Sök i Ratio Lex

Angående ökat statsbidrag till uppfostringsanstalter för vanartade och i sedligt avseende försummade barn m. m

1919-03-11 · 28 sidor, varav 28 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 28 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1919:233, Angående ökat statsbidrag till uppfostringsanstalter för vanartade och i sedligt avseende försummade barn m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kunyl. Maj:ts Proposition Nr 233.

1

Nr 233.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående ökat statsbidrag

till uppfostringsanstalter för vanartade och i

sedligt avseende försummade barn m. m.; given Stockholms

slott den 11 mars 1919.

Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över

ecklesiastikärenden för denna dag vill Kungl. Maj:t föreslå riksdagen att

dels höja det ordinarie förslagsanslaget till uppfostringsanstalter för

vanartade och i sedligt avseende försummade barn från dess nuvarande

belopp, 80,000 kronor, med 104,000 kronor till 184,000 kronor;

dels för beredande av ökat statsbidrag till ifrågavarande uppfostringsanstalter

anvisa på tilläggsstat för år 1919 ett förslagsanslag å 104,000

kronor;

dels medgiva, att statsbidrag till omförmålda anstalter må från och

med år 1919 utgå enligt följande ändrade grunder:

a) till styrelse för skyddshem utgår till bestridande av kostnaderna

för varje på grund av lag angående uppfostran åt vanartade och i sedligt

avseende försummade barn i skyddshemmet intaget barns vård ett

årligt statsbidrag av 200 kronor för den tid, skyddslingen vårdas i skyddshemmet;
b)

till barnavårdsnämnd utgår till betäckande av de för barns uppfostran

i enskilt hem eller barnhem eller under anställning i arbete, tjänst

eller yrke uppkomna kostnader, som på grund av nyssnämnda lags bestämmelser

skola bestridas av barnavårdsnämnd, för den tid barnet på

nämndens föranstaltande njuter sådan uppfostran, ett årligt statsbidrag av

80 kronor, om barnet vårdas i barnhem, och hälften av dessa kostnaders

belopp, dock ej över 50 kronor, om barnet är anförtrott åt enskilt hem

eller anställt i arbete, tjänst eller yrke;

Bihang Ull riksdagens protokoll 1919. 1 saml. 205 höft. (Nr 233). 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 233.

dels ock medgiva, att från oraförmälda förslagsanslag till uppfostringsanstalter

för vanartade och i sedligt avseende försummade barn må till

arvode åt en hos skolöverstyrelsen anställd konsulent för skyddshemsverksamheten

från och med den 1 juli 1919 tills vidare utgå''ett belopp av

högst 1,500 kronor för år räknat.

De till ärendet hörande handlingarna skola tillhandahållas riksdagens

vederbörande utskott.

GUSTAF.

Värner Rydén.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 233.

3

Utdrag av protokollet över ecklesiastikärenden, hållet inför Hans Maj:t

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den It mars 1919.

N Svarande:

Hans excellens herr statsministern Edén,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Hellner,

Statsråden: Petersson,

Schotte,

Petrén,

Nilson,

friherre Palmstierna,

Rydén,

Undén,

Thorsson.

Departementschefen, statsrådet Rydén anförde härefter:

Vid anmälan av de frågor, som tillhörde regleringen av riksstatens

åttonde huvudtitel för år 1920 hemställde jag, på sätt framgår av statsrådsprotokollet

över ecklesiastikärenden den 9 januari 1919, punkten 238,

att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen att, i avbidan på proposition angående

uppfostringsanstalter för vanartade och i sedligt avseende försummade

barn, beräkna för ändamålet en ökning för år 1920 av det på ordinarie

stat uppförda förslagsanslaget till nämnda uppfostringsanstalter å

80,000 kronor med 104,000 kronor. Denna min hemställan blev av Kungl.

Maj:t bifallen.

Likaledes hemställde jag vid anmälan av de medelsbehov, som under

åttonde huvudtiteln borde tillgodoses genom anslag å tilläggsstat för år

Uppfostringsanstalter

för

vanartade och

i sedligt avseende

försummade

barn.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

1902 års lagstiftning

angående

Tanartade

och i

sedligt afseende

försummade

barn.

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 233.

1919 — såsom framgår av det till ärendet hörande statsrådsprotokollet

över ecklesiastikärenden, punkten 54 — att Kungl. Maj:t måtte föreslå

riksdagen att, i avbidan på proposition angående uppfostringsanstalter för

vanartade och i sedligt avseende försummade barn, beräkna för ändamålet

på tilläggsstat för år 1919 ett förslagsanslag av 104,000 kronor. Jämväl

denna min hemställan blev av Kungl. Maj:t bifallen.

De frågor, om vilka sålunda framställning till riksdagen ställts i utsikt,

anhåller jag nu att ånyo få anmäla för Kungl. Maj:t.

Uppslaget till nu gällande lagstiftning angående vanartade och i sedligt

avseende försummade barn gavs i en utav motioner inom riksdagens

båda kamrar föranledd skrivelse från riksdagen den 25 april 1896, däri

riksdagen anhöll, att Kungl. Maj:t täcktes låta utarbeta och för riksdagen

framlägga förslag om åtgärder för beredande av lämplig uppfostran dels

åt minderåriga förbrytare, dels åt vanartade och i sedligt avseende försummade

barn.

Såsom väsentliga medel för utförande av det räddnings- och uppfostringsarbete,

som här erfordrades, hänvisade riksdagen till inrättande ''av

särskilda anstalter, av vilka de, som skulle hysa vanartade och i sedligt

avseende försummade barn, borde anordnas och upprätthållas av landstingen

och de städer, som ej i landsting deltoge, med bidrag av staten

och målsmännen, för deras hållande i verksamhet, medan hem för barn,

som försummade skolgång, skulle inrättas av vederbörande skoldistrikt och

av dem, med bidrag av målsmännen, underhållas; och uttalade riksdagen

såsom allmän regel, att smärre uppfostringsanstalter ägde företräde framför

större sådana.

Med anledning av denna riksdagens skrivelse beslöt Kungl. Maj:t att

åt särskilda kommitterade anförtro utredningen av frågan. Den 26 oktober

1899 avgav kommittén betänkande och förslag angående vanartade och i

sedligt avseende försummade barns behandling. Sedan i fråga om detta

betänkande åtskilliga myndigheter blivit hörda, utarbetades inom ecklesiastikdepartementet

förslag, som i proposition framlades för 1902 års riksdag

och i huvudsak vunno riksdagens bifall.

Den 13 juni 1902 utfärdades lag angående uppfostran åt vanartade

och i sedligt avseende försummade barn. Denna lag avser, såsom i dess

1 § angives, beredande av ändamålsenlig uppfostran åt barn under 15 år,

vilka på grund av föräldrars eller målsmäns lastbarhet, vårdslöshet eller

oförmåga att ägna barnen nödig tillsyn äro i sedligt avseende så försummade,

att särskilda åtgärder anses vara erforderliga för att förekomma

deras vanartande, eller äro så vanartade, att hemmets och skolans upp
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kwigl. Moj:ts Proposition Nr 233.

fostringsmedel befinnas otillräckliga för deras tillrättaförande. 1 varje

skoldistrikt skall finnas en barnavårdsnämnd, vilken det åligger att i enlighet

med lagens bestämmelser taga vård om här ifrågavarande barn.

Med hänsyn till graden och arten av barnets vanart eller sedliga försummelse

eller omständigheter i övrigt tillkommer det barnavårdsnämnden att

vidtaga ändamålsenliga åtgärder, bland annat föranstaltande om barnets intagning

i skyddshem eller barnhem eller dess överlämnande till enskilt hem.

Ett i sedligt avseende försummat larn, som befinnes böra skiljas från

hemmet, skall i främsta rummet sättas i annat enskilt hem. Finnes ej

därtill tillgång, bör plats beredas barnet i barnhem. Visar barn, som

sålunda överlämnats till enskilt hem eller barnhem, vanart av den beskaffenhet,

att dess samvaro med andra barn måste anses innebära våda för

dess sedliga utveckling, skall barnet intagas i skyddshem, vilket ock bör

ske, där det eljest prövas vara av behovet påkallat.

Ett vanartat larn, som befinnes böra skiljas från hemmet, skall i

främsta rummet intagas i skyddshem men må även av barnavårdsnämnd

överlämnas till enskilt hem eller barnhem, så framt icke våda för andra

barns sedliga utveckling kan befaras därigenom uppkomma, och under

förbehåll att, därest barnet visar vanart, som anses innebära sådan våda,

eller det eljest prövas behövligt, barnet skall intagas i skyddshem.

Varken inrättande av barnhem eller skyddshem är obligatoriskt. Dock

föreskrives, att för varje landstingsområde samt för varje stad, som ej

deltager i landsting, bör finnas nödigt antal skyddshem. Hava sådana

hem till erforderligt antal icke kommit till stånd på annan väg, böra

landsting eller stadsfullmäktige låta sig angeläget vara att draga försorg

om deras upprättande.

Antalet skyddshem utgör för närvarande 29, av vilka dock endast 17

äro av Kungl. Maj:t såsom skyddshem godkända. Av dessa 17 skyddshem

äro 13 avsedda för gossar och 4 för flickor. Antalet elevplatser vid de

av Kungl. Maj:t godkända skyddshemmen utgör 635.

Kostnaderna för barns uppfostran i larnliem drabba i första hand

barnavårdsnämnd, som beslutit barnets skiljande från hemmet, med rätt

för nämnden att till täckande av dessa kostnader åtnjuta ett årligt statsbidrag

av 40 kronor, samt att för överskjutande kostnaden undfå ersättning

till belopp av högst 100 kronor årligen i 5 år av det fattigvårdssamhälle,

där barnet vistades, då dess skiljande från hemmet beslöts.

Barnavårdsnämnd svarar likaledes i första hand för utgifterna för barns

inackordering genom nämndens försorg i enskilt hem; av återstående kostnader

betalar staten hälften, dock ej över 25 kronor, samt det fattigvårds
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Kurigl. Maj.ls Proposition Nr 233.

samhälle, inom vilket barnet vistades, då dess skiljande från hemmet beslöts,

intill 1UO kronor under 5 år. Kostnaderna för barns uppfostran i

skyddshem drabba i främsta rummet skyddshemmets styrelse, som till bestridande

av samma kostnader äger åtnjuta årligt statsbidrag av 100

kronor för varje barn. övrig kostnad gäldas av landsting eller stadsfullmäktige

i stad, som ej deltager i landsting. För de utgifter, landstinget eller

stadsfullmäktige fått vidkännas, är barnavårdsnämnden skyldig lämna ersättning

årligen i 5 år till belopp av 150 kronor eller ock det lägre belopp,

som kan vara tillräckligt för hela den årliga kostnadens täckande.

I kungörelse den 13 juni 1902 äro följande bestämmelser givna angående

statsbidrag till uppfostringsanstalter av ifrågavarande slag:

Till styrelse för skyddshem utgår till bestridande av kostnaderna för varje på

grund, av lag angående uppfostran åt van rtade och i sedligt avseende försummade

barn i skydd-hemmet intaget barns värd ett årligt statsbidrag av 100 kronor för den

till, skydd-lingen värdas i skyddshemmet.

Till barnavårdsnämnd utgår till betäckande av de för barns uppfostran i enskilt

hem eller barnhem eller under anställning i arbete, tjänst eller yrke uppkomna kostnader,

som på grund av nyssnämnda lags be-t.ämmelser skola bestridas av barnavårdsnämnd,

för den tid barnet pa nämndens föranstaltande njuter sådan uppfostran,

ett ärligt stat-bidrag av 40 kronor, om barnet värdas i barnhem, och hälften av dessa

kostnaders belopp, dock ej utöver 25 kronor, om barnet är anförtrott åt enskilt hem

eller anställt i arbete, tjänst eller yrke.

För gäldande av statens bidrag till bestridande av angivna kostnader

uppfördes av 1902 års riksdag på ordinarie stat under åttonde huvudtiteln

ett förslagsanslag å 70,000 kronor med titel: Uppfostringsanstalter

för vanartade och i sedligt avseende försummade barn.

Vid tillkomsten av 1902 års lag beräknades årskostnaden för barn,

intaget i skyddshem, till 350 kronor, för barn, intaget i barnhem, till

180 kronor och för barn, överlämnat till enskilt hem, till 150 kronor.

Enligt nämnda lag och ovanberörda kungörelse fördela sig, i anslutning

till vad förut erinrats, nämnda kostnaders bestridande sålunda:

Om barnet fostras i

skyddshem. barnhem. enskilt hem.

kronor 100: — 40: —högst 25: —

» 150:— 140:— 125: —

» 100: — — _

Summa kronor 350:— lbU:— 150: —

Alltsedan ikraftträdandet av 1902 års lag har det från staten utgående

årsbidraget för varje i skyddshem intaget barn utgått med 100 kronor,

Bidrag från

staten..........................................

barnavårdsnämnd........................

landsting eller stadsfullmäktige

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 233.

oaktat årskostnaden per barn väsentligt stigit. Den ursprungliga proportionen

med avseende å bestridande av kostnaderna för barn, intagna på

skyddshem, har följaktligen förändrats till landstingens och stadsfullmäktiges

nackdel. Då staten ej deltager i bestridandet av kostnaderna för

upprättandet av skyddshem, vilket helt tillkommer landsting eller stadsfullmäktige,

och då underhållskostnaden väsentligt ökats är från år, ha

flera landsting och städer av kostnadshänsyn dragit sig för att upprätta

skyddshem. Följden härav har blivit, att antalet elevplatser på skyddshem

icke ökats i den mån, behovet påkallat. Under de senaste åren, då

ju antalet vanartade barn, som behövt fostran på skyddshem, stigit särdeles

starkt, har det ock på grund av platsbrist visat sig alltmera svårt

att få ifrågavarande barn placerade i sådana hem.

Till 1918 års lagtima riksdag föreslog Kungl. Maj:t en höjning av

förslagsanslaget till ifrågavarande uppfostringsanstalter från 70,000 till

80,000 kronor. Vid samma riksdag förelågo vidare två lika lydande

motioner, väckta en inom vardera kammaren, däri särskilt med hänsyn

till önskvärdheten av att i någon män kunna nedbringa landstings och

stadsfullmäktiges kostnader för underhåll av barn i skyddshem, förslag

framlades angående förhöjt statsbidrag till dessa hem. I nämnda motioner

framhålles bl. a. följande:

Statens bidras till bestridande av kostnader för uppfostran åt vanartade barn

intagna i s. k. skyddshem har från och med år 1903 utsatt med 100 kronor om året

för varje sådant barn. Om också detta belopp vid den tid det bestämdes kunde anses

motsvara vad staten vid jämförelse med kommuner-och landsting skäligen borde bidraga

till ifrågavarande kostnader, så äro genom eu oavlåtligt fortgående stegring av

utgifterna för skyddshemmens uppehållande förhållandena numera så förändrade, att en

ökning även av statens bidrag till det synnerligen sarnhäl Isviktiga ändamålet måste

anses fullt berättigad och oundgängligen behövlig, såvida eljest skyddshemmens verksamhet

skall kunna uppehållas och nöjaktigt bedrivas.

Beträffande först den ursprungliga kostnadsberäkningen för underhållet i skydds''''Jf™

den då tilltänkta fördelningen av bidragen härtill från stat och kommun må

följande meddelas.

I betänkande och förslag angående vanartade och i sedligt avseende försummade

barns behandling, avgivet av därtill utsedda kommitterade den 26 oktober

1899, både kommitterade, som icke ansett det tillhöra deras uppdrag att framlägga

något direkt förslag angående fördelningen av kostnaden mellan kommunen, landstingsområdet

och staten för vanartade barns underhäll i skyddshem, dock såsom sin

åsikt framhållit, att kommunernas bidrag borde kunna inskränkas till 50 öre om dagen

för varje barn eller 182 kronor 50 öre för är räknat. Vad som därutöver kundeerfordras,

yttrade kommitterade, borde fvllas huvudsakligen av statsmedel men möjligen

till någon del också av landstingen; och. tilläde kommitterade, då de årliga kostnaderna

tor varje barn enligt vid skilda anstalter vunnen erfarenhet torde kunna anslås till

1918 års

lagtima

riksdag.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Majits Proposition Nr 233.

omkring 350 kronor, skulle statens bidrag till de i skyddshemmen intagna barnens

underhåll uppgå till ungefär samma belopp som kommuuernas; utan ett dylikt väsentligt

understödjande från statens sida funnes endast föga förhoppning därom, att skyddshem

till erforderligt antal skulle komma till stånd (se pag. 75 i ovannämnda betänkande).

_ .

Då kommitterades förslag var under behandling hos Kungl. Maj:t i pcb för proposition

till 1902 års riksdag med förslag till lag angående uppfostran åt vanartade

och i sedligt avseende försummade barn, hade ävenledes föredragande departementschefen,

enligt vad av hans anförande till statsrådsprotokollet framgår, utgått, från

förutsättningen, att till omkostnaderna för barns vård i skyddshem, beräknade till 350

kronor om året för varje barn, skulle från barnets hemkommun utgå 150 kronor och

återstoden lika fördelas mellan staten och vederbörande landsting eller stadsfullmäktige

i de städer, som ej tillhöra landsting.

Mot Kungl. Maj:ts förslag i fråga om kostnadsfördelningen hade riksdagen icke

funnit skäl till erinran, och deri sålunda gjorda beräkningen ligger till grund för bestämmelserna

i 23 § av lagen angående uppfostran åt vanartade och i sedligt avseende

försummede barn den 13 juni 1902 samt i en samma dag utfärdad kungl. kungörelse

angående statsbidrag till uppfostringsanstalter för vanartade och i sedligt avseende

försummade barn. Statsbidraget blev sålunda fixerat till 100 kronor per är och elev,

med vilket belopp det alltsedan utgått (se riksdagens skrivelse år 1902 nr 59,

pag. 23).

För landstingen åter, eller deras motsvarighet i de större städerna, som för sina

skyddshem, där sådana upprättats, hava att ansvara för hela den kostnad, som erfordras

utöver de sålunda bestämda kommun- och stat-bidragen, hava skyddshemsutgifterna

under de 19 år, som förflutit sedan förenämnda kostnadsberäkning av 350 kronor

per år och elev gjordes, oavlåtligt stigit och på många ställen flerdubblats av skäl,

som knappast behöva närmare angivas. Till belysning häiav meddela motionärerna

eu del uppgifter för åren 1914—1915 angående årskostnaden per elev vid 10 av Kungl.

Maj:t godkända skyddshem.

Sedan dessa uppgifter för åren 1914—1915 avgåvos, hava utgifterna per år och

elev genom kristidens inverkan än mer stegrats och nått en sådan höjd, att skyddshemmen

enligt inkomna meddelanden hava att dragas med stora ekonomiska svårigheter

och med berättigad förhoppning motse en avsevärd ökning av statens bidrag till

verksamheten. Syftemålet i 1902 års lag att förmå landstingen att draga försorg för

upprättandet av skyddshem för vanartade barn har också endast i ringa mån vunnits,

enär sedan lagens tillkomst blott 12 sådana tillkommit utöver de 5 förutvarande.

Anstalterna äro överfyllda. Svårigheten för barnavårdsnämnderna att kunna^ anordna

lämplig tillsyn och vård för de vanartade barnen har alltmer ökats, då, såsom

känt är, brottsligheten bland barn och ungdom under senare åren starkt tilltagit, och

klagomål över bristen på skyddshem framföres allmänt.

Det torde i detta sammanhang även kunna erinras därom, att 1914 års senare

riksdag för beredande av ett ökat antal platser å arbetshein för sinnesslösa ansåg det

vara välbetänkt att för detta ändamål höja statsbidraget till dessa anstalter med 100

kronor till 200 kronor per år och elev. Statens uppgift i fråga om skyddshemsbarneus

vård och uppfostran till goda och samhällsnyttiga medlemmar lärer väl ej kunna anses

mindre viktig; och att samma höjning av statsbidraget för dem som för de förutnämnda

snarast må kunna erhållas torde med avseende å det nu föreliggande

trängande behovet få anses såsom en mycket måttlig begäran.

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 233.

Beträffande förslagsanslaget under åttonde huvudtiteln till uppfostringsanstalter

för vanartade och i sedligt avseende försummade barn har Kungl. Maj:t år 1918 på

anförda skäl föreslagit riksdagen att höja detsamma från dess nuvarande belopp, 70,000

kronor, till 80,000 kronor. Med en beräkning av 600 i skyddshem intagna elever

eller det antal, som kan rymmas i de nuvarande anstalterna, och en ökning av statens

bidrag med 100 kronor för var och en av dem. skulle förslagsanslaget sålunda behöva

höjas med ytterligare 60,000 kronor eller till 140,000 kronor.

I anslutning härtill hemställdes i berörda motion, att riksdagen måtte

dels medgiva sådan ändring i avseende å de för beviljande av understöd från

förslagsanslaget till uppfostringsanstalter för vanartade och i sedligt avseende

försummade barn gällande grunder, att från och med år 1919 finge

av nämnda förslagsanslag utgå till styrelse för skyddshem till bestridande av

kostnaderna för varje på grund av lag angående uppfostran åt vanartade

och i sedligt avseende försummade barn i skyddhemmet intaget barns

vård ett årligt statsbidrag av 200 kronor för den tid, skyddslingen vårdades

i skyddshemmet; dels ock besluta att höja det på ordinarie stat uppförda

förslagsanslaget till uppfostringsanstalter för vanartade och i sedligt avseende

försummade barn från dess dåvarande belopp, 70,000 kronor, till

140,000 kronor.

I anledning av Kungl. Maj:ts förslag om höjning av förevarande förslagsanslag

ävensom nyss berörda motioner beslöt riksdagen dels höja

förslagsanslaget till uppfostringsanstalter åt vanartade och i sedligt avseende

försummade barn från 70,000 kronor till 80,000 kronor, dels ock

anhålla, det Kungl. Maj:t måtte låta verkställa utredning i fråga om ändrade

grunder för statsbidrag till ifrågavarande uppfostringsanstalter och därefter

för riksdagen framlägga det förslag i ämnet, som kunde finnas av

omständigheterna föranlett.

I skrivelse den 22 juni 1818 nr 8 A, punkten 211, anförde riksdagen

i ämnet följande:

Beträffande Kungl. Maj:s förslag har riksdagen, då av utredningen i ärendet

framgår, att anslaget under en följd av år utvisat brist, intet haft att erinra.

Vidkommande motionärernas framställning om ett från nuvarande 100 kronor

till 200 kronor förhöjt statsbidrag för varje i skyddshem intavet barn samt ökning av

anslaget från dess nuvarande belopp, 70.000 kronor, till 140,000 kronor har riksdagen

visserligen funnit den av motionärerna lämnade utredningen angående kostnaden för

elevernas underhåll under tiden till och med år 1915 samt den därefter inträdda

starka prisstegringen på alla förnödenheter giva vid handen, att ökade understöd torde

böra beredas ifrågavarande anstalter, därest de skola kunna på ett tillfredsställande

sätt bedriva och utveckla sill samhällsgagueliga verksamhet. Emellertid lärer icke

staten ensam böra vidkännas den ökning i understöden, som må vara erfordeilig, utan

synes det skäligt, att jämväl vederbörande hemkommuner få bära viss andel av den
Bihang

till riksdagens protokoll 1919. 1 samt. 205 käft. (År. 233.) 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Särskilda

sakkunnigas

betänkande

och förslag.

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 233.

samma. Motionerna innehålla dock icke tillräckligt material för bedömande av frågan

om vare sig beloppet av det totala understöd, som bör till anstalterna utgå, eller den

lämpliga fördelningen av detta belopp mellan staten och kommunerna. Då riksdagen

icke är i tillfälle att verkställa den i sådant avseende erforderliga utredningen, bär

riksdagen, som sålunda icke kan bifalla motionerna, ansett sig böra hos Kungl. Magt

anhålla om dylik utredning samt framläggande för riksdagen av det förslag, vartill

densamma kan föranleda.

Skulle efter en sådan utredning Kungl. Maj:t finna en höjning av statsbidragen

vara av nöden, torde anslag därför kunna begäras redan å tilläggsstat för år 1919.

I anledning av denna riksdagens skrivelse bemyndigades genom Kungl.

Maj:ts beslut den 26 juli 1918 chefen för ecklesiastikdepartementet att

för utredning inom departementet i fråga om ändrade grunder för statsbidrag

till uppfostringsanstalter för vanartade och i sedligt avseende försummade

barn tillkalla högst 5 sakkunniga, och tillkallade departementschefen

den 2 augusti 1918 såsom sakkunniga ledamöterna av riksdagens

första kammare, biskopen O. Bergqvist och f. d. direktören C. F. M. Fant,

ledamoten av riksdagens andra kammare, gruvarbetaren M. V. Holmström,

inspektören vid Stockholms stads fattigvårdsnämnds utackorderingsbyrå,

fröken Anna Lindhagen samt inspektören hos Malmö stads barnavårdsnämnd,

folkskolläraren N. Silvén; åt biskop Bergqvist uppdrogs att som

ordförande leda de sakkunnigas förhandlingar. Såsom sekreterare hos

de sakkunniga har jämlikt uppdrag tjänstgjort direktören vid åkerbrukskolonien

Hall D. Lund.

Den 19 november 1918 avgåvo de sakkunniga betänkande och förslag

i ämnet. De sakkunniga yttra sig först rörande omfattningen av

det dem lämnade uppdraget och anföra i detta hänseende:

Med avseende å omfattningen av de sakkunnigas uppdrag må framhållas, att

detta visserligen kunnat giva anledning att ingå på eu utredning ej blott om ändrade

grunder för statsbidrag till uppfostringsanstalter för vanartade och i sedligt avseende

försummade barn utan även på frågan om nämnda anstalters organisation, då ju med

frågan om statsbidrag nära sammanhänger frågor om uppfostringsanstalternas anordnande,

maximiantalet samtidigt vid skyddshem vårdade barn, behovet av större antal

skyddsanstalter m. m. Då emellertid, enligt vad de sakkunniga erfarit, fattigvårdslagstiftningskommittén

jämlikt kungl. brev den 20 november 1908 erhållit uppdrag att

till behandling upptaga frågan om revision av lagen angående uppfostran åt vanartade

och i sedligt avseende försummade barn och därmed sammanhängande stadganden, ha de

sakkunniga icke ansett sig böra ingå på frågor om hithörande anstalters organisation

utan inskränkt sig till frågan om vårdavgifternas bestridande för uppfostran åt vanartade

och i sedligt avseende försummade barn.

Fattigvårdslagstiftniugskommittén torde med all sannolikhet i sammanhang med

sin utredning även komma att framlägga förslag beträffande ändrade grunder för

vårdavgifternas bestridande. Men då det, enligt vad kommitténs ordförande under

hand meddelat, torde komma att dröja flera år, innan kommitténs förslag är färdigt

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 233.

att föreläggas riksdagen, lärer frågan om ändrade grunder för bidragens utgörande

icke kunna anstå till dess.

Vidkommande de kategorier av barn och skyddsanstalter, för vilka de sakkunniga

ansett ändring av grunderna för vårdavgifternas bestridande vara av behovet påkallad,

må erinras, ått i de ovannämnda motionerna till 1918 års lagtima riksdag hänsyn

endast tages till skyddshemmen. Emellertid synes riksdagens skrivelse ifrågasätta en

mera vidsträckt utredning, omfattande olika hem för vanartade och i sedligt avseende

försummade barn, och avser icke endast en förändring ifråga om statsbidragens storlek

utan jämväl ifråga om de kommunala bidragen. Icke^ minst i. anledning därav, att

antalet skyddshem för närvarande är alltför ringa i förhållande till behovet, varigenom

ett ingalunda oväsentligt antal vanartade barn i stället för att intagas pa skyddshem

måst överlämnas till barnhem eller enskilt hem, torde det kunna anses iörefinnas anledning

att jämväl taga frågan om de allmänna bidragen till barnhemmen och till de

enskilda hem, till vilka barn enligt 1902 års lag överlämnas, under övervägande.

I anledning av här berörda omständigheter hava de sakkunniga ansett

sig vid sin utredning böra taga hänsyn till samtliga de i lagen den 13

juni 1902 omförmälda kategorier, nämligen:

1. barn, intagna i av Kungl. Maj:t godkända skyddshem,

2. barn, intagna i barnhem, samt

3. barn, överlämnade till enskilda hem.

De sakkunniga säga sig vidare vid övervägande av frågan om statsbidrag

till av Kungl. Maj:t godkända skyddshem även hava upptagit spörsmålet?

huruvida icke statsbidrag borde utgå till avlönande av de vid dessa

anstalter anställda folk- och småskollärare samt folk- och småskollärarinnor på

samma sätt som till lärare och lärarinnor vid folk- och småskolor i allmänhet.

De barn, som intagas på skyddshem, skola enligt lagen 13 juni 1902 15 § 5 mom.

»meddelas skolundervisning, som till omfånget ej må trängre begränsas än gällande

folkskolestadga medgiver». Då sålunda dessa barn enligt lag skola meddelas samma

undervisning0 som övriga barn, vilka sistnämnda ju undervisas av lärarpersonal, vars

löner staten till större delen bestrider, synes det vara skäligt, att staten till avlöning

åt de lärarkrafter, som handhava skolundervisningen vid skyddshemmen, lämnar bidrag,

motsvarande vad staten lämnar till övriga lärarkrafter i folk- och småskolor. Med

hänsyn till önskvärdheten att erhålla så göda lärarkrafter som möjligt vid skyddshemmen,

där lärarnas förmåga och personlighet äro av så särdeles stor betydelse och

anspråken på deras tjänstgöring avsevärt större än vid vanliga skolor, torde en förändring

i här förevarande avseende beträffande lärarkrafternas avlöning vara till gagn,

då ju skyddshemsmyndigheterna bliva i tillfälle att, där så prövas lämpligt, utöver

statsbidraget och minimilönen lämna lönetillägg av sådan storlek, att befattningarna

ifråga bliva eftersträvansvärda. Den ifrågavarande förändringen torde även kunna

anses vara önskvärd med hänsyn därtill, att skyddshemmens lärarkrafter på visst sått

erhålla en med övriga lärare mera likartad ställning. Med avseende å berättigande

till tjänstårsberäkning för delaktighet i folkskollärarnas pensionsinrättning samt i folkskollärarnas

änke- och pupillkassa eller i småskollärares m. fl. ålderdomsunderstöds
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 233.

anstalter äro skyddshemmens lärare och lärarinnor i de flesta fall för närvarande i

likartad ställning som övriga lärare och lärarinnor, i det att 13 av de 17 av Kungl.

Maj:t erodkända skyddshemmen medgivits sådan rättighet.

Vid de av landstingen upprättade småskoleseminarierna utgå statsbidrag till bestridande

av lärarpersonalens avlöning. I analogi härmed anse de sakkunniga, att

dylikt bidrag även bör utgå till skyddshemmen under förutsättning, att vederbörande

lärare ha full undervisuingsskyldighet vid med skyddshem förenad skola och uppbära

minst för lärare vid folk- och småskolor stadgad minimilön.

Enligt vad de sakkunniga inhämtat, utgör för närvarande antalet vid de av Kungl.

Maj:t godkända skyddshem anställda

folkskollärare .......................................... 16

folkskollärarinnor .................................... 9

småskollärare .......................................... 1

småskollärarinnor .................................... 2

d. v. s. tillsammans 28, och äro dessa lärarkrafter fördelade på de olika skyddshemmen

på följande sätt:

1. Folåsa, för Östergötlands län ............... 1 folkskollärare

2. Höreda, för Jönköpings län .................. 1 folkskollärarinna

3. Östra Spång, för Malmö stad ............... 2 folkskollärare

I småskollärarinna

4. Sonestorp, för Hälsingborg m. fl. städer 2 folkskollärarinnor

5. Allarp, för Malmö stad........................... 2 »

6. Mä''hult, för Hallands län ..................... 2 folkskollärare

7. Vrångsholmen, för Göteborgs stad......... 2 »

8. Kragenäs, för Göteborgs och Bohus län 1 folkskollärarinna

9. Alvåsen, för Värmlands län .................. 1 folkskollärare

10. Margretelund, för Skaraborgs län......... 1 »

11. Åkerby, för Örebro län ........................ 2 »

12. Gullgruva, för Gävleborgs län............... 1 »

1 folkskollärarinna

13. Boga, för Västernorrlands län............... 2 folkskollärare

14. Stöde, för Sundsvalls stad ..................... 1 folkskollärarinna

15. Johannisberg, för Norrbottens län......... 1 folkskollärare

16. Sjötorp, för hela riket ........................... 1 folkskollärarinna

II folkskollärare

17. Hall, för hela riket .............................. ^1 småskollärare

|l småskollärarinna

Statsbidrag till dessa lärarkrafters avlöning skulle, för den händelse bidraget komme

att utgå efter samma grunder som till lärare och lärarinnor vid folk- och småskolor,

medföra ett väl behövligt nedbringande av landstingens och stadsfullmäktiges

kostnader för skyddshemmen. Enligt beräkning skulle sålunda vid ett skyddshem med

endast en folkskollärare den minskade kostnaden utgöra omkring 60 kronor för år

och barn.

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 233.

De sakkunniga göra därefter en beräkning av årskostnaden per elev

vid skyddshem och anföra härutinnan:

Landstings och stadsfullmäktiges kostnader för skyddshemmen bliva dock, även

om statsbidrag till lärarkrafternas avlöning skulle komma att utgå, icke endast absolut

utan även relativt betydligt högre än år 1902 beräknades. De sakkunniga, som företagit

utredning ifråga om årskostnaden per elev under perioden 1913—1917 vid samtliga

av Kungl. Maj:t godkända skyddshem, vilka för närvarande äro 17. hava funnit,

att medelkostnaden per elev under nyssnämnda period utgör omkring 732 kronor och

medelkostnaden per elev för år 1917 omkring 876 kronor. Enligt uppgifter, som inkommit

angående kostnader för år 1918 vid olika skyddshem, synes medelkostnaden

komma att ligga väsentligt högre. Det säger sig självt, att de kostnader, som landstingen

och stadsfullmäktige i städer, vilka ej deltaga i landsting, fa vidkännas för endast

elevernas underhåll vid skyddshemmen, äro avsevärda, då statsbidraget och de

kommunala vårdavgifterna tillsammans utgöra endast 250 kronor. Att märka är att i

de årskostnadssummor, varmed de sakkunniga räknat, icke ingå kostnader för byggnaders

underhäll, ej heller eventuellt hyra, arrendeavgifter m. m. Den av de sakkunniga

beräknade årskostnaden omfattar nämligen utgifter för mathållning, beklädnad,

sängkläder, tvätt, sjukvård, skolundervisning och religionsvård, tjänstinnehavares^ avlöning,

eldning och lyse, renhållning, utrustning åt avgående elever m. m. ° Då nu

medelkostnaden per elev vid de 17 av Kungl. Maj:t godkända skyddshemmen ar 1917

utgjorde omkring 876 kronor, ha landstingen och de större städerna, som äga egna

skyddshem, haft att bestrida minst 600 kronor av årskostnaden för varje skyddsbemsbarn.

1) Den proportion, som år 1902 låg till grund för fördelningen av kostnaderna

på stat, landsting och kommun, har sålunda undergått en förskjutning av ansenlig dimension

beträffande landstingens och de större städernas bidrag.

I anledning av berörda stegring av årskostnaden per elev vid skyddshemmen

och med hänsyn till en mera rättvis fördelning av nämnda kostnad

anse de sakkunniga en höjning av statsbidraget ofrånkomlig. Med

avseende å höjningens storlek hava de sakkunniga efter övervägande funnit,

i likhet med vad i ovanberörda motion föreslagits, att denna åtminstone

bör utgöra 100 kronor och att sålunda statsbidraget skulle från nuvarande

100 kronor per år och elev utgå med 2u0 kronor.

I överensstämmelse med riksdagens uttalanden hava de sakkunniga

även till behandling upptagit frågan, huruvida ej även de enskilda kommunernas

bidrag till skyddshemmen borde förändras.

Vidkommande ifrågavarande bidrag, som enligt 23 § i lagen angående ^uppfostran

åt vanartade och i sedligt avseende försummade barn den 13 juni 1902 utgår med 150

kronor per år under en tid av högst 5 år för varje barn, anse de sakkunniga, på sätt

i) Till de för hela riket avsedda skyddsanstalterna, åkerbrukskolonien Hall för grovt

vanartade gossar och Sjötorp för flickor, erlägga dock landstingen och större städer endast

en vårdavgift av 200 kronor per barn och år. Dessa två anstalter erhålla i vårdavgift för

varje skyddsling sammanlagt 450 kronor, medan årskostnaden per elev är väsentligt större.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kung1. Maj:ts Proposition Nr 233.

riksdagen jämväl ifrågasatt, att en höjning av detta bidrag är av behovet påkallad med

hänsyn till de omständigheter, som berörts i motiveringen för höjning av statsbidraget.

Beträffande storleken av det kommunala bidraget äro de sakkunniga dock ej av den

uppfattningen, att höjningen bör ske i fullt samma proportion som statsbidraget. Vårdavgiften

ifråga skulle då bliva så stor, att fara måhända vore, det särskilt de små och

mindre ekonomiskt bärkraftiga kommunerna skulle även i sådana fall, där barnets intagning

på skyddshem vore den mest lämpliga åtgärden, avskräckas därifrån på grund

av de höga kostnaderna. Även den omständigheten, att den genom lag anbefallda

uppfostran åt de vanartade barnen är att anse som en statens angelägenhet i minst

lika hög grad som de enskilda kommunernas, torde uppmärksammas, då det gäller att

angiva en proportionerlig fördelning av kostnaderna för nämnda fostran.

I betraktande av berörda omständigheter anse de sakkunniga, att den

kommunala vårdavgiften bör höjas med 75 kronor eller från nuvarande

150 kronor till 225 kronor per år och barn.

En höjning ifråga om kommunernas bidrag förutsätter emellertid en

ändring av 23 § 2 mom. i lagen angående uppfostran åt vanartade och i

sedligt avseende försummade barn den 13 juni 1902.

I fråga om betydelsen för skyddshemmens verksamhet av statsbidragets

och de kommunala bidragens höjande anföra de sakkunniga vidare:

De sakkunniga äro övertygade om att, därest de föreslagna statsbidragen till

skyddshemmen såväl till elevernas underhåll som till avlöning åt vissa lärarkrafter

ävensom det föreslagna kommunala bidraget skulle komma att utgå, torde den lättförklarliga

obenägenheten hos landstingen att i tillräckligt stort antal upprätta skyddshem

till en del vara övervunnen, sedan skyddshemskostnaderna för landstingen något

nedbringats. Det är nämligen av största behov påkallat, att åtgärder vidtagas för upprättande

av flera skyddshem, enär, som förut framhållits, sedan länge stor platsbrist

varit rådande vid skyddshemmen. Förhållandena i förevarande avseende äro för närvarande

sådana, att barnavårdsnämnderna, som ju besluta om barns intagning på skyddshem,

först efter månader, ja, år kunna se besluten verkställas. Det synes i anledning

härav vara ett ofrånkomligt krav att få nya skyddshem upprättade och att allt göres

för att underlätta detta kravs förverkligande.

Vidkommande statsbidrag till barn intagna på barnhem enligt lagen

angående uppfostran åt vanartade och i sedligt avseende försummade barn

den 13 juni 1902, vilket bidrag enligt kungörelsen samma dag utgår med

40 kronor per år och elev, anse de sakkunniga, att en höjning jämväl av

detta bidrag är av nöden.

Kostnader för barn i baruhem hade under senare år stigit i ungefär samma grad,

som kostnaderna för barn i skyddshem. De sakkunniga hänvisa till en utlåtandet bifogad

tabell, där sådana barnhem äro upptagna, vilka emottaga vanartade och i sedligt

avseende försummade barn men icke äro av Kungl. Maj:t såsom skyddshem godkända.

Man finner av tabellen, att medelkostnaden vid de 12 barnhem, för vilka årskostnad

kunnat angivas, växlar mellan 564 och 747 kronor. Tager man i betraktande,

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. AIaj:ts Proposition Nr 233.

att den ungefärliga kostnaden för barn, intaget i barnhem, ar 1902 vid barnavardslagens

tillkomst beräknades till 180 kronor för år och elev, sa torde detta vara ägnat

att belysa den nämnda parallellen emellan kostnaderna för barn i skyddshem och barn

i barnhem.

I anledning av nyssnämnda kostnadsökning anse de sakkunniga storleken

av det belopp, varmed statsbidraget till barn, intagna i barnhem,

bör böjas, i proportion behöva vara samma som för barn intagna på skyddshem.

De sakkunniga anse det sålunda skäligt, att ifrågavarande statsbidrag

höjes med 40 kronor, det vill säga från nuvarande 40 kronor till

80 kronor.

I fråga om det kommunala bidraget till barnhemmen ifrågasätta de

sakkunniga icke någon ökning.

I betraktande därav, att här avsedda barnhem i regel äro upprättade endast för

att emottaga barn från visst samhälle eller församling och sålunda ej för större områden

med flera samhällen eller församlingar, torde skäl ej föreligga att jämväl föreslå

en höjning av det i 1902 års lag fastställda kommunala bidraget om 100 kronor

per år och elev, då ju med hänsyn till barnhemselevernas rekrytering den ifrågavarande

kommunen, som har eget barnhem, i regel själv tar bestrida alla utgifter för

hemmets samtliga barn och ej har bidrag från andra kommuner utan endast trän staten.

I fråga om statens bidrag för vanartade och i sedligt avseende försummade

barn, som av nämnderna i fråga överlämnats till enskilt hem

enligt lagen den 13 juni 1902, anföra de sakkunniga följande:

De sakkunniga hava inhämtat ifråga om barnavårdsnämndernas kostnad för dessa

barn, att nämnda kostnad avsevärt stigit under senare år på de flesta håll i landet,

särskildt med avseende å sådana barn, som pa grund av mera svarartad vanart måst

utackorderas. På grund av platsbristen på skydds- och barnhem har också överlämnandet

till enskilda hem av just sådana barn måst ske i avsevärt mycket större utsträckning

än förr.

So in förut framhållits, beräknades år 1902 kostnaden för barn, överlämnat till

enskilt hem, till 150 kronor. Som exempel på huru kostnaden för ifrågavarande barns

vård stigit sedan 1902 må framhållas, att flera kommuner under år 1918 måst erlägga

för varje barn och år 250—350 kronor och i vissa fall mera för utackorderade vanartade

barn. Med avseende å kostnaderna för de endast sedligt försummade utackorderade

barnen torde icke någon mera avsevärd ökning av utackordeiingsavgiften kunna

sägas ha skett, åtminstore att döma av vissa uppgifter, som inkommit till de sakkunniga

från t. ex. Malmö stad, som under år 1917 hade 207 barn överlämnade till enskilda

hem, och för vilka barn utackorderingsavgiften per år varierade mellan 60 och

250 kronor. Under år 1918 har eu ökning av dessa avgifter dock måst ske, i de fall

där framställning därom gjorts. Att en ökning i stort sett föreligger synes framgå

av uppgifter från t. ex. Södertälje stud, som i december månad 1918 har 10 barn utackorderade,

och för vilka erlägges eu avgift varierande mellan 144 och 360 kronor

per år, fördelade sålunda:

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 233.

för 1 barn ................................. 144 kronor

» 1 » ................................. 180 »

» 5 » 240 »

»2 » 300 »

»1 » 360 »

Medelkostnaden per år och barn utgör 248 kronor 40 öre.

I betraktande av vad sålunda anförts anse de sakkunniga skäligt, att

statsbidraget till här ifrågavarande kategori av barn, vilket bidrag för närvarande

enligt kungörelsen den 13 juni 1902 utgår med högst 25 kronor

per år och barn, jämväl höjes, och anse de sakkunnige, att statsbidraget

bör ökas i samma proportion som de av de sakkunniga föreslagna

statsbidragen till barn- och skyddshem, d. v. s. fördubblas. Maximum

för statsbidrag till barnavårdsnämnd för barn, överlämnat till enskilt hem,

bör sålunda höjas från 25 kronor till 50 kronor för år och barn.

De sakkunniga avgiva därefter totalbeloppet av statens årsbidrag under

de senare åren till bestridande av kostnaderna för uppfostran åt vanartade

och i sedligt avseende försummade barn samt yttra i anledning

härav följande:

Enligt av de sakkunniga inhämtade uppgifter från länsstyrelserna och överståthållaräiubetet

i Stockholm ävensom från ecklesiastikdepartementets statistiska avdelning

uppgingo år 1916 de utbetalda statsbidragen till bestridande av kostnader för

uppfostran åt vanartade och i sedligt avseende försummade barn till 90,121 kronor 60 öre.

Fördelningen av detta belopp å särskilda kategorier av barn och olika län framgår av

en de sakkunnigas utlåtande bilagd tabell. Ålan finner här med avseende å totalbeloppets

fördelning följande:

för barn, intagna i skyddshem.............................................................. kronor 52.826:76

» » » » barnhem.................................................................. * 14.574:31

> » som genom barnavårdsnämnd till enskilda hem överlämnats » 21,294:81

» » » » skyddshemsstyrelse » » » » » 395:80

» » » » » i arbete, tjänst eller yrke

överlämnats........................................................................... » 403:63

» inspektionskostnader........................................................................ » 626:29

Statsbidragens totala belopp har under perioden åren 1912—1916 stigit från

74,096 kronor 86 öre till 90,121 kronor 60 öre. Under år 1917, för vilket år de sakkunniga

ej erhållit mera specificerade uppgifter angående statsbidragens storlek till olika kategorier

av bär ifrågavarande barn, uppgick statsbidragens totalbelopp till 93,741 kronor

8 öre. Som på annat ställe framhållits, beslöt 1918 års lagtima riksdag att höja det

på ordinarie stat uppförda förslagsanslaget till uppfostringsanstalter för vanartade och

i sedligt avseende försummade barn från 70,000 kronor till 80,000 kronor, och har

även detta sistnämnda anslag helt naturligt mast väsentligt överskridas redan med nuvarande

storlek av statsbidragen.

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kung]. Maj:ts Proposition Nr 233.

De sakkunniga övergå härefter till beräkning av erforderligt anslag

för statsbidragens utgörande och anföra härutinnan:

O O

Vid beräkning av erforderligt förslagsanslag för år 1919 för statsbidragens utgörande

i enlighet med de av de sakkunniga föreslagna ändrade grunderna för nämnda

bidrag till uppfostringsanstalter för vauartade och i sedligt avseende försummade barn

må först meddelas, att det av de sakkunniga förordade statsbidraget till liirares och

lärarinnors vid skyddshemmen avlöning skulle, under förutsättning att bidraget korame

att utgå efter enahanda grunder som till lärare och lärariuuor vid folk- och småskolor,

och vilket de sakkunniga för sin del anse skäligt, uppgå till omkring 52,000

kronor.

De sakkunniga hava varit tveksamma, huvuvida ifrågavarande statsbidrag till

lärare och lärarinnor bör medtagas i förslagsanslaget till uppfostringsanstalter för vanartade

och i sedligt avseende försummade barn eller om det bör ingå i förslagsanslaget

till lönetillskott åt lärare och lärarinnor vid folk- och småskolor. De sakkunniga

hava lämnat denna fråga öppen men i sina gjorda beräkningar dock medtagit även

detta bidrag under förslagsanslaget ifråga.

Statsbidraget för vanartade eller i sedligt avseende försummade barn, som äro

intagna på skyddshem, skulle, under förutsättning att antalet sådana barn vore ungefär

detsamma år 1919 som är 1917 och att den föreslagna höjningen av nämnda bidrag

komme att bifallas, uppgå till omkring 105,000 kronor. Under år 1918 hava

dock 25 elevplatser vid skyddshem tillkommit utöver de förutvarande 610, och utgör

för närvarande hela antalet 635. De 25 tillkomna platserna medföra eu ökning av

omkring 5.000 kronor, vadan statsbidraget till vårdkostnader för barn, intagna på

skyddshem, skulle komma att uppgå till omkring 110.000 kronor.

Statsbidraget till vårdkostnader för barn, intagna på barnhem, skulle, under förutsättning

att antalet sådana barn vore ungefär detsamma år 1919 som år 1917 och

att den föreslagna höjningen av nämnda bidrag komme att bifallas, uppgå till omkring

29 000 kronor. Då antalet sådana barn dook ökats med omkring 20 sedan år 1917,

så att hela antalet för närvarande är omkring 514, måste nyssnämnda belopp ökas

med omkring 2 000 kronor, vadan statsbidraget ifråga skulle komma att uppgå till

omkring 31.000 kronor.

Vad slutligen statsbidraget för barn, som genom b irnavårdsnämnds försorg överlämnats

till enskilda hem, vidkommer, är det de sakkunniga icke möjligt att mera

exakt beräkna detta, enär, enligt vad av företagna undersökningar framgått, antalet

sådana barn kan från ett år till ett annat förändras i ganska hög grad. Under förutsättning

dock att antalet barn av ifrågavarande kategori under år 1919 skulle bliva

ungefär detsamma som år 1917 och att den av de sakkunniga föreslagna höjningen

kommer att bifallas, skulle statsbidraget ifråga komma att uppgå till omkring 43,000

kronor.

Det sammanlagda beloppet av statsbidragen skulle sålunda komma att uppom till

236.000 kronor.

Det nuvarande förslagsanslaget till uppfostran åt vanartade och i sedligt avseende

försummade barn är i riksstaten, som förut framhållits, uppfört till 80.000 kronor.

Med hänsyn därtill att de av de sakkunniga föreslagna höjda statsbidragen böra utgå

redan under år 1919, bör alltså i tilläggsstat för år 1919 för ändamålet i fråga upptagas

ett förslagsanslag av 156,000 kronor.

Bihang till riksdagens protokoll 1013. 1 samt. 205 käft. (Nr 233.)

3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 233.

Skoiörersty- Sedan genom remiss skolöverstyrelsen fått sig anbefallt att avgiva ut
relsens

utlät t/ o o

d. »/s 1919. låtande över de sakkunnigas förslag, har överstyrelsen i skrivelse den 28

januari 1919, som till ecklesiastikdepartementet inkom den 20 februari 1919,

yttrat sig i frågan och därvid anfört huvudsakligen följande:

Förevarande utredning av tillkallade sakkunniga avser de åtgärder, som kunna

befinnas erforderliga för att åstadkomma en mera rättvis fördelning av de genom kristiden

förhöjda kostnaderna för ifrågavarande uppfostringsverksamhet. Överstyrelsen

vill emellertid i detta sammanhang erinra, att fattigvårdslagstiftningskommittén i

skrivelse den 12 december 1918 framlast förslag till sådan ändring av 14 § och

15 § mom. B i lagen den 13 juni 1902 angående uppfostran åt varartade och i

sedligt avseende försummade barn, att skyldighet ålägges landstingen och de i landsting

icke deltagande städerna att upprätta skyddshem med erforderligt antal platser

samt att högsta antalet skyddslingar, som samtidigt må intagas i ett skyddshem

bestämmes av Konungen, vilket förslog överstyrelsen, som genom remi-s den 19

december 1918 anbefallts att yttra sig i ärendet, ansett sig böra på det livligaste

tillstyrka.

Vad nu närmast angår de ekonomiska förhållandena är det en självklar sak, att

den oerhörda prisstegring, som fortgått under krigsåren, skall ha gjort sina verkningar

gällande för de uppfostringsanstalter, som här äro i fråga, liksom fallet varit med alla

andra offentliga och enskilda anstalter för olika ändamål. Den utredning de sakkunniga

lämnat bestyrker ytterligare detta förhållande. Så uppgick årskostnaden i medeltal

för elev vid de av Kungl. Maj:t godkända skyddshemmen under år 1913 till kronor

641:31 men under år 1917 till kronor 876:80 och lärer för år 1918 hava ytterligare

avsevärt stegrats. Kostnaderna för barn intagna i barnhem torde enligt vad de sakkunniga

meddela hava undergått en motsvarande stegring. Och jämväl för barn, som

av barnavårdsnämnderna överlämnats till enskilda hem, hava kostnaderna avsevärt

ökats. Jämtöras de nuvarande kostnaderna med dem, som beräknades vid genomförandet

av 1902 års lagstiftning,'' visa sig än mer i ögonen fallande ökningar. För å

skyddshem intaget barn beräknades då en årskostnad av 350 kronor, medan densamma

såsom nyss nämnts för år 1917 uppgick till kronor 876:80; för i barnhem intaget

barn beräknades år 1902 en årskostnad av 180 kronor, men för år 1917 uppgick samma

kostnad, för så vitt de av de sakkunniga meddelade uppgifterna därom lämna upplysning,

till omkring 800 kronor; beträffande i enskilt hem intaget barn, för vilket år

1902 beräknades en årskostnad av 150 kronor, finnas inga mera preciserade uppgifter

att tillgå, men ökningen är även här betydlig.

Den högst väsentliga ökning av kostnaderna, som sålunda ägt rum, sedan beloppen

av de nu utgående statsbidragen bestämdes, bar uppenbarligen medfört en stark

förskjutning av den kostnadsfördelning, som då avsågs, till nackdel vad beträffar skyddshem

för landsting och städer, som ej i landsting deltaga, och för vederbörande kommuner

i vad avser barnhem och uppfostran i enskilda hem.

De förhållanden, varom nu erinrats och som av de sakkunniga närmare utvecklats,

innebära enligt överstyrelsens mening fullgiltiga skäl för en avsevärd höjning av

de till här ifrågavarande uppfostringsveiksamhet utgående statsbidragen. I likhet med

de sakkunniga anser överstyrelsen ock, att man icke kan inskränka sig till att höja

bidragen till skyddshemmen, även om de nuvarande olägenheterna framför allt gjort

sig kännbara i fråga om dessa anstalter, utan att jämväl bidragen för de i barnhem

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kun tgl. Maj:ts Proposition Nr 233.

eller i enskilda hem intagna barnen behöva ökas. Utredningen visar, att prisstegringen

allestädes gjort sig i hög grad gällande, och da, såsom nyss antytts, utrymme saknas

ä skyddshemmen, tinnes ingen annan utväg att tillgripa än att i ökad utsträckning

överlämna vanartade barn till barnhem eller enskilda hem. Men ställa sig härvid kostnaderna

för kommunerna allt för höga, blir följden den, att man underlåter att bereda

de vanartade den omvårdnad, som ej mindre för samhällets än för deras eget bästa äi

av nöden.

Vad så beträffar de förhöjningar av de till bär ifrågavarande upptostringsverksamhet

utgående anslag, som av de sakkunniga föreslagits, skall överstyrelsen först

yttra sig angående skyddshemmen.

De sakkunniga föreslå höjningar såväl av statsbidragen för de i skyddshem intagna

barn som ock av de vårdavgifter, vederbörande barnavårdsnämnder hava att

erlägga för sådana barn. I fråga om statsbidragen föreslås en fördubbling av nu utgående

belopp av 100 kronor, alltså ett bidrag av 200 kronor för varje barn, och beträffande

den barnavårdsnämnderna åvilande vårdavgiften föreslås eu höjning från

nuvarande maximibelopp 150 kronor med 75 kronor eller till 225 kronor. Skyddshemmens

principaler, landsting eller städer, som ej i landsting deltaga, skulle alltså för

varje barn erhålla ett bidrag av sammanlagt högst 425 kronor.

De sakkunniga hava emellertid också föreslagit, att till avlönande av de folkoch

småskollärare, som äro anställda vid skyddshemmen, skulle, under närmare angivna

villkor, utgå statsbidrag enligt samma grunder som till avlönande av lärare vid folkoch

småskolor. I enlighet härmed skulle utgå för varje manlig folkskollärare 1,890

kronor, för varje kvinnlig folkskollärare 1.710 kronor, för varje manlig småskollärare

1,260 kronor och för varje kvinnlig småskollärare 1,080 kronor samt därjämte i varje

fall belopp motsvarande det eller de ålderstillägg, till vilka vederbörande må vara berättigad.

Med ledning av de utav de sakkunniga lämnade uppgifterna finner man,

att de belopp, som sålunda skulle tillkomma skyddshemmen såsom bidrag till de vid

dem nu anställda examinerade lärarkrafter, skulle, frånsett bidrag till ålderstillägg,

bliva följande:

i 4 fall..........

»4 » ..........

» 2 » ..........

»1 » ..........

» 4 » ..........

» 1 » (Hall)

» 1 » ..........

kronor 1,710; —

» 1.890: —

» 3.420: —

» 3.600: —

» 3.780: —

> 4.230: —

» 4,860: —

Under förutsättning att antalet elever i varje skyddshem i allmänhet skulle såsom

sannolikt synes komma att bliva högst omkring 40, skulle sammanlagda beloppet

av statsbidrag i övrigt för varje skyddshem uppgå till högst omkring 8,000 kronor för

år. Beviljandet av statsbidrag till lärarnas avlöning skulle alltså i varje fall utgöra

en jämförelsevis ganska avsevärd och i flera fall mycket betydande förhöjning i de av

statsmedel utgående understöden.

Beträffande först de sakkunnigas förslag om statsbidrag till den vid skyddshemmen

anställda examinerade lärarpersonalens avlöning kan däremot invändas, att då

skyddshemmen i mycket olika utsträckning anställt dylik personal, förmanen i fråga

skulle tillfalla dem synnerligen ojämnt och därför bliva mindre rättvis. A andra sidan

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

.Framställaingfrånfolkskolöverstyrelseii

angående

inspektion

av uppfostringsanstalter

för

vanartade och

i sedligt avseende

försummade

bara.

Kungl. Maj:ls Proposition Nr 233.

synes uppenbart, att den anstalt, som sökt på ett bättre sätt sörja för sina elevers

uppfostran och undervisning, är förtjänt av ett rikligare understöd. Man torde ock

ha anledning förvänta, att beviljandet av statsbidrag till lärarpersonalens avlöning

skulle vara eu sporre för anstalterna att i större utsträckning anställa examinerade

lärare, något som helt vhst skulle vara till gagn för deras verksamhet. Enligt överstyrelsens

uppfattning tala alltså goda skäl för bifall till de sakkunnigas ifrågavarande

förslag. Då emellertid föredragande departementschefen, vid anmälan i statsrådet den

9 januari 1919 av de sakkunnigas förslag för reserverande i riksstaten av erforderlig

ösning av anslaget till här ifrågavarande anstalter, förklarat sig icke nu kunna biträda

de sakkunnigas förslag i förevarande avseende, anser sig överstyrelsen icke för närvarande

böra framställa något yrkande på bitall till de sakkunnigas ifrågavarande

förslag.

Vad så angår de sakkunnigas förslag i fråga om höjning av de nu utgående

statsbidragen, tinner överstyrelsen uppenbart, att någon avprutuing därav icke kan

ifrågakomma, i all synnerhet icke därest de föreslagna bidragen till lärarpersonalens

avlöning icke skulle komma att utgå. Jämväl den föreslagna höjningen av kommunernas

vårdavgifter synes vara fullt motiverad av rådande ekonomiska förhållanden.

Aven om statens och kommunernas bidrag ökas på föreslaget sätt, skulle, såsom framgår

av de upplysningar, som meddelas i utlåtaudet, knappast hälften av landstingens

omkostnader för skyddshemsvården därmed bliva betäckt. Den proportion mellan statens,

landstingens och kommunernas bidrag till kostnadernas bestridande, som avsågs

vid genomförandet av 1902 års lagstiftning, skulle alltså icke återställas genom de

sakkunnigas förslag, utan landstingens andel i kostnaderna skulle fortfarande bliva

jämförelsevis mycket högre än då åsyftades. Att ifrågasätta en större ökning av bidrag

än den de sakkunniga föreslagit torde emellertid med hänsyn till rådande ovissa

förhållanden i fråga om penningvärdets framtida utveckling icke vara lämpligt. Uverstyrelsen

finner sig alltså böra förorda de sakkunnigas förslag i fråga om statsbidrag

och värdavgifter för i skyddshem intagna barn.

Överstyrelsen anser sig jämväl böra understödja vad de sakkunniga föreslagit beträffande

höjning av statens bidrag för bestridande av kostnaderna för i barnhem

intagna eller till enskilda hem överlämnade barn. Överstyrelsen vill emellertid framhålla,

att enligt överstyrelsens mening även de belopp, som i berörda avseenden skulle

utgå efter den av de sakkunniga föreslagna fördubblingen av de nuvarande bidragen,

äro så pass låga, att de näppeligen kunna motsvara den stora betydelse det ur hela

samhällets synpunkt måste anses hava, att de vanartade och sedligt försummade barnen

i tid omhändertagas samt erhålla den för deras tillrättaförande bäst lämpade uppfostran

och värd. Det torde därför i detta sammanhang böra ånyo betonas, ntt det

föreliggande förslaget allenast är att betrakta såsom ett provisorium i avvaktan på

den pågående mera omfattande utredningen av ifrågavarande spörsmål.

I detta sammanhang tillåter jag mig ävenledes anmäla eu av folkskolöverstyrelsen

i skrivelse den 31 augusti 1918 ingiven framställning angående

bland annat beredande av medel till inspektion av uppfostringsanstalter

för vanartade och i sedligt avseende försummade barn.

Folkskolöverstvrelsen erinrar till en början om det föreliggande behovet

av en revision av lagstiftningen på ifrågavarande område samt om

det uppdrag, som i detta avseende givits åt fattigvårdslagstiftningskommit
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kunjl. MajUs Proposition Nr 233.

tén. Efter erinran vidare om det omförmälda sakkunniga anförtrodda utredningsarbetet

säger sig överstyrelsen vid angivna förhållanden icke vara

befogad att nu ingå på frågan i hela dess omfattning utan allenast vilja

inskränka sig till spörsmålet om inspektion av de för uppfostran av vanartade

barn avsedda anstalterna, de s. k. skyddshemmen.

Överstyrelsen erinrar först om den uppfattning rörande inspektion av

ifrågavarande anstalter, som tillförene vid tillkomsten av hithörande lagstiftning

gjorde sig gällande. Härom anför överstyrelsen följande:

Den kommitté, vars förslag utgjorde den väsentliga grundvalen för ifrågavarande

lagstiftning, ansåg det* vara av nöden, att skyddshemmen underkastades inspektion.

Beträffande sättet för inspektionens verkställande kunde enligt kommitténs mening två

system ifrågakomma. Antingen kunde inspektionen så ordnas, att yamtliga anstalter

i riket övervakades av en enda eller, om så skulle visa sig behövligt, av ett par inspektörer,

vilka skulle hava inspektionen av skyddshemmen till sin huvudsakliga uppgift,

eller ock skulle inspektionen kunna uppdragas åt samma personer, som hade folkskolornas

inspektion sig anförtrodd. Om ock det förstnämnda inspektionssystemet —

fortsatte kommittén — kunde väntas medföra avsevärda fördelar därigenom, att inspektören

eller inspektörerna komme att förvärva en mera omfattande erfarenhet i fråga

om rätta ordnandet av skötseln av skyddshem, ansåg kommittén likväl, att då olikheter

i folklynne och åskådningssätt inom olika landsdelar gjorde det önskvärt, att ledningen

av de särskilda skyddshemmen i någon mån härefter avpassades, inspektionen

också lämpligen borde uppdragas åt personer, som var på sin ort kunde antagas vara

förtrogna med ortens egendomligheter och vid bedömandet av skyddshemmens verksamhet

härtill taga tillbörlig hänsyn. Kommittén förutsätter därför, att inspektionen

över skyddshemmen skulle, åtminstone till en början, uppdragas åt folkskolinspektörerna.

Då kommitténs förslag föredrogs inför Kungl. Maj:t i och för angivande av framställning

i ämnet till riksdagen, anförde föredragande departementschefen, att han ej

i allo kunnat biträda kommitténs uttalanden beträffande inspektionen av skyddshemmens

verksamhet. De skäl, kommittén antört för att åt särskilda inspektörer anförtro

denna tillsyn, talade enligt departementschefens åsikt mot att, såsom kommittén

ifrågasatt, till framtiden uppskjuta anställandet av sådana särskilda inspektörer. Utan

tvivel bleve framgången av skyddshemmens verksamhet i högst väsentlig grad beroende

på såväl organisationen som arbetssättet i dem. Då fastställandet av ett skyddshems

reglemente blott kunde avse att betrygga, att anstalten vore i huvudsak ändamålsenligt

inrättad, och man ej ville allt för strängt binda de olika skyddshemmen vid

en viss form eller eu viss metods detaljer, funnes i inspektionen en anordning, varigenom

man kunde närmare följa anstaltens arbete och bedöma, om detta hölle vad

reglementets grunddrag syntes lova. Genom inspektion kunde man ock lättast under

hand påveika vederbörande till att ändra och förbättra, där sådant kunde anses vara

av nödeu. Men för att detta skulle bliva förhållandet tordrades det, att inspektören

vore eu man med eu mera omfattande erfarenhet i fråga om rätta ordnandet och skötseln

av ett skyddshem. Naturligt vore, att en sådan erfarenhet i regel svårligen

kunde förefinnas hos folkskolinspektörerna, vilkas verksamhet vore inskränkt till ett

jämförelsevis ringa område. Då så vore, borde det av kommittén först omnämnda in
-

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Mcij:ts Proposition Nr 233.

spektionssystemet med en eller ett par inspektörer för kela riket, vilka till sin huvudsakliga

uppgift skulle hava inspektion av skyddshemmen, vara att föredraga. Hos sådana

kunde man förvänta erfarenhet och därmed auktoritet. Departementschefen omfattade

alltså den mening, att folkskolinspektörerna ej borde användas för inspektion

av skyddshemmen, utan att denna borde uppdragas åt en eller ett par särskilda inspektörer.

Den närmare anordningen av inspektionen borde ankomma på Kungl. Maj:t

och kostnaderna för densamma bestridas från det anslag till understöd åt uppfostringsanstalterna,

departementschefen ansåg nödigt begära av riksdagen.

I fråga om sättet för anordnande av inspektionen utav skyddshemmen var emellertid

riksdagen av annan åsikt än den, som utvecklats av departementschefen. Efter

att hava redogjort för departementschefens uttalade mening i frågan och de viktigaste

av de skäl, han aufört därför, framhöll riksdagen i sin skrivelse i ämnet, utan att

helt och hållet vilja bestrida, att något fog kunde finnas för*den av departementschefen

framlagda åsikten, en annan synpunkt, som enligt riksdagens mening viigde vida

tyngre. Så-om redan av kommittén framhållits, rådde nämligen inom olika landsdelar

sä stora olikheter i folklynne och åskådningssätt, att det vore önskvärt, att organisationen

av de särskilda skyddshemmen anpassades därefter. 1 följd härav borde också

inspektionen uppdragas åt personer, som vore förtrogna med ortens egendomligheter

och vid bedömandet av skyddshemmens verksamhet toge nödig hänsyn härtill. Härtill

kunde även läggas, att folkskolinspektörerna ägde eu särskild kvalifikation genom

den kännedom om det personliga materialet för skyddshemmens arbete, de ägde från

sin erfarenhet i folkskolan. Av dessa skäl ansåg riksdagen, att för den inspektion

vare sig av barnhem eller av skyddshem, Kungl. Maj:t kunde komma att förordna,

företrädesvis borde användas folkskolinspektörerna.

I överensstämmelse med riksdagens sålunda uttalade mening föreskrevs i kungörelsen

den 13 juni 1902 angående statsbidrag till uppfostringsanstalter för vanartade

och i sedligt avseende försummade barn, att såväl skyddshem som barnhem skall vara

underkastat inspektion av den av Kungl. Maj:t förordnade folkskolinspektör. inom vars

inspektionsområde hemmet är beläget, och genom cirkulär den 31 oktober 1902 till befallningshavandeua

i samtliga län meddelades närmare bestämmelser rörande inspektionens

uppgift, omfattning och anordnande samt beträffande ersättning därför. I gällande

instruktion för folkskolinspektörer den 15 december 1914 lämnas uti § 6 hänvisning

till nyssnämnda föreskrifter.

överstyrelsen yttrar sig vidare om den sålunda anordnade, nu förhan

den varande inspektionen och de brister, som enligt överstyrelsens mening

vidlåda densamma.

Att den inspektion av här ifrågavarande uppfostringsanstalter, som sålunda blev

ordnad, i många hänseenden varit gagnelig och bidragit att främja anstalternas utveckling

lärer icke vara tvivelaktigt. Erfarenheten från den gångna tiden torde dock

hava otvetydigt ådagalagt, att densamma icke kan i allo tillgodose behovet av tillsyn

och ledning beträffande sagda anstalter.

Åtskilliga av de folkskolinspektörer, inom vilkas inspektionsområden skyddshem

äro belägna, hava givit uttryck åt de svårigheter, de funnit skyldigheten att öva inspektion

över dessa anstalter medföra. Utan närmare förtrogenhet med de särskilda

och svårlösta uppgifter arbetet inom ett skyddshem har att kämpa med ha de ej sällan

kant det vanskligt att kunna bedöma, om anstalternas verksamhet letts i rätt rikt
-

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 233.

ning och om förhållandena där varit i allo tillfredsställande. Då i allmänhet blott ett

skyddshem finnes inom samma inspektionsområde, ha vederbörande inspektörer saknat

tillfälle till jämförelse och överblick och därför icke heller varit i tillfälle att lämna

erforderliga råd och anvisningar.

Överstyrelsen redogör vidare för de önskemål, som framkommit angående

anställande av en särskild inspektör för nu ifrågavarande anstalter.

De synpunkter, som sålunda framförts av åtskilliga bland dem, som haft inspektionsuppdraget

sig anförtrott, hava med ökad styrka gjorts gällande från anstalternas

sida. Så uttalades vid svenska fattigvårdsförbundets första allmänna barnavårdsmöte

år 1911 det önskemålet, att en effektiv inspektion från statens sida borde anordnas på

föreliggande område. Samma önskemål framfördes på den år 1914 av nämnda förbund

och föreningen för skyddshemsarbete anordnade kongress. Och i den resolution i fråga

om skyddshemsverksamheten, som antogs på den år 1918 av centralförbundet för socialt

arbete anordnade konferensen för ungdomsvård, innehålles en punkt av följande

lydelse: »För skyddsuppfostringsverksamheten tillsättes en särskild inspektör under

folkskolöverstyrelsen med ställning tillsvidare likartad med inspektörens för blind- och

dövstu mundervisningen».

Såväl offentligt som enskilt har vid upprepade tillfällen från anstaltshåll uttalats

såsom ett allmänt omfattat önskemål, att eu särskild inspektör tillsattes såsom närmaste

målsman för ifrågavarande gren av uppfostringsarbetet i vårt land.

I fråga om anställande av en särskild inspektör för detta verksamhetsområde

yttrar sig överstyrelsen vidare på följande sätt:

Vad som brister i den nuvarande anordningen är tydligtvis icke i första hand

att folkskolinspektörernas inspektion skulle sakna tillräcklig effektivitet ur kostnadssynpunkt.

Däremot har med styrka framhållits den brist på enhetlighet, som vidlåder den

nuvarande anordningen. Tydligt är, att uppfattningen om huru skyddshemsverksamheten

lämpligen bör bedrivas kan vara växlande bland de folkskolinspektörer, som

skola hava inseende däröver. De råd och anvisningar, som lämnas, kunna därför lätteligen

bliva ganska olikartade, kanske stundom rent av motstridande, och vad som på

ett håll möter gillande och uppmuntran kan på ett annat betecknas såsom mindre

lämpligt.

Redan detta förhållande måste, särskilt då det gäller en verksamhet av så krävande

och ömtålig beskaffenhet som skyddshemsarbetet, betecknas såsom mindre tillfredsställande.

Härtill kommer eu synpunkt, som måste tillmätas stor vikt. I de uttalanden,

som gjorts från skyddshemmens sida, har särskilt framhållits, hurusom man inom de

särskilda anstalterna kände sig allt för isolerad och i saknad av förbindelse med övriga

anstalter. De erfarenheter, som gjordes på ett håll, kunde i saknad av lämpligt förmedlande

organ ej i önskvärd utsträckning tillgodogöras för arbetet på andra håll,

och skyddshemsarbetet i landet kunde därför ej nå den planmässiga utveckling, som

vore önskvärd.

Tydligt är, att nu berörda behov, vars förhandenvaro alltid visat sig särskilt framträdande

vid uppfostringsanstalter med en specialiserad uppgift, icke kan tillgodoses

genom de nuvarande inspektörerna, som i detta avseende äro ungefärligen lika isole
-

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 233.

rade som de anstalter, mellan vilka förbindelsen borde uppehållas. Del. torde dock ej

kunna betvivlas, att åstadkommandet av dylik förbindelse mellan skyddshemmen är av

synnerlig vikt för dessas framgångsrika verksamhet och sunda utveckling.

Enligt överstyrelsens mening skulle det föreliggande behovet av mera enhetlig

och planmässig ledning av skyddshemsverksamheten samt av lämplig förbindelse mellan

de särskilda skyddshemmen bäst kunna tillgodoses på det sätt, som anvisats i förutberörda

resolution vid den år 1918 hållna konferensen för ungdomsvård, nämligen att

en särskild inspektör eller, såsom han måhända lämpligare borde benämnas, konsulent

anställdes bos överstyrelsen för att med avseende på skyddshemsarbetet utöva liknande

verksamhet, som tillkommer de redau befintliga inspektörerna för blindundervisningen,

dövstumundervisningen och sinuesslöundervisningen beträffande nämnda grenar av abnormundervisniugen.

Den erfarenhet, som vunnits beträffande fackinspektionens betydelse

på dessa områden, talar avgjort för önskvärdheten av att den fackliga tillsynen

av skyddshemsverksamheten ordnas på liknande sätt.

En konsulent för skyddshemsverksamheten skulle, förutom den ledande och rådgivande

verksamhet i förhållande till anstalterna, som skulle vara hans egentliga åliggande,

få en betydelsefull uppgift i att gå myndigheter och enskilda tillhanda med

upplysningar och råd rörande värden av vanartade och sedligt försummade barn samt

att i olika avseenden förebåda och söka befrämja ifrågavarande för samhället betydelsefulla

uppfostringsarbete.

Då den uppgift, som skulle tillkomma en hos överstyrelsen anställd konsulent för

ifrågavarande verksamhet, i framstå rummet bör avse själva uppfostiingsarbetet vid

anstalterna samt detta arbetes organisatoriska förutsättnipgar, torde det icke vara lämpligt

att till honom överflytta den ekonomiska kontroll över skyddshemmen, som föranledes

av de till dem utgående statsbidragen. Eu centralisering av den ekonomiska

kontrollen torde så mycket mindre vara motiverad, sonr fördelningen av statsbidrag

till skyddshemmen ej sker genom central myndighet utan genom vederbörande länsstyrelser.

Det synes därför lämpligast att låta den ekonomiska uppsikten över anstalterna

samt granskningen av rekvisitioner av statsbidrag alltjämt ombesörjes av folkskolinspektörerna,

vilka ju i övrigt hava att i stor utsträckning utöva sådan uppsikt

och granskning. Givetvis böra, därest nu föreslagna anordning kommer till stånd,

genom vederbörliga instruktioner gränser uppdragas mellan å ena sidan folkskolinspektörernas

och å den andra konsulentens befogenhet med avseende på tillsynen över

skyddshemmen.

Beträffande ersättning åt den av överstyrelsen sålunda föreslagna konsulenten

heter det vidare:

Vad beträffar det arvode, som borde tillkomma konsulenten, torde man åtminstone

till eu början kunna stanna vid samma belopp, som utgår exempelvis till inspektören

för sinnesslöanstalterna eller 1.500 kronor, varjämte konsulenten givetvis bör åtnjuta

resekostnads- och traktameutser.-ättning i likhet med andra hos överstyrelsen anställda

inspekiörer och konsulenter. Arvodet torda, i överensstämmelse med vad som i motsvarande

avseende gäller beträffande inspektören för dövstumskolorna och inspektören

för sinnesslöanstalterna, böra utgå från förslagsanslaget till uppfostringsanstalter för

vanartade och i sedligt avseende försummade barn.

Då det synes önskvärt, att den föreslagna konsulenten kunde tråda i verksamhet

så snart som möjligt, torde arvodet böra begäras att utgå tills vidare frän och med år

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 233.

1919, varigenom möjlighet skulle beredas att redan under en del av sistnämnda år,

exempelvis från och med den 1 juli, anställa en konsulent för meranämnda ändamål.

överstyrelsen slutar sin framställning med en hemställan om förslag

till riksdagen att medgiva, att från anslaget till uppfostringsanstalter för

vanartade och i sedligt avseende försummade barn må till arvode åt en

hos skolöverstyrelsen anställd konsulent för skyddshemsverksamheten från

och med år 1919 tills vidare utgå ett årligt belopp av högst 1,500 kronor.

Att ökat understöd från statens sida bör beredas här ifrågavarande neparte-^

uppfostringsanstalter är en uppfattning, som kan grundas på goda skäl men c en

och åt vilken riksdagen i sin förut åberopade skrivelse jämväl givit uttryck.

Jag anser mig följaktligen icke böra nu ytterligare uppehålla mig härvid.

Vad som närmast föranledde riksdagen att anhålla om den utredning, som

nu föreligger, var önskvärdheten att erhålla en beräkning av det erforderliga

totala understödsbeloppet för år och barn och den lämpliga fördelningen

av detta belopp mellan staten, landsting och vederbörande kommun.

De sakkunniga hava nu i detta syfte framlagt ett förslag, som

synes mig kunna i väsentliga delar godtagas.

I likhet med de sakkunniga anser jag den nu föreliggande frågan om

ökning av statsbidraget icke böra förknippas med spörsmålen om vare sig

i övrigt ändrade grunder för statsbidrags utgående till dessa anstalter eller

själva anstalternas organisation och förhållanden i övrigt. Sistnämnda frågor

komma nämligen, såsom ock erinrats, att i sinom tid upptagas till närmare

skärskådande av fattigvårdslagstiftningskommittén. Vad som nu föreslås

innebär enligt min mening av berörda spörsmål helt oberoende åtgärder,

vilka på intet vis kunna anses föregripa den utredning, nämnda

kommitté fått sig anförtrodd.

Beträffande statsbidrag till skyddshemmen hava de sakkunniga ifrågasatt,

huruvida icke sådant bidrag borde utgå till avlönande av de vid

dessa anstalter anställda folk- och småskollärare på samma sätt som till

lärare vid folkskolor och småskolor i allmänhet. För detta ändamål har

beräknats ett belopp av omkring 52,000 kronor. Redan vid ärendets anmälan

den 9 januari 1919 förklarade jag mig icke nu kunna biträda detta

förslag. Jag vidhåller denna min uppfattning. Som examinerade lärare

i mycket olika utsträckning äro anställda vid ifrågavarande anstalter, skulle

en förmån av denna art falla i hög grad ojämnt och ställa sig mindre rättvis.

Frågan om statsbidrag till lärarpersonalens avlöning är emellertid av

den art, att den i sinom tid torde få upptagas till förnyat övervägande.

Bihang till riksdagens protokoll JUll). 1 samt. 205 höft. (Nr 233.) 4

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 233.

I fråga om skyddshemmen skulle enligt de sakkunnigas förslag statsbidraget

ökas från 100 kronor till 200 kronor för år och elev. I enlighet

med riksdagens uttalade önskan hava de sakkunniga ävenledes prövat, i vad

mån hemkommunernas bidrag till vårdavgifter för å skyddshem intagna

barn borde höjas, och i detta avseende föreslagit en ökning från 150 kronor

till 225 kronor för år och barn. Jag finner de nu föreslagna beloppen

lämpligt avvägda och vill för egen del förorda desamma. En ändring

av kommunbidraget förutsätter en ändring i 23 § 2 mom. av lagen den

13 juni 1902 angående uppfostran åt vanartade och i sedligt avseende

försummade barn, och har jag för avsikt att senare i dag hemställa om

avlåtande av särskild proposition härom till riksdagen. Bliva sålunda de

å landstingen vilande kostnaderna för skyddshemmen nedbringade, må

man kunna hysa grundad förhoppning om att effektiva åtgärder snarast

skola vidtagas för avhjälpande av de svårigheter, som för närvarande

förefinnas att bereda plats å skyddshem för de vanartade barn, som behöva

och böra intagas i dylikt hem. Enkannerligen torde dessa åtgärder böra

bestå i inrättandet av nya skyddshem.

Beträffande statsbidraget till barnhem föreslå de sakkunniga en höjning

från 40 kronor till 80 kronor för år och barn. Någon ökning av

det kommunala bidraget ifrågasätta de sakkunniga i detta fall icke; jag

finner de härför angivna skälen vägande och ansluter mig följaktligen till

de sakkunnigas förslag jämväl i denna del.

Likaså hava de sakkunniga föreslagit, att statsbidraget till sådana barn,

som överlämnas till enskilda hem, må höjas i samma proportion som ovan

angivna statsbidrag, d. v. s. med 100 procent eller alltså från högst 25

kronor till högst 50 kronor för år och barn. Ej heller detta förslag har

givit anledning till erinran från min sida.

De av de sakkunniga gjorda kostnadsberäkningarna anser jag mig böra

godtaga. För ändamålet skulle följaktligen erfordras en höjning av det

nuvarande förslagsanslaget till ifrågavarande uppfostringsanstalter med

104,000 kronor eller från 80,000 kronor till 184,000 kronor. I sin förut

återgivna skrivelse framhöll riksdagen, att, därest Kungl. Maj:t skulle efter

verkställd utredning finna en höjning av statsbidraget vara av nöden, anslag

därför torde kunna begäras redan å tilläggsstat för år 1919. I detta

hänseende skulle alltså erfordras ett belopp av 104,000 kronor, vilket torde

såsom förslagsanslag utgå på tilläggsstat för sistnämnda år.

Vad så angår det av folkskolöverstyrélsen framlagda förslaget angående

ändrad anordning av inspektionen över ifrågavarande anstalter finner

jag goda skäl vara anförda för vad överstyrelsen i detta hänseende för
-

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Maj:ls Proposition Nr 233.

ordat. Det må sedermera ankomma på Kungl. Maj:t att genom särskilda

instruktionsbestämmelser uppdraga gränserna mellan den befogenhet, som

bör tillkomma folkskolinspektör och ifrågavarande fackinspektör eller konsulent

i avseende å tillsynen över skyddshemmen. Beträffande det föreslagna

arvodet och sättet för dess utgående har jag intet att erinra mot

överstyrelsens förslag. Någon ökning av förslagsanslaget för detta ändamål,

utöver vad jag i det föregående tillstyrkt, synes mig icke vara erforderlig.

Under åberopande av vad jag sålunda anfört hemställer jag, det Eders

Kungl. Maj:t täcktes föreslå riksagen att

dels höja det ordinarie förslagsanslaget till uppfostringsanstalter

för vanartade och i sedligt avseende

försummade barn från dess nuvarande belopp, 80,000

kronor, med 104,000 kronor till 184,000 kronor;

dels för beredande av ökat statsbidrag till ifrågavarande

uppfostringsanstalter anvisa på tilläggsstat för

år 1919 ett förslagsanslag å 104,000 kronor;

dels medgiva, att statsbidrag till omförmälda anstalter

må från och med år 1919 utgå enligt följande

ändrade grunder:

a) till styrelse för skyddshem utgår till bestridande

av kostnaderna för varje på grund av lag angående uppfostran

åt vanartade och i sedligt avseende försummade

barn i skyddshemmet intaget barns vård ett årligt statsbidrag

av 200 kronor för den tid, skyddslingen vårdas

i skyddshemmet;

b) till barnavårdsnämnd utgår till betäckande av

de för barns uppfostran i enskilt hem eller barnhem

eller under anställning i arbete, tjänst eller yrke

uppkomna kostnader, som på grund av nyssnämnda

lags bestämmelser skola bestridas av barnavårdsnämnd,

för den tid barnet på nämndens föranstaltande njuter

sådan uppfostran, ett årligt statsbidrag av 80 kronor,

om barnet vårdas i barnhem, och hälften av dessa kostnaders

belopp, dock ej över 50 kronor, om barnet är

anförtrott åt enskilt hem eller anställt i arbete, tjänst

eller yrke;

dels ock medgiva, att från omförmälda förslagsanslag

till uppfostringsanstalter för vanartade och i sed
-

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 233.

ligt avseende försummade barn må till arvode åt en hos

skolöverstyrelsen anställd konsulent för skyddshemsverksamheten

från och med den 1 juli 1919 tills vidare utgå

ett belopp av högst 1,500 kronor för år räknat.

Till denna av statsrådets övriga medlemmar biträdda

hemställan täcktes Hans Maj:t Konungen lämna bifall;

och skulle proposition av den lydelse, bilaga vid detta

protokoll utvisar, avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Hemming Gadd.

Stockholm 1919. Ivar Haeggströms Boktryckeri A. B.

190520

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. SU 1919:147 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ökat statsbidrag till uppfostringsanstalter för vanartade och i sedligt avseende försummade barn m. s. 7 i texten
  2. 1LU 1919:26 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändrad lydelse av 14, 15 och 23 §§ i lagen den 13 juni 1902 angående uppfostran åt va s. 14 i texten