Med förslag till hälsovårdsstadga m. m
1919-02-21 · 98 sidor, varav 93 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,5 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 93 av 98 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1919:152, Med förslag till hälsovårdsstadga m. m
Dokumentets text
Kung!. Maj.is Proposition Nr 152.
1
Nr 152.
Kungl. May.ts proposition till riksdagen med förslag till
hälsovårdsstadga m. m.; given Stockholms slott den 21
februari 1919.
Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över
civilärenden för denna dag vill Kungl. Maj:t härmed
dels föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag till lag angående
överflyttande på hälsovårdsnämnd av kommunalnämnds åligganden
i avseende å allmänna hälsovården,
dels ock inhämta riksdagens yttrande över härvid fogade förslag till
hälsovårdsstadga.
De till ärendet hörande handlingar skola tillhandahållas riksdagens
vederbörande utskott.
GUSTAF.
Axel Schotte.
Bihang till riksdagens protokoll 1919. 1 samt. 131 höft. (Nr 152.)
las in 1
2
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 152.
Förslag
till
Lag
angående överflyttande på hälsovårdsnämnd av kommunalnämnds
åligganden i avseende å allmänna hälsovården.
Härigenom förordnas, att de åligganden i avseende å allmänna
hälsovården, som enligt lag eller författning ankomma å kommunalnämnd,
hädanefter skola, där ej annorlunda stadgas, tillkomma hälsovårdsnämnd.
Angående hälsovårdsnämnds sammansättning gäller vad därom är
i hälsovårdsstadgan föreskrivet.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1920.
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 152.
3
Förslag
till
Hälsovårdsstadga.
Härigenom förordnas som följer:
1 Kap.
Om allmänna hälsovården i stad.
Om hälsovårdsområde och hälsovårdsnämnd.
1 §•
Varje stad utgör ett hälsovårdsområde. För sådant område skall
finnas en hälsovårdsnämnd, vilken det åligger att övervaka efterlevnaden
av denna stadga samt de i enlighet med densamma givna föreskrifter
ävensom att i övrigt ägna uppmärksamhet och tillsyn åt allt, som kan
inverka på allmänna hälsotillståndet i staden.
För detta ändamål skall nämnden, bland annat, verka för:
att i staden finnes ymnig och lätt tillgång på gott vatten till dryck,
matlagning och andra hushållsbehov samt tjänligt vatten för renhållningen;
att
vattenavloppet inom staden så ordnas, att spillvatten och annan
flytande orenlighet avlägsnas från staden samt att dagvatten lätt avrinner
från gator, allmänna platser, gårdar och tomter,
4
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 152.
att för tillgodoseendet av nämnda ändamål allmänna vatten- och
avloppsledningar anläggas;
att, där i staden eller dess grannskap finnes vattensjuk mark, som
i sanitärt hänseende vållar olägenhet inom staden, denna olägenhet
undanröjes;
att för avlägsnande från staden av latrin samt sopor, avskräden och
annan dylik orenlighet, renhållningsverk inrättas eller annan lämplig
åtgärd vidtages;
att sunda bostäder beredas stadens invånare; samt
att tillgång beredes såväl till allmänna, billiga varmbad som ock,
där sa ske kan, till bad i öppet vatten.
Det åligger ock nämnden att verka för, att sådana föreskrifter i
avseende å allmänna hälsovården, som utöver vad denna stadga innehåller
äro för staden behövliga, bliva i vederbörlig ordning meddelade.
Stadsfullmäktige må, om så finnes lämpligt, åt hälsovårdsnämnden
uppdraga^ förvaltningen av den allmänna sjukvård, som av staden anordnas,
såvitt denna förvaltning icke enligt gällande författning tillkommer
annan myndighet.
Om hälsovårdsnämnds befattning med åtgärder för smittsamma
sjukdomars bekämpande och i samband därmed stående sjukvård är särskilt
stadgat.
2 §•
1 mom. Hälsovårdsnämnden utgöres av polismästaren eller, där
sådan ej finnes, den ledamot av magistraten, som förestår stadens
polis; stadsläkaren eller, där flera sådana äro antagna, förste stadsläkaren,
och, där stadsläkare ej finnes, annan läkare, som av magistraten
utses; samt fem ledamöter, valda av stadsfullmäktige.
Stadsfullmäktige må dock bestämma, att nämndens ledamöter skola
till antalet vara fem, nämligen polismästaren eller den ledamot av
magistraten, som förestår stadens polis, ovanbemälde läkare samt tre av
stadsfullmäktige valda ledamöter.
Möter hinder för magistraten att till ledamot av nämnden utse läkare,
skall annan lämplig person därtill utses.
2 inom. Uppdraget att vara ledamot av hälsovårdsnämnden gäller
för de valda ledamöterna ävensom för ledamot, som jämlikt 1 mom. är
särskilt utsedd, för fyra år, dock att första gången stadsfullmäktige
enligt denna stadga företaga val av ledamöter, genom lottning bestämmes,
vilken eller vilka av de valda skola utträda ur nämnden redan vid
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 152.
5
slutet av andra året. Avgår ledamot under den för honom bestämda
tjänstgöringstiden, anställes fyllnadsval, och skall den sålunda valda tjänstgöra
under den tid, som för den avgångna återstått.
3 mom. För ledamot i nämnden, som magistraten utser, har
samma myndighet att utse suppleant. Vid förfall för sådan ledamot
skall den för honom utsedda suppleanten inkallas. För de valda ledamöterna
väljas av stadsfullmäktige suppleanter till lika stort antal. Vad
i 2 mom. stadgas om ledamot gäller jämväl om suppleant.
De av stadsfullmäktige valda suppleanterna skola inkallas i den ordning,
som mellan dem blivit vid valet bestämd.
4 mom. Ledamot eller suppleant av hälsovårdsnämnd kan ej den
vara, som icke uppnått tjugufem års ålder, ej heller:
a) den som icke råder över sig och sitt gods;
b) den som är förklarad ovärdig att i rikets tjänst vidare nyttjas
eller eljest på grund av honom ådömd straffpåföljd icke må utöva allmän
befattning eller genom utslag, vilket ännu icke vunnit laga kraft, är
dömd till straffpåföljd, varom sist förmäles, eller den som är ställd under
framtiden för brott, vilket kan medföra sådan påföljd;
c) den som är förklarad ovärdig att inför rätta föra andras talan.
Gift kvinna vare ej på den grund, att hon står under mannens
målsmanskap, obehörig att utöva uppdrag, varom nu är fråga.
5 mom. Den, som av stadsfullmäktige blivit vald till ledamot eller
suppleant i nämnden, må kunna avsäga sig uppdraget:
om han icke är boende inom staden eller dess område;
om han är ämbets- eller tjänsteman och av sin befattning hindras
att fullgöra uppdraget;
om han efter fyra års tjänstgöring såsom ledamot i nämnden är i
tur att därifrån avgå;
om han uppnått sextio års ålder eller eljest uppgiver hinder, som
av den väljande myndigheten godkännes.
Väljes kvinna till ledamot av hälsovårdsnämnd eller suppleant för
sådan ledamot, äger hon att när som hälst avsäga sig uppdraget.
6 mom. Förste provinsialläkaren i länet äger, även om han icke är ledamot
av nämnden, att vara tillstädes vid nämndens sammanträden och
deltaga i överläggningarna, men ej i besluten, ävensom att, där han så
begär, få sin mening till protokollet antecknad.
Vad sålunda är stadgat gäller ej för stad, varest finnes stadsläkare,
som är likställd med förste provinsialläkare.
6
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 152.
7 mom. När hälsovårdsnämnden prövar sådant vara av behovet
påkallat, äger den tillkalla sakkunniga biträden, vilka må deltaga i
nämndens överläggningar, men ej i besluten.
8 §•
1 mom. Hälsovårdsnämnden utser inom sig ordförande och vice
ordförande för ett år i sänder. Åro både ordförande och vice ordförande
hindrade att bevista sammanträde, utses ordförande för tillfället.
2 mom. Hälsovårdsnämnden sammanträder minst en gång i månaden
samt däremellan, då ordföranden finner omständigheterna därtill
föranleda eller begäran därom framställes av ledamot, som är självskriven
eller jämlikt 2 § 1 mom. särskilt utsedd, eller ock av två andra ledamöter.
Sammanträde med hälsovårdsnämnd skall ock skyndsamt äga
rum på anmodan av länsstyrelse, magistrat eller förste provinsialläkare.
Har förste provinsialläkaren föreslagit tid för sammanträdet, skall detta
hållas å berörda tid eller, om hinder därför möter, å närmast följande
för sammanträde lämpliga, efter överenskommelse med förste provinsialläkaren
bestämda dag.
3 mom. Ärende må ej hos nämnden företagas till avgörande, därest
ej, då ledamöternas antal är sju, minst fyra, och, då det är fem, minst
tre äro närvarande.
4 mom. I stadgande, tillkommet i den ordning, som i 30 § sägs,
må föreskrivas, att hälsovårdsnämnden äger uppdraga åt någon sin
ledamot eller tjänsteman att på nämndens vägnar meddela beslut i vissa
grupper av mindre viktiga ärenden, vilkas beskaffenhet skall i stadgandet
särskilt angivas.
Sålunda meddelat beslut skall anmälas inför nämnden vid dess nästinfallande
sammanträde.
Genom sådant enskild ledamots eller tjänstemans beslut får icke
vite föreläggas.
3 mom. Vid val inom nämnden sker omröstning med slutna sedlar,
där så begäres, och skilje lotten mellan dem, som erhållit lika antal
röster. I övrigt verkställes omröstning öppet, och bliver den meninggällande,
varom de flesta rösterna förena sig. Åro vid öppen omröstning
rösterna på vardera sidan lika många, gäller den mening, som biträdes
av ordföranden.
6* mom. Vid nämndens sammanträden skall föras protokoll, vars
riktighet granskas senast vid nästa ordinarie sammanträde. Där sådant
av behovet påkallas, äger dock nämnden. att uppdraga åt eu eller flera
av sina ledamöter att verkställa denna granskning.
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 152.
7
7 mom. Nämnden skall på lämpligt sätt göra kunnigt, av vem,
varest och på vilka tider till nämnden ställda ansökningar och andra
handlingar mottagas.
4 §‘
I varje stad skall finnas en eller flera tillsyningsmän för allmänna
hälsovården.
Hälsovårdsnämnden antager och entledigar dessa tillsyningsmän
ävensom övriga tjänstemän och biträden, som ställas till dess förfogande,
där ej annorlunda stadgas i allmän författning eller i föreskrift, tillkommen
i den ordning, som i 30 § sägs.
För de av hälsovårdsnämnden antagna tjänstemän och biträden utfärdar
nämnden instruktion.
5 §•
Hälsovårdsnämnden har att hos stadsfullmäktige göra framställning
om medel, som erfordras för den verksamhet, som enligt denna stadga
eller annan allmän författning åligger nämnden.
I fråga om förvaltningen och redovisningen av dessa medel länder
till efterrättelse vad i kommunallagarna finnes stadgat.
6 §.
Hälsovårdsnämnden har att årligen före mars månads utgång till
förste provinsialläkaren avlämna en till medicinalstyrelsen ställd berättelse
om allmänna hälsotillståndet i staden under nästföregående år och
vad i avseende därå och å den av staden anordnade allmänna sjukvården
blivit under samma tid åtgjort.
År nämnda sjukvård helt eller delvis under annan myndighets förvaltning,
skall denna myndighet i god tid meddela nämnden erforderliga
uppgifter i ämnet.
För Stockholm eller stad, varest finnes stadsläkare, som är likställd
med förste provinsialläkare, skall berättelsen avgivas till medicinalstyrelsen
före utgången av juni månad.
Berättelsen skall vara avfattad i överensstämmelse med formulär,
som fastställes av medicinalstyrelsen.
7 §■
Det åligger hälsovårdsnämnden att Över inkommande handlingar föra
diarium enligt formulär, som fastställes av medicinalstyrelsen.
8
Kungl. Maj.ts Proposition Nr 152.
Till hälsovårdsnämnden överlämnade dödsbevis ävensom övriga inkomna
handlingar, vilka icke böra till annan översändas, skola jämte
nämndens protokoll och beslut av nämnden förvaras.
Om bostäder och samlingslokaler, m. m.
8 §•
1 inom. Byggnad, som inrymmer boningsrum, skall till alla sina
delar vara så anordnad samt så underhållas och skötas, att sanitär olägenhet
ej uppstår för dem, som där uppehålla sig.
2 mom. Varje boningsrum skall till storleken motsvara minst en
persons lnftbehov och vara så anordnat, att det kan hållas tillbörligt
varmt och bereder erforderligt skydd mot fuktighet, samt förses med
fönster. Fönster i dylikt rum skall vara tillräckligt stort och lämpligt
anbragt samt vetta åt gata, allmän plats eller gårdsrum ävensom vara
så anordnat, att rummet erhåller god dager och att nödig luftväxling
genom fönstret kan åstadkommas.
3 mom. I fråga om rum, vars beboende prövas i följd av bristfällighet
i byggnadens anordnande, osnygghet eller annan orsak vara förenat
med fara för hälsan, äger hälsovårdsnämnden förelägga viss, efter
omständigheterna lämpad tid för felaktighetens avhjälpande eller, där så
prövas nödigt, för rummets utrymmande eller ock, om felaktigheten
tinnes vara av beskaffenhet att ej kunna avhjälpas, förbjuda rummets
vidare användning för bostadsändamål.
Hälsovårdsnämnden må ock förbjuda, att i ett och samma rum så
stort antal personer inhysas, att genom deras sammanboende fara för
hälsan kan uppkomma. Sådant förbud får dock ej meddelas, därest de
i rummet boende tillhöra samma familj, såvida icke större fara för hälsan
föreligger.
4 mom. Vad i 2 och 3 mom. sägs om boningsrum skall ock gälla
om kök, som användes till bostad eller tillhör bostadslägenhet.
5 mom. Innehavare av lägenhet i byggnad, som inrymmer boningsrum,
må ej genom osnygghet, buller eller på annat sätt förorsaka sanitär
olägenhet för närboende.
6 mom. Där sådant prövas av behovet påkallat, äger hälsovårdsnämnden
meddela föreskrift om särskilda anordningar för åstadkommande
av tillräcklig luftväxling samt om undanröjande i övrigt av sanitära
olägenheter i lokal, varest vanligen ett större antal människor samlas,
Kung!. Maj:ts Proposition Nr 152. 9
såsom kyrka eller annan gudstjänstlokal, skola, domstols sammanträdesrum,
samlingsrum, till vilket allmänheten äger tillträde, teater, danslokal,
serverings- eller utskänkningslokal, natthärbärge, fattigvårdsanstalt och
sjukhus.
7 mom. Genom hälsovårdsnämndens försorg skall anordnas återkommande
besiktning av byggnad och lägenhet, varom i 1 och 2 mom.
sägs (bostadsinspektion), därvid särskild tillsyn skall ägnas beskaffenheten
och skötseln av sådana bostäder, där missförhållanden i sanitärt hänseende
mest kunna befaras. Jämväl skall besiktning av lokal, varom i
6 mom. förmäles, verkställas så ofta behovet påkallar. Närmare föreskrifter
rörande sådan besiktning, som avses i detta moment, meddelas
av hälsovårdsnämnden.
Om vatten och is för hushållsbehov.
9 §•
1 mom. Hälsovårdsnämnden skall hålla noggrann tillsyn över beskaffenheten
av vattnet på de ställen, där sådant hämtas för att användas
till dryck, matlagning och andra hushållsbehov. Särskilt skall hälsovårdsnämnden
tillse, att brunnar och källor, som äro belägna på allmänna
platser eller inne på gårdar eller tomter, äro ändamålsenligt överbyggda
och i övrigt så inrättade, att ytvatten eller orenlighet ej intränger i dem.
2 mom. Vattnet i brunn, källa eller vattenledning, vare sig dessa
äro avsedda för allmänt eller enskilt begagnande, må ej av någon förorenas.
Lag samma vare i fråga om vattnet vid allmänt vattenhämtningsställe
vid sjö, vattendrag eller kanal.
3 mom. Hälsovårdsnämnden skall öva tillsyn över att is, som är
avsedd för hushållsbehov eller annat därmed jämförligt ändamål, ej upptages
å plats, där isens beskaffenhet ur sanitär synpunkt kan anses
olämplig.
4 mom. När omständigheterna därtill föranleda, må hälsovårdsnämnden
förbjuda hämtning av vatten från visst vattenhämtningsställe
ävensom upptagning å viss plats av is, som är avsedd för hushållsbehov
eller annat därmed jämförligt ändamål. Hälsovårdsnämnden må ock förbjuda,
att is, som upptagits å viss plats utom staden, införes till staden
eller försälj es därstädes.
Bihang till riksdagens protokoll 1919. 1 sand. 181 käft. (Nr 152.) las i» 2
10
Kungi. Maj:ts Proposition Nr 152.
Om födoämnen och dryckesvaror.
10 §.
1 mom. Kött av djur, som självdött eller varit behäftat med sådan
sjukdom eller omkommit eller nedslaktats under sådana förhållanden, att
köttet skäligen är att anse såsom skadligt att förtära eller eljest otjänligt
till människoföda, må icke, i syfte att därtill användas, införas i
stad eller där hållas till salu eller överlämnas till annan.
Kött av sådant djur, som nyss sagts, får ej användas vid tillverkning
till avsalu av korv eller andra matvaror, ej heller förvaras i lägenhet,
där dylika varor för sådant ändamål tillverkas eller förvaras, eller
å plats, där de försäljas, eller i lokal, hörande till lägenhet, varest allmän
spisning eller utskänkning äger rum.
Vad nu sagts om kött äger ock tillämpning beträffande inälvor,
blod samt andra sådana delar av djur, som användas till människoföda.
2 mom. Vad i 1 mom. första stycket är stadgat gälle ock ifråga
om mjölk från djur, vilket är eller skäligen kan misstänkas vara behäftat
med sjukdom, som kan menligt inverka på mjölkens beskaffenhet,
eller blivit behandlat med sådant läkemedel, som genom att övergå i
mjölken eller på annat sätt kan göra densamma skadlig eller otjänlig
till människoföda.
Mjölk, som hålles till salu, får ej vara utspädd med vatten eller
bemängd med främmande ämne, ej heller, utan att sådant särskilt angives,
vara berövad något av sina naturliga beståndsdelar.
Utan hälsovårdsnämndens medgivande må mjölk ej utbjudas eller försäljas
under beteckning, som antyder, att mjölken är av särskilt sund
beskaffenhet eller står under kontroll i detta hänseende.
Vad i detta moment sagts om mjölk gäller i tillämpliga delar även
om grädde och smör.
3 mom. År födoämne i andra fall än här ovan sägs till följd av
förskämning, orenlighet, felaktig beredning eller annan orsak skadligt
för hälsan eller eljest otjänligt till människoföda, eller har det bearbetats
eller hanterats av person, vilken är eller misstankes vara behäftad
med sådan sjukdom eller smitta, att födoämnet skäligen är att anse såsom
farligt att förtära, må det icke, i syfte att användas till människoföda,
införas i stad eller där hållas till salu eller överlämnas till annan.
Finnes grundad anledning för det antagande, att födoämne av visst
slag och från viss plats skall kunna förorsaka utbredande av smittsam
sjukdom inom staden, må hälsovårdsnämnden förbjuda dess införsel till
staden och dess försäljning därstädes.
11
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 152.
4 mom. Hälsovårdsnämnden har att låta anhålla födoämne, som
enligt bestämmelserna i denna paragraf eller nämndens jämlikt 3 mom.
andra stycket meddelade förbud ej får till människoföda försäljas, då
det anträffas å allmän saluplats, i lägenhet, avsedd för dess försäljning
eller yrkesmässiga beredning eller för allmän spisning eller utskänkning,
ävensom i de till sådan lägenhet hörande upplag eller förvaringsrum,
av vad beskaffenhet de vara må, så ock vid hamn, järnvägsstation eller
annat dylikt ställe under förhållanden, som utvisa, att födoämnet är avsett
att försäljas till människoföda.
Finner hälsovårdsnämnd, att vara, som anhållits, genom särskild behandling
kan göras duglig till människoföda eller att sådan vara utan
fara kan försäljas under uppgift om varans beskaffenhet, må detta under
nämndens kontroll verkställas. Kostnaderna härför gäldas av ägaren.
I annat fall skall vara, som anhållits, genom hälsovårdsnämndens
försorg på ägarens bekostnad oskadliggöras genom att varan förstöres
eller, då så prövas lämpligt, genom att varan under nämndens kontroll
användes till tekniskt bruk eller till föda åt djur.
5 inom. Hälsovårdsnämnd äger, då så anses nödigt, taga prov för
undersökning av födoämne, avsett till försäljning, vare sig detta förefinnes
å ställe inom hälsovårdsområdet eller å sådant ställe utom detsamma,
varifrån det plägar till försäljning dit införas. För dylikt prov
skall gäldas ersättning enligt vanligt handelspris.
I avvaktan på utgången av denna undersökning, som bör med
största skyndsamhet verkställas, må försäljning av skäligen misstänkt
födoämne kunna av nämnden förbjudas.
6 mom. Vad i 3, 4 och 5 mom. stadgas om födoämne skall i tilllämpliga
delar gälla om dryckesvara.
7 mom. Försäljare av födoämne eller dryckesvara, varom ovan förmäles,
är skyldig att på anmodan av hälsovårdsnämnden meddela upplysning
om vem, som till honom levererat varan eller i densamma ingående
beståndsdelar.
11 §.
1 mom. Lägenhet, där födoämne eller dryckesvara till försäljning
beredes, så ock lägenhet, där kött, charkuterivaror, färsk fisk, mjölk,
mejeriprodukter, bröd eller konditorivaror försäljas eller till försäljning
förvaras, må ej läggas på mindre avstånd än sex meter från avträde
och urinkur eller från stall, fähus och svinhus eller därtill hörande gödselbehållare.
Sådan lägenhet skall vara tillräckligt rymlig och ljus samt försedd
med erforderliga anordningar för luftväxling ävensom hava lätt tillgång
12
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 152.
till vatten. Golv, väggar och tak, ävensom bord, hyllor och annan inledning
skola vara så beskaffade, att de med lätthet kunna rengöras.
Lägenheten må icke stå i förbindelse med bostad och ej heller i övrigt
vara så förbunden med annan lokal, att sanitära olägenheter därav kunna
uppkomma.
Utöver vad sålunda stadgats gäller för slakteri, charkuteri och mejeri,
att golv däri skall vara av sten, betong eller annat lika tjänligt
ämne samt försett med avlopp för spillvatten.
Lägenhet, som i detta moment avses, må icke tagas i bruk, förrän
hälsovårdsnämnden lämnat sitt tillstånd därtill.
2 mom. Lägenhet, som i 1 mom. sägs, ävensom där använda redskap,
förvaringskärl och andra-tillbehör skola hållas rena och i gott
stånd. Sådan lägenhet får endast användas till det ändamål, för vilket
den är avsedd. Ej må där förvaras ämne, som kan meddela varorna
främmande lukt eller smak eller på annat sätt göra dem otjänliga till
förtäring.
3 mom. Vid förvaring, transport, uppläggning eller annan hantering
av vara, som är avsedd att försäljas såsom födoämne, skola sådana
försiktighetsmått iakttagas, att varan icke förorenas.
12 §.
1 mom. Var och en, som sysslar med beredning av födoämne eller
dryckesvara för försäljning, eller hanterar kött, charkuterivaror, färsk fisk,
mjölk, mejeriprodukter, bröd eller konditorivaror, som avses till försäljning,
skall under arbetet iakttaga noggrann renlighet.
2 mom. Förekommer beträffande person, som är sysselsatt i sådant
arbete, varom i 1 mom; sägs, skälig anledning antaga, att han är behäftad
med sjukdom eller smitta, varav menlig inverkan på den av honom
bearbetade eller hanterade varans beskaffenhet kan uppstå, är han
skyldig att efter anmodan av hälsovårdsnämnden på hälsovårdsområdets
bekostnad undergå läkarundersökning. Finnes han vid läkarundersökningen
vara behäftad med sjukdom eller smitta, som nu är sagd, må nämnden
förbjuda att han deltager i eller användes till arbete, varom här är fråga.
Om avträden och urinkurar.
13 §''
1 inom. dill varje hus, där människor någon längre tid på dygnet
uppehålla sig, skall finnas lämpligt antal avträden.
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 152.
13
Utom sådant hus, som i första stycket sägs, får avträde icke läggas
på mindre avstånd än sex meter från gata eller allmän plats, källa,
brunn eller annat dylikt vattenhämtningsställe och ej heller från vägg,
varå finnes fönster till boningsrum eller kök, eller från plats, där födoämne
eller dryckesvara hålles till salu eller till försäljning beredes eller
förvaras.
Avträde, som är beläget utom sådant hus, som i första stycket
sägs, skall vara så anordnat, att det erhåller nödig dager. Det skall
vara försett med golv av asfalt, betong eller annat lika tjänligt ämne.
Golvet skall ligga högre än angränsande marks yta. Avträdet skall i
övrigt vara så inrättat, att fara för förorening av underliggande eller
angränsande mark samt lukt eller annat men för den, som bor eller
vistas i närheten, undvikes.
Avträde, som är beläget inom sådant hus, som i första stycket
sägs, får ej stå i omedelbar förbindelse med boningsrum eller kök
och skall genom betryggande isolering och lämplig anordning för luftväxling
förhindras att sprida lukt till övriga delar av huset. Golvet
skall vara av asfalt, betong eller annat lika tjänligt ämne och får ej
ligga lägre än angränsande marks yta.
Undantag från här stadgade bestämmelser om avträdes höjdläge i
förhållande till angränsande marks yta kan av hälsovårdsnämnden på
ansökan medgivas, för den händelse anordningar till förebyggande av
sanitära olägenheter därav vidtagas i överensstämmelse med allmänna
föreskrifter, som medicinalstyrelsen har att utfärda härutinnan.
2 inom. Avträde skall, där ej annorlunda är bestämt i den ordning,
som i 30 § föreskrives, eller jämlikt 4 mom. här nedan blivit medgivet,
vara så inrättat, att orenligheten upptages i täta, lätt flyttbara kärl av
modell, som blivit av hälsovårdsnämnden godkänd. Dylikt kärl skall
vara så uppställt på avträdets golv, att orenlighet ej kan vid begagnandet
komma utanför kärlet eller till detsamma hörande urinledning samt att
vederbörlig tillsyn utan svårighet kan utövas. Kärl får icke tömmas på
hämtningsstället. Kärl, som uppställes på avträde, skall vara väl rengjort.
3 mom. Å avträde skall hållas rent och snyggt.
Hälsovårdsnämnden skall verka för att sådana medel, som kunna
minska eller avlägsna olägenheterna av lukt från avträde samt motverka
alstring och utveckling av flugor därstädes, bliva använda i så stor omfattning
som möjligt.
4 mom. Utan hinder av här ovan meddelade bestämmelser kan
hälsovårdsnämnden på ansökan medgiva anordnandet av vattenklosett,
därest densamma är så inrättad, att orenlighet och spolvatten medelst
14
•Kimgl. Maj:ts Proposition Nr 152.
underjordisk ledning omedelbart föras ut i lämpligt vattendrag. Ansökan
om tillstånd till anordnande av vattenklosett skall avfattas skriftligen
och jämte erforderlig ritning över anläggningen ingivas till nämnden.
Utan hälsovårdsnämndens medgivande får vattenklosett icke anordnas.
Befinnas större brister vidlåda vattenklosett och avhjälpas icke dessa
brister inom tid, som hälsovårdsnämnden föreskriver, eller skötes vattenklosett
vårdslöst, må nämnden tillsvidare förbjuda att inrättningen begagnas
eller påbjuda sådana åtgärder, att inrättningen icke kan brukas.
5 mom. Avträde, som skall upplåtas till begagnande mot avgift,
får ej inrättas, förrän hälsovårdsnämnden lämnat tillstånd därtill.
6 mom. Hälsovårdsnämnden äger föreskriva, att avträde skall inrättas
vid salutorg, hamnområde eller annan plats, där ett större antal människor
har mera stadigvarande sysselsättning.
14 §.
1 mom. Urinkur, som är belägen utom hus, där människor någon
längre tid på dygnet uppehålla sig, skall, där så lämpligen kan ske,
vara så inrättad, att orenligheten upptages i underjordisk avloppsledning.
I annat fall skall orenligheten upptagas i tätt kärl, innehållande torvströ
eller annat lika lämpligt ämne. Sådant kärl skall vara uppställt under tak.
Urinkur, som är belägen inom sådant hus, som i första stycket sägs,
skall vara så inrättad, att orenligheten fullständigt upptages i underjordisk
avloppsledning.
2 mom. Urinkur skall vara försedd med golv av asfalt, betong
eller annat lika tjänligt ämne. Väggarna skola till erforderlig höjd hava
en slät och vattentät yta.
1 övrigt gäller om urinkur i tillämpliga delar vad om avträden är
i 13 § 1, 3 och 5 mom. stadgat; dock att hinder icke möter att lägga
urinkur på mindre avstånd än sex meter från gata eller allmän plats.
3 mom. Hälsovårdsnämnden äger föreskriva, att urinkurar skola
inrättas vid skola, fabrik, nöjes- och utskänkningslokal, salutorg, hamnområde
eller annan plats, där ett större antal människor plägar samlas.
Om köksavfall, sopor, m. m.
15 §.
1 mom. Köksavfall skall varje dag bortföras från bostadslägenhet.
2 mom. Köksavfall, sopor, den vid rengöring av gård och gata
uppsamlade orenligheten och andra dylika ämnen skola, därest de ej
15
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 152.
genast bortforslas, uppsamlas i täta, flyttbara kärl, som äro försedda med
tätt slutande lock och uppställda på tätt underlag, som ligger högre än
angränsande marks yta. I dylika kärl få flytande ämnen icke hällas.
I gård, varest svinhus, fähus eller stall finnes, må de i detta moment
omförmälda slag av orenlighet förvaras tillsammans med kreatursspillningen.
3 mom. Hälsovårdsnämnden äger för visst fall medgiva, att kärl,
vald köksavfall, sopor eller dylikt förvaras, uppställas i lägenhet, vars
golv ligger lägre än angränsande marks yta. Det åligger därvid nämnden
att meddela nödiga föreskrifter till förebyggande av sanitära olägenheter
av den medgivna anordningen.
4 mom. De i denna paragraf omnämnda kärl skola vara av modell,
som blivit av hälsovårdsnämnden godkänd.
5 mom. I stad, där sådant av omständigheterna påkallas, må föreskrift
meddelas därom, att olika slag av avfall och orenlighet, som i
denna paragraf omförmälas, skola uppsamlas i skilda kärl (separationstväng).
Sådan föreskrift skall utfärdas i den ordning, som i 30 § stadgas.
Om flytande orenlighet.
16 §.
1 mom. Urin, diskvatten och annan flytande orenlighet, som lätt
kan övergå i förruttnelse, skall bortledas i underjordisk avloppsledning
eller, där sådan ej finnes, uppsamlas i härför uteslutande avsedda, täta,
lätt flyttbara kärl, som äro försedda med tätt slutande lock och uppställda
på tätt underlag.
2 mom. Där klimatiska förhållanden lägga hinder i vägen för att
under den kallare årstiden uppsamla orenligheten på sätt nyss nämnts,
må densamma efter hälsovårdsnämndens därom meddelade anvisningar
samlas i fasta behållare.
Då varmare årstid inträder, skall dylik behållare omsorgsfullt rengöras.
3 mom. Tvättvatten, skurvatten och annat dylikt spillvatten, som
ej är att hänföra till orenlighet, varom i 1 mom. förmäles, skall bortledas
i underjordisk avloppsledning. Där sådan ledning icke finnes, må
spillvatten, varom nu är sagt, utsläppas i rännsten, under villkor att
rännstenen har erforderligt fall samt är stensatt, cementerad eller pa
annat lika tjänligt sätt anordnad, så att vattnet icke bliver kvarstående
och så att rengöring av rännstenen lätt kan ske.
16
Kung!. Maj:ts Proposition Nr 152.
Om stall, fähus och svinhus.
n §.
1 inom. Stall får ej inrättas i byggnad, som inrymmer boningsrum.
2 mom. Stall får ej heller läggas på mindre avstånd än sex meter
från gata eller allmän plats, källa, brunn eller annat dylikt vattenhämtningsställe
och ej heller från vägg, varå finnes fönster till boningsrum
eller kök, eller från plats, där födoämne eller dryckesvara hålles
till salu eller till försäljning beredes eller förvaras.
Hälsovårdsnämnden äger dock att i undantagsfall på ansökan medgiva,
att bostadslägenhet för stallpersonal lägges över eller invid stall,
så framt betryggande anordningar vidtagas, vilka hindra luften från stallet
att genom tak eller väggar intränga i bostadslägenheten.
3 mom. Stall skall vara sa anordnat, att det erhåller tillräckligdager,
samt skall vara försett med lämpliga anordningar för luftväxling.
Golvet skall vara tätt och ligga högre än angränsande marks yta samt
vara så inrättat, att den flytande orenligheten icke därifrån utrinner på
marken. Där så ske kan, skall stall förses med underjordisk avloppsledning
för den flytande orenligheten s avledande.
4 mom. Den fasta orenligheten skall förvaras antingen i tät, flyttbar
samt ovan jord stående gödselkista, som är försedd med lock, eller
ock i tät behållare av betong eller dylikt, vars botten ligger högre än
angränsande, marks yta.
I övrigt gäller beträffande sådan gödselkista och behållare vad i
2 mom. sägs.
Den flytande orenligheten skall, där underjordisk avloppsledning
icke finnes, uppsamlas med torvströ eller annat lika tjänligt ämne och
förvaras tillsammans med den fasta orenligheten.
5 mom. Stall får ej tagas i bruk, förrän hälsovårdsnämnden givit
tillstånd därtill.
6 mom. I stall skall hållas rent och snyggt.
18 §.
1 mom. Ej må någon hålla nötkreatur eller svin i byggnad, som
inrymmer boningsrum, eller i trångt bebyggd gård.
2 mom. Fähus eller svinhus får ej heller läggas på mindre avstånd
än sex meter från gata eller allmän plats, källa, brunn eller annat dylikt
vattenhämtningsställe och ej heller från vägg, varå finnes fönster till
17
Kung!. Maj:ts Proposition Nr 152.
boningsrum eller kök, eller från plats, där födoämne eller dryckesvara
hålles till salu eller till försäljning beredes eller förvaras.
3 mom. Fähus och svinhus skall vara så anordnat, att det erhåller
tillräcklig dager, samt skall vara försett med lämpliga anordningar för
luftväxling Golvet skall vara tätt och ligga högre än angränsande
marks yta samt vara så inrättat, att den flytande orenligheten icke därifrån
utrinner på marken. I svinhus skall golvet vara av asfalt, betong
eller annat lika tjänligt ämne. Där så ske kan, skola fähus och svinhus
förses med underjordisk avloppsledning för den flytande orenlighetens
avledande.
4 mom. Den fasta orenligheten skall förvaras antingen i tät, flyttbar
samt ovan jord stående gödselkista, som är försedd med lock, eller
ock i tät behållare av betong eller dylikt, vars botten ligger högre än
angränsande marks yta.
I övrigt gäller beträffande sådan gödselkista och behållare vad i
2 mom. sägs.
Den flytande orenligheten skall, där underjordisk avloppsledning icke
finnes, uppsamlas med torvströ eller annat lika tjänligt ämne och förvaras
tillsammans med den fasta orenligheten.
5 mom. Fähus eller svinhus får ej tagas i bruk, förrän hälsovårdsnämnden
givit tillstånd därtill.
6 mom. I fähus och svinhus skall hållas rent och snyggt.
7 mom. Om för visst fall hållandet av nötkreatur eller svin föranleder
större osnygghet än som är därifrån oskiljaktig eller ock vållar
sanitära olägenheter, må hälsovårdsnämnden äga att tillsvidare förbjuda
detsamma.
Om hållandet av mindre djur.
19 §.
Håller någon getter, får, hundar, kaniner, fjäderfä eller andra dylika
mindre djur, och yppas härav sanitära olägenheter, äger hälsovårdsnämnden
meddela de föreskrifter, som till förebyggande av olägenheterna
anses erforderliga, eller ock utfärda förbud mot djurens hållande.
Om bortforsling av orenlighet m. m.
20 §.
1 mom. Orenlighet eller avfall, som enligt här ovan meddelade
bestämmelser förvaras i kärl, gödselkista eller behållare, skall, med det
Bihang till riksdagens protokoll 1919. 1 sand. 131 höft. (Nr 152.) lss 19 3
18
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 152.
undantag, som i 3 mom. härnedan förmäles, från staden bortföras, innan
sanitära olägenheter därav förorsakas eller de för uppsamlande därav använda
kärl, kistor eller behållare äro så fyllda, att innehållet utspilles
eller svårighet vid hämtning av sådan anledning vållas.
Hälsovårdsnämnden äger under den varma årstiden eller då sjuklighet
råder eller andra omständigheter därtill föranleda för viss tid
föreskriva sådan regelbunden hämtning, som från sanitär synpunkt kan
anses erforderlig.
2 mom. Illaluktande eller lätt förruttnande avfall från fabrik, hantverk
eller annan näring får ej inom stad förvaras under så lång tid
eller på sådant sätt, att därigenom vållas sanitära olägenheter, utan skall,
så ofta behovet det påkallar, från staden bortföras.
Hälsovårdsnämnden äger att i detta hänseende för särskilda fall
meddela erforderliga föreskrifter.
3 mom. Vad nu är föreskrivet om orenlighets avlägsnande från
stad äger ej tillämpning, då den skall inom stad användas såsom gödningsämne,
utan må den i dylikt fall läggas å det ställe, där den skall
användas, därest nödiga åtgärder vidtagas till förekommande av sanitära
olägenheter.
Latrin, köksavfall och spillning från svin få ej inom staden användas
vid gödsling.
21 §.
Den, som i stad forslar latrin, kreatursspillning, avfall eller annat
dylikt ämne, som i 15 § sägs, eller flytande orenlighet av beskaffenhet,
som i 16 § 1 mom. omförmäles, är skyldig att därvid begagna tätt
fordon eller kärl, att hava fordonet eller kärlet ändamålsenligt övertäckt,
att jämväl i övrigt tillse, att vid forslingen ej något utspilles, samt att
icke å gata eller annan allmän plats med åkdonet hålla längre,, än som
av tillfällig anledning är oundgängligen nödigt.
Hälsovårdsnämnden äger att bestämma viss tid på dygnet, då forsling
av orenlighet eller av visst slag utav orenlighet får äga rum, ävensom
att angående sådan forsling meddela de ytterligare föreskrifter, som
kunna vara av nöden.
Om avloppsledning.
22 §.
Avloppsledning skall vara så inrättad, att den ej kan medföra sanitära
olägenheter. Uppstår felaktighet i avloppsledning eller befinnes den
19
Kungl. Maj. ts Proposition Nr 152.
av annan orsak föranleda sanitär olägenhet, skola åtgärder ofördröjligen
vidtagas för ledningens försättande i fullgott skick. Intill dess ledningen
är försatt i fullgott skick äger hälsovårdsnämnden, om så prövas nödigt,
förbjuda ledningens användning.
Rensning av avloppsledning skall äga rum, så ofta behovet påkallar.
Den därvid uppsamlade orenligheten skall omedelbart från staden avlägsnas.
Om forsling av sådan orenlighet gäller vad i 21 § är stadgat.
Om avstjälpningsplatser.
23 §.
1 mom. Allmänna avstjälpningsplatser för orenlighet, av vad slag
den vara må, skola för varje stad, efter hälsovårdsnämndens hörande,
anordnas till erforderligt antal. Vid varje dylik plats skola nödiga åtgärder
vidtagas, så att ej vattnet i källor eller brunnar eller vid andra
vattenhämtningsställen orenas eller sanitära olägenheter annorledes
uppstå.
2 mom. Till sådan avstjälpningsplats får icke anvisas ställe inom
staden.
Angående anvisande av ställe för avstjälpningsplats utom stad är
stadgat i 48 §.
Om fabriker och näringar.
24 §.
1 mom. Hälsovårdsnämnden skall vaka över att fabriker och näringar
icke inrättas eller drivas så, att de medföra sanitära olägenheter
för närboende eller det allmänna, vare sig genom spridning av damm,
rök eller ånga i större myckenhet eller av elak lukt eller genom utsläppande
av giftiga gaser eller illaluktande avloppsvatten eller ock genom åstadkommande
av buller eller dylikt. Förefinnes sådan olägenhet, skall
nämnden tillhålla vederbörande att vidtaga tjänliga åtgärder för dess avhjälpande.
Verkställes ej av hälsovårdsnämnden anbefalld åtgärd inom
tid, som nämnden föreskriver, och är den anmärkta olägenheten svår, må
nämnden äga tills vidare förbjuda fabrikens eller näringens drivande.
2 mom. Sulfatcellulosafabriker, fabriker, där djurämnen brännas
eller underkastas torr destination, samt fabriker för tillverkning av animaliska
gödningsämnen ävensom ugnar eller andra inrättningar för rostning
av arsenik- eller svavelhaltiga malmer få ej anläggas inom stad.
20
Kung!. Maj:ts Proposition Nr 152.
3 mom. Fabriker för tillverkning av vitbetsocker, superfosfat, fosfor,
soda, ättiksyra, saltsyra, salpetersyra och svavelsyra, sådana glasbruk
och kakelfabriker, där arsenik vid tillverkningen begagnas, kalk-, koksoch
masugnar, trankokerier, talgsjuderier, benkvarnar samt pudrettfabriker
få icke inom stad anläggas eller inrättas annorstädes än å öppen och
rymlig plats, som är för sådant ändamål avsedd samt ligger avlägset
från de mera bebyggda stadsdelarna.
4 mom. Färgerier, färgfabriker, garverier, lysgasverk, limkokerier,
skinnberedningar, slakterier, stärkelsefabriker, stearinfabriker, fabriker för
bearbetning av tjära eller gasvatten, ävensom andra fabriker och näringar,
som, utan att vara hänförliga till de i 2 och 3 mom. omförmälda, dock
till följd av det sätt, varpå de drivas, eller de ämnen, som genom dem
bearbetas, behandlas eller frambringas, eller avfallen vid deras drivande,
eller därvid utströmmande rök och ånga, eller spridande av elak lukt,
eller fara för vattens orenande eller ock av annan anledning kunna medföra
sanitära olägenheter, må förläggas endast å öppen och rymlig tomt
i sådan del av staden, som ej är tätt bebyggd.
5 mom. Innan någon anlägger eller inrättar fabrik eller näring, som
är här ovan uttryckligen omförmäld, skall han göra skriftlig anmälan därom
hos hälsovårdsnämnden och avvakta besked, huruvida från dess sida hinder
därför möter. Vid denna anmälan skall fogas uppgift om de anordningar,
vilka äro ämnade att vidtagas för att förhindra, att fabriksrörelsen eller
näringens bedrivande må medföra sanitära olägenheter för närboende eller
det allmänna.
Skall lägenhet, inrymmande fabrik eller näring, ombyggas eller skola
eljest därmed vidtagas förändringar, som äro hänförliga till ombyggnad
eller nyanläggning, eller skola betydande ändringar ske i tillverkningssättet,
betraktas fabriken eller näringen såsom skulle den av nyo anläggas
eller inrättas.
6 mom. Vad i 1, 4 och 5 mom. är sagt om fabriker och näringar,
gäller även om upplag av sill, ben, lump, råa hudar, pudrett eller andra
varor, vilka till följd av elak lukt, förruttnelse, osnygghet eller dylikt
kunna, särdeles vid deras sammanhopande i större mängd, medföra sanitära
olägenheter.
Om begravningsplatser.
25 §.
1 mom. Begravningsplats må icke läggas på sådant ställe eller
anordnas på sådant sätt, att vatten därifrån kan menligt inverka på källa,
brunn eller annat vattenhämtningsställe.
21
Kung!. Maj:ts Proposition Nr 152.
Till dylik plats bör företrädesvis väljas mark med sandig eller kalkhaltig
jordmån. Platsen bör vara omsorgsfullt utdikad samt prydligt
planterad.
2 mom. Begravningsplats, som anlägges, skall så förläggas, att begravningsplatsens
gräns icke kommer att ligga på kortare avstånd än
aderton meter från byggnad, som inrymmer boningsrum.
3 mom. Innan tillåtelse meddelas att anlägga ny begravningsplats
eller utvidga förut befintlig sådan, skall hälsovårdsnämnden höras däröver.
4 mom. Grävd grav skall vara minst två meter djup; över däri
nedsatt lik skall graven, så fort ske kan, omsorgsfullt igenfyllas.
5 mom. Grav å allmän gravplats må ej ånyo begagnas, innan så
lång tid förflutit från det jordande av lik där senast ägt rum, att
med hänsyn till jordmån och andra förhållanden, som kunna inverka
på likens hastigare eller långsammare förvandling, de mjuka delarna
kunna anses hava fullständigt förmultnat, och i intet fall tidigare än
efter femton år.
I grav, som blivit upplåten åt enskild med ägande- eller besittningsrätt,
må lik nedsättas efter kortare mellantid, dock med iakttagande av
de försiktighetsmått, som kunna vara av hälsovårdsnämnden bestämda.
6‘ mom. I kyrka, där gudstjänst plägar hållas, eller i gravkor, som
står i omedelbar förbindelse med sådan kyrka, må lik icke nedsättas, såvida
Konungen ej giver lov därtill samt de i nästföljande moment för
dylikt fall givna föreskrifter därjämte blivit iakttagna.
7 mom. Innan nedsättning av lik må äga rum i kyrka, gravkor,
murad eller sprängd grav eller å äldre begravningsplats i grav, som är
belägen på kortare avstånd än aderton meter från byggnad, som inrymmer
boningsrum, åligger det efterlevande att hos vederbörande kyrkoråd eller
annan styrelse för begravningsplatsen förete dels intyg av läkare därom,
att liket för förruttnelsens hämmande eller oskadliggörande blivit på
lämpligt sätt behandlat, dels hälsovårdsnämndens yttrande, huruvida och
vilka åtgärder därutöver må anses nödvändiga, dels ock bevis att de av
nämnden tilläventyrs föreskrivna åtgärderna blivit vidtagna.
För rätt att nedsätta lik i kyrka, där gudstjänst plägar hållas, ävensom
i gravkor, som med sådan kyrka står i omedelbar förbindelse,
fordras därjämte, att liket är förvarat i en medelst lödning omsorgsfullt
tillsluten metallkista.
8 mom. Vad i denna paragraf stadgas äger ej tillämpning i fråga
om förvaring av aska efter lik, som i vederbörlig ordning undergått
eldbegängelse.
22
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 152.
Om lindring i vissa bestämmelser.
26 §.
För sådan lägenhet, som ligger avlägset från tätare bebyggd del
av staden, må hälsovårdsnämnden medgiva lindring i bestämmelserna
rörande anordningar vid avträden, nrinkurar, stall, fähus och svinhus.
För sådan lägenhet må nämnden ock medgiva lindring i stadgandena i
15 § 1 och 2 mom. angående köksavfall, sopor och dylik orenlighet, i
16 § angående flytande orenlighet, i 20 § angående bortforsling av orenlighet
m. m. samt i 23 § 2 mom. angående förläggning av allmän avstjälpningsplats.
Medgivande, som här avses, må av nämnden återkallas, då ändrade
förhållanden därtill föranleda.
Ansvarsbestämmelser.
27 §.
Med böter från och med fem till och med ettusen kronor straffes,
där ej strängare straff enligt allmän lag eller författning bör följa å
förseelsen,
lägenhets innehavare, som i strid mot stadgandet i 8 § 5 mom. förorsakar
sanitär olägenhet för närboende;
den som i strid mot någon av bestämmelserna i 9 § 2 mom. förorenar
vattnet i brunn, källa eller vattenledning eller vattnet vid allmänt
vattenhämtningsställe vid sjö, vattendrag eller kanal;
den som med avseende å födoämne bryter mot någon av bestämmelserna
i 10 § 1 och 2 mom., 3 mom. första stycket samt 7 mom.
eller beträffande dryckesvara mot någon av bestämmelserna i samma
paragrafs 6 mom., jämfört med 3 mom. första stycket, samt 7 mom.;
den som, förrän hälsovårdsnämnden lämnat sitt tillstånd därtill, tager
i bruk lägenhet, som i 11 § 1 mom. avses, eller som, beträffande dylik
lägenhet eller där använda redskap, förvaringskärl och andra tillbehör,
bryter mot någon av bestämmelserna i samma paragrafs 2 mom. eller
som, i strid mot stadgandet i paragrafens 3 mom., vid förvaring, transport,
uppläggning eller annan hantering av vara, som är avsedd att försäljas
såsom födoämne, icke iakttager tillbörliga försiktighetsmått till
förekommande av varans förorening;
23
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 152.
den som under arbete, som i 12 § 1 mom. avses, icke iakttager
noggrann renlighet;
den som beträffande avträde bryter mot någon av bestämmelserna
i 13 § 2 mom., 3 mom. första stycket, 4 mom. andra stycket och 5
mom. eller beträffande urinkur mot stadgandet i 14 § 2 mom. andra
stycket, jämfört med 13 § 3 mom. första stycket;
den som underlåter att ställa sig till efterrättelse stadgandet i 15 §
1 mom. angående bortförande av köksavfall från bostadslägenhet eller
någon av bestämmelserna i samma paragrafs 2 och 4 mom. angående
uppsamling av köksavfall, sopor, den vid rengöring av gård och gata
uppsamlade orenligheten och andra dylika ämnen;
den som bryter mot stadgandet i 16 § 1 mom. angående bortledande
eller uppsamlande av urin, diskvatten och annan flytande orenlighet
eller mot stadgandet i samma paragrafs 2 mom. andra stycket
angående rengöring av däri avsedd behållare;
den som beträffande renhållningen i stall bryter mot någon av bestämmelserna
i 17 § 4 mom. första och tredje stycket samt 6 mom. eller
beträffande renhållningen i fähus eller svinhus mot någon av bestämmelserna
i 18 § 4 mom. första och tredje stycket samt 6 inom.;
den som, förrän hälsovårdsnämnden givit tillstånd därtill, i strid mot
stadgandet i 17 § 5 mom. tager stall eller i strid mot stadgandet i 18 §
5 mom. tager fähus eller svinhus i bruk;
den som underlåter att ställa sig till efterrättelse något av stadgandena
i 20 § 1 mom. första stycket och 2 mom. första stycket angående
bortförande från staden av orenlighet eller avfall, som enligt denna stadgas
bestämmelser skola förvaras i kärl, gödselkista eller behållare, samt
av illaluktande eller lätt förruttnande avfall från fabrik, hantverk eller
annan näring eller som i strid mot stadgandet i samma paragrafs 3 mom.
andra stycket inom staden vid gödsling använder latrin, köksavfall eller
spillning från svin;
den som vid forsling i stad av de i 21 § första stycket omförmälda
ämnen åsidosätter någon av de i samma stycke meddelade föreskrifter;
den som bryter mot någon honom enligt 22 § andra stycket åliggande
skyldighet beträffande rensning av avloppsledning, avlägsnande
från staden av den därvid uppsamlade orenligheten samt forsling inom
staden av sådan orenlighet; samt
den som underlåter att ställa sig till efterrättelse någon av bestämmelserna
i 25 § 4 mom. angående grävd gravs djup samt rörande igenfyllande
av grav över däri nedsatt lik.
24
Kungl. Maj. ts Proposition Nr 152.
Samma lag vare i fråga om underlåtenhet att efterkomma förbud,
föreskrift eller anvisning, som hälsovårdsnämnd meddelat med stöd av
9 § 4 mom., 10 § 3 mom. andra stycket, 16 § 2 mom. första stycket,
20 § 1 mom. andra stycket, 21 § andra stycket samt 25 § 5 mom. andra
stycket.
Särskilda bestämmelser.
28 §.
Hälsovårdsnämnden äger att, där den anser nödigt, till inställelse
inför sig kalla envar, som bor eller uppehåller sig i staden. Sådan
kallelse skall innehålla uppgift om anledningen till densamma och bör,
där så ske kan, delgivas senast dagen förut. I kallelsen må utsättas
vite för uteblivande utan förfall. Kommer icke den kallade och kan ej
nämnden på förhandenvarande skäl avgöra ärendet, må nya kallelser med
förhöjda viten meddelas.
29 §.
Då hälsovårdsnämnd antingen omedelbart eller efter förutgångna
råd eller uppmaningar finner sig böra i särskilt fall meddela föreläggande
eller förbud, äger nämnden fastställa vite för underlåtenhet att ställa sig
föreläggandet eller förbudet till efterrättelse, därest ej särskild påföljd
härför finnes bestämd i denna stadga, annan allmän författning eller
stadgande, som tillkommit i den ordning 30 § omförmäler.
30 §.
1 mom. Väckes i stad fråga om meddelande av ny eller ytterligare
föreskrift med avseende å allmänna hälsovården utöver vad denna stadga
innehåller eller lämnar åt hälsovårdsnämnden att närmare bestämma,
skall den prövas av stadsfullmäktige. Framställes förslaget ej av nämnden,
utan av magistraten eller ock omedelbart hos stadsfullmäktige, skall
nämnden höras, innan ärendet avgöres. Bliver sådant stadgande, varom
nu är fråga, antaget av stadsfullmäktige, har magistraten att insända
detsamma jämte eget och hälsovårdsnämndens utlåtande till länsstyrelsen,
som antingen oförändrat fastställer stadgandet eller ock vägrar fastställelse
därå. Bliver ett av magistraten eller hälsovårdsnämnden väckt
25
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 152.
förslag ogillat av stadsfullmäktige, är det den förslagsställande myndigheten
obetaget att hos länsstyrelsen anmäla behovet av det ifrågasatta
stadgandet.
2 mom. Finner länsstyrelsen, till följd av magistratens eller hälsovårdsnämndens
anmälan eller eljest, sådan ny eller ytterligare föreskrift,
som förut är nämnd, vara av behovet påkallad, upprättar länsstyrelsen
förslag därtill och hör däröver stadsfullmäktige. Gillas förslaget av
stadsfullmäktige, sedan hälsovårdsnämnden blivit däröver hörd, har länsstyrelsen
att utfärda det sålunda antagna stadgandet. Bliver förslaget
icke antaget, och finner länsstyrelsen fortfarande det ifrågasatta stadgandet
behövligt, äger länsstyrelsen att i ämnet förordna, men skall då
underställa sitt beslut Konungens prövning.
3 mom. För överträdelse av sådant stadgande, som ovan är nämnt,
må föreskrivas böter av från och med fem till och med ettusen kronor.
4 mom. Stadgandet skall, så snart det blivit fastställt, ofördröjligen
allmängöras av länsstyrelsen genom kungörelse, som skall tryckas lika
som med länsstyrelsens kungörelser vanligen förfares. Därjämte skall
i Stockholm överståthållarämbetet och i rikets övriga städer magistraten
dels fullständigt införa nämnda kungörelse i en -för sådant ändamål inrättad
liggare, dels ombesörja, att på stadens bekostnad tryckta exemplar
av kungörelsen finnas inom staden att för köpare tillgå, så länge stadgandet
fortfar att gälla. Dessutom åligger det i Stockholm överståthållarämbetet
att låta införa kungörelsen i den tidning, där överståthållarämbetets
kungörelser vanligen intagas, och i rikets övriga städer magistraten
att låta införa tillkännagivande om kungörelsen med kort angivande
av dess innebörd i den eller de ortstidningar, vari kommunala
meddelanden för staden intagas. Genom länsstyrelsens försorg skola
jämväl exemplar av kungörelsen skyndsamt insändas till civildepartementet,
medicinalstyrelsen, justitiekanslern och justitieombudsmannen.
5 mom. Samma förfarande, som nu är föreskrivet med avseende
på nytt stadgande, skall jämväl iakttagas i fråga om upphävande av eller
ändring i sådant stadgande.
6 inom. Från vad här ovan är stadgat för stad i allmänhet äger
för Stockholm den skillnad rum, att meddelanden därstädes ske omedelbart
mellan överståthållarämbetet och stadsfullmäktige, och att yttrande,
förslag eller anmälan från magistratens sida således icke ifrågakommer.
7 mom. Föreskrifter angående renhållningen, meddelade i den ordning,
som i denna paragraf stadgas, äga ej tillämpning inom kasernområde.
Bihang till riksdagens protokoll 1919. / sand. Bil käft. (Nr 152.)
188 1!) 4
26
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 152.
31 §.
. ^a(i * detta kapitel är sagt om magistrat skall i stad, där magistrat
eJ finnes, gälla för den i magistratens ställe tillsatta styrelse. De i detta
kapitel meddelade bestämmelser angående stadsfullmäktige skola i stad,
där stadsfullmäktige icke finnas, tillämpas på allmänna rådstugan.
32 §.
De hälsovårdsföreskrifter, som finnas meddelade i detta kapitel, gälla,
endast för städs planlagda område. För övriga delar av staden tillämpas
hälsovårdsföreskrifterna i 2 kap., därest ej i den uti 30 § stadgade ordning
blivit beslutat, att område, beläget utom det planlagda, skall i avseende
å den allmänna hälsovården betraktas såsom planlagt område.
33 §.
Finner hälsovårdsnämnden, att fabrik, upplag eller annan dylik anordning,
som är belägen utanför stadens område, medför sanitära olägenheter
för stadens invånare, åligger det nämnden att anmäla förhållandet
hos vederbörande länsstyrelse.
34 §.
Vad i denna stadga är föreskrivet om stad gäller i tillämpliga delar
även för köping, hamn, fiskläge eller annat ställe med större sammanträngd
befolkning, där länsstyrelsen, efter vederbörandes hörande, sådant
förordnai genom beslut, som skall underställas Konungens prövning.
Sådant samhälle utgör särskilt hälsovårdsområde och skall hava särskild
hälsovårdsnämnd. Länsstyrelsen har att i sammanhang med berörda beslut,
efter det vederbörande blivit hörda, till Konungens prövning överlämna
förslag dels om hälsovårdsnämndens på stället sammansättning
och utväljande samt vidden av dess befogenhet, dels angående vilka
myndigheter i övrigt skola fullgöra de åligganden, som enligt denna
stadga tillkomma hälsovårdsnämnd i stad eller annan lokalmyndighet
därstädes. Har provinsialläkare eller extra provinsialläkare sin station
inom samhälle, som nu är sagt, skall han vara ledamot av hälsovårdsnämnden
på stället.
Kungl. Maj ds Proposition Nr 152.
27
2 Kap.
Om allmänna hälsovården på landet.
Om hälsovårdsområde och hälsovårdsnämnd.
35 §.
Varje kommun på landet, med undantag av sådant samhälle, som
i 34 § sägs, utgör ett hälsovårdsområde. För sådant område skall
finnas en hälsovårdsnämnd, vilken det åligger att övervaka efterlevnaden
av denna stadga samt de i enlighet med densamma givna föreskrifter
ävensom att i övrigt ägna uppmärksamhet och tillsyn åt allt, som kan
inverka på allmänna hälsotillståndet inom området.
För detta ändamål skall nämnden, bland annat, verka för:
att invånarna i hälsovårdsområdet äga ymnig och lätt tillgång på
gott vatten till dryck och matlagning och att särskilt på platser med
större sammanträngd befolkning vattenledning anlägges;
att avlopp, genom vilka flytande orenlighet bortföres, anordnas så,
att de icke vålla sanitär olägenhet;
att sunda bostäder beredas områdets invånare; samt
att, där så lämpligen kan ske, tillgång beredes till billiga varmbad.
Det åligger ock nämnden att söka åstadkomma särskilda hälsovårdsordningar,
upptagande de föreskrifter, som utöver vad denna stadga
innehåller kunna anses erforderliga för hälsovårdsområdet eller del därav.
Kommunalfullmäktige eller, där sådana ej finnas, kommunalstämma
må, om så finnes lämpligt, åt hälsovårdsnämnden uppdraga förvaltningen
av den allmänna sjukvård, som av kommunen anordnas, såvitt denna
förvaltning icke enligt gällande författning tillkommer annan myndighet.
Om hälsovårdsnämnds befattning med åtgärder för smittsamma
sjukdomars bekämpande är särskilt stadgat.
36 §.
Hälsovårdsnämnden skall, om ej särskild sådan nämnd blivit tillsatt,
utgöras av kommunalnämnden.
Där med hänsyn till hälsovårdsområdes vidd, folkmängd eller andra
förhållanden så prövas erforderligt, må särskild hälsovårdsnämnd tillsättas.
Ledamöter i särskild hälsovårdsnämnd utses av kommunalfullmäktige eller,
där sådana ej finnas, kommunalstämma, till nödigt antal, dock ej mindre
än tre. Suppleanter för ledamöterna utses till minst dessas halva antal
28
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 152.
eller, om ledamöternas antal ej är jämnt, till minst det antal, som är
närmast över hälften.
Beträffande obehörighet att utöva uppdrag som ledamot eller suppleant
i särskild hälsovårdsnämnd, rätt att avsäga sig sådant uppdrag,
ledamots och suppleants tjänstgöringstid och avgång samt val av ordförande
och vice ordförande gäller vad i förordningen om kommunalstyrelse
på landet är om kommunalnämnd stadgat.
37 §.
Förste provinsialläkaren i länet äger att, även om han icke är ledamot
av hälsovårdsnämnden, vara tillstädes vid nämndens sammanträden
och deltaga i överläggningarna, men ej i besluten, ävensom att, där han
så begär, få sin mening till protokollet antecknad.
Enahanda befogenhet tillkommer provinsialläkaren i det provinsialläkardistrikt,
inom vilket hälsovårdsområdet är beläget, samt, om hälsovårdsområdet
tillhör extra provinsialläkardistrikt, extra provinsialläkaren
i detta distrikt.
38 §.
1 mom. Ordinarie sammanträden böra av hälsovårdsnämnden hållas
i mån av behov och på regelbundet återkommande tider.
Extra sammanträde hålles då ordföranden finner omständigheterna
därtill föranleda eller begäran därom framställes av minst halva antalet
utav nämndens ledamöter. Sammanträde med hälsovårdsnämnd skall
ock skyndsamt äga rum på anmodan av länsstyrelse, förste provinsialläkare
och vederbörande provinsial- eller extra provinsialläkare. Har
förste provinsialläkaren föreslagit tid för sammanträdet, skall detta hållas
å berörda tid eller, om hinder därför möter, å närmast följande för sammanträde
lämpliga, efter överenskommelse med förste provinsialläkaren bestämda
dag.
2 mom. Ärende må icke hos hälsovårdsnämnd företagas till avgörande,
därest ej flera ledamöter än hälften av hela antalet äro närvarande,
och bör, där ledamöterna endast äro tre, hela antalet tillstädesvara.
3 inom. Vid val inom nämnden sker omröstning med slutna sedlar,
där så begäres, och skiljer lotten mellan dem, som erhållit lika antal
röster. I övrigt verkställes omröstning öppet, och bliver den mening
gällande, varom de flesta rösterna förena sig. Åro vid öppen omröstning
rösterna på vardera sidan lika många, gäller den mening, som
biträdes av ordföranden.
29
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 152.
4 mom. Vid nämndens sammanträden skall föras protokoll, vars
riktighet granskas senast vid nästa sammanträde. Där sådant av behovet
påkallas, äger dock nämnden att uppdraga åt en eller flera av
sina ledamöter att verkställa denna granskning.
39 §.
Där hälsovårdsnämnd prövar sådant vara av behovet påkallat och
medel därtill äro anslagna, äger nämnden antaga en eller flera tillsyningsman
för allmänna hälsovården även som andra biträden samt för
dem utfärda instruktion.
40 §.
Hälsovårdsnämnden har att hos kommunalfullmäktige eller, där
sådana ej finnas, kommunalstämma göra framställning om medel, som
erfordras för den verksamhet, som enligt denna stadga eller annan allmän
författning åligger nämnden.
I fråga om förvaltningen och redovisningen av dessa medel länder
till efterrättelse vad i kommunallagarna finnes stadgat.
41 §.
Hälsovårdsnämnden har att årligen inom januari månads utgång
till provinsialläkaren eller, där särskild extra provinsialläkare finnes, till
denne avlämna berättelse om allmänna hälsotillståndet inom hälsovårdsområdet
under nästföregående år och vad i avseende därå blivit under
samma tid åtgjort.
Berättelsen skall vara avfattad i överensstämmelse med formulär,
som fastställes av medicinalstyrelsen.
42 §.
Hälsovårdsnämndens protokoll och beslut ävensom till nämnden inkomna
handlingar, vilka icke böra till annan översändas, skola av
nämnden förvaras.
Om bostäder och samlingslokaler m. m.
43 §.
1 mom. Byggnad, som inrymmer boningsrum, skall till alla sina
delar vara så anordnad samt så underhållas och skötas, att sanitär olägenhet
ej uppstår för dem, som där uppehålla sig.
30
Kungl. Maj.ts Proposition Nr 152.
2 mom. Varje boningsrum skall till storleken motsvara minst en persons
luftbehoV och. vara sa anordnat, att det kan hallas tillbörligt varmt och
bereder erforderligt skydd mot fuktighet, samt förses med fönster. Fönster
skall vara tillräckligt stort och lämpligt anbragt samt så anordnat,
att rummet erhåller god dager och att nödig luftväxling genom fönstret
kan åstadkommas.
3 moln. Golvet i nyinrett boningsrum eller kök skall ligga minst
trettio centimeter högre än den angränsande markens yta.
. Dock äger hälsovårdsnämnden för särskilt fall medgiva att, därest
nödiga försiktighetsmått vidtagas, golvet i kök lägges lägre än vad nyss
sagts.
4 mom. 1 fråga om rum, vars beboende prövas i följd av bristfällighet
i byggnadens anordnande, osnygghet eller annan orsak vara förenat
med fara för hälsan, äger hälsovårdsnämnden förelägga viss, efter
omständigheterna lämpad tid för felaktighetens avhjälpande eller, där så
prövas nödigt, för rummets utrymmande eller ock, om felaktigheten finnes
vara av beskaffenhet att ej kunna avhjälpas, förbjuda rummets vidare
användning för bostadsändamål.
Hälsovårdsnämnden må ock förbjuda, att i ett och samma rum så stort
antal personer inhysas, att genom deras sammanboende fara för hälsan
kan uppkomma. Sadant förbud far dock ej meddelas, därest de i rummet
boende tillhöra samma familj, såvida icke större fara för hälsan föreligger.
5 mom. \ ad i 2 och 4 mom. sägs om boningsrum skall ock gälla
om kök, som användes till bostad eller tillhör bostadslägenhet.
6 mom. Innehavare av lägenhet i byggnad, som inrymmer boningsrum,
må ej genom osnygghet, buller eller på annat sätt förorsaka sanitär
olägenhet för närboende.
/ mom. Där sådant prövas av behovet påkallat, äger hälsovårdsnämnden
meddela föreskrift om särskilda anordningar för åstadkommande
av tillräcklig luftväxling samt om undanröjande i övrigt av sanitära
olägenheter i lokal, varest vanligen ett större antal människor samlas,
såsom kyrka eller annan gudstjänstlokal, skola, domstols sammanträdesrum,
samlingsrum, till vilket allmänheten äger tillträde, teater, danslokal,
serverings- eller utskänkningslokal, natthärbärge, fattigvårdsanstalt och
sjukhus.
Om vatten och is för hushållsbehov.
44 §.
1 mom. Hälsovårdsnämnden skall hålla tillsyn över beskaffenheten
av vattnet pa de ställen, där sådant hämtas för att användas till dryck,
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 152.
31
matlagning och andra hushållsbehov. Särskilt skall hälsovårdsnämnden
tillse, att brunnar och källor äro så inrättade, att ytvatten eller orenlighet
ej intränger i dem.
2 mom. Vattnet i brunn, källa eller vattenledning, vare sig dessa
äro avsedda för allmänt eller enskilt begagnande, må ej av någon förorenas.
Lag samma vare i fråga om vattnet vid allmänt vattenhämtningsställe
vid sjö, vattendrag eller kanal.
3 mom. När omständigheterna därtill föranleda, må hälsovårdsnämnden
förbjuda hämtning av vatten från visst vattenhämtningsställe
ävensom upptagning å viss plats av is, som är avsedd för hushållsbehov
eller annat därmed jämförligt ändamål.
Om födoämnen och dryckesvaror.
45 §.
1 mom. Kött av djur, som självdött eller varit behäftat med sådan
sjukdom eller omkommit eller nedslaktats under sådana förhållanden, att
köttet skäligen är att anse såsom skadligt att förtära eller eljest otjänligt
till människoföda, må icke, i syfte att därtill användas, hållas till
salu eller överlämnas till annan.
Kött av sådant djur, som nyss sagts, får ej användas vid tillverkning
till avsalu av korv eller andra matvaror, ej heller förvaras i lägenhet,
där dylika varor för sådant ändamål tillverkas eller förvaras, eller
å plats, där de försäljas, eller i lokal, hörande till lägenhet, varest allmän
spisning eller utskänkning äger rum.
Vad nu sagts om kött äger ock tillämpning beträffande inälvor,
blod samt andra sådana delar av djur, som användas till människoföda.
2 mom. Vad i mom. 1 första stycket är stadgat gälle ock ifråga
om mjölk från djur, vilket är eller skäligen kan misstänkas vara behäftat
med sjukdom, som kan menligt inverka på mjölkens beskaffenhet,
eller blivit behandlat med sådant läkemedel, som genom att övergå i
mjölken eller på annat sätt kan göra densamma skadlig eller otjänlig
till människoföda.
Mjölk, som hålles till salu, får ej vara utspädd med vatten eller
bemängd med främmande ämne, ej heller, utan att sådant särskilt angives,
vara berövad något av sina naturliga beståndsdelar.
32
Kung!. Maj:ts Proposition Nr 152.
Utan hälsovårdsnämndens medgivande må mjölk ej utbjudas eller
försäljas under beteckning, som antyder, att mjölken är av särskilt sund
beskaffenhet eller står under kontroll i detta hänseende.
Vad i detta moment sagts om mjölk gäller i tillämpliga delar även
om grädde och smör.
3 mom. År födoämne i andra fall än här ovan sägs till följd av
förskämning, orenlighet, felaktig beredning eller annan orsak skadligt
för hälsan eller eljest otjänligt till människoföda, eller har det bearbetats
eller hanterats av person, vilken är eller misstänkes vara behäftad
med sådan sjukdom eller smitta, att födoämnet skäligen är att anse såsom
farligt att förtära, må det icke, i syfte att användas till människoföda,
hållas till salu eller överlämnas till annan.
Finnes grundad anledning för det antagande, att födoämne av visst
slag och från viss plats skall kunna förorsaka utbredande av smittsam
sjukdom inom hälsovårdsområdet, må nämnden förbjuda dess införsel till
området och försäljning därstädes.
4 mom. Hälsovårdsnämnden har att låta anhålla födoämne, som
enligt bestämmelserna i denna paragraf eller nämndens jämlikt 3 mom.
andra stycket meddelade förbud ej får till människoföda försäljas, då
det anträffas å allmän saluplats, i lägenhet, avsedd för dess försäljning
eller yrkesmässiga beredning eller för allmän spisning eller utskänkning,
ävensom i de till sådan lägenhet hörande upplag eller förvaringsrum,
av vad beskaffenhet de vara må, så ock vid hamn, järnvägsstation eller
annat dylikt ställe under förhållanden, som utvisa, att födoämnet är avsett
att torsäljas till människoföda.
Finner hälsovårdsnämnd att vara, som anhållits, genom särskild behandling
kan göras duglig till människoföda eller att sådan vara utan
fara kan försäljas under uppgift om varans beskaffenhet, må detta
under nämndens kontroll verkställas. Kostnaderna härför gäldas av
ägaren.
I annat fall skall vara, som anhållits, genom hälsovårdsnämndens
försorg på ägarens bekostnad oskadliggöras genom att. varan förstöres
eller, då så prövas lämpligt, genom att varan under nämndens kontroll
användes till tekniskt bruk eller till föda åt djur.
5 mom. Hälsovårdsnämnd äger, då så anses nödigt, taga prov för
undersökning av födoämne, avsett till försäljning, vare sig detta förefinnes
å ställe inom hälsovårdsområdet eller å sådant ställe utom detsamma,
varifrån det plägar till försäljning dit införas. För dylikt prov
skall gäldas ersättning enligt vanligt handelspris.
I avvaktan på utgången av denna undersökning, som bör med
33
Kungi. Maj:ts Proposition Nr 152.
största skyndsamhet verkställas, må försäljning av skäligen misstänkt
födoämne kunna av nämnden förbjudas.
6 mom. Vad i 3, 4 och 5 mom. stadgas om födoämne, skall i tilllämpliga
delar gälla om dryckesvara.
7 mom. Försäljare av födoämne eller dryckesvara, varom ovan förmäles,
är skyldig att på anmodan av hälsovårdsnämnden meddela upplysning
om vem, som till honom levererat varan eller i densamma ingående
beståndsdelar.
46 §.
1 mom. Lägenhet, hörande till slakteri, charkuteri, mejeri, bageri,
konditori, bryggeri eller läskedrycks fabrik, så ock lägenhet, där kött,
charkuterivaror, mjölk, mejeriprodukter, bröd eller konditorivaror yrkesmässigt
försäljas eller för dylik försäljning förvaras, må ej läggas på
mindre avstånd än sex meter från avträde, urinkur, stall, fähus, svinhus
samt gödselstad eller annat upplag av spillning.
Sådan lägenhet skall vara tillräckligt rymlig och ljus samt försedd
med erforderliga anordningar för luftväxling ävensom hava lätt tillgång
till vatten. Golv, väggar och tak, ävensom bord, hyllor och annan inredning
skola vara så beskaffade, att de med lätthet kunna rengöras.
Lägenheten må icke stå i förbindelse med bostad och ej heller i övrigt
vara så förbunden med annan lokal, att sanitära olägenheter därav kunna
uppkomma.
Utöver vad sålunda stadgats gäller för slakteri, charkuteri och mejeri,
att golv däri skall vara av sten, betong eller annat lika tjänligt
ämne samt försett med avlopp för spillvatten.
2 mom. Lägenhet, som i 1 mom. sägs, ävensom där använda redskap,
förvaringskärl och andra tillbehör skola hållas rena och i gott
stånd. Sådan lägenhet får endast användas till det ändamål, för vilket
den är avsedd. Ej må där förvaras ämne, som kan meddela varorna
främmande lukt eller smak eller på annat sätt göra dem otjänliga till
förtäring.
3 mom. Vid förvaring, transport, uppläggning eller annan hantering
av vara, som är avsedd att försäljas såsom födoämne, skola sådana
försiktighetsmått iakttagas, att varan icke förorenas.
47 §.
1 mom. Var och en, som sysslar med beredning av födoämne eller
dryckesvara för försäljning, eller hanterar kött, charkuterivaror, färsk fisk,
Bihang till riksdagens protokoll 1919. 1 samt. 1S1 käft. (Nr 152.) 138 19 5
34
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 152.
mjölk, mejeriprodukter, bröd eller konditorivaror, som avses till försäljning,
skall under arbetet iakttaga noggrann renlighet.
2 mom. Förekommer beträffande person, som är sysselsatt i sådant
arbete, varom i 1 mom. sägs, skälig anledning antaga, att han är behäftad
med sjukdom eller smitta, varav menlig inverkan på den av honom
bearbetade eller hanterade varans beskaffenhet kan uppstå, är han
skyldig att efter anmodan av hälsovårdsnämnden på hälsovårdsområdets
bekostnad tmdergå läkarundersökning. Finnes han vid läkarundersökningen
vara behäftad med sjukdom eller smitta, som nu är sagd, må nämnden
förbjuda att han deltager i eller användes till arbete, varom här är fråga.
Om förläggning av avträde m. m.
48 §- .
Avträde, urinkur, stall, fähus, svinhus ävensom gödselstad eller
annat upplag av spillning må ej läggas på mindre avstånd än sex meter
från lägenhet, varom i 46 § förmäles, och ej heller så, att flytande
orenlighet därifrån kan utbreda sig till boningshus eller sådan lägenhet,
som i 46 § avses, eller till brunn, källa eller annat vattenhämtningsställe
eller till allmän väg eller plats.
Till allmän avstjälpningsplats för orenlighet får ej anvisas ställe,
som är beläget invid tätt bebyggt område eller nära intill allmän väg
eller farled.
Om renhållning vid bostäder.
49 §•
Invid eller i närheten av boningshus må marken ej förorenas; ej heller
må latrin, urin, köksavfall, diskvatten eller andra dylika ämnen, som lätt
övergå, i förruttnelse, uppsamlas eller förvaras så, att sanitära olägenheter
därav kunna uppkomma.
Om fabriker och näringar.
so §.
1 mom. Hälsovårdsnämnden skall vaka över att fabriker och näringar
icke inrättas eller drivas så, att de medföra sanitära olägenheter
för närboende eller det allmänna, vare sig genom spridning av damm,
35
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 152.
rök eller ånga i större myckenhet eller av elak lukt eller genom utsläppande
av giftiga gaser eller illaluktande avloppsvatten eller ock genom åstadkommande
av buller eller dylikt. Förefinnes sådan olägenhet, skall
nämnden tillhålla vederbörande att vidtaga tjänliga åtgärder för dess avhjälpande.
Verkställes ej av hälsovårdsnämnden anbefalld åtgärd inom
tid, som nämnden föreskriver, och är den anmärkta olägenheten svår, må
nämnden äga tills vidare förbjuda fabrikens eller näringens drivande.
2 mom. Innan någon anlägger sulfatcellulosafabrik, fabrik, där
djurämnen brännas eller underkastas torr destination, fabrik för tillverkning
av animaliska gödningsämnen, ugn eller annan inrättning för rostning
av arsenik- eller svavelhaltiga malmer, fabrik för tillverkning av
vitbetsocker, superfosfat, fosfor, soda, ättiksyra, saltsyra, salpetersyra och
svavelsyra, sådant glasbruk eller kakelfabrik, där arsenik vid tillverkningen
begagnas, kalk-, koks- och masugn, trankokeri, talgsjuderi, benkvarn,
pudrettfabrik, färgeri, färgfabrik, garveri, lysgasverk, limkokeri,
skinnberedning, slakteri, stärkelselsefabrik, stearinfabrik eller fabrik för bearbetning
av tjära eller gasvatten, skall han göra skriftlig anmälan därom
hos hälsovårdsnämnden och avvakta besked, huruvida från dess sida
hinder därför möter. Vid denna anmälan skall fogas uppgift om. de
anordningar, vilka äro ämnade att vidtagas för att förhindra, att fabriksrörelsen
eller näringens bedrivande må medföra sanitära olägenheter för
närboende eller det allmänna.
Skall lägenhet, inrymmande fabrik eller näring, ombyggas eller
skola eljest därmed vidtagas förändringar, som äro hänförliga till ombyggnad
eller nyanläggning, eller skola betydande ändringar ske i tillverkningssättet,
betraktas labriken eller näringen såsom skulle den av
nyo anläggas eller inrättas.
Om begravningsplatser.
51 §.
1 mom. Begravningsplats må icke läggas på sadant ställe eller anordnas
på sådant sätt, att vatten därifrån kan menligt inverka på källa,
brunn eller annat vattenhämtningsställe.
Till dylik plats bör företrädesvis väljas mark med sandig eller kalkhaltig
jordmån. Platsen bör vara omsorgsfullt utdikad samt prydligt
planterad.
2 mom. Innan tillåtelse meddelas att anlägga ny begravningsplats
eller utvidga förut befintlig sådan, skall hälsovårdsnämnden höras däröver.
36
Kungl. Maj.is Proposition Nr 152.
3 inom. Grävd grav skall vara minst två meter djup; över däri
nedsatt lik skall graven, så fort ske kan, omsorgsfullt igenfyllas.
4 mom. Grav å allmän gravplats må ej ånyo begagnas, innan så
lång tid förflutit från det jordande av lik där senast ägt rum, att med
hänsyn till jordmån och andra förhållanden, som kunna inverka på likens
hastigare eller långsammare förvandling, de mjuka delarna kunna anses
hava fullständigt förmultnat, och i intet fall tidigare än efter femton år.
I grav, som blivit upplåten åt enskild med ägande- eller besittningsrätt,
ma lik nedsättas efter kortare mellantid, dock med iakttagande
av de försiktighetsmått, som kunna vara av hälsovårdsnämnden bestämda.
5 mom. I kyrka, där gudstjänst plägar hållas, eller i gravkor, som
står i omedelbar förbindelse med sådan kyrka, må lik icke nedsättas,
såvida Konungen ej giver lov därtill samt de ''i nästföljande moment för
dylikt fall givna föreskrifter därjämte blivit iakttagna.
6 mom. Innan nedsättning av lik må äga rum i kyrka, gravkor
eller murad eller sprängd grav åligger det efterlevande att hos vederbörande
kyrkoråd eller annan styrelse för begravningsplats förete dels intyg av läkare
därom, att liket för förruttnelsens hämmande eller oskadliggörande blivit
på lämpligt sätt behandlat, dels hälsovårdsnämndens yttrande, huruvida
och vilka åtgärder därutöver må anses nödvändiga, dels ock bevis att
de av nämnden tilläventyrs föreskrivna åtgärderna blivit vidtagna.
För rätt att nedsätta lik i kyrka, där gudstjänst plägar hållas,
ävensom i gravkor, som med sådan‘kyrka står i omedelbar förbindelse,
fordras därjämte, att liket är förvarat i en medelst lödning omsorgsfullt
tillsluten metallkista.
7 inom. Vad i denna paragraf stadgas äger ej tillämpning i fråo-a
om förvaring av aska efter lik, som i vederbörlig ordning undergått
eldbegängelse.
Ansvarsbestämmelser.
52 §.
Med böter från och med fem till och med ettusen kronor straffes,
där ej strängare straff enligt allmän lag eller författning bör följ a å förseelsen’
lägenhetsinnehavare, som i strid mot stadgandet i 43 § 6 mom. förorsakar
sanitär olägenhet för närboende;
den som, i strid mot någon av bestämmelserna i 44 § 2 inom.,
förorenar vattnet ■ i brunn, källa eller vattenledning eller vattnet vid allmänt
vattenhämtningsställe vid sjö, vattendrag eller kanal;
37
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 152.
den som med avseende å födoämne bryter mot någon av bestämmelserna
i 45 § 1 och 2 mom., 3 mom. första stycket samt 7 mom.
eller beträffande dryckesvara mot någon av bestämmelserna i samma
paragrafs 6 mom., jämfört med 3 mom. första stycket, samt 7 mom.;
den som beträffande lägenhet, som i 46 § 1 mom. sägs, eller där
använda redskap, förvaringskärl och andra tillbehör bryter mot någon
av bestämmelserna i samma paragrafs 2 mom. och den som i strid mot
stadgandet i paragrafens 3 mom. vid förvaring, transport, uppläggning
eller annan hantering av vara, som är avsedd att försäljas såsom födoämne,
icke iakttager tillbörliga försiktighetsmått till förekommande av
varans förorening;
den, som under arbete, som i 47 § 1 mom. avses, icke iakttager
noggrann renlighet;
den som brvter mot något av stadgandena i 49 § angående förbud
mot förorening av marken invid eller i närheten av boningshus samt
angående uppsamlande och förvaring av latrin, urin, köksavfall, diskvatten
eller andra dylika ämnen, som lätt övergå i förruttnelse; samt
den som underlåter att ställa sig till efterrättelse någon av bestämmelserna
i 51 § 3 mom. angående grävd gravs djup samt angående
igenfyllande av grav över däri nedsatt lik.
Samma lag vare i fråga om underlåtenhet att efterkomma förbud,
som hälsovårdsnämnd meddelat med stöd av 44 § 3 mom. eller 45 §
3 mom. andra stycket.
Särskilda bestämmelser.
53 §.
. Då hälsovårdsnämnd antingen omedelbart eller efter förutgångna
råd eller uppmaningar finner sig böra i särskilt fall meddela föreläggande
eller förbud, äger nämnden fastställa vite för underlåtenhet att ställa sig
föreläggandet eller förbudet till efterrättelse, därest ej särskild påföljd
härför fmnes bestämd i denna stadga, annan allmän författning eller
gällande hälsovårdsordning.
54 §•
För hälsovårdsområde eller del därav, i fråga om vilken de i detta
kapitel meddelade bestämmelser gälla, må särskilda hälsovårdsordningar
antagas i den ordning förordningen om kommunalstyrelse på landet före
-
38
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 152.
skriver. För överträdelse av stadgande i dylik hälsovårdsordning må
föreskrivas böter av från och med fem till och med ettusen kronor.
3 Kap.
Allmänna bestämmelser.
55 §.
1 mom. Högsta tillsynen över allmänna hälsovården i riket tillkommer
medicinalstyrelsen, som har att i sådant avseende till ledning
för vederbörande hälsovårdsnämnd meddela nödiga råd och anvisningar.
2 mom. Länsstyrelserna skola, var inom sitt län, vaka däröver, att
kommuner, hälsovårdsnämnder samt vederbörande läkare fullgöra sina
åligganden i avseende å allmänna hälsovården, för vilket ändamål länsstyrelse
äger att, där sådant finnes vara av nöden, förelägga lämpliga
viten. När genom vederbörande läkares eller nämnds anmälan eller på
annat sätt till länsstyrelses kunskap kommer, att i stad eller på landet
förefinnas missförhållanden i avseende på allmänna hälsovården, skall
länsstyrelsen tillse, att tjänliga åtgärder för deras avhjälpande vidtagas.
56 §.
Polismyndigheter och kronobetjäning hava att, var inom sitt verksamhetsområde,
biträda vid tillsynen över ordningen, vad allmänna
hälsovården angår, samt att, då något finnes att erinra i avseende härpå,
skyndsamt anmäla detta för vederbörande hälsovårdsnämnd, varjämte
det åligger dem att lämna nämnden handräckning i mån av befogenhet.
57 §.
Underlåter någon att utföra arbete eller vidtaga annan åtgärd, som
jämlikt denna stadga eller de i enlighet därmed givna föreskrifter åligger
honom, och fullgör han icke genast eller inom föreskriven tid efter
därom från hälsovårdsnämnden erhållen tillsägelse vad han försummat,
eller kan han icke med sådan tillsägelse anträffas, äger nämnden att,
där så anses nödigt, låta på den försumliges bekostnad verkställa arbetet
eller åtgärden mot lega.
39
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 152.
58 §.
Den som under tid, då han är ställd under tilltal för förseelse, som
i denna stadga eller i föreskrifter, utfärdade i enlighet med 30 eller 54 §,
är belagd med bötespåföljd, fortsätter eller förnyar samma förseelse,
skall, när han därtill varder lagligen förvunnen, för varje gång åtal
emot honom ägt rum dömas till de böter, som för sådan förseelse äro
bestämda.
59 §.
1 mom. Förseelse mot denna stadga eller de i enlighet med densamma
givna föreskrifter skall åtalas vid polisdomstol, där särskild sådan
är inrättad, men eljest hos poliskammare och, där sådan icke finnes, vid
allmän domstol.
2 mom. Förseelse, som i 1 mom. sägs, åtalas av allmän åklagare.
Hälsovårdsnämnd äger ock att för särskilt fall förordna åklagare.
60 §.
Mot sådana av länsstyrelse fastställda påbud, som i 30 och 54 §§
omförmälas, ävensom mot de föreskrifter och åtgärder, vilka det enligt
denna stadga tillkommer hälsovårdsnämnd eller länsstyrelse att meddela
eller vidtaga, äger den, som anser sin rätt därav förnärmad eller obehörigen
inskränkt, att anföra besvär, över hälsovårdsnämnds beslut hos
länsstyrelsen inom trettio dagar efter delfåendet och över länsstyrelses
beslut inom den tid, som för överklagande av förvaltande myndigheters
och ämbetsverks beslut är bestämd. Där hälsovårdsnämnd eller länsstyrelse
prövar nödigt så förordna, länder utan hinder av besvär beslut
till efterrättelse, intill dess annorlunda kan bliva i vederbörlig ordning
beslutat.
61 §.
Böter och viten, som ådömas på grund av denna stadga eller de i
enlighet med densamma meddelade föreskrifter, tillfalla kommunen.
Saknas tillgång till fulla gällandet av böter eller vite, skall förvandling
ske enligt allmänna sträf!lagen.
40
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 152.
Genom denna stadga upphävas Kap. 1, 2, 3 och 5 i hälsovårdsstadgan
för riket den 25 september 1874.
Denna stadga skall träda i kraft den 1 januari 1920; dock att
följande bestämmelser icke skola äga tillämplighet förr än två år förflutit
från det stadgan trätt i kraft, nämligen:
1) bestämmelserna i 8 § 1 och 2 mom. samt 43 § 1 och 2 mom.,
såvitt angår vid stadgans ikraftträdande redan befintligt mm;
2) bestämmelserna i 11 § 1 mom. andra och tredje styckena samt
46 § 1 mom. andra och tredje styckena;
3) bestämmelserna i 13 § 1 mom. tredje och fjärde styckena, såvitt
angår golv i avträde, som vid stadgans ikraftträdande redan är befintligt;
4) bestämmelserna i 18 § 3 mom., i vad de avse golv i svinhus.
Där synnerliga svårigheter möta att å rum, vilket vid stadgans ikraftträdande
redan var befintligt, vidtaga åtgärd, som betingas av bestämmelsen
i 8 § 2 mom. om fönsters läge i förhållande till gata, allmän
plats eller gårdsrum, äger hälsovårdsnämnd medgiva anstånd med vidtagande
av dylik åtgärd jämväl efter det två år förflutit från det stadgan
trätt i kraft.
1 stad skall hälsovårdsnämnd i enlighet med denna stadga utses så
tidigt, att nämnden kan träda i verksamhet den 1 januari 1920, vid
vilken tid de nuvarande hälsovårdsnämnderna i städerna skola upphöra
att tjänstgöra.
Kung1. Maj.ts Proposition Nr 152.
41
Utdrag av protokollet över civilärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 21
februari 1919.
Närvarande:
Hans excellens herr statsministern Eden,
Statsråden Petersson,
Schotte,
Petrén,
Nilson,
Löfgren,
friherre Palmstierna,
Rydén,
Thorsson.
Departementschefen, statsrådet Schotte anförde:
Frågan om revision av hälsovårdsstadgan för riket och omarbetning
av gällande bestämmelser angående åtgärder mot epidemiska sjukdomar
hava nu kommit i ett skick, som möjliggör ärendets framläggande
för riksdagen. Sedan de under flera år pågående förarbetena numera
avslutats, föreligga förslag till hälsovård sstadga, förslag till epidemilag
och förslag till lag angående överflyttande på hälsovårdsnämnd av kommunalnämnds
åligganden i avseende å allmänna hälsovården. Jag vill
inledningsvis lämna en kort redogörelse för de omständigheter, under
vilka dessa förslag tillkommit, samt vad därmed står i sammanhang.
Bihang till riksdagens protokoll 1919. I sand. Bil höft. (Nr 152.) 138 19 tf
42
Kung!. Maj:ts Proposition Nr 152.
Historik.
I. Inledning.
Under det innevarande århundradets första decennium mottog Kungl.
Maj:t ett flertal framställningar, som åsyftade revision av gällande hälso\
ardsstadgas bestämmelser. Så ingick länsstyrelsen i Jönköpings län
den 16 december 1901 till Kungl. Maj:t med en skrivelse, däri länsstyrelsen
hemställde, att de i hälsovårdsstadgan § 33 mom. 1 givna föreskrifterna
angående läkares besök och andra åtgärder med anledning av
vissa i nämnda . författningsrum angivna smittsamma sjukdomar måtte
med viss jämkning givas motsvarande tillämpning även vid inträffade
tall av mässling och kikhosta. Sedermera inkom Svenska kommunaltekniska
föreningen med en framställning av den 23 mars 1906, i vilken
föreningen påyrkade revision av hälsovårdsstadgans bestämmelser
angående förläggning utav avträden. Vidare gjorde Ålvsborgs läns läkarförenmg
den 7 december 1906 en framställning angående förbättringar^
i farsotssjukvården på rikets landsbygd. Sistnämnda framställning
avsåg huvudsakligen åstadkommande av en effektivare lagstiftning för
de smittsamma sjukdomarnas upptäckande och de sjukas avskiljande
från sin omgivning ävensom inrättande genom det allmännas försorg av
lämpliga epidemisjukhus i tillräckligt antal. Slutligen ingick även Skaraborgs
läns läkarförening den 27 januari 1907 med en framställning
angående förbättring av farsotssjukvården på landsbygden, däri föreningen
i huvudsak anslöt sig till de nyssberörda av Älvsborgs läns läkarförening
framförda önskemålen.
Över de ingivna framställningarna avgåvos yttranden av åtskilliga
myndigheter,, vilka i allmänhet vitsordade behovet av de föreslagna författningsändringarna
och tillstyrkte de framställda vrkandena. Medicinalstyrelsen
avgav utlåtande i saken den 29 mars 1909 och anförde
därvid, att en allmän revision av hithörande lagstiftning, särskilt beträffande
farsotssjukvården, vore väl behövlig. Styrelsen hemställde, att
fragans vidare utredning matte anförtros åt en särskild kommitté av sakkunniga
personer.
De i ärendet inkomna framställningarna och utlåtandena föredrogos
inför Kungl. Maj:t den 11 september 1909, därvid dåvarande statsrådet
och chefen för civildepartementet lämnade en redogörelse för frågans lä^e.
Departementschefen erinrade om, att hälsovårdsstadgan för riket daterade
sig från år 1874 och att utvecklingen på de områden stadgan avsåg att
43
KungL Maj:ts Proposition Nr lö2.
reglera sedan nämnda tid gått framåt med stora steg. Redan av denna
anledning syntes det angeläget, att författningen översåges. Särskilt i
behov av revision vore de bestämmelser i hälsovårdsstadgan, som rörde
bostadslägenheter och samlingslokaler. Det syntes vidare kunna ifrågasättas,
huruvida icke särskilda stadganden borde meddelas såväl rörande
beskaffenheten av lokaler, där livsmedel beredas och försäljas, som ock
i allmänhet om ur hygienisk synpunkt skärpt kontroll över fabriker och
därmed jämförliga lokaler. Jämväl i andra hänseenden syntes hälsovårdsstadgan
kunna betraktas såsom otidsenlig eller saknande nödig fullständighet,
och gällande bestämmelser i avseende på farsotssjukvården
inom riket ansåges allmänt otillfredsställande. Em revision av hithörande
författningar vore därför behövlig.
Med anledning av vad sålunda blivit anfört uppdrog Kungl. Maj:t
berörda den 11 september 1909 åt en kommitté av sex personer att
verkställa revision av hälsovårdsstadgan för riket och därvid tillika, avgiva
förslag till ändrade föreskrifter i avseende å farsotssjukvården inom
riket. Sedan under fortgången av kommitténs arbeten en av densammas
ledamöter erhållit entledigande från det honom meddelade uppdraget och
två nya ledamöter i kommittén blivit förordnade, erhöll kommittén slutligen
den sammansättningen, att kommitténs ordförande var dåvarande
ledamoten av riksdagens första kammare, hovrättsrådet friherre H. Wrede,
samt dess ledamöter voro dåvarande ledamoten av rikdagens andra
kammare, borgmästaren A. Ahlstrand, förste stadsläkaren i Stockholm,
medicine doktorn 1. Andersson, dåvarande ledamoten av riksdagens
andra kammare, ryttmästaren friherre E. Edeetwood, stadsarkitekten i
Stockholm K. Salin, f. d. medicinalrådet, medicine doktorn R. A. Wawrinsky
och dåvarande ledamoten av riksdagens första kammare, förste
provinsialläkaren i Kopparbergs län G. Windahl.
Den sålunda sammansatta kommittén avgav den 1 april 1915 betänkande
och förslag i ämnet. Betänkandet, som finnes tillgängligt i
tryck, torde bliva utdelat inom riksdagen och lärer sålunda icke behöva
här refereras. Jag återkommer längre fram till kommittéförslagets huvudpunkter
och inskränker mig nu till att erinra om, att detsamma innefattade
förslag till hälsovårdsstadga för riket, förslag till epidemistadga,
förslag till särskilda bestämmelser angående utbekommande av statsbidrag
för underhåll och vård, som lämnas å epidemisjukhusen, förslag till lag
angående ändrad lydelse av § 38 i förordningen om kommunalstyrelse
på landet samt förslag till vissa ändringar i ordningsstadgan för rikets
städer, landshövdingeinstruktionen den 10 november 1855 och kungörelsen
den 14 juli 1893 angående vissa åtgärder till förekommande av
44
Författning sförslagens.
legala natur.
Kommittén.
Kung1. Maj:ts Proposition Nr 152.
kolerans utbredning bland rikets invånare. Till betänkandet var fogad en
av kommittéledamoten K. Salin avgiven reservation i en detaljfråga.
över kommitténs betänkande och förslag hava yttranden avgivits
av medicinalstyrelsen, arméförvaltningens sjukvårdsstyrelse, samtliga länsstyrelser,
landstingen, stadsfullmäktige och hälsovårdsnämnder i åtskilliga
städer, samtliga förste provinsialläkare, förste stadsläkarna i Stockholm
och Göteborg samt stadsläkaren i Malmö, svenska provinsialläkarföreningens
styrelse, svenska stadsläkarföreuingens styrelse, allmänna svenska
läkarföreningens styrelse, svenska stadsförbundets styrelse med flera myndigheter
och korporationer. Medicinalstyrelsens utlåtande, som avgavs
den 13 december 1917, åtföljdes av särskilda yttranden utav medicinalråden
G. Kjerrulf och F. Biss mark, vilka var för sig uttalat skiljaktig
mening beträffande vissa delar av den föreliggande frågan.
Härjämte har den kommitté, som den 5 maj 1916 tillsattes för att
verkställa utredning och avgiva förslag till enhetlig, utvidgad livsme-*
delslagstiltning, yttrat sig över den del av förslaget till hälsovårdsstadga,
som avser födoämnes- och livsmedelskontrollen.
Slutligen har statens bostadskommission den 31 januari 1919 inkommit
med ett utlåtande över förslaget till hälsovårdsstadga. Detta
utlåtande hänför sig särskilt till den del av hälsovårdsstadgan, som avser
bostadshygienen, och har föranletts av bostadskommissionens befattning
med överarbetning av det förslag till byggnadsstadga, som den 20
mars 1909 framlades av för detta ändamål tillsatta kommitterade.
Då de av kommittén avgivna författningsförslagen icke synts mig
vara av beskaffenhet att kunna utan väsentliga förändringar godtagas,
har jag gjort förslagen till föremål för vidare bearbetning inom civildepartementet.
Ur denna bearbetning hava framgått ett förslag till
hälsovårdsstadga, ett förslag till lag angående överflyttande på hälsovårdsnämnd
av kommunalnämnds åligganden i avseende å allmänna
hälsovården samt ett förslag till epidemilag. Innan jag ingår på en
redogörelse för dessa författningsförslags innehåll, anser jag mig böra
nämna några ord om deras legala natur.
Kommittén har i nu ifrågavarande hänseende anfört, att den icke
ansett sig böra göra något yrkande beträffande en ny hälsovårdslagstiftnings
blivande natur av lag eller av ensamt av Kungl. Maj:t utfärdad
förordning. Kommittén säger sig emellertid icke hava förbisett, att redan
i dess .förslag till hälsovårdsstadga inrymts bestämmelser, som skäligen
borde anses vara av kommunallags natur. Detta vore i än vidsträcktare
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungi. Maj:ts Proposition Nr 152. 4-5
mån fallet med kommitténs förslag till epidemistadga. Kommittén hade
emellertid icke ansett lämpligt att av denna anledning utbryta dessa
bestämmelser ur deras sammanhang i författningsförslageu.
De bestämmelser i kommitténs förslag till hälsovårdss”tadga, som
med de anförda orden åsyftas, äro i första hand de stadganden, som
avse organisationen av hälsovården på landsbygden. I detta hänseende
innebär nämligen kommittéförslaget den väsentliga förändringen i nuvarande
förhållanden, att primärkommunernas handhavande av hälsovården
skulle upphöra och kommunalnämndernas åligganden i detta hänseende
överflyttas till en för varje provinsialläkardistrikt tillsatt hälsovårdsnämnd,
vilkens ledamöter till större delen skulle väljas av vederbörande landsting.
För att möjliggöra denna överflyttning har kommittén framlagt
förslag om sådan ändring i § 38 av förordningen om kommunalstyrelse
på landet, att de nuvarande bestämmelserna om kommunalnämnds handhavande
av stadgar rörande sundhet inom kommunen skulle ur nämnda
lagrum utgå.
Som jag längre fram torde få tillfälle att närmare utveckla, har jag
i mitt föreliggande förslag till hälsovårdsstadga icke upptagit den av
kommittén föreslagna omorganisationen av hälsovården på landsbygden.
Enligt mitt förslag skall den allmänna hälsovården såväl i stad som på
landsbygd fortfarande vara eu primärkommunernas angelägenhet och
handhavas av kommunala nämnder. I organisatoriskt avseende innebär
mitt förslag vad landsbygden angår icke någon annan förändring av nu
gällande bestämmelser, än att det medgiver lantkommunerna att, om så
prövas nödigt, utse särskilda hälsovårdsnämnder för övertagande av kommunalnämndernas
nuvarande åligganden beträffande hälsovården. I sammanhang
härmed har i förslaget åt den kommunala hälsovårdsmyndigheten
givits benämningen hälsovårdsnämnd, oavsett om sagda myndighet
utu-öres av särskilt utsedd hälsovårdsnämnd eller av kommunalnämnd.
O
Ett genomförande av den sålunda i mitt förslag ingående förändringen
av den kommunala hälsovårdsmyndighetens organisation och benämningtorde
påkalla, att bestämmelser utfärdas därom, att de åligganden i avseende
å allmänna hälsovården, som enligt lag eller författning ankomma
å kommunalnämnd, hädanefter skola, där ej annorlunda stadgas, tillkomma
hälsovårdsnämnd. Ifrågavarande bestämmelser äro givetvis av
beskaffenhet att böra tillkomma i den ordning, som om kommunallag är
stadgad. Med hänsyn härtill har jag låtit utarbeta förslag till lag angående
överflyttande på hälsovårdsnämnd av kommunalnämnds åligganden
i avseende å den allmänna hälsovården. Det är min avsikt att hemställa,
att detta lagförslag genom proposition förelägges riksdagen till antagande.
I>epartement8-
chefen.
46
Kungl. Maj.ts Proposition Nr J52.
I fråga om själva hälsovårdsstadgan föreligga däremot starka skäl för
att icke giva densammas bestämmelser natur av lag. Arten av de förhållanden,
som hälsovårdsstadgan avser att reglera, gör det synnerligen
önskvärt, att stadgans natur medgiver snabb anpassning efter eventuella
framsteg i hygienisk vetenskap och förändringar i sanitär teknik. De
skiftande förhållandena i olika delar av riket göra det också antagligt,
att en del dispenser från stadgans bestämmelser bliva erforderliga, och
det är icke lätt axt på förhand avgöra, i vilka avseenden behov av
dispens kan komma att göra sig gällande. Att ur stadgan utbryta de
mera organisatoriska bestämmelserna är en åtgärd, som stöter på tekniska
svårigheter, och som för övrigt skulle medföra vissa nackdelar. Det
torde nämligen vara önskvärt, att de bestämmelser, som reglera de sanitära
myndigheternas verksamhet för den allmänna hälsovården, såvitt möjligt
sammanföras i en författning. Med hänsyn härtill har jag beträffande
förslaget till hälsovårdsstadga för avsikt att hemställa, att Kungl. Maj:t
måtte inhämta riksdagens yttrande över detsamma, och torde Kungl. Maj:t
efter mottagande av riksdagens svar vilja företaga den slutliga prövningen
av förslaget och förordna om författnings utfärdande i ämnet.
Vad sedermera epidemilagstiftningen angår, innehåller det föreliggande
förslaget till epidemilag en del bestämmelser, som avse att överflytta den
allmänna epidemisjukvården från kommunerna till landstingen samt närmare
reglera landstingens skyldigheter med avseende på denna sjukvård.
Att ur författningen utbryta dessa bestämmelser låter sig icke gärna
göra. På grund härav lärer hela förslaget höra behandlas såsom kommunallag
och genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.
De inom civildepartementet utarbetade författningsförslagen synas
mig vara ägnade att tillfredsställa alla berättigade fordringar med hänsyn
till hälso- och sjukvården samt jämväl kunna godtagas ur den kommunala
förvaltningens synpunkt. Vid sådant förhållande lärer det icke
vara rådligt att längre uppskjuta den förevarande frågans lösning. De
delar av gällande hälsovårdsstadga, som framför allt kräva en skyndsam
revision, äro bestämmelserna angående smittsamma sjukdomars bekämpande.
Särskilt för landsbygdens vidkommande måste det anses vara
ett trängande behov, att epidemisjukvården och vad därmed står i sammanhang
ordnas på ett mera tillfredsställande sätt än vad för närvarande
är fallet. De epidemier, som under det sista året gått fram över landet
eller härjat i grannländerna, hava med allt eftertryck inskärpt nödvändigheten
av snar förbättring i hithörande hänseenden. På grund härar
synas mig de förevarande författningsförslagen böra framläggas för
innevarande års riksdag.
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 152.
47
Jag övergår nu till en redogörelse för huvudpunkterna i det föreliggande
förslaget till hälsovårdsstadga och får i samband därmed tillfälle
att beröra förslaget till lag angående överflyttande på hälsovårdsnämnd
av kommunalnämnds åligganden i avseende å allmänna hälsovården.
Förslaget till epidemilag torde jag få anmäla längre fram
denna dag.
II. Förslagets huvudpunkter.
Det föreliggande förslaget till hälsovårdsstadga ansluter sig i formellt
avseende nära till nu gällande hälsovårdsstadga för riket. Det är på
samma sätt som sistnämnda stadga uppdelat i en avdelning, som rör
hälsovården i städer och municipalsamhällen, en avdelning, som behandlar
hälsovården på landsbygden, och en avdelning, som innehåller bestämmelser,
gemensamma för stad och landsbygd. Någon motsvarighet till
den nuvarande hälsovårdsstadgans Kap. 4 finnes emellertid icke i förslaget.
Samtliga föreskrifter angående farsoter och smittsamma sjukdomar
hava nämligen sammanförts i det förut omnämnda förslaget till
epidemilag.
Överensstämmelsen mellan den nuvarande hälsovårdsstadgan och
det föreliggande förslaget inskränker sig icke till det formella. Även
i sakligt hänseende bygger förslaget till stor del på gällande liälsovårdsstadgas
grund. Åtskilliga bestämmelser i sistnämnda stadga äro utan
ändring eller med obetydliga jämkningar överflyttade till förslaget. I
ett väsentligt avseende avviker emellertid förslaget från den nuvarande
stadgan, nämligen därutinnan, att hälsovårdsföreskrifterna för landsbygden,
vilka i nuvarande stadga äro synnerligen knapphändiga, i förslaget
blivit betydligt iitvidgade efter mönster av de för stad gällande
bestämmelserna, i den mån dessa ansetts kunna och böra tillämpas på
landsbygdens förhållanden. I kommitté förslaget har denna utvidgning
av landsbygdens hälsovårdsföreskrifter verkställts i form av hänvisningar
från paragraferna i kapitlet om hälsovården på landet till vederbörande
paragrafer i kapitlet om hälsovården i stad. Denna form för avfattningen
av kapitlet om hälsovården på landet är emellertid ägnad att göra
detta kapitel ganska svåröverskådligt och kan icke anses uppfylla de
fordringar på lättfattlighet och påtaglighet, som enligt min mening måste
ställas på en författning, bland vars viktigaste uppgifter är att tjäna
till vägledning för allmänheten. Med hänsyn härtill har jag i det inom
civildepartementet utarbetade förslaget givit samtliga bestämmelser i
Hälsovårdsnämnds
allmänna
åligganden.
Kommittén.
48 Kung1. Maj-.ts Proposition Nr 152.
kapitlet om hälsovården på landet en fullt utförd och självständig avfattning.
Härigenom torde en icke obetydlig lättnad vid författningens
tillämpning vara att vinna. Dön genomförda omredigeringen har visserligen
medfört det resultatet, att förslagets andra kapitel till väsentliga
delar utgöres av upprepningar från det första kapitlet. Denna formella
brist synes mig dock väga lätt i jämförelse med den praktiska fördel,
som ernås genom den vidtagna åtgärden.
De viktigaste nyheter, som det föreliggande förslaget erbjuder i
förhållande till nuvarande hälsovårdsstadga, hänföra sig till spörsmålen
om hälsovårdens organisation, bostadshygienen, livsmedelskontrollen, renhållningen
i städerna samt anläggningen av begravningsplatser. Jag vill
i det följande lämna eu allmän redogörelse för förslagets principer på
vart och ett av de nämnda områdena. De avvikelser från gällande
stadgas föreskrifter, som förslaget innehåller i sina övriga delar, äro
mindre betydande. Dessa avvikelser torde jag bliva i tillfälle att behandla
vid redogörelsen för förslagets särskilda bestämmelser.
1) Hälsovårdens organisation.
A. Hälsovårdens organisation i stad.
De för närvarande gällande bestämmelserna angående organisationen
av den allmänna hälsovården i städerna återfinnas i hälsovårdsstadgans
Kap. 1 ävensom i §§ 9 och 11 av samma stadgas Kap. 2. Jämlikt
dessa bestämmelser utgör varje stad ett hälso vårdsområde och har en
särskild hälsovårdsnämnd. Det allmänna direktivet för hälsovårdsnämndens
verksamhet uttalas i §§ 4 och 9, enligt vilka nämnden har att ägna
uppmärksamhet åt allt, som kan inverka på sundheten och allmänna
hälsotillståndet i staden, samt söka åstadkomma förbättringar och ett
tillfredsställande skick härutinnan. Såsom särskilt viktiga områden för
nämndens initiativ framhållas ordnandet av vattentillgången och vattenavloppet,
torrläggning av vattensjuk mark och renhållningen.
Den nuvarande anordningen av den allmänna hälsovården såsom en
primärkommunernas angelägenhet har för städernas vidkommande icke
givit kommittén anledning till någon anmärkning. Enligt kommitténs
förslag skulle denna anordning bibehållas och varje stad skulle fortfarande
utgöra ett hälsovårdsområde samt vara utrustad med en särskild
hälsovårdsnämnd. Hälsovårdsnämndens allmänna åligganden skulle i
huvudsak vara desamma som för närvarande. Emellertid har i kommitté
-
49
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 152.
förslaget det allmänna direktivet för hälsovårdsnämndens verksamhet utvidgats
utöver nuvarande hälsovårdsstadgas bestämmelser, i det att kommittén
bland de sanitära krav, som nämnden särskilt har att söka genomföra,
upptagit tre nya punkter. Dessa tre nya, särskilt framhållna föremål
för nämndens initiativ äro: anläggande av allmänna vatten- och avloppsledningar,
inrättande av renhållningsverk eller vidtagande av annan
lämplig åtgärd för orenlighetens avlägsnande från staden samt beredande
av tillgång till allmänna, billiga varmbad ävensom, där så kan
-ske, till bad i öppet vatten. I fråga om anläggandet av renhållningsverk
har kommittén framhållit, att renhållningsverk numera funnes i mer
än fjärdedelen av samtliga svenska städer, samt att det såväl av ekonomiska
som hygieniska skäl måste betraktas såsom ett betydelsefullt
önskemål, att renhållningen mer och mer kommunaliserades. Med hänsyn
till de ekonomiska konsekvenserna för vederbörande städer av en
dylik kommunalisering hade kommittén likväl ansett sig böra stanna vid
•ett åläggande för hälsovårdsnämnd att verka för att renhållningsverk inrättades,
i den mån så icke redan skett. Beträffande åläggandet för
nämnden att verka för tillgång på allmänna, billiga bad för stadens invånare
har kommittén framhållit den synnerliga betydelse för folkhälsan,
som tillgång på billiga bad äger, och de goda verkningar, som visat
sig av inrättandet utav skol- och folkbad.
Mot kommitténs förslag med avseende på organisationen av hälsovården
i städerna och hälsovårdsnämndens allmänna åligganden hava de i
ärendet hörda myndigheterna och korporationerna i huvudsak icke haft
något att invända. Från en del myndigheters sida har emellertid framställts
den anmärkningen, att bland de i författningen särskilt framhållna
föremålen för hälsovårdsnämndens initiativ jämväl borde upptagas beredande
av sunda bostäder för stadens invånare.
Åven medicinalstyrelsen har, under hänvisning till den allt mera i
förgrunden trädande frågan om sunda bostäder, hemställt att i stadgandet
angående hälsovårdsnämnds allmänna åligganden måtte upptagas
bestämmelse om skyldighet för nämnden att verka för att sund**
bostäder beredas stadens invånare.
Såsom jag i fortsättningen torde få tillfälle att närmare beröra, innehåller
det föreliggande stadgeförslaget utförliga bestämmelser angående
bostadshygienen med detaljerat angivande av hälsovårdsnämndens skyldigheter
i detta avseende. Bostadshygienens stora och alltmera erkända
betydelse för den allmänna hälsovården synes mig emellertid påkalla, att
Bihang till riksdagens protokoll 19BK 1 sand. Bil käft. (Nr 152.) 1» 7
Myndigheter
och korporationer.
Medicinal
styrelsen.
Departements
chefen.
50 Kungl. Maj.ts Proposition Nr 152.
hälsovårdsnämndernas uppmärksamhet alldeles särskilt fästes på detta
område av den municipal» hygienen. Givetvis kan hälsovårdsnämnden
icke utan stöd av den kommunala representationen åstadkomma, att stadens
invånare beredas sunda bostäder. Nämnden har emellertid i sin
hand att på åtskilliga sätt taga initiativ till bostadsförhållandenas förbättring,
på samma vis som nämnden har att taga initiativ till anläggning
av vattenledningar, renhållningsverk m. m. För att uttryckligen
framhålla önskvärdheten av att hälsovårdsnämndens initiativ inriktas på
förbättring av bostadsförhållandena, har jag i mitt förslag bland bestämmelserna
om hälsovårdsnämnds allmänna åligganden upptagit ett stadgande
om skyldighet för nämnden att verka för att sunda bostäder
beredas stadens invånare.
Bland kommittéförslagets föreskrifter angående de allmänna åligganden,
som tillkomma hälsovårdsnämnd på landet, ingår ett stadgande
om skyldighet för nämnden att söka åstadkomma särskilda hälsovårdsordningar,
upptagande de föreskrifter, som utöver vad hälsovårdsstadgan
innehåller kunna anses för orten erforderliga. Någon motsvarighet till detta
stadgande återfinnes icke bland kommittéförslagets bestämmelser om hälsovårdsnämnd
i stad. Det synes mig emellertid vara av en viss vikt, att
behovet av hälsovårdsstadgans komplettering genom lokala hälsovårdsordningar
även för städernas vidkommande uttryckligen framhålles i
stadgan. I en stadga, som avses att gälla för rikets samtliga städer,
kan man av nabrrliga skäl icke upptaga andra bestämmelser än sådana,
som utan oskäligt betungande av allmänheten kunna genomföras i varje
stad, vare sig den är stor eller liten, är bebyggd med slutet eller fristående
byggnadssätt, o. s. v. Hälsovårdsstadgans föreskrifter komma
därför alltid att representera de hygieniska minimifordringarna, och det
måste förutsättas, att stadgan kompletteras genom för varje stad avpassade
hälsovårdsföreskrifter. P''ör att betona nödvändigheten av att sådana
lokala hälsovårdsordningar komma till stånd, har jag bland det föreliggande
förslagets bestämmelser om hälsovårdsnämnds allmänna åligganden
infört ett stadgande om skyldighet för nämnden att verka för, att
sådana föreskrifter i avseende på allmänna hälsovården, som utöver vad
hälsovårdsstadgan innehåller äro för staden behövliga, bliva i vederbörlig
ordning meddelade.
I övrigt har jag icke haft något väsentligt att anmärka emot kommitténs
förslag till bestämmelser angående hälsovårdsnämnds allmänna
åligganden, utan hava de av kommitterade härutinnan föreslagna stadgandena
med några obet}Tdliga jämkningar influtit i det inom civildepartementet
utarbetade förslaget.
51
Kung!. Maj:ts Proposition Nr li>2.
Enligt nuvarande hälsovåi-dsstadga har hälsovårdsnämnden i stad
icke att utan vidare taga befattning med den allmänna sjukvården i staden.
Jämlikt föreskrift i stadgans § 8 kunna emellertid stadsfullmäktige,
om så finnes lämpligt, åt hälsovårdsnämnden uppdraga förvaltningen
av stadens allmänna sjukvård, så vitt denna förvaltning icke enligt
gällande författning tillkommer annan myndighet. Ett dylikt uppdragåt
hälsovårdsnämnden meddelas sålunda genom ett enkelt stadsfullmäktigebeslut.
I nu ifrågavarande föreskrifter har kommittén föreslagit en förändring,
som innebär, att stadens allmänna sjukvård i princip alltid skulle
förvaltas av hälsovårdsnämnden. Enligt kommitténs förelag skulle det
dock vara medgivet att undantaga den ifrågavarande sjukvården eller
någon del av densamma från hälsovårdsnämndens förvaltning och överlämna
den åt särskild styrelse. En sådan anordning skulle emellertid
icke kunna genomföras genom ett enkelt stadsfullmäktigebeslut, utan bestämmelse
härom skulle meddelas i enahanda ordning, som avses i gällande
hälsovårdsstadgas § 24, d. v. s. i form av en lokal hälsovårdsföreskrift.
Emot denna punkt i kommitté förslaget hava bestämda invändningar
framställts av Svenska stadsförbundets styrelse. Styrelsen framhåller,
att kommittén icke visat eller ens sökt visa, att städernas nuvarande
mera vidsträckta frihet att efter omständigheterna använda hälsovårdsnämnden
eller särskild styrelse såsom organ för kommunens sjukvårdsuppgifter
länt denna förvaltningsgren till skada eller eljest medfört olägenheter.
Några erfarenheter i dylik riktning torde icke heller föreligga,
och det vore därför svårt att inse gagnet av den utav kommittén
föreslagna anordningen. Såsom garanti mot obefogade inskränkningar
i hälsovårdsnämndens befattning med sjukvårdsangelägeuheterna syntes
bestämmelsen vara helt och hållet överflödig, varemot den säkerligen
skulle leda till att hithörande organisationsärendens avgörande droge
längre ut på tiden, titan att därigenom någon allsidigare eller eljest förbättrad
saklig behandling vunnes. Med hänsyn till vad sålunda anförts
hemställde styrelsen, att nuvarande hälsovårdsstadgas bestämmelser måtte
lämnas orubbade på denna punkt.
Då kommitterade icke anfört något skäl för den av dem föreslagna
anordningen och de av stadsförbundets styrelse emot densamma framställda
invändningarna synas mig befogade, har jag i mitt förslag återfört
stadgandet om hälsovårdsnämndens befattning med stadens allmänna
sjukvård till samma lydelse, som det har i gällande hälsovårdsstadga.
Hälsovårdsnämndens
befattning
med sjukvården.
Kommittén.
Svenska stadsförbundets
styrelse
Departements
chefen.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Hälsovårds
nämndens
sammansätt
ning.
Kommittén.
Medicinal
styrelsen.
;">2 Kungl. Maj:ts Proposition Nr 152.
Nuvarande hälsovårdsstadgas bestämmelser om sammansättningen av"
hälsovårdsnämd i stad äro att finna i stadgans § 1 mom. 2. Enligt
detta författningsrum sammansättes hälsovårdsnämnden i stad av följande
ledamöter, nämligen: polismästaren eller, där sådan ej finnes, den
ledamot av magistraten, som förestår stadens polis; en ledamot, vilken
magistraten väljer inom eller utom sig; stadsläkaren eller, där flera sådana
äro antagna, den främste bland dem, men, där stadsläkare ej finnes,
annan läkare, som av magistraten därom anmodas; samt fyra ledamöter,
valda av stadsfullmäktige, respektive allmän rådstuga. I stad,
där polismästare ej finnes, kan efter stadsfullmäktiges eller allmänna
rådstugans beslut antalet ledamöter i nämnden nedsättas till fem, nämligen
den magistratsledamot, som förestår stadens polis, vederbörande
läkare samt tre av kommunen valda ledamöter.
I fråga om hälsovårdsnämndens sammansättning har kommittén föreslagit
den ändringen i nuvarande bestämmelser, att jämväl vederbörande
stadsarkitekt skulle vara självskriven ledamot i nämnden. I städer, där
stadsarkitekt icke funnes, skulle magistraten till ledamot av nämnden
utse annan byggnadskunnig person. Såsom skäl för den sålunda föreslagna
anordningen har kommittén anfört, att det vid hälsovårdsnämndens
behandling av frågor om bostäder och samlingslokaler m. m. vore
av stor betydelse att sakkunskap i byggnadsärenden vore inom nämnden
representerad. Genom att bereda stadsarkitekten plats i hälsovårdsnämnden
hade kommittén velat tillföra nämnden sådan sakkunskap samt
därjämte befordra ett intimare samarbete mellan hälsovårdsnämnden och
byggnadsnämnden. Den brist, som i detta avseende för närvarande förefunnes,
hade nämligen visat sig medföra stora olägenheter.
Förutom förslaget om stadsarkitektens ledamotskap i hälsovårdsnämnden
har kommittén föreslagit den ändringen i nämndens nuvarande
sammansättning, att magistratens rätt att inom eller utom sig välja eu
person att vara ledamot i nämnden skulle upphöra. Kommittén framhåller
i detta hänseende, att något skäl att utöver vad i kommittéförslaget
är fallet befordra magistratens inflytande på nämndens sammansättning
icke torde kunna framdragas.
Beträffande det av kommittén framställda förslaget om stadsarkitektens
ledamotskap i nämnden har medicinalstyrelsen anfört, att det önskvärda
samarbetet mellan hälsovårdsnämnd och byggnadsnämnd säkerligen
skulle bättre betryggas genom att stadsläkaren bleve självskriven
ledamot av byggnadsnämnden än genom att stadsarkitekten bleve ledamot
av hälsovårdsnämnden. Då emellertid stadsarkitektens ledamotskap
i hälsovårdsnämnden icke gärna kunde vara annat än till gagn, hade
styrelsen icke något att däremot invända.
53
Kung!. Maj.ts Proposition Nr 152.
Den av kommittén föreslagna anordningen med stadsarkitekten Departement»- såsom självskriven ledamot av hälsovårdsnämnden utgör en konsekvens chefen''
av kommitténs förslag angående nämndens befattning med byggnadskontrollen.
Enligt detta förslag skulle nämligen bland nämndens bostadshygieniska
uppgifter ingå skyldighet att föranstalta om besiktning
å alla nyinredda bostäder, innan dessa finge tagas i bruk. Tillika skulle
det åligga nämnden att på begäran av enskilde i förväg granska byggnads-
och inredningsplaner samt efter granskningen meddela yttrande
över desamma. För en byggnadskontrollerande verksamhet av denna
art och omfattning skulle det givetvis vara synnerligen behövligt, att
nämnden ägde tillgång till byggnadsteknisk sakkunskap.
Som jag i fortsättningen torde få tillfälle att närmare beröra, intager
emellertid det inom civildepartementet utarbetade förslaget i förevarande
avseende en helt annan'' ståndpunkt än kommittéförslaget. Enligt
förstnämnda förslag har hälsovårdsnämnden icke någon befattning
med nybyggnader för bostadsändamål, utan nämndens bostadshygieniska
uppgifter äro inskränkta till de färdiga bostäderna, d. v. s. till utövande av
bostadsinspektion i egentlig mening. Vid sådant förhållande har det icke
synts mig föreligga någon anledning att införa stadsarkitekten såsom självskriven
ledamot av hälsovårdsnämnden, utan hava de av kommittén föreslagna
bestämmelserna härom liksom ock bestämmelsen om skyldighet
för magistraten att, där stadsarkitekt icke finnes, utse eu i byggnadsärenden
kunnig person till stadsarkitektens ersättare, uteslutits ur det
inom civildepartementet utarbetade förslaget. I sammanhang härmed har
i förslaget antalet av stadsfullmäktige valda ledamöter i nämnden ökats
från fyra till fem.
Den i gällande hälsovårdsstadga ingående och i kommittéförslaget
upptagna bestämmelsen, att nedsättning av antalet ledamöter i hälsovårdsnämnden
må av stadsfullmäktige beslutas allenast i städer, där polismästare
icke finnes, synes mig föga motiverad. Behovet av fylligare
representation i hälsovårdsnämnden lärer näppeligen kunna sägas vara
beroende på om polismästare finnes eller icke. I det inom civildepartementet
utarbetade förslaget har bestämmelsen om nedsättning av antalet
ledamöter i hälsovårdsnämnden ändrats därhän, att sådan nedsättning må
kunna av stadsfullmäktige beslutas oavsett om polismästare finnes i
staden eller icke.
För fullgörande av sina arbetsuppgifter är hälsovårdsnämnden givet- Häisovtrdsvis
i behov av biträden. Sådana biträden äro särskilt erforderliga i och u''‘“”™fee™er
för den yttre tillsynen över stadens sanitära förhållanden. Enligt gäl
-
54
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 152.
lande hälsovårdsstadga, § 4 inom. 2, har hälsovårdsnämnden befogenhet
att för hälsovårdstillsyneu anställa särskilda tillsyningsmän. Någon
skyldighet att utse sådana tillsyningsmän finnes dock icke för närvarande
stadgad. Beträffande formerna för anställning av nu ifrågavarande
tillsyningsmän och nämndens övriga biträden föreskrives i hälsovårdsstadgans
§ 3 mom. 1, att samtliga tjänstebiträden, som ställas till hälsovårdsnämndens
förfogande, antagas och entledigas av nämnden.
Kommittén. Rörande frågan om hälsovårdsnämndens tillsyningsmän har kom
mittén
framhållit, att det i gällande stadga åt nämnden givna bemyndigandet
att utse tillsyningsmän förutsatte, att medel funnes anslagna för
dylikt ändamål. Någon skyldighet för eu stad att gälda kostnaden för
anställandet av tillsyningsmän kunde med nuvarande bestämmelser icke
anses föreligga. Det kunde emellertid icke förnekas, att redan under
nu rådande förhållanden dylika tillsyningsmän vore oumbärliga i de allra
flesta av våra städer och med städer jämförliga samhällen. Tillsyningsmän
funnes ock redan nu anställda ej blott i de större städerna, utan
jämväl i mindre städer och flertalet andra samhällen, där hälsovårdsstadgans
bestämmelser för stad tillämpades. Då det för utövandet av
eu verksam hälsovårdstillsyn vore synnerligen önskvärt att hälsovårdstillsyningsmän
funnes anställda i alla städer och stadsliknande samhällen,
hade kommittén ansett sig böra i sitt förslag upptaga en bestämmelse
av innehåll, att i varje stad skulle finnas en eller flera tillsyningsmän
för allmänna hälsovården. I samband härmed har kommittén föreslagit
en föreskrift om, att ifrågavarande tillsyningsmän ävensom nämndens
övriga tjänstemän och biträden skulle antagas och entledigas av
nämnden, där ej i annan allmän författning vore annorlunda stadgat.
Svenskastads- Mot det av kommittén sålunda framställda förslaget, till den del detf»tyreisetS
samma avser tjänstemäns och biträdens antagande och entledigande, har
Svenska stadsförbundets styrelse framställt en del anmärkningar. Styrelsen
har framhållit, att den intet hade att invända mot själva den av
kommittén föreslagna regeln för tjänstetillsättningen, men väl mot undantagsbestämmelsen,
som otvivelaktigt vore allt för snäv, särskilt då
det gällde att på ett ändamålsenligt sätt ordna stadsförvaltningens sekreteiaregöromål.
Styrelsen ville erinra om den på många håll med goda
erfarenheter genomförda centraliseringen av sekreterartjänsterna, en anordning,
som kunde i hög grad försvåras av hälsovårdsnämndens fristående
ställning i tjänstetillsattningsfrågor. Det vore nämligen klart, att
den gemensamma sekreteraren icke lämpligen kunde antagas av en var
bland de myndigheter han skulle biträda, utan måste utses av en enda,
vare sig permanent eller för ändamålet särskilt bildad myndighet. Hälso
-
KungL Maj:ts Proposition Nr 152. 55
vårdsnämnden kunde varken enligt gällande stadga eller enligt kommittéförslaget
tvingas att gå med på ett dylikt system, även om några sakliga
skäl icke vore att åberopa mot detsamma. Uppenbarligen borde
för sådant fall möjlighet beredas att lösa frågan så, som det allmänna
kommunala intresset fordrade, vilket enklast kunde ske genom att
särskilda grunder för antagande och entledigande av nämndens tjänstebiträden
finge stadgas i samma ordning, som gäller beträffande lokal
hälsovårdsföreskrift. En dylik utväg vore fullt analog med den, som
gällande byggnadsstadga i sin § 5 anvisade för reglerande av byggnadsnämndens
befogenhet med avseende å motsvarande ärenden inom denna
myndighets förvaltningsområde.
Emot kommitténs förslag till föreskrift om skyldighet för stad att
anställa tillsyningsmän för allmänna hälsovården bar jag icke haft något
att erinra, utan bar denna föreskrift oförändrad upptagits i det inom
civildepartementet utarbetade förslaget. Beträffande åter det av kommittén
föreslagna stadgandet om antagande och entledigande av hälsovårdsnämndens
tjänstemän och biträden synas mig de av stadsförbundets
styrelse anförda anmärkningarna beaktansvärda. Jag har därför, i enlighet
med vad styrelsen hemställt, i det föreliggande förslaget givit bestämmelsen
om tjänstemäns och biträdens anställning sådan avfattning,
att antagandet och entledigandet av dylika befattningshavare skall genom
lokal hälsovårdsföreskrift kunna undantagas från hälsovårdsnämndens avgörande
och överlämnas åt annan myndighet.
Jämväl i ett annat avseende företer det inom civildepartementet utarbetade
stadgeförslaget en avvikelse från de av kommittén föreslagna
bestämmelserna angående hälsovårdsnämndens arbetsformer. Enligt kommittéförslaget
skulle samtliga hos hälsovårdsnämnden anhängiga ärenden
avgöras av nämnden in pleno. Jag har icke kunnat undgå att finna,
att denna arbetsform under vissa förhållanden kan bliva väl tung. Till
hälsovårdsnämndens handläggning och avgörande höra ju en del grupper
av ärenden, vilka äro så pass obetydliga eller ock av så ensartad beskaffenhet,
att det icke synes behövligt att ett nämndsammanträdes hela
apparat sättes i rörelse för varje särskilt fall. Såsom exempel på dylika
ärenden kunna nämnas bostadsinspektionens löpande angelägenheter, vissa
detaljfrågor angående försäljningslokaler för livsmedel, ansökningar om
tillstånd att inrätta vattenklosetter, m. m. Därest vissa allmänna principer
för dylika ärendens behandling funnes fastställda, synes det icke
böra möta betänklighet att medgiva, att nämndens beslutanderätt beträffande
dem Unge delegeras till någon av nämndens ledamöter, till
exempel stadsläkaren, eller till och med till någon av nämndens tjänste
-
Departements
chefen.
Kungl. Maj.ts Proposition Nr 152.
Hälsovårds - områden.
56
män, till exempel bostadsinspektören. Det torde väl vara otvivelaktigt,
att en sådan delegation skulle medföra en betydande lättnad icke blott
för hälsovårdsnämnden, utan även för allmänheten, vars ansökningar
därigenom skulle kunna avgöras snabbare än om man vore förpliktad
att avvakta hela nämndens sammankallande. Jag vill erinra om, att
det förslag till byggnadsstadga, som den 20 mars 1909 avgavs av
särskilda kommitterade, innehåller den bestämmelsen, att i byggnadsordning
kan intagas föreskrift om att byggnadsnämnd med vissa inskränkningar
och förbehåll äger uppdraga sin beslutanderätt i enklare
ärenden till särskild ledamot av nämnden eller någon nämndens tjänsteman.
Det synes mig föreligga starka skäl att införa en motsvarande
bestämmelse i den blivande hälsovårdsstadgan. Jag har därför i 3 §
4 mom. av mitt föreliggande förslag upptagit ett stadgande av innehåll,
att i lokal hälsovårdsföreskrift må bestämmas, att hälsovårdsnämnden
äger uppdraga åt någon sin ledamot eller tjänsteman att på nämndens
vägnar meddela beslut i vissa grupper av mindre viktiga ärenden, vilkas
beskaffenhet skall i den ifrågavarande lokala hälsovårdsföreskriften särskilt
angivas. En tillfyllestgörande garanti mot missbruk av den delegerade
beslutanderätten synes man mig kunna vinna genom att stadga,
dels att beslut, som blivit meddelat på nämndens vägnar, skall anmälas
inför nämnden vid dess nästinfallande sammanträde, dels ock att på
nämndens vägnar meddelat beslut icke får innefatta vitesföreläggande.
Bestämmelser av denna innebörd hava införts i 3 § 4 mom. av förslaget.
Jag har nu redogjort för det föreliggande förslagets huvudpunkter
beträffande hälsovårdens allmänna organisation i städerna och övergår
till spörsmålet om motsvarande organisation på landsbygden.
B. Hälsovårdens organisation på landsbygden.
Den allmänna hälsovården på rikets landsbygd är sedan gammalt en
primärkommunernas angelägenhet. Redan i kungl. kungörelsen den 27
februari 1828 om åtskilliga ändringar och tillägg uti förordningen om
sockenstämmor och kyrkoråd stadgades, att kyrkorådet skulle utöva inseendet
över den allmänna hälsovården inom församlingarna. Genom
kungl. förordningen den 12 november 1831 om vad i hänseende till
farsoten kolera iakttagas bör anbefalldes, att för varje prästgäll på landet
skulle utses en särskild sundhetsnämnd. Dessa sundhetsnämnder
voro emellertid icke permanenta, utan fungerade blott för tillfället.
57
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 152.
Genom kungl. förordningen den 29 augusti 1843 om socknenämnder
på landet överflyttades kyrkorådens hälsovårdande verksamhet på de
nya socknenämnderna. I kungl. förordningen den 30 december 1857
om vad till förekommande och hämmande av farsoter och smittosamma
sjukdomar bland rikets invånare iakttagas bör stadgades, att varje kommun
hade att bestrida de utgifter, som erfordrades för allmänna hälsovården
därstädes. Slutligen blevo socknenämndernas åligganden genom
1862 års förordning om kommunalstyrelse på landet överflyttade på
kommunalnämnderna. Enligt bestämmelserna i § 38 av sistnämnda förordning
tillhör det kommunalnämnden att, bland annat, handhava och
tillämpa de av kommunen beslutade, vederbörligen fastställda stadgar
rörande sundheten inom kommunen, och i §§ 27 och 28 av gällande
hälsovårdsstadga lämnas närmare direktiv för kommunalnämndens verksamhet
ifråga om den allmänna hälsovården.
I den sålunda fastställda och hittills tillämpade ordningen föreslår Kommittén,
kommittén en genomgripande förändring. Kommitténs ifrågavarande
förslag innebär i korthet, att lantkommunerna skulle upphöra att vara
hälsovårdsområden och att kommunalnämndernas ledning av hälsovårdstillsynen
inom vederbörande kommuner skulle avlysas. I stället
skulle det skapas nya hälsovårdsområden, sammanfallande med respektive
provinsialläkardistrikt och extra provinsialläkardistrikt. För varje
dylikt nytt hälsovårdsområde skulle det finnas en hälsovårdsnämnd,
bestående av vederbörande provinsialläkare eller extra provinsialläkare
såsom självskriven ledamot, en av länsstyrelsen förordnad lantstatstjänsteman
samt fem av landstinget valda ledamöter. Kommunalnämndernas
befattning med den allmänna hälsovården skulle dock icke
alldeles upphöra. På anmodan av de nya hälsovårdsnämnderna skulle
kommunalnämnderna vara skyldiga att var för sin kommun avgiva yttranden
i hälsovårdsfrågor och det skulle vidare åligga kommunalnämnderna
att biträda hälsovårdsnämnderna med utövandet av hälsovårdstillsynen
samt att till vederbörande hälsovårdsnämnd göra de anmälningar,
som kunde påkallas av sanitära missförhållanden. Någon självständig
verksamhet ifråga om hälsovården skulle kommunalnämnderna emellertid
icke utöva. Som eu följd härav skulle bestämmelserna i § 38 av gällande
förordning om kommunalstyrelse på landet ändras därhän, att den i
nämnda författningsrum intagna föreskriften om kommunalnämnds åligganden
ifråga om sundheten inom kommunen avlägsnades. De penningmedel,
som bleve erforderliga för de nya hälsovårdsnämndernas verksamhet,
skulle anslås av landstinget.
Biha7ig till riksdagens rotokoll 1919. 1 sand. lHl höft. (Nr 152.)
138 19 8
58
Kung!. Maj:ts Proposition Nr 152.
Enligt det av kommittén framlagda förslaget till epidemistadga
skulle de av kommittén föreslagna nya hälsovårdsnämnderna härjämte
handhava alla åtgärder till bekämpande av smittsamma sjukdomar samt
även förvalta epidemisjukhusen.
På detta sätt te sig grundlinjerna av kommitténs organisationsförslag.
Som motivering för det framställda förslaget har kommittén anfört
i huvudsak följande.
Arten och mångfalden av de åligganden, som vila på en sockens
kommunalnämnd, och särskilt de viktiga uppgifter beträffande kommunens
ekonomi, som tilldelats denna myndighet, hade medfört, att kommunalnämndens
egenskap av hälsovårdsmyndighet fått träda i bakgrunden vid
bestämmandet av nämndens sammansättning. Härtill komme, att tillgång
till medicinsk och hygienisk sakkunskap sällan stode kommunalnämnden
till buds; där undantagsvis någon läkare varit bosatt i en
lantkommun, hade det veterligen ytterst sällan förekommit, att han
blivit invald i kommunalnämnden. Visserligen ägde ortens provinsialläkare,
respektive extra provinsialläkare, att begära sammanträde med
kommunalnämnd för behandling av ärende angående allmän hälso- eller
sjukvård, men hittills torde sådana sammanträden i mycket få fall hava
ägt rum, och det samarbete, som förekommit mellan kommunalnämnd
och ortens tjänsteläkare, hade i huvudsak endast rört sig om sjukvårdsfrågor
och åtgärder vid förekommande fall av smittsamma sjukdomar.
Genom remisser från myndigheter och läkare hade väl kommunalnämnder
här och var fått taga befattning med egentliga hälsovårdsfrågor, men
utan sådant yttre initiativ behandlades dylika frågor ytterligt sällan inom
kommunalnämnderna.
Vid en granskning av sjuklighets- och dödlighetsförhållandena i
städerna och på landsbygden under de senare decennierna funne man
i stort sett en högst betydande fortgående förbättring beträffande städerna.
Den förr mycket väsentliga skillnaden mellan dödligheten i städerna
och dödligheten på landsbygden hade numera utjämnats; här
och var hade till och med antydan förekommit till lägre dödlighetssiffra
i städerna än på den omgivande landsbygden. Denna gynnsamma
ställning för städerna hade en väsentlig grund i den därstädes under
nu ifrågavarande tidrymd pågående, genomgripande förbättringen av de
hygieniska förhållandena, och det kunde icke bestridas, att hälsovården
på den egentliga landsbygden endast i ringa mån följt med i denna utveckling.
Det vore uppenbart, att sådana hygieniska frågor, som berörde
tillgång till gott vatten, bostäders och samlingslokalers beskaffenhet,
renhållning i och omkring bostäder, saluhållna födoämnens beskaffenhet
59
Kungl. Maj:ts Proposition Nr löä.
och vård, med mera, för landsbygdens befolkning hade ungefär enahanda
betydelse som för städernas och att det härutinnan vore nödvändigt
även för landsbygden att i möjligaste mån följa nyare tiders
erfarenhetsrön och den allmänna utvecklingen. En förutsättning härför
vore, att omsorgen om hälsovårdens övervakande och befrämjandet av
dess utveckling lades i händerna på en myndighet, vars verksamhet
vore särskilt inriktad på denna uppgift och som inom sig ägde härför
nödig kompetens. En av kommitténs angelägnaste omsorger hade därför
varit, att även för landsbygden få till stånd hälsovårdsnämnder, som,
i likhet med städernas, inom sig ägde medicinsk-hygienisk sakkunskap
och även i övrigt hade den sammansättning och ställning samt sådant
verksamhetsområde, som lör tillgodoseende av ifrågavarande intressen
vore erforderligt. Med tagen hänsyn till olika på saken inverkande omständigheter
hade kommittén härvid funnit provinsial,- respektive extra
provinsialläkardistrikten vart för sig lämpligen böra utgöra ett liälsovårdsområde.
Till dylikt distrikt hörande städer eller andra samhällen,
där hälsovårdsstadgans bestämmelser för stad ägde tillämpning, borde
dock icke inbegripas i hälsovårdsområdet. Åt tjänsteläkaren i distriktet
borde tilldelas enahanda ställning, som i fråga om städernas hälsovårdsnämnder
tillkomme stadsläkaren. Beträffande de föreslagna hälsovårdsnämndernas
sammansättning i övrigt hade kommittén särskilt tagit hänsyn
till två omständigheter. För det första företedde de i ett läkardistrikt
ingående kommunerna till antal och storlek högst betydande
variationer, så att någon mera enhetlig och för hälsovårdsnämndens verksamhet
tillfredsställande form näppeligen kunde givas åt nämnden, därest
dess valda ledamöter skulle utses av de i distriktet ingående kommunerna.
För det andra krävdes för nämndernas verksamhet vissa penningmedel,
vilkas fördelning på och utbekommande från i regel flera olika
stora kommuner skulle vålla nämnderna oöverkomliga svårigheter. På
grund härav samt jämväl med hänsyn till hälsovårdsnämndens ställning
i övrigt hade det synts kommittén nödvändigt att förlägga de
valda ledamöternas utseende till landstinget, liksom ock den årliga stat,
som erfordrades för nämndernas verksamhet, borde fyllas av landstinget.
Gällande landstingsförordning uppdroge åt landstingen att bland annat
handlägga frågor rörande länets hälsovård, varmed vid tiden för landstingsförordningens
tillkomst tvivelsutan förstods saväl hälso- som sjukvård.
Den höga utveckling landets lasarettsväsen, tuberkulossjukvård
med mera vunnit, hade åstadkommits genom landstingens högst betydande
uppoffringar härför. Kommittén ansåge välgrundad förhoppning
finnas för att liksom landstingens handhavande av den allmänna sjuk
-
60
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 152.
vården hittills lett till betydelsefulla resultat, skulle det också lända den
allmänna hälsovården på landsbygden till stor fördel att bliva omhändertagen
av landstingen. På grund av vad sålunda anförts måste kommittén
tillmäta den föreslagna omorganisationen synnerlig vikt för befordran
av hälsovården på landet.
^eiaUäkarpin" 1 de över kommittébetänkandet avgivna yttrandena hava synnerligen
delade meningar kommit till synes med avseende på nu ifrågavarande
organisations förslag. Av rikets förste provinsialläkare har ett mindretal
obetingat accepterat den av kommittén föreslagna anordningen och
uttalat den meningen, att ett genomförande av kommittéförslaget skulle
lända hälsovården på landsbygden till stor båtnad. Ett avsevärt
antal av förste provinsialläkarna har givit uttryck åt den uppfattningen,
att den av kommittén föreslagna överflyttningen av hälsovårdsärendena
från kommunalnämnderna till mera "kompetenta myndigheter
visserligen skulle lända hälsovården till gagn, men att de föreslagna
hälsovårdsområdena vore alldeles för stora, vårföre förslaget
borde kompletteras med bestämmelser, som möjliggjorde hälso vårdsområdenas
uppdelning i mindre och lätthanterligare distrikt. Fem
förste provinsialläkare hava bestämt avstyrkt den föreslagna organisationen
och mot densamma särskilt anfört, att de föreslagna hälsovårdsområdena
skulle bliva så stora, att hälsovårdsnämndernas ledamöter
komme att sakna personlig kännedom om större eller mindre delar av
området. Detta förhållande skulle medföra, att de nya hälsovårdsnämndernas
verksamhet komme att bliva ganska illusorisk. Därjämte skulle
nämndernas arbete påkalla en mängd resor, vilket bleve rätt så dyrbart
för vederbörande landsting. De förste provinsialläkare, som sålunda avstyrkt
kommittéförslaget, hava i stället föreslagit, att varje lantkommun,
med undantag av inom densamma belägna samhällen, där hälsovårdsstadgans
bestämmelser för stad vore tillämpliga, skulle utgöra ett hälsovårdsområde
och hava en hälsovårdsnämnd, som i mindre kommuner
kunde sammanfalla med kommunalnämnden, men i de större kommunerna
borde sammansättas av särskilt därtill utsedda personer.
vinsitiiäklr’ Svenska provinsialläkarföreningens styrelse har i sitt yttrande anfört,
föreningens vi®9a av de föreslagna hälsovårdsområdena enligt styrelsens mening
styrelse, bleve allt för stora, vårföre möjlighet till uppdelning av ett provinsialeller
extra provinsialläkardistrikt i flera hälsovårdsområden borde lämnas
öppen.
Lansstyrelser. Länsstyrelserna hava i allmänhet ställt sig ganska obenägna mot
den föreslagna organisationen. Några länsstyrelser hava uttalat den meningen,
att de ifrågasatta hälsovårdsområdenas storlek och mängden i
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 152.
(31
desamma ingående kommuner gjorde hela organisationen ogenomförbar.
Åtskilliga länsstyrelser hava anfört, att den föreslagna förvaltningsapparaten
vore tung och otymplig samt komme att arbeta långsamt,
vilket allt vore ägnat att framkalla fara vid utbrottet av epidemier, då
det framför allt gällde att handla snabbt. Ett par länsstyrelser hava uttalat
betänkligheter mot den föreslagna anordningen såsom innebärande
en rubbning av de kommunala enheternas självstyrelse och förvaltning.
Några länsstyrelser hava med tvekan tillstyrkt den föreslagna organisationen,
och ett mindretal länsstyrelser hava anslutit sig till densamma
utan förbehåll.
Bland landstingen har flertalet utan någon mera ingående motivering
förklarat sig icke hava något att erinra mot kommitténs organisationsförslag.
Omkring en tredjedel av landstingen har emellertid uttalat
betänkligheter med hänsjm till de föreslagna hälsovårdsområdenas storlek,
och några landsting hava direkt avstyrkt kommittéförslaget samt i dess
ställe förordat en organisation med bibehållande av primärkommunerna
såsom hälsovårdsområden. Det torde förtjäna anmärkas, att de flesta
landstingen förklarat, att de på grund av knapp tid icke medhunnit att
ägna kommittébetänkandet annat än en ytlig granskning. Ett landsting
har av denna anledning underlåtit att uttala sig om betänkandet.
Medicinalstyrelsen har i den nu förevarande frågan anfört i huvudsak
följande.
Den av kommittén föreslagna omorganisationen av hälsovården på
landsbygden vore en långt gående reform, och det vore icke ägnat att
förvåna, att den väckt betänksamhet på åtskilliga håll samt framkallat
ganska skarpa anmärkningar. För medicinalstyrelsen vore det dock
uppenbart, att ett tillfredsställande ordnande av landsbygdens sanitära
förhållanden ovillkorligen krävde en ändamålsenligare och för sitt värv
bättre kvalificerad organisation än den nuvarande. Det vore tydligt, att
kommunalnämnderna med deras mångahanda andra maktpåliggande uppgifter
icke som regel kunde vara fullt ägnade att på egen hand ombesörja
även här ifrågavarande angelägenheter. Därtill saknade de bland
annat den nödiga sakkunskapen. Erfarenheterna bland tjänsteläkarna
hade för övrigt visat, att kommunalnämndernas arbete för allmän hälsooch
sjukvård egentligen inskränkt sig till ingripande vid epidemiska
sjukdomar. Det skulle ju vara lämpligt, om vederbörande tjänsteläkare
kunde såsom ledamot deltaga i kommunalnämnds sammanträden vid behandling
av hälsovårdsärenden. En sådan lösning av frågan folie
emellertid på praktiska svårigheter. Tjänsteläkarens tid kunde icke upptagas
med resor till alla dylika sammanträden i samtliga de kommuner,
Landstingen.
Medicinal
styrelsen.
62
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 152.
Reservant
inom
medicinal
styrelsen.
som inginge i hans distrikt. Endast i de fall, där distriktet bildades av en
eller ett par kommuner, skulle läkarens sakkunskap kunna komma kommunalnämnden
fullt till godo. På grund av de erfarenheter, som gjorts
angående kommunalnämndernas verksamhet såsom hälsovårdsorgan, ansåge
sig medicinalstyrelsen hava allt skäl att biträda kommitténs mening,
att det för ifrågavarande ärendens handhavande på landsbygden
behövdes nämnder, som hade hälsovård sfrågornas behandling till huvuduppgift
och som därför tillsattes och organiserades just med hänsyn till
dessa frågor. Ett oeftergivligt villkor vore då, att hygienisk kompetens
vore företrädd i nämnden. För förvärvandet av nödig erfarenhet och
praktisk rutin vore det icke mindre önskligt, att nämndernas verksamhetsområden
icke tillmättes allt för knappa. Den av kommittén föreslagna
indelningen efter provinsial-, respektive extra provinsialläkardistrikt
vore enligt styrelsens uppfattning väl funnen, icke minst med
hänsyn till tjänsteläkarens självskrivenhet till ledamotskap i nämnden.
Särskilt i distrikt med många små socknar syntes kommitténs förslag
vara att förorda, då av sådana smärre kommuner var för sig icke
mycket kraftiga insatser i hälsovårdsarbetet kunde påräknas.
På grund av vad medicinalstyrelsen sålunda anfört hade styrelsen
ansett sig i huvudsak böra biträda kommitténs förslag. I ett par detaljer
ansåge styrelsen emellertid att modifikationer i detta förslag vore
att förorda. Det hade mot kommittéförslaget anmärkts, att vissa hälsovårdsnämnder
med den av kommittén föreslagna distriktsindelningen
skulle erhålla allt för stort verksamhetsområde och representera ett större
antal kommuner än önskligt vore. Denna anmärkning vore tvivelsutan
berättigad. Styrelsen ville för sin del föreslå, att i hälsovårdsstadgan
inrymdes möjlighet för Kungl. Maj:t eller medicinalstyrelsen att på framställning
av landsting eller länsstyrelse medgiva uppdelning av sådana
större distrikt. Därjämte borde i stadgan införas bestämmelser, som
gjorde det möjligt att i vissa fall sammanslå ett extra provinsialläkardistrikt
med vederbörande provinsialläkardistrikt till ett hälsovårdsområde.
Mot medicinalstyrelsens utlåtande har i nu förevarande hänseende
reservation anmälts av föredraganden i ärendet, medicinalrådet F. Bissmark.
Reservanten har i sitt yttrande särskilt framhållit följande. Enligt
kommitténs förslag skulle hälsovårdsnämnderna i regel bliva av betydande
storlek och i en del fall omfatta ända till trettio kommuner
och därutöver. På grund härav skulle hälsovårdsnämnderna givetvis icke
kunna äga personlig kännedom om förhållandena inom sina respektive
områdens olika delar. Denna olägenhet hade ock uppmärksammats av
Kungl Maj:ts Proposition Nr 152.
63
kommittén, som till avhjälpande av densamma föreslagit en bestämmelse
om skyldighet för kommunalnämnderna att på uppfordran av hälsovårdsnämnd
avgiva yttranden i sanitära frågor, så att hälsovårdsnämndens
ledamöter icke skulle behöva göra besök på ort och ställe för förvärvande
av erforderlig kännedom om förhållandena. Kommittén hade sålunda
icke ansett kommunalnämnderna kunna undvaras, utan hade ålagt
dem att biträda med varjehanda uppdrag inom hälsovården, allt under
det kommittén förklarat dem inkompetenta till handhavande av hälsovårdsärenden
och lagt ansvaret för dessa på de nya hälsovårdsnämnderna.
Att kommunerna på detta sätt befriades från ansvar för sin
hälsovård vore synnerligen betänkligt. Man måste fråga sig, hur pass
intresserade kommunalnämnderna, sedan de sålunda befriats från ansvaret,
skulle bliva vid utförandet av de uppdrag hälsovårdsnämnderna kunde
komma att giva dem, och hur pass benägna kommunalstämmorna kunde
förväntas bliva att bevilja penningmedel för utförande av arbeten, som
beslötes av främlingar. Vid en närmare granskning av de uppgifter, som
enligt förslagets bestämmelser skulle tillkomma hälsovårdsnämnderna,
måste man ytterligare fråga sig, hur det skulle vara möjligt för de av
kommittén föreslagna hälsovårdsnämnderna att i detalj fullgöra dessa uppgifter
inom så stora områden. Enbart nämndernas åligganden beträffande
livsmedelskontrollen torde på grund av hälsovårdsområdenas utsträckning
bliva omöjliga att fylla. Ännu betänkligare ställde sig förhållandet
med avseende på de uppgifter, som enligt förslaget till epidemistadga
skulle tillkomma hälsovårdsnämnderna vid inträffade fäll av smittsamma
sjukdomar. Enligt sagda förslag skulle det åligga vederbörande
hälsovårdsnämnd att skyndsamt söka vidtaga erforderliga åtgärder till
sjukdomens förebyggande eller förhindrande av dess utbredning. Dylika
åtgärder måste framför allt företagas snabbt. För en hälsovårdsnämnd,
som befunne sig på långt avstånd från platsen för sjukdomens utbrott
och därtill saknade närmare kännedom om de lokala förhållandena,
skulle det emellertid icke bliva möjligt att ingripa energiskt och skyndsamt.
De beslut, som vid nu ifrågavarande tillfällen måste av hälsovårdsnämnden
fattas, hade ofta stor ekonomisk räckvidd för kommunen eller
den enskilde. Det kunde gälla att vidtaga anordningar ifråga om
vatten- eller avloppsledningar samt att stänga mejerier, bagerier eller
butiker. Beslut i dylika frågor kunde icke gärna fattas utan personlig
kännedom om förhållanderna. Till följd härav skulle i de flesta hithörande
fäll hälsovårdsnämndena få lita till kommunalnämnderna för upplysningar
och annat biträde. Men härvid vore att märka, att ansvaret för respektive
åtgärder icke vilade på vederbörande kommunalnämnd, utan på
64
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 152.
Departements
chefen.
den i ärendet beslutande hälsovårdsnämnden. Detta förhållande vore
synnerligen betänkligt och ägnat att framkalla mycket otillfredsställande
förhållanden.
Vad sålunda anförts talade för, att ärenden rörande allmän hälsovård
fortfarande liksom hittills närmast borde påvila kommunerna själva.
Aven om, såsom från många håll framhållits, lantkommunerna hittills
icke fullgjort sina åligganden i hälsovårdsärenden på ett tillfredsställande
sätt, torde därav icke behöva följa, att dessa åligganden skulle tagas
ifrån dem. En annan utväg funnes, nämligen att sätta de kommunala
myndigheterna bättre i stånd att utföra sina uppgifter. Först och främst
måste man giva kommunerna större myndighet, det vill säga i hälsovårdsstadgans
kapitel om landsbygden införa skärpta bestämmelser för
hälsovården. Fn kommunalnämnd, utrustad med samma befogenhet som
en hälsovårdsnämnd i ett stadssamhälle, skulle helt säkert i regel visa
sig duglig att sköta sitt åliggande, särskilt om vederbörande provinsialläkare,
på sätt föreskreves i §§ 24 och 26 av gällande läkarinstruktion,
intresserade sig för hälsovården inom sitt distrikt. Härjämte borde det
tagas i övervägande, huruvida icke i större kommuner ärenden angående
allmän hälso- och sjukvård borde utbrytas från kommunalnämndens handläggning
och överlämnas åt en särskild hälsovårdsnämnd. Att däremot
taga steget ut och i samtliga kommuner införa särskild hälsovårdsnämnd
syntes olämpligt, då kommunalnämnden i de små kommunerna torde
vara fullt i stånd att fylla även de åligganden, som tillkomma en hälsovårdsnämnd.
Det av kommittén framlagda förslaget till omorganisation av den
allmänna hälsovården på landsbygden påkallar givetvis en synnerlig
uppmärksamhet. Det mål kommittén satt sig före har vant att på
landsbygden åstadkomma ett kraftigare inskridande i hälsovårdsangelägenheter
än som hittills ägt rum därstädes. Det medel, som kommittén
ansett framför allt skola bidraga till uppnående av nämnda mål,
har varit att förstärka landsbygdens hälsovårdsmyndigheter genom att
tillföra dem ett ämbetsmannaelement, representerande medicinsk och administrativ
sakkunskap. Det är möjligt, att det åsyftade målet i viss
mån skulle komma att uppnås genom den av kommittén föreslagna anordningen.
Kommitténs förslag lämnar emellertid rum för tungt vägande
invändningar ur åtskilliga synpunkter.
För att begynna med några anmärkningar av mera formell art, måste
det sättas ifråga, huruvida provinsial- och extra provinsialläkardistrikt
äro enheter av tillräckligt stabil natur för att lämpligen kunna göras
65
Kung!. Maj:ts Proposition Nr 152.
till underlag för en kommunalt-administrativ indelning. Ifrågavarande
distrikt omregleras ju icke så sällan, och om rikets indelning i hälsovårdsområden
vore byggd på dessa distrikt, skulle varje omreglering av
distrikten få administrativa och ekonomiska konsekvenser, som understundom
vore ganska besvärliga. Andra svårigheter av liknande art
skulle uppstå därigenom, att åtskilliga läkardistrikt innehålla kommuner,
som tillhöra olika landstingsområden. För närvarande finnas icke mindre
än sju provinsialläkardistrikt och nio extra provinsialläkardistrikt, som
äro delade på flera landstingsområden. Enligt kommitténs förslag skulle
tillsättandet av hälsovårdsnämnd i dylika distrikt ske enligt Knngl.
Maj:ts för varje särskilt fall givna bestämmelser. Kommitterade hava
emellertid icke givit anvisning på något sätt att lösa spörsmålet, huru
kostnaden för hälsovårdsnämndens verksamhet i dylika distrikt skulle
bestridas och fördelas mellan de i distriktet deltagande landstingen.
Någon utväg att på ett tillfredsställande sätt lösa denua fråga torde
knappast finnas. Enbart de sålunda antydda bristerna i kommitténs
förslag synas mig giva vid handen, att läkardistrikten icke utgöra någon
tjänlig grundval för en indelning av kommunal art.
Det torde även vara tvivelaktigt, huruvida den föreslagna organisationen
skulle medföra den nytta, som kommitterade avsett. Härvidlag
bör till en början observeras, att de nya hälsovårdsområdena enligt
kommitténs förslag icke skulle omfatta sådana inom läkardistriktet belägna
samhällen, där hälsovårdsstadgans bestämmelser för stad vore
tillämpliga. Dessa samhällen skulle utgöra egna hälsovårdsområden och
hava egna hälsovårdsstyrelser, sammansatta efter enahanda grunder, som
ifrågavarande samhällens nuvarande hälsovårdsnämnder. De nya, högt
kvalificerade hälsovårdsnämndernas verksamhet skulle således vara begränsad
till den egentliga landsbygden, som är jämförelsevis glest befolkad
och där behovet av sanitärt ingripande är relativt minst. Om
någon ort på denna landsbygd bleve så tätt befolkad, att det sanitära
intresset krävde att hälsovårdsstadgans bestämmelser för stad förklarades
tillämpliga därstädes, skulle orten i och med detsamma undandragas den
högre kvalificerade hälsovårdsnämndens uppsikt. En sådan utveckling torde
med skäl kunna betecknas såsom ur sanitär synpunkt föga tillfredsställande.
Åven för den rena landsbygden, som enligt kommittéförslaget skulle
komma att lyda under de nya hälsovårdsnämnderna, torde dessa nämnders
verksamhet icke bliva av den betydelse, som kommitterade föreställt
sig. Då det icke gärna är tänkbart, att hälsovårdsnämnderna skulle
kunna personligen följa förhållandena inom sina vidsträckta distrikt,
skulle de i de flesta fall få stödja sin verksamhet på de utlåtanden och
linning till riksdagens protokoll 1919. I samt. 181 höft. (Nr 152.) iss in 9
66
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 152.
anmälningar, som komme dem tillhanda från vederbörande kommunalnämnder.
Härigenom komme hälsovårdsnämnderna att sakna den direkta
kontakt med förhållandena, som är en nödvändig förutsättning för en
praktiskt lagd .sanitär verksamhet, och den utvecklingen läge då nära
till hands, att nämndernas handläggning av ärendena komme att bliva
av övervägande formell art. Nämnderna komme därigenom att reduceras
till att bliva en tämligen betydelselös mellaninstans mellan kommunalnämnder
och vederbörande länsstyrelse. En dylik mellaninstans torde
varken vara behövlig eller nyttig.
Härtill kommer den i flera av de inkomna yttrandena framhållna
olägenheten, att de föreslagna hälsovårdsområdenas stora omfattningskulle
försvåra ett snabbt ingripande från hälsovårdsnämndens sida vid
de tillfällen, då snabbhet vore av behovet påkallad. Särskilt med hänsyn
till hälsovårdsnämndernas uppgifter vid fall av smittsamma sjukdomar
skulle detta förhållande kunna medföra ödesdigra verkningar. Åven om
möjlighet bereddes att uppdela vissa läkardistrikt i två eller flera hälsovårdsområden,
skulle den anmärkta olägenheten komma att kvarstå.
Den antydda uppdelningen skulle näppeligen kunna drivas så långt, att
icke i allt fall flertalet hälsovårdsområden bleve för stora för att tillåta
tillräckligt snabba preventiva åtgärder vid epidemier, och genom en dylik
uppdelning skulle man ju för övrigt giva till spillo den intima anknytning
mellan hälsovårdsnämnder och tjänsteläkare, som kommittén framhållit
som den förnämsta vinsten av sitt förslag.
En omständighet, som är ägnad att i väsentlig grad förminska
effektiviteten hos de av kommittén föreslagna hälsovårdsnämnderna, är
den rådande bristen på tjänsteläkare. En mängd provinsial- och extra
provinsialläkardistrikt äro ofta vakanta, och icke sällan förgår en avsevärd
tid, innan de kunna bliva besatta. Under dessa vakansperioder
skulle vederbörande hälsovårdsnämnder sakna den sammanhållande och
ledande kraft, som kommittén avsett att tillföra dem genom tjänsteläkarens
ledamotskap i nämnden.
Till de sålunda anförda skälen mot den av kommitterade föreslagna
anordningen komma så de betänkligheter, som denna anordning är ägnad
att ingiva ur den kommunala organisationens synpunkt. De föreslagna
hälsovårdsnämnderna skulle komma att utgöra en utanför primärkommunerna
stående kommunalmyndighet, på vilkens sammansättning primärkommunerna
icke skulle hava något inflytande. Denna utanför kommunerna
stående myndighet skulle hava vidsträckt befogenhet att ingripa
i förhållanden, som hittills tillhört den kommunala självstyrelsen. Kommunalnämndernas
rätt att inverka härpå skulle vara begränsad till avgivande
av de utlåtanden, som hälsovårdsnämnden skulle komma att
67
Kung1. Maj:ts Proposition Nr 152.
begära. En dylik anordning torde vara en för vårt kommunala liv
tämligen främmande form för lösande av kommunala uppgifter. Det
lärer icke kunna bestridas, att anordningen innebär ett avsteg från de
hittills tillämpade principerna för vår kommunalförvaltning. Ett sådant
avsteg synes mig icke böra tagas utan tvingande nödvändighet.
På grund av vad jag sålunda anfört har jag icke kunnat biträda
kommitténs förslag till organisation av hälsovården på landsbygden,
utan har jag sökt en lösning av denna fråga med bibehållande av primärkommunerna
som hälsovårdsområden.
En huvudsaklig anmärkning mot landsbygdens nuvarande hälsovård
har gått ut därpå, att kommunalnämnderna mycket sällan av eget initiativ
upptagit hälsovårdsfrågor till behandling och att sanitära ingripanden
från nämndernas sida varit allt för sparsamt förekommande. Denna
anmärkning är otvivelaktigt befogad. Vid bedömande av kommunalnämndernas
verksamhet i förevarande avseende måste man emellertid
betänka, att de sanitära föreskrifter, som hittills varit gällande för landsbygden,
äro synnerligen knapphändiga. En blick pa det fåtal paragrafer
i gällande hälsovårdsstadga, som avse landsbygden, torde tillfyllest belysa
detta förhållande. Då det reella innehållet i föreskrifterna för landsbygdens
hälsovård varit så obetydligt och kommunalnämndernas befogenhet
i sanitärt avseende följaktligen varit starkt begränsad, synes det vara
ganska naturligt, att nämndernas hälsovårdande verksamhet icke kunnat
utmärka sig för någon synnerlig intensitet. Genom det föreliggande
förslaget till hälsovårdsstadga skulle emellertid hälsovårdsföreskrifterna
för landsbygden utvidgas i högst betydande mån. Det torde enligt min
mening med säkerhet kunna förutses, att redan denna utvidgning är
ägnad att medföra en avsevärd förhöjning av kommunalnämndernas
aktivitet i sanitärt hänseende. En väsentlig del av de gjorda anmärkningarna
mot kommunalnämnderna såsom hälsovårdsorgan torde härigenom
bliva undanröjd.
En ytterligare förbättring av den kommunala hälsovårdsorganisationen
skulle kunna vinnas därigenom, att kommunerna bereddes möjlighet
att välja särskilda hälsovårdsnämnder, vilkas uppgift uteslutande
skulle avse hälso- och sjukvård och vilkas sammansättning därför skulle
komma att bestämmas av sanitära hänsyn. Att ålägga alla kommuner
att utse särskild hälsovårdsnämnd synes mig icke höra komma ifråga.
För ett stort antal smärre kommuner är en särskild hälsovårdsnämnd
säkerligen icke behövlig, och även i eu del större kommuner, som omfatta
ren jordbruksbygd, torde en särskild hälsovårdsnämnd knappast få ett
tillräckligt fält för sin verksamhet. I åtskilliga kommuner, som innefatta
industriområden, synas däremot särskilda hälsovårdsnämnder vara av
68
Kung!. Maj:ts Proposition N:r 152.
behovet påkallade, och över huvud taget torde dylika nämnder få en
uppgift att fylla i sådana kommuner, där platser med mera sammanträngd
befolkning förekomma, utan att detta dock lett till ifrågavarande platsers
frånskiljande såsom municipalsamhällen. Det lämpligaste sättet att befordra
bildandet av särskilda hälsovårdsnämnder i kommunerna synes
mig vara, att i fråga om hälsovårdsnämnd införa bestämmelser av ungefärligen
enahanda art, som om fångvårdsstyrelse i 1871 års fattigvårdsförordning
funnos meddelade. Bestämmelserna borde således innebära,
att varje kommun skulle hava rätt att välja särskild hälsovårdsnämnd
samt att i kommun, där särskild hälsovårdsnämnd icke blivit tillsatt,
hälsovårdsnämnden skulle utgöras av kommunalnämnden.
Det skulle kunna sättas ifråga, att i hälsovårdsstadgan inrymma bestämmelser
om rätt för länsstyrelse att förplikta kommun att tillsätta
särskild hälsovårdsnämnd. Vinsten av en dylik bestämmelse torde dock
icke bliva synnerligen stor. Länsstyrelsen skulle givetvis icke kunna
öva något inflytande på den framtvingade hälsovårdsnämndens sammansättning,
och därest en kommun mot sitt bestridande ålagts att tillsätta
särskild hälsovårdsnämnd, lärer man knappast kunna förutsätta, att den
på sådant sätt tillkomna nämnden skulle ådagalägga något särskilt intresse
för sin uppgift. Däremot synes det lämpligt, att såväl länsstyrelser
som vederbörande tjänsteläkare söka i godo förmå vederbörande
kommuner att tillsätta särskilda hälsovårdsnämnder i så stor utsträckning,
som ur hälsovårdens synpunkt kan anses erforderligt. Särskilt med hänsyn
till de utvidgade skyldigheter, som det föreliggande stadgeförslaget
ålägger hälsovårdsnämnderna på landsbygden och som i större kommuner
säkerligen skulle bliva för kommunalnämnderna ganska betungande, torde
det kunna antagas, att någon obenägenhet att tillsätta särskild hälsovårdsnämnd
icke skall komma att göra sig gällande inom sådana kommuner,
där särskild hälsovårdsnämnd verkligen är av behovet påkallad.
I anslutning till vad jag sålunda anfört har jag i 35 § av mitt
föreliggande förslag infört bestämmelser, som innebära, att varje kommun
på landet, med undantag av sådant samhälle, där hälsovårdsstadgans
föreskrifter för stad äga tillämplighet, skall utgöra ett hälsovårdsområde,
samt att för varje dylikt hälsovårdsområde skall finnas en hälsovårdsnämnd.
Vidare har jag i 36 § av förslaget upptagit ett stadgande av
innehåll, att hälsovårdsnämnden skall, om ej särskild sådan nämnd blivit
tillsatt, utgöras av kommunalnämnden, samt att särskild hälsovårdsnämnd
må tillsättas där så med hänsyn till hälsovårdsområdes vidd, folkmängd
eller andra förhållanden prövas erforderligt. Slutligen hava i förslaget
införts bestämmelser, som innebära, att sammansättningen av särskild hälsovårdsnämnd
skall ske efter samma regler, som gälla för kommunalnämnd.
Kung!. Maj.ts Proposition N:r 152.
69
Nu gällande liälsovårdsstadga innehåller i §§ 27 och 28 en del bestämmelser
angående kommunalnämnds allmänna åligganden med avseende
på allmänna hälsovården. Enligt dessa bestämmelser har nämnden
att ägna uppmärksamhet åt allt, som kan inverka på sundheten och allmänna
hälsotillståndet inom kommunen, samt härutinnan söka åstadkomma
förbättringar och ett tillfredsställande skick. Särskilt anbefalles
nämnden tillse att kommunens invånare hava tillgång på gott vatten
samt övervaka renhållningen i och i närheten av boningshusen. I §§ 30
och 31 av stadgan föreskrives, att nämnden har att söka åstadkomma
särskilda hälsovårdsordningar för kommunen i dess helhet eller för sådana
delar av densamma, där större sammanträngd befolkning finnes.
Enligt kommitténs förslag skulle det allmänna direktivet för hälsovårdsnämnds
verksamhet på landet i någon mån utvidgas. Hälsovårdsnämnden
skulle nämligen åläggas verka för att på platser med mera
sammanträngd befolkning vattenledning anlades samt att avlopp, varigenom
flytande orenlighet bortfördes, anordnades så, att de icke vållade
sanitära olägenheter. Dessutom skulle det åligga nämnden att verka för
att tillgång bereddes till billiga varmbad, där så lämpligen kunde ske.
De i ärendet hörda ämbetsverken, myndigheterna och korporatio- Ämbetaverk,
nerna hava i huvudsak icke haft något att erinra emot de av kommittén ^''^orpora''''- föreslagna bestämmelserna angående hälsovårdsnämnds allmänna åliggan- tioner,
den. Från eu del håll, däribland från medicinalstyrelsen, har emellertid
yrkats, att de av kommittén föreslagna stadgandena skulle utvidgas med
en föreskrift om skyldighet för hälsovårdsnämnd att verka för att sunda
bostäder beredas hälsovårdsområdets invånare.
De bestämmelser i kommittéförslaget, som innefatta det allmänna Departementsdirektivet
för hälsovårdsnämnds verksamhet på landsbygden, synas mig oheten
lika val lämpade att läggas till grund för en kommunal hälsovårdsnämnds
arbete som för de av kommittén föreslagna hälsovårdsnämndernas.
Med hänsyn härtill har jag i mitt förslag upptagit de av kommittén
i detta avseende föreslagna bestämmelserna utan annan ändring, än att
jag, i överensstämmelse med vad som skett beträffande motsvarande bestämmelser
för stad, bland hälsvårdsnämndens allmänna åligganden infört
föreskrift om skyldighet för nämnden att verka för att sunda bostäder
beredas hälsovårdsområdets invånare.
Hälsovårdsnämnds
allmänna
åligganden.
Kommittén.
Enligt kommitténs förslag till epidemistadga skulle hälsovårdsnämn- Haisovårdsderna
på landsbygden förvalta de landstingen tillhöriga epidemisk- fattning med
husen och således handhava sådan sjukvård, som avser smittsamma sjukvården.
sjukdomar. övrig allmän sjukvård skulle däremot icke hälsovårds- Kommittén,
nämnderna hava någon befattning med. Denna sistnämnda sjukvård
70
Departements
chefen.
Hälsovårdsnämnds
åligganden
enligt
särskilda
lagar och
författningar.
Departementschefen.
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 152.
skulle enligt kommittéförslaget bibehållas såsom en primärkommunernas
angelägenhet och omhänderhavas av vederbörande kommunalnämnder
eller eventuellt utsedda särskilda styrelser.
Enligt det inom civildepartementet utarbetade förslaget till epidemilag
skall epidemisjukvården handhavas av landstingen. Med denna
sjukvård skulle således icke de kommunala hälsovårdsnämnderna få
något att skaffa. De förebyggande åtgärderna vid fall av smittsamma
sjukdomar skulle däremot åligga hälsovårdsnämnderna, på sätt jag vid
den kommande redogörelsen för förslaget till epidemilag torde få tillfälle
att närmare utveckla.
Den av kommunerna anordnade sjukvård, som avser andra sjukdomar
än de smittsamma, skulle enligt mitt förslag till hälsovårdsstadga bibehållas
som en kommunernas angelägenhet. Det naturliga torde väl vara, att
denna sjukvård handhaves av kommunens sanitära organ, hälsovårdsnämnden.
Någon ovillkorlig regel att så skall vara förhållandet lärer
det dock icke vara skäl att uppställa. Det kan tänkas, att det understundom
vore förmånligt att exempelvis sjukavdelningen på en kommunal
fattigvårdsanstalt förvaltades av fattigvårdsstyrelsen och icke av hälsovårdsnämnden.
Det synes mig böra överlämnas åt den kommunala
representationen att åt hälsovårdsnämnden överlämna den av kommunen
anordnade sjukvården i den utsträckning, som kan finnas lämplig.
På grund härav har jag bland förslagets föreskrifter om hälsovårdsnämnds
allmänna åligganden upptagit en bestämmelse därom, att kommunalfullmäktige
eller, där sådana ej finnas, kommunalstämma må, om
så finnes lämpligt, åt hälsovårdsnämnden uppdraga förvaltningen av den
allmänna sjukvård, som av kommunen anordnas, såvitt denna förvaltning
icke enligt gällande författning tillkommer annan myndighet. Denna
bestämmelse, som är införd i 35 § av förslaget, motsvarar fullständigt
det stadgande angående allmänna sjukvården i stad, som återfinnes i
förslagets 1 §.
Förutom de åligganden, som enligt gällande hälsovårdsstadga tilltillkomma
kommunalnämnd, hava kommunalnämnderna genom ett flertal
andra författningar fått sig ålagda vissa uppgifter ifråga om den allmänna
hälsovården. Som exempel härpå kunna nämnas de skyldigheter,
som åligga kommunalnämnd enligt lagen om arbetarskydd, enligt lagen
om skyddskoppympning och enligt stadgan angående sinnessjuka. I
en del av ifrågavarande författningar hava bestämmelserna om kommunalnämnds
åligganden en sådan avfattning, att dessa åligganden efter
genomförande av det föreliggande förslaget till hälsovårdsstadga utan
vidare skulle komma att överflyttas på de särskilda hälsovårdsnämnder,
71
Kung1. Maj:ts Proposition Nr 152.
som kommunerna må komma att utse. I andra författningar är däremot
motsvarande bestämmelsers avfattning sådan, att förevarande åligganden
i de fall, då särskild hälsovårdsnämnd utsåges, skulle komma att kvarstanna
å kommunalnämnden. Det synes uppenbart, att de särskilt utsedda
hälsovårdsnämnderna böra få hand om alla ärenden, som avse
den kommunala hälsovården. För att åvägabringa detta har jag låtit
upprätta det i det föregående omnämnda förslaget till lag angående
överflyttande på hälsovårdsnämnd av kommunalnämnds åligganden i
avseende å den allmänna hälsovården. Enligt detta lagförslag skola
de åligganden i avseende å allmänna hälsovården, som enligt lag eller
författning ankomma å kommunalnämnd, efter genomförandet av det
föreliggande förslaget till hälsovårdstadga tillkomma hälsovårdsnämnd,
där ej annorlunda stadgas. Bland de kommunalnämnd åliggande uppgifter,
som genom berörda lagförslag skulle överflyttas på hälsovårdsnämnd,
märkes särskilt det i § 38 av förordningen om kommunalstyrelse
på landet omnämnda handhavandet av de av kommunen beslutade
stadgar rörande sundhet inom kommunen.
Efter denna redogörelse för det förevarande förslagets bestämmelser
angående hälsovårdens organisation övergår jag till att behandla förslagets
stadganden beträffande bostadshygienen.
2. Bostadshygienen.
A. Bostadshygienen i städerna.
De bestämmelser i nu gällande författningar, som röra bostadshygienen
i städerna, återfinnas dels i byggnadsstadgan för rikets städer,
dels i hälsovårdsstadgan för riket. I byggnadsstadgans § 38 mom. 1
föreskrives, att byggnadsnämnd vid prövning av byggnadsfrågor skall
tillse, att boningshus få sunt läge och en mot sundhetens fordringar
svarande inredning. I samma; stadgas § 32 lämnas föreskrifter om minsta
tillåtna höjd å boningsrum samt om läget av boningsrums golv i förhållande
till angränsande jordyta. Gällande hälsovårdsstadga innehåller
i § 13 den bestämmelsen, att hälsovårdsnämnden kan förbjuda dels uthyrande
av lägenhet, vars beboende prövas vara i hög grad förenat med
våda för de inneboendes hälsa, dels ock inhyrandet i ett och samma
rum av ett så stort antal personer, att genom deras sammanboende
större fara för hälsan kan uppkomma. Av bostadshygienisk art äro därjämte
hälsovårdsstadgans bestämmelser om inomhus belägna avträden samt
om förläggandet av stall, fähus och svinhus i förhållande till boningshus.
72
Kommittén.
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 152.
Till de sålunda antydda stadgandena inskränka sig våra nuvarande
författningars bostadshygieniska bestämmelser. Med stöd av eller vid
sidan av författningarnas föreskrifter bava emellertid i ett flertal städer
uppbyggts mer eller mindre utvecklade system av bostadshygieniska
lokalstadganden.
Kommitténs förslag innebär icke någon förändring i de bostadshygieniska
bestämmelserna i byggnadsstadgan. Kommittén har sålunda
icke ansett erforderligt att på hälsovårdsnämnden överflytta den tillsyn,
som avhandlas i byggnadsstadgans § 38. Beträffande de bostadshygieniska
föreskrifterna i hälsovårdsstadgan har kommittén däremot föreslagit
betydande utvidgningar och skärpningar. Härvid har kommittén
haft att utgå dels från redan förefintliga författningsbestämmelser, dels
ock från nyssberörda lokala stadganden och den erfarenhet, som vunnits
vid dylika stadgandens tillämpning.
De av kommittén föreslagna bestämmelserna angående bostadshygienen
innefatta i huvudsak följande.
Do) I den blivande hälsovårdsstadgan skulle uppställas vissa allmänna
sanitära fordringar på boningsrum. Dessa allmänna fordringar skulle
innebära, att boningsrum skulle bereda erforderligt skydd mot köld och
fuktighet samt vara försett med fönster, som vore tillräckligt stort,
vette direkt åt gata, allmän plats eller gårdsrum samt vore så anordnat,
att luftväxling därigenom kunde åstadkommas. Ifrågavarande fordringar
skulle gälla såväl för nyinredda boningsrum som, med några obetydliga
undantag, för redan befintliga sådana.
2:o) I stadgan skulle införas bestämmelser om förbud att taga
nyinrett boningsrum i bruk, förrän besiktning å detsamma förrättats av
hälsovårdsnämnden eller av person, som av nämnden därtill förordnats.
Skulle hälsovårdsnämnden vid besiktning av nyinrett boningsrum finna,
att rummets beboende till följd av byggnadens beskaffenhet eller annan
orsak vore förenat med fara för hälsan, skulle nämnden äga förbjuda
att rummet toges i bruk för bostadsändamål förr än det felaktiga blivit
avhjälpt och de härutinnan vidtagna åtgärderna blivit av nämnden godkända.
Varje person, som ämnade nyinreda boningsrum, skulle äga rätt
att på förhand underställa hälsovårdsnämnden förslag och ritningar till
dylik nyinredning samt erhålla nämndens yttrande över förslaget. Detta
nämndens yttrande skulle emellertid allenast innefatta ett till- eller avstyrkande
och icke inbegripa byggnadslov eller byggnadsförbud, vilket
det endast skulle tillkomma byggnadsnämnden att meddela.
3:o) Genom uttrycklig bestämmelse skulle hälsovårdsnämnden åläggas
att så ofta behovet påkallade verkställa besiktning av i bruk tagna
73
KungI. Maj:ts Proposition Nr 152.
bostadslägenheter. Härigenom skulle alltså den i åtskilliga städer redan
införda bostadsinspektionen bliva obligatorisk.
4:o) Bestämmelser skulle meddelas om rätt för hälsovårdsnämnden
att inskrida i sådana fall, då boningsrum, som vore taget i bruk, prövades
vara så beskaffat, att dess beboende vore förenat med fara för hälsan.
I dylika fall skulle nämnden äga att antingen förelägga viss tid för felaktighetens
avhjälpande eller, om felaktigheten ej kunde avhjälpas, förbjuda
rummets vidare användande. Tillika skulle nämnden äga förbjuda,
att i ett och samma boningsrum så stort antal personer inhystes, att
genom deras sammanboende fara för hälsan kunde uppkomma. Om
de i rummet boende tillhörde samma familj, skulle emellertid förbud mot
deras inhysande icke få meddelas annat än om större fara för hälsan
förelåge och annan bostad på kommunens bekostnad tillhandahölles,
för den händelse sådant vore av behovet påkallat.
De av kommittén föreslagna bestämmelserna avse således dels kontroll
av nybyggda bostadshus, dels besiktning av redan i bruk tagna
sådana.
De i ärendet hörda ämbetsverken, myndigheterna och korporationerna
hava i allmänhet icke haft något att erinra mot det sakliga innehållet
i de av kommittén föreslagna stadgandena. De anmärkningar,
som i förevarande avseende blivit framställda, hava i övervägande
grad riktats mot ett förhållande av mera formell art, nämligen den
oklara gräns, som kommittéförslaget ansetts uppdraga mellan byggnadsnämnds
och hälsovårdsnämnds respektive kompetensområden i fråga om
bostadskontrollen. I detta hänseende har särskilt Svenska stadsförbundets
styrelse framställt åtskilliga erinringar mot kommittéförslaget. Styrelsen
har framhållit, att kommitténs förslag att åt hälsovårdsnämnden
uppdraga en förhandsbesiktning av nyinredda bostäder vore ägnat
att i viss mån verka splittrande och desorganiserande på den offentliga
bygga adskontrollen eller i allt fall göra dess arbetsformer tyngre
och mera invecklade än som verkligen erfordrades för det hygieniska
intressets tillvaratagande. I stället för en kontrollmyndighet skulle
man enligt kommittéförslaget få två sådana. Liksom hittills skulle
byggnadsnämnden ensam pröva och avgöra ansökningar om byggnadslov,
granska i samband därmed ingivna ritningar och ombesörja
de byggnadstekniska besiktningarna. Oberoende härav skulle hälsovårdsnämnden
efter anmodan tillhandagå de byggande med råd och
upplysningar i hygieniska frågor, vilkas lösning givetvis ofta måste
återverka på själva byggnadsplanen och ingripa i de dispositioner, som
tillhörde byggnadsnämndens avgörande. Vidare skulle icke blott byggBihang
till riksdagens protokoll 1919. 1 sand. Bil höft. (Nr 152.) iss in 10
Ämbetsverk,
myndigheter
och korporationer.
74
Kängl. Maj:ts Proposition Nr 152.
Statens bostadskoramiseion.
nadsnämnden, utan även hälsovårdsnämnden eller någon dess representant
avsyna och godkänna de färdiga husen innan inflyttning finge ske.
Ett dylikt system skulle enligt styrelsens mening framkalla många kollisioner
och vore föga ägnat att skänka den offentliga byggnadsuppsikten
nödig fasthet och reda. Frågan om förbättrad hygienisk byggnadskontroll
borde lösas med bibehållande av byggnadsnämnden såsom centralt
uppsiktsorgau. För sådant ändamål borde byggnadsnämnden förstärkas
med en representant för den hygieniska sakkunskapen. Hälsovårdsnämndens
befogenhet borde inskränkas till uppsikt över de i bruk tagna
byggnaderna, det vill säga till bostadsinspektion i egentlig mening.
Härigenom skulle man uppnå en bättre avgränsning mellan byggnadsstadgan
och hälsovårdsstadgan än vad kommittéförslaget erbjöde.
Statens bostadskommission har i den förevarande frågan anfört i
huvudsak följande.
Kommitténs förslag till bestämmelser om bostäder och samlingslokaler
innebure ett utskiljande av det bostadshygieniska momentet ur den
allmänna byggnadskontroll, som enligt byggnadsförfattningarna skulle
handhavas av byggnadsnämnden, och kontrollbefogenheternas uppdelning
på två olika myndigheter, nämligen byggnadsnämnden för de byggnadstek - niska och hälsovårdsnämnden för de hygieniska kontrolluppgifterna. Byggnadsnämnden
skulle liksom hittills ensam meddela tillstånd att uppföra
boningshus samt under byggnadstiden övervaka att gällande bestämmelser
och givna förhållningsorder iakttoges, men när huset stode färdigt till
inflyttning, skulle en ny myndighet, hälsovårdsnämnden, träda till för
att avgöra, huruvida byggnaden i hygieniskt hänseende fyllde skäliga
fordringar. Detta avgörande berodde emellertid till allra största delen
av faktorer, som bestämts redan i och med byggnadslovet och som näppeligen
kunde i väsentlig grad ändras vid den sena tidpunkt, då hälsovårdsnämndens
besiktning skulle äga rum. Enligt kommittéförslaget
skulle visserligen hälsovårdsnämnden äga en rådgivande funktion vid
planläggningen av byggnadsföretag, men det kunde förutses, att denna
funktion i praktiken komme att bliva tämligen betydelselös. Den byggande
skulle ju icke hava någon skyldighet att på förhand inhämta hälsovårdsnämndens
mening och en av hälsovårdsnämnden meddelad anvisning
hade icke någon omedelbart förpliktande verkan. En dylik anvisning
behövde icke inflyta bland villkoren för byggnadslovet eller ens
delgivas byggnadsnämnden, som således vid prövningen av byggnadslovsärenden
och vid den fortlöpande kontrollen under byggnadstiden
kunde sakna all kännedom om, att hälsovårdsnämnden framställt något
särskilt önskemål i fråga om byggnadsföretaget. Med hänsyn härtill
75
Kanyl. Maj:ts Proposition Nr 152.
kunde den befogenhet med avseende på nybyggnader, som enligt kommittéförslaget
skulle tillkomma hälsovårdsnämnden, icke förväntas åstadkomma
någon höjning av byggnadskontrollens effektivitet i hygieniskt
hänseende. Den av kommittén föreslagna uppdelningen av byggnadskontrollen
på två myndigheter vore dessutom ägnad att framkalla oreda
och kollisioner samt besvär och omgång för dem, som sysselsatte sig
med byggnadsverksamhet.
Bostadskommissionen delade fullkomligt kommitténs uppfattning, att
en förhöjning av byggnadskontrollens sanitära verkningsgrad vore i hög
grad av behovet påkallad. Det åsyftade målet kunde emellertid uppnås
utan att därför byggnadsnämndens ställning som centralt tillsynsorgan
över stadssamhällenas bebyggande behövde uppgivas och enhetligheten
i byggnadskontrollen därigenom äventyras. I samband med arbetet på
byggnadsstadgans revision hade kommissionen haft sin uppmärksamhet
riktad på denna angelägenhet, och kommissionens numera färdiga förslag
till ny byggnadsstadga innefattade bestämmelser, genom vilka en särskild
kontroll från hälsovårdsnämndens sida över bebyggandet skulle bliva
överflödig. Det av kommissionen utarbetade stadgeförslaget innehölle
nämligen föreskrift därom, att den läkare, som vore hälsovårdsnämndens
bostadshygieniska biträde, eller, om särskild sådan läkare icke funnes,
vederbörande stads-, köpings- eller municipalläkare skulle vara självskriven
ledamot av byggnadsnämnden med ett genom särskilda bestämmelser
garanterat avgörande inflytande på frågor om godkännande av bostadshus.
Härigenom skulle byggnadsnämnden bliva fullt rustad att tillvarataga även
de hygieniska intressena vid bostadsbyggandet. I sin egenskap avbyggnadsnämndsledamot
skulle vederbörande läkare få kännedom om alla byggnadsföretag
innan de sattes i gång och därigenom beredas tillfälle att genast från
början göra de hygieniska anspråken gällande. Denna anordning skulle
medföra eu helt annan möjlighet att realisera de sanitära fordringarna
än hälsovårdsstadgekommitténs förslag, enligt vilket representanten föi
den sanitära sakkunskapen i allmänhet skulle komma i kontakt med sina
pyggnadshygieniska åligganden först då ett hus stode fäidigt och° mbjligheterna
till ett verksamt inskridande för avhjälpande av begångna
felaktigheter vanligen vore försuttna. Åven för vederbörande byggherre
skulle kommissionens förslag innebära påtagliga fördelar framför det
dualistiska system, som hälsovårdsstadgekommitten velat införa. Kommissionens
förslag skulle giva byggherren säkerhet att hans ansökan om
byggnadslov bleve prövad ur samtliga de synpunkter, som det allmänna
därvid hade att anlägga, och att ett lojalt uppfyllande av de för byggnadslovet
ställda villkoren också berättigade honom att taga byggnaden
Departe
mentschefen.
76 Kungl. Maj:ts Proposition Nr 152.
i bruk för avsett ändamål. Slutligen skulle man genom kommissionens
förslag vinna en rationell arbetsfördelning mellan byggnadsnämnd och
hälsovårdsnämnd, i det att byggnadsnämnden liksom hittills skulle få
till uppgift att handhava den offentliga byggnadskontrollen under själva
bygg''na(isskedet, d. v. s. fram till den tidpunkt, då huset stode färdigt
att tillföras bostadsmarknaden, medan hälsovårdsnämnden skulle övertaga
den ej mindre viktiga funktionen alt hålla uppsikt över färdiga byggnaders
användning, skötsel och underhåll på ett i hygieniskt hänseende
tillfredsställande sätt.
Kommissionen hade haft under övervägande, att i sitt förslag till
byggnadsstadga centralisera byggnadskontrollen ända därhän, att byggnadsnämnden
skulle bliva ensam bestämmande myndighet under byggnadsskedet
jämväl med avseende på lokaler för beredning och förvaring av
födoämnen, stall, fähus, svinhus och andra i hälsovårdsstadgeförslaget
behandlade byggnader för specialändamål. Det hade emellertid befunnits
vara förenat med allt för stora svårigheter och olägenheter att från hälsovårdsnämnden
lösgöra hithörande kontrollåligganden, i vilka det hygieniska
momentet vore och måste vara avgjort förhärskande. Kommissionen
hade därför i sitt förslag till byggnadsstadga ej medtagit några
särskilda föreskrifter rörande dylika byggnader, utan beträffande dem
allenast hänvisat till vad därom funnes i hälsovårdsstadgan föreskrivet.
Den av kommissionen föreslagna centraliseringen av byggnadskontrollen
avsåge således endast bostadshus och samlingslokaler.
På grund av vad sålunda anförts har kommissionen hemställt, att
hälsovårdsstadgekommitténs förslag i vad detsamma avsåge besiktning av
nyinredda boningsrum, fakultativ förprövning av byggnadsplaner till
bostadshus och samlingslokaler samt byggnadssakkunskapens representation
inom hälsovårdsnämnden, måtte frångås och hithörande frågor i
stället hänvisas till lösning inom byggnadsstadgans ram, på sätt kommissionen
i sitt förslag till byggnadsstadga förutsatt.
Bostadshygienens betydelse för folkhälsan och behovet av författningsbestämmelser,
som möjliggöra en effektiv kontroll över bostädernas
sanitära beskaffenhet, torde numera vara så tydligt ådagalagda, att
någon meningsskiljaktighet därom knappast kan förefinnas. Den bostadskontrollerande
verksamhet, som kan utövas från samhällsorganens
sida, bör givetvis inriktas på två huvuduppgifter, nämligen dels kontroll
över nybyggnaderna, dels ock kontroll över de färdiga och bebodda
lägenheternas tillstånd, skötsel och underhåll. Den förra av dessa uppgifter
faller väsentligen inom det byggnadstekniska området och lärer
bäst lösas i sammanhang med utövandet av den byggnad skontroll, som
Kungl. Maj.ts Proposition Nr 152.
77
är anordnad för tillgodoseende av andra samhälleliga fordringar än de
hygieniska. Kontrollen över de bebodda lägenheternas tillstånd är däremot
i övervägande grad en sanitär sak och torde lämpligen böra utövas
av sanitär myndighet. En sammanblandning av de båda uppgifterna
lärer lätt kunna framkalla desorganisation i bostadskontrollen
och bör fördenskull undvikas.
Ur denna synpunkt äro de av kommittén föreslagna bestämmelserna
föga tillfredsställande. Kommitténs förslag att hos hälsovårdsnämnden
sammanföra såväl kontroll över nybyggnader som tillsyn över
färdiga lägenheter torde i praktiken icke kunna undgå att framkalla
oreda och osäkerhet. Den största bristen i kommitéförslaget torde
emellertid ligga däruti, att den kontroll över nybyggnader, som skall
utövas av hälsovårdsnämnd, icke kan förknippas med handläggningen
av ansökningar om byggnadslov och följaktligen komme att sakna
möjlighet att framtvinga åtlydnad för sina föreskrifter. Värdet av en
så anordnad byggnadskonst! synes mig icke så synnerligen stort. Det
enda sättet att åstadkomma en effektiv sanitär kontroll över nybyggnadsverksamheten
torde vara att skärpa byggnadsstadgans hygieniska
fordringar och i samband härmed förstärka byggnadsnämnderna med
representanter för hygienisk sakkunskap. För att icke omöjliggöra en
framtida lösning av frågan i denna riktning bör man givetvis nu undvika,
att i hälsovårdsstadgan införa bestämmelser, som avse kontroll
över nybyggnader eller besiktning av nyinredda lägenheter.
Med hänsyn till vad jag sålunda anfört har jag i det inom civildepartementet
utarbetade förslaget icke upptagit de av kommittén föreslagna
bestämmelserna om hälsovårdsnämnds besiktning av nyinredda
bostäder, om rätt för hälsovårdsnämnd att meddela förbud mot bostads
tagande i bruk och om hälsovårdsnämnds förprövning av byggnadsplaner.
I sammanhang härmed hava kommittéförslagets övriga bestämmelser
underkastats vissa förändringar, avseende dels att tydligare
angiva de allmänna sanitära fordringarna på bostadshus och boningsrum,
dels ock att mera utförligt fastställa hälsovårdsnämnds skyldighet med
hänsyn till anordnande av bostadsinspektion.
Jag vill redan här nämna, att de nu ifrågavarande allmänna sanitära
fordringarna på bostadshus och boningsrum enligt förslagets promulgationsbestämmelser
först efter en övergångstid av två år skulle
bliva tillämpliga på rum, som vid stadgans ikraftträdande redan äro
befintliga.
opaginerad Kontrollera mot PDF
73
Kungi. Maj:ts Proposition Nr 152.
B. Bostadshygienen på landet.
De inlärande bestämmelserna angående bostadshygienen på landet
inskränka sig till föreskrifterna i hälsovårdsstadgans § 29 mom. 2, jämfört
med samma stadgas § 13, enligt vilka kommunalnämnden har befogenhet
att förbjuda dels uthyrande av lägenhet, vars beboende prövas
vara i hög grad förenat med våda för de inneboendes hälsa, dels ock
inhyrandet i ett och samma rum av ett så stort antal personer, att genom
deras sammanboende större fara för hälsan kan uppkomma.
Kommittén. Kommittén har i förevarande avseende framhållit, att de fordringar,
som från hygienisk synpunkt måste ställas på ett boningsrum, vore
i det väsentligaste enahanda för land och för stad. Med anledning härav
hade kommittén för landet föreslagit ungefär samma bestämmelser angående
bostadshygienen, som de av kommittén för stad föreslagna.
Förhållandena på landsbygden betingade emellertid några avvikelser
från de för stad avsedda föreskrifterna. Vid byggnader på landet uppstode
sällan de trångmål, som framkallades av städernas ringa tomtutrymme
och det där oftast använda slutna byggnadssättet. Olägenheterna
i bostadshygieniskt avseende bleve därför lindrigare på laudsbj^gden
än i städerna och påkallade icke så kraftigt ingripande. Härjämte
måste man tillse, att hälsovårdsnämnderna på landet icke alltför
mycket betungades med kontrolluppgifter. På grund härav hade kommittén
icke ansett sig böra för landet föreslå några stadganden om
skyldighet för hälsovårdsnämnd att besiktiga nyinredda boningsrum, att
anordna regelbunden bostadsinspektion eller att verkställa förprövning
av byggnadsplaner.
Departe- I det inom civildepartementet utarbetade förslaget äro de av kom
mentsoiiafen.
mp;tén föreslagna bestämmelserna angående bostadshygienen på landet
upptagna utan andra förändringar än sådana, som varit erforderliga för
åvägabringande av överensstämmelse med förslagets avfattning av motsvarande
bestämmelser angående bostadshygienen i stad.
Enligt förslagets promulgationsbestämmelser skulle även för byggnader
på landet medgivas en övergångstid av två år för genomförande
av de i förslaget fastställda allmänna sanitära fordringarna på boningsrum.
3. Livsmedelskontrollen.
Våra nuvarande författningsbestämmelser angående livsmedelskontrollen
äro i förhållande till ämnets omfattning och betydelse synner
-
79
Kungl Maj:ts Proposition Nr 152.
ligen knapphändiga. De viktigaste av dessa bestämmelser äro införda
i hälsovårdsstadgans § 15, som stadgar förbud mot att i stad till salu
hålla eller för sådant ändamål dit införa kött av djur, som varit behäftat
med sådan smittsam sjukdom, att dess förtärande är skadligt,
samt födoämne eller dryckesvara, som till följd av förskämning, felaktig
beredning eller annan orsak är skadlig för hälsan eller otjänlig
till människoföda. Härjämte innehåller den nämnda paragrafen bestämmelser
om rätt för hälsovårdsnämnd att låta anhålla misstänkt vara
samt taga undersökningsprov av födoämne, som är avsett till försäljning.
Jämlikt hälsovårdsstadgans § 29 äro de anförda bestämmelserna
tillämpliga även på landet.
Av eu viss betydelse för frågan om livsmedelskontrollen äro jämväl
bestämmelserna i 22 kap. 3 § strafflagen om straff för den, som
säljer, utlämnar eller utbjuder veterligen förfalskade livsmedel, vid vilkas
förfalskning nyttjats ämne, som är farligt för människors liv och hälsa.
En del föreskrifter av hithörande art finnas ock meddelade i lagen den
10 oktober 1913 angående köttbesiktning och slakthus samt i kungl.
förordningen den 31 december 1897 angående åtgärder mot missbruk
i vissa fall vid bedrivande av slakterirörelse, med däri genom kungl.
kungörelsen den 18 juni 1915 gjorda ändringar. Slutligen återfinnas
föreskrifter angående livsmedelskontroll i kungl. förordningen den 13
oktober 1905 angående kontroll å tillverkning av margarin m. m.
De befintliga författningsbestämmelsernas ofullständighet och otillräcklighet
har föranlett, att i de flesta städer och i en del lantkommuner
mera detaljerade föreskrifter angående handeln med livsmedel utfärdats,
antingen i sådan ordning, som omförmäles i §§ 24 och 30 av hälsovårdsstadgan
för riket, eller ock i form av föreskrifter, utfärdade av
vederbörande hälsovårdsnämnd.
Den 5 maj 1916 har Kungl. Maj:t uppdragit åt en kommitté att
verkställa utredning och avgiva förslag till enhetlig, utvidgad livsmedelslagstiftning.
'' Denna kommittés utredningar pågå för närvarande.
Beträffande spörsmålet, i vilken omfattning bestämmelser angående
livsmedelskontroll lämpligen böra få sin plats i en Hivande hälsovårdsstadga,
har hälsovårdsstadgekommittén påpekat, att det givetvis legat
utanför kommitténs uppgift att till behandling upptaga alla de fall, då
förekomsten i den allmänna handeln av förvanskade eller eljest underhaltiga
närings- och njutningsmedel mera hade ekonomisk betydelse än
egentlig hygienisk vikt. Kommittén hade i sitt förslag väsentligen begränsat
sig till fall, där den hygieniska synpunkten vore den förhärskande,
Bestämmelsernas
omfattning.
Kommittén
80
Livsmedels
lagstiftnings
komillittén.
Departements
chefen
-
Bestämmelsernas
innebörd.
Kommittén.
Kungl. Maj.is Proposition Nr 152.
det vill säga där fråga vore om födoämnen, som vore skadliga för hälsan
eller otjänliga till människoföda. Endast beträffande de viktiga konsumtionsartiklarna
mjölk, grädde och smör hade kommittén i vissa avseenden
ansett sig böra lämna föreskrifter, som ginge längre än som skulle följa
av ett strängt upprätthållande av den angivna principen.
Den i det föregående omförmälda kommittén för avgivande av förslag
till enhetlig, utvidgad livsmedelslagstiftning har i utlåtande av den
5 september 1918 i ärendet anfört i huvudsak följande.
Under arbetet för fullgörande av sitt uppdrag hade kommittén tänkt
sig konstruktionen av den blivande livsmedelslagstiftningen på det sättet,
att de allmänna principerna såvitt möjligt skulle sammanfattas i en lag
eller stadga, samt att denna författning därefter skulle fullständigas
genom med stöd av densamma utfärdade kungörelser rörande varje varuslag
eller grupp av varuslag. Sistberörda kungörelser skulle innehålla
bestämmelser angående normalsammansättningen av varan, de benämningax,
under vilka varan finge säljas, erforderliga ursprungsbeteckningar,
särskilda föreskrifter om beredningen av varan och handeln med densamma,
med mera. Det vore tydligt, att en del av de föreskrifter, som
i förslaget till hälsovårdsstadga återfunnes under rubrikerna födoämnen
och dryckesvaror, vore av den beskaffenhet, att de lika väl skulle försvara
sin plats i en dylik livsmedelslagstiftning som i hälsovårdsstadgan.
Då emellertid kommitténs arbete ännu icke fortskridit så långt, att
kommittén såge sig i stånd att framlägga egna förslag i slutgiltigt skick
rörande dessa ämnen, ville kommittén icke påyrka ett utbrytande ur
hälsovårdsstadgeförslaget av ifrågavarande bestämmelser.
Vid det förhållandet att livsmedelslagstiftningskommitténs arbete
kan beräknas komma att taga ännu en avsevärd tid i anspråk och en
enhetlig livsmedelslagstiftning följaktligen ännu icke på länge kan tänkas
genomförd, synes det mig icke möta något hinder att för närvarande i
hälsovårdsstadgan upptaga bestämmelser angående livsmedelskontroll i
den omfattning, som hälsovårdsstadgekommittén föreslagit.
Hälsovårdsstadgekommitténsförslag till bestämmelser angående livsmedelskontrollen
innebära i huvudsak, att de stadganden i förevarande ämne,
som för närvarande finnas intagna i olika lokala hälsovårdsordningar och så
kallade matvarustadgar, skulle inflyttas i hälsovårdsstadgan och där givas
sådan fullständighet, att ifrågavarande särskilt utfärdade stadgar och föreskrifter
i allmänhet skulle bliva överflödiga. Kommittéförslaget innefattar
dels bestämmelser angående beskaffenheten av salubjudna födoämnen med
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 152.
8i:
särskilt uppmärksammande av de viktiga och lätt förstörda konsumtions
artiklarna kött, mjölk, grädde och smör, dels stadganden angående hälsovårdsnämnds
befogenhet att taga undersökningsprov av salubjudna födoämnen,
anhålla misstänkta varor och förbjuda sådana varors införande
till vederbörande hälsovårdsömråde, dels ock föreskrifter beträffande anläggningen
och inredningen av lokaler, där födoämnen försäljas eller till
försäljning beredas. Enligt förslaget skulle vissa av nu ifrågavarande
lokaler i stad icke få tagas i bruk, förrän hälsovårdsnämnden därtill
lämnat tillstånd. Vidare innehåller förslaget en del föreskrifter angående
personer, som syssla med beredning eller annan hantering av födoämnen
för försäljning. Bland dessa föreskrifter märkes särskilt en bestämmelse
därom, att person, som är eller misstankes vara behäftad med sjukdom
eller smitta, icke skulle få deltaga i eller användas till arbete av förevarande
art förrän utrönt blivit, att menlig inverkan på den av honom bearbetade
eller hanterade varans beskaffenhet icke därigenom kunde uppstå.
De av kommittén föreslagna bestämmelserna äro i allt huvudsakligt
lika för stad och för landsbygd.
I fråga om bestämmelsernas detaljer torde jag få hänvisa till vad
kommittén på sidorna 67—78 i sitt betänkande därom anfört.
I de över kommittéförslaget avgivna yttrandena hava icke några Avgivna
väsentliga erinringar blivit framställda mot vad kommittén i förevarande yttrandenavseende
föreslagit. Livsmedelslagstiftningskommittén har uttalat sin
anslutning till förslaget och mot detsamma endast anfört några detaljanmärkningar
av mindre betydelse.
Jag vill till eu början nämna några ord om den i kommittéförslaget Dep"tefment8‘
ingående bestämmelsen, att vissa särskilt uppräknade lokaler för beredning
eller försäljning av livsmedel i stad icke skulle få tagas i bruk förrän
hälsovårdsnämnden därtill lämnat sitt tillstånd. Denna bestämmelse
innebär i viss mån en avvikelse från den av mig i det föregående uttalade
regeln, att kontrollen över nybyggnader bör handhavas av byggnadsnämnd
och icke av hälsovårdsnämnd. Såsom statens bostadskommission
i sitt förut anförda yttrande angående kommittéförslagets stadganden om
bostadshygienen framhållit, torde det emellertid icke vara möjligt att
utsträcka tillämpningen av den ifrågavarande regeln jämväl till sådana
för specialändamål avsedda byggnader, vid vilkas bedömande det sanitära
momentet måste’ vara avgjort förhärskande. Med hänsyn härtill har jag
i mitt föreliggande förslag upptagit den av kommittén föreslagna bestämmelsen
oförändrad.
Mot en annan av de utav kommittén i förevarande hänseende föreslagna
bestämmelserna synas mig däremot allvarliga betänkligheter kunna
Bihang till riksdagens protokoll 19 It). I samt. 1H1 höft. (Nr 152.) läs 19 11
82
Kommittén.
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 152.
göras gällande. Jag åsyftar härmed kommittéförslagets nyss omförmälda
stadgande att person, som är eller misstänkes vara behäftad med sjukdom
eller smitta, icke skulle få deltaga i eller användas till arbete med
beredning eller hantering av födoämnen för försäljning, förrän utrönt
blivit, att menlig inverkan på den av honom bearbetade eller hanterade
varans beskaffenhet icke därigenom kunde uppstå. Överträdelse av denna
bestämmelse är enligt kommittéförslaget belagd med bötesstraff. Det
synes mig icke böra komma ifråga, att på detta obestämda sätt ålägga
de i eu näringsgren sysselsatta personerna att styrka sig vara fria från
sjukdom eller smitta. Med anledning härav bar jag ersatt den av kommittén
föreslagna bestämmelsen med ett stadgande, som berättigar hälsovårdsnämnd
att på given anledning anordna läkarundersökning av person,
som är sysselsatt i arbete av förevarande art, samt, därest han vid
undersökningen finnes behäftad med sjukdom eller smitta, varav menlig
inverkan på den av honom bearbetade eller hanterade varans beskaffenhet
kan uppstå, förbjuda att han deltager i eller användes till arbete,
varom här är fråga. Någon bötespåföljd för åsidosättande av hälsovårdsnämnds
härutinnan meddelade förbud har jag icke ansett lämpligt
att stadga, utan synes det böra överlämnas åt nämnden att genom föreläggande
av vite göra sig hörsammad.
I övrigt äro de av kommittén föreslagna stadgandena angående livsmedelskontrollen
med några mindre betydande jämkningar upptagna i
det inom civildepartementet utarbetade förslaget.
4. Renhållningen i städerna
A. Den inre renhållningen.
Gällande författningsbestämmelser angående den inre renhållningen
i städerna återfinnas i §§ 20 och 21 av hälsovårdsstadgan för riket. De
nämnda paragraferna innehålla föreskrifter om uppsamling av köksavfall,
sopor och annan orenlighet i hus och gårdar samt om dylik orenlighets
förvaring och bortförande. Föreskrifterna ifråga uppställa icke någon
fordran på särskiljande av olika slags avfall eller orenlighet, utan medgiva,
att all den inom en gård uppsamlade orenligheten, den torra såväl
som den flytande, förvaras i samma kärl. I åtskilliga lokala hälsovårdsordningar
finnas däremot mer eller mindre utförliga bestämmelser om
avfallets och orenlighetens särskiljande i olika grupper.
Kommittén har såsom sin mening uttalat, att uppsamlingen och
förvaringen av avfalls- och orenlighetsämnena inom vederbörande fastigheter
för närvarande voro behäftade med många sanitära olägenheter.
Dessa olägenheter berodde väsentligen därpå, att nuvarande hälsovårds
-
Kung1. Maj:ts Proposition Nr 152.
83
stadga medgåve en sammanblandning av allt avfall och all sorts orenlighet.
En del fasta beståndsdelar, exempelvis köksavfall, och en del
flytande orenlighet, såsom urin och diskvatten, hade icke blott själva
egenskapen att lätt råka i förruttnelse och sprida stank, utan om de
sammanblandades med torrt avfall, som i och för sig vore mindre besvärligt,
gåve de åt det hela en dålig lukt och en svårhanterlig beskaffenhet.
Moderna renhållningsmetoder ginge därför ut på, att de
olika avfallsämnena inom de enskilda egendomarna i görligaste mån
särskildes. Härigenom vunne man ej endast bättre ordning och renhållning,
utan även tillfälle att på mera lämpligt sätt avpassa kärlens
storlek och tömning efter förefintliga behov liksom ock möjlighet för
ekonomiskt utnyttjande av olika avfall§ämnen för olika ändamål, såsom
svinuppfödning, gödsling och utfyllnad.
I anslutning till vad sålunda anförts har kommittén grundat sitt
förslag till bestämmelser angående den inre renhållningen i städerna på
den principen, att den fasta och den flytande orenligheten alltid skulle
särskiljas från varandra och uppsamlas i skilda kärl. Kommittén har
emellertid icke stannat härvid, utan jämväl i förslaget upptagit ett stadgande,
som innebär, att det fasta köksavfallet alltid skulle särskiljas
från annan fast orenlighet samt förvaras för sig. Kommittéförslaget
avser således att införa obligatorisk tvådelning av de torra avfallsämnena,
och de två grupper, i vilka dessa ämnen skulle fördelas, äro å
ena sidan köksavfallet och å den andra sopor, den vid rengöring av
gård och gata uppsamlade orenligheten samt andra dylika ämnen.
Undantag från regeln om köksavfallets särskiljande är enligt förslaget
medgivet endast under villkor, att köksavfallet och de ämnen, varmed
detsamma blandas, dagligen avhämtas från vederbörande fastigheter.
Mot de sålunda av kommittén föreslagna bestämmelserna till den del desamma
innebära separationstvång i fråga om det torra avfallet har Svenska
stadsförbundets styrelse framställt åtskilliga anmärkningar. Styrelsen
har framhållit, att bestämmelserna ifråga vore olämpliga redan av den
anledningen, att de vore avsedda att tillämpas i en mängd småsamhällen,
där varken behov av så vidlyftiga anordningar funnes eller den
ekonomiska bärkraft, som dessa anordningar förutsatte, vore för handen.
De svårlösta ekonomiska och organisatoriska spörsmål, som uppställde
sig i samband med genomförande av separationstvång och om vilka
icke någon som helst antydan kunde spåras i kommitténs betänkande,
hade hittills avhållit även många bland de större städerna från att bygga
renhållningen på denna princip. Det kunde vid dylikt förhållande icke
vara tillrådligt, att i ett slag påbjuda en så genomgripande reform för
alla samhällen, så mycket mindre som de reella förutsättningarna för
Svenska
stadsför
bundets
styrelse.
84
Kungl. Maj.ts Proposition Nr 152-
Departe
mentschefen.
densamma alldeles saknades å vissa orter. Härtill komme, att den delningsgrund
kommittéförslaget ville fastslå icke kunde godtagas såsom
allmängiltig. Spörsmålet om det ur hygienisk och ekonomisk synpunkt
bästa delningssättet hörde till de livligast omdebatterade i hela renhållningsfrågan.
Ett flertal olika separationsmetoder hade på skilda platser
kommit till användning. Bland dessa märktes även en metod, som
karakteriserades av köksavfallets hopsamlande gemensamt med vissa
andra ämnen. Ett genomförande av kommittéförslaget skulle medföra,
att nu ifrågavarande metod icke vidare skulle få användas, därest den
icke kombinerades med daglig hämtning, vilket för stadssamhällena i
allmänhet vore praktiskt ogenomförbart. Det vore emellertid tydligt,
att tillräcklig erfarenhet ännu sakuades för att träffa ett definitivt val
mellan olika fördelningsmetoder. Skulle närmare föreskrifter i ämnet
meddelas i hälsovårdsstadgan, borde dessa givas en avfattning, som
icke uteslöte användandet och det vidare utvecklandet av något bland
hittills tillämpade fördelningssystem.
Separationstvång i fråga om torra avfallsämnen är för närvarande
infört i ett tjugutal städer och stadsliknande samhällen i riket. De
system för avfallets uppdelning, som härvid kommit till användning, äro
synnerligen skiftande. På en del håll tillämpas ett system, som ansluter
sig till den av kommittén föreslagna tvådelningen i köksavfall
och annan orenlighet. Detta tvådelningssystem är oftast kombinerat
med kommunal svinuppfödning och motiveras huvudsakligen härav. På
andra håll användes ett annat tvådelningssystem, som innebär, att från
avfallet i dess helhet frånskiljas så kallade skräpsopor, det vill säga
papper, lump, förstörda husgeråd och andra skrymmande föremål. Återstoden
av avfallet, som således innefattar köksavfall, aska, sot, orenlighet
från gård och gata m. m., användes till gödningsämne. I vissa
samhällen tillämpas ett tredelningssvstem, där en avfallsgrupp utgöres
av köksavfall, en annan av aska, sot och dylikt och en tredje av de
s. k. skräpsoporna. Om de respektive delningssystemens företräden och
nackdelar råda bland fackmännen mycket delade meningar.
Det synes mig uppenbart, att i alla större städer införandet av ett
separationssystem för torra avfallsämnen är ett viktigt led i åvägabringandet
av en sanitärt och ekonomiskt tillfredsställande renhållning. Vilket system,
som skall givas företräde, torde däremot vara i hög grad beroende på de
lokala förhållandena. I vissa städer kan det tvivelsutan vara fördelaktigt att
anordna kommunal svinuppfödning och för sådant fall kräves ett separationssystem,
som hopsamlar köksavfallet för sig. I andra städer är
det förmånligare att kombinera renhållningen med tillverkning av gödningsämne
och härvid måste köksavfallet uppsamlas tillsammans med
Kungl. Maj.ts Proposition Nr 152. 85
annat till gödsel användbart avfall. Med hänsyn härtill synes det mig
nödvändigt att lämna vederbörande samhällen frihet att ordna separationen
efter det system, som med beaktande av såväl sanitära som
ekonomiska synpunkter på varje ort kan finnas lämpligast. På grund
härav har jag icke funnit mig kunna biträda komitténs förslag att till
allmän efterrättelse fastställa ett visst separationssystem.
Det har emellertid icke ens synts mig lämpligt, att över huvud taget
fastställa någon ovillkorlig skyldighet att införa separationstvång för fast
avfall. Separationstvånget förutsätter en hel del organisatoriska anordningar,
som för småstäder, köpingar och municipalsamhällen skulle vara ganska
betungande. Om i dylika små eller glest bebyggda samhällen de olika
avfallsämnena förvaras tillsammans, torde detta icke kunna anses innebära
någon sanitär fara. Den riktiga principen i förevarande avseende
synes mig således vara, att i hälsovårdsstadgan införas bestämmelser
om skyldighet att särskilja den flytande orenligheten från det torra avfallet,
men att införandet av separationstvång i fråga om detta sistnämnda
avfall överlämnas åt varje samhälles beslutande myndighet.
Med hänsyn till de administrativa och ekonomiska konsekvenserna av
ett separationstvång lärer föreskrift om införande av sådant tvång böra
meddelas i den ordning, som för utfärdande av lokal hälsovårdsföreskrift
är stadgad.
I det inom civildepartementet utarbetade stadgeförslaget äro bestämmelserna
om den inre renhållningen i städerna avfattade i överensstämmelse
med de grundsatser jag sålunda utvecklat.
B. Den yttre renhållningen.
De viktigaste av de för närvarande gällande bestämmelserna om
den yttre renhållningen i städerna återfinnas icke i hälsovårdsstadgan
för riket, utan äro införda i ordningsstadgan för rikets städer. I § 14
av sistnämnda författning stadgas straff för den, som försummar att å
tid, som av magistraten bestämmes, omsorgsfullt sopa och rengöra gata,
torg och annan allmän plats samt bortföra orenligheten inom den för
rengöringen bestämda tiden. I samma paragraf föreskrives också, att
gårdar med därtill hörande smygar samt portgångar och s. k. vretrum
eller brandgator skola sopas och rengöras så ofta och på sådant sätt,
som erfordras för att hålla dem i snyggt och för sundheten tillfredsställande
skick.
Gällande författningar lämna icke något svar på frågan, vem gaturenhållningsskyldigheten
åligger. Städernas fastighetsägare hava i all
-
86
Kommittén.
Avgivna
yttranden.
Departements
chefen.
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 152.
mänhet av ålder ansetts skyldiga att var för sin egendom bestrida renhållningen
icke blott av respektive gårdar, utan även av gator och andra
allmänna platser. Denna skyldighet har ofta funnit uttryck i särskilda
ordningsföreskrifter för staden. Genom så kallade likställighetsöverenskommelser
har understundom den husägarna härutinnan åliggande skyldigheten
mot eller utan vederlag från deras sida överflyttats på samtliga
skattskyldiga.
Kommittén har icke till behandling upptagit spörsmålet om vem
gaturenliållningsskyldigheten bör åligga. Däremot har kommittén ansett,
att i den blivande hälsovårdsstadgan borde inryckas alla de bestämmelser,
som avse ordnandet av de hygieniska förhållandena i ett samhälle
och som hittills varit in!orda i ordningsstadgan för rikets städer. På
grund härav har kommittén föreslagit, att de bestämmelser om den yttre
renhållningen, som för närvarande hava sin plats i § 14 av sistnämnda
stadga, skulle överföras till hälsovårdsstadgan, samt att de funktioner
med avseende på ordnandet av denna renhållning, som hittills tillkommit
magistraten, skulle överflyttas på hälsovårdsnämnden. 1 samband
härmed har kommittén i sitt förslag upptagit ett stadgande om befogenhet
för hälsovårdsnämnden att meddela föreskrift ej blott om tiden för
rengöringen utan även om sättet för rengöringens utförande. Kommitténs
syfte med detta stadgande har i första hand varit att bereda hälsovårdsnämnden
möjlighet att ingripa mot den ur sanitär synpunkt skadliga
så kallade torrsopningen.
I åtskilliga av de över kommittéförslaget avgivna yttrandena har
anmärkts, att den yttre renhållningen mera vore att anse som en ordningssak
än som en hygienisk angelägenhet, samt att överflyttandet av
tillsynen över gaturenhållningsskyldighetens fullgörande från den allmänna
polisen till hälsopolisen och hälsovårdsnämndens betungande med
hithörande åtalsärenden utgjorde föga tilltalande konsekvenser av den
utav kommittén föreslagna förändringen.
De sålunda framställda anmärkningarna synas mig icke sakna fog.
Härtill kommer, att en allmän reglering av städernas och fastighetsägarnas
inbördes förhållande med avseende på såväl ga turen hållningen som
gatuväsendet överhuvud sannolikt måste inom en icke allt för avlägsen
framtid verkställas. Med hänsyn härtill har det icke synts mig lämpligt
att nu genomföra några mera väsentliga rubbningar inom detta
rättsområde. Ett ökat tillgodoseende av de sanitära kraven på den yttre
renhållningen torde kunna vinnas genom att de i ordningsstadgan för
rikets städer befintliga bestämmelserna om gaturenhållningen kompletteras
med ett stadgande om befogenhet för magistrat att meddela föreskrifter
87
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 152.
jämväl angående sättet för gaturenhållningens verkställande samt om
skyldighet för magistraten att vid utfärdandet av sådana föreskrifter inhämta
hälsovårdsnämndens yttrande. Detta tillägg till ordningsstadgans
renhållningsföreskrifter lärer lämpligen kunna införas i samband med
vidtagandet av en del ändringar i §§ 15, 17 och 18 av samma stadga,
vilka påkallas av de uti det föreliggande förslaget till hälsovårdsstadga
ingående bestämmelserna om bortforsling av orenlighet, förorenande av
vattendrag, med mera. På grund av vad jag sålunda anfört hava kommittéförslagets
stadganden om rengöring av gator och allmänna platser
icke upptagits i det inom civildepartementet utarbetade förslaget.
5. Anläggningen av begravningsplatser
Gällande hälsovårdsstadga ägnar ett jämförelsevis stort utrymme åt
bestämmelser angående anläggningen av begravningsplatser och därmed
sammanhängande förhållanden. 1 stadgans § 12 mom. 1 föreskrives,
att begravningsplats icke må anläggas inom stad, varmed i detta sammanhang
förstås stads planlagda område, och i nämnda paragrafs tredje
moment stadgas, att å begravningsplats, som är belägen inom städs
planlagda område, lik icke må jordas i andra fall än där äganderätt
eller besittningsrätt till enskilt gravställe berättigar härtill. Därjämte
meddelas detaljerade föreskrifter angående de försiktighetsmått, som
skola iakttagas då lik undantagsvis nedsättes i grav å begravningsplats
inom stads planlagda område.
Kommittén har i förevarande avseende anfört i huvudsak följande.
Gällande författningsbestämmelser angående anläggning av begravningsplatser
hade haft till följd dels att en del befintliga begravningsplatser,
som ursprungligen legat utanför stad, men genom dess tillväxt kommit att
ligga inom staden, måst försättas ur bruk, dels ock att man vid nyanläggning
av begravningsplatser för att undvika nyssnämnda olägenhet måst
välja platser, belägna på långt avstånd från staden. Sistnämnda förhållande
medförde åtskilliga beaktansvärda olägenheter, såsom exempelvis
betydande kostnader för alla transporter samt avsevärda hinder för de
enskilde att besöka sina anhörigas gravar och ägna dem nödig vård och
tillsyn. Kommittén hade därför ansett sig böra taga i övervägande,
huruvida ur hygienisk synpunkt skäl förefunnes att fortfarande upprätthålla
de ifrågavarande bestämmelserna eller om desamma kunde upphävas.
Det vore en ganska utbredd föreställning att begravningsplatserna
Kommittén.
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 152.
88
kunde medföra sanitära olägenheter för grannskapet. Denna föreställning
härstammade emellertid från en tid, då någon exakt vetenskaplig
forskning på detta område icke funnits eller ens varit möjlig. Först
den allra senaste tiden med dess allt mera fullkomnade undersökningsmetoder
hade kunnat bringa verkliga upplysningar i detta avseende.
Modern forskning hade ådagalagt, att de befarade olägenheterna betydligt
överskattats.
Ifrågavarande olägenheter hade antagits uppkomma genom förorening
av luften, marken och grundvattnet med antingen smittämnen eller
ock sönderdelningsprodukter från de förruttnande liken. Vad beträffade
smittämnena kunde dessa givetvis blott härröra från lik efter personer,
som avlidit i smittsamma sjukdomar. Det hade emellertid genom talrika
undersökningar blivit fastställt, att smittämnen i jordade lik inom kort
tid, i regel några få månader, fullständigt förstördes. Vid nämnda undersökningar
hade för övrigt sjukdomsalstrande bakterier endast i ett
enda fall anträffats utanför kistan och i detta fall hade kistan blivit genomdränkt
av grundvattnet. I överensstämmelse härmed funnes icke
heller i hela den medicinska litteraturen ett enda fall, då det blivit konstaterat
att smittsam sjukdom spritts från jordade lik. Föreställningen
att marken och grundvattnet å begravningsplatser i avsevärd grad förorenades
genom likens sönderdelning vore icke heller riktig. De specifika
kemiska kroppar, som uppstå vid likens sönderdelning, hade aldrig
blivit påvisade i grundvatten på begravningsplatser. De från gravarna
i jorden utkommande sönderdelningsprodukterna kvarhölles i marken på
grund av dess absorberande och filtrerande kraft och sönderdelades där
inom kort i enklare föreningar, som tjänade växterna till näring på
samma sätt som vanliga för gödsling marken tillförda organiska substanser.
Icke häller bleve luften över begravningsplatser förorenad genos
gasformiga sönderdelningsprodukter från liken. De gaser, som huvudsakligast
utvecklades från multnande lik, vore kolsyra och svavelväte.
Enligt beräkning skulle emellertid även med de mest ogynnsamma antaganden
de i gravarna utvecklade gaserna, om de i hela sin mängd
trängde ut i luftlagret över en begravningsplats, i alla fall utspädas till
en förtunning av 1 : 5,000,000. Vid en dylik utspädning kunde svavelväte
icke mera påvisas med kemiska reagenser.
I betraktande av anförda rön hade kommittén icke ansett sig böra
bibehålla det nu gällande förbudet för anläggande av begravningsplats
inom en stads planlagda område och ej heller förbudet för jordande av
lik å inom det planlagda området belägna äldre begravningsplatser. För
att dock hålla byggnadsverksamheten på vederbörligt avstånd från gra
-
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 152.
89
varna, vilket vore önskvärt även av andra skäl än de hygieniska, hade
kommittén i sitt förslag upptagit en föreskrift om att grav i stad icke finge
läggas på närmare avstånd från boningshus än aderton meter. Att bestämma
avståndet i dylika fall måste städse bliva mer eller mindre godtyckligt,
men kommittén hade valt det angivna måttet på grund av att detsamma
motsvarade den bredd, som vanligast plägade givas åt större gator.
Kommittén hade också tänkt sig, att om begravningsplatser komme att
anordnas inom stad, gatubredden runt om platsen skulle bliva fastställd
till minst aderton meter. Yad beträffade landsbygden, syntes några vådor
icke behöva uppstå om ett eller annat boningshus komme att ligga
närmare én grav än vad i stad vore tillåtet. Kommittén hade därför i
kapitlet om hälsovården på landet icke upptagit någon bestämmelse om
avståndet mellan grav och boningshus.
En del av de myndigheter och korporationer, som yttrat sig över
kommittéförslaget, hava uttalat sin tillfredsställelse över att den gamla
bestämmelsen om förbud att anlägga kyrkogårdar inom stad icke upptagits
i förslaget. I andra yttranden har det emellertid yrkats, att ifrågavarande
bestämmelse skulle bibehållas, men med rätt för Kungl. Maj:t
att meddela dispens från densamma.
Medicinalstyrelsen har i förevarande avseende anfört, att kommittén
enligt styrelsens åsikt givit goda skäl för det föreslagna upphävandet
av förbudet mot anläggning av begravningsplats inom stad. Beträffande
den av kommittén föreslagna bestämmelsen, att begravningsplats skulle
så anordnas, att grav icke komme att ligga på kortare avstånd från
boningshus än aderton meter, ville styrelsen emellertid föreslå den ändringen,
att berörda avstånd från boningshus icke skulle gälla grav, utan
begravningsplatsens egna yttergränser. Tillräcklig plats för gata syntes
nämligen böra beredas mellan begravningsplats och bebyggda områden.
Emot medicinalstyrelsens nu ifrågavarande uttalande har reservation
anmälts av föredraganden i ärendet, medicinalrådet F. Bissmark. Reservanten
har i sitt yttrande framhållit, att kommittén visserligen givit
goda skäl för borttagandet av förbudet mot förläggande av begravningsplats
inom stad, då fråga vore om städer med vattenledning, men att
förhållandet läge något annorlunda beträffande städer, som för erhållande
av vatten vore hänvisade till brunnar. Med hänsyn härtill har reservanten
hemställt, att nu gällande bestämmelser om förbud mot anläggande
av begravningsplats inom stad måtte bibehållas, men förses med
uttryckligt tillägg, att Kungl. Maj:t skulle äga att i särskilda fåll medgiva
undantag från bestämmelserna ifråga.
Bihang Ull riksdagens protokoll 1919. 1 sand. 181 käft. (Nr 152.)
Myndigheter
och
korporationer.
Medicinal
styrelsen.
Reservant
inom medicinalstyrelsen.
1S8 19
12
90
Departementschef
en .
1-7 §§•
8 § 1 mom.
8 § 2 mom.
Kungl. Maj:t.9 Proposition Nr 152.
De av kommittén anförda undersökningsresultaten synas mig utvisa,
att några sanitära skäl för bibehållande av förbudet mot anläggande och
begagnande av begravningsplats inom stad icke förefinnas. Ett upphävande
av nämnda förbud skulle otvivelaktigt medföra lättnad i åtskilliga
avseenden. På grund härav har jag i nu förevarande avseende ansett
mig kunna följa kommitténs hemställan och har i det föreliggande stadgeförslaget
upptagit de av kommittén föreslagna bestämmelserna med den
modifikation av desamma, som medicinalstyrelsen förordat.
Jag har nu lämnat redogörelse för huvudpunkterna i det inom civildepartementet
utarbetade förslaget till kälsovårdsstadga och övergår till
att behandla förslagets särskilda bestämmelser, till den del dessa i någon
väsentligare mån avvika från kommittéförslagets motsvarande stadganden.
III. Specialmotivering.
1—7 §§ innehålla de stadganden angående hälsovårdens organisation
i stad, för vilka redogörelse lämnats i den allmänna motiveringen.
En av kommittén föreslagen bestämmelse, att hälsovårdsnämnds ordinarie
sammanträden icke skulle behöva äga rum oftare än en gång varannan
månad, har i enlighet med flera myndigheters yrkanden ändrats
därhän, att ifrågavarande sammanträden skola äga rum minst eu gång
i månaden. Stadgandena angående obehörighet att vara ledamot eller
suppleant av hälsovårdsnämnd äro avfattade i överensstämmelse med
motsvarande bestämmelser angående stadsfullmäktige, sådana dessa lyda
enligt lagen den 24 maj 1918.
Bestämmelserna i 8 § avhandla bostadshygienen i stad. I motsvarande
paragraf i kommittéförslaget lämnas föreskrifter angående
beskaffenheten och skötseln av boningsrum och kök. Däremot saknar
kommittéförslaget ett allmänt stadgande, som omfattar vederbörande
byggnad i dess helhet, således även trapphus, förstugor, med
mera. För fullständighets skull har ett dylikt allmänt stadgande införts
i förevarande paragraf och placerats som dess första moment.
Stadgandena i paragrafens andra moment motsvara föreskrifterna i
§ 8 mom. 1 av kommittéförslaget. I olikhet mot vad kommittén förslagit
gälla emellertid de förevarande stadgandena i lika mån för uthyrda rum
och för rum, som bebos av husägaren själv. Särskilt med hänsyn till
de minderåriga barn, som eventuellt äro inhysta i en husägares egen
91
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 152.
lägenhet, har det icke synts lämpligt att begränsa bostadskontrollen till
de uthyrda lägenheterna.
Erfarenheten har visat, att fall förekomma, då rum, som äro avsedda
för bostadsändamål, icke ens hava tillräcklig storlek för att utan
olägenhet kunna begagnas av en enda person. Med anledning härav
har, i överensstämmelse med ett av Statens bostadskommission framställt
yrkande, såsom en av huvud fordringarna på boningsrum angivits, att
detsamma åtminstone skall till storleken motsvara en enskild individs
luftbehov enligt i sådant hänseende vedertagna beräkningsgrunder.
Den förevarande paragrafens bestämmelser avse i lika mån nyinredda
rum och sådana rum, som vid stadgans ikraftträdande redan äro
befintliga. Beträffande sistnämnda grupp av rum medgiva emellertid
förslagets promulgationsbestämmelser en övergångstid av två år för
genomförande av de i paragrafens första och andra moment uppställda
fordringarna. Ifrågavarande fordringar synas vara av den måttfulla beskaffenhet,
att deras tillämpning efter sagda övergångstid på rum, som
tillkommit före stadgans ikraftträdande, i regel icke bör medföra någon
svårighet. En särställning intager i detta avseende bestämmelsen om
fönster, i vad denna innefattar ovillkorligt krav på att fönster skall
vetta åt gata, allmän plats eller gårdsrum. En ändring av fönster i
äldre byggnad till överensstämmelse med detta krav kan tänkas stöta
på oöverstigliga hinder av byggnadsteknisk art. Med hänsyn härtill
lämna förslagets promulgationsbestämmelser hälsovårdsnämnden befogenhet
att även efter den stadgade allmänna övergångstidens utgång
medgiva undantag från berörda del av föreskrifterna rörande fönster i
boningsrum.
Bestämmelserna i 8 § 3 mom. motsvara stadgandena i § 8 monn 2 a § 3 mm.
av kommittéförslaget med de ändringar, som föranledas av det föreliggande
förslagets ståndpunkt i fråga om hälsovårdsnämnds befattning
med avsyning av nyinredda rum. Det i kommitté förslaget gjorda förbehållet,
att ingripandet mot familjetrångboddhet skall vara beroende
av, huruvida annan bostad på kommunens bekostnad tillhandahålles,
har uteslutits såsom saknande praktisk betydelse, då någon legal skyldighet
för kommunen i förevarande avseende icke förefinnes.
Föreskrifterna i 8 § 5 mom. motsvara bestämmelserna i kommitté- s § 5 mom.
förslagets § 8 mom. 4. Med osnygghet av sanitärt vådlig beskaffenhet
har, i överensstämmelse med ett av medicinalstyrelsen framställt yrkande,
likställts buller, som förorsakar sanitär olägenhet. Föreskriften ifråga
avser givetvis icke varje buller av störande beskaffenhet, utan allenast
sådant buller, som bevisligen medför sanitär olägenhet för närboende.
92
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 152.
8 § 6 mom. i det föreliggande förslaget motsvarar kommittéförslagets
§ 8 mom. o. I momentet tiar dock icke upptagits de av kommittén
föreslagna bestämmelserna om befogenhet för hälsovårdsnämnd
att bestämma det högsta antal personer, som må inrymmas i allmän
samlingslokal. Då enligt gällande författningar enahanda befogenhet
tillkommer polismyndighet, hava de av kommittén härutinnan föreslagna
bestämmelserna synts ägnade att föranleda kompetenskollisioner och
osäkerhet.
Enligt § 8 mom. 10 i kommittéförslaget skulle den blivande hälsovårdsstadgans
bostadshygieniska bestämmelser icke äga tillämpning å
lägenheter, som inrymmas i statens under byggnadsstyrelsens vård
ställda byggnader eller i andra allmänna byggnader, till vilka ritningarna
granskas av byggnadsstyrelsen eller fastställas av Kungl. Magt.
Den nu ifrågavarande granskningen och kontrollen från statsmyndighets
sida lärer emellertid icke kunna anses lämna full garanti för att de
speciellt bostadshygieniska intressena bliva vederbörligen tillvaratagna.
Aven ur andra synpunkter torde det vara lämpligt, att statens egna
byggnader icke undandragas den hygieniska kontroll, som statsmakterna
kunna finna skäligt påbjuda för de enskilda tillhöriga byggnaderna.
Med hänsyn härtill hava de av kommittén i § 8 mom. 10 införda stadgandena
icke upptagits i det inom civildepartementet utarbetade förslaget.
io—i2 §§. Bestämmelserna i 10—12 §§ reglera livsmedelskontrollen och vad
därmed sammanhänger samt motsvara föreskrifterna i paragraferna med
samma ordningsnummer i kommitténs förslag, med de avvikelser från
dessa, för vilka redogörelse lämnats i den allmänna motiveringen. Därjämte
hava i bestämmelsernas avfattning verkställts några smärre förändringar,
vilka påyrkats av livsmedelslagstiftningskommittén och för
vilka särskild motivering icke torde vara erforderlig.
18 §■ 13 § innehåller föreskrifterna angående avträden i stad och mot
svarar
§ 13 i kommitténs förslag. Kommitté förslaget uppställer med
avseende på utomhus beläget avträde den fordran, att det skall hava
»tätt golv». Enligt vad kommittén på sidorna 79—80 i sitt betänkande
anfört, .har härmed avsetts golv av den beskaffenhet, att flytande orenlighet
icke kan tränga ned genom detsamma. Golv av asfalt eller
betong vore enligt kommitténs mening härvid att föredraga, men med
hänsyn till den svårighet, som på en del ställen i landets nordliga delar
förefunnes att erhålla tillräckligt kunnigt folk för läggandet av dylika
golv, har kommittén icke ansett sig böra ovillkorligen påbjuda golv av
nämnda material. I de över kommittéförslaget avgivna yttrandena hava
93
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 152.
emellertid en del myndigheter i de nordliga delarna av riket uttalat den
meningen, att någon svårighet att därstädes åstadkomma golv av asfalt
eller betong icke förelåge. Med hänsyn härtill har i det föreliggande
förslaget införts bestämmelse därom, att utomhus beläget avträde i stad
skall hava golv av asfalt, betong eller annat lika tjänligt ämne. Enligt
förslagets promulgationsbestämmelser medgives en övergångstid av två
år för genomförande av nu ifrågavarande fordran med avseende på avträde,
som vid stadgans ikraftträdande redan är befintligt.
Beträffande avträde, som är beläget inomhus, uppställer kommittéförslaget
den fordran, att detsamma skall hava »vattentätt golv», men
tillägger, att avträde, som nyinredes, skall hava golv av »asfalt, betong
eller annat lika tjänligt ämne, som ej uppsuger fuktighet». Av kommitténs
motivering framgår icke med tydlighet, vilken skillnad i fordringarna
på nyinredda och äldre avträden kommittén åsyftat att härmed
angiva. I anslutning till vad nyss anförts angående golv i utomhus
beläget avträde har i det föreliggande förslaget införts föreskrift om,
att jämväl avträde, söm är beläget inomhus, skall hava golv av asfalt,
betong eller annat lika tjänligt ämne. Åven för genomförandet av denna
föreskrift medgives i promulgationsbestämmelserna en övergåndstid av två år.
I kommittéförslagets § 13 mom. 5 stadgas, att hälsovårdsnämnd må
medgiva inrättandet av vattenklosett, därest på ett tillfredsställande sätt
blivit sörjt för orenlighetens avlägsnande. Motsvarande stadgande återfinnes
i 13 § 4 mom. av det föreliggande förslaget, därvid emellertid
såsom villkor för anordnande av vattenklosett föreskrivits, att klosetten
skall vara så inrättad, att orenlighet och spolvatten medelst underjordisk
ledning omedelbart föras ut i lämpligt vattendrag. Genom denna skärpning
av kommittéförslagets bestämmelser avses att uttryckligen förbjuda
de reningsanordningar inom de enskilda tomterna i form av sa kallade
septic tanks och rensningsbrunnar, vilka en tid förmenats vara sanitärt
fördelaktiga, men som numera ådagalagts vara overksamma, lordringen
att vattenklosett skall vara så inrättad, att orenlighet och spolvatten
föras ut i lämpligt vattendrag, åsyftar att erinra vederbörande hälsovårdsnämnder
om angelägenheten av att vid prövning av ansökningar
om inrättande av vattenklosetter även beakta, att det vattendrag, till
vilket orenligheten skall föras, med hänsyn till storlek och belägenhet
erbjuder tillräcklig garanti mot en ur sanitär synpunkt vådlig förorening.
Vissa hälsovårdsnämnders hittillsvarande praxis bär ådagalagt, att eu
dylik erinran icke är överflödig.
Kommittéförslagets § 13 mom. 1 innehaller uttrycket »boningshus
eller hus, där människor någon längre tid på dygnet uppehålla sig».
94
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 152.
Ifrågavarande uttryck torde innebära en upprepning och har därför i
det föreliggande förslaget ersatts med orden »varje hus, där människor
någon längre tid på dygnet uppehålla sig». Sistnämnda uttryck är
avsett att omfatta såväl byggnader, vilka inrymma boningsrum, som även
restaurationslokaler, lokaler för sammanträden, teatrar och andra liknande
byggnader.
14 §• Bestämmelserna i 14 § avse urinkurar och överensstämma i allt
väsentligt med stadgandena i kommittéförslagets motsvarande paragraf
med de modifikationer, som föranletts av de nyssberörda förändringarna
av kommittéförslagets föreskrifter angående avträden.
15 §• Bet föreliggande förslagets 15 § behandlar den inre renhållningen i
vad densamma avser den fasta orenligheten. För förslagets bestämmelser
härutinnan torde tillfyllestgörande redogörelse hava lämnats i den
allmänna motiveringen.
16 5- Bestämmelserna i 16 § röra behandlingen av flytande orenlighet.
Enligt kommittéförslagets § 16 mom. 2 skulle det under vissa förhållanden
vara medgivet att å tomter i städerna utslå urin, diskvatten och
annan flytande orenlighet, som lätt kan övergå i förruttnelse. Denna
bestämmelse har väckt gensaga från många håll och har till följd härav
uteslutits ur det föreliggande förslaget.
17 § Stadgandena i 17 § avse anordnandet och skötseln av stall och
innehålla bland annat den bestämmelsen, att stall icke får tagas i bruk,
förrän hälsovårdsnämnden därtill lämnat tillstånd. Beträffande denna
bestämmelse hänvisas till vad i den allmänna motiveringen anförts angående
hälsovårdsnämnds befattning med avsyningen av sådana nybyggnader,
som äro avsedda för vissa specialändamål.
Enligt kommittéförslaget skulle hälsovårdsnämnd i undantagsfall
äga medgiva, att bostadslägenhet förlädes över, under eller invid stall.
I enlighet med ett av medicinalstyrelsen framställt yrkande har i det
föreliggande förslaget hälsovårdsnämndens befogenhet i nu ifrågavarande
avseende i någon mån inskränkts.
18 §• De i 18 § ingående bestämmelserna om fähus och svinhus hava för
vinnande av större tydlighet givits en mera utförlig avfattning än motsvarande
stadganden i kommittéförslaget. Föreskriften att golv i svinhus
skall vara av asfalt, betong eller annat lika tjänligt ämne skall enligt
förslagets promulgationsbestämmelser icke träda i tillämpning förrän två
år förflutit från det stadgan trätt i kraft. Under denna övergångstid
gäller givetvis för svinhus den i nu förevarande paragraf ingående bestämmelsen,
att golvet skall vara tätt och ligga högre än angränsande
marks yta samt vara så inrättat, att den flytande orenligheten icke där
-
95
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 152.
ifrån utrinner på marken. Den enligt promulgationsbestämmelserna medgivna
övergångstiden avser såväl svinhus, vilket vid stadgans ikraftträdande
är uppfört, som svinhus, vilket uppföres under övergångstidem
Stadgandena i 21 § motsvara de nuvarande bestämmelserna i § 15
första stycket av ordningsstadgan för rikets städer. Ett genomförande
av det föreligande förslaget till hälsovårdsstadga torde följaktigen påkalla,
att berörda bestämmelser i ordningsstadgan för rikets städer upphävas.
De i 24 § upptagna stadgandena om fabriker och näringar beröra
delvis området för den lagstiftning angående vatten- och^ luftförorening,
vartill dikningslagskommittén den 3 juni 1915 avgivit förslag. Skulle
nämnda lagstiftning komma till stånd, är det antagligt, att de förevarande
bestämmelserna måste omarbetas i anslutning till densamma. Med
hänsyn till den i viss mån provisoriska karaktär bestämmelserna således
äga, synes det icke lämpligt att giva dem ett innehåll, som i någon avsevärd
grad avviker från motsvarande föreskrifter i nuvarande hälsovardsstadgas
§ 10. På grund härav har en av kommittén föreslagen utvidgning
av den i gällande hälsovårdsstadgas § 16 mom. 3 stadgade anmälningsskyldigheten
icke upptagits i det inom civildepartementet utarbetade
förslaget. _
De i 27 § ingående ansvarsbestämmelserna ansluta sig i huvudsak till
vad kommittén i förevarande avseende föreslagit, men äro för vinnande
av större tydlighet mera utförligt avfattade än kommittéförslagets motsvarande
stadganden. Härjämte har den ändringen vidtagits, att böteslatituden,
som enligt kommittéförslaget sträcker sig från och med två
till och med femhundra kronor, i det föreliggande förslaget höjts till
satsen från och med fem till och med ettusen kronor. Denna höjning
av böteslatituden har påyrkats i ett flertal av de över kommittéförslaget
avgivna yttrandena och torde vara motiverad redan av den sänkning av
penningvärdet, som ägt rum sedan 1874 års hälsovårdsstadga utfärdades.
Bestämmelserna i 29 § avse hälsovårdsnämnds rätt att förelägga
vite och motsvara stadgandena i § 30 av kommittéförslaget. Den i
sistnämnda paragraf föreskrivna begränsningen i hälsovårdsnämndens
befogenhet med avseende på vitesbeloppet har emellertid ansetts obehövlig
och därför uteslutits ur det föreliggande förslaget.
Enligt föreskrifterna i § 7 av gällande hälsovårdsstadga skola
hälsovårdsnämndens beslut i frågor, som röra hälsopolisen, bringas till
verkställighet genom polisföreståndaren, vilken äger att i vissa fall vägra
verkställighet å besluten. Den sålunda stadgade ordningen för verkställande
av vissa beslut tillämpas numera sällan och kommittén har före
-
si §•
24 §.
27 §.
20 §.
96
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 152.
slagit, att föreskrifterna härom skulle upphävas. I samband härmed har
emellertid kommittén i § 31 av sitt förslag infört ett stadgande, som
tillerkänner polisföreståndaren en självständig prövningsrätt gent emot
alla beslut av hälsovårdsnämnd. Den sålunda föreslagna utvidgningen
av polislöreståndarens befogenhet torde, att döma av motiveringen till
det föreslagna stadgandet, knappast hava varit av kommittén avsedd.
Då behov av skärpt poliskontroll över hälsovårdsnämnds beslut veterligen
icke gjort sig gällande, har någon motsvarighet till bestämmelserna
i kommittéförslagets § 31 icke upptagits i det föreliggande förslaget.
Föreskrifterna i 30 § motsvara stadgande^ i § 32 av kommitténs
förslag. Vid avfattningen hava emellertid iakttagits de ändringar i gällande
hälsovårdsstadgas § 24, som införts genom kungl. kungörelsen den
19 november 1915.
Ett genomförande av det föreliggande förslaget till hälsovårdsstadga
lärer påkalla en allmän revision av de lokala hälsovårdsföreskrifter, som
meddelats i enlighet med § 24 i gällande hälsovårdsstadga. I sammanhang
med utfärdandet av den nya stadgan synes Kungl. Maj:t böra anbefalla
vederbörande länsstyrelser att vidtaga erforderliga åtgärder för
åvägabringande av eu dylik revision.
34 § motsvarar § 35 i kommittéförslaget. Enligt kommitténs förslag
till epidemistadga skulle hälsovårdsmyndigheten i ett municipalsamhälle
icke vara befogad att taga befattning med åtgärder för bekämpande av
smittsamma sjukdomar. För att markera denna skillnad i befogenhet
mellan municipalsamhälles hälsovårdsmyndighet och en hälsovårdsnämnd
har kommittén givit den förra myndigheten benämningen »hälsovårdsstyrelse».
Med den ståndpunkt det inom civildepartementet utarbetade
förslaget till epidemilag i detta avseende intager föreligger icke någon
anledning att giva municipalsamhällenas hälsovårdsmyndigheter en särskild
benämning. På grund härav har i den förevarande paragrafen uttalats,
att sådant samhälle, varom i paragrafen är fråga, skall utgöra
särskilt hälsovårdsområde och hava särskild hälsovårdsnämnd.
I § 26 av gällande hälsovårdsstadga föreskrives, att provinsialläkare
eller extra provinsialläkare, som har sin station inom municipalsamhälle,
skall vara ledamot av hälsovårdsnämnden på stället. Denna föreskrift
är i kommittéföreslaget utesluten. Med hänsyn till önskvärdheten av
att bereda municipalsamhällenas hälsovårdsnämnder all den tillgång till
hygienisk sakkunskap, som kan åstadkommas, har föreskriften i fråga
upptagits i det föreliggande förslaget. Enligt bestämmelserna i § 24
av gällande läkarinstruktion är vederbörande tjänsteläkare skyldig att
åtaga sig ledamotskap, varom här är fråga.
97
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 152.
Därest i enlighet med det föreliggande förslaget ny hälsovårdsstadga
kommer att av Kungl. Maj:t utfärdas, lärer den nya stadgans bestämmelser
om stad böra givas tillämplighet å de samhällen, beträffande vilka
Kungl. Maj:t jämlikt § 26 i hälsovårdsstadgan för riket den 25 september
1874 förordnat, att sistnämnda stadgas bestämmelser om stad skola
gälla. Härom torde Kungl. Maj:t i sammanhang med utfärdandet av den
nya stadgan böra meddela erforderliga föreskrifter med fastställande av
de huvudgrunder, som i förevarande avseende skola lända till efterrättelse.
Förslagets 35—42 §§ innehålla de bestämmelser angående organisa- 35—42 §§.
tionen av hälsovården på landsbygden, för vilkas principer redogörelse
lämnats i den allmänna motiveringen.
43—52 §§ innehålla de materiella föreskrifterna angående hälso- 43—52 §§.
vården på landsbygden och motsvara §§ 43—51 i kommittéförslaget.
Såsom i den allmänna motiveringen påpekats, hava dessa paragrafer i
det föreliggande förslaget givits en fullt utförd och självständig avfattning,
så att hänvisningar till respektive paragrafer i kapitlet om hälsovården
i stad icke förekomma. Bestämmelsernas innehåll ansluter sig till innehållet
av motsvarande stadganden i kommittéförslaget med de modifikationer,
som påkallas av de i det föregående omförmälda avvikelserna
från kommittéförslagets föreskrifter angående hälsovården i stad.
Bestämmelserna i 53 § avhandla den hälsovårdsnämnd på landet 53 §.
tillkommande befogenheten att förelägga viten. Enligt gällande hälsovårdsstadgas
§ 30 må viten, som av kommunalnämnd i hälsovårdsärende
fastställas, tillhopa icke överstiga tjugu kronor. En dylik begränsning
i hälsovårdnämndernas befogenhet torde knappast vara av behovet påkallad
och någon bestämmelse därom har därför icke upptagits i det
föreliggande förslaget.
54 § innehåller bestämmelser om antagande av särskilda hälsovårds- 54 §.
ordningar för lantkommun eller del av lantkommun och motsvarar kommittéförslagets
paragraf med samma ordningsnummer. Enligt 35 § i det
föreliggande förslaget åligger det hälsovårdsnämnd på landet att söka åstadkomma
sådana särskilda hälsovårdsordningar. Erfarenheten torde hava visat,
att en del av de på landsbygden belägna orterna med sammanträngd befolkning
på grund av ringa ekonomisk bärkraft eller av andra skäl icke
äro lämpade att bilda egna municipalsamhällen. För sådana orters vidkommande
synes det önskvärt, att den genom förevarande paragraf erbjudna
möjligheten att för viss del av en kommun antaga särskild hälsovårdsordning
kommer till användning i så stor utsträckning som möjligt.
Beträffande erforderlig revision av nu gällande kommunala hälsovårdsordningar
hänvisas till vad i det föregående under 30 § anförts.
Bihang till riksdagens protokoll 1919. 1 sand. Bil hlift. (Nr 152.) 138 19 13"
98
Kung!. Maj:ts Proposition Nr 152.
55-61 §§.
Proraulga
tiousbestäm
melserna.
Bestämmelserna i 55—61 §§ motsvara stadgandena i kommittéförslagets
paragrafer med motsvarande ordningsnummer utan andra avvikelser
än några jämkningar av formell innebörd.
För promulgationsbestämmelsemas innehåll har redogörelse lämnats
i det föregående. Sammanhanget mellan det föreliggande förslaget till
hälsovårdsstadga och det inom civildepartementet utarbetade förslaget
till epidemilag påkallar givetvis, att båda de ifrågavarande författningarna
träda i kraft samma dag.
Under åberopande av allt vad sålunda anförts hemställer jag, att
Kungl. Maj:t måtte genom proposition dels föreslå riksdagen att antaga
det av mig nu framlagda förslaget till lag angående överflyttande på
hälsovårdsnämnd av kommunalnämnds åligganden i avseende å allmänna
hälsovården, dels ock inhämta riksdagens yttrande över det framlagda
förslaget till hälsovårdsstadga.
Med bifall till den sålunda av föredragande departementschefen
gjorda hemställan, som biträddes av
statsrådets övriga ledamöter, täcktes Hans Maj:t Konungen
förordna, att till riksdagen skulle avlåtas proposition
av den lydelse bilaga vid detta protokoll
utvisar.
Ur protokollet:
Gunnar Corin.
Stockholm, K. L. Beckmans Boktr., 1919.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
3 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (2)
2 kopplingar.
- 2LU 1919:37 Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till hälsovårdsstadga m. to., dels ock i anledning därav väckta motioner. s. 1 i texten
- Rskr. 1919:199 Riksdagens skrivelse Nr 199 s. 14 i texten
Doktrin (1)
1 koppling.
- JT 2025/26 s. 104 s. 112 i texten · dokumentnivå