Med förslag till förordning om rätt för kommun att upptaga särskild avgift vid vissa offentliga nöjestillställningar
40 sidor, varav 40 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 40 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1919:166, Med förslag till förordning om rätt för kommun att upptaga särskild avgift vid vissa offentliga nöjestillställningar
Dokumentets text
Kungl. Maj:ts proposition nr 166.
1
Nr 1G6.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till förordning
om rätt för kommun att upptaga särskild avgift
vid vissa offentliga nöjestillställningar; given Stockholms
slott den 4 mars 1919.
Under åberopande av härvid fogade utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för denna dag vill Kungl. Maj:t härigenom föreslå riksdagen
att antaga bilagda förslag till förordning om rätt för kommun att
upptaga särskild avgift vid vissa offentliga nöjestillställningar.
De till ärendet hörande handlingar skola tillhandahållas riksdagens
vederbörande utskott.
GUSTAF.
F. V. Thorsson.
Bihang till riksdagens protokoll 1916. 1 sand. 143 höft. {Nr 166.)
I
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 166.
Förslag
i
till
Förordning
om rätt för kommun att upptaga särskild avgift vid vissa offentliga nöjes
tillställningar.
1 §•
För nöjestillstallning, till vilken allmänheten har tillträde mot avgift,
äger kommun, inom vilkens område tillställningen försiggår, uttaga en
särskild avgift, benämnd nöjesskatt.
Med nöjestillstallning avses i denna förordning:
a) konsert, opera- och annan musikalisk föreställning, dramatisk och
litterär föreställning samt uppvisning i konstnärlig dans;
b) biografföreställning;
c) cirkus-, varieté- och kabaretföreställning, uppvisning i professionell
idrott samt annan liknande tillställning;
d) bal, maskerad, annan danstillställning och med dessa jämförli0- nöjestillstallning;
e) kapplöpning, travkörning och uppstigning i luftballong eller flygmaskin;
samt
f) förevisning av djur, trolleri föreställning, vaxkabinett, marionettteater,
akrobatikföreställning och dylikt.
_ Till nöjestillstallning hänföres icke tillställning, sorn tjänar vetenskapligt
ändamål eller anordnas i undervisnings- eller uppfostringssyfte.
2 §•
1 mom. Det tillkommer å landet kommunalstämma eller, där kommunalfullmäktige
finnas, dessa samt i stad stadsfullmäktige eller, där sådana
ej finnas, allmän rådstuga att besluta upptagande tills vidare av nöjesskatt.
I enahanda ordning beslutas skattens upphörande.
3
Kungl. Maj:ts proposition nr 166.
2 inom. Skall nöjesskatt, efter vad'' nu är sagt,, av kommun upptagas,
skall skatten utgå enligt de i denna förordning meddelade bestämmelser;
dock att kommunen äger att, när skäl därtill äro, för visst
fall medgiva befrielse från skattens utgörande eller skattebeloppets användande
för det ändamål, till vars främjande tillställningen må hava anordnats.
3 §•
Nöjesskatten upptages, med undantag för fall, varom i 5 § sägs, i
form av skatt på biljett eller annat bevis, som berättigar till deltagande
i nöjestillställning.
Där ej annat föranledes av beslut, varom i 6 § sägs, utgor skatten:
1) vid nöjestillställning, som avses i 1 § a),
5 öre för biljett, vars pris är högst 50 öre, och därutöver 5 öre för
varje påbörjat belopp av 50 öre utav biljettpriset;
2) vid biografföreställning
5 öre för biljett, vars pris är högst 50 öre,
10 » » » s » överstiger 50 öre men ej 1 krona, och där
utöver
10 öre för varje påbörjat belopp av 50 öre utav biljettpriset; samt
3) vid nöjestillställning, som avses i 1 § c), d), e) och f),
5 öre för biljett, vars pris är högst 25 öre,
10 » » » » » överstiger 25 öre men ej 50 öre,
15 » » » » » » 50 » » »75 » ,
20 » » » » » » 75 » » » 1 krona, och därut
över
10 öre för varje påbörjat belopp av 50 öre utav biljettpriset.
4 §•
1 inom. Till grund för skattens beräkning enligt 3.§ lägges, där
ej nedan i denna paragraf annorlunda stadgas, det ordinarie biljettpriset
för den särskilda tillställning, varom fråga är, utan hänsyn till förhöjning
vid s. k. förköp eller till nedsättning för vissa grupper av deltagare eller
därtill, att biljett utlämnas utan betalning (fribiljett).
Överstiger program- eller garderobsavgift, som avfordras deltagare
i nöjestillställning såsom villkor för rätt till deltagande däri, 15 öre, hänföres
överskjutande beloppet till biljettpriset. Däremot skall till biljettpriset
ej räknas den därå belöpande skatten.
2 mom. För fribiljett, som utlämnas till begagnande av polismyndighet,
ortens brandväsende eller den, som eljest a tjänstens vägnar skall
närvara, eller till tidningsredaktion, utgår icke skatt.
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 166.
3 mom. Därest biljett avser ett visst antal tillställningar (abonnemang)
eller ett flertal personer (familjebiljett), beräknas därå skatt såsom
för motsvarande antal biljetter för en tillställning eller en person.
5 §•
, Medgives rätt att deltaga i nöjestillställning mot betalning utan att
biljett eller annat dylikt bevis utlämnas, beräknas skatten å bruttobelopps
av influtna inträdesavgifter eller andra avgifter för rätt att deltaga i
tillställningen samt utgår, där ej annat föranledes av .beslut, varom i *6 §
sägs, med 10 procent i fråga om tillställning, som avses i 1 § a), samt eljest
med 20 procent av nämnda belopp.
Kan tillförlitlig utredning ej vinnas angående den verkliga bruttoinkomsten,
uppskattas denna till bruttoinkomsten vid utsålt hus eller efter
annan lämplig beräkningsgrund.
6 §•
^tan hinder av vad i 3 och 5 §§ stadgas, må kommun — med
bibehållande av det inbördes förhållandet mellan de olika skattesatserna
för här avsedda slag av nöjestillställningar — besluta om tillämpning av
lägre skattesatser. °
Beslut härom erfordrar för sin giltighet godkännande av länsstyrelsen
i det län, kommunen tillhör, eller i Stockholm av överståthållarämbetet.
7 §•
hör nöjesskatts inbetalande svarar den, som anordnar nöjestillställning.
8 §•
Vad enligt denna förordning gäller om kommun skall äga motsvarande
tillämpning i fråga om inunicipalsamhälle och köping, som icke
utgör egen kommun.
9 §•
. . Erforderliga föreskrifter beträffande nöjesskattens inbetalande eller
indrivande, kontrollen över densammas utgörande samt ordningen för anförande
av besvär över ålagd eller uttagen skatt meddelas av Kung]. Maj:t.
Denna förordning träder i kraft den 1 oktober 1919.
Kungl. Maj:ts proposition nr 16C.
5
U tdrag
ur protokoll över finansärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konunqen i statsrådet å Stockholms slott den 4 mars
1919.
Närvarande:
Hans excellens herr statsministern Eden,
Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Hellner,
Statsråden Peteksson,
ScKOTTE,
Petrén,
Nilson,
friherre Palmstierna,
Undén,
Thorsson.
Chefen för finansdepartementet, statsrådet Thorsson, anförde:
Den ständigt fortgående stegringen av statens och kommunernas
utgifter nödvändiggör, att redan utgående skatter måste skärpas och att
nya skattekällor måste uppsökas. Nära till hands torde då ligga att i
större utsträckning, än hittills varit fallet, taga i anspråk den skatteförmåga,
som yttrar sig i utgifter för lyx eller nöjen.
Redan tidigare hava planer varit å bane att här anordna en nöjesskatt.
Enligt statsrådsprotokollet för den 9 mars 1917 angav sålunda
dåvarande chefen för finansdepartementet — efter att hava framhållit,
att för täckande av statsutgifter till ett belopp av 26,500,000 kronor
nya eller ökade skatter och avgifter behövde tillgripas — bland sådana
Tidigare
förslag
om nöjesbeskattning.
6
Allmänna
principer.
Kammar
rätten.
Kungl. Majtfs proposition nr 166.
inkomstkällor beskattning av vissa offentliga nöjestillställningar i enlighet
med ett inom finansdepartementet utarbetat förslag.
Berörda förslag, som utarbetats av landskamreraren Otto V. Landén,
avsåg att med en särskild skatt träffa vissa offentliga nöjestillställningar
och uppdelade dessa tillställningar med hänsyn till skattens storlek i
två huvudgrupper, nämligen dels konserter, opera- och andra musikaliska
föreställningar samt dramatiska och litterära föreställningar ävensom kapplöpningar,
travkörningar, uppvisning i professionell idrott och dylikt, dels
ock biograf-, cirkus-, varieté-, kabaret- och balettföreställningar, baler,
maskerader och andra danstillställningar samt därmed jämförliga tillställningar.
Från skatteplikt undantogos tillställningar, som tjänade ett vetenskapligt
eller eljest undervisande eller uppfostrande syfte. Skatten skulle
utgå för tillställning i den förra gruppen med omkring 10 procent och
för tillställning i den senare gruppen med omkring 20 procent av biljettpriset.
Om biljetter ej utlämnades, skulle skatten beräknas med 10, respektive
20 procent på inträdesavgifternas bruttobelopp.
Omförmålda förslag remitterades för granskning till statskontoret
och kammarrätten ävensom till överståthållarämbetet och länsstyrelserna
i Malmöhus samt Göteborgs och Bohus län, vilka samtliga myndigheter
avgåvo utlåtanden över förslaget, varvid länsstyrelsen i sistnämnda län
jämväl överlämnade yttranden i ämnet från mantalskommissarien, kronouppbördskassören
och poliskommissarien i Göteborg. Vidare inkommo i
anledning av förslaget skrivelser från ordföranden i Sveriges biografägareförbund
jämte andra målsmän för biografverksamheten i landet samt från
styrelsen för Svenska film- och biografmannasällskapet.
Förslaget blev emellertid icke förelagt riksdagen.
Av motiverna till ovannämnda förslag — vilket torde få åtfölja detta
protokoll såsom bilaga I, medan senare från Landén inkomna kompletterande
uppgifter torde få fogas härvid såsom bilaga II — inhämtas, hurusom i utlandet
nöjesskatten på vissa håll utgör en kombinerad stats- och kommunalskatt
samt på andra håll är en uteslutande kommunal avgift. I Landéns
förslag, vars utarbetande föranleddes av statens skattebehov, upptogs nöjesskatten
som en ren statsskatt. Häremot restes emellertid invändningar
från kammarrättens sida.
Nämnda ämbetsverk anförde i denna del i sitt yttrande i huvudsak
följande:
Nöjesskatten finge anses till sin natur vara mest lämpad såsom kommunalskatt
och hade även, såsom exempel från utlandet gåve vid handen,
visat sig väl f ungera såsom sådan. Då därtill kornme, att utbytet av den infly
-
7
Kurt tgl. Maj:ts proposition nr 166.
tande skatten i icke ringa mån torde komma att röna inverkan av de åtgärder,
som vederbörande kommuner vidtoge med avseende å inom dessa förekommande
nöjestillställningar, samt dyrtiden, såsom bekant vore, övade
sitt hårda tryck jämväl på kommunernas ekonomi, hade kammarrätten
funnit det kunna ifrågasättas, huruvida vad i motiverna anförts innefattade
tillräckliga skäl för en anordning, varigenom på grund av statens tillfälliga
skattebehov den nya skatten tillfördes statsverket, samt kommunerna betoges
den eljest nära liggande möjligheten att tillgodogöra sig den inkomstkälla,
varom vore fråga.
Mantalskommissarien i Göteborg gjorde i förevarande hänseende MantaU-^
följande erinran mot förslaget: _ _ rien i Göte
Enligt
mantalskommissarie^ åsikt finge det icke förbises, att borg.
kommunerna, som ofta gjorde stora ekonomiska uppoffringar för nöjesanordningarna,
såsom upplåtande av tomtområden avgiftsfritt eller mot
nedsatt avgift, beviljande av anslag eller räntefria lån till byggnader, bekostande
av polis för ordningens upprätthållande m. m., hade välgrundade
anspråk på en väsentlig andel i förevarande beskattning. Då det torde
kunna antagas, att nöjesskatten icke blott komme att upptagas under de
närmaste åren för täckande av tillfälliga statsbehov, utan bleve en framgent
bestående beskatta i ngsform, borde vid skattens införande icke lämnas
ur räkningen, att den kunde få en kommunal påbyggnad.
I övrigt ansågo de hörda myndigheterna, dar de uttalade sig i denna ^Övriga
del, statens skattebehov avgörande. De ingingo således icke på princip- h^fJ‘eyrn''
frågan, om nöjesskatten i allmänhet borde uttagas som statsskatt eller
kommunalskatt eller såsom en blandning av bådadera. Statskontoret gav
emellertid uttryck åt den uppfattningen, att anordnandet av en till kommunerna
utgående nöjesskatt för det dåvarande så mycket mindi e borde
ifrågakomma, som det kommunala skatteväsendets omläggning vore beroende
på en särskild utredning.
För eo-en del anser jag lika med kammarrätten, att nöjesskatten bör Departegöras
till en kommunal skatt och åberopar vad kammarrätten till stöd"!ertfs ''
härför anfört. Då emellertid behovet av ökade inkomster naturligen icke
gör sig lika starkt gällande i alla kommuner, synes det lämpligt att
bigga 1 varje särskild kommuns hand att själv avgöra, huruvida inom
densamma nöjesskatt skall upptagas eller icke. Med hänsyn till den ifrågavarande
skattens art synes det icke böra möta några som helst betänkligheter
att införa densamma utan avvaktan på den slutliga kommunalskattereformens
genomförande.
Vad principerna för den ifrågasatta nöjesbeskattningen i övrigt an
-
8
Kungl. Maj:ts proposition nr 166.
går, synes mig nöjestillställningarnas egen beskaffenhet böra i första hand
vara avgörande för frågan, om skatt vid dem skall uttagas eller ej, liksom
vid själva avvägandet av skatten. I konsekvens härmed torde nöjesskatten
böra omfatta alla tillställningar, i vilka nöjes- eller förströelsemomentet
är det enda eller huvudsakliga. Där förutom nämnda moment ett annat
och högre, syfte ingår i tillställningarna, bör skatten göras i motsvarande
man lindrigare. Vid skattesatsernas bestämmande torde därjämte i görligaste
mån hänsyn böra tagas till nöjenas större eller mindre kulturella
värde.
Av nöjesskattens karaktär av lyxskatt betingas givetvis ett hårdare
beskattande av de dyrare åhörare- eller åskådareplatserna vid en tillställning
. än av de billigare. Statskontoret gjorde i sitt yttrande över det
Landénska förslaget gällande, att skatten borde göras progressiv på sådant
sätt, att de dyrare platserna vid en tillställning skulle draga proportionsvis
högre skatt än de billigare. Rent principiellt sett talar emot en sådan
.anordning nöjesskattens egenskap av objektskatt. För övrigt torde
det icke ens beträffande ett och samma slags nöjestillställning vara möjligt
genomföra en dylik gradering av skatten. Än mindre låter det
sig gorå att, på sätt konsekvensen skulle fordra, i sådant avseende jämföra
inträdes- eller deltagaravgifterna vid olika slags nöjestillställningar.
I denna punkt har jag fördenskull icke ansett mig böra frångå det Landénska
förslaget.
Förslagets Då jag, på sätt det ovan anförda giver vid handen, har en i vissa
detaljer, avseenden olika uppfattning mot den, som kommit till uttryck i Landéns
förslag, samt jämväl vissa andra jämkningar i detsamma synas erforderliga,
bär jag låtit inom finansdepartementet omarbeta nämnda förslag.
Det torde nu tillåtas mig att övergå till det sålunda omarbetade
förslagets detalj bestämmelser.
l och 3 §§.. 1 och 3 §§ upptaga stadganden i samma stycken som 1, 2 och 3 §§
i det Landénska förslaget. 1 § angiver sålunda dels den ifrågasatta nöjesskattens
tillämplighetsområde och dels nöjestillställningarnas gruppering
med hänsyn till de olika skattesatser, som fastställas i 3 §.
Mot det Landénska förslaget gjordes i dessa delar åtskilliga erinringar
i de däröver avgivna yttrandena.
Statskonto- Statskontoret och kammarrätten ville sålunda från skatteplikt undantaga
ret rn. fl. kapplöpningar och travkörningar, den förra myndigheten dessutom uppstigningar
i luftballong eller flygmaskin. Länsstyrelsen i Malmöhus län var av
samma mening beträffande kapplöpningar. Vidkommande de sistnämnda samt
travkörningar åberopades deras betydelse för främjandet av en god häst
-
9
Kungl. Maj:ts proposition nr 166.
avel och, vad anginge kapplöpningarna, kavalleriets utbildning, varigenom
de finge anses tjäna ett statsändamål. Uppstigningar i luftballong och
flygmaskin hade åter i främsta rummet till syfte att demonstrera viktiga
uppfinningar på samfärdselteknikens område. 1 fråga om uppvisningar
i professionell idrott ansåg länsstyrelsen i Malmöhus län nöjesskatt icke
böra uttagas i sådana fall, då en idrottsförening, i syfte att förbättra sin
ekonomi, anordnade idrottsfest och därvid engagerade professionella idrottsmän
för att vinna större dragningskraft åt tillställningen. Samma myndighet
framhöll vidare såsom exempel på tveksamma gränsfall vid tillämpningen
de s. k. studentaftnarna, vilkas huvudmoment utgjordes av något
vetenskapligt föredrag men vid vilka även bjödes på musikalisk underhållning
o-enom studentsang o. d., ävensom kyrkokonserter, vid vilka komme till
utförande musik av enbart kyrklig karaktär. De sistnämnda borde enligt
nämnda länsstyrelses förmenande i varje fall vara fria från skatt.
Mantalskommissarien i Göteborg ifrågasatte befrielse för nöjes- Mantalstillställningar,
ämnade att uteslutande tjäna välgörande ändamål. Med fföTehänsyn
till inträdesavgifternas relativt låga belopp kunde det befaras, att tors.
en beskattning skulle verka hämmande på frekvensen och minska det ekonomiska
resultatet. Från samma håll framhölls såsom olämpligt, att
tillställningar såsom vaxkabinett och inarionett-teater vore uteslutna från
beskattning, varemot därunder uttryckligen borde hänföras. trolleriföreställning.
Vidare fann mantalskommissarien uttrycket »musikalisk föreställning»
svävande och antog, att därmed icke åsyftades friluftsmusik,
även om den anordnades inom avskilt område såsom folkparker, trädgårdsanläggningar,
idrottsfält eller dylikt, till vilka ofta en mindre intiådesavgift
upptoges huvudsakligen till täckande av kostnaderna för anläggningens
underhåll. Klarare bestämmelser härutinnan vore till gagn.
Vad först kapplöpningar och travkörningar samt uppstigningar i Departeluftballong
och flygmaskin beträffar, synas tillräckliga skäl ej föreligga menUchcatt
vid den ifrågasatta nöjesbeskattningen göra undantag för nämnda tillställningar.
Desamma kunna ej anses tjäna ett allmännyttigt ändamål i
högre grad än mänga andra nöjestillställningar, t. ex. konserter o. d., ehuru
de senares betydelse är av annan art.
Närmare till hands kunde det då ligga att, såsom föreslagits, i förordningen
undantaga välgörenhetstillställningar från skatteplikt. Hindei
härför °möter emellertid i den praktiska svårigheten att skilja mellan verkliga
sådana och tillställningar, som blott hava skenet av välgörenhet. Det
skulle bliva nära nog omöjligt att förekomma bestämmelsernas kringgående
på denna punkt. Särskilt i anledning av de uti förevarande hänseende
mot förslaget gjorda erinringarna anser jag mig emellertid böra tillstyrka
jBihang till riksdagens protokoll 1619. 1 samt. 146 höft. {Nr 166.) 2
10
Stats
kontoret.
Överståt
hållar
ämbeiet:
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 166.
upptagande av ett stadgande, varigenom möjlighet beredes kommun att för
visst särskilt fall medgiva befrielse från erläggande av nöjesskatt eller,
därest skatten redan uppburits, skattebeloppets användning för det ändamål,
vars främjande tillställningen avsett. Ett dylikt stadgande har jag
låtit införa i 2 § 2 mom. av det omarbetade förslaget.
De anmärkta fallen av professionella idrottsmäns medverkan vid
idrottsfester, de s. k. studentaftnarna — till vilka för övrigt allmänheten
i regel icke torde hava tillträde — och kyrkokonserter synas icke
påkalla någon ändring i bestämmelserna. Med ledning av dessa får
i varje enskilt fall avgöras, om skatt skall utgå eller icke. Detta torde
vara den enda möjliga praktiska utvägen i dessa såväl som i andra
gränsfall.
Däremot har jag i överensstämmelse med de av mig omfattade principerna
för nöjesbeskattningen till de i 1 § av Landéns förslag uppräknade
nöjestillställningarna ytterligare fogat förevisning av djur, irolleriföreställliing,
vaxkabinett, marionett-teater, akrobatikföreställning och annan dylik
tillställning.
Aven i fråga om nöjestillställningarnas gruppering med hänsyn
till olika skattesatser underkastades, såsom ovan antytts, det Landénska
förslaget kritik från olika håll.
Denna kritik gällde i främsta rummet biografföreställningarna, som
i förslaget hänförts till samma grupp som cirkus-, varieté-, kabaret- och
balettföreställningar, vilken grupp beträffande skattesatsen likställts med
baler, maskerader och andra danstillställningar.
Enligt statskontorets mening borde biografföreställningarna intaga
en mellanställning mellan, å ena sidan, konserter, teaterföreställningar
och dylikt samt, å den andra, baler, maskerader in. m.; det kunde rent
av ifrågasättas att hänföra biografföreställningar till samma tariffklass
som teaterföreställningar, vilka i många fåll i kulturellt avseende ej
kunde anses stå högre än biograferna. Men med hänsyn till de betydligt
billigare biljettpris, som förekomme vid biograferna, och därav följande
lägre skattebelopp hade statskontoret dock funnit biografföreställningarna,
utan att orättvisa skedde, kunna beskattas efter en något högre tariff än
teaterföreställningar. Statskontoret föreslog därför, att biografföreställningarna
skulle föras till en mellangrupp, som lämpligen kunde innefatta
även cirkusföreställningar.
Ej heller överståthållarämbetet kunde godkänna åtgärden att hänföra
biograferna under den strängare tariffen. Förslagets författare syntes
underskatta biografernas betydelse. Såsom verkligt undervisningsmedel
11
Kungl. Maj:ts proposition nr 166.
kunde biografföreställningar äga ett bestämt företräde framför även de
bästa teaterföreställningar. Även om teatern i kulturellt avseende befunne
si»- på ett något högre plan än biografen, borde detta i och för sig
icke vara bestämmande för tariffen. Att ur nämnda synpunkt jämställa
bioorafen med de nöjen, varmed den i förslaget sammanförts, kunde knappast
ifrågasättas. Jämförd med dem måste biografen anses äga ett avgjort
försteg. °Ur fiskalisk synpunkt kunde det visserligen vara lockande att
läo-o-a "den relativt största avgiften, där den kunde förväntas inflyta i största
myckenhet, men därmed följde, att nöjesskatten tyngst komme att drabba
dem, som ägde minsta förmåga att bära densamma. En följd därav kunde
även bliva, att biografbesöken minskades, varigenom såväl den väntade
ekonomiska effekten utebleve som även biografägarna tillskyndades förluster,
vilka de särskilt i den rådande dyrtiden med svårighet kunde bära.
I ovannämnda skrivelser från ordföranden i Sveriges biografägare- Biografförbund
med flera målsmän för biografverksamheten i landet samt från /ie(en?
styrelsen för Svenska film- och biografmannasällskapet framhölls, att under målsmän.
för handen varande prisstegringar på allt, som behövdes för verksamheten,
såväl material som arbetskraft, en beskattning sådan som den föreslagna
skulle få till påföljd, att många biografägare bleve ruinerade och nödo-ades
upphöra med sin verksamhet. För många samhällen betydde detta
förlusten av de enda tillfällen till förströelse och nöje, som stode deras
invånare till buds. För staten medförde det försvinnandet av en del av
det skatteobjekt, på vars fortvaro skatten vore baserad. Vidare erinrades
om biografernas betydelse som bildningsfaktor samt om den omständig
heten, ått flertalet besökare vore småfolk med ringa betalningsförmåga.
Till stöd för biografens jämställande med teatern åberopades ytterligare
den förras utveckling under senaste tid till allt större konstnärlighet och
högre värde såväl etiskt som estetiskt. Slutligen påpekades olägenheten
av" att biografernas lägsta biljettpris för vuxna personer, 35 och 50 öre,
skulle drabbas av så stort skattetillägg som 10 öre eller intill 28 %
av priset.
Biografernas betydelse såsom, å ena sidan, det av den stora allmän- Departeheten
mest utnyttjade förströelsetillfället och, å den andra, huvudkällan
för inkomsten av eu nöjesskatt har givetvis påkallat en särskild uppmärksamhet
åt spörsmålet om deras plats i skattetariffen. Även om biografernas
bildmaterial allt fortfarande i särskilda fall innehåller underhaltiga moment,
torde dock icke kunna bestridas, att biografverksamheten, ej minst tack
vare statscensuren, under senare tiden utvecklats till överensstämmelse
med högre kultiverad smak, än som från början varit utmärkande för
d ensam i na. Likaså måste medgivas, att eu del teaterföreställningar eller
12
Statskontoret
m. fl.
Departe
mentschefen
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 166.
'' vissa slag av sådana i konstnärligt värde stå på ett lägre plan än o-oda
biografföreställningar. Emellertid synes det mig liJga i sakens natur” att
biografen icke i allmänhet kan nå samma estetiska plan som talscenen. ’ Jaoanser
därför å ena sidan, att biografföreställningarna icke kunna siällas!
jämbredd med dramatiska och därmed likvärdiga föreställningar, samt å
andra sidan, att det skulle innebära en orättvisa att, på sätt i Landéni
förslag skett, hänföra biografföreställningarna till samma grupp som cirkus,
varité med flera nöjesarter, vilka icke alls eller icke i samma grad som
biografen kunna åberopa någon kulturinsats. Jag har fördenskull, och då
de anförda skälen för mildring av det Landenska förslagets skattetariff
för biografer i. främsta rummet synts mig gälla beträffande de billio-are
biljetterna, funnit mig föranlåten att i så måtto låta omarbeta 1 och 3 §§
i nämnda förslag, att bigrafföreställningar komma att bilda en mellangrupp
med följande skattesatser:
5 öre för biljett, vars pris är högst 50 öre,
10 * * * » » överstiger 50 öre men ej 1 krona, och
därutöver 10 öre för varje påbörjat belopp av 50 öre.
Att en sådan skattläggning skulle verka ruinerande eller ens deprimerande
på biografnäringen, synes mig icke behöva antagas. Endast synnerligen
svaga och säkerligen i många hänseenden mycket umbärlio-a
biografföretag Jorde genom skatten utsättas för någon risk, synnerligalt
om enklast möjliga form för dess upptagande kommer till användning.
Beträffande de skattepliktiga nöjesarternas gruppering i övrigt förordade
statskontoret i sitt ovannämnda yttrande, att »balettföreställnino-»,
för s& vitt därmed avsåges uppvisning i konstnärlig dans, beledsagad av
musik, hänfördes till samma grupp som teaterföreställningar, varvid termen
»uppvisning i konstnärlig dans* borde komma till användning. I
samma riktning uttalade sig överståthållarämbetet och mantalskommissarien i
Göteborg, varvid den förra myndigheten erinrade, att å Kungl. teatern i
Stockholm det ej vore ovanligt, att samma afton gåves en mindre opera
jämte en balettföreställning. r
Statskontoret föreslog vidare, att uppvisning i professionell idrott
skulle föras till den högst beskattade gruppen.
I sistberörda båda avseenden har jag funnit mig böra följa ändringsförslagen.
Däremot hava ovan av mig utvecklade synpunkter betingat den
avvikelse från det Landenska förslaget, att kapplöpning, travkörning och
uppstigning i luftballong eller flygmaskin hänförts till den hårdast beskattade
gruppen.
13
Kung!. Maj:ts proposition nr 166.
Under 2 § i det omarbetade förslaget äro bestämmelser meddelade 2 8.
rörande sättet för utövandet av kommunernas rätt att besluta om upptagande
av nöjesskatt ävensom angående rätt för kommun, inom vilken
sådan skatt skall utgå, att för visst särskilt fall medgiva befrielse från
skattens utgörande. Denna paragraf torde icke kräva någon motivering,
utöver vad ovan anförts.
4 och 5 §§ i det omarbetade, liksom i det Landénska, förslaget i ocli 5 ftf.
reglera formen för nöjesskattens upptagande. Såsom den normala betraktas
formen av biljettskatt. Där biljetter ej användas, utgår skatten
efter det verkliga eller beräknade bruttobeloppet av avgifter för rätt att
deltaga i tillställningen. »Bruttobelopp» torde därvid böra tolkas efter
ordalydelsen, så att dit hänföres jämväl den förhöjning i avgifterna,
som kan hava beräknats till skattens gäldande. Dels blir skattebeloppets
uträknande därigenom enklare, dels vinnes ock närmare överensstämmelse
med skattesatserna för det fall att biljetter utlämnas. Då i dylikt fall
biljettpriset ej fullständigt sammanfaller med något i tariffen angivet gränsvärde,
kommer nämligen skatten alltid att utgå med ett något förhöjt
procenttal å nettobeloppet.
Uti yttrandena över det Landénska förslaget anmärkte, bland andra,
statskontoretj och överståthållarämbetetet, att bestämmelsen i 5 § om
skattens beräknande, då biljetter ej tillhandahölles, förutsatte, att den
lokal, som användes, innehölle ett bestämt antal platser. Det kunde
emellertid förekomma tillställningar, vid vilka antalet deltagare kunde vara
så gott som obegränsat. För sådana fall tarvades förtydligande.
Denna anmärkning synes mig befogad, och har vid förslagets omarbetande
komplettering av ifrågavarande bestämmelse ägt rum.
Liksom det enligt det föreliggande förslaget ankommer på kommu- <i #•
nerna själva att avgöra, om nöjesskatt inom dem skall upptagas eller icke,
synes det mig även vara på sin plats att lämna kommunerna frihet att
bestämma lägre skatte- och procentsatser än de i 3 och 5 §§ fastställda,
blott att icke det inbördes förhållandet mellan skattesatserna genom förskjutning
mellan olika slag av nöjestillställningar eller mellan de olika
biljettprisen inom samma slags tillställningar rubbas. I 6 § har upptagits
ett stadgande av denna innebörd, varvid emellertid, för vinnande av kontroll
därå att kommunernas beslut i förevarande hänseende halla sig inom
behöriga gränser, synts mig lämpligt föreskriva, att dylika beslut för sin
giltighet förutsätta godkännande av vederbörande länsstyrelse, respektive
överståthållarämbetet.
14
Kungl. Maj:ts proposition nr 166.
Ehuru skatten är avsedd att bäras av vederbörande nöjesdeltagare,
kräva likväl praktiska skäl, att ansvaret för skattens behöriga inlever< rande
till kommunen lägges på nöjestillställningens anordnare. Detta stadgas i
7 § av det omarbetade förslaget, vilken härutinnan ansluter sig till 6 §
i det Landénska förslaget. Den i sistnämnda förslag förekommande bestämmelsen,
att nöjestillställningens anordnare är berättigad att vid utlämnande
av biljett eller upptagande av inträdesavgifi eller annan avgift
för lätt att deltaga i tillställningen uttaga det för varje fall ifrågakommande
skattebeloppet, synes däremot överflödig och har därför uteslutits
vid förslagets omarbetande.
Att municipalsamhälle och köping, som icke utgör egen kommun, i
fråga om nöjesbeskattningen bör likställas med kommun, torde utan vidare
motivering te sig naturligt och föreskrives uttryckligen i 8 §.
De i det. Landénska förslaget upptagna bestämmelserna rörande ordningen
för nöjesskattens inbetalande och indrivning, kontrollen över densammas
utgörande, besvärsrätten samt ansvar för förseelser mot förordningen
hava fått utgå ur förslaget. De stadganden, som i berörda stycken
erfordras, synas nämligen lämpligen böra meddelas av Kungl. Maj:t.
I redaktionellt avseende hava slutligen vid det Landénska förslagets
omarbetande vidtagits åtskilliga ändringar, på vilka det dock torde vara
onödigt att här närmare ingå.
De av mig föreslagna bestämmelserna i ämnet synas lämpligen kunna
träda i kraft den 1 oktober 1919.
Sedan departementschefen härefter uppläst det inom finansdepartementet
upprättade förslaget till förordning om rätt för kommun att upptaga
särskild avgift vid vissa offentliga '' nöjestil Iställningar, hemställde
departementschefen, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen att antaga
nämnda förslags
Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan behagade Hans Maj:t Konungen lämna bifall;
och skulle till riksdagen avlåtas proposition av den lydelse,
bilagan litt. vid detta protokoll utvisar
Ur
protokollet:
Sven Lidholm.
Kungl. Maj:ts proposition nr 166.
15
Bilaga I.
Förslag
till
Förordning
om särskild avgift till staten vid vissa offentliga nöjestillställningar.
1 §•
Vid offentliga nöjestillställningar av här nedan angivna slag skall till
'' staten erläggas en särskild avgift, benämnd nöjesskatt.
Denna skatt utgår vid:
a) konsert, opera- och annan musikalisk föreställning, dramatisk och
litterär föreställning;
b) biograf-, cirkus-, varieté-, kabaret- och balettföreställning samt
annan liknande tillställning;
c) bal, maskerad, annan danstillställning och med dessa jämförlig
nöjestillstälkling; samt
d) kapplöpning, travkörning, uppvisning i professionell idrott, uppstigning
i luftballong eller flygmaskin och dylikt.
2 §•
Nöjesskatt utgår icke vid tillställningar, som tjäna vetenskapligt
syfte, undervisnings- eller uppfostringssyfte.
3 §•
Nöj esskal ten upptages, med undantag, varom i 5 § sägs, i form av
skatt på biljett eller annat bevis, som berättigar till deltagande i nöjestillställning,
och utgår efter följande
16
Kungl. Maj:ts proposition nr 166.
Tariff:
I.
med 5
» 10
» 15
» 20
O. S. V
vid nöjestillställning, som avses i 1 § a) och d),
öre för biljett, vars pris är högst 50 öre,
» » » » » överstiger 50 öre men ej 1 krona,
* * » » » >1 krona men ej 1 krona 50 öre,
* » » » » » 1 krona 50 öre men ej 2 kronor
med tillägg av 5 öre för varje påbörjat ytterligare belopp av 50
öre; samt
II. vid nöjestillställning, som avses i 1 § b) och c),
med 5 öre för biljett, vars pris är högst 25 öre,
» » » » » överstiger 25 öre men ej 50 öre,
» » » » » h 50 » »
» » » » » » 75» »
» » » » » » 1 krona »
10
15
20
30
40
75
1 krona,
1 krona 50 öre,
o. s
» » » » » 1 krona 50 öre men ej 2 kronor
v. med tillägg* av 10 öre för varje påbörjat ytterligare belopp av 50 öre.
4 §•
1 mom. Till grund för skattens beräkning enligt 3 S läsrsres. där
ej nedan i denna paragraf annorlunda stadgas, det ordinarie biljettpriset
till tillställning, varom fråga är, utan hänsyn till förhöjning vid s. k. förköp
eller till nedsättning för vissa grupper av deltagare eller därtill, att
biljett utlämnas utan betalning (fribiljett).
överstiger program- eller garderobsavgift, som avfordras deltagare
i nöjestillställning såsom villkor för rätt till deltagande däri, 10 öre, hänföres
överskjutande beloppet till biljettpriset. Däremot skall icke till biljettpriset
läggas den därå belöpande skatten.
2 mom. För fribiljett, som utlämnas till begagnande av polismyndighet,
ortens brandväsende eller tidningsredaktion, utgår icke skatt.
3 inom. Därest biljett avser ett visst antal tillställningar (abonnemang)
eller ett flertal personer (familjebiljett), beräknas därå skatt såsom
för motsvarande antal biljetter för en tillställning eller en person.
5 §•
Medgives rätt att deltaga i- nöjestillställning mot betalning utan att
biljett utlämnas såsom bevis härför, beräknas skatten å bruttobeloppet
av influtna inträdesavgifter eller andra avgifter för rätt att deltaga i till
-
17
Kungl. Majtis proposition nr 166.
ställningen efter 10 procent i fråga om tillställning, som avses i 1 § a)
och d), samt eljest efter 20 procent.
Kan tillförlitlig utredning ej vinnas angående den verkliga bruttoinkomsten,
anses denna hava uppgått till belopp, motsvarande bruttoinkomsten
vid utsålt hus.
6 §•
För nöjesskatts inbetalande till vederbörande uppbördsman svarar
den, som anordnar nöjestillställning, och äger denne att vid utlämnande
av biljett eller upptagande av inträdesavgift eller annan avgift för rätt
att deltaga i tillställningen uttaga det för varje fall ifrågakommande skattebeloppet.
Skatten skall inbetalas, innan tillställning äger rum, med belopp,
som motsvarar den vid utsålt hus utgående skatt eller, där sådan grund
för skattens beräkning ej kan tillämpas, eljest beräkneliga skatt. Förskottslikvid
kan jämväl, efter framställning hos uppbördsmannen, äga ram på
en gång för viss tid, högst sju på varandra följande dagar, eller för visst
antal biljetter, motsvarande utsålt hus vid tillställningar under en tidrymd
av högst sju på varandra följande dagar.
Visas sedermera, att förskottsvis inbetald skatt varit större än som
belöpt å det antal biljetter, som verkligen utlämnats, eller å eljest uppburna
avgifter, återställes vad för mycket erlagts. För utredning härom
skall i tillämpliga delar gälla vad i 9 § stadgas om utredning vid inbetalning
av skatt efter tillställning.
Har godkänd säkerhet blivit ställd, må skattens inbetalning kunna
ske på en gång för viss förfluten tid av högst sju på varandra följande
dagar enligt bestämmelse av vederbörande uppbördsman. Inbetalningen
skall verkställas å första söckendag efter utgången av nämnda tid.
7 §•
Anordnare av nöjestillställning, varom här är fråga, är skyldig att
för varje dag föra en fortlöpande specificerad förteckning enligt fastställt
formulär över alla utlämnade biljetter med angivande av den betalning,
som erlagts för vaije slag av biljetter, eller, där fribiljetter utlämnats,
prisen å de platser, till vilka biljetterna gälla, eller, där biljetter ej utlämnats,
motsvarande redogörelse över eljest uppburna avgifter. Om för
vissa biljetter skatt anses icke böra utgå, skola skälen därför särskilt angivas.
Bihang till riksdagens protokoll 1919. 1 sand. 143 käft. (AV 166.)
3
Kungl. Majt:s proposition nr 166.
18
8 §•
1 mom. Biljetter, som berättiga till deltagande i nöjestillställning,
skola, med undantag för biljetter, varom i 4 § 2 och 3 mom. förmäles,
vara numrerade i fortlöpande följd och försedda med lätt avskiljbar
kontrollkupong. Såväl biljett som kupong skola utvisa tillställningens art,
dag och ställe för densamma, den plats, vartill biljetten berättigar, samt
priset och därå belöpande skatt. Enahanda uppgifter skola, i den mån
sådant kan ske, meddelas även å biljett, som i 4 § 3 mom. sägs; skolande
å densamma därjämte angivas det antal tillställningar eller det antal personer,
för vilka biljetten gäller.
2 inom. Har, på sätt i 6 § sägs, för nöjestillställning skatt blivit
förskottsvis erlagd för visst antal biljetter, må allmänheten icke erhålla
tillträde till sådan tillställning annorledes än mot företeende av biljett,
som blivit behörigen avstämplad eller eljest utmärkt såsom i 9 § stadgas,
eller av fribiljett, som avses i 4 § 2 mom.
9 §.
Vid inbetalning av skattemedel skola till uppbördsmannen avlämnas
reversal i två exemplar. Där skatt erlägges i förskott, skola reversalen
innefatta specifik uppgift å de biljetter eller avgifter, för vilka skatt skall
erläggas. Inbetalas skatt efter tillställning, skola jämte reversalen avlämnas
avskrift av den i 7 § omförinälda förteckning eller redogörelse ävensom
en av tillställningens anordnare på heder och samvete avgiven skriftlig
försäkran, att de i berörda förteckning eller redogörelse uppförda belopp
äro fullständigt och riktigt angivna.
Där skatten, enligt vad i 6 § sägs, erlägges i förskott för visst antal
biljetter, skola biljetterna vid betalningen företes, åliggande det uppbördsmannen
att genom deras avstämpling eller annorledes tydligt utmärka,
att skatt blivit för dem erlagd.
C1
10 §.
Inbetalning av skatt enligt denna förordning sker hos den myndighet
eller tjänsteman, som enligt gällande bestämmelser har att verkställa
uppbörd av kronoutskylder; ankommande på uppbördsmannen att pröva
säkerhet för skatts inbetalning efter föreställning, att medgiva uppskov
med inbetalning och att i övrigt i första hand pröva frågor rörande
tillämpning av denna förordning.
19
Kungl. Maj:ts proposition nr 166.
Uppbördsmannen skall vid mottagande av skattemedel eller eljest,
på förekommen anledning, kontrollera avgivna uppgifter; ägande han taga
del av den i 7 § omförmälda förteckning eller redogörelse samt, i erforderlig
mån, av övriga räkenskaper ävensom i övrigt vidtaga för kontrollen
i varje särskilt fall behövliga åtgärder.
På anfordran av vederbörande polisman är varje deltagare i nöjestillställning,
till vilken biljetter utlämnats, pliktig uppvisa kontrollkupong
till av honom begagnad biljett, där sådan skall finnas, eller annat bevis
om rätt att deltaga i tillställningen.
11 §•
Vid redovisning i specialräkning av inbetald skatt skola såsom verifikationer
biläggas dels specifik förteckning, upptagande antalet nöjestillställningar
och de ställen, där tillställning givits, samt antalet biljetter
eller avgifter, för vilka skatt erlagts, ävensom skattens belopp och de tider,
då medlen influtit, dels de i 9 § omförmälda handlingar.
I övrigt skall med afseende å nöjesskatten i tillämpliga delar gälla
vad rörande debitering, uppbörd, avkortning och redovisning är stadgat i
fråga om kronoutskylder.
12 §.;
Besvär rörande skattskyldighet enligt denna förordning eller i fråga
om beloppet av inbetald skatt må anföras hos den Konungens befallningshavande,
varunder vederbörande uppbördsman lyder, och skola besvären
ingivas senast före klockan tolv å trettionde dagen efter den, då
skatten inbetalts.
I fråga om fullföljd av talan mot Konungens befallningshavandes
beslut skall vad i gällande uppbördsreglementen stadgas i fråga om klagan
över debitering äga motsvarande tillämpning.
13 §.
1 mom. Har någon i uppgift, som i 9 § sägs, mot bättre vetande
uteslutit eller till för lågt belopp upptagit belopp, varå skatt skall räknas,
böte från och med 25 till och med l,0u0 kronor. Har därav föranletts, att
skatt ej erlagts eller erlagts till för lågt belopp, må böterna kunna förhöjas
med intill fem gånger det skattebelopp, som genom det oriktiga
förfarandet undandragits. Lag samma vare vid överträdelse av stadgandet
i 8 § 2 mom.
20
Kungl. Maj:ts proposition nr 166.
Förseelse, varom nu är sagt, är föremål för allmänt åtal, och anhängiggöra
åtalet vid allmän domstol.
2 inom. Underlåter någon eljest att iakttaga vad, jämlikt denna
förordning eller de i enlighet därmed givna föreskrifter, honom åligger,
och fullgör han ej genast efter därom av polismyndighet erhållen tillsägelse
vad han försummat, böte högst 300 kronor.
Förseelser, varom här är fråga, åtalas hos polisdomstol, där särskild
sådan är inrättad, men i övrigt hos poliskammare eller, där dylik icke
finnes, vid allmän domstol.
3 mom. Av böter, som ådömas enligt denna förordning, tillfaller
hälften åklagaren och hälften kronan; dock att, i stad, av kronans andel
hälften skall ställas till polismyndighetens förfogande för att kunna användas
till uppmuntran av nitisk verksamhet i polismyndighetens tjänst
till beivrande av förseelser mot denna förordning. Finnes särskild angivare,
tage han hälften av åklagarens andel. Saknas tillgång till böternas gäldande,
skola de förvandlas efter allmän strafflag.
O
14 §.
Erforderliga formulär fastställas av Kungl. Maj:t, som jämväl i övrigt
meddelar de föreskrifter, vilka, utöver vad denna förordning innehåller,
finnas behövliga.
Denna förordning träder i kraft den 1 september 1917.
Kungl. Maj:ts proposition nr 166.
21
y. p. m.
Herr statsrådet och chefen för kungl. finansdepartementet har anmodat
mig att verkställa utredning om de grunder, enligt vilka en s. k.
nöjesbeskattning, avsedd att bäras av den allmänhet, som deltager i offentliora
nöjestillställningar av vissa slag, lämpligen kunde för statens räkning
genomföras, samt att avgiva det förslag, vartill utredningen kunde föranleda.
Den på "rund härav igångsatta utredningen ansluter sig till en av
mio- med biträde av juris kandidaten Carl Törnebladh, efter uppdrag av
chefen för finansdepartementet, år 1912 verkställd undersökning, huruvida
och i vilken ordning särskilda villkor borde stadgas för erhållande av rättighet
att utöva teaterverksamhet eller eljest giva offentliga föreställningar eller
förevisningar, in. in. Vid nu förevarande utredningsarbete hava utom juns
kandidaten Törnebladh biträtt sekreteraren i kungl. fångvårdsstyrelsen Sune
Norrman och e. o. assessorn i kungl. kammarrätten John Erici.
Efter avslutat arbete får jag härmed vördsamt överlämna såsom resultat
av den anbefallda utredningen förslag till förordning om särskild
avgift till staten vid vissa offentliga nöjestillställmngar, s. .k. nöjesskatt,
c
jämte motivering.
Ifrågavarande slag av beskattning förekommer i en eller annan form
allmänt i utlandets lagstiftningar. En kortfattad framställning av där tillläinpade
principer för densamma torde därför vara på sin plats.
Redan år 1799 infördes i Köpenhamn eu nöjesskatt, som utgick med Danmark.
tio procent av de vid föreställningarna inflytande inkomsterna. Denna
skatt tillföll fattigvården i nämnda stad. Sedermera började jämväl i det
övriga Danmark en liknande kommunal nöjesskatt att utkrävas. Med anledning
av det finansiella läge, vari Danmark befann sig år 1911, framlade
regeringen för riksdagen bland annat ett förslag i syfte att omdana
nöjesskatten till att bliva i första rummet en statsskatt, i det att två tredjedelar
av skattens avkastning skulle tillfalla . statsverket och endast den
återstående tredjedelen vederbörande kommun. Vid förslagets behandling
inom riksdagen'' framhölls, att förslaget borde bedömas såsom ett led i
strävandet att skaffa statskassan nya inkomster till täckande av den stola
årliga bristen och att förslaget ur denna synpunkt vore försvarligt, även
om man helst såge, att nöjesskatten fortfarande förbleve uteslutande kom
-
22
Kungl. Maj:ts proposition nr 166.
Nöjesskatten anordnades såsom en biljettskatt. Skatten bestämdes
till olika belopp för olika slag av prestationer. Enligt den i ämnet antagna
lagen, Lov om Afgift af offentlige Forestillinger och Fremvisninger m. m.,
skall en avgift till det allmänna erläggas av envar, som på grund av laokoncession
eller ett av polismyndigheten meddelat tillstånd
. ?er ,eller låter giva teaterföreställningar, konserter, cirkus- och
vaneteforestäIlningar eller anordnar offentliga baler, maskerader o. d., kapplöpningar,
uppstigning med ballong eller flygmaskin, föreställningar av
professionella gymnaster, balett- och lindansare, trollkonstnärer o. d. samt
sportförevismngar, vid vilka professionella idrottsmän uppträda eller vid
vilka det förekommer totalisatorspel, eller
2;o) föranstaltar förevisningar av levande bilder, panoramor, vax- oeh
naturaliekabinett, marionetteatrar samt menagerier o. d.
bör sådana föreställningar och förevisningar, som äga rum på (mind
av lag eller koncession, erlägges avgiften i form av en skatt på de"sålda
biljetterna efter följande skala:
för ett biljettpris till och med 50 öre..........
» över 50 öre till och med 1 krona ....
* * * »1 krona » » »1 krona 50 öre .
» » 1 krona 50 öre till och med 2 kronor . . ^ ,
o. s. v. med 5 öre före varje belopp av 50 öre eller del därav. För
Övriga förlustelser erlägges avgiften i form av en skatt på sålda biljetter
efter nyssnämnda skala med dess dubbla belopp, dock att biljetter
till ett pris av högst 25 öre draga en skatt av endast 5 öre.
Utlämnas icke biljetter, utgår skatten med 20 procent av de belopp
som inflyta såsom vederlag för inträdet eller för deltagandet i de ifrågavarande
förlustelserna. Om publiken har tillträde utan erfarande "av
avgift, äjjer finansministern bestämma, att skatten skall erlä^as med
20 öre för varje person, som får tillträde. Detsamma gäller "för det
tall, då det kan antagas, att inträdespriset blivit nedsatt för att krino-o-å
lagen. Särskilda bestämmelser gälla i fråga om skatt å biljetter till Köpenhamns
sommartivoli och vissa nöjestillställningar, som äga rum »utan
servering». Befrielse från skatten kan medgivas för föreställningar och förevisningar
när dessa givas i undervisningssyfte av eller efte°r avtal med
skolor eller hava ett vetenskapligt ändamål eller tjäna till främjande av
upplysning. Viss skattelindring kan ock medgivas med avseende å föreställningar,
vilkas nettobehållning skall användas till allmännyttigt eller
välgörande ändamål. Storleken av de skattebelopp, som skola erlä<™as
fastställes på grund av anmälningar, avgivna av de skattepliktiga. "Försummelse
att göra anmälan straffas med böter.
5 öre
10 »
15 »
20
Kungl. Maj:ts proposition nr 166.
23
Skatten har avkastat
under finansåret 1912/1913.......c:a kr. 1,410,000
» > 1913/1914.......» » 1,537,000
> » 1914/1915.......» » 1,330,000
I Tyska riket drabbas inkomst av teaterföretag och nöjesetablissement Tyska riket.
av näringsskatt enligt den i varje särskild stat gällande lagstiftningen.
Genom de tillägg till nämnda skatter, som kommunerna äro berättigade
att för täckande av sina behov pålägga, kunna nöjestillställningarna komma
att träffas jämväl av kommunal näringsskatt. Men därjämte hava kommunerna
vidsträckt befogenhet att upptaga särskilda skatter å offentliga
förlustelser. Sådana skatter uppbäras på grund av kommunala skatteförordningar
(»St etter ordnungen») och utgå antingen i form av biljettskatt eller
såsom en fast skatt.'' Sistnämnda skatt bestämmes för vissa slag av förlustelser
till visst belopp för dag eller för varje föreställning eller för
vecka, månad eller år, för andra slag av förlustelser åter till belopp, som
växla allt efter nöjeslokalens storlek (antal åskådare- eller åhörareplatser,
ytinnehåll), föreställningens långvarighet samt framför allt dess beskaffenhet.
1 sistnämnda hänseende indelas föreställningarna i de olika skatteförordningarna
i större eller mindre antal grupper med olika skattesatser. Avgörande
för grupperingen synes åtminstone i vissa fall vara föreställningens
större eller mindre mått av konstnärlighet. I sina huvuddrag stå de
särskilda skatteförordningarna i tämligen nära överensstämmelse med varandra.
Beträffande skattesatserna gälla dock för de olika kommunerna
växlande bestämmelser.
Flertalet av de större städerna i Preussen hava infört nu ifrågavarande
särskilda nöjesskatt, varunder jämväl inbegripas musikaliska och deklamatoriska
föredrag in. in. Avkastningen av ifrågavarande skatt uppgives för Breslau,
enligt år 1912 kända siffror, till ungefär 400,000 mark samt. enligt senare
sifferuppgifter, för Berlin till 1,250,000 mark, för Dusseldorf till 600,<>00
mark, för Essen till 400,000 mark och för Köln till 800,000 mark om året.
1 Berlin beskattas numera enligt en år 1913 antagen skatteordning
genom en biljettskatt besök å 1) biografer, 2) varieteer, kabareter o. s. v.,
3) cirkus och A) offentliga danstillställningar. Teaterföreställningar i
egentlig mening och konserter äro däremot ej underkastade någon nöjesbeskattning.
Skatten utgår med olika belopp för var och en av berörda
fyra kategorier nöjestillställningar.
Biljettskatten utgör för biografer minst 5 pfennig, som erläggas, när
biljettpriset uppgår till 30—50 pfennig. Är priset 1 1: 25 mark, utgår
biljettskatten med 25 pfennig och vid ett pris av 2 2: 50 mark med oO
pfennig samt därefter med 15 pfennig för varje påbörjat belopp av 50 pfennig.
24
Kungl. Maj:ta proposition nr 166.
Vid de under 2 upptagna nöjestillställningarna utgår skatten med
10 pfennig vid ett biljettpris av 0: 40—1: 00 mark
15 » » » » > 1:00—1:50 »
20 » > > > » 1: 50—2: 00 »
70 » > » » > 4:00—5:00 »
samt därefter med 20 pfennig för varje påbörjad mark.
Vid cirkusföreställningar erläggas
O O O
10 pfennig vid ett biljettpris av 0: 90—1: 50 mark
15 * » » » » 1: 50—2: 00 »
50 > » » » » 3: 00—4: 00 »
70 » » > » » 4:00—5:00 »
samt därefter med 20 pfennig för varje påbörjad mark.
Vid danstillställningar utgår skatten med
15
25
30
50
75
pfennig vid ett biljettpris av 1: 25—2: 00 mark
» » » »
» » » »
» » » »
» » » »
» 2: 00—2: 50 >
» 2: 50—3: 00 »
» 3: 00—4: 00 »
» 4: 00—5: 00 »
Österrike.
Norge.
samt därefter med 25 pfennig för varje påbörjad mark.
Aven i andra tyska stater än Preussen förekommer nöjesskatten såsom
en kommunalskatt, anordnad efter ungefär samma principer, som tilllämpas
i de preussiska städerna.
I Österrike uttages nöjesskatt i huvudsaklig överensstämmelse med
de principer, som tillämpas i Tyskland.
I Norge förekommer nöjesskatt allenast såsom en fakultativ kommunalskatt.
Nöjesbeskattning är införd i de flesta städer och ett stort antal
landskommuner. Avgiftsbestämmelserna i de olika kommunerna äro mycket
varierande. Avgiften utgår dels med ett i vederbörande kommunala författning
bestämt belopp, dels med belopp, som inom vissa maximi- och
minimigränser bestämmas av kommunalstyrelsen eller polismyndigheten,
dels ock procentvis i förhållande till inkomsten. För dramatiska föreställningar
och konserter är avgiften i regel lägre än för andra föreställningar
och förevisningar.
c5
25
Kungl. Maj:ts •proposition nr 166.
I Frankrike och Belgien äro nöjestil Iställningar _ underkastade den
allmänna näringsskatten, som tillfaller statsverket. Därjämte äro kommunerna
berättigade att för sina behov upptaga skatter i form av procentuella
tillä»" till nyssnämnda näringsskatt. 1 Frankrike förekommer dessutom
sedan 1400-talet en särskild nöjesskatt för teaterföreställningar, konserter
samt offentliga samlings- och festlokaler, dit tillträde erhålles mot avgift.
Denna särskilda nöjesskatt uttages till förmån för fattigväsendet. 1 Belgien
anto»s år 1913 en lag om statsbeskattning av biografföreställningar, enligt
vilken även kommunala tillägg till skatten inom bestämda giänsei
äro medgivna.
Nöjesskatt utgår i Italien i form av en avgift av tillhopa tolv procent italien.
av bruttoinkomsten av alla teater- och andra off entliga föreställningar, som
ä"a rum inom avstängda områden, så att publiken ej har fritt tillträde.
Avgiften i fråga tillfaller vederbörande kommun, ifall denna icke upptager
skatt på mjöl och bröd, men eljest staten.
I Ryssland bär på 1890-talet införts en nöjesskatt, som utgar såsom Ryssland.
en stämpelavgift å inträdesbiljetter efter en stigande skala. Inkomsterna
av skatten tillfalla en särskild institution för huvudsakligen välgörande
ändamål.
Nöjesskatt förekommer i Nederländerna i form av en fakultativ kornmun
al skatt oeh utgår dels med viss procent av bruttoinkomsten för nöjestil
1 ställ ningen och dels med visst belopp i förhållande till nöjeslokalernas
storlek, beräknad än efter antalet sittplatser, än efter ytinnehåll. Då skatten
utgår efter lokalens storlek, beräknas densamma med visst belopp för
varje föreställning eller för varje dag. ,
I England förekommer icke någon nöjesskatt. Ett förslag till inte- England.
rande av skatt å offentliga nöjesföreställningar var år 1912 bebådat.
Neder
länderna.
Såsom av förestående redogörelse för förhållandena på ifrågavarande Inledning
område i Danmark framgår, har under hela 1800-talet i Köpenhamn utta»its
eu viss avgift av konstnärer o. d. i förhållande till deras inkomst
av° yrket, vilken avgift tillfallit fattigvården. Även i Sverige hava under
äldre tider liknande beskattningar i enahanda syfte funnits. Med då
rådande mindre komplicerade levnadsförhållanden och outvecklade beskattnin»sväsen
var det naturligt att anvisa viss skatteinkomst till täckande av
viss"utgift. 1 de flesta länder, där nöjesbeskattning numera förekommer, lärer
väl regeln vara den, att skatten utgör en del av vederbörande kommunala
eller statsliga budget utan annat angivet ändamål än att jämte övriga
inkomster tjäna till bestridande av det allmännas utgifter. Undantag utgöra,
bland här ovan uppräknade länder, frankrike och Ryssland. Att skatteBiliang
till riksdagens protokoll 1610. 1 samt. 143 höft. {Nr 166.) 4
26
Kungl. Maj:ts proposition nr 166.
inkomst av ifrågavarande slag under äldre tider anvisats till täckande av
utgifter för fattigvården hade sin grund i det motsatsförhållande, som
alltid förefinnes mellan nöd och fattigdom, å ena sidan, och å andra sidan
det relativa välstånd, som tager sig uttryck i individens utgift för nöjen
av ett eller annat slag.
Aven om en nöjesbeskattning numera förekommer under andra yttre
former än förr, är dock förutsättningen för densamma alltjämt oförändrad.
Grunden för en sådan beskattning, varom här är fråga, är just den skatteförmåga,
som uppenbaras genom utgifter för lyx. Att genom en allmängiltig
definition fastställa, när lyx föreligger eller icke, låter sig knappast
gorå. Detta begrepp är i vår tid liksom alltjämt förut allt för tänjbart.
Det, som för den ena framstår såsom ren lyx, är för den andra ett helt
naturligt levnadsbehov. Tydligt är emellertid, att man å ena sidan icke
under begreppet lyx kan inrangera allt, som går utöver livets nödtorft,
liksom att man å andra sidan är fullt berättigad att dit hänföra åtskilliga
slag av nöjen, som i ett modernt samhällsliv erbjudas. Och det kan säkerligen
icke anses obefogat av samhället att rikta sina skattekrav mot den
skatteförmåga, som framträder i utgifter för sådana nöjen.
Utomlands har nöjesbeskattningen i allmänhet tagits i anspråk för
kommunernas räkning. Lnderstundom, så t. ex. i Danmark, har skatten
emellertid anordnats såsom en statsskatt, dock att enligt den danska lagen
veder börande kommun erhåller en tredjedel av inom densamma influten
skatt. Anledningen till berörda anordning har angivits vara den danska
statskassans betryckta läge vid tiden för skattens införande år 1911, som
nödvändiggjorde ett uppsökande av alla till buds stående skattekällor.
I s\ enska riksdagen har så sent som år 1915 inotionsvis framkommit
ett förslag om nöjesbeskattning. I en nämnda år inom andra kammaren
väckt motion (nr 111) hemställdes nämligen, att riksdagen måtte
besluta att i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Magt ville låta
föranstalta en utredning, i vad mån och på vad sätt en så kallad nöjesbeskattning
enligt av motionären anförd motivering kunde påläggas alla
slag av entrébiljetter till teater-, biograf-, konsert-, dans-, cabaret-och liknande
nöjestillställningar ävensom till riksdagen inkomma med de förslag
vartill utredningen kunde föranleda.
Bevillningsutskottet anförde i avgivet betänkande (nr 8), att sådana
omständigheter näppeligen syntes föreligga, som skulle kunna anses motivera,
att riksdagen hos Kungl. Maj:t gjorde framställning om åtgärder,
åsyftande att tillföra statsverket inkomster genom skapandet av denna nya
skattekälla. Det kunde emellertid ifrågasättas att anordna skatten så, att
inkomsten av densamma tillgodokomme helt eller delvis kommunerna. Av
27
Kungl. Maj:ts proposition nr 166.
motionären åberopat exempel från utlandet visade, att nöjesbeskattning,
där sådan förekomme, i regel vore anordnad såsom kommunalskatt. Mot
en framställning från riksdagens sida om utredning i ämnet med beaktande
jämväl av nu angivna synpunkter mötte givetvis icke principiella betän
li-rheter av nyss antydd art. Då emellertid den inom finansdepartementet
påbörjade utredningen säkerligen såsom ett viktigt moment omfattade
undersökningen av frågan, huruvida inkomsten av en nöjesbeskattning borde
tillfalla staten eller kommunerna eller till äventyrs fördelas dem emellan,
och då det skäligen kunde förväntas, att utredningen komme att allsidigt
fullföljas och med erforderlig skyndsamhet slutföras,_ hade utskottet för
sin del icke ansett någon framställning i ämnet från riksdagens sida vara
erforderlig.
Utskottet hemställde alltså, att motionen icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd, vilken hemställan blev av riksdagen bifallen.
Det är helt naturligt, att mångenstädes i utlandet nöjesbeskattningen
anordnats såsom en kommunalskatt, och att även hos oss röster hojts för munaukatt.
en sådan anordning av skatten. Det är ju kommunerna, som tå vidkännas
de flesta och största olägenheter och kostnader, som föranledas av
inom desamma lokaliserade nöjesanordningar. I en tid sådan som den
närvarande, då de mest ingående och oundgängliga krav ställas pa statskassan,
låter det sig emellertid även väl försvaras, om staten för deras tillgodoseende
tillgriper nu ifrågavarande skatteform. De ekonomiska förhallanden,
som nu hos oss påkalla en sådan åtgärd, äro betydligt mera svårartade
och tryckande än de, som år 1911, enligt vad nyss är sagt, i Danmark
föranledde enahanda åtgärd.
Med utgångspunkt från ovan angivna grund för en nöjesbeskattning,
nämligen den skatteförmåga, som framträder i individens utgifter för vissa principer.
slag av nöjen, synes skatten böra anordnas så, att den verkligen trattar
denna skatteförmåga. Detta kan givetvis ske på olika vägar.
En möjli,j- utväg, som dock endast indirekt leder till det åsyftade
målet, är att bestämma skatten till viss procent av vederbörande företags
bruttoinkomst. I sådant fall komma givetvis biljettprisen eller motsvarande
avgifter, i den mån sådant kan ske utan att leda till minskad
frekvens, att höjas i syfte att, såsom sig bör, på allmänheten övervälta
skatten. En dylik anordning synes dock vara eu onödig omväg. Därtill
kommer, att man synes böra undvika till och med skenet av att vilja
införa en särskild art av näringsskatt på de näringar eller yrken, varom
det här är fråga. En sådan avsikt förefinnes icke, och man bor då ej
28
Kungl. Maj:ts proposition nr 166.
heller giva skatten en missvisande form. En skatt på bruttoinkomsten
kan även, trots sin angivna avsikt att träffa den nöjessökande allmänheten,
i många fall måhända komma att icke blott i första hand utan även
slutligen drabba den, som anordnar nöjestillställningen. Härigenom skulle
skatten få en helt annan karaktär än som åsyftats.
Det ursprungliga regeringsförslaget till den nöjesbeskattning i Danmark,
som infördes genom den där år 1911 antagna Lov om Afgift af offentlige
Forestillinger og Fremvisninger in. in., byggde på en anordning av nyss
antytt slag. Det vann dock ej danska riksdagens gillande. Den danska
lagen tillämpar i stället, såsom förut är nämnt, principen om en allmänheten
direkt träffande skatt i förhållande till den avgift, som av allmän
heten
betalas för rätt att deltaga i de nöjestillställningar, om vilka här
är fråga.
En sådan anordning synes även mig i alla avseenden lämpligare och
riktigare, än en skatt på bruttoavkastningen. Nöjesbeskattningen är eu
konsumtionsskatt och bör såsom sådan direkt träffa den konsumerande allmänheten,
d. v. s. de personer, som bekosta sig nöjen av vissa slag.
Det laiei icke kunna undvikas, att en nöjesbeskattning understundom i
själva verket, ehuru indirekt, träffar även vederbörande näring eller verksamhet.
Den omständigheten, att skatten ökar kostnaderna försatt komma i
åtnjutande av det nöje, som verksamheten avser att skänka, kan ju i sin mån
verka därhän, att kundkretsen för dessa slag av verksamhet minskas, desto
mera ju kännbarare skatten är. Det är ur denna synpunkt av stor vikt,
att det noggrant överväges, på vilka nöjestillställningar skatten skall inriktas
och till vilket belopp densamma bör bestämmas. Här stå mot varandra
statens intresse att anordna skatten så, att största möjliga utbyte vinnes
av densamma, och den enskildes, såväl nöjesanordnarens som konsumentennöjesdeltagarens,
intresse av minsta möjliga ingrepp. För här ifrågavarande
yrkesutövare är det av synnerlig vikt, att skatten rättvist avväges även så
till vida, att de olika slagen av nöjen träffas i möjligaste män jämlikt.
Ur allmänt etisk synpunkt kan därjämte göras gällande lämpligheten av
att med högre skatt belägga deltagandet i sådana nöjestillställningar, som
äro kulturellt mindrevärdiga, än i dem, som hava ett högre mått av konstnärlighet
och värde. Sistberörda synpunkt kan dock, då det gäller eu frå^a
sådan som denna, icke tillerkännas mera än sekundär betydelse.
Då det gäller att bestämma, vilka nöjestillställningar skola inordnas
under en förordning om nöjesbeskattning, är, såsom nyss är antytt, den
statsfinansiella synpunkten den i första hand avgörande. Denna bjuder
givetvis att med skatten uppsöka de nöjestillställningar, till vilka frekvensen
är så stor, att även en mycket måttlig skatt kan lämna ett avsevärt
29
Kungl. Maj:ts proposition nr 166.
tillskott till statskassan. Det är visserligen sant, att det ur rent folkuppfostrande
synpunkt kunde vara lyckligt och lämpligt att genom beskattning
omöjliggöra eller försvåra utövandet av en del mer eller mindre
underhaltiga näringsfång såsom vaxkabinett, marionett-teater, akrobatik
o. d. Med hänsyn till det besvär i avseende å kontroll och uppbörd samt
de dyrbara organisationskostnader, som skulle vara förenade med eu sådan
beskattning, och det säkerligen obetydliga utbyte, som den skulle lämna,
måste dock dessa slag av nöjestillställningar lämnas ur räkningen. Man
torde vidare böra undvika att med beskattning tråda sadana nöjen, som
tjäna vetenskapligt syfte, undervisnings- eller uppfostringssyfte eller som
bestå i utställningar av ena eller andra slaget eller utgöras av idrottsuppvisningar
in. fl. sådana nöjen, som avse att befordra vart folks sunda utveckling
i fysiskt avseende. Tillträde mot avgift till skridskobanor och
skidbackar synes även böra hänföras till sådana nöjen, för vilka ifrågavarande
skatt ej bör ifrågakomma. Ej heller torde det vara lämpligt att
beskatta sådana nöjen, som — för att välja nära liggande exempel —
bestå i besök å Skansen eller Stadion, om icke professionella idrottsmän
uppträda där, eller deltagande i Nordiska spel o. d., där det ej är fråga
om travkörning, kapplöpning el. d. Under beskattningen inbegripas, i överensstämmelse
med denna uppfattning, enligt förslaget endast vissa i 1 §
närmare angivna slag av nöjestillställningar, som ansetts saväl på grund av
sin beskaffenhet som ur statsfinansiell synpunkt därtill lämpliga. Bland
dem hava upptagits teatrar, konserter, cirkus- och varietéföreställningar,
kapplöpning, travkörning, uppvisning i professionell idrott, baler, maskerader
o. d. samt biografer.
Särskilt de sistnämnda hava under de senaste åren gjort ett oerhört
uppsving såväl utomlands som hår i Sverige. De utländska lagstiftningarna
hava också allmänt kraftigt inriktat sig på dessa, såsom även framgår av
förestående redogörelse för utländsk lagstiftning. Särskilt ma erinras om
förhållandena i Köpenhamn och Berlin. Även hos oss torde det vara denna
art av nöjestillställningar, som kan väntas komma att lämna den största
tributen till statskassan vid en nöjesbeskattning. Något statistiskt material
rörande nuvarande antalet biografer i Sverige eller antalet biografbesök etc.
finnes icke att tillgå. Man kan dock på andra vägar bilda sig en ungefärlig
uppfattning av denna nöjesarts utveckling. Man vet t., ex., att under år
1916 å statens biografbyrå granskades en sammanlagd filmlångd av i runt
tal 1 3/4 miljoner meter, vilket med ungefär 10 procents avdrag motsvarar
nytillförseln av film till den svenska biografmarknaden per år. För de
närmaste åren torde man enligt mig lämnad uppgift kunna — bortsett
från blockadsvårigheter, som för ögonblicket hota att hämma tillförseln —
30
Kungl. Maj:ts proposition nr 166.
tryggt rakna med en normaltillförsel av i genomsnitt 2 miljoner meter.
\arje
beteckna såsom grossisterna i facket, i ett genomsnittspris av en krona.
Dessa byråer äro i regel goda affärer; ett bolag lämnar exempelvis en
konstant utdelning av 40 procent. Det torde därav följa, att filmbyråernä
måste intjäna minst en krona per filmmeter plus handelsvinst, i varje bill
icke gärna mindre än 2 miljoner kronor per år i filmhyror. Det är känt,
att i en normalt skött biografs utgifter filmhyran utgör en fjärdedel.
1 otalsumman av biografintäkter kan då icke gärna, för såvitt biografföretagen
bära sig och åtskilliga av dem äro veterligen goda affärer —
6ättas lägre än 8 miljoner kronor per år. Beräknas biljettprisen till i
medeltal 25 öre per biljett, kommer man till ett antal biografbesök per
år i Sverige av 32 miljoner, en siffra, som med säkerhet kan antagas icke
vara för hög.
Här anförda siffror peka onekligen hän på, att biograferna äro nöjestillställningar,
vilka måste antagas i stort sett kunna tåla vid att den
allmänhet, som besöker dem, pålägges en nöjesskatt såsom förhöjning av
biljettpriset. Den omständigheten, att biograferna eller åtminstone det
störa flertalet av dem fylla alla samhällsklassers och ej minst det s. k.
småfolkets nöjesbehov, kan icke utgöra ett tillräckligt skål för att undantaga
dem från här ifrågavarande beskattning. En nöjesskatt, som icke
omfattade biograferna, skulle ur fiskalisk synpunkt vara alldeles förfelad.
Aven om, enligt vad nyss är nämnt, den fiskaliska synpunkten måste
vara den bestämmande, kan dock inom den angivna ramen av nöjestillställningar,
som beskattningen omfattar, den kulturella synpunkten erhålla
ett visst inflytande så till vida, att beskattningen sättes lägre, då det gäller
utgifter för teatrar, konserter och dylika i kulturellt avseende högre stående
nöjest Utställningar än t. ex. baler och maskerader. I fråga om biograferna
torde man väl tryggt kunna göra gällande, att del fråga om
konstnärlighet icke kunna mäta sig med teatrarna. Såvål det ena som
det andra slaget av dessa nöjesarter innefattar inom sig många nyanser,
men såsom helhetsomdöme torde dock gälla, att biograferna icke i kulturellt
avseende äro likvärdiga med teatrarna. Även de bättre biografernas
program äro mången gång rätt underhaltiga. Där framförda skådespel,
som allt för ofta handla om brott och andra, livets skuggsidor, verka
särskilt på ur.gdomen förvildande och förrycka dess sedliga ^uppfattning.
Det är visserligen sant, att även en del teatrar bjuda på rätt underhaltiga
program. Till dessa strömma dock ej sådana massor av människor och
särskilt ungdom som till biograferna, och framställningen erhåller där ofta
ett försonande drag av konstnärskap, som har svårt att komma till uttryck
31
Kungl. Maj:ts proposition nr 166.
på filmen. Många biografer åro därjämte verkligt undermåliga. Därtill
kommer, att verkningarna av en nöjesskatt säkerligen komma att visa sig
mindre kännbara för biograferna än för teatrarna, som redan förut lida
av konkurrensen just med dessa och av vilkas ekonomiska, resultat en stor
personal är beroende för sin existens. Med hänsyn härtill samt till den
omständigheten, att det är från biograferna, som den största andelen av
nöjesskatten kan beräknas inflyta till statskassan, hava desamma hånföits
till den grupp, beträffande vilken skatten sättes högst. _
Ur dessa synpunkter hava i förslaget avsedda nöjestillställningar
sammanförts i två grupper, för vilka gälla olika .skatteskalor.
Till samma grupp som biografer hava i övrigt hänförts cirkus-,
varieté-, kabaret- och balettföreställningar ävensom baler, maskerader och
andra danstillställningar in. fl. dylika nöjen, som under andra namn kunna
bjudas allmänheten. , x.... .
Till den lägre avgiftsgruppen hava hänförts dels tillställningar av
större konstnärligt värde såsom teater- och konsertföreställningar m. in.,
dels vissa friluftsuppvisningar såsom kapplöpningar och travkörningar m. in.
Likasom nöjenas indelning i avgiftsgrupper enligt förslaget ansluter
sio- till den danska lagens motsvarande bestämmelser, hava även avgiftsbeloppen
bestämts i tämligen nära anslutning till de i Danmark gällande;
de äro alltså något lägre än de, som gälla enligt Berlins skatteordnmg
för motsvarande slag av nöjen.
I fråga om den form, nöjesskatten bör erhålla, är det ett huvudvillkor,
att^den så anordnas, att skatten kan indrivas under så enkla och
praktiska former som möjligt samt med minsta möjliga kostnader för uppbörd
och kontroll. Flerstädes utomlands tillämpas ett system, enligt vilket
skatten utgår i form av en biljettskatt, d. v. s. genom en avgift, som
erläooes samtidigt med priset på den biljett, som berättigar till deltagande
i nöiestillställningen i fråga. Detta system synes mig böra vinna tilllämpnino-
även hos oss. Det uppfyller även högt ställda anspråk på enkelhet
och ''praktiskhet. Skattens belopp angives på biljetten; någon stämpel
behöver icke förekomma. För systemets tillämpning erfordras i praktiken,
dels att biljetter lösas för deltagande i nöjestillställningen och dels nöjesanordnarens
medverkan vid uppbörden. Tvånget att. tillhandahålla biljetter
kan näppeligen anses tyngande beträffande sådana nöjestillställningar, varom
här är fråga, i all synnerhet som sådana tvivelsutan ändock i det störa flertalet
fall förekomma. 1 syfte att hindra nöjesanordnaren att kringgå be*
stämmelserna om nöjesskatten genom att icke använda biljetter, erfordras
kompletterande bestämmelser för beräkning av skatten i fall, dår biljetter
icke förekomma. Sättes skatten i sådana fall tillräckligt hög, vinnes lätt
32
Kung! Maj:ts proposition nr 166.
tnålet: eu genom tillämpning av biljettsystem synnerligen enkel anordning
rör skatteuppbörden, i det att nöjesanordnaren tinner det med sin fördel
förenligt att använda sig av biljetter. Den medverkan, som kräves av
nöjesanordnaren, kan säkerligen icke heller verka betungande. De kontrollanordningar,
som staten måste fordra, ligger det nämligen i de flesta fall i
nöjesanordnarens eget intresse att inrätta gent emot biljettförsäljaren. En
anordning av biljettskatten, sådan som den här föreslagna, gör icke näringsidkaren-nöjesanordnaren
till skattesubjekt utan endast till en mellanhand
mellan staten och nöjesdeltagaren-skattesubjektet.
I fråga om de nöjestillställningar, vid vilka enligt förslaget nöjesskatt
skall utgå, ansluter sig detsamma mycket nära till gällande danska
Lov om Afgift af otfentlige Forestil Ånger och Fremvisninger in. m. Såsom
i den allmänna motiveringen här ovan angivits har förslaget begränsats att
avse endast sådana nöjestillställningar, där skatten på grund av frekvensen
till desamma kan antagas bliva av någon mera avsevärd betydelse i
statsfinansiellt avseende. Denna regel kan måhända endast med tvekan
sägas gälla de i 1 § d) upptagna slagen av nöjestillställningar, särskilt
kapplöpning och travkörning. Dessa hava dock medtagits med hänsyn
därtill, att de i stor utsträckning besökas av den i ekonomiskt avseende
bäst situerade allmänheten, vilket också framgår av att vid sådana tillställningar
för de bästa platserna rätt höga biljettpris betalas.
Det har förut anförts, att t. ex. Skansen icke innefattas under
de i författningsförslaget angivna nöjestillställningarna. Om inom dess
område särskild avgift kräves för deltagande i sådan nöjestillställning,
som avses i 1 §, t. ex. teater, skall givetvis nöjesskatt också därvid erläggas.
I utländska lagstiftningar av ifrågavarande slag undantagas stundom
nöjestillställningar för välgörande ändamål. Det kan ju ej förnekas, att
det skulle finnas skäl, som talade för ett sådant undantag, om nämligen
skatten utginge med så högt belopp, att den försvårade eller omöjliggjorde
den enskilda understödsverksamhet, som bedrives i form av välgö ren hetstillställningar.
Några sådana verkningar torde dock ej vara att befara av en
så pass obetydlig skatt som den här föreslagna. Huvudskälet för mig att icke
undantaga nöjestillställningar med välgörande syfte har varit, att det eljest
bleve synnerligen svårt att draga en klar och tydlig gräns mellan skattepliktiga
och skattefria tillställningar. Det finnes all anledning att befara,
att ett sådant undantagsstadgande skulle framkalla obehöriga försök att
genom påstående om välgörenhetsändamål undgå beskattning, försök mot
vilka det mången gång i praktiken kunde bliva svårt att värja sig.
33
Kungl. Maj:ts proposition nr 166.
Även i fråga om skatteskalan bygger, såsom förut är nämnt, före- 3 g
varande förslag på motsvarande danska lag.
Nöjestillställningarna hava som sagt sammanförts i två grupper med
olika skatteskalor. Den huvudsakliga princip, som följts vid denna gruppering,
är den, att nöjets bättre eller sämre beskaffenhet bör vara avgörande
för frågan om storleken av den beskattning, som bör drabba den däri
deltagande allmänheten. Samverkande härmed borde ju gärna vara den
olika grad av skatteförmåga, som kan antagas i allmänhet förefinnas hos
den publik, vilken frekventerar den ena eller andra nöjesarten. Det stöter
emellertid helt naturligt på betydande svårigheter att angiva någon bestämd
skillnad i detta avseende, då ju de flesta nöjestillställningar tilllämpa
olika biljettpriser för olika platser el. d., vilket möjliggör för vitt
skilda samhällslager att besöka en och samma nöjestillställning. Så
gälla t. ex. mycket olika biljettpris för olika platser å en teater, cirkus,
biograf och vid kapplöpningar.
Med nyss angivna grundåskådning på denna sak faller det av sig
självt, att konsert-, opera- och andra musikaliska föreställningar samt
dramatiska oeh litterära föreställningar inrangerats i den grupp, för vilken
satts den lägsta skatten. Till samma grupp hava hänförts sådana nöjestillställningar
som kapplöpning, travkörning, uppvisning i professionell
idrott, uppstigning i luftballong eller flygmaskin och dylikt. Grunden
är här vid lag icke, att dessa nöjestillställningar ansetts vara av någon
högre kvalitet, utan endast den omständigheten, att det endast är med en
viss tvekan, som de över huvud taget inbegripits under förslaget.
I gruppen med den högre skattesatsen hava övriga i 1 § angivna
nöjestillställningar sammanförts. Hit hänföras bl. a. sådana tillställningar,
i vilka »nöjesmomentet» vida överväger det kulturella momentet.
I fråga om de båda skatteskalorna lärer någon särskild motivering
knappast erfordras. De avrundade beloppen hava valts med hänsyn till
önskemålet att underlätta skattens upptagande och kontrollen därav. Någon
lägre avgift än 5 öre torde särskilt av detta skäl icke höra ifrågakomma.
Trappstegen i skalorna hava i möjligaste mån avpassats efter de
vanligast förekommande biljettprisen, med särskilt avseende fästat å förhållandena
inom biografområdet.
Skatteplikten åligger enligt förslaget, på sätt förut är nämnt, den 6 §
nöjesbesökande allmänheten, under det att vederbörande nöjesanordnare
såsom mellanhand mellan densamma och staten gjorts i första hand ansvarig
för skattens behöriga inbetalande, honom obetaget att i sammanBihang
till riksdagens protokoll 1619. 1 sand. 143 käft. {Nr 166.) 6
34
Kungl. Maj:ts proposition nr 166.
han" med upptagande av biljettpris eller avgift för rätt att deltaga i
nöjestillställningen uttaga skatten av allmänheten.
Bestämmelserna om de former, under vilka nöjesanordnaren har att
fullgöra sin berörda skyldighet återfinnas i denna paragraf. Förslaget
utgår därifrån, att i regel före varje tillställning skatten skall inbetalas
med det belopp, vartill densamma skall uppgå under förutsättning att alla
biljetter säljas, med rätt för vederbörande att sedermera återfå eventuellt
för mycket erlagd skatt.
Det har dock lämnats nöjesanordnaren Öppet att begagna sig av
andra och bekvämare former för skjddighetens fullgörande. Antingen kan
han genom att ställa vederbörligen godkänd borgen för det högsta tänkbara
skattebeloppet få betala skatten i efterskott för viss förfluten tid av
högst sju dagar, varvid betalningen skall fullgöras å första söckendag efter
utgången av den bestämda tiden. Eller också kan han inbetala skatten i
förskott. Begagnar han sig icke av biljettsystem, får han erlägga det
högsta möjliga skattebeloppet för de tillställningar, som komma att givas
under viss tid, högst sju på varandra följande dagar. Om han, såsom väl
torde vara regel, använder sig av biljetter, kan han inbetala den på ett
visst antal biljetter belöpande skatten. Skatten beräknas i sådant fall högst
på det antal biljetter, som motsvarar utsålt hus vid tillställningar under en
tidrymd av högst sju på varandra följande dagar, oberoende av det antal föreställningar,
som under denna tid givas. — Vid tillämpning av detta sätt för
skattens inbetalning skola biljetterna inlämnas till vederbörande myndighet
för avstämpling till bevis om att skatten för desamma inbetalats (!) §). Det
kan givetvis icke tillåtas, att nöjesanordnaren till en och samma tillställning
dels säljer biljetter, för vilka skatten i förskott erlagts, dels upptager avgift
genom andra biljetter eller på annat sätt. Till skydd mot ett sådant
förfaringssätt har ett stadgande därom införts i 8 § 2 mom. — Sistberörda
metod kan antagas komma till användning särskilt vid teatrar, biografer
och andra tillställningar, där anordnaren finner det besvärligt eller svårt
att ställa säkerhet för skattens erläggande efter tillställning.
I denna paragraf omförmälda specificerade förteckning eller redogörelse
synes det böra åligga nöjesanordnaren att föra, även om förskottslikvid
för visst antal biljetter erlagts. Polismyndighetens möjligheter till
en effektiv kontroll få nämligen icke förringas. Dylika förteckningar
och redogörelser äro också av stor betydelse såsom statistiskt material. De
egentliga kontrollföreskrifterna, vilka återfinnas i 8, 9 och 10 §§, torde
icke erfordra några särskilda kommentarer.
35
Kungl. Maj:ts proposition nr 166.
Det återstår slutligen att göra ett överslag av hur mycket en nöjesbeskattning
kan antagas komma att i vårt land tillföra statskassa n.
För jämförelses skull meddelas följande siffror angående nöjesskattens
avkastning i Danmark, hämtade ur en av »Det statistiske Departement»
gjord, genom svenska beskickningen i Köpenhamn meddelad sammanställning
för finansåret 1912/1913.
Nämnda år såldes biljetter till skattepliktiga nöjestillställningar för
c:a 9.6 miljoner kronor, därav
i Köpenhamn för.....kr. 5.8 miljoner
i landsortsstäderna för ...» 2.8 »
på landsbygden för.....» l.o »
Det samma år verkligen influtna skattebeloppet uppgick till omkring
1,400,000 kronor.
Nämnda belopp fördelade sig sålunda på olika grupper av nöjestillställningar:
a)
å konserter, uppläsningar o. s. v., som äga rum utan servering
och för vilka skatten beräknas efter 5 %.....kr. 16,474
b) å föreställningar av koncessionerade teater- och cirkusföretag
m. m., skatt efter 10 %...............* 464,000
därav å teaterföreställningar.......kr. 395,429
cirkusföreställningar..... * 26,538
andra föreställningar (Köpenhamns sommar
tivoli).
..............* 42,033
c) å övriga nöjestillställningar, skatt efter 20 %......* 901,152
därav, bland annat, å icke koncessionerade
teatrar...............kr. 25,911
teaterföreställningar med dans......» 8,143
andra föreställningar med dans......» 7,302
cirkusföreställningar utan koncession ...» 46,008
biografteatrar.............* 537,186
varietéföreställningar..........» 103,111
baler och maskerader..........* 90,104
d) Härunder upptogs den numera avskaffade skatten på musiker och
musikaliska instrument, som gav en jämförelsevis obetydlig avkastning.
Antalet sålda biljetter har uppgivits sålunda:
till de koncessionerade teatrarna...... 2,542,223 stycken
» » » cirkusföreställningarna 183,749 »
» biografteatrarna...... 9,000,000 ä 10,000,000
36
Kungl. Maj:ts proposition nr 166.
Av de sålda biljetterna gällde
till gruppen a) biljetter för ett belopp av........kr. 346,000
* * b) 8 » * » »......... 4,645*000
c) » » > » »....... ■ » 4,666,000
S:a kr. 9,657,000.
TeatramÄ, varitéerna och biograferna hava sin bästa tid under
månaderna september mars. September är den månad, som giver den
största skatten av alla föreställningar över huvud taget. För teatrarna är
oktober månad den mest givande, för cirkusföretagen däremot augusti
månad. °
Några fullt tillförlitliga beräkningar i avseende å utbytet av ifrågavarande
skatt torde icke vara möjliga att åstadkomma. Någon officiell
statistik, som kan läggas till grund för sådana beräkningar,“finnes icke
att tillgå, och man lärer icke kunna räkna på att från enskilda yrkeseller
näringsidkare på hithörande område erhålla något mera värdefullt
material för desamma.
Vid den förut berörda undersökningen år 1912 gjordes vissa försök
att åstadkomma en statistisk undersökning rörande frekvensen till nöjestillställningar
av olika slag. De hava dock ådagalagt, att en dylik undersökning
är mycket besvärlig och under nuvarande förhållanden ur fullständighetens
synpunkt ej så givande, som önskligt vore. Myndigheterna
hava i många fall saknat möjlighet att införskaffa tillfredsställande uppgitter
om sådant, som för utredningen varit av väsentlig vikt, Skälen härtill
hava vant mångahanda. Bland annat har uppgivits, att vederbörande polismyndighet
ej haft tillräckligt effektiva maktmedel för att framtvinga uppf.
,*er e"s i sådana fall, där nöjesanordnaren varit i stånd att meddela
tillförlitliga upplysningar om såväl antalet föreställningar och sålda biljetter
som försäljningssumman för varje föreställning. I många fall har emellertid
nöjesanordnaren icke kunnat lämna sådana upplysningar.
Det torde dock för här ifrågavarande ändamål vara möjlio-t att
komma till ett ganska sannolikt minimibelopp av avkastning, om man för
sina beräkningar i första hand bygger på den år 1912 verkställda undersökningen
och sedermera kompletterar beräkningarna med sannolikhetskalkyler
på grundval av antaganden rörande den utveckling, vissa slån-av
nöjesanordmngar under de senaste åren hava nått. De nöjestillsTällningar,
som i någon egentlig omfattning ökats i antal på de senaste åren,
äro huvudsakligen biografföreställningarna, vissa slag av varieténöjen, de
s. k. kabareterna samt de offentliga danstillställningarna. Övriga slät* av
o O O
Kungl. May.ts. proposition nr 166.
37
nöjen, vilka i författningsförslaget avses, torde icke hava företett några
större fluktuationer under de år, som förflutit sedan år 1912, då nyssberörda
undersökning verkställdes.
Med ledning av 1912 års material kan nöjesskattens årliga avkastning
— under förutsättning att den i författningsförslaget intagna tariffen
kommer till tillämpning — beräknas sålunda:
Sälda biljetter.
Unge-
färligt
medel-
Skatt å
medel-
Beräknad skatt.
Antal.
Kronor.
biljett,
kr.
priset.
Kronor.
%■
Teaterföreställningar......
2,171,116
2,975,102
1
37
15
325,667
40
16-50
Konserter...........
805,073
582,196
—
—
72
—
10
80,507
30
4-07
Föredrag...........
330,200
112,401
—
—
34
—
05
16,510
—
084
Sgr
3,306,389
3,609,699
—
Cirkus- ock Tarietéföreställningar
877,429
692,215
—
—
79
—
20
175,485
80
8-87
Biogralföreställningar......
11,987,732
3,186,091
—
—
27
—
10
1,198,773
20
60-58
Baler och maskerader.....
1,734,500
690,249
—
—
40
—
10
173,450
—
8-72
Sgr
14,599,661
4,568,555
—
Kapplöpningar och travkörningar
61,907
61,340
—
—
99
—
10
6,190
70
0-31
Sportuppvisningar.......
42,738
9,706
—
—
23
—
05
2,136
90
011
Sgr
104,645
71,106
—
Summa
—
1,978,721
30
lOO-oo
Under antagande dels att här angivna siffror rörande antalet och
värdet av sålda biljetter äro tillförlitliga och dels att förhållandena på
nöjeslivets område äro oförändrade sedan år 1912, skulle den i förslaget
ifrågasatta nöjesbeskattningen således kunna antagas komma att giva ett
årligt utbyte av nära 2 miljoner kronor.
Såsom jag nyss antydde, hava emellertid särskilt vissa slag av nöjestillställningar
sedan år 1912 ökats högst väsentligt i antal, något som
tyder på ett i hög grad utvecklat nöjesliv. Det måste således med
största säkerhet antagas, att skatten kommer att avkasta rätt väsentligt
mera än nämnda belopp. Några siffror till ledning vid ett exakt bedömande
av hur pass stor ökning i avkastningen kan beräknas finnas icke
38
Kungl. Maj:ts proposition nr 166.
tillgängliga. Den största ökningen torde med all säkerhet kunna tillskrivas
biografernas oerhörda utveckling, såsom till en del åtminstone synes framgå
av förut därom anförda uppgifter, enligt vilka skatten för biografbilj etter
torde kunna beräknas till 1,600,000 kronor (= 20 procent av 8 miljoner
kronor). A andra sidan finnes det anledning antaga, att om åtskilliga av
blockaden framkallade svårigheter komma att fortfara med avseende å import
av olika förnödenheter såsom kol, filmer o. d., nöjeslivet kommer att
nödtvungen inskränkas, vilket återigen måste verka till minskning av den
beräknade avkastningen av en nöjesskatt. Det torde dock icke, vill det
synas, vara för djärvt att för år 1918 under förutsättning av något så
när normala förhållanden räkna med ett utbyte av densamma till 2 eller
måhända ända till 2 b 2 miljoner kronor.
De för kontroll över uppbörden erforderliga bestämmelser torde böra
meddelas i en särskild uppbördsförfattning.
Stockholm den 5 mars 1917.
Otto V. Landeri.
Kungl. Maj:ts proposition nr 166.
39
Bilaga II.
P. M.
I min den 5 mars innevarande år avgivna V. P. M. med förslag till förordning
om särskild avgift till staten vid vissa offentliga nöjestillställningar har
jag lämnat en kortfattad redogörelse rörande lagstiftningen på hithörande område
i åtskilliga främmande länder. Denna redogörelse behöver emellertid i viss man
kompletteras med uppgifter om förhållanden, som först nyligen kommit till min
kännedom.
Sålunda tarvar den i min V. P. M. lämnade uppgift därom, att någon
nöjesskatt icke förekommer i England, en rättelse. En dylik skatt intördes nämligen
därstädes under år 1916. Den i ämnet utfärdade Einance (New Duties) Act
har icke hittills varit för mig tillgänglig, men jag kan med ledning av pailamentsförhandlingarna
om densammas innehall meddela följande.
Nöjesskatten (Entertainments Duty) i England är en skatt till staten och
skall utgå å avgifterna för tillträde till varje nöje (entertainment) av i lagen
angivet slag, nämligen varje utställning (exhibition), föreställning (performance),
nöje (amusement), spel (game) eller förlustelse eller idrott (sport), till vilken personer
äga tillträde mot betalning. Till sådana tillställningar må ingen äga tillträde,
som ej innehar en biljett, försedd med stämpel, som visar att nöjesskatt för
densamma blivit erlagd; dock må i visst fall tillträde medgivas genom ett skrank
(barrier), som automatiskt registrerar antalet personer, som gå därigenom.
Skatten utgör vid en inträdesavgift:
som icke överstiger 2 d. . ............V* d.
som överstiger 2 d., men icke 6 d......... 1 d.
» > 6 d., » » 2 s. 6 d....... 2 d.
> » 2 s. 6 d., » > 5 s......... 3 d.
» > 5 s., » » 7 s. 6 d....... 6 d.
> * 7 s. 6 d, » » 12 s. 6 d....... 1 s.
Om avgiften överstiger 12 s. 6 d., blir skatten ytterligare 1 s. för varje påbörjat
nytt belopp av 10 s.
Dessa skattesatser äro, som synes, procentiskt sett, mycket höga för de
lägre avgiftsbeloppen. Skatten utgör sålunda i procent av avgiftens belopp
vid ett biljettpris av 1 d............50 %
> » » » 2 d............25 %
» » » » 3 d............33V* %
» * » » 4 d............25 %
> » s » 6 d............16*/3 %
» » > » 2 s. 6 d............ 72/» %
> » i » 7 8. 6 d............ 7 %
> > » » 12 s. 6 d............ 8 %
40
Kungl. Maj:ts proposition nr 166.
Då de billigare biljettprisen huvudsakligen förekomma å biografteatrarna,
blir det dessas publik, som träffas av den högsta skatteprocenten. Framställda förslag
om skattetariffens ändring i syfte att vinna en jämnare procentisk belastning av de
olika slagen av biljetter avvisades av parlamentet. Det framhölls häremot, att den
framlagda tariffen vore upprättad med hänsyn till det skattebelopp, som varje biljettgrupp
kunde bära. En half penny vore det minsta belopp, som kunde ifrågakomma,
och en så obetydlig skatt kunde väl bäras av dem, som komme att träffas därav.
Att den uppginge i vissa fall till 50 % av biljettpriset gjorde icke någon ändring
häri. Däremot skulle det givetvis vara omöjligt att lägga en skatt av 50 % å
t. ex. en 10 shillingsbil jett. En sådan beskattning, som ökade biljettpriset med
5 shilling, skulle i högsta grad minska frekvensen till de dyrare platserna i en
teater och således alldeles förfela sitt ändamål. Den engelska finansministern
framhöll därjämte, att en ändring av tariffen skulle leda till minskad avkastning
av skatten, och att man icke vid en dylik beskattning kunde undersöka, huruvida
de personer, som drabbades av skatten, vore fattiga eller rika. Om de mindre
bemedlade finge bära en stor del av nöjesskatten, läge ej däri någon orättvisa.
Skatten bleve i sådant fall en lämplig motvikt mot den avsevärt förhöjda beskattning,
som samtidigt lades å de mera bemedlade genom höjning av bland aDnat
inkomstskatten, som redan vid ett relativt lågt belopp utgick med 25 % av inkomstens
belopp, men lämnade de mindre inkomstbeloppen oberörda. Nöjesskatten
i England har beräknats giva en avkastning av 5,0()0,000 £.
I Frankrike har år 1916 i december månad antagits nya bestämmelser om
beskattning av biljetter till teater- och biografföreställningar. Bestämmelserna
avse att taga dessa inkomstkällor i anspråk för fyllande av statens skattebehov.
På grund därav, att betordringen till Sverige av de franska »documents parlementaires»
och annat officiellt fransk tryck sedan år 1914 så gott som alldeles upphört,
kan jag icke lämna någon redogörelse för de nya bestämmelsernas innehåll. Vad
jag. bär haft att meddela grundar sig på uppgifter ur en fransk tidskrift, Revue
politique et parlementaire, nr 266, den 10 januari 1917.
Stockholm i april 1917.
Otto V. Landén.
Stockholm 1919. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt k Söner.
171789
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
3 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (3)
3 kopplingar.
- Rskr. 1919:185 Skrivelse till Konungen i anledning av'' Kungl. May.ts proposition med förslag till förordning om rätt för kornmun att upptaga särskild avgift vid vissa offentl a1 i texten
- BevU 1919:38 Betänkande, i anledning av väckt motion om beskattning av offentliga nöjestill''ställningar. s. 1 i texten
- KU 1919:20 Utlåtande, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning om rätt för kommun att upptaga särskild avgift vid vissa offentliga nöjestillstä s. 1 i texten