Sök i Ratio Lex

Angående reglering av vissa löneförhållanden inom hovrätterna och nedre jiisiitierevisionen m. m

168 sidor, varav 154 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,6 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 154 av 168 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1919:253, Angående reglering av vissa löneförhållanden inom hovrätterna och nedre jiisiitierevisionen m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.is proposition Nr 253.

1

Nr 253.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående reglering av

vissa löneförhållanden inom hovrätterna och nedre jiisiitierevisionen

m. m., given Stockholms slott den 18 mars

1919.

Under åberopande av bifogade utdrag av statsrådsprotokollet över

justitiedepartementsärenden för denna dag vill Kungl. Uuj:t härmed föreslå

riksdagen att

dels godkänna de i samma protokoll intagna, av chefen för justitiedepartementet

förordade förslag till nya ordinarie avlöningsstater för

rikets hovrätter att tillämpas från och med år 1920;

dels förklara, att för åtnjutande av avlöning å de nya avlöningsstaterna

skola gälla samma villkor och bestämmelser, som stadgats för

avlönings åtnjutande å de för hovrätterna nu gällande avlöningsstater,

med iakttagande att hovrättsråd må i fråga om rätten till ålderstillägg

räkna sig till godo den tid, som före avlöningsstatens trädande i kraft

förflutit från hans tillträde till befattningen;

dels — med uteslutande av det i riksstatens andra huvudtitel å anslaget

till Svea hovrätt med därunder lydande justitiestat anvisade belopp

av 2,000 kronor till en eller flera allmänna tolkar i tingslagen inom

Torneå domsaga — i stället därstädes uppföra till arvode åt en allmän

tolk i Jukkasjärvi lappmarks tingslag av Gällivare domsaga ett belopp

av 550 kronor, till arvode åt en allmän tolk i Karesuando lappmarks

tingslag av samma domsaga ett belopp av 50 kronor, till arvode åt en

allmän tolk i Korpilombolo och Pajala tingslag av Torneå domsaga ett

belopp av 900 kronor samt till arvode åt en allmän tolk i Nedertorneå och

Overtorneå tingslag av sistnämnda domsaga ett belopp av 1,500 kronor;

Bihang till riksdagens protokoll 1919. 1 samt. 223 höft. (Nr 253). 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition Nr 253.

dels höja följande under andra huvudtiteln uppförda ordinarie

anslag, nämligen:

det till Svea hovrätt med därunder lydande justitiestat från dess

nuvarande belopp .................................................................. kronor 831,087

med 115,400 kronor till ...................................................... » 947,087,

varav 5,000 kronor skola utgöra förslagsanslag,

det till Göta hovrätt med därunder lydande justitiestat från dess

nuvarande belopp ................................................................... kronor 518,513

med 64,250 kronor till........................................................ » 582,763,

varav 2,000 kronor skola utgöra förslagsanslag,

samt det till hovrätten över Skåne octi Blekinge med därunder

lydande justitiestat från dess nuvarande belopp............... kronor 226,963

med 31,500 kronor till............................................................ » 258,463.

varav 1,500 kronor skola utgöra förslagsanslag;

dids under andra huvudtiteln anvisa

till avlönande av en extra ledamot i Svea hovrätt å extra stat för

år 1920 ett förslagsanslag, högst ....................................... kronor 7,000,

till avlönande av en extra notarie å krigshovrättsavdelningen i

Svea hovrätt likaledes å extra stut för år 1920 ett förslagsanslag,

högst ............................ kronor 4,350,

till förstärkning av hovrätternas arbetskrafter m. m. å tillägg sstat

för år 1919 ett förslagsanslag, högst ................................. kronor 43,000,

till bestridande av tillfällig förhöjning för år 1919 av det till tjänstgörande

tingstolken i Torneå domsaga utgående arvode jämväl å tillägqs
stat

för år 1919 ett förslagsanslag, högst.......................... kronor 1,200

samt

till täckande av vissa förskottsvis bestridda utgifter för beredande

av tillfällig förstärkning av arbetskrafterna i Göta hovrätt samt i hovrätten

över Skåne och Blekinge med extra divisioner m. m. ävetdedes

& tillläggs åt lör år 1919 ett förslagsanslag, högst ....... kronor 47,000;

dels godkänna det i statsrådsprotokollet intagna, av departementschefen

förordade förslag till ny ordinarie avlöningsstat för nedre justitierevisionen

att tillämpas från och med år 1920;

dels höja det under andra huvudtiteln uppförda ordinarie anslag

till nedre justitierevisionen från dess nuvarande belopp kronor 294,000

med 39,100 kronor till......................................................... » 333,100,

varav 5,000 kronor skola utgöra förslagsanslag;

dels förklara,

att den, som med eller efter ingången av år 1920 tillträder ordinarie

befattning som revisionssekreterare, skall vara underkastad de be
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kungl. Maj.ts proposition Nr 253.

stämmelser i fråga om skyldighet att låta sig förflyttas till ledamotsbefattning

i överrätt, som under år 1920 kunna varda meddelade, samt

att°i övrigt för åtnjutande av avlöning å den nya avlöningsstaten

för nedre justitierevisionen skola gälla samma villkor och bestämmelser,

som stadgats för avlönings åtnjutande å nu gällande avlöniugs-tat;
dels

— med ändring av vad i sådant avseende nu är stadgat

— medgiva, att, därest revisionssekreterare, som vid utnämningen till

ämbetet var ledamot i någon av rikets hovrätter, ånjm utnä imes till

ledamot i hovrätt, han må för erhållande av ålderstillägg å hovrättsrådslönen

tillgodoräkna sig ej blott den tid, han förut varit ledamot i

hovrätt, utan även den tid, varunder han innehaft revisionssekreterarämbetet,

ävensom att, därest revisionssekreterare, som vid utnämningen

till ämbetet var fiskal eller assessor i någon av hovrätterna, utnämnes

till ledamot i hovrätt, han må för erhållande av ålderstillägg å hovrättsrådslönen

tillgodoräkna sig den tid, varunder han innehaft revisionssekreterarämbetet;
dels

för tillfällig förstärkning av nedre justitierevisionens arbetskrafter

med fyra tillförordnade revisionssekreterare, en tillförordnad

protokollsekreterare, två amanuenser och två tillförordnade skrivbiträden

på extra stat för år 1920 anvisa ett förslagsanslag,

högst........................................................................................... kronor 46,650;

dels ock till avlönande av en extra vaktmästare i nedre justitierevisionen

jämväl å extra stat för år 1920 anvisa ett förslagsanslag,

högst.................................................................................................. kronor 1,570.

De till ärendet hörande handlingar skola tillhandahållas riksdagens

vederbörande utskott.

GUSTAF.

Eliel Löfgren

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition Nr 253.

Ärende ang.

partiell lönereglering

för

hovrätterna

och nedre

justltiterevisiontn

m. in

Ärendets

uppkomst

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet in

för Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 18 mars 1919.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Edén,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena HELLNER,

Statsråden: Petersson,

SCIIOTTE,

Petrén,

Nilson,

Löfgren.

friherre Palmstierna.

Rydén,

Undén.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Löfgren, anhöll att få

underställa Kungl. J\laj:ts prövning frågan om reglering av visso löneförhållanden

inom hovrätterna och nedre justitierevisionen m. m. Därvid

anförde föredraganden:

Genom beslut den 10 maj 1918 bemyndigade Kung]. Magt chefen

för justitiedepartementet att tillkalla vissa personer att såsom sakkunniga

biträda inom departementet vid utredning angående, bland annat, vissa

ändringar i hovrätternas arbetssätt ävensom i löneförhållandena i hovrätterna,

särskilt beträffande storleken av ledamöternas begynnelselöner

samt den extra ordinarie personalens avlöning. Sedan jag med stöd av

berörda bemyndigande såsom sakkunniga i nu nämnt avseende tillkallat

hovrättsrådet i Svea hovrätt, numera justiiierådet Gustaf Appelberg, hovrättsrådet

i Göta hovrätt Birger Aurell, hovrättsrådet i hovrätten över

Skåne och Blekinge Gunnar Beskow och advokaten John Tjerneld, hava

de sakkunniga den 4 oktober 1918 i berörda ärende avgivit betänkande.

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj:ts proposition Kr 253.

Hovrätterna, som av Kungl. Maj:t anbefallts att inkomma med

utlåtaudeu över betänkandet, hava — Svea bovrätt den 8 november

1918, G<>ta hovrätt den 7 berörda november och hovrätten över Skåne

och Blekinge den 1 i samma månad — avgivit sådana utlåtanden, därvid

hovrätt’ rna tillika gjort vissa framställningar, vartill betänkandets

innehåll funnits föranleda.

Vid det av Göta hovrätt avgivna utlåtandet hava fogats två till

hovrätten ställda skrivelser, deri ena den 28 oktober 1918 av sekreteraren

och advokatfiskal vid hovrätten, vilka däri framhållit, hurusom

de för dessa tjänstemän fastställda avlöningar tarvade avsevärd förhöjning,

och den undra den 21 oktober 1918 av hovrättens aktuarie, arkivarie

och ordinarie notarier med hemställan om förslag till .förbättring

i dem tillkommande avlöning.

Härjämte har hovrätten över Skåne och Blekinge i underdånig

skrivelse förenämnda den 1 november, med överlämnande av eu till

hovrätten ställd, den 25 oktober 1918 dagtecknad skrift av de ordinarie

notarierna vid hovrätten, hemställt att bättre avlöningsförmåner måtte

beredas dessa hovrättens befattningshavare.

I underdånig skrivelse den 20 november 1918 hava dessutom vid

Svea hovrätt anställda akta ålder, arkivarie och sju ordinarie notarier

anhållit, att Kungl. Maj:t täcktés — oavsett tillfälligt lönetillägg under

rådande dyrtid — med avseende å deras löner vidtaga de förbättringar,

vilka Kungl. Maj:t kunde finna befogade och lämpliga.

Hos Kungl. Maj:t har vidare Svea hovrätt i skrivelse den 20 september

1918, efter därom av krigshovrätten gjord hemställan, tillstyikt,

att Kungl. Maj:t måtte genom proposition till 1919 års riksdag föreslå uppförande

å Svett hovrätts stat av en sekreterarbefattning hos krigshovrätten.

Slutligen har nedre justitierevisionen i skrivelse den 17 augusti

1918 hos Kungl. Maj:t gjort framställning om, förutom annat, förbättrade

avlöningsförmåner för nedre revisionens såväl ordinarie som extra ordinarie

tjänstemän samt skrivbiträden.

Genom remiss den 3 december 1918 har Kungl. Mnj:t anbefallt

1902 års löneregleringskommitté att avgiva utlåtande över samtliga

ovanberörda framställningar i vad de av.-åge förändrade .avlöningsförhållanden

för hovrätterna och nedre justitierevision samt i samband

därmed stående ändringar i nämnda ämbetsverks arbetssätt.

Då jag den 9 januari innevarande år inför Kungl. Maj:t anmälde

de frågor, som tillhöra regleringen för år 1920 av riksstatens

Anföranden

Ull statsrådspi

otokollet

den 9

januari

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Kungl. Maj:ts proposition Nr 253.

andra huvudtitel, omnämnde jag vid behandlingen av de ordinarie anslagen

till hovrätterna det betänkande angående vissa ändringar i hovrätternas

arbetssätt och löneförhållanden in. in., som förut omförmälda

sakkunniga avgivit, samt framhöll, hurusom det vore min avsikt att,

sedan löneregleringskommitténs utlåtande i ämnet inkommit, ioreslå

Kungl. Maj:t att avlata proposition till riksdagen med de förslag, vartill

utredningen kunde giva anledning. I avvaktan härpå borde i statsverkpropositiouen

beräknas erforder iga förhöjningar i nämnda anslag.

För Svea hovrätts vidkommande påkallades höjning av det ordinarie

anslaget jämväl av det förslag beträffande arvodeshöjning för tingstolk

i tingslagen inom Torneå domsaga, som jag ämnade göra i samband

med hemställan om proposition av nyssberört innehåll. Av dessa

och andra anledningar hemställde jag, att Kungl. Maj:t ville föreslå riksdagen

att, i avvaktan på särskild proposition i ämnet, vissa till beloppet

angivna förhöjningar måtte för år 1920 beräknas i de å ordinarie stat

uppförda anslagen till hovrätterna med underlydande justitiestater.

Vid hänskjutande samma den 9 januari till Kungl. Maj:ts prövning

av de särskilda medelsbehov, som under andra huvudtiteln borde

tillgodoses genom anslag å tilläggsstat för år 1919, anförde jag, att

jag ämnade föreslå Kungl. Maj t att av riksdagen begära de medel,

som vore erforderliga för genomförande redan med ingången av

innevarande års höstsession i hovrätterna av vissa utav de av förenämnda

sakkunniga föreslagna ändringar i hovrätternas arbetssätt, gående

i huvudsak ut dels på en omläggning av den till hovrätterna förlagda

utbildningen av domareaspiranterua dels ock på utvinnande av ett större

arbetsresultat. Härför erfordrades bl. a. förstärkning- av hovrätternas

hskalsgrader samt införande av bättre avlöningsförhållanden för de i

hovrätterna tjänstgörande domaraspiranterna. Jag hemställde därför,

att Kungl. Maj: t måtte föreslå riksdagen att, i av vaktan på särskild proposition,

för förstärkning av hovrätternas arbetskrafter m. m. å tillag g sstat

för år 1919 såsom förslagsanslag, högst, beräkna ett visst belopp.

Slutligen anförde jag förutnämnda dag i fråga om det i riksstateu

upptagna ordinarie anslag till nedre justitierevisionen, hurusom en

höjning av detta anslag torde påkallas bl. a. av ifrågasatt avlöningsförbättrmg

för befattningshavare i nedre revisionen, vilket spörsmål delvis

sammanhängde med omregleringen av hovrätternas avlöningsförhållanden

och i sammanhang med denna fråga remitterats till löneregleringskommittén.

Av enahanda anledning borde höjning ske av det anslag å

extra stat, som jämväl för år 1920 erfordrades för tillfällig förstärkning

av nedre revisionens arbetskrafter. Jag hemställde, att Kungl. Maj:t

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 253. 7

ville föreslå riksdagen dels att, i avvaktan på särskild proposition i

ämnet, i det å ordinarie stat uppförda anklaget till avlöningar m. m.

i nedre revisionen måtte beräknas en förhöjning med visst angivet belopp,

dels oek att, likaledes i avvaktan på särskild proposition, för tillfällig

förstärkning av nedre revisionens arbetskrafter på extra stat för

år 1920 såsom förslagsanslag, högst, beräkna ett belopp av angiven

storlek.

Vad jag sålunda hemställt blev av Kungl. Maj:t bifallet; och har

därefter riksdagen fattat beslut i enlighet härmed.

Det utlåtande, löneregleringskommittén anbefallts avgiva över ovan

omförmälda framställningar beträffande förändrade avlöningsförhållanden

för hovrätterna och nedre justitierevisionen samt i samband därmed

stående ändringar i ämbetsverkens arbetssätt, har av kommittén avgivits

den 10 februari 1919 och iukom till justitiedepartementet den 18 i

samma månad. Jag är alltså nu i tillfälle att framlägga ärendet till

slutlig prövning.

Såsom framgår av det yttrande till statsrådsprotokollet den 10

maj 1918, vari jag hemställde om bemyndigande att tillkalla särskilda

sakkunniga att inom justitiedepartementet biträda vid utredning om

vissa ändringar i hovrätternas arbetsordningar m. in., har dylik utredning

närmast påkallats därav, att eu del av arbetet för de blivande

lamdomarnas utbildning komme att från och med 1919 års ingång överflyttas

på hovrätterna, vilket i sin ordning nödvändiggjorde en omläggning

av sättet för de nya hovrättsaspiranternas utbildning. Då därjämte

antalet till hovrätterna inkommande mål, särskilt brottmålen, under

senare tid avsevärt ökats, ansågs det nödigt, att åtgärder vidtoges för

att på verksammaste sätt höja hovrätternas arbetsprodukt. Härvid syntes

det jämväl vara en trängande nödvändighet att åvägabringa vissa

ändringar i löneförhållandena i hovrätterna, särskilt beträffande storleken

•av ledamöternas begynnelselöner samt den extra ordinarie personalens

avlöning, då eljest överhängande fara förelåge, att hovrätterna icke skulle

kunna på tillfredssällande sätt rekryteras.

Angående behovet av en ändring i nu rådande löneförhållanden

inom hovrätterna tillåter jag mig ytterligare att hänvisa till det av de

sakkunniga avgivna betänkandet, varav transumt i detta ärende berörande

delar torde'' få såsom bilaga (A) fogas vid protokollet. Härvid anser

Löneregleringskommitténs

utlutande

avgivet den

10 februari

1910.

Hovrätterna

Ändring i

vissa löneförhållanden.

Yltran Is till

statsrådsprol

ekillet

den 10 mai

1918.

De s''ikkunniga.

(Sid. 37—39.)

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

lfrfi.tr

lönereglerings

nödvändighet

och omfattning.

Hovrättsr&dsavlöningarna.

(Sid. 39—42.)

Kungl. Maj:ts proposition Nr 253.

jag mig dock böra framhålla det huvudsakligaste av vad de sakkunniga

i nämnda hänseende audragit.

Efter att hava erinrat, hurusom för en tillfredsställande rekrytering av hovrätterna

för närvarande möta stora svårigheter, anföra de sakkunniga att anledningen

till härutinnan rådande exceptionella förhållanden till huvudsaklig del torde

vara att söka i det under de senaste åren uppkomna eller stegrade behovet av

juridiska kratter för kristidskommissioner och för affärslivet, därvid de unga juristerna

bjudits avsevärt högre löneförmåner än de kunnat erhålla inom hovrätterna. Därtill

komme, att den lockelse, hovrättsbanan hittills utövat på dugliga jurister genom

utsikt till befordran å högre platser inom domarkåren och administrationen, icke

förmådde i samma grad som tidigare att motverka den oförmånliga ställning i lönehänseende,

som hovrätterna intoge. Men även bortsett från nu nämnda särskilda

förhållanden vore det otvivelaktigt, att under de sista årtiondena tillgången på

dugliga yngre krafter i hovrätterna, särskilt de båda mindre, ofta nog visat sig

otillräcklig. Det kunde ej betvivlas, att dessa svårigheter i rekryteringsavseende

väsentligen berott på att avlöningarna i hovrätten varit mycket knappa, detta även

i förhållande till avlöningarna i andra statens ämbetsverk och för andra domarbefattningar.

För att icke de blivande hovrättsledamöternas kvalitet skulle allt för

mycket försämras och rättsskipningen i hovrätterna sålunda sättas i fara, torde fördenskull

vara nödigt att utan dröjsmål vidtaga sådana ändringar i löneförhållandena,

som kunde antagas verksamt avhjälpa de rådande rekryteringssvårigneterna. Hur

långt man därvid borde gå, kunde naturligtvis vara föremål för delade meningar.

Givet vore, att ju bättre löneförmånerna sattes, desto bättre resultat kunde förväntas.

De sakkunniga ville icke fördölja, att enligt deras mening avlöningarna i

hovrätterna, särskilt hovrättsrådslönerna, borde högst betydligt förhöjas över den

nuvarande nivån. Det uppdrag, de sakkunniga erhållit, innefattade emellertid icke

och kunde uppenbarligen t j heller, med hänsyn till angelägenheten att något omedelbart

åtgjordes i frågan, innefatta verkställande av utredning angående en lönereglering

av mera genomgripande beskaffenhet.

Vad de sakkunniga föresloge innebnre alltså endast sådana ändringar

i hovrätternas löneförhållanden, som, på samma gång de vore ägnade

att avhjälpa de svåraste missförhållandena, syntes kunna skyndsamt

genomföras. I enlighet härmed hade de sakkunniga — förutom vad

angiuge hovrättsrådsavlöningarna — ej inlåtit sig på frågan om ändring

av andra i hovrätterna anställda ordinarie tjänstemäns avlöningsförhållanden

än fiskalernas.

Beträffande hovrättsrådsavlöningarna hava därefter de sakkunniga

— på skäl som av dem närmare utvecklas — hemställt, att begynnelseavlöningen

för hovrättsråd bleve bestämd till 8,100 kronor med rätt att

efter fem år åtnjuta ett ålderstillägg av G()0 kronor. Tillika har, i fråga

om rätten att tillgodonjuta dylikt ålderstillägg, hemställts, att befattningshavare

måtte lå räkna sig till godo den tid, som före löneändringens

trädande i kraft förflutit från hans tillträde till befattningen.

opaginerad Kontrollera mot PDF

y

Kung!. Maj:ts proposition Nr 253.

1 sitt över ifrågavarande betänkande avgivna utlåtande har Svea Svea

hovrätt uttalat sig för en mera omfattande lönereglering under framhållande

av önskvärdheten därav, att nu för hovrätten fastställdes eu

reglering av lönerna, vilken kunde vara ägnad att på ett mera bestående

sätt avhjälpa befintliga missförhållanden och trygga tillgången på ledamöter

och tjänstemän, som kunde antagas i allo motsvara de fordringar,

man med avseende å befattningarnas vikt borde ställa å dessa befattningshavare.

Hovrätten har vidare anfört, bland annat, följande:

Såvitt de sakkunnigas förslag avsåge att avskaffa det uppenbara missförhållandet,

att hovrättens ledamöter vore i avlöningshänseende sämre ställda än innehavarna

av motsvarande befattningar i andra centrala verk, ansåge hovrätten förslaget

ovillkorligen påkallat ej mindre av rättvisa och billighet mot hovrättsledamöterna

än med hänsyn till det allmännas intresse. En ändring i löneförhållandena

för hovrättens ledamöter borde dock icke stanna vid vad de sakkunniga föreslagit.

Hovrätten — som hänvisade därtill att genom Kung!. Maj:ts beslut den 16 september

1918 uppdragits åt löneregleringskommittén att verkställa utredning beträffande

tillfällig lönereglering för befattningshavare vid, bland andra verk, hovrätterna —

hade trott sig icke böra gå kommittén i förväg med avgivande av förslag å de

lönesatser, som vid den sålunda ifrågasatta löneregleringen borde komma i tillämpning.

Hovrätten ansåge sig dock böra uttala, hurusom det syntes hovrätten icke

kunna ifrågakomma, att avlöningsförmånerna för hovrättsråd ävensom för krigshovrättsrådet

— vilken sistnämnda befattningshavare givetvis borde i löneavseende vara

jämnställd med hovrättens övriga ledamöter — sattes lägre än de avlöningsförmåner,

som vid 1918 års löneregleringar beståtts högst avlönade byråchefer i kommunikationsverken.

Hovrätten funne ock den beträffande nämnda verk antagna grundsats,

enligt vilken byråcheferna berättigats till två eller tre ålderstillägg, vara att förorda;

därtill borde i hovrätten komma särskilda arvoden åt ordförande å division

och i krigshovrätten.

Göta hovrätt, som i sitt utlåtande över sakkunnigbetänkandet Göta

likaledes erinrat därom, att Kungl. Maj t uppdragit åt löneregleringskommittén

att verkställa utredning beträffande tillfällig lönereglering för

befattningshavare vid, förutom andra verk, jämväl hovrätterna, anför

vidare, att hovrätten ansåge sig ej böra gå kommittén i förväg med

avgivande av förslag å löner, utan funne sig i ärendet allenast böra

göra det uttalande att, därest de stora svårigheter, som under senare

åren förefunnits och alltjämt förefunnes för hovrätten att åstadkomma

en tillfredsställande rekrytering inom densamma, skulle kunna på et1

bestående sätt undanröjas, avlöningsförmånerna måste höjas i vida större

mån än vad de sakkunniga föreslagit, samt att det ur nämnda synpunkt

särskilt vore av trängande vikt att avlöningen för hovrättsråd ökades

med högst avsevärt belopp.

Bikung till riksdagens protokoll 1919. 1 sand. 223 höft. (Nr 253.) 2

hovratt.

hovrätt.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition Nr 253.

Hovrätten Av hovrätter) över Skåne och Blekinge har i det utlåtande, nämnda

och^Biekinye. bovrätt avgivit över de sakkunnigas betänkande, hemställts, att begynnelseavlöningen

för hovrättsråd måtte sättas till 9,000 kronor.

Löneregle
nvga
kommittén.

Blott partiell

lönereglering.

Löneregleringskommittén har i sitt i ärendet» avgivna utlåtande

anfört:

Aven kommittén hölle före, att den svårighet i fråga om hovrätternas rekrytering,

som — på sätt de sakkunniga framhållit och genom meddelade sifferuppgifter

påvisat — för närvarande förefunnes, icke enbart berodde på nu rådande

exceptionella förhållanden utan ock på jämförelsevis ogynnsamma avlöningsförmåner,

.särskilt för hovrätternas ledamöter och fiskaler. Givetvis skulle det kunna anses

ligga nära till hands att förorda en fullständig omreglering av avlöningarna inom

de ifrågavarande ämbetsverken såsom det kraftigaste medlet att åstadkomma ej

endast förbättrade villkor för nuvarande befattningshavare utan även, och framför

allt, ökade möjligheter till verkens behöriga rekrytering. Kommittén ville emellertid

härvid framhålla, hurusom enahanda synpunker nogsamt med större eller mindre

styrka gjorde sig gällande inom snart sagt alla övriga statens ämbetsverk. De

särskilt genom världskriget skapade förhållandena å penningmarknaden och eljest

torde ock inom eu ej allt för avlägsen framtid framtvinga en allmän revision av

statstjänarnas löner.

Vad särskilt hovrätterna vidkomme, skulle en genomgående omreglering av

avlöningarna tarva en grundligare och mera detaljerad utredning än i förevarande

ärende varit möjligt att åstadkomma För hovrätternas förhjälpande ur det nödläge,

vari de för närvarande befunne sig, måste det nämligen, såsom jämväl de sakkunniga

anmärkt, anses synnerligen angeläget, att de åtgärder, som för ändamålet

vidtoges, ej mindre närmast toge syfte på de svåraste missförhållandena än även

skyndsamt bleve genomförda.

Ur sålunda angivna synpunkter hade kommittén ansett, att den

lönereglering beträffande hovrätterna, varom i detta ärende vore fråga,

företrädesvis i ändamål att åvägabringa bättre rekiyteringsmöjligheter,

icke borde givas vidsträcktare omfattning än de sakkunniga föreslagit.

I detta sammanhang ville kommittén emellertid även hänvisa till det

betänkande, som kommittén till fullgörande av förutberörda genom

Kungl. Maj:ts beslut den 16 september 1918 åt kommittén lämnade

uppdrag den 20 sistlidna november avgivit rörande tillfällig lönereglering

för befattningshavare vid statsdepartementen, centrala ämbetsverk,

hovrätterna och andra grenar av den civila statsförvaltningen.

Enligt de förslag, nämnda betänkande innefattade, skulle däri angivna

ordinarie befattningshavare vid hovrätterna — såväl som i nedre justitierevisionen

— komma i åtnjutande av viss löneförbättring av tillfällig

natur.

Hovrätts- Vad då först anginge hovrättsrådens begynnelseavlöningar, vilka år 1909

rådens be- bestämdes till 7,000 kronor med rätt för hovrättsråden att åtnjuta tre ålderstillägg

gynnelseav- J

1 öning.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 253. 11

ä resp. 500, 600 och 600 kronor, ville kommittén framhålla, hurusom anledningarna

till att man i fråga om hovrättsrådsavlöningarna frångått de principer, som vid

den tidens nya löneregleringar följts beträffande tredje gradens tjänstemän i de centrala

ämbetsverken, torde hava varit dels hänsyn till statsutgifterna, dels att ett

dylikt avlöningssystem för hovrättsråden skulle bättre ansluta sig ti''l de för ledamöter

i hovrätt, assessorer och hovrättsråd, då gällande avlöningsförmåner, dels

ock att befordran till ledamot i hovrätt i regel vunnes ej obetydligt tidigare än

till tredje gradens tjänst i allmänhet. Det torde kunna med tog sägas, att det

nämnda avlöningssystemet varit en övergångsanordning, som numera fyllt sitt ändamål

och icke vidare torde böra åberopas som skäl för en åtskillnad av angivet

slag mellan hovrättsrådsbefattningarna och andra rådsämbeten eller tjänster avtredje

normalgraden; och beträffande olikheten i utnämningsålder för hovrättsråden

och för innehavare av tredjegradstjänster i allmänhet torde densamma, såsom av de

sakkunniga påvisats, hava under de senare åren i icke obetydlig man utjämnats.

Till grund för upprätthållandet av förevarande skillnad i löneavseende kunde

därför enligt kommitténs förmenande skälen för denna skillnads införande icke längre

tjäna. Härtill komme, att hovrätterna nu befunne sig i sådana svårigheter med

avseende å möjligheten att för sin rekrytering draga till sig fullt kvalificerade

arbetskrafter, att det även från det allmännas sida måste vara av vikt, att den

orsak till berörda svårigheter undanröjdes, som kunde ligga i hovrättsrådens vid

jämförelse med andra rådsämbeten ogynnsamma avlöningsförhållanden Särskilt

sedan hovrätterna på grund av 1915 års rättegångsreform blivit högsta instans

i ett betydande antal till dem inkommande mål och ärenden, vore det uppenbarligen

av största betydelse, att hovrätterna bleve i tillfälle att till ledamöter förvärva

insiktsfulla och på sitt område verkligt dugande krafter.

På grund av vad sålunda anförts och då, på sätt Svea hovrätt

påpekat, krigshovrättsrådet uppenbarligen b"rde i förevarande avseende

likställas med övriga hovrfi^ledamöter, tillstyrkte kommittén, att begynnelseavlöningen

för hovrättsråd ävensom för krigshovrättsrådet bestämdes,

för tiden från och med den 1 januari 1920, till 8,100 kronor, vartill

skulle kunna komma etter fem år ett åldcrstillägg till lönen å C0O kronor.

Avlöningen torde, i överensstämme’se med vad hittills ägt rum, böra

fördelas så, att, 2,500 kronor utgjorde tjänstgöringspenningar och återstoden

lön. 1 nuvarande avlöningsvillkor ävensom i bestämmelse uti

löuestaterna angående pensionsunderlag för hovrättsråd och krigshovrättsrådet

skulle icke någon förändring inträda.

Kommittén ville i detta sammanhang framhålla, hurusom den omständigheten,

att kommittén icke nu föresloge någon ändring i det hittills bestående förhållandet

med lika avlöningsförmåner för alla tre hovrätterna beträffande ledamots- och fiskalsgraderna,

ingalunda borde givas den innebörd, att kommittén skulle hava för sin

del godkänt, för hovrätternas vidkommande, ett definitivt övergivande av den vid

löneregleringar i allmänhet följda principen med olika avlöningsbelopp för enahanda

befattningar å skilda orter. Fastmer vore det kommitténs åsikt, att frågan om

nämnda princips tillämpning jämväl å hovrätterna borde vid eu framdeles eventuellt

skeende lönereglering av allmännare omfattning ånyo tagas under omprövning. Att

.Fortfarande

lika avlöningsförmåner

för

samtliga hovrätter
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kunjl. Maj:ts proposition Nr 253.

i nu förevarande ärende från;.å den ståndpunkt i frågan, som vid löneregleringen

år 1909 intagits, hade synts kommittén icke vara lämpligt, då det skäl, som föranlett

den nuvarande anordningen, fortfarande måste anses föreligga. Även om

bristen på extra ordinarie arbetskrafter för närvarande syntes vara lika stor för

alla hovrätterna, torde dock gälla, att utsikterna till erforderlig rekrytering ställde

sig jämförelsevis mera gynnsamma för Svea hovrätt med dess förläggning inom

huvudstaden, där den unge juristen ägde större möjligheter till befordran utom

hovrätten och flera tillfällen till extra iukomstförvärv än i landsorten.

vatten *iu Beträffande rätten att tillgodonjuta förenämnda ålderstillägg hade

a derstiiiägg. jg sakkunniga hemställt, att befattningshavare måtte få räkna sig till

godo den tid, som före löneändringens trädande i kraft förflutit från

hans tillträde till befattningen. Vad sålunda föreslagits kunde emellertid

kommittén icke biträda. Med hänsyn till den avsevärda löneförbättring,

som enligt den ifrågasatta regleringen skulle tillföras innehavarna av

hovrättsrådsämbeten särskilt i den nuvarande lägsta lönegraden, ville

kommittén i stället tillstyrka, att befattningshavare, som vid tidpunkten

för ikraftträdandet av nu avsedda förändring i lönestaten ägde mer än fem

för ålderstillägg beräkneliga tjänstår, finge för erhållande av ålderstilllägget

tillgodoräknas dessa tjänstår i vad de till antalet överstege fem.

Skiljaktiga I denna del av ärendet hava inom löneregleringskommittén uttalats

inomYiZe 8kiUaktiga meningar, nämligen dels av ledamoten av riksdagens andra

''regering*- kammare, redaktören August Nilsson i Kabbarp beträffande kommitténs

kommittén, beslut att icke föreslå någon ändring i det rådande förhållandet med

lika avlöningsförmåner för samtliga hovrätterna, dels ock av hovrättsrådet,

konstituerade revisionssekreteraren J. A. Samuelson i fråga om

rätten att tillgodonjuta ålderstillägg å hovrättsrådslönen.

Redaktören Nilsson har därvid yttrat:

»Det är enligt min mening fullt riktigt att nu bättre än hittills tillgodose

hovrättsråden, så att de, även vad begynnelseavlöningen beträffar, bliva jämställda

med tredje gradens tjänstemän. Men när så sker, borde man ej i fortsättningen

för de i Jönköping och Malmö bosatta hovrättsråden inräkna det ortstillägg om

600 kronor, som eljest utgår endast till de i Stockholm bosatta tjänstemännen i

nämnda grad. Aven beträffande fiskalerna i Jönköping och Malmö borde en avräkning

av ortstillägget företagas, således en minskning av lönen med 800 kronor.»

Hovrättsrådet Samuelson har anfört följande:

»Då löneregleringskommittén i sitt utlåtande förklarat sig icke kunna biträda

de sakkunnigas förslag, att vederbörande befattningshavare för erhållande av det

ålderstillägg till hovrättsrådslönen, som hädanefter skulle ifrågakomma, måtte få

tillgodoräkna sig den tid, som före löneändringens trädande i kraft förflutit från

hans tillträde till befattningen, har som skäl för ett avvikande från nämnda förslag

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kung1. Maj:ts proposition Nr 253. 13

anförts allenast hänsynen till den avsevärda löneförbättring, som enligt den ifrågasatta

regleringen skulle tillföras innehavarna av hovrättsrådsämbeten särskilt i den

nuvarande lägsta lönegraden. Något mera bärande skäl för berörda avvikelse torde

ej heller kunna andragas. Möjligen vore härutinnan att åberopa, hurusom kommittén

vid någon föregående lönereglering eller omorganisation beträffande andra verk

(exempelvis rikets allmänna kartverk och sjökarteverket) tillämpat den princip, vars

användning i föreliggande fall kommittén tillstyrker. Men däremot må anmärkas,

att den nu ifrågavarande partiella löneregleringen, avseende höjandet av hovrättsrådens

begynnelseavlöningar till likställighet med vad för övriga rådsämbeten eller

tredjegradstjänster gäller, icke torde vara fullt jämförlig med regleringar eller omorganisationer

av antytt slag.

Att hovrättsrådsämbetena med hänsyn såväl till deras vikt som till de å

deras innehavare ställda kompetenskrav icke varit eller äro underlägsna andra rådsämbeten

eller tredjegradstjänsterna i allmänhet, har erkänts. Blott på grund av

särskilda omständigheter, vilka ansågos värda hänsynstagande, var det som vid

1909 års lönereglering begynnelseavlöningarna för hovrättsråden sattes lägre än för

motsvarande befattningshavare i centrala ämbetsverk. Då nu dessa omständigheter

icke längre tillmätas samma betydelse, utan hovrättsråden omsider givas de löneförmåner,

som principiellt redan förut bort tillkomma dem, synes det mig vara

varken billigt eller ens konsekvent att ej medgiva tidigare befattningshavare rätt

att för ifrågavarande ålderstilläggs åtnjutande räkna sig till godo hela den tid,

han som ordinarie innehaft sin befattning. Dennas utövande bör icke rimligen förringas

i värde därför, att befattningen på grund av vissa förhållanden under en

följd av år avlönats lägre än andra tjänster, med vilka den i övrigt varit jämbördig.

Det skäl, kommittén åberopat till stöd för sin hemställan, kan jag därför

icke finna vägande. Och ser man till kommittéförslagets innebörd, skulle t. ex. den,

som före den 1 januari 1920 innehaft hovrättsrådsämbete i fem år, bliva i flaga om

tjänstårsberäkning för ålderstillägg likställd till och med med den, som ulnämnes

till sådant ämbete så sent som den 31 december 1919. Obilligheten härav bolde

enligt mitt förmenande ligga i öppen dag. Att, såsom måhända invändes, den av

kommittén förordade grunden för tjänstårsberäkningen skulle vara motiverad avhänsyn

till äldre befattningshavare, som intjänat eller efter berörda grund skulle

anses hava intjänat det för högsta lönegraden erforderliga antal år, kan jag ej

heller finna befogat, om man fasthåller därvid, att de ifrågavarande befattningarna

blott till följd av särskilda förhållanden, delvis av övergångsnatur, utrustats med

lägre begynnelselön än som givits tredjegradstjänster i allmänhet.

På grund av vad jag sålunda anfört hemställer jag, i likhet med de sakkunniga, att

hovrättsråd målte för åtnjutande av ålderstillägg få räkna sig till godo den tid, som

före löneändringens ikraftträdande förflutit från hans tillträde till befattningen.»

Att rådande rekryteringssvårigheter för hovrätterna med nödvändighet

påkalla en förbättring av vissa löneförhållanden i nämnda verk,

torde vara i ärendet ådagalagt. Lika med såväl de sakkunniga som

löneregleringskommittén anser jag emellertid förhållandena icke medgiva

vidtagandet av någon mera genomgripande lönereglering. Eu dylik

skulle kräva en allsidigare utredning och alltså mera tid än som stått till

buds nu, då det gäller att för hovrätternas vidkommande skyndsamt undan
-

Dipartementi

chefen.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kung!,. Maj:ts proposition Nr 253.

röja de svåraste olägenheterna i rekryteringshänseende. Den reglering av

löneförmåner inom hovrätterna, som för berörda ändamål närmast påkallas,

bör således även eldigt min mening givas allenast partiell omfattning på

sätt de sakkunnigas i ärendet avgivna betänkande innehåller.

Därvid upp>täller sig främst frågan om storleken av hovrättsrådens

begynnelseavlöningar. Såsom särskilt de sakkunniga närmare utvecklat

torde de skäl, som lagts till grund för nu gällande anordning, enligt

vilken hovrättsrådst jänsterna i lönehänseende satts i en särställning i

förhållande till övriga tredjegradstjänster, icke vidare böra tillmätas

avgörande betydelse. Löneregleringskommittén är ock enhälligt av den

uppfattningen, att till grund för upprätthållandet av berörda skillnad

i löneavseende mellan hovrättsrådsbefattningarna och andra rådsämbeten

eller tredjegradstjänster icke längre kunna åberopas skälen för denna

skillnads införande. Härtill vill jag endast lägga att, i synnerhet som

hovrätterna numera i avsevärd utsträckning äro högsta dömande instans,

ej mindre hänsynen till hovrätternas behöriga rekrytering än även de

ifrågavarande ämbetenas vikt och betydelse i och för sig synas kräva,

att med dem förenas löneförmåner, fullt motsvarande vad som tillkommer

andra jämförliga befattningar. Jag biträder alltså det föreliggande förslaget

atr, begynnelseavlöningen för hovrättsråd — med vilka, på sätt

anmärkts, krigshovrättsrådet givetvis är att likställa — bestämmes till

8,100 kronor med rätt för vederbörande befattningshavare att efter fem

år åtnjuta ett ålderstillägg av 600 kronor.

Med majoriteten imma löneregleringskommittén är jag ense därom,

att det icke nu låter sig göra att vidtaga någon förändring i det

rådande förhållandet med lika avlöningsförmåner för samtliga horrätterna

rörande hovrättsrådsbefattningarna lika litet som beträffande fiskalstjänBterna,

om vilka sistnämnda det. i annat sammanhang blir fråga. Den förevarande

löneregleringen av blott partiell omfattning bör enligt mitt förmenande

icke lå giva aidedning till en dylik betydelsefull förändring. På

sätt kommittén framhållit torde ock det skäl, som år 1909 föranledde den

nuvarande anordningens införande, fortfarande föreligga. Alltfort lära

nämligen de båda mindre hovrätterna äga färre rekryteringsmöjligheter

än Svea hovrätt, som — frånsett dess storlek och därmed till äventyrs

förenade bä''tre befordringsutsikter — redan genom sin förläggning i

huvudstaden lättare drager till sig erforderligt antal aspiranter bland

de många yngre jurister, vilka därstädes söka sin utkomst. I allt fall

skulle ett borttagande för de mindre hovrätternas vidkommande av de

mot ortstillägg eljest svarande belopp, vilka ingå i hovrättsråds- och

fiskalslönerna, knappast kunna annat än verka nedpressande jämväl å

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj:ts proposition Nr 253.

de ad jungerade ledamöternas och särskilt de 1 ill förordnade fiskalernas

avlöningsförmåner i nämnda hovrätter. Tager man i betraktande de

exceptionella rekryterings^vårigheter, med vilka hovrätterna för närvarande

liava att dragas, torde vådan av en dylik påföljd vara uppenbar.

I fråga om rätten att tillgodonjuta åliterstilläg t/et å hovrättsråd slönen

ansluter jag mig till de sakkunnigas, av en utav löneregleringskommitténs

ledamöter biträdda förslag, enligt vilket befattningshavare skulle

få räkna sig till godo den tid, som före löneändringens trädande i kraft

förflutit från hans tillträde till befattningen. Den betänklighet mot nämnda

förslag, som kommitténs majoritet uttalat, kan jag nämligen icke dela. Å

ena sidan lärer någon mera nämnvärd ökning av statsutgifterna icke åstadkommas

genom ett godkännande av de sakkunnigas förslag. Och å

andra sidan torde det, såsom den i förevarande avseende skiljaktige

ledamoten i kommittén påpekat, bäst överensstämma med rättvisa och

konsekvns, att befattningshavare, som utnämnts före löneändringens

ikraftträdande, medgives rätt att enligt vanliga regler för ålderstilläggets

åtnjutande tillgodoräkna sig hela den tid, han såsom ordinarie

innehaft sin befattning. Jag vill jämväl erinra därom, att vid lönereglering

år 1918 beträffande rikets allmänna kartverk, riksdagen, i motsats

till vad löneregleringskommittén i det ärendet förordat, för sin del anslöt

sig till samma princip, som innefattas i det nu föreliggande sukkunniglörslaget.

Beslut i dylik riktning torde icke heller sakna motsvarighet

vid andra tidigare genomförda löneregleringar.

Förutom förberörda fråga om hovrättsrådens begynnelseavlöningar

angår de sakkunnigas betänkande huvudsakligast dels vidtagande av åtgärder

för förbättring av hovrätternas arbetsprodukt — i vilket avseende

framlagts förslag, enligt vilka bland annat målens fördelning

skulle komma att ske efter deras inre art och beskaffenhet, eller efter

den s. k. spesialiceringsprincipen — dels ock domaraspiranternas utbildning

inom hovrätterna och deras avlöningsförhållanden därstädes. Förstnämnda

del föreligger icke nu till behandling, men jag vill redan här

framhålla, att de sakkunnigas berörda förslag synas mig böra i huvudsak

följas, då framdeles fråga blir om slutlig prövning av samma

förslag. Beträffande senare delen, eller domaraspiranternas utbildning

och avlöningsförhållanden, bar den ledande tanken för de sakkunnigas

förslag varit att, i anslutning till bestämmelserna i stadgan av den 20

juni 1918 med vissa föreskrifter angående domsagornas förvaltning,

söka på rationellare sätt än hitiills ordna domaraspiranternas utbildning

och ekonomiskt förbättra deras ställning. Det bär sålunda åsyftats ej

Domar

aspiranternit8

utbildning

i hovrätterna.

De sakkunniga.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kimgl. Maj:ts proposition Nr 253.

mindre att genom nya och förbättrade avlöningsförhållanden tillmötesgå

de extra ordinaries krav på skälig ersättning för det arbete, de utföra

åt det allmänna, och på sådant sätt verka för hovrätternas rikligare tillgodoseende

med extra ordinarie arbetskrafter, än även att sörja för en

omsorgsfullare och grundligare utbildning av aspiranterna till det viktiga

domarkallet i överrätt.

(Sui. 7 9.) Efter att hava redogjort för vissa bestämmelser i domsagestadgan (§§ 12, 21

och 22) rörande lantdomarbiträdenas utbildning och villkoren för erhållande av förordnanden

inom domsagorna anföra de sakkunniga att, även om berörda bestämmelser

ej vore ägnade att i det hela mera avsevärt inveika på tillströmningen till

hovrätterna, vore det dock uppenbart, att samma bestämmelser vore av genomgripande

betydelse därutinnan, att de främjade växelverken mellan hovrätterna och

häradsrätterna i fråga om domarutbildningen samt Jade i hovrätternas hand att på

ett verksammare sätt än nu vore fallet vaka över domarkårens rekrytering genom

möjligheten att på ett tidigt stadium från vidare förordnande på domarbanan avstänga

dem, som icke hölle måttet.

Aven bortsett från domsagestadgan syntes det emellertid påkallat att vidtaga

vissa ändringar i utbildningsförhållandena i hovrätterna och organisationen av

de blivande ledamöternas arbete. Med den uppgift, hovrätterna hade sig pålagd i

fråga om domarkårens rekrytering, vore det givetvis en angelägenhet av största

vikt att utbildningen i hovrätterna ordnades på bästa sätt, något som icke kunde

sägas vara fallet för närvarande. Förbättringar i detta hänseende vore numera så

mycket mera påkallade, oavsett vad dom.-agestadgans tillkomst föranledde, som

hovrätternas ställning genom 1915 års reform blivit en annan än förr. Särskilt

måste det anses såsom ett missförhållande, att hovrätterna ej sällan nödgats meddela

ledamotsförordnande åt personer, som saknat därför erforderlig kompetens.

Hovrättsarbetets såväl kvalitet som kvantitet hade betydligt lidit därav att ledamotsplatserna.

i alltför stor utsträckning använts för utbildning. De sakkunnigas förslag

hade därför baserats på den pr incipen, att utbildningen i hovrätterna borde i största

möjliga utsträckning vara förlagd till tiden före första ledamotsförordnandet.

(Sid. to- ir>.) Vad särskilt angår den tidigaste utbildningsperioden för en domar
aspirant

i hovrätterna, eller tiden före erhållandet av första förordnandet

som tillförordnad fiskal, hava de sakkunniga funnit det vara av vikt,

att denna tid, som hittills kunnat växla inom de olika hovrätterna från

över tre år till endast någon månad, bragtes till en lämplig längd. De

sakkunniga hava därvid tänkt sig, att hovrätterna borde söka reglera

densamma så, att den ej komme att understiga tre fjärdedels år eller

överstiga ett och ett halvt år.

Väl kunde det, säga de sakkunniga, särskilt med hänsyn till Svea hovrätt,

möta viss betänklighet, huruvida det läte sig göra att såsom regel fastslå en så

kort prövotid före första fiskalsförordnandet som tiden av ungefär ett år. De sakkunniga

hade emellertid kommit till den uppfattningen att, därest utbildningen

och prövningen av fiskalsaspiranterna ordnades på ändamålsenligt sätt, det skulle i

allmänhet låta sig göra att upprätthålla en regel om en väntetid till första fiskalsförordnandet

av ungefär nämnda längd.

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj:ts proposition Nr 253.

Såsom ett moment, bland andra, i en dylik ändamålsenlig utbild- särskild»

ning av vederbörande fiskalsaspiranter föreslå de sakkunniga, att i arbetsordningarna

för hovrätterna måtte intagas bestämmelse därom, att en ledare

— eller beträffande Svea hovrätt, därest hovrätten så funne lämpligare,

två — av hovrättens ordinarie ledamöter, som därtill av presidenten

utsåges, ålåge att särskilt vaka över utbildningen av de extra ordinarie

tjänstemännen och lämna dem handräckning rörande deras arbete.

Beträffande de sakkunnigas närmare motivering härför hänvisar (Sld- 18—31 •>

jag till betänkandet.

Då det arbete, som skulle vara förenat med ifrågavarande uppdrag

rörande de extra ordinaries utbildning och handledning, enligt de sakkunnigas

förmenande komme att bliva ganska avsevärt, hava de sakkunniga

funnit särskild ersättning böra tillerkännas uppdragets innehavare.

I sådant avseende har hemställts, att i staterna för hovrätterna

måtte uppföras särskilda anslag till arvoden för övervakning och handledning

av de extra ordinarie tjänstemännen, nämligen för Svea hovrätt

1,500 kronor, för Göta hovrätt 750 kronor och för hovrätten över Skåne

och Blekinge 500 kronor.

Svea hovrätt har i sitt över betänkandet avgivna utlåtande för- Svea hovrätt.

klarat sig ställa sig betänksam mot den sålunda föreslagna anordningen

med särskild övervakare och handledare av de extra ordinaries arbete

inom hovrätten.

Enär, anför hovrätten, för granskning av de förslag till rubriker och föredragningspromemorior

m. m., som de extra ordinarie notarierna hade att uppsätta,

det vore nödvändigt, att granskaren helt satt sig in i målet, syntes det icke kunna

ifrågakomma, att arbetet härmed skulle utföras av annan än den, vilken målets

föredragning ålåge. Vid sådant förhållande måste den handledning, som skulle kunna

utföras av instruktören, inskränka sig till angivande av vissa allmänna grunder för

avfattningen av omförmälda handlingar. Att en dylik handledning kunde vara av

viss betydelse för den unge extra ordinarie notariens utbildning syntes icke kunna

bestridas, men med hänsyn därtill att hovrätten alltmera övergått till ett i formellt

avseende förenklat skrivsätt, som utan större möda torde kunna inläras genom

studium av i hovrättens arkiv förvarade domar och utslag, ansåge hovrätten det

näppeligen böra ifrågakomma att för detta ändamål genomföra en anordning av

sådant slag, som föreslagits. Att föredraganden efter justering av mottagna förslag

lämnade skribenten upplysning om ändringarna och skälen härtill vore givetvis av

synnerligen stor betydelse för dennes utbildning; och om angelägenheten härav hade

hovrättens president vid upprepade tillfällen erinrat hovrättsledamöterna.

Göta hovrätt har ej heller funnit sig kunna förorda den ifråga- anta hovratt.

satta anordningen.

Bi kant) till riksdagens protokoll 1913. I sand. 232 höft. (Nr 253.)

3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Hovrätten

över Skåne

och BLkinge.

Löneregle - ringskommitté

v.

Departements*

chefen.

Kungl. Majds proposition Nr 253.

Det syntes hovrätten nämligen icke vara lämpligt att överlämna handledningen

av de unga juristerna åt en enda ledamot, en så kallad övervakare, vilken

jämväl skulle hava att bedöma det utförda arbetet. Givet vore, att med en sådan

anordning hovrättens övriga ledamöter, vilka endast mera sällan komme i beröring

med de unga juristerna, maste huvudsakligen förlita sig på övervakarens omdöme

och urskiljning vid fullgörandet av detta synnerligen grannlaga uppdrag. Det erinrades

även därom, att pa hovrättens olika divisioner under årens lopp utbildat

sig eu något olikartad praxis i fråga om skrivsättet, vadan redan av denna anledning

den föreslagna bestämmelsens lämplighet kunde ifrågasättas. Men frånsett

detta finge betonas, att det icke torde vara möjligt för en enda ledamot att lämna

de unga juristerna deri handledning, som med förslaget avsetts, ty härför skulle

uppenbarligen åtgå mera tid än denne ledamot kunde för sina egentliga ämbetsgöromå1

få övrig. Dessutom vore det påtagligt att, då samma ledamot tillika hade

att bedöma det utförda arbetet, de unga juristerna skulle draga sig för att i första

hand vända sig till handledaren med förfrågningar, utan bleve följden säkerligen

den att de unga juristerna, såsom hittills varit fallet, i stället begärde råd och

upplysningar av sina jämnåriga eller något äldre kamrater. Hovrätten vor e därför

övertygad om att det med förslaget i denna del avsedda ändamålet icke skulle vinnas.

Två i ärendets behandling i hovrätten deltagande ledamöter hava förklarat

sig Lämna vad de sakkunnig^ i denna del föreslagit utau anmärkning.

Hovrätten över Skåne och Blekinge har icke särskilt yttrat sig

över det nu ifrågavarande förslaget.

Löneregleringskommittén har funnit sig icke kunna emot de avstyrkanden,

_ som från Svea och Göta hovrätters sida förelåge, förorda

uppförande i hovrättsstaterna av anslag till arvoden för ifrågavarande

ändamål, därvid kommittén anfört följande:

Kommittén kunde icke annat än finna förslaget om särskild handledning åt

de extra ordinarie tjänstemännen tilltalande. Ur synpunkten av grundligare utbildning

åt de unga hovrättsjuristerna — en synpunkt som vore av ledande betydelse

i de sakkunnigas betänkande vore tanken att något gjordes för omhändertagande

av nykomlingarna i respektive hovrätter värd allt erkännande, detta så mycket

mer som dyn första utbildningsperioden för fiska Isaspiranterna satts till eu jämforelsevis

sa kort tidrymd som omkring ett år. Emellertid torde det, åtminstone

betrafiande de bada större hovrätterna, knappast vara möjligt att på detta sätt

hos en enda hovrättsledamot eller, vad Svea hovrätt anginge, till äventyrs två ledamöter

samla tillräcklig erfarenhet rörande alla aspiranterna och deras kompetens,

sa att hovrätten skulle kunna förnämligast på denna erfarenhet grunda sitt bedömande

av vederbörandes lämplighet eller olämplighet för hovrättsbanan eller

domarkallet överhuvud. Praktiska svårigheter torde ock, på sätt Svea och Göta

hovrätter anmärkt, möta mot den föreslagna anordningen.

på något sätt sörjes för att de unga hovrättsaspiranterna erhålla

nödig handledning under sitt utbildningsarbete i hovrätterna,

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Maj:ts proposition Nr 253.

anser även jag vara en angelägenhet av vikt. Liksom löneregleringskommittén

och två av hovrätterna håller jag dock före, att den av de

sakkunniga i sådant avseende föreslagna anordningens införande och

tillämpning skulle möta vissa svårigheter. Då jämväl ifrågasatts, huruvida

det med eu dylik anordning avsedda ändamål verkligen skulle

kunna vinnas genom förslagets realiserande, har jag funnit samma förslag

icke nu böra föranleda vidare åtgärd.

Den tid, som hittills i allmänhet plägat förflyta mellan ett första *''?«*«''*

förordnande att upprätthålla fiskalstjänst och ett första förordnande till yttringen.

ledamot i hovrätt (extra ordinarie assessor), har utgjort ungefär ett år • De sak
Denna

tid hava de sakkunniga funnit numera böra avsevärt förlängas, kunniga.

därvid de särskilt hänvisat till och utvecklat vad förut anmärkts om (Sid. is o. f

nödvändigheten av att uppställa stora fordringar såsom villkor för ledamots

lörurd nande i hovrätterna. De sakkunniga anföra härefter, bland

annat, följande:

Eu förlängning av tiden mellan första fiskals- och första ledamotsförordnandet.

torde bliva följden redan därav, att hovrätternas tillförordnade fiskaler säkerligen

komme att i stor utsträckning anlitas för domsagevikariat i de helt visst ganska

ofta uppkommande fall, då häradshövdingarna ej själva ägde tillgång till vederbörligen

kvalificerade biträden. Att sålunda, framhålla de sakkunniga, de tillförordnade

fiskaler, som eftersträvade förordnande till ledamotskap i hovrätt, dessförinnan vunne

ökad underrättsutbildning, vore givetvis en fördel ur det allmännas synpunkt. Men

det vore å andra sidan uppenbart, att i samma mån som t. f. fiskaler anlitades

till vikariat i domsagorna, inkräktades på den tid, som måste vara anslagen åt den

särskilda utbildningen till ledamotskap i hovrätt. Av dessa skäl syntes det de sakkunniga,

att man borde utgå från att en tid av minst två år skulle i allmänhet

förlöpa mellan ett första fiskalsförordnande och ett första förordnande till ledamot.

Det torde ej vara möjligt, fortsätta de sakkunniga, att genomföra den för- ökning as

hängning av fiskaistiden, som sålunda vore önskvärd, med mindre antalet fiskals- antalet

tjänster i hovrätterna, utgörande för närvarande sex i Svea hovrätt, fyra i Göta

hovrätt och två i hovrätten över Skåne och Blekinge, avsevärt ökades. Den årliga J,ins Pl

avgången av tillförordnade fiskaler torde, om hänsyn toges dels till avgång på grund

av förordnande till ledamot och dels till avgång i följd av kassering, kunna för

närvarande i de olika hovrätterna beräknas till ungefär samma siffror, vartill antalet

i hovrätterna nu befintliga fiskalstjänster uppginge. Dä avgången varit tämligen

konstant och man kunde antaga, att densamma komme att framdeles uppgå

till ungefär samma siffror som nu, torde det till vinnande av önskemålet av fiskalstidens

förut angivna förlängning vara nödvändigt, att nuvarande antalet fiskalstjänster

fördubblades.

De sakkuniga hemställa förty, att antalet fiskalstjänster bestämmes

till följande: i Svea hovrätt tolv, i blöta hovrätt åtta och i hovrätten

över Skåne och Blekinge fyra.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Fiskal ernås

göromål.

(Sid. 22;

33—35.)

Biträdande

fiskal er.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 253.

1 denna del hava de sakkunniga vidare anfört, hurusom en dylik utökning

av antalet fiskal stjänster ej allenast vore betingad av önskemålet om fiskaistidens

förlängning, utan jämväl utgjorde en oundgänglig förutsättning för verkställandet av

de förändringar i fråga om fiskalsgöromålen, vilka de sakkunniga av hänsyn till

hovrätternas arbetsprodukt ansåge önskvärda och i annat sammanhang föresloge till

genomförande.

Av betänkandet inhämtas, hurusom den viktigaste av de föreslagna

ändringarna i fiskalsgöromålen är, att den äldste av de två fiskaler, som

skulle finnas å varje hovrättsdivision, där fiskaler vore anställda, komme

att väsenthgen syssla med föredragning av vädjade mål. Enligt de sakkunnigas

förslug skulle fiskalerna erhålla även vissa andra nya uppgifter,

som torde komma att icke obetydligt öka deras arbete. Sålunda

föreslås, att fiskalerna, liksom andra föredragande, skulle få sig ålagt

att till måls föredragning hava uppgjort förslag till decision. "Vidare

skulle därigenom, att, på sätt de sakkunniga förorda, i det stora flertalet

besvärsmål förklaring komme att infordras utan föregående föredragning,

den dubbla föredragning av besvärsmål, som nu i stor omfattning

förekommer i hovrätterna, till största delen försvinna, vilket

åter skulle medföra betydlig förtyngning av fiskalsarbetet, enär eu föredragning

— såsom nu skedde — andra gången av ett förut berett och

föredraget mål ej krävde mycken ytterligare förberedelse. Slutligen

skulle det åligga fiskalerna att i nyssberörda fall på egen hand utlärda

kommunikationsresolutioner.

Då enligt den förändrade anordning av fiskalstjänstgöringen, som de sakkunniga

sålunda tänkt sig, utbildningstiden för fiskal skulle ungefärligen fördubblas

och densamma komma att, till den del den ej åtginge för vinnande av ökad tingsutbildning,

tagas i anspråk för ett mera kvalificerat arbete i hovrätten än nu vore

fallet, anse de sakkunniga det vara otvivelaktigt, att de unga juristerna måste

komma bättre beredda till ledamotsförordnande än nu i allmänhet vore fallet.

Det vore ock enligt de sakkunnigas mening uppenbart, att samtidigt som

fiskalernas utbildning bleve grundligare, erhölles en större möjlighet att pröva deras

kompetens. Särskilt borde i sådant avseende betonas, att genom fiskalernas sysslande

med arbete av mera kvalificerad art, i synnerhet föredragning av vädjade mål,

och genom den längre tid, varunder fiskalsutbildningen skulle fortgå, hovrätterna

finge bättre tillfälle än nu att redan under fiskaistiden och sålunda innan vederbörande

intoge ledamotsplats pröva deras kompetens. Att detta vore en beaktansvärd

fördel ej blott ur det allmännas utan även ur vederbörandes enskilda synpunkt

läge i öppen dag.

För att emellertid bereda hovrätterna möjlighet att före meddelandet av

första fiskalsförordnandet skaffa sig en någorlunda säker uppfattning om vederbörandes

användbarhet å domarbanan över huvud, så att kassering å senare stadium

ej skulle behöva alltför ofta ifrågakomma, anse de sakkunniga det vara synnerligen

önskvärt att vederbörande, innan ett förordnande att upprätthålla fiskalstjänst

kunde för honom ifrågakomma, ej blott sysselsattes med protokollstjänstgöring samt

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj:ts proposition Nr 253.

arbete åt ledamöter och liskaler medelst uppsättandet av rubriker, decisioner och

föredragningspromemorior, utan även erhölle tillfälle att under någon tid, innan

dylikt förordnande kunde äga rum, själv föredraga mål inför hovrätten. Därigenom

skulle fiskalsaspiranten få en god insikt och övning i fiskalsgöromålen samt kunna

tillförlitligare ådagalägga sin kompetens för vinnande av förordnande som fiskal.

Berörda önskemål bonde, säga de sakkunniga, lämpligen förverkligas på det sätt att

hovrätterna, såsom redan i hovrätten över Skåne och Blekinge vore vanligt, på alla

divisioner, där fiskaler vore anställda, förordnade så kallade biträdande fiskaler,

som övertoge en avsevärd del av fiskalernas föredragningsskyldighet.

På grund härav och av ytterligare anförda skäl, beträffande vilka (Sidjag

anser mig kunna blott hänvisa till betänkandet, hava de sakkunniga

hemställt, att åt vederbörliga paragrafer i hovrätternas arbetsordningar

gåves sådan förändrad lydelse, att därav framginge, att vid varje division,

där fiskaler vore anställda, skulle finnas förordnad en extra ordinarie

tjänsteman med åliggande att biträda fiskalerna.

I sitt utlåtande bär Svea hovrätt tillstyrkt, att fiskalernas antal Svea

ökades från sex till tolv, men i fråga om biträdande fiskaler ansett,

att det borde överlåtas åt hovrätten att, såsom nu vore fallet, med anlitande

av anslag för avlöning av extra personal förordna biträdande

fiskaler att tjänstgöra, när anledning därtill förekomme. Hovrätten

har härutinnan anfört:

Med hänsyn till det ringa antalet extra tjänstemän läte det sig för närvarande

icke göra att, såsom de sakkunniga föreslagit, anställa tre tjänstgörande fiskaler å

varje av de sex divisioner inom hovrätten, där fisk al sföredragning ägde rum. Hovrätten

hölle det icke för sannolikt att, även om väsentligen förbättrade löneförhållanden

komme till stånd, tillströmningen av extra tjänstemän skulle bliva så stor,

att tillräckligt antal lämpliga personer att upprätthålla så många fiskalsbefattningar

skulle inom den närmaste framtiden ständigt bliva att tillgå. Aven om de tjänstgörande

fiskalernas antal bestämdes till två å varje av berörda divisioner, torde

det allt emellanåt komma att möta svårigheter att få befattningarna besätta.

Starka skäl talade dock för en sådan anordning. Förutom att den vore betingad

av den alltjämt fortgående ökningen av antalet till hovrätten fullföljda brottmål,

skulle desamma, på sätt de sakkunniga framhållit, möjliggöra en förlängning av

den tid, som hittills i allmänhet plägat förflyta mellan ett första förordnande

att upprätthålla fiskalstjänst och ett första förordnande såsom ledamot. Fn förlängning

av berörda tid, under vilken utbildningen till ledamot borde fullbordas,

vore önskvärd med hänsyn till vikten av att till ledamöter i hovrätten förordnades

endast fullt kompetenta personer. Denna ökning av antalet fiskalstjänster

skulle även möjliggöra en utökning av fiskalernas göromål med sådant arbete, som

eljest åvilade hovrättens ledamöter, vilket utan tvivel skulle medföra avsevärda fördelar

uti av de sakkunniga angivna hänseenden. Dock torde ej sådan utökning

kunna äga rum i den omfattning, som de sakkunnigas förslag förutsatte.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj As proposition Nr 253.

De båda övriga hovrätterna hava icke funnit anledning att framti,

er°Skån7 8täUa någon erinran mot de sakkunnigas förslag i sistberörda delar.

och Blekinge.

Bane- Löneregleringskommittén har yttrat:

kommittén. Lika med de sakkunniga funne kommittén det vara av synnerlig vikt, att

vederbörande hovrättsaspirant, efter det han första gången erhållit förordnande som

fiskal, under sin tjänstgöring såsom sådan finge en så allsidig och grundlig utbildning

som möjligt och icke alltför snart släpptes fram till ledamotskap. Detta torde

åtminstone i någon mån vara påkallat redan därav att utbildningstiden före första

fiskalsförordnandet föreslagits till så pass kort tidrymd som ungefär ett år. Huru

lång fiskalstjänstgöringen hädanefter lämpligen borde göras, kunde måhända vara

tveksamt att avgöra; men det syntes kommittén, som om den av de sakkunniga

för normala fall förutsatta tid av två år mellan första fiskals- och första ledamotsförordnandet

vore väl avvägd. Det borde under denna tid bliva möjligt — oavsett

eventuellt mellankommande domsagevikariat av mera tillfällig beskaffenhet — så

väl för den unge juristen att omsorgsfullt och allsidigt utbilda sig för det blivande

ledamotskapet som ock för hovrätten att tillförlitligt bedöma hans kompetens. För

dessa båda syften verkade ock de ändringar i fiskalema åliggande göromål, som de

sakkunniga föreslagit till genomförande. Särskilt genom föredragningen av vädjade

mål skulle fiskalernas utbildning vinna i grundlighet och deras skicklighet däri

prövas, innan de komme i fråga till erhållande av förordnande som ansvarig ledamot.

I viss mån borde också denna anordning bidraga till ökning av arbetsproduktens

i hovrätterna resultat, enär ju ledamöterna befriades från en del av den

föredragningsskyldighet, som nu ålåge dem.

Då sålunda jämväl enligt kommitténs mening såväl en förlängning

af fiskaistiden på angivet sätt som ock de ifrågasatta ändringarna i fråga

om fiskalernas göromål vore synnerligen önskvärda samt dessa önskemåls

förverkligande torde förutsätta en ökning till det dubbla av det

nuvarande antalet fiskalstjänster vid hovrätterna, anslöte sig kommittén

till de sakkunnigas hemställan härutinnan. Detta funne sig kommittén

så mycket, hellre kunna göra, som ju genom en dylik ökning av fiskalstjänsternas

antal flera möjligheter bereddes de extra ordinarie tjänstemännen

att vinna befordran till ordinarie befattning med darmed förenade

förmåner. Kommittén tillstyrkte följaktligen, att antalet fiskalstjänster

bestämdes, från och med den 1 januari 1920, för Svea hovrätt

till tolv, för Göta hovrätt till åtta och för hovrätten över Skåne och

Blekinge till fyra.

Beträffande frågan om anställande av biträdande fiskaler ville kommittén

anföra följande.

Vad de sakkunniga anfört om lämpligheten därav, att bland de extra ordinarie

notarierna i hovrätterna vissa förordnades att tjänstgöra såsom biträdande

fiskaler å de divisioner, där fiskaler vore anställda, funne kommittén värt beaktande.

En sådan anordning kunde anses påkallad av önskemålet att hovrättsaspiranterna

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj ds preposition Nr 253.

snarast möjligt underkastades en så allsidig prövning, att hovrätterna, såvitt sig

läte göra, kunde undvika att meddela fiskalsförordnande åt någon, som sedermera

befunnes olämplig därtill eller till domarkallet över huvud; anordningen vore även

påkallad av hänsyn till lättandet av fiskalernas arbetsbörda, om denna befunnes

vara över hövan tryckande Då emellertid de sakkunniga föresloge stadgande om

obetingad skyldighet för hovrätterna att å division med fiskal stjänstgöring förordna

en biträdande fiskal, kunde kommittén icke biträda detta förslag. Bortsett från att

de nuvarande rekryteringsförhållandena åtminstone i de båda större hovrätterna

icke medgåve ett dylikt förordnande av biträdande fiskal å varje division, torde

nämligen, såsom Svea hovrätt anmärkt, åtminstone för den närmaste framtiden

icke kunna med säkerhet beräknas, att tillströmningen till hovrätterna av extra

tjänstemän bleve så riklig, att förordnanden av biträdande fiskaler möjliggjordes i

den utsträckning, de sakkunniga föreslagit. Under sådana förhållanden syntes det

kommittén icke vara lämpligt att hava i hovrätternas arbetsordning inryckt ett

stadgande, vars tillämpning tidtals icke ens kunde sättas ifråga. Därtill komme,

att det icke heller av hänsyn till lättandet av fiskalernas arbetsbörda alltid kunde

vara nödigt att förordna extra tjänstemän till deras biträdande; och vore härvid

jämväl att märka, att de fiskalerna åliggande göromålen måhända slutligen icke

bleve bestämda till den omfattning, de sakkunniga tänkt sig. Redan enligt nu

gällande arbetsordningar hade ju hovrätterna i sin hand att, när sådant prövades

för arbetets jämna gång nödigt eller av annan anledning lämpligt, förordna extra

ordinarie tjänsteman att i fiskals ställe på eget ansvar fullgöra någon del av honom

åliggande tjänstgöringsskyldighet. Och kommittén hölle före att hovrätterna, synnerligast

efter det påvisande av sakens vikt, som i ärendet förelåge, framdeles skulle

i största möjliga utsträckning begagna sig av sin berörda rätt till främjande, icke

minst, av fiskalsaspiranternas utbildning samt en snabb och rättvis prövning av

deras kompetens.

På grund av vad sålunda anförts avstyrkte kommittén de sakkunnigas

i denna punkt gjorda hemställan samt anslöt sig1 i stället till

Svea hovrätts mening, att det borde såsom hittills överlämnas åt hovrätterna

att förordna biträdande fiskaler att tjänstgöra, när därtill förekomme

anledning.

Såsom av det relaterade framgår hava de sakkunniga — i ändamål

att åstadkomma en grundligare utbildning för vederbörande aspiranter

till ledamotsknp i hovrätterna och jämväl större möjlighet för

hovrätterna att på ett relativt tidigt stadium pröva aspiranternas kompetens

— föreslagit en utvidgning och, delvis, omläggning av de fiskalerna

åliggande göromål. Till detta ämne, likasom till de av de sakkunniga

framlagda förslag i syfte att utvinna ett bättre arbetsresultat

i hovrätterna, torde jag få anledning att framdeles i annat ärende fatta

ståndpunkt. Här vill jag endast framhålla, att jag är fullt ense med

de sakkunniga om önskvärdhe ten därav, att åtgärder i antydd riktning

varda vidtagna. Icke minst för det allmänna torde det vara av största

Departements
chefen.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungi. Maj:ts proposition Nr 253.

vikt, att lednmotskap i hovrätt tilldelas blott därtill väl skickade och

grundligt utbildade personer. Ur denna synpunkt finner jag ock en

förlängning av vederbörandes tjänstgöringstid som fiskal, på sätt de

sakkunniga ifrågasatt, vara synnerligen lämplig. Då emellertid förberörda

önskemåls förverkligande, såsom av de sakkunniga utvecklats och särskilt

av Svea hovrätt ytterligare framhållits, med nödvändighet förutsätter

en utökning till det dubbla av nuvarande antalet ordinarie fiskalstjänster

i hovrätterna, ansluter jag mig i likhet med löneregleringskommittén

till förslaget att antalet nämnda tjänster bestämmes till tolv för

Svea hovrätt, åtta för Göta hovtätt och fyra för hovrätten över Skåne

och Blekinge.

I fråga om anordningen med biträdande fiskaler är jag av enahanda

mening som den av Svea hovrätt och löneregleringskommittén uttalade.

Jag anser alltså, att det icke bör ovillkorligen åligga hovrätterna att

förordna ett visst antal dylika tjänstemän, utan att vederbörande hovrätt

själv bör få avgöra, om och i vilken utsträckning förordnanden av angivet

slag må meddelas.

Ordinarie

fiskalers

avlöning.

De

sakkunniga.

Till behandling hava de sakkunniga vidare upptagit frågan om

ordinarie fiskulers avlöningsförmåner.

De hava därvid erinrat om att det aldrig förekomine, åtminstone sedan

mycket lång tid tillbaka, att någon ordinarie fiskal själv bestrede sin tjänst. Lönefrågan

hade fördenskull icke för den ordinarie innehavaren någon egentlig betydelse:

hans avlöningsförmåner utmättes med hänsyn till den tjänst (t. ex. hovrättsledamots

eller revisionssekreterares), som han bestrede, eller det uppdrag, han erhållit. Det

vore uppenbarligen på grund härav och på grund av befattningens natur av övergångsplats,

som man ansett sig kunna sätta fiskalsavlöningen så lågt som till 4,000

kronor. Såge man åter frågan ur synpunkten av den vikt, tjänsten ägde, och de

fordringar på arbetsförmåga och duglighet, som ställdes på dess innehavare, vore

otvivelaktigt, att denna tjänst icke rättvisligen borde likställas med en vanlig förstagradstjänst.

De sakkunniga anföra vidare, hurusom i en av åtskilliga yngre ledamöter,

tillförordnade fiskaler och extra ordinarie notarier i Svea hovrätt till justitiedepartementet

ingiven skrivelse med vissa synpunkter och önskemål rörande avlöningsförhållandena

i hovrätten, vilken skrivelse överlämnats till de sakkunniga, påyrkats, att

avlöningen åt ordinarie fiskal måtte sättas till 5,800 kronor. Att sålunda, fortsätta

de sakkunniga, föra upp fiskalerna i andra lönegraden torde näppeligen vara riktigt

redan på den grund, att fiskals tjänsterna med all hänsyn tagen till deras vikt och de

krav, som ställdes på deras innehavare, dock måste sättas lägre än såväl sekreterarsom

advokatfiskalstjänsterna, vilka senare i de båda mindre hovrätterna avlönades

med allenast 5,400 kronor. En förhöjning av fiskal savlöningarna funne de sakkunniga

emellertid vara så mycket mer befogad som avlöning åt tillförordnade fiskaler enligt

de sakkunnigas mening borde utgå med 4.000 kronor, eventuellt 4,500 kronor.

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungl. Maj:ts ''proposition AV 253.

Ordinarie fiskals avlöning ansåge de sakkunniga med avseende å

ovan berörda omständigheter lämpligen böra fastställas till 5,000 kronor

De sakkunniga hemställde alltså, att avlöningen för fiskal bestämdes till

sistnämnda belopp, därav 3,500 kronor i lön och 1,500 kronor i tjänstgö

ringspenningar.

Svea hovrätt bär i fråga om avlöningen för ordinarie fiskaler uttalat,

att man enligt hovrättens åsikt ej borde stanna vid det av de

sakkunniga föreslagna belopp. Med hänsyn till de kvalificerade och ansträngande

göromål, som tillhörde fiskalernas åliggande, ansåge hovrätten,

att dessa tjänster borde fullt likställas med vanliga audragradstjänster.

Vid sådant förhållande syntes det hovrätten ock önskvärt, att åt

fiskalerna utmättes en mot denna deras ställning fullt svarande avlöning.

Göta hovrätt har funnit fiskalernas .avlöningsförmåner höra höjas

i vida större män än vad de sakkunniga föreslagit.

Hovrätten över Skåne och Blekinge har ej särskilt yttrat sig över

de sakkunnigas förslag härutinnan.

1 denna fråga har löneregleringskommittén yttrat:

Att fiskalstj änsterna med hänsyn såväl till de fordringar, vilka måste ställas

a kvalifikationerna hos deras innehavare, som ock till arbetsmängden vore för mer

än första gradens tjänster, torde vara ovedersägligt. Principiellt skalle det ej heller

vara något att invända mot att avlöningsförmånerna för ordinarie fiskal bleve bestämda

efter den ställning, befattningen sålunda intoge. Fiskalsbefattningarnas

natur av övergångsplatser hade emellertid hittills övat inflytande vid bestämmandet

av avlöningsförmånerna för dem och torde allt framgent verka i samma riktning,

så länge berörda förhållande ägde bestånd.

Då det nu gällde att för hovrätterna genomföra en blott partiell lönereglering,

torde det — såsom ock de sakkunniga antytt •— icke under några förhållanden

vara lämpligt att uppföra de av regleringen berörda fiskalstjänsterna i andra lönegraden,

varigenom ju dessa tjänster, för vilka lika avlöningsförmåner avsetts att

gälla i samtliga hovrätter, skulle komma att i avlöning å stat överträffa såväl

advokatfiskalstjänsterna i de båda mindre hovrätterna som sekreterarbefattningen i

bovrätten över Skåne och Blekinge. En mellangrad i lönehänseende syntes fördenskull

böra tillitas för fiskalerna. Med hänsyn härtill och då en dylik mellangrad

förut funnes i hovrätterna införd beträffande ordinarie notarier m. 11., hade det

synts kommittén skäligt, att denna redan befintliga avlöningsgrad gåves tillämpning

jämväl å fiskalstj änsterna, dock att fortfarande, såsom hittills, ålderstillägg ej skulle

förbindas med fiskalstjänsterna såsom övergångsplatser.

Kommittén hemställde därför, att avlöningen för fiskal från och

med den 1 januari 11)20 bestämdes till 4,500 kronor, därav 2,900 kronor

Bihang till riksdagens protokoll 1019. 1 sand. 223 höft. (Nr 253.) 4

Svea hofrätt.

Otäta hovrätt.

Hovrätten

tiver S cåne

cell Blekinge.

Linie
reglerir.

gs
kommittén.

s. 26 Kontrollera mot PDF

I/ejiartementr
ehefen.

Extrakt

ilinaricsystemet

beträffande

ho erättsledamöterna.

De

so \ kunniga.

(sid.

45-46.)

26 Kung/. Maj.is proposition Kr 253.

i lön och 1,600 kronor i tjänstgöringspenningar. Vid det förhållande, att

ortstillägg, 300 kronor, inginge i lönen, måste fortfarande gälla den i

lönestaterna för hovrätterna intagna bestämmelse angående pensionsunderlag

för fiskal. Beträffande avlöningsvillkor avsåges ej någon förändring.

Såsom i frågan framhållits torde det vara uppenbart, att fiskalstjänsterna

för närvarande icke äro avlönade efter måttet av vare sig

de anspråk, man ställer på befattningshavarnas skicklighet, eller det

arbete, de hava sig förelagt. Det lärer ock kunna med fog ifrågasättas,

huruvida icke dessa tjänster borde i löneavseende likställas med andragradstjänster

i allmänhet. Sådant låter sig likväl i föreliggande ärende

näppeligen göra redan med hänsyn till jämförelsen med sekreterar- och

advokatfiskalsbefattningarnas avlöningar, som skulle förbliva orubbade.

Ur dessa synpunkter torde de sakkunnigas förslag om en avlöning för

fiskalerna av 5,000 kronor vara att föredraga. Då emellertid löneregleringskommittén,

till undvikande av en ny mellangrad i lönehänseende

för hovrätterna, hemställt om fiskalsavlöningens bestämmande till endast

4,500 kronor eller samma avlöning, som nu utgår till ordinarie notarier

med flere hovrättstjänstemän, har jag — även med hänsyn till lönefrågans

ringa praktiska betydelse för ifrågavarande befattningshavare —

ansett mig böra biträda denna kommitténs hemställan.

Innan jag övergår till frågan om förbättrande av de adjungerade

hovrättsledamöternas och t. f. fiskalernas ekonomiska ställning, vill jag

något stanna vid ett av de sakkunniga framkastat spörsmål, berörande

den kända omständigheten att domartjänsterna i hovrätterna i vidsträckt

omfattning uppehållas av vikarier.

De sakkunniga påpeka, hurusom berörda omständighet — vilken

ju föranledes därav att ordinarie hovrättsledamöter i stort antal användas

till lagstiftningsuppdrag samt i befattningar, som icke tillsättas

medelst fullmakt, exempelvis såsom statssekreterare, konstituerade revisionssekreterare

etc., ävensom förordnas att vikariera såsom revisionssekreterare

eller å andra tjänster — givetvis vore ett missförhållande

och oförmånligt torde inverka även å rekryteringen inom hovrätterna

genom minskade utsikter för vederbörande aspiranter att inom rimlig

tid vinna befordran till ordinarie beställning. Härefter anföra de sakkunniga

bland annat:

Att på mera verksamt sätt råda bot på ifrågavarande missförhållande

torde näppeligen vara möjligt annorledes än genom en anordning

av huvudsakligen den innebörd, att då någon ordinarie hov
-

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kung!,. Maj:ts proposition Nr 253.

rådsledamot erhölle ett mera stadigvarande förordnande eller annat uppdrag

utom hovrätten, hans ämbete förklarades ledigt och besattes med

ordinarie innehavare; han själv skulle visserligen kvarsta såsom hovrättsråd

(över stat) men utan rätt till lön, så länge hans verksamhet utom

hovrätten varade. För att tillgång till löner skulle finnas i fall av

någon eller några utom hovrätten tjänstgörandeg återgång till hovrätten,

kunde man t. ex. förfara så, att alltid ett visst antal av dessa ämbeten,

exempelvis två, lämnades obesatta. Om emellertid hovrätterna i samma

utsträckning som hittills skulle fortfarande begagnas såsom genomgångsverk,

kunde syftet med nu angivna anordning, d. v. s. en sådan sammansättning

av hovrätterna, att de tjänstgörande ledamöterna till den långt

övervägande delen utgjordes av ordinarie hovrättsråd, icke vinnas med

mindre utnämningen till hovrättsråd komme ledamot till del ungefär

vid den tid, då han enligt de nu rådande befordringsförhållandena förordnädes

till ordinarie assessor, alltså vid en ålder av omkring 30 år. Mot

eu så tidig utnämningsålder för ledamöterna i eu överinstans måste

man ställa sig betänksam. De sakkunniga hade med hänsyn härtill och

till de konsekvenser i övrigt, som ett genomförande av berörda anordning

i hovrätterna skulle draga med sig, ansett sig icke höra framlägga

något direkt förslag i denna, riktning.

Av hovrätterna har Svea hovrätt uttalat sin anslutning till den

av de sakkunniga sålunda framförda tanken, varjämte inom hovrätten

Över Skåne och Blekinge fem assessorer och e. o. assessorer haft ett

yttrande av liknande innebörd.

Löneregleringskommittén har — uppenbarligen av anledning att

något direkt förslag ej framlagts i frågan — icke gjort något uttalande

rörande densamma.

dag kan icke annat än dela de sakkunnigas önskan, att något

verksamt medel tillgrepes för avhjälpande av omförmälda missförhållande

att ledamot-platserna i hovrätterna i så stor utsträckning innehavas av

vikarier. Den av de sakkunniga ifrågasatta anordningen synes dock

även mig kunna medföra vissa betänkliga konsekvenser av beskaffenhet

att avråda från dess införande. Att nu fatta slutlig ståndpunkt till

frågan har jag emellertid ansett mig så mycket mindre böra göra, som

det ifrågavarande missförhållandet åtminstone i någon man skulle avhjälpas,

därest — på sätt jag längre fram i samband med löneförhållandena

inom nedre justitierevisionen kommer att föreslå — konstituerade och

Hovrätterna.

Löfte•

reglering i - kommittén.

Departement

»chef en.

opaginerad Kontrollera mot PDF

.28

Adjungerade

leda

möters —

assessorers

och e. o.

assessorers

— samt t. /''

fiskalers avlöningsförhållanden.

De sakkunniga.

Assessorer

och e. o.

assessorer.

Kung!. Maj:ts proposition Nr 253.

vissn förordnade revisionssekreterares tjänster förvandlades till ordinarie

befattningar, samt det torde vara skäl att avvakta vad verkan i förevarande

hänseende en dylik åtgärd må visa sig medföra.

Till avlönande av hovrätternas adjungerade ledamöter — assessorer

och e. o. assessorer — samt tillförordnade fiskaler finnas inga anslaggivna.

Avlöningsförhållandena för dessa tjänstemän äro huvudsakligen

följande. Assessorer och e. o. assessorer uppbära de med hovrättsrådsämbete

förenade tjänstgöringspenningar, 2,500 kronor, samt erhålla

därjämte, i mån av tillgång på disponibla hovrättsrådslöner, avlöningstillägg

vilka enligt Kungl. Maj:ts beslut den 12 april 1918 utgå från

och med maj månad samma år för yngre assessorer med högst 3,000

kronor och för äldre assessorer med högst 4,000 kronor för år. Före

maj 1918 utgjorde berörda avlöningstillägg respektive högst 2,500

kronor och 3,5o0 kronor för år. Det antal assessorer, som kunna

erhålla det högre avlöningstillägget, må icke överstiga hälften av det

antal hovrättsrådslöner, som stå till hovrättens förfogande, eller, där

antalet sådana löner är udda och således hälften därav motsvarar

brutet tal, ett antal motsvarande det närmast över det ifrågavarande

brutna talet liggande hela talj dock att assessor, som erhållit det högre

avlöningstillägget, behåller detta, även om antalet disponibla hovrättsrådslöner

skulle nedgå. T. f. fiskal uppbär de med fiskalstjänsten

förenade tjänstgöringspenningar, 1,500 kronor, och bekommer tillika i

mån av tillgång på disponibla fiskalslöner avlöningstillägg, beräknat

enligt förenämnda nådiga beslut från och med maj 1918 efter högst 1,750

kronor för år mot allenast 1,250 kronor därforut. Om fiskalslönerna

ej förslå till dessa arvoden, kan av disponibla hovrättsrådslöner, om

fiämligen dylika finnas odisponerade, avlöningstillägg efter 1,250 kronor

för år tilläggas de t. f. fiskalerna. Avlöningsförmånerna uppgå sålunda

för ett visst antal adjungerade ledamöter till 6,500 kronor, för

andra sådana till 5,500 kronor och för t. f. fiskaler högst till 3,250

kronor, allt räknat för år.

Beträffande avlöningarna åt de adjungerade ledamöterna, assessorer och e. ö.

assessorer, hava de sakkunniga funnit, att den nuvarande uppdelningen i två olika

avlöningsgrader måste anses befogad särskilt av den anledning, att de adjungerade

ledamöter, som ägde rätt till den högre avlöningen, ofta till stor del vore sådana,

som av en eller annan anledning ej mottagit kallelse att förrätta revisionssekreterartjänst

och som därför måhända i flera år finge uppehålla hovrättsrådsämbete i

avvaktan på inträffande ledighet. Däremot hava de sakkunniga ansett det icke

vara tilltalande, att rätten till det högre avlöningsbeloppet skulle bero av sådana

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 253. .29

tilltalliga omständigheter som att antalet disponibla löner vore större eller mindre

eller att vederbörande hade derå eller färre äldre kamrater.

Under antagande, att för ändamålet behövliga medel städse komme

att stå till hovrätternas förfogande, föreslås därför, att uppbärandet

av det högre avlöningsbeloppet göres beroende av längden av den

tid, vederbörande tjänstgjort som ledamot. Angående denna tidslängd

förmena de sakkunniga att, då förordnande såsom ordinarie assessor

i regel erhölles först efter något mer än ett års tjänstgöring såsom

e. o. assessor och de högre avlöningsbeloppen icke borde tilläggas sådana

aspiranter på hovrättsbamin, som ännu ej erhållit förordnande som ordinarie

assessorer, borde det lämpligen stadgas som regel, att högre

avlöningsbelopp Unge tilldelas adjungerad ledamot först efter det han

tjänstgjort som sådan ett och ett halvt år.

1 fråga om avlöningsbeloppens storlek anse de sakkunniga, att,

då avlöningen i den högre av de båda avlöniugsgra derna borde sättas

tämligen nära under den ordinarie hovrättsrådslönens belopp efter framräknande

av utgifter för pensionering, denna avlönmg lämpligen kiindé

bestämmas till 7,000 kronor, vadan det tillskott, som skulle tilldelas

utöver tjänstgörings penningarna, komme att uppgå till 4,500 kronor.

För den lägre avlöningsgraden hade i förut omförmälda skrivelse av

tjänstemän i Svea hovrätt föreslagits ett belopp av 6,500 kronor. Denna

skillnad av 500 kronor mellan de båda graderna finna de sakkunniga

alltför obetydlig samt anse, med hänsyn även därtill att större delen

av dem, som skulle komma i åtnjutande av avlöningarna i den lägre

graden, vore e. o. assessorer, avlöningen icke böra fastställas högre

än till 6,000 kronor; och skulle alltså avlöningstillägget utgöra 3,500

kronor.

Beloppet av den avlöning, som borde tillkomma t. t. iiskaler. x.t. fiskaler»

hava de sakkunniga funnit lämpligen böra sättas till 4,000 kronor,

därvid det avlöningstillägg utöver tjänstgöringspenningarna, som skulle

tilldelas dessa tjänstemän, således komme att — vid bifall till de sakkunnigas

förslag om avlöningen till ordinarie fiskal och denna avlönings

fördelning i lön och tjänstgöringspenningar — utgöra 2,500 kronor.

De sakkunniga hade vid beloppets bestämmande tagit i betraktande, att pa

grund av föreskrifterna i domsagestadgan hovrätterna måste i fiskalstjänst använda

därtill skickade lantdomaraspiranter på ett tämligen tidigt stadium av deras utbildning;

att även sådana personer, vilka hade för avsikt att fortsätta på hovrättsbanan,

måste, sedan de erhållit liskalsförordnande, åtminstone någon gång sändas

ut som vikarier åt häradshövdingar; samt att därför avlöningarna för t. t.

fiskalerna • icke borde allt för mycket avvika från vad under nämnda vikariat kunde

påräknas.

s. 30 Kontrollera mot PDF

<rratifikatio

ner (It t. f

fiskaler.

30 Kungl. Maj.ts proposition Nr 253.

I det nödläge, vari hovrätterna för närvarande befunne sig, syntes

det emellertid kunna ifrågasättas, huruvida det icke borde medgivas

hovrätterna att höja avlöningsbeloppet för t. f. fiskaler åtminstone till

4,500 kronor för att därigenom om möjligt kunna bringa upp antalet

fiskalsaspiranter närmare det normala. De sakkunniga funne eu sådan

anordning oneklig samt föresloge, att det under de närmaste åren måtte

medgivas hovrätterna att höja avlöningstillägget, åt t. f. fiskaler med

ytterligare 500 kronor.

De sakkunniga påpeka härefter, hurusom det i hovrätterna, särskilt i Svea

hovrätt, inträffade att, då de äldre tillförordnade fiskalerna i och för arbete på grund

av ledamotsförordnande ofta nödgades taga ledigt från fiskalsföredragning å sessionsdagar,

för vilka de ej erhållit ledamotsförordnande, deras substitut erhölle avlöning

endast för dessa dagar, oavsett att lika många eller flera dagar åtgått till fiskalsföredragningens

förberedande. En e. o. notarie, som t. ex. fått förordnande som

fiskal 15 dagar under en månad, däribland alla föredragningsdagarna, bekomme

sålunda endast hälften av månadsavlöningen, oaktat han faktiskt skött tjänsten

hela månaden. Detta missförhållande bleve visserligen delvis utjämnat, om befattningar

som biträdande fiskaler inrättades i enlighet med de sakkunnigas förslag och

dessa befattningar gåves bestämda arvoden, då ju förordnanden som fiskaler i regel

komine att meddelas dem, som redan vore biträdande fiskaler och alltså hade sina

arvoden i denna egenskap att tillgå för de dagar, de icke hade fiskalsförordnandé.

Men för de fall, att någon annan än en biträdande fiskal erhölle dylika tillfälliga

fiskalsförordnanden, borde hovrätterna äga möjlighet att fylla ut avlöningarna, lämpligen

medelst tilldelning av gratifikationer vid varje sessions slut. Att hovrätterna

genom gratifikationer upphjälpte de t. f. fiskalernas avlöningsförmåner praktiserades,

ehuru ur en i viss mån annan tilldelningssynpunkt, redan nu, därvid medel

erhölles från anslagen till arvoden åt amanuenser m. m.

De belopp, som för ifrågavarande ändamål enligt de sakkunnigas

mening framdeles borde beräknas för de olika hovrätterna, vore respektive

2,000, 1,500 och 1,000 kronor att utgå från nyssnämnda anslag.

Efter att hava erinrat om att medel för avlönande av adjungerade ledamöter

och t. f. fiskaler huvudsakligen erhölles därigenom, att hovrättsråds- och

fiskalslöner av Kungl. Maj:t ställdes till hovrätternas disposition, anmärka do sakkunniga,

att det givetvis icke vore lämpligt eller riktigt, att avlöningarnas utgående

skulle bero av den tillfälligheten, att tillräckligt antal dylika löner för ögonblicket

funnes för vederbörande hovrätt disponibla. Frånsett inträffandet av vissa undantagsfall

borde man emellertid kunna ordna så, att nödiga medel alltid stode till

förfogande för att varje adjungerad ledamot eller tillförordnad fiskal erhölle avlöning

■enligt givna regler. Om nämligen Kungl. Maj:t i nödig omfattning begagnade sig

av sin rätt att föreskriva skyldighet för de utom hovrätterna tjänstgörande ledamöterna

eller fiskalerna att avstå löner och ställa dem till hovrätternas förfogande

— på sätt Kungl. Maj:t redan under den sistförflutna tiden förfarit — borde tillräckliga

medel för vanliga fall kunna åstadkommas. Under vidare erinran om

sedan gammalt gällande bestämmelser att, då ämbete vore vakant, vederbörande

lön skulle indragas till statsverket, uttala de sakkunniga, att enligt deras mening

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Kungl. Maj:ts proposition Nr 253.

hinder icke torde föreligga för Kungl. Maj:t att från allmänna besparingarna, dit

ju den indragna lönen ginge, tillägga vikarie å vakant tjänst ett belopp motsvarande

lönen. De sakkunniga ville därför uttala sig för att, i den män så vore

nödigt för här ifrågasatta avlöningars utgående till fulla beloppet, Kungl. Maj:t i

fall av vakans å något ämbete ställde behövliga medel från allmänna besparingarna

till hovrätts förfogande.

Svea hovrätt har i sitt utlåtande över betänkandet funnit de däri

till avlöningar åt adjungerade ledamöter och tillförordnade fiskaler föreslagna

belopp väl avpassade vid jämförelse med de hovrättsrådslöner,

som av de sakkunniga föreslagits. Hovrätten har i övrigt erinrat att,

då de adjungerade ledamöter, som aspirerade på hovrättsrådsämbeten, i

allmänhet efter ett års tjänstgöring förordnades till assessorer och dessa

borde åtnjuta det högre avlöningsbeloppet, men sådan förmån även

borde efter lika lång tids tjänstgöring tillkomma dem av de adjungerade

ledamöterna, som vore aspiranter på häradshövdingämbete och vilka ej

brukade förordnas till assessorer, det syntes böra bestämmas, att det

för adjungerad ledamot bestämda högre avlöningsbeloppet skulle tillfalla

vederbörande från och med månaden näst efter den, då tiden för

hans adjunktion uppginge till ett år.

Av Göta hovrätt har anförts, att det i vissa fall, då ordinarie

domare eller äldre domsageaspirant tillkallats att såsom adjungerad ledamot

biträda hovrätten, borde stå hovrätten öppet att jämväl tilldela

dylik ledamot det högre avlöningstillägget, även om han icke under ett

och ett hälft år tjänstgjort i sådan egenskap. På grund härav syntes

det hovrätten, att i villkoren för tilldelande av ifrågakomna högre avlöningstillägg

den ändring borde vidtagas, att det medgåves hovrätten

att tillerkänna detta avlöningstillägg åt adjungerad ledamot, vilken minst

ett och ett hälft år tjänstgjort i sådan egenskap eller på grund av särskilda

förhållanden eljest borde anses därav komma i åtnjutande. —

Beträffande de av de sakkunniga föreslagna avlöningsförmånerna åt tillförordnad

fiskal anmärkte hovrätten, att desamma med hänsyn till den

synnerligen stora vikten därav, att för hovrätten åstadkoxnmes en tillfredsställande

rekrytering, icke kunde anses tillräckliga. Enligt hovrättens

förmenande borde det årliga avlöningstillägg, som hovrätten

ägde utöver tjänstgöringspenningarna tilldela tillförordnad fiskal, i stället

hava bestämts till 3,500 kronor.

Hovrätten över Skåne och Blekinge har hemställt, att avlöningen

åt tillförordnad fiskal måtte sättas till 4,500 kronor.

Lönereglcringskommitten har i denna del av ärendet yttrat följande:

De sakkunnigas uppfattning om lämpligheten därav, att den nuva
-

Som hoindit.

Göta. hoprtitt.

Ho orät lön

Över Skäfte

och BlekingeLön

er c gle

ring sk om

mitten.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kung!. Maj:ts proposition Nr 253.

rande uppdelningen i två grader av avlöningarna till hovrätternas adjungerade

ledamöter bibeiiölles, delade kommittén; liksom kommittén funne

de av de sakkunniga föreslagna avlöningsbeloppen för nämnda tjänstemän

väl avvägda såväl vid jämförelse med de till fastställande förordade

nya begynnelseavlöningarna för hovrättsråd som oek sinsemellan;

De avlöningstillägg, som skulle tilldelas adjungerade ledamöter utöver

tjänstgöringspenuingarna, borde således även enligt kommitténs meningutgå

med respektive 4,500 och 3,500 kronor.

Synnerligen önskvärt torde det vara, att rätten till åtnjutande av:

det högre avlöningsbeloppet kunde ställas i beroende icke av den tillfälliga

omständigheten att för ändamålet disponibla löner funnes att

tillgå, utan av längden av den tid, vederbörande tjänstgjort som adjungerad

ledamot. Därvid syntes frågan om berörda tidslängd lämpligast

böra lösas så, som de sakkunniga föreslagit, eller att vederbörande skulle

hava tjänstgjort i nämnda egenskap ett och ett halvt år. Med denna

regel torde nämligen säkrast vinnas, att de högre avlöningsbeloppen

tillädes endast sådana aspiranter å hovrättsbanan, vilka erhål''it förordnande

att vara ordinarie assessorer. Då emellertid, såsom Svea hovrätt

påpekat, rätten att tillgodonjuta det högre beloppet borde efter lika

lång tids tjänstgöring tillkomma även dem av hovrätternas adjungerade

ledamöter, som vore aspiranter på häradshövdingämbete, torde sådant

böra uttryckligen framgå av blivande föreskrift i ämnet. Göta hovrätts

erinran, att det borde stå hovrätten öppet att tilldela det högre avlöningstillägget

jämväl åt adjungerad ledamot, som på grund av särskilda

förhållanden (egenskap av ordinarie domare eller äldre domsageaspirant)

ansåges böra komma i åtnjutande därav oavsett längden av hans

tjänstgöringstid, funne kommittén likaledes värt beaktande.

Då de sakkunniga beträffande tillförordnade fiskalers avlöningsförmåner

föresloge en'' årsavlöning av 4,000 kronor, kundo kommittén icke

finna annat än att denna avlöning å ena sidan stode i lämplig relation

till vad t. f. fiskalerna kunde påräkna vid tillfälliga vikariat åt häradshövdingar

samt å andra sidan innebure en väsentlig förbättring i deras

nuvarande löneförhållanden. Kommittén förordade därför de sakkunnigas

förslag. Härvid vore dock att märka att, därest kommitténs hemställan

i fråga om ordinarie fiskals avlöningsförmåner vunne godkännande och

alltså sådan befattningshavares tjänstgöringspenningar beräknades till

1,000 kronor, det årliga avlöningstillägg, som skulle tilldelas t. f. fiskal,

komme att utgöra allenast 2,400 kronor.

Mot det av hovrätternas nuvarande nödläge motiverade förslaget,

att det under de närmaste åren måtte medgivas hovrätterna att, där så

opaginerad Kontrollera mot PDF

33;

Kungl. Majds proposition Nr 253.

prövades nödigt, höja avlöniugstillägget till t. f. fiskaler med ytterligare

500 kronor, så att avlöningsförmånerna för dem skulle kunna uppgå

till sammanlagt 4,500 kronor, ville kommittén för sin del erinra dels

att, med hänsyn till vad kommittén föreslagit beträftande de ordinarie

fiskalernas avlöningar, den högsta avlöningen för t. f. fiskaler icke borde,

sättas högre än till ordinarie fiskals avlöning efter frånräknande av ett

blot den ordinarie befattningshavarens avgift för egen pensionering

svarande avrundat belopp, dels ock att den tid, under vilken berörda,

rätt skulle stå hovrätterna öppen, borde erhålla viss avgränsning, exempelvis

till de närmaste tre åren.

Att, på sätt de sakkunniga hemställt, det bereddes liovrätternä

möjlighet att i form av gratifikationer utfylla sådana t. f. fiskalers avlö-,

ningsförmåner, som innehaft fiskalsförordnande utan att uppbära mot.

den verkliga arbetstiden svarande avlöning, funne sig kommittén kunna

förorda så mycket hellre, som enligt kommitténs i annat sammanhang

uttalade mening biträdande fiskal icke borde ovillkorligen förord n as å

varje division, där fiskalstjänstgöring förekomme.

I denna del av ärendet ville slutligen kommittén uttala sin anslutning till

önskemålet att — för undvikande därav att medel kunde vid något tillfälle komma

att saknas till omförmälda avlöningstilläggs fulla utbetalande_ åt adjungerade ledas

möter och tillförordnade fiskaler — Kungl. Maj:t måtte i möjlig och nödig utsträckning

föreskriva skyldighet för de hovrättsledamöter och fiskaler, som tjänstgjorde

utom hovrätten, att avstå sin lön å vederbörande hovrättsstat samt att Kungl.

Maj t måtte ställa sålunda disponibla, löner till hovrätternas förfogande. Skulle

dylik åtgärd icke visa sig tillfyllest, torde Kungl. Maj:t icke underlåta att pröva,

huru erforderliga medel skulle kunna å annan väg för ändamålet disponeras.

Ett tillgodoseende av de adjungerade ledamöternas och tillf örorduade

fiskalernas i hovrätterna behov av löneförbättring är främst betingat

därav, att de nuvarande avlöningarna, trots nyligen vidtagen höjning,

visat sig otillräckliga att locka ett erforderligt antal aspiranter till hovrättsbanan.

Ur denna synpunkt kan icke nog betonas, huru viktigt

det för en tillfredsställande rekrytering av hovrätterna är, att de unga

jurister, som ägna sig åt arbetet i nämnda verk, tämligen snabbt komma

upp till inkomster, på vilka de kunna existera. Nödvändigheten torde

därför bjuda att, på samma gång som befordringsförhållandena inom

hovrätterna ordnas så, att de lämpliga bland aspirnnterna kunna efter

rimlig tid erhålla befordran till förordnande såsom fiskal, avlöningarna

såväl för de tillförordnade fiskalerna som för de adjungerade ledamöterna,

assessorerna, sättas någorlunda höga. Det förenämnda behovets

tillgodoseende torde emellertid även pakallas av genomförandet av

Bihang till riksdagens protokoll 1919. 1 samt. 223 höft. (Nr 253.) ■>

Departements
chefen.

s. 34 Kontrollera mot PDF

34 Kutig!. Maj:ts proposition Nr 253.

det förslag, jag förut framlagt om höjande av hovrättsrådens begynnelseavlöningar.

Vad angår de blivande avlöningarnas storlek, anser jag i likhetmed

löneregleringskommittén de belopp, som i förevarande avseende

av de sakkunniga föreslagits, vara väl avvägda och ansluter mig därför

till förslaget härutinnan.

Den nuvarande uppdelningen i två grader av avlöningarna till

adjungerande ledamöter bör även enligt min mening bibehållas. Avlöningsbeloppen

för dessa tjänstemän skulle alltså, såsom föreslagits, utgöra

respektive 7,000 och 6,000 kronor, därvid de utöver tjänstgöringspenningarna

erforderliga tilläggen bleve resp. 4,500 och 3,500 kronor.

Jag finner det ock tilltalande, att rätten till det högre avlöningsbeloppet.

göres beroende icke av mer eller mindre tillfälliga omständigheter, utan

av längden av vederbörande tjänstgöringstid. Föreskrift härom bör

därför enligt min mening i sinom tid utfärdas. Berörda tidslängd torde»

på sätt de sakkunniga föreslagit och jämväl löneregleringskommittén

förordat, böra sättas till ett och ett halvt år, varigenom vinnes, att av

aspiranterna å hovrättsbauan blott ordinarie assessorer komma i åtnjutande

av det högre avlöningstillägget. Givetvis bör detta tillägg tilldelas

även sådana e. o. assessorer, som aspirera å häradshövdingämbete

och som efter erhållet ledamotsförordnande i hovrätt tjänstgjort i sådan

egenskap under förenämnda tidslängd. Detta torde ock överensstämma

redan med vad de sakkunniga hemställt. Förslaget om medgivande för

hovrätterna att tillerkänna det högre avlöningstillägget även åt adjungerad

ledamot, vilken icke såsom sådan tjäntgjort ett och ett halvt år, men

som på grund av särskilda förhållanden, exempelvis egenskap av ordinarie

domare eller äldre domsageaspirant, ansäges böra komma i åtnjutande

därav, synes mig vara väl grundat, vadan jag biträder detsamma.

Den årliga avlöningen åt tillförordnade fiskaler skulle i enlighet

med vad jag anfört utgå med 4,000 kronor. Därest, jämlikt min förut

gjorda hemställan beträffande ordinarie fiskals avlöningsförmåner, dessa

varda bestämda till 4,500 kronor, varav 1,600 kronor skulle utgöra

tjänstgöringspenningar, komme följaktligen det avlöningstillägg, som

utöver tjänstgöringspenningarna erfordrades för t. f. fiskaler, att bliva

2,400 kronor. — 1 likhet med de sakkunniga håller jag före, att de

svårigheter, som för närvarande förefinnas för hovrätterna att behörigen

fylla sitt behov av fiskalsaspiranter, väl motiverar ett förslag om beredande

av möjlighet för hovrätterna att under de närmaste åren ytterligare

höja avlöningstillägget åt t. f. fiskalerna. En dylik höjning har av

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 253.

de sakkunniga förslagits till 500 kronor, så att årsavlöningen åt en

t. f. fiskal därigenom skulle uppgå till 4,500 kronor. Om emellertid

ordinarie fiskals avlöningsförmåner icke fastställas till högre belopp än

det sistnämnda, bör, på sätt löneregleringskommittén erinrat, tillses, att

den högsta avlöningen för t. f. fiskaler icke sättes högre än till ordinarie

fiskals avlöning efter frånräknande av ett avrundat belopp, motsvarande

den ordinarie befattningshavarens avgift för egen pensionering. Med

hänsyn härtill torde den höjning av avlöningstillägget, som skulle få

ifrågakomma, böra fastslås till endast 350 kronor. Att den tid, varunder

rätten att sålunda höja avlöningstillägget åt t. f. fiskaler skulle

vara hovrätterna medgiven, bliver exakt angiven, finner jag önskligt.

En tidrymd av tre år lärer tills vidare vara till fyllest.

Mot anordningen av gratifikationer såsom medel att vid behov

utfylla t. f. fiskalers avlöningsförmåner torde med hänsyn till såväl anordningens

behjärtansvärda ändamål som de relativt små belopp

resp. 2,000, 1,500 och 1,000 kronor — varom är fråga, icke vara något

att erinra.

För säkerställande av tillgång till erforderliga medel till förenämnda

avlöningstilläggs utbetalande till adjungerande ledamöter och

tillförordnade fiskaler är det givetvis — såsom i ärendet påpekats - av nöden, att Kungl. Maj:t i största möjliga utsträckning ställer till hovr

rätternas förfogande de utom hovrätterna tjänstgörande ordinarie ledamöternas

och fiskalernas löner. Så har skett särskilt under det senast

förflutna året, och lärer Kungl. Maj:t komma att även framdeles tillämpa

samma princip. Därigenom torde i allmänhet det ifrågavarande behovet

av medel bliva fyllt.

För beredande åt den i hovrätterna tjänstgörande extra ordinarie Aolöninaar

personalen av ersättning, i viss utsträckning, ior det av densamma /difernas

utförda arbete stå till hovrätternas förfogande medel från särskilda i extra

hovrättsstaterna upptagna anslag — anslagen till arvoden åt amanuenser

m. m. — vilka emellertid skola användas även för andra ändamål,

-såsom tillfällig renskrivning och vikariatsarvode o. s. v. Ifrågavarande

anslag äro upptagna av Svea hovrätt till 32,100, för Göta

hovrätt till 14,500 och för hovrätten över Skåne och Blekinge till 7,700

kronor. Dessa belopp synas enligt de beräkningar, som ligga till grund

för desamma, och den användning, do faktisk fatt, bliva i huvudsalt

-disponerade av de olika hovrätterna på följande sätt: för utdelning åt

tillförordnade fiskaler i Svea hovrätt 3,000, i Göta hovrätt 2.000 och i

s. 36 Kontrollera mot PDF

Dt sakkunniga.

(Sid. 5i

56.)

36 Kungl. Maj.ts preposition Nr 253.

hovrätten över Skånö och Blekinge 1,000 kronor; för arvodeu åt amanuenser

samt gratifikationer åt extra ordinarie tjänstemän i övrigt respektive

19,000, 8,250 och 4,000 kronor; för gratifikationer åt extra vaktmästare

respektive 2,000, 1,000 och 500 kronor; för tillfällig ren skri Vning

respektive 4,100, 1,300 och 1,000 kronor; samt för återstående utgifter,

vikariatsarvoden otc., respektive 4,000, 1,950 och 1,200 kronor.

Efter att hava redogjort för ovannämnda anslag ävensom sättet

för gratifikationsmed lens utdelande till de extra ordinarie notarierna i

de olika hovrätterna —- till vilken redogörelse jag här hänvisar — påpeka

de sakkunniga i denna del av sitt betänkande, hurusom berörda

medel givetvis icke förslagit att under vanliga förhållanden bereda de

extra ordinarie verklig ersättning för deras arbete. De sakkunniga anföra

vidare huvudsakligen följande:

Även om det icke förr ansetts spela någon särskild roll, att under den

första tjänstgöringstiden aspiranterna på hovrättsbanan icke hade någon nämnvärd

inkomst att beräkna, så vore förhållandena nu härutinnan helt annorlunda på grund

av den starka konkurrensen om arbetskrafter och den minskade lockelse, statstjänsten

numera utövade. Det kunde naturligtvis göras gällande, att ifrågavarandetjänstgöringstid

för den unge hovrättsjuristen huvudsakligen vore avsedd för hans

egen utbildning och att han därför strängt taget icke kunde göra anspråk på betalning

för det arbete, han därunder nedlade. Å andra sidan kunde framhållas, att hans

arbete komme vederbörande hovrätt till godo och ofta vore av beskaffenhet att

spara eu avsevärd del av ledamöternas tid. I alla händelser förelåge på grund av

den starka avgången från fiskals- och ledamotsgraderna för hovrätterna ett oundgängligt

behov att för fyllande av uppkomna luckor städse hava tillgång till ettvisst

antal för hovrättstjänstgöring utbildade extra ordinarie tjänstemän; och det

vore då naturligt, att staten för tillgodoseende av detta behov bidroge med de

därtill nödiga medlen.

Förutom den mera direkta hänsynen till rekryteringens upphjälpande förelåge

ett särskilt skäl att nu övergå till andra principer i fråga om gottgörelse för

de extra ordinarie tjänstemännens arbete. Enligt domsagestadgan skulle till de hos

häradshövdingarna tjänstgörande förste notarierna, vilkas arbete i väsentlig män

även avsåge deras utbildning, utgå vissa arvodesbelopp. Med den ställning, statsmakterna

sålunda intagit till frågan om ersättning åt lantdomarbiträdena, syntes

det knappast vara förenligt att låta do extra ordinarie notarier, som biträdde

hovrätterna, tjänstgöra utan avsevärd gottgörelse. Något starkare skal kunde svårligen

anföras för en skillnad i detta hänseende. För den unge juristen, som slutat

sin tingstjänstgöring och därunder åtnjutit skälig ersättning för sitt arbete, måste

det framstå som en inkonsekvens att, när han sedermera, och sålunda bättre utrustad

än då han började sin avlönade tjänstgöring hos häradshövdingen, skulle

fortsätta sitt arbete på domarbanan, han måste åtminstone ett år gå i det närmaste

oavlönad. Och det förefölle så mycket hårdare, som han ju enligt domsagestadgan

s bestämmelser icke såsom för närvarande vore berättigad att. fortsätta tjänst
-

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Kanyl. Ma jds proposition Nr .253.

gör i ngen på lantdomarbanan, innan han erhållit viss hovrättsutbildning. För de

sakkunniga stode det följaktligen klart, att man icke längre kunde nöja sig med

att, såsom särskilt i Svea hovrätt ännu praktiserades, tillgodose den extra ordinarie

personalen i hovrätterna med ersättning för deras arbete allenast i form av obetydliga

gratifikationer, vare sig de utdelades en eller två gånger om året, ävensom

att de nu utgående anslagen för dessa ersättningar måste avsevärt höjas. I enligfcet

med de synpunkter, från vilka domsagestadgan utginge, syntes alltså höra

till horätternas förfogande ställas medel för avlönande efter ungefärligen samma

måttstock, som läge till grund för stadgans bestämmelser, av ett antal fiskalsaspiranter,

motsvarande det för hovrätternas och lantdomarkårens vederbörliga

rekrytering i normala fall behövliga. Detta antal hade de sakkunniga beräknat

till 18 för Svea hovrätt, 10 för Göta hovrätt och 5 för hovrätten över Skåne och

Blekinge, därvid även medräknats behövligt antal biträdande fiskaler, utgörande

respektive 6, 4 och 2.

Vad anginge avlöningen till de biträdande fiskalerna syntes det

de sakkunniga, att densamma skäligen icke borde beräknas lägre än

till 2,400 kronor för år till en och var av dem. Då av samma skäl,

som föranlett de sakkunniga att föreslå, att fortfarande medel till gratifikationer

åt tillförordnade fiskaler borde-finnas tillgängliga, även någon

mindre summa för utdelning av gratifikationsmedel åt biträdande fiskaler

svutes böra beräknas, hade de för avlöning åt sistnämnda tjänstemän

erforderliga belopp ansetts böra sättas, i runt tal, till 15,000 kronor

för Svea hovrätt, 10,000 kronor för Göta hovrätt och 5.000 kronor

för hovrätten över Skåne och Blekinge.

Vid beräkning av det för arvoden åt den övriga extra ordinarie

personalen behövliga anslaget utginge de sakkunniga från att tillräckliga

medel borde finnas för tilldelning åt det antal fiskalsaspiranter,

som måste anses för varje hovrätt behövligt, med åtminstone 2,000 kronor

för år åt var och en av dem. I enlighet härmed skulle följaktligen

för ändamålet erfordras i Svea hovrätt 24,000 kronor, i Göta hovrätt

12,000 kronor och i hovrätten över Skåne och Blekinge 6,000 kronor.

Med hänsyn till de olika förhållandena i de särskilda hovrätterna torde, enligt

de sakkunniga, böra lämnas åt hovrätterna att själva bestämma i fråga om användningen

av nyssnämnda belopp. Då det ju visat sig, att tillströmningen till hovrätterna

vid olika tider varit synnerligen ojämn, vore tydligen svårt att på förhand

fastställa bestämda regler angående förfaringssättet ifråga om dessa medel. Det

måste emellertid förutsättas, att hovrätterna konnne att utdela åtminstone huvudt

parten av desamma i månatliga arvoden åt dem, vilka ägnade sin huvudsakligaste

tid åt hovrättsarbetet.

De sakkunniga förordade, att ersättningarna åt den extra ordinarie

personalen liksom hittills utginge ur ett bestämt anslag, lämpligast

fortfarande ur anslaget till arvoden åt amanuenser in. in.

Biträdande

fiskalerna.

■Fiskalsaspi
ranterua.

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Amanu
enserna
-

Medel för

tillfällig renskri

vning.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 253.

Därest anslaget till ifrågavarande arvoden sålunda fastställdes till en fix

summa; vore det givet, att vid rikligt tillflöde av fiskalsaspiranter kunde bliva omöjligt

att bereda en var av dem arvode till ovan beräknat belopp. Men någon ovillkorlig

rätt för den, som slutat sin tingstjänstgöring, att vid inträdande i hovrätten

omedelbart komma i åtnjutande av arvode till visst belopp eller av arvode över

huvud syntes man icke böra erkänna. Hovrätterna hade att utdela dessa arvoden

blott till personer, som aspirerade på fiskalsförordnande; och så snart det funnes

klart, att en extra ordinarie icke lämpade sig för domarbanan och således icke skäligen

borde erhålla fiskalsförordnande, borde vederbörande hovrätt ej låta honom

längre behålla sitt arvode. Genom dylika åtgärder torde enligt de sakkunnigas

mening hovrätterna oftast kunna även i fall av rik tillgång på fiskalsaspiranter

ordna så, att var och en av dem kunde åtminstone tämligen snart efter inträdet i

hovrättstjänstgöring erhålla ett något så när ordentligt arvode.

Beträffande behovet av extra ordinarie tjänstemän för tjänstgöring

såsom vikarier åt andra i hovrätterna anställda tjänstemän och för fyllande

av luckorna efter dem vid inträffande avgång ansåge de sakkunniga,

att något starkare behov av tillgång å extra ordinarie personal

särskilt för dessa ändamål icke kunde anses föreligga. För Svea hovrätts

del syntes vara tillräckligt sörjt för detta behovs tillfredsställande

genom förefintligheten av de fyra amanuensbefattningar, till vilka medel

vore anslagna. Åt Göta hovrätt, där endast en, och åt hovrätten

över Skåne och Blekinge, där ingen amanuensbefattning vore inrättad,

tordev däremot böra, liksom hittills skett, beredas särskilda medel för

tillgodoseende av nämnda behov; och borde därvid följas den nu tillämpade

beräkningsgrunden, enligt vilken anslagen till arvoden åt amanuenser

m. in. för dessa två hovrätter höjts med respektive 1,000 och

1,500 kronor. Vad anginge amanuensarvodenas belopp, nu beräknade

till 1,800 kronor, syntes desamma böra något höjas; och föresloges sådan

höjning till 2,400 kronor. Till arvoden åt vikarier för dessa amanuenser

vid semester och annan ledighet borde beräknas (såsom förut) ett

belopp för varje amanuens av 450 kronor. Med utgångspunkt från sålunda

gjorda beräkningar skulle för de i detta stycke angivna ändamål erfordras

i Svea hovrätt 11,400 kronor, i Göta hovrätt 3,850 kronor och i

hovrätten över Skåne och Blekinge 1,500 kronor.

Slutligen framställde de sakkunniga ett annat förslag, som skulle

föranleda minskning av ifrågavarande anslags belopp, nämligen därom,

att de medel, vilka behövdes för tillfällig renskrivning och som för respektive

hovrätter beräknas till 4,100, 1,300 och 1,000 kronor, icke vidare

skulle utgå ur nämnda anslag utan lämnas på annat sätt. Detta

måste anses önskligt — anföra de sakkunniga — därför, att de verkliga

kostnaderna för den extra skrivbjälp, som vid tider av ökat arbete

toges i anspråk, givetvis kunde betydligt överstiga de beräknade samt

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Kungl. Maj.ts proposition Nr 253.

detta förhållande föranledde, att anslagsbeloppen kunde visa sig otillräckliga

för de andra ändamål, som skulle från anslagen tillgodoses.

Det syntes kunna förfaras med avseende å dessa för tillfällig renskrivning

erforderliga medel på samma sätt, som numera gällde inom statsdepartementen,

där medel för extra renskrivniug finge tagas ur de under

vederbörande huvudtitel uppförda förslagsanslagen till skrivmateriel och

expenser m. m.

I sitt utlåtande över betänkandet, såvitt angår denna del, har Svea Sota hovratt.

hovrätt funnit de sakkunnigas förslag till andra principer i fråga om

gottgörelse för de extra ordinarie tjänstemännens arbete värt synnerligt

beaktande samt för sin del ansett, att avlöningsförhållandena för ifrågavarande

tjänstemän borde i huvudsak ordnas efter de grunder, som i

betänkandet angivits. Dock ville hovrätten göra den erinran, att de

avlöningsbelopp, de sakkunniga lagt till grund för beräkningen av de

för anordningens genomförande erforderliga medlen, syntes vara allt för

knappt tilltagna. Huru långt man därvid borde gå, kunde vara ovisst.

Avlöningarna syntes dock icke böra utgå med mindre belopp för år räknat

än 3,000 kronor åt amanuenser och inträdande fiskaler samt 2,400 kronor

till andra extra ordinarie tjänstemän, som huvudsakligen ägnade sig åt

hovrättstjänstgöringen.

Vad anginge amanuenserna, syntes det, även om avlöningarna för

dem sattes tämligen höga, i vissa fall möta svårigheter att kunna på

ett tillfredsställande sätt uppehålla dessa för hovrättens arbete viktiga

befattningar. Detta gällde särskilt den å aktuariekontoren anställda

amanuensen, vilkens tjänstgöring med hänsyn till det honom åliggande

arbetet med utfärdandet av lagakraftbevis vore synnerligen betungande.

För att aktuariernas behov av biträde skulle bliva behörigen tillgodosett,

hade hovrätten därför ansett det erforderligt, att antingen sistberörda

amanuensbefattning fördelades på två iunehavare eller att med

befattningen förenades sådan avlöning, att dess innehavare kunde ägna

hela sin arbetstid åt denna tjänst.

Hovrätten hemställde alltså om den ytterligare ökning av ifrågavarande

anslag, som betingades av hänsyn till vad hovrättten anfört.

Göta hovrätt har likaledes funnit, att avlöningsförmånerna för de osta hovrätt.

extra ordinarie tjänstemännen blivit av de sakkunniga väl knappt utmätta.

Enligt hovrättens åsikt borde avlöningarna skäligen utgå, för

år räknat, med 3,500 kronor till biträdande fiskal samt med 3,0U0 kro
-

s. 40 Kontrollera mot PDF

Hovrätten

tiv er Skåne

och Blekinge.

Lönz
regleringn
lommittéu.

40 KungI. Maj:ts proposition Nr 253.

hor till amanuens ocli med enahanda belopp till en yar av de fiskalsas*

pi vant er, som ansetts för hovrätten behövliga.

Av hovrätten över Skåne och i Ilek in ge har hemställts, att avlöningen

åt biträdande fiskal måtte beräknas till 3,000 kronor.

Det av löneregleringskommittén i denna del av ärendet avgivna

yttrandet är av följande lydelse:

Genom de sakkunnigas ifrågavarande förslag skulle en verklig reform åvägabringas

till avskaffande för hovrätternas vidkommande av det oavlönade extraordinär]''esystemet.

Mot befogenheten av en sådan reform hade kommittén icke

något att erinra. Såsom förut anförts hölle fastmer kommittén före, att tidsförhållandena

nu påkallade, att åtgärder vidtoges ej mindre för säkerställande av

hovrätternas behöriga rekrytering än även på samma gång för beredande av skälig

ersättning åt den extra ordinarie personalen för dess arbete i det allmännas tjänst:

De närmare’ skäl, som av de sakkunniga andragits till stöd för övergång till nya

principer i fråga om gottgörelse för den extra ordinarie hovrättspersonalens arbete,

funne kommittén vara avgörande. Särskilt ville kommittén därvid betona, hurusom

en dylik övergång, på sätt de sakkunniga utvecklat, framtvingades av gällande

domsagestadgas föreskrifter om särskilda arvoden åt tingsbiträden hos häradshövdingarna,

vilka biträden ju för sin fortsatta utbildning å domarbanan vore hänvisade

till tjänstgöring i vederbörande hovrätt. Måhända kunde mot genomförandet

i denna ordning av en reform sådan som den ifrågasatta invändas, att utredning

för närvarande vore å bane rörande avlöningsförbättring åt den inom statsdepartementen

och andra förvaltningsgrenar anställda extra personal samt att frågan om

den förbättring i avlöningshänseende, som kunde anses påkallad jämväl för den

extra ordinarie hovrättspersonalen, lämpligen borde lösas i samband med den nämnda

utredningen. Kommittén ville dock härutinnan erinra, dels att hovrätterna i förevarande

hänseende måste anses intaga en viss särställning, icke minst i betraktande

av den växelverkan mellan hovrätterna och häradsrätterna, som i fråga om domarutbildningen

numera ägde rum. dels ock att frågan om en mera stadigvarande

förbättring i avlöningsförmåner för de extra ordinarie i hovrätterna vore på grund

av dessa ämbetsverks rekryteringssvårigheter synnerligen brännande och dessutom

in''imf sammanhängde med den omgestaltning av hovrätternas arbetssätt, som de

sakkunnigas betänkande i övrigt avsåge.

Kommittén funne följaktligen önskligt, att erforderliga medel

ställdes till förfogande för genomförande av en i huvudsak sådan reformering

av avlöningsförhållandena beträffande den extra ordinarie

personalen i hovrätterna, som de sakkunnigas förslag innebure. Att

hovrätterna skulle vid hnndhavandet av anslagna medel veta att utnyttja

desamma så, att det avsedda ändamålet bäst vunnes, syntes

kommittén kunna med visshet förutsättas.

Mot storleken av de belopp, som av de sakkunniga lagts till

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Kling!. Mag t* proposition Nr 253.

grund för beräkning av ifrågavarande anslag, hade kommittén för sin

del icke något att erinra, utan syntes desamma kommittén vara å ena

sidan skäliga såsom ersättning för det arbete, varmed vederbörande

tjänstgöring vore förenad, och å andra sidan väl avpassade vid järnförelso

såväl sinsemellan som med de avlöningsförmåner, vilka enligt

domsagestadgan skulle utgå till häradshövdingarnas förste notarier.

Beträffande biträdande fisluder hå le kommittén visserligen intagit

en annan ståndpunkt än de sakkunniga så till vida som kommittén

ansett lämpligt, att föreskrift icke meddelades om ovillkorligt anställande

av en biträdande fiskal å varje division med fiskalstjänstgöring, utan

att det överlämnades åt hovrätterna att förordna dylika fiskaler att

tjänstgöra, när anledning därtill förekomme. Men då även enligt kommitténs

mening tjänstgöring som biträdande fiskal såvitt möjligt städse

borde ingå som ett led i hovrättsntbildningen samt hovrätterna icke

torde underlåta att, där så läte sig göra med hänsyn till rekryteringsförhållandena

och andra omständigheter, förordna biträdande fiskaler i

den utsträckning, de sakkunniga tänkt sig, hade det icke synts kommittén

radligt att föreslå någon minskning av de summor, respektive

15,000, 10,000 och 5,000 kronor, som beräknats skola inom de olika

hovrätterna utgå till avlöningar åt biträdande fiskaler.

Då, vad anginge amanuensarvodena, Svea hovrätt föreslagit, att

den å hovrättens båda aktuariekontor inrättade amanuensbefattningen

borde antingen fördelas på två innehavare eller utrustas med högre

avlöningsförmåner än övriga amanuensbelättningar, syntes detta icke

böra föranleda annat kommitténs yttrande än att kommittén icke ansåge

sig: kunna i ärendets nuvarande skick förorda inrättandet av ytterligare

en amanuensbefattning.

De sakkunnigas förslag om överflyttande till annat anslag av de för

tillfälli tf renskrivning erforderliga medel, som nu utginge ur anslaget till

arvoden åt amanuenser m. m., funne kommittén värt beaktande.

Att det rådande avlöningssystemet, eller rättare frånvaron av ett

verkligt avlöningssystem, för de extra ordinaries i hovrätterna vidkommande

icke är tilltalande utan påkallar ändring i hithörande förhållanden,

torde vara ovedersägligt. Vådan av den hittillsvarande anordningen för

hovrätterna har tydligt tagit sig uttryck i de svårigheter, som lör närvarande

förefinnas för ett behörigt tillgodoseende av hovrätternas behov

av extra ordinarie arbetskrafter. Åven ur vederbörandes enskilda synpunkt

kan det icke vara annat än stötande, att för ett arbete, som

utkräves för det allmännas räkning och icke kan undvaras, gives ingen

eller otillräcklig ersättning. Vid jämförelse med statsdepartement en

Bihang till riksdagens protokoll 1919. 1 sand. 223 höft. (Nr 253.) ti

Departe
mentschefen.

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj:ts proposition Nr 253.

torde man ock finna, hurusom där det oavlönade extraordinariesystemet

numera fullständigt frångåtts. Liksom löneregleringskommittéu huller

jag därför de sakkunnigas skäl för ett anlitande av andra principer i

fråga om gottgörelse för de extra ordinarie tjänstemännens i hovrätterna

arbete äga avgörande betydelse. Jag vill ävenledes särskilt framhålla,

hurusom på grund av den växelverkan, som i överensstämmelse med

domsagestadgans föreskrifter äger rum mellan vederbörande hovrätt och

underlydande häradsrätter i fråga om domaraspiranternas utbildning,

man icke kan undgå att taga hänsyn till det förhållandet, att jämlikt

nämnda stadga vissa årliga arvodesbelopp — utgörande, frånsett eventuellt

dyrtidstillägg, allt efter den klass, till vilken vederbörande domsaga hör,

respektive 1,800, 2,000 och 2,200 kronor — utgå till de hos häradshövdingarna

tjänstgörande förste notarier. Frågan om förbättring av den extra

ordinarie hovrättspersonalens avlöningsförmåner är ock, såsom löneregleringskommittén

anmärkt, på det närmaste sammanhängande med den

av de sakkunniga ifrågasatta omgestaltningen av vissa delar av hovrätternas

arbetssätt.

Jag anser det alltså av nöden, att medel nu ställas till hovrätternas

förfogande för beredande av skälig ersättning åt den extra ordinarie

personal, varav hovrätterna äro i behov. Därvid har jag funnit, att de

avlöningsprinciper, som de sakkunniga förordat, lämpligen böra följas

ävensom att ersättningarna såsom hittills höra utgå ur ett bestämt anslag,

anslaget till arvodeu åt amanuenser m. m. Löneregleringskommitténs förvissning

att hovrätterna sk"la vid handhavandet av anslagna medel veta att utnyttja

desamma så, att det avsedda ändamålet bäst vinnes, delar jag till fullo.

I fråga om de särskilda belopp, som av de sakkunniga lagts till

grund för beräkningen av ifrågavarande anslags storlek, kunna måhända

de föreslagna ersättningarna till fiskalsaspiranter, amanuenser och biträdande

fiskaler — såsom från hovrätternas sida anmärkts — synas

väl knappt tilltagna. Då emellertid berörda ersäitningar i allt fall skulle

medföra eu väsentlig förbättring i de avlöningsförmåner, som hittills

kommit de unga hovrättsjuristerna till del, har jag ansett mig böra

stanna vid vad de sakkunniga föreslagit.

Vidkommande Svea hovrätts framställning rörande amanuensbefattningen

å hovrättens aktuariekont<>r finner jag tillräckliga skäl icke

i ärendet föreligga för förordande av nämnda befattnings fördelande på

två innehavare. Vid rikligare tillströmning av aspiranter i hovrätten

lärer större möjlighet öppnas till förvärvande av lämplig innehavare

av befattningen; och i motsatt fall torde medlen av ifrågavarande anslag

förslå till beredande åt dylik befattningshavare av den förbättring i

avlöningshänseende, som må finnas erforderlig.

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

Kungl. Maj:ts proposition Nr 253.

Förslaget att icke längre anlita omförmälda anslag för erhållande

av de för tillfällig renskrivning i hovrätterna erforderliga medel vill

jag för min del biträda, då därigenom skulle undvikas, att vid tider

av ökat arbete kostnaderna för extra skrivhjälp komme att äventyra

det fulla tillgodoseendet av de andra ändamål, för vilka anslagen avsetts.

Beträffande frågan, varifrån berörda renskrivningsmedel i stället

böra tagas, håller jag emellertid före, att kostnaderna för ifrågavarande

renskrivning lämpiigast böra bestridas från särskilda för ändamålet anvisade,

i hovrättsstaterna upptagna förslagsanslag; pcb vill jag framställa

förslag härom. En sådan anordning har ock i ett nyligen inför

Kungl. Maj:t anmält ärende angående omorganisation av kammarkollegium

in. m. blivit för nämnda verks vidkommande föreslagen samt vid ärendets

föredragning av chefen för finansdepartementet förordats. De belopp,

vartill d/lika för de särskilda hovrätterna erforderliga förslagsanslagböra

sättas, finner jag, med ledning av vad hittills för ändamålet beräknats

och med hänsyn till inträdd prisstegring, lämpligen kunna bestämmas

till 5,000 kronor för Svea hovrätt, 2,000 kronor för Göta

hovrätt och 1,500 kronor för hovrätten över Skåne och Blekinge.

I enlighet med vad jag anfört torde vid bestämmandet av storleken

utav anslagen till arvoden åt amanuenser in. in. beräknas skola

därur utgå dels för avlöningar åt biträdande fiskaler i Svea hovrätt

15,000 kronor, i Göta hovrätt 10,000 kronor och i hovrätten över

Skåne och Blekinge 5,000 kronor, dels för tilldelning åt fiskalsaspiranter

resp. 24,000, 12,000 och 6,000 kronor, dels för arvoden åt amanuenser

och extra ordinarie tjänstemän i övrigt resp. 11,400, 3,850 och 1,500

kronor, dels för tilldelning av gratifikationer åt den extra ordinarie

vaktbet jän ingen resp. 2,000, 1,000 och 500 kronor, dels oek för återstående

utgifter resp. 4,000, 1,950 och 1,200 kronor. Till följd härav

och med anledning av vad jag förut föreslagit angående gratifikationer

åt t. f. fiskaler skulle ifrågavarande anslag i hovrättsstaierna behöva

upptagas till 58,400 kronor för Svea hovrätt, 30,300 kronor för Göta

hovrätt och 15,200 kronor för hovrätten över Skåne och Blekinge.

Av innevarande års statsverksproposition rörande andra huvudtiteln

framgår, att Eders Kungl. Maj:t föieslagit riksdagen att, i avvaktan på

särskild proposition i ämnet, för förstärkning av hovrätternas arbetskrafter

m. m. å tilläggsstat för år 1919 såsom förslagsanslag, högst,

beräkna ett belopp av 43,000 kronor.

Såsom skäl för hemställan om dylikt förslag till riksdagen bär jag

— på säl t jag delvis redan förut erinrat — enligt det vid statsverkspropositionen

fogade utdrag av statsrådsprotokollet anfört, hurusom de

A tilläggs

stat för år

1919 erfor

dårligt anslag
-

s. 44 Kontrollera mot PDF

Löne
reglerings
kommittén.

44 Kungl. Maj:ts proposition Nr 253.

ändringar i hovrätternas arbetssätt, som i det nu behandlade sakkunnigbetänkandet

föreslagits, huvudsakligen giuge ut dtds på en omläggning

av den till hovrätterna förlagda utbildningen av dumaraspiranterua, dels

ock på utvinnande av ett bättre arbetsresultat; att det vore av vikt, att

de förändringar i hovrätternas arbetssätt, till vilka betänkandet i denna

del kunde iöranleda, trädde i kraft utan onödigt dröjsmål; att härlör

erfordrades, bland annat, förstärkning av hovrätternas fiskalsgrader och

införande av bättre avlöniugsförhå landen för de i hovrätterna tjänstgörande

domaraspiranterna; samt att det anslag, som lör ifrågavarande

ändamål skulle erfordras lör år 1 f> 19, enligt verkställd beräkning belöpte sig

till sammanlagt omkring 43,000 kronor för samtliga de tre hovrätterna.

Till grund för nämnda beräkning har lagts följande: Med hänsyn till den

föreslagna utökningen till det dubbla av nuvarande antalet ordinarie liskaler i de

olika hovrätterna skulle från och med höstsessionens början, den 10 september, ytterligare

tillförordnade fiskaler anställas till ett antal av sex för Svea hovrätt, fyra

för Göta hovrätt och två för hovrätten över Skåne och Blekinge. Såväl dessas

som de nu till lika antal befintliga tillförordnade fiskalernas avlöning — vilken

borde bestämmas med tagen hänsyn såväl till erforderlig avlöningsförbättring som

till den hittillsvarande ordinarie fiskalslönen och därmed förenade pensionsavgifter

— skulle sättas till 3,900 kronor för år, därav uträknats, huru mycket som skulle

för den ifrågavarande tidsperioden, september—december, eller fyra månader belöpa

dels som avlöning åt en var av de nytillkommande och dels som avlöningstillägg

åt en var av de förutvarande tillförordnade fiskalerna. Vidare antoges komma att

förordnas i Svea hovrätt sex. i Göta hovrätt fyra och i hovrätten över Skåne och

Blekinge två biträdande fiskaler, för vilka avlöning under nämnda tidsperiod borde

utgå efter den grund, som de sakkunniga föreslagit, eller efter 2,400 kronor för år,

vartill komme på samma tidslängd belöpande andelar av de belopp, som de sakkunniga

ansi tt böra årligen beräknas för utdelning av gratifikationsmedel åt de

biträdande fiskalerna. Slutligen skulle åt tolv extra ordinarie notarier eller fiskalsaspiianter

i Svea hovrätt, sex i Göta hovrätt och tre i hovrätten över Skåne och

Blekinge beredas avlöning för omförmälda del av 1919 efter den av de sakkunniga

i sådant hänseende föreslagna årsavlöning av 2,000 kronor.

Löneregleringskommittén har härav föranletts göra det uttalandet,

att kommittén icke för sin del hade något att erinra däremot, att de

ifrågasatta förändringarna i hovrätternas arbetssätt och avlöningsförhållanden

braktes att, i de delar där så läte sig göra, träda i kraft

redan från och med början av hovrätternas höstsession innevarande år.

Kommittén hölle fastmer före, att en sådan anordning vore önskvärd.

Mot grunderna för beräkningen av det för ändamålet erforderliga anslag

— om vilka grunder kommittén erhållit kännedom — hade kommittén

ej heller någon anmärkning att framställa, då samma grunder syntes

överensstämma med vad kommittén i ärendctansett sig kunna tillstyrka.

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

Kungl. Maj:ts ‘proposition Nr 253.

Jag är givetvis fortfarande av samma uppfattning i fråga om uepar>eönskvärdheten

därav, att de ifrågakomna ändringarna i hovrätternas arbets- ^sche/en.

sätt och löneförhållanden i den omfattning, som framgår av det ovan

sagda, bringas i tillämpning redan från början av årets höstsessioner i

hovrätterna. I denna uppfattning bär jag ytterligare stärkts genom löneregler

ingskommitténs förenämnda uttalande. Jag vill följaktligen göra

hemställan därom, att Kung!. Maj:t måtte föreslå riksdagen att för

ifrågavarande ändamål slutligt bevilja ett förslagsanslag, högst, av förberörda

belopp 43,000 kronor å tilläggsstat för år 1919.

Såsom jag redan omnämnt, hava särskilda framställningar gjorts ifrågasatt

rörande omreglering av löneförmånerna jämväl för andra ordinarie tiänste- li^‘^e,jlöer

män i hovi ätterna än de, som äro föremål för de sakkunnigas förslag, övriga ordi

Härutöver hava Svea och Göta hovrätter i sina yttranden över sakkunnigbetänkandet

anmärkt, att i samb.and med ifrågasatt förhöjning i män.

avlöningen för hovrättsh damöterna även en väsentlig höjning av avlöningsförmåner

borde bereda^ ho» rätternas presidenter, blntligen har Svea

hovrätt påpekat, att en förhöjning av vederbörande befattningshavares

löner även torde påkalla en förhöjning av dem tillkommande pension.

Med anledning av dessa framställningar och erinringar har löne- Löne
regleringskommittén

yttrat: kommittén

Kommittén ville erinra, hurusom kommittén förut i ärendet förklarat sig

kunna tillstyrka, att hovrätterna nu bleve föremål för lönereglering allenast i den

omfattning, som av de sakkunniga i föreliggande betänkande föreslagits. Kommittén

ville ock hänvisa till vad kommittén i det sammanhanget anfört om den sannolika

nödvändigheten av att inom en ej alltför avlägsen framtid en allmän revision av

statsmanarnas avlöningar komme till stånd. På grund härav och då, såsom likaledes

redan förut berörts, viss löneförbättring av tillfällig natur skulle tillkomma

jämväl hovrätternas ifrågavarande tjänstemän enligt de förslag, som innefattades i

kommitténs den 20 november 1918 avgivna betänkande rörande tillfällig lönereglering

för befattningshavare vid statsdepartementen m. fl., funne kommittén omförmälda

framställningar icke böra föranleda någon vidare åtgärd.

Såsom yttrande över Svea och Göta hovrätters erinringar i fråga om höjning

av hovrättspresidenternas avlöningsförmåner kunde kommittén endast hänvisa till

det nyss förut sagda.

Beträffande anmärkningen rörande vederbörande befattningshavares pension

ansåge kommittén icke nödigt att härutinnan göra annat uttalande än att, såsom i

det föregående antytts, i fråga om pensionsunderlagets bestämmande för hovrättsråd

och fiskaler borde från de till fastställande föreslagna löner såsom hittills avräknas

de belopp, 600 kronor för de förra och 300 kronor för de senare befattningshavarna,

vilka motsvarade eljest utgående ortstillägg.

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Iteparte

mentschcfen

Fråga om

nytt hovrättsrndsämbete

i

Svea

hovrätt.

Hovrätten*

förslag.

Tidigare anslag

till en

eatra

ledamot

Kungl. Maj:ts proposition Nr 253.

Till vad kommittén sålunda yttrat har jag, som förut uttalat min

anslutning till kommitténs åsikt angående omfattningen av hovrätternas

förevarande lönereglering, icke något att tillägga, utan hemställer, att

vad i denna del av ärendet förekommit nu icke måtte föranleda någon

ytterligare åtgärd från Kungl. Maj:ts sida.

I samband med uppkommen fråga om åtgärder för avhjälpande av

det missförhållandet, att domartjänsterna i hovrätterna i vidsträckt omfattning

uppehållas av vikarier — vilken fråga jag i annat sammanhang

redan omnämnt och får anledning att längre fram ytterligare beröra —

har Svea hovrätt i sitt utlåtande över sakkunnigbetänkandet förklarat

sig vilja fästa Kungl. Maj:ts uppmärksamhet på en jämväl ur annan

synpunkt påkallad åtgärd, som vore äguad att verka i riktning till berörda

missförhållandes avhjälpande.

Det hade, anför hovrätten, vid organisationen av krigshovrätten såsom en särskild

avdelning av Svea hovrätt bestämts, att å den division, där två ledamöter av

krigshovrätten vore placerade, skulle till tjänstgöring indelas en extra ledamot, för

vilken ett särskilt arvode understigande det, som tillkomme hovrättsråd, anslagits.

Syftet med denna anordning hade varit att motverka den minskning av divisionens

arbetsprodukt, som beräknades bliva en följd därav, att två ledamöter tillika vore

ledamöter i krigshovrätten. Då det icke kunde antagas att, så länge krigshovrätten

vore sålunda organiserad, behovet av en ytterligare ledamot av ifrågavarande

division skulle upphöra, syntes det hovrätten uppenbart, att denne ledamot även

borde erhålla ordinarie anställning.

Hovrätten ansåge sig därför böra hemställa, att å hovrättens stat.

uppfördes avlöning åt ytterligare ett hovrättsråd, varemot anslaget till

ifrågavarande extra ledamot borde utgå.

Ärendet om krigshovrättens införlivande med Svea hovrätt avgjordes

genom beslut av riksdagen 1915. I det yttrande till statsrådsprotokollet,

varmed dåvarande chefen för justiedepartementet i anslutning

till berörda ärende motiverade hemställan om förslag till riksdagen

att till avlönande av en extra ledamot i Svea hovrätt å extra stat för

år 1916 anvisa visst belopp, 5,000 kronor, anförde departementschefen

bland annat följande:

Vad beträffade frågan, huruvida det tillskott i arbetskraft, varav Svea hovrätt

från och med 1916 vore i behov, borde tillföras hovrätten i form av inrättandet

av ett nytt hovrättsrådsämbete eller allenast genom beviljande av medel till avlönande

av en extra ledamot därstädes, vore departementschefen visserligen av den

meningen att, dä nämnda behov måste anses vara av konstant natur, det kunde

starkt ifrågasättas, om icke det principiellt riktigaste vore att välja det förra av

nämnda alternativ. Men då det i brist på nödig erfarenhet vore synnerligen svårt

s. 47 Kontrollera mot PDF

47

Kungl. Maj:ts proposition Nr 253.

att med någon större säkerhet överblicka, i vilken grad arbetet inom Svea hovrätt

komme att röna inverkan av krigshovrättens förenande med densamma, torde försiktigheten

bjuda väljandet av den senare utvägen.

Under vart och ett av åren ll)iö, 1917 och 1918 har därefter

riksdagen på Kungl. Maj:ts förslag anvisat enahanda anslag för ifrågavarande

ändamål under det följande året.

Till grund för hemställan om förslag till riksdagen i dylikt hänseende anfördes

såväl 191ö som 1917, att den erfarenhet, som ansetts erforderlig, innan ett nytt

ordinarie hovrättsrådsämbete inrättades, fortfarande saknades, samt 1918, att erfarenhet

i förut nämnt avseende, med hänsyn särskilt till det abnorma förhållande

med avseende å krigsrättsmålens antal, som under de senaste åren varit rådande,

fortfarande torde saknas.

L ö n e r e g''l er i n g'' s k o m m i 11 é n har med anledning av Svea hovrätts nu £ nneregie
•

i ..i, • ° i • j tings
gjorda

framställning yttrat följande: kommittén.

Kommittén funne sig böra i den föreliggande frågan hänvisa till vad som

förekommit rörande beviljandet av anslag å extra stat för det omförmäla ändamålet.

Under 1918 torde några omständigheter icke hava förekommit av beskaffenhet,

att man därigenom kunnat vinna den erfarenhet om inverkan å arbetet inom

Svea hovrätt av krigshovrättens förenande med densamma, vilken ansetts som ep

nödvändig förutsättning för den extra ledamotsbefattningens förvandlande till ordinarie.

Det abnorma förhållandet med avseende å krigsrättsmålens antal torde fastmer

hava fortfarit även under sistnämnda år. På grund härav och då man ej

heller syntes kunna nu bedöma, huru de militära förhållandena över huvud komme

att framdeles gestalta sig, ansåge sig kommittén icke kunna tillstyrka Svea hovrätts

hemställan om uppförande å hovrättens stat av avlöning till ytterligare ett

hovrättsråd.

Då kommittén i det föregående anslutit sig till de sakkunnigas förslag om

höjande av de adjungerade hovrättsledamöternas löneförmåner till 7,000 kronor i

den högre och 6,000 kronor i den lägre avlöningsgraden, syntes det emellertid

kommittén vara skäligt, att jämväl avlöningen till ifrågavarande extra ledamot

bleve höjd. Med hänsyn till ledamotskapets mera stabila karaktär torde därvid

det högre avlöningsbeloppet böra ifrågakomma.

Kommittén hemställde alltså, att det till avlönande av en extra

ledamot i Svea hovrätt å extra stat för år 1920 erforderliga anslag beräknades

till 7,000 kronor.

Ehuru jag — särskilt med hänsyn till önskvärdheten av att i Departcmenustörsta

möjliga utsträckning rådes bot för extraordinariesystemet be- ihctev

träffande domarplatserna i hovrätterna — gärna skulle velat biträda Svea

hovrätts hemställan om uppförande å stat av avlöning till ett ordinarie

hovrättsråd i stället för omlörmälde extra ledamot, kan jag dock icke finna

annat än att de skäl, som tala mot att en dylik anordning nu vidtages, äro

avgörande. .Jag åberopar härutinnan vad löneregleringskommittén anfört.

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj:ts proposition Nr 253.

Jämväl för år 1920 skulle alltså komma att erfordras ett extra

anslag- till avlönande av en extra ledamot i Svea hovrätt, och vill jag

härom föreslå framställning till riksdagen. Anslagets storlek torde, på

sätt löneregleringskommittén förordat, böra bestämmas till 7,000 kronor.

fråga om

amanuensbefuHningeni

å krigshovrrWsavdelningen

i Svea hovrätt

utbytande

mot

ordinarie

tjänst med

höyre avlöningsförmåner.

Vid 1915 års omorganisation av krigshovrätten ansågs den dittillsvarande

sekreterartjänsten därstädes kunna såsom obehövlig indragas.

De med nämnda tjänst förenade göromål borde i stället ankomma på

de Svea hovrätts tjänstemän, vilka inom hovrätten verkställde motsvarande

arbete. Så länge krigshovrätten ej kunde inrymmas i samma

bygonad Pom Svea hovrätt, måste emellertid en särskild tjänsteman

finnas vid krigshovrätten för uppehållande av de diftillsvarande sekreterargöromålen.

Denna befattning uppfördes på extra stat, och innehavaren

tillädes benämningen amanuens. Såsom arvode åt honom anvisades för

år 1916 3,000 kronor, vilket bolopp skulle ungefärligen motsvara den

förutvarande sekreterarens avlöning, 3,300 kronor, efter avdrag för

renskrivningskostnad. Berörda arvode har därefter anvisats på extra

stat jämväl för vartdera av åren 1917 och 1918.

Ställning om'' Sistnämnda år förekom fråga om förbättring av de sålunda för

foibättrade amanuensen i krigshovrätten bestämda löneförmåner.

förmåner för Befattningens innehavare hade nämligen hos krigshovrätten gjort framställ
ifrägava:ande

ning därom, att amanuensbefattningen bleve förändrad till en ordinarie tjänst med

amanuens, avlöning och Övriga förmåner ej understigande ordinarie notaries i Svea hovrätt samt,

därest ej titeln sekreterare kunde tilläggas eu dylik tjänsteman av första graden i

likhet med vad förut varit fallet, med titeln notarie.

Med anledning härav påpekade krigshovrätten i skrivelse till Svea hovrätt,

att krigshovrättens arbete uppnått en storlek, som väsentligen överstege vad vid

den nya krigsdomstolsorganisationen förutsatts. Ökningen av arbetet drabbade i

ej oväsentlig grad amanuensen. Omfattningen och arten av det arbete, som åvilade

denne, måste onekligen jämväl finnas vara av den beskaffenhet, att inrättandet av

en ordinarie tjänstebefattning med skäl kunde ifrågakomma. Men att emellertid

redan nu, innan längre tids erfarenhet vunnits av den nya organisationen och utan

samband med andra måhända inom kort erforderliga reformer, söka genomföra den

ifrågasatta förändringen hade krigshovräten ansett lämligen ej böra ifrågakomma.

Då däremot med billig rättvisa övensstämde, att arvodet till amanuensen sattes så

högt, att det, frånsett tryckande dyrtid, åtminstone närmelsevis kunde anses motsvara

skälig gottgörelse för arbetet, hemställde krigshovrätten. att Svea hovrätt

måtte söka utverka ett arvode åt ifrågavarande amanuens av 4,000 kronor å extra

stat för år 1919.

Svea hovrätt hemställde, på grund av vad krigshovrätten anfört och då det

vore ådagalagt, att den till amanuensen utgåenden avlöningen vore alltför låg i för
-

s. 49 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majds proposition Nr 253. 49

hållande till mängden och betydelsen av hans göromål, att Kungl. Maj:t ville i

1919 års stat för hovrätten föreslå en förhöjning av 1,000 kronor i amanuensens arvode,

vilket således skulle utgöra 4,000 kronor.

Då denna fråga anmäldes i statsrådet den 14 januari 1918, gjorde

jag på de av krigs hovrätt en anförda skäl gällande, att det icke kunde

ifrågakomma att omskapa amanuen>befattning’ n till eu sekreterare eller

notarietjänst på ordinarie stat med en begynnelselön av minst den storlek,

som tillkomme ordinarie notarie i Svea hovrätt. Däremot syntes

mig den föreslagna höjningen av det årliga arvodet till amanuensen vara

skälig med hänsyn till aen ökning i arbete, som inträtt. Jag anhöll

därför om förslag till riksdagen att för ifrågavarande ändamål anvisa

å extra stat för år 1919 ett förslagsanslag, högst 4,000 kronor.

Framställning i enlighet härmed avläts till riksdagen, som dock,

sedan i avgivet yttrande statsutskottet till förebyggande av långt gående

konsekvenser med avseende å amanuensarvoden i allmänhet hemställt

om arvodets begränsande till 3,500 kronor, anvisade ett belopp

åt amanuensen för år 1919 av allenast sistnämnda belopp.

Nu har ifrågavarande befattningsinnehavare i en till krigshovrät- Svarande

ten den 5 september 1918 ingiven promemoria, däri redogjorts för de p. m. till

amanuensen åvilande göromål och anmärkts, i vilken utsträckning antalet kj.i~tk°v’

mål och ärenden hos krigshovrätten ökats under åren 1908—1917, väckt

fråga om amanuensbefattuingens ersättande med en sekreterartjänst å

ordinarie stat, för vilken tjärn t borde fastställas enahanda löneförmåner

som de, vilka utginge till sekreteraren i Svea hovrätt.

Krigshovrätten har med föranledande härav i skrivelse till Svea K^?‘the”v''

hovrätt den 11 september 1918 yttrat huvudsakligen följande:

Den erfarenhet, som vunnits under tiden sedan krigshovrättens förut omförrnälda

yttrande avgivits, hade ytterligare stärkt krigshovrätten i dess redan då uttalade

uppfattning, att omfattningen och arten av det arbete, som i krigshovrätten

åvilade amanuensen, med skäl kunde föranleda inrättandet av en ordinarie tjänstebefattning.

Av en amanuensens promemoria vidfogad statistisk redogörelse, vars riktighet

krigshovrätten vitsordade, framginge, att arbetsbördan för krigshovrätten vore

stadd i stadig tillväxt I sådant avseende ville krigshovrätten jämväl erinra, att

första hälften av år 1918 vid jämförelse med motsvarande del av det nästföregående

året haft att uppvisa en särskilt stark ökning av antalet inkomna besvärsmål.

Anledningen till denna starka tillväxt i krigshovrättens och därmed jämväl i amanuensens

arbetsbörda torde icke i nämnvärd utsträckning vara att söka i tillfälliga

omständigheter, utan måste huvudsakligen vara att tillskriva den väsentligen förlängda

övningstiden för de värnpliktiga och även fortgående ökad brottslighet. En

uppdelning av amanuensens göromål, på sätt i organisationsplanen förutsatts, å fyra

B Utan;] till riksdagens protokoll 1313. I sand. 223 höft. (Nr 253.) 7

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj:ts proposition Nr 253.

av hovrättens ordinarie tjänstemän skulle vid krigshovrättens tilltänkta förläggning

inom samma lokal som Svea hovrätt under nuvarande och otvivelaktigt jämväl för

framtiden bestående förhållanden helt visst medföra en så betydande ökning i arbetet

för dessa befattningshavare, att de icke skulle kunna på tillfredsställande sätt*

sköta sina respektive åligganden. Då det måste med visshet antagas, att någon

minskning i arbetsbördan för krigshovrätten icke vore att emotse och att därför

behovet av en arbetskraft för utförande av det arbete, som nu åvilade amanuensen,

komma att bliva av stadigvarande beskaffenhet, samt den ifrågasatta förhöjningen

i amanuensens avlöningsförmåner ej stått att vid 1918 års riksdag få i full utsträckning

godkänd, hade krigshovrätten funnit angeläget att ej längre dröja med genomförandet

av en förändring i den av amanuensen ifrågasatta riktningen. Det kunde

ej skäligen begäras, att en statens tjänsteman med en daglig arbetstid i genomsnitt

av minst sex timmar och med viktiga åligganden skulle kvarstå å extra stat

och åtnöjas med arvode som amanuens. Med hänsyn till arten och beskaffenheten

av det arbete, som ifrågavarande befattningshavare hade att utföra, ansåge krigshovrätten,

att denne i avlöningsavseende borde komma i andra lönegraden.

Krigshovrätten hemställde därför, att hovrätten mätte hos Kungl.

Maj:t söka utverka, att från och med år 1920, i stället för arvode å extra

stat åt en amanuens, å ordinarie stat uppfördes en andra gradens tjänst

för krigs hovrätt sa vdelningen. Beträffande den förändrade benämning,

som i sammanhang härmed borde givas ifrågavarande tjänsteman, hade

krigshovrätten iutet att erinra emot att han, på sätt amanuensen ifrågasatt,

erhölie benämningen sekreterare, vilken benämning före år 1916

tillkommit denne befattningshavare.

Svea hovrätt. 1 underdånig skrivelse den 20 september 1918 har därefter Svea

hovrätt anfört:

Med den omfattning, ärendena i krigshovrätten tagit, skulle det, även om

krigshovrätten vore inrymd i samma lokal som Svea hovrätt, icke vara möjligt åt t

belasta tjänstemännen i denna hovrätt med de göromål, som nu utfördes av amanuensen

i krigshovrätten. Och då dessa göromål vore av den mångfald och den

beskaffenhet, att det i längden icke kunde vara möjligt att få dem utförda av en

tjänsteman med de avlöningsförmåner och den ställning, som tillkomme amanuensen

i krigshovrätten, syntes fullt fog förefinnas för att amanuensbefattningen utbyttes

mot en ordinarie tjänst. Med befattningen skulle vara förenade göromål, som

i hovrätten ombesörjdes av sekreteraren, aktuarierna, arkivarien och notarier; men

då göromålen till övervägande delen vore sådana, som i hovrätten tillhörde de tre

sistnämnda klasserna av tjänstemän, torde det icke böra ifrågasättas, att den nye

tjänstemannen erhölie högre löneförmåner än dessa. Mot förslaget, att den nya befattningshavaren

benämndes sekreterare, hade dock hovrätten icke något att invända.

Hovrätten tillstyrkte alltså, att Kungl. Maj:t måtte genom proposition

till 1919 års riksdag föreslå, att å hovrättens stat, med uteslutande

av arvodet till en amanuens i krigshovrätten, uppfördes en sekreterare

hos krigshovrätten med en avlöning av 4,500 kronor, därav 2,600

s. 51 Kontrollera mot PDF

51

Kungl. Maj:ts Proposition Sr 253.

kronor lön, 1,600 kronor tjänstgöringspenningar och 300 kronor ortstillägg,

samt med tre ålderstillägg vartdera å 500 kronor att utgå efter

respektive fem, tio och femion år. I rikhet med vad som ägt ruin beträffande

innehavaren av såväl krigshovrättsrådsämbelet som överkrigsfiskalsbefattningen

syntes, därest till innehavare av den nya tjänsten

komine att utnämnas den nuvarande amanuensen, chnne böra berättigas

att för ålderstillägg räkna sig till godo sin föregående tjänstgöring i

krigshovrätten från det han den 27 januari 1911 erhöll nådigt förordnande

att förestå den förutvarande sekreterarbefattningen i krigshovrätten.

På sätt jag förut nämnt har jämväl denna Svea hovrätts framställning

remitterats till löneregleringskommittén för avgivande av utlåtande

över densamma. Såsom sådant yttrande har kommittén anfört

följande:

Att de åligganden, som numera tillkomme den ä krigshovrättsavdelningen

anställda amanuensen, under de senare åren ökats i en omfattning, som vid krigshovrättens

omorganisation icke förutsetts, syntes kommittén vara ådagalagt genom

vad som förekommit såväl i det år 1918 avgjorda ärendet om höjning av hans löneförmåner

som ock i samband med här föreliggande framställning. Det torde ock

kunna med visshet antagas, att denna ökning av arbetsbördan icke berodde enbart

-av tillfälliga omständigheter — såsom extra inkallelser av värnpliktiga till krigstjänstgöring

— utan jämväl, och huvudsakligast, av den väsentliga förlängning av

de värnpliktigas övningstid, som 1914 års härordning medfört. Man torde sålunda

icke hava att förvänta, att någon lättnad i krigshovrättens arbete och därmed

jämväl i den del av samma arbete, som åvilade amanuensen, skulle komma att inträda,

så länge nu gällande ordning med avseende å värnpliktsövningar m. m. ägde

bestånd. Ur denna synpunkt kunde det synas befogat att till stöd för framställning

om ifrågavarande extra befattnings förändring till ordinarie sådan åberopa att,

även om krigshovrätten erhölle samma tjänstelokal som Svea hovrätt, de med befattningen

förenade göromål på grund av sin omfattning icke rimligen skulle kunna

påläggas de tjänstemän i Svea hovrätt, som från början förutsatts skola övertaga

desamma, och att alltså behovet av den nuvarande befattningen vore konstant

Häremot kunde emellertid kommittén icke underlåta att erinra, att — såsom jämväl

krigshovrätten i det tidigare ärendet rörande avlöningsförbättring åt dess amanuens

antytt — en längre tids erfarenhet i allt fall borde vinnas av den nya organisationen

och att till äventyrs även andra reformer kunde tänkas inom en relativt

snar framtid påkallas, i samband med vilka den nu ifrågasatta lämpligast finge

prövas. På sätt kommittén i annat sammanhang förut berört, syntes det ock vara

omöjligt att nu bedöma, huru de militära förhållandena över huvud taget komme

att gestalta sig framdeles. Kommittén funne sig alltså icke kunna för sin del tillstyrka.

att nuvarande amanuensbefattningen i krigshovrätten förändrades till tjänst

på ordinarie stat.

Emellertid torde vara ofrånkomligt, att krigshovrättens amanuens tillerkändes

den förbättring i avlöningsförmåner, som skäligen kunde svara mot ök
-

Löuereghriny

skommittén.

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Departementschefen

.

Kungl- Maj:ts proposition Kr, 253.

ningen av lians arbete. Att riksdagen år 1918 icke beviljade anslag till hela det

avlöningsbelopp, som i sådant hänseende då föreslagits, torde uteslutande hava berott

därpå, att man önskade undvika,, att det föreliggande fallet verkade prejudicierande

vid bestämmandet av avlöningsförmåner för amanuenser i allmänhet. Mot

beloppets skälighet i och för sig torde icke någon befogad anmärkning hava framställts.

Med hänsyn härtill syntes det kommittén som kunde avlöningsfrågan nu

lämpligen ordnas så, att ifrågavarande befattning — i överenstämmelse med vad

på senare tiden medgivits för extra revisorer i kammarrätten — likställdes med en

törsta normalgradens tjänst, ehuru på extra stat och med avlöningen min-kad med

ett avrundat belopp, motsvarande den å ordinarie befattningshavare för egen pensionering

lagda avgift. Tjänstens innehavare borde med avseende å arten av hans

sysslor givas benämningen notarie.

Kommittén tillstyrkte förty, att till avlönande av eu extra notarie

å krigshovrättsavdelningen i Svea hovrätt å extra stat för år 1920 anvisades

ett belopp av 3,900 kronor.

Åveu jag finner, nu likasom 1918, det vara till fullo ådagalagt,

att de göromål, för vilka ifrågavarande befattningshavare i krigshovrätten

har att svara, efter den nuvarande militära rättegångsordningens införande

ökats i en icke förutsedd omfattning. Jag håller ook före, att den

huvudsakligaste anledningen till denna ökning varit den genom 1914

års härordning genomförda förlängning av de värnpliktigas övningstid.

Vad i ärendet förekommit har emellertid icke synts mig innefatta tillräcklig

anledning att frångå min år 1918 intagna ståndpunkt, enligt

vilken jag fann det icke böra ifrågakomma att omskapa amanuensbefattningen

i krigshovrätten till en ordinarie sekreterare eller notarietjänst.

I likhet med lönereglering-kommittén kan jag därför icke tillstyrka, att

omförmälda befattning nu förändras till tjänst på ordinarie stat.

_ På sätt löneregleringskommittén jämväl anfört, är det likväl ofrånkomligt,

att befattningens innehavare beredes en mot ökningen i hans

arbete svarande förbättring i löneförmåner. En sådan förbättring torde

icke hava vunnits genom den nästlidet år vidtagna höjningen av amanuensarvodet

till 3,300 kronor; och synes mig ej heller det då föreslagna

beloppet, 4,000 kronor, kunna anses för ändamålet tillräckligt. Med

hänsyn härtill och i huvudsaklig anslutning till kommitténs förslag

till avlöningsfrågans ordnande anser jag önskligt, att amanuensbefattningen

i krigshovrätten förändras till en extra notariebefattning, men

med avlöningsförmåner i överensstämmelse med dem, som tillkomma

ordinarie hovrättsnotarie, efter avdrag av ett avrundat belopp, svarande

mot dylik befattningshavares avgift lör egen pensionering, eller således

4,350 kronor. Denna anordning skulle ock enligt mitt förmenande bäst

s. 53 Kontrollera mot PDF

53

Kungl. Maj:ts proposition Nr 253.

överensstämma med den ifrågavarande befattningens jämförlighet med

hovrätternas notarietjänster.

Innan jag lämnar denna avdelning av min framställning, torde Anslag till

det tillåtas mig att anmäla ännu ett anslagskrav, som har avseende å av^förskottstvå

av hovrätterna. vis bestridda

I propositionen om tilläggsstat för år 1919 (punkt [1] och'' 2]) samt

årets statsverk-proposition (punkt [14]) har Kung!. Mnj:t på min hem- ilande av

ställan föreslagit riksdagen att anvisa medel för beredande av tillfällig iör- ^^iGöta

stärkning av arbetskrafterna i en var av Göta hovrätt samt hovrätten hovrätt och

över Skåne och Blekinge med en extra division, vad förstnämnda hov- ^‘^Skånc

rätt beträffar under tiden från och med den 10 april 1919 till och med och hleden

9 september 19:10 och vad angår sistnämnda hovrätt från och med hinge

den 10 april 1919 till samma års slut. Vid behandlingen i statsrådet

den 9 januari i år av berörda anslagsfrågor omnämnde jag, att de

båda extra divisionerna redan nu äro i verksamhet, den vid Göta hovrätt

från och med den 10 september 1918 och den vid hovrätten över

Skåne och Blekinge från början av innevarande år. Bedan dessförinnan

var en var av sistnämnda hovrätts två ordinarie divisioner förstärkt

med en extra ledamot under ti len från och med den 1 mars 1918 till

samma års utgång. Medel till bestridande av samtliga nu nämnda förstärkningar

av hovrätternas arbetskrafter intill den 10 april 1919 har

statskontoret anbefallts att förskottsvis utbetala. På sätt jag vid förberörda

tillfälle omnämnde, avsågos dessa medel att i sinom tid avföras

å andra huvudtitelns allmänna besparingar. Emellertid hava dessa besparingar

måst i stor utsträckning anlitas för eu del andra viktiga statsändamål.

En följd härav har blivit den, att, därest besparingarna under

andra huvudtiteln skulle komma till användning även för täckande av

nu ifrågavarande utgifter, berörda besparingar skulle, enligt verkställd

beräkning, komma att nedbringas till lägre belopp, än som, med särskild

hänsyn därtill att andra huvudtitelns anslag till extra utgifter är

satt till allenast 9,000 kronor, kan anses tillrådligt. Jag S''-r mig

alltså nödsakad föreslå Kungl. Maj:t, att medel till täckande av nu

ifrågavarande förskott äskas av riksdagen. Det belopp, det bär gäller,

uppgår efter verkställd uppskattning till, i ett för allt och i runt tal,

47,000 kronor. För nu ifiågavarande ändamål torde alltså böra på

tilläggsstat för år 1919 äskas ett förslagsanslag, högst, 47,000 kronor.

Något anslag i nu ifrågavarande avseende är ej beräknat i propositionen

om 1919 års tilläggsstat. Häri torde dock knappast ligga

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj:ts proposition Nr 253.

något hinder för framställnings avlåtande till riksdagen om sådant anslags

beviljande, helst som, på sätt jag närmare utvecklat förut i

dag vid anmälan av propositionen om anvisande av medel till beredande

av tvångsuppfost''an åt minderåriga manliga förbrytare m. m.,

vissa andra anslag, visserligen ej berörande tilläggsstaten för år 1919

utan avseende 1920 års riksstat, betärts med belopp, som så avsevärt

understiga de i statsverkspropositionen härför beräknade, att överskottet

mer än väl förslår till att täcka — jämte annat — även nu ifrågavarande

anslag.

tlerevision^n Uti nu ifrågavarande betänkande hava de sakkunniga, efter att

hava gjort sin framställning om höjande av hovrättsrådens begynnelseeniga''"1

avlöningar till 8,100 kronor, anföit följande:

(Sid. 42—43.) Redan den löneändring, soin sålunda föreslagits, torde medföra vissa konse
kvenser

även utom hovrätterna, nämligen beträffande löneförhållandena i nedre justitierevisionen.

Man hade hittills utgått från att, såsom också syntes de sakkunniga vara

riktigt, löneförmånerna i hovrätterna och i nedre justitierevisionen borde vara ställda

i det förhållande till varandra, att å ena sidan de yngre hovrättsledamöterna lockades

att ingå i justitierevisionen och å andra sidan hovrätterna icke på grund av skillnaden

i löneförhållandena berövades möjlighet att åter draga till sig en del av dem,

som någon längre tid tjänstgjort i justitierevisionen. Det förra syftet hade man för

närvarande sökt uppnå dels genom att sätta lönerna såväl för de ordinarie som för

de konstituerade och de med egen rotel förordnade revisionssekreterarna högre än hovrättsråds!

önerna och dels genom att tillägga de hovrättsråd eller assessorer, vilka

tjänstgjorde såsom tillförordnade revisionssekreterare, visst belopp utöver vad de uppburit

i hovrätterna. För att tjäna det senare syftet hade införts särskild bestämmelse

om rätt för ordinarie revisionssekreterare, som åter erhölle hovräitsrådsämbete,

att för åtnjutande av ålderstillägg å hovrättsrådslönen räkna sig till godo fem år

av den tid, han innehaft revisionssekreterarämbete. Detta medel hade dock icke

visat sig verksamt. Någon återgång från ordinarie revisionssekreterai tjänst till

hovrättstjänst hade icke, sedan berörda bestämmelse infördes, förekommit, tvivelsutan

beroende därpå, att en dylik återgång i allt fall skulle på grund av den allt

för stora skillnaden mellan revisionssekreterarlönen och den nuvarande hovrättsrådslönen

bliva i ekonomiskt hänseende synnerligen oförmånlig.

Om man i enlighet med de sakkunnigas förslag satte begynnelseavlöningen

för hovrättsråden till 8,100 kronor, bleve det givetvis nödigt att vidtaga sådana

ärdringar i revisionssekreterarnas löneförmåner, att nedre justitierevisionen fortfarande

ägde möjlighet att i tillbörlig mån draga till sig lämpliga krafter från hovrätterna.

Om de blivande avlöningarnas storlek ansåge de sakkunniga det icke tillhöra

dem att avgiva förslag. Då utnämningen till hovrättsråd i regel skedde för

den i nedre justitierevisionen tjänstgörande avsevärt tidigare än utnämningen till

ordinarie revisionssekreterare, vore i alla händelser klart, att arvodena för konstituerade

revisionssekreterare samt revisionssekretare med egen rotel måste såsom följd av

s. 55 Kontrollera mot PDF

55

Kungl. Maj:ts proposition Nr 253.

berörda ändring i hovrättsrådsavlöningarna förhöjas åtminstone till 8,100 kronor och att,

om revisionssekreterarnas nuvarande för delning i tre olika grader bibehölles, de ordinarie

revisionssekreterarnas löner icke kunde sättas lägre än till 8,700 kronor. Vid den utredning

om ändring i löneförhållandena i nedre justitierevisionen, som alltså påkallades,

syntes även komma att upptagas frågan om förvandling av de konstituerade

och de förordnade revisionssekreterarnas ämbeten till ordinarie, en frå^a som

redan förut flera gånger varit föremål för behandling utan att leda till slutligt resultat.

I anslutning till vad de sakkunniga sålunda anfört vill jag i frågan

om fövandling av vissa revisionssekreterares ämbeten till ordinarie

något närmare ingå på vad i berörda fråga tidigare törekommit.

Eldigt den år 1911 vidtagna organisationen av nedre justitierevisionen

finnes, ut-m femton ordinarie revisionssekreterarämbeten, fem

medelst konstitutorial och tre medelst årliga föro dnanden att förestå

egen rotel tillsatta revisiunssekreterarbefattningar, för vilka anslag uppförts

å ordinarie stat.

I samband m-d genomförandet år 1915 av vissa ändringar i bestämmelserna

om högsta domstolens tjänstgöring på avdelningar ansågs

nödigt åstadkomma tillfällig förstärkning — avseende en beräknad

tidrymd av sju å åtta år — av nedre revisionens arbetsrätt er;

och beviljade riksdagen nyssnämnda år lör dylikt ändamål å extra stat

för år 1916 visst belopp till avlönande, bland annat, av fyra tillförordnade

revisionssekreterare. Vid förutgående behandling av detta ärende

i statsrådet den 14 januari 1915 yttrade den då föredragande departementschefen

bland ann it:

Av de tjugutre revisionssekreterartjänster, till vilka anslag vore uppförda

på ordinarie stat, vore endast femton beklädda med ordinarie innehavare. De

åtta revisionssekreterare, som endast vore konstituerade eller förordnade att med

egen rotel förestå ett revisionssekreterarämbete, måste kvarstå i den ordinarie

befattningen, de kunde innehava. Då de i allmänhet vore ordinarie ledamöter i hovrätt,

måste deras hovrättsrådsämbeten under tiden uppehållas på förordnande. Häri

läge en av orsakerna till den utsträckta användningen av extraordinarie arbetskrafter

i hovrätterna. På detta missförhållande hade uppmärksamheten blivit riktad

i sammanhang med frågan om åtgärders vidtagande till påskyndande .av rättsskipningen

i högsta domstolen. Då enligt det upprättade förslaget till lag om ändrad

lydelse av 30 kap. rättegångsbalken hovrätterna skulle i ett avsevärt antal mål

bliva sista instans, hade det synts önskvärt, att i målens avdömande i hovrätterna

komme att deltaga ett så stort antal ordinarie ledamöter som möjligt. Till befrämjande

av detta önskemål skulle det bidraga, om alla de för det ordinarie arbetet i

nedre justitierevisionen behövliga revisionssekreterarämbetena också besattes med

ordinarie innehavare. Genom den föreslagna ökningen av antalet icke ordinarie revisions
-

Fråga om

förändring

av visna icke

ordinarie

revisiorissekreierarbefuttningar

t ill

ordinarie

ämbeten.

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Maj:U proposition Nr 253.

sekreterare med ytterligare fyra skulle de berörda missförhållandena blott ytterligare

skärpas. Det kunde därför synts väl motiverat att i detta sammanhang föreslå,

att alla eller åtminstone ett större antal av de åtta icke ordinarie revisionssekrerartjänster,

till vilka anslag funnes å nedre justitierevisionens ordinarie stat,

förvandlades till ordinarie ämbeten. Under rådande förhållanden, då varje utgiftsökning,

som ej vore oundgänglig, borde undvikas, hade departementschefen emellertid

ansett sig böra avstå från att framlägga ett sådant förslag. Frågan borde dock.

så snart omständigheterna det medgåve, upptagas till förnyat övervägande.

Sedan derefter under år 1915 inom justitiedepartementet i ämnet

utarbetats en promemoria, vari bland annat uttalades, att framställning

syntes böra göras till riksdagen därom, att de fem medelst konstitutorial

och tre medelst förordnande för helt år med egen rotel tillsatta revisionssekreterartjänster

måtte förvandlas till ordinarie ämbeten, anbefalldes

löneregleringskommittén att avgiva utlåtande över nämnda promemoria;

och avgav kommittén sådant utlåtande den 18 december 1915.

I detta utlåtande, som jag hemställer måtte i hithörande delar såsom bilaga

(Sid. or> ... f.) (B) fogas till protokollet i ärendet, förklarade kommittén — efter en ingående motivering,

för vilken jag icke anser mig behöva här närmare redogöra — att kommittén,

under förutsättning att bland avlöningsvillkoren intoges erforderlig föreskrift i fräsa

om skyldighet för ordinarie revisionssekreterare att underkasta sig förflyttning till

ledamotsbefattning i överrätt, ansåge sig kunna tillstyrka, att till 1916 års riksdag

avlätes framställning om förändring till ordinarie revisionssekreterarämbeten av de

fem medelst konstitutorial och tre medelst förordnande att förestå egen rotel tillsatta

revisionssekreterarbefattningar, för vilka avlöningsmedel funnes avsedda i gällande

ordinarie stat för nedre justitierevisionen. Därvid föreslogs tillika, att avlöningsförmånerna

för ordinarie revisionssekreterare bestämdes till 7,500 kronor med

två ålderstillägg å 600 kronor efter respektive fem och tio år.

När dåvarande chefen för justiedepartementet den 14 januari 1916

i statsrådet anmälde förut omförmälda anslagsbehov jämväl för år 1917,

hänvisade departemens» liden till vad han 1915 uttalat angående önskvärdheten

av en öknmg av de ordinarie revisionssekreterarnas antal

samt yttrade, att vad sålunda uttalats fortfarande torde äga sin fulla

giltighet.

Av enahanda sparsamlietsskäl som föregående år hade han emellertid ej heller

nu ansett sig böra underställa frågan härom Kungl. Maj:ts prövning. Han hade

dock varit betänkt på att, för att redan nu få förut påpekade missförhållande med

hovrätternas extraordinariesysfem i någon män avhjälpt, föreslå - såsom ett provisorium

— förenämnda åtta konstituerade och förordnade revisionssekreterares uppflyttande

till ordinarie utan förhöjning av deras begynnelseavlöningar. Huvudsakligen

på den grund, att detta förslags genomförande enligt verkställd utredning skulle

stöta på vissa svårigheter i lönetekniskt avseende, hade han dock avstått från fullföljande

av denna sin avsikt.

s. 57 Kontrollera mot PDF

57

Kungl. Maj.ts proposition Nr 253.

Med den reglering av revisionssekretorarnas avlöningar, som torde

påkallas, där< st den av mig lörordade höjningen av hovrättsrådens begyunelseavlöningar

genomföres, och varom jämväl nedre justitierevisionen

hemsiällt i sin i början av mitt anförande omförmälda underdåniga skrivelse

av den 17 augusti 1918, sammanhänger givetvis på det närmaste

den nu berörda frågan om utökning av de ordinarie revisionssekreterarnas

antal. Vid överlämnandet till löneregleringskommittén av remisshandliugarna

i föreliggande ärende har jag ock låtit framhålla önskvärdheten

av att kommittén vid avgivande av sitt utlåtande toge frågan

under omprövning och därutinnan framlade förslag.

Löneregleringskommittén har med föranledande härav gjort följande

utalande:

Kommiltén anstöta sig i allo till och åberopade vad kommittén i sitt utlåtande

den 18 december 1915 andragit. De skäl, kommittén då fann tala för de

ifrågavarande revisionssekreterartjänsternas förvandlande till ordinarie befattningar,

ansåge kommittén fortfarande äga giltighet. Beträffande den verkan, en dylik anordning

skulle hava för hovrätternas vidkommande, tilläte sig kommittén att ytterligare

påpeka den synnerliga önskvärdheten av att den dömande verksamheten i

hovrätterna i så stor utsträckning som möjligt utövades av ordinarie hdmöter, ett

önskemål som ju den ifrågasatta anordningen skulle främja genom minskande av det

antal platser i hovrätterna, som måste uppehållas med vikarier.

Dä kommittén alltså förordade framställning till 1919 års riksdag

om förändring till ordinarie ämbeten av förutnämnda åtta medelst konstitutorial

eller förordnande att förestå eg^n rotel tillsatta revisionssekreterarbefaitningar,

ville emellertid kommittén betona, att sådant förordande

nu liksom år 1915 skedde under förutsättning, att bland avlöningsvillkoren

iutoges erforderlig föreskrift i fråga om skyldighet för

ordinarie revisionssekreterare att underkasta sig förflyttning till ledamotsbefattning

i överrätt. En dylik föreskrift ansåge nämligen kommittén

med nödvändighet påkallas ej mindre av den relativt stora utökning

av de ordinarie revision ssekreterarnas antul, som skulle komma

att genomföras, än även med hänsyn till revisionssekreterartjänsternas

egenskap av övergångsplatser och den eventuella svårigheten att vid

önskvärd tid placera nämnda tjänstinnehavare å andra befattningar. Att,

där sådan förflyttning ifrågakoinme, vederbörande skulle bibehållas vid

dittillsvax-ande löneförmåner, funne kommittén vara uppenbart.

Såsom de sakkunniga anmärkt funnes viss bestämmelse meddelad i syfte att

befrämja revisionssekieterarnas återgång till hovrättstjänstgöring. Genom kungörelsen

den 16 juni 1911 hade nämligen i enlighet med riksdagens beslut meddelats

stadganden, vilka innebure att ordinarie revisionssekreterare, som utnämndes till hovBihang

till. riksdagens protokoll 1919. 1 somt. 223 höft. {Nr 253.) 8

Lönereglering

skönt’

mit ten.

s. 58 Kontrollera mot PDF

Departement s •

chefen

(Sid.65 —69.)

58 Kunyl. Maj:ts proposition Nr 253.

rättsråd i hovrätt, där han vid sin befordran till revisionssekreterartjänsten var ledamot

eller fiskal, finge för ålderstillägg å hovrättsrådslönen tillgodoräkna sig, förutom

eventuell tidigare ledamotstid i hovrätten, jämväl den tid intill fem år, varunder

han innehaft revisionssekreterarämbetet. Med hänsyn till ökningen av de

ordinarie revisionssekreterartjänsternas antal och då det till äventyrs på grund av

särskilt tröga befordringsförhållanden i någon hovrätt kunde komma att inträffa,

att vederbörande utnämndes till revisionssekreterare, innan han ännu blivit vare sig

ordinarie ledamot eller fiskal i hovrätt, syntes förberörda stadganden böra erhålla

sådan avfattning, att de bleve tillämpliga också för det fäll, att vederbörande vid

s:n befordran till revisionssekreterartjänsten vore endast adjungerad ledamot, assessor,

i hovrätt.

Ehuru icke direkt sammanhängande med det nu föreliggande ämnet torde

böra framhållas, att det till främjande av hovrätternas förseende med väl kalificerade

krafter vore önskligt att, där så jämväl ur andra synpunkter läte sig gorå,

ordinarie revisionssekreterare tillätes övergå till hovrättsrådsbefattning även i annan

hovrätt än den, vid vilken han vid sin befordran till revisionssekreterarämbetet

vore bunden, med rätt att på enahanda sätt få räkna sig tjänstgöringstid inom

nedre justitierevisionen till godo.

I>n — på sätt av det sagda framgår — vid olika tillfällen upptagna

frågan om förvandling av vissa icke ordinarie revisionssekreterar

be fattningar till ordinarie ämbeten finner jag, med hänsyn till dess

intima samband med den ifrågasatta omxa gleringen av revisionssekreterarnas

avlöningar, nu böra göras till föremål för slutlig prövning.

Detta torde vara så mycket mer befogat, som frågans lösning är av betydelse

även för befordringsförhållandena inom hovrätterna och för ett

önskvärt avhjälpande av det av mig förut berörda missförhållandet att

å ledamotsplatserna i nämnda verk i stor utsträckning anlitas extra

ordinarie arbetskrafter.

Det med hänsyn till den normala arbetsmängden i nedre justitierevisioneu

konstant erforderliga antalet revisionssekreterare utgör tjugutre,

för vilkas avlönande anslag är uppfört å ordinarie stat. Av dessa

revisionssekreterare änster äro, såsom framhållits, blott femton beklädda

med ordinarie innehavare; de övriga tillsättas, fem medelst konstitutorial

och tre medelst förordnande med egen rotel. Sistnämnda åtta

revisonssekreterare kvarstå alltså i den ordinarie befattning, i regel hovrättstjänst,

som de må innehava. De skäl, som föranlett, att sålunda

vissa av de konstant erforderliga revisionssekreterartjänsterna för närvarande

liksom tidigare icke uppförts såsom ordinarie, framgå av den

redogörelse, som löneregleringskommittén härför lämnat i sitt den 18

december 1915 avgivna utlåtande och till vilken jag hänvisar.

Då det nu gäller att avföra, huruvida den hittillsvarande uppdelningen

av de ständigt erforderliga revisionssekreterartjänsterna i ordi
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

59

Kung!. Maj:ts proposition Nr 253.

narie och icke ordinarie lämpligen må frångås, bör givetvis främst tillses, i

vad mån de skäl, som ligga till grund för eu dylik uppdelning, numera

bortfallit eller förlorat i betydelse. För min del håller jag före,

att berörda skäl icke vidare bör tillerkännas sådan vikt, att de utgöra

hinder för de ifrågavarande revisionssekreterartjänsternas förvandling till

Ordinarie befattningar. Jämte det jag i huvudsak ansluter mig till vad

löneregleringskommittén härutinnan anfört i sitt nyssnämnda utlåtande, (Sid. 69—71.)

vill jag särskilt framhålla följande synpunkter.

Vid 1911 års omorganisati >n av nedre justitierevisionen förelåg

såsom en av de förnämsta betänkligheterna mot alla de ständigt erforderliga

revisionssekreterarnas utnämnande med fullmakt hänsynen till

tjänsternas förmenta egenskap av övergångsplatser och svårigheten att

vid önskvärd tid placera dt-ras innehavare å andra befattningar. I ändamål

att bereda större möjlighet för ordinarie revisionssekreterare, som

förut tillhört hovrätt såsom ordinarie ledamot eller fiskal, att vid inträffande

vakans å hovrättsrådsämbete återgå till hovrätten, utfärdades

emellertid, i enlighet med riksdagens beslut, kungörelsen av den 16 juni

1911. Genom denna förordnades dels att, därest revisionssekreterare,

som vid utnämningen till ämbetet var ledamot i någon av likets hovrätter,

ånyo utnämndes till ledamot i samma hovrätt, han finge för

erhållande av ålderstillägg å hovrättsrådslönen tillgodoräkna sig ej blott

den tid, han förut vant ledamot i hovrätten, utan även den tid intill

fem år, varunder han innehaft revisionssekreterarämbetet, dels ock att,

därest revisionssekreterare utnämndes till ledamot i samma hovrätt, i

vilken han vid utnämningen till revisionssekreterare var fiskal, han finge

för erhållande av ålderstillägg å hovrättsrådslönen tillgodoräkna sig den

tid intill fem år, varunder han innehaft revisionssekreterarämbetet.

Att den utväg för ordinarie revisionssekreterares övergång till

annan befattning, som genom omformälda st idganden öppnats, hittills

— med ett enstaka undantag — icke anlitats, har säkerligen närmast

berott därpå, att eu återgång till hovrättstjänstgöring skulle för den

ordinarie revisionssekreteraren ställa sig ekonomiskt ogynnsamt med

hänsyn till den relativt stora skillnach-n mellan revisionssekreterarlönen

och den nuvarande hovrättsrådslönen. Om emellertid hovrättsrådens

begynnelseavlöning undergår den av mig förordade höjningen

och samtidigt, på sätt jag ämnar föreslå, revisionssekreterarnas avlöningar

så avpassas, att skillnaden i lönehänseende mellan de båda tjänsterna

så småningom utjämnas, torde det vara befogat att antaga, att det med

ifrågavarande stadganden avsedda syftet oftare kommer att vinnas.

Oå därjämte i befordringshänseende, framdeles såsom hittills, även andra

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kunyl. Maj:ts proposition Nr 253.

vägar lära stå en avgående revisionssekreterare öppna, torde förutnämnda

betänkligheter icke böra tillmätas avgörande betydelse för den

töreligyande frågan om ökning av antalet ordinarie revisionssekreterare.

Med det sagda vill jag ingalunda hava understrukit revisionssekreterartjänsternas

natur av över^angsplatser. Fast mer är jag av

den asikten, att dessa tjänsters stora vikt och betydelse fordra, att åt

deras innehavare give3 eu så fast och säker ställning som möjbgt; och

ur den synpunkten är det icke minst påkallat, att de åtta revisionssekreterarbeIattuingar,

om vilka det nu är fråga, göras till ordinarie

ämbeten. Å andra sidan är det naturligt, att arbetets krävande beskaffenhet

förr eller senare driver vederbörande revisionssekreterare att se sig

om elter annan verksamhet. För sådant fall är det, som utväg på antvtt

sätt står och bör stå honom öppen.

En annan betänklighet mot vidtagande av den ifrågasatta förändringen

av vissa icke ordinarie revisionssekreterartjänster till ordinarie

har varit den tänkta möjligheten av en framtida reduktion av antalet

ständigt erforderliga revisionssekreterartjänster. Såsom löneregleringskommittén

i utlåtandet av den 18 december 1915 närmare utvecklat,

torde emellertid — åtminstone så länge nuvarande rättegångsordning till

sina huvuddrag består — eu dylik reduktion icke kunna antagas bliva

påkallad av någon minskning i högsta domstolens arbetsbörda. Att

åter genom en blivande allmän rättegångsrelorm revisionssekreterartjänsterna

kunna komma att indragas eller i allt fall till antalet reduceras,

^nser jag vara ett förhållande, som icke bör få invetka på den föreliggande

frågan, huruvida icke statst;änster, av vilka det allmänna ofrånkomligt

nu är i konstant behov, böra besättas med ordinarie innehavare.

Förutom att det till undvikande av ordinarie revisionssekreterares överflyttande

å indragningsstat lärer givas tillräckligt rådrum för erforderliga

åtgärders vidtagaude, innan eu ny rättegångsieform träder i tillämpning,

toide. för. sådant ändamål tjäna dels iörenämnda stadganden om rätt

till viss tjänstårsbvräkning, dels ock ett intagande bland ordinarie revie

res avlömn^svillk (,r av föreskrift om skyldighet för honom

att underkasta sig förflyttning till ledamotsbefattning i överrätt. En

''* '' sistnämnda sla^, som av löneregleringskommittén uppställts

så>om villkor för dess tillstyrkande av utökningen på angivet sätt

av de ordinarie revisionssekreterarnas antal, finner nämligen även jagerforderlig.

Emellertid är med avseende å det sålunda uppställda villkoret

att uppmärksamma, hurusom en motsvarande b stämmelse i fråga

om jätten att åtnjuta avlöningsförmåner enligt gällande avlöningsstater

för hovrätterna innebär, att hovrättsråd är underkastad den förflyttning

opaginerad Kontrollera mot PDF

Öl

Kungl. Maj:ts proposition Nr 253.

till annan ort, varom vid möjligen inträdande förändringar i avseende

ä hovrätternas organisation eller förlägguingsorter eller eljest i allmänhet

kan varda stadgat, men med iakttagande, bland annat, därav att

skyldighet uti berörda hänseende åligger de i tjänstegraden yngre framför

de äldre. Givetvis bör i fråga om förflyttning av yngre befattningshavare

framför äldre enahanda ordning gälla beträffande revisionssekreterares

förflyttning till ledamotsbefattning i överrätt, och detta

icke blott mellan revi-ionssekreterarna inbördes utan ock i förhållandet

mellan revisionssekreterare, å eua, och hovrättsledamöter, å andra sidan.

Den knappa tid, som förflutit sedan löneregleringskommitténs utlåtande

avgavs, har emellertid icke tillåtit utarbetandet av ett detaljerat förslag

i förevarande hänseende. Åt ifrågakomna avlöningsvillkor torde därför

tillsvidare böra givas sådan avfattuing, att den, som med eller efter ingången

av år 1920 tillträder ordinarie befattning som revisionssekreterare,

skall vara underkastad de bestämmelser i fråga om skyldighet

att låta sig förflyttas till ledamotsbefattning i överrätt, som under år

1920 kunna varda meddelade.

Åtgärden att förvandla ifrågavarande revisionssekreterartjänster

till ordinarie befattningar synes mig högeligen påkallad även av hänsynen

till ett utom nedre justitierevisionen liggande fot hållande. Jag

har förut i annat sammanhang erinrat om den synnerliga önskvärd

heten av att i görligaste mån rådes bot för det kända missförhållandet,

att ledamntsplatserna i hovrätterna i stor utsträckning innehavas

av vikarier. Särskilt sedan hovrätterna numera blivit sista instans i

ett avsevärt antal mål och ärenden, har detta önskemål kraftigt gipsig

gällande. Genom en åtgärd sådan som den här föreslagna skulle

berörda missförhållande åtminstone till någon del bliva avhjälpt, då ju

de åtta konstituerade och med egen rotel förordnade revisioussekreterarna

i regel innehava ordinarie ledamotstjänst i hovrätt och dessa ledamotstjänster

skulle bliva till återbesättande lediga genom innehavarnas

utnämning till ordinarie revisionssekreterare. Ur denna synpunkt hava

ock uttalanden till förmån för den ifrågasatta anordningen gjorts av

Svea och Göta hovrätter i deras utlåtanden över sakkunnigbetänkandet.

Under åberopande'' av vad jag anfört föreslår jag, att omlörmälda

åtta medelst konstitutorial eller förordnande att förestå egen rotel tillsatta

revisionssekreterarbefattningar förändras till ordinarie ämbeten, därvid

som avlöningsvillkor bör meddelas föreskrift av förenämnt innehåll.

Av löneregleringskommittén har påpekats, att med hänsyn till

Ökningen av de ordinarie revisionssekreterarnas antal och då det till

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kungl. Maj:ts proposition Nr 253.

äventyrs på grund av särskilt tröga befordringsförhållanden i någon

hovrätt kunde komma att inträffa, att vederbörande utnämndes till revisionssekreterare,

innan han ännu blivit vare sig ordinarie ledamot eller

fiskal i hovrätt, förut berörda stadganden i kungörelsen den 16 juni

191L om rätt för ordinarie revisionssekreterare till viss tjänstårsberäkning

syntes böra erhålla sådan avfattnirig, att de bleve tillämpliga också

för det fall, att vederbörande vid sin befordran till revisionssekreterare

tjänsten vore endast adjungerad ledamot, assessor, i hovrätt. Ehuru,

även med den föreslagna ökningen av antalet ordinarie revisionssekreterare,

det under normala beffrdringsförhållanden knappast lärer kunna

antagas, att den, som från tjänstgöring i hovrätt mottagit förordnande

i nedre justitierevisionen, icke hunnit befordras åtminstone till fiskal i

hovrätten, innan han kommit i tur att utnämnas till ordinarie revisionssekreterare,

kan dock sådant tänkas under exceptionella förhållanden

inträffa. Och då det givetvis saknas giltig anledning att från den ifrågavarande

förmånen avskära den, som vid utnämningen till revisionssekreterare

icke ännu hunnit bliva vare sig hovrättsråd eller fiskal,

rinner även jag, att åt omförmälda stadganden bär givas sådan avfattning,

som bär antytts. Då hädanefter skulle ifrågakomma endast ett

ålderstillägg å hovrättsrådslönen efter fem år, torde därjämte kungörelsens

stadgande om viss tidsbegränsning för tillgodoräknandet av tjänstår

i nedre revisionen böra såsom obehövligt bortfalla.

Då vidare löneregleringskommittén framhållit önskvärdheten av

att ordinarie revisionssekreterare tillätes övergå till hovrättsrådsbefattning

även i annan hovrätt än den, vid vilken han vid sin befordran till revisionssekreterarämbetet

var bunden, med rätt att på enahanda sätt få

räkna sig tjänstgöringstid inom nedre justitierevisionen till godo, vill

jag erinra, att någon ovillkorlig rätt för ordinarie revisionssekretare att

erhålla överflyttning till hovrättsrådsämbete i den hovrätt, han vid ut

nämningen till revisionssekreterare tillhörde, givetvis icke förefinnes.

Där vid inträffande vakans å hovrättsrådsämbete ansökning av revisionssekreterare

göres om dylik överflyttning, bör fastmer bifall till ansökningen

göras beroende av hänsynen till rådande befordringsförhållanden

i hovrätten och till andra föreliggande omständigheter. Om emellertid

ur sådan synpunkt en revisionssekreterare efter ansökning prövas kunna

erhålla utnämning till hovrättsråd i annan hovrätt än den han förut

tillhört, synes mig skäl icke förefinnas till annat än att jämväl sålunda

utnämnt hovrättsråd må för ålderstillägg å hovrättsrådslönen räkna sig

tjänstgöringstid som revisionssekreterare till godo. Åven i detta hänseende

torde alltså ändrade bestämmelser böra meddelas.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr Hb''6. Öb

Såsom redan anmärkts torde ett genomförande av den föreslagna

höjningen av hovrättsrådens begynnelseavlöningar påkalla en reglering

av revisionssekreterarnas avlöningsförmåner. Då revisionssekreterarna

företrädesvis rekryteras från hovrätterna, är det nämligen av vikt, att

avlöningsförhållandena inom nedre justitierevision en äro sådana, att de

kunna förmå de yngre hovrätt sledamöterna att ägna sig åt arbetet såsom

revisionssekreterare. En ledande grundsats för den år 1911 beslutade

lönereglering för revisionssekreterarna var ock, att vid bestämmandet

av deras ställning i avlöuingshänseeude hänsyn fortfarande såsom dittills

borde tugas till de avlöningar, som tillkomme hovt ätternas ordinarie

ledamöter.

Enligt de på 1911 års lönereglering grundade förhållanden ställa

sig avlöningsförmånerna för de ordinarie, de konstituerade och de i

avlöuingsstaten avsedda tre med egen rotel förordnade revisionssekreterarna

på följande sätt. Till en var av de femton ordinarie revisionssekreterarna

utgår en begynnelseavlöning å 8,100 kronor sålunda fördelad,

att 5,000 kronor utgöra lön, 2,500 kronor tjänstgöringspenningar

och G00 kronor ortstillägg. Lönen kan på vanliga villkor efter fem års

tjänstgöring höjas med 600 kronor. Var och en av de fem konstituerade

revisionssekreterarna åtnjuter ett i staten upptaget arvode av 7,500

kronor, varav 5.000 kronor motsvara lön och 2,5o0 kronor tjänstgöringspenningar.

De tre med egen rotel förordnade revisionssekreterarna slutligen

uppbära var och eu 7,500 kronor lör år från det i staten uppförda

beloppet 22,500 kronor »till arvoden åt vikarier för beredande

av semester åt revisionssekreterarna».

Åt de fyra revisionssekreterare, vilka tjänstgöra såsom tillfällig

förstärkning av nedre justitierevisionens arbetskrafter och som tillsättas

medelst förordnanden för ett år i sänder, finnas arvoden anslagna å

extra stat efter 7,500 kronor för år.

I detta sammanhang må ock erinras, dels att vikarierande revisionssekreterare

utan egen rotel, plägar tilläggas avlöning, för år räknat, efter

7,000 kronor samt efter ett års tjänstgöring eller för det fall, att han

såsom ordinarie hovrätisledamot åtnjuter eu årlig avlöning av nyssnämnda

belopp, efter 7,500 kronor, dels ock att extra revisionssekreterare,

som tjänstgör under vissa tider av året, likställes till avlöningens

storlek med dylik tillförordnad revisionssekreterare. I

I sin underdåniga skrivelse den 17 augusti 1918 har nedre justitierevisionen

beträffande revision ssekreterarnas avlöningar till eu början

anmärkt, att utredning påginge rörande förbättring av hovrättsleda
-

Revisimis

sekreterarnas

aclönivysförhållanden.

Nedre revisionen

i skrivelsen

den 17

augusti 1918

opaginerad Kontrollera mot PDF

04

Kungl. Maj:ts proposition Nr 253.

mö terna s avlöningsförhållanden samt att det kunde antagas, att genom

den blivande regleringen åvägabragtes en avsevärd ökning av dessa

ämbetsmäns avlöning, därvid, bland annat, begynnelselönen lör hovrättsråd

tvivelsntan komme att sä''tas betydligt högre än den nu vore. Efter

att därpå hava erinrat, att vid bestämmandet av revision^sekreterarnas

ställning i avlöningshänseende hänsyn borde tagas till den avlöning,

som tillkomme hovrätternas ledamöter, och att alltså en förbättring av

hovrätt''ledamöternas avlöningsförhållanden nödvändiggjorde en ökniDg

av revisionssekieterarnas löneförmåner, anlör nedre revisionen vidare:

hör att en löneförbättring för nedre revisionens ledamöter skulle

bliva fullt effektiv, så att deras avlöuing verkligen bleve överensstämmande

med ämbetenas betydelse och den å deras innehavare vilande

tunga arbetsbördan samt de fordringar å kunskaper, förmåga och skicklighet,

vilka ställdes å revisionssekreterarna, syntes det av behovet påkallat,

att avlöningen för tillförordnad revisionssekreterare sattes, då

första gången förordnande meddelades, till minst vad ett hovrättsråd i

första lönegraden komme att erhålla samt efter ett års tjänstgöring

ökades med 600 kronor, och att där-fter löneförhöjning om 600 kronor

inträdde dels då konstitutorial meddelades, dels vid befordran till ordinarie

revisionssekreterare och dels efter fem års tjänstgöring i sistnämnda

egenskap, ävensom att nedre revisionens ordförande tillerkändes

särskilt arvode till belopp av 600 kronor. Avlöningsbeloppens höjande

i enlighet med vad sålunda föreslagits komme visserligen att orsaka

statsverket avsevärt ökade utgifter; men endast en sådan löneförbättring

kunde väntas åstadkomma, att förordnande såsom revisionssekreterare

städse eftersträvades av därför fullt kompetenta personer, vilkas

bindande vid ämbetsverket vore för detsamma ömkligt, ävensom att de

tjänstgörande revisionssekreteraren icke av en i ekonomiskt avseende

ofördelaktig ställning dreves att lämna sina platser, så snart tillfälle

yppades.

LoneregU
rinyskom
miltén.

Löneregleringskommittén har över denna framställning yttrat följande:

Då det gällde att med den av kommittén förordade höjningen av hovrättsrådens

begynnelseavlöningar till 8.100 kronor såsom utgångspunkt bestämma de

löneförmåner, som skäligen borde tillkomma revisionssekreterama, ville kommittén

först gorå erinran därom att, enligt vad kommittén förut tillstyrkt, de fem medelst

konstitutorial och tre medelst förordnande med egen rotel tillsatta revisionssekreterartjänster

skulle förvandlas till ordinarie ämbeten, i samband varmed det anslag

i nuvarande ordinarie stat, från vilket avlöningarna till sistnämnda tre befattningshavare

utginge, givetvis försvunne. Skillnaden mellan tillförordnade med egen rotel.

s. 65 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majds proposition Nr 253.

65

konstituerade och ordinarie revisionssekreterare skulle alltså upphora och nedre

iustitierevisionen bestå av tjugutre ordinarie revisionssekreterare, vartill såsom hittills

skulle komma - bortsett från de fyra tillförordnade revisionssekreterare som

erfordrades för den tillfälliga förstärkningen av nedre revisionens arbetskrafter - ett för vikariat erforderligt antal utan egen rotel tillförordnade revisionssekreterare

ävensom extra revisionssekreterare. . , 1

Efter den norm, nedre justitierevisionen tillämpat vid avgivande av förslag

till lönesatser i förevarande hänseende, skulle — under förutsättning att antalet

ordinarie revisionssekreterare på angivet sätt ökades - begynnelseavlomngun för

sådan revisionssekreterare böra sättas till 9,300 kronor varefter lönen borde tvenne

gåno-er höjas med 600 kronor efter respektive fem och tio års tjänstgöring.

° Ett dylikt förslag till löneförbättring för ordinarie revisionssekreterare kunde

emellertid kommittén icke biträda. Kommittén underskattade ingalunda de ifrågavarande

ämbetenas vikt eller de anspråk på arbetsförmåga och duglighet i ovngt,

som ställdes och måste ställas på deras innehavare. Men man tinge icke bortse

från att nedre justitierevisionen ej vore ett verk, där nämnda befattningshavare

inträdde för att efter genomgångna lönegrader slutligen stanna Revisionssekreterartjänsternas

egenskap av övergångsplatser vore så allmänt bekant och både så

ofta framhållits i samband med löneregleringar för nedre revisionen eller eljest att

kommittén icke ansåge sig behöva här närmare ingå därpå. Det syntes kommittén

ofrånkomligt böra vid bestämmandet av revisionssekreterarnas avlöningar fastas

avseende vid berörda förhållande lika väl som vid önskemålet, att namnda av ilningar

gåves den storlek i förhållande till hovrättsrådsavlömngarna, att nedre revisionens

behöriga rekrytering från hovrätterna kunde tillgodoses.

Ur dessa synpunkter hade kommittén ansett tillfyllest, att avlöningen

för ordinarie revisionssekreterare sattes till 8, <00 kronor eller

sa unna belopp, som skulle tillkomma hovrättsråd efter intjänande av

ålderstillägget, samt att denna avlöning gjordes slutlig. Av det sålunda

föreslagna avlöningsbeloppet skulle, elter enahanda beräkning som

hittills, 5,000 kronor utgöra lön, 2,500 kronor tjänstgönngspenningar

och 600 kronor ortstillägg.

Enligt verkställd beräkning skulle med den ifrågasatta ökningen av de ordinarie

revisionssekreterarnas antal vederbörande vinna ordinarie revisionssekreterarbefattning

efter omkring två års tjänstgöring som tillförordnad revisionssekreterare.

Vid 1911 års reglering av nedre justitierevisionen uppställdes såsom normalfall,

att revisionssekreterarförordnande eibjödes ungefär vid den tid, då utnämning till

hovrättsråd vunnes. Såväl före 1911 som ock i synnerhet under de därefter loiande

åren hade det emellertid i verkligheten visat sig, att dylikt eibjudande eivits

väsentligt tidigare. Med hänsyn härtill och till den föreslagna ökningen av de

ordinarie revisionssekreterarnas antal med ytterligare åtta syntes man kunna såsom

normalfall antaga, att ordinarie revisionssekreterarskap skulle vinnas ungefär samtidigt

med utnämning till hovrättsråd. Den. som mottagit kallelse till tjänstgöring i

nedre revisionen, skulle alltså efter omkring två års dylik tjänstgöring erhålla en avlöning,

som med 6<>0 kronor överstege vad som vid samma tid skulle tillkommit honom,

därest lian kvarstannat i hovrätten. Efter ytterligare lem år skulle han såsom

Bihang till riksdagens protokoll 1319. 1 sand. 223 hult. (AV 2u3.)

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Kungl. Maj:ts proposition Nr 253.

hovrättsråd hava kommit i den högre lönegraden med 8,700 kronor, under det att

han såsom revisionssekreterare — för vilken ålderstillägg icke skulle givas — fortfarande

hade samma avlöning.

Vad an ginge de såsom vikarier utan egen rotel tillförordnade revisionssekreterarna—

med vilka extra revisionssekreterare givetvis vore att

likställa — syntes ersättningen åt dem böra sättas 600 kronor lägre,

lör år räknat, än avlöningen åt ordinarie revisionssekreterare, eller till

8,100 kröner. Detta belopp skulle sålunda sammanfalla med begynnelseavlöningen

lör hovrättsråd, men med 1,100 kronor överstiga de avlöningslörmåner,

som antoges komma att tilldelas adjungerad hovrättsledamot

i den högre avlöningsgrad<-n. Härvid torde dock lott lärande

iakttagas den vid 1911 års lönereglering godtagna regeln, att hovrättsråd,

som antagit kallelse till tjänstgöring i nedre justith-revisionen, redan

från början av denna tjänstgöring borde i avlöning erhålla mera än

han i sin berörda egenskap uppburit i hovrätten. Åt de fyra revisionssekreterare,

som i och för den tillfälliga förstärkningen av nedre

revisionens arbetskrafter årligen förordnades, torde, med hänsyn särskilt

till den relativt stora utökningen av de ordinarie revisionssekreterartjänsternas

antal, avlöningen näppeligen beräknas högre än vad kommittén

sålunda ifrågasatt för de tilllöiordnade revisionssekreterarna utan

egen rotel.

Kommittén hölle före, att med ett sådant avlöningssystem för revisionssekreterarna

som det av kommittén nu angivna avlöningsförmånerna skulle betinnas

tillräckliga lör att förmå hovrätternas adjungerade ledamöter att mottaga kallelse

till revisionssekreterartjänstgöring och att även ordinarie hovrättsråd skulle kunna

anse det med sin fördel lörenligt att ägna sig åt arbetet inom nedre justitierevisionen.

Därvid torde man icke kunna undgå att taga i betraktande jämväl den utsikt

till ytterligare befordran, som — även om förhållandena i detta avseende måhända

numera tedde sig något ^annorlunda än förr — revisionssekreterartjänsten i allt fall

otvivelaktigt öppnade. Å andra sidan skulle kanske den omständigheten, att ålderstillägg

till revisionssekreterarlönen icke stode att vinna, medföra, att vederbörande

revisionssekreterare, som följaktligen efter omkring sju års tjänstgöring i nedre revisionen

skulle såsom hovrättsråd erhålla lika stor avlöning, funne det för sig förmånligt

att återinträda i hovrättstjänstgöring. En dylik påföljd av det föreslagna

avlöningssystemet för revisionssekreterarna skulle enligt kommitténs mening icke

vara annat än lycklig. Därigenom skulle nämligen hovrätterna, som ju finge till

nedre justitierevisionens rekrytering lämna ifrån sig sina bästa yngre krafter, efter

några års förlopp återförvärva dessa och draga sig till godo den ökade utbildning

och erfarenhet, som revisionssekreterartjänstgöringen bibragt dem.

Med åberopande av vad kommittén anfört i fråga om avlöningsförhållandena

för de ordinarie revisinossekreterarna hemställde kommittén,

att dess i detta hänseende framställda förslag måtte läggas till

s. 67 Kontrollera mot PDF

67

Kungl. Maj.ts proposition Nr 253.

grund vid förut tillstyrkt framställning till riksdagen om de nu medelst

konstitutorial eller förordnande med egen rotel tillsatta revisionssekreterarbefuttuingarnas

förändring till ordinarie ämbeten.

Inom löneregleringskommittén kava i denna del vissa ledamöter Särskilda me
O

o WVtXQflf CIV

uttalat särskilda meningar. _ ledamöter i

Sålunda bär förste kanslisekreteraren F. S. Linroth anfört: löneregu
i

rmushom
»Vid

behandlingen av frågan om ändring av hovrätternas och nedre justitie- mittCn.

revisionens stater har löneregleringskommittén haft att taga hänsyn till. bland annat,

två så att säga programpunkter vid strävandet att få revisionssekreterarijänsterna

lämpligt besatta. Å ena sidan har man sålunda velat rekrytera nämnda tjänster

bland annat ur hovrättsrådens led och ansett det för detta ändamål nödvändigt att

göra anställning såsom revisionssekreterare fördelaktigare än anställningen såsom

hovrättsråd. Men å andra sidan bar man hållit före, att revisionssekreterarna ej

borde för länge sitta kvar på sina tjänster utan återgå till hovrätten eller på annat

sätt lämna sina platser till friska krafter, och för detta ändamål, vad återgången

till hovrätterna angår, funnit även denna böra förenas med någon fördel.

Dessa till synes oförenliga önskemål hava i kommitténs förslag tillgodosetts

på det sätt, att för revisionssekreterarna dels skapats en ny avlöningstyp, högre än

tredje normalgraden och av samma struktur som chefsavlöningarna i allmänhet, dels

ock i avlöningsvillkoren inryckts bestämmelse om skyldighet att låta sig förflyttas

till hovrättsrådsbefattning, dock utan minskning av innehavande avlöning.

För uppflyttandet av revisionssekreterarbefattningarna, vilka nu äro av tredje

normalgraden, till en högre lönegrad har jag ej kunnat finna något bärande skal,

helst med tanke på de konsekvenser ett dylikt uppflyttande lätt nog skulle kunna

erhålla. Revisionssekreterartjänstema torde, ehuru av gammalt företeende vissa särdrag,

i alla väsentliga avseenden vara fullt jämförbara med tjänster av tredje normalgraden

i allmänhet, såväl hovrättsrådsbefattningarna, vilka visst rligen ej nu tillhöra

nämnda grad men av kommittén föreslås att dit uppflyttas, som ock tredjegradstjänster

inom statsförvaltningen i övrigt. Det åstundade fortgående personb}rtet

mellan revisionsseki eterar- och hovrättsrådstjänsterna torde också tydligt nog

ådagalägga dessa tjänsters verkliga likvärdighet.

Den egentliga grunden till förslaget om höjning av revisionssekreteraravlöningen

torde vara att söka i den obenägenhet, som kan antagas förefinnas hos utnämnda

hovrättsråd att utan förmånen av höjd avlöning övergå till tjänstgöring i

nedre justitierevisionen. Så vitt jag kan inse, torde detta förhållande lämpligen

kunna avhjälpas på samma sätt, . varpå kommittén övervunnit svårigheten att tå

revisionssekreterare att återgå till hovrätt utan att därvid röna någon ekonomisk

fördel. _ .

När nu avlöningarna vid hovrättsrådstjänsterna regleras, skulle nämligen i

avlöningsvillkoren kunna intagas bestämmelse, att hovrättsråd vore skyldigt att låta

sig förflyttas till revisionssekreterartjänst, givetvis utan att därigenom i avlöningshänseende

komma i ofördelaktigare ställning — en förflyttning, som enligt sakens

natur endast vore av mer eller mindre temporär beskaffenhet.

Emot ett sådant villkor synas mig icke större betänkligheter böra hysas än

mot den av kommittén för revisionssekreterare föreslagna skyldigheten att låta sig

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Kungl. Maj.ts proposition Nr 253.

förflyttas till hovrättsrådsbefattning, varvid lian visserligen icke skulle åsamkas någon

nackdel i avlöningshänseende men dock definitivt försättas till en tjänst, som,

enligt kommitténs förslag, i verkligheten stode lägre å löneskalan och således, enligt

det allmänna åskådningssättet, vore att betrakta såsom lägre.

Hovrättsrådens egenskap av domare synes mig ej rimligen böra utgöra hinder

att för dem stadga ett avlöningsvillkor av nämnda slag, då ju hovrättsrådens

och revisionssekreterarnas verksamhet representera visserligen olika men dock likvärdiga

sidor av domarverksamheten i stort, och hovrättsråden för övrigt redan i

viss mån äro underkastade förflyttningstvång, nämligen till ledamotsbefattning i annan

överrätt.

Därest det emellertid skulle anses oundgängligt, att övergång från hovrättsråds-

till revisionssekreterartjänst förknippas med någon ekonomisk förmån, synes

mig sådan — för att undvika en särskild avlöningstyp för revisionssekreterarna —

möjligen kunna beredas under form av rätt att i och med förflyttningen komma i

åtnjutande av det nuvarande ålderstillägget vid revisionssekreterarbefattning.»

Redaktören Nilsson har förklarat sig ställa sig betänksam inför

kommitténs förslag att bestämma ordinarie revisionssekreterares avlöning

till 8,700 kronor ntan ålderstillägg samt vidare anfört:

»Jag befarar, att en sådan åtgärd, dubbelt onödig när det är unga fiskaler

eller assessorer, som befordras till revisionen, skall verka förstörande på tredje normalgraden.

Säkerligen vore det lyckligast, att föredragande i högsta domstolen avlönades

lika med föredragandena i regeringsrätten och andra motsvarande befattningshavare

i Kungl. Maj:ts kansli. Rekryteringen skall näppeligen visa sig svårare

här än på åtskilliga andra håll, där pretentioner på högre avlöning än den normala

blivit framställda men avvisats.»

I nu nämnt hänseende — likasom i det förut berörda beträffande ortstillägg å

hovrättråds- och fiskalslönerna — hade denne ledamot vid ärendets behandling i

kommittén förordat ifrågavarande lönestaters reglering i närmare överensstämmelse

med de typer, som tillämpats inom de centrala verken och med dem jämförliga verk.

Hovrättsrådet Samuelson har yttrat:

»Beträffande ordinarie revisionssekreterares avlöningsförmåner är jag av annan

mening än kommittén så till vida att jag anser, att till den föreslagna avlöningen,

8,700 kronor, borde läggas ett ålderstillägg av 600 kronor att på vanliga villkor

utgå efter fem års tjänstgöring. Då kommittén förordar en avlöning utan ålderstillägg,

sker detta under hänvisning, bland annat, till revisionssekreterartjänsternas

egenskap av övergångsplatser. Det må ock erkännas, att ur berörda synpunkt den

föreslagna anordningen kan vara befogad. Ur en annan synpunkt åter har jag

funnit betänkligheter möta mot förslaget och på grund därav icke kunnat biträda

detsamma. Därest kommitténs förslag i denna del vinner bifall, torde det nämligen

vara att befara, att löneförmånerna för ordinarie revisionssekreterare icke skulle

finnas tillräckliga för att i erforderlig utsträckning förmå hovrätternas adjungerade

och ordinarie ledamöter att ägna sig åt arbetet i nedre justitierevisionen. Visserligen

lärer den föreslagna avlöningen åt tillförordnade revisionssekreterare av 8,100

kronor vara stor nog att locka adjungerade hovrättsledamöter att mottaga revisions
-

s. 69 Kontrollera mot PDF

69

Kungl. Maj:ts proposition Nr 253.

sekreterarförordnande. Men sedan vederbörande efter ett par års förlopp vunnit

befordran till hovrättsrådsämbete eller, om han redan blivit ordinarie revisionssekreterare,

kommit i tur till dylik befordran och följaktligen hans löneförmåner i nedre

revisionen med blott 600 kronor överskjuta hovrättsrådslönen, torde lian näppeligen

endast för detta plus i lönehänseende vilja under någon längre tid offra sina kratter

åt den mera jäktande och på grund av arbetssättet jämväl enformigare revisionssekreterartjänsten.

Ställes han därjämte inför utsikten att icke ens efter fem års

tiänstgöring som ordinarie revisionssekreterare erhålla någon ökning i löneförmåner,

kan det inträffa, att han redan tidigare tröttnar på arbetet i nedre revisionen och

återvänder till hovrättstjänstgöringen. Att en förutvarande hovrättsledamot etter

några års tiänstgöring som revisionssekreterare återbördas till vederbörande hovrätt,

finner jag i likhet med kommittén vara lyckligt. Ä andra sidan är det emellertid

av vikt, att ett dylikt återbördande icke sker så snart, att ombytena å revisionssekreterarplatserna

bliva allt för ofta påkommande. Ty det kan icke vara annat

än till gagn för högsta domstolens arbete, och därmed indirekt även lör allmänheten,

att revisionssekreterarna efter vunnen utbildning och erfarenhet i tjänsten

ännu någon avsevärdare tid ägna sig åt densamma. Detta skulle enligt mitt förmenande

lättare ernås, om revisionssekreterarna hade att påräkna ett ålderstillagg

.till lönen. Att de härigenom skulle förmås att kvarstanna i tjänsten längre än som

med hänsyn till hovrätternas förseende med dugliga arbetskrafter eller eljest vore

önskligt, torde däremot icke kunna antagas. ....

Jag föreslår alltså, att begynnelseavlöningen för ordinarie revisionssekreterare

bestämmes till 8,700 kronor med rätt för honom att efter fem år åtnjuta ett ålderstillägg

av 600 kronor, ävensom att befattningshavare måtte för erhållande av

dylikt ålderstillagg få tillgodoräkna sig den tid, som före löneändringens trädande

i kraft förflutit från hans tillträde till befattningen.»

Vid prövningen av den föreliggande frågan om revisionssekreterarnas

avlöningsförmåner vill jag ånyo erinra om fragans intima samband

med den reglering av hovrättsrådsavlöningarna, som i ärendet förevarit.

På grund av detta samband skulle frågan med nödvändighet hava uppkommit

och krävt sin lösning alldeles oavsett den framställning om

löneförbättring åt, bland andra, revisionssekreterarna, som av nedre

jlistitierevisionen gjorts. Det är ock ur denna synpunkt frågan nu förnämligast

bör ees. Ty av enahanda skäl, som anförts beträffande hovrätterna,

har det icke kunnat ifrågakomma att under förhandenvarande

omständigheter vidtaga en allsidigt utredd och genomgripande lönereglering

för nedre revisionen med dess samtliga tjänstemän.

På grund av det förhållandet, att revisionssekreterarhefattningarna

huvudsakligast rekryteras ur hovrättsledamöternas klass, har — såsom

förut framhållits — ansetts nödvändigt att ställa revisionssekreterarnas

löneförmåner i viss proportion till avlöningsförhållandena i hovrätterna.

Så har ock hittills skett, i det att en skillnad i lönehänseende till revisionssekreterarnas

förmån upprätthållits ej mindre mellan icke ordinarie

Departements
chefen.

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Kungl. Maj:ts proposition Nr 253.

revisionssekreterare, å ena, samt såväl adjungerade som ordinarie hovrättsledamöter,

å andra sidan, än även mellan ordinarie revisionssekreterare,

å ena, och ordinarie hovrättslednmöter, eller hovrättsråden, å

andra sidan. Jag hänvisar i sådant hänseende till den redogörelse för

revisionssekreterarnas löneförmåner, jag förut lämnat, ävensom till vad

i ärendet förekommit angående hovrättsledamöternas nuvarande avlöningsförhållanden.

Tack vare förnämligast, berörda skillnad har den viktiga

frågan om nedre justitierevisionens behöriga rekrytering hitintills kunnat

på tillfredsställande sätt lösas.

Redan av vad jag sålunda påpekat torde vara tydligt, att jag

fäster den största vikt vid att — även efter höjning, på föreslaget sätt,

av hovrättsrådens begynnelseavlöningar samt av mig förordad ökning

av de ordinarie revisionssekreterarnas antal — löneförhållandena för revisionssekreterarna

bliva sådana, att nedre revisionens rekrytering icke

försvåras. Denna synpunkt har ock löneregleringskommittén beaktat i

sitt utlåtande, däri föreslagits en avlöning åt ordinarie och tillförordnade

revisionssekreterare av respektive 8,700 och 8,100 kronor. Huru

dessa avlöningsbelopp skulle komma att gestalta sig vid jämförelse med

löneförmånerna för den hovrättsledamot, som icke mottagit revisionssekreterarförordnande,

har kommittén påvisat.

Jag har vid behandlingen av frågan om förändring av vissa icke

ordinarie revisionssekreterartjänster till ordinarie ämbeten uttalat den

åsikten, att ifrågavarande befattningars stora vikt och betydelse kräva

en så fast och säker ställning som möjligt för dess innehavare. Samma

skäl talar ock, enligt mitt förmenande, för att dessa tjänstemän bliva

väl avlönade. Med hänsyn såväl härtill som till förberörda önskemål

om en god rekrytering av nedre revisionen synes mig, under förutsättning

av ifrågakomma höjning av hovrättsrådens begynnelselöner, avlöningen

för ordinarie revisionssekreterare icke kunna sättas lägre än

löneregleringskommittén förordat, eller till 8,700 kronor. När emellertid

kommittén föreslagit, att denna avlöning b''eve slutlig, d. v. s. att

ålderstillägg till lönen icke skulle ifrågakomma, har jag känt mig

något tveksam inför ett sådant förslag. Kommittén synes mig bygga

allt för mycket på revisionssekreterare''änsternas egenskap av övergångsplatser,

en egenskap, som jag för min del icke skulle vilja så att säga

främja genom att låta densamma vara utslagsgivande vid bestämmandet

av vederbörandes avlöniugsförmåner. Det torde fastmer ligga vikt

uppå, att ifrågavarande tjänster icke blott besättas med väl kvalificerade

innehavare utan ock få under någon längre tid behålla dessa sina innehavare.

Ett motsatt förhållande kan enligt sakens natur icke undgå

s. 71 Kontrollera mot PDF

71

Kungl. Maj ds proposition Nr 253.

att verka tyngande på högsta domstolens redan i och för sig stora

arbetsbörda. Ur denna synpunkt synes mig det av en ledamot i kommittén

framförda förslaget om visst åldei sti Hägg å revision ssekreterarlönen

tilltalande. Då jag likväl icke funnit mig böra avvika från kommitténs

förslag, har det skett med hänsyn dels till den relativt långa

tid, en revisionssekreterare i allt fall skulle få tjänstgöra, innan han

såsom hovrättsråd vunnit enahanda avlöningsförmåner, dels ock till det

av kommittén särskilt framhållna, i sig befogade önskemålet om återbördande

till hovrätterna av goda ordinarie arbetskrafter.

Den av två audra ledamöter iuom kommittén förordade anordningen,

att de ordinarie revisionssekreterartjänsterna fortfarande icke

skulle tillgodoses med högre löneförmåner än som tillkomma tredje

normalgradens tjänster såsom begynnelselön och alltså, efter höjandet av

begynnelseavlöningarna för hovrättsråden till 8, L< >0 kronor, icke vara bättre

avlönade än hovrättsrådsämbeteua, finner jag vara synnerligen betänklig

såväl med hänsyn till revisionssekreterari jänsternas kvalificerade beskaffenhet

som ock särskilt ur synpunkten av nedre revisionens behöriga rekrytering.

Denna skulle enligt min övertygelse bliva äventyrad genom ett

dylikt ordnande av förevarande lönefråga. Till undvikande av berörda

påföljd skulle man icke hava att tillgripa annan utväg än den av

en utav sistnämnda två kommittéledamöter föreslagna, eller att i avlöningsvillkoren

för hovrättsråd inrycka bestämmelse om skyldighet

att låta sig förflyttas till revisionssekreterarfjänst. Men det olämpliga

i användandet av ett dylikt tvångsmedel torde ligga i öppen dag. Jag

vill ock erinra att, då på sådant sätt förordnanden som revisionssekreterare

komme att förnämligast meddelas hovrättsråd, man skulle nödgas att

i exceptionellt stor utsträckning skatta åt det med rätta klandrade systemet

att hålla de ordinarie domarplatserna i hovrätterna besatta med

vikarier.

Jag ansluter mig alltså till löneregleringskommitténs förslag, enligt

vilket avlöningen för ordinat ie revisionssekreterare skulle sättas till 8,700

kronor utan rätt till ålderstillägg, av vilken avlöning 5,G00 kronor

skulle utgöra lön, 2,500 kronor tjänstgöringspenningar ocli 600 kronor

ortstillngg. Efter förändring av de fem medelst konstitutorial och tre

medelst förordnande med egen rotel tillsatta revisionssekreterartjänsterna

till ordinarie befattningar skulle ur den ordinarie staten för nedre revisionen

utgå dels de däri uppförda arvodena åt konstituerade revisionssekreterare,

dels ock det likaledes i staten upptagna anslaget till arvoden

åt vikarier för beredande av semester åt revisioussekreterarna.

Beträffande tillförordnade revisionssekreterare — de, vilka såsom

s. 72 Kontrollera mot PDF

72 Kungl. Maj-.ts proposition Nr 253.

vikarier förordnats för särskilda tider, då ordinarie revisionssekreterare

av förordnande å annan befattning, offentligt uppdrag eller annan anledning

äro hindrade att sköta sin tjänst eller eljest erhållit ledighet från

densamma — torde vid bestämmandet av deras löneförmåner avseende

böra fästas å ena sidan vid angelägenheten av att sådan revisionssekreterare

redan från början erhaller i avlöning nämnvärt mera än han

uppburit under sin föregående tjänstgöring, i regel bovrättsljänstgöring,

samt å andra sidan vid de ordinarie revisionssekreterarnas avlöning.

Det belopp, löneregleringskommittén i förevarande hänseende föreslagit,

eller 8,100 kronor, synes mig skäligt. Man torde oek vara berättigad

antaga, att denna avlöuing skall visa sig tillräcklig att förmå i första

hand de adjungerade hovrättsledamöterna att mottaga förordnanden inom

nedre revisionen. I det fall, att den, som tjänstgör som tillförordnad

revisionssekreterare, är hovrättsråd, bör, såsom kommittén påpekat, fortfarande

gälla, att åt honom beredes högre avlöning än han skulle ägt

uppbära i hovrätten. För tillförordnad revisionssekreterares avlönande

äro att tillgå tjänstgöringspenningarna å den revisionssekreterartjänst,

han förestår. De medel, som därutöver erfordras för avlöningens uppbringande

till det avsedda beloppet, skulle, i den mån han icke uppbär

lön å egen ordinarie befattning, i enlighet med hittills följd praxis

anordnas från andra huvudtitelns besparingar.

För ersättning åt extra revisionssekreterare — sådan plägar förordnas

för större delen av året för att föredraga särskilt vidlyftiga

mål eller eljest av särskilda anledningar — finnes i nedre revisionens

stat från och med år 1912 uppfört etc anslag å 5,000 kronor, benämnt

anslaget »till arvoden åt extra revisionssekreterare». Vid bestämmandet

av anslagets storlek bär beräknats, att extra revisionssekreterare skulle

årligen behöva förordnas för en tid av sammanlagt 8 månader samt att

sådan föredragande skulle i fråga om avlöning likställas med tillförordnad

revisionssekreterare. Efter enahanda grunder och med hänsyn till den

föreslagna höjningen av tillförordnade revisionssekreterares avlöning

skulle hädanefter för ifrågavarande ändamål erfordras ett belopp, i runt

tal, av 6,000 kronor. Jag föreslår därför, att omförmälda anslag höjes

till sistnämnda belopp.

Åt de fyra förut omförmälda revisionssekreterare, som erfordras

såsom tillfällig förstärkning av nedre justitierevisionens arbetskrafter

och tillisättas medelst förordnanden för ett år i sänder, har hittills

arvoden beräknats till samma belopp som den nuvarande avlöningen åt

konstituerade och med egen rotel förordnade revisionssekreterare, detta

med hänsyn till att ifrågavarande föredragande likaledes förestå egen

opaginerad Kontrollera mot PDF

78

Kungl, Maj:ts proposition Nr 253

rotel i nedre revisionen. Om nu å ena sidan de konstituerade och med

egen rotel förordnade revisionssekreterarna göras till ordinarie med en

avlöning av 8,700 kronor och å andra sidan tillförordnade revisionssekreterare

komma att avlönas med 8,100 kronor, måste jämväl arvodena

till förstnämnda fyra revisionssekreterare höjas. Därvid ligger måhända

närmast till hands att i huvudsak likställa dem med ordinarie revisionssekreterare.

Med beaktande av vad löneregleringskommitten erinrat och

för iakttagande av största möjliga sparsamhet torde emellertid de fyra

nu ifrågavarande förordnade revisionssekreterarna böra få åtnöjas med

enahande avlöning som de vikarierande eller således, därest de icke

äro hovrättsråd, med 8,100 kronor och allenast för det fall, att de äro

hovrättsråd, erhålla en avlöning av 8,700 kronor. Med hänsyn därtill,

att den eventualiteten dock ej är utesluten, att samtliga de fyra förordnade

revisionssekreterare, om vilka nu är fråga, äro hovrättsråd, lärer

vara nödvändigt, att vid beräknandet av det för tillfällig förstärkning av

nedre revisionens arbetskrafter erforderliga anslag ett vart av de fyra

revisionssekreterararvodena upptages till 8,700 kronor.

I enlighet härmed och i avseende å de förhöjda avlöningar, som

numera äro bestämda för skrivbiträden, torde förenämnda anslag böra

på extra stat för nästkommande år äskas med ett från 41,050 kronor

till 46,650 kronor förhöjt belopp.

Något särskilt förordnande för viss person att vara ordförande

inom nedre justitierevisionen meddelas icke, utan åligger det äldste

tjänstgörande revisionssekreteraren att ombesörja vissa göromål eller utöva

viss funktion av natur att eljest tillhöra ett ordförandeskap. Sålunda

tillkommer nämnde revisionssekreterare att låta kalla till sammanträde,

då pleniärende föreligger, samt föra ordet vid sådant sammanträde; att

övervaka expedieringen av nedre revisionens beslut och å dess vägnar

underteckna avgående skrivelser och utlåtanden; att upprätta förslag till

indelning av revisionssekreterarnas årliga föredragningsskyldighet samt

till protokollssekreterarnas tjänstgöring vid protokollet i högsta domstolen

och i statsrådet ävensom till semester för tjänstemän och skrivbiträden;

att två gånger årligen ombesörja upprättandet av förteckning

över icke föredragna mål å varje rotel o. s. v. För dessa a den äldste

tjänstgörande revisionssekreteraren vilande särskilda göromål uppbär han

lör närvarande icke något arvode. Då emellertid berörda åligganden

icke skulle kunna av honom fullgöras med bibehållen full föredragningsBihany

till riksdagens protokoll 1919. 1 samt 223 käft. (Nr 253.) 10

Särskild

ordförande

i nedre justitierevision

nen.

opaginerad Kontrollera mot PDF

74''

Kungl. Maj:t? proposition Nr 268.

skyldighet som revisionssekreterare, åtnjuter lian viss lindring i föredragningsskyldi

gheten.

tens Tern''0 Nedre justitierevisionen har nu i sin underdåniga skrivelse gjort

åt altan. hemställan om uppförande å ämbetsverkets stat av ett särskilt arvode

å 600 kronor till ordförande i nedre revisionen. Därvid har hänvisats

till en av nedre revisionen År 1913 gjord framställning i enahanda syfte.

I sistberörda framställning anfördes, bland annat, följande:

De åligganden, som enligt gällande instruktion skulle fullgöras av äldste tjänstgörande

revisionssekreteraren såsom nedre revisionens ordförande, vore synnerligen

omfattande och betydelsefulla. Det hade visat sig, att de löpande göromålen, som

ålåge ordföranden, krävde arbete, huvudsakligen å ämbetsrummet, åtskilliga timmar

i veckan. Därvid hade hänsyn icke tagits till den tid, som åtginge till uppgörande

av de olika förslagen till indelning av tjänstgöring och semester med mera. ej heller

till arbetet med de två gånger om året förekommande utjämningarna av rotlarna,

uppsättande av förslag till underdåniga yttranden och annat dylikt arbete, vilket

förekomme vid olika tider av året, dock i regel ej under sommaren. Sammanlagt

krävde ordförandebestyren numera så mycken tid, att det måste anses nödvändigt,

att ordföranden befriades från föredragningsskyldighet under minst sju dagar

ärligen.

Även om de ordföranden åliggande göromålen, rent kvantitativt sett, Unge

anses ungefärligen motsvaras av den befrielse från föredragningsskyldighet, som bereddes

honom, torde dock arten och beskaifenheten av de uppgifter, han hade att

fylla, böra berättiga honom att komma i åtnjutande av särskild ersättning. Därvid

erinrades, att han faktiskt vore chef för ett av våra viktigaste ämbetsverk, bestående

av 23 ledamöter samt 20 tjänstemän, 12 skrivbiträden och 5 vaktmästare.

Ordföranden tillhandaginge ock i högst betydlig omfattning de övriga revisionssekreterarna

ävensom tjänstemännen med upplysningar om rådande praxis och med anvisningar

beträffande särskilt den formella behandlingen av mål och ärenden samt

utövade sålunda en ganska väsentlig ledning av arbetet inom verket. Uppenbarligen

vore det för arbetets jämna gång av största vikt, att ordförandeskapet handhades

av en med nedre revisionens organisation och arbetssätt väl förtrogen person

och att för täta ombyten av ordförande undvekes så mycket som möjligt. Enligt

nedre revisionens åsikt skulle förmånen av särskild ersättning till ordföranden högst

avsevärt medverka därtill, att de revisionssekreterare, som komme att bekläda ifrågavarande

befattning, till gagn för verket och dess arbete kvarstannade i ämbetet

längre än eljest och icke för vinnande av bättre utkomst sökte så fort ske kunde

utbyta tjänstgöringen i nedre revisionen mot annan verksamhet.

Nedre revisionen erinrade ock, att vid 1909 års lönereglering för hovrätterna

på likartade skäl som de nu anförda bestämts särskilt arvode åt ordförande å

division.

Lön er eg Inringskommittén.

Med anledning av nedre revisionens nu förevarande hemställan har

löneregleringskommittén yttrat:

Att särskilt arvode icke bestämts skola utgå för de med det faktiska ordförandeskapet

i nedre revisionen förenade göromål, hade givetvis berott därpå, att

s. 75 Kontrollera mot PDF

75

Kungi. Maj ts proposition Nr 253.

samma göromål ansetts motsvaras av den befrielse från föredragningsskyldighet,

som beretts äldste tjänstgörande revisionssekreteraren i och för göromalens utförande.

Då emellertid kommittén nu ville förorda, att dylikt arvode bleve fastställt,

hade kommittén främst fäst sig vid önskvärdheten därav, att det vid tätare ombyten

av revisionssekreterare i nedre revisionen städse funnits någon, vilken med

längre erfarenhet i tjänsten kunde tillhandagå övriga revisionssekreterare, särskilt

yngre sådana, med upplysningar om den i förekommande fall tillämpade praxis samt

med erforderliga anvisningar i övrigt och som på sådant sätt utövade en viss ledning

av arbetet inom verket. Särskilt med hänsyn därtill att, enligt vad kommittén

tillstyrkt, ålderstillägg å revisionssekreterarlönen icke skulle förekomma, torde

enligt kommitténs åsikt förberörda önskemål främjas, om förmånen av särskild ersättning

tillädes utövaren av det ordförandeskap, varom vore fråga. Arten och beskaffenheten

av de uppgifter, som vederbörande revisionssekreterare i sm egenskap

av ordförande hade att fylla, syntes ock billigtvis böra berättiga honom att komma

i åtnjutande av särskild ersättning i likhet med vad som gällde för ordförande å

hovrättedivision. Å andra sidan torde icke finnas skäl att bestämma dylik ersättnings

belopp högre än till 500 kronor eller det belopp, som i allmänhet utginge till

ordförande å hovrättsdivision.

Därest kommitténs mening, att visst arvode borde utgå tor utövandet a\

ordförandeskap inom nedre revisionen, vunne godkännande, torde med nödvändighet

även sådan ändring i bestående förhållande behöva vidtagas, att ordförandeskapet icke

utan vidare tillfälle äldste tjänstgörande revisionssekreteraren på grund av denna

hans egenskap, utan att det skulle ankomma på Kungl. Maj:t att bland revisionssekreterarna

förordna därtill lämplig person att vara ordförande. Endast, genom en

av Kungl. Makt verkställd prövning av vederbörandes lämplighet för uppdraget med

hänsyn till såväl tjänsteålder som andra förhållanden torde nämligen syftet med

den ifrågasatta anordningen bäst kunna vinnas. Förordnande av förevarande slag

torde höra meddelas endast tills vidare för vissa ar i sänder.

Kommittén — som förutsatte, att, den såsom ordförande fungerande

revisionssekreteraren icke bereddes större befrielse från honom eljest

åliggande föredragningsskyldighet än som för ordförandeskapets, behöriga

fullgörande kunde finnas erforderlig — tillstyrkte alltså framställning

till" 1919 års riksdag om sådan ändring i den för nedre justitierevisionen

fastställda ordinarie stat. att däld upptoges ett anode å 500

kronor årligen att utgå till den revisionssekreterare, som av Kung!.

Makt tills ''vidare på viss tid förordnats till ordförande i nedre revisionen,

och åtnjutas under samma villkor som tjänstgöringspenningai.

Såsom löneregleringskommittén påpekat har anledningen därtill,

att särskild ersättning hittills ic:ke bestämts för de sysslor inom nedie

revisionen, vilka den äldste tjänstgörande revisionssekreteraren i denna

sin egenskap har att utföra, varit att det beretts honom en mot samma

sysslor skäligen svarande lindring i föredragningsskyldighet. Otvivelaktigt

torde emellertid vara, att de å närande revisionssekreterare vi
-

DepartemenU
chefen.

s. 76 Kontrollera mot PDF

Löneförbdtt

ring åt tjän

stepersonal.

Nedre revision

en.

Ltineregle
ringskom
mittén.

76 Kungl. Maj:ts proposition Nr 253.

lande bestyr enligt den för nedre revisionen utfärdade instruktion —

särskilt efter de ändringar i densamma, som vidtagits i samband med

1915 års reform av fullföljdsbestämmelserna m. m. — väsentligen ökats

och förtyngts samt att därigenom deras fullgörande kommit att mera

utpräglat framstå såsom utövande av verkligt ordförandeskap. På grund

av den livligare omsättning bland verkets personal, i synnerhet bland revisionssekreterarna,

som på senaste åren ägt rum, har det ock i allt

högre grad krävts av den äldste tjänstgörande revisionssekreteraren, att

han inom verket utövade en verkligt ledande ställning. Vid dessa förhållanden.

synes det mig icke kunna undvikas att, oavsett förberörda

lindring i föredragningsskyldighet, särskilt arvode varder fastställt att

utgå för fullgörandet av omförmälda göromål. Jämförelsen med ordförandeskap

a hovrättsdivision torde vara fullt befogad och kräva, redan

den, bestämmandet av ett dylikt arvode. Med kommittén är jag ense

därom, att arvodets belopp icke bör sättas högre än till 500 kronor för

^ Likaledes biträder jag vad kommittén anfört i fråga om förordnande

på viss tid av lämplig person att vara nedre revisionens ordförande.

Jag vill alltså hemställa, att i nedre revisionens stat upptages ett

arvode å 500 kronor att av revisionssekreterare, som av Kungl. Maj:t

på förenämnt sätt förordnas till ordförande i nedre revisionen, åtnjutas

under enahanda villkor som tjänstgöringspenningar.

Ledre justi ti erevisionen har jämväl hemställt om löneförbättring

åt vid justitierevisionsexpeditionen auställd tjänstepersonal. Beträffande

protokollssekreterarna har därvid uttalats, att det syntes nödvändigt, att

dessa tjänstemän erhölle enahanda löneförmåner, som i allmänhet tillkomme

en andra normalgradens tjänsteman, eller en begynnelseavlöning

av 5,800 kronor med två ålderstillägg å 500 kronor. Åven för registratorernas

vidkommande föreslås, att de måtte varda i löneförmåner likställda

med andra gradens tjänstemän. För kanslisten slutligen ifråo-asättes

begynnelseavlöningens höjande till 5,000 kronor.

Häröver har löneregleringskommittén yttrat:

. Av samma skäl, som kommittén anfört vid behandlingen av gjorda framställningar

om löneförbättring åt andra hovrätternas ordinarie tjänstemän än hovrättsråd

och fiskaler, funne sig kommittén icke kunna tillstyrka att, på sätt nedre

revisionen hemställt, lönereglering nu vidtoges för detta verks tjänstepersonal. Enligt

kommitténs mening borde alltså behovet av en dylik lönereglering anses tillsvidare

tillgodosett. genom förut omnämnda förslag till tillfällig reglering av avlöningarna

för befattningshavare vid statsdepartementen m. m., och torde i övrigt frågan om

s. 77 Kontrollera mot PDF

77

Kungl. Maj:ts proposition Nr 253.

den lönereglering, som för ifrågavarande tjänstemän kunde vara erforderlig, böra

lösas i samband med en mera vittomfattande utredning rörande förbättring av löneförhållandena

för statstjänstemän i allmänhet.

Jag har redan, i samband med revisionseekreterarnas avlönings

förhållanden uttalat, att det av enahanda skäl, som anförts beträffande

hovrätterna, icke torde kunna ifrågakomma att under förhandenvarande

omständigheter vidtaga en allsidigt utredd och genomgripande lönereglering

för nedre revisionen med dess samtliga tjänstemän. I anslutning

härtill och till vad löneregleringskommittén yttrat hemställer jag, att

nedre revisionens ifrågavarande framställning nu icke måtte föranleda någon

vidare åtgärd.

Av nedre justitierevisionen har väckts förslag om inrättandet å

ordinarie stat av ytterligare en protokollssekreterartjänst i nedre revi- rartjänst

sionen. Härom anföres följande i dess underdåniga skrivelse: Nedre revision

tionens hem
Det

hade visat sig, att årbetet för de vid protokollet tjänstgörande proto- Milan.

kolissekreterarna, fyra å ordinarie stat och, sedan år 1915, en a extra stat, blivit

avsevärt mera betungande än vad ursprungligen beräknats, och vidare hade olägenheter

orsakats för högsta domstolen därigenom, att antalet protokollssekreterare satts

så lågt. Av protokollssekreterarna måste för var vecka i året en vara indelad till

tjänstgöring vid protokollet i statsrådet. Under 29 veckor årligen arbetade högsta

domstolen på tre avdelningar; och inföllo dessa veckor vanligen sålunda, att 18

veckor följde efter varandra, med avbrott allenast för påskferierna, under första

halvåret och de återstående 11 veckorna, även i följd, inträffade under årets sista

fyra månader. Samtidigt prövades ansökningar om tillstånd till talans fullföljande

av en särskild avdelning, så kallad dispensavdelning, och skulle veckans föredragning

å dispensavdelningen börja på måndagen klockan 10 förmiddagen eller vid samma

tid, då en var av de protokollssekreterare, vilka närmast föregående vecka tjänstgjort

vid protokollet å de ordinarie avdelningarna, skulle närvara vid protokollets

justering å vederbörande ordinarie avdelning. Således måste till tjänstgöring å dispensavdelning

indelas on protokollssekreterare, som under nästföregående veckan

icke haft tjänstgöring vid protokollet å ordinarie avdelning. Enär fullgörandet av

expeditionsgöromålen icke medgåve möjligheten av att en och samma protokollssekreterare

under tre veckor i följd tjänstgjorde vid protokollet å ordinarie avdelning

— något som ej heller vant ifrågasatt vare sig vid den nya organisationens

genomförande eller då de av den nya fullföljdslagen betingade anordningarna vidtogos

1915, vilket framginge av de då utav vederbörande departementschef gjorda

uttalanden — hade det följaktligen måst ordnas så, att under eu var av omförmälda

29 veckor protokollet å dispensavdelning i regel fördes av samma protokollssekreterare,

som hade att, efter det veckans föredragning ä denna avdelning avslutats,

föra protokoll å ordinarie avdelning under återstoden av samma vecka. Härav

kunde orsakas, att en protokollssekreterare samtidigt hade att närvara vid proto
-

s. 78 Kontrollera mot PDF

Löneregle
ringskom
kommittén.

78 Kuncjl. Maj:ts proposition Nr 253.

kollsjtistering å såväl dispensavdelning som ordinarie avdelning; och ehuru hittills

detta i allmänhet kunnat undvikas genom särskilda åtgärder från högsta domstolens

sida, så hade det dock någon gång förekommit och vållat uppehåll i högsta domstolens

arbete. Nämnda olägenhet behövde ej inträffa, om ytterligare en protokollssekreterare

anställdes. Denna ökning av protokollssekreterarnas antal skulle ock

minska arbetsbördan för de vid protokollet tjänstgörande, så att densamma bleve

mera överensstämmande med vad som förutsatts vid omorganisationen 1911. Ifrågavarande

befattning torde uppföras på ordinarie stat.

Löneregleringskommittén har med föranledande av berörda framställning

yttrat:

Vad nedre justitierevisionen i denna del anfört funne kommittén beaktansvärt.

Dä vid 1911 års reglering av nedre justitiere visionen — oavsett den vid mottagning

av så kallade veckomål biträdande protokollssekreteraren — antalet för protokollsoch

expeditionsgöromålen erforderliga protokollsekreterare beräknats till fyra, hade

antagits, att med det dåvarande antalet föredragningsveckor i högsta domstolen en var

av dessa protokollssekreterare skulle få att tjänstgöra vid högsta domstolens protokoll

25 å 26 veckor årligen och att därvid ej skulle behöva inträffa, att lian både

dylik tjänstgöring mer än två efter varandra följande veckor. Enligt kommittén

lämnade upplysningar hade vid protokollssekreterarnas årliga indelning till tjänstgöring

i allmänhet kunnat iakttagas den sålunda antagna regeln; men hade det visat

sig, att protokollssekreterarnas arbete med protokollsuppsättning och vederbörande

måls expedierande upptagit deras från protokollstjänstgöringen lediga tid i vida högre

grad än vad som torde hava förutsatts. Särskilt efter tillkomsten av 1915 års

rättegångsreform och i samband därmed vidtagna förändringar i högsta domstolens

arbetssätt, närmast anordningen med en högsta domstolens dispensavdelning för prövning

av ansökningar om tillstånd till talans fullföljande, torde protokollssekreterarnas

expeditionsgöromål hava ökats. Den extra protokollssekreterare, till vars avlöninganslag

sistnämnda år beviljats på extra stat, erfordrades såsom tillfällig förstärkning

av arbetskrafterna i nedre revisionen under den tid uppskattad till 7 å B

år — de i och för arbetsbalansens nedbringande meddelade nya bestämmelserna om

högsta domstolens tjänstgöring på avdelningar komme att gälla: tjänstgöringsskyldigheten

för de ordinarie protokollssekreterarna både beräknats bliva lika stor som förut.

Då det alltså icke kunde antagas, att protokollssekreterarnas tjänstgöring framdeles

skulle bliva lindrigare, syntes det kommittén, med hänsyn till det förut sagda, överensstämma

med billighet, att deras behov av lättnad i arbetet nu tillgodosåges.

Genom inrättandet av eu ny protokollssekreterartjänst skulle dylik lättnad åstadkommas

utan att därigenom, enligt vad kommittén inhämtat, protokollssekreterarnas

protokollstjänstgöring och övriga göromål skulle i någon nämnvärd män nedbringas

under det arbetskvantum, som vid 1911 års om reglering tänktes såsom det normala.

Härtill komme att, på sätt nedre revisionen närmare belyst, det med nuvarande

antal vid högsta domstolens protokoll tjänstgörande protokollssekreterare

understundom icke kunde undvikas, att uppehåll vållades i högsta domstolens arbete.

Ått denna olägenhet vore av allvarlig art och att det nr det allmännas synpunkt

läge synnerlig vikt uppå. att den bleve undanröjd, torde vara uppenbart.

På grund härav, och dä behovet av den ifrågasatta nya tjänsten

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kung!. Majds proposition AV 255. 7®

syntes vara av konstant natur, förordade kommittén tramställuittg'' till

årets riksdag om uppförande • å ordinarie stat för nedre justitierevisionen

av ytterligare en protokollsekreterare’änst med enahanda avlöningsförmåner

och avlöningsvillkor, som gällde för övriga fyra förut om förmälda

ordinarie protokollsekreterare.

De skäl, som sålunda åberopats för inrättandet av en ny protokollssekreterartjånst

i nedre revisionen, finner jag böra tillmätas avgörande

betydelse. Redan vid nedre revisionens omorganisation år 1911

uttalades betänkligheter mot den avsevärda reduktion i protokollssekreterarnas

antal, som då vidtogs. När det nu, såsom löneregleringskommittén

skildrat, visat sig, att antalet protokollssekreterare icke är tillräckligt

för undvikande av, att det en var av dessa tjänstemän åliggande

arbete tager större omfattning än man förutsatt såsom normal, synes

det vara endast billigt, att på ifrågasatt sätt beredes dem lättnad i göromålen.

Därvid är ock att taga hänsyn till den relativt låga avlöning,

som beståtts protokollssekreterarna. Såsom icke mindre viktigt torde

få betraktas, att genom ökningen av antalet protokollssekreterare med

ytterligare en arbetets jämna gång i högsta domstolen skulle underlättas.

Jag föreslår följaktligen uppförande å nedre revisionens ordinarie

stat av avlöning efter gällande grunder åt ytterligare en protokollssekreterare.

1

1 fråga om de hos nedre justitierevisionen anställda kvinnliga

skrivbiträden anföres i nedre revisionens underdåniga skrivelse följande:

I gällande ordinarie stat funnes upptagna tolv skrivbiträden med avlöning av

1,200 kronor jämte två ålderstillägg å 200 kronor. Sedan 1915 vore två skrivbiräden

anställda å extra stat och indelade till tjänstgöring å de fyra rotlar, vilkas

innehavare avlönades från anslaget till tillfällig förstärkning av nedre revisionens

arbetskrafter.

Antalet skrivbiträden hade befunnits vara otillräckligt redan då den nya

ordinarie staten började tillämpas, vadan allt sedan dess från anslaget till amanuenser,

ersättningar för vissa semestervikariat, tillfälliga skrivbiträden samt gratifikationer

måst användas medel till ersättning åt två extra skrivbiträden, sysselsatta under

hela året och vilka således endast i det avseende kunde anses tillfälliga, att de ej

hade fast anställning. Nämnda båda extra skrivbiträden hade befunnits erforderliga

med hänsyn därtill, att dds den ä registratorskontoret förekommande renskrivning

vore av sådant omfång, att den icke på långt när kunde medhinnas av de

å rot!arna indelade och med arbetet a dem fullt upptagna skrivbiträdena, samt

därjämte den genom kung!, brevet till nedre revisionen den 22 december 1911 angående

redovisning till statsverket av viss expeditionslösen stadgade kontroll ä

Departements
chefen.

De kvinnliga

skriv

biträdenas

löneförmåner

m. m.

Nedre revisionen.

s. 80 Kontrollera mot PDF

Lör.tregle
ringekom.

miltén.

80 Kungl. Maj:U> proposition Nr 253.

tjänstemännens i nedre revisionen lösenuppbörd icke kunde på tillfredsställande sätt

anordnas annorledes än genom anställande å registratorskontoret av ett särskilt biträde,

som hade till åliggande, jämte utförande av erforderligt skrivarbete, att i

enlighet med de av nedre revisionen jämlikt nämnda brev meddelade föreskrifter

hava viss befattning med berörda lösenuppbörd, dels och den vid mottagningen och

beredandet av veckomål förekommande renskrivning krävde, att en person uteslutande

ägnade sig åt densamma. De båda extra skrivbiträdena tjänstgjorde till en början,

det ena å registratorskontoret och det andra vid veckomålens behandling, men

det hade sedermera visat sig lämpligare att låta omförmälda tjänstgöring bestridas

av två ordinarie skrivbiträden samt indela de båda extra skrivbiträdena till tjänstgöring

på rotlar.

Den låga avlöning, som skrivbiträdena åtnjöte, och den dem

åliggande stora arbetsbördan både orsakat, att skrivbiträdena gång efter

annan lämnat tjänsten samt att det blivit allt svårare att finna kompetenta

sökande till dessa befattningar. För närvarande vore det så gott

som omöjligt att, då vikarie för skrivbiträde erfordrades, erhålla någon

lämplig person, som ville mottaga vikariatet. För åstadkommande av

en förbättring härutinnan torde det vara nödvändigt, dels att antalet å

stat anställda skrivbiträden sattes till minst 14, dels ock att begynnelselönen

för skrivbiträde höjdes till åtminstone 1,700 kronor.

Det finge erinras, att renskrivningen för nedre revisionens räkning vore av

så stor omfattning att den ej kunde medhinnas av de ständigt tjänstgörande 16

skrivbiträdena, vadan eu avsevärd mängd expeditioner måste utlämnas till renskrivningsbyråer

samt kostnaden härför bestridas av anslaget till amanuenser med mera.

På grund av detta anslags otillräcklighet måste förekommande renskrivning av

promemorior i stor omfattning bekostas av revisionssekreterarna själva.

Häröver har löneregleringskommittén yttrat:

Beträffande den ifrågasatta löneförbättringen för nedre revisionens skrivbiträden

föranledde framställningen härutinnan icke annat kommitténs yttrande än

att kommittén hänvisade dels till sitt den 11 november 1918 avgivna betänkande

med utredning och förslag angående reglering av de inom statsförvaltningen anställda

ordinarie kvinnliga biträdenas avlöningsförmåner m. in., dels ock till sitt

förut omförmälda betänkande av den 20 berörda november angående tillfällig lönereglering

för befattningshavare vid statsdepartementen, centrala ämbetsverk, hovrätterna

och andra grenar av den civila statsförvaltningen. Enligt det förra betänkandet,

avseende en definitiv lönereglering, skulle begynnelseavlöningen för biträdena

inom första lönegraden, till vilken de i nedre revisionen anställda hörde,

bliva höjda från 1,200 kronor till 1,600 kronor, varjämte ett tredje ålderstillägg

skulle läggas till de två förutvarande. Och enligt förslag i det senare betänkandet

skulle åt ifrågavarande befattningshavare från och med innevarande år beredas tillfällig

löneförbättring, till belopp ungefärligen motsvarande den föreslagna definitiva

regleringens.

Vad åter anginge nedre revisionens framställning om ökning av dess å ordi
-

s. 81 Kontrollera mot PDF

81

Kungl. Maj:ts proposition Nr 253.

uarie stat anställda skrivbiträdens antal med ytterligare två, funne kommittén fullgoda

grunder hava av nedre revisionen åberopats till stöd för bifall till framställningen.

Do båda extra skrivbiträden, till vilkas avlönande nu användes medel från

omlörmälda anslag till amanuenser med mera, vore nämligen, såsom nedre revisionen

angivit, sysselsatta inom verket i fullkomligt samma utsträckning som de ordinarie

biträdena, deras anlitande vore av förhållandena ovillkorligen betingat, och behovet

av deras arbetskraft vore av stadigvarande beskaffenhet — allt skäl, som talade

för de ifrågavarande befattningarnas förändrande till ordinarie.

Kommittén tillstyrkte alltså, att förslag för detta års riksdag

framlades om uppförande å nedre revisionens stat av ytterligare två

skrivbiträden med de avlöningsförmåner och avlöningsvillkor, som kunde

varda för dylika befattningshavare fastställda.

Det av löneregleringskommittén den 11 november 1918 avgivna

betänkande rörande reglering av löneförmånerna för kvinnliga ordinarie

skrivbiträden inom statsförvaltningen har av Kungl. Maj:t lagts till grund

för proposition till innevarande års riksdag; och har riksdagen numera

fattat beslut i ärendet, enligt vilket beslut avlöningen för biträdena i

första lön'' graden höjts på omförmält sätt. Med hänsyn härtill ävensom

till förslaget om tillfällig löneförbättring åt samma befattningshavare,

torde nedre revisionens hemställan, i vad den avser höjning av

skrivbiträdenas löneförmåner, icke höra föranleda vidare åtgärd.

Lika med kommittén anser jag däremot nedre revisionen hava

förebragt fullgoda skäl för sin framställning om ökning av antalet ordinarie

skrivbiträden i verket. Med anslutning till vad kommittén härutinnan

yttrat föreslår jag alltså, att avlöning efter fastställda grunder

åt ytterligare två skrivbiträden uppföres å nedre revisionens stat.

Nedre justitierevisiouen bär vidare hemställt om uppförande å

ordinarie stat av en vaktmästarbefattuing i verket samt till stöd härför

anfört:

Antalet å stat anställda vaktmästare vore för närvarande fem, eller detsamma

som enligt 1876 års stat. Jämförelsevis finge erinras, att de under hela året tjänstgörande

revisionssekreterarna nu vore tjugusju, under det att de 1876 voro elva.

Sedan lång tid tillbaka utfördes emellertid en del göromål av extra vaktmästare, som

härför finge ersättning genom gratifikationer. Vidare hade det befunnits nödvändigt

att å extra stat anvisa medel till avlönande utav en under hela året på förordnande

anställd vaktmästare. Denne tillförordnade vaktmästare hade fungerat från

och med år 1912; och då behovet av denna befattning uppenbarligen vore konstant,

torde befattningen böra uppföras på ordinarie stat.

Bihang till riksdagens protokoll 1919. 1 samt. 223 käft. (Nr 253.) 11

Departementschefen

.

Viss vaktmästarefattning.

Nedre revisionen

a hemställan.

s. 82 Kontrollera mot PDF

82

Lbneregle
rimjskom
mittén.

IJe-jpartt
mentsthefen
-

Anslaget

till amanuenser

m. in.

Nedre revietonen.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 253.

Löneregleringskommittén har yttrat följande:

Till avlönande av en extra vaktmästare i nedre revisionen hade för vart och

ett av åren 1913—1919 av riksdagen anvisats medel. Den förstärkning av vaktmästarpersonalen

— utöver de fem vaktmästare, för vilka avlöningar vore uppförda

å den ordinarie staten — som härigenom tillförts nedre revisionen, hade ansetts

erforder lig åtminstone så länge ämbetsverket vore förlagt till de för dess

räkning förhyrda lokalerna å Strömsborg. Huru länge nedre revisionen komme att

hava sina arbetslokaler där, vore ovisst; och hade det därför hittills ansetts olämpligt

att uppföra denna sjätte vaktmästaravlöning på ordinarie stat.

Vid beviljandet av anslag av medel till ifrågavarande vaktmästarbefattnings

avlöning å extra stat hade sålunda behovet av befattningen funnits påkallad

huvudsakligast av förhållandena inom nedre revisionens nuvarande arbetslokaler,

men hade å andra sidan det framtida fortbeståndet av samma behov synts ovisst.

Sistnämnda omständighet syntes kommittén fortfarande vara avgörande. Någon

förändring torde icke hava inträtt av beskaffenhet att nu föranleda denna vaktmästarsysslas

förvandling till ordinarie.

Jämväl erinrades om Kung!. Majrts cirkulär den 1 november 1918 angående

återbesättande av ledigbliven vaktmästare eller därmed likställd befattning vid statens

verk eller institution med mer än en dylik betalning, enligt vilket cirkulär vid

inträffande vakans å befattning av angivet slag den ledigblivna befattningen icke

finge med ordinarie innehavare återbesättas utan att Kung!. Maj:t efter av vederbörande

verk eller institution förebragt utredning, huruvida befattningen ifråga

borde bibehållas eller icke, medgivit befattningens återbesättande med ordinarie

innehavare.

Kommittén funne sig alltså icke kunna tillstyrka bifall till nedre

revisionens hemställan i förevarande avseende.

Jag finner i likhet med löneregleringskommittén de förhållanden,

som föranlett, att omförmälda vaktmästarbefattning, ehuru behövlig för

nedre revisionen, ej uppförts å ordinarie stat, icke hava undergått någon

förändring, på grund varav avvikelse bör ske från vad hittills tilllämpats.

Nedre revisionens förevarande hemställan kan därför icke

heller av mig biträdas. Som emellertid avlöningsmedel för ifrågavarande

extra vaktmästare erfordras även för år 1920, torde sådana

medel böra äskas av riksdagen å extra stat för sistnämnda år. Det erforderliga

beloppet utgör — efter tagen hänsyn till den förhöjning av

vaktmästaravlöningarna, som 1918 års lagtima riksdag beslutat — 1,570

kronor.

; Vidkommande det å ordinarie staten upptagna anslag, varigenom

till nedre justitierevisionens förfogande ställts medel till .avlönande av

amanuenser, till eisättningar för vissa semestervikariat, till gottgörelse

åt tillfälliga skrivbiträden samt till gratifikationer åt extra ordinarie

s. 83 Kontrollera mot PDF

83

Kungl. Maj:ts -proposition Nr 253.

tjänstemän och extra ordinarie vaktmästare, har nedre revisionen påpekat,

att nämnda anslag, sedan 1911 upptaget till 35,500 kronor, med

nödvändighet måste höjas; och har nedre revisionen föreslagit, att anslaget

bleve bestämt till 40,000 kronor.

Nedre revisionen har därvid erinrat, att en ökning av amanuensernas arvoden

syntes av omständigheterna påkallad; att ifrågasatt löneförbättring för ordinarie

tjänstemän medförde ökad ersättning till vikarier; att avlöning åt tillfälliga skrivbiträden

nu måste beräknas uppgå till högre belopp än 1911; samt att gratifikationerna

även finge höjas, om man skulle kunna vänta, at; extra ordinarie tjänstemän

och extra ordinarie vaktmästare skulle ägna tid och krafter åt tjänstgöringen

i nedre revisionen.

Med anmärkning, att vid bifall till förslaget om två skrivbiträdens

uppförande å ordinarie stat arvoden till motsvarande antal extra biträden

skulle komma att besparas, har löneregleringskommittén förklarat, att

kommittén dock — med avseende å de dyrtidsförhållanden, som inträtt

sedau de till grund för ifrågavarande anslags beviljande lagda beräkningar

uppgjorts — icke ville för sin del göra någon erinran mot bifall

till vad nedre revisionen härutinnan hemställt.

Då ifrågavarande anslag år 1911 beräknades till 35,500 kronor, upptog

beräkningen filjande belopp: för 12 amanuenser, efter 2,200 kronor

för varje, 26,400 kronor; till vikariatsersättningar (beträffande andra tjänstemän

än revisionssekreterarna) 1,600 kronor; lör tillfällig renskrivning och

därmed jämförligt arbete 4,500 kronor; till gratifikationer åt e. o. tjänstemän

och e. o. vaktmästare 3,000 kronor.

Ett tillskott, såsom nedre revisionen föreslagit, på 4,500 kronor

till de medel, som sålunda beräknats för nämnda ändamål, skulle innebära

en höjning av dessa medel med ungefär 12.6 procent. En dylik

höjning torde — även om man fäster avseende därvid, att avlöning till

två extra skrivbiträden icke vidare skulle behöva utgå ur detta anslag

— icke kuuna anses annat än som synnerligen måttfull med hänsyn

till den avsevärda tidrymd, som förflutit sedan de beräkningar, vilka

legat till grund för anslagets beviljande, uppgjorts. Jag är alltså av

den meningen, att nu ifrågavarande medel böra ökas i den utsträckning,

nedre revisionen föreslagit. Emellertid torde, i överensstämmelse med

vad jag förordat vid behandlingen av motsvarande anslag i hovrätternas

stater, vara lämpligast, att de för renskrivningskostnader avsedda medleu

i staten uppföras särskilt för sig såsom förslagsanslag. Detta anslags

belopp torde böra sättas till 5,n00 kronor, i följd varav anslaget till

amanuenser m. m. skulle komma att bliva begränsat till 35,000 kronor.

Ltlneregle
ringskom
mittén.

Departements
chefen.

s. 84 Kontrollera mot PDF

84

Kungl. Maj:ts proposition Nr 253.

Tid för Slutligen har nedre justiteirevisionen anfört att, då varje dröjsmål

åndrtngnrs mec* ifrågasatt löneförbättring måste minska möjligheten att åstadkomma

ikrafttröt- bättre iörhål anden inom nedre revisionen, vore det uppenbarligen av

^dande. behovet i högsta grad påkallat, att blivande nya bestämmelser om avlö\hnZm''

ringarnas belopp bleve tillämpade redan från och med ingången av

år 1919.

Löne> egie- Häremot har lönereglerings kommittén erinrat, att det givetvis

städse, då förbättringar i löneförhållanden eller eljest funnits vara av

behovet påkallade, vore önskligt, att de beslutade ändringarna bleve

genomförda snarast möjligt. Men kommittén kunde icke finna, att nu

för nedre revisionens vidkommande förelåge sådana särskilda omständigheter,

att man på grund därav borde frångå den allmänna regeln att

låta beslut om ändringar i gällande lönestater träda i tillämpning först

med ingången av nästföljande år. Med hänsyn härtill hade ock de

framställningar till innevarande års riksdag, som kommittén tillstyrkt

beträffande nedre revisionen, förutsatts skola avse ändringar i angivna

förhållanden för tiden från och med den 1 januari 1920.

J>eparfements
ehefen.

Jag har i denna fråga intet att tillägga till vad löneregleringskommittén

erinrat och är följaktligen ense med kommittén därom, att

blivande ändringar i nedre revisionen rörande förhållanden böra träda

i kraft först med ingången av nästkommande år.

höjning Tv * staten för Svea hovrätt med därunder lydande justitiestat är

arvodet till från och med år 1903 för arvoden åt tingstolkar uppfört ett belopp av

tingslagen 8ammanla?t 3i000 kronor, därav 2,000 kronor för eu eller flera allmänna

inom Torneå tolkar i tingslagen inom Torneå domsaga. Med anledning därav, att

domsaga. Jukkasjärvi och Enontekis lappmarkers tingslag avskilts från nämnda

domsaga för att ingå i Gällivare nybildade domsaga, förklarade Kungl.

Maj:t genom beslut den 20 januari 1905, att från och med den 1 mars

samma år den i Torneå domsaga anställde lingstolken skulle befrias

från skyldighet att tjänstgöra i berörda tvänne tingslag och hans dåvarande

årliga arvode, 2,000 kronor, minskas med 600 kronor, vilket belopp

skulle från samma tidpunkt användas till arvoden åt eu tingstolk i

Jukkasjärvi lappmarks tingslag med 550 kronor om året och åt en

tingstolk i Euontekis — eller, såsom det numera benämnes, Karesuando

— lappmarks tingslag med 50 kronor om året. Det åt liga arvodet till

tingstolk i Torneå domsaga kom sålunda att utgöra 1,400 kronor.

s. 85 Kontrollera mot PDF

85

Kungl. Maj.ts proposition Nr 253.

Sedan den från och med den 1 januari 1918 tillförordnade tingstolken

i sistnämnda domsaga till härud.-hövdingen i domsagan ingivit en Kunyi.Maj-t

den 26 februari 1918 dagtecknnd skrift, däri lian under hänvisning till

rådande dyrtid förklarade sig icke kunna fortfarande bestrida tingstolksbefattningen,

såvida icke arvodet höjdes till 2,000 kronor jämte dyrtids- neå domsaga

och kristidstillägg lika med motsvarande statsfunktionärers, inkom bemälde

domliavande den 11 mars 1918 till Kungl. Magt med framställ- tingstoiken

ning om ökat arvode åt tingstoiken i enlighet med vad av denne före- * dragan.

slagits.

Domhavanden framhöll, bland annat, att till det synnerligen ansvarsfulla uppdrag,

tingstoiken vid domstolsförhandlingarna hade att utöva, erfordrades en person

med icke blott viss allmänbildning samt kunskap i svenska och finska språken,

utan även god omdömesförmåga och någon insikt i rättslörhandlingarnas gång m. m.

Tingstoiken stode ock domhavanden till tjänst med att vid uppsättning av dombok

och smäprotokoll till svenska översätta på finska avfattade handlingar. Då befattningen

från och med 1918 blivit ledig, hade det visat sig omöjligt att finna en

person med erforderliga kvalifikationer, som ville mot en avlöning av endast 1,400

kronor om året taga fast anställning å sysslan.

ställningen.

Av länsstyrelsen i Norrbottens län tillstyrktes bifall till tram- Länsstyrelsen

i Norrbottens

Ifi.n.

Statskontoret anförde i avgivet utlåtande huvudsakligen följande! statskontoret.

Den gjorda framställningen syntes giva vid handen, att domhavanden icke

sökt anlita den av riksdagen år 1902 anvisade utvägen att anställa flera tolkar,

varigenom resekostnaderna skulle kunna minskas och större lätthet uppstå att för

den anvisade ersättningen erhålla nödigt tolkbiträde. Av framställningen framginge

emellertid, att det för domhavanden vore av stor betydelse att vid upprättandet av

domböcker och protokoll äga tillgång till tolk, vadan det vore möjligt, att en uppdelning

av tolkarbetet endast i jämförelsevis ringa mån kunde genomföras och att

fördenskull någon nämnvärd ekonomisk fördel av en uppdelning icke stode att vinna.

Under sådana förhållanden och med hänsyn till de högst avsevärt ökade

utgifterna för tolken i domsagan i fråga samt svårigheten att få platsen besatt med

lämplig innehavare hade statskontoret icke velat motsätta sig en höjning av tolkarvodet

till 2,000 kronor för år. För 1918 syntes tilläggsarvodet kunna utgå från

andra huvudtitelns anslag till extra utgifter. Därest sådan förhöjning även framdeles

visade sig nödvändig, torde erforderlig ökning av anslaget till Svea hovrätt

med därunder lydande justitiestat hörn av riksdagen utverkas.

Genom beslut den 26 april 1918 fann Kung]. Maj:t gott att för Kungi. Maj:t$

tillfällig förhöjning för år 1918 av det till tingstoiken i Tornen dorn- b^f ^J26

saga utgående arvode anvisa 600 kronor att utgå från de å riksstatens

andra huvudtitel anslagna medel till extra utgifter.

s. 86 Kontrollera mot PDF

86

Ny framställning

i

ämnet.

T. f tingstolken

i skrift

till domhavanden.

Kungl. Maj:ts fyr oposition Nr 253.

1 eu till domhavanden ställd skrift av den 20 december 1918 har

tillförordnade tingstolken, Arvid Emanuel Dunder, anfört i huvudsak

följande:

Vid utövandet av ifrågavarande befattning under år 1918 både sammanlagda

antalet tjänstedagar uppgått till 100, fördelade på omkring 42 förrättningstillfällen.

Till skjutslega, järnvägsbiljetter och dagtraktamenten hade åtgått tillhopa något

över 800 kronor. Sedan denna summa frånräknats det sammanlagda arvodesbeloppet,

2,000 kronor, återstode såsom egentligt arvode för befattningen knappa

1,200 kronor, vilket belopp fördelat på omkring 100 tjänstedagar utgjorde i runt

tal 12 kronor per dag. Berörda ersättning torde utan överdrift få anses vara alldeles

för låg. Då samtliga tingsresor för 10 å 15 år tillbaka kunnat göras för

omkring 250 kronor, både tingstolkens verkliga arvode för befattningen blivit omkring

1,150 kronor. Dessutom hade antalet tjänstedagar då varit endast hälften mot nu.

Om man antoge, att dagantalet uppgått till högst 60, både tolken sålunda erhållit

omkring 19 kronor för varje dag i rent arvode, även detta ett relativt lågt belopp.

Levnadsomkostnaderna hade under de senaste åren stigit oerhört. Vid jämförelse

med priserna vid tiden, då tingstolkens arvode senast reglerades, torde konjunkturskillnaden

bliva åtminstone 250 procent. Toge man berörda förhöjningar i

betraktande, när det gällde att reglera tingstolkens arvode, Lomme en beräkning

för år 1919 att upptaga resekostnads- och traktamentsersättningar med, i runt tal,

900 kronor samt gottgörelse för 105 förrättnings- och resedagar, efter 60 kronor

för dag, med 6,300 kronor eller tillhopa 7,200 kronor. Denna summa kunde förefalla

avskräckande vid jämförelse med det förutvarande arvodet. Men en höjningav

detta bolde — såsom vid beräkningen skett — grundas på den verkliga konjunkturhöjningen

och på ökningen av antalet förrättningsdagar. För att emellertid

avsevärt nedbringa förenämnda summa 7,200 kronor kunde man, sedan numera

Övertorneå och Nedertorneå tingslag sammanslagits till ett tingslag med tingsställe

i eller vid Haparanda, vidtaga den åtgärden, att för Korpilombolo och Pajala tingslag

anställdes särskild tingstolk med bostad exempelvis i Pajala. Därigenom skulle

resekostnads- och traktamentsersättningen i realiteten bortfalla ävensom antalet

tjänstedagar avsevärt nedbringas genom minskning av resedagarnas antal. Tjänstgöringen

i Torneå tingslag hade för år 1919 beräknats till 70 dagar. Under förutsättning

av förenämnda anordnings vidtagande skulle således tingstolkens i Torneå

tingslag arvode bliva, efter 60 kronor för varje tjänstedag, 4,200 kronor.

Det anmärktes även, att befattningen som tingstolk i domsagan ingalunda

kunde betraktas såsom någon bisyssla. Den toge nämligen alltför mycken tid i

anspråk, för att tillfälle till nämnvärd förtjänst å annat håll skulle kunna erbjudas.

Under åberopande av vad sålunda anförts hemställde Dunder om

domhavandens förordande av, att för bestridandet av lingstolksbefattningen

i Torneå domsaga bleve bestämt ett årligt arvode av 7,000

kronor, eller alternativt, att domsagan i förevarande avseende delades i

två distrikt med eu tingstolk för Korpilombolo och Pajala tingslag med

bostad i Pajala och eu tingstolk för Torneå tingslag med bostad i

Haparanda och att därvid sistnämnde tingstolk tillerkändes ett årligt

arvode av 4,200 kronor.

s. 87 Kontrollera mot PDF

87

Kungl. Maj:ts proposition Nr 253.

Därjämte anhöll Dunder — likaledes under hänvisning- till det

förut anförda — att domhavanden ville hos vederbörande myndighet

förorda, att Dunder för sitt bestridande av tingstolksbefattningen i domsagan

under år 1918 måtte tillerkännas ett ytterligare dyrtidstillägg av

minst 1,200 kronor.

Tjenstförrättande domhavanden har med skrivelse den 15 januari

Domhavak
1919

överlämnat Dunders omförmälda framställning till länsstyrelsen denunder

anhållan om dess fortställande. Därvid har domhavanden — som

vitsordade, att Dunder på ett synnerligen förtjänstfullt sätt fullgjort vad

på honom såsom tingstolk ankommit — tillstyrkt skälig förhöjning i

Dunder tillkommande arvode och dyrtidstillägg.

1 underdånig skrivelse den 6 februari 1919 har länsstyrelsen, med LänssiyreUen.

överlämnande till Kungl. Maj:t av ifrågavarande framställning, såsom

eget yttrande över densamma anfört:

Tingstolken i Torneå domsaga hade för år 1918 åtnjutit i avlöningsförmåner

sammanlagt 2,000 kronor med skyldighet att för denna avlöning

själv bekosta alla iör uppdragets utförande erforderliga resor. Då dessa

under år 1918 på grund av de avsevärt stegrade priserna såväl å skjutsar

som å logi och vivre åsamkat tingstolken väsentligt högre kostnader

än under vanliga förhållanden och då även ant det tingsdagar på grund

av de många kristidsmålen och rannsakningarna av häktade betydligt

ökats, kunde berörda avlöning möjligen anses vara för låg. Tingstolken

beräknade själv den verkliga kostnaden för de tingsresor, som under

år 1918 ålegat honom att företaga, till 831 kronor 20 öre, varvid kostnaderna

för mat och logi under dessa resor upptagits till 10 kronor

per dag, medan den verkliga kostnaden för resorna vid tiden för regleringen

av hans avlöning beräknades till allenast 255 krooor. Hans

behållna avlöning skulle alltså hava utgjort i runt tal 1,170 kronor för

år 1918 och 1,145 kronor för år 1903. Härvid vore att märka, att en

avlöning av 1,145 kronor år 1903 med då gällande penningvärde faktiskt

vore betydligt högre än en lön av 1,170 kronor år 1918 samt att

antalet tingsdagar vid tingsstället i Nedertorneå, där inga resor föreknmme,

vore betydligt större år 1918 än år 1903. Vid sådant förhållande

ansåge länsstyrelsen billigt, att tingstolken i Torneå domsaga på

grund av de avsevärt fördyrade tingsresorna och det ökade antalet tingsdagar

under år 1918 tillerkändes en tillfällig förhöjning av ytterligare

000 kronor.

s. 88 Kontrollera mot PDF

88

Kungl. Maj:ts proposition Nr 253.

Beträffande regleringen för framtiden av tingstolkens i Torneå

domsaga avlöningsförmåner vore att märka, att från och med år 19 L9 i

enlighet med Kuuyl. Maj:ts beslut den 25 oktober 1918 Övertorneå

tingslag blivit sammanslaget med Nedertorneå tingslag, så att alla ting

med nämnda tingslag hölies å tingsstället invid ilaparandu, vadan de

resor, som tingstolken numera både att företaga, om man undantoge

en eller annan ägodelningsrätt, därför dock tingstolken uppbure särskild

ersättning av parterna, inskränktes till tingen i Korpilombolo och Pajala.

För att så mycket som möjligt inskränka tingstolkens resekostnader

ansåge länsstyrelsen därför lämpligast, att eu särskild tingstolk tillsattes

för Korpilombolo och Pajala tingslag och en för domsagan i övrigt,

d. v. s. för det nybildade Torneå tingslag.

Tingstolken i Korpilombolo och Pajala tingslag med bostad å eu

av dessa orter skulle under sådana förhållanden hava att årligen företaga

tre resor mellan Korpilombolo och Pajala, och den andra tingstolken

skulle i regel ej behöva företaga andra resor än sådana, för vilka särskild

ersättning utginge av enskilda parter. De verkliga res-kostnaderna för

tingstolken i Korpilombolo och Pajala tingslag, däri inräknat 10 kronor

per dag för vivre under rese- och förrättningsdagar utom hemorten,

kunde beräknas till i runt tal 250 kronor för år och tjänstgöringsdagarnas

antal, med 9 tings lagar i vartdera tingslaget och 6 resedagar, till 24.

Med beräkning av 25 kronor i arvode per tj botgöringsdag skulle alltså

arvodet till tingstolken i Korpilombolo och Pajala tingslag lämpligen

kunna bestämmas till 850 kronor eller, om hänsyn toges även till möjligheten

av urtima ting, vilka dock i regel skulle hållas vid tingsstället i

Haparanda, till 900 kronor.

I fråga om arvodet åt tingstolken i Torneå tingslag syntes sökandens

pretentioner vara väl överdrivna. Han hade beräknat tingsdagarnas antal

till 70 per år; men därvid vore att märka, att han utgått från förhållandena

under nu rådande kristider med dess många mål angående förseelser

mot kristidsförordningarna och dess månya rannsaknmgar. Därjämte

hade han i denna summa inräknat 15 dagar för ägodelningsrättsammanträden,

för vilka sammanträden han dock, såsom förut framhållits, åtnjöte

rese- och traktamentsersättning enligt gällande resereglemente av

vederbörande parter. Då tingstolken i Torneå tingslag numera endast

i undantagsfall behövde företaga några resor, ansåge länsstyrelsen, att

tingstolksbefattningen nu mera än förut kunde innehavas såsom en bisyssla;

och vore länsstyrelsen övertygad om, att det i Haparanda stad

med omnejd funnes många personer, som skulle befinnas både lämpliga

och villiga att mottaga en sådan syssla såsom bisyssla. Om man

s. 89 Kontrollera mot PDF

89

Kungl. Maj:s proposition Nr 253.

reducerade antalet tingsdagar till 60 och här beräknade samma arvode

som för tingstolken i Korpilombolo och Pajala tingslag, eller 25 kronor

per dag, skulle avlöningen för tingstolken i Torneå tingslag alltså lämpligen

kunna bestämmas till 1,500 kronor för år. Och Länsstyrelsen

ansåge denna avlöning,.som dock överstege den, vilken nu utginge till

tingstolken med tjänstgöringsskyldighet i hela domsagan, så pass grundligt

tilltagen, att den kunde anses innefatta även skälig gottgörelse för

det arbete, tingstolken kunde få med att mellan tingssammanträdena till

svenska språket översätta de skrifter och avhandlingar, som, på finska

språket avlättade, ingåves till domsagans häradsrätter för intagande i

deras protokoll.

Då den nu föreslagna omorganisationen av tingstolksbefattningen

i Torneå domsaga i alla händelser ej torde hinna träda i tillämpning

förr än tidigast från och med år 1920 och tingstolken alltså under

innevarande år hade att sköta tingstolksbefattningen iuom hela domsagan

samt resekostnaderna detta år ej torde bliva avsevärt mindre än

under 1918, syntes det vara nödvändigt att även för innevarande år

tilldela honom en tillfällig löneförhöjning, vilken ej torde kunna beräknas

lägre än den av länsstyrelsen lör år 1918 föreslagna eller tillhopa 1,200

kronor.

Svea hovrätt, som anbefallts att avgiva utlåtande i ärendet, har Svea hovrätt.

tillstyrkt bifall till vad länsstyrelsen hemställt.

Av vad sålunda förekommit synes vara ådagalagt, att de kost- Departement*- nåder, som den i Torneå domsaga tjänstgörande tingstolken under ehefen

fullgörande av sitt uppdrag fått vidkännas för resor och för uppehälle

under rese- och förrättningsdagar, undergått en avsevärd stegring.

Genom denna stegring och jämväl till följd av den icke oväsentliga

ökningen i antalet förrättningsdagar, har tingstolkens behållning av

arvodet för 1918 — även efter den tillfälliga förhöjning av 600 kronor,

som genom Kungl. Maj:ts beslut den 26 april 1918 tillerkänts honom

— nedgått till belopp, som knappast kan anses vara skälig ersättning

för hans med uppdragets fullgörande förenade arbete och tidsspillan.

Det torde därför icke vara annat än billigt, att ifrågavarande tjänstutövare

för år 1918 erhåller ytterligare avlöningsförbättring; och synes

mig sådan böra tilldelas honom i form av gratifikation till det av länsstyrelsen

såsom tillfällig arvodesförhöjning föreslagna belopp av 600

kronor. För bestridande av denna gratifikation torde kunna anlitas

andra huvudtitelns allmänna besparingar.

Bihang till riksdagens protokoll 1919. 1 samt. 223 höft. (Nr 253.)

12

s. 90 Kontrollera mot PDF

90

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 253.

Då de skäl, som tala för att tingstolkens i omförmälda domsaga

avlöningsförmåner för år 1918 höjas med sammanlagt 1,200 kronor,

även torde påkalla, att samma avlönings förbättring tillägges honom för

innevarande år, varunder han lärer komma att under ensartade förhållanden

fullgöra tingstolksarbetet inom hela domsagan, finner jag ett

belopp av 1,200 kronor böla anvisas såsom tillfällig förhöjning för år

1919 av det till honom utgående arvodet. För detta ändamål torde

erforderligt belopp lämpligen höra å innevararande års tilläggs-tat äskas

såsom förslagsanslag, högst; och vill jag härom göra hemställan.

\ ad åter angår det slutliga ordnandet av avlöningsförhållandena,

för tingstolk inom ifrågavarande domsaga, finner jag den av länsstyrelsen

förordade anordningen, enligt vilken en tingstolk skulle finnas för Korpilombolo

och Pajala bada tingslag o< h en annan för det nuvarande Nedertorueå

och Overiorneå tingslag, vara synnerligen lämplig; och biträder

jag förty förslaget härom. Genom en dylik anordning skulle vintias å

ena sidan, på sätt länsstyrelsen närmare belyst, en avsevärd besparing

i resekostnader och å andra sidan större möjlighet att mot ett måttligt

arvode förmå därtill skickade personer att åtaga sig vederbörande tingstolksbefattning.

Anordningen skulle ock stå i överensstämmelse med

vad riksdagen år 1902 vid beviljandet av anslag till arvoden åt samtliga

tingstol kar uttalade beträffande tingstolksbefattning inom Torneå domsaga.

Det syntes, anfö.rde nämligen riksdagen, icke vara omö iligt, att

genom anställande av mer än eu tingstolk i Torneå domsaga, tingstolkeus

resor skulle kunna till sin längd inskränkas och alltså de utgiiter,

en tolk finge vidkännas på grund av tingsresor, kunde i någon

man nedbringas samt till följd härav större lätthet uppstå att för den

anvisade ersättningen erhålla nödigt tolkbiträde.

I fråga om arvodena till de båda tingstolkar, vilka sålunda enligt

mitt förmenande böra anställas för respektive Kolpilombolo och Paj ala

tingslag samt Nedertorneå och Övertorneå tingslag, har jag icke funnit

något att erinra mot de belopp, länsstyrelsen i sådant hänseende beräknat,

eller 900 kronor om året till tingstolk i Korpilombolo och Pajala

tingslag samt 1,500 kronor årligen till enahanda befattningshavare i

Torneå tingslag.

På grund härav och med tagen hänsyn till Kungl. Maj:ts förutnämnda

beslut den 20 januari 1905 angående fördelning av arvodesbelopp

mellan tolkar i Jukkasjärvi och Karesuando lappmarkers tingslag

böra i stället för det å anslaget till Svea hovrätt med därunder

lydande justitiestat anvisade belopp av 2,000 kronor till en eller flera

s. 91 Kontrollera mot PDF

91

Kuvgl. Maj:ts proposition AV 253.

allmänna tolkar i tingslagen inom Torneå domsaga — nu anvisas arvoden

åt en allmän t<>lk i Jukknsjärvi lappmarks tingslag med 550 kronor,

åt en allmän tolk i Karesuando lappmarks tingslag med 50 kronor, åt

en allmän tolk i Korpilombolo och Pajala tingslag med 900 kronor samt

åt en allmän tolk i Nedertorueå och Övertorneå tingslag med 1,500

kronor. Härigenom skulle föranledas en höjning av omförmälda anslag

med 1,000 kronor.

Med avseende å det i det föregående omnämnda anslaget till

täckande av vhsa förskottsvis bestridda utgifter för beredande av tillfällig

förstärkning av arbetskrafterna i Göta hovrätt och i hovrätten

över Skåne och Blekinge har jag redan förut erinrat, att med* 1 för detta

ändamål väl ej beraknats i propositionen om 1919 års tilläggsstat, men

att, på grund av besparingar på annat håll under andra huvudtiteln,

hinder mot anslagets äskande ej kunde anses möta ur budgetssynpunkt.

Vad åter angår övriga nu ifrågavarande anslag, vill jag nämna, att i

årets statsverkspropi sition och i propositionen om tilläggsstat för år

1919 beräknats antingen förhöjningar i förutvarande anslag eller ock

nya anslag till belopp, vilka sammanlagda överstiga de ökade anslagskrav,

som skulle bliva en följd av ett bifall till de av mig förordade

förslagen.

Under åberopande av vad jag i ärendet anfört tillåter jag mig

framlägga följande förslag 1 ill n\a ordinarie avlöningsstater lör rikets

hovrätter och för nedre justitierevisionen att gälla från och med år 1920:

Departementschefens

slutliga förslag

ecb

hemställan

s. 92 Kontrollera mot PDF

92

Kungl. Majds ''proposition Nr 253.

Svea hovrätt.

1

Lön

Tjänst-

görings-

penninear

Arvode

Orts- ''

tillägg

1 president ..................

8,500

5,600

5,600

33,600

5,600

173,600

5,600

3.500

2.500

2,500

15,000

2,500

77,500

2,500

1

1 fiovrättsråd ...............

1,000

500

3,000

1 d:0 ................

6 eko ...........................

1 do .........................

31 d:o .........................

1 krigshovrätlsråd .........

1 militär ledamot i krigs-

Summa

hovrätten

d:o

1 sekreterare

1 överkrigsfiskal

1 d:o

1 skrivbiträde

1 förste vaktmästare

1 vaktmästare .........

7 d:o .....................

Till arvoden åt amanuenser,

avföningar till andra extra

ordinarie tjänstemän,vika

riatsersältningar m m...

Till renskrivningskostnad

förslagsanslag ...........

Summa kronor

12,000

9.100

8,600

51,600

8,1(10

251,100

8.100

Efter 5 i

kronor.

kan lönen höjas med 600

— 750

_

750

i

— j 750

—

750 |

i -1,000

; 2,000 : —

400

6,400 j

1 3,600! 1,800 !

400

5,800

3,600

1,800 —

400

5.800

1 2,60C

1,600 i —

300

4,500

j 2,600

1,600 | —

300

4,500

2,600

1,600 | —

300

4,500

2,600

1,600 i —

300

4,500

18,200

11,200 —

2,100

31,500

| 2,900

1,600 —

—

4,500

; 31,900

17,600

49,500

1,100

300 —

200

1,600

11,000

3,000 —

2,000

16,000

1,100

650 —

150

1,900 |

900

550 i —

150

1,600

6,300

3,850 | —

1,050

11,200 j

- - j

—

58,400 |

— — i

—

5.000 |

—

—

567,300 1

Ifter 5 år kan lönen höjas med 500

kronor, efter 10 år med ytterligare 500

kronor och efter 15 år med än ytterligare

500 kronor.

Etter 5 år kan lönen höjas med 500

kronor, efter 10 år med ytterligare 500

kronor och efter 15 år med än ytter

ligare 500 kronor.

Efter 5 år kan avlöningen höjas med 200

kronor, efter 10 år med ytterligare 200

, kronor och efter 15 år med än ytterligare

200 kronor; skolande av ålderstillägget

100 kronor utgöra lön och 100

kronor tjänstgöringspenningar.

Efter 3 år kan lönen höjas med 100

kronor, efter 6 år med ytterligare 100

kronor och efter 9 år med än ytterligare

100 kronor.

Avm. 1. Såsom pensionsunderlag skall för hovrättsråd, krigshovrättsrådet och fiskal gälla det belopp, vartill lönen

uppgår efter avdrag av 600 kronor för hovrättsråd och krigshovrättsrådet samt 300 kronor för fiskal. För sekreteraren

ar högsta pensionsunderlaget 5,000 kronor.

.... , ,Anm: a- Det arvodc å 1.000 kronor, som är anslaget till ett av hovrättsråden, utgår till det hovrättsråd, som

tjänstgör såsom ordförande a division och tillika såsom ordförande å krigshovrättsavdelningen. De till hovrättsråd anslagna

arvodena å 500 kronor utgå till övriga såsom divisionsordförande tjänstgörande hovrättsråd. Arvode åtnjutes

under samma villkor som tjänstgöringspenningar.

Anm. 3. Därest bostad med bränsle, eventuellt med bränsle och elektriskt ljus, där sådant anordnats, anvisas

vaktmästare, skall av lonen avstås för bostad med bränsle 300 kronor för år samt för lyse 25 kronor om året. Därest

vaktmästare åtnjuter enbart bostad eller bostad med värme, men icke i övrigt erforderligt bränsle, ävensom då bostadslorman

ar av sådan beskaffenhet, att den icke kan anses hava ovan sagda värde, skall det ankomma på Kungl. Maj:t att

etter omständigheterna bestämma det lägre löneavdrag, som för dylik förmån skall äga rum. Förmånen av lyse innebär

allenast ratt till en årlig maximiförbrukning av elektrisk ström intill högst 100 kw.-timmar. Åtnjutes lyse, skall vaktmästaren

sjalv bekosta armatur och lampor. I övrigt skola i fråga om förmån av bostad m. m. i tillämpliga delar

landa till efterrättelse bestämmelserna i § 3 av kungl. kungörelsen den 1 november 1918 angående avlöningsförbättning

Iran och med ar 1919 för vissa vaktmästare och med dem jämförliga befattningshavare (Sv. F. S. 1918 nr 836).

s. 93 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 253.

Göta hovrätt.

93

Tjänst-

|

Lön

görings

pen- ni r gar

Arvode

Summa ,

1 president ...........................

8,500

3,500

_

12,000

5,600

2,500

500

8,600

) Efter 5 år kali lönen höjas med 600

16,800

7,500

1,500

25,800

1 d:o ..................................

5,600

2,500

—

8,100

! kronor.

15 d:o .................................

84,000

37,500

—

121,500

)

Efter 5 år kan lönen höjas med 500

4,000

2,000

6,000

kronor, efter 10 år med ytterligare 500

1 sekreterare ........................

kronor och efter 15 år med än ytter- ligare 500 kronor.

3,600

1,800

—

5,400

Efter 5 år kan lönen höjas med 500 kronor

( och efter 10 år med ytterligare 500 kronor.

1 aktuarie.............................

2,600

1,600

—

4,200

Efter 5 år kan lönen höjas med 500

2.600

1,600

—

4,200

1 kronor, efter 10 år med ytterligare 500

1 notarie ..........................

2.600

1,600

—

4,200

( kronor och efter 15 år med än ytter-

3 notarier..............................

7,800

4,800

—

12,600

j ligare 500 kronor.

2,000

1,600

—

4,500

20,300

11,200

—

31,500

Efter 5 år kan avlöningen höjas med 200

kronor, efter 10 år med ytterligare 200

1,100

300

—

1,400

kronor och efter 15 år med än ytter-

6,600

1,800

—

8,400

ligare 200 kronor; skolande av ålders-

tillägget 100 kronor utgöra lön och 100

kronor tjänstgöringspenningar.

1 förste vaktmästare ..............

1,100

900

650

550

—

1,750

1,450

j Efter 3 år kan lönen höjas med 100

| kronor, efter 6 år med ytterligare 100

i kronor och efter 9 år med än ytterligare

) 100 kronor.

2.700

1,650

—

4,350

Till arvoden åt amanuenser, av- löningar till andra extra ordi- narie tjänsteman, vikariatser-

30,300

Till renskrivniiigskostnad, för-

2.000

slagsanslarj ......................

—

—

—

Summa kronor

—

298,250

A*>m. 1. Såsom pensionsunderlag skall för hovrättsråd och fiskal gälla det belopp, vartill lönen uppgår efter avdrag

av 600 kronor för hovrättsråd och 300 kronor för fiskal För sekreteraren är högsta pensionsunderlaget 5,000 kronor.

Anm 2. Arvode utgår till hovrättsråd, som tjänstgör såsom ordförande å division, och åtnjutes under samma

villkor som tjänstgöringspenningar. •

Anm. 3. Därest bostad med bränsle, eventuellt med bränsle och elektriskt ljus, där sådant anordnats, anvisas

vaktmästare, skall av lönen avstås för bostad med bränsle 150 kronor för är samt för lyse 25 kronor om året. Därest

vaktmästare åtnjuter enbart bostad eller bostad med värme, men icke i övrigt erforderligt bränsle, ävensom då bostadsförmån

är av sådan beskaffenhet, att den icke kan anses hava ovan sagda värde, skall det ankomma på Kungl. Maj:t att

efter omständigheterna bestämma det lägre löneavdrag, som för dylik förmån skall äga rum. Förmånen av lyse innebär

allenist rätt till en årlig maximiförbrukning av elektrisk ström intill högst 100 kw.-timmar. Åtnjutes lyse, skall vaktmästaren

själv bekosta armatur och lampor. I övrigt skola i fråga om förmån av bostad m. in i tillämpliga delar lända

till efterrättelse bestämmelserna i § 3 av kungl. kungörelsen den 1 november 1918 angående avlöningsförbättring från

och med år 1919 för vissa vaktmästare och med dem jämförliga befattningshavare (Sv. F. S. 1918 nr 836,''.

s. 94 Kontrollera mot PDF

94

Kungl. Maj:ts proposition Nr 253.

Hovrätten över Skåne och Blekinge.

Lön

Tjänst

görings-

pen-

Arvode

Summa

irngar

1 president.................... .........

8,500

5,600

5.600

30,200

3.600

3.600

2.600

2,600

2,900

8,700

3.500

2.500

2,500

17,500

1,800

1,800

1,600

1,600

1,600

4,800

500

12,060

8,600

8,100

56,700

''

1 d:o......................................

7 (ko...............................

lEfter 5 år kan lönen höjas med 600

kronor.

1 sekreterare ...........................

lEfier 5 år kan lönen höjas med 500 kronor

1 och efter 10 år med ytterligare 500 kronor.

1 Efter 5 år kan lönen höjas med 500 kronor,

1 advokatfiskal ........................

5,400

4,200

4,200

4,500

13,500

1 notarie................................

1 d:o...........................

l efter 10 år med ytterligare 500 kronor och

1 fiskal .................................

B fiskaler.................................

—

1 efter 15 år med än ytterligare 500 kronor.

1 skrivbiträde.........................

3 skrivbiträden ........................

1 förste vaktmästare ...............

1 vaktmästare ........................

1,100

3,300

1,100

900

900

300

900

650

550

550

—

1,400

4,200

1,750

1,450

1,450

15,200

1,500 i

Efter 5 år kan avlöningen höjas med 200

kronor, efter 10 år med ytterligare 200

kronor och efter 15 år med än ytterligare

| 200 kronor; skolande av ålderstillägget;

100 kronor utgöra lön och 100 kronor''

tjänstgöringspenningar.

"t Efter 3 år kan lönen höjas med 100 kronor,

> efter 6 år med ytterligare 100 kronor och

) efter 9 år med än ytterligare 100 kronor.

1 eko.....................................

Till arvoden åt amanuenser, av- löningar till andia extra ordi- narie tjänsteman, vikariatser-

sättningar m. m...................

Till renskrivningskostnad, för- slagsanslag ................

—

Summa kronor

_ |

149,550 !

Anm. 1. Såsom pensionsunderlag skall gälla: för hovrättsråd det belopp, vartill lönen uppgår efter avdrag av

600 kronor, för sekreteraren det belopp, vartill lönen uppgår efter tillägg av 400 kronor, samt för fiskal det belopp,

vartill lönen uppgår efter avdrag av 300 kronor.

Anm. 2. Arvode utgår till hovrättsråd, som tjänstgör såsom ordförande å division, och åtnjutes under samma

villkor som tjänstgöringspenningar.

Anm 3. Därest bostad med bränsle, eventuellt med bränsle och elektriskt ljus, där sådant anordnats, anvisas vaktmästare,

skall av lönen avstås för bostad med bränsle ISO kronor för år samt för lyse 25 kronor om året. Därest

vaktmästare åtnjuter enbart bostad eller bostad med värme, men icke i övrigt erforderligt bränsle, ävensom då bostadsförmån

är av sådan beskaffenhet, att den icke kan anses hava ovan sagda värde, skall det ankomma på Kungl. Maj:t att

efter omständigheterna bestämma det lägre löneavdrag, som för dylik förmån skall äga rum. Förmånen av lyse innebär

allenast rätt till en årlig maximiförbrukning av elektrisk ström intill högst 100 kw.-timmar. Åtnjutes lyse, skall vaktmästaren

själv bekosta armatur och lampor. I övrigt skola i fråga om förmån av bostad m. m. i tillämpliga delar lända

till efterrättelse bestämmelserna i § 3 av kungl. kungörelsen- den 1 november 1918 angående avlöningsförbättring från

och med år 1919 för vissa vaktmästare och med dem jämförliga befattningshavare (Sv. F. S. 1918 nr 836).

s. 95 Kontrollera mot PDF

Kung!. Maj:ts proposition Nr 253.

95

Nedre justitierevisioueii.

Ordinarie stat.

Lön

Tjänst- göri res- pen- ningar

Arvode

Orts-

tillägg

Summa

1 revisionssekreterare ......

5,600

2,500

500

600

9,200

1 d:o ...........................

5,600

2,500

—

600

8,700

121 d:o ...........................

117,600

52,500

—

12,600

182,700

1 protokollssekreterare ...

2,600

1,600

500

300

5,000

1

Efter 5 år kan lönen höjas med 500 kronor,

1 .1.0 ...........................

2,600

1,600

—

300

4,500

- 4 d:o ...........................

10,400

6,400

—

1,200

18,000

i efter 10 år med ytterligare 500 kronor

och efter 15 år med än ytterligare 500

1 registrator ..................

2,600

1,600

500

300

5,000

1 do ...........................

2,600

1,600

—

300

4,500

kronor.

i 1 kanslist .....................

2,200

1,500

300

4,000

Efter 5 år kan avlöningen höjas med 200

kronor, efter 10 år med ytterlgare 200

1 1 skrivbiträde..................

1,100

300

—

200

1,600

kronor och efter 15 år med än ytterligare

| 13 skrivbiträden ...............

t

14,300

3,900

2,600

20,800

200 kronor; skolande av åidersiiliägget

100 kronor utgöra lön och 100 kronor

tjänstKÖringspenmngar.

| 1 förste vaktmästare ......

1,100

650

—

150

1,900

Efter 3 år kan lönen höjas med 100 kronor,

j 1 vaktmästare ...............

900

550

—

150

1,600

^ efter 6 år med ytterligare 100 kronor och

) efter 9 år med än ytterligare 100 kronor.

| 3 dm ..........................

j Til 1 arvoden åt extra revi.

2,700

1,650

—

450

4,8u0

sionssekrelerare ............

I Till amanuenser,ersättningar

I fi>r vissa

| samt gratifikationer atexlra

j ordinarie tjänstemän och

0,000

| extra ordinarie vaktmästare

j Till renskrivningskostnad,

_-

—

—

35,000

! förslagsutislciq ..............

—

—

—

-

5,000

Summa kronor

—

i —

—

—

318,300

1. Arvoden utgå deh till den revisionssekreterare, som av Kung]. Maj:t förordnas att vara ordförande i

nedre justitierevisionen, dels till den p otokollssekreterare, som bit» åder vid mottagning av veckomål, dela och till den

registrator, som ombesörjer verkets ekonomi och uppbörd in. m.; och åtnjutas arvodena under samma villkor som tjänstgöringspenningar.

Anm. 2. Därest bostad med bränsle, eventuellt med bränsle och elektriskt ljus, där sådant anordnats, anvisas

vaktmästare, skall av lönen avstås för bostad med bränsle 300 kronor för dr samt för lyse 25 kronor om året. Därest

vaktmästare åtnjuter enbart bostad eller bostad med värme, men icke i övrigt erforderligt bränsle, ävensom då bostadsförmån

är av sådan beskaffenhet, att den icke kan anses hava ovan sagda värde, skall det ankomma på Kungl. Maj:t att

efter omständigheterna bestämma det lägre löneavdrag, som för dylik förmån skall äga rum Förmånen av lyse innebär

allenast rätt till en årlig maximiförbrukning av elektrisk ström intill högst 100 kw.-timmar. Atnjutes lyse, skall vaktmästaren

själv bekosta armatur och lampor. I övrigt skola i fråga om förmån av bostad m. m. i tillämplig a delar lända

till efterrättelse bestämmelserna i § 3 av kungl. kungörelsen den 1 november 1918 angående avlöningsförbättring från

och med år 1919 för vissa vaktmästare och med dem jämförliga befattningshavare (Sv. F. S. 1918 nr 836).

s. 96 Kontrollera mot PDF

96

Kungl. Maj.ts proposition Nr 253.

Slutligen hemställer jag — under hänvisning till vad jag i ärendet

yttrat — att Eders Kungl. Maj:t ville föreslå riksdagen att

dels godkänna de av mig framlagda förslag till nya ordinarie avlöningsstaier

för rikets hovrätter att tillämpas från och med år 1920;

dels förklara, att för åtnjutande av avlöning å de nya avlöningsstaterna

skola gälla samma villkor och bestämmtdser, som stadgats för

avlönings åtnjutande å de för hovrätterna nu gällande avlöningsstater,

med iakttagande att hovrättsråd må i fråga om rätten till ålderstillägg

räkna sig till godo den tid, som före avlöningsstatens trädande i kraft

förflutit från hans tillträde till befattningen;

dels — med uteslutande av det i riksstatens andra huvudtitel

å anslaget till Svea hovrätt med därunder lydande justitiestat anvisade

belopp av 2,000 kronor till en eller flera allmänna tolkar i tingslagen inom

Torneå domsaga — i stället därstädes uppföra till arvode åt en allmän

tolk i Juktasjärvi lappmarks tingslag av Gällivare domsaga ett belopp

av 550 kronor, till arvode åt en allmän tolk i Karesuaudo lappmarks

tingslag av samma domsaga ett belopp av 50 kronor, till arvode åt en

allmän tolk i Korpilombolo och Pajala tingslag av Torneå domsaga ett

belopp av 900 kronor samt till arvode åt en allmän tolk i Nederiorneå

och Övertorneå tingslag av sistnämnda domsaga ett belopp av 1,500 kronor;

dels höja följande under andra huvudtiteln uppförda ordinarie anslag,

nämligen:

det till Svea hovrätt med därunder lydande justitiestat från dess

nuvarande belopp..............................................................''...... kronor 831,687

med 115,400 kronor till ....................................................... » 947,087,

varav 5,000 kronor skola utgöra förslagsanslag,

det till Gota hovrätt med därunder lydande justitiestat från dess

nuvarande belopp...............................................''.............''...... kronor 518,513

med 64,250 kronor till ............................................................ » 582,763,

varav 2,000 kronor skola utgöra förslagsanslag,

samt det till hovrätten över Skåne och Blekinge med därunder

lydande justitiestat från dess nuvarande belopp............... kronor 226,963

med 31,500 kronor till ........................................................ » 258,463,

varav 1,500 kronor skola utgöra förslagsanslag;

dels under andra huvudtiteln anvisa

till avlönande av en extra ledamot i Svea hovrätt å extra stat för

är 1920 ett förslagsanslag, högst.......................................... kronor 7,000,

till avlönande av en extra notarie å krigshovrättsavdelningen i

Svea hovrätt likaledes å extra stat för år 1920 ett förslagsanslag,

högst ..................................................................... kronor 4,350,

s. 97 Kontrollera mot PDF

97

Kung). Maj:ts ''proposition Nr 253.

till förstärkning av hovrätternas arbetskrafter m. m. å tilläggsstat

för år 1919 ett förslagsanslag, högst................................. kronor 43,000,

till bestridande av tillfällig förhöjning för år 1919 av det till

tjänstgörande tingstolken i Torneå domsaga utgående arvode jämväl å

tilläggsstat för år 1919 ett förslagsanslag, högst............ kronor 1,200

samt

till täckande av vissa förskottsvis bestridda utgifter för beredande

av tillfällig förstärkning av arbetskrafterna i Göta hovrätt samt i hovrätten

över Skåne och Blekinge med extra divisioner m. m. ävenledes å

tilläggsstat för år 1919 ett förslagsanslag, högst.............. kronor 47,000;

dels godkänna det av mig framlagda förslag till ny ordinarie avlöningsstat

för nedre justitierevisionen att tillämpas från och med år 1920;

dels höja det under andra huvudtiteln uppförda ordinarie anslag

till nedre justitierevisionen från dess nuvarande belopp kronor 294,000

med 39,100 kronor till ........................................................... » 333,100,

varav 5,000 kronor skola utgöra förslagsanslag;

dels förklara,

att den, som med eller efter ingången av år 1920 tillträder ordinarie

befattning som revisionssekreterare, skall vara underkastad de bestämmelser

i fråga om skyldighet att låta sig förflyttas till ledamotsbefattning

i överrätt, som under år 1920 kunna varda meddelade, samt

att i övrigt för åtnjutande av avlöning å den nya avlöningsstaten

för nedre justitierevisonen skola gälla samma villkor och bestämmelser,

som stadgats för avlönings åtnjutande å nu gällande avlöningsstat;
dels

— med ändring av vad i sådant avseende nu är stadgat

— medgiva, att, därest revisionssekreterare, som vid utnämningen till

ämbetet var ledamot i någon av rikets hovrätter, ånyo utnämnes till

ledamot i hovrätt, han må för erhållande av ålderstillägg å hovrättsrådslönen

tillgodoräkna sig ej blott den tid, han förut varit ledamot i

hovrätt, utan även den tid, varunder han innehaft revisionssekreterarämbetet,

ävensom att, därest revisionssekreterare, som vid utnämningen

till ämbetet var fiskal eller assessor i någon av hovrätterna, utnämnes

till ledamot i hovrätt, han må för erhållande av ålderstillägg å hovrättsrådslönen

tillgodoräkna sig den tid, varunder han innehaft revisionssekreterarämbetet;
dels

för tillfällig förstärkning av nedre justitierevisionens arbetskrafter

med fyra tillförordnade revisionssekreterare, en tillförordnad

protokollssekreterare, två amanuenser och två tillförordnade skrivbiträden

Bihang till riksdagens protokoll 1919. 1 samt. 223 höft- (Nr 253) 18

s. 98 Kontrollera mot PDF

98

Kungl. Maj.is proposition Nr 253.

på extra stat för år 1920 anvisa ett förslagsanslag,

högst............................................................................................ kronor 46,650*,

dels ock till avlönande av en extra vaktmästare i nedre justitierevisiouen

jämväl å extra stat för år 1920 anvisa ett förslagsanslag,

högst .......................................................................................... kronor 1,570.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan behagade Hans Maj:t Konungen

lämna bifall; och skulle till riksdagen avlåtas proposition

av den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar
Ur

protokollet:

Gustaf Sandström.

STOCKHOLM, ISAAC MARG DS'' BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG-, 1919.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Bilaga A till trångt. Majds proposition Nr 253

vid 1919 års lagtima riksdag.

BETÄNKANDE

ANGÅENDE VISSA ÄNDRINGAR

I HOVRÄTTERNAS ARBETSSÄTT

OCH LÖNEFÖRHÅLLANDEN M. M.

AVGIVET DEN 4 OKTOBER 1918

STOCKHOLM 1919

ISAAC MARCUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG

opaginerad Kontrollera mot PDF

8

Till herr statsrådet och chefen för kungl. justitiedepartementet

Genom beslut av Kungl. Maj:t den 10 maj 1918 bemyndigades

herr statsrådet att tillkalla högst fyra personer att såsom sakkunniga

biträda inom justitiedepartementet vid utredning om vissa ändringar

i hovrätternas arbetsordningar m. m. I det yttrande till statsrådsprotokollet,

vari hemställdes om sådant bemyndigande, anförde herr

statsrådet bland annat följande:

»I mitt yttrande till statsrådsprotokollet den 19 april-1918, däri

jag hemställde om avlåtande av proposition angående anslag till bestridande

av vissa bidrag till kostnaderna för domsagornas förvaltning,

antydde jag, att hovrättsledamöternas arbete komme att ökas, därigenom

att en del av arbetet för de blivande domarnas utbildning överflyttades

på dem, ävensom att inom justitiedepartementet påginge utredning rörande

vissa jämkningar i hovrätternas arbetsordningar, åsyftande en omläggning

av sättet för de nya hovrättsaspiranternas utbildning. — I samband

med denna utredning har emellertid synts mig böra upptagas fråga om

vidtagande av vissa andra, icke direkt av nämnda spörsmål påkallade

ändringar i hovrätternas arbetssätt samt deras organisation och löneförhållanden.

Sålunda torde, med hänsyn till att antalet inkommande

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

mål, särskilt brottmålen, under senare tid avsevärt ökats och att, som

nyss sagts, hovrätternas arbetsbörda skulle ytterligare ökas genom berörda

omläggning av de blivande lantdomarnas utbildning, till undersökning

böra upptagas frågan om vidtagande av åtgärder för att på

verksammaste sätt höja hovrätternas arbetsprodukt. Jämväl spörsmålet

om specialisering av mål på vissa rotlar eller divisioner bör därvid tagas

under övervägande. Vidare synes det vara en trängande nödvändighet

att åvägabringa vissa ändringar i löneförhållandena i hovrätterna, särskilt

beträffande storleken av ledamöternas begynnelselöner samt den extra

ordinarie personalens avlöning, då eljest överhängande fara föreligger,

att hovrätterna icke skola kunna pa tillfredsställande sätt rekryteras.»

På grund av det nådiga bemyndigandet tillkallades dels den 10

berörda maj undertecknade Appelberg, Aurell och Beskow och dels den

29 juli 1918 undertecknad Tjerneld att biträda inom justitiedepartementet

vid verkställandet av omförmälda utredningar. Sedermera har

genom särskild remiss infordrats yttrande från de sakkunniga angående

de jämkningar i hovrätternas arbetsordningar, vilka skulle föranledas

av genomförandet utav de i två inom justitiedepartementet utarbetade

utkast, det ena till lag om offentlighet vid handläggning av mål i

hovrätt och det andra till lag om ändrad lydelse av 27 kap. 5 § rättegångsbalken,

upptagna principerna.

Till fullgörande av oss sålunda lämnade uppdrag få vi härmed

vördsamt överlämna bifogade betänkande med däri innefattat yttrande

i anledning av berörda remiss.

Undertecknad Tjerneld har icke deltagit i arbetet, så vitt detta

angått de i betänkandet berörda utbildnings- och lönefrågorna.

Stockholm den 4 oktober 1918.

GUSTAF APPELBERG.

BIRGER AURELL.

GUNNAR BESKOW.

JOHN TJERNELD.

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Utbildningen i hovrätterna och därmed sammanhängande frågor.

Till behandling upptaga de sakkunniga först frågan om sådana

ändringar i hovrätternas organisation och arbetssätt, som beröra utbildningen

av aspiranterna å domarbanan. Ändringar härutinnan äro i

främsta rummet betingade av tillkomsten av stadgan den 20 juni 1918

med vissa föreskrifter om domsagornas förvaltning. Genom denna stadga

(nedan benämnd domsagestadgan) hava nämligen hovrätterna fått den

uppgift, som redan hittills ålegat dem ifråga om utbildningen av

aspiranterna på domarbanan, ytterligare utvidgad. Åven av andra, nedan

angivna skäl synas ändringar i nu ifrågavarande hänseende påkallade.

Här må till en början i korthet redogöras för den nuvarande ordningen

ifråga om utbildningen inom hovrätterna ävensom för därstädes

nu rådande befordringsförhållanden.

Efter att hava hållit 6 ting eller 6 allmänna tingssammanträden

anses den unge juristen mogen för arbetet i hovrätten och anmäler sig

där såsom tjänstgörande e. o. notarie. Han sysselsättes då dels med

att biträda hovrättens notarier vid förandet av hovrättens protokoll och

andra på notarierna ankommande göromål och dels med uppsättande av

rubriker och föredragningspromemorior åt hovrättens ledamöter (ibland

även åt de i hovrätten föredragande fiskalerna). Till tjänstgöring vid

protokollet anlitas e. o. notarierna i olika omfattning i de olika hovrätterna.

Särskilt för Svea hovrätt gäller, att e. o. notariernas tid i hög grad

tages i anspråk för dylik tjänstgöring. Åven eljest råda rörande e. o.

notariernas utbildning mellan de olika hovrätterna vissa olikheter. 1

hovrätten över Skåne och Blekinge är vanligt, att e. o. notarierna, då

de av ledamöterna anlitas till skrivande av rubrik, jämväl uppsätta förslag

till decision, något som ej är brukligt i de båda större hovrätterna.

Svea hovrätt begagnar sig i viss, om än ganska ringa, omfattning av

den — i samtliga hovrätternas arbetsordningar medgivna — möjligheten

att förordna e. o. notarie att fullgöra någon del av den fiskal eljest

åliggande tjänstgöringsskyldighet. Så sker ej i Göta hovrätt, medan

Utbildningen

i hovrätterna

och befordring*

förhållanden

a därstädes

för närvarande.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

det däremot i hovrätten över Skåne och Blekinge sedan åtskilliga år är

vedertagen regel, att en e. o. notarie förordnas såsom biträdande fiskal

på vardera av hovrättens divisioner. Det närmaste målet för dem, som

önska vinna ledamotskap i hovrätt, är erhållande av förordnande att

uppehålla fiskalstjänst. Den tid, inom vilken en e. o. notarie kunnat,

därest han ansetts duglig, påräkna dylikt förordnande, har varit synnerligen

växlande i de olika hovrätterna, beroende väsentligen på den

större eller mindre tillgången på aspiranter. I Svea bovrätt har sålunda

väutetiden för en fiskalsaspirant kunnat uppgå ända till 3 år eller därutöver;

och har densamma icke — ens under de senaste åren, då antalet

fiskalsaspiranter i hovrätten varit ovanligt ringa — i något fall understigit

1 V* år. I Göta hovrätt har väntetiden kunnat uppgå till ett par år,

men har den i regel varit kortare och ibland, särskilt under nuvarande

tider, då antalet fiskalsaspiranter varit synnerligen litet, utgjort allenast

några månader. I hovrätten över Skåne och Blekinge har väntetiden i

det hela varit ännu kortare än i Göta hovrätt och ej sällan uppgått

endast till några månader. Ganska växlande har också den tid varit,

som plägat förflyta mellan första fiskalsförordnandet och ett första förordnande

att bestrida ledamotsbefattning (första förordnandet såsom e. o.

assessor). Emellertid bär i Svea hovrätt gällt såsom regel, att förordnande

till e. o. assessor kunnat av därtill eljest skickad person påräknas

omkring 1 år efter det han erhållit sitt första förordnande såsom fiskal;

och torde, om man bortser från en del fall, som betingats av extraordinära

rekryterings förhållanden, kunna påstås, att för de övriga hovrätterna

gällt i det hela samma regel. Sedan en e. o. assessor indelats

till mera stadigvarande tjänstgöring och bestritt sådan under någon tid,

erhåller han, om hovrätten finner honom lämplig för hovrättsbanan,

Kungl. Majrts förordnande till assessor. Merendels inträffar först åtskillig

tid därefter att han kan erhålla sin första ordinarie tjänst i hovrätten,

fiskalstjänsten. Fiskalstjänsterna bestridas aldrig av sina ordinarie innehavare.

Dessa äro förord.uade såsom ledamöter i hovrätterna eller hava

tagits i anspråk till tjänstgöring i nedre justitierevisionen eller annorstädes.

Av hovrätternas ordinarie ledamöter, hovrättsråden, pläga ock

åtskilliga ofta de flesta — vara anställda i nedre justitierevisionen

eller förordnade att upprätthålla annan statstjänst eller fullgöra särskilt

offentligt uppdrag. Den omständighet att hovrätternas ordinarie fiskaler

ävensom en stor del av dess ordinarie ledamöter ej bestrida sina tjänster

inom hovrätten har uppenbarligen betingat nu rådande ordning med

avseende å befordringsförhållandena för de yngre i hovrätterna.

För dem, som önska erhålla ledamotskap i hovrätt, är, såsom förut

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

nämnts, första målet att erhålla förordnande som fiskal. Vederbörande»

lämplighet tages givetvis härvid av hovrätterna under omprövning, vilket

naturligtvis ej utesluter, att kassering även på ett senare stadium kan

äga rum. Eu viss olikhet råder i ifrågavarande avseende mellan hovrätterna,

i ty att beträffande Svea hovrätt torde kunna sägas, att den

avgörande prövningen regelmässigt sker, när vederbörande står i tur

att första gången erhålla fiskalsförordnande, under det att i fråga om

de båda andra hovrätterna gäller, att avgörandet merendels ej träffas

vid nämnda tidpunkt, utan att kassering vanligast förekommer, sedan

vederbörande under någon tid haft fiskalsförordnande och ej sällan sedan

han under någon tid också innehaft förordnande såsom e. o. assessor.

Bortsett från de fall, då en person lämnat hovrättsbanan för att

övergå till lantdomarbanan, har det beträffande de båda större hovrätterna

hört till undantagen att den, som efter vunna fullständiga tingsmeriter

påbörjat tjänstgöring i hovrätt, erhållit ytterligare utbildning å

lantdomarbanan, något som däremot i hovrätten över Skåne och Blekinge

varit ganska vanligt. Såsom regel för alla hovrätterna har däremot

gällt, att domsageaspiranterna, sedan de under eu längre tid, vanligen

liera år, förvaltat häradshövdingämbete, förordnas att biträda hovrätten

såsom e. o. assessorer och detta under ganska avsevärd tid.

Domsagestadgan avser bland annat att i fråga om utbildningen å

domarbanan befrämja och närmare ordna en växelverkan mellan olika

domstolar, särskilt mellan hovrätterna och häradsrätterna.

Av särskild betydelse i detta hänseende äro:

dels bestämmelsen i 21 § att den, som icke tjänstgjort såsom

ledamot eller innehaft förordnande att uppehålla fiskalstjänst i hovrätt

eller under 6 måuader uppehållit befattning såsom ledamot i större rådhusrätt

och ej heller är ordinarie innehavare av domarämbete, icke må,

innan han fullgjort sådan tjänstgöring, som nyss nämnts, förordnas

att hålla flera än 3 allmänna tingssammanträden, utan så är att annan

vikarie ej finnes att tillgå;

dels bestämmelsen i 22 § att den, som efter förordnande förvaltat

häradshövdingämbete i 3 år eller hållit allmänna tin«ssammanträden

med sammanlagt 60 rättegångsdagar, ej må erhålla ytterligare förordnande,

innan han tjänstgjort såsom ledamot i hovrätt eller uppehållit

fiskalstjänst i hovrätt under sammanlagt ett år eller tjänstgjort såsom

revisionssekreterare;

Domsagestadgan

och dess

betydesle för

hovrätterna.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

dels ock bestämmelsen i 12 § därom, att för förordnande till vice

häradshövding fordras, att vederbörande hållit allmänna tingssammanträden

med sammanlagt minst 20 rättegångsdagar samt tjänstgjort såsom

ledamot eller fiskal i hovrätt under sammanlagt minst ett år eller såsom

revisionssekreterare.

Anmärkas må, att de i förutnämnda paragrafer uppställda krav å

fiskalsmeriter uppenbarligen avse förordnande såsom t. f. fiskal, men däremot

ej förordnande att i fiskals ställe fullgöra någon del av honom

åliggande tjänstgöringsskyldighet (förordnande såsom »biträdande fiskal»).

Vad angår frågan, vilken inverkan bestämmelserna i stadgan kunna

tänkas utöva pa tillströmningen till hovrätterna av unga jurister, som

där söka att erhålla fiskalsförordnande, finnes enligt de sakkunnigas

mening väl anledning att antaga, att tillströmningen av fiskalsaspiranter

kommer att bliva något större än förut. Däremot kan ej antagas, att

stadgans inverkan i detta avseende kommer att bliva särdeles betydande.

Under förarbetena till stadgan har på vissa håll uttalats en motsatt

förmodan. Sannolikt har man därvid utgått från det antagande att de

unga jurister, som eftersträva tingsmeriter för sin utbildning och befordran

på olika vägar, ganska allmänt komma att söka erhålla det för

närvarande vedertagna måttet av tingsmeriter, nämligen 6 ting eller 6

allmänna sammanträden, och att de alltså för uppnående av detta mål

nödgas, på grund av bestämmelserna i 21 § i stadgan, söka erhålla

fiskalsförordnande. Emellertid torde ej få förbises, att den utbildning,

som avslutas med hållandet av de i nämnda § förutsatta 3 sammanträdena,

drager ungefär samma tid som förvärvandet av det hittills vedertagna

måttet av tingsmeriter, ävensom att, med hänsyn till det sätt, varpå

tingsutbildningen enligt stadgan är i dess helhet ordnad, denna utbildning

torde få anses medföra i det närmaste samma resultat i fråga om

insikt och erfarenhet som utbildningen enligt nuvarande ordning. För

vinnande av inträde i statsdepartement är ej i något fall såsom villkor

föreskrivet avhållande av 6 tingssammanträden. Någon föreskrift i sådant

avseende finnes, de sakkunniga veterligen, ej heller för något annat

statens ämbetsverk. I de fall, där av andra ämbetsverk än hovrätterna

6 tingssammanträden plägat uppställas såsom kompetenskrav, har nämnda

mått uppenbarligen fordrats därför att det motsvarar det för tjänstgöring

i hovrätterna för närvarande uppställda minimikravet. Anledning

saknas alltså att antaga, att de unga jurister, som ämna ägna

sig åt annan statstjänst än domarbanan, framdeles skola eftersträva mera

tingsmeriter, än som enligt doinsagestadgan kunna vinnas utan tjänst
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

röring vid annan domstol än häradsrätt. Detsamma gäller om dem,

som ämna bliva advokater eller eljest ägna s.g åt enskild tjänst Däremot

kommer stadgan givetvis att i det hänseende inverka pa tillströmningen

till hovrätterna, att de personer, som bestämt sig för lantdomarbanan

och eftersträva att vinna befordran därstädes huvudsakligen

o-enom samlande av tingsmeriter, komma att efter avslutad första tingstjänstgöring

mera allmänt än hittdls söka sig in i hovrätterna. I vad man

den i stadgan anvisade andra utvägen — tjänstgöring vid större rådhusrätt

— kommer att av dylika domsageaspiranter anlitas ar svart att

bedöma. Då på grund av stadgans bestämmelser i 22 och 12 ^ hovrättstiänstgöring

i varje fall är erforderlig, torde man hava skal förmoda,

att den andra utvägen huvudsakligen kommer att valjas blott i de tall,

då densamma förer avsevärt fortare till målet eller medför avsevart större

ekonomiska fördelar. Då, på sätt förhållandena hittills gestaltat sig,

antalet av dem, som från början tänka sig att nå befordran till haradshövdingämbete

genom omedelbart fortsättande av tjänstgöring vi . ara s

rätt är i jämförelse med antalet hovrättsaspiranter ganska ringa, ar

alltså ej att vänta, att bestämmelserna i 21 § domsagestadgan komma

att medföra någon synnerligen stor ökning av antalet unga jurister,

som omedelbart efter avslutad första tingstjänstgöring söka sig in i hovrätterna.

I betraktande av för närvarande rådande, förut omtalade praxis

i fråga om domsageaspiranternas förordnande i hovrätt såsom e. o.

assessorer torde man kunna våga påstå, att betydelsen av domsagestadgan

i fråga om tillströmningen till hovrätterna väsentligen ar flen,

att domsageaspiranterna på tidigare stadium än nu ar fallet komma att

erhålla förordnanden i hovrätterna. ..... .

Om bestämmelserna i domsagestadgan sålunda ej äro agnade att i

det hela mera avsevärt inverka på tillströmningen till hovrätterna, ar det

å andra sidan uppenbart, att samma bestämmelser äro av genomgripande

betydelse därutinnan, att de främja växelverkan mellan hovratterna och

häradsrätterna i fråga om domnrutbildningen samt lägga i hovratternas

hand att på ett verksammare sätt än nu är fallet vaka över domarkarens

rekrytering genom möjligheten att på ett tidigt stadium från vidare

förordnanden på domarbanan avstänga dem, som icke hålla mattet.

Åven bortsett från domsagestadgan, synes det emellertid påkallat Ändringar i

att vidtaga vissa ändringar i utbildningsförhållandena i hovrätterna och £f|^npl

organis itionen av de blivande ledamöternas arbete. Med den uppgift kallade även

hovrätterna hava sig pålagd i fråga om domarkårens rekrytering är det av andra.m.

givetvis eu angelägenhet av största vikt att utbildningen i hovratterna

Hovrätternas arbetssätt m. in.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Tiden för utlildvinqen

intill

första

flskcUsförordnandet.

ordnas på bästa sätt, något som icke kan sägas vara fallet för närvarande.

Förbättringar i detta hänseende äro numera så mycket mera

påkallade, oavsett vad domsagestadgans tillkomst föranleder, som hovrätternas

ställning genom 19L5 års reform blivit en annan än förr.

Särskilt måste det anses såsom ett missförhållande, att hovrätterna ej

sällan nödgats meddela ledamotsförordnande åt personer, som saknat

därför erforderlig kompetens. Hovrättsarbetets såväl kvalitet som kvantitet

har betydligt lidit därav att ledamotsplatserna i alltför stor utsträckning

använts för utbildning. De förslag, varmed de sakkunniga i det

följande framkomma, äro därför baserade på den princip, att utbildningen

i hovrätterna bör i största möjliga utsträckning vara förlagd till

tiden före första ledamotsförordnandet. Ett annat motiv, som föranlett

vissa av de sakkunnigas förslag i förevarande hänseende, är önskemålet

att åstadkomma största möjliga effektivitet i arbetet.

Vad den nuvarande utbildningen angår, måste det till en början

betecknas såsom otillfredsställande, att tiden för utbildningen intill

första fiskalsförordnandet är, på sätt förut angivits, i så hög grad

växlande. En likformig regel i detta hänseende är givetvis önskvärd

redan under nuvarande förhållanden och har blivit än mera önskvärd i

följd av det sammanhang, som genom domsagestadgan ordnats mellan

utbildningen vid häradsrätt och i hovrätt. Då enligt stadgan vägen till

häradshövding-förordnande för mer än 3 allmänna tingssammanträden

öppnas genom erhållet fiskalsförordnande, måste det av hänsyn till domsageaspiranterna

eftersträvas, att utbildningstiden intill sistnämnda förordnande

bliver, så vitt möjligt är, lika i de olika hovrätterna. För den,

som avser att vinna befordran till häradshövding huvudsakligen på grund

av tingsmeriter, skulle det t. ex. te sig synnerligen oförmånligt att behöva

under 3 år vänta på fiskalsförordnande i den hovrätt, varunder han tjänstgjort

och tänkt fortsätta sin verksamhet, medan väntetiden i annan hovrätt

är endast några månader. Och skulle det tyrdligen med hänsyn till

hovrätternas uppgift att vaka över domarkårens rekrytering vara ur det

allmännas synpunkt synnerligen olämpligt, om den ordning bleve beträffande

någon hovrätt vanlig, att därunder tjänstgörande domsageaspiranter

väl få sin tingsutbildning under hovrätten, men — i anledning av

svårigheten att inom rimlig tid där erhålla fiskalsförordnande — söka

att i annan hovrätt förvärva erforderliga hovrättsmeriter.

Meddelande av fiskalsförordnande innebär ju enligt 21 § i stadgan

ett slags attesterande från hovrättens sida av vederbörandes lämplighet

för ytterligare domarförordnande. För att en verklig prövning i detta

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

avseende skall kunna äga rum ar nödvändigt, att prövötiden ej sättes

alltför kort. Man riskerar eljest att på ett senare stadium nödgas i ganska

stor omfattning från vidare förordnande å domarbanan avstänga personer,

som icke finnas lämpliga. Tydligen är det ej blott ur det allmännas

utan även ur domaraspiranternas enskilda synpunkt angeläget,

att den kassering, som kan vara erforderlig, sker på så tidigt stadium

som möjligt. Särskilt numera, efter domsagestadgans tillkomst, kan det

uppenbarligen ej vara lämpligt, att den avgörande prövningen förlägges

till tiden efter ineddelande av första fiskalsförordnandet, utan måste hovrätterna

hava dessförinnan bildat sig en något så^när säker uppfattning

om vederbörandes användbarhet å domarbanan. A andra sidan är klart,

att man bör eftersträva att väntetiden till första fiskalsförordnandet ej

bliver längre, än som är oundgängligen nödigt. En prövotid av ett

par månader är emellertid påtagligen otillräcklig. Däremot är, enligt

de sakkunnigas mening, en prövotid av ett par år onödigt lång. De

sakkunniga förmena att, om utbildning i hovrätterna anordnas pa ändamålsenligt

sätt, bör tiden för utbildningen intill första fiskalsförordnandet

kunna i regel sättas till ungefär ett år. _

De sakkunniga förbise ingalunda de svårigheter, som möta, da

det gäller att upprätthålla en regel av dylik innebörd. Om någon tid

tillströmningen till en hovrätt i betydligare mån vare sig understiger

eller överstiger den normala, uppstå givetvis för hovrätten svårigheter

att hålla utbildningstiden vid önskvärd längd.

Erfarenheten har visat, att tillströmningen till hovrätterna varit

synnerligen ojämn, ej blott härutinnan att antalet fiskalsaspiranter i de

olika hovrätterna vid samma tid ej stått i relation till hovrätternas storlek,

utan ock härutinnan att antalet fiskalsaspiranter i samma hovrätt

varit vid olika tidpunkter synnerligen växlande.

Till belysande härav må lämnas några uppgifter angående det

antal e. o. notarier, som vid en del olika tidpunkter tjänstgjort i hovrätterna.

1

Antalet e. o. notarier uppgick i Svea hovrätt vid början av 1899

till 41 och vid början av 1904 till 38, i Göta hovrätt vid början av 1897

till 18 och vid början av 1903 till 5 samt i hovrätten över Skåne och

Blekinge vid början av 1898 till 4 och vid början av 1903 till 4.

1 Med e. o. notarier åsyftas hör alla, som ej innehaft något förordnande att uppehålla

fiskalstjänst, även sådunu, som haft förordnande att till någon del fullgöra fiskal åliggande tjänstgöringsskyldighet.

Beträffande tiden före 1908 har svårighet mött att erhålla tillförlitliga uppgifter i vidare

mån, än som stått att inhämta nr tillgängliga hovrättskulendrar.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

I avseende å förhållandena från början av 1908 hänvisas till nedanstående

tablå.

Antalet e. o. notarier utgjorde:

Svea hovr.

Göta hovr.

Hovr. över Skåne

och Blekinge.

vid början

av

vårsessionen

1908......

28

6

3

» »

»

1913.......

30

8

2

» »

»

1918.......

24

1

5

)) slutet

»

»

1918.......

15

0

3

Anmärkas må, att i ovan nämnda antal ingå även sådana, som ej

aspirerat på fiskalsförordnande utan avsett att vinna befordran t. ex.

till notarie. Emellertid har det stora flertalet tvivelsutan utgjorts av

fiskalsaspiranter.

Nuvarande ringa tillgång på fiskalsaspiranter i hovrätterna måste

säkerligen anses rent exceptionell. Den beror uppenbarligen till huvudsaklig

del på nu rådande särskilda förhållanden: den starka efterfrågan

på jurister från åtskilliga med hänsyn till kristidsförhållandena tillskapade

kommissioner och från enskilda företag har tydligen menligt inverkat

på rekryteringen i hovrätterna. Då kristidens inverkan i förevarande

hänseende väl måste antagas bliva övergående, kan man vid bedömande

av frågan, hur hovrätternas rekrytering i framtiden kommer att ställa

sig, ej vara berättigad att utgå från sakens gestaltning under nuvarande

utomordentliga lörhållanden.

Åven under vanliga förhållanden har det emellertid ej sällan inträffat,

särskilt i de mindre hovrätterna, att svårighet mött att erhålla

tillräckligt många fiskalsaspiranter. Utan tvivel har detta väsentligen

berott på de jämförelsevis dåliga ekonomiska villkor, som hovrätterna

kunnat bjuda särskilt de yngre ledamöterna och de e. o. tjänstemännen.

I ändamål att avhjälpa detta missförhållande komma de sakkunniga att

sedermera föreslå vDsa förbättringar i avlöningsvillkoren för hovrätternas

ordinarie ledamöter och fiskaler ävensom deras e. o. tjänstemän. Under

förutsättning att avlöningsvillkoren för ifrågavarande personal bliva

nöjaktigt ordnade, men också allenast under denna förutsättning, måste

man enligt de sakkunnigas mening vara berättigad att utgå från, att

hovrätterna i allmänhet komma att till sitt förfogande äga erforderligt

antal fiskalsaspiranter och sålunda ej nödgas att i förtid meddela fiskals;

förordnanden. Skulle det emellertid vid något tillfälle komma att inträffa,

att antalet fiskalsaspiranter i hovrätterna eller någon av dem är

mindre, än som erfordras, torde det låta sig göra att genom meddelande

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

av ledamots- eller fiskalsförordnande åt personer utom hovrätten förebygga

ett allt för tidigt användande av hovrättens fiskalsaspiranter. Den

växelverkan med häradsrätterna, som redan i viss mån äger rum och

som domsagestadgan avser att ytterligare befrämja, bereder uppenbarligen

åtskilliga möjligheter i sådant avseende. Säkerligen kommer det ock,

framdeles som hittills, ej sällan stå hovrätterna till buds att genom

adjunktion av lärare vid de juridiska fakulteterna eller av ledamöter i

rådhusrätterna under någon tid erhålla förstärkning i sina ledamotsgrader,

utan att hovrätterna samtidigt behöva tillhandahålla vikarier ur

kretsen av sina tjänstemän.

Det kan, å andra sidan, inträffa, att till hovrätterna eller till någon

av dem vid viss tid strömma fiskalsaspiranter till större antal än som

kan anses erforderligt i betraktande av rådande befordringsförhållanden.

När sådant inträffar, ökas givetvis svårigheterna för hovrätten att inom

eu med hänsyn till vanliga förhållanden tillmätt prövotid gorå det bästa

möjliga urval. Den utvägen kunde ifrågasättas, att hovrätterna skulle

vid dylik stark tillströmning av fiskalsaspiranter endast mottaga det

antal, som för tillfället kunde anses erforderligt, ett förfaringssätt, som

eljest är vanligt i statens ämbetsverk. Då ett sådant förfaringssätt

alltid måste i viss mån innebära en obillighet mot dem, vilka för tillfället

ställas utom tävlingen, och detsamma ej synes val stämma med

det samband i utbildningen vid häradsrätt och i hovrätt, som domsagestadgan

avser att genomföra, hava de sakkunniga ej ansett sig

kunna tillråda detsamma; utan hava de sakkunniga utgått ifrån att det,

såsom hittills ägt rum, bör stå varje vederbörligen tingsmeriterad jurist

öppet att tjänstgöra i hovrätt. Man torde kunna antaga, att utjämning

alltid i viss män sker av sig själv, så att, om tilloppet av fiskalsaspiranter

är under någon tid särdeles stort och på grund härav avancemanget

något fördröjes samt kassering måste ske även av en del aspiranter,

som måhända i vanliga fall kunnat godtagas, detta kommer att

verka därhän att åtskilliga yngre, som ej känna sig tillräckligt säkra

på sin sak, avskräckas från domarbanan och söka sin utkomst på annat

håll. Här må ock anmärkas, att hovrätterna torde för framtiden få lättare

än nu att vid stark tillströmning av aspiranter bereda möjlighet för

fiskalsförordnande inom ej allt för lång tia. Man kan nämligen vänta,

att omsättningen bland t. f. fiskalerna — vilkas antal på grund av vad

de sakkunniga ämna i annat sammanhang föreslå skiille avsevärt utökas

— måste bliva betydligt livligare än vad nu är fallet, enär i följd av

förut återgivna bestämmelse i 21 § i domsagestadgan häradshövdingarnas

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

behov av vikarier uppenbarligen måste i stor utsträckning fyllas ur fiskalsgraden.

Tager man i betraktande rekryteringsförhållandena i hovrätterna,

sådana desamma under normala omständigheter gestaltat sig, torde man

ej kunna undgå att finna, att dessa förhållanden varit rätt olikartade lör

de särskilda hovrätterna. Vad speciellt Svea hovrätt angår, synes den

i allmänhet kunnat påräkna ett, även i förhållande till dess storlek, större

antal fiskalsaspiranter än de övriga hovrätterna. Detta har synbarligen

berott på hovrättens belägenhet i Stockholm och den därav föranledda

möjligheten för fiskalsaspiranterna att samtidigt med tjänstgöring i hovrätten

syssla med arbete å annat håll med utsikt att eventuellt där

vinna befordran eller anställning, en möjlighet, som tydligen endast i

mindre grad stått aspiranterria i de andra hovrätterna till buds. Det

bar såsom följd härav helt säkert ej sällan inträffat, att fiskalsaspiranter,

som ägt goda förutsättningar att vinna befordran i hovrätten, övergivit

hovrättsbanan, då väntetiden till fiskalsförordnande synts dem för lång

och möjlighet yppats till befordran eller anställning på annat håll. En

förkortning av väntetiden skulle uppenbarligen ur denna synpunkt betyda

en fördel för hovrätten. Å andra sidan gäller givetvis i regel att, ju

större det antal fiskalsaspiranter är, bland vilka det gäller att träffa ett

val, desto större svårigheter uppstå att välja på bästa sätt; och är

valet tydligen för en större hovrätt svårare även från den synpunkten,

att det näppeligen kan förutsättas, att samtliga ledamöter, som hava att

träffa valet, äga kännedom om kompetensen hos de aspiranter, som kunna

ifrågakomma. I betraktande av vad senast anförts möter särskilt med

hänsyn till Svea hovrätt viss betänklighet, huruvida det låter sig göra

att såsom regel fastslå en så kort prövotid före första fiskalsförordnandet,

som tiden av ungefär ett år.

De sakkunniga hava emellertid kommit till den uppfattningen att,

därest utbildningen och prövningen av fiskalsaspiranterna ordnas på

ändamålsenligt sätt, — såsom de sakkunniga sedermera komma att

närmare beröra — det skall i allmänhet låta sig göra att upprätthålla

en regel om en väntetid till första fiskalsförordnandet av ungefär förutnämnda

längd.

Det har synts de sakkunniga nödigt, att en regel rörande tiden

intill första fiskalsförordnandet införes i hovrätternas arbetsordningar.

En regel i detta avseende måste givetvis göras sådan, att den

bereder hovrätterna viss möjlighet att anpassa sig efter olika rekryteringsförhållanden.

En viss minimigräns och en viss maximigräns måste

alltså angivas för den tid, inom vilken första fiskalsförordnande skall

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

kunna påräknas, och möjlighet måste även hållas öppen att vid särskilda

förhållanden i någon mån överskrida dessa gränser. För att vid ojämn

tillströmning till de olika hovrätterna hålla ännu en möjlighet öppen

till reglering av utbildningstiderna torde nämnda regel böra givas sådant

innehåll, att tjänstgöring i eu hovrätt må räknas till godo vid sökande

av fiskalsförordnande inom en annan.

I enlighet med vad ovan anförts hemställa de sakkunniga,

att i hovrätternas arbetsordningar måtte införas följande

bestämmelser:

Ej må någon, med mindre Kungl. Maj:t annat medgiver,

erhålla förordnande att uppehålla fiskalstjänst, förrän han,

efter att hava hållit minst 3 allmänna tingssammanträden, under

9 månader tjänstgjort i hovrätt. Sådant förordnande bör, så

vitt möjligt är, beredas därtill lämpad person, innan han, efter

tingstjänstgöring varom nyss sagts, under 1 Va år oavbrutet

tjänstgjort i hovrätten.

Dessa bestämmelser torde lämpligen böra få sin plats: uti arbetsordningen

för Svea hovrätt i slutet av § 60, uti arbetsordningen för

Göta hovrätt i slutet av § 54 och uti arbetsordningen för hovrätten

över Skåne och Blekinge i slutet av § 52. 1

Enligt vad ovan sagts, har den tid, som hittills i allmänhet plägat

förflyta mellan ett första förordnande att upprätthålla tiskalstjänst och

ett första förordnande till ledamot i hovrätt (e. o. assessor), utgjort

ungefär ett år.

Denna tid måste numera anses alldeles för kort.

Särskilt sedan hovrätt genom den nya fullfölj dslagen blivit högsta

instans beträffande ett stort antal mål, är det nödvändigt att uppställa

stora fordringar såsom villkor för ledamotsförordnande i hovrätterna.

Släppas vederbörande fram för tidigt och läggcs sålunda utbildningen

till för stor del på ledamotstiden, inverkar detta givetvis ofördelaktigt

på hovrätternas arbetsprodukt, såväl i kvalitativt som kvantitativt hänseende.

Tiden för utbildningen i hovrätten till ledamotskapet måste

därför givas ganska avsevärd längd. Detta helst som — vad i annat

sammanhang närmare skall beröras — det torde vara lämpligt, att under

denna utbildningstid vederbörande beredes tillfälle att föredraga även

Tiden mellan

första fiskalsförordnandet

och första

kdamotsförordnandet.

Ökning av

antalet

fiskal»- tjän stel''.

1 Nämnda arbetsordningar komma i det följande att betecknas med respektive I, II och III.

opaginerad Kontrollera mot PDF

sådana mål, vilkas föredragning för närvarande ankommer allenast å

ledamot.

Vidare är att märka, att de i 21 § i domsagestadgan uppställda kompetenskraven

för hållande av flera än tre allmänna tingssammanträden

medföra, att hovrätternas t. f. fiskaler säkerligen komma att i stor utsträckning

anlitas för domsagevikariat i de, helt visst ganska ofta uppkommande

fall, då häradshövdingarna ej själva äga tillgång till vederbörligen

kvalificerade biträden. Visserligen kan väntas, att för tillgodoseende

av häradshövdingarnas behov av vikarier hovrätternas e. o.

assessorer komma att till en del anlitas. Men i beaktande av de störa

svårigheter, som — synnerligen på grund av avgången till nedre

justitierevisionen — föreligga för hovrätterna att hålla sina assessorsgrader

vederbörligen besatta, måste det antagas, att hovrätternas fiskalsgrader

komma att bliva så att säga den reservoar, ur vilken häradshövdingarnas

behov av tillfälliga vikarier måste huvudsakligen fyllas.

Att sålunda de t. f. fiskaler, som eftersträva förordnande till ledamotskap

i hovrätt, dessförinnan vinna ökad underrättsutbildning, är givetvis

en fördel ur det allmännas synpunkt. Men det är å andra sidan uppenbart,

att i samma mån som t. f. fiskaler sålunda anlitas till vikariat i

domsagorna, inkräktas på den tid, som måste vara anslagen åt den särskilda

utbildningen till ledamotskap i hovrätt.

Av dessa skäl synes det de sakkunniga, att man bör utgå från

att en tid av minst 2 år skall i allmänhet förlöpa mellan ett första

fiskalsförordnande och ett första förordnande till ledamot.

Det torde ej vara möjligt att genomföra den förlängning av fiskaistiden,

som sålunda är önskvärd, med mindre antalet fiskalstjänster i

hovrätterna, utgörande för närvarande 6 i Svea hovrätt, 4 i Göta hovrätt

och 2 i hovrätten över Skåne och Blekinge, avsevärt ökas.

Den årliga avgången av t. f. fiskaler torde, om hänsyn tages dels

till avgång på grund av förordnande till ledamot och dels till avgång

i följd av kassering, kunna för närvarande i de olika hovrätterna beräknas

till ungefär samma siffror, vartill antalet i hovrätterna nu befintliga

fiskalstjänster uppgår; dock synes avgången i Svea hovrätt hava varit

förhållandevis något större än i de övriga hovrätterna. Då avgången

varit tämligen konstant och man lärer kunna antaga, att densamma

kommer att framdeles uppgå till ungefär samma siffror som nu, torde

det, till vinnande av önskemålet om fiskaistidens förlängning från nuvarande

tid av ungefär 1 år till minst dubbla tiden, vara nödvändigt,

att nuvarande antalet fiskalstjänster fördubblas.

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

En dylik utökning av antalet liskalstjänster är ej allenast betingad

av önskemålet om fiskaistidens förlängning. Den är en oundgänglig förutsättning

för genomförande av de förändringar i fråga om fiskalsgöroraålen,

vilka de sakkunniga av hänsyn till hovrätternas arbetsprodukt

anse önskvärda och för vilka bär nedan redogöres å sid. 22—25.

De sakkunniga förbise icke, att för närvarande antalet fiskalsaspiranter

i hovrätterna är så ringa, att måhända tillräckliga krafter för

uppehållande av så stort antal fisk als tjänster, som här föreslagits, icke

nu stå att erhålla, men de sakkunniga äga tillförsikt, att, om lönelörhållandena

i hovrätterna bliva fullt tillfredsställande ordnade, tillräckligt

många aspiranter skola dragas in till hovrätterna.

Vad angår Svea hovrätt är att märka, att fiskal ej finnes vid 2

av dess divisioner, nämligen å dess 7:de och 8:de divisioner, å vilka uteslutande

handläggas vädjade mål och till hovrätten instämda tvistemål.

Skulle, såsom förut antytts och sedermera skall ytterligare beröras, den

ordning införas, att fiskalerna i viss omfattning föredraga mål, vilkas

föredragning ankommer å hovrättens ledamöter, kunde såsom konsekvens

därav ifrågasättas, att i Svea hovrätt borde inrättas ytterligare

2 fiskalstjänster, så att antalet dylika tjänster där skulle komma att

utgöra 14 stycken. Emellertid synes genomförande av eu anordning

med fiskalsföredragning å 7:de och 8:de divisionerna stöta på vissa

praktiska svårigheter, orsakade dels av bristen på tillräckligt antal lokaler

och dels av det förhållande att 7:de divisionen är förbunden med krigshovrätten

och 8:de divisionen lärer komma att organiseras såsom vattenöverdomstol.

De sakkunniga finna det därför böra med frågan om inrättande

av fiskalstjänster å dessa divisioner anstå, åtminstone tills det visat sig,

huru den nu ifrågasatta reformen i övrigt utfaller.

De-sakkunniga hemställa alltså,

att antalet fiskalstjänster bestämmas till följande: i Svea

hovrätt tolv, i Göta hovrätt åtta och i hovrätten över Skåne och

Blekinge fyra.

Ändring i arbetsordningarna för hovrätterna skulle härav föranledas

i I §§ 1, 3 och 45, Il §§ 1, 2 och 40 samt 111 §§ 1, 2, och 39.

Då avgången av t. f. fiskaler, såsom förut angivits, kan anses

tämligen konstant, föreligger enligt de sakkunnigas mening ej behov att

i hovrätternas arbetsordningar giva någon regel rörande tidsförhållandet

mellan första förordnandet som fiskal cell första förordnandet som ledamot.

En allmän regel i dylikt avseende liirer dessutom näppeligen kunna uppställas

bl. a. av det skäl att förordnande som ledamot i hovrätt givetvis bör

Hovrätternas arbetssätt m. in

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Viss tingsutbildning

fordras för

assessors föror

duande.

Fiskal asp iranternas

g j romål.

kunna, framdeles liksom hittills, meddelas även åt vissa personer (t. ex.

universitetslärare), som ej innehaft fiskalsförordnande eller, efter erhållet

sådant, endast under någon kort tid tjänstgjort i hovrätt eller vid annan

domstol. Av sistnämnda skäl torde det ej heller lämpligen låta sig göra

att såsom villkor för förordnande till'' e. o. assessor uppställa fordran å

viss tingsutbildning.

Ehuru den tingsutbildning, som enligt ordningen i domsagestadgan

vunnits med avhållandet av 3 allmänna tingssammanträden, får, såsom

förut nämnts, anses i det hela ungefärligen likvärdig med den för närvarande

av hovrätterna såsom minimum för tjänstgöring därstädes fordrade

tingsutbildningen, synes det önskligt, att aspiranterna å hovrättsbanan,

innan de där vinna fastare ställning, allmänt erhålla en något

grundligare tingsutbildning, än som motsvaras av förutnämnda 3 tingssammanträden.

Till vinnande av detta önskemål, som jämväl framhållits

i motiveringen till domsagestadgan, anse de sakkunniga det lämpligt,

att såsom villkor för förordnande till ordinarie assessor fordras, att vederbörande

hållit åtminstone 5 allmänna tingssammanträden.

I anledning härav hemställa de sakkunniga,

att åt sista punkten i I § 54, 11 § 48 och III § 46 gives

följande förändrade lydelse:

När någon, som tjänstgjort såsom ledamot i hovrätten

och tillika hållit minst fem allmänna tingssammanträden, linnes

böra — — — — framställning.

Det lärer ej kunna bestridas, att nuvarande ordning för de unga

juristernas utbildning i hovrätterna är otillfredsställande därutinnan, att

vederbörande ofta under lång tid sysselsättas med ett föga krävande

arbete och att tillräcklig handledning och övervakning saknas.

I mycket hög grad — det gäller enligt vad förut sagts särskilt Svea

hovrätt — tagas e. o. notarierna i anspråk med biträde åt hovrättens

notarier vid förande av hovrätteus protokoll och andra på notarierna

ankommande göromål. Av denna tjänstgöring, protokollstjänstgöringen,

är jämförelsevis ringa utbyte för utbildningen att hämta. Och än

mindre kommer utbytet att bliva, därest, såsom i annat sammanhang

kommer att av de sakkunniga föreslås, det genomföres såsom allmän regel

att i alla mål förslag till rubrik å dom eller utslag skall uppsättas av föredraganden

och ej någonsin såsom i viss mån nu är fallet av notarierna

samt att, å andra sidan, till notarierna överlämnas att expediera domar

och utslag även i de fall, där skyldighet i sådant avseende nu tillkommer

en föredragande. När en e. o. notarie börjar sin utbildning i hov
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

rätten, bör lian givetvis, framdeles såsom hittills, först syssla med protokollstjänstgöring,

men synes denna tjänstgöring, vid vilken de ordinarie

notarierna pläga lämna erforderlig ledning, icke behöva upptaga mera

tid än ett par månader.

Det arbete med uppsättande av förslag till rubriker och föredragningspromemorior,

med vilket e. o. notarierna i övrigt nu pläga sysselsättas,

är, om detsamma ändamålsenligt anordnas, otvivelaktigt ägnat

att lämna ett gott utbyte för utbildningen, liksom det lämnar en god

möjlighet att pröva vederbörandes kompetens. I sammanhang med uppsättande

av förslag till rubrik synes det vara lämpligt att vederbörande

även uppsätter förslag till decision, enär hans omdöme och insikter bäst

komma till synes genom det sätt, varpå han söker lösa den föreliggande

tvisten. Denna ordning, som redan nu är vanlig i hovrätten över Skåne

och Blekinge, torde för framtiden böra bliva allmänt vedertagen, och

lärer den helt visst komma att iakttagas, därest, såsom de sakkunniga

ämna föreslå, bestämmelser i hovrätternas arbetsordningar intöras därom

att, då mål föredragas till avgörande, skall föreligga ett av föredraganden

uppsatt eller granskat förslag ej blott till rubrik utan även till decision.

Med handledningen åt e. o. notarierna vid skrivandet av rubriker

och föredragningspromemorior är för närvarande ofta illa beställt. Det

är ganska vanligt, att föredraganden långt innan ett mål står i tur att

föredragas utlämnar detsamma för uppsättning av förslag till rubrik

och promemoria samt ej förrän kort före föredragningen justerar de

lämnade förslagen. Så lång tid kan då hava förflutit från det förslagen

av e. o. notarien lämuats, att denne nästan helt glömt målet; och kan

det till och med hända att han ej får reda på att målet avdömts, så att

han kan efterse, vilket öde vederfarits hans förslag. Det inträffar

nämligen ej sällan, att föredraganden, sedan han granskat e. o. notariens

förslag, underlåter att påpeka de fel, som kunna förekomma och angiva

skälen för eljest vidtagna rättelser. De sakkunniga anse sig därför böra

erinra om angelägenheten av att mål, som utlämnas för erhållande av

förslag till rubriker och decisioner eller promemorior, ej lämnas förtidigt

före föredragningen samt att föredraganden efter justering av

mottagna förslag lämnar skribenten upplysning om ändringarna och

skälen därtill.

Det lärer ej kunna bestridas, att även eljest handledningen av de

unga juristerna hittills varit mycket bristfällig. Huru deras arbete i

hovrätten bort bedrivas har varit en sak, som de i allmänhet fått uträkna

på egen hand eller med hjälp av upplysningar, som de kunnat inhämta

av tämligen jämnåriga och alltså föga erfarna kamrater. De första

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

grunderna i fråga om rätta sättet för avfattande av rubriker och toredragniugspromemorior

ha de på detta sätt fått söka inhämta. För de

unga e. o. notarierna skulle helt säkert mycken tid kunnat sparas och

mycket onödigt frågande undvikas, om de under början av sin hovrätts

tjänstgöring från erfaret håll erhållit nödiga upplysningar särskilt ifråga

om grunderna för avfattande av rubriker och föredragningspromemorior. Har

handledningen av de unga juristernas arbete hittills varit ganska bristfällig,

har detta även gällt övervakandet. Särskilt har det i de större hovrätterna

gjort sig kännbart såsom ett missförhållande, att man svårligen

kunnat hos någon av hovrättens ledamöter påräkna en samlad erfarenhet

rörande alla aspiranterna i hovrätten och deras kompetens. Att detta

missförhållande är betydande ligger i öppen dag, när man besinnar

hovrätternas uppgift i fråga om domarkårens rekrytering. Då det gällt

att söka bot mot förenämnda missförhållande hava de sakkunniga ej kunnat

Unna annan utväg än tillskapandet i varje hovrätt av ett särskilt organ för

handledningen av e. o. tjänstemännen och övervakandet av deras arbete;

en anordning, vartill motsvarighet finnes vid vissa utländska domstolar.

De sakkunniga anse det följaktligen lämpligt att i varje hovrätt utses

en, i Svea hovrätt måhända två, av de ordinarie ledamöterna med uppdrag

att särskilt vaka över utbildningen av e. o. tjänstemännen och

lämna dem handledning rörande deras arbete. Dylikt uppdrag synes

lämpligen böra lämnas åt någon av hovrättens yngre ordinarie ledamöter,

som kan anses därtill särskilt lämpad; och torde utväljandet av

denne ledamot böra anförtros åt presidenten.

De sakkunniga hemställa alltså,

att i arbetsordningarna för hovrätterna måtte intagas,

såsom andra stycke i I § 47 följande bestämmelse:

En eller, där hovrätten så finner lämpligare, två av hovrättens

ordinarie ledamöter, som därtill av presidenten utses,

åligger att särskilt vaka över utbildningen av de extra ordinarie

tjänstemännen och lämna dem handledning rörande deras arbete:

samt såsom andra stycke i II § 42 och III § 40 följande

bestämmelse:

En av hovrättens ordinarie ledamöter, som därtill av presidenten

utses, åligger att särskilt vaka över utbildningen av

de extra ordinarie tjänstemännen och lämna dem handledningrörande

deras arbete.

Att i arbetsordningarna närmare i detalj angiva de göromål, som

tillkomma den ifrågavarande instruktören och övervakaren, låter sig

näppeligen göra. Hans instruerande verksamhet kommer givetvis att

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

taga olika form, beroende på antalet av dem, som skola instrueras, och

deras olika behov av instruktion. Handledning i fråga om grunderna

för avfattning av rubriker, decisioner och promemorier torde t. ex. i Svea

hovrätt lämpligen böra lämnas genom något eller några föredrag vid

början av varje session, under det t. ex. i hovrätten över Skåne och

Blekinge det låter sig lätt göra för instruktören att mera direkt taga

hand om varje särskild nykomling och meddela honom behövliga upplysningar.

Övervakningen kan givetvis ock ske under olika former

allt efter olika förhållanden. Av vikt är naturligtvis alltid, att övervakaren

skaffar sig kännedom om samt förer sig till minnes, med vad

arbete — till hjälp åt notarier, fiskaler och ledamöter — vederbörande

sysslat under olika tider och huru detta utförts.

Då det arbete, som är förenat med ifrågavarande uppdrag, säkerligen

kommer att bliva ganska avsevärt, ämna de sakkunniga i annat

sammanhang föreslå särskild ersättning åt dess innehavare.

Enligt vad i det föregående anförts, bör hovrättsutbildningen

lämpligen ordnas så, att hovrätten kan hava före meddelandet av första

fiskalsförordnandet skaflat sig en något så när säker uppfattning om

vederbörandes användbarhet å domarbanan, på det att kassering å senare

stadium ej skall behöva allt för ofta ifrågakomma.

För detta ändamål synes det vara synnerligen önskvärt, att vederbörande,

innan ett förordnande att upprätthålla fiskalstjänst kan föi

honom ifrågakomma, ej blott sysselsättes med protokollstjänstgöring samt

arbete åt hovrättens föredragande ledamöter och fiskaler medelst uppsättande

av rubriker, decisioner och föredragningspromemorior, utan även erhåller

tillfälle att under någon tid, innan dylikt förordnande kan äga rum, själv

föredraga mål inför hovrätten. Detta önskemål bör lämpligen förverkligas

på det sätt att hovrätterna, såsom redan i hovrätten över Skåne

och Blekinge är vanligt, på alla divisioner, där fiskaler äro anställda,

förordna s. k. biträdande fiskaler, som övertaga en avsevärd del av

iiskalernas föredragningsskyldighet. En dylik utsträckt användning av

biträdande fiskaler är påkallad jämväl av ett annat skäl, nämligen hänsyn

till den arbetsbörda, vilken skulle åvila fiskalerna med den i åtskilliga

avseenden ändrade anordning av deras göromål, varom de sakkunniga

ämna hemställa.

Då gestaltandet av anordningen med biträdande fiskaler alltså är

beroende av huru fiskaltjänstgöringen anordnas, övergå de sakkunniga

här närmast till frågan om iiskalernas göromål och utbildning för att

därefter återkomma till frågan om biträdande fiskaler.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Ftokalernas

gBromål.

Enligt förslag, som de sakkunniga ämna i det följande framställa närmast

med stöd avsitt uppdragifråga om åtgärder till höjande av hovrätternas

arbetsprodukt, skulle fiskalernas göromål i åtskilliga hänseenden ökas utöver

vad nu är fallet. Här må först framhållas, att fiskalerna, liksom andra

föredragande, skulle få sig ålagt att till föredragningar hava uppgjort förslag

till decision. k ullgörandet av detta nja åliggande, som syftar till

ett noggrannare beredande av föredragningen, kommer tydligen att i

ganska hög grad taga fiskalernas tid i anspråk. Till ökning av hovrätternas

arbetsprodukt ämna de sakkunniga hemställa om vissa ändringar

i 27 kap. 5 § rättegångsbalken av innebörd, att förklaring i det

stora flertalet besvärsmål skulle infordras utan föregående föredragninginför

hovrätten. Den dubbla föredragning av besvärsmål, som nu i stor

omfattning förekommer i hovrätterna, skulle därmed till största del försvinna.

På samma gång detta betyder en stor besparing av arbetstid för

hovrätten, betyder det givetvis också — åtminstone så länge den del av

hovrätternas arbetstid å tjänsterummet, som enligt arbetsordningarna är

anslagen till fiskalsföredragning, helt upptagas av sådan föredragning

— att fiskalernas arbete avsevärt ökas, då det ju är uppenbart, att eu

föredragning andra gången av ett förut berett och föredraget mål ej

kräver mycken ytterligare förberedelse. De sakkunniga ämna tillika

hemställa om sådan ändring i hovrätternas arbetsordningar, att det åligger

fiskal att utfärda kommunikationsresolution såväl i de fall, där enligt vad

ovan nämnts, föregående föredragning inför hovrätten ej skulle äga

rum, som ock i de fall, där hovrätten efter föredragning av ett mål förordnat

om infordrande av förklaring. Nämnda förändring, som skulle

medföra, bland andra fördelar, att divisionschefens arbete minskades

och protokollsföringen i hovrätterna förenklades, skulle ju även innebära

en ganska avsevärd ökning i fiskalernas göromål.

Redan med nuvarande anordning av fiskalstjänstgöringen i hovrätterna

är emellertid fiskalernas arbetstid fullt tagen i anspråk. I de båda större

hovrätterna, varest utvägen att förordna annan tjänsteman att fullgöra

någon del av den fiskalerna åliggande tjänstgöringsskyldigheten ringa

eller ej alls anlitas, är fiskalstjänstgöringen i själva verket så påkostande,

att överansträngning lätt kan inträffa. »Sådana förhållanden äro givetvis

till men för kvaliteten av fiskalernas arbete, något som i sin ordning

förtynger ledamöternas arbete och därmed inverkar menligt på hovrätternas

arbetsprodukt, k inge fiskalen tillfälle att lägga ner mera omsorg

på förberedelserna till föredragningen, komme hans egen utbildning

att vinna i grundlighet och ledamöternas arbete i icke ringa utsträckning

att lättas till gagn för hovrätternas arbetsprodukt.

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Efter den ökning i tiskalernas göromål, som skulle följa av de

sakkunnigas ovanberörda förslag, är det därför enligt de sakkunnigas

mening oundgängligen nödvändigt att fiskalsgöromålen uppdelas på olika

händer.

De sakkunniga hava, såsom förut nämnts, tänkt sig att nya fiskalstjänster

i hovrätterna skulle inrättas till ett antal av 6 i Svea hovrätt,

4 i Göta hovrätt och 2 i hovrätten över Skåne och Blekinge. Enligt

de sakkunnigas mening torde det böra så ordnas, att innehavarna av

den ena av de två fiskalstjänster, som sålunda skulle finnas vid varje

hovrättsdivision, å vilken fiskalsföredragning nu förekommer, skulle väsentligen

syssla med föredragning av vädjade mål, vilka för närvarande

föredragas allenast av hovrätternas ledamöter. Syftet med denna anordningar

att bereda dessa fiskaler utbildning i de göromål, som åvila ledamöter,

och prövning av deras skicklighet däri, innan de förordnas till domare i

hovrätten. Vidare möjliggör samma anordning en ökning i antalet avgjorda

vädjade mål genom utsträckningi viss omfattning av den arbetsiid å tjänsterummet,

som nu är anslagen till föredragning av dylika mål. Till föredragning

av vädjade mål skulle användas de fiskaler, som stå närmast i tur

att erhålla ledamotsförordnande. Dessa fiskaler, »första fiskalerna», skulle

därjämie hava till särskilt åliggande att — en var å den division,

han tillhör — utfärda kommunikationsresolutioner i de besvärsmål,

däri förklaring skulle, enligt vad ovan sagts, utan föregående föredragning

infordras, medan kommunikationsresolution eljest skulle utfärdas

av°den fiskal, som föredragit målet. Förutom föredragning i viss

omfattning av vädjade mål, skulle å fiskalerna — första fiskalerna och

Övriga fiskaler — i stort sett ankomma den föredragningsskyldighet,

som nu åligger fiskalerna. Vissa förändringar i nu rådande ordning

rörande fördelningen av föredragningssk)ddigheten komma emellertid att

av de sakkunniga föreslås, så att för alla hovrätterna skulle gälla den

regel, att fiskalerna hade att föredraga brottmål, civila besvärsmål, skriftväxlingar

i civila mål samt fiskalisk^ aktioner, medan föredragningen

av civila ärenden och skriftväxlingar däri alltid skulle tillkomma hovrätternas

sekreterare. Beträffande föredragningen av brottmål, civila

besvärsmål, skriftväxlingar i civila mål samt fiskaliska aktioner hava de

sakkunniga tänkt sig, att arbetet härmed bör mellan fiskalerna så fördelas,

att å för sta fiskalerna företrädesvis ankommer att föredraga civila

besvärsmål, skriftväxlingar i civila mål samt fiskaliska aktioner, vilkas

föredragning far anses i det hela kräva större kvalifikationer än föredragning

av brottmålen, samt att de yngre fiskalerna, »andra fiskalerna»,

skola företrädesvis föredraga brottmålen. De sakkunniga utgå från, att

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

första fiskalerna skulle genom sysslande med det arbete, som enligt eu

sådan fördelning komme att i första band åvila dem, bliva i regel fullt

upptagna, och att de alltså ej i nämnvärd utsträckning skulle kunna

biträda med brottmålsföredragning. Såsom sedermera skall beröras,

komme det att bliva ett alltför påkostande arbete för andra fiskalerna

att ensamma fullgöra brottmålsföredragningen. Med hjälp av den anordning

med biträdande fiskaler, varom de sakkunniga ämna hemställa,

torde det emellertid vara möjligt att så avväga fiskalernas arbetsbörda,

att överansträngning ej skall behöva förekomma utan tid beredas fiskalerna

att grundligt sätta sig in i målen.

Av den förändrade anordning av fiskalgöromålen, som de sakkunniga

tänkt sig, följa uppenbarligen betydande fördelar med hänsyn till

fiskalernas utbildning. Utbildningstiden mellan första fiskalsförordnandet

och första ledamotsförordnandet skulle ungefärligen fördubblas och densamma

komma att, till den del den ej åtgår för vinnande av ökad tingsutbildning,

tagas i anspråk för ett mera kvalificerat arbete i hovrätten, än nu

är fallet. I sistnämnda hänseende är särskilt att märka, att det arbetskvantum,

som nu i allmänhet åligger en fiskal, minskas, så att han får

tid att mera grundligt sätta sig in i och förbereda målen, att det ålägges

fiskalerua, liksom andra föredragande, att till föredragningen hava

uppgjort förslag till decision, samt att fiskalerna få övning även med

föredragning av vädjade mål. Med denna grundligare utbildning måste

vederbörande otvivelaktigt komma bättre beredd till ett ledamots förord - nande än nu i allmänhet är fallet.

Det är uppenbart att, samtidigt som fiskalernas utbildning bliver

grundligare, erhålles en bättre möjlighet att pröva deras kompetens.

Betydelsen härav får ej underskattas. Ehuru, på sätt förut nämnts,

det är angeläget, att hovrättsutbildningen ordnas så, att hovrätten kan

hava före meddelande av första fiskalsförordnandet skaffat sig eu ganska

säker uppfattning om vederbörandes användbarhet å domarbanan, lärer

det ej kunna undvikas, att ett avstängande från domarbanan understundom

kan och bör äga rum även å ett senare stadium, och får man

dessutom ej förbise, att hovrätterna, därest de över huvud skola kunna

upprätthålla sin ställning såsom överinstans och i många fall sista instans,

måste uppställa särskilt stora kompetenskrav i fråga om sina

blivande ledamöter. I detta sammanhang må särskilt betonas, att genom

fiskalernas sysslande med det mera kvalificerade arbete, särskilt föredragning

av vädjade mål, som fiskalerna enligt de sakkunnigas förslagskulle

erhålla, samt genom den längre tid, varunder fiskalsutbildningen

skulle fortgå, hovrätterna finge bättre tillfälle än nu att redan under

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

fiskaistiden och sålunda innan vederbörande finge intaga ledamotsplats

pröva deras kompetens. Att detta är eu beaktansvärd fördel ej blott

ur det allmännas utan även ur vederbörandes enskilda synpunkt ligger

i öppen dag.

De sakkunniga återkomma nu till frågan om biträdande fiskaler.

Enligt den fördelning av göromålen mellan fiskalerna, som de sakkunniga

tänkt sig, skulle, såsom förut berörts, första fiskalerna ej i nämnvärd

män vara i tillfälle att biträda med föredragningen av brottmål utan

i regel vara fullt upptagna av andra göromål. Brottmålen utgöra emellertid

den stora huvudparten av de mål, som hittills ankommit å fiskals föredragning,

och har deras antal under nuvarande kristidsförhållanden i mycket

hög grad ökats. Det är i själva verket ställt utom tvivel, att, därest

man å andra fiskalerna lade föredragningen av alla brottmål, de härmed

och genom den ökning av deras arbete, som måste bliva en följd av

den föreslagna skyldigheten att uppgöra förslag till decision samt av

borttagande utav den dubbla föredragningen, komme att, åtminstone så

länge nuvarande tillströmning av brottmål fortfar, få sig ålagt ett arbetskvantum,

betydligt överstigande den redan nu stora arbetsbörda, som

åvilar fiskalerna i de båda större hovrätterna, där utvägen att förordna

andra tjänstemän till biträde åt fiskalerna endast i ringa omfattning ellex

ej alls plägat begagnas. Det ligger då synnerligen nära till hands, att

den ordning kommer till allmän tillämpning, som redan nu är vedertagen

i hovrätten över Skåne och Blekinge, eller att å varje division, där fiskal

är anställd, förordnas en biträdande fiskal, som till en del fullgör fiskalsgöromålen.

Erfarenheten från sistnämnda hovrätt under senaste tid —

då brottmål i stort antal inkommit — har givit vid handen, att både t. f.

fiskalen och biträdande fiskalen i stort sett erhållit fall sysselsättning

med fiskalsgöromål. Härvid må anmärkas, dels att enligt arbetsordningen

för denna hovrätt det åligger fiskalerna att föredraga, förutom

brottmål, jämväl civila besvärsmål, skriftväxlingar i civila mål och

liskaliska aktioner, dels ock att det under senaste tid varit, i anseende

till den starka tillströmningen av brottmål, i hovrätten brukligt att i

stor omfattning kommunicera besvärsmål utan föregående fullständig

föredragning. Med stöd bland an nät av erfarenheterna från hovrätten

över Skåne och Blekinge hava de sakkunniga kommit till den uppfattning,

att, därest hovrätternas arbetstid å tjänsterummet i samma omfattning

som för närvarande är fallet, tages i anspråk för föredragning

av brottmål, skola hovrätterna, efter den omläggning av fiskalernas arbete,

som de sakkunniga tänkt sig, vara synnerligen väl i behov av en biträHovrätternas

arbetssätt m. w. 4

Biträdande

fiska! er

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

dande fiskal å varje division, där fiskalsföredragniug förekommer, och att

jämväl åt denne kan beredas tämligen jämn sysselsättning med föredragning

av brottmål, ja, att det t. o. in. understundom kan tänkas

behövligt att å samma division förordna mer än eu biträdande fiskal.

Visserligen bar man anledning att räkna med möjligheten, att hovrätternas

arbetstid å tjänsterummet ej kommer att framdeles i samma

stora omfattning som nu tagas i anspråk för föredragning av brottmål,

och att det alltså ej alltid låter sig göra att åt den biträdande fiskalen

bereda full sysselsättning med föredragning av sådana mål. Med hänsyn

till erfarenheterna angående den arbetsbörda, som hittills under

normala förhållanden åvilat fiskalerna, är emellertid all anledning att

antaga, att, efter den omläggning av fiskalernas arbete, som de sakkunniga

tänkt sig, det kommer att vara i framtiden så gott som alltid

behövligt att hava en biträdande fiskal till hjälp på varje division.

Genom tjänstgöring såsom biträdande fiskal erhåller fiskalsaspiranten

en god insikt och övning i fiskalsgöromålen. Samtidigt bliver

det också — något, som kanske är av ännu större vikt — möjligt för

hovrätterna att skaffa sig ett vida säkrare omdöme om fiskalsaspiranternas

kompetens, än om dessa fått pröva sin förmåga allenast på

protokollstjänstgöring och uppsättande av förslag till rubriker, decisioner

och promemorior. Vid övervägande, huru det över huvud skall

kunna låta sig göra för en hovrätt att bland ett relativt stort antal

fiskalsaspiranter träffa det bästa möjliga val inom rimlig tid, hava de

sakkunniga kommit till den uppfattningen, att någon annan utväg

näppeligen står till buds, än den föreslagna anordningen med biträdande

fiskaler. Sedan fiskalsaspiranterna genom sysselsättning med protnko 1 lstjänstgöring

samt arbete åt hovrättens föredragande ledamöter och fiskaler

medelst uppsättande av rubriker, decisioner och promemorior beretts

erforderlig allmän insikt i hovrättsgöromålen, lärer det låta sig göra för

hovrätten att, genom prövning av vederbörande såsom biträdande fiskaler,

även på tämligen kort tid bilda sig en ganska säker mening om deras

kompetens.

Enligt de sakkunnigas tanke bör tjänstgöringen såsom biträdande

fiskal städse utgöra ett led i hovrättsutbildningen under tiden före första

fiskalsförordnandet. Ehuru det enligt de sakkunnigas ovan utvecklade

mening kan antagas i allmänhet bliva behövligt att hava en biträdande

fiskal till hjälp på varje division, skulle det emellertid kunna tänkas

under någon tid inträffa, att för lättande av fiskalernas arbetsbörda ej

är oundgängligen nödvändigt att förordna biträdande fiskal. Med ly
-

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

delsen av nuvarande stadgande om biträdande fiskal i arbetsordningarna

för hovrätterna — för Svea hovrätt i sista punkten av § 45, för Göta

hovrätt i sista punkten av § 40 och för hovrätten över Skåne och

Blekinge i sista punkten av § 39 — skulle i dylikt fall kunna bliva

följden, att biträdande fiskaler ej komme att under någon tid över

huvud förordnas i en hovrätt, och att fiskalsaspiranternas kompetens

alltså komme att prövas allenast på grund av annat deras arbete än

fiska!stjänstgöring. Hellre än att man sålunda avstår från användande

av det medel, som, bättre än något annat till buds stående, möjliggör

en såväl snabb som ock säker och därför rättvis prövning av fiskalsaspiranternas

kompetens, synes man enligt de sakkunnigas mening böra,

även om sådant icke är oundgängligen påkallat av hänsyn till fiskalernas

arbetsbörda, städse förordna biträdande fiskal å varje division. Därest

fiskalernas arbetsbörda skulle härigenom allt för mycket lättas, kunde

man t. ex. sysselsätta andra fiskalen med, förutom fiskalsgöromål, även

uppsättande av förslag till rubriker, decisioner och föredragningspromemorior

åt hovrättens ledamöter.

På grund härav hemställa de sakkunniga,

att åt förutnämnda paragrafer i hovrätternas arbetsordningar

gives sådan förändrad lydelse, att därav framgår, att

vid varje division, där fiskaler äro anställda, skall finnas förordnad

en e. o. tjänsteman med åliggande att biträda fiskalerna.

I vilken omfattning en hovrätt på detta sätt kan komma i tillfälle

att pröva de särskilda fiskalsaspiranterna är givetvis beroende dels

på antalet av dessa och dels i viss män på storleken av den arbetsbörda,

som åvilar fiskalerna vid den ifrågavarande tiden. Det är uppenbart

att, även under förutsättning att fiskalernas arbetsbörda är sådan,

att full sysselsättning kan lämnas åt en biträdande fiskal på varje division,

det ej är möjligt att bereda en var av ett större antal fiskalsaspiranter

någon synnerligen lång prövotid såsom biträdande fiskal.

Då det gäller att upprätthålla en regel, att väntetiden intill första fiskalsförordnandet

bör utgöra omkring ett år, torde hovrätten, därest ett i

relation till dess rekryteringsförhållauden allt för stort antal fiskalsaspiranter

stå i tur t ill fiskalslörordnande, böra förfara så, att alla dessa

få, vardera till en början under helt kort tid, prövas på tjänstgöring

som biträdande fiskal. Så kvalificerad, som denna tjänstgöring är avsedd

att bliva enligt de sakkunnigas förslag, lärer intet tvivel råda därom,

att hovrätten i allmänhet skall efter en mycket kort prövning finna sig

böra kassera någon eller några, varefter vidare prövning får anställas

av de återstående, tills bästa möjliga urval träffats.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

I detta sammanhang må beröras frågan rörande det antal fiskalsaspiranter,

som kan beräknas vara under vanliga förhållanden behövligt

för de olika hovrätterna. De sakkunniga vilja framhålla, att behovet

av fiskalsaspiranter måste på grund av domsagestadgans inverkan

bliva större än hittills varit fallet. Särskilt därför att hovrätterna i

följd av bestämmelserna i 21 § i stadgan måste vara beredda att utsina

fiskalsgrader i ganska stor utsträckning tillgodose för häradshövdingarna

yppade tillfälliga behov av vikarier — behov, som måhända

samtidigt yppas för många häradshövdingar —, är det nödvändigt att

hovrätterna äga god tillgång på fiskalsaspiranter. Att exakt angiva

hovrätternas behov av fiskalsaspiranter låter sig uppenbarligen ej göra,

då man ju bland annat har att räkna med den synnerligen ovissa

kasseringsproceuten. Det synes emellertid de sakkunniga, som om man

kunde för vanliga fall beräkna, att för en jämn och tillfredsställande

rekrytering av fiskalsgraderna, hovrätterna hade behov av fiskalsaspiranter

till sådant antal att å två divisioner, där fiskaler äro anställda,

komme, jämte en biträdande fiskal å vardera divisionen, ytterligare tillhopa

tre aspiranter. För Svea hovrätt, där antalet ledamöter är i förhållande

till. antalet fiskaler större än i de andra hovrätterna och alltså

avgången från fiskalsgraden måste antagas vara livligare, bör antalet

behövliga fiskalsaspiranter sättas något högre än nu sagts. Enligt

förestående'' beräkning torde det ungefärliga antalet behövliga fiskalsaspiranter,

däri inberäknat antalet biträdande fiskaler, kunna skattas till

18 för Svea hovrätt, 10 för Göta hovrätt och 5 för hovrätten över

Skåne och Blekinge.

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Åtgärder för förbättring av hovrätternas arbetsprodukt.

Ett av de verksammaste medel, som stå till buds för ökande av

snabbheten i brottmålens avgörande, torde vara borttagande av den

dubbla föredragning, som nu äger rum i mål, vari förklaring infordras.

Den föredragning, som för närvarande föregår beslut om förklarings

infordrande, skulle enligt denna tanke ej vidare förekomma, utan kommunikation

obligatoriskt äga rum, så snart talan rätteligen fullföljts.

Det förslag till lag om ändring i vissa delar av rättegångsbalken,

som år 1898 remitterades till högsta domstolen, innehöll i 27 kap. 5 §

bestämmelse i sådan riktning. Mot denna bestämmelse framställdes

inom högsta domstolen vissa anmärkningar, men bestämmelsen bibehölls

dock i oförändrat skick, då förslaget genom proposition (nr 24;

framlades vid 1901 års riksdag. Förslaget i denna del godkändes

emellertid icke av riksdagen.

Beträffande de skäl, som kunna anföras för och emot ifrågavarande

reform, få de sakkunniga hänvisa till nämnda proposition. Enligt

de sakkunnigas åsikt äro de mot förslaget framställda anmärkningarna

tillfredsställande bemötta i cliefens för justitiedepartementet yttrande vid

propositionens avlåtande. I alla händelser torde de numera ej böra

tillmätas avgörande vikt, då det framstår såsom en trängande nödvändighet

att med de medel, som stå att tillgripa, göra det möjligt för

hovrätterna att medhinna det under senare tider starkt ökade antalet

till hovrätterna inkommande brottmål. I detta avseende anse sig de

sakkunniga böra erinra, att av tillgänglig statistik framgår, att år 1917

inkommo till de särskilda hovrätterna respektive 1,129, 615 och 444

Kornmal libation

av kriminella

besvärsmål

utan

föregående

föredraging .

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

brottmål, under det att motsvarande siffror för år 1916 uppgingo till

870, 433 och 276.

De sakkunniga vilja på grund av det sagda förorda en reform av

enahanda innebörd som den år 1901 föreslagna. Av samma skäl, som

vid förberörda förslags remitterande anförts av chefen för justitiedepartementet,

hava de sakkunniga ansett anordningen med obligatorisk kommunikation

ic«e böra komma till tillämpning å brottmål rörande häktade

och ej heller å andra mål än brottmål.

I enlighet härmed hemställa alltså de sakkunniga,

att 27 kap. 5 § rättegångsbalken måtte erhålla följande

ändrade lydelse:

Har part i föreskriven ordning fullföljt talan mot underrätts

slutliga utslag i brottmål eller mot utslag, varigenom

underrätt i sådant mål dömt till värjemålsed, och hålles ej

någon i målet häktad, skall, efter ty nedan sägs, tillfälle lämnas

klagandens vederpart att över besvären sig yttra.

Aro i andra fall besvär rätteligen anförda, ankomme på

hovrätten att om vederpartens hörande över besvären förordna;

dock må ej, med mindre tillfälle lämnats vederparten att sig

förklara, ändring i underrättens utslag göras, i annat fall än

då besvären angå någons häktande eller kvarhållande i häkte

eller hämtande till rätten, eller ock stadgandet i senare stycket

av 12 § äger tillämpning.

Till förekommande av att kriminella skriftväxlingar rörande icke

häktade personer allt för lång tid få ligga oavgjorda finnes i § 8 i

arbetsordningen för Svea hovrätt intaget stadgande att, om å någon

division flera än 30 dylika skriftväxlingar finnas oavgjorda, divisionen

är pliktig att, intilldess antalet oavgjorda sådana mål nedgått till det

nu angivna, sammanträda jämväl å onsdag i vecka, då divisionen har

att handlägga brottmål. I arbetsordningarna för de övriga hovrätterna,

varest ända till senaste tid några avsevärda balanser av sådana skriftväxlingar

i allmänhet icke funnits, förekommer ej något motsvarande

stadgande.

Huruvida efter genomförande av nyss berörda lagändring ifrågavarande

stadgande bör bibehållas kan synas tveksamt. Att märka är

å ena sidan, att då efter införande av obligatorisk kommunikation den

övervägande delen av arbetstiden under brottmåls veckorna bör kunna

ägnas åt skriftväxlingarna, ett avarbetande av befintlig balans kan väntas

ske betydligt snabbare än nu, och å andra sidan, att det lätteligen kan

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

komma att inträffa särskilt under sommarferierna, att å en division

hopas ett mycket stort antal skriftväxlingar. De sakkunniga, som finna

ett stadgande i omförmälda riktning böra åtminstone tills vidare bibehållas,

anse emellertid med hänsyn till det sagda och då stadgandet i dess

nuvarande lydelse skulle komma att verka onödigt strängt, att detsamma

bör ändras därhän, att dels antalet 30 utbytes mot 40 och dels

stadgandet icke kommer att gälla för tiden under höstsessionerna före

den 1 november.

De sakkunniga hemställa förty om ändring i förevarande hänseende

i I § 8.

Då på grund av de sakkunnigas förslag till ändring av 27 kap.

5 § rättegångsbalken kriminella besvärsmål angående icke häktad person

skxrlle bliva jämförelsevis fåtaliga, påkallas jämkningar i de bestämmelser i

I § 14 och II § 12, vilka byggt på förutsättningen att dylika mål förekomma

i större omfattning.

I det föregående har nämnts, att de sakkunniga tänkt föreslå vissa

förändringar i fråga om fördelningen av föredragningsskyldigheten beträffande

civila besvärsmål och ausökningsärenden, skriftväxlingar i

civila mål och ärenden samt fiskaliska aktioner För närvarande gälla

rörande föredragningen av dessa mål och ärenden följande regler.

I Svea hovrätt föredragas civila besvärsmål av fiskalerna (I § 45)

eller, i vissa fall, av sekreteraren (I § 39) samt skriftväxlingar i civila

mål av ledamöterna å vederbörande divisioner med undantag av ordförandena

(I §§ 23 och 37). I Göta hovrätt föredragas civila besvärsmål

av sekreteraren (II § 35) samt skriftväxlingar i civila mål av fiskalerna

(II § 40). I hovrätten över Skåne och Blekinge föredraga fiskalerna

såväl civila besvärsmål som skriftväxlingar i civila mål (111 § 39).

Civila ausökningsärenden föredragas i samtliga hovrätterna av

sekreteraren (I § 39, II § 35, III § 36), medan skriftväxlingar i civila

ärenden föredragas: i Svea hovrätt av ledamöterna å vederbörande divisioner

med undantag av ordförandena (I §§ 23 och 37), i Göta hovrätt

av fiskalerna (Il § 40) och i hovrätten över Skåne och Blekinge av

sekreteraren (III § 36).

Beträffande fiskaliska åtal gäller för samtliga hovrätterna, att sekreteraren

för delgivning med vederbörande anmäler memorial rörande

tjänstefel (I § 39, II § 35, 111 § 36). Sedan ifrågavarande mål. kommunicerats

(de benämnas då fiskaliska aktioner), föredragas de: i Svea

hovrätt av ledamöterna å vederbörande divisioner med undantag av

Fördelning

av för< drag

ning ssky Idig - hexeri beträffande

civila besvärsmål

och ansökning

särenden,

skriftväxlingar

i

civila mål och

ärenden samt

fiskaliska aktioner.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

ordförandena (I §§ 17 och 37) samt i de båda övriga hovrätterna av

fiskalerna (II § 16, III § 39).

Såsom framgår av nn lämnade redogörelse gäller i stor utsträckning,

att nu ifrågavarande mål och ärenden, sedan förklaring infordrats,

föredragas av annan än den, som före kommunikationen föredragit desamma.

Givet är emellertid, att den, som en gång satt sig in i ett

mål, behöver betydligt kortare beredelsetid till den andra föredragningen

av målet än en person, som förut ej tagit befattning med detsamma.

Det framstår därför såsom ur tids- och arbetsbespariugssynpunkt synnerligen

önskvärt, att såsom regel den grundsatsen genomföres, att samme

tjänsteman föredrager mål och ärende före och efter kommunikation.

Då emellertid beträffande fiskaliska åtal någon föredragning i egentligmening

ej förekommer före kommunikationen, torde i fråga om dessa

mål någon fördel ej vinnas genom att i samma persons hand lägga

anmälningen av ifrågavarande mål för kommunikation och deras slutliga

föredragning.

Då det gäller att bestämma vem som bör föredraga civila besvärsmål

och skriftväxlingar i civila mål, bör beaktas, att ifrågavarande mål,

å ena sidan, ehuru föredragningen av desamma i genomsnitt torde

kräva något större kvalifikationer hos föredraganden än brottmål, i allmänhet

ej äro av så invecklad beskaffenhet som flertalet vädjade mål

samt, å andra sidan, beröra så många olika rättsområden, att beredningen

och föredragningen av desamma ur utbildningssynpunkt är sjmnerligen

givande. Med hänsyn härtill torde skyldigheten att föredraga ifrågavarande

mål lämpligen läggas å fiskalerna.

Ansökningsärenden och skriftväxlingar i civila ärenden, som vanligen

äro enkla och av föga växlande beskaffenhet, torde böra föredragas

av sekreteraren.

Beträffande åliggandet att för delgivning med vederbörande anmäla

memorial rörande tjänstefel torde ändring i gällande regler ej böra vidtagas.

I fråga om skyldigheten att föredraga fiskaliska aktioner torde

ändring påkallas allenast så till vida, att för Svea hovrätts del fiskalerna

ålägges sådan skyldighet.

De förändringar i fråga om fördelningen av föredragningsskyldigheten

beträffande ifrågavarande mål och ärenden, som nu förordats,

torde betinga ändringar i följande paragrafer i arbetsordningarna: I §§

14, 17, 23, 27, 29, 31, 39, 45 och 50 samt II §§ 12, 15 *, 26 — 28, 31,

35 och 40.

1 Denna paragrafs nummer forde ändras till 20 samt i samband därmed nuvarande §§

16—20 erhålla nummer 15—19.

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

För närvarande är skyldigheten att uppsätta och expediera domar Fiskalerna

och utslag i de båda större hovrätterna fördelad mellan notarier och

fiskaler (I §§ 44 och 45, II §§ 39 och 40), medan i hovrätten över Skåne ‘uppsätta och

och Blekinge notarierna ombesörja dessa göromål (III § 38). De sak- tx*tegf“ra

kunniga finna det uppenbart, att berörda åliggande, i den mån det tillkommer

fiskalerna, på grund av sin beskaffenhet inverkar hinderligt på

deras huvudsakliga sysselsättning, beredningen av mål till föredragning.

Då härtill kommer, att fiskalerna för sin utbildning ej kunna draga

nämnvärd nytta av arbetet i fråga, hemställa de sakkunniga, att fiskalerna

befrias från detsamma. Härav betingas ändringar i I §§ 44 och 45

samt II §§ 39 och 40.

Då enligt det förut framställda förslaget till ändrad lydelse av Fiskaler och

27 kap. 5 § rättegångsbalken de i första stycket av nämnda paragraf d;“^esugarangivna

besvärsmål skulle kommuniceras utan föregående prövning av <ta kommunibesvären,

komrae således hovrättens befattning med sådant mål före katwt"0s“‘°lu''

kommunikationen i de flesta fall att inskränka sig därtill, att hovrätten,

sedan fiskal för delgivning med vederbörande anmält målet, utfärdade

kommunikationsresolution däri. Med avseende å den enkla beskaffenheten

av sist berörda åtgärd torde det emellertid böra överlämnas åt

förste fiskalerna att, en var beträffande de hans division tillhörande mål,

utan att anmäla desamma för divisionen, på egen hand utfärda kommunikationsresolutioner.

Det skulle tydligen i föl jd härav tillkomma förste

fiskalerna att på egen hand frånskilja de handlingar, vilka skola utan

framställning av klaganden undantagas från delgivning. Det erinras

om att det fortfarande, såsom hittills, skall ankomma å hovrätten att

vidtaga de andra åtgärder med hänsyn till kommunikation, som kunna

ifrågakomma, såsom t. ex. de åtgärder, varom i 27 kap. 7 § rättegångsbalken

sägs.

I konsekvens med det sagda torde böra föreskrivas att, då hovrätten

i mål, som av fiskal föredragits, förordnat om infordrande av förklaring

från klagandens vederparter eller vissa av dem, den föredragande

fiskalen har att utfärda kommunikationsresolution.

Slutligen'' torde, i överensstämmelse med vad nu föreslagits i fråga

om fiskal, det böra åläggas sekreteraren att utfärda kommunikationsresolution,

då hovrätten i av denne föredraget ärende f<Tordnat om infordrande

av förklaring från sökandes vederpart. Då emellertid med

avseende å kommunikation av ärenden ej, såsom beträdande besvärsmål,

finnas föreskrifter i lag om ordningen för förklarings infordrande,

bör det lämpligen ankomma på vederbörande hovrätt att meddela beHovrätternas

arbetssätt rn. m. 5

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Fördelning av

fiskalsgöromålen

mellan

fiskalerna och

biträdande

ft skalen.

stämmelser, varav framgår, vilket formulär sekreteraren vid utfärdandet

av kommunikationsresolntion har att följa.

Då kommunikationsresolutionens innehåll icke vidare skulle komma

att framgå av hovrättens protokoll, synes nödvändigt att stadga, att

ett av vederbörande fiskal eller sekreterare underskrivet exemplar av

kommunikationsresolutionen lägges till förvar bland handlingarna i målet.

Genom nu förordade anordningar skulle protokollsföringen i hovrätterna

förenklas samt arbetstid sparas för divisionscheferna och jämväl

i någon män för övriga ledamöter, givetvis till förmån för hovrätternas

arbetsresultat.

De förslag, som nu framställts i fråga om utfärdande av kommunikationsresolutioner,

föranleda ändringar i följande paragrafer i arbetsordningarna:

I §§ 31, 39 och 44—46, II §§ 28, 35 och 39—41

samt III §§ 29, 36, 38 och 39.

De sakkunniga hava, såsom nämnts, förutsatt, att första fiskalerna

skulle hava såsom särskilda åligganden att dels i viss omfattning föredraga

vädjade mål och dels utfärda kommunikationsresolutioner i de

besvärsmål, däri förklaring skulle utan föregående fördragning infordras.

Bortsett från dessa åligganden, synes det de sakkunniga ej lämpligt

att genom bestämmelser i arbetsorduingarna fördela de å var division

förekommande fiskalsgöromålen mellan förste och andre fiskalen samt

den extra ordinarie tjänsteman, som å divisionen förordnats att biträda

fiskalerna. De grunder, efter vilka en sådan fördelning bör ske, äro

givetvis av växlande natur. Sålunda är exempelvis förhållandet mellan

å ena sidan antalet brottmål och å andra sidan antalet av övriga å

fiskals föredragning ankommande mål avsevärt olika under olika tider.

Bäst torde vara att lämna åt varje hovrätt att själv verkställa ifrågavarande

fördelning med rätt för hovrätten att uppdraga fördelningen åt

vederbörande division. Fördelningen kan då vid behov lätt göras om

och avpassas efter den växlande tillströmningen och anhopningen av

särskilda slag å fiskalernas föredragning ankommande mål. Vid fördelningen

torde bära tillses, att föredragningen av civila besvärsmål, skriftväxlingar

i civila mål samt fiskaliska aktioner, såsom mera krävande

än föredragningen av brottmål, företrädesvis lämnas åt första fiskalerna

samt att den tjänsteman, som får att föredraga ett besvärsmål, jämväl

kommer att föredraga målet, sedan förklaring infordrats.

De sakkunniga hemställa alltså, att föreskrift meddelas i I § 45,

II § 40 och 111 § 39 därom, att fördelningen av fiskalsgöromålen mellan

de å en division tjänstgörande fiskalerna och biträdande fiskalen lämnas

åt vederbörande hovrätt.

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

De sakkunniga hava, såsom i det föregående nämnts, tänkt sig,

att förste fiskalerna för utbildning och prövning till blivande ledamot- ni„gSskyidigskap

skulle, envar å den division, där han tjänstgör, föredraga vädjade

mål. De sakkunniga anse, att förste fiskalen beträffande dylika mål jätte mål.

lämpligen bör åläggas enahanda föredragningsskyldighet som ledamot. Okadi

Ifrågavarande föredragning synes kunna så ordnas, att förste fiskalen, ledamöterna.

i de båda större hovrätterna, under var vecka, då å vederbörande division

handläggas vädjade mål och till hovrätten instämda tvistemål, samt, i

hovrätten över Skåne och Blekinge, under varannan vecka a dagar, då

å divisionen handläggas dylika mål, föredrager i tur efter varandra sa

många vädjade mål, som å förste fiskalen belöper vid jämförelse med

av ledamot å divisionen föredraget antal mål. Förste fiskalens ifrågavarande

föredragning torde i vederbörande vecka höra, såvitt möjligt,

förläggas, i de båda större hovrätterna, till första sessionsdagen och,

i hovrätten över Skåne och Blekinge, till sessionsdag, då handläggning

av vädjade mål först förekommer.

Ersättning för den lättnad i ledamöternas föredragningsskyldighet,

som genom förste fiskalens föredragning av vädjade mål åstadkommes,

synes lämpligen böra av ledamöterna utkrävas i form av ökad ai betstid

å ämbetsrummet; och torde den tid, som. sålunda vinnes, böra användas

till föredragning av vädjade mål och till hovrätten instämda tvistemål.

Att bestämma, huru stor ökning av ledamöternas tjänstgöringstid, som

kan anses uppväga deu av fiskalsföredragningen föranledda lindringen

i deras arbete, är givetvis synnerligen svårt. De sakkunniga hava i

detta hänseende efter noggrant övervägande kommit till den uppfattningen,

att ytterligare sex föredragningsdagar om året böra, under

förutsättning att fiskalsföredTagning av vädjade mål i angiven utsträckning

införes, avfordras ledamöterna å de divisioner, där förste fiskal

kommer att tjänstgöra. Det torde kunna beräknas, att hovrätterna, om

tjänstgöringstiden tör ledamöterna ökas pa sätt uu nämnts, komme att

årligen medhinna omkring 200 vädjade mål mera än tör närvarande

är fallet.

De förslag, som nu framställts i fråga om förste fiskals föredragning

av vädjade mål och om ökad tjänstgöring tör ledamöter, torde

betinga ändringar i följande paragrafer i arbetsordningarna: I §§ 8, 16,

24, 27—29, 31, 37 och 45; II §§ 6, 14, 21, 24—26, 28, 34 och 40;

samt III §§ 6, 14, 21, 24—27, 29, 32, 35, 36 och 39.

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

^föredragande Skyldighet för föredragande att vid föredragning av mål till av
att

uppsätta görande hava uppsatt förslag till rubrik föreskrives för närvarande, befrubrik

och träffande Svea hovrätt, för ledamot (I § 37) samt, i fråga om de båda

decision. Övriga hovrätterna, för ledamot (II § 34, III § 35) och såsom regel för

fiskal (II § 40, III § 39). De sakkunniga anse, att det skulle lända till

gagn för hovrättsarbetet, därest varje föredragande, således jämväl

sekreterare och lör Svea hovrätts del fiskal, ålades att vid föredragning

till avgörande av mål eller ärende, däri utslag skrives med rubrik, hava

uppsatt förslag till sådan. Dock torde för ''föredragande av besvärsmål

eller ansökningsärende skyldighet att uppsätta förslag till rubrik böra

inträda först sedan hovrätten efter målets eller ärendets föredragning

beslutat att däri meddela utslag.

Medaji ledamot, som ju har att avgiva yttrande i av honom föredraget

mål, på grund härav vanligen före föredragningen gjort klart

för sig, huru han vill döma i målet, och oftast torde hava skriftligen

avfattat sitt votum, sakna andra föredragande dylik anledning att bilda

sig en mening i de å deras föredragning ankommande mål. Då sådant

av en föredragande underlåtes, blir följden ofta, enligt vad erfarenheten

visar, att han under målens beredning icke vederbörligen för sig klarlägger

förekommande frågor samt att föredragningen därför giver anledning

till tidskrävande diskussioner i ämnen, som bort vara genom

föredragningen utredda. Med hänsyn härtill finna de sakkunniga, att

ett verksamt medel till ökning av hovrätternas arbetsprodukt skulle

vinnas genom en föreskrift därom, att vid måls föredragning till avgörande

föredraganden bör hava uppsatt förslag till decision. Att sålunda

uttrycklig föreskrift meddelas jämväl med avseende å ledamots

föredragning torde icke vara utan gagn. Den nytta, en sådan föreskrift

skulle medföra för fiskalernas utbildning, har i annat sammanhang framhållits.

Från nu ifrågavarande skyldighet synes emellertid sekreteraren

med hänsyn till beskaffenheten av de å hans föredragning ankommande

ärenden böra vara befriad; och torde jämväl i besvärsmål, vari ändring

ju ej omedelbarligen kan vinnas, föredraganden skäligen böra befrias

från sådan skyldighet. De sakkunniga föreslå alltså, dels att fiskalerna

ålägges att vid föredragning till avgörande av andra mål än besvärsmål

hava uppsatt förslag till decision och dels att enahanda skyldighet

stadgas för ledamöter vid föredragning till avgörande av samtliga å

deras föredragning ankommande mål.

Vad ovan förordats i fråga om skyldighet för vederbörande att

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

uppsätta förslag till rubrik och decision föranleder ändringar i följande

paragrafer i arbetsordningarna: I §§ 37, 39, 44 och 45; II §§ 34, 35,

39 och 40; samt III §§ 35, 36, 38 och 39.

Lönefrågor.

I chefens för justitiedepartementet förenämnda yttrande till statsrådsprotokollet

har uttalats, att det syntes vara en trängande nödvändighet

att åvägabringa vissa ändringar i löneförhållandena i hovrätterna,

särskilt beträffande storleken av ledamöternas begynnelselöner

samt den extra ordinarie personalens avlöning, då eljest överhängande

fara förelåge, att hovrätterna icke skulle kunna på tillfredsställande sätt

rekryteras; och har åt de sakkunniga uppdragits att verkställa utredning

angående de sålunda erforderliga ändringarna.

Sedan de sakkunnigas arbete börjat, har till dem överlämnats en

till departementschefen ingiven skrivelse från åtskilliga yngre ledamöter,

t. f. fiskaler och e. o. notarier i Svea hovrätt, i vilken skrivelse framlagts

vissa synpunkter och önskemål beträffande denna fråga, utmynnande

i hemställan om höjningar i särskilda avseenden av löner och arvoden

i hovrätterna.

Att för en tillfredsställande rekrytering av hovrätterna för närvarande

möta stora svårigheter är visst. I nyssnämnda skrivelse omnämnes

till belysning härav, att i Svea hovrätt, där antalet fiskalsaspiranter

tidigare brukat uppgå till omkring 30, samma antal i början

av juni 1918 endast utgjorde 13, samt att sedan hösten 1917 icke

mindre än 19 e. o. tjänstemän, därav 1 e. o. assessor, 5 t. f. fiskaler

och 13 e. o. notarier, lämnat hovrätten och övergått till annan verksamhet.

Förhållandena i detta hänseende äro i Göta hovrätt ännu sämre.

Vid slutet av detta, års vårsession fanns där ingen e. o. notarie, som ej

innehaft förordnande såsnm t. f. fiskal. På grund av bristen på vikarier

har tjänstgöringen i hovrätten endast med synnerlig svårighet

kunnat uppehållas, och hade sålunda för nödtorvtigt ordnande av

semestertjänstgöriugen i åtskilliga fall samma person måst förordnas att

uppehålla två befattningar. Sedan den 6 september 1917 hade ingen

e. o. notarie anmält sig till tjänstgöring därstädes.

Anledningen till nu nämnda exceptionella förhållanden torde, såsom

ovan antytts, till huvudsaklig del vara att söka i det under de sista

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

åren uppkomma eller stegrade behovet av juridiska krafter för kristidskommissioner

och för affärslivet. Eu bidragande orsak har nog också

varit statens ökade behov av jurister för åtskilliga nyinrättade eller utvidgade

ämbetsverk. Att verkningarna härav i så hög grad som skett

drabbat hovrätterna, beror givetvis därpå, att de löneförmåner, som inom

hovrätterna bjudas, äro otillräckliga och väsentligt mindre än vad de

unga juristerna kunna erhålla på dessa andra håll. Den lockelse, hovrättsbanan

hittills utövat på dugliga jurister på grund av de goda utsikter,

som den öppnat till befordran å högre platser inom domarkåren

och administrationen, förmår icke i samma grad som tidigare att motverka

den oförmånliga ställning i lönehäuseende, som hovrätterna intaga.

Men, även bortsett från nu nämnda särskilda förhållanden, är det

otvivelaktigt, att under de sista årtiondena tillgången på dugliga yngre

krafter i hovrätterna, särskilt de båda mindre, ofta nog visat sig otillräcklig.

Det kan ej betvivlas, att dessa svårigheter i rekryteringsavseende

väsentligen berott på att avlöningarna i hovrätterna varit

mycket knappa, detta även i förhållande till avlöningarna i andra statens

ämbetsverk och för andra domarbefatiningar.

Olägenheterna av en dålig rekrytering äro för hovrätterna särskilt

kännbara av den anledning, att av hovrättsaspiranterna de mera kvalificerade

efter några års förordnanden såsom assessorer oftast övergå till

tjänstgöring i justitierevisionen och sällan återvända till hovrätterna,

vadan risk alltid föreligger för hovrätterna att få såsom ledamöter behålla

de mindre dugliga.

För att icke de blivande hovrättsledamöternas kvalitet skall allt

för mycket försämras och rättsskipningen i hovrätterna sålunda sättas

i fara, torde fördenskull vara nödigt att utan dröjsmål vidtaga sådana

ändringar i löneförhållandena, som kunna antagas verksamt avhjälpa de

rådande rekryteringssvårigheterua.

Hur långt man därvid bör gå, kan naturligtvis vara föremål för

delade meningar. Givet är, att ju bättre löneförmånerna sättas, desto

bättre resultat kunna förväntas. De sakkunniga vilja icke fördölja, att

enligt deras mening avlöningarna i hovrätterna, särskilt hovrättsrådslönerna,

böra högst betydligt förhöjas över den nuvarande nivån. Sedan

hovrätt numera på grund av 19 i 5 års reform blivit högsta instans i

flertalet mål, är det nödvändigt att sätta ännu större fordringar på

ledamöternas insikter och duglighet än förut och måhända större än

som i allmänhet kunna ställas på innehavare av tredjegradstjänster.

Den omständighet, att hovrätterna mera än de administrativa verken

hava att konkurrera om behövliga yngre krafter med advokatbyråerna

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

och affärslivet, varest synnerligen stora ekonomiska förmåner kunna

bjudas dem, gör det likaledes behövligt att sätta löneförmånerna i hovrätterna

tämligen högt, så att de i denna konkurrens icke bliva allt för

ogynnsamt ställda. Vidare måste, ävenledes med hänsyn särskilt till

nyssnämnda reform, tillses, att hovrättsradslönerna sättas i sådant förhållande

till lönerna å underdomarbefattningarna, att icke till dessa befattningar

dragas alla de dugligare av våra domare och endast de mindre

väl kvalificerade återstå för hovrätterna; i vilket sammanhang de sakkunniga

anse sig böra framhålla, att, enligt för dem tillgänglig tablå över

inkomster och utgifter i rikets domsagor under år 1915, mer än hälften

av dessa beredde sin innehavare en behållen inkomst av över 10,000

kronor. Att en ganska genomgripande lönereglering för hovrätterna

måste med det snaraste företagas, synes därför tydligt.

Det uppdrag, de sakkunniga erhållit, innefattar icke och kan

uppenbarligen ej heller, med hänsyn till angelägenheten att något omedelbart

åtgöres i frågan, innefatta verkställande av utredning angående eu

lönereglering av dylik genomgripande beskaffenhet. Vad de sakkunniga

i det följande föreslå innefattar alltså endast sådana ändringar i hovrätternas

löneförhållanden, som, på samma gång de äro ägnade att avhjälpa

de svåraste missförhållandena, synas kunna skyndsamt genomföras.

Vid bestämmande av avlöningarnas belopp hava de sakkunniga

ansett sig böra utgå från de ekonomiska förhållanden, som varit rådande

vid den tid, då nu gällande löreglering genomfördes. Det är tydligen

ett ämne, tillhörande statens allmänna lönepolitik, att tillse att åt hovrätternas

personal, liksom åt statstjänstemän i övrigt, beredes en sådan

ökning i inkomst, som svarar mot penningvärdets fall därefter, särskilt

under kristiden.

I enlighet med det ovan anförda hava de sakkunniga icke heller

inlåtit sig på fråga om ändring av andra i hovrätterna anställda ordinarie

tjänstemäns avlöningsförhållanden än fiskalernas.

De sakkunniga upptaga först till behandling frågan om höjning

av hovrättsråds!önerna.

Genom antagandet år 1909 av den nu gällande lönestaten för

hovrätterna blev hovrättsledamöternas dittillsvarande fördelning i två

grader upphävd, och bestämdes begynnelseavlöningen för hovrättsrådeu

till 7,000 kronor med rätt för dem att åtnjuta tre ålderstillägg å resp.

500, C00 och 000 kronor, varjämte ett arvode å 500 kronor tillädes

hovrättsråd, som tjänstgör såsom ordförande å division. Såsom huvudsakligt

skäl för att hovrättsrådsijänsterna sålunda sattes i en särställning

Ordinarie

ledamöter.

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

i förhållande till övriga tredjegradstjänster anfördes, att utnämningsåldern

för hovrättsråd kunde antagas i regel bliva mycket lägre än för

andra innehavare av rådsämbeten. Det framhölls vidare, att hovrättsledamöter

i stor utsträckning hade att påräkna befordran till andra

domarämbeten och till platser inom administrationen, vadan hoviätisbanan

erbjöde betydligt bättre befordringsutsikter än andra juridiska

banor. Ett skäl, som ytterligare anfördes och som måhända torde hava

i icke ringa mån bidragit till utgången, var det, att genom den ifrågavarande

ändringen en stor mängd ledamöter skulle uppflyttas från

assess''>rsgrad till hovrättsrådsgraden och att begynnelselönens sättande

till 7,000 kronor i och för sig innebure en avsevärd förbättring i ledamöternas

dåvarande ställning. (Se härom löneregleringskommitténs

betänkande år 1908 samt Kungl. Maj:ts proposition nr 135 och statsutskottets

utlåtande nr 165 vid 1909 års riksdag.)

Sistnämnda skäl kan givetvis icke åberopas för att längre tid bibehålla

hovrätts r ådsämbetet i omförmälda undantagsställning.

Vad angår frågan om utnämningsåldern må framhållas, att den

lägre utnämningsåldern för hovrättsiåd icke i och för siy bort föranleda

sådana villkor, att hovrättsråden först efter tio år uppnådde den vanliga

begynnelselönen för tredjegradstjänsterna, 8,100 kronor. Enligt en i

1909 års proposition (sid. 137) intagen tabell utgjorde medelåldern vid

befordran till assessor år 1909 36.5 år och medelåldern vid befordran

till tredje gradens tjänst i vissa andra verk 42 år, vadan skillnaden

uppgick till endast 5 5 år. Med framhållande av denna omständighet

föreslogos också i Kungl. Maj:ts proposition sådana lönevillkor för hovrättsråden,

att de efter 5 år, alltså vid en genomsnittsålder av 41.5 år,

skulle komma upp till 8,100 kronors avlöning. Riksdagen följde emellertid

löneregleringskommitténs förslag.

Det ifrågavarande skälet kan för närvarande än mindre än år

1909 åberopas för att i fråga om tiden för den vanliga begynne''selönens

uppnående sätta hovrättsråden 10 år efter andra innehavare av

tredjegradstjänster. Vid en beräkning av medelåldern vid utnämningen

för dem utav de nuvarande hovrättsråden, som tillträtt sina ämbeten

under åren 1910—1917, framgår, att medelåldern för dessa utgjort i

Svea hovrätt 38.2 år, i Göta hovrätt 36.3 år, i hovrätten över Skåne

och Blekinge 37.6 år, och i alla hovrätterna tillsammantagna 37.5 år.

A andra sidan torde man, med hänsyn särskilt till den avsevärda ökning,

som under senare år inträtt av antalet tredjegradstjänster inom

administrationen, kunna utgå från att medelåldern vid befordran till

dessa tjänster i genomsnitt snarare sjunkit än stigit. Man är alltså

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

berättigad antaga, att medelåldern för hovrättsråd vid utnämningen

icke ens med 5 år kommer att understiga medelåldern för andra tjänstemän

i rådsgraden.

Att hovrättsledamöterna i större utsträckning än tjänstemän, i

andra verk äga utsikter till befordran till mera givande platser, är visserligen

sant, liksom man torde kunna antaga, att dessa större befordringsutsikter

åtminstone för den närmare framtiden skola fortfara. Men

denna omständighet kan dock icke med fog anföras såsom skäl att halla

hovrättsrådslönerna nere på den nuvarande nivån. För det första må

märkas, att den nu nämnda fördelen icke kommer till godo dem, som

slutligt stanna i hovrätten, och det är för dessa frågan om hovrättsrådslönernas

storlek har sin egentliga betydelse. Vidare bör framhållas, att

just den omständigheten, att hovrätterna måste konkurrera med andra

verk om sina egna alnmner och därvid nödgas erbjuda dem sämre avlöningsvillkor

än vad som bjudes på andra håll, försätter hovrätterna i

en ogynnsam situation i fråga om möjligheten att kvarhålla dugliga

personer i hovrätternas tjänst.

Sålunda har under senare år upprepade gånger hänt, att nyblivna

e. o. assessorer eller fiskaler, vilka ansetts väl lämpade för hovrättstjänsten,

erbjudits platser å andra håll med utsikt att inom kort erhålla

vanlig tredjegradslön eller sålunda vad de på sin hovrättsbana kunde

förvänta att ?å först efter bortåt 15 år. Tydligt är, att under sådana

omständigheter lock''Isen att övergiva hovrättsbanan blir svår att motstå,

och hovrätterna förlora på detta sätt dugliga personer, som där

fått sin utbildning, vid den tidpunkt, då de skulle börja att bliva hovrätterna

till verkligt gagn.

Utgår man från att ledamot splatserna i hovrätterna icke äro av

mindre vikt eller kräva mindre utbildning eller duglighet hos sina

innehavare än andra rådsämbeten, utan att tvärtom, sedan hovrätterna

i avseende på flertalet mål blivit den högsta dömande instansen, man måste

på deras ledamöter sätta kanske större fordringar än på andra tredjegradens

tjänstemän, är det uppenbarligen nödvändigt att tillse, att hovrätterna

åtminstone icke ställas sämre än andra verk i fråga om möjligheten

att draga till sig och kvarhålla lämpliga personer. Det kan i

detta sammanhang erinras om, att riksdagen nyligen på Kungi. Maj:ts

förslag beslutat att uppflytta tjänsten såsom sekreterare hos justitiekanslern

till tredjegradstjänst med vanlig avlöning. Ingen lärer väl

kunna påstå, att denna tjänst ställer större fordringar på sin innehavare

eller är av större ''ikt för det allmänna än hovrättsråd stjänsterna. Ett

känt faktum är vidare, att dessa tjänster taga ledamöternas tid i anspråk

Hovrättei nas arbetssätt m. m. 6

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

vida mer än motsvarande tjänster inom de administrativa verken och

att hovrättsledamöterna fördenskull mindre än de senare tjänsternas

innehavare äga möjlighet att genom mottagande av enskilda uppdrag

öka sina inkomster.

De sakkunniga hava redan i det föregående omnämnt, att enligt

deras mening avlöningen för hovrättsråd borde sättas åtskilligt hö^re

än den nu för tredjegradstjänst vanliga. Av skäl, som i det sammanhanget

även nämnts, hava de sakkunniga emellertid ansett sig icke

böra ingå på frågan om en dylik förhöjning av lönen; och stanna de

sakkunniga följaktligen vid att hemställa,

att begynnelselönen för hovrättsråd bestämmes till 8,100

kronor med rätt för dem att efter fem år åtnjuta ett ålderstillägg

å 600 kronor.

1 fråga om rätten att tillgodonjuta dylikt ålderstillägg hemställes,

att befattningshavare måtte få räkna sig till godo den

tid, som före löneändringens trädande i kraft förflutit från hans

tillträde till befattningen.

Redan den löneändring, som nu föreslagits, torde medföra vissa

konsekvenser även utom hovrätterna, nämligen beträffande löneförhållandena

i nedre justitierevisionen. Man har hittills utgått från att, såsom

också riktigt torde vara, löneförmånerna i hovrätterna och i nedre justitierevisionen

böra vara ställda i det förhållande till varandra, att å ena

sidan de yngre hovrättsledamöterna lockas att ingå i justitierevisionen

och å andra sidan hovrätterna icke på grund av skillnaden i löneförhållandena

berövas möjlighet att åter draga till sig en del av dem,

som någon längre 1 id tjänstgjort i justitierevisionen. Det förra syftet

har man för närvarande sökt uppnå dels genom att sätta lönerna såväl för de

ordinarie som för de konstituerade och de med egen rotel förordnade

revisionssekreterarna högre än hovrättsrådslönerna, och dels genom att

tillägga de hovrättsråd eller assessorer, vilka tjänstgöra såsom t. f.

revisionssekreterare, visst belopp utöver vad de uppburit i hovrätterna.

För att tjäna det senare syftet har införts särskild bestämmelse om rätt

för ordinarie revisionssekreterare, som åter erhåller hovrättsrädsärnbete,

att för åtnjutande av ålderstillägg å hovrättsrådslönen räkna sig till godo

fem år av den tid han innehaft revisionssekreterareämbete. Detta medel har

dock icke visat sig verksamt. Någon återgång från ordinarie revisions
-

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

sekreterare!jänst till hovrättstjänst har icke, sedan berörda bestämmelse infördes,

förekommit, tvivelsutan beroende därpå, att en dylik återgång i

allt fall skulle på grund av den allt för stora skillnaden mellan revisionssekreterarelönen

och den nuvarande hovrättsrådslöuen bliva i ekonomiskt

hänseende synnerligen oförmånlig.

Om man i enlighet med de sakkunnigas förslag sätter begynnelselönen

för hovrättsråden till 8,100 kronor, blir det givetvis nödigt att

vidtaga sådana ändringar i revisionssekreterarnas löneförmåner, att nedre

justitierevisionen fortfarande äger möjlighet att i tillbörlig man draga

till sig lämpliga krafter från hovrätterna. Om de blivande avlöningarnas

storlek anse de sakkunniga det icke tillhöra dem att avgiva förslag.

Då utnämningen till hovrättsråd i regel sker för den i nedre justitierevisionen

tjänstgörande avsevärt tidigare än utnämningen till ordinarie

revisionssekreterare, är i alla händelser klart, att arvodena för konstituerade

revisionssekreterare samt revisionssekreterare med egen rotel

måste såsom följd av berörda ändring i hovrättsrådslönerna förhöjas

åtminstone till 8,100 kronor och att, om revisionssekreterarnas nuvarande

fördelning i tre olika grader bibehålies, de ordinarie revisionssekreterarnas

löner icke kunna sättas lägre än till 8,700 kronor. Vid den utredning

om ändring i löneförhållandena i nedre justitierevisionen, som alltså

påkallas, torde väl även komma att upptagas frågan om förvandling av

de konstituerade och de förordnade revisionssekreterarnas ämbeten till

ordinarie, eu fråga som redan förut flera gånger varit föremål för behandling

utan att leda till slutligt resultat. (Se löneregleringskoramitténs

den 18 december 1915 i detta ämne avgivna betänkande samt chefens

för justitiedepartementet yttrande vid avlåtande av 1916 års statsverksproposition

angående andra huvudtiteln.) Betonas ma, att en lösning

av sistnämnda fråga i den av löneregleringskommittén angivna riktning

skulle få en viss betydelse såsom bidragande att minska det antal platser

i hovrätterna, som måste uppehållas genom vikarier.

De sakkunniga hava i annat sammanhang hemställt om intagande

i hovrätternas arbetsordningar av bestämmelser därom, att en av hovrättsledamöterna

skulle hava till åliggande att särskilt vaka över utbildningen

av de e. o. tjänstemännen och lämna dem handledning

rörande deras arbete, med rätt för Svea hovrätt att fördela åliggandet

på två av ledamöterna. Tillika har nämnts, att då det arbete, som

vore förenat med ifrågavarande uppdrag, säkerligen komme att bliva

ganska avsevärt, särskild ersättning åt dess innehavare komme att

föreslås.

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Fiskaler.

Innan denna institution kommit i verksamhet, är naturligtvis svårt

att bedöma, hur högt beloppet av d<mna ersättning rättvisligen bör

sättas. Givet är emellertid, att beloppet bör i viss mån avpassas efter

det antal e. o. tjänstemän, vilkas handledning kan antagas komma att

åvila den ifrågavarande ledamoten. Med hänsyn härtill hava de sakkunniga

funnit sig böra föreslå ett arvodesbelopp för Svea hovrätt av

1,500 kronor, för Göta hovrätt av 750 kronor och för hovrätten över

Skåne och Blekinge av 500 kronor. De sakkunniga hem.ställa alltså,

att i staterna för hovrätterna må uppföras särskilda anslag

till arvoden för övervakning och handledning av de e. o.

tjänstemännen, nämligen för Svea hovrätt 1,500 knmor, för

Göta hovrätt 750 kronor och för hovrätten över Skåne och

Blekinge 500 kronor.

I samband med frågan om utbildningen inom hovrätterna av de

yngre juristerna hava de sakkunniga uttalat sig för en utökning av

antalet fiskaler inom en var av hovrätterna till det dubbla.

Tillika har erinrats om, att det aldrig förekommer, åtminstone

sedan mycket lång tid tillbaka, att någon ordinarie fiskal själv bestrider

sin tjänst. Lönefrågan har fördenskull icke för den ordinarie innehavareu

någon egentlig betydelse; hans avlöningsförmåner utmätas med

hänsyn till den tjänst (t. ex. hovrättsledamots eller revisionssekreterares),

som han bestrider, eller det uppdrag han erhållit. Det är uppenbarligen

på grund härav och på grund av befattningens natur av övergångsplats,

som man ansett sig kunna sätta fiskalsavlöningen så lagt som

till 4,000 kronor. Ser man åter frågan ur synpunkten av den vikt,

tjänsten äger, och de fordringar på arbetsförmåga och duglighet, som

ställas på dess innehavare, är otvivelaktigt, att denna tjänst icke rättvisligen

bör likställas med en vanlig förstagradstjänst.

I omf.irmälda av tjänstemän i Svea hovrätt avlåtna skrivelse har

påyrkats, att avlöningen åt ordinarie fiskal måtte sättas till 5,800 kronor,

därvid framhållits, att fiskalerna med hänsyn till de kvalificerade och

krävande göromål, som åvilade dem, vore att jämställa med tjänstemän

av andra lönegraden. Att sålunda föra upp fiskalerna i andra lönegraden

torde näppeligen vara riktigt redan på den grund, att fiskalstjänsterna

med all hänsyn tagen till deras vikt och de krav, som ställas

på deras innehavare, dock måste sättas lägre än såväl sekreterare- som

advokatfiskalstjänsterna, vilka senare i de båda mindre hovrätterna avlönas

med allenast 5,400 kronor. En förhöjning av fiskalslönerna finna

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

de sakkunniga emellertid vara så mycket mer befogad, som, på sätt

nedan skall utvecklas, avlöning åt t. f. fiskalerna enligt de sakkunnigas

mening bör utgå med 4,000 kronor, eventuellt 4,500 kronor. Ordinarie

fiskals avlöning anse de sakkunniga med avseende å ovan berörda omständigheter

lämpligen böra fastställas till 5,000 kronor. De sakkunniga

hemställa alltså,

att avlöningen för fiskal bestämmes till 5,000 kronor,

därav o,500 kronor i lön och 1,500 kronor i tjänstgöringspenningar.

De sakkunniga övergå härefter till frågan om förbättrande av de Adjungerade

adjungerade ledamöternas och t. f. fiskalernas ställning. och t

Ur den synpunkt, varur de sakkunniga hava att se denna fråga, fiskaier.

är det klart, att själva avlöningsspörsmålen äro de viktigaste. Men man

synes vid frågans behandling tillika böra taga i betraktande att ju mera

den tid kan förkortas, som åtgår innan aspiranterna på hovrättsbanan

nå ordinarie beställning, desto förmånligare ställer sig, icke blott ekonomiskt

sett, banau för dem och desto lättare torde rekryteringen bliva.

Det är i det föregående omnämnt, att i genomsnitt taget hovrättsråden

komma till sina befattningar några år yngre än andra innehavare av

tredjogradstjänster. Men på grund av de särskilda förhållandena i hovrätterna

hava de blivande ledamöterna i regel ej dessförinnan innehaft

annan ordinarie tjänst än fiskalstjänst, och med hänsyn till dessa tjänsters

fåtalighet är det i allmänhet endast något år före befordringen

till hovrättsråd, som utnämningen till fiskal kommer. I vanliga fall få

alltså de blivande hovrättsråden under flera år tjänstgöra såsom ledamöter

utan att ä,ua den trygghet, som innehavande av ett ämbete medför.

Denna omständighet, att domartjänsterna i hovrätterna i vidsträckt

omfattning uppehållas av vikarier — vilken omständighet ju föranledes

därav att ordinarie hovrättsledamöter i stort antal användas till lagstiftningsuppdrag

samt i befattningar, som icke tillsättas medelst fullmakt,

exempelvis såsom statssekreterare, konstituerade revisionssekreterare

etc., ävensom förordnas att vikariera såsom revisionssekreterare eller å

andra tjänster — har, såsom ovan omnämnts, förut varit föremål för

statsmakternas uppmärksamhet, särskilt i samband med fråga om ändringar

i d<- konstituerade och förordnade revisionssekreterarnas ställning.

(Se bl. a. löniTegleringskommitténs omförmälda betänkande av år 1915.)

Det har likaledes ovan omnämnts, att berörda missförhål ande skulle i

viss (om än tämligen ringa) mån avhjälpas, därest i samband med de

ändringar i nedre justitierevisionens löneförhållanden, som nödvändig
-

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

göras av bifall till de sakkunnigas förslag angående hovrättsråd slönernas

höjande, de konstituerade och förordnade revisionssekretemrnas tjänster

förvandlades till ordinarie befattningar. Det är vidare att märka, att

om det förslag de sakkunniga framställa angående utökning av antalet

fiskalstjänster genomföres, man härigenom likaledes bid''ager att minska

antalet assessorer, s-un sakna ordinarie befattning, då det måste antagas

att i regel åtminstone en del av de nja tjänsterna tillfalla i hovrätterna

tjänstgörande assessorer.

Att i övrigt på mera verksamt sätt råda bot på ifrågavarande

missförhållande torde näppeligen vara möjligt annorledes än genom en

anordning av huvudsakligen den innebörd, att då någon ordinarie hovrättsledamot

erhölle ett mera stadigvarande förordnande eller annat uppdrag

utom hovrätten, hans ämbete förklarades ledigt och besattes med

ordinarie innehavare; han själv skulle visserligen kvarstå såsom hovrättsråd

(över stat) men utan rätt till lön, så länge hans verksamhet utom

hovrätten varade. För att tillgång till löner skulle finnas i fall av

någon eller några utom hovrätten tjänstgörandes återgång till hovrätten,

kunde man t. ex. förfara så, att alltid ett visst antal av dessa ämbeten,

exempelvis två, lämnades obesatta. Om emellertid hovrätterna i samma

utsträckning som hittills skola fortfarande begagnas såsom genomgångsverk,

kan syftet med nu angivna anordning, d. v. s. en sådan sammansättning

av hovrätterna, att de tjänstgörande ledamöterna till den långt

övervägande delen utgöras av ordinarie hovrättsråd, icke vinnas med

mindre utnämningen till hovrättsråd kommer ledamot till del ungefär

vid den tid, då han enligt de nu rådande befordringsförhållandena förordnas

till ordinarie assessor, alltså vid en ålder av omkring 30 år. Mot

en så tidig utnämningsålder för ledamöterna i en överinstans måste man

ställa sig betänksam. De sakkunniga hava med hänsyn härtill och de

konsekvenser i övrigt, som ett genomförande av berörda anordning i

hovrätterna skulle draga med sig, ansett sig icke böra framlägga något

direkt förslag i denna riktning.

Av synnerligen stor vikt för en tillfredsställande rekrytering av

hovrätterna är, att de unga jurister, som föras in på hovrättsbanan,

tämligen snabbt komma upp till inkomster, på vilka de kunna existera.

Hovrätterna torde, såsom förut framhållits, mera än de administrativa

verken hava att konkurrera om de yngre juristerna med advokatbyråerna

och affärsvärlden, en konkurrens, som särskilt under senare år

framträtt med synnerlig styrka. I denna konkurrens kanna hovrätterna

givetvis icke erbjuda sådana utsikter till en god ekonomisk ställning,

s. 47 Kontrollera mot PDF

47

som från de andra hållen bjudas de dugligare krafterna. Men därest

befordringsförhållandena inom hovrätterDa ordnas så, att de lämpliga

bland aspiranterna kunna efter någorlunda kort tid erhålla befordran

till förordnande såsom fiskal, samt avlöningarna såväl för de t. f.

fiskalerna som för assessorerna hållas tämligen höga, torde hovrätterna

i allt fall, med hänsyn därjämte till de befordringsutsikter utom hovrätterna

som hovrättsbanan skänker, icke sakna möjligheter att fortfarande

draga till sig goda krafter.

Till avlönande av assessorer och t. f. fiskaler finnas inga anslag

givna. Vidtoges icke av Kungl. Maj:t särskilda åtgärder, skulle alltså,

frånsett de fataliga fall, då ordinarie fiskaler tjänstgöra i hovrätterna

såsom assessorer och därvid uppbära sin fiskalslön, varken för assessorer

eller fiskaler finnas att tillgå annat än de för de ordinarie tjänsterna

anslagna tjänstgöringspenningarna, respektive 2,500 och 1,500 kronor.

Kungl. Maj:t har emellertid städse brukat till hovrätternas förfogaude

ställa vissa av de löner, som tillkomma utom hovrätterna tjäustgörande

ledamöter och fiskaler. Ända till senaste tiden har i allmänhet så varit fallet

endast då vederbörande haft mera stadigvarande förordnande på tjänst utom

hovrätterna, såsom expeditionschef, konstituerad revisionssekreterare eller

revisionssekreterare med egen rotel, under det att i regel den som haft lagstiftnings-

eller annat uppdrag själv fått behålla sin lön. Genom beslut

detta år har Kungl. Maj:t emellertid ställt till hovrätternas förfogande

även åtskilliga löner, tillkommande hovrättsledamöter och fiskaler, som

tjänstgöra såsom t. f. revisionssekreterare eller innehava lagstiftningsuppdrag,

i följd varav de summor, som för avlöning åt assessorer och

fiskaler kunnat disponeras, betydligt förhöjts.

Beträffande användningen av dessa summor har under de senare

åren enligt Kungl. Maj:ts bestämmelser gällt huvudsakligen, att av de

till hovrätternas disposition ställda hovrättsrådslönerna årliga avlöningstillägg

av högst 3,500 kronor finge tilläggas adjungerade ledamöter till

ett antal, som icke finge överstiga hälften av antalet berörda löner eller,

där detta antal vore udda, till ett antal motsvarande det närmast över

berörda hälft liggande hela talet; att vad av samma löner därefter återstode

finge mellan andra adjungerade ledamöter så fördelas, att en var

av d''Tn erhölle ett tillägg av högst 2,500 kronor för år; att den, som

innehade tjänst med lön på liovrättens stat, skulle under den tid han

uppbure dylikt avlöningstillägg avstå sin lön, samt att de avlöningsbelopp,

som av dylik anledning avstodes, ävensom fiskalslöner, som

ställts till hovrätts förfogande, finge användas till avlöningstillägg åt

e. o. tjänstemän, som innehade förordnande hos hovrätten, med iakt
-

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

tagande att sådant tillägg finge högst uppgå för adjungerade ledamöter

till 2,500 kronor och för t. f. fiskaler till 1,250 kronor, för år

räknat.

Genom nådigt brev den 12 april 1918 hava de sålunda bestämda

beloppen förhöjts, de å 3,500 kronor till 4,000 kronor, de å 2,500

kronor till 3,000 kronor och de å 1,250 kronor till 1,750 kronor, och

har tillika medgivits, att eventuellt uppstående överskott å de till förfogande

ställda hovrättsrådslönerna finge i mån av behov användas även

för t. f. fiskalers tillgodoseende med avlöningstillägg, dock endast efter

1,250 kronor för år. Enligt dessa bestämmelser uppgå alltså löneförmånerna

för ett visst antal ndjungetade ledamöter till 6,500 kronor, för

andra sådana till 5,500 kronor och för fiskaler högst till 3,250 kronor,

allt per år räknat.

Under de senare åren hava de medel, som ställts till hovrätternas

förfogande, i allmänhet förslagit att tillgodose samtliga adjungerade

ledamöter och t. f. fiskaler med dylika avlöningstillägg, därvid dock

antalet högre avlöningstillägg ofta växlat. Men i flera fall och särskilt

under tider, då ämbeten stått på vakans och de därtill anslagna lönerna

följaktligen indragits till statsverket, har inträffat, att åtskilliga av de

sålunda förordnade tjänstemännen icke kunnat förses med dylika avlöningstillägg

eller måst nöja sig med sådana till lägre belopp.

I fråga om de nu om förmälda avlönicgsbestämmelserna kunna anmärkningar

framställas ur tre särskilda synpunkter.

l:o) Beträffande beloppen.

Vad först angår avlöningarna åt de adjungerade ledamöterna

(assessorer och e. o. assessorer) finna de sakkunniga, att den uppdelning

på två olika avlöningsgrader, som nu är fastställd, måste anses befogad.

Av de adjungerade ledamöter, som äga rätt till den högre avlöningen,

utgöras nämligen ofta en stor del av sådana, som av en eller annan

anledning ej mottagit kallelse att förrätta re vision ssekreter.iretjänst och

som därför måhända i flera år få uppehålla hovrättsrådsämbete i avvaktan

på inträffande ledighet. Den lägre avlöningsgraden brukar däremot

på grund av den ständiga avgången av hovrättsledamöter till

justitierevisionen genomlöpas på ganska kort tid.

I förut omförmälda av tjänstemän i Svea hovrätt avlåtna skrivelse

har påyrkats, att tilldelningen av det högre avlöningsbeloppet icke skulle

såsom nu sättas i beroende av antalet till disposition ställda löner utan

göras beroende av den tid, vederbörande tjänstgjort såsom adjungerad

ledamot. Det kan icke förnekas, att sistnämnda princip är mera till
-

s. 49 Kontrollera mot PDF

49

talande än att rätten till det högre avlöningsbeloppet skall bero av

sådana tillfälliga omständigheter, som att antalet disponibla löner är

större eller mindre, eller att vederbörande har flera eller färre äldre

kamrater. Den nu gällande regeln har tydligen tillkommit för att

hindra, att de högre avlöningsbeloppen i så stor utsträckning tilldelas

äldre adjungerade ledamöter, att på grund av de disponibla lönernas

otillräcklighet någon eller några av de yngre adjungerade ledamöterna

icke erhåller alls något avlöningstillskott eller erhåller ett mindre avlöningstillskott

än det bestämda. Regeln sammanhänger alltså i viss

mån med den enligt de sakkunnigas mening allt för stora sparsamhet,

med vilken man åtminstone tidigare förfarit i fråga om medels ställande

till hovrätternas disposition för ifrågavarande ändamål. Då med hänsyn

till den praxis, som nyligen inletts, och vad de sakkunniga i det följande

föreslå det torde kunna beräknas, att städse för ändamålet behövliga

medel stå till hovrätternas disposition, finna sig de sakkunniga fördenskull

oförhindrade föreslå, att uppbärandet av det högre avlöningsbeloppet

göres beroende av längden av den tid vederbörande tjänstgjort

såsom ledamot. Denna tid torde dock icke böra sättas så kort som i

berörda skrivelse föreslagits, nämligen ett år. Då förordnande såsom

ordinarie assessor i regel erhålles först efter något mer än ett års tjänstgöring

såsom e. o. assessor, och enligt de sakkunnigas asikt de högre

avlöningsbeloppen icke böra tilläggas sådana aspiranter på hovrättsbanan,

som ännu ej erhållit förordnande såsom ordinarie assessorer, synes det

de sakkunniga lämpligen böra stadgas som regel, att de högre avlöningsbeloppen

må tilläggas adjungerad ledamot törst efter det han tjänstgjort

såsom sådan lJ/2 år.

Beträffande avlöningsbeloppens storlek torde, sedan dessa belopp

nyligen höjts, ingalunda kunna påstås, att de äro satta för lågt, därest

man, såsom nödvändigt är, till utgångspunkt tager den nuvarande hovrättsrådslönens

belopp. De sakkunniga, som ju hemställa om höjande

av begynnelselönen för hovrättsråd till 8,100 kronor, finna sig emellertid

på grund härav även kunna och böra hemställa om ytterligare höjning

av de adjungerade ledamöternas avlöningar.

Då avlöningen i don högre av de båda avlöningsgraderna bör av

skäl, som förut nämnts, sättas tämligen nära under den ordinarie hovrättsrådslönens

belopp efter frånräknande av de utgilter för pensionering,

som under de första åren åvila den ordinarie ledamoten, anse de

sakkuuniga avlöningen i denna grad lämpligen kunna bestämmas till

7,000 kronor, vadan det tillskott, som skulle tilldelas utöver tjänstgöringspenningarna,

komme att uppgå till 4,500 kronor. Samma belopp

Hovrätternas arbetssätt m m. 7

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

påyrkas jämväl i förenämnda av tjänstemän i Svea hovrätt avlåtna

skrivelse. För det fall att på grund av synnerligen ogynnsamma befordringsförhållanden

någon assessor skulle under särskilt lång tid få

vänta på befordran till hovrättsråd, borde dock efter framställning från

hovrätten avlöningen för honom kunna höjas utöver vad nu sagts.

I nämnda skrivelse föreslås för den lägre graden ett avlöningsbelopp

av 6,500 kronor. De sakkunniga finna en skillnad av 500 kronor

mellan de båda graderna vara allt för obetydlig och anse, med hänsyn

även därtill att större delen av dem, som skulle komma i åtnjutande

av avlöningarna i den lägre graden, äro e. o. assessorer, avlöningen

icke böra fastställas högre än till 6,000 kronor. Avlöningstillägget

skulle alltså utgöra 3,500 kronor.

I fråga om avlöningarna till t. f. fiskalerna har i det föregående

framhållits den stora vikten för hovrätternas goda rekrytering av att

dessa avlöningar betydligt höjas över det nuvarande beloppet. I nyssnämnda

skrivelse har hemställts, att jämte det lönen för ordinarie fiskaler

sattes till 5,800 kronor, föreskrift måtte givas, att de till stadigvarande

tjänstgöring på division indelade fiskalerna skulle ’av denna lön tilldelas

så stora tillskott, att avlöningarna uppginge till 5,500 kronor samt att

de fiskaler, som förordnades då de förra voro upptagna av annan tjänstgöring,

måtte erhålla en avlöning efter 4,000 kronor per år. De sakkunniga,

som i det föregående uttalat sig för att antalet fiskalstjänster

i hovrätterna utökas till det dubbla, och tänkt sig att tiden för ifiskalstjänstgöringen

för hovrättsaspiranterna skulle sträcka sig över ungefärligen

två år, anse det icke lämpligt att för relativt så kort tid olika

avlöningsgrader fastställas. V"ad angår själva beloppet av avlöningen

hava de sakkunniga funnit detta lämpligen böra sättas till 4,000 kronor,

vadan det avlöningstillägg utöver tjänstgöringspenningarna, som skulle

tilldelas de t. f. fiskalerna, komme att utgöra 2,500 kronor. De sakkunniga

hava vid beloppets bestämmande tagit i betraktande, att på

grund av föreskrifterna i ovanberörda domsagestadga hovrätterna måste

i fiskalstjänst använda därtill skickade lantdomaraspiranter på ett tämligen

tidigt stadium av deras utbildning, att även sådana personer, vilka

hava för avsikt att fortsätta på hovrättsbanan, måste, sedan de erhållit

fiskalsförordnande, åtminstone någon gång sändas ut som vikarier för

häradshövdingar samt att därför avlöningarna för t. f. fiskalerna icke

böra allt för mycket avvika från vad under nämnda vikariat kan påräknas.

Med hänsyn härtill hava de sakkunniga funnit avlöningsbeloppen

för t. f. fiskalerna i regel icke böra bestämmas högre än nyss

sagts. Betänker man emellertid, att första fiskalsförordnandet, enligt

s. 51 Kontrollera mot PDF

51

vad de sakkunniga förutsatt, skulle komma vederbörande till del Va å

1 Va år efter slutad tingstjänstgöring (under det att t. ex. i Svea hovrätt

ända till nyligen tiden, inom vilken fiskalsförordnande kunde vara

att påräkna, plägade i vanliga fall uppgå till över 2, ofta till 3 år), att

i följd av de förslag, de sakkunniga komma att framställa, under e. o.

notarietiden i framtiden avsevärt större inkomster vore att förvänta än

hittills samt att fall av mistning av avlöningstillskott på grund av

de disponibla lönernas fåtalighet knappast vore att vidare räkna med,

torde vara otvivelaktigt, att de sakkunnigas förslag beträffande fiskalsavlöningarna

innebär en betydande förbättring i de nuvarande förhållandena.

I det nödläge, vari hovrätterna för närvarande befinna sig, synes

emellertid kunna ifrågasättas, huruvida det icke bör medgivas hovrätterna

att höja avlöningsbeloppet för de t. f. fiskalerna åtminstone till 4,500

kronor för att därigenom om möjligt kunna bringa upp antalet fiskalsaspiranter

närmare det normala. De sakkunniga, som finna detta önskligt,

föreslå alltså, att under de närmaste åren det medgives hovrätterna

att, därest de finna erforderligt, höja upp avlöningsbeloppen till sistnämnda

summa.

2:o) Beträffande reglerna för avlöning sm edlens tilldelning.

När en hovrättsledamot av någon anledning erhåller tillfällig ledighet

plägar i regel till hans substitut förordnas den äldste av de till

stadigvarande tjänstgöring indelade fiskalerna. För att uppehålla fiskalstjänsten

under de ifrågavarande dagarna förordnas då i stället en e. o.

notarie. I Svea hovrätt, där nära nog varje dag flera dylika ledigheter

förekomma, bliva vissa av de äldre fiskalerna, ofta 3 å 4, så gott som

ständigt upptagna med vikariat och kunna svårligen upphålla fiskalsföredragning

på de sessionsdagar, för vilka de möjligen ej erhållit ledamotsförordnande;

utan plägar i så fall beviljas dem ledighet från fiskalstjänsten

dessa dagar. Härav blir en följd, att deras substitut i allmänhet

erhålla förordnande alla dagar, då fiskals föredragning äger rum, och

sålunda komma att sköta hela tjänsten på vederbörande division. Men

avlöningen för dessa substitut beräknas endast för de dagar, förordnandena

omfatta. Fn e. o. notarie, som t. ex. fått förordnande som fiskal

15 dagar under en månad, däribland alla föredragningsdagarna, bekommer

alltså endast hälften av månadsavlöningen, oaktat han faktiskt skött

tjänsten hela månaden. I de båda mindre hovrätterna, där det endast

i ringa utsträckning förekommer, att fiskalerna söka ledighet i nämnda

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

fall, framträder den nu antydda orättvisan i avseende på avlöningen

mindre skarpt.

Berörda missförhållande, som ju föranledes av fiskalstjänstgöringens

beskaffenhet (i det att för en dags föredragning i genomsnitt kräves

två å tre dagars förarbete) borde rättvisligen, för att icke de yngsta

t. f. fiskalerna skola ställas allt för oförmånligt i avlöningshänseende

påkalla vederbörlig ändring i avlöningsreglerna. De sakkunniga hava

också haft uppe tanken på att föreslå en bestämmelse av huvudsakligen

den innebörd, att de t. f. fiskaler, som under en månad endast fått

dylika tillfälliga förordnanden, skulle erhålla utom avlöningen för de

dagar förordnandena omfattade ytterligare avlöning för dubbelt så många

dagar. En dylik bestämmelse skulle emellertid ingalunda i alla fall

verka fullt rättvist Över huvud torde det icke låta sig göra att genom

fisa regler, därest dessa icke skola bliva allt för invecklade, ordna avlöningsförhälLmdena

för sådana fall på fullt tillfredsställande sätt.

Emellertid torde, om de sakkunnigas i det föregående omförmälda

förslag angående inrättandet av befattningar såsom biträdande fiskaler

samt vad de sakkunniga nedan komma att hemställa angående arvoden

åt dessa vinna bifall, förevarande fråga icke längre aga samma betydelse.

Man måste nämligen antaga, att i regel förordnanden såsom fiskaler

komme att givas dem som redan vore biträdande fiskaler, och för de

dagar, dessa icke erhölle dylika förordnanden, komme de alltså att åtnjuta

arvoden i sin egenskap av biträdande fiskaler. Med hänsyn härtill

hava de sakkunniga låtit tanken på ändrade avlöningsregler för t. f.

fiskaler falla.

Det är dock icke uteslutet, att även någon annan än en biträdande

fiskal kan erhålla dylika tillfälliga förordnanden. I detta fall liksom

ock understundom eljest kan sådant missförhållande mellan den verkliga

tjänstgöringstiden och avlöningsförmånerna uppstå, att detta billigtvis

bör avhjälpas. Hovrätterna böra därför äga möjlighet att för fall som

nu sagts fylla ut avlöningarna, lämpligen medelst tilldelning av gratifikationer

vid varje sessions slut. Att hovrätterna genom gratifikationer

upphjälpa t. f. fiskalernas avlöningsförmåner praktiseras redan nu, därvid

dock den synpunkt, ur vilken tilldelningen plägar ske, i viss mån

är en annan än den nu utvecklade; medel härtill erhållas från anslagen

till arvoden åt amanuenser in. m.

3:o) Beträffande tillhandahållande av nödiga medel.

Det har förut nämnts, att medel för avlönande av adjungerade

ledamöter och t. f. fiskaler erhållas huvudsakligen därigenom att hov
-

s. 53 Kontrollera mot PDF

53

rättsråds- och fiskalslöner av Kungl. Maj:t ställas till hovrätternas disposition.

Endast i jämförelsevis fåtaliga fall har under de senaste åren

inträffat, att de till förfogande ställda medlen ej räckt till att förse de

adjungerade ledamöterna med avlöningar till de bestämda beloppen.

Däremot har oftare hänt, att t. f. fiskaler på grund av brist på medel

ej erhållit avlöning med belopp, som hovrätterna eljest varit berättigade

att bestå dem. .

Att avlöningarnas utgående sålunda skall bero av tillfälligheter,

är givetvis icke lämpligt eller riktigt. Frånsett inträffandet av vissa

undantagsfall, exempelvis då ledamot längre tid är genom sjukdom förhindrad

att sköta sitt ämbete, bör man kunna ordna så, att nödiga

medel stå till förfogande för att varje adjungerad ledamot eller t. f.

fiskal må erhålla avlöning enligt givna regler. Då för närvarande den

lön, som tillkommer en utom hovrätten tjänstgörande ledamot eller fiskal

och som ställes till hovrättens disposition, ej obetydligt överstiger det

avlöningstillskott, som tillägges vederbörande substitut, och förhållandet

kommer att bliva enahanda enligt de sakkunnigas förslag, böra givetvis,

om Kungl. Maj:t i nödig omfattning begagnar sig av sin rätt att föreskriva

skyldighet för de utom hovrätterna tjänstgörande att avsta lönei

och ställa dem till hovrätternas förfogande (på sätt Kung!. Maj:t redan

under den sistförflutna tiden förfarit) tillräckliga medel för vanliga fall

kunna åstadkommas. Emellertid måste beaktas, att enligt sedan gammalt

gällande bestämmelser, då ämbete är vakant, vederbörande lön indrages

till statsverket. Kungl. Maj:t äger sålunda icke föreskriva, att i så

fall lönen skall ställas till hovrätts disposition. Däremot lärer hinder

icke föreligga för Kungl. Maj:t att från allmänna besparingarna, dit ju

den indragna lönen går, tillägga vikarie å vakant tjänst ett belopp,

motsvarande lönen. De sakkunniga vilja därför uttala sig för att, i den

mån så är nödigt på det att ovan ifrågasatta avlöningar skola kunna till

tulla beloppet utgå, Kungl. Maj:t i fall av vakans å något ämbete ställer

behövliga medel från allmänna besparingarna till hovrätts förfogande.

De medel, som enligt vad i det föregående nämnts komme att

erfordras för gratifikationer åt t. f. fiskaler, torde liksom hittills böra

utgå från anslagen till arvoden åt amanuenser m. m. För ifrågavarande

ändamål torde för framtiden böra beräknas i de olika hovrätterna

resp. 2,000, 1,500 och 1,000 kronor.

Under åberopande av det ovan anförda hemställa de sakkunniga

alltså beträffande avlöningarna åt adjungerade ledamöter och t. f. fiskaler,

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Övriga t. »

tjänstemän.

att .Kungl. Maj:t måtte medgiva hovrätterna att av till

deras förfogande ställda medel tilldela dels adjungerad ledamot

(assessor eller e. o. assessor), vilken minst ett och ett halvt år

tjänstgjort i sådan egenskap, avlöningstillägg utöver tjänstgöringspenningarna

till belopp av 4,500 kronor, dels annan

adjungerad ledamot d\likt avlöningstillägg med 3,500 kronor,

dels ock t. f. fiskal avlöningstillägg likaledes utöver tjänstgöringspenningarna

med 2,500 kronor, allt för år beräknat;

att under de närmaste åren det måtte medgivas hovrätterna

att höja sistnämnda belopp med ytterligare 500 kronor,

där så prövas nödigt;

att Kungl. Maj:t måtte i den utsträckning, som är möjlig

och nödig för att ovan omförmälda avlöningar skola kunna

utgå, ställa till hovrätternas förfogande de ledamöters och

fiskalers löner, som tjänstgöra utom hovrätterna, samt, i händelse

att vakans uppstår på dylik tjänst, jämväl medel från

allmänna besparingarna;

ävensom att vid bestämmande av storleken av de särskilda

anslagen för arvoden åt amanuenser m. m. måtte beräknas,

att däri skola ingå vissa belopp för utfyllande av t. f.

fiskalers löneförmåner, nämligen i Svea hovrätts stat 2,000

kronor, i Göta hovrätts stat 1,500 kronor och i hovrättens över

Skåne och Blekinge stat 1,000 kronor.

För beredande åt den i hovrätterna tjänstgörande e. o. personalen

av viss ersättning för deras arbete stå till hovrätternas förfogande medel

från särskilda i hovrätternas stater upptagna anslag (anslagen till arvoden

åt amanuenser m. m.). Av dessa anslagsbelopp, vilka jämväl skola användas

för vissa andra ändamål, såsom tillfällig renskrivning, vikariatsarvode

etc., äro beräknade dels vissa belopp, nämligen i Svea hovrätts

stat 9,000 kronor och i Göta hovrätts stat 2,250 kronor, för avlönande

av amanuenser och vikarier för dem, dels ock vissa belopp, i Svea hovrätt

15,000 kronor, i Göta hovrätt 9,000 kronor och i hovrätten över

Skåne och Blekinge 5,500 kronor, för utdelning såsom gratifikationer åt

e. o. tjänstemän i övrigt samt åt den e. o. vaktbetjäningen. Vid beräkningen

av sistnämnda belopp har löneregleringskommittén, vars förslag

ligga till grund för de nuvarande anslagen, utgått från att behovet av

gratifikationsmedel uppginge till 2,000 kronor för varje division, å vilken

fiskal funnes anställd, och till 1,500 kronor för annan division, samt att,

med hänsyn därtill att i Göta hovrätt allenast en och inom hovrätten

s. 55 Kontrollera mot PDF

55

över Skåne och Blekinge ingen amanuensbefattning skulle finnas att

tilldela e. o. tjänstemän såsom en första befordran, gratifikationsmedlen

borde ytterligare något höjas för dessa båda hovrätter. (Se kommitténs

ovannämnda betänkande av år 1908 sid. 280.)

De amanuenser, i Svea hovrätt 4 och i Göta hovrätt 1, för vilkas

avlönande medel sålunda anslagits, hava till åliggande att biträda vissa

av de ordinarie tjänstemännen, nämligen i Svea hovrätt en sekreteraren,

en advokatfiskal, en aktuarierna och en arkivarien samt i Göta hovrätt

aktuarien. Den tjänstgöring dessa amanuenser i sådan egenskap

hava att fullgöra tager i allmänhet icke hela deras arbetstid i anspråk.

Oftast torde vara fallet, att amanuenserna tillika aspirera på fiskalsförordnande,

och ägna de i så fall den återstående delen av arbetstiden

åt protokollsfjänstgöring samt skrivande av rubriker och promemorior

åt ledamöter, för vilket arbete de åtnjuta ersättning i likhet med andra

e. o. notarier.

Av löneregleringskommitténs omförmälda beräkningar att döma

torde vissa belopp (resp. 3,000, 2,000 och 1,000 kronor) vara närmast

avsedda för utdelning åt t. f. fiskaler. I själva verket användas emellertid

betydligt större audelar av anslagen för detta ändamål.

Beträffande användningen av de återstående gratifikationsmedlen

förfares väsentligt olika i de särskilda hovrätterna.

I Svea hovrätt hava gratifikationerna till e. o. notarierna plägat

utdelas vid slutet av kalenderåret och beräknas efter det arbetskvantum,

som av vederbörande utförts, (antal protokollsdagar, rubriker och promemorior)

samt i viss mån även efter beskaffenheten av det utförda

arbetet. De biträdande fiskaler, varav hovrätten vid olika tillfällen begagnat

sig, hava likaledes erhållit ersättning för det arbete de i sådan

egenskap utfört allenast i form av gratifikationer vid årets slut. De

belopp av ifrågavarande anslag, som jämte den till omkring 300 kronor

uppgående årliga avkastningen av en i hovrätten förvaltad fond, den

s. k. revisionsskillingskassan, kunnat användas för nu omnämnda ändamål,

hava under vanliga förhållanden icke förslagit att bereda de e. o.

notarier, som tjänstgjort ett helt år, större inkomster än i genomsnitt

200 å 300 kronor per år. Vid tider av större tillströmning har den

genomsnittliga inkomsten varit betydligt mindre, varemot då tillströmningen,

såsom under senare tid, varit svagare, inkomsten för enskilda

kunnat gå upp åtskilliga hundra kronor högre. Endast åt e. o. tjänstemän,

som äro frälsemän, har rikligare ersättning kunnat beredas, till följd

därav att hovrätten till sitt förfogande äger en särskild donationsfond,

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

den b. k. Fredenstiernska fonden, vars avkastning är avsedd att användas

till förmån för dylika e. o. tjänstemän.

I Göta hovrätt har tidigare, då tillströmningen dit av aspiranter

varit tämligen riklig, beträffande gratifikationsmedlens tilldelning åt e. o.

notarier förfarits på huvudsakligen samma sätt som nu sker i Svea hovrätt.

Under senare åren har däremot Göta hovrätt använt de gratifikationsmedel,

som icke behövts för upphjälpande av t. f. fiskalernas inkomster,

på det sätt att på varje av hovrättens divisioner anställts en

särskild e. o. tjänsteman, divisionsamanuens, med uppgift att biträda

divisionens notarie samt uppsätta förslag till rubriker och promemorior

åt ledamöter, vilken amanuens tilldelats ett årligt arvode av 800 kronor

(nyligen höjt till 1,200 kronor), som utgått månadsvis, varefter återstoden

av gratitikationsmedlen utdelats vid slutet av varje session till

samtliga e. o. notarier i förhållande till det under sessionen nedlagda

arbetet.

I hovrätten över Skåne och Blekinge använder man sig av ifrågavarande

gratifikationsmedel för att avlöna den enligt vad ovan nämnts

å vardera divisionen tillsatta biträdande fiskalen med ett månatligt arvode

av 100 kronor. De återstående medlen fördelas såsom gratifikationer

vid slutet av varje session mellan samtliga e. o. tjänstemän efter det

arbete, som under sessionen utförts.

Utgår man från förhållandena under äldre tider, kunde det tyckas,

som om för rekryteringen av hovrätterna det spelade ringa roll att under

den första tjänstgöringstiden aspiranterna på hovrättsbanan icke hade

någon nämnvärd inkomst att beräkna. Under 1890-talet var sålunda

tillgången på e. o. tjänstemän i hovrätterna synnerligen riklig (i Svea

hovrätt tjänstgjorde samtidigt ofta sådana till ett antal av 50 eller mera),

och detta oaktat desamma vanligen fingo tjänstgöra bortåt 3 år, innan

fiskal sförordnande kunde ernås, och oaktat de gratifikationsmedel, som

kunde påräknas, voro mycket ringa. Men förhållandena hava sedan

dess betydligt förändrats. Den starka konkurrensen från andra håll

och den minskade lockelse, som statstjänsten numera utövar, hava gjort,

att frågan om ersättning åt e. o. tjänstemän fått helt annan betydelse

för rekryteringen av hovrätterna än förr.

Visserligen skulle, enligt de sakkunnigas förslag, tiden för tjänstgöring

såsom e. o. notarie endast bliva omkring 1 år, högst 1 Vs år;

men nu för tiden torde redan den omständighet, att en blivande aspirant

komme att gå en dylik tidrymd utan något så när ordentliga inkomster,

spela en viss roll för möjligheten att kunna på förmånligt sätt rekrytera

hovrätterna. Fara kan uppstå, att mången duglig jurist, som är utan

s. 57 Kontrollera mot PDF

57

egen förmögenhet och som alltså nödgas att under sagda tid ytterligare

öka sin skuldbörda, avskräckes från tanken på hovrättsbanan.

Det kan naturligtvis göras gällande, att ifrågavarande tid ju huvud-*

sakligen är avsedd för den unge juristens egen utbildning'' och att han

därför strängt taget icke kan göra anspråk på betalning för det arbete

han därunder nedlägger. Å andra sidan kan framhållas, att det arbete,

som utföres av honom, kommer vederbörande hovrätt till godo och ofta

är av beskaffenhet att spara en avsevärd del av ledamöternas tid. I

alla händelser föreligger på grund av den starka avgången från fiskalsoch

ledamotsgraderna för hovrätterna ett oundgängligt behov att för

fyllande av uppkomna luckor städse hava tillgång till ett visst antal

för hovrättstjänstgöring utbildade e. o. tjänstemän, och det är då naturligt,

att staten för tillgodoseende av detta behov bidrager med de därtill

nödiga medlen. Därest de relativt små summor, det härvidlag gäller,

skulle kunna avsevärt bidraga till att tillföra hovrättstjänsten eller statstjänsten

över huvud dugliga jurister, som eljest på grund av saknad av

egen förmögenhet eller understöd från anförvanter skulle vända sig åt

annat håll måste dessa summor anses väl använda.

Förutom de mera direkta hänsynen till rekryteringens upphjälpande

föreligger ett särskilt skäl att nu övergå till andra principer i fråga om

gottgörelse för e. o. tjänstemännens arbete. Enligt domsagestadgan

skola till de hos häradshövdingarna tjänstgörande. förste notarierna,

vilkas arbete i väsentlig mån även avser deras utbildning, utgå vissa

arvodesbelopp. Med den ställning, statsmakterna sålunda intagit till

frågan om ersättning åt lantdomarbiträdena, synes det knappast vara

förenligt att låta de e. o. notarier, som biträda hovrätterna, tjänstgöra

utan avsevärd gottgörelse. Några starkare skid kunna svårligen anföras

för en skillnad i detta hänseende. För den unge juristen, som slutat

sin tingstjänstgöring och därunder åtnjutit skälig ersättning för sitt

arbete, måste det framstå såsom en inkonsekvens, att när han sedermera,

och sålunda bättre utrustad än då han började sin avlönade tjänstgöring

hos häradshövdingen, skall fortsätta sitt arbete på domarbanan, han

måste åtminstone ett år gå i det närmaste oavlönad. Och det förefaller

så mycket hårdare, som han ju enligt domsagestadgans bestämmelser

icke såsom för närvarande är berättigad att, fortsätta tjänstgöringen på

lantdomarbanan, innan han erhållit viss hovrättsutbildning. För de sakkunniga

står det följaktligen klart, att man icke längre kan nöja sig

med att, såsom särskilt i Svea hovrätt ännu praktiseras, tillgodose den

e. o. personalen i hovrätterna med ersättning för deras arbete allenast

i form av obetydliga gratifikationer, vare sig de utdelas en eller två

Q

Hovrätternas arbetssätt m. m.

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

gånger om året, ävensom att de nu utgående anslagen för dessa ersättningar

måste avsevärt höjas. I enlighet med de synpunkter, från vilka

doinsagostadgan utgår, torde alltså böra till hovrätternas förfogande

ställas medel för avlönande efter ungefärligen samma måttstock, som

ligger till grund för stadgans bestämmelser, av ett antal fiskalsaspiranter,

motsvarande det för hovrätternas och lantdomarkårens vederbörliga

rekrytering i normala fall behövliga.

I annat sammanhang hava de sakkunniga beräknat det ungefärliga

behovet av fiskalsaspiranter i de olika hovrätterna till 18 i Svea hovrätt,

10 i Göta hovrätt och 5 i hovrätten över Skåne och Blekinge, vari då

inberäknats även behövligt antal biträdande fiskaler.

Vad angår avlöningen till de biträdande fiskalerna synes denna

skäligen icke böra beräknas lägre än till 2,400 kronor per år till en

var av dem. Att denna avlöning bör utgå månatligen, är tydligt. För

avlöning åt de biträdande fiskalerna skulle alltså erfordras i Svea hovrätt

14,400 kronor, i Göta hovrätt 9,600 kronor och i hovrätten över

Skåne och Blekinge 4,800 kronor. Av samma skäl, som föranlett de

sakkunniga att föreslå, det fortfarande medel till gratifikationer åt t. f.

fiskaler böra finnas tillgängliga, synes även någon mindre summa för

utdelning av gratifikationsmedel åt biträdande fiskaler böra beräknas,

vadan de nämnda beloppen synas lämpligen böra avrundas till resp.

15,000, 10,000 och 5,000 kronor.

Vid beräkning av det för arvoden åt den övriga e. o. personalen

behövliga anslaget utgå de sakkunniga från att tillräckliga medel böra

finnas för tilldelning åt det antal fiskalsaspiranter, som enligt ovanstående

beräkning måste anses för varje hovrätt behövligt, med åtminstone

2,000 kronor per år åt en var av dem. I enlighet härmed skulle

följaktligen för ändamålet erfordras i Svea hovrätt 24,000 kronor, i

Göta hovrätt 12,000 kronor och i hovrätten över Skåne och Blekinge

6,000 kronor.

Med hänsyn till de olika förhållandena i de särskilda hovrätterna

torde, liksom hittills, lämnas åt hovrätterna att själva bestämma i fråga

om användningen av dessa belopp. Då det ju visat sig, att tillströmningen

till hovrätterna vid olika tider varit synnerligen ojämn, är tydligen

svårt att på förhand fastställa bestämda regler angående förfaringssättet

i fråga om dessa medel. Det måste emellertid förutsättas, att

hovrätterna komma att utdela åtminstone huvudparten av desamma i

form av månatliga arvoden åt dem, vilka ägna sin huvudsakliga tid åt

hovrättsarbetet.

I det föregående har nämnts, att de sakkunniga icke velat förorda

s. 59 Kontrollera mot PDF

59

bestämmelser i den riktning, att hovrätterna skulle vid stark tillströmning

av fiskalsaspiranter vägra att mottaga ett större antal än som för

tillfället kunde auses erforderligt, och har därvid framhållits, att dylika

bestämmelser icke skulle väl stämma med det samband i utbildningen

vid häradsrätt och i hovrätt, som domsagostadgan avsåge att genomföra.

Ur denna synpunkt kan även ifrågasättas, huruvida icke, om man utgår

från den principen att de i hovrätterna tjänstgörande fiskalsaspiranterna

borde under denna sin tjänstgöring åtnjuta arvode, samtliga sådana,

oavsett tillströmningens riklighet, ägde komma i åtnjutande av vederbörliga

arvoden. De sakkunniga finna det emellertid knappast befogat

att draga så vittgående konsekvenser av det nämnda sambandet. Någon

ovillkorlig rätt för den, som slutat sin tingstjänstgöring, att vid.inkommandet

i hovrätten omedelbart komma i åtnjutande av arvode till visst

belopp eller av arvode över huvud taget synes man alltså icke böra

erkänna.

Därest anslaget till dessa arvoden fastställes till en fix summa

(och sålunda icke förändras till förslagsanslag) är det givet, att vid

rikligt tillflöde av fiskalsaspiranter kan bliva omöjligt att bereda en var

av dem arvode till det ovan beräknade beloppet. Olika sätt att i så

fall förfara kunna tänkas.

Ett sätt torde vara att tilldela fiskalsaspiranterna i den tur de

inkomma till hovrätten arvoden till fulla beloppet, så långt de räcka,

samt låta de senare inkommande tills vidare tjänstgöra utan arvoden.

Därest flera fiskalsaspiranter skulle samtidigt inkomma än det antal

arvoden som funnes lediga, kunde avgörandet ske exempelvis efter vitsord

från tingstjänstgöringen eller universitetet.

Men man kan även förfara på det sätt, att om t. ex. tillströmningen

har tendens att stiga så att ej alla aspiranter kunna beräknas

bekomma arvoden till det i normala fall utgående beloppet, hovrätten

bestämmer arvodena för det kommande året eller sessionen mindre, så

att de förslå åt samtliga (därvid det dock förutsättes, att arvodena ej

sättas under t. ex. 100 kronor i månaden). Möjligen torde vara lämpligt

att i så fall sätta arvodena så lågt, att ett överskott uppstår, som

kan t. ex. halvårsvis utdelas åt dem, vilka nedlagt större eller förtjänstfullare

arbete än de andra. Särskilt för Svea hovrätt torde

en metod av ungefärligen denna beskaffenhet visa sig lämpligare än

den förra.

Då ifrågavarande medel böra vara avsedda endast för dem, som

utbilda sig för domarbanan, och man på allt sätt bör söka tillse, att den

beräknade tiden före fiskalsförordnandes erhållande, om möjligt, icke

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

överskrides, är det givet, att hovrätterna ej böra äga utdela dessa

arvoden åt personer, som icke aspirera på fiskalsförordnande, och att

en hovrätt, så snart den finner klart, att en e. o. notarie icke lämpar

sig för domarbanan och således icke skäligen bör erhålla fiskalsförordnande,

ej bör låta honom längre behålla sitt arvode.

Genom att sålunda, då riklig tillgång på fiskalsaspiranter råder,

förfara med största möjliga noggrannhet vid användningen av aspirantarvodena

och genom att begagna sig av de möjligheter hovrätterna

enligt vad i det föregående framhållits äger att öka tillgången på

fiskalsförordnanden torde enligt de sakkunnigas mening hovrätterna

• oftast kunna även i dylika fall av rik tillgång på fiskalsaspiranter ordna

så, att en var av dem kan åtminstone tämligen snart efter inträdet i

hovrättstjänstgöring erhålla ett något så när ordentligt arvode. Med

hänsyn härtill hava de sakkunniga ansett sig kunna förorda, att ersättningarna

åt den e. o. personalen liksom hittills utgår ur ett beslämt

anslag, och då lämpligast fortfarande ur anslaget för arvoden åt

amanuenser m. in.

Utom för att tillgå för fyllande av hovrätternas fiskalsgrader hava

hovrätterna emellertid behov av e. o. tjänstemän även för annat ändamål,

nämligen för tjänstgöring såsom vikarier åt andra i hovrätterna

anställda tjänstemän och för att vid inträffande ledigheter fylla luckorna

efter sådana. Med hänsyn till den ringa avgången inom dessa tjänstemannagrader

och då i vanliga fall vikarier för dem stå att erhålla bland

fiskalsaspiranterna, kan något starkare behov av tillgång å e. o. personal

särskilt för dessa ändamål icke anses föreligga. För Svea hovrätts del

synes vara tillräckligt sörjt för detta behovs tillfredsställande genom

förefintligheten av de fyra amanuensbefattningar, till vilka medel finnas

anslagna. Åt Göta hovrätt, där endast en amanuensplats, hos aktuarien,

förutsättes skola finnas, samt åt hovrätten över Skåne och Blekinge,

varest ingen dylik amanuensbefattning är inrättad, torde däremot böra

beredas särskilda medel för tillgodoseende av detta behov. Löneregleringskommittén

(se dess oftanämnda betänkande sid. 280) ansåg, att

med hänsyn till dessa förhållanden anslagen till arvoden åt amanuenser

m. m. borde för dessa två hovrätter höjas med resp. 1,000 kronor och

1,500 kronor, och en dylik beräkning torde man fortfarande böra följa.

Vad berörda amanuensarvodens belopp, nu beräknade till 1,800 kronor,

beträffar torde de böra något höjas. Bestämmas de vanliga aspirantarvodena,

på sätt de sakkunniga föreslagit, till 2,000 kronor, måste man

tydligen, för att kunna förmå fiskalsaspiranter, därest inga andra e. o.

notarier finnas att tillgå, att uppehålla dessa för hovrättstjänsten nödiga

s. 61 Kontrollera mot PDF

61

amanuensbefattningar, sätta avlöningarna för de sistnämnda något högre.

De sakkunniga föreslå arvodesbeloppen till 2,400 kronor. Till arvoden

åt vikarier för dessa amanuenser vid semester och annan ledighet är

beräknat ett belopp per amanuens av 450 kronor. Med utgångspunkt

från nu gjorda beräkningar skulle alltså för de i detta stycke angivna

ändamål erfordras i Svea hovrätt 11,400 kronor, i Göta hovrätt 3,850

kronor och i hovrätten över Skåne och Blekinge 1,500 kronor.

På grund av vad nu anförts skulle för arvoden åt amanuenser och

övriga e. o. tjänstemän (däri ej inberäknade t. f. fiskaler) behövas i Svea

hovrätt 50,400 kronor, i Göta hovrätt 25,850 kronor och i hovrätterna

över Skåne och Blekinge 12,500 kronor.

Av nuvarande anslagen för arvoden åt amanuenser m. m. torde

vara beräknade för motsvarande ändamål i Svea hovrätt 21,000 kronor,

i Göta hovrätt 9,250 kronor och i hovrätten över Skåne och Blekinge

4.500 kronor, därvid dock är att märka att dessa belopp även äro avsedda

att användas för tilldelning av gratifikationer åt extra vaktmästare.

Då för sistnämnda ändamål lära behövas i de olika hovrätterna endast

resp. 2,000, 1,000 och 500 kronor, skulle alltså på grund, av de sakkunnigas

ovan upptagna förslag erfordras, att ifrågavarande anslag, upptagna

å de särskilda hovrätternas stater till resp. 32,100, 14,500 och 7,700

kronor, förhöjdes för Svea hovrätt med 31,400 kronor, för Göta hovrätt

med 17,600 kronor och för hovrätten över Skåne och Blekinge med

8.500 kronor.

I detta sammanhang vilja emellertid de sakkunniga framställa ett

annat förslag, som föranleder ändring av nu omförmälda anslags belopp.

Ur dessa anslag utgå för närvarande de medel, som behövas för tillfällig

renskrivning, vilka medel äro för resp. hovrätter beräknade till

4,100, 1,300 och 1,000 kronor. Då de verkliga kostnaderna för den

extra skrivhjälp, som vid tider av ökat arbete tages i anspråk, givetvis

kunna betydligt överstiga de beräknade, föranleder detta förhållande,

att anslagsbeloppen kunna visa sig otillräckliga för de andra ändamål,

som skola från anslagen tillgodoses. Det måste därför anses önskligt,

att ifrågavarande anslag icke anlitas för detta syfte, utan att medlen

därtill lämnas på annat sätt. Beträffande statsdepartementen är en dylik

reform genomförd så att de för extra renskrivning erforderliga medlen

få tagas ur de under vederbörande huvudtitel uppförda förslagsanslagen

till skrivmateriel och expenser m. m. På samma sätt synes kunna förfaras

med avseende å de för tillfällig renskrivning i hovrätterna er
-

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

forderliga medlen. Anslagen till arvoden åt amanuenser m. m. borde i

följd bärav nedsättas med resp. 4,100, 1,300 och 1,000 kronor.

De sakkunniga erinra vidare, att då enligt vad ovan nämnts av

dessa anslag torde vara beräknade för gratifikationer åt t. f. fiskaler

resp. 3,000, 2,000 och 1,000 kronor, samt enligt de sakkunnigas ovanupptagna

förslag för dylikt ändamål borde för framtiden beräknas i de

olika hovrätterna allenast resp. 2,000, 1,500 och 1,000 kronor, härav

foranledes nedsättning av anslagen för Svea hovrätt med 1,000 kronor

och för Göta hovrätt med 500 kronor.

I enlighet med det anförda hemställa de sakkunniga,

att vid bestämmandet av storleken utav anslagen till

arvoden åt amanuenser m. m. måtte beräknas skola därur utgå

dels för avlöningar åt biträdande fiskaler i Svea hovrätt 15,000

kronor, i Göta hovrätt 10,000 kronor och i hovrätten över

Skåne och Blekinge 5,000 kronor, dels för utdelning åt fiskalsaspiranter

resp. 24,000, 12,000 och 6,000 kronor, dels för arvoden

åt amanuenser och extra ordinarie tjänstemän i övrigt

resp. 11,400, 3,850 och 1,500 kronor, dels ock för utdelning

av gratifikationer åt den extra ordinarie vaktbetianingen resp.

2,000, 1,000 och 500 kronor;

att medel för tillfällig renskrivning icke vidare måtte tilldelas

från dessa anslag utan utgå ur andra huvudtitelns anslag

till skrivmateriel och expenser m. m.;

samt att i följd härav och med anledning av vad de

sakkunniga föreslagit angående gratifikationer åt t. f. fiskaler

anslagen till arvoden åt amanuenser m. m. i blivande stater för

hovrätterna matte upptagas till följande belopp, nämligen för

Svea hovrätt till 58,400 kronor, för Göta hovrätt till 30,300

kronor och för hovrätten över Skåne och Blekinge till 15,200

kronor.

De sakkunniga hava såsom ovan nämnts utgått från att även vid

riklig tillströmning av fiskalsaspiranter man skall kunna med en fix anslagssumma

ordna sa, att de alla tämligen omedelbart efter inkommandet

till hovrätten erhålla ett något så när ordentligt arvode. Möjligt är

emellertid, att de sakkunniga underskattat svårigheterna härvidlag. Har

man den åsikten, att det i dylika fall icke gärna låter sig göra att reglera

utdelningen av arvodena på sådant sätt, och fasthåller man dock att åt

varje fiskalsaspirant bör beredas arvode under hela utbildningstiden,

torde det bliva nödigt att ur de ovannämnda anslagen bryta ut vad

s. 63 Kontrollera mot PDF

63

som enligt de gjorda beräkningarna skulle behövas för dylika arvoden

samt i ett särskilt förslagsanslag upptaga de sålunda behövliga beloppen.

Enligt denna tanke borde alltså under andra huvudtiteln uppföras

ett gemensamt förslagsanslag, varur hovrätterna hade att förse en var

e. o. notarie, som efter slutad tingssittning anmälde sig till hovrättstjänstgöring

för att aspirera på fiskalsförordnande, med ett arvode om

2,000 kronor per år, dock högst för en tid av ett och ett halvt år.

Beloppet av detta anslag borde på grund av ovan gjorda beräkningar sättas

till 42,000 kronor. Däremot borde anslagen till arvoden åt amanuenser

m. m., ur vilka fortfarande skulle gå medel till övriga ovan omnämnda

ändamål, minskas med resp. 24,000, 12,000 och 6,000 kronor.

Nu berörda väg hava de sakkunniga icke ansett sig böra följa på

grund av fruktan att därav skulle uppstå betydliga olägenheter, särskilt

för Svea hovrätts del. Huvudstaden utövar av många skäl stark dragningskraft

på unga jurister. Har nu den jurist, som fullgjort sin tingstjänstgöring,

visshet om att, därest han anmäler sig till tjänstgöring i

Svea hovrätt, ett arvode å 2,000 kronor står honom till buds, är all anledning

antaga att stora mängder tingsfärdiga jurister, vilka i själva

verket icke hava för avsikt att inträda på hovrättsbanan utan tänka sig

framtiden i andra ämbetsverk, dock anmäla sig i hovrätten för att sålunda

första delen av sin stockholmstid få en bestämd inkomst. Att

kontrollera, vilken avsikt vederbörande verkligen har, låter sig icke gärna

gorå. En orimligt stark tillströmning till hovrätten kan därav lätt bliva

följden. Olägenheterna av en sådan för hovrätternas jämna rekrytering

äro förut framhållna. Därtill kommer, att statsverket sålunda kan komma

att belastas med avsevärda utgifter utan motsvarande nytta.

s. 65 Kontrollera mot PDF

65

Bilaga B till K^ungl. Maj:ts proposition Nr 253

vid 1919 års lagtima riksdag.

Till Konungen.

Genom kungl. remiss den 5 november 1915 har löneregleringskommittén anbefallts

att avgiva underdånigt utlåtande över en vid remissen fogad, inom justitiedepartementet

utarbetad promemoria angående vissa icke ordinarie revisionssekreterartjänsters

förvandlande till ordinarie ämbeten.

I anledning därav får kommittén anföra följande. t

Kommittén har vid skilda tillfällen framhållit den huvudgrundsatsen i fråga om

ett ämbetsverks förseende med arbetskrafter, att den personal, som vore nödvändig för

det behöriga fullgörandet av ämbetsverkets viktigare arbetsuppgifter, borde givas ordinarie

anställning.

Dessa uppgifter kunna emellertid visa sig växlande från år till år eder från någon

längre tidsperiod till en annan såväl till sin mängd som även eljest i avseende å storleken

av det arbete, de kräva. Den nämnda grundsatsen måste därför hänföras till den

arbetsmängd, vilken kan vara att betrakta såsom den normala.

Omförmälda huvudgrundsats har också varit, mer eller mindre, beaktad vid de

statsmakternas beslut rörande utveckling av nedre justitierevisionen, genom vilka den

nått sin nuvarande organisation.

Vad revisionssekreterarna angår, funnos till och med ar 1860 endast ordinarie,

då åtta till antalet.

Revisionssekreterare, tillsatta medelst konstitutorial, tillkommo genom beslut vid

1859—1860 årens riksdag. Med föranledande därav, att Kungl. Maj:t för denna riksdag

framlagt förslag till stadga angående högsta domstolens tjänstgöring på två avdelningar

samt till därav betingad ökning av justitien dens antal, hade Kungl. Maj:t ock

gjort framställning om nedre justitierevisionens förstärkande med, bland annat, fyra revisionssekreterare.

Då rikets ständer i sin skrivelse i nämnda ämnen (nr 128) anmälde

sitt bifall till berörda framställning, angavs också däri anledningen till att de nya revisionssekreterarna

icke skulle bliva ordinarie. I anslutning till vad redan justitiestatsministern

vid framställningens motivering yttrat till statsrådsprotokollet, förklarade sig

nämligen ständerna hava vid sina här åsyftade beslut iakttagit, att, till lättnad vid

framdeles möjligen skeende indragning, endast justitieråden skulle erhålla löner, men

den behövliga förstärkningen av nedre revisionen tillvägabringas genom förordnanden på

obestämd tid.

År 1905 gjorde sig behov av ytterligare revisionssekreterare utöver de dåvarande

8 ordinarie och 5 konstituerade gällande. Ej heller detta behov föranledde ökning

av antalet ordinarie revisionssekreterare, utan fanns böra tillgodoses genom anställande

av allenast tillförordnade (med egen rotel).

Enligt de av Kungl. Maj:t för sistnämnda års riksdag framlagda förslag till höjning

av antalet ledamöter i högsta domstolen från 18 till 21 samt till nya bestämmel
9
-

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

ser angående domstolens tjänstgöring på avdelningar skulle åstadkommas en avsevärd

ökning av antalet föredragnings veckor i domstolen. Härav nödvändiggjordes anställande

av tre nya revisionssekreterare. Enär emellertid ökningen av justitierådens antal skulle

bliva allenast tillfällig, i det avsett var, att från och med år 1909 antalet justitieråd

skulle i mån av inträffade ledigheter åter nedbringas till 18, föreslog Kungl. Maj;t

endast tillförordnade revisionssekreterare med avlöning å extra stat. — Kungl. Maj ds

förslag blevo av riksdagen bifallna.

De nu gjorda historiska erinringarna utvisa anledningarna därtill, att erforderliga

nya revisionssekreterartjänster icke blevo ordinarie sådana. Såväl tillsättningsformen

med konstitutorial som anställandet på förordnande - (med egen rotel) tillitades vid första

förekomsten på den grund, att man förmenade sig äga förhoppning att kunna efter

någon tid inskränka antalet ledamöter i högsta domstolen och dennas tjänstgöring på

avdelningar samt därmed också antalet föredragningsveckor och föredragande.

Dessa förhoppningar visade sig, såsom känt, så långt ifrån gå i uppfyllelse, att

med tiden både de konstituerade och de nämnda tillförordnade revisionssekreterarnas

antal ökades. År 1911 funnos 6 konstituerade med avlöning på ordinarie stat och likaledes

6 tillförordnade med egen rotel på extra stat.

Någon ytterligare ordinarie revisionssekreterartjänst hade däremot icke tillkommit.

Dessa tjänster utgjorde således år 1911 fortfarande 8.

Då löneregleringskommittén hade att yttra sig rörande reglering av löneförhållanden

m. m. vid nedre justitierevisionen, förklarade kommittén i sitt därom den 14

maj 1910 avgivna betänkande (delen XXIV), att den ansett sig böra utgå från den

förutsättningen, att någon av minskning i högsta domstolens arbete betingad reduktion

av personalen i nedre revisionen för det dåvarande icke kunde vidtagas. Beträffande

särskilt revisionssekreterarna syntes det kommittén vidare, att någon giltig och tillräcklig

anledning icke kunde anses föreligga att vid uppgörande av kommitténs förslag

ifrågasätta någon som helst förändring i revisionsekreterarnas dåvarande antal.

Med utgångspunkt i berörda förutsättning hade löneregleringskommittén alltså att

för sin del avgöra frågan, till huru stort antal de förefintliga revisionssekreterartjänsterna

borde vara ordinarie.

Därutinnan framhöll kommittén å ena sidan, hurusom det ej finge förbises, att

det arbete, som revisionssekreterarna utförde, ingalunda vore av tillfällig natur, utan

efter allmänt vedertagna regler borde förrättas av ordinarie tjänstemän.

Å andra sidan fann kommittén tvifvelsutan skäl förefinnas, som kunde anses tala

för revisionssekreterartjänsternas tillsättande allenast medelst konstitutorial.

Revisionssekreterartjänsterna vore nämligen, enligt vad från skilda håll samstämmigt

vitsordats, förenade med ett så uppslitande arbete, att det ej medgåve ett kvarstannande

i sådan tjänst vid mera framskriden ålder. Grenom att innehavaren blott

konstituerades, kunde honom beredas tillfälle att vid tilltagande ålder återgå till tjänst,

som han såsom ordinarie innehade. Hade han erhållit fullmakt såsom ordinarie revisionssekreterare,

bleve det däremot nödvändigt att förse honom med annat arbete.

Bland utvägar, som i sistberörda avseende anlitats, framhöll kommittén, att

revisionssekreterare i ganska stor utsträckning placerats såsom domhavande i domsaga.

I samband därmed erinrade emellertid kommittén, att denna praxis medfört i betydande

män minskade befordringsmöjligheter för det antal obefordrade jurister, som "genom

tjänstgöring hos häradshövdingar eller såsom vikarier för dessa sökte meritera sig till

erhållande av domsaga. Dessas ställning skulle säkerligen betydligt förbättras, om revi
-

s. 67 Kontrollera mot PDF

67

sionssekreterarbefattningarna i allmänhet icke tillsattes medelst fullmakter; det kunde

då oftare inträffa, att revisionssekreterare, som vore ordinarie hovrättsråd, efter tjänstgöring

i nedre revisionen under ett antal år återginge till hovrätten.

Vidare hänvisade kommittén därpå, att en framdeles inträffande reglering av

häradshövdingarnas avlöningsförmåner tilläventyrs kunde komma att få sådan innebörd,

att möjligheten att till domsaga förflytta en revisionssekreterare vore mindre att

räkna med.

“Vare härmed", yttrade kommittén, “huru som helst; ju högre antalet ordinarie

revisionssekreterare sättes, desto svårare blir det att placera dem, da de befinnas mindre

lämpliga till fortsatt arbete inom nedre revisionen."

Efter övervägande av de i förevarande fråga förekommande omständigheter förklarade

sig kommittén anse en lämplig medelväg vara att utav de, enligt vad kommittén

förutsatte, konstant behövliga 20 revisionssekreterarna 12 gjordes till ordinarie och 8

till konstituerade. •

Frågan om ny organisation och lönereglering för nedre justitierevisionen framlades

till riksdagens beslut i 1911 års statsverksproposition. Då chefen för justitiedepartementet

uttalade sig i detta ärende i det statsråd, där propositionen beslöts, anförde

departementschefen till en början, att spörsmålet, huruvida de dittillsvarande 20 ständigt

tjänstgörande revisionssekreterarna borde vara ordinarie tjänstemän eller om de till

större eller mindre antal borde intaga en mindre fast ställning, rörde sig därom, i

vilken mån beträffande revisionssekreterarna särskilda omständigheter förelåge, vilka

borde föranleda undantag från den allmänna regeln, att statstjänster av konstant natur

böra besättas med ordinarie innehavare.

En sådan omständighet hade av löneregleringskommittén särskilt beaktats. Kommittén

befarade nämligen, att det icke alltid, när en ordinarie revisionssekieterare nått

den ålder, då tjänstgöringen i nedre revisionen för honom bleve alltför ansträngande,

skulle bliva möjligt att överflytta honom å annan tjänst, för vilken han kunde vara

skickad. Att denna farhåga kunde vara i viss man berättigad, ville departementschefen

väl ej förneka, men ansåge departementschefen densamma ej böra tillmätas större betydelse,

helst om en anordning, som departementschefen ville förorda, bleve vidtagen.

Den sålunda åsyftade anordningen avsåg, att i fall, då omständigheterna gjorde

det önskligt, även en ordinarie revisionssekreterare (som varit hovrättsråd) måtte kunna

vid vakans i hovrätten återtaga sitt hovrättsrådsämbete, utan att avbrottet i hans tjänstgöring

i hovrätten räknades honom till last i vissa angivna hänseenden, däribland särskilt

det, att han ej ägde räkna sig sin tid såsom ordinarie revisionssekreterare tillgodo

i fråga om rätt till ålderstillägg i hovrätten.

Genomfördes en sådan anordning, syntes det departementschefen, att kommitténs

på revisionssekreterartjänsternas egenskap av övergångsplatser grundade betänkligheter

mot revisionssekreterarnas utnämnande med fullmakter borde bliva i betydlig mån hävda.

Vad åter beträffade de skäl, som nedre revisionen (enligt dess underdåniga utlåtande

över löneregleringskommitténs betänkande) ansåge tala för att en del revisionssekreterarämbeten

lämnades utan ordinarie innehavare — nämligen hänsyn till möjlig

reduktion av revisionssekreterarnas antal och till att revisionssekreterarna^ bolde underkastas

någon tids prov i fråga om sin lämplighet såsom föredragande i högsta domstolen

— borde även enligt departementschefens mening dessa hänsyn föranleda begränsning

av antalet ordinarie revisionssekreterare.

Med angivna uppfattning om betydelsen av de på frågan inverkande omständig
-

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

heter föreslog departementschefen såsom lämpligt antal ordinarie revisionssekreterare 15

samt att sålunda 5 måtte bliva konstituerade.

Vid behandlingen av förevarande regleringsärende upptog departementschefen ock

det av löneregleringskominittén väckta förslaget om beredande av 1 V2 månads semester

åt en var av de ordinarie och konstituerade revisionssekreterarna. För bestridande av

föredragningen i högsta domstolen det antal dagar, varifrån de nämnda revisionssekreterarna

måste för erhållande av dylik semester befrias, syntes departementschefen erfordras

3 revisionssekreterare, förordnade att hela året förestå var sin rotel i nedre revisionen.

Departementschefen hemställde alltså, att i nedre revisionens stat måtte uppföras en

post å 22,500 kronor “till arvoden åt vikarier för beredande av semester åt revisionssekreterarna“.

Vad departementschefen sålunda förordat upptogs såsom Kungl. Maj:ts förslag

till riksdagen uti omförmälda statsverksproposition.

I sin skrivelse till Konungen angående regleringen av utgifterna under riksstatens

andra huvudtitel (nr 2 för år 1911) anmärkte riksdagen till en början, att riksdagen

vid behandlingen av ärendet rörande ny reglering av nedre justitierevisionen icke kunnat

undgå att fästa sin uppmärksamhet å den reform av rikets rättegångsväsende, som vore

ifrågasatt, och sannolikheten därav, att densamma, om den bleve genomförd, komme att

omfatta jämväl rikets högsta domstol och därmed även nu ifrågavarande ämbetsverk.

Då det emellertid icke läte sig beräkna, när en dylik reform, hur önskvärd den än kunde

vara, kunde komma till stånd, och antagligt vore, att det ännu komme att dröja lång

tid, innan denna fråga vunne sin slutliga lösning, hade riksdagen funnit det icke böra

anstå med löneregleringen för detta verk, som jämväl tarvade omgestaltning.

Riksdagen hade därför till närmare prövning upptagit Kungl. Maj:ts ifrågavarande

framställning och därvid, vad revisionssekreterarna anginge, anslutit sig till vad Kungl.

Maj:t föreslagit beträffande, bland annat, antalet ordinarie och konstituerade revisionssekreterarbefattningar.

Beträffande sättet för beredande av någon tids ledighet för revisionssekreterarna

hade riksdagen likaledes ansett sig böra bifalla vad Kungl. Maj:t därutinnan föreslagit.

Enligt den år 1911 beträffande revisionssekreterarna beslutade organisationen,

vilken ännu består, finnas således 15 ordinarie, 5 konstituerade och 3 för helt år med

egen rotel förordnade revisionssekreterare.

Härtill komma ytterligare dels extra revisionssekreterare och dels andra tillförordnade

revisionssekreterare än de med egen rotel förordnade. För de förra, vilka

avses förnämligast för föredragning av särskilt vidlyftiga mål, som ej kunna medhinnas

av innehavarna av de fasta rotlarna, är beräknat ett i nedre revisionens stat upptaget

arvodesanslag å 5,000 kronor. De senare, vilka förordnas för särskilda tider, då ordinarie

eller konstituerad revisionssekreterare av offentligt uppdrag eller annan anledning är

hindrad att sköta sin tjänst eller erhållit ledighet från densamma, avlönas dels med

egen behållen lön i hovrätt, därest sådan lön tillkommer dem, dels med tjänstgöringspenningarna

vid den revisionssekreterartjänst, som förestås, och dels, i den mån ytterligare

medel erfordras, från andra huvudtitelns besparingar.

Här är slutligen att erinra om den tillfälliga förstärkning av nedre revisionens

arbetskrafter med, bland annat, fyra revisionssekreterare, som i enlighet med Kungl.

Maj:ts förslag av 1915 års riksdag beviljades på extra stat för år 1916. Behovet av

denna förstärkning föranleddes av den ökning av antalet arbetsveckor i högsta domstolen,

som är en följd av de utav samma riksdag antagna förändrade bestämmelserna angående

s. 69 Kontrollera mot PDF

69

högsta domstolens tjänstgöring på avdelningar. Ifrågavarande fyra revisionssekreterare

skulle emellertid vara erforderliga endast intill dess högsta domstolens nuvarande arbetsbalans

nedbragts till normalt omfång, vartill i Kung! Maj:ts förslag beräknats åtgå sju

till åtta år. De skulle därför tillsättas blott medelst förordnanden för ett år i sänder.

Utav den härovan lämnade redogörelsen framgå de skäl, på grund av vilka vissa

utav de konstant erforderliga revisionssekreterartjänsterna för närvarande liksom tidigare

icke uppförts såsom ordinarie, utan tillsättas allenast medelst konstitutorial eller förordnande

att förestå egen rotel.

Uti den promemoria, över vilken löneregleringskommittén här har att yttra sig,

uttalas nu, att framställning synes'' böra göras till nästkommande riksdag därom, att

nyssberörda, med konstitutorial eller förordnande tillsatta tjänster måtte förvandlas till

ordinarie ämbeten.

I anledning härav framställer sig närmast den frågan, huruvida, efter det löneregleringskommitténs

omförmälda betänkande avgavs samt den nu gällande ordningen

av 1911 års riksdag i överensstämmelse med Kungl. Maj:ts förslag beslöts, sådana förändrade

förhållanden inträtt, att de skäl, vilka ligga till grund för uppdelningen av de

ständigt erforderliga revisionssekreterartjänsterna uti ordinarie och icke ordinarie, bortfallit

eller förlorat i betydelse därhän, att samtliga de nämnda tjänsterna böra bliva

ordinarie.

Till besvarande av denna fråga får löneregleringskommittén anföra följande.

Kommittén, som, på sätt förut är nämnt, i sitt omförmälda betänkande förutsatte,

att någon av minskning i högsta domstolens arbete betingad reduktion av revisionssekreterarnas

antal icke för det dåvarande kunde vidtagas, grundade sina betänkligheter

mot alla de ständigt erforderliga revisionssekreterarnas utnämnande med fullmakt förnämligast

på deras tjänsters egenskap av överg&ngsplatser och svårigheter att vid önskvärd

tid placera dem å andra befattningar. Vid behandlingen inför Kungl. Maj:t av

frågan om framläggande för 1911 års riksdag av förslag i ärendet angående lönereglering

in. m. för nedre revisionen, uttalade föredragande departementschefen, såsom jämväl

ovan omförmälts, att kommitténs nyssberörda betänkligheter syntes bliva i betydlig mån

hävda, därest en av departementschefen då ifrågasatt anordning till underlättande av

ordinarie revisionssekreterares återgång till ämbete såsom hovrättsråd bleve genomförd.

En dylik anordning har ock sedermera kommit till stånd. Genom kungl. kungörelsen

den 16 juni 1911 angående vissa hovrättsråds rätt till ålderstillägg har nämligen

i enlighet med riksdagens beslut meddelats stadganden, vilka innebära, att ordinarie

revisionssekreterare, som utnämnes till hovrättsråd i hovrätt, där han vid sin befordran till

revisionssekreterartjänsten var ledamot eller fiskal, må för ålderstillägg å hovrättsrådslönen

tillgodoräkna sig, förutom eventuell tidigare ledamotstid i hovrätten, jämväl den tid

intill fem år, varunder han innehaft revisionssekreterarämbetet.

Löneregleringskommittén håller nu före, att genom bestämmelser i den riktning,

dessa stadganden angiva, en utväg för ordinarie revisionssekreterares övergång till annan

befattning kan vinnas, vilken väsentligen undanröjer kommitténs förutnämnda betänkligheter

mot ett större antal revisionssekreterare med fullmakt.

Såsom ett annat skäl för att en del revisionssekreterartjänster icke borde besättas

med ordinarie innehavare har anförts, att tillfälle borde förefinnas till prövning flan

högsta domstolens sida under tillräcklig tid av en föredragandes lämplighet såsom sådan,

innan lian erkölle, fullmakt å revisionssekreterarämbete.

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

I fråga om denna hänsyn inskränker sig löneregleringskommittén till att meddela,

att, enligt vad för kommittén tillkännagivits, den mening lärer vara av högsta domstolens

ledamöter omfattad, att erforderlig prövotid skulle förefinnas före utnämning till ordinarie

revisionssekreterare, även om de nuvarande medelst konstitutorial eller förordnande med

egen rotel tillsatta revisionssekreterartjänsterna förändrades till ordinarie.

Återstår så det skäl mot berörda förändrings vidtagande, som skulle utgöras av

möjligheten av en reduktion i de ständigt erforderliga revisionssekreterarnas antal.

Såsom förut erinrats utgick löneregleringskommittén i sitt betänkande den 14 maj

1910 från den förutsättning, att en dylik reduktion, betingad av minskning i högsta

domstolens arbete, för det dåvarande icke kunde vidtagas. Emellertid har under innevarande

år antagits en lagstiftning, som just avser att i väsentlig omfattning minska den

arbetsmängd, som under senare tid påvilat högsta domstolen och föranlett en stigande

arbetsbalans därstädes. Då därjämte särskilda åtgärder vidtagits för ett påskyndat

avarbetande av den befintliga balansen, kan det förefalla, som om möjligheten av en

sådan reduktion, varom här är fråga, vunnit högre grad av aktualitet. Vid detta förhållande

kunde det alltså synas klokt, att åtminstone icke alla de här ifrågavarande 8

icke ordinarie revisionssekreterartjänsterna förvandlades till ordinarie.

Beträffande utsikten till att inom förutsebar tid verkligen kunna nedbringa de

för högsta domstolens arbete konstant erforderliga revisionssekreterarnas antal till mindre

än 23 får kommittén emellertid fästa uppmärksamheten vid särskilt följande omständigheter.

För närvarande och alltifrån början av år 1910 utgör det årliga antalet arbetsveckor

för högsta domstolen 103. Genom den nya lagstiftningen angående högsta domstolens

tjänstgöring på avdelningar har arbetsveckornas antal höjts till 115, vartill är

att lägga tiden för arbetet å domstolens dispensavdelning. Den nämnda ökningen av

arbetsveckorna är emellertid avsedd att fortvara allenast till dess den stora arbetsbalansen

nedbragts till vad som kan anses vara normalt. Härför har beräknats åtgå

7 å 8 år; högre uppskattningar hava ock förekommit. När det angivna målet uppnåtts,

komma således, enligt vad avsett synes vara, såväl omförmälda nya arbetsveckor som

de utav desamma nödvändiggjorda fyra nya revisionssekreterarbefattningarna på extra

stat att försvinna.

Högsta domstolen torde alltså vid berörda tidpunkt återgå till en arbetstid,

enligt den ordinarie indelningen av densamma, om 103 veckor, vartill emellertid fortfarande

skall läggas det arbete, som föranledes av dispensärendenas tillkomst. Men

redan 103 arbetsveckor kräva just det nuvarande antalet revisionssekreterare, d. v. s.

23, förutom de extra och de tillfälligt vikarierande.

Kan då månne den nya lagstiftningen rörande rätten att fullfölja talan i högsta

domstolen antagas medföra sådan minskning av domstolens arbete, att dess arbetstid

skall kunna, trots dispensärendenas tillkomst, ytterligare inskränkas och i följd därav

de ständigt behövliga revisionssekreterarnas antal sättas lägre än det nuvarande, 23?

Emot ett sådant antagande, vilket ej heller torde hava från något håll framställts

under arbetet med den nya lagstiftningen rörande fulliöljdsrätten, synas åtskilliga

omständigheter tala.

I länder, vilka tidigare antagit den nya fullföljdslagstiftningens förnämsta medel

för tillbakahållande av ökningen i den högsta instansens arbetsmängd, nämligen stadgandet

av en summa revisibilis, visar erfarenheten, att detta stadgande med tiden förlorar

i förmåga att hejda en ökad tillströmning av mål. Det har visat sig nödvändigt att

s. 71 Kontrollera mot PDF

71

redan för upprätthållandet av det med stadgandets införande åsyftade läget i avseende

å arbetsmaterialets storlek tid efter annan höja denna summa revisibilis.

Den allmänna utvecklingens fortgång samt den därav föranledda stegringen i

rättsomsättning såväl inom landet som i förhållande till främmande land utgöra omständigheter,

som innefatta en omisskännlig tendens till ökning av antalet sådana rättsärenden,

som icke äro utestängda från fullföljd till högsta domstolen. I enahanda

riktning verka lagstiftningens utsträckning till allt flera områden ävensom bildandet av

nya rättsinstitut och rättsutvecklingens fortskridande i övrigt.

Vidare kan det icke förbises, att av flera orsaker de till högsta domstolens

prövning föreliggande målen måste antagas komma att i genomsnitt kräva mera arbete

än de fullföljda målen förut gjort. Härvid är ock att märka den säkerligen berättigade

önskvärdheten därav, att högsta instansens avgöranden i dessa genomsnittligt viktigare

mål genom deciderade uttalanden i förekommande spörsmål av principiell innebörd samt

genom upplysande och fullständig motivering i övrigt komma att i utsträckt grad lämna

ledning vid lagstiftning, rättsskipning och rättsomsättning. I det hela torde utan fara

för missräkning kunna sägas, att statsarbetets fortgående utveckling, på de områden av

vilka högsta domstolens arbete beröres liksom på andra, icke, åtminstone så länge nuvarande

rättegångsordning till sina huvuddrag består, synes tillåta det antagandet, att

framdeles skulle av högsta domstolen krävas en mindre arbetsprodukt, än under senare

tid hittills av densamma fordrats och presterats. I detta ämne må ock erinras, hurusom

innevarande års riksdag i underdånig skrivelse hemställt, att Kungl. Maj:t ville taga i

övervägande, huruvida genom åtgärder i tillika antydd riktning högsta domstolens arbetsresultat

må kunna ökas.

Av sålunda i korthet åberopade och dem närliggande grunder finner sig löneregleringskommittén

fortfarande böra utgå ifrån, att ej heller efter det den i år beslutade

exceptionella uttänjningen av kraven på högsta domstolens kvantitativa arbetsresultat

kunnat inskränkas och upphöra, det domstolen påvilande arbetet skall kräva mindre

årlig arbetstid än 103 arbetsveckor. Vid sådant förhållande kommer alltså det sedan

några år konstant erforderliga antalet revisionssekreterare, 23 att framgent förbliva lika

erforderligt.

Kommitténs nu angivna uppfattning är naturligen, såsom ock ovan blivit antytt,

icke avsedd att äga giltighet annat än så länge nu bestående rättegångsordning förbliver i

väsentliga delar gällande. Den möjligheten torde ej kunna förnekas, att till följd av

en framtida allmän omgestaltning av rikets rättegångsväsen revisionssekreterartjänsterna

skulle kunna undvaras eller till erforderliga antalet minskas. Denna för kommittén för

det närvarande obestämbara möjlighet synes icke böra utgöra hinder för en lösning av

förevarande organisationsfråga i enlighet med de nu och under förutsebar tid framåt

rådande förhållandenas krav. I detta hänseende ansluter sig kommittén till vad av

1911 års riksdag, enligt vad ovan förmälts, därutinnan yttrades i anledning av det då

framlagda förslaget rörande ny reglering av nedre justitierevisionen.

För övrigt torde med ledning av erfarenheten rörande den tid, som kräves för

genomförande av mera betydande rättegångsreformer, kunna påräknas, att en framtida

allmän dylik reform skall till sin huvudsakliga inverkan på nedre justitierevisionen

kunna bedömas långt innan denna inverkan skall träda i tillämpning. I följd härav

skall säkerligen rådrum vara givet för vidtagande av erforderliga åtgärder till förebyggande

av, att ordinarie revisionssekreterare behövde vid reformens ikraftträdande

överflyttas å indragningsstat. — — —.

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

De skäl, vilka tidigare gjorts gällande såsom hinder mot en tillämpning på

samtliga konstant erforderliga revisionssekreterarljänster av den allmänna grundsatsen,

att stadse behövliga befattningar böra besättas med ordinarie innehavare, hava, på sätt

av det ovan anförda framgår, efter senare förändrade eller upplysta förhållanden av

kommittén funnits icke höra tillmätas sådan betydelse i det nu förevarande ärendet.

Detta resultat har framgått ur kommitténs överväganden av huvudsakligen sådana ifrågakommande

förhållanden, vilka direkt beröra allenast nedre justitierevisionen själv,

»amma resultat, framstår emellertid såsom önskvärt jämväl med hänsyn till vissa nytillkomna

omständigheter, som närmast avse andra ämbetsverk.

Genom den nya lagstiftningen rörande rätten att fullfölja talan i högsta domstolen

hava hovrätterna gjorts till sista instans i ett betydande antal mål. På grund härav

måste det — såsom ock såväl inom riksdagen som från andra håll blivit betonat —

vara önskvärt, att den dömande verksamheten i hovrätterna i så stor utsträckning som

möjligt utövas av ordinarie ledamöter. Detta önskemål skulle befrämjas, därest de

revisionssekreterarljänster, som, ehuruväl ständigt erforderliga, likväl icke nu äro ordinane,

bleve därtill förändrade. Innehavarna av dessa åtta allenast medelst konstitutorial

eller förordnande med egen rotel tillsatta tjänster måste ju nämligen, såsom i den

remitterade promemorian blivit framhållet, kvarstå i de ordinarie befattningar, de må

innehava.. Då dessa befattningar i regel utgöras av ordinarie ledamotstjänster i’hovrätt,

skulle såsom följd av deras innehavares utnämnande å de ifrågasatta nya ordinarie

revisionssekrcterarämbetena samma ledamotstjänster bliva lediga och komma att besättas

med andra innehavare. Antalet ordinarie hovrättsledamöter, som fullgjorde sin egen

tjänst, skulle härigenom, normalt taget, ökas.

På de grunder, som framgå av vad ovan anförts, och under förutsättning att

bland avlönmgsvillkoren intages erforderlig föreskrift i fråga om skyldighet för ordinarie

revisionssekreterare att underkasta sig förflyttning till ledamotsbefattning i överratt,

anser sig löneregleringskommittén kunna tillstyrka, att till 1916 års riksdag av-- låtes framställning om förändring till ordinarie revisionssekreterarämbeten av de 5

medelst konstitutorial och 3 medelst förordnande att förestå egen rotel tillsatta revisionssekreterarbefattningar,

för vilka avlöningsmedel finnas avsedda i gällande ordinarie

stat för Kungl. Maj.-ts nedre justitierevision.

STOCKHOLM, ISAAC MARG US’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1919.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1919:231 Skrivelse till Konungen, i anledning av Kungl. Maj.ts proposition angående reglering av vissa löneförhållanden inom hovrätterna och nedre justitierevisionen m. s. 2 i texten
  2. SU 1919:115 Utlåtande, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående reglering av vissa löneförhållanden inom hovrätterna och nedre jnstitierevisionen m. m. jämte eu i s. 2 i texten