Sök i Ratio Lex

Angående anslag för beredande av lindring i de mindre bemedlades levnadsvillkor

1919-03-18 · 18 sidor, varav 15 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 15 av 18 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1919:342, Angående anslag för beredande av lindring i de mindre bemedlades levnadsvillkor

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kunyl. Maj:ts proposition Nr 342.

1

Nr 342.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående anslag för

beredande av lindring i de mindre bemedlades levnadsvillkor;

given Stockholms slott den 18 mars 1919.

Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över

jordbruksärenden för detma dag vill Kungl. Maj:t härmed föreslå riksdagen

att för beredande av lindring i de ''mindre bemedlades levnadsvillkor

i huvudsaklig överensstämmelse med de av chefen för jordbruksdepartementet

i statsrådsprotokollet tillstyrkta grunder anvisa såsom

förslagsanslag

dels å tilläggsstat för år 1919 .............................. kronor 30,000,000,

dels ock å extra stat för år 1920 ........................ k 6,000,000.

De till ärendet hörande handlingar skola tillhandahållas riksdagens

vederbörande utskott.

GUSTAF.

Alfred Petersson.

Bihang till riksdagens protokoll 1919. 1 sand. 30b käft. (Nr 342.) 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kung!. Maj:ts proposition Nr 342.

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans

Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 18

mars 1919.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Edén,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Hellner.

Statsråden: PETERSSON,

SCIIOTTE,

Petrén,

Nilson,

friherre Palmstierna,

Rydén,

Undén,

Thorsson.

Chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Petersson anförde:

För beredande av lindring i de mindre bemedlades levnadsvillkor

har riksdagen anvisat särskilda förslagsanslag å 24 miljoner kronor å

tilläggsstat för år 1918 och å 8 miljoner kronor å extra stat för år

1919 det senare anslaget avsett att möjliggöra rörelsens fortsättande

även efter det nya årets ingång intill dess riksdagen hunne fatta beslut.

Vid föredragning den 9 januari 1919 av ärendena angående regleringen

av utgifterna under nionde huvudtiteln å tilläggsstat för år

1919 anmälde jag i punkten 55, att folkhushållningskommissionen med

P. M. den 23 november 1918 överlämnat en av kommissionens avdelning

för dyr tids anslaget upprättad beräkning över det återstående anslagsbehovet

för detta ändamål under innevarande år, utvisande ett ytter
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 342. •"*

Ii gare kapitalbehov av 47 miljoner kronor. I enlighet härmed hai

Knngl. Magt i nämnda punkt föreslagit riksdagen att i avbidan på proposition

i ämnet för detta ändamål å tilläggsstat för år 1919 beräkna

sistnämnda belopp.

Tillika har Kungl. Magt i punkten 129 av 1919 års statsverksproposition

föreslagit riksdagen att, då behov kunde komma att föreligga

att även för år 1920 fortsätta med åtgärder av ifrågavarande slag för

lindrande av de mindre bemedlades levnadsvillkor, i avbidan på proposition

i ämnet för detta ändamål å extra stat för år 1920 beräkna ett

anslag av 5 miljoner kronor.

Nu bär folkhushållningskommissionen i skrivelse den 14 mars

1919 framlagt närmare utredning i detta ämne och avgivit därpå gren- sioncn.

dåde förslag. Kommissionens skrivelse är av följande lydelse:

>På grund av väckt motion bemyndigade 1916 års riksdag Kungl. Maj:t att Historik.

i enlighet med vissa grunder för beredande av lindring i de mindre bemedlades

levnadsvillkor genom reglering av priset å för dem avsedda livsmedel, enligt beslut

i varje särskilt fall av Kungl. Maj:t på förslag av statens livsmedelskommission och

på villkor av kommunal kontroll ifråga om syftets ernående, använda och av tillgängliga

medel, mot framtida anmälan till ersättande, förskjuta ett belopp av högst

5 miljoner kronor. Kungörelse angående statsbidrag för ifrågavarande ändamål utfärdades

den 13 oktober 1916.

Av sagda belopp kom endast 3,912,649 kronor 22 öre till användning, som

täcktes av 1918 års riksdag medelst ett förslagsanslag, högst 3,912,650 kronor.

Anslaget å 5 miljoner kronor var emellertid i det närmaste utnyttjat vid

utgången av första halvåret 1917, vadan statens livsmedelskommission såg sig föranlåten

hemställa hos dåvarande jordbruksministern om utverkande av nytt statsbidrag

för att möjliggöra dyrtidsverksamhetens fortsättning. Den i ämnet avlåtna

propositionen blev jämväl av 1917 års riksdag bifallen. Det anslag å 12 miljoner

kronor, som anvisades, fick därjämte förslagsanslags natur.

Den dyrtidsverksamhet, som kom att understödjas med bidrag av sistnämnda

anslag, har reglerats genom kungörelser den 8 juni och 9 november 1917. De riktlinjer

för verksamhetens bedrivande, som utstakades, då det första dyrtidsanslaget

å 5 miljoner kronor tillkom, fullföljdes även vid fördelningen av bidrag ur anslaget

å 12 miljoner kronor. Yissa lättnader för rätten att komma i åtnjutande av statsbidrag

medgåvos dock de ekonomiskt svagast ställda kommunerna, varjämte också

vissa av utvecklingen påkallade nya verksamhetsuppgifter inrymdes bland de ändamål,

för vilka kommunerna berättigades att erhålla statsbidrag.

Då de av 1917 års riksdag beviljade beloppen endast avsågo att täcka behoven

intill dess följande års riksdag satts i tillfälle att ånyo besluta i frågan, och

folkhushållningskommissionen hos Kungl. Maj:t hemställt om anvisande av förnyat

anslag till dyrtidslindrande åtgärder jämväl under senare halvåret 1918 och första

halvåret 1919, beslöt 1918 års riksdag i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nr

348 dels att å tilläggsstat för år 1918 bevilja ett förslagsanslag å 24 miljoner kronor

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kung!. Mcij.ts proposition Nr 342.

för lindrande av de mindre bemedlades levnadsvillkor, dels att för enahanda ändamål

å extra stat för år 1919 anvisa ett förslagsanslag av 8 miljoner kronor. Av

dessa anslag beräknades det å 24 miljoner kronor såväl att fylla den brist, som

uppkommit genom att det förut omnämnda förslagsanslaget å 12 miljoner kronor

överskridits, som också att tillgodose uppkommande behov under senare halvåret

1918. Bestämmelserna för sagda halvårs verksamhet fastställdes i kungörelsen den

14 juni 1918. Förslagsanslaget å 8 miljoner kronor skulle däremot användas för

täckande av dyrtidsverksamhetens kostnader under första halvåret 1919. Denna

verksamhet regleras genom kungörelsen den 8 november 1918.

Översikt av

dyrtidsverksamhetens

hittillsvarande

omfattning

och

resultat.

Innan folkhushållningskommissionen går att framlägga sina beräkningar av

kostnaderna för den dyrtidsverksamhet, kommissionen anser staten tills vidare bör

upprätthålla, tillåter sig kommissionen meddela några kortfattade uppgifter om de

hittills företagna åtgärdernas omfattning och resultat. Följande beteckningar komma

därvid att användas beträffande de perioder, under vilka verksamheten ägt rum:

Första perioden för

Andra » »

Tredje » »

Fjärde » >

Femte > »

tiden 1 december 1916—30 juni ........ 1917

» 1 juli ........ 1917—31 december 1917

» 1 januari ... 1918-30 juni........ 1918

» 1 juli ....... 1918—31 december 1918

» 1 januari.... 1919—30 juni........ 1919.

Den statsunderstödda dyrtidsverksamhet, som under första perioden pågick

inom landets kommuner, hade en jämförelsevis ringa omfattning, men allt eftersom

kristidsförhållandena i landet försvårat de mindre bemedlades villkor, har verksamheten

vuxit i betydelse och omfattning. Dessa förhållanden avspegla sig även i

de siffror, som angiva dyrtidsverksamhetens gestaltning sedan år 1916. Under första

perioden erhöllo 786 landskommuner, 28 köpingar och 98 städer bidrag ur dyrtidsanslaget,

eller tillhopa 912 kommuner, å ett sammanlagt belopp av 4,400,003 kronor

47 öre. Den närmare fördelningen utav anslagen under ifrågavarande period framgår

utav efterföljande bilaga 1 1). Under andra perioden beviljades dyrtidsanslag åt

1,816 landskommuner, 30 köpingar och 102 städer, eller tillhopa 1,948 kommuner,

å ett sammanlagt belopp av 7,658,282 kronor 70 öre. Den närmare fördelningen

utav ifrågavarande belopp framgår utav bilaga 2. För tredje perioden voro siffrorna

följande: 1,796 landskommuner, 31 köpingar och 103 städer, eller tillhopa 1,930

kommuner, och det sammanlagda beloppet var 12,136,089 kronor 96 öre (bilaga 3).

Under fjärde perioden anvisades bidrag av dyrtidsanslaget till 1,910 landskommuner.

33 köpingar och 103 städer, tillhopa alltså 2,046 kommuner, och uppgick statsbidragets

belopp till 17,753,471 kronor 51 öre (bilaga 4). Fn sammanfattande uppgift

över antalet kommuner, som erhållit dyrtidsanslag under envar av de fyra

första perioderna, lämnas i bilaga 5. För femte perioden både folkhushållningskommissionen

intill den 8 mars 19i9 föreslagit 1,346 kommuner till erhållande av dyrtidsanslag

å 14,566,658 kronor 38 öre och vissa allmännyttiga företag å 26,837

kronor 67 öre eller inalles 14,593,496 kronor 5 öre. Dessa respektive siffror komma

emellertid att väsentligt ökas, enär några hundra ansökningar å betydande belopp

ännu icke kunnat slutgiltigt behandlas på grund av att framställningarna inkommit *)

*) Alla bilagor äro här uteslutna.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 342. 5

sent och delvis kriiva särskild bearbetning. Enligt ovanstående utgör antalet kommuner,

som under de fyra första perioderna blivit delaktiga av dyrtidsanslaget, i

procent av rikets hela antal kommuner:

under första perioden ......

...... 36.3

procent,

» andra » ......

...... 77.6

» tredje » ......

...... 76.8

»

» fjärde »

....... 81.5

Av de landskommuner, som under fjärde perioden utövat statsunderstödd

fiyrtidsverksamhet, voro 77 procent jordbruks-, skogs- och fiskesamhällen, 22 procent

socknar av övervägande industriell struktur samt l procent stationssamhällen.

Bidrag av dyrtidsanslaget hava därjämte på grund av särskilda omständigheter

under de fyra lörsta perioderna även tillerkänts följande allmännyttiga företag

eller organ åt det allmänna, nämligen:

Arbetsstyrelsen för Krokåns vattenreglering (för rabattering av livsmedel åt

vid företaget sysselsatta arbetslösa personer, företrädesvis stenhuggare),

Göteborgs och Bohus läns hjälpkommitté (för utdelning av beklädnadsartiklar

åt barnrika familjer i stenhuggarkommunerna samt rabattering av livsmedel åt vissa

kategorier arbetare),

Blekinge och Hallands läns hjälpkommittéer (för nedbringande av priset å

levnadsförnödenheter bland vissa kategorier stenhuggare),

Norrbottens länsstyrelse (bidrag till kostnaderna för upplysningsverksamhet

i kristidshushållning),

studentkårerna i Uppsala och Lund (för nerbringandet av måltidsinackorderingspriset

åt mindre bemedlade studenter; anslagen ha i dessa bägge senare fall

dock omhänderhafts av respektive städers kommunala kristidsorgan), samt

några livsmedelsstyrelser (för bedrivande av upplysningsverksamhet). Summan

av dessa till allmännyttiga företag eller organ åt det allmänna fördelada

anslag under de fyra första perioderna belöper sig till 322,653 kronor 11 öre. Beloppen

fördela sig sålunda på de olika perioderna:

första perioden

andra »

tredje »

fjärde »

53,832: 73 kronor,

73.739: 88 »

104,860: 85 »

90,219: 6 5 » .

Inalles skulle alltså till och med utgången av fjärde perioden ett belopp av

42,270,500 kronor 75 öre hava av statsmedel beviljats till dyrtidslindrande åtgärder

bland mindre bemedlade samhällsmedlemmar. Lägges härtill vad som enligt ovanstående

blivit under femte perioden av folkhushållningskommissionen föreslaget att

utgå till kommunerna, och vilka summor löre mars månads slut torde bliva av

Kungl. Maj:t anvisade, kan storleken av till medio av mars 1919 anvisade statsbidrag

för dyrtidsverksamheten uppskattas till i runt tal 5b,864,000 kronor.

Under det att städerna sä gott som utan undantag begagnat sig utav statens

hjälp, hava landskommunerna icke i samma omfattning utnyttjat de möjligheter,

som erbjuda sig till erhållande av statsbidrag för dyrtidsverksamhet. Köpingarna

hava däremot i rätt stor utsträckning använt sig utav dyrtidsanslaget.

Det relativt svaga intresse, varmed landskommunerna från början omfattade de*

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj.ts proposition Nr 342.

här ifrågavarande verksamheten, har emellertid under utvecklingens gång betydligt

stegrats. Att landskommunerna icke i ännu större utsträckning anlitat anslaget,

torde nog bero på att dyrtiden inom somliga delar av landet, särskilt under krisens

första skede, icke tryckte landskommunernas mindre välsituerade invånare lika

svårt som motsvarande befolkningskategorier i städerna. Men härjämte synes det

otvivelaktigt, att kravet på penningtillskott från kommunernas sida för rätten att

åtnjuta statsbidrag avhållit åtskilliga landskommuner från att ordna statsunderstödd

hjälpverksamhet. Till belysande härav kan anföras, att av 22 utav landets

landskommuner, som enligt statistiken år 1914 hade en kommunalskatt å 10 kronor

och därutöver, 76 procent icke sökt något bidrag ur 5-miljonersanslaget. Under

andra perioden, då villkoren lättades för kommuner i svår ekonomisk ställning,

ökades genast antalet framställningar ifrån dessa hårt beskattade kommuner, så.

att endast 25 procent av desamma underläto att ingiva framställningar. Denna

procentsiffra har under de följande perioderna i det närmaste bibehållit sig.

Uppoffringen från kommunernas sida har vuxit från första perioden. Sålunda

har summan utav kommunernas egna anslag under de olika perioderna uppgått

till följande belopp:

1 perioden

2 perioden

.

3 perioden

4 perioden

5 perioden

Summa

Landskommuner

och köpingar...

i Städer ............

1,099,673: i s

1.959,795: 81

2,075,654: 13

2,152,743: 68

2,145,031: 36

4,539,992: os

2,299,254: 62

3,913,685: 92

1,678,533: —

3.035,427: 85

:

9,298,146: 23j

15.601,645; 84|

Summa

3,059,468: 98

4,228,397: 81

6,685,023:14

6,212,940: 5 4

4,713,960: 85|24,899,791: 57!

Köpingarnas andelar i ovanstående belopp för samtliga perioderna, 9,298,146

kronor och 23 öre, uppgå till 626,891 kronor.

Dessutom hava enskilda givare tillskjutit betydande summor, som ställts till

kommunernas förfogande, varigenom dessa satts i tillfälle att öka effekten av sina

dyrtidslindrande åtgärder. Gåvobeloppen fördela sig på följande sätt för de olika

perioderna:

första perioden

andra »

tredje »

fjärde »

femte »

kronor 65,002: 9 4

» 1,475.440: 72

» 715,465:41

» 481,463: oi

» 407,087: 78.

De största gåvorna härstamma från givare inom Göteborgs och Bohus län

(främst Göteborgs stad), Malmöhus län (främst Hälsingborgs stad), Kronobergs län

och Värmlands län. Från Stockholms stad och Norrbottens län hava icke under

någon av perioderna privata personer lämnat bidrag till kommunerna för att möjliggöra

verksamhetens utökning, såvitt av ansökningarna framgår. Då staten, såsom

ovan anförts, för sin del till och medio av mars 1919 beräknas hava bidragit

med ........................................................................................................ 56.864,000 kronor,

kommunerna för samtliga fem perioder tillskjutit ........................ 24,899,791 » ,

och enskilda givare ............................................................................ 3,144,459 » ,

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kurujl. Maj.ts proposition Nr 342. 7

.skulle följaktligen inalles ett belopp av 84,908,000 kronor liava stått till kommunernas

förfogande för lindrande av de mindre bemedlades levnadsvillkor från tiden

efter den 1 december 1916 till 1 juli 1919. Härtill böra även läggas do statsanslag

å ytterligare cirka 51/? miljon kronor, som torde komma att bliva tillgängliga

för kommunerna under femte perioden för tiden efter medio av mars 1919. Medtages

även detta approximativa belopp, kan totalsumman höjas till i runt tal DO

miljoner kronor.

Kommun, som ifrågasätter statsbidrag för sin dyrtidsverksamliet, bär att för

varje ny anslagsperiod insända plan över de beräknade kostnaderna för verksamhetens

genomförande. Av dessa planer framgår, huru kommunerna tänka gestalta denna

verksamhet. Då emellertid de angivna beloppen i rätt väsentlig mån blivit under

samtliga perioder beskurna, kunna siffrorna här nedan beträffande de olika varugruppernas

i kostnadsplanerna fördelning endast giva en föreställning om de beräknade

kostnaderna för verksamheten, under det att de faktiskt havda utgifterna framgå

ur de slutredovisningar, som för varje anslagsperiod skola ingivas till folkhushållningskommissionen,

innan statsbidraget utbetalas. I närslutna bilaga 6 lämnas en

översikt över slutsummorna för kostnadsplanerna beträffande de olika varugrupperna.

Densamma giver vid handen, att de väsentligaste utgifterna falla på rabattering

utav livsmedel, varjämte även utgifterna för beklådnadsartiklar samt bränsle och

belgsningsarliklar uppnått avsevärda belopp i kommunernas kostnadsberäkningar. _

Barnbespisnings verksamheten har såsom av tabellen framgår ökat i omfattning

för var period — den något sänkta siffran för femte perioden kommer med säkerhet

som vanligt att stiga avsevärt fram mot våren. Det förtjänar här påpekas, att

dyrtidsverksamhetens handhavare i alla delar av landet betygat, att statens uppmuntran

av denna verksamhetsgren varit kommunerna och de mindre bemedlade till ovärderligt

gagn under kristiden. Barnbespisningen upprätthölls under fjärde perioden i närmare

400 av vårt lands kommuner, därvid den största frekvensen är att anteckna för

Älvsborgs, Stockholms, Kopparbergs, Gävleborgs och Östergötlands län. Ifråga om

den allmänna bespisningen framstår det jämväl klart av kostnadsplanerna, huru dess

betydelse vuxit under krisen. I stort sett har denna verksamhet varit förlagd till

städerna. Några av landsbygdens industrisamhällen hava också vidtagit liknande

anstalter. Här har man likväl företrädesvis inskränkt sig till kokning av soppa

och gröt. Maten har i regel endast tillagats för avhämtning och kombinationen

med matservering hör till de mycket sällsynta undantagsfallen. Under första perioden,

då centralköksverksamheten var tämligen outvecklad, utövades densamma i 22

kommuner. Andra perioden ökades antalet till 85, tredie perioden sjönk siffran till

71 för att sedermera stiga till 114 kommuner under fjärde och ånyo sjunka till

100 under femte perioden. Sin största anslutning har den allmänna bespisningen

haft inom Malmöhus, Stockholms och Blekinge län.

Statens bidrag till centralköksanläggningarna, som vanligen utgått med hälften

eller tredjedelen av vissa slags kostnader, har under de fyra första perioderna uppgått

till 381,000 kronor, varjämte folkhushållningskommissionen under den hittills

gångna delen av femte perioden även förordat bifall, dock med reducerade belopp,

till sådana framställningar å 166,000 kronor, tillhopa således för hela tiden 547,000

kronor. Följande städer hava erhållit eller föreslagits till dylikt bidrag: Stockholm,

Göteborg, Malmö, Norrköping, Gävle, Hälsingborg, Karlskrona, Lund, Nyköping,

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj-.ts proposition Nr 342.

Uddevalla, Trälleborg, Östersund, Umeå, Karlstad, Trollhättan, Jönköping, Varberg,

Södertälje och Vaxholm. Härtill komma Hilleshögs och Overluleå landskommuner.

Bidragen till filantropiska foretag hava ökats betydligt från fjärde till femte

perioden, vilket sammanhänger med dessa institutioners under krisens utveckling

alltmer försvårade ekonomiska läge.

På grund av den skärpta kontrollen över anslagens användning från folkhushållningskommissionens

sida hava kommunerna nödgats pressa ner sina anspråk på

att få utlämna kontanta bidrag.

Genom den stränga regeln, att endast skattetyngda kommuner kunna berättigas

att få bidrag till förvaltningskostnader, hava utgifterna för dyrtidsverksamhetens

administration kommit att upptaga mycket anspråkslösa belopp.

I div er segrupp en ha ingått framställningar om bidrag till olikartade ändamål,

för vilka staten vanligen dock ej medgivit kommunerna rätt att disponera dyrtidsanslaget.

Hela den statsunderstödda verksamheten har av kommunerna själva beräknats

draga en kostnad av 92 miljoner kronor under tiden från den 1 december 1916 till

utgången av juni månad 1919 (för femte perioden ingå dock här endast kostnaderna

för de till början av mars månad 1919 inkomna ansökningarna). I verkligheten

hava kostnadsplanerna icke kunnat av kommunerna fullföljas, vilket framgår därav,

att i statsbidrag hittills utanordnats endast cirka Öl miljoner kronor av de kommunerna

för de fyra första perioderna eljest beviljade cirka 42 miljoner kronorna.

Emellertid återstår ännu vid pass 7 å 8 miljoner kronor att utbetalas för fjärde

periodens utgifter. Uppmärksamheten fästes också därpå, att ännu endast förskott

å cirka 2 */g miljon kronor tillställts kommunerna av de för femte perioden beviljade

anslagen. På motsvarande sätt ha besparingar under varje period uppkommit å de

kommunala anslagen.

Dyrtidshj alpens effektivitet kan ses både ur synpunkten av verksamhetens

allmänna betydelse såsom dyrtidslindrande faktor och värdesättas med hänsyn till

de beviljade anslagens tillräcklighet för sitt ändamål. Praktiskt taget hava alla

kommuner (undantagen inskränka sig till cirka 40 stycken av de mer än 2,000

kommuner, som erhållit dyrtidsanslag) på cirkulärförfrågan från folkhushållningskommissionen

framhållit, att verksamheten medfört gagnande resultat och att densamma

räddat störa grupper av samhällsmedlemmar från att nedsjunka till understödstagare

hos fattigvården. Ett fåtal kommuner hava dock uppgivit sig icke sakna

exempel på de vådor, som kunna uppstå genom det allmännas ingripande på detta

område.

Omkring 70 procent av de kommuner, som under fjärde anslagsperioden bedrivit

dyrtidsverksamhet, hava i sina verksamhetsberättelser anmärkt, att de beviljade

statsbidragen visat sig knappa för åvägabringandet av effektiv dyrtidslindring,

men endast 10 procent av kommunerna hava ansett sig kunna karakterisera de tillgängliga

medlen såsom för sitt ändamål otillräckliga. I omkring 450 kommuner

har verksamheten emellertid uppgivits motsvara behoven. Att den lämnade hjälpen

varit knapp beror givetvis därpå, att bidragen från staten ofta blivit relativt oansenliga,

när kommunerna själva anvisat små belopp. Statsbidragets storlek per

invånare vid jämn fördelning på dem av rikets köpingar och landskommuner, som

erhållit dyrtidsanslag, framgår av bilaga 7, som bland annat ådagalägger, att medeltalen

utgjort:

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kung!. Maj ds proposition Nr 312.

för första perioden

» andra »

» tredje »

>< fjärde. »

65 öre per invånare.

1.03 kr. » »

1.30 » * *

2.2 9 » >- “

(höjningen under fjärde perioden förklaras av det dä nytillkomna grundbidraget).

Förrän samtliga berättelser för de olika perioderna hunnit slutgiltigt granskas

och sammanställas, kunna icke några mera detaljerade uppgifter lämnas beträffande

dyrtidshjälpens inverkan på de olika skikten utav kommunernas ekonomiskt svagt

ställda samhällsmedlemmar, men de upplysningar, som stå att vinna ur det tillgängliga

materialet, giva en ungefärlig föreställning om huru verksamheten kommit

att gestalta sig så att säga inifrån. 1 princip skulle dyrtidshjälp beredas alla mindre

bemedlade, som kännbart drabbats av dyrtiden, oavsett samhällsställning och inkomstläge,

men i praktiken har det blivit nödvändigt att sä gott som uteslutande

inskränka verksamheten att omfatta de ekonomiskt allra näst beträngda inom

kommunerna. Under det att man i städerna oftast fixerat bestämda inkomst gränser

för rätten att åtnjuta dyrtidsanslag, vilka inkomstgränser dock rätt betydligt varierat,

har man däremot på landsbygden inom de flesta kommuner ansett sig icke böra

fastställa någon dylik gräns.

Under tredje perioden uppgävo endast 89 kommuner, att inkomstgränsen satts

högre än 2,000 kronor och under fjärde perioden kan motsvarande siffra preliminärt

sättas tdl 192, av vilket tydligen framgår, att dyrtidshjälpen huvudsakligen kommit

de allra svagast ställda till godo. De utdelade beloppens storlek (väsentligen i form

av rabattmärken av olika typer) hava i de flesta fall icke överstigit 150 kronor

per hushåll och period; vanligen har det stannat vid 50—100 kronor. Inom de

större kommunerna hava. sökandenas stora antal nödvändiggjort en mera schablonmässig

prövning av hjälpbehovet, under det att en i regel ingående prövning av

de individuella behoven ägt rum inom de smärre kommunerna.

En bland de största svårigheterna ur förvaltningssynpunkt har vant att förmå

kommunerna tillämpa rättvisa och i kontrollhänseende betryggande fördelningsncirmer

och rabatteringsfoi mulär. Kommunerna ha härutinnan medgivits ett visst mått av

handlingsfrihet, men folkhushållningskommissionen har nogsamt ingripit vid de fall.

där missbruk kunnat befaras eller förekommit. Kommissionen har genom detaljerat

utarbetade instruktioner samt genom kostnadsfritt tillhandahållande av olika slags

formulär sökt underlätta kommunernas förvaltningsuppgifter, och anser sig folkhushållningskommissionen

med stöd av granskado rapporter och verksamhetsberättelser

befogad uttala, att kommunerna på det hela taget, nedlagt ett erkännansvärt stort

arbete och intresse på att fördela de tillgängliga medlen så rättvist som möjligt.

Inom cirka 1,450 kommuner har dyrtidshjälpen under andra och tredje perioderna

utlämnats i form av nedsättning av priset å vissa större konsumtionsartiklar,

kombinerat till viss mindre del med gratisutdelning. Enbart gratisutdelning av

varor medelst anvisningar, lydande å visst belopp för inköp av nödvändighetsartiklar.

praktiserades under andra perioden inom 428 kommuner (varav 11 städer)

och under tredje perioden inom 344 kommuner (varav 5 städer), men folkhushållningskommissionen

har från och med fjärde perioden ytterligare skärpt kravet på

gratisutdelningens inskränkning. Denna utdelningsform kommer därlör numera i

mycket begränsad omfattning i tillämpning och inskränkes huvudsakligen till sådana

fall. där särskilda omständigheter försvåra användningen av rabatteringsformulär.

Bihang till riksdagens protokoll 1919. 1 samt. 305 höft. (Nr 342.) 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Allmänna

niet linjer för

dyrtidsverklamhcte

s avveckling.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 342.

Storleken av rabatterna hava ökats för varje period, och ha under nu löpande

femte period uppgått ända till 2— 3 kronor å 1 kilogram kött, 10—25 öre å 1 liter

mjölk, 10—20 kronor å 1 par skodon, 3—4 kronor ä skolagning, o. s. v.

Den hjälp, som med användande utav här angivet fördelningssätt utdelats,

•har berört ett mycket betydande antal svenska medborgare, vilket åskådiiggöres

genom nedanstående tabell:

1

f

Städer

Landskommuner ocli

köpingar

Summa

Hushåll

Personer

Hushåll

Personer

Hushåll

Personer

1 perioden......

124,508

429,752

85,124

329,172

209,632

758,924 (approx.)

2

216,755

717,491

205,664

807,536

422,419

1,525,027

3 » ......

211,157

695,710

212,827

769,516

423,984

1,465,226

Under fiärde perioden kan bidragsmottagainas antal preliminärt uppskattas

till 1,400.000 personer, fördelade på cirka 400,000 hushåll.

Ungefär två femtedelar av dem. som kommit i åtnjutande av dyrtidshjälp,

hava varit ensamstående personer, till övervägande delen gamla och sjuka samt

vissa kategorier av arbetslösa, medan återstående tre femtedelar utgjorts av familjeförsörjare

med stora barnskaror.

Uppgift om yrkesfördelningen bland de understödda hushållsföreståndarna har

icke infordrats förrän under fjärde perioden, från vilken följande preliminära siffror

kunna anföras. Slörsta kategorien bidragsmottagare torde utgöras av arbetare i

industri, handel och sjöfart, nämligen omkring 92.000 hushåll. Närmast följer gruppen

stattorpare, jordbruksarbetare och dylika med cirka 45 0U0 hushåll. Lag/ e flinkt hinder

av olika slät komma därnäst med omkring 11,000 hushåll. Vidare må nämnas

lägenhctsinnehnvare orh med dem jämställda, 9,000 hushåll, och fiskare, 5.000 hushåll,

samt arbetsbi män, tjänstemän inom olika yrken och med dem jämställda, 2,500

hushåll.

En bland de största grupperna bilda *personer utan bestämt yrke eller anställning».

Antalet häri ingående hushåll kan ännu ej fixeras. Denna grupp torde

huvudsakligast utgöras av ensamma personer, såsom änkor, pensionärer och dylika,

En annan rätt betydande kontingent, vars antal hushåll ej heller för närvarande

låter sig bestämma, utgör gruppen »diverse yrken», vilken rymmer olika slags

hantverkare och utövare av fria yrken. Troligen kunna cirka 15,000 hushåll

räknas hit.

Slutligen må erinras om att personer i cirka 16,000 hjälpta hushåll även

uppburit mindre tillfälliga bidrag av fattigvården (personer med full försörjning av

fattigvården kunna under inga villkor göras delaktiga av dyrtidsanslaget), d. v. s.

4 procent av samtliga hushåll. Även denna siffra bör vältaligt vittna om, att

den statsunderstödda dyrtidsverksamheten erhållit karaktären av kristidslijälp för

ekonomiskt betryckta samhällslager, vilka i stor utsträckning måhända blott på

detta sätt fått någon kompensation för dyrtiden.

Då verksamheten för lindrande av de mindre bemedlades levnadsvillkor tillkom

på grund av kristiden, bör enligt kommissionens mening verksamheten även

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj ts proposition AV 342

upphöra, sedan förutsättningarna för dess tillkomst, hävts, men det synes härvid

kommissionen angeläget betona, att avvecklingen sker med sä varsam hand, att

de ekonomiskt svagt situerade samhällsmedlemmar, vilka hittills tack vare dyrtidsanslaget

kunnat hålla sig uppe. icke riskera alt nedsjunka i ett läge, som tvingar

fattigvården att ingripa. Boitsett därifrån, att det må-te anses inhumant att helt

plötsligt undanrycka de mindre bemedlade ett värdefullt stöd i kampen mot de

svårigheter, som även under övergångstiden till normalare förhållanden torde komma

att göra sig påminta. och måhända starkare än under de två första anslagsperioderna.

synes det kommissionen såsom en bjudande nödvändighet för staten att även

taga hänsyn till, att kommunerna genom krisen råkat i ett ekonomiskt tryckt läge,

soin självfallet skulle än mer förvärras, om något större antal utav de med dyrtidsanslaget

förut understödda komme att päbördas den allmänna fattigvården. Av

tillgängliga uppgifter framgår, att skattelungan hos kommunerna under kristiden

stigit i högst betänklig grad. Således befinnes det. att antalet landskommuner med

en utdebitering till den kyrkliga och borgerliga kommunen å 10 kronor och däröver

per lOo kronors inkomst år 1 y 14 utgjorde 221, medan siffran för år 1918 stigit till

758, d. v. s. en ökning med 2t3 procent. Särskilt stark faller ökningen på kommuner

med över 15 kronors kommunalskatt. I denna grupp räknades år 1914

endast 29 kommuner. För år 1918 var siffran 172, vilket innebär eu stegring av

493 procent. Samtidigt hava också landstingsskatterna starkt ökats, och någon lindring

i vägbesvären torde ej hava inträtt. Aven för städerna hava kristidens utomordentligt

ökade utgifter medfört finansiella svårigheter och tryckande skattebördor.

Sålunda har exempelvis utdebiteringen per 100 kronors inkomst för rikets samtliga

städer i genomsnilt stigit från 6 kronor 28 öre år 1914 till 7 kronor 9 öre under

år 1918.

Det osäkra läget på arbetsmarknaden innebär också en stor fara för många

familjers existens och kräver bisträckning från kommunerna, vilket i sin män även

återverkar på behovet av hjälp från dyrtidsanslaget. Den bättring i livsmedelsfrågan,

som numera skönjes, bör icke föranleda förhastade åtgärder från statens

sida beträttände här ifrågavarande understödsverksamhet. Det kan också antagas,

att de gynnsammare förhållandena under den närmaste framtiden blott sä småningom

och i mån av prisnivåns ytterligare sjunkande komma att medföra några avse

värdare förbättringar i läget för flertalet av dem, som hitintills blivit hjälpta genom

de statsunderstödda dyrtidsåtgärderna. 1 detta sammanhang bör också beaktas,

att priset å flera viktiga livsförnödenheter kan komma att hållas ganska högt på

grund av de föranstaltningar, som må befinnas nödvändiga från statens sida vid

ordnandet av den allmänna prispolitiken och landets livsmedelsproduktion. Da det

sålunda ännu icke kan närmare fixeras någon tidpunkt, när sådana prislägen eller

förhållanden i övrigt kunna inträffa, som medgiva, att även de bredaste skikten

utav de nuvarande bidragsmottagarna kunna reda sig ulan samhällets mellankomst,

lärer det följaktligen bliva ofrånkomligt för det allmänna att låta dyrtidsverksamheten

fortgå ännu någon tid framåt. Att denna mening även delas bland det stora

tlertalet utav kommunerna ute i landet framgår av inkomna svar på en rundfråga

härom, som av kommissionernas avdelning för dyrtidsanslaget ställts till kommunerna.

Av de inkomna svaren (1,813 stycken) framgår, att 358 kommuner eller

19.7 procent av dem, som lämnat svar, anse, att dyrtidsverksamheten bör kunna

helt och hållet upphörn den t juli 1919. d. v. s. vid utgången av femte anslags
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Mujt:x proposition Nr 342.

perioden, varvid dock anmärkes, att ett stort antal av dessa avvisande svar äro

villkorliga och avgivna under förutsättningen, att dyrtidens tryck lättas inom den

närmaste tiden av utvecklingens egen makt.

En motsatt mening hävdas av 1,455 kommuner (80.3 procent) — däribland

nästan alla rikets städer — som alltså avstyrka en omedelbar indragning av denna

form utav det allmännas understödsverksamhet. Att döma av dessa svar skulle

behovet av bistånd från samhällets sida vara mindre trängande i Östergötlands,

Malmöhus, Uppsala, Gottlands och Jämtlands län, medan svårigheterna synas fortfarande

kvarstå uti betydande omfattning i Norrbottens, Blekinge Gävleborgs,

Västerbottens, Göteborgs och Bohus, Kopparbergs och Kalmar län. 7J0 kommuner

hava jämväl förklarat, att någon utsikt icke förefinnes, att kommunerna på annat

sätt än genom bevijande av fattigvårdsundersf öd, skola kunna bisträcka dyrtidshjälpens

nuvarande mottagare, därest dyrtidsanslaget indrages. På grund utav de

olika skal, som i det föregående utvecklats, finner folkhushållningskommissionen

sig böra hemställa, att dyrtidsverksamheten upprätthålles under hela innevarande

år, ehuru i mera inskränkt form än vad som förutsattes, då de tidigare kalkylerna

uppgjordes. Emellertid håller kommissionen före, att det ej heller skulle vara lyckligt,

om verksamheten helt avstannade vid årsskiftet 1919-1920, enär, även om

behoven intill dess kunna emotses bliva minskade, det synes vara olämpligt att avbryta

verksamheten under vintertiden med dess då alltid förekommande större svårigheter.

Enligt kommissionens mening bör verksamheten sålunda, ehuru i ännu

inskränktare form, pågå åtminstone till och med utgången av juni månad 1920. I

vad mån verksamheten då bör helt avvecklas eller i en eller annan form fortgå

ännu någon tid, torde först längre fram kunna bedömas.

Då kommissionen här gör sig till tolk för uppfattningen, att verksamheten

först småningom bör avvecklas, vill kommissionen emellertid samtidigt framhålla,

att denna avveckling lämpligen bör ske genom en successiv inskränkning på sådant

sätt. att i första hand den kategori utav bidragsmottagare utmönstras, som genom

löneförhöjningar eller annorledes har någorlunda säkra förutsättningar att kum a

hålla sig uppe utan det allmännas stöd. Därefter skulle då återstå att hjälpa de

mest motståndssvaga. framför allt ensamstående gamla, sjuklingar, mycket barnrika

familjer o. s. v.

Att avvecklingen bör ske efter dessa linjer synes även hava stödet av en

rätt allmänt utbredd uppfattning ute i landet, enär mer än 800 av de kommuner

som önska dyrtidsverksamhetens fortsättande, uttalat sig i denna riktning, under

det att omkring 650 kommuner önska att åtgärderna skola hava samma^omfattning

som för närvarande.

Med den av kommissionen föreslagna inskränkningen av dyrtidsåtgärdema

skulle ock följa möjlighet att åvägabringa önskvärda modifikationer i principerna

för anslagens fördelning, framför allt i det avseendet, att kommunerna finge tillfälle

att ännu mera individuellt pröva behovet än vad som hittills varit fallet, då

det stora antalet bidragsmottagare understundom tvingat de kommunala organen

till en på mera allmänna grunder fotad värdesättning utav hjälp behovet.

Vid anslags beviljande åt kommunerna synes det nödvändigt, att statsbidragens

högre eller lägre belopp ännu mindre än hitintills göres beroende av kommunernas

egna bidrag och gåvomedel, utan att i stället ökad hänsyn fästes såväl

vid kommunernas verkliga bärkraft som vid det utrönta behovet av understöd hos

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kuitgl. Maj.ts proposition AV H42. i;-i

befolkningen. Detta såväl för att förekomma, att kommunen genom egna rikliga

bidrag utan trängande behov skall avvinna staten otillbörligt höga belopp, som även

för att på ett sätt kunna bispringa kommuner med mera behövande men mindre

skattek raft iga innevånare.

Under trycket av kri'' tidens växande svårigheter blev det nödvändigt att

successivt vidga ramen för dyrtidsanslagets ändamål. Då nu en avspänning börjat

bliva märkbar, och det finnes skälig anledning antaga, att förhållandena efter hand

skola förbättras, synes det kommissionen uppenbart, att dyrtidsveiksamhetens uppgifter

bota på lämpligt sätt begränsas. På den vägen torde också övergången till

den totala avvecklingen mjukast kunna genomföras. Den grundläggande synpunkten

härvidlag bör enligt kommissionens mening vara den, att d> lifsverksamhet en hädanefter

uteslutande inriktas på direkta åtgärder för nerbringande av de mindre bemedlade

befolkningslagrens levnadskostnader i fråga om livsmedel, bränsle och beklädnadsartiklar.

Staten skulle sålunda hädanefter icke lämna bidrag till anläggning

eller inredning av nya centralkök (men väl som förut uppmuntra rabattering

av mat från allmänna bespisningsföretag), till sömnads- och skomakeriverkstäder,

till belysningsartiklar, till upplysningsverksamhet i dyrtids- eller livsmedelsfrågor, ej

heller till filantropiska företag i annan mån, än när dessa efter prövning av folkhushållningskommissionen

i varje särskilt fall åtagit sig att under kommunal kontroll

å det kommunala dyrtidsorganets vägnar handhava verksamhetsuppgifter, som

eljest egentligen bort direkt utövas av det kommunala organet. Det direkta understödjandet

av de filantropiska företagen med avseende på nyanläggningar eller merkostnader

skulle sålunda helt upphöra. Icke heller kan folkhushålluingskommissionen

finna det tillrådligt, att allmännyttiga företag såsom t. ex. länshjälpskornmittéema

för framtiden göras delaktiga av dyrtidsanslaget för bedrivande av med

kommunerna sidooidnad verksamhet, utan toide tidpunkten nu vara inne att överflytta

all dyrtidsverksamhet på kommunerna för vinnande av enhetlighet och planinässighet

i avvecklingsarbetet. Däremot vill kommissionen betona vikten av att

de skattetyngda kommunerna liksom hittills må berättigas att få använda någon

mindre del av beviljat anslag till förvaltningskostnader, sedan folkhushåliningskommissionen

i varje särskilt fall prövat förutsättningarna och fixerat beloppens storlek.

De ytterst ringa belopp, som under fjäide och femte perioderna ifrågasatts och

kommit till användning för ändamålet, borga för, att det ej här kan bli tal om

några större summor, medan det å andra sidan visat sig, att förefintligheten av

möjligheter till någon ersättning gjort kommunernas förtroendemän villigare att påtaga

sig den ofta ganska betungande och ej sällan mycket otacksamma uppgiften

att handhava fördelningen av dyrtidsanslaget.

Fortfarande torde förbudet mot utlämnande av kontanta bidrag böra strängt

upprätthållas, dock med tillbörligt hänsynstagande till de modifikationer av reglerna,

som hittills tillämpats.

Kommissionen vill i detta sammanhang stryka under sin bestämda uppfattning,

att dyrtidsverksamheten även i fortsättningen bör principiellt gå fram på

rabatteringslinjen. Från olika delar av landet, enkannerligen frän jordbrukskommunerna

och samhällen med mindre goda kommunikationer, hava visserligen fyrfaldiga

gånger och senast i de ovan nämnda rund frågesvaren höjts krav på att

kommunerna borde få rätt att utdela dem beviljade statsbidrag i form av kontanta

bidrag eller åtminstone i gratisanvisningar. Detta anspråk bör enligt folkhushåll
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

Kostnadsbe
räkningar.

14 Kungl. Maj ts proposition AV 342.

uingskommissionens bestämda uppfattning avvisas. Men väl iinner kommissionen

skäl tala för att det liksom hittills medgives kommunerna rätt att få begagna

en viss mindre del av anslagen såväl till kontanta bidrag (jämför ovan) som också

till utdelning av gratisanvisningar, varvid det dock torde böra överlämnas åt den

centrala ledningen av den statsunderstödda dyrtidsverksamheten att härom utfärda

närmare föreskrifter. I varje fall måste det göras gällande, att framför allt kontantutdelning

men även utlämnande av gratisanvisningar bör inskränkas till

undantagsfallen.

Beträffande verksamhetens gestaltning i övrigt lära några större avvikelser

från hittills följd ordning icke vara påkallade.

Kommissionen tillåter sig slutligen giva uttryck åt den åsikten, att det

centrala statsorganet för dyrtidverksamheten även under avvecklingstiden måtte få

arbeta under så fria former som möjligt, vilket även torde låta sig göra, om folkhushållningskommissionens

verksamhet under tiden skulle komma att upphöra och

den delegation, som utsetts att handhava dyrtidsanslagets fördelning, anknytes till

något annat förvaltningsorgan.

Av den minskade omfattning, som verksamheten under avvecklingen

förutsattes komma att erhålla, följer givetvis, att betydligt mindre anslag erfordras

än vad som tidigare av kommissionen beräknats.

Genom beslut av 1918 års riksdag skulle dyrtidsanslaget från och med

fjärde perioden utgå till kommunerna dels i form av ett sä kallat gran /bidrag med

2 kronor per år och innevånare utan skyldighet för kommunerna att behöva tillskjuta

eget motsvarande bidrag, dels såsom ett så kallat fuUnaOsbidrng, i regel utmätt

på grundvalen av kommunernas egna uppoffringar. Folkhushållningskommissionen

motiverade på sin tid förslaget om grundbidrag därmed, att det »inom varje kommun

finnes ett större eller mindre antal personer, som synnerligen kännbart pressas

av dyrtiden, utan att någon hjälp bringas dem på grund av kommunernas oföretagsamhet

eller svaga ekonomiska läge». Förvisso äga dessa ord alltjämt sin aktuella

giltighet, men då kommissionen på tal om de allmänna riktlinjerna för avvecklingen

för sin del hävdat, att statsbidragets storlek hädanefter bör mer än

hittills grundas på så noggrant som möjligt utrönta behov hos kommunernas befolkning

och dessas verkliga ekonomiska bärkraft, och följaktligen varje ortsbefolknings

särskilt ömmande läge har möjlighet att bliva beaktat och behjärtat.

finner kommissionen sig nu kunna föreslå, att grnndb dra /et indrages från och med

senare halvåret lvi9. Kommissionen anser så mycket större skäl tala härför som

tillvaron av detta bidrag synbarligen avhållit åtskilliga landskommuner med ekonomisk

bärkraft från att medelst egna tillskott giva de dyrtidslindrande åtgärderna

den av staten avsedda effekten. För staten skulle dessutom grundbidragets

borttagande medföra betydligt minskade anslagskrav för dyrtidsverksamheten. Liksom

hittills bör i regel krävas kommunalt anslag eller förhandenvaron av gävomedel

såsom villkor för statsbidrags erhållande, men torde den utvägen fortfarande

stå öppen för kommuner i särdeles tryckt läge att kunna erhålla hela kostnaden

för dyrtidsverksamheten täckt av staten Däremot synes det icke föreligga anledning

att såsom hittills regelmässigt tillerkänna kommunerna minst lika stort statsbidrag,

som dessa av egna medel tillskjutit, utan torde den individuella prövningen

av varje kommuns särskilda förutsättningar böra vara avgörande för fastställande

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj:ta proposition Nr 242.

av statsbidragets större eller mindre belopp. I varje fall synes dyrtidsanslaget

med nyss anförda undantag — icke böra utgå med högre belopp iin tre gången

kommunens eget anslag.

Storleken av det statsbidrag, som i anslutning till vad hår ovan anförts,

skulle ifrågakomma för dyrtidsverksamhet under år It)la samt törsta It loaret latta,

vid vilken senare tidpunkt verksamheten förutsattes väsentligen hava upphört, kan

för närvarande icke exakt angivas, men torde nedanstående översikt klarlägga såväl

verksamhetens hittillsvarande kostnader för staten som också de beräknade

utgifterna under avvecklingen.

Med avseende på kostnaderna för staten under första perioden, som skulle

bestridas med 5-miljonerkronorsanslaget, påpekas, att 1918 års riksdag redan anvisat

medel för täckandet av sagda periods utgifter (3,912,650 kronor .

Anslaget å 12 miltoner kronor var avsett att bestrida undra och tredje

periodernas utgifter, men då Kung!. Maj:t till andra periodens

utgifter anvisade ......................... kronor 7,732,023,

och till tredje perioden ................. » 12,241,950,

eller tillhopa kronor 19,973,973,

uppkom följaktligen ä 12-miljonersanslaget en balans ä 7,973,973 kronor.

Denna balans blev sedermera täckt av det av 1918 års riksdag beviljade

anslaget å 24 miljoner kronor. Då emellertid Kungl. Maj:t under fjärde perioden

anvisade 17,813.691 kronor, har följaktligen anslaget å 24 miljoner kronor överskridits

med 1.817,664 kronor.

Det för första halvåret 1919 disponibla anslaget å 8 miljoner kronor har avsetts

dels till att täcka balans å 2 t-miljonersanslaget eller nyssnämnda 1,817,664

kronor, dels till att bestrida femte periodens kostnader. Jämlikt till Kungl. Maj:t

avlåtna förelag hava dessa kostnader för sagda period redan belöpt sig till 14,593,496

kronor. I anseende till att de sökta anslagsbeloppen under femte perioden för närvarande

uppgå till nära 18 miljoner kronor och folkhushållningkommissionen med

stöd av tidigare vunnen erfarenhet anser sig kunna beräkna kraven från kommunernas

sida under vårmånaderna till ytterligare 2 miljoner kronor, skulle alltså

omkring 20 miljoner kronor komma att åtgå för femte perioden. Inberäknat ovannämnda

balans trän fjärde perioden skulle hela det för femte perioden erforderliga

beloppet då bliva 21,81/,664 kronor. Alldenstund 8 miljoner kronor voro dispon

bla vid ingången av år 1919, kräves följaktligen ytterligare 13,817,664 kronor

för femte periodens verksamhet eller i runt tal 14 miljoner kronor.

Beträffande dyrtidsveiksamhetens kostnader under sjätte perioden eller tiden

l juli — 31 december 1919 möter det svårigheter att på förhand närmare angiva

de belopp, som må bliva erforderliga. Dä det emellertid kan antagas, att kostnaderna

komma att uppgå till ungefär lika stora belopp, som under fjärde perioden

eller 17,<5U,000 kronor, dock med avsevärd begränsning på grund av, att grundbidraget

numera föreslås att bortfalla, finner kommissionen sig kunna fixera anslagsbehovet

för ifrågavarande period till ungefär 12 miljoner kronor.

De belopp, som krävas till bestridande utav den presumerade sista periodens

kostnader, det vill säga utgifterna för sjunde perioden, eller tiden 1 januari -— 30

juni 1920, kunna nu rimligtvis med än mindre visshet beräknas, men anser sig

kommissionen böra stanna vid beloppet 6 miljoner kronor. Det torde bemärkas,

s. 16 Kontrollera mot PDF

Departement*-

chefen.

16 Kungl. Majds proposition Nr 342.

att här hela tiden räknats med de anslag, som av Kungl. Maj: t avvi sats och, med

undantag för första perioden, icke med de belopp, som blivit av kommunerna

utnyttjade och av kommissionen uttagna från statskontoret.

På grund utav vad som här ovan anförts far kommissionen alltså hemställa,

att hos 1919 års riksdag måtte utverkas anslag till följande utgifter:

1) ■ till täckande av uppkommen balans å 24-miljo

nersanslaget och för bestridande av ytterligare

kostnader under femte perioden kronor 14.000,000,

2) beräknade statsbidrag för sjätte perioden kronor 12,000,000,

3) beräknade statsbidrag för sjunde periodenkronor 6,nQ0,000,

tillhopa kronor 32,000,000.

Med hänsyn till osäkerheten i den framlagda kalkylen får kommissionen

hemställa, att anslaget måtte erhålla förslaganslags natur.»

Då jag deri 9 januari 1919 föreslog, att anslag å tilläggsstat måtte

beräknas till prisregleringsåtgärder och till åtgärder för beredande av

lindring i de mindre bemedlades levnadsvillkor, yttrade jag, att en

omläggning av statens prisregleringsverksamhet till att i relativt högre

grad ske genom dyrtidsauslaget syntes mig riktig och av omständigheterna

påkallad. Én sådan omläggning bör under i övrigt lika förhållanden

hava till följd, att statens utgifter för dyrtidsverksamheten

ökas samtidigt som anslaget till den allmänna prisregleringen minskas.

Emellertid röner denna verksamhet påverkan av att kristiden torde

vara på återgång och icke längre kräver åtgärder från det allmännas

sida i samma omfattning som hittills. En successiv avveckling av

dessa åtgärder synes därför kunna ske. Dessa bägge utvecklingslinjer

böra enligt min mening numera följas vid statens dyrtidslindrande

verksamhet. Därvid är emellertid att märka, att under första halvåret

1919 några större ändringar icke torde kunna eller böra genomföras

och att de ändrade bestämmelser, som må utfärdas, alltså icke kunna

utöva inverkan från tidigare tidpunkt än den 1 juli 1919.

Folkhushållningskommissionen synes mig i sin framställning av

de allmänna riktlinjerna för dyrtidsverksamhetens avveckling hava i stort

sett träffat det rätta. Jag anser sålunda i likhet med kommissionen, att

i första hand den kategori av bidragstagare bör utmönstras, som genom

löneförhöjningar eller annorledes har någorlunda säkra förutsättningar

att kunna hålla sig uppe utan det allmännas stöd. Det synes mig också

fullt riktigt, att kommunerna må få tillfälle att ännu mera individuellt

pröva behovet än vad hittills varit fallet. Att statsbidragens högre eller

lägre belopp ännu mindre än hittills göres beroende av kommunernas

egna bidrag samt i stället ökad hänsyn fästes såväl vid kommunernas

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungi. Maj:tx proposition Nr 342.

verktiga bärkraft som vid det utrönta behovet av understöd hos befolkningen,

synes mig också vara välgrundat. Likaledes delar jag kommissionens

uppfattning, att dyrtidsverksamheten hädanefter bör uteslutande

inriktas på direkta åtgärder för nedbringande av de mindre

bemedlade befolkningslagrens levnadskostnader i fråga om livsmedel,

bränsle och beklädnadsartiklar samt att sålunda statsbidrag icke längre

bör lämnas till åtskilliga av kommissionen angivna anläggningar såsom

centralkok och vissa verkstäder eller till belysningsartiklar eller upplysningsverksamhet

och ej heller i regel till filantropiska företag. Såsom

kommissionen förordat bör den statsunderstödda dyrtidsverksamheten

framdeles ske uteslutande genom kommunerna.

I det förslag kommissionen avgivit angående grunderna för statsbidragets

utgående synas mig däremot vissa modifikationer påkallade.

Kommissionens förslag om indragning av det nuvarande grund bidraget,

för vilket motsvarande ortsbidrag ej fordras, kominer att medföra, att

dyrtidsåtgärderna i än högre grad än hittills bliva beroende av det kommunala

anslaget. Detta står icke väl tillsammans med kommissionens

förut uttalade grundsats, att statsbidragets högre eller lägre belopp bör

mindre än hittills göras beroende av kommunernas egna bidrag. Jagförbiser

visserligen icke, att kommissionen fortfarande velat hålla möjligheten

öppen för kommuner att kunna erhålla ända till hela kostnaden

för dyrtidsverksamheten täckt av staten, men denna möjlighet gäller och

skulle även framdeles gälla endast kommuner i särdeles tryckt läge.

Denna bestämmelse avser uttryckligen endast undantagsfall.

Med hänsyn härtill och då även den förut framhållna önskvärdheten

av förskjutning till relativ större användning av dyrtidsanslaget i

förhållande till prisregleringsanslaget kräver beaktande, anser jag för

min del lämpligt, att för senare halvåret 1919 ett grundbidrag bibehålies,

men håller före att det kan och bör sänkas till hälben av det

nuvarande.

Huruvida grundbidrag kommer att vara behövligt även efter 1920

års ingång, låter sig naturligtvis ej nu bedöma, likasom överhuvudtaget

de regler, som då må böra tillämpas, måste bliva beroende av huru förhållandena

intilldess utvecklat sig. Det är nödvändigt, att Kungi. Maj:t

äger frihet att bestämma härom.

Kommissionen har beräknat behovet av ytterligare anslag för femte

och själte perioderna, d. v. s. kalenderåret 1919, till sammanlagt 26

miljoner kronor. Det grundbidrag jag förordat lör senare halvåret 1919

skulle kräva ytterligare ungefär 3 miljoner kronor. Men härtill kommer,

att den närmaste framtiden är synnerligen oviss. Ökad arbetslöshet

Bihang till riksdagens protokoll 1919. 1 samt. 305 höft. (Nr 342.) 3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj ds proposition AV 342.

och därmed förenade svårigheter kunna tänkas ställa större krav på nu

ifrågavarande anslag än som kan beräknas. Jag anser därför, att anslaget

bör upptagas till jämnt 30 miljoner kronor.

För år 1020 bör i enlighet med kommissionens kalkyl äskas 6

miljoner kronor. Visserligen har i statsverkspropositionen beräknats

härtill endast 5 miljoner kronor, men anslagets höjning med 1 miljon

kronor lärer ej vara av någon betydelse vid det förhållandet, att det

belopp, som nu bör äskas för år 1019, understiger det i sådant avseende

beräknade med icke mindre än 17 miljoner kronor.

På grund av vad jag nu anfört hemställer jag, att Eders Kungl.

Maj:t måtte föreslå riksdagen

att för beredande av lindring i de mindre bemedlades levnadsvillkor

i huvudsaklig överensstämmelse med de av mig nu tillstyrkta

grunder anvisa såsom förslagsanslag

dels å tillägg »stat för år 1919 .......................... kronor 30,000,000,

dels ock å extra stat för år 1920 ....................... j> 6,000,000.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan behagade hans RIaj:t Konungen lämna bifall

samt. förordnade, att proposition i ämnet med den lydelse,

bil. . . . till detta protokoll utvisar, skulle avlåtas

till riksdagen.

Ur protokollet:

Hugo Nordlander

STOCKHOLM, ISAAC MARCUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1919.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

3 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (3)

3 kopplingar.

  1. Rskr. 1919:335 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för beredande av lindring i de mindre bemedlades levnadsvillkor. a1 i texten
  2. JoU 1919:86 Memorial i anledning av kamrarnas skiljaktiga beslut beträffande Rungl. Maj:ts proposition angående anslag för beredande av lindring i de mindre bemedlades levn s. 1 i texten
  3. JoU 1919:70 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för beredande av lindring i de mindre bemedlades levnadsvillkor. s. 1 i texten