Sök i Ratio Lex

Angående docentinstitutionen vid universiteten i TJppsala och Lund samt karolinska mediko-kirurgiska institutet

1919-02-21 · 75 sidor, varav 71 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 71 av 75 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1919:244, Angående docentinstitutionen vid universiteten i TJppsala och Lund samt karolinska mediko-kirurgiska institutet

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 244.

1

Nr 244.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående docentinstitutionen

vid universiteten i TJppsala och Lund samt karolinska

mediko-kirurgiska institutet; given Stockholms

slott den 21 februari 1919.

Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över

ecklesiastikärenden för denna dag vill Kungl. Maj:t härmed föreslå riksdagen
A)

att bestämma, att i staterna för universiteten i Uppsala och Lund

samt karolinska mediko-kirurgiska institutet följande förändringar vidtagas:
1)

beträffande Uppsala universitet

a) att — i stället för de i utgiftsstaten under avdelningen A) Avlöningar

m. m., b) Stipendier m. in. uppförda 28 fasta docentstipendier,

vartdera å 2,500 kronor, och 5 rörliga docentstipendier, vartdera å 2,000

kronor — under samma avdelning uppföras 41 docentstipendier, vartdera

å 5,000 kronor, varav för teologiska fakulteten 4, för juridiska fakulteten

3, för medicinska fakulteten 5, för humanistiska sektionen av filosofiska

fakulteten 17, för matematisk-naturvetenskapliga sektionen av samma

fakultet 12;

b) att det under samma avdelning nu upptagna anslaget till befordran

av vetenskapliga studier, som ej tillhöra de egentliga examensämnena, å

900 kronor ur staten aVföres;

c) att det under samma avdelning till arvoden åt vikarierande akademiska

lärare uppförda anslaget å 5,000 kronor ur staten avföres;

2) beträffande Lunds universitet

a) att i stället för de i utgiftsstaten under avdelningen A) Avlöningar

in. in., b) Stipendier och premier in. m. upptagna 23 fasta do
Bihamj

till riksdagens protokoll 1919. 1 sand. 215 käft. (Nr 244.) 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 244.

centstipendier, vartdera å 2,500 kronor, och 5 rörliga docentstipendier,

vartdera å 2,000 kronor — under samma avdelning uppföras 37 docentstipendier,

vartdera å 5,000 kronor, varav för teologiska fakulteten 3, för

juridiska fakulteten 3, för medicinska fakulteten 5, för humanistiska sektionen

av filosofiska fakulteten 16, för matematisk-naturvetenskapliga sektionen

av samma fakultet 10;

b) att det under samma avdelning till arvoden åt vikarierande akademiska

lärare uppförda anslaget å 5,000 kronor ur staten avföres;

3) beträffande karolinska institutet

a) att — i stället för de under avdelningen A) Lärare och tjänstemän

upptagna 3 docentstipendier, vartdera å 2,500 kronor, samt 2 rörliga docentstipendier,

vartdera å 1,000 kronor — under samma avdelning uppföras

5 docentstipendier, vartdera å 5,000 kronor;

b) att det i staten till förbättrande av arvodena åt vikarierande lärare

uppförda reservationsanslaget å 2,000 kronor ur staten avföres;

B) att, med ändring i vederbörliga delar av och med tillägg till de

till staterna för universiteten i Uppsala och Lund samt för karolinska institutet

hörande särskilda föreskrifter, medgiva och bestämma,

att docentstipendierna må, enligt av departementschefen i statsrådsprotokollet

angivna villkor och bestämmelser, av kanslern tilldelas

vederbörande docenter under en sammanlagd tid av 6 år för varje innehavare;

dock att Kungl. Maj:t må, där i särskilda undantagsfall förhållandena

det påkalla, medgiva, att tiden för stipendiernas åtnjutande av samme

innehavare må utsträckas utöver nyssnämnda 6 år med ytterligare ett år;

att medel, som vid universiteten samt karolinska institutet besparats

å -anslagen för docentstipendier, må i enlighet med av departementschefen

angivna grunder fonderas och disponeras av kanslern enligt av Kungl.

Maj:t utfärdade närmare föreskrifter;

att docent, som, utan att vara innehavare av docentstipendium, förordnas

att å fakultets, sektions- eller lärarkollegiums vägnar opponera å

disputationsavhandling, må äga att efter kanslerns bestämmande komma i

åtnjutande av ersättning med lägst 200, högst 300 kronor, skolande nyssnämnda

ersättning bestridas av medel ur vederbörande docentstipendiefond;

att enligt de närmare föreskrifter, som av Kungl. Maj:t meddelas,

vikariat sarvode må vid universiteten i Uppsala och Lund samt karolinska

institutetet utgå vid förordnande att med tull tjänstgöringsskyldighet uppehålla

professors- eller extra ordinarie professorsbefattning med 5,500 kronor

för år, dock att vikarie, som under minst fem års tid innehaft anställning

såsom docent vid något av rikets universitet eller vid karolinska institutet

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 244.

och som redan förut under sammanlagt minst ett års tid med full tjänstgöringsskyldighet

uppehållit professors- eller extra ordinarie professorsbefattning

vid någon av nämnda läroanstalter, må kunna av kanslern tillerkännas

arvode efter 6,000 kronor, där vikariatet omfattat sammanlagt minst

ett år, och 6,500 kronor, där det omfattat sammanlagt minst tre års tid,

och vid förordnande att uppehålla fast laborators-, prosektors- eller observatorstjänst

med 5.000 kronor för år; Kungl. Maj:t dock obetaget att,

där särskilda förhållanden det påkalla, förordna, att vikariatsarvode må

utgå efter andra grunder än nu är sagt; skolande i fråga om berörda vikariatsarvoden

iakttagas, att, därest docentstipendiat innehar förordnande

som ovan omförmälts, stipendiebeloppet eller viss del därav, enligt av

Kungl. Maj:t givna bestämmelser, tillföres docentstipendiefonderna;

att Kungl. Maj:t må utfärda de närmare föreskrifter, vilka i avseende

å tillämpningen av vad i detta moment föreslagits ävensom i övrigt må

anses erforderliga;

C) att, vid bifall till vad under A) 1) a) och b), 2) a) samt 3) a) här

ovan hemställts, höja

det ordinarie anslaget till universitetet i Uppsala med 124,100 kronor,

det ordinarie anslaget till universitetet i Lund med 117,500 kronor, och

det ordinarie anslaget till karolinska institutet med 15,500 kronor; samt

att, vid bifall till vad under A) 1) c), 2) b) och 3) b) här ovan föreslagits,

uppföra till arvoden åt vikarierande akademiska lärare såsom ordinarie

förslagsanslag

beträffande universitetet i Uppsala ett belopp av 5,000 kronor,

beträffande universitetet i Lund ett belopp av 5,000 kronor, och

beträffande karolinska institutet ett belopp av 2,000 kronor;

kommande alltså, vid bifall till ej mindre vad i mom. C) hemställts

än även vad i innevarande års statsverksproposition, åttonde huvudtiteln,

punkterna 65, 69, 76, 85, 86, 87, 93, 95, 98, 101, 114, 115, 122, 123,

127, 128, 131, 133, 141 och 148 föreslagits,

att beträffande universitetet i Uppsala uppföras såsom ordinarie bestämt

anslag ett belopp av 1,024,007 kronor och såsom ordinarie förslagsanslag

belopp å tillhopa 6,000 kronor;

att beträffande universitetet i Lund uppföras såsom ordinarie bestämt

anslag ett belopp av 886,916 kronor och såsom ordinarie förslagsanslag

ett belopp av 5,000 kronor;

att beträffande karolinska institutet uppföras såsom ordinarie bestämt

anslag ett belopp av 306,985 kronor, såsom ordinarie reservationsanslag

belopp å tillhopa 60,300 kronor och såsom ordinarie förslagsanslag ett

belopp av 2,000 kronor;

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungi. Maj:ts Proposition Nr 244.

B) att till ersättning för opposition å disputationsavhandling åt person,

som icke tillhör vederbörande universitets eller karolinska institutets lärarkår,

på extra stat för år 1920 anvisa ett förslagsanslag, högst 2,500 krotior.

De till ärendet hörande handlingarna skola tillhandahållas riksdagens

vederbörande utskott.

GUSTAF.

Värner Rydén. 1

\

J

•i

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Ma::ts Proposition Nr 244.

5

Utdrag

av protokollet över ecklesiastikärenden, hållet inför Hans Maj:t

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 21 februari

1919.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Eden,

Statsråden: Petersson,

Schotte,

Petrén,

Nilson,

Löfgren,

friherre Palmstierna,

Rydén,

Thorsson.

Departementschefen, statsrådet Rydén anförde följande:

Under punkten 130 i bilagan åttonde huvudtiteln till statsverkspropositionen

till 1918 års lagtima riksdag erinrade jag om de framställningar,

som av docentföreningarna vid universiteten i Uppsala och Lund ingivits

om vidtagande av vissa åtgärder i syfte att förbättra docenternas vid universiteten

ekonomiska ställning. Jag uttalade jämväl, att jag fann de framställda

önskemålen värda mycket beaktande, ehuru jag icke kunde anse

docenternas egen framställning innebära en fullgiltig lösning av flera bland

de spörsmål, som i densamma berördes. Innan ärendet förelädes riksdagen

för ett varaktigt ordnande förmenade jag docenternas angelägenheter böra

undergå eu mera ingående omprövning. I avvaktan på dennas utförande

föreslog jag vidtagande av provisoriska åtgärder till höjande av såväl docentstipendiernas

som vikariatsarvodenas belopp för år 1919, i anledning

Docentinstitu

tionen vid

universiteten

i Uppsala octi

Lund samt

karolinska

institutet

m. m.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kuiigl. Maj:ts Proposition Nr 244.

varav Kung]. Maj:t till riksdagen avlät framställning i av mig angiven riktning.

Ifrågavarande framställning blev av riksdagen bifallen.

Jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 8 februari 1918 tillkallade jag

särskilda sakkunniga för verkställande av ovan omförmälda utredning rörande

dels vissa med docentinstitutionen vid universiteten och karolinska institutet

sammanhängande frågor, närmare berörda i docentföreningarnas framställningar

år 1913, dels ock spörsmålet, huruvida från nämnda läroanstalter

med pension avgångna professorer och andra lärare borde äga att vid

dem meddela undervisning och bedriva vetenskaplig forskning, ävensom

under vilka betingelser detta måtte ske, och utsåg jag till sakkunniga,

rektorn vid universitetet i Lund, professor J. C. W. Thyrén, ledamoten av

riksdagens andra kammare, lektor K. A. W. Björck, docenten vid universitetet

i Uppsala A. Blanck, ledamoten av riksdagens andra kammare, lantbrukaren

J. Jönsson samt ledamoten av riksdagens första kammare, bruksägaren

O. M. Strömberg.

De sakkunniga avlämnade den 31 oktober 1918 betänkande rörande

samtliga föreliggande frågor. Efter remiss har över de sakkunnigas förslag

underdånigt yttrande avgivits av kanslern för rikets universitet efter

hörande av de större konsistorierna, fakulteter och sektioner vid universiteten

i Uppsala och Lund samt karolinska institutets lärarkollegium.

Från docentföreningarna vid Uppsala och Lunds universitet hava vidare

ingivits påminnelser i anledning av de sakkunnigas betänkande.

På grundvalen av de sakkunnigas förslag går jag härmed, under hänvisning

till vad jag under punkterna 96, 132 och 150 av åttonde huvudtiteln

i statsverkspropositionen till innevarande års riksdag förberedelsevis

anfört, att inför Kungl. Maj:t framlägga förslag om avlåtande av proposition

till den nu samlade riksdagen rörande dels docentstipendierna, dels ersättning

åt ostipendierad docent, som förordnas att å fakultets, sektions eller

lärarkollegiums vägnar opponera å akademisk avhandling, dels reglering

av arvodena åt vikarierande lärare.

Av övriga utav de sakkunniga framställda förslag har frågan om utrikes

resestipendier för vetenskapsidkare vid universiteten redan, i enlighet

med min under punkt 290 av bilagan åttonde huvudtiteln till årets

statsverksproposition gjorda hemställan, underställts riksdagens prövning.

Vad däremot angår spörsmålet om pensionerad akademisk lärares ställning

med hänsyn till ifrågasatt rätt att meddela undervisning och bedriva vetenskaplig

forskning synes detsamma icke vara av natur att för sin lösning

påkalla riksdagens medverkan.

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungi. Maj:ts Proposition Nr 244.

I. Docentinstitutionen.

De sakkunniga hava inledningsvis lämnat en klargörande översikt av

docentinstitutionens ställning inom svensk universitetsorganisation. Dåden

ståndpunkt, jag intager till åtskilliga av här föreliggande ekonomiska spörsmål,

på det närmaste sammanhänger med uppfattningen om docentinstitutionens

ställning och uppgifter, anser jag mig i anslutning till de sakkunniga böra

till eu början lämna en sammanträngd historik över docentinstitutionens

uppkomst och dess ställning under olika perioder av universitetetens liv.

Docentinstitutionen har vid våra universitet gamla anor, ehuru det

dröjde ganska lång tid, innan docenterna erhöllo särskild ersättning försitt

arbete. i universitetets tjänst. Lika litet som nu hava docenterna tidigare

varit att räkna till universitetens ordinarie tjänstemän. Först vid

1850—51 årens riksdag beviljades anslag för docentstipendier till ett antal

vid vartdera universitetet av 6, å 500 kronor. Genom beslut av 1865 — 66

årens riksdag höjdes beloppet till 750 kronor. I samband med adjunktsinstitutionens

ombildning år 1877 blevo stipendiebeloppen än en gång

höjda. Samtidigt ökades också antalet och infördes den alltjämt bestående

uppdelningen i »fasta» och »rörliga» stipendier.

Allt intill nämnda tidpunkt hade docenterna att fylla väsentligen

samma uppgifter, som ålågo adjunkterna. Anmärkningsvärt nog synes

adjunktsinstitutionen, sådan den från början avsetts, i betydelsefulla punkter

hava uppvisat karaktäristiska överensstämmelser med docentinstitutionen

i dess nuvarande gestaltning:.

Adjunktsinstitutionen daterar sig vid Uppsala universitet från år 1620,

då konung Gustaf Adolf förordnade, att fyra stipendiater skulle tillika vara

adjunkter i filosofiska fakulteten. Avsikten var ej att inrätta fasta tjänster

av lägre rang än professurerna utan endast att genom tilldelande av stipendier

uppmuntra förtjänta magistrar att efter avslutade studier kvarstanna

vid universitetet. Därigenom erhöll detta tillgång på lämpliga vikarier

för professorerna och möjlighet bereddes den studerande ungdomen

till erhållande av enskild undervisning. Uppsala och Lunds universitets

konstitutioner av 1655 och 1666 innefatta jämväl bestämmelser rörande

adjunkterna, som giva vid handen, att adjunkternas ställning ditintills ej

härutinnan undergått någon väsentlig förändring.

Under perioden mellan konstitutionernas utfärdande och 1852 års

statuter blevo adjunkternas tjänståligganden utvidgade och deras ställning

närmare bestämd. 1 samband härmed förbättrades jämväl de ekonomiska

villkoren. Sålunda upptog staten för Lunds universitet år 1749 adjunkturer

med fast lön. Förklarligt nog undergick därmed också uppfattnin
-

Docentinstitutionens

ställning

inom

universitetsorganisationen.

Historik

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 244.

gen om deras ställning eu förändring. De betraktades ej längre såsom

stipendiater, utan såsom innehavare av ordinarie lärartjänster, ehuru av

lägre rang än professorerna.

Genom 1852 års statuter tillkom till adjunkternas tidigare skyldighet

att under vissa villkor vikariera för professorerna jämväl åliggande av

självständig undervisningsskyldighet, omfattande offentliga föreläsningar

utan särskild ersättning två dagar i veckan.

De brister, som vidlådde adjunktsinstitutionen i den gestaltning, den

under tidernas lopp erhållit, började emellertid alltmera framträda, och

vid förberedandet av den åren 1876—77 genomförda universitetsreformen

framställdes, särskilt från universitetshåll, bestämda krav på hela institutionens

avskaffande. Detta blev också riksdagens beslut år 1877.

Då det för bedömande av nu föreliggande frågor är av betydelse

att något närmare känna den gamla adjunktsinstitutionens svagheter, vill

jag i anslutning till de sakkunnigas framställning redogöra för de olika

skäl, som voro bestämmande vid ovannämnda besluts fattande.

Det ansågs obestridligt, att adjunkterna i flera olika avseenden voro

universiteten till gagn; sålunda hade man i adjunkterna att påräkna värdefulla

biträden såväl vid den offentliga undervisningen genom föreläsningar,

seminarier och praktiska övningar, som vid den enskilda handledningen av

de studerande. Adjunkterna voro vidare vid behov regelbundet att tillgå

för vikariat. Och slutligen var genom institutionen sörjt för att icke professorsplatserna

vid uppkommen ledighet någon längre tid behövde stå

obesatta av brist på lämpliga efterträdare.

De fördelarna övervägande olägenheterna ansågos ytterst kunna förklaras

därigenom, att adjunkterna från att hava varit stipendiater med

vissa på stipendieinnehavandet grundade förpliktelser under utvecklingens

gång blivit tjänstemän med fast anställning. Alldeles särskilt framträdde

det betänkliga i detta förhållande vid professurernas rekrytering. Det låg

i sakens naturrätt de akademiska myndigheterna, vilka i vårt land av ålder

haft ett avgörande inflytande på befordringsärendenas förlopp och utgång,

visade en bestämd benägenhet att giva företräde åt den ofta sedan åtskilliga

år vid universitetet knutne adjunkten, vilken därjämte ej sällan un-''

der lång tid upprätthållit den sökta tjänsten på förordnande. Då adjunkturerna

på så sätt betraktades såsom exspektansplatser till professur, och

följaktligen befordran från adjunktur till annan befattning än professur

jämförelsevis sällan förekom, var det ej ovanligt, att adjunkterna, när de

omsider uppnådde avvaktad befordran, hunnit en ålder, då arbetsförmågan

redan börjat avtaga. Därtill kom, att nämnda förhållande var ägnat att

förhindra eller försvåra den för högskolornas utveckling nödvändiga växel
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Mnj:ts Proposition Nr 244.

verkan såväl emellan dem själva inbördes som emellan dem och samhället

i övrigt, i det att utsikterna för befordran till professor för annan än den,

som i egenskap av adjunkt gått på exspektans, voro skäligen små. Adjunktsinstitutionen

kunde vidare sägas vara ett slöseri med arbetskraft, då en

tillräcklig offentlig lärarverksamhet icke var adjunkterna anvisad. Deras

viktigaste uppgift var ju att ständigt stå redo för att vikariera. Men självfallet

kunde det tillfälliga behovet av vikarier ej försvara en institution,

som bestod av fasta tjänster.

Den i det föregående framhållna utveckling till fasta tjänster, som

adjunkturerna undergått, gjorde dem ej blott mindre skickade att fylla

sin bestämmelse i det allmännas intresse, den var ej heller lycklig för innehavarna

av dessa tjänster. För yngre forskare måste erhållande av stipendium,

avsett att underlätta den fortsatta utbildningen, anses utgöra en betydande

förmån, för vilken universiteten med skäl kunde kräva fullgörande

av vissa förpliktelser. På erhållande av stipendium kunde emellertid icke

rimligen grundas anspråk på full försörjning och vidare befordran. Men

sedan stipendiet ersatts av den fasta adjunktslönen, förmärktes förklarligt

nog från adjunkternas sida allt bestämdare strävanden att åstadkomma en

förhöjning av den med tjänsten förenade lönen. Därvid kunde det icke

undgås, att riksdagen från sin synpunkt måste tillse, att lönebeloppet icke

kom att betunga statskassan mera än vad som med hänsyn till de syften,

som man med adjunktsinstitutionen ville huvudsakligen tillgodose, var

rimligt. Adjunkterna å sin sida funno sig genom de av statsmakterna

beviljade löneförbättringar icke hava kommit i åtnjutande av de ekonomiska

villkor, som deras utbildning gjorde skäliga.

De synpunkter, för vilka här i korthet redogjorts, voro vid adjunktsinstitutionens

ombildning de bestämmande. Man skilde skarpt mellan å

ena sidan det behov av en utvidgad ständig undervisning, som vetenskapens

utveckling och specialisering framkallat, samt å andra sidan de uppgifter,

vilka av ålder ålegat ifrågavarande institution. Det förra behovet skulle

helt fyllas av ordinarie lärare med en mera omfattande och självständig

samt bättre avlönad verksamhet än adjunkterna haft, de senare åter skulle

helt övertagas av med stipendier försedda docenter. Riktlinjerna för 1876

års universitetsreform, i vad den berörde nu föreliggande spörsmål, finnas

angivna av föredragande departementschefen i hans anförande till statsrådsprotokollet.

Sedan det framhållits, att uppgiften vore att ombilda

adjunkturerna till lärarbeställningar, som utgjorde en alltid päräknelig,

integrerande del av universitetets självständiga undervisning, på samma gång

som dessa lärares ställning bleve i ekonomiskt hänseende betryggad, uttalade

departementschefen:

bihang till riksdagens protokoll 1019. 1 samt. 215 höft. (Nr 244.)

2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj.is Proposition Nr 244.

Men vid denna utveckling, och om de i adjunkternas ställe anställde ordinarie

lärare inträda i kretsen av självständigt verksamme undervisare, så måste på samma

gång des olika elementer, som inom adjunktsinrättningen funnits förenade med varandra,

undergå en söndring. Om å ena sidan den egna lärarverksamheten starkes och bliver

lika oberoende som ständig, så bör å andra sidan den uppgift, adjunkturerna av ålder

hatt, att vid universitetet kvarhålla yngre framstående förmågor, tillfalla en annan institution

— jag menar den med stipendier försedda docentinstitutionen. Denna yngre

klass av lärare skulle genom dem tillagda understöd sättas i tillfälle att utan tryckande

nänngsomsorger fortsätta sina vetenskapliga studier och tillika vara att tillgå, ifall

deras krafter behövde för offentlig undervisningsverksamhet tagas i anspråk. Men de

skulle icke anses som innehavare av en ständig tjänstebefattning, utan endast för vissa

år kunna påräkna detta understöd för att, i händelse icke före denna tids förlopp utsikt

öppnar sig för dem att bliva närmare fästa vid universitetet, det icke må för dem

vara för sent att övergå, antingen till en lärarverksamhet av annat slag eller till den

praktiske ämbetsmannens värv. Genom en sådan anordning synes det, som både en

krets av självständigt verksamme universitetslärare kunde tillkomma, genom vilka behovet

av en utvidgad undervisning skulle tillgodoses, och tillika eu plantskola bildas

av hoppgivande unge män, vilka utbildade sig för en fortsatt lärarverksamhet.

Riksdagen anslöt sig till de angivna riktlinjerna genom att med anledning

av propositionen hemställa, att Kungl. Maj:t täcktes för näst sammanträdande

riksdag framlägga en detaljerad plan för adjunktsinstitutionens

samt de dåvarande docentstipendiernas ombildning, vilken plan likväl

ej borde förutsätta större kostnader än de då beräknade samt innebära i

nu förevarande avseende inrättande av docentstipendier, fördelade i fasta

för de examensäinnen, där behovet företrädesvis så påkallade, och rörliga.

Tillika fastslogs, att docentstipendierna borde utdelas för tre år, men under

vissa förutsättningar kunna behållas under ytterligare högst tre år.

Enligt vad det vid statsverkspropositionen till 1877 års riksdag fogade

statsrådsprotokollet över ecklesiastikärenden ger vid handen, skulle de

nämnda grundsatserna tillläinpas vid adjunktsinstitutionens slutliga ombildning.

Omorganisationens innebörd, med hänsyn till docentinstitutionen,

var att •— såsom universitetskommittén angivit — »till den del, varom

här är fråga, låta de uppgifter, som tillkommit adjunktsinstitutionen, övertagas

av en docentkår, så gestaltad som adjunktskåren ursprungligen varit».

Det låg i sakens natur, att så länge adjunkterna funnos till, docenterna

komino att intaga en förhållandevis underordnad ställning inom universitetens

lärarkår. Någon ovillkorlig skyldighet att vikariera för professor

ägde docenten icke. Ej heller förefanns för docenten något åliggande att

offentligen föreläsa. Alltjämt låg sålunda tyngdpunkten i meddelandet av

den enskilda undervisning, som varit såväl adjunkternas som docenternas

ursprungligen viktigaste uppgift. Vikariatsförordnanden bestredos i regel

av adjunkterna, liksom också normalt professorerna framgingo ur deras krets.

opaginerad Kontrollera mot PDF

It

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 244.

Med adjunkturernas indragning inträdde härutinnan nödvändigtvis en

grundväsentlig förändring. I alltjämt växande omfattning hava docenterna

därefter deltagit även i den offentliga undervisningen, vikariatsförordnandena

ha jämväl som regel övertagits av dem, och med få undantag har

också rekryteringen av de ordinarie akademiska lärarna försiggått ur docentkåren.

Samtidigt förmärktes emellertid å vissa håll strävanden, ås)7ftande att

åt docentinstitutionen giva en förändrad ställning i universitetens organisation

även i andra hänseenden. Universitetskommittén år 1901 kunde sålunda

konstatera, att liksom högskolorna på sin tid haft en adjunktsfråga, vars

lösning länge nog tog uppmärksamheten i anspråk, hade så småningom

uppstått en docentfråga, som även den erbjöde stora svårigheter.

Gentemot dylika strävanden att förvandla docenturerna till fasta beställningar

sökte universitetskommittén med styrka grunda docentinstitutionen

på de principer, som av riksdagen fastställts vid 1877 års universitetsreform.

Det arbete, som docenterna i högskolans tjänst utförde, borde

skäligen ersättas, docentkåren kvalitativt höjas samt universiteten sättas i

tillfälle att av docentkåren draga större gagn än dittills varit möjligt.

Nu angivna grundsatser voro i det väsentliga vägledande vid docentfrågans

behandling vid 1908 års riksdag, ehuru, som nedan skall närmare

belysas, i ett hänseende avsteg därifrån gjordes.

I likhet med de sakkunniga har jag ansett det nödigt att lämna denna

orientering rörande docentinstitutionens historiskt givna ställning inom universitetsorganisationen

med hänsyn till vissa principiellt betydelsefulla krav

från docenternas sida, åsyftande bland annat ökad möjlighet till förlängning

av tiden för stipendieinnehavandet.

Såsom sin allmänna ståndpunkt hava de sakkunniga angivit, att »en De

utveckling av docenturerna till stadigvarande befattningar ur universitetens,

docentinstitutionens och docenternas synpunkt måste betecknas såsom innebärande

allvarsamma vådor för framtiden». Sin principiella uppfattning

av institutionens uppgifter och ställning inom svenskt universitetsliv hava

de sakkunniga meddelat i en översikt, som synes mig fullt klargörande

uppdraga riktlinjerna för eu reformerad och i väsentliga avseenden förstärkt

docentinstitution. De sakkunniga yttra:

Docentinstitutionen utgör eu integrerande del av vår nutida universitetsorganisation

och universiteten skulle icke kunna utföra sitt arbete, om docentinstitutionen bortfölte.

En viil kvalificerad docentkår iir sålunda oundgängligen nödvändig för att kunna

besätta universitetens ordinarie lärarplatser, den måste finnas som reserv, då det gäller

att hava till bands skickliga vikarier vid förfall för de ordinarie lärarne, dess med
-

s&kkun
niga.

opaginerad Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 244.

lemmar deltaga pa mångfaldigt satt i universitetets vetenskapliga forskningsarbete och

docenterna ha slutligen alltmer tagits i anspråk lör universitetens ordinarie undervisning,

så att denna numera icke kan uppehållas utan deras deltagande.

Vad beträffar rekryteringen av professorsplatserna, som nästan undantagslöst sker

ur docenternas led, måste universitetet kunna kräva att ha tillräckligt stort och alltid

disponibelt urval av kompetenta aspiranter på platserna, emedan man i motsatt fall

vid eu hastigt påkommen ledighet skulle vara nödsakad att besätta professuren i fråga

med en underlägsen person, vilken sålunda för en lång tid framåt kunde ställa både

forskning och undervisning i ämnet på en låg nivå. Då emellertid professurerna i

regel besättas endast ungefär vart tjugufemte är, följer härav att ett mycket stort antal

av de vetenskapsmän, vilka anställts som docenter inom ett ämne, icke kunna påräkna

befordran till professur. Ekonomiskt sett måste såltinda utsikterna i de flesta fall te

sif? föga lockande att sia in på en sådan bana. Då det givetvis är av största intresse

att förekomma, att den akademiska banan blir förbehållen endast åt den ekonomiskt

oberoende, blir det för statsmakterna nödvändigt att genom tillräckliga anslag sörja för

att universiteten ständigt kunna förfoga över den oundgängliga reserven av unga vetenskapsmän.

fetaten maste sålunda understödja ett antal forskare, vilkas arbetskraft

universiteten visserligen icke till fullo taga i anspråk, men som icke förty alltid äro

oundgängliga, om universitetens vetenskapliga liv ej skall behöva lida något avbrott i

sin kontinuitet. _ Ur den enskildes synpunkt måste ett inslående på den akademiska

banan alltid te sig som synnerligen riskfullt, isynnerhet sedan numera alla platser tillsättas

så gott som uteslutande på grund av vetenskapliga förtjänster och tid-längden

av vederbörandes anställning i uuiversitetets tjänst därvid endast har mycket ringa

betydelse. Denna osäkerhet i docenternas ställning motiverar mer än väl den frihet,

de onekligen i jämförelse med andra statsanställda åtnjuta.

Alldeles samma skål gälla vid tillgodoseendet av behovet av kompetenta vikarier

för förordnanden, då ordinarie innehavaren av platsen ej kan sköta sina åligganden.

Det kan håivid särskilt förtjäna påpekas, att behovet av vikarier under senare är avsevärt

ökats, då professorerna i stor utsträckning tagits i anspråk för offentliga uppdrag

av mångahanda slag.

Docenternas betydelse för den vetenskapliga forskningen sammanhänger nära

med den oavbrutet pågående specialiseringen inom alla arbetsgrenar. Helt naturligt

kunna de ordinarie platserna ej ökas i takt med specialiseringens fortskridande. Då

nu professorsstolarna besättas med alltmer speciellt utbildade vetenskapsmän, som ytterst

sällan kunna tänkas överblicka sitt ämne i hela dess vidd och dessutom oftast innehava

sina platser två å tre decennier, så är det ju tydligt, att stora delar av de särskilda

vetenskaperna skulle kunna komma att bli ganska obearbetade, om andra utvägar

saknades. Nya vetenskaper — och sådana skapas i våra dagar ofta överraskande

fort skulle kanske fa vänta i decennier på representanter. Uppenbarligen finnas

här störa behov att fylla. Den talrika kåren av yngre vetenskapsmän har också här en

av sina väsentligaste uppgifter. Bland dem finns det möjlighet att. utbilda specialister på

ett flertal av en vetenskaps olika fält, och särskilt viktigt är, att man av dessa, vilka

befinna sig i den period av livet, då man är som m-st mottaglig för nya intryck och

tillika förvärvat sig en avsevärd förmåga att arbeta fram sina uppslag, kan vänta sig

mer intresse för det nya, som rör sig i tiden. Docenterna synas också för närvarande

ha en icke ringa audel i den vetenskapliga produktionen inom landet.

Docenternas plats inom den akademiska undervisningen har sedan gammalt bestämts

av behovet av propedeutisk undervisning. I äldre tider meddelades sådan för
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kutigl. Maj:ts Proposition Nr 244.

nämligast genom privata lektioner eller betalta kollegier. Genom de nu trallande

exaniens-tadgarna för samtliga fakulteter ha dessa blivit ålagda — väsentligen på

grund av statsmakternas fordran på studietidens begränsning — att noggrant sörja

för den förberedande undervisningen. Det heter sålunda i filosofiska fakultetens examensstadga:

»Fakulteten skall tillse, att en med hänsyn till examina ordnad undervisning

finnes att tillgå för de studerande. För detta ändamål skola årligen i varje

examensämne hållas vetenskapliga föreläsningar, så oek anordnas dels propedeutiska

kurser, dels seminarie- och övningskurser; särskilt skall i de ämnen, som ingå i de

för filosofisk ämbetsexameu föreskrivna ämnesgrupper, undervisning lämpad efter

fordringarna i denna examen varje läsår finnas att tillgå.» Liknande bestämmelser

återfinnas i de Övriga fakulteternas examensstadgar. Klart är ju, att det här uppställda

mycket stora kravet på årligen återkommande propedeuti-ka kurser, som nödvändigtvis

måste taga i anspråk ett betydande timantal, icke kan fyllas genom vederbörande

professors undervisning, vilken är begränsad till fyra timmar och till större

delen måste upptagas av vetenskapliga föreläsningar och seminarieövningar. Den ordinarie

lärarkåren är sålunda otillräcklig och fakulteten blir hänvisad till att uppdraga

en avsevärd del av den propedeutiska undervisning, som enligt gällande bestämmelser

erfordras, åt sina docenter.

Docenterna, som av naturliga skäl bilda en god mellanlänk mellan de äldre,

ordinarie lärarna och lärjungarne, hava även sin uppgift att fylla inom den högre,

egentligen vetenskapliga undervisningen. Professorn kan ofta av sitt krävande och

skiftande arbete hindras att i detalj ägna sig åt de studerandes individuella utbildning,

medan docenten, som merendels står de äldre studenterna lätt nära i ålder,

ofta särskilt lämpar sig som rådgivare och stöd vid dessas vetenskapliga studier och

tidigaste försök till egna forskningar. 1 all synnerhet blir detta fallet, om vederbörande

docent, vilket icke sällan inträffar, även får tillfälle att som ledare eller biträdande

lärare ägna sig åt seminariearbete och därigenom erhåller ett icke ringa

inflytande på de studerandes vetenskapliga produktion i form av licentiat- och doktorsavhandlingar,

vilka ofta framgå ur seminariearbetet.

Nya och förändrade förhållanden beträffande såväl den vetenskapliga forskningens

ståndpunkt som sättet för undervisningens bedrivande göra sålunda ett ändamålsenligare

utnyttjande av den betydande kraftkälla, som docenterna utgöra för våra universitet,

önskvärd och nödvändig.

I detta syfte hava de sakkunniga pekat på flera olika åtgärder, avsedda

att infoga docenterna i universitetsorganisationen på ett naturligare

sätt än hittills samt förbättra deras ekonomiska ställning, dels genom

höjda och dels genom till antalet ökade docentstipendier. En nödvändig

förutsättning för förverkligandet av de sakkunnigas tanke att för den

offentliga undervisningen taga docenterna i anspråk i väsentligt vidgad

omfattning är emellertid en omläggning i docenternas undervisningsverksamhet

förbunden med en ökning av deras åligganden, önskemål i denna

riktning framkommo från de akademiska myndigheterna redan vid förberedandet

av 1908 års förslag till förbättring av docenternas ställning. Det

framhölls då med rätta, att den dittillsvarande av docenterna hållna veckoföreläsningen

— ofta inställd av brist på åhörare — enligt erfarenhetens

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj ds Proposition Nr 244:.

vittnesbörd, visat sig vara av ringa gagn för studenterna. Till dessas

fördel ansågs det därför vara om den nämnda skyldigheten utbyttes mot

skyldigheten att på fakultetens uppdrag giva en inom ämnet behövlig

kurs, vars omfattning föreslogs till 50 timmars offentliga föreläsningar

under läsår eller annan däremot svarande undervisning.

Emellertid ifrågasattes av Kungl. Maj:t i 1908 års proposition ingå

förändringar i nu berörda avseende och ej heller från riksdagens sida

uppställdes krav i nämnda riktning. I en till de sakkunniga ingiven

skrift har nu docentföreningen i Lund hänlett uppmärksamheten på förhållandet

och själv under vissa förutsättningar ifrågasatt en utvidgad

tjänstgöringsskyldighet. De sakkunniga hava funnit det alldeles uteslutet

att med åvägabringande av väsentligt förbättrade ekonomiska villkor härutinnan

alltjämt förbliva vid nu rådande förhållanden. Enligt de sakkunnigas

åsikt bör spörsmålet om docenternas tjänståligganden skärskådas

mot bakgrunden av institutionens betydelse för universitetens hela verksamhet.

En genomförd anpassning av docenternas arbete till större överensstämmelse

med tidsförhållandena har, trots bestämda ansatser i denna

riktning under senare år, ännu icke kommit till stånd. Utvecklingen vore

nu enligt de sakkunnigas uppfattning mogen för detta steg.

Docenternas uppgifter i avseende å undervisningen formuleras av de

sakkunniga på följande sätt:

Docenternas måbäuda förnämsta arbetsfält inom undervisningsområdet bör vara

den elementära handledningen av de studerandes examensstudier. Åt docenterna bör

sålunda överlåtas att i vidsträckt mån fullgöra den propedeutiska undervisningen i

skilda fack. Det bör i följd härav ingå i deras uppgift att liksom hittills medverka

såsom ledare av seminarieövningar (proseminarieövningar) och dylikt. Och vid laborationsövningarna

ligger det i öppen dag, att docenten till undervisningens fromma bör

kunna finna ett både givande och omväxlande verksamhetsfält. Härvid hava vi visserligen

i främsta rummet haft uppmärksamheten fäst vid den filosofiska fakultetens förhållanden,

där på grund av de faktiska förutsättningarna såväl behovet av sådan

elementär handledning torde vara större än i någon annan fakultet, som också antalet

docenter med docentstipendium är som störst. Men uppenbart torde vara, att alldeles

motsvarande förhållanden erbjuda sig inom andra fakulteter, därest de i det föregående

omförmälda bestämmelserna i de olika fakulteternas examensstadgar skola bliva

något annat och mera än eu tom föreskrift eller de studerande icke skola vara hänvisade

till med avgift belagda kurser för vinnande av nödig handledning. Särskilt torde jämväl

höra erinras därom, att inom de medicinska fakulteterna förefinnes ett numera icke

litet, och etter allt att döma i tillväxt statt antal biträdande lärare, till vilka särskilda

arvoden blivit i staten beviljade. Det har synts oss naturligt och riktigt, att den undervisningsverksamhet,

som nu mot särskild ersättning överlämnas åt dylika biträdande

lärare, normalt bör kunua ingå i en stipendierad docents åliggande. Vid tillgång på

docentstipendiat i exempelvis kirurgi torde det icke kunna anföras någon rimlig anledning

att låta stipendiaten inför ett glest auditorium föreläsningsvis behandla någon

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 244.

mera vetenskaplig uppgift, medan grundläggande obligatorisk kirurgisk undervisning

samtidigt otnhänderhaves av en kanske mindre skolad biträdande lärare utanför de

egentliga universitetslärarnes krets. Likaledes bör det tagas i allvarligt övervägande,

huruvida icke åtskilliga av de vid universitetet föreskrivna obligatoriska elementära

kurserna, till vilkas ledning nu särskilda anslag utgå, med vida större fördel skulle

kunna överlämnas åt docentstipendiater.

I överensstämmelse med denna ståndpunkt hava de sakkunniga förordat

— såsom nedan närmare omförmäles — en utsträckt undervisningsskyldighet

av sådan omfattning, att docenternas utnyttjande för hållande

av propedeutiska kurser av full effektivitet i hittills bruklig utsträckning

möjliggöres. De sakkunniga förutsätta för ett framgångsrikt realiserande

av här angivna mål, att det hos såväl universitetens myndigheter som

vederbörande professorer och docenter skall förefinnas intresse att å ena

sidan fullt utnyttja och å andra sidan fullgöra det i många fall ökade

arbete, som omläggningen av verksamheten medför.

För att ytterligare främja nämnda syfte hava de sakkunniga jämväl

föreslagit förändringar i dispositionen av de genom besparing av doeentstipendiemedel

åstadkomna docentstipendiefonderna, till vilken fråga jag

återkommer i det följande.

Efter denna redogörelse för den till grund för de sakkunnigas förslag

i de olika förevarande frågorna liggande allmänna uppfattningen av docentinstitutionen,

till vilken uppfattning jag, såsom jag jämväl tidigare

angivit, till fullo ansluter mig, övergår jag att framlägga förslag i de

olika spörsmål, som nu böra bringas till lösning.

II. Docentstipendierna.

I en till de sakkunniga från docentföreningen i Lund ingiven framställning

har påyrkats, att den till docent utgående ersättning skulle fastställas

såsom arvode, ett önskemål, som docentföreningen funnit vara av

natur att kunna göra anspråk på synnerligt beaktande.

Docentföreningen gör gällande, att benämningen docentstipendium tvivelsutan

vid docentiustitutionens tillkomst ägde fullt berättigande, då stipendierna, vid denna

tid utgående i belopp om 1,500 och 1,200 kronor, vore att uppfatta enbart såsom

»smärre belöningar och uppmuntringar». Emellertid ville docentföreningen framhålla,

att ändamålet med docentstipendierna numera vore att möjliggöra vetenskaplig verksamhet

och undervisning, särskilt i de ämnen, som vore i behov av undervisning i

större utsträckning än vad de fasta lärarplatserna medgåve. Under sådana förhållanden

finge stipendierna anses- utgöra ersättning för ett omfattande arbete, som vore

avsett att utgöra docents huvudsyssebättning. Det vore enligt föreningens uppfattning

under dylika omständigheter stridande både mot sakläge och språkbruk att benämna

Departe
mentschefen.

Docentstipendiernas

karaktär

och

storlek.

Framställningar

från

docentföreningarna
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj.is Proposition Nr 244.

den till docenterna för deras arbete utgående ersättning stipendium, och föreningen

funne alla skäl tala för att ifrågavarande ersättning betecknades såsom arvode.

Vidkommande därefter det belopp, varmed docentstipendium framdeles

borde utgå, hava i de ingivna framställningarna skilda uppfattningar

gjort sig gällande. Emellertid är detta knappast ägnat att förvåna med

hänsyn till de olika tidpunkterna för yrkandenas framförande. De två

från docentföreningarna i Uppsala och i Lund år 1913 härflytande framställningarna

hava i denna del uteslutande tagit sikte på den av riksdagen

år 1908 ånyo fastställda grundsatsen, att de rörliga stipendierna skulle

utgå med ett 500 kronor lägre belopp än de fasta. Det har därvid påyrkats,

att samtliga docentstipendier, oberoende av huruvida de äro fasta

eller rörliga, måtte fastställas till 2,500 kronor.

I den förnyade framställning av den 22 maj 1918, som de sakkunniga

fått mottaga från docentföreningen i Lund, har åter, förutom ett upprepande

av nyssnämnda krav, jämväl hemställts om en förhöjning av de

av 1918 års riksdag till 3,500 kronor resp. 3,000 kronor ökade stipendiebel

öppen.

Vid tidigare regleringar av docentstipeudiernas belopp hade städse jämförelsen

med de allmänna läroverkens extra ordinarie ämneslärare varit avgörande. Jämväl

vid senaste provisoriska förhöjning torde denna synpunkt fått bliva bestämmande.

Enligt docentföieningens åsikt vore anledningen till nyss berörda parallellisering

att söka allenast i en ordlikhet och på denna grund i ett förbiseende av de mest

väsentliga skillnader. En jämförelse med de allmänna läroverkens lektorer läge enligt

föreningens åsikt med hänsyn till de krav, som numera uppställdes för vinnande av

kompetens till docentur, närmare till hands. I överensstämmelse med denna sin uppfattning

ville docenttöreningen framställa det önskemålet, satt samtliga docentarvodenas

storlek bestämdes till samma belopp som lektorslön i första lönegraden».

De saktom- De av docentföreningen i Lund åberopade förhållandena hava synts de

n,ga'' sakkunniga icke vara av natur att kunna rubba den uppfattning av docentstipendiernas

karaktär, soin läge till grund för deras hittillsvarande benämning.

Väl vore det riktigt, att förmånen av det ekonomiska stöd, som ett docentstipendium

utgjorde, medförde förpliktelsen att fullgöra ett visst arbete i universitetets

tjänst. Men denna arbetsprestation — även om den något ökades utöver de för närvarande

stadgade 35 timmarna för läsår — torde icke från något håll varit avsedd

att uppfattas och ej heller ha uppfattats såsom tillräcklig, för den händelse stipendiet

endast eller till väsentlig del vore att anse såsom ersättning för utfört arbete.

Då docentstipendierna vid 1850—51 årens riksdag inrättades, krävdes från riksdagens

eller universitetets sida icke någon offentlig undervisning av deras innehavare.

Men i samband med 1877 års omreglering av stipendiebeloppen stadgades den undervisningsskyldighet,

som ännu till oförändrad omfattning ålåge stipendiat. Till det ur
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Iiungl. Maj:ts Proposition Nr 244.

sprungliga, alltjämt i förgrunden ställda syftet att sätta yngre vetenskapsidkare i tillfälle

att utan alltför tyngande ekonomiska bekymmer utöva vetenskaplig forskning och

att därigeuom bereda universiteten samt andra statsinstitutioner, för vilka motsvarande

förutsättningar erfordrades, oundgänglig tillgång till utbildade vetenskapsmän för fyllande

av uppkommande vakanser, både sålunda sedermera blivit fogat ännu ett annat.

För universitetet hade det blivit ett intresse att i viss begränsad utsträckning tillgodogöra

sig docenternas arbetskraft för den vetenskapliga undervisningen, och alla torde

också vara ense därom, att för doceuternas blivande verksamhet i universitetets tjänst

detta ianspräktagaude varit av mycket stor betydelse. Däremot torde icke från något

håll tidigare den uppfattningen hava framkommit, att docentstipendium skulle övervägande

hava karaktär av ersättning för nämnda undervisningsverksamhet. Och det

förhållandet, att docentstipendium städse endast under en begränsad, icke alltför lång

tid kunnat utgå till en och samma innehavare, syntes övertygande tala till förmån för

den av de sakkunniga företrädda åsikten.

På dessa grunder funno sig de sakkunniga sakna anledning föreslå någon förändring

i doeentstipendiermis benämning.

Vad därefter angiuge frågan om det belopp, varmed docentstipendium borde utgå,

framginge det icke otvetydigt av skrivelsen hmuvida med uttrycket »lektorslön» avsetts

hela ”avlöningen eller allenast däri ingående lön med frånräkuande av tjänstgöringspenningar.

Den åberopade jämförelsen med lektorerna torde också efter de sakkunnigas

uppfattning icke möta mindre svårigheter än den tidigare åberopade, som vid

utmätandet av stipendiebeloppen utgick från extralärarnas förhållanden. ° Även om

förutsättningarna godtoges, ausåges det näppeligen vara uppuåeligt att på en gång

åstadkomma en böjning av stipendierna från 2,500 (respektive den är 1918 beslutade

förhöjningen till 3,500 kronor) kronor till 5,800 kronor. Med hänsyn till docenternas

säregna ställning i universitetsorganisationen vore det icke möjligt att ifrågasätta jämställande

med någon viss grupp av ordinarie befattningshavare. Den i det föregående

lämnade redogörelsen för docentinstitutionens tillkomst och föregående historia ausåges

i detta hänseende vara tillräckligt talande.

Vid fastställande av docentstipeudiernas storlek borde hänsyn tagas dels till den

kompetens, som tör docenturs erhållande erfordrades, dels också därtill, att åt docentstipendium

borde givas sådan storlek, att det skänkte åt sin innehavare möjlighet till

ett någorlunda bekymmerfritt utövande av vetenskaplig forskning. Men därjämte

kunde man icke undgå att beakta, att beloppet icke rimligen kunde sättas så högt,

att det alltför mycket närmade sig den till universitetens ordinarie lärare i professorsgrad

utgående avlöningen. Ej heller hade det ansetts möjligt att lata doceustipendiuin

till beloppet överstiga vad som av riksdagen fastställts böra i avlöning utgå till

befattning-h ivare av laborators och observatörs ställning inom universitetens filosofiska

fakulteter. För befordran till dessa tjänster, som rekryterades ur docenternas krets,

erfordrades som regel större meriter än för erhållande av docentförordnande. Därjämte

vore de förbundna med en ej oväsentligt större tjänstgöringsskyldighet än som

hittills ålegat innehavare av docentstipendium.

Med hänsyn tagen till ovan angivna förhållanden föreslogo de sakkunniga, att

da fasta docentstipendierna måtte fastställas att utgå med ett till 4,500 kronor förhöjt

belopp. Därvid förutsattes likväl, att krigstidstillägg alltjämt utginge i samma ordning

som till andra statens befattningshavare.

I detta sammanhang torde jämväl böra beröras ett annat spörsmål,

Bikung till riksdagens protokoll 1019. 1 sand. 215 höft. (Nr 244.) 3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 244.

som nära sammanhänger med de båda nyss avhandlade. Spm redan erinrats,

utgöras de nuvarande docentstipendierna av dels fasta, dels rörliga,

och hava de senare hittills utgått med ett 500 kronor lägre belopp än de

förra. Härutinnan hava docentföreningarna påkallat sådah ändring, att båda

slagen stipendier måtte fastställas till ''enahanda belopp.

Redan år 1901 föreslog universitetskommittén, att de nämnda stipendierna

måtte ombildas till inom viss fakultet eller sektion fasta stipendier.

Såsom skäl härför åberopade kommittén i främsta rummet huvudsynpukten för

stipendietillsättniugen: behovet av tillgång på personer, lämpliga att vikariera och biträda

vid undervisningen. Då ett avgörande härutinnan endast kunde träffas på

grundvalen av förhållandena inom varje särskild fakultet eller sektion för sig, bjöde

konsekvensen, att stipendierna vore fästa vid viss fakultet eller sektion. Därjämte

åberopade kommittén svårigheten att efter rättvisa grunder tillsätta ett rörligt docentstipendium,

enär det därvid gällde att med hänsyn till graden av ådagalagda vetenskapliga

förtjänster jämföra docenter i vitt skilda vetenskapsgrenar. Ancienniteten

bleve vid sådant förhållande ej sällan den förnämsta tillsättningsgrunden.

Säkerligen på grund av det motstånd, som från universiteten restes

mot universitetskoinmitténs förslag, bibehöllos i 1908 års proposition de

rörliga stipendierna till oförändrat antal, ehuru beloppen ifrågasattes höjda

till överensstämmelse med de fasta. I sistnämnda avseende vidtogs av

riksdagen på statsutskottets hemställan den förändringen, att de rörliga

stipendierna bestämdes till allenast 2,000 kronor.

Docentföreningarnas nu ifrågavarande framställningar hava föranlett

de sakkunniga att föreslå de rörliga stipendiernas avskaffande. Till stöd

härför hava de sakkunniga anfört, efter att hava erinrat om de i viss mån

avvikande meningar, som bland myndigheterna framträtt, väsentligen följande:
De

sakkunniga hade icke kunnat undgå att uppmärksamma, att de skäl, som för

universitetskommittén syntes hava varit mest avgörande, då den föreslagit förvandling

av de rörliga stipendierna till fasta icke under ärendets fortsatta behandling blivit

gendrivna. Tillsättandet efter rättvisa grunder av ett rörligt stipendium folie sig enligt

kommittén utomordentligt svårt, enär det därvid gällde att med hänsyn till graden

av ådagalagda vetenskapliga förtjänster jämföra docenter i vitt skilda vetenskapsgrenar.

Vid sådant förhållande bleve ancienniteten den förnämsta tillsättningsgrunden

och det rörliga stipendiets speciella funktion att uppmuntra och belöna den genom vetenskaplig

verksamhet mest framstående hade svårt att komma till sin rätt,

Vad som här anförts rörande ancienniteten såsom den reelle skiljedomaren mellan

tävlande docenter inom olika fakulteter, sektioner eller ämnen hade erfarenheter

från senare år i rikligt mått bekräftat.

Eu av de sakkunniga utförd undersökning av de vid utdelningen av de rörliga

stipendierna följda grundsatserna gåve vid handen, att verkliga avvikelser från aneiennitetsprincipeu

sällan förekommit. Sålunda syntes vid Uppsala universitet under åren

1905—17 den vid tillfället för stipendietillsättningen äldste ostipendierade docenten i

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 244.

12 fall av 17 hava erhållit det lediga stipendiet, Vid 4 tillfällen hade en — ofta

obetydligt — yngre docent föreslagits, varvid emellertid i 3 fall de »förbigångna» senare

kommit i åtnjutande av rörligt stipendium. Endast en ostipendierad docent, som

icke varit innehavare av avlönad befattning, hade alldeles uteslutits från förslag. Vid

Lunds universitet hade förhållandena varit likartade. Under nämnda period hade därstädes

rörliga stipendier tillsatts 16 gånger. Härvid syntes i samtliga fall på ett undantag

när den äldste ostipendierade docenten hava ifrågakomma, där icke innehavandet

av allmän eller enskild avlönad befattning befunnits utgöra skälig anledning

till avvikelse från regeln. .

Även docenternas egen framställning måste härutinnan anses synnerligen talande.

Det hette nämligen i uppsalaföreningens petition: «Det kan inträffa, att en nybliven

docent genast eller mycket kort tid efter sitt förordnande till docent erhåller fast docentstipendium,

medan däremot ett rörligt stipendium aldrig tillfaller någon, förrän

efter flera år av undervisning och vetenskapligt arbete».

Det läge också i sakens natur, att det för myndigheterna icke skulle vara möjligt

att mot varandra väga de vetenskapliga kvalifikationerna hos konkurrerande docenter

inom så vitt från varanda skilda områden som exempelvis Juridik, finsk-ugrisk

språkforskning och växtbiologi. Under sådana omständigheter maste i stället antalet

tjänsteår med nödvändighet komma att falla utslaget. Men därmed hade också obestridligen

en av de åberopade förutsättningarna för de rörliga stipendiernas bibehållande

i hittillsvarande form bortfallit. Uppenbarligen hade de nämnda stipendierna

icke varit ägnade att garantera lovande unga vetenskapsidkare det stöd, de behövde

för fortsatt arbete i sin forskning.

Emellertid hade av de akademiska myndigheterna även andra skäl för de rörliga

stipendiernas bibehållande än de nyss omnämnda blivit anförda. Det hade framhållits,

att utanför grupperna stående vetenskaper och vetenskapsgrenar genom de

rörliga stipendiernas borttagande skulle bliva berövade alla möjligheter att bliva företrädda

bland docentstipendiaterna. Det hade ävenledes anförts, att, i motsats till vad

hittills ej sällan varit fallet, varje utsikt till att samtidigt kunna tilldela två docenter

i samma ämne stipendium skulle försvinna med de rörliga stipendiernas indragande.

Och slutligen har man på sina håll velat med de rörliga stipendierna ^motverka den

ojämnhet, som för de olika vetenskaperna kunde uppstå med hänsyn till att docentantalet

inom de särskilda fakulteterna och sektionerna vore mycket växlande».

Bortsett från sist framhållna synpunkt, vilken i detta sammanhang icke ansåges

förtjäna avseende, då det tillfälliga antalet docenter icke syntes fä vara bestämmande

för det antal stipendier, som ansloges åt universiteten, sammanhängde givetvis de anförda

erinringarna på det närmaste med fördelningen å olika ämnen eller ämnesgrupper

av de fasta docentstipendierna, ävensom med de bestämmelser, som för dessa

stipendiers utdelning kunde bliva stadgade. Visserligen vore det obestridligt, att under

nuvarande förhållanden de uttryckta farhågorna icke kunde avvi-as såsom helt

ogrundade. Men å andra sidan kvarstode också anciennitetsgrundsatsens hegemoni

såsom eu med den hittillsvarande ordningen oskiljaktigt förbunden, synnerligen allvarsam

olägenhet.

Enligt de sakkunnigas förmenande vore endast en grundligt förändrad ordning

för hela docentstipendieiustitutionen i denna del ägnad att helt avlägsna de nu antydda

svårigheterna.

Utgångspunkten hade därvid varit eu strävan att giva ancienniteten minsta möjliga

spelrum och i stället låta den vetenskapliga begåvningen och skickligheten bliva

s. 20 Kontrollera mot PDF

Myndig
heterna.

Uppsala

universitet

Lunds

universitet.

Karolinska

institutet.

Universitets
kanslern.

Dqtarte
-

20 Kungl. Maj:ts Proposition Nr 244.

avgörande vid stipendiernas utdelning. Då detta icke vore möjligt med bibehållande

av de mellan fakulteterna rörliga stipendierna, föresloge de sakkunniga dessas indragning,

Men — samtidigt ansåges det nödvändigt att genom vissa stadgande!! undanröja

de olägenheter, som föranleddes av en dylik åtgärd. Förslag härtill framställdes

samtidigt av de sakkunniga.

De sakkunnigas förslag i nu förevarande avseenden hava i allmänhet

vunnit understöd av de hörda myndigheterna.

Vid universitetet i Uppsala har teologiska fakulteten dock tillstyrkt förslaget om

de rörliga stipendiernas avskaffande endast under förutsättning att ett nytt docentstipendium

anvisades fakulteten. Medicinska fakultetens tillstyrkan i nämnda punkt

betingas av att fasta stipendier beviljas i det av de sakkunniga föreslagna antalet.

Vid Lunds universitet har teologiska fakulteten anslutit sig till förslaget om de

rörliga stipendiernas avskaffande, men samtidigt begärt ett nytt fast stipendium utöver

vad av de sakkunniga föreslagits. Medicinska fakulteten har påyrkat sådan ändring i

docentstipendiernas belopp, att docenter i de teoretiskt-medicinska disciplinerna, med

hänsyn till diir föreliggande stora rekryteringssvårigheter, erhölle ett tillskott till stipendiet

av 1,500 kronor, varigenom stipendierna för denna kategori skulle komma att

uppgå till 6,000 kronor. Filosofiska fakulteten funne sig, med hänvisning till att

fakulteten hemställt om höjning av laborators m. fl. befattningshavares löneförmåner

böra föreslå, att docentstipendiernas belopp höjdes till 5,500 kronor. Däremot har

större akademiska konsistoriets majoritet tillstyrkt de sakkunnigas förslag jämväl i fråga

om stipendiebeloppen.

Aven karolinska institutets lärarkollegium förordade med eu reservant, till förmån

för yrkandet på höjda stipendiebelopp för de teoretiskt medicinska docenterna, de

sakkunnigas förslag i denna del.

Universitetskanslern bar funnit docentinstitutionens betydelse av de sakkunniga

på ett klart och träffande sätt angiven och med hänvisning till densamma icke kunnat

understödja det av docentföreningarua framhållna önskemålet, att docentstipendierna

skulle förvandlas till fasta arvoden. Förslaget om indragning av de rörliga stipendierna

föranledde icke heller från kanslern någon erinran. Likaledes ville kanslern

med avstyrkande av de vid Lunds universitet och karolinska institutet framkomna

ändrinsrsvrkanrleua, förorda förslaget om höjande av de fästa docentstipendiernas belopp

till 4.500 kronor, vilket belopp med hänsyn, bland annat, därtill, att krigstidstillägg

därå skulle utgå, ansåges skäligt. Om en höjning av laboratorslönerna vidtoges, vilken

fråga vore beroende av Kungl. Majtts prövning, borde därav till äventyrs föranledas

ökning även av docentstipendiernas belopp.

Av min ovan uttalade anslutning till den av de sakkunniga intagna

principståndpunkten följer, att jag icke kan understödja de framställda

kraven ifråga om ändrad karaktär hos de docenterna tillkommande understöd,

utan finner benämningen docentstipendium alltjämt böra bibehållas.

Beträffande därefter frågan om docentstipendiernas natur av fasta

eller mellan fakulteterna rörliga, synes mig de sakkunnigas utredning hava

lämnat övertygande skäl för de senares avskaffande. Denna ståndpunkt

har, såsom ovan erinrats, jämväl funnit stöd hos de akademiska myndig
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 244.

heterna och universitetskanslern. Samtliga docentstipendier böra följaktligen

vara knutna till viss fakultet eller sektion, d. v. s. fasta i hittills

hävdvunnen mening.

Vad slutligen angår det belopp, varmed docentstipendierna böra utgå,

torde böra erinras därom, att de fasta stipendierna år 1908 fastställdes till

2,500 kronor. Jämlikt beslut om provisorisk förhöjning vid sistförflutna lagtima

riksdag utgör de fasta stipendiernas belopp för år 1919 3,500 kronor.

De sakkunniga hava föreslagit 4,500 kronor, ett förslag, som av flertalet

hörda myndigheter vunnit förord. Från vissa håll har påyrkats, att beloppet

måtte fixeras till 5,500 kronor, varjämte för de teoretiskt-medicinska

ämnenas docentstipendier krävts ännu högre belopp, förslagsvis 6,000

kronor. Universitetskanslern har emellertid, i anslutning till den av de

sakkunniga förebragta motivering, häntytt på att en eventuell höjning av

lönerna för laboratorer m. fl. dylika befattningshavare vid universiteten

borde föranleda att jämväl docentstipendierna fastställdes till högre belopp

än de sakkunniga förordat.

Såsom jag redan uttalade i mitt yttrande i förevarande ämne till det

vid 1918 års statsverksproposition i utdrag fogade statsrådsprotokollet över

ecklesiastikärenden den 14 januari 1918, kan ingen meningsskiljaktighet råda

därom, att de nuvarande stipendiebeloppen äro alltför knappt tillmätta.

Om hänsyn tages till de löneförmåner, som hittills tillkommit övriga befattningshavare

vid universiteten, torde det av de sakkunniga föreslagna

beloppet få anses väl avvägt. Då emellertid i statsverkspropositionen till

innevarande års riksdag medel beräknats för en provisorisk lönereglering

för bland andra de ordinarie universitetslärarna, vilken reglering enligt

löneregleringskommitténs förslag skulle innebära en förhöjning med 1,000,

respektive 950 kronor för professorer och laboratorer, torde billigheten

kräva, att även docentstipendierna höjas något utöver nyssnämnda belopp.

Jag finner mig därför böra föreslå, att docentstipendierna fastställas

till 5,000 kronor. Att, såsom från något håll förordats, ifråga om beloppet

införa olikhet mellan docentstipendier inom olika fakulteter finner jag

icke av omständigheterna påkallat.

Enligt nu gällande bestämmelser tillsättas docentstipendierna av kanslern,

i regel för en tid av tre år. På framställning av fakultet, sektion

eller lärarkollegium i fråga om fast docentstipendium, och av det större

konsistoriet, efter förslag av samtliga fakulteter eller sektioner var för sig,

i fråga om rörligt docentstipendium, äger kanslern att för stipendiat, som

utmärkt sig genom vetenskapligt författarskap eller det sätt, varpå han

biträtt vid undervisningen, vare sig förlänga tiden för stipendiets åtnjutande

Tiden för

innehavande

av docentstipendium.

Nuvarande

bestämmelser

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kung!. Maj:ts Proposition Nr 244.

med högst tre år eller ock för sagda tid tilldela honom annat docentstipendium.

Ingen må på grund av förordnande av kanslern åtnjuta stipendium

under längre tid än sammanlagt sex år. Då i särskilda undantagsfall

förhållandena anses påkalla, att docent, som innehaft stipendium i

sammanlagt sex år, må erhålla antingen ytterligare förlängning av tiden

för åtnjutande av sålunda innehaft stipendium eller ock annat docentstipendium,

skall kanslern härom göra framställning hos Kungl. Maj:t.

Beträffande de så kallade rörliga docentstipendierna vid karolinska

institutet gäller, att de skola tillsättas för en tid av ett, två eller tre år,

med rätt för lärarkollegiet att, om stipendiaten genom sitt arbete i undervisningens

och vetenskapens tjänst anses hava gjort sig därav förtjänt,

föreslå honom till ytterligare åtnjutande av stipendiet, intill dess han

innehavt detsamma i sex år.

Framställning

från

docentföreningen

i Lund.

De sakunniga.

Såväl i sin år 1913 ingivna framställning som i sin år 1918 till de

sakkunniga överlämnade skrift har docentföreningen i Lund hemställt, att

tiden för innehavande av docentstipendium måtte kunna av kanslern utsträckas

med en treårsperiod utöver vad som för närvarande vore fallet

(ökning från G till 9 år), sedan stipendiet efter 6 år (obligatoriskt) anslagits

till ansökan ledigt.

Till stöd härför framhölles, att det antal år, som förflöte, innan docent, som ej

nödgats lämna -vetenskapsmannens yrke, bleve befordrad till professor, i medeltal vore

8^ år, alltså 2 år längre än nuvarande normaltid för stipendiums åtnjutande. Under

sådaua^ omständigheter läge det en orimlighet uti, att han förlorade möjligheten att

fa behålla sitt stipendium just de år, det bä-t behövdes, nämligen åren närmast innan

kan kunde påräkna akademisk befordran. En dylik förlängning med ännu en treårsperiod

borde emellertid enligt föreningens uppfattning motiveras av, att den sökandes

vetenskapliga verksamhet under den tid, han redan åtnjutit stipendiet, varit av den

art och omfattning, att han gjort sig väl förtjänt av förlängning.

De sakkunniga hava funnit sig böra erinra därom, att man vid 1877

års universitetsreform utgått ifrån, att stipendierna varken borde vara så

störa. eller åtnjutas under så lång tid, att de närmade sig karaktären av

ständiga löner och därigenom motverkade den rörlighet, inrättningen av

stipendier medgåve och fordrade. I överensstämmelse härmed hade tiden

för längsta innehavande av docentstipendium av riksdagen fastställts till

sex år. Häruti föranleddes ändring på grund av motion till 1889 års

riksdag, då riksdagen medgav, att stipendium, där i särskilt fall så prövades

för universitetets verksamhet nödigt, måtte kunna innehavas längre

tid än sex år. Sedan universitetskommittén uttalat sig för borttagande

av all tidsbegränsning, föreslog Kungl. Maj:t år 1908 att möjlighet måtte

beredas docent att innehava docentstipendium, då särskilda omständig
-

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 244.

heter därtill enligt Kungl. Maj:ts prövning gåve anledning, under ytterligare

högst tre år. På grund av motion vidtogs emellertid av riksdagen

sådan jämkning i villkoren för stipendiums åtnjutande, att möjlighet till

förlängning jämväl utöver nyssnämnda tid öppnades. De av Kungl. Maj:t

utfärdade föreskrifter, för vilka redogörelse lämnats i det föregående, torde

dock hittills hava tolkats i överensstämmelse med vad som i propositionen

föreslagits. Någon förlängning utöver 9 år torde efter år 1908 i intet

fall hava förekommit.

För egen del anföra de sakkunniga, att de betrakta frågan om tiden

för docentstipendiernas åtnjutande såsom i viss mån grundläggande för

docentinstitutionen och att de icke ansett sig kunna medverka till någon

åtgärd, som kunde vara ägnad att förrycka denna institutions hävdvunna

karaktär.

Otvivelaktigt hade på sina håll strävanden låtit sig förmärkas, som ytterst åsyftade

att av universitetens docenter skapa eu kår av fast avlönade befattningshavare.

Såsom av vissa myndigheter eftertryckligt betonats, torde ett inslående på denna väg

innebära stora faror att föra fram till ett återupprättande av den en gång avskaffade

adjunktsinstitutionen. De skäl, som på sin tid föranledde dennas ombildning och avskaffande,

ägde sin fulla tillämplighet jämväl i fråga om försöken att åter införa densamma

vid våra universitet.

De sakkunniga hölle med hänvisning härtill före, att förhållandena med nödvändighet

påkallade en begränsning av tiden för åtnjutande av docentstipendium. Endast

därigenom öppnades ’ möjlighet till jämn och ständig tillgång på unga vetenskapsidkare

inom docenternas krets. Vid motsatt förhållande skulle även en högst avsevärd

ökning av stipendiernas antal icke vara ägnad att vid universiteten i större utsträckning

binda yngre framstående förmågor. Helt visst skulle nämligen de oberäkneliga

och ovissa utsikterna till erhållande av docentstipendium icke kunna undgå att utöva

en avskräckande inverkan på eventuella docentaspiranter utan stark ekonomisk ryggrad.

Att ett sådant förhållande skulle vara till obotlig skada för hela vår lärda odling,

därom ansåges någon meningsskiljaktighet icke kunna råda.

Då det gällde att närmare fastställa den tid, under vilken eu och samme docent

normalt måtte komma i åtnjutande av stipendium, funne de sakkunniga, att de hittilsvarande

bestämmelserna varit i det hela tillfredsställande. Alltjämt borde därför första

tilldelningen omfatta en tid av tre år. Hade under denna tid docenten infriat de

förväntningar, som ställts på honom, borde kanslern på därom av vederbörande fakultet

eller sektion gjord framställning kunna medgiva en förlängning av tiden på ytterligare

ett, två eller högst tre år. Dessa sex år borde betraktas som den normala maximitiden

för stipendiums åtnjutande. Endast i särskilda undantagsfall, då den vetenskapliga

forskargärningen vore synnerligen förtjänstfull, borde ytterligare förlängning

kunna ifrågakomma, och borde sådan förlängning alltjämt meddelas av Kungl. Maj;t

på särskild framställning av kanslern, dock endast för ett år. Tiden för stipendiums

åtnjutande borde sålunda enligt de sakkunnigas mening omfatta högst 7 år.

De sakkunnigas förslag har i allmänhet förordats av de hörda myndigheterna.

Myndig
heterna.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Uppsala

aiirersitet.

Lunds

universitet.

Universitets
kanslern.

Departe
mentschefen.

Doeeiitstipendiernas

antal och

fördelning.

Docentföre
ningarnas
framställ
ningar.

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 244.

Vid universitetet i Uppsala liar dock från teologiska fakulteten framhållits, att

möjlighet till förlängning i särskilda undantagsfall intill sammanlagt högst nio år

borde bibehållas. Likaså har större konsistoriet uttalat, att de nu gällande reglerna

icke både medfört några olägenheter och att följaktligen den föreslagna tidsbegränsningen

icke syntes erforderlig och under vissa omständigheter kunde vara olämplig.

Konsistoriet avstyrkte därför förslaget.

Vid Lunds universitet har av filosofiska fakulteten sådan ändring påyrkats, att

tid för professorsvikariat icke måtte inräknas i stipendietiden, varjämte reservationsvis

framställts samma vrkaude som gjorts av teologiska fakulteten i Uppsala. Majoriteten

av större konsistoriet (14 röster mot 6) har emellertid tillstyrkt de sakkunnigas förslag

oförändrat.

Enahanda ståndpunkt har intagits av universitetskanslern »under förutsättning

att docentstipendiernas antal varder pa ett tillfredsställande sätt utökat».

Fastställandet av tiden för stipendieinnehav på ett ur olika synpunkter

ändamålsenligt sätt torde få anses hava stor principiell betydelse. Det

gäller nämligen att å ena sidan möjliggöra för docenten att under de

ekonomiskt drägliga förhållanden, som docentstipendiet avser att skapa,

fullfölja sin vetenskapliga utbildning och å andra sidan att tillse, att de

yngre docenternas rimliga anspråk att ej behöva alltför länge stå på

exspektans bliva vederbörligen tillgodosedda. Med hänsyn till dessa stridiga

intressen lär det ej vara möjligt att så avväga tidsbegränsningen, att

båda kategorierna komma att känna sig fullt tillfredsställda. De sakkunniga

synas mig, att döma av vad som under ärendets behandling framkommit,

under förhanden varande förhållanden hava på ett tillfredsställande

sätt sökt tillgodose de skilda intressena, och jag finner mig sålunda kunna

ansluta mig till det av dem framställda förslaget. Detta innebär jämväl,

att jag ej kunnat godtaga den av filosofiska fakulteten i Lund framförda

tanken, att i tiden för stipendieinnehavet icke skulle inräknas den tid, under

vilken docentstipendiaten beklätt vikariatsförordnande. Till detta förhållande

återkommer jag i det följande. Såsom jag senare jämväl får tillfälle

framhålla, kommer den av mig föreslagna anordningen med docentstipendiefonderna

att möjliggöra utdelande av ej obetydliga belopp till olika forsknings-

och undervisningsändamål, därvid även äldre, ostipendierade docenter

kunna erhålla understöd.

Docentföreningarnas framställningar, vilka i denna del vunnit understöd

av de hörda universitetsmyndigheterna, hava synnerligen starkt understrukit

behovet av ökat antal docentstipendier vid båda universiteten.

Till stöd härför anförde docentföreningen i Uppsala bland annat:

Faktiskt bestående förhållanden ådagalade, att många legitima behov vore högst

bristfälligt tillgodosedda. Det vetenskapliga arbetets snabba utveckling och alltjämt

fortgående specialisering påkallade, att tillfälle bereddes allt flera krafter att arbeta

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kung1. Maj:ts Proposition Nr 244.

inom olika delar av de vetenskaper, vilka förr utan svårighet kunde behärskas av den

enskilde. Då det icke kuude antagas, att nya ordinarie lärarplatser i någon större

utsträckning kunde tillskapas, måste det ifrågavarande behovet tillgodoses genom ett

rationellt understödjande och utnyttjande av docenternas arbete. Jämväl med hänsyn

till undervisningens, delvis på gruud av det stigande studentantalet, alltjämt ökade

krav vore ett förhöjt antal docentstipendier erforderliga. Inrättandet av ett avsevärt

antal nya fa-da docentstipendier kunde därför anses väl motiverat. Då föreningen det

oaktat i stället ville föreslå en ökning av de rörliga stipendiernas antal, berodde detta

dels på öuskvärdlieten att bättre kunna tillfredsställa de mest trängande behoven, dels

på svårigheten att för det dåvarande bestämt angiva, vilka ämnen eller ämnesgrupper,

som i första rummet borde komma i åtanke. Docenttöreniugen ville därför föreslå,

att 5 nya rörliga docentstipendier måtte beviljas att utgå med samma belopp, som de

förefintliga fasta.

Docentföreningen i Lund påpekade i sin år 1913 ingivna framställning,

att antalet docentstipendier vid Lunds universitet måtte ökas med

antingen 5 rörliga eller, måhända hellre, inom varje fakultet eller sektion

med 1 fast. stipendium, som icke vore knutet till visst läroämne.

Till stöd härför anfördes beträffande filosofiska fakulteten bland annat, att på

grund av det riuga antalet docentstipendier åtskilliga docenter i viktiga läroämnen

hade ganska små utsikter att inom rimlig tid erhålla fast stipendium. Vissa av professorer

företrädda läroämnen vore över huvud taget icke med i någon grupp med

fast stipendium. Docent i dylikt ämne vore sålunda hänvisad till de rörliga stipendierna

eller till de båda fasta stipendier, som ej vore bundna vid visst läroämne. Detsamma

gällde docenter i sådana ämnen, som icke vore representerade av professur.

De docenter av den förstnämnda kategorien, som icke erhölle fast stipendium, och

samtliga docenter tillhörande de båda sistnämnda kategorierna hade alltså att tillsammans

konkurrera om två fasta stipendier, som ej vore bundna till visst ämne samt,

tillsammans med alla övriga docenter utan fast stipendium, tävla om de 5 rörliga. En

följd av dessa förhållanden vore, att månget viktigt läroämne riskerade att icke förfoga

över de för undervisningen nödiga docentkrafterna. Av de övriga fakulteterna i

Lund syntes särskilt den teologiska vara i behov av en ökning av docentstipeudiernas

antal, i det att den blott hade 2 fasta stipendier.

I den till de sakkunniga år 1918 överlämnade framställningen har sistnämnda

docentförening ytterligare utvecklat och närmare preciserat kravet på en ökning av

de fasta docentstipendiernas antal vid Lunds universitet. Nya docentstipendier ansåges

nödvändiga för samtliga fakulteter med undantag av di-n juridiska. Teologiska

fakulteten borde erhålla 1 nytt stipendium, den medicinska 3 nya. Beträffande filosofiska

fakulteten vore inom den humanistiska sektionen ytterligare 4 docentstipendier

erforderiiga. Tillika uttalades önskemål om ändrad fördelning av docentstipendierna

å denna sektions ämnesgrupper. Fakultetens matematisk-naturvetenskapliga sektion

förmenades hava behov av 3 nya doceutstipendier. Slutligen gjorde docentföreningen

gällande, att eu ökning i antalet av de inom filosofiska fakulteten befintliga docentstipendier,

som icke äro bundna vid visst ämne, otvivelaktigt vore önskvärd.

Inledningsvis hava de sakkunniga lämnat en kort översikt av de nuvarande

docentstipendiernas tillkomst, vilken översikt torde vara av betyBihang

till riksdagens protokoll 1919. 1 samt. 215 höft. (Nr 244.) 4

Historik.

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 244.

delse för en rätt uppskattning av de krav, som av de sakkunniga och

universitetsmyndigheterna blivit framställda rörande väsentligt ökat antal

stipendier.

Vid förberedandet av 1877 års universitetsreform påyrkades från'' Uppsala universitet

19 och från Lunds universitet It fasta docentstipendier. Av de förra koramo

ej mindre än 12 på humanistiska sektionen, vilken uttryckligen angav, att ett stipendium

borde finnas för varje ordinarie professur. Kungl. Maj:t äskade emellertid av

riksdagen anslag allenast till 10 fästa docentstipendier vid Uppsala och till 7 vid Lunds

universitet. Riksdagen biföll detta förslag med den ändring, att ytterligare 1 stipendium

avsågs för teologiska fakulteten i Uppsala, varigenom detta universitet kom att

erhålla 11 fasta docent>tipendier. Genom beslut av 1889, 1896, 1900 och 1901 årens

riksdagar beviljades medel till ytterligare 4 docentstipendier vid vartdera universitetet.

Härigenom kom antalet av fasta docentstipendier att vid tidpunkten för 1908 års universitetsreform

uppgå till respektive 15 och 11. Härtill böra läggas de 5 rörliga

stipendier vid vartdera universitetet, som tillkommo genom beslut av 1877 års riksdag.

Vid karoliuska institutet inrättades docentstipendier först år 1889, då ovannämnda

rörliga stipendier å vartdera 1,000 kronor tillkommo. Riksdagen synes därvid hava

utgått från att docentstipendier vid institutet kunde vara behövliga för én eller annan

mera teoretisk specialitet.

Universitetskommittén ingick icke på en prövning av det behövliga antalet stipendier

vid de olika universiteten, utan fastställde allenast allmänna riktlinjer härför.

I de yttranden, som av de akademiska myndigheterna avgåvos över universitetskommitténs

betänkande, påyrkades från Uppsala universitet för medicinska fakulteten

4 nya docentstipendier, och för filosofiska fakulteten 13 (därav för humanistiska sektioneu

6 och för den materaatisk-naturvetenskapliga 5, vartill koramo 2 för båda sektionerna

gemensamt). Vederbörande myndigheter i Luud uttalade sig icke rörande

antalet behövliga stipendier. Större konsistoriet inskränkte sig till att förorda en ökning

av stipendieautalet. Karolinska institutets lärarkollegium vitsordade behovet av

flera docentstipendier, men ansåg sig med hänsyn till den svävande frågan om undervisningens

ordnande ej kunna uppgiva behovets storlek.

Bestämda yrkanden på nya docentstipendier framkommo sedermera i petitioner

från docenter vid universiteten år 1906. Häröver avgåvos infordrade yttranden av

vederbörande akademiska myndigheter, varvid universitetet i Uppsala krävde en förhöjning

av antalet fasta stipendier till 36 (teologiska fakulteten 2 nya (eventuellt 1),

juridiska fakulteten 1 nytt, medicinska fakulteten 4 nya och filosofiska fakulteten 14

nya stipendier). Universitetsmyndigheterna i Lund begärde 17 nya stipendier (för

teologiska fakulteten 1 nytt och för filosofiska fakulteten 16 nya stipendier). Tillika

uttalades av juridiska fakulteten, att, om de rörliga stipendierna gjordes till fasta, ett

av dem borde förbehållas fakulteten. I övrigt förklarade sig myndigheterna för de

rörliga stipendiernas bibehållande till oförändrat autal.

Universitetskanslern ansåg det vara angeläget, att docentstipendium funnes för

varje uudervisningsämue eller åtminstone för varje grupp av närbesläktade ämnen och

uttalade tillika, att vad i sådaut hänseende föreslagits av de större konsistorierna i

Uppsala och Lund icke torde överskrida behovet. Tillika förmenade kanslern, att de

rörliga stipendierna borde bibehållas till oförändrat autal.

Med ledning av inhämtade upplysningar från universiteten funno de år 1907 för

universitetsfrågornas förberedande behandling inom departementet tillkallade sakkunniga,

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 244.

att följande antal nya fasta docentstipendier borde inrättas: vid Uppsala universitet 21,

varav 2 för teologiska, 1 för ju-idiska, 4 för medicinska samt 14 för filosofiska fakulteten,

samt vid Lunds universitet 11, varav 1 för teologiska, 1 för medicinska och 9

för filosofiska fakulteten. Härigenom skulle hela antalet fasta docentstipeudier komma

att uppgå till respektive 36 och 22. Tillika borde vid båda universiteten de rörliga

stipendierna bibehållas till oförändrat antal.

I särskilt yttrande framhöll emellertid representanten för Lunds universitet, under

anslutning sedermera från dettas myndigheter, att fakulteter och sektioner vid

Lunds universitet ådagalagt en överdriven ängslan för att begära mer än vad som

måste anses som absolut minimum — i vissa fall syntes man till och med hava stannat

under detta minimum.

I de sakkunnigas framställningar förekom intet förslag angående docentstipendier

vid karolinska institutet. Lärarkollegiet hade emellertid i institutets riksdagspetitita

är 1907 framhållit, att en förstärkning av docentinstitutionen vore särskilt önskvärd

beträffande de teoretiska ämnesgrupperna. Lärarrådet ansåge 4 nya stipendier vara av

nöden, varav 2 borde avses företrädesvis för docenter i de teoretiska ämnena och de

2 övriga tillsättas utan särskild företrädesrätt för vissa ämnen.

Frågan förelädes i proposition 1903 års riksdag. Kungl. Maj:ts förslag upptog

för universitetet i Uppsala 13 nya första docentstipendier och för universitetet i Lund

12, varigenom antalet fasta stipendier kom att uppgå till respektive 28 och 23. För

karolinska institutet upptogos 3 nya stipendier. Därjämte förutsättas de dåvarande

rörliga stipendierna böra vid samtliga läroanstalter bibehållas till oförändrat antal.

Såsom redan framhållits hava de sakkunniga vid sin prövning av antalet

behövliga docentstipendier utgått ifrån att de rörliga stipendierna

böra försvinna. Redan härav föranledes givetvis en ökning av antalet fasta

docentstipendier.

Vid redogörelsen för de sakkunnigas förslag torde lämpligen de olika

läroanstalterna böra hållas i sär. Fördelningen i detalj å olika läroämnen

torde icke i detta sammanhang behöva ägnas uppmärksamhet.

Vid Uppsala universitet hava de sakkunniga funnit det nuvarande antalet tillfredsställande

tillgodose förefintliga behov inom teologiska och juridiska fakulteterna.

För de medicinska och filosofiska fakulteterna föreslås däremot en ökning. Beträffande

medicinska fakulteten, som nu disponerar 3 docentstipendier, anföra de sakkunniga:

»1 betraktande av den mångsidiga utveckling, som den medicinska forskningen

under senare tid uppvisat, och det härmed sammanhängande antalet professorer, vill

det synas som om de tre nu disponibla docentstipendierna ingalunda kunna anses tillräckliga.

Visserligen torde de biträdande lärarna i viss mån ur speciell undervisniugssynpunkt

fylla uppgifter, som det eljest varit naturligt och riktigt att överlåta åt

docentstipendiater. Och säkerligen hava, ej minst under senare år, docentstipeudiernas

järnföielsevis ringa storlek icke varit ägnad att i större utsträckning underlätta knytande

av lovande medicinska forskare såsom docenter till universitetet i den allt skarpare

konkurrensen med andra, ur olika synpunkter långt gynsammare ställda verksamhetsfält.

Helt visst hava dessa omständigheter i förening åstadkommit, att tillgången på

docentaspiranter ej varit så stor, att fakulteten kunnat finna giltig anledning att med

hänvisning härtill under senare år påkalla ökat antal stipendier.

De sakkunniga.

Uppsala

universitet.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 244.

Emellertid torde det vara anledning förvänta, att, därest docentstipendiernas belopp

för framtiden fixeras i överensstämmelse med ovan angivna förslag, och under

förutsättning av att de övriga förmåner, som enligt vårt förmenande böra tillkomma

docenter i kliniska ämnen vinna bifall, förhållandena i nyssnämnda hänseende skola

undergå sådan ändring, att en med övriga fakulteter närmare överensstämmande proportion

olika lärarkrafter emellan utan svårighet kan åstadkommas. Ur universitetets

synpunkt måste det vara ett betydande intresse att kunna erbjuda yngre vetenskapsmän

möjlighet att bedriva forskningar inom de grundläggande teoretiska disciplinerna

under så gynsamma betingelser, att den praktiska läkarbanaus ekonomiska förvärvsmöjligheter

icke i allt för hög grad må kunna utöva eu lättförklarlig dragningskraft

och dessa forskningar sålunda förbehållas uteslutande ett ekonomiskt välsituerat fåtal.

Likaledes torde det få anses särdeles maktpåliggande, att väsentligt ökade möjligheter

beredas universiteten att vid sig såsom docenter knyta inom de särskilda kliniska

ämnena verksamma forskare, något som endast i jämförelsevis ringa omfattning under

hittills rådande förhållanden varit möjligt. Jämväl i detta sammanhang vilja vi framhålla

lämpligheten utav, att den undervisningsverksamhet, som nu i icke ringa utsträckning

måst överlämnas åt biträdande lärare, måtte i största möjliga mån komma

att utövas av docenter, en anordning, vars genomförande torde underlättas, därest ett

ökat antal till beloppet höjda docentstipendier ställas till förfogande.

Med hänvisning till det ovan anförda vilja vi föreslå, att ytterligare två docentstipendier

måtte tilldelas fakulteten».

Fakulteten skulle sålunda komma att disponera fem docentstipendier.

De sakkunniga fastslå vidare, att behovet av ökat antal docentstipendier gjort

sig mest kännbart inom filosofiska fakulteten, framför allt med hänsyn till den särdeles

dryga undervisningsbörda, som påvilade denna fakultet. Särskilt riktades uppmärksamheten

på den alltjämt fortgående specialisering, som inom dess olika vetenskaper

kunde konstateras och som läte ämnen eller ämnesgrenar växa ut till självständiga

discipliner, vilka med större eller mindre styrka gjorde anspråk på egen plats å universitetens

timplan. Ur forskningens lika väl som undervisningens synpunkt gjorde

sig därför nödvändigheten av en arbetsfördelning alltmer gällande.

Anmärkningsvärt vore också, att av de tillgängliga rörliga docentstipendierna

sistlidna läsår vid Uppsala såväl som vid Lunds universitet samtliga tilldelats docenter

tillhörande filosofiska fakulteten. Även om härvid hänsyn toges till en längre tidsperiod

vore denna fakultetets övervikt vid dispositionen av de rörliga stipendierna vid

Uppsala universitet mycket påfallande, vilket framginge av en av de sakkunniga meddelad

översiktstabell, avseende fördelningen under åren 1909—1917.

För närvarande disponerade fakulteten 18 fasta stipendier, varav 10 tillhörde

dess humanistiska, 7 dess matematisk-naturvetenskapliga sektion, samt 1 vore avsett

för ämnet geografi, utan att vara bundet till viss sektion. Fakultetens olika examensämnen

vore sammanförda i smärre grupper, vardera med ett mindre antal till gruppen

bundna stipendier till sitt förfogande.

I avgivet yttrande hade fakultetens humanistiska sektion hemställt om beviljande

av 3 nya fasta docentstipendier och den matematisk- naturvetenskapliga om 1 nytt

sådant stipendium.

Den av de sakkunniga företagna prövningen gåve vid handen, att en ökning av

antalet till bestämda ämnesgrupper bundna stipendier med 6, alltså till 24, vore ofrånkomlig.

I samband med denna ökning av antalet docentstipeudier börda enligt de

sakkunnigas uppfattning en omgruppering för åstadkommande av större, naturligt

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Klingl. Maj:ts Proposition Nr 244.

samhöriga ämnesgrupper åvägabringas, i syfte att å ena sidan skapa garantier för att

vissa viktigare läroämnen med konstant och vitsordat behov av mera omfattande undervisning

skulle komma att äga tillgång till stipendierad docent för denna undervisnings

utövande och å den andra möjliggöra även för docenter i övriga ämnen inom

gruppen att alternerande komma i åtnjutande av stipendium.

Därvid föreslogos ämnena fördelade på sex ämnesgrupper, varav tre folie helt

inom den humanistiska, tre inom den matematisk-naturveteuskapliga sektionens läroområde.

Till sistnämnda område hänfördes även det för närvarande mellan sektionerna

rörliga ämnet geografi.

Fakulteten i dess helhet beräknades sålunda kunna göra anspråk å tillsammans 24

vid bestämda ämnesgrupper bundna docentstipendier, av vilka 6 föresloges till nyinrättande.

Emellertid kunde med fog göias gällande, att, utöver vad sålunda beräknats,

vissa krav kvarstode ouppfyllda. Särskilt ville de sakkunniga framhålla, att jämväl

sådana vetenskaper, som icke företrädas av professur och sålunda icke heller förekomme

inom de angivna ämnesgrupperna, ävensom vissa särskilt utbrutna vetenskapsgrenar,

borde hava möjlighet att i förekommande fall såsom docenter förvärva förtjänta vetenskapsidkare

och att därvid även dessa borde äga utsikter att i viss utsträckning kunna

komma i åtnjutande av stipendium. Likaledes kunde det allt fortfarande visa sig

önskvärt, att en särskilt framstående forskare kunde knytas vid universitetet, ehuru

stipendiat i samma ämne redan funnes. Även till detta förhållande syntes sålunda

viss hänsyn böra tagas vid det slutliga antalets fastställande. Här sist berörda synpunkter

funnes med fördel kunna tillgodoses på så sätt, att fakulteten erhölle ytterligare

3 stipendier, vilka i motsats till övriga icke borde vara bundna vid ämnesgrupper

utan »rörliga» inom vardera sektionen. Av dessa ansåges 2 böra förbehållas

den humanistiska och 1 den matematisk-naturveteuskapliga sektionen.

Docentstipendier av nu förordade karaktär hade alltsedan år 1909 till ett antal

av 2 varit för handen inom filosofiska fakulteten vid Lunds universitet, och syntes

därvid vunna erfarenheter rörande fördelarna av desamma hava varit uteslutande

gynnsamma.

Sammanlagda antalet filosofiska fakulteten tilldelade docentstipendier skulle enligt

de sakkunnigas förslag komma att uppgå till 27. I jämförelse med nu bestående

förhållanden innebär detta en ökning med 9. Härvid är likväl att märka, vad som

jämväl tidigare framhållits, att vart och ett av de 5 rörliga docentstipendierna i realiteten

disponerats alldeles övervägande av nämnda fakultet. Då samtidigt med ovan

omförmälda föi ändringar i docentstipendiernas fördelning de hittillsvarande rörliga

stipendierna föreslås till indragning, skulle den å fakulteten kommande ökningen i

själva verket inskränkas till omkring 4 docentstipendier.

De sakkunnigas utredning hade alltså givit vid handen, att för Uppsala universitets

vidkommande eu ökning av antalet docentstipendier å samtliga fakulteter med

6 vore oundgängligen av nöden.

Vad därefter angår Lunds universitet ansåges juridiska fakulteten där icke erfordra

något nytt stipendium. Däremot funnes den teologiska, som för närvarande

disponerade endast 2 stipendier, med hänsyn till att samma fakultet i Uppsala redan

ägde ej mindre än 4 stipendier, böra erhålla 1 nytt docentstipendium. För den medicinska

fakultetens del föresloge de sakkunniga under åberopande av samma skäl, som

vid Uppsala universitet talat för ökning av stipendiernas antal, och då behovet av

docenter icke vore mindre i Lund än i Uppsala, att autalet fastställdes till 5, vilket

innebure en ökning med 3.

Lunds

universitet

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Karolinska

institutet.

Kung!. Maj:ts Proposition Nr 244.

|Vad slutligen beträffade den filosofiska fakulteten gjorde de sakkunniga gällande,

att vad som rörande behovet av docentstipendier för denna fakultet anförts i sammanhang

med behandlingen av motsvarande förhållanden vid Uppsala universitet, i äu

högre grad ägde giltighet för Lunds universitet. Också hade universitetskanslern uti

avgivet underdånigt yttrande den 9 december 1914 framhållit, hurusom »behovet av

nya docentstipendier särskilt vid universitetet i Lund synes hava visat sig kännbart».

Den företagna ingående prövningen hade låtit det nuvarande stipendieantalets otillräckliuhet

framstå i särdeles tydlig dager. Då det gällt att undanröja nämnda missförhållande,

°bade fakulteten för sin del givit sin anslutning till den av docentföreningarua

payrkade ökningen av de rörliga stipendiernas antal till 10, säkerligen

under paverkan av dels medvetandet att dessa stipendier övervägande skulle komma

fakulteten till godo, dels också de gynnsamma erfarenheter, som vunnits genom de

för Lund säregua, inom denna fakultet rörliga stipendier, vilka sedan år 1909 funnits

till ett antal 2. Nämnda förhållande hade för de sakkunniga inneburit ej ringa svårigheter,

da det gällt att bedöma behovet av nya fasta stipendier. Vid fastställandet

av erforderligt antal hade emellertid samma grundsatser blivit följda, som för Uppsala

universitet tillämpats. Jämväl fördelningen i grupper anslöte sig till den vid nämnda

universitet föreslagna.

Pa grundvalen av verkställda beräkningar ansåges filosofiska fakulteten böra erhålla

23 vid bestämda ämnen eller ämnesgrupper bundua stipendier. Då det hittillsvarande

antalet utgjorde 14. uppginge det ifrågasatta antalet nya stipendier av denna

karaktär till ej mindre än 9. Utom nyssnämnda 14 stipendier förfogade, som nämnts,

fakulteten för närvarande över ytterligare 2 inom fakulteten rörliga stipendier å samma

belopp som de fasta. Av enahanda skäl, som anförts för införande vid universitetet i

Uppsala av stipendier av denna typ, borde givetvis ifrågavarande docentstipendier alltjämt

tillkomma även universitetet i Lund. Med hänsyn till att de ämnen, som ej beräknats

normalt disponera de grupperna tilldelade docentstipendier, vid universitetet i

Uppsala, på grund av där genomförd starkare ämnesuppdelning, till antalet ej oväsentligt

överstege motsvarande antal i Lund, ansåges antalet på nyssnämnda sätt rörliga

stipendier vid sistnämnda universitet kunna bibehållas vid 2, varav det ena skulle

tilldelas docent inom humanistiska, det andra docent inom mateiuatisk-naturvetenskapliga

sektionen.

Under dessa förutsättningar skulle sammanlagda antalet till fakultetens förfogande

stående docentstipendier komma att uppgå till 25, mot nuvarande 16. Härtill anmärktes

emellertid, att de nu till indragning föreslagna 5 rörliga docentstipendierna

pa senaste aren samtliga kommit filosofiska fakulteten tillgodo, vadan fakulteten i

verkligheten disponerat omkring 20 stipendier. Den reella ökningen skulle med denna

reservation belöpa sig till 4.

För tillgodoseende av behovet vid Lunds universitet av docentstipendier erfordras

efter de sakkunniges mening tillgång till 36 sådana stipendier, vilket vore 8 flera än

universitetet för närvarande disponerade.

Vidkommaude slutligen karolinska institutet, som för närvarande hade till sitt

förfogande 3 fasta docentstipendier å samma belopp som universitetens samt dessutom

2 s k. rörliga å vartdera 1,000 kronor, förelåge här efter de sakkunnigas uppfattning

samma behov av docentstipendier, som för de medicinska fakulteterna i Uppsala och

Lund. För närvarande vore visserligen institutet med hänsyn till docentstipendiernas

antal något gynnsammare ställt äu dessa. Men de båda rörliga stipendier å 1,000

kronor, som tillkommit genom beslut av 1889 års riksdag, ansågos i betraktande av

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 244.

gällande penningvärde numera icke kunna tillerkännas alltför stor betydelse för kvarhållande

vid institutet av förtjänta forskare. För uppnående av önskvärd överensstämmelse

mellan de medicinska fakulteterna och karolinska institutet föresloge de sakkunniga,

att de nuvarande rörliga stipendierna måtte ombildas till fasta och i samband

därmed höjas till samma belopp som dessa. Härigenom skulle institutet komma att

förfoga över inalles 5 fasta docentstipendier eller samma antal, som enligt ovan framställda

förslag skulle tillkomma de medicinska fakulteterna vid universiteten.

I samband med denna redogörelse för de sakkunnigas utredning av

det föreliggande behovet utav docentstipendier vid de olika läroanstalterna,

torde det för ett säkert bedömande av frågan, huruvida genom de framställda

förslagen alla berättigade anspråk vederbörligen tillgodose^, vara

nödvändigt att i stora drag antyda de kompletterande åtgärder, som av de

sakkunniga ifrågasatts för främjande av det syfte, som med docentstipendierna

avses.

De åsyftade åtgärderna sammanhänga med det förfarande, som, jämlikt

nu gällande särskilda föreskrifter till staten för universiteten, tillämpas

beträffande medel, som besparas å anslagen för docentstipendier. Vid vartdera

universitetet skola sådana besparade medel i vissa närmare angivna

fall läggas till respektive fakulteters eller sektioners fonder av besparade

docentstipendier. De ifrågavarande fonderna skola på fakultetens eller

sektionens förslag av kanslern disponeras för undervisningens eller den

vetenskapliga forskningens behov i det syfte, som avses med docentstipendier.

Motsvarande rätt tillkommer för närvarande icke karolinska institutet.

Det torde här tillika böra anmärkas, att för de fall, där icke ovan anförda

stadganden föreskriva besparingarnas införlivande med fakulteternas fonder,

hava medlen i stället tillagts vederbörande reservfonder.

I berörda förhållanden hava docentföreningarna i sina framställningar påyrkat

vissa förändringar. Så anför Uppsalaföreningen bl. a., att det till stärkande av docentstipendietonderna

skulle avsevärt bidraga, om det stadgades, att icke utgående docentstipendierna

under alla omständigheter skulle läggas till besparingsfonderna. Härvid

åsyftas det ovan anmärkta förhållandet, att enligt praxis, besparade docentstipendier

vid åtskilliga tillfällen tillföras reservfonden, i Uppsala t. ex. när ordinarie innehavaren

går stipendiet förlustig under utrikes resa samt understundom vid längre ledighet mellan

olika innehavare. Docentföreningen framhåller med hänvisning härtill önskvärdheten

av ett allmänt stadgande, att docentstipeudium eller del därav, som ej utgår till ordinarie

eller tillfällig innehavare, bör läggas till respektive fakulteters och sektioners

besparingsfonder.

Docentföreningen i Lund har i förevarande avseende hemställt, att docentstipendium,

som av någon anledning icke utdelas, måtte gå till docentstipendiefonden, icke

till reservfonden, samt att den förra måtte användas uteslutande till docenternas förmån,

alltså, förutom till uppmuntrande av docents forskarverksamhet, i all synnerhet

till bestridande av en arbetet motsvarande ersättning för av docent meddelad undervisning

(t. ex ledande av seminarieövningar, vilket nu syntes skäligen lågt honorerat);

särskilt gällde detta docent, som icke åtnjöte docentstipendium.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 244.

De sakkunniga hava funnit det hittills använda förfaringssättet i princip

synnerligen lyckligt och till en början ifrågasatt, att rätt att upplägga

docentstipendiefond för framtiden bör tillkomma även karolinska institutet,

på enahanda villkor, som för universiteten bliva gällande.

Emellertid kunde ur olika synpunkter mot de nuvarande bestämmelserna enligt

de sakkunnigas mening riktas befogade invändningar. En revision syntes därför vara

av behovet pakallad, sa mycket mera som genom såväl stipendiebeloppens förhöjning

som därigenom, att tillfälligt lediga stipendier hädanefter icke borde för kortare tid

ledigförklaras, utan tillföras docentstipendiefonderna, fondernas tillgångar kunde förväntas

bliva ej oväsentligt ökade och sålunda nu framträdande olägenheter bleve än

mera käunbara. En företagen undersökning av de grundsatser, som hittills blivit tilllämpade

vid besparingarnas förvaltande, hade givit användbara hållpunkter för omarbetningen

av hithörande stadganden. Denna undersökning hade givit vid handen, att

vid Uppsala universitet besparingsfonderna i vissa fall uppnått en högst avsevärd storlek.

Så vore fallet beträffande den juridiska fakultetens, vilken år 1917 uppgick till

36,828 kronor 45 öre. Även matematisk-naturvetenskapliga sektionens fond uppnådde

den höga summan av 18,353 kronor 21 öre. Likaledes vore det anmärkningsvärt, att

vid Lunds universitet av docentstipendieruedel ganska betydande belopp tillförts reservfonden,

år 1917 ej mindre än 6,666 kronor 67 öre.

Rörande riktlinjerna för den av de sakkunniga föreslagna revisionen

av bestämmelserna ifråga, torde böra nämnas, att de funnit besparade docentstipendiemedel

böra under alla förhållanden komma till användning

för det med docentstipendium avsedda syftet, varför dylika medel borde

utan inskränkningar inflyta till fonderna. Däremot hade de sakkunniga

icke kunnat tillstyrka, på sätt docenterna påyrkat, en ovillkorlig bestämmelse

av innebörd att fonderna skulle användas uteslutande till docenternas

förmån. Alltjämt syntes sålunda möjlighet bland annat böra hållas öppen

för att understöd ur docentstipendiefond måtte kunna tilldelas yngre vetenskapsidkare,

till vilkas verksamhet anledning funnes att knyta förhoppningar.

Rimligen borde sådant understöd icke till beloppet få överstiga docentstipendium

utan såsom högsta belopp fastställas 4,500 kronor.

Det nu tillämpade sättet för de besparade docentstipendiemedlens

fondering kunde vidare efter de sakkunnigas mening icke sägas vara fullt

lyckligt.

Särskilt kunde det svårligen undgå att te sig mindre egentligt, att

vissa fakulteter eller sektioner med ringa antal docenter skulle kunna till

sina respektive fonder årligen lägga betydande belopp, medan andras resurser

i förevarande avseende vore vida mera begränsade, ehuru behovet

av medel därvid kanske vore långt större. Ett sådant sakernas tillstånd

hade hittills varit ofrånkomligt, då varje fakultet eller sektion med sin

besparingsfond införlivat de besparingar, som under ''året uppstått å fakultetens

eller sektionens docentstipendier. En rättvisare och jämnare för
-

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 244.

delning kunde emellertid vinnas på så sätt, att samtliga under ett kalenderår

uppkomna besparingar vid kalenderårets slut fördelades å de olika

fakulteterna och sektionerna i förhållande till det antal docentstipendier,

som tillkomma fakulteten, respektive sektionen. Med tillämpning av denna

fördelningsgrundsats skulle i Uppsala teologiska fakulteten erhålla 4/39,

juridiska fakulteten 3/39, medicinska fakulteten 5/39, filosofiska fakultetens

humanistiska sektion 16/39 och dess matematisk-naturvetenskapliga sektion

11/39 av den årliga besparingssumman. Vid Lunds universitet erhölle på

samma sätt teologiska och juridiska fakulteten vardera 3/36, medicinska

fakulteten 5/36, filosofiska fakultetens humanistiska sektion 15/36 och dess

matematisk-naturvetenskapliga sektion 10/36 av varje års besparingar. Vid

karolinska institutet skulle givetvis hela det verkligen besparade beloppet

inflyta till docentstipendiefonden.

Emellertid läte sig naturligen icke på förhand den möjligheten uteslutas,

att en fakultet respektive sektion visade sådan hänsyn gentemot

docentstipendiefondens tillgångar, att utdelning endast sparsamt ifrågakomine.

Då ett sådant tillvägagångssätt kunde vara ägnat att äventyra

det med fonden avsedda syftet, ansåges garantier mot opåkallad fonderingsbenägenhet

böra åvägabringas. En verksam sådan kunde åstadkommas

genom ett stadgande av innehåll, att, då en fakultets eller sektions docentstipendiefond

översköte hälften av en fakultets eller sektions andel i docentstipendieanslaget,

överskottet skulle tillföras reservfonden. På så sätt

berövades faktiskt de olika fakulteterna och sektionerna varje anledning att i

onödan avvisa anspråk på bidrag ur deras respektive fonder. Vid karolinska

institutet, där reservfond saknades, förefunnes emellertid icke möjlighet till

genomförande av nyss berörda anordning. Där uppkommet överskott- syntes

lämpligen i stället böra under i övrigt lika villkor återgå till statsverket.

De sakkunniga förmenade, att den förändrade ordningen beträffande

användningen av besparade docentstipendiemedel, som föreslagits, skulle

komma att bliva av icke ringa betydelse för den vetenskapliga forskningen

och undervisningen vid universiteten och karolinska institutet. Ej obetydliga

belopp skulle årligen ur fonderna kunna utdelas antingen såsom tillfälliga

docentstipendier eller såsom större eller mindre understöd för främjande

av särskilda forskningsuppgifter eller åvägabringande av viss önskvärd

undervisning. Därigenom att denna vidsträckta möjlighet bereddes vederbörande

att, utan de begränsande stadganden, som gällde för de egentliga

docentstipendierna, förfoga över besparade docentstipendiemedel skulle de

rörliga stipendiernas borttagande kunna försiggå utan att därav befarade

olägenheter inställde sig. över huvud vore docentstipendiefonderna, på

Bihang till riksdagens protokoll 1919. 1 sand. 215 höft. (År 241.) 5

s. 34 Kontrollera mot PDF

Myndig
heterna.

Uppsala

nnivei sitet.

34 Kungl. May.ts Proposition Nr 244.

föreslaget sätt disponerade, ägnade att reglera tillfälligt uppkommande

ojämnheter i det här föreslagna stipendiesystemet.

Det torde böra ''särskilt framhållas, att jämväl äldre docenter, vilka

redan åtnjutit docentstipendium under de 7 år, som ansetts böra utgöra

längsta tiden för stipendieinnehav, när så prövades lämpligt, skulle ur fonderna

kunna erhålla understöd.

I samband med denna omläggning av docentstipendiefonderna hava

de sakkunniga ifrågasatt, att det av 1840 års riksdag båda universiteten

anvisade, med nu å Uppsala universitets stat uppförda anslaget å 900

kronor »till befordran av vetenskapliga studier, som ej tillhöra de egentliga

examensämnen», såsom icke längre behövligt, skulle upphöra med uto-ån^en

av den tid, för vilken innehavaren fått sig detsamma tilldelat.

Beträffande nu förevarande del av de sakkunnigas förslag hava av

de hörda myndigheterna åtskilliga erinringar och ändringsyrkanden blivit

framställda. I vad dessa angå de i det föregående omförmälda förhållanden

skola de här i korthet beröras.

Vid universitetet i Uppsala har teologiska fakulteten på det bestämdaste påyrkat,

att ännu ett stipendium matte tilldelas fakulteten, detta med hänsyn dels därtill, att

det av fakulteten disponerade s. k. apologetiska stipendiet icke kunde jämnställas med

övriga doceutstipendier, dels även därtill att med de rörliga stipendiernas borttagande

försämrade möjligheter skulle inträda för fakultetens docenter att erhålla docentstipendium.

Ävenledes avstyrker fakulteten upphörande av doceutstipendiernas bundenhet till vissa

ämnen eller ämnesgrupper. De föreslagna förändringarna rörande förfarandet med besparade

docentstipendier tillstyrkte fakulteten i huvudsak. Juridiska fakulteten finner

den ifrågasatta gemensamma regleringen av de till fonderna ingående besparingarna

obehövlig och avstyrker såväl förslaget härom som förslaget om maximigräns för fonderingen.

Jämväl påyrkar fakulteten, att ändringen i fondernas disposition, ävensom

deiT ifrågasatta begränsningen av storleken å an-lag ur fonden, icke måtte komma till

stånd. Medicinska fakulteten hemställer, att rätten att utdela tillfälliga stipendier åtminstone

för fakultetens del alltjämt måtte bibehållas. Fakulteten avstyrker de sakkunnigas

förslag angående ärlig fördelning av de medel, som besparas å anslaget för

docentstipendier, samt förslaget om överförande från besparingsfonderna till reservfonden

av vissa överskjutande belopp. Likaledes avstyrkas de föreslagna inskränkningarna i

dispositionsrätten av fonderna. Filosofiska fakulteten påyrkar ytterligare ökning av

docentstipendiernas antal, därav 3 för den humanistiska sektionens ämnesgrupper, 1 för

den matematisk-naturvetenskapligas ämnesgrupper samt 1 rörligt för den senare sektionen.

Tillika har ifrågasatts en avvikande gruppindelning samt företrädesrätt till

docentstipendium för vissa ämnen inom grupperna. Större akademiska konsistoriet ger

uttryck åt sin övertygelse, att även efter genomförandet av det föreliggande förslaget

behovet av ytterligare docentstipeudier kommer att göra sig gällande inom åtskilliga

ämnen eller ämnesgrupper. Ett ojävaktigt bevis härför utgjorde särskilt vad inom den

teologiska och den filosofiska fakulteten härutinnan anförts. I fråga om fördelningen

av docentstipendierna understödde konsistoriet de framställda kraven på att stipendierna

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 244

fortfarande bleve bundna vid vissa ämnen eller ämnesgrupper med företräde för vissa

angivna ämnen, varjämte utdelande av tillfälligt docentstipendium alltjämt borde kunna

äga rum. Ävenledes ville konsistoriet i överensstämmelse med medicinska fakulteten

hävda, att ökningen av det för denna fakultet avsedda antalet stipendier icke borde

medföra någon minskning i anslagen till biträdande lärare, på sätt de sakkunniga

förordat. Konsistoriet avstyrkte jämväl de av de sakkunniga föreslagna förändringarna

i avseende på förfaringssättet med och dispositionen av de besparade docentstipendiemedlen.

Vid Lunds universitet bär teologiska fakulteten med hänvisning till de rörliga

stipendiernas indragning påyrkat ytterligare ett nytt docentstipendium. Juridiska fakultetens

majoritet har beträffande docentstipendiefonderna föreslagit sådan ändring i

de sakkunnigas förslag, att å eu viss fakultets (sektions) andel i docentstipeudieanslaget

uppkomma besparingar till en början skulle i sin helhet läggas till samma fakultets

(sektions) docentstipendiefond, och att först, då denna uppginge till viss minimistorlek,

till siffran bestämd särskilt för varje fond, ytterligare besparingar skulle disponeras på

sätt som av de sakkunniga föreslagits. Medicinska fakulteten har, med förklaring att

fakulteten framdeles liksom hittills vore beredd att tillse, att docenterna användes för den

propedeutiska undervisningen, hemställt att någon ändring i de för sådan undervisning

utgående anslagen icke måtte företagas. De sakkunnigas förslag beträffande förfaringssättet

med besparade docentstipendier funne fakulteten synnerligen lyckligt, men ansåge,

att de sakkunnigas goda förslag bleve av vida större gagn, om hela beloppet av de

årligen till fakulteten utgående stipendierna finge fonderas, i stället för halva, som nu

föreslagits. Filosofiska fakulteten har hemställt om ytterligare 1 till ämnesgrupp knutet

samt 2 rörliga docentstipendier, 1 för vardera sektionen. I bestämmelserna angående

doeentstipendh-fonderna föreslår fakulteten sådana ändringar, att maximibeloppet fastställes

till 5,500 kronor samt att mindre understöd till resekostnad eller för särskild

forskning må såsom hittills kunna utgå även till stipendierad docent. Större akademiska

konsistoriet har skäukt sitt understöd åt de framställda kraven på ytterligare

ökning, utöver vad de sakkunniga föreslagit, av antalet docentstipendier. Därjämte

har konsistoriets majoritet (tf röster mot 9), med gillande i övrigt av vad de sakkunniga

rörande förfaringssättet med besparade docenstipendier föreslagit, hemställt om

ett engångsanslag för docentstipendiefonderuas fyllande till maximibelopp.

Universitetskanslern har, i anslutning till vad han anfört beträffande utvidgade

möjligheter för docenterna att få åtnjuta docentstipendium och särskilt med hänsyn till

den förordade begränsningen av tiden för åtnjutande av doceutstipendium, samt då

vidare behovet av en ökning av det nuvarande antalet med tillhopa 12 vid vartdera

universitetet syntes vara ådagalagt, tillstyrkt de från universiteten framkomna önskningarna

om större antal docentstipendier än de sakkunniga föreslagit. Utöver vad som

av de sakkunniga förordats, skulle erfordras 6 docentstipendier vid Uppsala universitet

och 4 docentstipendier vid Lunds universitet. Kanslern funne sig likaledes böra tillstyrka,

att de teologiska fakulteten i Uppsala nu tillkommande stipendier bleve bundna

till vissa ämnen, men borde det till nyinrättande föreslagna bliva rörligt inom fakulteten.

I likhet med medicinska fakulteten och större konsistoriet i Uppsala samt medicinska

fakulteten i Lund ville kanslern därjämte framhålla, att anslagen till biträdande

lärare fortfarande vore behövliga för sitt särskilda ändamål. Jämväl till-tvrkte

kanslern, att beträffande de filosofiska fakulteternas docentstipendier måtte föreskrivas

företräde för docent uti vissa ämnen inom respektive grupper. Däremot avstyrker

Lundö

universitet.

Universitets
kanslern.

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 244.

kanslern bifall till det från större akademiska konsistoriet i Uppsala framkomna förslaget

om bibehållande av de s. k. tillfälliga docentstipendierna. Beträffande docentstipendiefonderna

och vad som därmed ägde sammanhang kunde kanslern icke anse

tillrådligt, att, på sätt de sakkunniga föreslagit, en maximigräns för docentstipendiefondernas

storlek på förhand fastsloges. Ännu olämpligare förefölle förslaget, att överskjutande

docentstipendiemedel skulle tillföras de enligt helt andra bestämmelser disponerade

och för andra ändamål avsedda reservfonderna. Han hemstäilde därför om

bibehållande av nuvarande föreskrifter anstående ifrågavarande fonders bildande, med

den modifikation att fonderna skulle tillföras alla besparingar å doceutstipendeir,

varigenom dessa sålunda icke i något fall skulle tillföras reservfonden.

Det föreslagna uppläggandet även vid karolinska institutet av en docentstipendiefond

vore särdeles välbetänkt och tillstyrktes denna åtgärds vidtagande. I likhet med

institutets lärarkollegium ansåge dock kanslern, att intet överskott i fonden borde återgå

till statsverket.

Vad därefter anginge de ändamål, för vilka docentstipendiefondernas medel skulle

få användas, hade dessa efter kanslerns uppfattning blivit av de sakkunniga allt för

snävt begränsade. Den nuvarande grundsatsen, att ifrågavarande fonder disponerades

av kanslern — utan att härvid någon maximigräns för anslagens belopp funnes fastslagen

— »för undervisningens eller den vetenskapliga forskningens behov i det syfte,

som avses med docentstipendier», syntes böra bibehållas, dock med tillägg dels i syfte

att framhålla, hurusom hädanefter ett av de viktigaste ändamålen med fonderna skulle

vara att lämna understöd åt ostipendierade docenter, och dels för att i enlighet med de

sakkunnigas förslag möjliggöra att anslag av fonderna skulle kunna utgå till ostipendierad

docent för utförande av uppdrag att opponera vid disputationsakt.

Kanslern tillstyrkte, under förutsättning av bifall till vad som i fråga om stipendiernas

antal samt docentstipendiefondernas förstärkning föreslagits, jämväl indragning

av det i Uppsala universitets stat uppförda anslaget »till befordran av vetenskapliga

studier, som ej tillhöra de egentliga examensämnena».

Den i det föregående med ledning av de sakkunnigas sammanställning

lämnade översikt rörande de krav, som från vederbörande myndigheter

under gångna år framställts i fråga om antalet docentstipendier, synes

mig till fullo uppvisa, att uppfattningen om behovet av docentstipendier

hos de akademiska och de anslagsbeviljande myndigheterna starkt gått isär.

Det torde sålunda böra erinras därom, att Uppsala universitet år 1908

såg antalet fasta docentstipendier ökat från 15 till 28 och Lunds universitet

från 11 till 23, vilket för det förra universitetet innebar ett nära fördubblat

och för det senare ett mer än fördubblat antal dylika stipendier.

Men samtidigt förelåg önskemål om ytterligare 8 docentstipendier från

Uppsala universitet och om ytterligare 5 från Lunds universitet.

De sakkunniga hava nu efter en, såvitt jag kunnat finna, på ett

omsorgsfullt avvägande av olika behov grundad utredning funnit sig böra

förorda — bortsett från de rörliga docentstipendiernas förvandling till

fasta med höjda belopp — en ökning för Uppsala universitet med 6 och

för Lunds universitet med 8 docentstipendier, varigenom antalet skulle

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Kungl. May.ts Proposition Nr 244.

komma att uppgå till inalles respektive 39 oeh 36. För karolinska institutet

skulle antalet docentstipendier efter de sakkunnigas förslag visserligen

icke komma att överstiga det hittillsvarande. Därigenom att de nuvarande

3 rörliga stipendierna å vartdera 1,000 kronor skulle till beloppet

likställas med de övriga, skulle dock en högst avsevärd förbättring i förhållandena

även där åstadkommas.

Utöver vad sålunda föreslagits hava krav på väsentliga ökningar från

universiteten blivit framförda och jämväl av universitetskanslern blivit

förordade till bifall. För Uppsala universitet skulle erfordras ytterligare

ej mindre än 6 nya stipendier, varigenom antalet skulle komma att uppgå

till 45 och den totala ökningen till 12, för Lunds universitet skulle behövas

ytterligare 4 och det universitetet tillkommande antalet skulle sålunda

stiga till 40 med en total ökning av 12 docentstipendier.

Vid prövning av vad i nu förevarande avseende anförts av de akademiska

myndigheterna dels före avgivandet av de sakkunnigas förslag, dels

ock efter sagda förslags framställande, har jag icke kunnat undgå att

uppmärksamma, att anspråken ej oväsentligt stegrats, sedan de sakkunniga

sökt i allt väsentligt tillmötesgå de önskemål, som under ärendets tidigare

behandling framkommit.

För en sådan ståndpunktsändring synas mig ej tillräckligt vägande

skäl vara förebragta. Vad de teologiska fakulteterna i Uppsala och Lund

anfört rörande ökat behov av fasta docentstipendier, med de rörligas

indragning, synes mig icke alltför tungt vägande, då de sakkunnigas

utredning otvetydigt giver vid handen, att de rörliga docentstipendierna

samtliga med ytterst få undantag disponerats av de filosofiska fakulteterna

för docenter inom dessa. Denna omständighet synes mig sålunda icke av

de nämnda fakulteterna kunna rättmätigt åberopas såsom grund för ytterligare

ökat antal docentstipendier.

Likaledes torde universitetsmyndigheterna, som i Uppsala ställt sig i

det närmaste helt avvisande mot de sakkunnigas välbetänkta förslag beträffande

docentstipendiefondernas disposition, hava underskattat de möjligheter,

som, genom anlitande av den av de sakkunniga anvisade vägen,

komma att föreligga till utdelning av understöd åt docenter ur nämnda

fonder. Otvivelaktigt komma dessa fonders tillgångar, disponerade på sätt

jag i det följande närmare angiver, att utgöra ett betydelsefullt komplement

till de reguljära docentstipendierna, och sålunda snarare minska än

öka behovet av sådana.

Med hänvisning till nyssnämnda bägge omständigheter synes mig

utöver den utav de sakkunniga föreslagna numerären endast en mindre

ökning av docentstipendiernas antal kunna på ett fullt bindande sätt

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 244.

motiveras. Sålunda torde teologiska fakulteten i Uppsala få anses tillgodosedd

med de nuvarande 4 docentstipendierna, vadan någon ökning

icke bör för dess del ifrågakomma. Däremot har jag vid en ingående

detalj prövning av de sakkunnigas förslag funnit, att filosofiska fakulteten

i Uppsala på ett tillfredsställande sätt styrkt behovet av ytterligare ett

docentstipendium för vardera av sina båda sektioner. Den humanistiska

sektionens ämnen skulle därigenom komma att förfoga över 17, den matematisk-naturvetenskapliga

sektionens över 12 docentstipendier.

Vad angår Lunds universitet torde den teologiska fakultetens behov

av docentstipendier få anses tillfredsställande tillgodosett med de föreslagna

3 stipendierna, vadan en ökning utöver den av de sakkunniga föreslagna

icke synes erforderlig. Ej heller har den matematisk-naturvetenskapliga

sektionen synts mig hava lämnat övertygande skäl för upprättande

av ett större antal stipendier än som av de sakkunniga ifrågasatts, redan

detta innebärande en ökning för sektionens del med ej mindre än 4

stipendier. Jag ser alltså icke någon anledning att på denna punkt frångå

de sakkunnigas förslag. Vad däremot angår den humanistiska sektionen

vid samma universitet, torde med hänsyn till läroämnenas antal ytterligare

1 docentstipendium för denna sektion kunna anses erforderligt. Antalet

densamma tillkommande docentstipendier skulle därigenom komma att

uppgå till 16.

Vidkommande antalet av de juridiska och medicinska fakulteterna

vid universiteten samt karolinska institutet tillkommande docentstipendier

finner jag mig kunna ansluta mig till vad de sakkunniga därutinnan, med

instämmande av vederbörande myndigheter, föreslagit, och bör sålunda

upptagas för en var av de juridiska fakulteterna 3, för en var av de medicinska

fakulteterna 5 samt för karolinska institutet, med uteslutande ur

staten av de nuvarande 2 rörliga å vartdera 1,000 kronor, 5 docentstipendier.

Vid bifall till vad jag nu förordat skulle sålunda hela antalet docentstipendier

komma att uppgå för Uppsala universitet till 41, för Lunds

universitet till 37 och för karolinska institutet till o.

För möjliggörande av en bättre överblick över nu berörda förhållanden

har jag funnit mig böra i tabellform åvägabringa en sammanställning

av det antal docentstipendier, som enligt de olika förslagen

skulle tillkomma fakulteterna respektive sektionerna vid de båda universiteten.

Den närmare fördelningen av ovannämnda docentstipendier inom de

olika fakulteterna och sektionerna å ämnen eller ämnesgrupper synes i

detta sammanhang icke i annan mån påkalla något uttalande från min

s. 39 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Froposition Nr 244.

39

Uppsala universitet.

Antal

:

Fakultet eller sektion.

nuvarande

docentsti-

pendier.

av de sakkun-

niga före- slagna docent- stipendier

av universi-

tetsmyndig-

heterna före-

slagna docent- stipendier.

av departe- mentschefen

föreslagna

docentsti-

pendier.

Ökning.

Minskning.

Teologiska fakulteten ....................................

4

4

5

4

_

_

Juridiska » ....................................

3

3

3

3

—

Medicinska » ...................................

3

5

5

5

2

—

Filosofiska » i dess helhet...............

1

—

1

—

—

1

» » , humanistiska sektionen

10

16

19

17

7

—

» > , mat.-naturv. sektionen

7

11

12

12

5

—

Rörliga mellan samtliga fakulteter och sek- tioner .........................................................

5

5

Summa

33

39

45

41

14

6

Lunds universitet.

1

Fakultet eller sektion

nuvarande

docentsti-

pendier.

av de sakkun- niga före- slagna docent- stipendier.

av universi- tetsmyndig- 2 heterna fore- jj; slagna docent- stipendier.

av departe- mentschefen

föreslagna

docentsti- pendier.

Ökning.

Minskning.

Teologiska fakulteten ....................................

2

3

4

3

1

Juridiska » ....................................

3

3

3

3

—

—

Medicinska » ...................................

2

5

5

5

3

—

Filosofiska » i dess helhet...............

2

—

—

—

—

2

» » , humanistiska sektionen

8

15

17

16

8

—

» » , mat.-naturv. sektionen

6

10

11

10

4

—

Rörliga mellan samtliga fakulteter och sek-

tioner .........................................................

5

—

—

_

_

5

Summa

28

36

40

37

16

7

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 244.

sida, än att jag finner mig kunna förorda, att samtliga stipendier inom

filosofiska fakulteten knytas till de olika sektionerna.

Vad därefter angår frågan om sättet för fondering av besparade

docentstipendiemedel samt dispositionen av de därigenom uppkommande

fonderna hava de sakkunniga, såsom förut i förbigående antytts, funnit sig

böra sätta denna angelägenhet i omedelbart samband med spörsmålet om

docentstipendiernas antal och fördelning.

Det föreliggande förslaget avser i denna del två olika spörsmål. Dels

ifrågasattes en utsträckning av rätten att disponera besparade docentstipendiemedel

i enlighet med de härför givna föreskrifter att omfatta jämväl

karolinska institutet. Dels föreslå de sakkunniga en omläggning efter

väsentligen nya grunder av hela fonderingsförfarandet.

I förstnämnda hänseende råder mellan de sakkunniga och de myndigheter,

som uttalat sig i ärendet, karolinska institutets lärarkollegium

och universitetskanslern, ingen som helst meningsskiljaktighet. Alla äro

ense däruti, att det för institutet skulle vara synnerligen lyckligt, om

sådan rått kunde utverkas hos riksdagen. För min del finner jag det

icke blott billigt att tillerkänna nämnda läroanstalt berörda rättighet.

Tungt vägande sakliga skäl kunna ock anföras därför. Karolinska institutet

intar med hänsyn till forsknings- och undervisningsuppgifter en med

universitetens medicinska fakulteter fullt jämförlig ställning. Under sådana

omständigheter kan det icke vara riktigt att frånkänna nämnda läroanstalt

rätten att i angivet syfte disponera å dess docentstipendieanslag

besparade medel för enahanda ändamål, som redan tillkommer universitetens

medicinska fakulteter.

Jag anser följaktligen, att riksdagens medgivande bör utverkas för att

karolinska institutet må erhålla rätt att på angivna villkor disponera besparade

docentstipendiemedel.

Vad därefter vidkommer den andra sidan av de sakkunnigas förslag,

nämligen förfaringssättet beträffande de besparade docentstipendiemedlen,

framgår det av de yttranden, för vilkas innehåll redogörelse förut lämnats,

att störa meningsskiljaktigheter härutinnan yppat sig. Endast i den punkten

synes enighet hava blivit uppnådd, att besparingarna utan undantag böra

tillfalla docentstipendiefonderna och icke under några förhållanden tillföras

reservfonden. Myndigheterna i Uppsala liksom universitetskanslern hava

avstyrkt de sakkunnigas förslag i vad det angår fördelningen av de besparade

medlen, stadgande av viss maximigräns för fonderingen samt sättet

att disponera fondernas tillgångar, medan myndigheterna vid Lunds universitet,

under erkännande av de sakkunnigas göda uppslag, med en eller

annan detaljanmärkning förordat förslaget.

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 244.

För min del finner jag vad de sakkunniga anfört rörande de olägenheter,

som vidlåda det nuvarande fonderingssättet, där slumpen i vidsträckt

grad fäller utslaget i fråga om de belopp, som det ena eller andra året

kommer att tillfalla de olika fonderna, vara mycket övertygande. Jag

delar även de sakkunnigas uppfattning, att dessa olägenheter i framtiden,

därest ändring ej sker, skola bliva väsentligt större än nu dels på grund

av de avsevärt höjda stipendiebeloppen och stipendiernas ökade antal, dels

också med hänsyn till den minskade skillnad, som med avseende å storleken

kommer att föreligga mellan vikariatsarvode och docentstipendium.

Ingen avgörande anmärkning synes mig heller kunna framställas mot en

fördelning, på sätt de sakkunniga förordat, av de årliga besparingarna å

samtliga fakulteter och sektioner efter vars och ens andel i docentstipendieanslaget.

Då grundsatsen sålunda synes mig rättvis och avsevärda fördelar

skulle vinnas genom en ändrad ordning, vill jag i nu berörda punkt

ansluta mig till det framställda förslaget.

Uppenbart är emellertid, att den ifrågasatta förändringen i fondernas

disposition förutsätter, att säkerhet måste vinnas för att den benägenhet

att samla fonder, vilken föranlett, att en fakultet kunnat se sin docentstipendiefond

oavbrutet växa från ungefär 25,000 kronor år 1912 till nära

37,000 kronor år 1917, icke bör få ställa sig hindrande i vägen för den

avsedda kompletteringen av den egentliga docentstipendieinrättningen.

Sådan garanti hava de sakkunniga velat åvägabringa därigenom, att, därest

fonden skulle överskrida ett visst belopp, närmare angivet såsom hälften

av fakultetens eller sektionens andel av docentstipendieanslaget, skulle

överskottet tillföras reservfonden. Vid karolinska institutet, där reservfond

saknas, skulle eventuellt överskott i stället återgå till statsverket.

Att en begränsning av fondernas storlek under angivna förhållanden

bör komma till stånd, därom är jag övertygad. Lämpliga vägen härför

synes mig de sakkunniga hava anvisat. I detta sammanhang har jag jämväl

att taga ståndpunkt till ett av medicinska fakulteten vid Lunds universitet

väckt förslag, upptaget av det större konsistoriets majoritet, av

innebörd att ett engångsanslag av riksdagen borde anvisas för fyllande av

fonderna till stadgat maximibelopp. Då det synes mig alldeles strida mot

hela grundvalen för besparingsfonderna, att särskilda anslag skulle utgå

till stödjande av desamma, har jag icke ansett mig kunna tillstyrka en

åtgärd i detta syfte.

Vad slutligen beträffar dispositionen av fondernas medel, hava meningsskiljaktigheter

framträtt därutinnan, att vissa av de akademiska myndigheterna

funnit de nuvarande mera vidsträckta bestämmelserna att före
Bihang

till riksdagens protokoll 1919. 1 samt. 215 höft. (Nr 244.) 6

s. 42 Kontrollera mot PDF

Docents

tjänstgöring

samt övriga

villkor för

åtnjutande

av docentstipendium.

Nuvarande

bestäm
melser.

42 Kung!. Majits Proposition Nr 244.

draga framför den snävare formuleringen, som av de sakkunniga förordats.

Obestridligt torde vara att användningen av de å docentstipendieanslagen

besparade medel bör så nära som möjligt ansluta sig till det ändamål,

som skall främjas med ifrågavarande anslag. Denna synpunkt finner jag

de sakkunnigas förslag hava tillgodosett, medan de nu gällande bestämmelserna

möjliggöra för vederbörande att utnyttja docentstipendiefonderna

för nära nog vilket universitetsändamål som helst. Mig synes det sålunda

vara riktigt, att berörda fonder i främsta rummet tagas i anspråk för understödjande

av de ostipendierade docenternas forsknings- och undervisningsverksamhet,

men därjämte också, då så befinnes lämpligt, för att

sätta andra yngre vetenskapsidkare i stånd att bedriva vetenskapligt arbete.

Att understöden emellertid icke böra givas sådan storlek, att de till beloppet

överstiga docentstipendierna, torde utan vidare vara klart liksom

även att de höra i tillämpliga delar följas av motsvarande skyldigheter,

som äro stadgade för åtnjutande av docentstipendium.

På sätt jag i det följande närmare angiver, bör av docentstipendiefonderna

jämväl kunna utgå den ersättning, som föreslås skola tillkomma

ostipendierad docent, som å fakultetens, sektionens eller lärarkollegiets

vägnar opponerar vid disputationsakt.

Vad slutligen angår det av de sakkunniga framställda förslaget, att

det ursprungligen för båda universiteten avsedda, men genom beslut av

1907 års riksdag i staten för Uppsala universitet upptagna anslaget å 900

kronor »till befordran av vetenskapliga studier, som ej tillhöra de egentliga

examensämnena», såsom numera obehövligt borde indragas, finner jag

i likhet med universitetskanslern, att något behov av nämnda anslag efter

den förstärkning, docentstipendiefonderna erhållit, ej längre föreligger.

Ifrågavarande anslagspost bör sålunda, vid bifall till vad här föreslagits,

utgå ur staten. Anslaget är disponerat intill utgången av år 1919.

De docent nu åliggande skyldigheter finnas angivna i universitetsstatuternas

§§ 106, 86 och 120 samt i stadgarna för karolinska institutet §§

88, 66 och 98.

Enligt dessa bestämmelser är envar docent pliktig att, på förslag av vederbörande

fakultet, sektion eller lärarkollegium och enligt kanslerns bestämmande, mot

skälig ersättning, som i varje särskilt fall fastställes av kanslern, sedan fakulteten

eller sektionen och docenten yttrat sig, övertaga den undervisning i sin vetenskap, som

för ett ändamålsenligt anordnande av den akademiska undervisningen prövas erforderlig.

Likaledes föreligger för docent en allmän skyldighet att åtaga sig förordnande

såsom vikarie i sin vetenskap, då han icke är hindrad av laga förfall, samt att

efter vederbörande fakultets, sektions eller lärarkollegiums förordnande opponera vid

disputationsakt.

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 244.

För docent, som innehar docentstipendium, föreskrives vidare skyldighet att i sin

vetenskap utan särskild ersättning antingen giva en offentlig föreläsningskurs å 15

timmar under höstterminen och 20 timmar under vårterminen eller ock, på förslag av

vederbörande fakultet eller sektion och enligt kanslerns bestämmande, bestrida annan

däremot svarande tjänstgöring. Tillika stadgas, att, då docent, som innehar docentstipendium,

såsom vikarie uppehåller hela den med ordinarie lärarbefattning förenade

undervisningsskyldigheten, den förutnämnda undervisningsskyldigheten bortfaller. Gäller

vikariatsförordnandet blott del av termin eller viss del av undervisningen under en

termin, ankommer det på kanslern att avgöra, i vilken mån samma tjänstgöringsskyldighet

må nedsättas.

Beträffande övriga med docentstipendium förbundna villkor och bestämmelser må

erinras därom att, sedan statsutskottet år 1912 med anledning av motion i andra

kammaren fäst uppmärksamheten på att fall förekommit, då det med docenstipendium

avsedda ändamål blivit till väsentlig del undanskjutet och stipendiet mera fatt prägeln

av ersättning för det jämförelsevis ringa arbete i universitetets tjänst, som av stipendiaten

utkrävdes, under det att vederbörandes tid i övrigt utnyttjades i annan statstjänst

eller enskild befattning, hava av kanslersämbetet och Kungl. Maj:t åtgärder

vidtagits i syfte att stävja de anmärkta missförhållandena. Sålunda har kanslersämbetet

ålagt vederbörande akademiska myndigheter, vilka hava att avgiva förslag till

bortgivande av docentstipeudium, att städse vid sådana förslags avgivande till kanslern

meddela upplysning angående allmän eller enskild befattning eller tjänst, som till

äventyrs innehas av docent, vilken föreslås till erhållande av sådant stipendium. Sedermera

har Kungl. Maj:t den 24 april 1915 föreskrivit, att, utöver vad redan stadgats

i fråga om utdelande av docentstipendium, vid beslut härom behörig hänsyn skall

tagas därtill, att stipendiaten icke genom inuehavande befattning eller annorledes är i

avsevärd grad förhindrad att utöva sådan lärår- eller forskar verksam het, vars stödjande

avses med docentstipendium.

En eventuell höjning av docentstipendierna till av föreningen föreslaget belopp

borde enligt docentföreningens i Lund åsikt åtföljas av en reglering av bland annat de

docenterna åliggande skyldigheter. Föreningen funne, att docentstipendiat alltjämt

borde vara skyldig att utan ersättning opponera å akademisk avhandling. I första

hand borde föreskrivas, att det skulle åligga docenten att avgiftsfritt giva en av de i

studieplanen föreskrivna kurserna. Dessa kurser vore numera förenade med för de

studerande ofta dryga utgifter och det syntes föreningen vara ett angeläget önskemål,

att de bleve avgiftsfria, så mycket mera, som de under de senaste åren fatt ökad betydelse

för universitetsundervisningen, sedan genom de allmänna läroverkens omläggning

dessa icke i samma utsträckning som tidigare vore inriktade på att vara förskolor

för universiteten. Bestämmelser i den föreslagna avfattningen ansäges till fullo

garantera, att universiteten under den ena av läsårets terminer erkölle erforderlig

kursundervisning.

Under termin, då stipendierad docent icke gåve i studieplanen föreskriven kurs,

borde han åläggas att meddela undervisning under bestämt antal timmar, förslagsvis

motsvarande två veckotimmar. Dock ansåges docent böra i enstaka fall och för

vetenskapligt arbete kunna erhålla minskning i det stadgade timantalet.

I frågan om rätt för stipendierad docent att med stipendiet förbin
-

Docentföreningens

i Land fram

ställning.

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 244.

da annan avlönad verksamhet hade docentföreningen i Lund i sina framställningar

såväl år 1913 som år 1918 gjort vissa erinringar.

Föreningen ville medgiva, att vid bortgivande av docentstipendium hänsyn borde

tagas därtill, alt en docent vid sidan av sin docentverksamhet innehade avlönad anställning

i allmän eller enskild tjänst eller eljest i större utsträckning ägnade sig åt

annan sysselsättning än den med docenturen förbundna.

Härvid syntes föreningen endast en allmän regel kunna uppställas: docentstipendium

borde icke tilldelas docent, vilken innehade eu sådan allmän eller enskild befattning,

som medförde för sin innehavare fast lön och vore avsedd att väsentligen och

stadigvarande absorbera hans arbetskraft. Vidare förmenade föreningen, att det närmast

vore vid stipendiums förnyelse, som en åtstramning kunde vara på sin plats och en

effektiv kontroll vore genomförbar. Då fråga vore om docent''tipendiums bortgivande

åt samma docent för ännu en treårsperiod, funne föreningen det fullt tillbörligt, att

vederbörande myndighet noggrant prövade, huruvida de krav, som universitetet både

rätt att ställa på innehavare av docentstipendium, icke blivit åsidosatta, och huruvida

det kunde anses, att av docenten utövade andra sysselsättningar hade haft och väl

också i en framtid lomme att Lava en menlig inverkan i detta avseende.

Docenttöreningeu funne sålunda frågan icke vara på annat sätt att lösa, än att

det förtroendefullt överlämnades åt vederbörande universitetsmyndigheter att vid bortgivande

av docentstipendium i varje särskilt fall taga hänsyn till föreliggande omständigheter

utan att vara bundna av snäva regler, vilkas tillämpande ofta skulle kunna

komma att verka orättvist. Slutligen tilläte sig docentföreningen att uttrycka det

önskemålet, att, då huvudsyftet med docentstipendiums bortgivande syntes vara att

sätta vederbörande i stånd att bedriva vetenskaplig verksamhet, docentstipendium

endast i undantagsfall tilldelades docent med avsevärd privatförmögenhet.

I sin senare skrift förklarar samma docentförening, att, därest de framställda

önskemålen med avseende på docentstipendiernas storlek vunne beaktande, funne föreningen

det givet, att docent borde vara skyldig att ifråga om biförtjänster förhålla

sig som andra statens ämbetsmän med samma ekonomiska förmåner. Föreningen ansåge

emellertid att rätten till biförtjänster icke borde avgöras genom uppställandet av

fixa allmänna bestämmelser, utan borde åt fakultet (sektion) överlämnas att i varje

särskilt fall avgöra docentstipendiets förenlighet med biförtjänster. Föreningen ville

som sitt önskemål framhålla, att sådant arbete — vare sig betalt eller obetalt — som

vore direkt befordrande för en docents vetenskapliga forskning eller utveckling ej finge

betraktas som hinder för innehav av docentstipendium.

De tak- Den av de sakkunniga intagna allmänna ståndpunkt till frågan om

kunniga, docents tjänstgöringsskyldighet har redan i det föregående (sid. 13 o. ff.)

angivits.

I de docent i allmänhet åliggande skyldigheter att mot ersättning

övertaga erforderlig undervisning i sin vetenskap, att åtaga sig förordnande

såsom vikarie samt att efter fakultets, sektions eller lärarkollegiums förordnande

opponera vid disputation, hava de sakkunniga icke funnit anledning

ifrågasätta annan förändring än att sistnämnda åliggande bör tillkomma

ostipendierad docent allenast mot viss, stadgad ersättning.

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 244.

Beträffande åter frågan om den undervisning, som bör åläggas docentstipendiat,

hava de sakkunniga anfört bland annat:

»Enligt vår i det ''föregående framställda uppfattning bör en förnyad

reglering av docenternas tjänstgöring hava till allmänt syfte att närmare

knyta docenternas verksamhet till universitetet. För att bereda möjligheter

för en sådan anordning torde en ökning av den hittillsvarande tjänstgöringen

böra föreskrivas, att utgå i den mån så prövas ändamålsenligt.

Härvid erfordras ändring i § 106 mom. 3 av gällande universitetsstatuter

samt i § 88 mom. 3 av stadgarna för karolinska institutet.

I det förslag till ändrad lydelse av nyssnämnda stadganden, som av

oss framställes, hava vi trott oss bäst tillgodose det nämnda syftet genom

att åt vederbörande myndighet överlämna att inom angivna gränser, beträffande

såväl art som omfattning, närmare fastställa stipendierad docents

tjänstgöringsskyldighet med hänsyn till de i varje fall föreliggande omständigheterna.

Finnes tjänstgöringen lämpligen böra utgå i form av

offentliga föreläsningar, synes den böra omfatta en timme två dagar i

veckan, vilket innebär en fördubbling av vad som nu är föreskrivet. Stadgandets

formulering får givetvis icke uppfattas såsom ett hinder för medgivande

av en av vederbörande myndigheter såsom lämplig befunnen koncentration

av föreläsningarna till viss del av läsåret. Med hänsyn till

önskvärdheten av att docenterna i större utsträckning än hittills övertaga

den propedeutiska undervisningen i de olika vetenskaperna, hava vi tillika

föreslagit, att kanslern på vederbörande fakultets eller lärarkollegiums

förslag må äga att bestämma, att tjänstgöringsskyldigheten må kunna fullgöras

antingen genom hållande av propedeutiska föreläsningar till ett antal

av intill 50 under lästermin eller ock genom bestridande av annan däremot

svarande tjänstgöring. Behovet av sådan propedeutisk undervisning

kan emellertid för olika ämnen växla ganska avsevärt. Den övre gräns

för docents skyldighet att åtaga sig dylik undervisning, som genom stadgandet

i fråga bestämts, har fastställts med tanke på det beräknade högsta

behov av propedeutisk undervisning, som ansetts kunna normalt ifrågakomma.

För annan tjänstgöring än föreläsningar (t. ex. ledande av seminarieövningar,

ledande av eller biträde vid laborationsövningar och dylikt)

är det icke möjligt att på förhand angiva någon bestämd omfattning.

Därtill äro förhållandena i skilda fall alltför olikartade. Åt vederbörande

myndigheter måste det därför överlämnas att, med hänsyn tagen därtill

att den docenter i olika ämnen åliggande tjänstgöring må erhålla möjligast

likartade omfattning, på grundvalen av givna stadganden i detalj reglera

hithörande förhållanden. Härvid torde man säkerligen icke underlåta att

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kung!. Maj:ts Proposition Nr 244.

beakta den möjlighet att avpassa tjänstgöringens omfattning efter dess

olika betungande karaktär, som den föreslagna formuleringen inrymmer.»

Spörsmålet om Övriga villkor, som böra uppställas för åtnjutande av

docentstipendium, har varit föremål för ingående överväganden av de sakkunniga.

De betona därvid å ena sidan svårigheten att åstadkomma en

på samma gång rättvis och effektiv lösning av den föreliggande frågan, på

grund av stipendiets karaktär av understöd för bedrivande av vetenskaplig

forskning, därvid endast eu mindre del av de av statsmakterna för detsarnmas

åtnjutandeo föreskrivna åliggandena vore av natur att tillåta omedelbar

kontroll. A andra sidan finna de sakkunniga inträffade händelser

hava. vant ägnade att inskärpa vikten av, att uppmärksamhet visas spörsmålet

i fråga. Angelägenheten härav ökades givetvis i samma mån som

stipendiebeloppen höjdes och därmed också större krav kunde ställas på

att stipendiaterna mera odelat hängåve sig åt att fylla de uppgifter, som

med stipendierna avsåges.

Sökte nian vid uppdragande av gränslinjerna mellan docentstipendiaternas tilliatna

och otillåtna bisysslor anknytning till den under senare år tillämpade praxis,

ansages det till en början kunna fastslås, att det icke borde medgivas docentstipendiat

att under stipendietulen innebava annan statstjänst av stadigvarande karaktär. Men

under dylika omständigheter måste det ävenledes anses som en naturlig konsekvens,

att icke heller kommunal befattning av likartad beskaffenhet finge förenas med docentstipendium.

Det kunde nämligen icke anses rimligt, att stipendiat, som utnämndes

till adjunkt vid ett läroverk, ginge stipendiet förlustig, medan motsvarande förfarande

icke tiUä,mpades i fråga om en vida högre avlönad befattning såsom rektor vid

en kommunal läroanstalt. Samma skäl som i dessa båda fall måste anses föreligga för

förbud mot° kumulering, nämligen att stipendiaten vore av den innehavda tjän-ten i

avsevard man hindrad att så ägna sig åt vetenskaplig forskning, som med stipendiet

avsages, vore också för handen i fråga om liknande anställning vid enskild läroanstalt.

Särskild uppmärksamhet borde i detta sammanhang jämväl ägnas olika befattningar

vid universiteten. Hittills hade beträffande t. ex. befattningen såsom biträdande

lärare i medicin i Uppsala och Lund, såsom föreståndare vid historiska museet

i Lund eller såsom biträdande lärare i öron-, näs- och halssjukdomar i Uppsala av

riksdagen uppställts det villkor, att, därest vederbörande befattningshavare är innehavare

av fast docentstipendium, arvodet för befattningen skall minskas, så att detsarnma

jämte stipendiet ej överstiger 5,000 kronor, vilket belopp emellertid med hänsyn

till den tillfälliga förhöjningen för år 1919 ökats till 6,000 kronor. Beträffande åter

andra likartade befattningshavare, såsom föreståndaren för röntgenlaboratoriet i Lund,

vars avlöning utgår med 5,000 kronor för år, funnes föreskrivet, att med nämnda arvode

icke ma förenas docentstipendium. Samma bestämmelse gällde jämväl i fråga om

föreståndaren för kliniken och polikliniken för örou-, näs- och halssjukdomar i Lund,

vilken befattning avlönades med 4.000 kronor.

Vidare funnes vid universiteten ej så få arvodestjänster (assistenter, amanuenser

och dylikt) med arvoden npp till 2,500 kronor, vilka hittills ansetts kunna utan vidare

innehavas av docentstipendiat.

s. 47 Kontrollera mot PDF

47

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 244.

Visserligen syntes det knappast möjligt att å nu förevarande område genomföra

en allmän reglering av kumuleringsmöjligheterna, särskilt i betraktande av den något

växlande ståndpunkt, som riksdagen intagit beträffande vissa av befattningarna i fråga.

Men med hänsyn därtill, att docentstipendierna nu föreslagits böra utgå med samma

belopp som laboratorslön, syntes eu förening av sådana befattningar, som här nämnts,

icke lämpligen böra såsom regel få förekomma. En dylik ståndpunkt syntes så mycket

rimligare, som genom den vidsträcktare tjänstgöring, vilken föreslagits böra åligga

docentstipendiat, det för flertalet av de ifrågavarande befattningarna torde gälla, att

den med dem förenade undervisning eller tjänstgöring folie inom den för docentstipendiat

föreslagna maximitjänstgöring. Det ä extra stat för ändamålet beviljade förslagsanslaget

skulle således kunna helt besparas, därest docentstipendiaten förklarades

böra övertaga lärarens undervisningsåliggauden.

För den händelse emellertid vederbörande icke av nedan föreslagna stadgande

skola finna hinder föreligga för en kumulering, borde givetvis alltjämt föreskrivas, att

arvodet i så fall skall minskas, så att detsamma jämte stipendiet ej överstiger 6,000

kronor, vilket belopp även med de till 4,500 kronor förhöjda docentstipendier ansetts

böra utgöra högsta vikariatsarvode för professors- eller extra ordinarie professorsvikarie.

Vid övervägande av de åtgärder, som kunde anses lämpligen böra vidtagas för

att förhindra ett upprepande av de obestridliga missförhållanden, som tidigare i enstaka

fall låtit sig påvisas, kunde det ifrågasättas, huruvida icke analoga bestämmelser

rörande förening av tjänster, som gällde för statens befattningshavare i allmänhet, i

varje fäll i huvudsak borde utsträckas att gälla även för docentstipendiater. Särskilt

erinrade de sakkunniga härvid om de vid 1918 års riksdag fastställda avlöningsvillkoren

för befattningshavare vid de allmänna läroverken.

Å nu föreliggande område förmenades emellertid dylika bestämmelser knappast

vara äguade att säkert leda till målet. Frånsett vad som framhållits rörande svårigheten

att ti lina en formulering, som skulle äga generell tillämpning, samt omöjligheteu

att exakt fastslå och angiva de prestationer, som vore förbundna med docentstipendiernas

åtnjutande, kunde man icke alldeles bortse från den ej oväsentligt växlande

individuella förmågan att utan förfång för den rent vetenskapliga gärningen

vid sidan därav utöva annan verksamhet.

Med hänsyn tagen härtill hade de sakkunniga funnit spörsmålet om

docentstipendiats rätt att åtaga sig annan befattning eller verksamhet bäst

böra lösas på i huvudsak samma väg, som av kanslern och Kungl. Maj:t

redan beträtts.

Det borde sålunda liksom hittills överlämnas åt vederbörande myndigheter

att utöva den kontroll, som härutinnan till undanröjande av missförhållanden

visat sig nödvändig och som vid bifall till de föreslagna

högre stipendiebeloppen kunde och borde ännu strängare genomföras än

tidigare. För upprätthållande av denna kontroll borde emellertid vissa

riktlinjer finnas angivna. De sakkunniga trodde sig kunna åvägabringa

sådana genom att i de särskilda föreskrifterna till staten för universiteten

och karolinska institutet infoga en bestämmelse av liknande innebörd som

den i kungl. brevet den 24 april 1915 meddelade. Huvudsynpunkten vid

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Myndig
heterna.

Uppsala

universitet.

Kungl. Moj:ts Proposition Nr 244.

avgörandet, huruvida viss befattning eller verksamhet kunde anses förenlig

med docentstipendium, borde sålunda vara befattningens eller verksamhetens

beskaffenhet att i mera avsevärd grad förhindra docenten att utöva

den lärår- eller forskarverksamhet, vars stödjande avsåges med docentstipendium.

Nyssnämnda tilläggsstadgande vore emellertid med nuvarande

avfattning avsett att tillämpas allenast vid tilldelning av stipendium. Det

ansåges likväl uppenbart, att olägenheterna knappast kunde sägas vara

mindre, för den händelse den åsyftade befattningen tillträddes eller verksamheten

upptoges efter tidpunkten för docentstipendiets tilldelande. I

detta fall saknades för närvarande möjlighet till effektiv kontroll, vilket

icke kunde anses riktigt. Myndigheternas kontrollerande ingripande borde

därför icke inskränkas till en prövning allenast av omständigheterna vid

stijpeudietxllsättnmcjen^ utan maste hava möjlighet att göra sig gällande

jämväl sedermera, om förhållandena sådant pakallade. I detta syfte föresloge

de sakkunniga att docentstipendium icke skulle få tilldelas eller åtnjutas

av docent, som genom innehavande befattning eller annorledes vore

i avsevärd grad förhindrad att utöva sådan lärår- eller forskarverksamhet,

vars stödjande avsåges med docentstipendium.

Vid universitetet i Uppsala tiar teologiska fakulteten förklarat sig fullt ense med

de sakkuuniga därom, att undervisa ngsskyldigheten mer än hittills bör fullgöras i

form av propedeutisk^ kurser, ävensom därom, att åt vederbörande myndighet bör

överlatas att inom vissa angivna gränser närmare fastställa stipendierad docents tjänstgöringsskyldighet,

såväl vad dess art som omfattning beträffar. Däremot ansåge sig

fakulieten i fråga om höjningen av den docentstipendiat åliggande undervisningsskyldighet

kunna tillstyrka förslaget endast i vad den rörde den propedeutiska undervisningen

och även härvidlag med en viss tvekan. Den föreslagna höjningen i de vetenskapliga

föreläsningarnas antal befarades försvåra möjligheten att bedriva vetenskapligt

forskningsarbete. Fakulteten hemställde i detta sammanhang, att en bestämmelse

måtte meddelas av innebörd, att docent efter prövning kunde erhålla befrielse från

hela eller eu del av sin föreläsning-skyldighet för utförande av annat vetenskapligt

arbete. Liknande synpunkter hava framhållits av juridiska fakulteten. Medicinska fakulteten

har funnit den utvidgade uudervisnings-kyldigheten lämplig, för att tagas i

anspråk, där den. för undervisningen vore nyttig eller nödig. Men fall kunde förekomma,

da i det ämne docent företrädde, något behov av sådan undervisning ej förelåge.

Fakulteten ausåge det under sådana förhållanden förmånligare att^doceuten

finge ägna sina krafter åt vetenskapligt arbete och ifrågasatte att föreskrift av sådan

innebörd lämnades. Filosofiska fakulteten avstyrkte, att större antal vetenskapliga

föreläsningar än hittills varit fallet alades innehavare av docentstipendium. Däremot

hade fakulteten intet att erinra mot att docenterna erliölle en ökad skyldighet att giva

propedeutiska kurser. Jämväl större akademi-ka konsistoriet hade intet att erinra mot

förslaget, i vad det avsäge skyldighet för docentstipeudiat att övertaga propedeutisk

undervisning, men delade de betänkligheter, som inom fakulteterna uttalats mot den

s. 49 Kontrollera mot PDF

49

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 244.

föreslagna ökningen i skyldigheten att hålla föreläsningar av vetenskaplig karaktär,

och förordade det förslag, som i detta ämne framställts av filosofiska fakulteten.

Vid Lunds universitet hemställde teologiska fakulteten om någon minskning i

den vetenskapliga föreläsningsskyldigheten. Juridiska fakulteten funne den föreslagna

ökningen i skyldigheten att lämna kostnadsfri undervisning icke stå i fullt skälig proportion

till den föreslagna ökningen i stipendiebeloppet. Särskilt ville fakulteten framhålla,

att den propedeutiska undervisningen icke borde åläggas till större omfång än

40 timmar i terminen. Ävenledes ifrågasatte fakulteten möjlighet till fullständig befrielse

under sammanlagt ett år av hela stipendietiden för fullbordande av vetenskapligt

arbete. Medicinska fakulteten vore av samma mening som de sakkunniga,

att en ökning av skyldigheterna borde gå hand i hand med ökningen av stipendiebeloppen,

men det syntes fakulteten att denna ökning gjorts väl stor. Föreläsningsskyldigheten

borde lämpligen fastställas att omfatta antingen 30 timmars offentliga

föreläsningar under vårterminen och 20 timmars under höstterminen eller ock 70 timmars

propedeutisk undervisning under läsåret. Filosofiska fakulteten hyste starka betänkligheter

mot den föreslagna ökningen av docenternas tjänstgöringsskyldighet. Fakulteten

funne ingen anledning ur synpunkten av docentinstitutionens uppgift föreligga

att öka docents föreläsningsskyldighet i samband med en höjning av docentstipendierna.

Skulle emellertid av andra skäl en sådan ökuiug anses påkallad, ansåge

sig fakultetens majoritet, under förutsättning att stipendiernas belopp höjdes till 5,500

kronor, kunna ansluta sig till ett inom fakulteten väckt förslag att höja docents föreläsningsskyldighet

till 50 timmar per läsår. Fakultetens humanistiska sektion har

framhållit, att det funnes docenter, som redan nu genom kursavgift hade större inkomster

än de skulle erhålla genom de höjda docentstipendierna, om kursavgifterna

bortfölle. I dylikt fall skulle det vara obilligt mot docent att ålägga honom propedeutisk

kurs som tvångstjänstgöriug. Större akademiska konsistoriet funne i likhet

med fakulteterna de uppställda fordringarna väl höga. I anslutning till vad härutinnan

av fakulteterna anförts, ville konsistoriet föreslå, att föreläsningsskyldigheten

bestämdes att omfatta, antingen 50 timmars offentliga föreläsningar under läsår, fördelade

med 25 timmar på varje termin, eller högst 70 timmars propedeutisk undervisning

under ett läsår. Därjämte tillstyrkte konsistoriet vad juridiska fakulteten

föreslagit rörande möjlighet för docent att under viss tid helt kunna erhålla befrielse

från föreläsningsskyldighet.

Karolinska institutets lärarkollegium har tillstyrkt de sakkunnigas förslag rörande

tjänstgöringsskyldigheten.

Universitetskanslern hyste mot sakkunnigförslaget i nu förevarande del starka

betänkligheter. Ökningen av doceutstipendiernas belopp kunde visserligen anses böra

föranleda någon ökning jämväl av docentstipendiaternas skyldigheter. Men detta borde

ej ske på ett sådant sätt, att deras eget vetenskapliga arbete allt för mycket förhindrades.

Helst skulle kanslern därför vilja i detta avseende ansluta sig till det förslag,

som framlagts av filosofiska fakulteten i Uppsala och som blivit förordat av därvarande

större konsistorium och enligt vilket nuvarande skyldighet i avseende å hållande

av vetenskapliga föreläsningar skulle bibehållas. Om emellertid någon ökning härutinnan

skulle i samband med docentstipendiernas höjning befinnas ofrånkomlig, borde

Bihang till riksdagens protokoll 1919. 1 samt. 215 höft. (Nr 244.) 7

Lunds

universitet.

Karolinsk n

institutet.

Universitets

kanslern.

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 244.

denna ökning i varje fall icke sträckas utöver vad det större konsistoriet i Lund föreslagit,

nämligen 25 timmars föreläsningar för varje termin.

Vidare borde åt kanslern inrymmas befogenhet att, på vederbörandes förslag,

medgiva docentstipendiat befrielse från föreläsningsskyldigheten mot fullgörande av

vetenskapligt arbete av annan art. Förslaget om skyldighet för docentstipendiat att meddela

propedeutisk undervisning intill femtio timmar under lästermin ville kanslern icke

motsätta sig. Möjligen borde dock denna undervisningsskyldighet inskränkas, på sätt

det större konsistoriet i Lund föreslagit, till högst 70 timmar för läsår. Tillika uttalade

kanslern, att docentstipendiat uttryckligen borde åläggas att utan särskild ersättning

opponera å avhandling å fakultets, sektions eller lärarkollegiums vägnar.

De sakkunnigas förslag rörande docents bisysselsättningar har i huvudsak lämnats

utau erinran från myndigheternas sida.

Av vad jag redan yttrat följer, att jag understödjer de sakkunnigas

förslag, att docentstipendiaterna i större utsträckning än hittills skola

tagas i anspråk för den propedeutiska undervisning, som det åligger universiteten

att i så vidsträckt mån som möjligt erbjuda de studerande. Detsamma

har jämväl av de hörda myndigheterna i princip vunnit understöd.

Enligt min mening är det av synnerlig vikt att nu ifrågavarande undervisning

verkligen blir kostnadsfri, och jag vill med hänsyn härtill giva

uttryck åt den förhoppningen, att den ifrågasatta förändringen i docenternas

verksamhetsområde bör medverka till att den betalda undervisningen

vid universiteten försvinner. Likaledes kan jag icke finna det annat än

lyckligt, om i de fall, då docent i ett ämne, där viss obligatorisk undervisning

överlämnats åt särskild avlönad lärare, åtnjuter docentstipendium.

stipendiaten, så snart så kan ordnas, övertager den med Järarbefattningen

förbundna undervisningen i stället för att offra sina krafter på en undervisningsverksamhet,

som kanske i flertalet fall blir till mycket ringa båtnad

för de studerande. Härigenom vinnes jämväl för statsverket bestämda

fördelar, då de åt biträdande lärare anvisade arvodena samtidigt kunde besparas,

så länge vederbörande docent åtnjöte stipendium. Efter vad handlingarna

giva vid handen, har just denna anordning med fördel tidigare

tillämpats i Lund.

Förutom sagda propedeutiska undervisning hava de sakkunniga hållit

före, att stipendiaterna jämväl i fortsättningen böra kunna få fullgöra sin

tjänstgöringsskyldighet genom hållande av offentliga föreläsningar. På

grund av vad de sakkunniga och myndigheterna anfört i detta ämne, har

jag kommit till den uppfattningen, att de offentliga docentföreläsningarna

av vetenskaplig karaktär icke som regel ur universitetsundervisningens synpunkt

äro av särskilt värde. Förhållandena synas mig därför böra om
-

s. 51 Kontrollera mot PDF

51

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 244.

läggas i sådan riktning, att dessa föreläsningar inskränkas i syfte att docenterna

må kunna ägna sig åt propedeutisk undervisning samt ledande av

seminarie- och andra därmed jämförliga övningar. Å önskvärdheten härav

torde vederbörande myndigheter böra hava sin uppmärksamhet riktad vid

undervisningsplanens uppgörande.

Vidkommande därefter den omfattning, vari undervisningsverksamhet

av nu sagda slag skall bedrivas av docentstipendiat, hava de sakkunniga

föreslagit, att densamma måtte fastställas till antingen 2 timmars offentliga

föreläsningar för varje vecka, eller propedeutisk föreläsningar till ett

antal av högst 50 för termin eller ock annan däremot svarande tjänstgöring.

I allmänhet hava dessa fordringar av myndigheterna funnits för stora

och kanslern har jämväl på grundval av vid universiteten framställda yrkanden

förklarat sig helst vilja föreslå förblivande, vad de vetenskapliga

föreläsningarna angår, vid hittillsvarande antal, eller, om ökning vore ofrånkomlig,

att denna icke måtte höja antalet till mera än 25 för varje termin.

Kanslern ifrågasätter också, om icke möjligen den propedeutiska undervisningsverksamheten

borde fastställas att omfatta högst 70 timmar för

läsår. Tillika har ifrågasatts, att åt kanslern skulle medgivas att i viss

omfattning meddela fullständig befrielse från all undervisningsverksamhet,

till förmån för ostört bedrivande av vetenskapligt arbete.

I likhet med de sakkunniga finner jag det alldeles uteslutet att vid

eu så avsevärd förhöjning av docentstipendiernas belopp som den föreslagna

förbliva vid den mycket begränsade tjänstgöringsskyldighet, som hittills varit

docentstipendiaterna ålagd. Vid avgörandet, hur omfattande ökningen

bör göras, synes mig hänsyn å ena sidan böra tagas därtill, att docenterna

icke påläggas en så dryg arbetsbörda, att deras vetenskapliga forskningsarbete

därigenom mera avsevärt förhindras, men å andra sidan också

därtill att universitetets undervisningsverksamhet erhåller det tillskott, som

docentinstitutionen avser att medföra.

Vid övervägande ur angivna synpunkter av nu förevarande spörsmål

har jag icke kunnat undgå att finna, att de sakkunniga i fråga om den

offentliga föreläsningsverksamheten uppställt väl höga fordringar. Med

hänsyn till vad ovan anförts rörande det mindre önskvärda uti att denna

undervisningsform i första hand bibehålies, torde det visserligen låta

sig försvaras, att föreläsningarnas antal sättes så högt, att det för docenten

icke innebär en bestämd lockelse att föreläsa framför att meddela

annan, mera nödvändig undervisning. Även denna synpunkt torde dock

bliva tillgodosedd om föreläsningarnas antal, i stället för de av sakkunniga

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj.is Proposition Nr 244.

föreslagna 70 under läsåret, fastställes till 25 under höstterminen och 30

under vårterminen, varigenom föreläsningarna skulle komma att utgöra 20

flera än som för närvarande är fallet.

Vidkommande den propedeutiska undervisningen lär det icke vara

möjligt att för alla de olika former, vari densamma kan utövas, föreskriva

någon viss allmängiltig arbetsmängd. Därtill äro förhållandena alltför växlande.

Det torde därför endast kunna ifrågakomma att fastställa ett bestämt

timantal för densamma, då den fullgöres i form av offentliga föreläsningar.

Åt myndigheterna måste överlämnas att, med ledning av vad

därvid föreskrives, för olika förhållanden träffa närmare avgörande härutinnan.

De sakkunniga hava ansett, att en viss övre gräns borde bestämmas

samt att denna bör väljas så, att den möjliggör ett fullt effektivt utnyttjande

av docenterna även för propedeutiska kurser av den största längd,

som normalt kunna ifrågakomma. Med hänsyn härtill hava de föreslagit

ett åläggande för docent att hålla intill 50 propedeutiska föreläsningar under

lästermin. Även jag finner det för det angivna syftet nödvändigt, att möjlighet

finnes att ålägga docent en så omfattande undervisningsskyldighet

som den angivna. I annat fall skulle det i flera fall bliva omöjligt att

effektivt utnyttja docentstipendiat för den propedeutiska undervisningens

uppehållande. Jag håller emellertid också före, att man därjämte bör i

vederbörlig ordning bestämma även en undre gräns, på det att icke docentstipendiater

i skilda ämnen skola komma att bliva alltför olika betungade

av dylik undervisning. I sådant avseende torde ett antal av 35 undervisningstimmar

för termin kunna anses såsom skäligt minimum. Naturligen

bör den möjligheten därjämte föreligga att på lämpligt sätt kombinera

föreläsningar av vetenskaplig prägel med propedeutisk undervisningsskyldighet

av olika art. Det torde ej heller behöva särskilt framhållas, att jag

härvid förutsätter, att vederbörande myndigheter hava sin uppmärksamhet

riktad därå, att docent icke må bliva i tillfälle att vid universitetet meddela

med avgift belagd undervisning samtidigt med att man icke i full

utsträckning utnyttjar honom åliggande undervisningsskyldighet.

Därest docentstipendiat erhåller uppdrag att å fakultets, sektions eller

lärarkollegiums vägnar opponera å disputationsavhandling, torde någon

minskning på grund därav i hans undervisningsskyldighet icke höra ifrågakomma.

Mot det av myndigheterna ifrågasatta medgivande, att docent skulle

kunna för viss tid helt befrias från skyldigheten att meddela undervisning,

hyser jag av principiella skäl starka betänkligheter. Då det samtidigt vitsordats,

att den propedeutiska undervisningen icke ställer alltför stora krav

på docenten, torde något faktiskt behov av sådan fullständig befrielse icke

s. 53 Kontrollera mot PDF

53

Kungi. Maj:ts Proposition Nr 244.

kunna anses föreligga. Jag finner mig sålunda förhindrad att tillstyrka

förslag av denna innebörd.

Vad slutligen angår frågan om de övriga villkor och bestämmelser,

som böra vara för åtnjutande av docentstipendium föreskrivna, torde det

äga sin riktighet, att det erbjuder stora svårigheter att finna en allmängiltig

form för förhindrande av obehörig kumulering och därav följande

splittring av arbetskrafterna. Sedan docentstipendierna nått den storlek,

som de enligt mitt ovan framställda förslag skulle erhålla, är det emellertid

vida nödvändigare än tillförene att vinna säkerhet för att tidigare inträffat

missbruk icke upprepas. De sakkunnigas allmänna synpunkter, vilka

icke mött någon erinran från de akademiska myndigheternas eller universitetskanslerns

sida, synas mig härvid kunna vara grundläggande.

III. Ersättning åt ostipendierad docent för opposition å avhandling.

Gällande universitetsstatuter stadga i fråga om opposition å akademiska

avhandlingar, dels att vederbörande fakultet skall förordna någon av sina

lärare eller, där så är nödigt, anmoda annan skicklig person att vid disputationsakt

opponera, dels ock att lärare, som tillhör fakulteten, är skyldig

att åtaga sig sådant uppdrag. Motsvarande bestämmelser gälla jämväl

för karolinska institutet.

På grund av nämnda stadganden hava i icke obetydlig och, som det

vill synas, alltjämt ökad utsträckning högskolornas docenter tagits i anspråk

för det krävande opponentskapet. Omständigheterna giva också vid handen,

att härvid de ostipendierade docenterna icke sällan ifrågakomma, varvid

hittills ingen som helst ersättning utgått.

I sina framställningar år 1913 bava docentföreningarna betonat det obilliga i att

staten utnyttjade de ostipendierade docenternas arbetskraft för ifrågavarande, oftast

tidsödande uppdrags fullgörande utan ersättning, och hemställt, att gottgörelse för detsamma

måtte lämnas.

Under framhållande av att uppdraget i regeln krävde minst 2 veckors koncentrerat

arbete, hemställde föreningarna, att ett arvode av 200 kronor måtte få utgå till

ostipendierad docent, som fullgör förordnande såsom fakultetsopponeut.

I beloppet har docentföreningen i Lund år 1918 påkallat en höjning till 300

kronor, varjämte det påyrkades, att docent måtte få rätt till ersättning för eventuella

resekostnader och andra utgifter, som voro av uppdraget föranledda.

De sakkunniga hava erinrat därom, att nu förevarande spörsmål på

grund av framställningar från docenthåll varit föremål för proposition till

Docent före

ning ärna?

framställningar.

De iakkun

nig".

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 244.

1908 års riksdag, och hemställdes däruti, att riksdagen ville medgiva, att

[rån anslagen till arvoden åt vikarierande lärare måtte till den, som fullgjorde

uppdrag att å fakultets eller sektions eller vederbörande lärarkollegiums

vägnar vid akademisk disputation opponera, därest han ej innehade

docentstipendium eller vore ordinarie lärare vid någotdera av universiteten

eller vid karolinska institutet eller såsom tillförordnad lärare

för minst en termin vid någon av dessa högskolor åtnjöte ett arvode, som

för år minst uppginge till 2,500 kronor, utgå ersättning för nämnda uppdrags

fullgörande med ett belopp av högst 100 kronor, dock med iakttagande

av att härigenom ej någon minskning finge förorsakas i de belopp

som till fyllnad i vikariatsarvoden under året skulle utgå ur dessa anslag.

Med anledning av denna Kungl. Maj:ts framställning förklarade emellertid

statsutskottet i avgivet utlåtande, att, om än uppdraget i fråga, på

sätt i statsrådsprotokollet framhölles, i många fall vore både tidsödande

och maktpåliggande, detsamma dock finge anses dels så instruktivt och

dels så pass meriterande, att någon ersättning för detta uppdrag, vars erhållande

av ålder ansetts såsom en utmärkelse, icke syntes utskottet böra

förekomma. Utskottet kunde alltså icke biträda förslaget. Riksdagen beslöt

i enlighet med denna statsutskottets avstyrkande hemställan.

För egen del funne de sakkunniga, att de skal, som av docenterna

anförts, övertygande talade till förmån för framställningen.

Förhållandena å området både under senare tid utvecklats på sådant sätt, att

disputationsavkandlingarna högst betydligt tilltagit i omfattning, varigenom jämväl den

med opposition förenade arbetsbördan avsevärt vuxit, allt under det att den av fakultetsoppoueuten

företagna detaljgrauskuingen blivit mer än någonsin avgörande för fakultetens

bedömande av avhandlingens värde. Samtidigt hade även därutinnan förändrade

förhållanden inträtt, att uppdraget icke, på sätt tidigare varit fallet, kunde sägas

i mera nämnvärd mån utgöra eu direkt merit för opponenten. Medan sålunda uppdraget

i äldre tider varit av beskaffenhet att kunna åläggas, utan att berättigade krav

på ersättning för detsamma kunde göras gällande, hade det i våra dagar erhållit en

väsentligt annan karaktär. Sådan gottgörelse syntes givetvis böra ifrågakomma ej blott

till de ostipendierade docenterna utan till en var utanför fakultetens eller lärarkollegiets

avlönade lärares krets stående vetenskapsman, vilken vederbörande ansåge nödigt

att i visst fall anmoda att tjänstgöra såsom opponent.

Det läge emellertid i sakens natur, att det måste tillses, att säkerhet samtidigt

vunnes för att vederbörande professor eller stipendierad docent icke undandroge sig att

fullgöra den de! av sina tjänståligganden, som opposition å fakultetens vägnar enligt

statuternas bestämmelse uttryckligen utgjorde. De sakkunniga ville därför föreslå, att

där så lämpligen kunde ske, uppdraget såsom opppneut i första hand skulle lämnas åt

någon av fakultetens eller sektionens fast avlönade lärare eller stipendierade docenter.

Vid tillmötesgående av nyssnämnda krav syntes den begärda ersättningen för av

uppdraget föranledda kostnader icke böra ifrågakomma. Härför talade jämväl med

s. 55 Kontrollera mot PDF

55

Kungi. Maj:ts Proposition Kr 244.

.styrka svårigheten, för att icke säga omöjligheten, för vederbörande myndighet att säkert

avgöra, när och i vilken utsträckning sådana kostnader skulle anses skäligen vara

av uppdraget betingade.

Beträffande ifrågavarande opponentarvodes storlek hade Kungl. Maj:t år 1908

ifrågasatt högst 100 kronor, docenterna hade år 1913 begärt 200 kronor, år 1918 300

kronor, medan kanslern i sitt underdåniga yttrande år 1914 föreslagit ett belopp av 150

kronor. Med hänsyn till att uppdragets fullgörande i vissa fall kunde vara förenat

med ej obetydligt större svårigheter och kräva avsevärt längre tid än det normala, ansåges

det lämpligast att icke fastställa något bestämt belopp, utan vore det riktigare

att överlämna åt vederbörande att inom vissa angivna gränser fixera arvodet för varje

gång. Lämpligen syntes man kunna stadga, att arvodet skulle utgöra lägst 150, högst

300 kronor, varvid borde förutsättas att minimibeloppet utgjorde det normala, medan

högre ersättning endast i särskilda undantagsfall borde ifrågakomma.

Vidkommande därefter frågan om sättet för erforderliga medels beredande hade

härutinnan skilda meningar yppat sig hos de i ärendet hörda myndigheterna, i det att.

för ändamålet dels krävts särskilt förslagsanslag, dels ifrågasatts att vikariatsanslaget

skulle kunna tagas i anspråk, dels också föreslagits att medlen kunde utgå av docentstipendiefonderna.

Med den begränsning, som ansetts böra stadgas för uppdragets

överlämnande till ostipendierad docent, och med hänsyn till att antalet docentstipendier

samtidigt föresloges ökat, ansåges det erforderliga beloppet även med den ovan förordade

förhöjningen av arvodet utöver vad som tidigare beräknats icke behöva överskrida

det av universitetskanslern beräknade belopppt, nämligen för Uppsala universitet 1,200

kronor, för Lunds universitet 600 kronor och för karolinska institutet 450 kronor för

år räknat.

Under dylika betingelser vore farhågorna, att dessa utgifter skulle alltför hårt

komma att belasta docentstipendiefonderna, därest dessa för ändamålet toges i anspåk,

överdrivna. De föreslagna förändringarna i dispositionen av nyssnämnda fonder ansåges

i ej oväsentlig mån komma att underlätta, att medel till ifrågavarande arvoden bereddes

ur fonderna. Vikariatskassan, vars tillgångar redan nu vore rätt hårt anlitade,

kunde däremot ej utan förhöjt bidrag tagas i anspråk för ändamålet. Att särskilt förslagsanslag

för nu förevarande syfte skulle ställas till universitetens förfogande, hade

de sakkunniga icke ansett sig kunna tillråda, vid det förhållande att universiteten till

sin disposition ägde andra, tillräckliga medel för ändamålet.

Ersättning åt de utanför kretsen av fakulteternas fast avlönade lärare stående

vetenskapsmän, som tjänstgöra som fakultetsopponenter, borde däremot lämpligen utgå

ur reservfonden.

Vid Uppsala universitet hava teologiska och medicinska fakulteterna icke haft Myndigiicnågot

att erinra mot de sakkunnigas förslag. Juridiska och filosofiska fakulteterna Urna.

hava däremot funnit den föreslagna lägsta ersättningen otillräcklig och har sistnämnda Uppsala unifakultet

hemställt om dess höjande till 200 kronor. Därjämte hava de båda nämnda versitet.

fakulteterna avstyrkt, att ostipendierad docent borde ifrågakomma, på sätt de sakkunniga

ifrågasatt, törst i händelse någon av universitetets ordinarie lärare eller docentstipendiater

icke lämpligen skulle för uppdraget kunna tagas i anspråk. Vederbörande

professor ansåges böra stå fullt opartisk vid bedömandet av avhandlingen och sålunda

ej normalt fungera såsom opponent. Vid valet av opponent borde för övrigt endast

sakliga skäl få vara avgörande. Därjämte höll filosofiska fakulteten i motsats mot de

s. 56 Kontrollera mot PDF

Lunds universitet.

Karolinska

institutet.

I ‘niversitetskanslern.

Departe
mentschefen.

56 Kungl. Maj:ts Proposition Nr 244.

sakkunniga före, att utgifter, föranledda av opponentskapet, borde ersättas, och detta

oberoende av vilken ställning opponenten innehade. Erforderliga medel borde anvisas

såsom särskilt förslagsanslag. Liknaude synpunkter ba av större konsistoriet framhållits,

och betonade konsistoriet tillika, att reservfonden icke borde tagas i anspråk,

då det gällde att ersätta opponent utanför universitetet.

Från myndigheterna vid Lunds universitet hava i princip inga erinringar framställts

mot de sakkunnigas förslag. Medicinska fakulteten har emellertid uttalat tvekan

om docentstipendiefonden lämpligen borde anlitas för nu ifrågavarande ändamål; medan

filosofiska fakulteten förordat sådan ändring i förslaget, att även vetenskapsman

utanför universitetet, som tages i anspråk såsom opponent, borde ersättas ur docentstipendiefonden.

Sistnämnda yrkande bar jämväl upptagits av större konsistoriet.

Karolinska institutets lärarkollegium har tillstyrkt de sakkunnigas förslag, med

undantag för vad som anginge den däri innefattade restriktionen rörande rätten att

taga ostipendierad docent i anspråk för oppoueutskap. Kollegiet funne härutinnan ingen

anledning föreligga att frångå hittillsvarande formulering av stadgandet.

Universitetskanslern avstyrker bifall till de sakkunnigas förslag i vad det avsåge

att inskränka rätten att fritt välja opponent. Ett godkännande av sagda förslag skulle

enligt kanslerns uppfattning innebära en bestämd häntyduing på att för opposition å

avhandling i främsta rummet skulle anlitas ordinarie lärare, något som icke blott ansåges

stå i strid mot gällande praxis, utan även i och för sig måste betraktas såsom

eu blott i undantagsfall, då lämplig docent eller annan fakultetsoppenent ej kunde

erhållas, användbar nödfallsutväg, och då vidare fakultet eller sektion borde bland sina

docenter kunna fritt välja den lämpligaste fakultetsopponenteu utan hänsyn till, huruvida

han vore docentstipendiat eller icke. Minimibeloppet av ifrågavarande ersättning

ansåtre kanslern böra bestämmas till 200 kronor och borde ersättningen utgå av docentstipendiefonderna.

För ersättande av person, som, utan att vara vid universitetet eller

vid karolinska institutet anställd, erhölle i uppdrag att vara fakultetsopponent, borde

däremot fonderna icke anlitas. Ej heller reservfonderna kunde med hänsyn till gällande

bestämmelser användas därför, varjämte karolinska institutet saknade reservfond.

Det ålerstode därför icke någon annan utväg äu att för detta speciella ändamål särskilda

förslagsanslag anvisades, vilkas årliga belopp syntes kunna begränsas till 1,000

kronor för vartdera universitetet och 500 kronor för karolinska institutet. Kanslern

instämde med de sakkunniga däruti, att av opposition å avhandling föranledda speciella

omkostnader icke borde särskilt ersättas.

Såsom av de sakkunniga under anslutning av vederbörande myndigheter

betonats har oppositionen å disputationsavhandlingar i flera för den

nu föreliggande frågans bedömande avgörande hänseenden under de senare

åren skiftat karaktär. Härtill hava åtskilliga olika omständigheter medverkat.

Av särskild vikt synes mig vara å ena sidan, att uppdraget såsom

opponent numera i regel är ytterst krävande och ej direkt meriterande

för den som tages i anspråk för detsamma samt å andra sidan att oppo
-

s. 57 Kontrollera mot PDF

57

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 244.

sitionen får anses vara av grundläggande betydelse för universitetets värdesättande

av den ventilerade avhandlingen. De skäl, som år 1908 betingade

riksdagens avböjande av ett förslag, likartat med det, som nu av de

sakkunniga framställts, finner jag sålunda ej längre hållbara.

Jag anser mig därför i princip böra tillstyrka, att ostipendierad docent

erhåller ersättning för fullgörande av opposition å fakultets, sektions

eller lärarkollegiums vägnar.

De sakkunniga hava emellertid ansett, att i detta sammanhang säkerhet

borde vinnas mot missbruk av ifrågavarande rätt genom att föreslå,

att ostipendierad docent endast skulle få förordnas såsom fakultetsopponent,

då någon fast avlönad lärare eller stipendierad docent ej lämpligen kunde

för uppdragets fullgörande anlitas. Häremot hava från åtskilliga håll betänkligheter

rests, väsentligen med hänvisning till dels att professorerna,

— vilka tillika hade att bedöma och betygsätta avhandlingarna — endast

i undantagsfall borde tagas i anspråk för opponentskapet, dels också att

opponent borde väljas uteslutande ur sakliga synpunkter. Då emellertid

även de sakkunniga med sitt förslag synas hava avsett, att, där sakliga

skäl tala för uppdragets överlämnande åt en ostipendierad docent så som

i det föreliggande fallet särskilt lämplig därför, denne också erhåller detsamma,

föranleder de sakkunnigas förslag i denna del ingen erinran från

min sida.

Vad angår storleken av den till ostipendierad docent utgående ersättning

för nu ifrågavarande uppdrag vill jag, med åberopande av vad kanslersämbetet

an fört,förorda att beloppet fastställes till lägst 200, högst 300 kronor.

Frågan huru nämnda medel skola beredas har varit föremål för skiljaktiga

bedömanden. I enlighet med de sakkunnigas och kanslersämbetets

samstämmiga förslag, finner jag, att docentstipendiefonderna lämpligen

kunna därför tagas i anspråk. Något särskilt förslagsanslag synes sålunda

icke vara erforderligt.

I det jämväl av de sakkunniga berörda fall, då opponent måste väljas

utanför kretsen av universitetets lärare, torde medel böra vara att tillgå för

bestridande av ersättning åt vederbörande. Att därvid på förhand fastställa

ersättningens storlek lärer icke vara möjligt. Då det icke synes överensstämma

med de för docentstipendiefondernas användning uppställda grundsatser

att även i detta fall låta ersättningen bestridas av fondernas medel,

torde för detta fall ett särskilt förslagsanslag böra av riksdagen anvisas.

1 sådant syfte torde åt vartdera universitetet böra beräknas ett årligt belopp

å högst 1,000 kronor samt åt karolinska institutet ett belopp å högst

500 kronor, alltså tillhopa 2,500 kronor.

Slutligen har jämväl ifrågasatts, att ersättning för de med opponentItihang

till riksdagens protokoll 1919. 1 samt. 219 höft. (Nr 244.) 8

s. 58 Kontrollera mot PDF

Nuvarande

bestämmelser.

58 Kungl. Maj:ta Proposition Nr 244.

skåpet förenade kostnaderna borde särskilt utgå. Med hänvisning till de av

de sakkunniga häremot anförda skål samt kanslersämbetets avstyrkande

utlåtande finner jag mig icke kunna förorda vad sålunda föreslagits.

IV. Vikariatsarvoden.

För . närvarande utgår arvode till vikarierande lärare, som med full

tjänstgöring upprätthåller professur, med 4,000 kronor för år, där ej Kungl.

Maj:t föreskriver, att det skall utgöra högre belopp. I regel har arvodet utgått

med 4,000 kronor, men högre belopp, intill 5,000 kronor, har ej sällan

efter Kungl. Maj:ts bestämmande ifrågakommit. Vid förordnande att uppehålla

laborators-, prosektors- eller observatorstjänst är arvodet 3,500 kronor

för år, om tjänstgöringspenningarna vid tjänsten utgöra 2,000 kronor, men

3,000 kronor för år, om tjänstgöringspenningarna utgöra 1,500 kronor.

Enligt nu gällande föreskrifter skall vikariatsarvodet utgå sålunda, att för vikaries

avlöning tagas i anspråk i första hand de med tjänsten förenade tjänstgöringspenningarna,

i den man de äro tillgängliga, därefter lönen, likaledes i män °av tillgång.

Härutöver erforderlig fyllnad i arvodet skall utgå ur docentstipendium, om vikarien

åtnjuter sådant och därnäst ur det i staten uppförda anslaget till arvoden åt

vikarierande akademiska lärare eller å detta anslag besparade medel, dock med rätt för

kanslern att — såvida anordningen kan vidtagas utan att vid årets slut den nedan

omförmälda proportionella minskningen behöver äga rum — medgiva, att nämnda till

vikariatsarvoden särskilt avsedda medel ma näst efter tjänstgöringspenningar och lönemedel

anlitas till bestridande av vikariatsarvodet. 1 sådant fall, liksom annars då docentstipendium

alls icke, eller blott till eu del, behöver tagas i anspråk för vikariatsarvodets

fyllande, skall vad av stipendiet innehålles antingen tilldelas annan docent

enligt närmare angivna villkor eller ock tillföras vederbörande fond av besparade doceutstipendier.

Vikariatsarvode utgår för närvarande med eu tolvtedel av det årliga beloppet för

månad. Likaså skola,^ där tjänstgöringspenningar, del av lön, som tjänstledig lärare

prövas skyldig att avstå, eller docentstipendier i enlighet med ovannämnda bestämmelser

avstas för att av^annan uppbäras, dessa medel beräknas med en tolvtedel av årliga

beloppet för varje månad. Den del av vikariatsarvode åter, som icke består av medel,

som i varje fall skola utgå, utbetalas efter av mindre konsistoriet uppgjort, av kanslern

fastställt förslag vid varje kalenderårs slut. Skulle tillgängliga medel icke medgiva

arvodenas utgående med hela det ovannämnda beloppet, sker proportionell minskning

i denna del av arvodena. Denna inskränkning gäller arvodena, oansett deras

storlek, för alla, som på förordnande uppehålla akademisk lärartjänst.

Slutligen stadgas, att, därest vikarie åtnjuter annat stipendium än docentstipendium,

legat eller annan med docentstipendium jämförlig förmån, varmed viss arbetsprestation

är förbunden och denna prestation upphör att lämnas under vikarietiden,

kanslern har att pa framställning av mindre konsistoriet, med hänsyn till innehållet

i de allmänna föreskrifterna, bestämma, om dylika medel skola helt eller delvis iuberäknas

i arvodet, som för sadant fall endast till återstående delen skall utgå i angiven

o O

s. 59 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 244 59

ordning, dock att tjänstgöringspenningar alltid skola först användas till vikariens gottgörande.

Beträffande vikarie, som bestrider endast viss del av tjänstledig befattningshavares

åligganden, avträdes av denne den del av tjänstgöringspenningarna, som av kanslern,

efter vederbörandes förslag i sammanhang med förordnandets utfärdande bestämmes.

Fyllnad i arvodet må härvid, likaledes enligt kanslerns efter vederböraudes förslag

meddelade beslut, åtnjutas, beräknad »högst efter andelen i tjänstgöringspenningarna

i förhållande till vikariatsarvodet för full tjänstgöring». Denna fyllnad skall utgå på

samma sätt som vid vikariat med full tjänstgöring är föreskrivet.

Efter en med anledning av nedannämnda framställningar i statsverkspropositionen

till 1918 års riksdag gjord hemställan om tillfällig höjning

av ifrågavarande vikariatsarvoden för år 1919 beslöt riksdagen höja arvodet

till profcssorsvikarie med full tjänstgöring med l,OoO kronor för helt

är samt till laborator och observator med 875 kronor för år. Till av förslaget

betingad förstärkning av nu utgående anslag till vikarierande akadeiniska

lärare vid Uppsala universitet och karolinska institutet anvisades

å extra stat för år 1919 såsom förslagsanslag högst 6,000 kronor.

I sina ovannämnda framställningar år 1913 hava docentföreningarna i Uppsala

och Lund påyrkat förändringar i dels vikariatsarvodets storlek, dels grunderna för detta

arvodes utgående.

Beträffande arvodenas storlek framhålla docentföreningarua, att det nuvarande

arvodet icke kunde anses tillräckligt. Under erinran att professorerna genom 1908 års

lönereglering blivit likställda med ämbetsmän av rådsgrad i hovrätterna och de centrala

verken samt att hovrättens adjungerade ledamöter med stadigvarande förordnande uppbure

arvoden efter 5,000 kronor för år räknat, gjorde föreningarna gällande, alt enahanda

skäl kunde åberopas till stöd för arvoden av detta belopp för professorsvikarier

även inom andra fakulteter än de juridiska. Samma belopp både för övrigt föreslagits

redan år 1907 av de inom deperteinentet tillkallade sakkunniga.

Av ett vikariatsarvode på 5,000 kronor skulle eu stipendierad docent redan nu

kommit i åtnjutande, om till doceutstipendiet lades professorns tjänstgöringspenningar

å 2,500 kronor, därest ej särskild föreskrift funnits om nedsättning för detta fall av

docentstipendiet med 1.000 kronor. Såsom stöd för denna nedsättning både särskilt

åberopats det förhållande, att stipendiaten vid vikariat befriades från den särskilda lärarverksambet,

som ålåge honom i egenskap av stipendiat. Häremot gjorde föreningen

gällande, att professorsvikarien hade, förutom en mer eller mindre omfattande examinatiousskyldighef,

en fyra gånger större undervisning-skyldighet än docenten. Eu ökning

i avlöningsförmåner till docentstipendiets dubbla belopp syntes vid sådant förhållande,

oberoende av att den särskilda docentundervisningen ej komme till fullgörande,

ingalunda kunna betraktas som oskälig.

I den av docentföreningen i Lund år 1918 ingivna framställningen påyrkades,

att vikariatsarvodet måtte bestämmas att utgå med ett visst belopp för ar, förslagsvis

1.200 kronor, utöver docentstipendiet.

Jämte nu omnämnda krav på förhöjd ersättning vid uppehållande på förordnande

av professorsbefattning ifrågasatte doeentföreniugarna även förändrade bestämmelser

rörande sättet för vikariatsarvodets utgående.

Iloceatföreningamiw

framställningar

åren 191 ■!

och 1918.

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 244.

Docentforeningen i Uppsala framhåller, att det föreskrivna förfaringssättet för

vikariatsarvodets utgående i flera avseenden icke vore tillfredsställande. Det vore sålunda

principiellt oriktigt, att docentstipendium toges i anspråk för avlönande av vikarie

för innehavare av ordinarie lärarbefattning. Det komrne då att användas för ett

ändamål, som vore främmande för dess egentliga bestämmelse och i sista hand komme

även den akademiska undervisningen att lida en kvantitativ inskränkning.

Ur dessa bägge synpunkter — stipendiernas utgående till sitt egentligaste ändamål,

de vetenskapliga studiernas behov och till undervisningen — ville docenterna

understryka vikten av att det fullkomligt ordinarie behovet av lön åt vikarie tHlgodosages

genom ett tillräckligt tilltaget ordinarie anslag. Då stipendiat förordnade3 såsom

vikarie, kunde docentstipendiet utgå till ändamål, som fullständigt överensstämde med

dess egentliga idé. Vid förordnande för helt år borde beloppet oavkortat tillfalla den

närmast därtill berättigade. Vid kortare förordnande ansåges beloppet lämpligen böra

indragas till respektive fakulteters fonder för besparade docentstipendier. På så sätt

kunde medlen lättare och mer rationellt disponeras. Besparingsfonderna kunde så småningom

växa och bliva till verkligt gagn genom effektiva utdelningar i sådana fall,

da andra möjligheter saknades att avlöna docenter, vilkas verksamhet vore av betydelse

för forskning och undervisning. Docentforeningen i Lund har framställt samma önskemål

med den olikheten, att docentstipendium, som genom inträdande vikariat för minst

eu termin bleve löst från sin innehavare, förmenades böra, för den tid vikariatet varade,

obligatoriskt anslås ledigt.

I fråga om sättet för vikariatsarvodets beräknande ansåges även en förändring

vara påkallad. Innebörden av stadgans uttryck »för år» vore enligt uppsalaföreningens

uppfattning den, att arvodet skulle utgöra ersättning för det med uppehållande av

vederbörande akademiska tjänst förbundna arbetet under ett år. En vikarierande akademisk

lärare presterade emellertid detta arbete under de två lästermiuernas åtta

månader. Gällande bestämmelser förmenades sålunda giva vid handen, att vikarierande

akademisk lärare, som tjänstgjort under två terminer, skulle äga att erhålla

arvode, oeräknat såsom fullt arsarvode. Och den, som erhållit förordnande på kortare

tid än ett ar, borde erhålla arvode efter samma grund, d. v. s. efter sin tjänstgöringstids

förhållande till arets arbetstid, 8 månader. En sådan anordning vore efter föreningens

asikt den enda riktiga. Endast formellt vore vikariens tjänstgöring inskränkt

till själva lästerminerna. Den återstående delen av året måste vikarien liksom varje

annan akademisk lärare använda till vetenskapligt författarskap och till förberedelse

för terminens arbete,

Emellertid hade ifrågavarande stadgande ingalunda i regel på detta sätt tolkatoch

tillämpats. Man hade utgått från den tid, under vilken vederbörande formellt

vant förordnad såsom vikarierande akademisk lärare, och satt denna i relation till året

i sin helhet. Det oriktiga och orättvisa i ett dylikt tillvägagångssätt bleve så mycket

mer framträdande, som det vore mycket sällsynt, att en vikarierande akademisk lärare

finge sjtt förordnande utsträckt till att omfatta även ferierna. Genom att inträda i

tjänstgöring under sommar- och julferierna kunde den ordinarie befattningshavaren

sålunda betydligt minska den ersättning, som vikarien rättvisligen borde åtnjuta.

Det enligt föreningarnas uppfattning enklaste och mest prakti-ka sättet att genomföra

en ändring i gällande praxis härutinnan vore att stadga, att arvodet utginge

icke efter kalenderaret med tolv månader utan efter det akademiska arbetsåret med

åtta mauader. Vikarierande akademisk lärare skulle då ha att för varje arbetsmånad

uppbära 1/8 av det för hela året bestämda arvodet. I denna punkt har emellertid

s. 61 Kontrollera mot PDF

61

Kungl. iiaj:ts Proposition Kr 244.

docentföreningen i Lund gjort gällande eu i viss mån skiljaktig uppfattning. Nämnda

förening har nämligen yrkat, att vikariatsarvode vid förordnande på kortare tid än ett

år måtte utgå per föreläsningsmånad med x/8 i stället för med 1/i2 av årsbeloppet eller,

om denna ordning ansåges förbunden med avsevärda praktiska svårigheter, att vikariat,

som avsåge hela vårterminens undervisningsskyldighet, måtte räknas som vikariat för

sju månader samt att vikariat avseende hela höstterminen måtte gälla som vikariat för

fem månader.

I de yttranden, som av universitetsmyndigheterna och statskontoret

avgivits över docenternas berörda framställningar av år 1913 hava väsentligt

avvikande meningar kommit till uttryck. Till dessa yttranden hava

de sakkunniga sökt taga vederbörlig hänsyn vid förslags avgivande.

Rörande de olika önskemålen hava de sakkunniga yttrat väsentligen

följande:

Det läte sig svårligen förnekas, att mycket av vad docenterna anfört till stöd för

de framställda kraven på ändrade villkor i fråga om vikariatsförhållandena vore förtjänt

av allvarligt beaktande. Uppenbarligen förutsatte upprätthållandet av högskolornas

verksamhet ständig tillgång till kvalificerade vikarier för fullgörande, vid förfall

för de ordinarie lärarna, av deras åligganden. Genom de år 1908 vidtagna förändringarna

måste visserligen vikariatsförhållandena erkännas befinna sig i ett väsentligt

bättre läge, än som dessförinnan varit fallet. Likväl finge de nu gällande bestämmelserna

anses i flera hänseenden erfordra ytterligare revision, åsyftande att undanröja

ännu kvarstående bristfälligheter. Alldeles särskilt syntes en av tidsomständigheterna

betingad, snar reglering av vikariatsarvodets belopp maktpåliggande. En

sådan påkallades även av den förhöjning av docentstipendiernas belopp, som samtidigt

föresloges.

Då det gällde att bestämma vikariatsersättningens storlek måste hänsyn tagas till

liera olika förhållanden. Sålunda borde arvodet sättas högre än det till docent utgående

stipendiet. Men ä andra sidan borde som regel åt den, som på förordnande upprätthåller

en ordinarie befattningshavares tjänst, icke tillerkännas eu gottgörelse, som

alltför mycket närmade sig den ordinarie befattningshavarens löneförmåner. Slutligen

kunde storleken av de till befattningshavare vid läroverken utgående väsentligt höjda

löneförmåner, som av 1918 års riksdag fastställts, icke alldeles undgå att öva inflytande

å vikariatsarvodet vid universiteten. Det måste nämligen för universiteten vara

ett viktigt intresse, att de icke obetydliga svårigheter, som nu ofta mötte, då det gällde

att i konkurrens med andra läroanstalter förvärva och behålla dugande ställföreträdare

för lediga ordinarie lärare eller å vakanta befattningar, i görligaste mån avlägsnades.

Att härvid en etter tidsförhållandena bättre avvägd ekonomisk gottgörelse för fullgjort

arbete skulle vara ägnad att gynnsamt inverka på rekryteringen, ansåges med säkerhet

vara att förvänta.

Beträffande storleken av det professorsvikarie tillkommande arvode funne de sakkunniga,

att ett belopp av 5,000 kronor för år för framtiden kunde anses utgöra en

tillfredsställande ersättning åt den. som första gången beklädes med förordnande att

upprätthålla professorsbefattning. Givetvis skulle det innebära avsevärda fördelar, därest

eu och samma vikarie kunde kontinuerligt under längre tid för vikariatet påräknas, i

betraktande av den större erfarenhet och därav betingade högre skicklighet, som han

De sakkunniga.

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 244.

därvid kunde förutsättas Lava förvärvat. För vinnande av detta syfte ansåges en anordning

med en successivt inträdande förhöjning av arvodet vid fortsatt vikariat böra

tagas i övervägande.

Under senare tid hade den praxis vunnit tillämpning, att arvodet för vikarie,

efter någon tids tjänstgöring i sådan egenskap, genom beslut av Kungl. Magt i varje

särskilt fall fastställts till högre belopp för år än det författningsenligt normala. Enligt

de sakkunnigas uppfattning förelåge starka skäl att för framtiden fasthålla och

legalisera denna grundsats. I nära anslutning till vad redan i flera fall skett, föresloges,

att vikarie, som under minst ett år med nit och skicklighet uppehållit befattning såsom

professor eller extra ordinarie professor med full tjänstgöring, måtte vara berättigad

att uppbära arvode, beräknat efter 5,500 kronor för år och att vikarie, som under enahanda

förhållanden tjänstgjort under sammanlagt minst tre års tid, måtte få åtnjuta

vikariatsarvode efter 6,000 kronor för år. Med hänsyn till rådande förhållanden syntes

det jämväl billigt, att, för erhållande av nämnda rätt till arvodesförhöjniug, fullgjord

vikariatstjänstgöring vid något av statsuniversiteten och vid karolinska institutet

jämställdes.

Mot ovan framställda förslug kunde möjligen invändas, att förhöjning ifrågasatts

böra inträda i väl hastigt tempo. Bortsett från att, som redan nämnts, förslaget

i huvudsak utginge frän hittills tillämpade grundsatser, borde ytterligare erinras

därom, att ifrågavarande vikariatstjänstgöring enda-t i undantagsfall utsträcktes

över längre tid i följd. För erhållande av ett års och, givetvis i ännu högre grad, av

tre års sammanlagd vikariatstid hade sålunda den förordnade ofta måst tjänstgöra såsom

docent under en vida längre period. Härunder inträffande kortare vikariatsterminer

skulle tillsammans nå ovan föreslagna omfattning, för att för vikarien medföra

rätt till på angivet sätt förhöjt arvode. I betraktande av detta hade nyss uppställda

förutsättningar för åtnjutande av det högre arvodet funnits rättvist avvägda. För att

emellertid ä andra si lan utesluta varje möjlighet för vikarie att alltför snart erhålla

rätt till förhöjt arvode, hade de sakkunniga ansett det böra föreskrivas, att docentförordnandet

före förhöjningens inträde skulle hava omfattat minst fem år.

Beträffande vidare vikarie, som förordnas att med full tjänstgöring uppehålla befattning

såsom prosektor, laborator, observator eller föreståndare för entomologiska avdelningen

vid zoologiska institutioner! i Lund, finge jämväl en förhöjning av den till

sådan vikarie utgående ersättning anses nödvändig. Det hittillsvarande för sådant fall

fastslagna arvodet utgjorde 3,500 respektive 3,000 kronor för år, alltefter de med tjänsten

förbundna tjänstgöringspenningarnas belopp. Den år 1918 beviljade tillfälliga förbättringen

hade dock medfört eu förhöjning av årsarvodena för vikarie inom denna grupp

till högst 4,375 kronor.

Fastställandet av skäliga arvodesbelopp för nu ifrågavarande befattningshavares

vikarier mötte ej obetydliga svårigheter. Å ena sidan läte det sig naturligen icke göra

att för vikarie å sådan tjänst ifrågasätta ett arvode, som överstege den till den ordinarie

befattningshavaren utgående lägsta begynnelseavlöningen, vilken utgjorde 4.500

kronor inom filosofiska och 5,600 kronor inom medicinska fakulteten. A andra

sidan folie det sig icke gärna möjligt att fastställa ersättningen för sådant vikariat

till ett belopp understigande docentstipendiets. Under dessa förhållanden ausåge sig

de sakkunniga böra stanna vid ett arvode åt nämnda vikarier med full tjänstgöring ä

4,500 kronor för år. För upprätthållande alltjämt av nu bestående skillnad mellan

vikarierande lärare inom olika fakulteter med fullt jämförlig kompetens och överensstämmande

arbetsuppgifter hade tillräckliga skäl icke synts vara för handen. Snarare

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kung!. Maj:ts Proposition AV 244. 03

förelårre anledning att till prövning upptaga frågan, huruvida det kunde vara med

rättvisa och billighet överensstämmande att låta nämnda ordinarie befattningshavare i

lonehäuseende^ intaga en olika ställning. Oberoende av tjänstgöringspenniugarnas belopp

borde sålunda för vikarie av nu förevarande typ beräknas ovan nämnda ersättemefjertid

vikariat a laborators- m. fl. befattningar i betraktande av de

ifrågavarande tjänsternas ringa antal endast mera sällan ifrågakomma och i allmänhet

icke heller utsträcktes över synnerligt lång tid, ansåges för dessa vikarier icke, på

satt som för professorsvikarier skett, eu successivt inträdande förhöjning av arvodena

hora inträda.

Funnes till sådan vikarie högre arvode lämpligen böra utgå, syntes bestämmaui^loppet

höra tillkomma Kungl. Maj:t. Så borde jämväl, likasom hittills, vara

förhållandet, därest vid något tillfälle professorsvikarie ansåges böra komma i åtnjutande

av vikariatsarvode överstigande, vad som nu ifrågasatts.

Vidkommande därefter arvode åt vikarie, som bestrede eller förut bestritt allenast

V\S.S 3.. ?v ordinarie befattningshavares tjänstgöringsskyldighet, vore det icke möjligt

.“ dårutinnau pa förhand för olika fall fastställa några allmänt giltiga regler va*re

S1.? “en * det särskilda fallet lämpliga kvotdelen av arvodet för full tjänstgöring,

eller för den på föregående tjänstgöring grundade förhöjning, som i fråga om''professorsvikarie

kunde befinnas skälig med hänsyn till de för arvode vid full tjänstnörimr

fastställda grundsatser.

Vid partiell vikariatstjänstgöring, som till tiden folie efter odelad vikariatstjänstgonng,

borde den tidigare tjänstgöringen, jämlikt ovan framställda grunder, vid arvodets

bestämmande tagas i betraktande. Men lika uppenbart vore, att, där partiell vikariatstjänstgöring

föregått, rimlig hänsyn till denna borde tagas vid fastställande av

arvode for senare inträdande vikariat, vare sig detta avsåge full tjänstgöring eller

allenast bestridande av viss del av professors tjänsteåligganden.

Liksom det hittills varit överlämnat åt kanslersåmbetet att närmare reglera hithörande

förhållanden efter framställning av vederbörande universitetsmyndigheter,

borde det jämväl i framtiden tillkomma kanslern att träffa närmare avgörande, såväl

för vad anginge inverkan av den föregående tjänstgöringen, denna må ha vant’ delad

eller odelad, som ock för vad anginge den kvotdel av arvodet för full tjänstgöring,

som i det särskilda fallet kunde böra tillkomma vikarien.

Vad anginge sättet för vikariatsarvodets utgående hade de sakkunniga icke funnit

skäl föreligga att härutinnan föreslå någon förändring i nu gällande bestämmelser.

Likasom hittills borde sålunda i första hand tjänstgöringspenningarna, i den man de

vore tillgängliga, tagas i anspråk. Näst efter tjänstgöringspenningarna skulle ifrå"akomma

uen med belattningen förenade lönen, likaledes i den mån den vore för ändamålet

tillgänglig. Härutöver erforderlig fyllnad skulle, på sätt nu skedde, utgå i

framstå rummet av docentstipendium, därest vikarien innehade sådant. De sakkunniga

både sålunda icke funnit sig kunna tillmöiesgå docentföreningarnas framställning i

denna del. Det vore nämligen eu undantagslöst gällande regel inom statsförvaltningen,

att vid förordnande av eu befattningshavare såsom vikarie å annan tjänst, den med den

egna befattningen förbundna ersättningen fortfarande åtnjötes. Därtill komme som ett

i detta fall viktigt moment, att i docentinstitutionens uppgifter inginge just, att docenterna

vid behov skulle vikariera för de ordinarie lärarna. I sådant avseende innebo^

universitet-statuterna åläggande för stipendierad docent att, när så befunnes nödigt,

åtaga sig vikariat. Det kunde i betraktande liärav icke anses orimligt eller »främmande

för stipendiernas egentliga bestämmelse», att docentstipendiet toges i anspråk

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 244.

för att delvis ersätta stipendier docent i hans egenskap av vikarie. Ledigförklarande,

på sätt nu vore stadgat, av vikariens innehavda stipendium kunde sålunda icke

med fog ifrågasättas, än mindre borde givetvis ledigförklarande av ett på grund av

vakansvikariat ledigt stipendium inträda redan vid förordnande på en termin, såsom

jämväl från docenthåll påyrkats. I stället syntes i sådant fall den överskjutande delen

av stipendiet böra besparas och tillfalla docentstipendiefonderna. Härigenom tillgodosåges

efter de sakkunnigas mening det med docenternas framställning avsedda

syftet på ett vida effektivare sätt än om stipendierna tillfälligtvis och för i regel helt

kort tid skulle komma annan docent till godo.

Näst efter tjänstgöringspenuingar och docentstipendium skulle, för åstadkommande

av erforderlig fyllnad i vikariatsarvodet till stadgat belopp, medel utgå, vid universiteten

av det i vederbörande stat uppförda anslaget till arvoden åt vikarierande akademiska

lärare eller å detta anslag besparade medel, och vid karolinska institutet av

det i staten uppförda reservationsanslaget till förbättrande av arvodena åt vikarierande

lärare.

1 fråga om sättet för vikariatsarvodets beräknande hade docentföreningarna med

styrka hävdat, att de nuvarande bestämmelserna finge anses synnerligen otillfredsställande

och i sina verkningar mindre rättvisa. Den bakgrund, mot vilken docenternas

krav på denna punkt framförallt borde ses, utgjordes av en del i det förflutna inträffade

fall, då professor under terminen åtnjutit tjänstledighet men vid feriernas början

återinträtt i tjänstgöring och på så sätt kunnat tillgodoräkna sig under ferierna utfallande

tjänstgöringspenningar, och vikarien sålunda varit hänvisad att åtnöja sig med

arvode allenast för de mäuader, det akademiska läsåret omfattade.

I likhet med universitetskanslern hade de sakkunniga icke kunnat undgå att uppmärksamma,

att sådana anmärkningsvärda fall emellanåt inträffat, vadan docenterna

icke saknat anledning till klander. Då det emellertid blivit upplyst, att vederbörande.-,

uppmärksamhet numera vore riktad på det klandrade förhållandet, kunde man vara

förvissad om, att vid anledning till misstanke, att befattningshavare åsyftade att på

nämnda sätt förfara, myndigheterna för framtiden icke skulle underlåta att inskrida.

Emellertid läge det i sakens natur, att kortare vikariatsförordnanden, omfattande

allenast en del av en termin eller ett läsår, alltid kunde ifrågakomma, vid vilka, på

»rund av den akademiska undervisningens koncentration på kalenderåret, ett proportionsvis

mera betungande arbete komme att påvila vikarien än om förordnandet sträckte

sig över året i dess helhet. Vid fastställandet av nu föreslagna arvodesbelopp hade

därför visst avseende ansetts böra fästas vid denna omständighet. Det förhöjda arvodet

kunde också förväntas göra de anmärkta olägenheterna för docenterna avsevärt mindre

kännbara.

De av docentföreningarna föreslagna åtgärderna till undanröjande av missförhållandena

i fråga och vilka för övrigt jämväl tidigare varit under övervägande funne de

sakkunniga icke utgöra en tillfredsställande lösning av frågan. En omläggning av sättet

för vikariatsarvodets beräkning förutsatte en helt förändrad ordning for tjänstgöringspenningaruas

utgående. Förhållandena vid universitetet vore _ emellertid i viss man

egenartade, därigenom att en professor även under ferierna vore i viss utsträckning upptågen

av sin tjänst, dels administrativa göromål, dels förberedelser för den kommande

terminens undervisning. Ännu mera vägande vore de invändningar mot forslaget i fråga,

som ta<J-it sikte på de institutionsföreståndarne åliggande plikter, vilka föreligga under

hela läsåret, samt framförallt de särskilda förhållanden, som äro för handen inom de

s. 65 Kontrollera mot PDF

65

Kungl. Mcij.ts Proposition Nr 244.

medicinska fakulteterna ock vid karolinska institutet. Sålunda vore därstädes undervisningen

i flera ämnen koncentrerad till en begränsad del av läsåret och i andra fall,

såsom beträffande de profesorer, som innehade befattning såsom överläkare vid sjukhus,

vore även ferierna till större delen upptagna av ordinarie tjänstgöring. Under sådana betingelser

vore det uppenbarligen omöjligt att åvägabringa eu ändrad generell anordning

för tjänstgöringspenniugarnas utgående, som skulle komma att för alla innebära

full rättvisa.

I jämförelse med nu påpekade grundläggande svagheter hos det av docenterna

framställda förslaget vore de av flera myndigheter påvisade orimligheter, som under

vissa omständigheter skulle bliva eu följd av på angivet sätt utgående vikariatsarvoden,

av mera underordnad betydelse. Samtliga här i korthet antydda förhållanden utgjorde

emellertid avgörande skäl mot en på föreslaget sätt förändrad beräkning av vikariatsarvoden.

Anmärkas borde jämväl i detta sammanhang, att en med den ifrågasatta

likartad anordning tidigare varit gällande för kortare vikariat vid karolinska institutet,

men genom senare utfärdade bestämmelser undanröjts.

Med hänvisning till vad som sålunda anförts ville de sakkunniga föreslå, att vikariatsarvode

alltjämt måtte utgå för varje månad med en tolvtedel av det årliga beloppet,

liksom även tjänstgöringspenningar, lön eller doceutstipendium, som skulle avstås, borde

beräknas efter enahanda grunder.

Erforderlig fyllnad i vikariatsarvodet skulle alltjämt utgå ur anslaget till arvoden

åt vikarierande lärare. Enligt hittills gällande bestämmelser skulle ifrågavarande andel

utbetalas först vid varje kalenderårs slut, sedan det mindre konsistoriet respektive

lärarkollegiet avgivit förslag, som av kanslern fastställts. Om det visade sig, att tillgängliga

medel icke medgåve arvodenas utgående med hela det avsedda beloppet, skulle

proportionerlig minskning i denna del av arvodena företagas. Uppenbarligen vore det

med hänsyn till denna eventuellt inträdande minskning, som utbetalningen stadgats

skola försiggå på sätt som nämnts. I syfte att undanröja eller i varje fall minska

de med detta avlöniugssätt förbundna olägenheter hade för Lunds universitets vidkommande

medgivits, att tills vidare de delar av vikariatsarvodena, som utginge ur anslaget

i fråga, finge utbetalas månadsvis efter fullgjord tjänstgöring, i den mån sådant med

anlitande av medel, som ä anslaget besparats under föregående år, kunde ske. Motsvarande

anordning hade av myndigheterna vidtagits vid Uppsala universitet.

För den händelse sagda besparingar förefunnes, kunde sålunda utbetalningen oberoende

av stadgandets ordalydelse månatligen verkställas. Men skulle å vederbörande

anslag inga besparingar vara gjorda, kvarstode tydligen de anmärkta olägenheterna oförminskade.

Visserligen syntes meranämnda proportionella minskning, i varje fall under

senare år, icke hava behövt inträda. Klart vore emellertid, att med bibehållande av anslagets

hittillsvarande natur möjligheten, att en sådan åtgärd skulle behöva tillgripas,

icke kunde helt uteslutas, även om det måste anses ytterst osannolikt att med i framtiden

väsentligt höjda docentstipendier realiter en sådan skulle ifrågakomma. För åstadkommande

av full säkerhet härutinnan hade de sakkunniga övervägt, huruvida icke åt

anslaget i fråga borde givas förslagsanslags karaktär. Från universiteten ansåges emellertid

betänkligheter komma att resas mot eu dylik förändring. Och då genom eu

modifierad avfattning av förevarande stadgande garantier ansetts kunna för alla förhållanden

åvägabringas för att praktiskt taget en var vikarie alltid skulle fullt erhålla

sin rätt, hade förändrad natur av anslaget icke ifrågasatts.

De sakkunniga hava vidare föreslagit vissa ändringar i nu härutinnan gällande

Bihang till riksdagens protokoll 1919. 1 sand. 215 höft. (Nr 244.) 9

s. 66 Kontrollera mot PDF

Myndig
heterna.

Uppsala

universitet.

66 Kungl. Majits Proposition Nr 244.

bestämmelser för beredande av möjlighet att i visst fall för ändamålet anlita vederbörande

universitets reservfond.

Slutligen beröra de sakkunniga spörsmålet huru förfaras skall, då vikarie för ordinarie

akademisk lärare åtnjuter annat stipendium än docentstipendium eller legat eller

annan med docentstipendium jämförlig förmån och syntes gällande bestämmelser härutinnan

påkalla ändring i visst hänseende. Ifrågavarande angelägenhet ausäges kunna

tillfredsställande lösas på så sätt, att åt kanslersämbptet överlämnades att i samma

ordning, som nu skedde, träffa avgörande, såväl huruvida förmånen ifråga över huvud

av vikarien skulle få åtnjutas under vikariatstiden, som ock huruvida den i så fall

skulle i vikariatsarvodet inräknas.

Vad anginge frågan, huruvida en ökning av vederbörande anslag till

universiteten och karolinska institutet skulle bliva erforderlig med hänsyn

till den föreslagna höjningen av arvodesbeloppen funne de sakkunniga det

icke möjligt att härvid träffa ett säkert avgörande. Men enär dels docentstipendiernas

belopp vore föreslagna till avsevärd höjning, dels ock antalet

sådana stipendier enligt förshiget väsentligt ökats, ansåges anledning knappast

förefinnas att, i varje fall innan närmare erfarenhet vunnits rörande

nu angivna förändringar, ifrågasätta ökning i berörda anslag.

Mot åtskilliga delar av de sakkunnigas förslag till vikariatsfrågans

ordnande hava från myndigheterna erinringar blivit gjorda.

Vid universitetet i Uppsala har teologiska fakulteten föreslagit, att villkoret om

fem års innehaft docentförorduande för erhållande av det högre arvodet matte utgå, da

förordnandet såsom sådant icke i och för sig medförde någon större kompetens att

uppehålla vikariat. Juridiska fakulteten har framhållit, att det icke bör kunna ifrågakomma

att tillägga professorsvikarie lägre arvode än vad som utgår till adjungerad

ledamot i hovrätt, och att fakulteten måste förbehålla sig att i förekommande fall få

hemställa om motsvarande vikariatsarvoden till högre belopp än de, som upptoges i det

föreliggande förslaget. Fakulteten avstyrker äveuledes den föreslagna bestämmelsen

om fem års docentförordnande såsom villkor för förhöjt vikariatsarvode. Eu dylik föreskrift

skulle för fakultetens del vara synnerligen betänklig, då fakulteten ofta måste

kort efter anställningen överlämna vikariat åt docent och därvid behövde kunna ställa

i utsikt snar ökning i ersättningen, om vikariatet skulle under någon längre tid bibehållas

av samme docent, vilket ur kontinuitetens och ändamålsenlighetens synpunkt

måste anses särdeles önskvärt. Medicinska fakulteten har anfört, att med hänsyn till

konkurrensen med den praktiska läkarverksamheten det ej sällan yppade sig stora svårigheter

att erhålla lämpliga vikarier för professorer inom fakulteten. Det vore därför

av synnerlig vikt, att möjlighet förefuunes att i särskilda fall kunna erbjuda högre

arvoden än förslaget medgåve. Då fakulteten utginge ifrån att sådan möjlighet alltid

skulle stå öppen genom framställning till Kungl. Maj:t, både fakulteten vid sädant förhållande

intet att erinra mot förslaget i huvudsak. Filosofiska fakulteten ville fiamhålla,

att skillnaden emellan det lägsta vikariatsarvodet och docentstipendiebeloppet ej

borde sättas lägre än vad nu vore fallet, varför vikariatsarvodesbeloppen förest''ges böra

bliva 6,000, 6,500 och 7,000 kronor. Fakulteten ansåge också, att arvode å 6,500 kronor

s. 67 Kontrollera mot PDF

67

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 244.

borde, oberoende av om vikariatstjänstgöringen omfattat 1 år, tillfalla vikarie med 5

års docenttjänstgöring; varjämte vissa detaljanmärkningar framställdes.

Större akademiska konsistoriet ansåg den böjning av vikariatsarvodena, som företogs

i samband med 1908 års lönereglering för universiteten redan vid denna tidpunkt

hava varit för knappt tillmätt. Enligt konsistoriets mening vore det av de sakkunniga

nu föreslagna minimibeloppet redan för lågt. I varje fall ansåges det oundgängligt,

att liksom hittills åt Kungl. Maj:t inrymdes befogenhet att föreskriva, att arvodet skulle

utgå efter högre beräkningsgrund. Konsistoriet ansigte sig till teologiska och juridiska

fakulteternas avstyrkande av förslaget om minst fem års docentauställning såsom villkor

för förhöjt arvode. Genom särskilda bestämmelser borde det nödvändigt sörjas för

att vikariatsarvode till docent, som innehade docentstipendium och vore förordnad att

bestrida endast viss del av professors tjänstgöringsskyldighet, i alla händelser icke måtte

komma att utgå med belopp, som understege docentstipendiet. Ävenledes funne sig

konsistoriet böra anhålla, att möjlighet till utdelande av tillfälliga docentstipendier

alltjämt måtte bibehållas. För erforderlig fyllnad i vikariatsarvodet borde icke, pa sätt

de sakkunniga föreslagit, reservfonden anlitas, utan i stället nödiga medel anvisas i

form av särskilt anslag.

Vid Lunds universitet bar teologiska fakulteten påyrkat sådan ändring av de sakkunnigas

förslag, att de högre vikariatsarvodena lättare måtte kunna ernås. Juridiska fakulteten

har, med hänvisning till att arvodet åt adjungerad ledamot i hovrätt växlade

mellan 5.500 och 6.500 kronor, hemställt att vikariatsarvodena för professorsvikarie

måtte sättas till minst enahanda belopp. Vidare funne fakulteten, att villkoret om fem

års tjänstgöring såsom docent för högre arvodes erhållande borde bortfalla. Möjligheten

till högre arvode än det föreslagna maximiarvodet borde alltjämt sta öppen genom

beslut av Kungl. Maj:t, och borde denna erhålla tydligt uttryck i vederbörande författnings

ordalydelse. Medicinska fakulteten hade intet att erinra mot förslaget. Filosofiska

fakulteten funne de itrågasatta arvodena för låga redan i jämförelse med de föreslagna

docentstipendiebeloppen. Fakulteten ville, med utgångspunkt från docentstipendier

å 5,500 kronor, föreslå, att vikariatsarvode måtte utgå med 6,500 kronor, vilket belopp

efter två års vikariat skulle höjas till 6.800 kronor. Jämväl större konsistoriet ansåg

de föreslagna arvodena för låga, och ville i stället förorda ett lägsta arvode a 5,500

kronor, vilket, under förutsättning att vikarien minst fem år haft anställning såsom

docent vid något av universiteten eller karolinska institutet, efter tva ars sammanlagd

vikariatstid skulle kunna höjas till 6.500 kronor. Därjämte funnes föreskrift böra

lämnas därom, att Kungl. Maj:t för särskilda fäll kunde medgiva högre arvode. Konsistoriet

hemställde även om ovan omnämnda modifiering av villkoren vid partiellt

vikariat.

Karolinska institutets lärarkollegium har ej haft annat att erinra än att anslaget

till förbättrande av arvodet åt vikarierande lärare borde, till undvikande av eventuell

minskning i vikaries ersättning, givas förslagsanslags natur.

Universitetskanslern bar funnit befogade anmärkningar kunna göras mot sakkunnigförslaget.

Jämte det systemet förefölle föga följdriktigt och därjämte i vad det avsage

en stigande arvodesskala alltför mycket stridande mot vanliga principer för vikariatsarvodens

utgående, kunde mot berörda system invändas, att det icke toge tillräcklig

hänsyn till de faktiska förhållanden, som genom de föreslagna bestämmelserna skulle

Lunds

universitet.

Karolinsks

institutet.

Universitets
kanslern.

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Kungl. Maj:ts Proposition Kr 244.

reglera1?. Ett system med skiftande arvodesbelopp skulle lätteligen på grund av de

föreliggande förhållandena kunna komma att verka ojämnt och orättvist samt i tillämpningen

vålla betydande svårigheter. Kanslern ansäge därför, att de hittillsvarande

bestämmelserna, enligt vilka för vikariatsarvode för full tjänstgöringsskyldighet vore

stadgat ett fixt normalbelopp, vilket dock kunde i särskilda fall av Kungl. Magt skäligen

förhöjas, vore vida att föredraga framför de föreslagna, varför kanslern ville hemställa,

att de sakkunnigas förslag i förevarande hänseende icke måtte godkännas.

Kanslern ansåge vikariatsarvodenas normalbelopp ovillkorligen böra höjas utöver

det av de sakkunniga ifrågasätta minimibeloppet 5,000 kronor. Om docentstipendiebeloppet

fastställdes till 4.500 kronor borde nämnda normalbelopp vid professorsvikariat

bestämmas till minst 5,500 kronor, lika för alla professorsvikarier. Om doceutstipendiebeloppet

åter skulle fastställas till högre belopp än 4,500 kronor, borde_vikariatsarvodet

likaledes med minst 1,000 kronor överstiga doceutstipendiebeloppet. Aven arvodet för

vikariat å laborators- och därmed jämförliga befattningar borde fastställas till fixt normalbelopp

för varje löneklass, med befogenhet för Kungl. Magt att i särskilda fäll bestämma

högre belopp. Skulle begärd löneförbättring för denna tjänstemannakategori

godkännas, borde givetvis normalbeloppet av vikariatsarvodet i samma mån skäligen

förhöjas.

Vid partiellt vikariat borde åt kanslern överlämnas att på vederbörande myndigheters

förslag bestämma såväl arvode som tjänstgöringspeuningarnas fördelning.

De sakkunnigas förslag, att vikariatsarvode alltjämt skulle utgå för varje månad

med en tolvtedel av det årliga beloppet funne kanslern grundat på goda skäl och tillstyrkte

bifall till detsamma.

Däremot ansåge kanslern i likhet med större konsistoriet i Uppsala, att reservfondens

medel, vilka vore avsedda att disponeras enligt särskilda därför givna bestämmelser,

icke borde användas till utfyllande av vikariatsarvoden. I stället borde särskilda

anslag till förstärkande av de ordinarie anslagen till arvoden åt vikarierande akademiska

lärare anvisas.

Då jag, enligt vad jag ovan anfört, funnit mig böra vid fastställande

av docentstipendiernas belopp gå utöver vad de sakkunniga ifrågasatt, följer

därav, att jämväl vikariatsersättningen bör utgå med förhöjt belopp.

I likhet med vad nu är fallet, och i överensstämmelse med vad från

alla håll påyrkats, bör nämligen sådant vikariatsarvode till beloppet överstiga

docentstipendium. Med hänsyn därtill, att de höjda docentstipendierna

skulle förbindas med en ej obetydligt ökad arbetsprestation i universitetens

tjänst, vilken vid vikariat bortfaller, synes emellertid skillnaden

mellan stipendiets och ifrågavarande arvodes belopp kunna inskränkas till

500 kronor och bör följaktligen normalt vikariatsarvode vid förordnande

med full professorstjänstgöring fastställas till 5,500 kronor för år räknat.

Emellertid hava de sakkunniga, såsom av ovan lämnade redogörelse

framgår, ifrågasatt, att i det föreslagna arvodet förhöjning skulle successivt

inträda. Sålunda skulle till sådan vikarie, som under fem års tid

innehaft anställning såsom docent vid något av rikets universitet eller vid

s. 69 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 244. 69

karolinska institutet och som under sammanlagt minst ett års — kalenderårs

— tid med full tjänstgöringsskyldighet uppehållit professorsbefattning,

kunna utgå ett med 500 kronor förhöjt arvode. Under enahanda förutsättning

skulle, därest vikarietjänstgöringen omfattat minst tre år, en ytterligare

förhöjning med 500 kronor kunna inträda. Genom fastslående av denna

grundsats — vilken i viss mån ansluter sig till hittills följd praxis —

skulle undgås att frågan om vikariatsersättningens belopp för varje fall,

då förhöjt arvode ansåges böra ifrågakomma, skulle behöva underställas

Kungl. Maj:ts prövning. Vissa av de hörda myndigheterna hava emellertid

givit uttryck åt starka betänkligheter mot särskilt ovan omförmälda

krav på docenttjänstgöringens längd såsom förutsättning för erhållande av

arvodesförhöjning. Universitetskanslern har med anledning härav funnit

sig böra avstyrka bifall till de sakkunnigas förslag i denna del.

Det torde emellertid icke kunna bestridas, att de sakkunnigas förslag

såtillvida är fotat på rättvisa grunder, att en docent, som redan en viss

tid tjänstgjort såsom vikarie kan förutsättas hava förvärvat ej blott en

större skicklighet utan också en vidsträcktare erfarenhet inom området för

befattningen, som kunde — likasom hittills varit fallet — motivera ett

ökat vikariatsarvode. Samtidigt vunnes genom den ifrågasatta anordningen

givetvis även den icke oviktiga fördelen, att möjligheterna ökas att under

längre tid i följd kunna för vikariatsförordnandet påräkna en och samma

vikarie. Villkoret rörande docenttjänstgöringens längd avsåge, såsom de

sakkunniga betonat, att utgöra ett korrektiv emot att olika docenter bleve

alltför olika gynnade av förutnämnda bestämmelser. Häremot torde icke

någon berättigad invändning kunna resas. Jag har sålunda icke av de

framställda anmärkningarna blivit övertygad, att det förevarande förslaget

skulle vare sig vila på oriktiga grundsatser eller i tillämpningen visa sig

förbundet med praktiska olägenheter. Under sådana omständigheter finner

jag mig böra giva detsamma min anslutning. Jag föreslår sålunda, att till

professorsvikarie med full tjänstgöring må, enligt vad ovan närmare angivits,

utgå en ersättning för år räknat av 5,500 respektive 6,000 och 6,500

kronor.

I de'' fall, då vederbörande finna anledning ifrågasätta, att ett ännu

högre vikariatsarvode bör utgå, må fråga härom underställas Kungl. Maj:ts

prövning.

Vad angår arvode till vikarie å laborators- och dylika befattningar

hava de sakkunniga icke velat föreslå högre belopp än den till den ordinarie

befattningshavaren utgående avlöning, medan detsamma å andra sidan

icke ansåges böra understiga docentstipendiernas belopp. Någon successiv

förhöjning funnes emellertid härvid på angivna skäl icke erforderlig.

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Kungl. May.ts Proposition Nr 244.

Med hänsyn till att såväl docentstipendiernas som vederbörande befattningshavares

avlöningsförmåner föreslås fastställda till högre belopp än

de sakkunniga förutsatt, torde nu ifrågavarande vikariatsarvoden böra utgå

med ett belopp av 5,000 kronor för år, med rätt för Kungl. Maj:t att,

då så på därom gjord framställning prövas nödigt, medgiva förhöjt ersättningsbelopp.

Vidkommande därefter arvodesbeloppen vid partiellt förordnande, torde

i överensstämmelse med vad därutinnan av de sakkunniga och av universitetskanslern

föreslagits, desamma böra fastställas av kanslern enligt i det

föregående angivna grunder särskilt för varje gång alltefter förordnandets

omfattning.

Beträffande sättet för nu ifrågavarande arvodens utgående understödjer

jag det av de sakkunniga med anslutning av de hörda myndigheterna framställda

förslaget, att, likasom hittills, tjänstgöringspenningar, lön och docentstipendium

i nu nämnd ordning och i den mån de äro härför tillgängliga

skola tagas i anspråk för vikariens ersättande. Vad som av docentstipendium

icke åtgår till vikariers avlönande bör, på sätt jag tidigare föreslagit,

besparas till docentstipendiefonderna.

I den mån nämnda medel ej äro tillräckliga för vikariens fulla ersättande,

erfordras uppenbarligen alltjämt tillskott. Hittills har sådant

tillskott beretts ur anslagen till arvoden åt vikarierande lärare vid universiteten

samt till förbättrande av arvodena åt vikarierande lärare vid karolinska

institutet. För år 1919 har därjämte, jämlikt riksdagens beslut, å

extra stat anvisats särskilt fyllnadsanslag för nu ifrågavarande ändamål åt

Uppsala universitet och karolinska institutet. I den mån nämnda medel

ej varit tillräckliga för utbetalande av fulla arvodet, har, såsom ovan erinrats,

proportionell minskning i den del av arvodena, som utgår av ifrågavarande

medel, skolat inträda.

Jag delar de sakkunnigas, av de hörda myndigheterna understödda

uppfattning, att denna ordning är i hög grad otillfredsställande. . Det

torde föga överensstämma med billighetens krav, att ett i statens tjänst

utfört arbete endast i den mån, tillgängliga medel visa sig härför förslå,

skall ersättas med härför fastställda belopp. Olika vägar kunna

tänkas anlitade för undanröjande av ifrågavarande missförhållande. _ De

sakkunniga hava förordat, att reservfonden i sista hand skulle tagas i anspråk

för arvodenas utfyllande till stadgat belopp. Häremot hava starka

betänkligheter vid universiteten kommit till uttryck, vilka jämväl delats

av universitetskanslern. Jag bär icke kunnat undgå att finna de mot förslaget

i denna del anförda skäl övertygande och anser icke lämpligt att

reservfondernas tillgångar för sagda ändamål disponeras, varjämte vid karo
-

s. 71 Kontrollera mot PDF

71

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 244.

linska institutet reservfond icke tinnes. I stället torde man böra välja den

utvägen att de för närvarande i vederbörande stater upptagna anslagen för

ifrågavarande ändamål utbrytas ur staterna och till oförändrade belopp

uppföras såsom särskilda förslagsanslag.

Slutligen har jag att angiva min ståndpunkt till ytterligare två frågor,

som stå i nära samband med de nyss berörda. Från docenthåll har

påyrkats ändrade beräkningsgrunder för vikariatsarvodena i så måtto, att

dessa måtte beräknas för läsårets 8 i stället för kalenderårets 12 månader.

Efter en ingående prövning hava de sakkunniga ansett sig böra avstyrka

nämnda förändring. Denna deras ståndpunkt har ock funnit stöd hos samtliga

hörda myndigheter. De mot docenternas förslag anförda skälen synas

mig övertygande. Då det torde kunna förväntas, att de jämväl av de

sakkunniga vitsordade tidigare missförhållanden, som närmast lära hava

föranlett docenternas framställning, ej skola komma att upprepas, sedan

myndigheternas uppmärksamhet blivit riktad därå, och då vidare vikariatsersättningen

föreslagits böra utgå med ej oväsentligt höjt belopp, torde ett

vidblivande av tidigare tillämpad ordning i nu förevarande avseende icke

kunna giva docenterna berättigad anledning till missnöje. Jag anser alltså,

att vikariatsarvodena alltjämt böra beräknas utgå med 1/12 för månad av

det årliga beloppet.

Vad slutligen angår frågan om rätt för docent att under vikarietiden

Ö o O

innehava annat stipendium eller därmed jämförlig förmån, samt frågan

huruvida sådana medel skola i vikariatsarvodet inräknas, finner jag mig

kunna ansluta mig till de sakkunnigas härutinnan avgivna förslag, vilka i

det väsentliga sammanfalla med nu tillämpad ordning.

Under åberopande av vad jag sålunda anfört, hemställer jag, det

Eders Kungl. Maj:t täcktes föreslå riksdagen

A) att bestämma, att i staterna för universiteten i

Uppsala och Lund samt karolinska mediko-kirurgiska institutet

följande förändringar vidtagas:

1) beträffande Uppsala universitet

a) att — i stället för de i utgiftsstaten under avdelningen

A) Avlöningar m. in., b) Stipendier in. in. uppförda

28 fasta docentstipendier, vartdera å 2,500 kronor,

och 5 rörliga docentstipendier, vartdera å 2,000 kronor

— under samma avdelning uppföras 4 L docentstipendier,

vartdera å 5,000 kronor, varav för teologiska fakulteten 4,

för juridiska fakulteten 3, för mediciniska fakulteten 5,

för humanistiska sektionen av filosofiska fakulteten 17,

Departe
mentschefens
hemställan.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj:ts Proposition Nr 244.

för matematisk-naturvetenskapliga sektionen av samma

fakultet 12;

b) att det under samma avdelning nu upptagna

anslaget till befordran av vetenskapliga studier, som ej

tillhöra de egentliga examensämnena, å 900 kronor ur

staten avföres;

c) att det under samma avdelning till arvoden åt

vikarierande akademiska lärare uppförda anslaget å 5,000

kronor ur staten avföres;

2) beträffande Lunds universitet

a) att — i stället för de i utgiftsstaten under avdelningen

A) Avlöningar m. m., b) Stipendier och premier

in. m. upptagna 23 fasta docentstipendier, vartdera

å 2,500 kronor, och 5 rörliga docentstipendier, vartdera

å 2,000 kronor — under samma avdelning uppföras 37

docentstipendier, vartdera å 5.000 kronor, varav för teologiska

fakulteten 3, för juridiska fakulteten 3, för medicinska

fakulteten 5, för humanistiska sektionen av

filosofiska fakulteten 16, för matematisk-naturvetenskapliga

sektionen av samma fakultet 10;

b) att det under samma avdelning till arvoden åt

vikarierande akademiska lärare uppförda anslaget å 5,000

kronor ur staten avföres;

3) beträffande karolinska institutet

a) att, i stället för de under avdelningen A) Lärare

och tjänstemän upptagna 3 docentstipendier, vartdera å

2,500 kronor, samt 2 rörliga docentstipendier, vartdera

å 1,000 kronor — under samma avdelning uppföras 5

docentstipendier, vartdera å 5,000 kronor;

b) att det i staten till förbättrande av arvodena åt

vikarierande lärare uppförda reservationsanslaget å 2,000

kronor ur staten avföres;

B) att, med ändring i vederbörliga delar av och

med tillägg till de till staterna för universiteten i Uppsala

och Lund samt för karolinska institutet hörande

särskilda föreskrifter, medgiva och bestämma,

att docentstipendierna må, enligt av mig förut angivna

villkor och bestämmelser, av kanslern tilldelas

s. 73 Kontrollera mot PDF

73

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 244.

vederbörande docenter under en sammanlagd tid av 6

år för varje innehavare; dock att Kungl. Maj:t må, där

i särskilda undantagsfall förhållandena det påkalla, medgiva,

att tiden för stipendiernas åtnjutande av samme

innehavare må utsträckas utöver nyssnämnda 6 år med

ytterligare ett år;

att medel, som vid universiteten samt karolinska

institutet besparats å anslagen för docentstipendier, må

i enlighet med av mig angivna grunder fonderas och

disponeras av kanslern enligt av Kungl. Maj:t utfärdade

närmare föreskrifter;

att docent, som, utan att vara innehavare av docentstipendium,

förordnas att å fakultets, sektions eller lärarkollegiums

vägnar opponera å dis putationsavhanäling,

må äga att efter kanslerns bestämmande komma i åtnjutande

av ersättning med lägst 200, högst 300 kronor,

skolande nyssnämnda ersättning bestridas av medel ur

vederbörande docentstipendiefond;

att enligt de närmare föreskrifter, som av Kungl.

Maj:t meddelas, vikariatsarvode må vid universiteten i

Uppsala och Lund samt karolinska institutet utgå vid

förordnande att med full tjänstgöringsskyldighet uppehålla

professors- eller extra ordinarie professorsbefattning

med 5,500 kronor för år, dock att vikarie, som under

minst fem års tid innehaft anställning såsom docent vid

något av rikets universitet eller vid karolinska institutet

och som redan förut under sammanlagt minst ett års tid

med full tjänstgöringsskyldighet uppehållit professorseller

extra ordinarie professorsbefattning vid någon av

nämnda läroanstalter, må kunna av kanslern tillerkännas

arvode efter 6,000 kronor, där vikariatet omfattat sammanlagt

minst ett år, och 6,500 kronor, där det omfattat

sammanlagt minst tre års tid, och vid förordnande att

uppehålla fast laborators-, prosektors- eller observatorstjänst

med 5,000 kronor för år; Kungl. Maj:t dock obetaget

att, där särskilda förhållanden det påkalla, förordna,

att vikariatsarvode må utgå efter andra grunder än nu är

sagt; skolande i fråga om berörda vikariatsarvoden iaktagas,

att, därest docentstipendiat innehar förordnande

som ovan omförmälts, stipendiebeloppet eller viss del

Bihang till riksdagens protokoll 1919. 1 samt. 215 käft. (Nr 244.) 10

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 244.

därav, enligt av Kungl. Maj:t givna bestämmelser, tillföres

docentstipendiefonderna;

att Kungl. Maj:t må utfärda de närmare föreskrifter,

vilka i avseende å tillämpningen av vad i detta moment

föreslagits ävensom i övrigt må anses erforderliga;

C) att, vid bifall till vad under A) 1) a) och b), 2)

a) samt 3) a) här ovan hemställts, höja

det ordinarie anslaget till universitetet i Uppsala

med 124,100 kronor,

det ordinarie anslaget till universitetet i Lund med

117.500 kronor, och

det ordinarie anslaget till karolinska institutet med

15.500 kronor; samt

att, vid bifall till vad under A) 1) c), 2) b) och 3)

b) här ovan föreslagits, uppföra till arvoden åt vikarierande

akademiska lärare såsom ordinarie förslagsanslag

beträffande universitetet i Uppsala ett belopp av

5,000 kronor,

beträffande universitetet i Lund ett belopp av 5,000

kronor, och

beträffande karolinska institutet ett belopp av 2,000

kronor;

kommande alltså, vid bifall till ej mindre vad i mom.

C) hemställts än även vad i innevarande års statsverksproposition,

åttonde huvudtiteln, punkterna 65, 69, 76,

85, 86, 87, 93, 95, 98, 101, 114, 115, 122, 123, 127, 128,

131, 133, 141 och 148 föreslagits,

att beträffande universitetet i Uppsala uppföras såsom

ordinarie bestämt anslag ett belopp av 1,024,007

kronor och såsom ordinarie förslagsanslag belopp å tillhopa

6,000 kronor;

att beträffande universitetet i Lund uppföras såsom

ordinarie bestämt anslag ett belopp av 886,916 kronor

och såsom ordinarie förslagsanslag ett belopp av 5,000

kronor;

att beträffande karolinska institutet uppföras såsom

ordinarie bestämt anslag ett belopp av 306,985 kronor,

såsom ordinarie reservationsanslag belopp å tillhopa

60,300 kronor och såsom ordinarie förslagsanslag ett

belopp av 2,000 kronor;

s. 75 Kontrollera mot PDF

75

Kungl Maj;ts Proposition Nr 244.

D) att till ersättning för opposition å disputationsavhandling

åt person, som icke tillhör vederbörande universitets

eller karolinska institutets lärarkår, på extra

stat för år 1920 anvisa ett förslagsanslag, högst 2,500

kronor.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan täcktes Hans Maj:t Konungen lämna bifall;

och skulle proposition av den lydelse, bilaga vid detta

protokoll utvisar, avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Em. G:son Bergman.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1919:208 Skrivelse till Konungen, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående docentinstitutionen vid universiteten i Uppsala och Lund samt karolinska mediko-kirur s. 1 i texten
  2. SU 1919:102 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående docentinstitutionen vid universiteten i Uppsala och Lund samt karolinska mediko-kirurgiska institute s. 1 i texten