Sök i Ratio Lex

Angående uppförande å ordinarie stat av vissa befattningshavare i kammarrätten m. m

1919-03-07 · 39 sidor, varav 39 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 39 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1919:209, Angående uppförande å ordinarie stat av vissa befattningshavare i kammarrätten m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kwngl. Maj:ts proposition Nr 209.

1

Nr 209.

Kung!. Maj.ts proposition till riksdagen angående uppförande å

ordinarie stat av vissa befattningshavare i kammarrätten

m. m.; given Stockholms slott den 7 mars 1919.

Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över

finansärenden för denna dag vill Kungl. Maj:t föreslå riksdagen att

1) ej mindre å kammarrättens ordinarie stat uppföra från och

med år 1920 ytterligare

dels sex revisorer med avlöning för envar av dem av 4,500 kronor,

därav 2,600 kronor lön, 1,600 kronor tjänstgöringspenningar och 300

kronor ortstillägg, vartill må kunna komma tre ålderstillägg å lönen,

vartdera å 500 kronor, efter respektive fem, tio och femton år;

dels fyra kvinnliga biträden av andra graden (räknebiträden) med

avlöning för en var av dem av 2,000 kronor, därav 1,300 kronor lön,

500 kronor tjänstgöringspenningar och 200 kronor ortstillägg, vartill

må kunna komma tre ålderstillägg, vartdera å 200 kronor, efter respektive

fem, tio och femton år, skolande av varje ålderstillägg 100 kronor

tillhöra lön och 100 kronor tjänstgöringspenningar;

än även upptaga det å kammarrättens ordinarie stat uppförda

anslaget till vikariatsersättning, arvoden åt extra biträden, flitpenningar

och tillfällig renskrivningskostnad, nu 24,000 kronor, från och med år

1920 till ett med 1,800 kronor förhöjt belopp, eller till 25,800 kronor; samt

höja det ordinarie anslaget till kammarrätten

nu .............................. 284,300 kronor

med............................. 42,000 »

till ............................. 326,300 »

ävensom förklara:

att ovan berörda ålderstillägg skola utgå av det under sjunde

huvudtiteln uppförda förslagsanslag till ålderstillägg;

Bihang till riksdagens protokoll 1919. 1 samt. 181 höft. (Nr 209.)

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 209.

att blivande innehavare av såväl ovannämnda som redan befintliga

ordinarie revisorstjänster i kammarrätten skola icke blott vara underkastade

de för kammarrättens ordinarie befattningshavare nu gällande

villkor och bestämmelser för åtnjutande av i stat uppförda avlöningsförmåner

utan även vara skyldiga att, när helst så av Kungl. Maj:t

prövas lämpligt, låta sig förflyttas till annan befattning inom den centrala

förvaltningen;

att för de nya kvinnliga biträdena skola lända till efterrättelse de

föreskrifter, som äro eller kunna varda utfärdade angående allmänna

villkor och bestämmelser att gälla för de å vissa domstolars, ämbetsverks

och myndigheters stater uppförda biträdesbefattningar;

2) upptaga det i statsverkspropositionen under sjunde huviidtiteln,

punkten 16 till förstärkning av kammarrätten med fem adjungerade

ledamöter m. m. å extra stat för år 1920 äskade förslagsanslag till, i

stället för i statsverkspropositionen begärda högst 111,526 kronor, ett

belopp av högst 78,926 kronor.

De till ärendet hörande handlingar skola tillhandahållas riksdagens

vederbörande utskott.

GUSTAF,

F. V. Thorsson.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kung!. Maj:ts proposition Nr 209.

3

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj:t

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 7 mars

1919.

N ärvarande:

Hans excellens herr statsministern Edén,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Hellner,

Statsråden: Petersson,

SCHOTTE,

Pétrén,

Nilson,

friherre Palmstierna,

Rydén,

Undén,

Thorsson.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Thorsson anförde:

Under punkt 15 av sjunde huvudtiteln i den till innevarande års

riksdag avlåtna statsverkspropositionen anförde jag beträffande ordinarie

anslaget till kammarrätten följande:

»I skrivelse den 10 oktober 1918 har kammarrätten, under förutsättning

att proposition om inrättande av ett riksrevisionsverk icke

komme att föreläggas 1919 års riksdag, gjort framställning om uppförande

å ordinarie stat från och med år 1920 av åtskilliga nya tjänster

för ämbetsverkets revisionsavdelning.

Denna skrivelse har remitterats till löneregleringskommittén. Enligt

vad jag inhämtat, torde emellertid kommittén, som har åtskilliga andra

brådskande ärenden under handläggning, icke bliva färdig med sitt

utlåtande i ämnet så tidigt, att proposition hinner föreläggas innevarande

års riksdag.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 209.

\ id sådant förhållande och då, på sätt jag förut nämnt, icke heller

frågan om inrättande av ett riksrevisionsverk befinner sig i det skick,

att framställning härom kan avlåtas till årets riksdag, torde den behövliga

förstärkningen av kammarrättens arbetskrafter för år 1920 liksom

hittills böra beredas å extra stat.»

Då emellertid löneregleringskommittén medhunnit ärendets behandling

och numera avgivit det begärda utlåtandet, anhåller jag att ånyo

få anmäla ärendet.

I den remitterade skrivelsen har kammarrätten hemställt, att —

därest förslag om inrättande av ett fristående revisionsverk icke bliver

förelagt 1919 års riksdag — Kungl. Magt måtte föreslå riksdagen

att å kammarrättens ordinarie stat uppföra ytterligare

dels sex revisorer, med avlöning för en var av dem av 4,500

kronor, därav 2,600 kronor lön, 1,600 kronor tjänstgöringspenningar

och 300 kronor ortstillägg, vartill må kunna komma tre ålderstillägg å

lönen, vartdera å 500 kronor, efter respektive fem, tio och femton år;

dels lyra kvinnliga skrivbiträden av högre avlöningsgrad (räknebiträden)

med avlöning för envar av dem av 1,600 kronor, därav 900

kronor lön, 550 kronor tjänstgöringspenningar och 150 kronor ortstillägg,

vartill må kunna komma två ålderstillägg å lönen, vartdera å

200 kronor, efter respektive fem och tio år;

flit, med uteslutande från kammarrättens ordinarie stat av där upptagna

avlöningar för två förste revisorer och en revisor, i samma stat

uppföra tre revisionskommissarier med avlöning för dem vardera av

6,300 kronor, därav 3,900 kronor lön, 2,000 kronor tjänstgöringspenningar

och 400 kronor ortstillägg, vartill må kunna komma två ålderstillägg

å lönen, vartdera å 500 kronor, efter respektive fem och tio års

tjänstgöring; ävensom medgiva, att de nuvarande förste revisorerna må

vid befordran till de föreslagna revisionskommissariebefattningarna berättigas

att för erhållande av ålderstillägg å revisionskommissarielönen

tillgodoräkna sig intill fem år av den tid de innehaft stadigvarande

förordnande å förste revisorstjänst med avlöning enligt stat av minst

6,300 kronor;

samt att, med uteslutande från kammarrättens ordinarie stat av där

upptagna avlöningar till två revisionskommissarier, i samma stat uppföra

två revisionsråd med avlöning för vardera av 8,100 kronor, därav

5,000 kronor lön, 2,500 kronor tjänstgöringspenningar och 600 kronor

ortstillägg, vartill efter fem års tjänstgöring må kunna komma ett ålderstillägg

å lönen av 600 kronor.

Framställningar av väsentligen samma innehåll hade av kammar
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 209. 5

rätten gjorts redan i en den 26 oktober 1916 till Kungl. Maj:t avlåten

skrivelse, till vilken i den nu remitterade skrivelsen hänvisas. Jag anser

mig därför böra till en början redogöra för vad kammarrätten i skrivelsen

den 26 oktober 1916 i nu förevarande ämnen yttrat.

Till en början erinras i sistberörda skrivelse, hurusom kammarrätten

under de senare åren tid efter annan till Kungl. Maj:t inkommit

med framställningar om förstärkning av kammarrättens arbetskrafter

genom anställande av extra revisorer och extra kvinnliga räknebiträden,

vilka framställningar av Kungl. Maj:t överlämnats till riksdagens prövning

och blivit i alla väsentliga delar bifallna.

Mer och mer hade det emellertid — fortsätter kammarrätten —

blivit tydligt, att behovet av ökat antal revisorer och räknebiträden vore

av konstant natur och icke lämpligen kunde i längden fyllas genom

år efter år beviljade anslag på extra stat. Att framställningar om ökning

av antalet ordinarie befattningshavare inom ifrågavarande tjänstegrader

icke redan förut från kammarrätten framkommit, hade varit beroende

dels på det allmänna behov av sparsamhet, varom vederbörande departementschefer

i skrivelser till ämbetsverk och myndigheter tid efter annan

erinrat, dels ock på de av Kungl. Maj:t anbefallda utredningar angående

den centrala revisionens omläggning, vilka under flera år pågått.

Berörda utredningsarbeten hade tagit sin början i juni månad 1912

och lämnat som resultat dels ett den 15 augusti 1913 av statskommissarien

Chr. L. Tenow och revisionskommissarien Richard Vide avgivet

betänkande med förslag till inrättande av ett riksrevisionsverk, dels ock

ett av tillkallade sakkunniga inom finansdepartementet utarbetat och den

10 februari 1914 avgivet utlåtande i samma ämne, varjämte utlåtanden

över förutnämnda båda sakkunnigbetänkanden avgivits av kammarrätten

den 24 november 1913 och den 7 april 1914 samt av statskontoret den

6 november 1913 och den 20 mars 1914.

Till statsrådsprotokoll över finansärenden, som bifogats 1916 års

statsverksproposition, hade chefen för finansdepartementet, efter framhållande

att det befunnits vara förenat med betydande svårighet att utarbeta

ett slutligt förslag i ämnet, vidare anfört, bl. a., att det syntes kunna

med fog ifrågasättas, om icke frågan om specialrevisionernas anordnande

i förhållande till det centrala revisionsverket borde klarläggas,

innan frågan om organiserandet av ett riksrevisionsverk upptogcs till

slutligt avgörande, samt att före ett dylikt avgörande eller åtminstone

i samband därmed även syntes böra lösas den på dagordningen stående

Kammarrättens

skrivelse den

26 oktober

1916.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition Nr 209.

frågan beträffande omläggning av den administrativa processen i anmärkningsmål.

Kammarrätten framhåller i detta sammanhang, att det givetvis

varit önskvärt, att de pågående utredningsarbetena, vilka kunde väntas

bliva bestämmande för revisionsavdelningens blivande organisation inom

eller utom kammarrätten, hade kunnat under den närmaste tiden slutföras

och bliva föremål för definitiv prövning och avgörande samt att

frågor om revisionsavdelningens personalbehov och därmed sammanhängande

organisationsfrågor kunnat få tillsvidare vila för att efter utredningsarbetenas

slutförande företagas till avgörande i ett sammanhang.

Emellertid syntes chefens för finansdepartementet nyss återgivna

uttalande i förening med vad kammarrätten erfarit beträffande utredningsarbetena

om dels specialrevisionernas anordnande dels ock omläggningen

av den administrativa processen i anmärkningsmål giva vid

handen, att prövningen av förslagen angående den centrala revisionens

utbrytande från kammarrätten och organiserande såsom ett självständigt

ämbetsverk ännu under avsevärd tid måste anstå.

Vid sådant förhållande hade kammarrätten icke ansett sig kunna

underlåta att inför Kungl. Maj:t framhålla, hurusom det icke kunde

anses förenligt med de statsintressen, ämbetsverket hade att genom sin

revisionsavdelning vårda, att revisionsavdelningens alltjämt växande

personalbehov skulle under obestämd tid framåt tillgodoses allenast

genom extra ordinarie arbetskrafter. En god rekrytering av personalen

vore en väsentlig förutsättning för att revisionsavdelningens arbetsåligganden

skulle bliva på tillfredsställande sätt fullgjorda, och det läge

i sakens natur, att det för ett ämbetsverk, där en avsevärd del av personalen

saknade den tryggade ställning, som den ordinarie anställningen

i statens tjänst medförde, måste möta svårigheter att i konkurrens med

andra ämbetsverk draga till sig goda arbetskrafter.

Icke heller hade kammarrätten ansett sig kunna underlåta att —

i vad på ämbetsverket ankomme — söka få avhjälpt den betänkliga

svaghet i revisionsavdelningens organisation, som blivit en följd därav,

att i sammanhang med 1908 års lönereglering dels chefskapet över

revisionsarbetet, som dittills utövats av tre revisionskommissarier med

avlöning i andra lönegraden, erhållit en mera rörlig karaktär, i det att

detsamma, utan att vara bundet vid viss tjänst, anförtrotts åt revisorer,

för vilka i ersättning för chefsgöromålen i staten upptagits tilläggsarvoden

av 800 kronor, dels ock antalet dylika chefsbefattningar minskats

från tre till två.

Samtidigt med den förändring av chefsposterna å revisions avdel
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj:ts proposition -Nr 200.

ningen till ordinarie tjänster, varom kammari’ätten sålunda ansåge sig

böra göra framställning, syntes även böra genomföras sådan ändring i

avseende å de nuvarande revisionskommissarietjänsterna, att innehavarna

av dessa tjänster, vilka efter 1908 års lönereglering vore ledamöter i

ämbetsverket, bleve i avlöning likställda med övriga ledamöter och även

erhölle en tjänstetitel, som enligt vedertaget bruk utmärkte deras ställning

såsom ledamöter.

Vad först anginge den med räkenskapsgranskningen omedelbart

sysselsatta personal, revisorer och. räknebiträden, har kammarrätten i

sin skrivelse den 26 oktober 1916 lämnat följande redogörelse för de

förändringar i avseende å denna personal, som under de senare åren

förekommit.

Enligt den år 1879 för kammarrätten fastställda stat utgjorde personalen

å revisionsavdelningen — frånsett tre revisionskommissarier,

vilka såsom chefer en var för ett av de tre kontor, å vilka revisionen

då var indelad, endast undantagsvis deltogo i det egentliga revisionsarbetet

— 18 revisorer och 11 amanuenser med en tjänstgöringstid av

för revisor 30 timmar och för amanuens 20 timmar i veckan.

I en av vederbörande revisionskommissarier i januari 1904 till

löneregleringskommittén avlämnad promemoria uttalade sig dessa tjänstemän

för en ökning av den ordinarie revisionspersonalen till ett antal

av minst 24, därav 3 överrevisorer och 21 revisorer, detta under förutsättning

dels att antalet fasta revisionsamanuenser nedsattes till 4,

dels att arbetstiden bestämdes för revisorer till 36 och för amanuenser

till 24 timmar i veckan, dels ock att extra biträden med lägre arvoden

bleve anställda för siffergranskning och dylikt.

Till stöd därför anförde revisionskommissarierna, bland annat, att

vid räkenskapernas uppskattning huvudsakligt avseende kunnat fästas

icke å den för en fullständig och noggrann granskning av räkenskaperna

erforderliga tid utan på tillgången av arbetskrafter. I samband med

den fortgående utvecklingen av förutvarande och inrättandet av nya

institutioner hade antalet och omfånget av de till kammarrätten för

granskning ingående räkenskaperna varit och vore fortfarande i oavbruten

tillväxt, vadan, ehuru en icke obetydlig nedsättning i räkenskapernas

uppskattning skett redan vid den år 1879 antagna löneregleringen,

för nya räkenskapers granskning avdrag å andra räkenskapers granskningstid

måst undan för undan vidtagas.

Emellertid föreslog löneregleringskommittén i sitt betänkande den

18 juni 1904 angående reglering av löneförhållanden in. in. vid kam
-

Revisionstjänstemännens

antal

1879-1917.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition Nr 209.

marrätten, att revisorernas antal fortfarande skulle utgöra 18 men att

antalet amanuenser skulle nedsättas från 11 till 6. Härjämte skulle

enligt kommitténs förslag å revisionsavdelningen anställas fyra kvinnliga

eller andra biträden utan akademisk bildning för siffergranskning

av de till kammarrätten ingående räkenskaperna ävensom för besörjande,

i den mån sådant befunnes lämpligen kunna ske, jämväl av andra vid

räkenskapsgranskningen förefallande enklare göromål.

I ett i anledning av löneregleringskommitténs betänkande den 13

maj 1905 avgivet utlåtande framhöll kammarrätten, bland annat, att för

det dåvarande vissa delar av de till kammarrätten inkommande räkenskaperna

i brist på arbetskrafter icke underginge någon som helst

granskning, att i följd av den fortgående tillväxten i mängd och omfång

av de till kammarrätten ingående räkenskaperna granskningstiden

för sådana räkenskaper, som i det redovisande verket blivit detaljgranskade,

måst efter hand nedsättas och därigenom blivit alldeles otillräcklig,

samt att, därest arbetskrafterna å revisionsavdelningen bleve så

knappt tillmätta som av kommittén föreslagits, fara vore för handen,

att de maktpåliggande revisionsgöromålen icke skulle kunna med tillbörlig

säkerhet och noggrannhet fullgöras; och hemställde kammarrätten,

som lika med kommittén fann påtagligt, att i förhållande till antalet

revisorer (18) revisionsamanuensernas antal (11) vore vida större än som

kunde anses lämpligt, att å revisionsavdelningen 3 amanuenser måtte

indragas men samtidigt 2 nya revisorsbefattningar inrättas. Enligt kammarrättens

förslag skulle alltså den för det egentliga revisionsarbetet

avsedda personalen bliva 20 revisorer (därav 2 tillika kontorsförmän

med högre avlöning) och 8 amanuenser.

Till 1908 års riksdag avlät Kungl. Maj:t proposition (nr 157) med

förslag till ny stat för kammarrätten, däruti upptogos — jämte två revisionskommissarier

— dels 2 förste revisorer, vilkas väsentliga uppgift

skulle vara att hava tillsyn därå, att revisionstjänstemännen fullgjorde

sina skyldigheter, ävensom att tillhandagå dem med råd och upplysningar,

dels och 21 för det egentliga granskningsarbetet avsedda revisorer,

men däremot icke några amanuenser å revisionsavdelningen.

Anslaget till vikariatsersättningar, arvoden åt extra biträden m. m. beräknades

i propositionen på sådant sätt, att detsamma skulle lämna tillgång

till avlöning med 1,500 kronor till envar av fyra kvinnliga biträden

å revisionsavdelningen.

Statsutskottet ansåg, med hänsyn till den utsträckta dagliga

tjänstgöringstiden å tjänsterummet och vissa i utsikt ställda förenklade

arbetsmetoder inom ämbetsverket, att antalet revisorer utan olägenhet

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kuncjl. Maj:ts proposition Nr 209.

borde kunna minskas till 20. Statsutskottets sålunda uttalade mening

biträddes av riksdagen. Nu gällande ordinarie stat för kammarrätten,

som tillämpats från och med år 1909, upptager i enlighet härmed 2

förste revisorer och 20 revisorer.

I infordrat utlåtande den 22 september 1910 angående uppförande

å stat av vissa biträden hos kammarrätten hemställde ämbetsverket, att

å dess ordinarie stat måtte uppföras, bland annat, fyra kvinnliga räknebiträden

å revisionsavdelningen; och blev, sedan anslag för avlönande

av nämnda antal biträden blivit tillstyrkt av löneregleringskommittén,

förslag om sådant anslag av Kungl. Maj:t framlagt för 1912 års riksdag

(sjunde huvudtiteln, punkten 9).

Vidare ingick kammarrätten den 20 december 1911 till Kungl.

Maj:t med framställning om ökning av revisionsävdelningens arbetskrafter

med 4 extra revisorer och 4 extra räknebiträden. I berörda

skrivelse redogjorde kammarrätten för de inskränkningar i den för

granskning av vissa större räkenskaper anslagna tid, som på grund av

nytillkommande räkenskapsmaterial och för möjliggörande av dess granskning

måst tid efter annan vidtagas.

Å andra revisionskontoret, vilket till övervägande del hade att

granska sådana räkenskaper, som förut undergått fullständig granskning

inom de redovisande verken, hade huvudsakligen för dylika räkenskaper

granskningstiden minskats, varigenom tämligen nöjaktig så kallad specifik

granskning av övriga dit ingående räkenskaper kunnat äga rum.

Å första kontoret, som hade att fullständigt granska den vida

övervägande delen av de dit ingående räkenskaperna, hade man åter

icke haft möjlighet att öka tiden för dei^ specifika granskningen på

bekostnad av tiden för den så kallade generella granskningen, och

följden hade därför icke kunnat bliva annan den, att räkenskaperna till

större eller mindre del icke underkastats sådan granskning, som i instruktionen

för kammarrätten föreskreves.

Att den generella granskningen vore av stor betydelse för ett

behörigt tillvaratagande av det allmännas intresse och att tiden för densamma

icke utan risk kunde allt lör mycket avknappas, ansåg kammarrätten

ligga i öppen dag och framgå bland annat därav, att kammarrättens

revisions anmärkningar vid dylika räkenskaper, särskilt arméförvaltningens,

vore trots granskningstidens otillräcklighet både många

och betydande. Om kammarrätten — oaktat den ökning av de dit ingående

räkenskapernas omfång, som alltjämt fortgått efter det kammarrätten

den 13 maj 1905 yttrat sig angående behovet av arbetskrafter å

revisionsavdelningen — inskränkte sig till att begära allenast en så stor

Bihang till riksdagens protokoll 1919. 1 sand. 181 höft. (Nr 209.) 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition Nr 209.

förstärkning av arbetskrafterna å revisionsavdelningen, att desamma,

förutom erforderligt antal biträden för kontrollsummering och dylika

enklare göromål, komme att endast med en bråkdel av en revisorslott

överstiga vad kammarrätten redan år 1905 ansett nödigt, så skedde

detta väsentligen av det skäl, att kammarrätten för det dåvarande, innan

verkningarna på revisionsarbetet av den nya inkomst- och förmögenhetsskatten

kunnat utrönas, ansåge sig böra begränsa sina anspråk så

långt sådant läte förena sig med de oundgängligaste kraven på ett

något så när tillfredsställande revisionsarbete.

I anledning av vad sålunda av kammarrätten blivit hemställt,

föreslog Kungl. Maj:t i sjunde huvudtiteln av 1912 års statsverksproposition

(punkten 25), att å extra stat för år 1913 måtte beviljas anslag

för anställande under tiden från och med den 1 juli 1912 till och med

den 31 december 1913 av tre extra revisorer och fyra räknebiträden.

Beträffande antalet extra revisorer yttrade föredragande departementschefen

till det vid statsverkspropositionen bifogade statsrådsprotokollet

följande.

»Redan vid beslutandet av den år 1908 genomförda löneregleringen för kamrätten

torde--— statsmakterna hava förutsett, att en ökning av revisions
tjänstemännens

antal utöver de då i staten upptagna skulle inom en ej alltför lång

tid bliva erforderlig. De omständigheter, som av kammarrätten anförts till stöd

för den underdåniga framställningen, synas mig otvetydigt giva vid handen, att

tidpunkten för denna ökning nu är kommen, och att ökningen måste med det

snaraste vidtagas, för att revisionsarbetet skall bibehålla den effektivitet, utan vilken

det i viss mån förfelar sitt ändamål.»

»Ehuru jag sålunda är övertygad, att en ökning av arbetskrafterna bör vidtagas,

har jag dock funnit n*ig icke kunna tillstyrka framställningen, i vad den

gäller antalet nya revisorstjänster. Jag har härvid låtit mig bestämma därav, att

enligt kammarrättens framställning, i vad den avser att bereda möjlighet för anställande

av flera räknebiträden, antalet sådana skulle ökas från fyra, som nu finnas

anställda, till åtta, en anordning, som kommer att bereda revisorerna tillfälle att

ägna mera tid åt den mera krävande delen av det egentliga revisionsarbetet och

som icke minst därför synes mig vara att förorda.»

»Under sådana förhållanden torde ökningen av antalet revisorer åtminstone

tillsvidare kunna göras något mindre än kammarrätten föreslagit. Med hänsyn därtill

att under den närmaste tiden, särskilt på grund av tillämpningen av den nya

skattelagstiftningen, revisionsgöromålen inom kammarrätten komma att ganska

väsentligt ökas, har jag dock ansett mig icke böra stanna vid lägre antal än tre

nya revisionstjänstemän.»

Riksdagen år 1912 biföll såväl ovanberörda förslag om ordinarie

anslag för fyra kvinnliga räknebiträden, sena ock framställningen om

extra anslag för anställande under tiden från och med den 1 juli 1912

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj:ts proposition Nr 209.

till och med den 31 december 1913 av tre extra revisorer och fyra

räknebiträden. Åven för vartdera av åren 1914 och 1915 har riksdagen

beviljat enahanda extra anslag som för år 1913.

I proposition (nr 114) till 1915 års riksdag framlade Kungl.

Maj:t ett av kammarrätten väckt förslag om ökning för år 1916 av

extra revisorernas antal från tre till fyra. Till stöd för behövligheten

av den fjärde extra revisorn hade huvudsakligen åberopats det ökade

arbete, som för revisionen tillkommit dels genom 1910 års lagstiftning

angående inkomst- och förmögenhetsskatt dels genom vissa nya ämbetsverk

och institutioner, såsom statens biografbyrå, extra provinsialläkarnas

pensionskassa, lärarinnornas pensionsanstalt och socialstyrelsen, dels

genom tillväxten av många förutvarande räkenskaper, dels ock genom

den revisionen åliggande kontrollen över värnskatten och dess användning.

Kungl. Maj:ts i ämnet gjorda framställning bifölls av riksdagen,

som tillika beviljade anslag till avlönande av fyra räknebiträden även

under år 1916.

Vid 1916 års riksdag var frågan om extra revisorernas och extra

räknebiträdenas antal ånyo föremål för prövning. Kammarrätten hade

i skrivelse den 30 september 1915 påyrkat, att för tiden från och

med den 1 juli 1916 till utgången av år 1917 måtte anställas ytterligare

två extra revisorer och ett extra räknebiträde. Med ökningen

i personalen avsågs tillgodoseende väsentligen av nya behov, det ena

av stadigvarande art: kontrollen av pension sstyrelsens räkenskaper och

förvaltning, det andra av mera tillfällig beskaffenhet: kontrollen av de

stora engångsutgifter, som av tidsförhållandena föranletts inom områden

tillhörande försvaret.

Kungl. Maj:ts i detta ämne avlåtna proposition (nr 188) avfattades

i enlighet med kammarrättens framställning och bifölls av

riksdagen.

Då, såsom nämnts, anslag av riksdagen beviljats för avlönande av

sex extra revisorer under senare hälften av år 1916 och hela år 1917,

utgjorde från och med den 1 juli 1916 sammanlagda antalet ordinarie

och extra revisorer — oberäknat förste revisorerna — tjugusex. I en

den 2 september 1916 till kammarrätten avlåten skrivelse hade ämbetsverkets

förste revisorer föreslagit en ökning i nyssnämnda antal till

trettio eller sålunda med fyra revisorer utöver det dåvarande antalet.

Vid bedömandet av detta förslag syntes — yttrar kammarrätten

i sin skrivelse den 26 oktober 1916 — till eu början böra i minnet

Ökning av

revisionspersonalen

begä

res från och

med år 1918.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition Nr 209.

fasthållas, att 1908 års lönereglering medfört en väsentlig reduktion av

revisionsavdelningens personal, att de manliga ordinarie och extra

arbetskrafter, över vilka kammarrätten år 1916 förfogade, icke kunde

anses representera avsevärt större arbetsstyrka än den personal av 18

revisorer och 11 amanuenser, som hos ämbetsverket förefunnits från

och med år 1880 till och med år 1908, samt att sålunda den ökning i

arbetskraft, som därefter kunde anses hava inträtt för revisionsavdelningen,

väsentligen representerades av de kvinnliga räknebiträdena, dåna

era till antalet nio, därav fyra ordinarie.

Vidare vore det att märka, att de skäl, som legat till grund för 1912

års beslut om anslag för tre extra revisorer och fyra extra räknebiträden,

till sin beskaffenhet vore sådana, att de innefattade fullgiltig anledning

ej allenast till dessa befattningars fortsatta bibehållande, utan även till deras

uppförande å ordinarie stat, att detsamma vore förhållandet även med motiveringarna

för 1915 och 1916 års ovan omförmälda anslag utom i vad de

avsåge kontrollen över värnskatten och dess användning ävensom av de

extra ordinarie försvarsutgifterna, att något deltagande i granskningsarbetet

icke vidare vore att påräkna av första revisorerna, på vilka vid 1908

års lönereglering beräknats belöpa tillhopa en revisorslott, samt att

revisionsavdelningens arbete med värnskatten och de extra ordinarie försvarsutgifterna

likasom även med kfigskonjunkturskatten måste antagas

komma att fortgå åtminstone till och med år 1918.

Vad anginge den ytterligare ökning med fyra revisorer och tre räknebiträden,

som blivit ifrågasatt av förste revisorerna, motiverades densamma

väsentligen därmed, att under årens lopp inträdd ökning i det

till kammarrätten inkommande räkenskapsmaterialet föranlett därtill, att

den tid, som kunnat anslås för granskning av varje särskild räkenskap,

måst tid efter annan förkortas; att för anordnande av en tillfredsställande

kontroll av myndigheternas förvaltningsåtgärder en förlängning av granskningstiden

vore av stort behov påkallad, särskilt i vad anginge sådana

räkenskaper, som blivit inom vederbörande redovisande verk fullständigt

granskade och i kammarrätten skulle undergå allenast generell granskning,

samt att en del räkenskaper, som bort bliva föremål för granskning

under år 1916, måste kvarligga ogranskade till år 1917, varigenom

en balans i granskningsarbetet komme att uppstå.

Beträffande förste revisorernas förslag uttalade kammarrätten vidare,

att enligt detsamma skulle för revisorerna vinnas ökade möjligheter till

en verkligt effektiv granskning, utom genom granskningstidens förlängning,

även därigenom att av räknebiträdena övertoges ej allenast summering,

siffergranskning, vissa expeditionsgöromål, diarieföring m. m.,

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj:ts proposition Nr 209.

utan även i viss omfattning specifikt granskningsarbete, särskilt i avseende

å mantals- och taxeringsläugder samt en del övriga fögderiräkenskaper.

Vid granskning av förste revisorernas förslag jämte därtill hörande

tabellbilaga och räkenskapsförteckning förklarade sig kammarrätten icke

hava kunnat finna annat, än att det av förste revisorerna ifrågasatta

antalet revisorer och räknebiträden vore av verkligt behov påkallat.

Otillräckligheten av arbetskrafterna å kammarrättens revisionsavdelning

hade även i ovan omförmälda år 1913 avgivna betänkande

(sid. 183—184) vitsordats av herrar Tenow och \7ide, som bland annat

yttrat, att avsevärda delar av de räkenskaper, som ogranskade inginge

till kammarrätten, av brist på arbetskrafter därstädes icke underginge behörig

revision och att en fullt effektiv kontroll å statsmedelsförvaltningen

icke i längden kunde åstadkommas utan att den därmed sysselsatta

personalen i någon mån ökades.

Emellertid hade bemälde_ kommitterade såsom sin mening uttalat,

att åtskilliga av dem väckta förslag otvivelaktivt vore ägnade att dels

medföra en väsentligt ökad effekt av revisorernas arbete, dels ock möjliggöra

utförandet genom mindre kvalificerade biträden av stora delar av

det arbete, som dittills ålegat revisorerna, i följd varav åter ernåddes,

att den dåvarande revisionspersonalen kunde bliva någorlunda tillräcklig

ännu någon tid framåt samt att, när erfarenheten visade, att en ökning

av densamma ej längre kunde undvikas, erforderlig förstärkning kunde

åtminstone delvis vinnas genom anställande av okvalificerade biträden,

som finge verkställa enklare revisionsarbete under kunniga och erfarna

revisorers ledning. Och i fortsättningen av betänkandet hade kommitterade

yttrat följande:

»Vårt förslag om inrättande av ett riksrevisionsverk står emellertid allenast

i så måtto i direkt sammanhang med den aktuella frågan om arbetskrafternas ökning

i det centrala revisionsverket, att, vid bifall till berörda förslag, olägenheterna av

den nuvarande knappheten i arbetskrafter med all säkerhet komma att i rätt betydande

grad minskas och att framdeles uppkommande behov av ökade arbetskrafter

kan långt bättre än under nuvarande förhållanden tillgodoses genom anställande

av biträden med lägre kvalifikationer. Såvida icke riksrevisionsverkets

arbetsområde varder avsevärt utökat exempelvis genom förläggande till verket av

kontrollen över fromma stiftelser eller dylikt, torde man utan fara för misstag

kunna, om verket organiseras i huvudsak så som vi föreslagit, utgå från den förutsättningen,

att den nuvarande revisionspersonalen under avsevärd tid framåt icke

skall behöva ökas annat än möjligen med okvalificerade biträden.»

Efter att vidare hava erinrat, att å kammarrättens revisionsavdelning

då vore anställda 20 ordinarie och 3 extra revisorer samt å statskontorets

riksbokslutsavdelning 4 revisorer, ävensom irttalat, att jämväl

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 209.

de å kammarrättens extra stat för det dåvarande uppförda 3 revisorerna

vore för riksrevisionsverkets arbete av stadigvarande behov påkallade,

hade kommitterade hemställt, att å den nya staten för nämnda verk

måtte uppföras 27 revisorer, samtliga med den avlöning, som enligt

gällande stat för kammarrätten tiilkomme revisor därstädes.

I sitt den 24 november 1913 angivna utlåtande över revisionskommitterades

förslag hade kammarrätten förklarat sig hålla före, att,

därest förslaget skulle kunna genomföras utan allvarligt äventyr för

kontrollens försvagande, eu betydande förstärkning av den reviderande

personalen inom kort komme att visa sig oundgänglig.

De sakkunniga hade i sitt utlåtande av den 10 februari 1914, enär

av anförda skäl en av revisorerna å riksbokslutsbyrån måste bibehållas

i statskontoret, hemställt om minskning av antalet revisorer i riksrevisionsverket

från 27 till 26. Emellertid hade de sakkunniga själva (sid.

124) betecknat den sålunda föreslagna r§visionspersonalen såsom »uppenbarligen

minimalt tilltagen».

Sex nya Av vad sålunda förekommit hade kammarrätten, enligt vad i dess

revUorstjän. skrivelse av den 26 oktober 1916 vidare yttras, funnit det framgå, att

ster behövliga därest det ifrågasatta riksrevisionsverket skulle komma till stånd och

eu*eventuellt skålla den organisation, som föreslagits vare sig av revisionskommitriksrevision

s- terade eller av de sakkunniga, verkets ordinarie stat skulle bereda möjverk.

hghet för överflyttande från kammarrätten av tre revisorer utöver det

antal av 20, som vore å kammarrättens ordinarie stat upptagna. Därest

antalet ordinarie revisorer i kammarrätten ökades med 3, skulle sålunda

därigenom under inga omständigheter kunna vållas några svårigheter

vid organiserandet av det nya verket.

För kammarrätten stode det emellertid klart, att behovet av revisorer

inom ett eventuellt blivande riksrevisionsverk komme att visa sig

avsevärt större än vad de föreliggande statförslagen utvisade och att,

om ett antal av sex nya revisorstjänster i kammarrätten skulle inrättas,

samtliga dessa nytillkomna tjänster skulle bliva alltjämt behövliga, även

efter en eventuell utbrytning av revisionsavdelningen och dess organiserande

såsom ett särskilt ämbetsverk.

De av revisionskommitterade i utsikt ställda förändringarna i arbetssättet,

vilka väsentligen gått ut på användande av mindre kvalificerad

arbetskraft till en del lättare revisionella arbeten, hade i avsevärd

omfattning blivit genomförda inom kammarrättens revisionsavdelning,

sedan tillgång till dylik arbetskraft blivit beredd genom de kvinnliga

räknebiträdenas anställande; och det syntes vara tvivelaktigt, huruvida

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 209.

synnerligen mycket stode att därutöver på den vägen vinna. Det oaktat

kvarstode behovet av ökning av revisorernas antal, och det funnes ingen

grundad anledning att antaga, att detta behov skulle bliva mindre i

aunat fall, än om det till revisionen inkommande arbetsmaterialet skulle

bliva i avsevärd grad minskat, något som emellertid icke syntes vara

att påräkna.

Med avseende härå och å vad kammarrätten i det föregående av

samma skrivelse yttrat angående olägenheterna för ämbetsverket därav,

att tjänster, vilka vore för ämbetsverket konstant behövliga, i stort antal

kvarstode å extra stat, ansåge kammarrätten, att av de 30 revisorsbefattningar,

som förste revisorerna funnit av behovet påkallade, 26 eller

6 mer än för det dåvarande borde upptagas å ämbetsverkets ordinarie

stat och 4 såsom extra revisorsbefattningar.

Antalet för kammarrätten behövliga kvinnliga räknebiträden hade

av förste revisorerna uppskattats till tolv, av vilka fyra redan före år

1916 blivit å ordinarie stat upptagna och fem motsvarades av de -då å

extra stat upptagna räknebiträdena. Kammarrätten, som funne behovet

av den föreslagna ökningen vara utrett, hade ansett, att utöver de dåvarande

fyra ordinarie räknebiträdena ytterligare fyra sådana borde

uppföras å ämbetsverkets ordinarie stat. De extra räknebiträdena skulle

sålunda bliva till antalet likaledes fyra.

Kammarrätten hade redan i det föregående av samma skrivelse

framhållit — yttrar ämbetsverket vidare i skrivelsen den 26 oktober

1916 — hurusom en fastare organisation av chefskapet för revisionsavdelningen

vore en angelägenhet av sådan vikt, att dess ordnande icke

utan skada kunde undanskjutas.

Revisionskontoren hade till och med år 1908 varit tre till antalet,

vart och ett med en andra grads tjänsteman (revisionskommissarie) såsom

chef. I de fall, då revisionskommissarie förordnats till föredragande

i anmärkningsmål, hade en del av de honom eljest åliggande göromålen

bestritts av en revisor med benämning kontorsförman, för vilken visst

tilläggsarvode plägat årligen beviljas av Kungl. Maj:t.

Av löneregleringskommittén hade år 1904 föreslagits indragning

av en utav de tre revisionskommissarietjänsterna. Förslaget hade motiverats

väsentligen därmed, att då under en följd av år föredragningen

inför kammarrätten av revisionsavdelningens anmärkningar kunnat skötas

av två revisionskommissarier, anordningen med tre revisionskontor, av

vilka det ena förestodes av en revisionskommissarie utan föredragnings
-

Fyra nya

ordinarie

kvinnliga

räknebiirädi«

behövliga.

Kontor sindelning

en.

Kontorschefernas

tjänsteställning

och

avlöning.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition Nr 209.

skyldighet, icke skulle vara av verkligt behov påkallad. Vardera revisionskommissarien

skulle enligt kommittéförslaget till sitt biträde vid

utövandet av chefskapet å hans revisionskontor hava en revisor, vilken

härför skulle äga uppbära ett årligt arvode och benämnas kontorsförman.

I sitt i anledning av löneregleringskommitténs betänkande avgivna

utlåtande hade kammarrätten förklarat sig icke vilja direkt avstyrka

kommitténs förslag om indragning av en revisionskommissarietjänst

under förutsättning, bland annat, att behovet av arbetskrafter för

revisionsarbetets ledning tillgodosåges på ett mera betryggande sätt, än

kommittéförslaget ställde i utsikt.

Då enligt samma förslag en så omfattande och tyngande föredragningsskyidighet

skulle åläggas revisionskommissarierna, att den tid,

som ej komme att tagas i anspråk för fullgörande av de med denna

skyldighet förenade åliggandena, måste antagas för bemälda tjänstemän

bliva ganska knapp för utförande av de göromål, som skulle tillkomma

dem i egenskap av chefer för revisionskontoren, läge — yttrade kammarrätten

i sitt nyssberörda utlåtande — desto större vikt därpå, att de

tjänstemän, vilka vid sidan av revisionskommissarierna komma att utöva

ifrågavarande förmanskap, verkligen besutte för detta maktpåliggande

uppdrag erforderlig kompetens. Det syntes knappast förenligt med

riktiga grundsatser, att ett ordinarie'' arbete av den beskaffenhet som

det ifrågavarande vedergälldes med ^ett år efter år tilldelat arvode, utan

borde detsamma på ett mera stadigvarande sätt avlönas. En dylik förbättring

av kontorsförmännens tjänstemannaställning skulle säkerligen

underlätta möjligheten att vid dessa befattningar fästa personer, vuxna

därmed förenade åligganden, och genom att i någon mån vidga befordringsutsikterna

inverka gynnsamt på arbetet inom revisionsavdelningen

i dess helhet. Kammarrätten hemställde därför, att till de revisorer,

som tillika vore kontorsförmän, måtte utgå lön, med 500 kronor

för dem vardera överstigande annan revisorslön.

Då kammarrättens löneregleringsfråga den 3 april 1908 (propositionen

nr 157) föredragits för Kungl. Maj:t, hade föredragande departementschefen,

efter att hava redogjort för vad löneregleringskommittén

och kammarrätten i nu förevarande ämne anfört, framhållit, bland annat,

hurusom den olikhet i synpunkter, som framträtt i kommitténs och kammarrättens

uttalanden, vore ganska påfallande. Medan sålunda kommitténs

argumentering företrädesvis hade till syfte att påvisa tillräckligheten

av en anordning med två föredragande och utan vidare förutsatte,

att dessa föredragande skulle bibehålla chefskapet var för

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj:ts proposition Nr 209.

sitt revisionskontor med i huvudsak samma åligganden, som dittills

tillkommit dem i egenskap av tillförordnade föredragande, såge ämbetsverket

frågan företrädesvis från revisionskommissariebefattningens egenskap

att medföra chefskap å revisionsavdelningen, och dess uttalande

avspeglade tydligt nog ämbetsverkets uppfattning, att revisionskommissariens

uppgift såsom chef och ledare av revisionsarbetet komme att

lida väsentligt avbräck, därest samtidigt med en utsträckning av föredragningsskvldigbeten

indragning komme till stånd av en revisionskommissarietjänst.

" Ökad garanti för att ledningen av revisionsarbetet skulle

kunna på ett tillfredsställande sätt uppehållas vore givetvis den av de

båda från kammarrättens sida uppställda förutsättningarna, som ämbetsverket

företrädesvis ville göra gällande såsom ett nödvändigt villkor för

reformen.

Departementschefen hade vidare påpekat, huru svag enligt hans

mening en organisation i själva verket skulle bliva, som — i enlighet

med vad såväl kommittén som i viss mån även kammarrätten syntes

förutsätta — skulle bygga på två sidoordnade chefsbefattningar, av

vilkas innehavare den ene, revisionskommissarien, vore chef till namnet,

men den andre, lägre ställde, kontorsförmannen, så att säga till

gagnet.

Revisionskommissariens blivande ställning kunde således enligt

departementschefens mening icke innefatta verkligt chefskap för det

revisionskontor, vars anmärkningar han hade att föredraga, utan borde

revisionskommissarien bliva enbart föredragande i anmärknings- och

därmed sammanställda mål och ledamot i ämbetsverket med den begränsning

för omfattningen av hans ledamotskap, som följde av hans

sålunda fastställda ämbetsuppgift.

Beträffande chefernas för revisionskontoren uppgifter yttrade departementschefen

följande:

»Om, på sätt jag förut nämnt, jag måste finna tydligt, att revisionskommissarietjänsten

för framtiden icke kan komma att innefatta chefskap å kammarrättens

revisionsavdelning, synes det mig å andra sidan lika klart, att ett revisionskontor

icke kan undvara en chef med uppgift att planlägga, leda och övervaka

revisionsarbetet samt ombesörja de åligganden i övrigt, som för närvarande ankomma

på revisionskommissarie och kontorsförman i förening. Tillika borde denne

chef övertaga det enda mera maktpåliggande uppdrag, som för närvarande ankommer

på expeditionshavande revisor, nämligen att utskriva och bestyrka utdrag av

kontorets räkenskaper och övriga handlingar, medan återstående expeditionsbestyr

utan olägenhet skulle kunna anförtros åt något av de extra biträden, som för revisionsavdelningen

ifrågaställts.»

»En fullt naturlig utgångspunkt för utveckling till ett sådant chefskap synes

det nuvarande kontorsförmanskapet erbjuda. Redan nu ombesörja ju kontorsförBihang

till riksdagens protokoll 1919. 1 samt. 181 käft. (Nr 209.) 3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

lKungl. Maj.ts proposition Nr 209.

männen en del verkliga chefsgöromål, och om än den mest maktpåliggande av

deras nuvarande uppgifter — den att öva kontroll å framställda anmärkningar —

kommer att försvinna, äro de återstående uppgifterna varken få eller obetydande.

I sistnämnda hänseende kommer särskilt i betraktande skyldigheten att lämna »råd

och upplysningar» vilken skyldighet, rätt fullgjord, ger den av mig avsedda chefsposten

dess väsentliga innebörd. I utövningen av denna skyldighet ingår nämligen

att planlägga och leda revisionsarbetet till största möjliga båtnad för det

allmänna.»

»Det synes mig emellertid kunna antagas såsom säkert, att för innehavarna

av ett dylikt chefskap åtskillig tid skall bliva övrig för fullgörande av revisionsarbete,

och bär jag i sådant hänseende trott mig kunna såsom påräkneligt antaga

ett granskningskvantum, motsvarande halv revisionslott. Då således innehavarna

av chefsbeställningarna även skulle vara revisorer och utses inom dessas krets, i

likhet med vad för närvarande gäller beträffande kontorsförmännen, har jag —

såväl med avseende härå som ock å önskvärdheten av att chefsuppdraget förlänas

en mera rörlig karaktär, så att vid behov ett ombyte av funktionär skall kunna

låta sig göra — ansett det ej böra ifrågakomma att för innehavaren av chefskapet

tillskapa en ny tjänst, utan håller jag i likhet med kommittén före, att ersättningen

för chefsgöromålen bör tillgodokomma innehavaren under form av tillägc/sarvode.

Såsom benämning för innehavaren av uppdraget har uttrycket förste revisor

synts mig lämpligare än kontorsförman.»

Kammarrätten framhåller i sin skrivelse den 26 oktober 1916, att

det av departementschefen gjorda antagandet, att för förste revisorerna

åtskillig tid skulle bliva övrig för fullgörande av revisionsarbete, icke

kunnat gå i uppfyllelse. Tvärtom hade det visat sig, att det arbete,

som ålegat dem i egenskap av kontorschefer och arbetsledare, ej allenast

tagit deras arbetskraft fullt i anspråk utan även visat sig vara så

omfattande och krävande, att en uppdelning av arbetet på flera händer

befunnits vara erforderlig.

Till stöd lör dessa uttalanden åberopade kammarrätten förste revisorernas

förut omförmälda skrivelse den 2 september 1916, däruti förste

revisorerna yttrat, bland annat, följande:

I gällande instruktion föreskreves, att förste revisorn skulle deltaga i revisionsarbetet.

Denna bestämmelse hade emellertid visat sig omöjlig att i längden

tillämpa. En blott flyktig blick på de åligganden, som enligt instruktion och arbetsordning

påvilade förste revisorn, gåve ock vid handen, att ett rätt uppfyllande av

dessa under nuvarande förhållanden överstege en tjänstemans krafter, varför förste

revisorerna också måst på räknebiträdena överlämna en del arbete av mer mekanisk

art.

Å andra revisionskontoret hade dock förste revisorn själv utfört allt det

arbete, som i § 26 av kammarrättens instruktion samt i §§ 13 och 14 av arbetsordningen

vore honom pålagt, med följande undantag: inkommande länsräkenskaper

mottoges och diariefördes av expeditionshavande räknebiträde, vilket även mottoge

övriga räkenskaper samt kontrollerade deras överensstämmelse med medföljande

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Maj:ts proposition Nr 209.

reversal; diarieföringen av desamma utfördes sedan av förste revisorn. Anmärkningskoncept

och avgjorda anmärkningsmål överlämnades, sedan de behörigen handlagts

och annoterats av förste revisorn, till expeditionsbiträdet, som ordnade och

förvarade dem. Aven utlåningen av räkenskaper och anmärkningsakter handhades

av samma biträde.

A första kontoret hade förste revisorn i större utsträckning än å andra

kontoret åt räknebiträdena överlämnat arbete med diarieföring och dylikt i den

uppfattningen att, då allt honom enligt instruktionen åliggande arbete icke kunde av

honom utföras, han i första hand borde sysselsätta sig med sådant, som vore av

betydelse för själva revisionsarbetet.

Den viktigaste delen av förste revisorns uppgifter vore onekligen den att

vara kontorets arbetsledare och att i sådan egenskap tillhandagå revisorer och

extra ordinarie tjänstemän med råd och upplysningar i fråga om revisionsarbetet

och anmärkningar. Detta innebure, att personalen i tvivelaktiga fall alltid hänvände

sig till förste revisorn, som därför borde äga fullständig kännedom om alla

de författningar, som på arbetsområdet ägde tillämpning, kammarrättens utslag,

Kungl. Maj:ts prejudikat m. m. Med den dåvarande uppdelningen av revisionsavdelningen

på allenast två kontor kunde emellertid kontorschefen icke gå i land

med denna uppgift. Räkenskaperna vore för närvarande uppdelade mellan kontoren

sålunda, att å första kontoret granskades räkenskaperna för Stockholms stad och

12 län samt sjätte till och med tionde huvudtitlarna och å andra kontoret alla de

övriga räkenskaperna. Med den mångfald av räkenskaper av högst olikartad beskaffenhet,

som komme på varje kontor och för vilka olika författningar vore

gällande, bleve det för förste revisorn ogörligt att äga tillfredsställande kännedom

om alla dessa författningar och att följa med inträffade förändringar, varför han

så småningom tappade kontakten med räkenskapsmaterialet. Det bleve även för

honom omöjligt att i den utsträckning, som vore erforderlig, kontrollera och granska

anmärkningars riktighet, utan bleve han härvid ofta nödsakad att utan vidare godtaga

anmärkningsförfattarens uppgifter.

Han bleve nämligen så upptagen av alla de löpande göromålen, bland vilka

vore att nämna: tillsynen av den talrika tjänstemannapersonalen, utdelning av

räkenskaper, ordnandet av tjänstledigheter och förordnanden, besvarandet av kungl.

remisser och yttranden till kammarrätten, övervakandet av att fastställda anmärkningsmedel

inflöte samt besök av eller telefonsamtal med redogörare och allmänheten,

att ringa eller ingen tid bleve över till studierna av författningar, reglementen,

prejudikat m. in.

Eu ändring av de rådande förhållandena vore i högsta grad påkallad; och

ville förste revisorerna i detta avseende föreslå följande. Förste revisorernas skyldighet

att deltaga i räkenskapsgranskningen skulle upphävas. Åliggandet att mottaga

räkenskaper och handlingar samt att föra vissa av de i arbetsordningen

angivna diarier och liggare skulle överflyttas, efter prövning av kammarrätten, på

kvinnligt biträde. Kontorens antal skulle ökas, så att chefen bleve i stånd att

behärska det honom anvisade arbetsområdet. Likartade räkenskaper borde föras till

samma kontor, för undvikande av onödigt dubbelarbete.

Ur dessa synpunkter framkomme naturligast en uppdelning av revisionsavdelningen

på fyra kontor. Det första skulle syssla med länsräkenskaperna, det

andra med militärräkenskaperna, det tredje med de räkenskaper, som här vore

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Majds proposition Nr 209.

underkastade generell granskning, och det fjärde med de övriga räkenskaperna.

Härigenom finge visserligen fjärde kontoret något större arbetsbörda än det

tredje, men jämkning härutinnan kunde utan svårighet åstadkommas. En sådan

uppdelning innebure den enligt förste revisorernas mening mest tillfredsställande

lösningen.

Därest emellertid en så genomgripande förändring på grund av ekonomiska

eller andra skäl icke läte sig omedelbart genomföra, vore dock mycket vunnet, om

åtminstone en fördelning på tre kontor kunde åstadkommas, varigenom man återginge

till de förhållanden, som rått före år 1909. I så fall borde på första kontoret

komma länsräkenskaperna med en uppskattningstid av 109 månader, på andra

kontoret första till och med femte huvudtitlarna med en uppskattningstid av 111

15/s0 månader samt på tredje kontoret övriga räkenskaper med en uppskattningstid

av 109 15/:;0 månader.

Revisionskommissarierna i arméförvaltningen och förste revisorn i marinförvaltningen,

vilkas åligganden måste anses vara av mindre invecklad och krävande

beskaffenhet än förste revisorernas i kammarrätten, hade avlöning i andra lönegraden.

Vid sådant förhållande och då revisorstjänsterna i kammarrätten intoge

en mellanställning mellan första och andra tjänstegraderna, syntes åt kammarrättens

förste revisorer böra beredas en ställning mellan andra och tredje tjänstegraderna.

Begynnelselön för förste revisor borde givetvis sättas högre än slutlönen för

revisor.

Efter att hava åberopat dessa av förste revisorerna gjorda uttalanden

fortsätter kammarrätten i sin skrivelse den 26 oktober 1916

sålunda.

Om, såsom av departementschefen framhållits, kommitténs förslag

och i viss män även kammarrättens på kommitténs baserade förslag

vore behäftade med en viss svaghet genom det något oklara inbördes

förhållandet mellan revisionskommissarierna och kontorsförmännen, lede

det enligt kammarrättens mening icke något tvivel, att den år 1908

genomförda förändringen i revisionsavdelningens ledning medfört ett

väsentligt och från synpunkten av revisionsarbetets tillförlitlighet och

effektivitet betänkligt försvagande av revisionsavdelningen. Skillnaden

från arbetskvantitetens synpunkt mellan å ena sidan den kontorsförmännen

förut åliggande kontrollen å framställda anmärkningar och å

andra sidan förste revisorernas skyldighet att lämna råd och upplysningar

vid anmärkningars avfattande hade enligt kammarrättens mening

uppenbarligen blivit i 1908 års proposition väsentligen överskattad.

Det kravet på organisationen av revisionsavdelningen ansåge kammarrätten

icke utan allvarsamma olägenheter kunna eftergivas, att

kontorschefsposternas antal icke finge tillmätas så knappt, att en verkligt

effektiv ledning och övervakande av revisionspersonalens arbete

omöjliggjordes, samt att chefsposterna erhölle sådan tjänsteställning och

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj-is -proposition Nr 209.

avlöning, att de i förhållande till den i det direkta revisionsarbetet sysselsatta

personalen kunde påräkna nödig auktoritet.

Yad anginge den förra synpunkten ansåg kammarrätten av den

föregående framställningen framgå, att minskningen av revisionskontorens

och därmed också av kontorschefernas antal från tre till två av

löneregleringskommittén betraktats såsom en given konsekvens av den

utav kommittén förordade anordningen med två föredragande revisionskommissarier

och att kammarrätten allenast till följd av den då rådande

uppfattningen angående kontorschefskapets naturliga samhörighet med

föredragningsskyldigheten i anmärkningsmål medgivit berörda minskning,

ett medgivande, som för övrigt lämnats allenast under uttalande

av starka betänkligheter och under förutsättningar, vilka icke blivit vid

den nya organisationens genomförande uppfyllda.

Då kontorsindelningen emellertid gjorts helt oberoende av sättet

för föredragningens anordnande och då för varje revisionskontor avsetts

allenast en chefspost, hade det enligt kammarrättens mening varit ett

steg i orätt riktning att minska kontorens antal; snarare hade anledning

kunnat finnas att gå en motsatt väg och uppdela det omfattande

räkenskapsmaterialet på flera kontor än förut varit fallet. I varje fall

vore det för kammarrätten tydligt, att den av förste revisorerna begärda

ökningen av revisionskontorens antal till tre vore av oavvisligt

behov påkallad och att ett undanskjutande av denna för revisionsarbetets

framgångsrika bedrivande viktiga fråga skulle vara att i hög

grad beklaga.

Vad beträffade kontorschefernas tjänsteställning och avlöning, hade

kammarrätten funnit svagheten i den bestående organisationen vara i

hög grad anmärkningsvärd. Kammarrätten ansåge det näppeligen inom

statsförvaltningen kunna uppvisas något motstycke till, att för en så

talrik tjänstemannapersonal som den till revisionsavdelningen hörande

icke annat omedelbart förmanskap inginge i organisationen än att två

tjänstemän i lägsta lönegraden finge sig tilldelat tillsvidare ett tilläggsarvode

såsom ersättning för det de åtoge sig arbetsledningen och den

närmaste tillsynen över den övriga personalen, vilken, med undantag av

de kvinnliga biträdena, i övrigt vore i avlöningshänseende likställd med

sina tillfälliga förmän.

Vare sig denna organisation jämfördes med den förutvarande, med

den av löneregleringskommittén eller av kammarrätten föreslagna eller

med bestående organisationer inom andra likartade områden av statsförvaltningen,

syntes dess svaghet vara synnerligen framträdande. Det

hade inom andra förvaltningsområden icke befunnits ändamålsenligt att

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition Nr 209-

åt chefsposterna giva en sådan mera rörlig karaktär, som av departementschefen

blivit med avseende å revisionsavdelningen förordad; och

vad departementschefen härom yttrat syntes icke vara ägnat att övertyga

därom, att ett sådant anordnande av chefskapet i nu förevarande

fall skulle erbjuda några fördelar från annan än kostnadssynpunkt.

Kammarrätten ansåge följaktligen, att revisionsavdelningen borde

uppdelas på tre kontor och att för vart och ett av dessa borde inrättas

en ordinarie tjänst, vars innehavare skulle hava till uppgift att ordna

och leda arbetena inom kontoret och i övrigt såväl i förhållande till

personalen å kontoret som till kammarrätten fungera såsom kontorets chef.

I enlighet med vad före 1908 års lönereglering varit fallet inom

kammarrätten och i anslutning jämväl till förhållandena å det till arméförvaltningens

civila departement hörande revisionskontoret ansåg kammarrätten

för de blivande ordinarie kontoi''scheferna titeln revisionskommissarie

böra komma till användning.

Vid bestämmandet av deras avlöning syntes hänsyn böra tagas

därtill, att slutavlöningen för revisor i kammarrätten utgjorde 6,000

kronor. Revisionskommissaries begynnelseavlöning syntes därför böra

sättas något högre, eller till 6,300 kronor, därav 3,900 kronor lön,

2,000 kronor tjänstgöringspenningar och 400 kronor ortstillägg, jämte

två ålderstillägg å 500 kronor efter respektive fem och tio år. Dessa

tjänstemäns avlöning skulle därigenom överstiga andra lönegraden med

500 kronor eller således med samma belopp, varmed revisors avlöning

nu överstege första lönegraden. Högsta pensionen för revisionskommissarie

skulle då bliva 4,900 kronor eller 300 kronor mera än för

tjänstemän i andra lönegraden.

Av de dåvarande båda förste revisorerna vore den ene sedan''åtskilliga

år tillbaka i åtnjutande av tre ålderstillägg såsom revisor och

hade sålunda en årsinkomst av tjänsten av 6,800 kronor; den andre,

för vilken tiden för tillträdandet av tredje ålderstillägget inträdde den

1 januari 1919, hade intill nämnda dag en årsinkomst av tjänsten av

6,300 kronor. Då övergången till de nya avlöningsbestämmelserna

billigtvis syntes böra anordnas på sådant sätt, att någon minskning i

avlöningen för de dåvarande förste revisorerna icke därav föranleddes,

ansåge sig kammarrätten böra hemställa, att i sammanhang med fastställandet

av nu ifrågavarande förändring i avlöningsstaten föreskrift

meddelades därom, att förste revisor finge för erhållande av ålderstillägg

å revisionskommissarielönen tillgodoräkna sig intill fem år av den tid

han innehaft stadigvarande — d. v. s. av semester eller tjänstledighet

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj:ts proposition Nr 209.

ej föranlett — förordnande å förste revisorstjänst med avlöning enligt

stat av minst 6,300 kronor.

Härigenom skulle den äldste av de båda förste revisorerna behålla

sin nuvarande avlöning 6,800 kronor oförändrad, till dess fem år förflutit

efter det han tillträtt revisionskommissarietjänst, då han skulle

erhålla uppflyttning i högsta lönegraden. Och den yngre av förste

revisorerna, som från och med år 1914 vore i åtnjutande av två ålderstillägg

och sålunda i avlöning uppbure 6,300 kronor eller samma belopp,

vartill begynnelseavlöningen för revisionskommissarie av kammarrätten

föreslagits, skulle från och med år 1919 eller vid samma tidpunkt, då

han skolat uppflyttas i högsta lönegraden såsom förste revisor, erhålla

första lönetillägget å revisionskommissarietjänsten och följaktligen komma

upp i en avlöning av 6,800 kronor.

Under åberopande av vad sålunda anförts hemställde kammarrätten,

att Kungl. Maj:t i proposition till 1917 års riksdag måtte föreslå, att riksdagen

måtte, med uteslutande från kammarrättens ordinarie stat av där

upptagna avlöningar för två förste revisorer, å samma stat uppföra tre

revisionskommissarier med samma avlöningar, som i den nu senast

till löneregleringskommittén remitterade skrivelsen föreslagits av kammarrätten.

I sammanhang med den sålunda föreslagna förändringen i revisionsavdelningens

organisation ansåg kammarrätten enligt skrivelse den

26 oktober 1916 även böra genomföras en förändring i de nuvarande

revisionskommissariernas tjänstetitel och avlöning.

Då genom 1908 års lönereglering re visionskom missari erna helt och

hållet skilts från revisionsavdelningen och erhållit ställning såsom

ledamöter i ämbetsverket med skyldigheter att i sådan egenskap handlägga

vissa slag av till kammarrätten hörande mål och ärenden, syntes

det vara eu ofrånkomlig konsekvens av den sålunda genomförda ändringen

i deras tjänsteställning och åligganden, att de också erhölle den

avlöning och den tjänstetitel, som betingades av deras ledamotskap i

ämbetsverket.

Då enligt gällande lönestat revisionskommissaries begynnelseavlöning

utgjorde 6,800 kronor och hans slutavlöning, vilken uppnåddes

efter fem år, 7,400 kronor, under det för kammarrättsråden begynnelseavlöningen

utgjorde 8,100 kronor och slutavlöningen, som uppnåddes

efter fem år, 8,700 kronor, skulle den ifrågasätta förändringen icke

medföra någon mera betjMande utgiftsökning för statsverket.

Vad anginge tjänstetiteln för de nuvarande revisionskommissarierna

Föredragandenas

för

revis onsynål

avlöning och

tjänstetitel.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj.ts proposition Nr 209.

ansåg kammarrätten kunna ifrågasättas, huruvida de borde likasom övriga

ledamöter i ämbetsverket benämnas kammarrättsråd eller om tilläventyrs

med hänsyn till den särskilda arten av deras tjänsteåligganden titeln

revisionsråd snarare borde komma till användning. Kammarrätten både,

särskilt med hänsyn till de föreliggande förslagen till riksrevision sverk,

av vilka det sista upptoge ledamöterna under benämning revisionsråd,

i sitt förslag upptagit denna tjänstetitel.

Det lede enligt kammarrättens i dess skrivelse den 26 oktober

1916 uttalade mening intet tvivel, att, därest den kamerala revisionen

av statens räkenskapsväsen skulle komma att i framtiden förläggas till

annat ämbetsverk än kammarrätten, samtliga de befattningar inom kammarrättens

revisionsavdelning, som av kammarrätten föreslagits till

uppförande å ämbetsverkets ordinarie stat, komme att bliva behövliga

för fullgörande av likartade funktioner inom det nyinrättade ämbetsverket.

Vad anginge de föreslagna revisionsrådsbefattningarna, både kammarrätten

velat erinra därom, att kammarrätten förut i annat sammanhang

uttalat den mening, som av ämbetsverket alltjämt vidbölles, att,

även om det hittillsvarande sambandet mellan kammarrätten och dess

revisionsavdelning skulle komma att upplösas, anmärkningsmålens handläggning

och avdömande i alla händelser borde fortfarande som hittills

förbliva hos kammarrätten. Skulle emellertid emot deuna kammarrättens

mening även den dömande verksamheten i anmärkningsmål komma att

i framtiden från kammarrätten överföras till annat ämbetsverk, ansåge

kammarrätten även om revisionsråden gälla vad som yttrats om befattningshavarna

å revisionsavdelningen.

Slutligen har kammarrätten erinrat, att enligt de för kammarrätten

gällande avlöningsvillkor samtliga ordinarie befattningshavare i ämbetsverket

äro pliktiga att, därest vissa kammarrätten tillhörande göromål

skulle komma att överflyttas till annat ämbetsverk, med bibehållande

av den tjänstegrad och den avlöning de innehava, efter Kungl. Maj:ts

förordnande tjänstgöra i det verk, till vilket göromålen överlämnas.

Från denna synpunkt ansåge kammarrätten sålunda något hinder för

deras överflyttande icke behöva möta.

Sedan den skrivelse av den 26 oktober 1916, för vars huvudsakliga

innehåll i nu ifrågavarande delar jag i det föregående redogjort,

avlåtits till Kungl. Maj:t, fick emellertid kammarrätten från

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungl. Majds proposition Nr 209.

dåvarande statsrådet oclx chefen för finansdepartementet mottaga en

den 24 november 1916 dagtecknad skrivelse, däri departementschefen

— med nttalande att kammarrättens förslag, innan detsamma kunde för

slutligt avgörande underställas Kungl. Maj:ts och riksdagens prövning,

syntes böra underkastas sådan ytterligare beredning, att förslagets framläggande

för 1917 års riksdag icke syntes med säkerhet kunna medhinnas

— anmodade kammarrätten att skyndsamt inkomma med förslag

till de äskanden å extra stat som till förstärkande av arbetskrafterna i

kammarrätten vore oundgängligen nödiga, därest kammarrättens i skrivelse

den 26 oktober 1916 framställda förslag icke bleve föremål för

avgörande vid 1917 års riksdag.

I anledning därav hemställde kammarrätten i skrivelse den 14 K*n^ardecember

1916, under den av departementschefen angivna förutsätt- skrivelse den

ning, att å extra stat för år 1918 måtte beviljas erforderligt anslag 14 december

för avlönande av tio extra revisorer med arvode för envar av dem av

3,900 kronor och åtta extra räknebiträden med arvode för envar av dem

av 1,500 kronor ävensom för bekostande av semestervikariat för nämnda

befattningshavare.

Vad anginge förslaget, att från kammarrättens ordinarie stat skulle

uteslutas där upptagna avlöningar för två revisionskommissarier och två

förste revisorer och i stället å samma stat uppföras två revisionsråd och

tre revisionskommissarier, de senare med något lägre avlöning än de

nuvarande revisionskommissarierna, förklarade kammarrätten i skrivelsen

den 14 december 1916, att det till en början vore tydligt, att,

därest ordinarie anslag för de av kammarrätten ifrågasatta nya tjänsterna

icke kunde beviljas av 1917 års riksdag, de dittillsvarande ordinarie

anslagen måste bibehållas orubbade.

Med sitt förslag om de två förste revisorstjänsternas utbytande

mot tre revisionskommissarietjänster av ny avlöningsgrad sade sig kammarrätten

hava haft det dubbla syftet, dels att genom minskning av

det räkenskapsmaterial, som behandlades å varje särskilt kontor, och

av den där tjänstgörande personalen, öka möjligheterna för kontorscheferna

att utöva en verkligt effektiv ledning av arbetet å kontoret,

dels ock att giva kontorscheferna en säkrare och i förhållande till kontorens

personal i övrigt mera auktoritativ tjänsteställning.

Därest sistnämnda syfte icke inom den närmaste tiden kunde vinnas,

ansåge kammarrätten i allt fall åtgärd böra vidtagas för genomförande

av den avsedda uppdelningen av revisionsavdelningen på tro kontor

med var sin kontorschef, vartill skulle erfordras ett extra anslag å 800

Bihang till riksdagens protokoll 1919. 1 sand. 181 höft. (Nr 209.) 4

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Förste

revisorernas

skrivelse den

34 september

1918.

Kungl- Maj:ts proposition Nr 209.

kronor till arvode åt eu förste revisor jämte fyllnad sarvode åt hans

semestervikarie 60 kronor 67 öre.

Förslaget att de nuvarande revisionskommissarietjänsterna skulle

förändras till revisionsrådstjänster med avlöning i tredje lönegraden

syntes med avseende å chefens för finansdepartementet skrivelse böra

underkastas den i skrivelsen förutsatta särskilda beredning.

Under förutsättning att beslut i enlighet med kammarrättens i

skrivelsen den 26 oktober 1916 i nu förevarande avseenden gjorda hemställan

icke kunde fattas vid 1917 års riksdag, hemställde alltså kammarrätten,

att Kungl. Maj:t måtte i proposition till 1917 års riksdag

föreslå, att riksdagen måtte på extra stat för år 1918 bevilja ett anslag

av 867 kronor till arvode åt en förste revisor ävensom fyllnadsarvode

åt hans semestervikarie.

De sålunda begärda anslagen å extra stat för avlönande av tio

extra revisorer och åtta extra räknebiträden äveDsom till arvode åt en

förste revisor hava sedermera blivit av riksdagen beviljade för vartdera

av åren 1918 och 1919.

Då kammarrätten den 5 september 1918 ingick till Kungl. Maj:t

med framställning i fråga om de anslagsbehov, som ansågos böra föreläggas

1919 års riksdag, förklarade kammarrätten, att den förstärkningav

arbetskrafterna å revisionsavdelningen, som beretts genom de på

extra stat för åren 1918 och 1919 beviljade anslagen, vore fortfarande

behövlig för år 1920.

Med godkännande av denna uppfattning har ock i årets statsverksproposition

förordats, att kammarrätten måtte beredas samma personalförstärkning

å nämnda avdelning som den för år 1919 medgivna;

och hava härför erforderliga anslag äskats under sjunde huvudtiteln,

punkten 16.

Emellertid ingingo de tre förste revisorerna den 24 september

1918 till kammarrätten med en skrivelse, däri de, i enlighet med vad

de extra revisorerna och de extra räknebiträdena hos förste revisorerna

påyrkat, hemställde, att, därest proposition om inrättande av ett riksrevisionsverk

icke förelädes 1919 års riksdag, kammarrättens förslag i

dess skrivelse till Kungl. Maj:t den 26 oktober 1916 om uppförande å

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Matris proposition Nr 209.

ämbetsverkets ordinarie stat av vissa befattningar inom revisionsavdelningen

måtte för riksdagen framläggas.

Enligt förste revisorernas mening vore det icke med rättvisa och billighet''

förenligt att år från år uppskjuta denna för tjänstemännen så betydelsefulla fråga.

Av de fyra extra räknebiträdena, vilka enligt kammarrättens förslag skulle ifrågakomma

till ordinaiae befattning, hade tre blivit utnämnda till extra räknebiträden

under år 1912 och den fjärde under år 1914. Deras anspråk att åtminstone till

år 1920 komma i åtnjutande av ordinarie anställning kunde därför icke anses förmätet.

Av de tio extra revisorerna vore de sex äldsta utnämnda respektive 1914,

1915, 1916 och 1917.

I en av förste revisorerna den 3 september 1918 till kammarrätten avlåten

skrivelse hade de som ett av skälen till de framträdande svårigheterna att för revisionsavdelningen

förvärva och bibehålla dugliga extra ordinarie tjänstemän framhållit

de ringa utsikterna för dessa att inom rimlig tid vinna ordinarie anställning

i kammarrätten. I detta hänseende intoge revisionsavdelningen en betydligt sämre

ställning än andra verk. Erfarenheten under de senaste åren hade visat riktigheten

av de av kammarrätten uttalade farhågorna, att saknaden av tillräckligt antal

ordinarie befattningar komme att medföra svårigheter för revisionsavdelningen att

i konkurrens med andra ämbetsverk draga till sig goda arbetskrafter. Er denna

synpunkt läge det en fara i att ytterligare uppskjuta vidtagandet av de av kammarrätten

föreslagna åtgärderna.

I detta sammanhang ville förste revisorerna ock bringa i förnyad erinran

kammarrättens förslag om förste revisorernas ersättande med ordinarie tjänstemän

av högre avlöningsgrad. Med erinran om vissa av kammarrätten gjorda uttalanden

rörande det otillfredsställande sätt, varpå förmanskapet för revisionspersonalen

vore organiserat, förklarade förste revisorerna sig anse detta av kammarrätten

påtalade uppenbara missförhållande tydligen vara av den betydelse, att det icke

borde längre få fortfara utan hade denna svaghet i organisationen bort omedelbart

avhjälpas. Ett vidare uppskjutande av denna fråga skulle, enligt vad förste revisorerna

vidare yttrade, även medföra den följden, att de två äldsta förste revisorerna,

av vilka den ene innehaft sådant förordnande sedan 1908 och den andra sedan 1911,

näppeligen skulle i pensionshänseende hinna komma i åtnjutande av den fördel, som

befattningarnas uppflyttande till ordinarie och högre lönegrad varit avsedd att

medföra.

Förste revisorernas omförmälda skrivelse överlämnades av kammarrätten

till Kungl. Maj:t med ämbetsverkets till löneregleringskommittén

remitterade skrivelse den 10 oktober 1918.

1 denna sistnämnda skrivelse den 10 oktober 1918 sägor sig kammarrätten

hava vid sin i skrivelsen den 5 september 1918 gjorda framställning

om anslag till förstärkning av ämbetsverkets arbetskrafter medelst fortsatta

anslag å extra stat utgått därifrån, att frågan om ett fristående revisionsverk

skulle under en nära liggande framtid upptagas till omprövning. Därest

Kammarrättens

skrivelse

den 10 okto

ber 1918

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition Nr 209.

emellertid så icke skulle bliva fallet, syntes det kammarrätten icke vara

tillrådligt att längre uppskjuta frågan om en med erforderliga ordinarie

arbetskrafter utökad starkare organisation av kammarrättens revisionsavdelning,

och detta desto mindre som det icke kunde råda något tvivel

därom, att minst samma arbetskrafter måste bliva behövliga för ett

fristående revisionsverk, om och när detsamma kunde varda inx-ättat.

Kammarrätten ansåge sig därför i anledning av förste revisorernas skrivelse

böra åter underställa denna fråga Kungl. Majrts prövning.

1 sådant syfte åberopade kammarrätten den framställning, som i

ämbetsverkets skrivelse till Kungl. Maj:t den 26 oktober 1916 lämnats

i fråga om den med räkenskapsgranskningen omedelbart sysselsatta

personalen — revisorer och räknebiträden — och de förändringar i

avseende å denna personal, som ägt rum under de senare åren intill

1916, samt återgav i väsentliga delar de motiv kammarrätten i samma

skrivelse åberopat till stöd för sina framställningar om ytterligare ökningav

revisionspersonalen med fyra revisorer och tre räknebiträden ävensom

därom att av samma personal skulle å ordinarie stat uppföras sex

revisorer och fyra räknebiträden.

Efter att vidare hava yttrat sig om de av kammarrätten ifrågasatta

ökade ordinarie arbetskrafternas användning i händelse riksrevisionsverket

skulle komma till stånd, anför kammarrätten i sin skrivelse

den 10 oktober 1918 följande.

De skäl för överflyttande på ordinarie stat av eu del av den extra

personalen, vilka anförts i kammarrättens skrivelse den 26 oktober

1916, hade sedan dess vunnit i styrka. Mera än någonsin syntes det

vara av behovet påkallat att genom ordinarie anställning och därmed

följande tryggad ställning tillförsäkra den statliga revisionen tillgång

till de arbetskrafter, varav den hade behov för fullgörande av bestående

arbetskrav. Den alltmer stegrade svårigheten att kunna för revisionsarbetet

erhålla kvalificerad extra ordinarie arbetskraft, varom kammarrättens

den 5 september 1918 till Kungl. Maj:t avgivna framställning

bure vittne, syntes knappast kunna på annat sätt övervinnas än genom

ökning i antalet ordinarie beställningar. Aven ur denna synpunkt syntes

alltså den vid löneregleringarna hittills följda principen, att ordinarie

arbete borde utföras genom ordinarie befattningshavare, böra för revisionens

vidkommande upprätthållas. Att en nedgång i det statliga

räkenskapsmaterialet skulle göra någon del av de ifrågasatta ökade ordinarie

arbetskrafterna överflödig, borde väl få anses uteslutet, vare sig

dessa arbetskrafter komme till användning inom kammarrättens revisionsavdelning

eller inom ett fristående revisionsverk.

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kungl. Maj:ts proposition Nr 209.

Med anledning därav hemställde kammarrätten, att, därest förslagom

inrättande av ett fristående revisionsverk icke bleve förelagt 1919

års riksdag, Kungl. Maj:t täcktes föreslå riksdagen att å kammarrättens

ordinarie stat uppföra ytterligare sex revisorer och fyra kvinnliga rälmebiträden.

Då kammarrätten därefter i den remitterade skrivelsen övergår

till frågan om kontorschefsbefattningarnas antal och avlöning, erinrar

kammarrätten om vad i detta ämne anförts och yrkats i ämbetsverkets

skrivelse den 26 oktober 1916 ävensom därom, att kammarrättens förslag

i denna del ej lett till annat resultat än att riksdagen på Kungl. Maj:ts

förslag på extra stat för åren 1918 och 1919 beviljat ett anslag av

867 kronor till arvode åt en förste revisor och fyllnadsarvode åt hans

semestervikarie.

Yad år 1916 av ämbetsverket blivit anfört såsom skäl för förste

revisorsbefattningarnas förändring till ordinarie tjänster med begynnelseavlöning

av 6,300 kronor och två ålderstillägg av 500 kronor och

för beviljande av anslag för tre sådana tjänster, förklarar kammarrätten

i den senaste skrivelsen fortfarande äga sin fulla giltighet. Särskilt

fäster kammarrätten uppmärksamheten därpå, att en jämförelse

med organisationen av chefskapet inom exempelvis arméförvaltningens

revision syntes oförtydbart visa, att vad som nu krävdes för kammarrättens

revisionsavdelning långt före detta ansetts nödigt och lämpligt

för underordnade revisioner.

1 den remitterade skrivelsen anför och åberopar kammarrätten

ridare vad ämbetsverket i skrivelsen den 26 oktober 1916 yttrat angående

rätt för de två förste revisorerna, vilkas arvoden finnas uppförda

t ordinarie stat, att vid befordran till de föreslagna revisionskommissariebefattningarna

för erhållande av ålderstillägg räkna sig tillgodo viss del

v sin tjänstetid såsom förste- revisorer; och gör kammarrätten därefter

i nu förevarande delar den hemställan, som finnes återgiven i början av

mitt anförande.

Med avseende å berörda hemställan anser jag mig böra fästa uppmärksamheten

dels häruppå, att i kammarrättens skrivelse den 26 oktober

1916 föreslogs, att i sammanhang med inrättandet av de tre nya revisionskommissarietjänsterna

skulle från kammarrättens ordinarie stat uteslutas

avlöningar för två förste revisorer men att i den nu ifrågavarande

skrivelsen hemställes, att dessutom avlöningen för en revisor måtte från

den nuvarande staten uteslutas, dels ock att kammarrättens senast gjorda

hemställan om rätt för förste revisorerna att vid befordran till revisionskommissarier

räkna sig tillgodo för ålderstillägg viss tid av sin tjänst
-

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition Nr 209.

göring såsom förste revisorer avser beredande av sådan rättighet även

för den förste revisor, som med arvode å extra stat trätt i verksamhet

från och med år 1918.

Aven med avseende å den föreslagna förändringen av de nuvarande

revisionskommissarietjänsterna till revisionsråds- eller kammarrättsrådstjänster

med avlöning lika med de nuvarande kammarrättsråden

samt beträffande samtliga de föreslagna nja befattningshavarnas ställning

i händelse ett centralt revisionsverk skulle bliva inrättat, har kammarrätten

i skrivelsen anfört och åberopat vad ämbetsverket i sin skrivelse

den 26 oktober 1916 i dessa ämnen yttrat.

Slutligen har ämbetsverket, med sammanfattande av sina i skrivelse»,

den 10 oktober 1918 gjorda förslag, anfört, att i händelse av bifall till

dessa förslag den för kammarrätten år 1918 gällande ordinarie och extra

staten skulle undergå följande förändring:

Tillkommer å ordinarie stat:

2 revisionsråd å 8,100 kronor ............................................... kronor 16,200

3 revisionskommissarier å 6,300 kronor .............................. » 18,900

6 revisorer å 4,500 kronor ...................................................... » 27,000

4 kvinnliga räknebiträden å 1,600 kronor........................... t 6,400

Ökning av anslaget till semestervikarier för ovanstående

15 personer .............................................................................. » 2,575

kronor 71,075

Avgår å ordinarie stat:

revisionskommissarier å 6,800 kronor... kronor 13,600

2 förste revisorer å 5,300 kronor............... » 10,600

1 revisor ............................................................ » 4,500

Minskning i anslaget till semestervikarier

för ovannämnda 5 personer..................... » 1,033 kronor 29,733

Säger ökning å ordinarie anslaget kronor 41,342

Avgår å extra stat:

Arvode till en förste revisor ävensom fyllnadsarvode åt

hans semestervikarie ................................. kronor 867

6 extra revisorer å 3,900 kronor............. » 23,400

4 » kvinnliga räknebiträden å 1,550

kronor ............................. » 6^200 kronor 30,467''

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Kungl. Maj:ts proposition Nr 209.

Minskning- i anslaget till semestervikarier för ovannämnda

extra revisorer och extra kvinnliga räknebiträden......... kronor 1,200

kronor 31,667

åkning (netto)................................ ............................................ » 9,675

Såsom jag inledningsvis nämnt, har kammarrättens skrivelse den

10 oktober 1918, för vars innehåll jag nu redogjort, varit underställd

löneregleringskommitténs prövning. I sitt den 25 februari 1919 dagtecknade

utlåtande har kommittén anfört följande.

De förstärkningar av personalen å kammarrättens revisionsavdelning,

som tillkommit efter fastställandet år 1908 av ny stat för ämbetsverket,

hava alla genomförts medelst anslag å extra stat, ehuru det —

åtminstone beträffande flertalet av de nytillkomna befattningarna —

kunnat redan vid anslagens beviljande förutses, att befattningarna icke

skulle inom beräknelig framtid kunna undvaras. Att anslag å ordinarie

stat ej begärts för de nytillkomna tjänsterna torde, såsom kammarrätten

också framhållit, hava varit beroende dels på den sparsamhet i sina

anslagsäskanden, som kammarrätten ansett sig skyldig att iakttaga, dels

ock på de av Kungl. Maj:t angående den centrala revisionens omläggning

anbefallda utredningar, vilka under åtskilliga år pågått och ännu

icke lett till något avgörande.

Kommittén finner helt naturligt, att det för kammarrätten och för

personalen å dess revisionsavdelning måste framstå såsom ett synnerligen

viktigt önskemål, att frågan, huruvida den centrala revisionen skall

för framtiden bibehållas inom kammarrätten eller därifrån utbrytas och

förläggas till ett nyinrättat ämbetsverk, snarast möjligt må bringas till

avgörande; och kommittén anser sig kunna tillfullo instämma i kammarrättens

mening, att det icke kan anses förenligt med de statsintressen,

ämbetsverket bär att genom sin revisionsavdelning vårda, att revisionsavdelningens

alltjämt växande personalbehov skulle under obestämd tid

framåt tillgodoses allenast genom extra ordinarie arbetskrafter; likasom

kommittén även anser kammarrätten hava anfört övertygande skäl för

sina uttalanden, att det sätt, varpå förmanskapet för revisionspersonalen

år 1908 organiserades, visat sig mindre tillfredsställande.

Givetvis skulle det — såsom även framhållits av kammarrätten —

vant önskvärt, att den föreliggande frågan om revisionsavdelningens

Löne
reglerings*
kommitténs
yttrande.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition Nr 209.

personalbehov och diirmed sammanhängande organisationsfrågor kunnat

redan nu komma, till prövning i sammanhang med behandlingen, efter

slutlig utredning, av frågan om organiserandet av ett riksrevisionsverk.

Oaktat långvarigheten av de nyss antydda för kammarrättens revisionsavdelning

ogynnsamma förhållandena måste man dock enligt kommitténs

mening fasthålla vid, att lösningen av sistberörda organisationsfråga

icke bör genom av riksdagen i annat sammanhang fattade beslut föregripas.

I nu förevarande sammanhang må det emellertid tillatas kommittén,

i anledning av den erhållna remissen, att betona angelägenheten

därav, att åtgärder vidtagas i sylte att nyssberörda fråga må snarast

ske kan och om möjligt redan vid 1920 års riksdag bringas till slutligt

avgörande.

Med den ståndpunkt kommittén, såsom av det nyss anförda framgår,

intagit i detta ärende, har kommittén likväl, för behörigt fullgörande

av remissen, ansett sig böra taga under omprövning, huruvida kammarrättens

i den remitterade skrivelsen gjorda framställning möjligen skulle

kunna till någon del bifallas utan att därigenom svårigheter vore att

motse vid eventuellt förestående organiserande av ett riksrevisionsverk;

likasom även kommittén trott sig böra giva en antydan om, i vad mån

kammarrättens framställning i övrigt må kunna anses förtjänt av beaktande

för den händelse den slutliga utredningen om revisionens organiserande

skulle resultera däruti, att densamma fortfarande borde kvarbliva

hos kammarrätten.

Det synes då till en början för kommittén uppenbart, att de såsom

förmån och arbetsledare å revisionsavdelningen anställda tjänstemän måste,

därest ett riksrevisionsverk kommer att inrättas, jämte övrig revisionspersonal

dit överföras; och kommittén anser sig därför förhindrad tillstyrka,

att förslag om uppförande å ordinarie stat av de nuvarande förste

revisorsbefattningarna nu skulle föreläggas riksdagen.

Vad angår de nuvarande revisionskommissarietjänsterna, synes

visserligen den möjligheten icke vara utesluten, att de — därest vid

inrättande av ett riksrevisionsverk domsrätten i anmärkningsmål bibehålies

hos kammarrätten — komma att där kvarstanna såsom dömande

ledamöter; men det synes å andra sidan även vara möjligt, att tjänsterna

anses böra överflyttas till det nya ämbetsverket för att där tagas i anspråk

vid behandlingen av till verkets avgörande hörande ärenden samt

möjligen i en eller annan form för ledningen av revisionsarbetet inom

verket och eventuellt utanför detsamma. Icke heller med avseende å

dessa tjänster anser sig därför kommittén kunna förorda, att Ivungl
-

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 209. 33

Maj:t nu skulle föreslå riksdagen besluta sådan förändring, som begärts

av kammarrätten.

Vad åter angår den föreslagna ökningen av de ordinarie revisorernas

och räknebiträdenas antal, har kommittén — efter övervägande

av vad som förekommit vid inrättandet av de nuvarande tio extra revisorsbefattningarna

och åtta extra räknebiträdesbefattningarna — kommit

till den uppfattning, att de till uppförande å ordinarie stat nu föreslagna

sex extra revisorsbefattningarna och fyra extra räknebiträdesbefattningarna

måste anses vara för framtiden behövliga, därest revisionen fortfarande

kommer att förbliva inom kammarrätten.

I det förslag till stat för ett riksrevisionsverk, som innefattas i det

den 15 augusti 1913 avgivna kommittébetänkandet, hava visserligen upptagits

allenast tjugusju revisorer, motsvarande vid denna tid i kammarrätten

anställda tjugu ordinarie och tre extra revisorer samt å statskontorets

riksbokslutsbyrå anställda fyra revisorer; och de för frågans fortsatta

bearbetning tillsatta sakkunniga hava i sitt utlåtande av den 10

februari 1914, enär en av revisorerna å statskontorets riksbokslutsbyrå

befunnits böra bibehållas i statskontoret, hemställt om minskning av

antalet revisorer i riksrevisionsverket till tjugusex.

Därest sex nya ordinarie revisorsbefattningar i kammarrätten nu

skulle bliva beviljade, skulle alltså'' för överflyttande till ett blivande

riksrevisionsverk finnas tillgängliga tjugusex revisorsbefattningar i kammarrätten

(av vilka likväl en nu innehaves av en extra förste revisor,

som icke deltager i revisionsarbetet) och tre revisorsbefattningar i statskontoret

eller sammanlagt tjugunio revisorsbefattningar.

Det synes emellertid kommittén knappast kunna förutsättas, att

det arbete, för vars utförande varit att disponera trettio ordinarie och

extra revisorer i kammarrätten och tre eller fyra revisorer i statskontoret,

skulle inom ett eventuellt riksrevisionsverk kunna utföras av mindre

antal revisorer än tjugunio. För den händelse detta dock skulle anses

tvivelaktigt, har kommittén, som funnit kammarrättens framställning i

nu förevarande del synnerligen behjärtansvärd, ansett sig böra hemställa,

att för innehavarna av de revisorstjänster i kammarrätten, som må

komma att nyinrättas eller i följd av nuvarande ordinarie innehavares

avgång varda . lediga, må bliva gällande, utom de villkor och bestämmelser

för ordinarie befattningshavare i kammarrätten, som innefattas i

kungörelsen den 17 juni 1908, ytterligare det under senare tiden i

åtskilliga fall fastställda avlöningsvillkoret, att de skola, med bibehållande

av den tjänstograd och den avlöning de innehava, vara pliktiga att, när

helst så av Kungl. Maj:t prövas lämpligt, låta sig förflyttas till annan

Bihang till riksdagens protokoll 1919. 1 saml. 18 L haft. (Nr 209.) 5

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj.ts proposition Nr 209.

befattning inom den centrala förvaltningen. Under förbehåll att detta

avlöningsvillkor tillägges, anser sig kommittén kunna tillstyrka avlåtande

till innevarande års riksdag av framställning om den av kammarrätten

föreslagna ökningen av de ordinarie revisorernas antal.

Kammarrätten har vidare hemställt, att av de å revision savdelningen

tjänstgörande extra räknebiträdena fyra måtte uppföras å ordinarie stat,

varigenom antalet ordinarie räknebiträden skulle bliva åtta.

A förslagen till stat för ett riksrevisionsverk hava upptagits i 1913

års kommittébetänkande fjorton och i 1914 års sakkunnigutlåtande elva

ordinarie kvinnliga biträden med samma avlöning, som gäller för räknebiträdena

hos kammarrätten. Då enligt båda dessa förslag förutsättes,

att från kammarrättens till riksrevisionsverkets stat skulle överföras ej

allenast de fyra ordinarie räknebiträdena utan även fyra å kammarrättens

extra stat uppförda räknebiträden, torde någon betänklighet mot bifall

till kammarrättens förslag om ökning av de ordinarie räknebiträdenas

antal med fyra icke behöva möta.

Riksdagen har i år redan beslutat reglering av inom statsförvaltningen

anställda ordinarie kvinnliga biträdens avlöningsförmåner m. in.

De därvid vidtagna ändringarna i det nuvarande lönesystemet böra, framhåller

kommittén, givetvis vinna tillämpning även med avseende å de

nya ordinarie räknebiträdena i kammarrätten.

Därest i enlighet med vad kommittén nu yttrat skulle å kammarrättens

ordinarie stat bliva uppförda ytterligare sex revisorer och ytterligare

fyra räknebiträden, skulle för avlönande av de nya ordinarie befattningshavarnas

semestervikarier ävensom till erforderliga fyllnadsarvoden

åt vikarier för räknebiträdena under sjukdom behövas en ökning

av 1,800 kronor å det anslag, varifrån utgifterna i dessa hänseenden

böra utgå.

Under åberopande av vad nu anförts har kommittén hemställt, att

i proposition till 1919 års riksdag måtte föreslås, att riksdagen må å

kammarrättens ordinarie stat uppföra ytterligare,

dels sex revisorer med avlöning för envar av dem av 4,500 kronor,

därav 2,600 kronor lön, 1,600 kronor tjänstgöringspenningar och 300

kronor ortstillägg, vartill må kunna komma tre ålderstillägg å lönen,

vartdera å 500 kronor, efter respektive fem, tio och femton år;

dels fyra kvinnliga biträden av andra graden (räknebiträden) med

avlöning för en var av dem av 2,000 kronor, därav 1,300 kronor lön,

500 kronor tjänstgöringspenningar och 200 kronor ortstillägg, vartill

må kunna komma tre ålderstillägg, vartdera å 200 kronor, efter respek
-

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Kungl. Maj.ts proposition Nr 209.

tive fem, tio och femton år, skolande av varje ålderstillägg 100 kronor

tillhöra lön och 100 kronor tjänstgöringspenningar;

ävensom att riksdagen må förklara:

att berörda ålderstillägg skola utgå av det under sjunde huvudtiteln

uppförda förslagsanslag till ålderstillägg;

att ovannämnda nya revisorer ävensom blivande innehavare av redan

befintliga ordinarie revisorstjänster i kammarrätten, som varda lediga

i följd av nuvarande innehavares avgång, skola icke blott vara

underkastade de för kammarrättens ordinarie befattningshavare nu gällande

villkor och bestämmelser för åtnjutande av i stat uppförda avlöningsförmåner

utan även vara skyldiga att, när helst så av Kungl. Maj:t

prövas lämpligt, låta sig förflyttas till annan befattning inom den centrala

förvaltningen;

att för de nya kvinnliga biträdena skola lända till efterrättelse de

föreskrifter, som äro eller kunna varda utfärdade angående allmänna

villkor och bestämmelser att gälla för de å vissa domstolars, ämbetsverks

och myndigheters stater uppförda bidrädesbefattningar;

samt att det å kammarrättens ordinarie stat uppförda anslaget

till vikariatsersättning, arvoden åt extra biträden, flitpenningar och tillfällig

renskrivningskostnad, nu 24,000 kronor, må från och med år 1920

höjas med 1,800 kronor till 25,800 kronor.

Med avseende å kammarättens framställning i övriga delar har

kommittén hemställt, att densamma icke må för närvarande föranleda

någon Kungl. Maj:ts åtgärd.

Kommittén uttalar till sist, att för den händelse den slutliga utredningen

angående revisionens framtida organisation skulle leda till

det resultat, att densamma ansåges böra bibehållas inom kammarrätten,

bortfölle naturligen de hinder för bifall till kammarrättens framställning

om de nuvarande förste revisorsbefattningarnas ombildning till ordinarie

tjänster samt förändringar i de nuvarande revisionskommissariernas

avlöning och tjänstetitel, som av kommittén i det föregående åberopats;

och kommittén har därför ansett sig böra giva en antydan om till vilka

åtgärder framställningen i berörda hänseende under nämnda förutsättning

synts kommittén böra föranleda.

Genom 1917 års riksdags beslut om beviljande på extra stat av

arvode för eu tredje förste revisor vore revisionsavdelningens uppdelning

på tre kontor redan genomförd, och någon minskning i kontorens och

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts proposition Nr 209.

kontorsförmansbefattningarnas antal tordo icke kunna ifrågakomma. Mot

kammarrättens hemställan om befattningarnas uppförande å ordinarie stat

syntes, därest befattningarna korame att bibehållas i kammarrätten, icke

heller kunna göras någon befogad erinran.

\ad åter angår I den föreslagna avlöningen, har kommittén icke

funnit tillräckliga skäl vara anförda, på grund varav för dessa befattningar

skulle tillskapas en ny avlöningstyp, utan synes för dem böra

bestämmas samma avlöning, som i allmänhet gäller för tjänstemän i

andra lönegraden, dit kammarrättens revision skommissarier före år 1909

vore hänförda och till vilken lönegrad revisionskommissarierna i arméförvaltningen

höra. Mot förslaget att dessa tjänstemän skulle benämnas

revisionskommissarier har kommittén icke funnit sig böra göra någon

erinran.

Då emellertid med de föreslagna nya revisionskommissariernas placerande

i andra lönegraden begynnelseavlöningen för dem skalle komma

att understiga slutavlöningen för revisor i kammarrätten, torde särskild

bestämmelse erfordras därom, att, därest till revisionskommissarie befordras

revisor, vilken intjänat tredje ålders tillägget, honom må omedelbart

tillgodoföras ett ålderstillägg å revisionskommissarietjänsten. Härjämte

torde erfordras bestämmelser i fråga om rätt för förste revisor,

som] befordras till revisionskommissarie, att — till förekommande av minskning

i avlöning — räkna sig för erhållande av ålderstillägg tillgodo

tjänstetid såsom förste revisor, eventuellt komma i åtnjutande av personligt

lönetillägg.

Skulle revisionsavdelningen komma att för framtiden bibehållas

inom kammarrätten, lärer någon väsentligare förändring i de nuvarande

revisionskommissariernas åligganden icke heller vara att motse. Av

kammarrätten har gjorts gällande, att de med avseende å arten av dessa

åligganden bort redan å den år 1908 beslutade nya staten för ämbefsverketjfuppföras

med avlöning i tredje lönegraden, och det har nu för

dem påyrkats sådan avlöning. Kommittén har ansett sig icke böra

göra någon erinran däremot; kommittén har därvid nogsamt beaktat, å

eDa sidan, att dessa ledamöters åligganden falla inom allenast en begränsad

deb av kammarrättens ämbetsverksamhet, men, å andra sidan,

av vilken betydelse det måste vara för kammarrätten att på dessa ledamotsplatser

hava personer, som besitta ingående kännedom om den

mängd understundom rätt invecklade författningar och andra föreskrifter,

som reglera förvaltningen inom statslivets många olika områden

och som det gäller att taga hänsyn till vid avdömande av anmärknings
-

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Kungl. Maj:ts proposition Nr 209.

mål. Med avseende å spörsmålet om ifrågavarande ledamöters blivande

tjänstetitel torde något yttrande av kommittén icke vara erforderligt.

Därest vid blivande prövning av frågan om revisionens utbrytande

från kammarrätten eller kvarblivande inom ämbetsverket skulle

befinnas, att före frågans avgörande vidlyftigare utredningsarbeten i de

ovan omförmälda avseenden, som av chefen för finansdepartementet x

1916 års statsverksproposition berördes, eller av annat slag skulle vara

erforderliga, anser kommittén förslagen om ombildning av de nuvarande

förste revisors- och revisionskommissarietjänsterna höra, utan avvaktan

å dessa utredningsarbetens avslutande, företagas till prövning och

avgörande på sätt ske skolat, därest det blivit bestämt, att levisionsavdelningen

skulle bibehållas inom kammarrätten.

Till vad av löneregleringskommittén anförts är från min sida föga *»**•£«

att tillägga. Frågan om ett riksrevisionsverk kommer icke att föreläggas

innevarande års riksdag. Emellertid synes mig icke vara med

billighet och rättvisa förenligt att med hänsyn härtill fortfarande undanskjuta

frågan om uppförande å ordinarie stat av vissa nya tjänster å

kammarrättens revisionsavdelning. Därest de begärda tjänsternas uppförande

å ordinarie stat låter sig genomföra utan föregripande av den

svävande frågan rörande inrättande av ett riksrevisionsverk, bör detefter

min mening snarast ske. Av vad som nu framhållits från löneregleringskommitténs

sida har jag blivit övertygad om, att det föreslagna

inrättandet av ordinarie tjänster kan ske i den utsträckning löneregleringskommittén

föreslagit. Utöver denna ram anser jag mig icke

böra gå, och kan jag alltså icke förorda bifall till vad kammarrätten

i övrigt föreslagit. Jag torde här fa omnämna, att i en till mig ingiven

skrift revisionskommissarierna och förste revisorerna i kammarrätten

ytterligare framhållit vissa skäl för bifall till kammarrättens förslag

även i den del, som efter min mening’nu torde böra undanskjutas.

. Beträffande löneregleringskommitténs förslag har jag sålunda ingen

erinran att framställa.

I händelse av bifall till vad av mig i överensstämmelse med

kommitténs hemställan föreslagits, kommer det i riksstaten upptagna ordinarie

''"anslaget till kammarrätten, nu utgörande 284,300 kronor och i statsverkspropositionen

upptaget till ett med 5,200 krofior förhöjt belopp,

att få höjas med ytterligare 36,800 kronor till 326,300 kronor.

Mot denna'' ökning svarar emellertid en minskning av de i årets

statsverksproposition äskade anslagen å extra stat med avlöning åt

sex extra revisorer 23,400 kronor och åt fyra extra räknebiträden 7,800

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj.ts proposition Nr 2 09.

kronor ävensom med ett belopp av 1,400 kronor, motsvarande de till

semestervikariat för ifrågavarande befattningshavare beräknade medel,

eller med sammanlagt 32,600 kronor.

Under åberopande av vad nu anförts får jag alltså hemställa,

att Kungl. Maj:t må föreslå riksdagen, att

1) ej mindre å kammarrättens ordinarie stat uppföra från och med

år 1920 ytterligare

dels sex revisorer med avlöning för envar av dem av 4,500 kronor,

därav 2,600 kronor lön, 1,600 kronor tjänstgöringspenningar och 300

kronor ortstillägg, vartill må kunna komma tre ålderstillägg å lönen,

vartdera å 500 kronor, efter respektive fem, tio och femton år;

dels fyra kvinnliga biträden av andra graden (räknebiträden) med

avlöning för en var av dem av 2,000 kronor, därav 1,300 kronor lön,

500 kronor tjänstgöringspenningar och 200 kronor ortstillägg, vartill

må kunna komma tre ålderstillägg, vartdera å 200 kronor, efter respektive

fem, tio och femton år, skolande av varje ålderstillägg 100 kronor

tillhöra lön och 100 kronor tjänstgöringspenningar;

än även upptaga det å kammarrättens ordinäre stat uppförda anslaget

till vikariatsersättning, arvoden åt extra biträden, flitpenningar och tillfällig

renskrivningskostnad, nu 24,000 kronor, från och med år 1920

till ett med 1,800 kronor lörhöjt belopp, eller till 25,800 kronor; samt

höja det ordinarie anslaget till kammarrätten

nu.............................. kronor 284,300

med.......................... » 42,000

till.............................. » 326,300;

ävensom förklara:

att ovan berörda ålderstillägg skola utgå av det under sjunde

huvudtiteln uppförda förslagsanslag till ålderstillägg;

att blivande innehavare av såväl ovannämnda som redan befintliga

ordinarie revisorstjänster i kammarrätten skola icke blott vara

underkastade de för kammarrättens ordinarie befattningshavare nu gällande

villkor och bestämmelser för åtnjutande av i stat uppförda avlöningsförmåner

utan även vara skyldiga att, när helst så av Kungl. Maj:t

prövas lämpligt, låta sig förflyttas till annan befattning inom den centrala

förvaltningen;

att för de nya kvinnliga biträdena skola lända till efterrättelse de

föreskrifter, som äro eller kunna varda utfärdade angående allmänna

villkor och bestämmelser att gälla för de å vissa domstolars, ämbetsverks

och myndigheters stater uppförda biträdesbefattningar;

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Kungl. Maj:ts proposition Nr 209.

2) upptaga det i statsverkspropositionen under sjunde huvudtiteln,

punkten 16, till förstärkning av kammarrätten med fem adjungerade

ledamöter m. m. å extra stat för år 1920 äskade förslagsanslag till, i

stället för i statsverkspropositionen begärda högst 111,526 kronor, ett

belopp av högst 78,926 kronor.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan biföll Hans Maj:t Konungen; och skulle

till riksdagen avlåtas proposition av den lydelse,

bilagan litt. . . . vid detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Sven Lidholm.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. SU 1919:64 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts dels under sjunde huvudtiteln av statsverkspropositionen och propositionen om tilläggsstat för år 1919, dels ock i särski s. 2 i texten