevärd grad förorenades

genom likens sönderdelning vore icke heller riktig. De specifika

kemiska kroppar, som uppstå vid likens sönderdelning, hade aldrig

blivit påvisade i grundvatten på begravningsplatser. De från gravarna

i jorden utkommande sönderdelningsprodukterna kvarhölles i marken på

grund av dess absorberande och filtrerande kraft och sönderdelades där

inom kort i enklare föreningar, som tjänade växterna till näring på

samma sätt som vanliga för gödsling marken tillförda organiska substanser.

Icke häller bleve luften över begravningsplatser förorenad genos

gasformiga sönderdelningsprodukter från liken. De gaser, som huvudsakligast

utvecklades från multnande lik, vore kolsyra och svavelväte.

Enligt beräkning skulle emellertid även med de mest ogynnsamma antaganden

de i gravarna utvecklade gaserna, om de i hela sin mängd

trängde ut i luftlagret över en begravningsplats, i alla fall utspädas till

en förtunning av 1 : 5,000,000. Vid en dylik utspädning kunde svavelväte

icke mera påvisas med kemiska reagenser.

I betraktande av anförda rön hade kommittén icke ansett sig böra

bibehålla det nu gällande förbudet för anläggande av begravningsplats

inom en stads planlagda område och ej heller förbudet för jordande av

lik å inom det planlagda området belägna äldre begravningsplatser. För

att dock hålla byggnadsverksamheten på vederbörligt avstånd från gra
-

s. 89 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 152.

89

varna, vilket vore önskvärt även av andra skäl än de hygieniska, hade

kommittén i sitt förslag upptagit en föreskrift om att grav i stad icke finge

läggas på närmare avstånd från boningshus än aderton meter. Att bestämma

avståndet i dylika fall måste städse bliva mer eller mindre godtyckligt,

men kommittén hade valt det angivna måttet på grund av att detsamma

motsvarade den bredd, som vanligast plägade givas åt större gator.

Kommittén hade också tänkt sig, att om begravningsplatser komme att

anordnas inom stad, gatubredden runt om platsen skulle bliva fastställd

till minst aderton meter. Yad beträffade landsbygden, syntes några vådor

icke behöva uppstå om ett eller annat boningshus komme att ligga

närmare én grav än vad i stad vore tillåtet. Kommittén hade därför i

kapitlet om hälsovården på landet icke upptagit någon bestämmelse om

avståndet mellan grav och boningshus.

En del av de myndigheter och korporationer, som yttrat sig över

kommittéförslaget, hava uttalat sin tillfredsställelse över att den gamla

bestämmelsen om förbud att anlägga kyrkogårdar inom stad icke upptagits

i förslaget. I andra yttranden har det emellertid yrkats, att ifrågavarande

bestämmelse skulle bibehållas, men med rätt för Kungl. Maj:t

att meddela dispens från densamma.

Medicinalstyrelsen har i förevarande avseende anfört, att kommittén

enligt styrelsens åsikt givit goda skäl för det föreslagna upphävandet

av förbudet mot anläggning av begravningsplats inom stad. Beträffande

den av kommittén föreslagna bestämmelsen, att begravningsplats skulle

så anordnas, att grav icke komme att ligga på kortare avstånd från

boningshus än aderton meter, ville styrelsen emellertid föreslå den ändringen,

att berörda avstånd från boningshus icke skulle gälla grav, utan

begravningsplatsens egna yttergränser. Tillräcklig plats för gata syntes

nämligen böra beredas mellan begravningsplats och bebyggda områden.

Emot medicinalstyrelsens nu ifrågavarande uttalande har reservation

anmälts av föredraganden i ärendet, medicinalrådet F. Bissmark. Reservanten

har i sitt yttrande framhållit, att kommittén visserligen givit

goda skäl för borttagandet av förbudet mot förläggande av begravningsplats

inom stad, då fråga vore om städer med vattenledning, men att

förhållandet läge något annorlunda beträffande städer, som för erhållande

av vatten vore hänvisade till brunnar. Med hänsyn härtill har reservanten

hemställt, att nu gällande bestämmelser om förbud mot anläggande

av begravningsplats inom stad måtte bibehållas, men förses med

uttryckligt tillägg, att Kungl. Maj:t skulle äga att i särskilda fåll medgiva

undantag från bestämmelserna ifråga.

Bihang Ull riksdagens protokoll 1919. 1 sand. 181 käft. (Nr 152.)

Myndigheter

och

korporationer.

Medicinal
styrelsen.

Reservant

inom medicinalstyrelsen.

1S8 19

12

s. 90 Kontrollera mot PDF

90

Departementschef

en .

1-7 §§•

8 § 1 mom.

8 § 2 mom.

Kungl. Maj:t.9 Proposition Nr 152.

De av kommittén anförda undersökningsresultaten synas mig utvisa,

att några sanitära skäl för bibehållande av förbudet mot anläggande och

begagnande av begravningsplats inom stad icke förefinnas. Ett upphävande

av nämnda förbud skulle otvivelaktigt medföra lättnad i åtskilliga

avseenden. På grund härav har jag i nu förevarande avseende ansett

mig kunna följa kommitténs hemställan och har i det föreliggande stadgeförslaget

upptagit de av kommittén föreslagna bestämmelserna med den

modifikation av desamma, som medicinalstyrelsen förordat.

Jag har nu lämnat redogörelse för huvudpunkterna i det inom civildepartementet

utarbetade förslaget till kälsovårdsstadga och övergår till

att behandla förslagets särskilda bestämmelser, till den del dessa i någon

väsentligare mån avvika från kommittéförslagets motsvarande stadganden.

III. Specialmotivering.

1—7 §§ innehålla de stadganden angående hälsovårdens organisation

i stad, för vilka redogörelse lämnats i den allmänna motiveringen.

En av kommittén föreslagen bestämmelse, att hälsovårdsnämnds ordinarie

sammanträden icke skulle behöva äga rum oftare än en gång varannan

månad, har i enlighet med flera myndigheters yrkanden ändrats

därhän, att ifrågavarande sammanträden skola äga rum minst eu gång

i månaden. Stadgandena angående obehörighet att vara ledamot eller

suppleant av hälsovårdsnämnd äro avfattade i överensstämmelse med

motsvarande bestämmelser angående stadsfullmäktige, sådana dessa lyda

enligt lagen den 24 maj 1918.

Bestämmelserna i 8 § avhandla bostadshygienen i stad. I motsvarande

paragraf i kommittéförslaget lämnas föreskrifter angående

beskaffenheten och skötseln av boningsrum och kök. Däremot saknar

kommittéförslaget ett allmänt stadgande, som omfattar vederbörande

byggnad i dess helhet, således även trapphus, förstugor, med

mera. För fullständighets skull har ett dylikt allmänt stadgande införts

i förevarande paragraf och placerats som dess första moment.

Stadgandena i paragrafens andra moment motsvara föreskrifterna i

§ 8 mom. 1 av kommittéförslaget. I olikhet mot vad kommittén förslagit

gälla emellertid de förevarande stadgandena i lika mån för uthyrda rum

och för rum, som bebos av husägaren själv. Särskilt med hänsyn till

de minderåriga barn, som eventuellt äro inhysta i en husägares egen

s. 91 Kontrollera mot PDF

91

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 152.

lägenhet, har det icke synts lämpligt att begränsa bostadskontrollen till

de uthyrda lägenheterna.

Erfarenheten har visat, att fall förekomma, då rum, som äro avsedda

för bostadsändamål, icke ens hava tillräcklig storlek för att utan

olägenhet kunna begagnas av en enda person. Med anledning härav

har, i överensstämmelse med ett av Statens bostadskommission framställt

yrkande, såsom en av huvud fordringarna på boningsrum angivits, att

detsamma åtminstone skall till storleken motsvara en enskild individs

luftbehov enligt i sådant hänseende vedertagna beräkningsgrunder.

Den förevarande paragrafens bestämmelser avse i lika mån nyinredda

rum och sådana rum, som vid stadgans ikraftträdande redan äro

befintliga. Beträffande sistnämnda grupp av rum medgiva emellertid

förslagets promulgationsbestämmelser en övergångstid av två år för

genomförande av de i paragrafens första och andra moment uppställda

fordringarna. Ifrågavarande fordringar synas vara av den måttfulla beskaffenhet,

att deras tillämpning efter sagda övergångstid på rum, som

tillkommit före stadgans ikraftträdande, i regel icke bör medföra någon

svårighet. En särställning intager i detta avseende bestämmelsen om

fönster, i vad denna innefattar ovillkorligt krav på att fönster skall

vetta åt gata, allmän plats eller gårdsrum. En ändring av fönster i

äldre byggnad till överensstämmelse med detta krav kan tänkas stöta

på oöverstigliga hinder av byggnadsteknisk art. Med hänsyn härtill

lämna förslagets promulgationsbestämmelser hälsovårdsnämnden befogenhet

att även efter den stadgade allmänna övergångstidens utgång

medgiva undantag från berörda del av föreskrifterna rörande fönster i

boningsrum.

Bestämmelserna i 8 § 3 mom. motsvara stadgandena i § 8 monn 2 a § 3 mm.

av kommittéförslaget med de ändringar, som föranledas av det föreliggande

förslagets ståndpunkt i fråga om hälsovårdsnämnds befattning

med avsyning av nyinredda rum. Det i kommitté förslaget gjorda förbehållet,

att ingripandet mot familjetrångboddhet skall vara beroende

av, huruvida annan bostad på kommunens bekostnad tillhandahålles,

har uteslutits såsom saknande praktisk betydelse, då någon legal skyldighet

för kommunen i förevarande avseende icke förefinnes.

Föreskrifterna i 8 § 5 mom. motsvara bestämmelserna i kommitté- s § 5 mom.

förslagets § 8 mom. 4. Med osnygghet av sanitärt vådlig beskaffenhet

har, i överensstämmelse med ett av medicinalstyrelsen framställt yrkande,

likställts buller, som förorsakar sanitär olägenhet. Föreskriften ifråga

avser givetvis icke varje buller av störande beskaffenhet, utan allenast

sådant buller, som bevisligen medför sanitär olägenhet för närboende.

s. 92 Kontrollera mot PDF

92

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 152.

8 § 6 mom. i det föreliggande förslaget motsvarar kommittéförslagets

§ 8 mom. o. I momentet tiar dock icke upptagits de av kommittén

föreslagna bestämmelserna om befogenhet för hälsovårdsnämnd

att bestämma det högsta antal personer, som må inrymmas i allmän

samlingslokal. Då enligt gällande författningar enahanda befogenhet

tillkommer polismyndighet, hava de av kommittén härutinnan föreslagna

bestämmelserna synts ägnade att föranleda kompetenskollisioner och

osäkerhet.

Enligt § 8 mom. 10 i kommittéförslaget skulle den blivande hälsovårdsstadgans

bostadshygieniska bestämmelser icke äga tillämpning å

lägenheter, som inrymmas i statens under byggnadsstyrelsens vård

ställda byggnader eller i andra allmänna byggnader, till vilka ritningarna

granskas av byggnadsstyrelsen eller fastställas av Kungl. Magt.

Den nu ifrågavarande granskningen och kontrollen från statsmyndighets

sida lärer emellertid icke kunna anses lämna full garanti för att de

speciellt bostadshygieniska intressena bliva vederbörligen tillvaratagna.

Aven ur andra synpunkter torde det vara lämpligt, att statens egna

byggnader icke undandragas den hygieniska kontroll, som statsmakterna

kunna finna skäligt påbjuda för de enskilda tillhöriga byggnaderna.

Med hänsyn härtill hava de av kommittén i § 8 mom. 10 införda stadgandena

icke upptagits i det inom civildepartementet utarbetade förslaget.

io—i2 §§. Bestämmelserna i 10—12 §§ reglera livsmedelskontrollen och vad

därmed sammanhänger samt motsvara föreskrifterna i paragraferna med

samma ordningsnummer i kommitténs förslag, med de avvikelser från

dessa, för vilka redogörelse lämnats i den allmänna motiveringen. Därjämte

hava i bestämmelsernas avfattning verkställts några smärre förändringar,

vilka påyrkats av livsmedelslagstiftningskommittén och för

vilka särskild motivering icke torde vara erforderlig.

18 §■ 13 § innehåller föreskrifterna angående avträden i stad och mot
svarar

§ 13 i kommitténs förslag. Kommitté förslaget uppställer med

avseende på utomhus beläget avträde den fordran, att det skall hava

»tätt golv». Enligt vad kommittén på sidorna 79—80 i sitt betänkande

anfört, .har härmed avsetts golv av den beskaffenhet, att flytande orenlighet

icke kan tränga ned genom detsamma. Golv av asfalt eller

betong vore enligt kommitténs mening härvid att föredraga, men med

hänsyn till den svårighet, som på en del ställen i landets nordliga delar

förefunnes att erhålla tillräckligt kunnigt folk för läggandet av dylika

golv, har kommittén icke ansett sig böra ovillkorligen påbjuda golv av

nämnda material. I de över kommittéförslaget avgivna yttrandena hava

s. 93 Kontrollera mot PDF

93

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 152.

emellertid en del myndigheter i de nordliga delarna av riket uttalat den

meningen, att någon svårighet att därstädes åstadkomma golv av asfalt

eller betong icke förelåge. Med hänsyn härtill har i det föreliggande

förslaget införts bestämmelse därom, att utomhus beläget avträde i stad

skall hava golv av asfalt, betong eller annat lika tjänligt ämne. Enligt

förslagets promulgationsbestämmelser medgives en övergångstid av två

år för genomförande av nu ifrågavarande fordran med avseende på avträde,

som vid stadgans ikraftträdande redan är befintligt.

Beträffande avträde, som är beläget inomhus, uppställer kommittéförslaget

den fordran, att detsamma skall hava »vattentätt golv», men

tillägger, att avträde, som nyinredes, skall hava golv av »asfalt, betong

eller annat lika tjänligt ämne, som ej uppsuger fuktighet». Av kommitténs

motivering framgår icke med tydlighet, vilken skillnad i fordringarna

på nyinredda och äldre avträden kommittén åsyftat att härmed

angiva. I anslutning till vad nyss anförts angående golv i utomhus

beläget avträde har i det föreliggande förslaget införts föreskrift om,

att jämväl avträde, söm är beläget inomhus, skall hava golv av asfalt,

betong eller annat lika tjänligt ämne. Åven för genomförandet av denna

föreskrift medgives i promulgationsbestämmelserna en övergåndstid av två år.

I kommittéförslagets § 13 mom. 5 stadgas, att hälsovårdsnämnd må

medgiva inrättandet av vattenklosett, därest på ett tillfredsställande sätt

blivit sörjt för orenlighetens avlägsnande. Motsvarande stadgande återfinnes

i 13 § 4 mom. av det föreliggande förslaget, därvid emellertid

såsom villkor för anordnande av vattenklosett föreskrivits, att klosetten

skall vara så inrättad, att orenlighet och spolvatten medelst underjordisk

ledning omedelbart föras ut i lämpligt vattendrag. Genom denna skärpning

av kommittéförslagets bestämmelser avses att uttryckligen förbjuda

de reningsanordningar inom de enskilda tomterna i form av sa kallade

septic tanks och rensningsbrunnar, vilka en tid förmenats vara sanitärt

fördelaktiga, men som numera ådagalagts vara overksamma, lordringen

att vattenklosett skall vara så inrättad, att orenlighet och spolvatten

föras ut i lämpligt vattendrag, åsyftar att erinra vederbörande hälsovårdsnämnder

om angelägenheten av att vid prövning av ansökningar

om inrättande av vattenklosetter även beakta, att det vattendrag, till

vilket orenligheten skall föras, med hänsyn till storlek och belägenhet

erbjuder tillräcklig garanti mot en ur sanitär synpunkt vådlig förorening.

Vissa hälsovårdsnämnders hittillsvarande praxis bär ådagalagt, att eu

dylik erinran icke är överflödig.

Kommittéförslagets § 13 mom. 1 innehaller uttrycket »boningshus

eller hus, där människor någon längre tid på dygnet uppehålla sig».

s. 94 Kontrollera mot PDF

94

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 152.

Ifrågavarande uttryck torde innebära en upprepning och har därför i

det föreliggande förslaget ersatts med orden »varje hus, där människor

någon längre tid på dygnet uppehålla sig». Sistnämnda uttryck är

avsett att omfatta såväl byggnader, vilka inrymma boningsrum, som även

restaurationslokaler, lokaler för sammanträden, teatrar och andra liknande

byggnader.

14 §• Bestämmelserna i 14 § avse urinkurar och överensstämma i allt

väsentligt med stadgandena i kommittéförslagets motsvarande paragraf

med de modifikationer, som föranletts av de nyssberörda förändringarna

av kommittéförslagets föreskrifter angående avträden.

15 §• Bet föreliggande förslagets 15 § behandlar den inre renhållningen i

vad densamma avser den fasta orenligheten. För förslagets bestämmelser

härutinnan torde tillfyllestgörande redogörelse hava lämnats i den

allmänna motiveringen.

16 5- Bestämmelserna i 16 § röra behandlingen av flytande orenlighet.

Enligt kommittéförslagets § 16 mom. 2 skulle det under vissa förhållanden

vara medgivet att å tomter i städerna utslå urin, diskvatten och

annan flytande orenlighet, som lätt kan övergå i förruttnelse. Denna

bestämmelse har väckt gensaga från många håll och har till följd härav

uteslutits ur det föreliggande förslaget.

17 § Stadgandena i 17 § avse anordnandet och skötseln av stall och

innehålla bland annat den bestämmelsen, att stall icke får tagas i bruk,

förrän hälsovårdsnämnden därtill lämnat tillstånd. Beträffande denna

bestämmelse hänvisas till vad i den allmänna motiveringen anförts angående

hälsovårdsnämnds befattning med avsyningen av sådana nybyggnader,

som äro avsedda för vissa specialändamål.

Enligt kommittéförslaget skulle hälsovårdsnämnd i undantagsfall

äga medgiva, att bostadslägenhet förlädes över, under eller invid stall.

I enlighet med ett av medicinalstyrelsen framställt yrkande har i det

föreliggande förslaget hälsovårdsnämndens befogenhet i nu ifrågavarande

avseende i någon mån inskränkts.

18 §• De i 18 § ingående bestämmelserna om fähus och svinhus hava för

vinnande av större tydlighet givits en mera utförlig avfattning än motsvarande

stadganden i kommittéförslaget. Föreskriften att golv i svinhus

skall vara av asfalt, betong eller annat lika tjänligt ämne skall enligt

förslagets promulgationsbestämmelser icke träda i tillämpning förrän två

år förflutit från det stadgan trätt i kraft. Under denna övergångstid

gäller givetvis för svinhus den i nu förevarande paragraf ingående bestämmelsen,

att golvet skall vara tätt och ligga högre än angränsande

marks yta samt vara så inrättat, att den flytande orenligheten icke där
-

s. 95 Kontrollera mot PDF

95

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 152.

ifrån utrinner på marken. Den enligt promulgationsbestämmelserna medgivna

övergångstiden avser såväl svinhus, vilket vid stadgans ikraftträdande

är uppfört, som svinhus, vilket uppföres under övergångstidem

Stadgandena i 21 § motsvara de nuvarande bestämmelserna i § 15

första stycket av ordningsstadgan för rikets städer. Ett genomförande

av det föreligande förslaget till hälsovårdsstadga torde följaktigen påkalla,

att berörda bestämmelser i ordningsstadgan för rikets städer upphävas.

De i 24 § upptagna stadgandena om fabriker och näringar beröra

delvis området för den lagstiftning angående vatten- och^ luftförorening,

vartill dikningslagskommittén den 3 juni 1915 avgivit förslag. Skulle

nämnda lagstiftning komma till stånd, är det antagligt, att de förevarande

bestämmelserna måste omarbetas i anslutning till densamma. Med

hänsyn till den i viss mån provisoriska karaktär bestämmelserna således

äga, synes det icke lämpligt att giva dem ett innehåll, som i någon avsevärd

grad avviker från motsvarande föreskrifter i nuvarande hälsovardsstadgas

§ 10. På grund härav har en av kommittén föreslagen utvidgning

av den i gällande hälsovårdsstadgas § 16 mom. 3 stadgade anmälningsskyldigheten

icke upptagits i det inom civildepartementet utarbetade

förslaget. _

De i 27 § ingående ansvarsbestämmelserna ansluta sig i huvudsak till

vad kommittén i förevarande avseende föreslagit, men äro för vinnande

av större tydlighet mera utförligt avfattade än kommittéförslagets motsvarande

stadganden. Härjämte har den ändringen vidtagits, att böteslatituden,

som enligt kommittéförslaget sträcker sig från och med två

till och med femhundra kronor, i det föreliggande förslaget höjts till

satsen från och med fem till och med ettusen kronor. Denna höjning

av böteslatituden har påyrkats i ett flertal av de över kommittéförslaget

avgivna yttrandena och torde vara motiverad redan av den sänkning av

penningvärdet, som ägt rum sedan 1874 års hälsovårdsstadga utfärdades.

Bestämmelserna i 29 § avse hälsovårdsnämnds rätt att förelägga

vite och motsvara stadgandena i § 30 av kommittéförslaget. Den i

sistnämnda paragraf föreskrivna begränsningen i hälsovårdsnämndens

befogenhet med avseende på vitesbeloppet har emellertid ansetts obehövlig

och därför uteslutits ur det föreliggande förslaget.

Enligt föreskrifterna i § 7 av gällande hälsovårdsstadga skola

hälsovårdsnämndens beslut i frågor, som röra hälsopolisen, bringas till

verkställighet genom polisföreståndaren, vilken äger att i vissa fall vägra

verkställighet å besluten. Den sålunda stadgade ordningen för verkställande

av vissa beslut tillämpas numera sällan och kommittén har före
-

si §•

24 §.

27 §.

20 §.

s. 96 Kontrollera mot PDF

96

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 152.

slagit, att föreskrifterna härom skulle upphävas. I samband härmed har

emellertid kommittén i § 31 av sitt förslag infört ett stadgande, som

tillerkänner polisföreståndaren en självständig prövningsrätt gent emot

alla beslut av hälsovårdsnämnd. Den sålunda föreslagna utvidgningen

av polislöreståndarens befogenhet torde, att döma av motiveringen till

det föreslagna stadgandet, knappast hava varit av kommittén avsedd.

Då behov av skärpt poliskontroll över hälsovårdsnämnds beslut veterligen

icke gjort sig gällande, har någon motsvarighet till bestämmelserna

i kommittéförslagets § 31 icke upptagits i det föreliggande förslaget.

Föreskrifterna i 30 § motsvara stadgande^ i § 32 av kommitténs

förslag. Vid avfattningen hava emellertid iakttagits de ändringar i gällande

hälsovårdsstadgas § 24, som införts genom kungl. kungörelsen den

19 november 1915.

Ett genomförande av det föreliggande förslaget till hälsovårdsstadga

lärer påkalla en allmän revision av de lokala hälsovårdsföreskrifter, som

meddelats i enlighet med § 24 i gällande hälsovårdsstadga. I sammanhang

med utfärdandet av den nya stadgan synes Kungl. Maj:t böra anbefalla

vederbörande länsstyrelser att vidtaga erforderliga åtgärder för

åvägabringande av eu dylik revision.

34 § motsvarar § 35 i kommittéförslaget. Enligt kommitténs förslag

till epidemistadga skulle hälsovårdsmyndigheten i ett municipalsamhälle

icke vara befogad att taga befattning med åtgärder för bekämpande av

smittsamma sjukdomar. För att markera denna skillnad i befogenhet

mellan municipalsamhälles hälsovårdsmyndighet och en hälsovårdsnämnd

har kommittén givit den förra myndigheten benämningen »hälsovårdsstyrelse».

Med den ståndpunkt det inom civildepartementet utarbetade

förslaget till epidemilag i detta avseende intager föreligger icke någon

anledning att giva municipalsamhällenas hälsovårdsmyndigheter en särskild

benämning. På grund härav har i den förevarande paragrafen uttalats,

att sådant samhälle, varom i paragrafen är fråga, skall utgöra

särskilt hälsovårdsområde och hava särskild hälsovårdsnämnd.

I § 26 av gällande hälsovårdsstadga föreskrives, att provinsialläkare

eller extra provinsialläkare, som har sin station inom municipalsamhälle,

skall vara ledamot av hälsovårdsnämnden på stället. Denna föreskrift

är i kommittéföreslaget utesluten. Med hänsyn till önskvärdheten av

att bereda municipalsamhällenas hälsovårdsnämnder all den tillgång till

hygienisk sakkunskap, som kan åstadkommas, har föreskriften i fråga

upptagits i det föreliggande förslaget. Enligt bestämmelserna i § 24

av gällande läkarinstruktion är vederbörande tjänsteläkare skyldig att

åtaga sig ledamotskap, varom här är fråga.

s. 97 Kontrollera mot PDF

97

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 152.

Därest i enlighet med det föreliggande förslaget ny hälsovårdsstadga

kommer att av Kungl. Maj:t utfärdas, lärer den nya stadgans bestämmelser

om stad böra givas tillämplighet å de samhällen, beträffande vilka

Kungl. Maj:t jämlikt § 26 i hälsovårdsstadgan för riket den 25 september

1874 förordnat, att sistnämnda stadgas bestämmelser om stad skola

gälla. Härom torde Kungl. Maj:t i sammanhang med utfärdandet av den

nya stadgan böra meddela erforderliga föreskrifter med fastställande av

de huvudgrunder, som i förevarande avseende skola lända till efterrättelse.

Förslagets 35—42 §§ innehålla de bestämmelser angående organisa- 35—42 §§.

tionen av hälsovården på landsbygden, för vilkas principer redogörelse

lämnats i den allmänna motiveringen.

43—52 §§ innehålla de materiella föreskrifterna angående hälso- 43—52 §§.

vården på landsbygden och motsvara §§ 43—51 i kommittéförslaget.

Såsom i den allmänna motiveringen påpekats, hava dessa paragrafer i

det föreliggande förslaget givits en fullt utförd och självständig avfattning,

så att hänvisningar till respektive paragrafer i kapitlet om hälsovården

i stad icke förekomma. Bestämmelsernas innehåll ansluter sig till innehållet

av motsvarande stadganden i kommittéförslaget med de modifikationer,

som påkallas av de i det föregående omförmälda avvikelserna

från kommittéförslagets föreskrifter angående hälsovården i stad.

Bestämmelserna i 53 § avhandla den hälsovårdsnämnd på landet 53 §.

tillkommande befogenheten att förelägga viten. Enligt gällande hälsovårdsstadgas

§ 30 må viten, som av kommunalnämnd i hälsovårdsärende

fastställas, tillhopa icke överstiga tjugu kronor. En dylik begränsning

i hälsovårdnämndernas befogenhet torde knappast vara av behovet påkallad

och någon bestämmelse därom har därför icke upptagits i det

föreliggande förslaget.

54 § innehåller bestämmelser om antagande av särskilda hälsovårds- 54 §.

ordningar för lantkommun eller del av lantkommun och motsvarar kommittéförslagets

paragraf med samma ordningsnummer. Enligt 35 § i det

föreliggande förslaget åligger det hälsovårdsnämnd på landet att söka åstadkomma

sådana särskilda hälsovårdsordningar. Erfarenheten torde hava visat,

att en del av de på landsbygden belägna orterna med sammanträngd befolkning

på grund av ringa ekonomisk bärkraft eller av andra skäl icke

äro lämpade att bilda egna municipalsamhällen. För sådana orters vidkommande

synes det önskvärt, att den genom förevarande paragraf erbjudna

möjligheten att för viss del av en kommun antaga särskild hälsovårdsordning

kommer till användning i så stor utsträckning som möjligt.

Beträffande erforderlig revision av nu gällande kommunala hälsovårdsordningar

hänvisas till vad i det föregående under 30 § anförts.

Bihang till riksdagens protokoll 1919. 1 sand. Bil hlift. (Nr 152.) 138 19 13"

s. 98 Kontrollera mot PDF

98

Kung!. Maj:ts Proposition Nr 152.

55-61 §§.

Proraulga
tiousbestäm
melserna.

Bestämmelserna i 55—61 §§ motsvara stadgandena i kommittéförslagets

paragrafer med motsvarande ordningsnummer utan andra avvikelser

än några jämkningar av formell innebörd.

För promulgationsbestämmelsemas innehåll har redogörelse lämnats

i det föregående. Sammanhanget mellan det föreliggande förslaget till

hälsovårdsstadga och det inom civildepartementet utarbetade förslaget

till epidemilag påkallar givetvis, att båda de ifrågavarande författningarna

träda i kraft samma dag.

Under åberopande av allt vad sålunda anförts hemställer jag, att

Kungl. Maj:t måtte genom proposition dels föreslå riksdagen att antaga

det av mig nu framlagda förslaget till lag angående överflyttande på

hälsovårdsnämnd av kommunalnämnds åligganden i avseende å allmänna

hälsovården, dels ock inhämta riksdagens yttrande över det framlagda

förslaget till hälsovårdsstadga.

Med bifall till den sålunda av föredragande departementschefen

gjorda hemställan, som biträddes av

statsrådets övriga ledamöter, täcktes Hans Maj:t Konungen

förordna, att till riksdagen skulle avlåtas proposition

av den lydelse bilaga vid detta protokoll

utvisar.

Ur protokollet:

Gunnar Corin.

Stockholm, K. L. Beckmans Boktr., 1919.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

3 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. 2LU 1919:37 Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till hälsovårdsstadga m. to., dels ock i anledning därav väckta motioner. s. 1 i texten
  2. Rskr. 1919:199 Riksdagens skrivelse Nr 199 s. 14 i texten

Doktrin (1)

1 koppling.

  1. JT 2025/26 s. 104 s. 112 i texten · dokumentnivå