Med förslag till ändrad lydelse av §§ 12, 54 och 105 regeringsformen, §§ 38, 50, 55, 56 och 74 riksdagsordningen samt § 2 mom. 4 tryckfrihetsförordningen
1919-03-21 · 37 sidor, varav 31 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 31 av 37 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1919:346, Med förslag till ändrad lydelse av §§ 12, 54 och 105 regeringsformen, §§ 38, 50, 55, 56 och 74 riksdagsordningen samt § 2 mom. 4 tryckfrihetsförordningen
Dokumentets text
Kungl, Maj:ta proposition nr 346.
1
Nr 346.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till ändrad
lydelse av §§ 12, 54 och 105 regeringsformen, §§ 38, 50,
55, 56 och 74 riksdagsordningen samt § 2 mom. 4 tryckfrihetsförordningen;
given Stockholms slott den 21 mars
1919.
Under åberopande av bifogade i statsrådet förda protokoll vill Kungl.
Maj:t härmed till riksdagens prövning i grundlagsenlig ordning framlägga
följande
Förslag
till
ändrad lydelse av §§ 12, 54 och 105 regeringsformen, §§ 38, 50, 55, 56 och
74 riksdagsordningen samt § 2 mom. 4 tryckfrihetsförordningen.
Regeringsformen.
§ 12.
Konungen äger ingå överenskommelse med främmande makt, sedan
statsrådet däröver blivit hört. Sådan överenskommelse skall, där den
angår fråga, som riksdagen enligt denna regeringsform äger allena eller
med Konungen avgöra, eller, utan att angå sådan fråga, är av större vikt,
framläggas för riksdagen till godkännande; och skall i överenskommelsen
intagas förbehåll, varigenom dess giltighet göres beroende av riksdagens
bifall.
Bihang till riksdagens protokoll 1919. 1 samt. 309 Käft. (Nr 346).
1
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 346.
Skulle i något fall rikets intresse kräva, att överenskommelse, som
är av större vikt men ej angår fråga, som riksdagen äger avgöra, varder
avslutad utan riksdagens godkännande, må det ske, dock att i sådant
fall den i 54 § omförmälda utrikesnämnd på sätt där stadgas erhåller
tillfälle att yttra sig, innan överenskommelsen ingås.
§ 54.
Vid varje riksdag skola kamrarna utse en nämnd av sexton ledamöter
att med Konungen rådpläga om ärenden, som angå rikets förhållande
till främmande makter. Rådplägning med denna utrikesnämnd
bör i alla utrikesärenden av större vikt äga rum före avgörandet. Då
ärende förekommer till behandling, skola alla tillgängliga handlingar och
upplysningar meddelas. De beslut Konungen fattar i ärenden, som varit
föremål för rådplägning med nämnden, varde delgivna dess ledamöter
senast vid nästa sammanträde.
Ministern för utrikes ärendena skall i början av varje riksdag och
sedermera så ofta omständigheterna det föranleda lämna nämnden en
framställning av de allmänna utrikespolitiska förhållanden, som kunna
för riket erhålla betydelse.
Nämndens ledamöter böra visa största varsamhet i avseende å
meddelanden till andra om vad vid nämndens sammanträden förekommit.
I fall, då Konungen eller den som i hans frånvaro leder förhandlingarna
prövar ovillkorlig tystnadsplikt vara av nöden, vare ledamöterna därtill
förbundna. Ledamot skall första gången han deltager i sammanträde
avgiva försäkran om tystnadspliktens iakttagande.
4
§ 105.
Lagtima riksdags konstitutionsutskott åligger att äska de protokoll,
som uti statsrådet blivit förda. Sådant särskilt protokoll som i 9 § sägs
må dock äskas allenast i vad angår visst av utskottet uppgivet mål.
Sker det, pröve Konungen, huruvida, med hänsyn till rikets säkerhet eller
andra synnerligen viktiga skäl, hinder möter för protokollets överlämnande
till utskottet. Ej må protokollet vägras, utan att utrikesnämnden
erhållit tillfälle att yttra sig i ämnet.
Protokoll i kommandomål må kunna fordras endast i det som
rörer allmänt kända och av utskottet uppgivna händelser.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kumjl. Maj:ts proposition nr 346.
Riksdagsordningen.
3
§ 38.
1. Konstitutionsutskottet — — — omförmälda stadga.
2. Utskottet skall vidare meddela utlåtanden och avgiva förslag i
anledning av dit hänvisade frågor, som angå antingen stiftande, ändring,
förklaring eller upphävande av kommunallagarna samt av lagar och författningar
om statsrådets ansvarighet, om statsdepartementen, om förvärvande
och förlust av medborgarrätt, om rikets vapen och flagga och
om allmänt kyrkomöte, eller ock överenskommelser med främmande makter
i ämnen, som ej tillhöra annat utskotts behandling.
3. Utskottet åligger ock att äska de i statsrådet förda protokoll;
dock gälle vad i 105 § regeringsformen finnes om vissa protokoll särskilt
föreskrivet. Om utskottets rätt och plikt att, efter granskning av protokollen,
hos riksdagen anmäla de anmärkningar, vartill denna granskning
funnits föranleda, eller eljest vidtaga den med anledning av gjord anmärkning
erforderliga åtgärd, så ock att, när av riksdagsman eller av
annat utskott än konstitutionsutskottet fråga blivit väckt, att statsrådet
eller någon dess ledamot eller föredragande sitt ämbete på obehörigt sätt
utövat, däröver, före frågans avgörande av riksdagen, avgiva yttrande,
därom är i regeringsformen stadgat.
4. Utskottet tillkommer---vägrar proposition.
§ 50.
Den i 54 § regeringsformen omförmälda utrikesnämnd skall bestå
av åtta ledamöter från vardera kammaren. De skola inom sex dagar
efter riksdagens öppnande väljas på sätt om val till utskott är stadgat.
Sedan valet ägt rum, skall vardera kammaren i samma ordning utse åtta
suppleanter. Ledamot utövar sin befattning till dess nytt val förrättas
vid nästa riksdag, dock att ledamot, som avgår ur riksdagen innan den
tid, för vilken han blivit vald till riksdagsman, tilländalupit, eller som
utnämnes till statsråd, ej vidare skall anses tillhöra nämnden. Förordnar
Konungen om nya val till båda kamrarna eller den ena av dem, behålle
utan hinder därav nämndens ledamöter sina befattningar.
Suppleant må ej inträda såsom ledamot i annat fall än då ledighet
i nämnden inträffat. Beträffande den ordning, som vid inträde skall
iakttagas mellan suppleanterna, gälle enahanda bestämmelser som i fråga
om suppleants inträde i utskott. Ej må den, som är suppleant, övervara
nämndens sammanträden.
4
Kungl. AIaj:ts proposition nr 346.
Konungen sammankallar nämnden så ofta ärendena det fordra och
leder nämndens förhandlingar, när han är tillstädes. I Konungens frånvaro
föres ordet av statsministern eller, om han ej är närvarande, av
ministern för utrikes ärendena. Andra statsrådsledamöter, så ock särskilde
sakkunnige må av Konungen tillkallas. Sekreterare hos nämnden
förordnar Konungen.
Skulle minst sex av nämndens ledamöter hos ministern för utrikes
ärendena göra framställning om rådplägning i viss uppgiven fråga, varde
nämnden sammankallad.
Ledamot av nämnden åtnjute ej någon ersättning under den tid
riksdagen är samlad. För inställelse vid sammanträde, då riksdagen
ej är samlad, utgår ersättning enligt de i 12 och 23 §§ bestämda
grunder.
§ 55.
Motion i ämne, som tillhör ständigt utskotts behandling, må av
riksdagsman i den kammare, han tillhör, göras inom tio dagar från riksdags
öppnande, dock att motion i grundlagsfråga må väckas inom fyrtio
dagar från öppnandet och motion, som föranledes av kungl. proposition,
vilken efter öppnandet till riksdagen avlåtits, sist vid det sammanträde,
som infaller näst efter tio dagar från propositionens avlämnande i kammare.
I sistnämnda fall äge likväl kammare, därest den med hänsyn till
infallande helg eller ärendets synnerliga omfattning finner sådant nödigt,
medgiva utsträckning av motionstiden, dock längst till det sammanträde,
som infaller näst efter tjugu dagar från propositionens avlämnande, och
må fråga härom ej väckas senare än vid sammanträdet näst efter det,
då propositionen avläts.
Motion i ämne, som tillhör tillfälligt utskotts behandling, må väckas
inom tjugu dagar efter riksdags öppnande, kammare obetaget .att för
särskilt fall medgiva, att sådan motion även senare må väckas.
I frågor, som röra någondera kammaren enskilt, samt i frågor,
som av redan inom någondera kammaren fattat beslut eller annan under
riksdagen inträffad händelse omedelbarligen föranledas, må motion framställas,
så länge riksdagen är samlad.
Motion bör alltid skriftligen till protokollet avlämnas. Ej må i en
skrift flera mål av olika beskaffenhet sammanföras.
Konungens propositioner, så ock motioner i ämnen, som tillhöra
ständigt utskotts behandling, kunna icke till avgörande i kammare företagas,
innan utskott däröver avgivit yttrande. Angår motion annat
ämne, och rörer det ej kammaren enskilt, kan motionen ej utan remiss
Kungl. Maj:ts proposition nr 340. 5
till utskott bifallas. Frågor, som röra någondera kammaren enskilt, må
genast avgöras.
§ 56.
Prövar Konungen lämpligt att i fråga, som angår rikets förhållande
till främmande makt, eller i annat ärende av större allmänt intresse
meddelande muntligen göres till riksdagen, tillkommer det statsrådsledamot,
som Konungen därtill förordnar, att i vardera kammaren
framföra meddelandet. Ej vare ledamot av kammaren förmenat att yttra
sig över vad sålunda meddelats.
Konungen äger bestämma att i fall, som här avses, kamrarnas sammanträden
skola hållas inom lyckta dörrar.
§ 74.
Riksdagens valmän och nämnder, med undantag av utrikesnämnden,
utse själva inom sig ordförande.
Tryckfrihetsförordningen.
§ 2.
4:o. I grund av —--som helst.
Vid föregående tillåtelse — — — iakttagas:
Att protokoll, hållna hos Konungen i ministeriella ärenden och
kommandomål, eller statsrådets protokoll och handlingar, eller riksståndens,
eller utrikesnämndens, eller konstitutionsutskottets, rörande statsrådet,
eller banko- och riksgäldsverkens, eller banko- och statsutskottens,
eller revisorers över banko- och riksgäldsverken, rörande samma verks
hemliga ärenden, icke kunna före femtio år efter protokollets eller handlingens
datum till tryckning fordras, eller, utan vederbörandes tillstånd,
utbekommas. Utgivas sådana handlingar — — — icke uppenbara.
GUSTAF.
Eliel Löfgren.
opaginerad Kontrollera mot PDF
6
Kungl. Maj.ts proposition nr 346.
Utdrag ur protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott fredagen
den 21 mars 1919.
Närvarande:
Hans excellens herr statsministern Eden,
Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Hellner,
Statsråden Petersson,
Sc iiotte,
Petrén,
Nilson,
Löfgren,
friherre Palmstierna,
Rydén,
Thorsson.
Efter gemensam beredning med herr ministern för utrikes ärendena anmälde
chefen för justitiedepartementet, statsrådet Löfgren, det av särskilda
kommitterade den 15 mars 1919 avgivna betänkande med förslag
till grundlagsändringar, åsyftande ett närmare samarbete mellan regering och
riksdag i utrikespolitiska angelägenheter.
Härvid anförde departementschefen:
»Innan jag redogör för innehållet i nyssnämnda kommittébetänkande
torde jag få i korthet erinra om vad tidigare i denna fråga förekommit.
^mnrensVe Spörsmålet om ökad parlamentarisk kontroll över utrikespolitiken
slut vid 1916förekom i hela sin vidd till behandling vid 1916 års riksdag. I anledårs
riksdag, ning av väckta motioner beslöt andra kammaren för sin del att i skri
-
7
Kungl. Maj:ta proposition nr 346.
velse till Kungl. Maj:t anhålla om föranstaltande civ utredning, .avseende
åtgärder för åstadkommande och lagfästande av ett närmare samarbete
mellan regering och riksdag i viktigare utrikespolitiska angelägenheter,
ävensom förslag till sådan ändring .av § 13 regeringsformen,.som — förutom
vad som må föranledas av förutnämnda allmänna samarbete mellan
regering och riksdag i de utrikespolitiska .avgöranden, vilka behandlas i
denna paragraf — hringar dess lydelse i närmare överensstämmelse med
den i § 74 regeringsformen uttryckta grundsatsen, att rikets krigsmakt
icke bör ställas på krigsfot i annat syfte än för upprätthållande av rikets
neutralitet eller för avvärjande av befarat eller börjat angrepp. Därjämte
berördes i det av kammaren godkända skrivelseförslaget frågan om
bestämmande av begreppet kommandomål, varom i detta sammanhang
icke är fråga. Andra kammarens beslut skedde i enlighet med en vid
konstitutionsutskottets utlåtande över förutnämnda motioner fogad reservation
av tio utskottets ledamöter, i vilken reservation angåvos vissa
riktlinjer för den utredning, som av reservanterna ansågs erforderlig. De
särskilda sidor av ifrågavarande spörsmål, som enligt reservanternas uppfattning
borde vid en utredning uppmärksammas, voro framför allt: riksdagens
medbestämmanderätt vid avslutandet av traktater med främmande
makter; meddelanden från regeringen till riksdagen i utrikespolitiska angelägenheter;
utveckling av det »hemliga utskotta t» till en fast institution;
konstitutionsutskottets granskning av protokoll i utrikesärenden; avfattningen
av 13 § regeringsformen i avseende å rätten att börja krig,
ävensom i övrigt riksdagens medinflytande vid befarat angrepp samt vid
fredsslut.
Även vid 1917 års riksdag bragtes spörsmålet inför kamrarna
genom motioner. Konstitutionsutskottet hemställde, i anslutning till de
av reservanterna inom 1916 års konstitutionsutskott framställda yrkandena,
att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om utredning
i förut angivna avseenden. Därjämte uppdrog utskottet vissa
grundlinjer till ett program för inrättande av en utrikespolitisk förtroendenämnd.
Andra kammaren biträdde yrkandet om utredning i överensstämmelse
med kammarens nästföregående år intagna ståndpunkt, medan
första kammaren beslöt att, med avslag å utskottets hemställan, bifalla
en vid betänkandet fogad reservation, innefattande hemställan att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t ville
låta utreda dels under vilka former eu fullständigare kännedom om aktuella
utrikespolitiska frågor måtte kunna lämnas riksdagen, dels huruvida
och på vad sätt, under bevarande av betryggande garantier för
1917 års
riksdag.
8
Kungl. Maj:ts proposition nr 346.
upprätthållande av utrikesärendenas enhetliga ledning och nödig sekretess
därvid, ett närmare samarbete mellan regering och riksdag i viktigare
utrikespolitiska ärenden måtte kunna anordnas genom utveckling av de
nuvarande särskilda deputerade till en vid varje riksdag fungerande
institution.
YstatsminiV * samrnanhang med avlåtande till 1918 års urtima riksdag av prortern
Trö*<-position angående den kommunala rösträtten (nr 34) anförde hans exrättspro-
cellens statsministern till statsrådsprotokollet rörande riksdagens andel i
vuI^vjmTi-.sviktigare utrikespolitiska ärenden följande:
urtima nies- »Förutom de politiska rösträttsreformerna böra, såsom jag förut an
ag''
tytt, även andra grundlagsändringar ingå i det författningsprogram, som
redan nu skisseras till framläggande vid 1919 års lagtima riksdag. Jag
skall bland dem endast omnämna en grupp av frågor, som genom krigstidens
erfarenheter fått en alldeles särskild auktualitet: de som angå
beslutanderätten över krig och fred samt riksdagens ställning till andra
utrikespolitiska avgöranden.
Även på detta område föreligga sedan någon tid åtminstone grundlinjer
till ett program, som vunnit anslutning från andra kammarens och
•— genom 1917 års val — valmanskårens stora flertal. Det inneslutes i
det skrivelseförslag, som på förslag av konstitutionsutskottet antogs av
andra kammaren vid 1917 års riksdag, och som hemställde om utredning
och kungliga propositioner i syfte att åstadkomma och lagfästa ett
närmare samarbete mellan regering och riksdag i viktigare utrikespolitiska
angelägenheter, med särskilt beaktande av, att § 13 i regeringsformen
— om konungens rätt att börja krig och sluta fred — borde undergå en
revision i samma riktning. Även första kammaren anslöt sig vid samma
riksdag till yrkandet om en viss reform på detta område, om än så
beskuren, att såsom medel därför angavs endast en utveckling av de
nuvarande »särskilda deputerade», det s. k. hemliga utskottet, till en vid
varje riksdag återkommande institution.
Jag har personligen medverkat vid tillkomsten av 1917 års konstitutionsutskotts
utlåtande och är alltjämt av den övertygelsen, att de
konstitutionella reformer, som i detta utlåtande förordas, äro i hög grad
påkallade av folkets och folkrepresentationens rättmätiga anspråk på
andel vid avgörandet av de viktigare utrikespolitiska angelägenheterna,
ävensom att en sådan delaktighet, om den organiseras på ett klokt och
taktfullt sätt, långt ifrån att försvaga vår utrikespolisiska ledning tvärtom
skall giva densamma ökade förutsättningar för att med kraft kunna tillvarataga
Sveriges intressen utåt. Denna övertygelse delas, såsom jag
Kungl. Maj:ta proposition nr 346.
9
förvissat mig om, av statsrådets samtliga ledamöter. När hithörande
spörsmål hittills icke blivit Kungl. Maj:t förelagda, heror det uteslutande
därpå, att den mängd av ännu mera trängande uppgifter, som under
det närmast förflutna året ålegat statsrådet, icke medgivit upptagande av
ifrågavarande spörsmål annorledes än till förberedende diskussion. Nu
bör emellertid ärendet ej längre fördröjas. I andra länder, så väl krigförande
som neutrala, har det framstått såsom ett av de första konstitutionella
krav, som direkt motiverats av krigstidens bittra lärdomar, att
folkrepresentationen måste tillförsäkras medbeslutanderätt i så livsviktiga
frågor som krig och fred samt kontroll i lämpliga former över utrikespolitiken.
Den svenska författningsrevision, som är av nöden, skulle
förete en uppenbar lucka på ett synnerligen betydelsefullt område, om
icke hithörande problem nu uptagas t ill ofördröjlig lösning.
Då utredning av nyss anförda skäl ännu icke hunnit verkställas,
kunna preciserade förslag för närvarande icke utformas. De allmänna
riktlinjerna böra emellertid ansluta sig till nyssnämnda betänkande av
1917 års konstitutionsutskott, och grundlagsändringarna alltså gå ut på
att dels trygga riksdagens medbeslutanderätt i frågor om krig och fred,
dels åt den tillförsäkra medverkan vid fördrag med främmande makter
i den utsträckning och på det sätt, som må finnas praktiskt lämpligt,
dels utveckla det hemliga utskottet till fast institution med grundlagsbestämd
befogenhet och rätt att sammanträda även mellan riksdagarna,
dels bättre ordna riksdagens kontrollrätt över utrikesstyrelsen ävensom
den allmänna kommunikationen mellan regering och riksdag i hithörande
ärenden. Anstalter torde böra trätfas för att utan dröjsmål upptaga
arbete för utredning och förslag i dessa frågor, i syfte att möjliggöra
proposition till 1919 års riksdag, och kommer vederbörande departementschef
att för detta ändamål begära rätt att tillkalla särskilda sakkunniga.
I 1917 års nyssnämnda riksdagsskrivelse ingår även en punkt om
närmare bestämmande av begreppet kommandomål och förstärkta garantier
för att viktigare försvarsärenden bliva behandlade i statsråd. Denna
fråga torde lämpligen beaktas vid utarbetande av de förslag rörande
departementsindelningen och därmed sammanhängande ärenden, som nu
äro under beredning inom justitiedepartementet.
De förslag till xäksdagens delaktighet i viktigare utrikespolitiska
angelägenheter, som jag nu förordat, innebära en viss förskjutning i fråga
om den formella maktfördelning mellan konung och riksdag, som regeringsformen
angiver. Det är emellertid min övertygelse, att denna utvidgning
av riksdagens befogenhet, liksom motsvarande förändringar,
vilka under tidens lopp ägt rum på andra områden av statslivet, icke
Bihang till riksdagens protokoll 1919. 1 sand. 309 käft. (AV 346.) 2
10
Kungl. Maj:ts proposition nr 346.
blott direkt och oförtydbart påkallas av svensk stats- och samhällsutveckling
och av de tidsförhållanden, i vilka vi nu leva, utan även stå i full
överensstämmelse med den princip om regeringens grundande på riksdagens
förtroende, som även i Sverige oemotståndligt tränger till fullt
förverkligande. Om svenskt kommunalliv och svensk folkrepresentation
fotas på rösträttsbestämmelser, vilka motsvara vår tids grundsatser om
medborgerlig jämlikhet och samhällelig rättvisa, och om den förtroendefulla
samverkan mellan regering och riksdag, som är inledd, utbygges
och befästes, då äro de avgörande dragen i den författningsrevision,
som denna nydaningens tid klaver i vårt land, lyckligt genomförda.»
Tillsättar,de Genom beslut den 31 december 1918 har därefter Kungl. Maj:t,
av utred- på min föredragning, beslutat för verkställande av utredning i ärendet
kommitté, tillkalla en kommitté, bestående av följande ledamöter: förre justitierådet
friherre E. Marks von Wurtemberg, ordförande, ledamoten av riksdagens
andra kammare, redaktören Hj. Branting, envoyén friherre Fredrik Ramel,
ledamöterna av riksdagens första kammare, förre justitierådet Ernst
Trygger och redaktören Otto von Zweigbergk. Kommittén har numera,
såsom förut nämnts, slutfört sitt arbete och den 15 mars 1919 avlämnat
betänkande med förslag till grundlagsändringar, åsyftande ett närmare
samarbete mellan regering och riksdag i utrikespolitiska angelägenheter.
^förslag"8 Kommitténs förslag har av densamma motiverats på följande sätt:
Tidigare ''Spörsmålet om grundlagsändringar i syfte att bereda riksdagen ökat
förslag, inflytande på landets utrikespolitik har tid efter annan varit å bane inom
riksdagen. Vad som åsyftats har varit såväl rätt för riksdagen att medverka
vid ingående av avhandlingar och förbund med främmande makter
samt vid krigsförklaring och fredsslut som ock åvägabringande av möjlighet
för riksdagen att öva verksam kontroll å handläggningen av de
utrikesärenden, vilkas egentliga avgörande komme att bero av regeringen
allena. Under hänvisning till den utförliga översikt av hithörande förhållanden,
som fogats vid 1916 års konstitutionsutskotts utlåtande nr 16
och finnes avtryckt såsom bilaga 1 vid kommitténs förslag, skall kommittén,
vid motiveringen av de särskilda huvudpunkterna i de förslag,
kommittén för sin del framlägger, i korthet redogöra för vad som tidigare
förekommit i varje sådan huvudfråga, däri även inbegripna de förslag,
som framkommit vid de senaste riksdagarna och alltså ej ingå i
nämnda översikt.
Ordningen Av intresse för bedömande av de frågor kommittén har att be
mande
handla ar även ^en ställning främmande statsförfattningar intaga i av
stater.
11
Kungl. Maj:ts proposition nr 340.
seende å representationens deltagande i utrikespolitiska ärendens behandling.
I en vid kommitténs förslag fogad, av kommitténs sekreterare på
grundval av tillgänglig litteratur och vissa från de svenska beskickningarna
inhämtade upplysningar utarbetad bilaga (nr 2) meddelas en
redogörelse för de förhållanden, som härutinnan råda inom åtskilliga
stater. Med anknytning till denna redogörelse må här lämnas vissa allmänna
omdömen om de grundsatser, som utomlands göra sig gällande i
fråga om parlamentens deltagande i de utrikespolitiska ärendenas handläggning.
Utgår man från vad de främmande staternas grundlagar stadga
rörande statsmakternas ömsesidiga befogenhet vid utrikespolitiska ärendens
handläggning, visar det sig, att i allmänhet inga bestämmelser förekomma
om rätt till närmare kontroll från representationens sida över
regeringens ledning av utrikespolitiken. Undantagen — exempelvis
Schweiz’ och Förenta staternas författningar — kunna snarare sägas bekräfta
regeln om den vidsträckta makt, som på detta område tillerkännes
regeringarna. Vad beträffar de gällande konstitutionella föreskrifterna
om traktaters och alliansers ingående, är sålunda beslutanderätten i princip
allmänt lagd i den verkställande maktens händer. Undantagna från
dess kompetens att ensam träffa ett avgörande äro huvudsakligen sådana
internationella överenskommelser, som beröra parlamentets grundlagsenliga
befogenhet (lagstiftnings- och finansmakt). I de flesta konstitutioner är
detta undantag uttryckligen fastslaget, oftast, såsom i Belgiens författning,
genom uppräknande av vissa slag av traktater, vilkas giltighet
göres beroende av parlamentets samtycke, stundom, såsom i den danska
grundlagen, genom en allmän hänvisning till att bestående statsrättsliga
förhållanden icke få ändras genom några av regenten ingångna internationella
förpliktelser. I andra länders författningar, såsom Sveriges
och Norges, är regeln om riksdagens konstitutionella rätt uti ifrågavarande
avseende vedertagen utan att några särskilda bestämmelser härom
finnas meddelade. Gent emot denna grupp av författningar, där regeringen
har den övervägande anparten av den fördragsslutande makten,
står en annan, mindre grupp, främst representerad av de schweiziska och
amerikanska författningarna, där representationen eller en del av densamma
innehar full medbestämmanderätt med regeringen i fråga om utrikespolitiska
avtal.
Grunderna till den omfattande maktbefogenhet, som i allmänhet
tillkommer regeringarna i handhavandet av utrikespolitiken, äro flera och
ligga långt tillbaka i tiden. På grund av historisk tradition från den
absoluta furstemaktens tid hava de diplomatiska angelägenheterna länge
12
Kungl. MajUs proposition nr 346.
betraktats som en regeringens speciella domän, vilken i högre grad än
andra styrelsegrenar undandraga folkrepresentationens inflytande. Dessa
angelägenheters ömtåliga natur, som under hittills rådande internationella
förhållanden gjort en särskilt grannlaga behandling av dem nödvändig,
har i och för sig bidragit att stadfästa nämnda betraktelsesätt. Även i
det avseendet hava utrikesfrågorna intagit eu särställning, att de ansetts
mindre än andra ärenden böra indragas i de partipolitiska striderna,
varigenom det starkt framträdande behovet av enhetlighet och kontinuitet
i utrikesledningen kunnat tillgodoses. En traditionell strävan i
denna riktning kan skönjas i de flesta länder, icke minst hos stormakterna.
Den relativt ringa sakkunskap i utrikespolitiska frågor, som i
allmänhet varit till finnandes hos flertalet parlamentsledamöter, har vidare
helt naturligt varit ägnad att hålla dessa frågor utanför den offentliga
diskussionen. Ej heller har intresset för utrikesärendena under normala
tider varit synnerligen framträdande, och i regel ha de ställts i
skuggan av de inrepolitiska frågorna.
Möjligheterna till parlamentariskt medinflytande i utrikespolitiken
ställa sig helt naturligt, vare sig de komma till full användning eller
icke, i verkligheten betydligt olika i styrelsesystem av olika slag. I ett
dualistiskt statsskick skapar den i grundlag fastställda och i konstitutionell
praxis upprätthållna skarpa gränsskillnaden mellan statsmakterna
starka garantier för regeringens rörelsefrihet på dess speciella maktområde,
framför allt på utrikespolitikens fält. Representationens möjligheter
att här göra vissa önskemål gällande äro ej stora. Den motsättning
mellan regering och parlament, som ligger i systemet, har emellertid,
särskilt under brydsam ma yttre situationer, en naturlig tendens att omfatta
även utrikesfrågorna, varigenom splittringen mellan statsmakterna
kan bliva för landet på ett alldeles särskilt sätt ödesdiger. Behovet att
undandraga åtminstone dessa frågor från den principiellt genomförda
dualismen kan därför stundom göra sig starkt kännbart och, såsom
i Tyskland under världskrigets senare skede, giva upphov till anordningar
för närmare samverkan mellan regering och parlament. I Förenta staternas
författning har detta behov tillgodosetts, och därmed också det
där rådande dualistiska systemet genombrutits på en viktig punkt genom
den delaktighet, senaten äger vid de utrikespolitiska ärendenas avgörande.
I ett parlamentariskt statsskick befinner sig problemet om representationens
kontrollmakt av naturliga skäl i ett helt annat läge. Representationen
har här ett stadgat inflytande på hela regeringspolitiken, för
så vitt som regeringen kan sägas vara ett slags utskott, sammansatt av
Kuntjl. Maj:ts proposition nr 34(1.
13
parlamentsmajoritetens förtroendemän. Själva grundförutsättningarna för
att även utrikesledningen skall vara i överensstämmelse med den i parlamentet
härskande meningen föreligga bär alltså. Men även om möjligheterna
för representationen att påverka utrikespolitiken inom de parlamentariska
författningarnas ram äro betydligt vidgade, kunna de vara
mycket varierande alltefter den olikartade gestaltning, parlamentarismen
erhållit i olika stater. I Frankrike med dess rikt utvecklade interpellationsinstitut
och den starka ställning som utskotten där intaga — drag,
vilka allmänt karaktärisera den kontinentalparlamentariska typen —
kunna dessa kontrollmöjligheter utnyttjas i vidsträckt grad, vilket även
skett, särskilt under tider, då den yttre situationen varit hotande, såsom
under olika skeden av Marockokrisen. I England, med den utveckling
kabinettsparlamentarismen där tagit, står regeringen långt mera fri från
direkt påverkan av parlamentet, och alldeles särskilt gäller detta dess
ledning av utrikespolitiken, låt vara att även här möjligheter icke saknas
att bringa denna under offentlig debatt.
Hela spörsmålet om folkrepresentationens medverkan i utrikespolitiken
kan emellertid genom världskriget sägas ha kommit in i ett alldeles
nytt utvecklingsskede. Där den traditionella uppfattningen om regeringarnas
allenavälde på detta område tidigare behärskat lagstiftning
och konstitutionell praxis, har den avsevärt fått jämka med sig under
trycket av de världspolitiska händelserna. Starka krav på medverkan
och kontroll från representationens sida vid avgörandet av frågor, vilka
måste betecknas såsom de mest skickelsedigra i nationens liv, hava överallt
gjort sig hörda och i flera länder även avsatt praktiska resultat. I
Tyska riket framträdde sålunda, såsom redan anmärkts, jämsides med
en gradvis skeende parlamentarisering av själva riksförfattningen, en
märkbar, delvis framgångsrik strävan att utbilda ett speciellt utrikespolitiskt
kontrollorgan inom riksdagen. I Frankrike synas deputeradekammarens
och senatens utrikesutskott åtminstone tidvis hava spelat en synnerligen
betydande roll, och jämväl parlamentet i dess helhet har, på ett sätt som
förr icke varit vanligt, fått förtroliga meddelanden om regeringens utrikespolitik
och kunnat i viss mån påverka densamma. I vissa andra
länder, såsom i Norge, hava särskilda parlamentskommittéer tillsatts med
speciell uppgift att följa de utrikespolitiska frågorna, och i andra stater,
exempelvis Holland och Italien, hava förslag i enahanda riktning framlagts,
ehuru de ännu ej lett till resultat.
Huru långt parlamentens eller deras delegationers deltagande i utrikesärendenas
handläggning i verkligheten sträckt sig, är en fråga som
tills vidare undandrager sig ett närmare bedömande av utanför stående.
14
Kungl. Maj:ts proposition nr 346.
Uttalandena härom äro i varje fall föga vägledande. Bekant är, att vissa
synnerligen viktiga avgöranden, såsom avtal och beslut om visst gemensamt
uppträdande av de allierade makterna under världskriget, träffats
av vederbörande regeringar på egen hand, utan att innehållet av dessa
avtal ens meddelats representationen. Över huvud kan man i den rörelse
till förmån för vidgat parlamentariskt medinflytande, som. gjort sig
gällande, iakttaga en bestämd strävan att undvika mått och steg, som
kunde vara ägnade att förlama den önskvärda handlingskraften hos regeringen.
Betecknande för det behov av enhetlig och koncentrerad ledning
av utrikesangelägenheterna, som självmant gjort sig påmint, och
starkast då faran varit som störst, är, att i Schweiz, där parlamentet
författningsenligt har den mest omfattande befogenhet att besluta i dessa
angelägenheter, regeringen genast vid krigsutbrottet erhöll en fullmakt
som medförde mycket vidsträckt handlingsfrihet. Över huvud torde kunna
sägas, att man i de flesta länder behjärtat vikten av att under de särskilt
allvarliga omständigheter som kriget medfört lämna regeringen det
erforderliga parlamentariska stödet även på det utrikespolitiska området.
Detta syfte har kraftigt befrämjats genom det undanskjutande av partimotsatserna,
som i de krigförande länderna allmänt gjort sig märkbart.
I de allmänna strävandena efter medbestämmanderätt för representationen
på det utrikespolitiska området har England i viss mån intagit
en undantagsställning. Visserligen har en opinion även här framträtt
till förmån för vidgad parlamentskontroll, och en livlig propaganda har
på vissa håll drivits med tämligen vittgående yrkanden i denna riktning.
Men denna opinion har knappast vunnit en större utbredning, och i varje fall
har den ej förmått att praktiskt göra sig gällande. Ledande engelska
statsmän hava, oberoende av partifärg, både före och efter världskrigets
utbrott bestämt avvisat tanken på mera vittgående parlamentarisk inblandning
i utrikesaffärerna. Den argumentation, som till försvar för
denna ståndpunkt enstämmigt framförts, har gått ut på hävdandet av
grundsatsen om det parlamentariska styrelsesättets oförenlighet med detaljkontroll
från representationens sida av styrelsens olika grenar. En dylik
kontroll på ett så ömtåligt område som det utrikespolitiska vore, har det
sagts, särskilt omotiverad, ja rent av skadlig, då det här mer än annars
vore farligt att splittra det ansvar som bör tillkomma regeringen ensam.
Denna för engelskt statsliv karaktäristiska ståndpunkt bottnar ytterst
i den rådande uppfattningen att den egentliga kontrollen över administrationen
utövas av parlamentet redan i och med att dess förtroendemän
innehava regeringsmakten. Sedan ministären en gång övertagit regeringen,
har den så att säga fått obegränsad fullmakt att föra den i
15
Kungl. Maj:ts proposition nr 346.
fortsättningen. Såsom ett led i den reaktion mot den extrema kabinettsparlamentarismen,
som i dess hemland på sina håll framkommit, har
man att se de förut nämnda med stöd av erfarenheterna under världskriget
med ökad styrka framställda kraven på större möjligheter för parlamentet
att följa ledningen av utrikespolitiken. Vid formuleringen av
dessa krav har man dock i allmänhet ej saknat blick för angelägenheten
av att låta den påyrkade kontrollen av utrikesfrågornas behandling försiggå
i särskilda, av dessa frågors natur betingade former. Någon delaktighet
för parlamentet eller dess utskott i själva adminstrationen synes
ej hava åsyftats, varför de beskyllningar i denna riktning som framträtt,
skjutit över målet.
Om de strävanden, som i vår riksdag under världskriget gjort sig
gällande att få till stånd en närmare samverkan mellan regering och
riksdag på utrikespolitikens område, torde kunna sägas, att de framträtt
mera utformade än i de flesta andra länder, så till vida som detaljförslag
vid upprepade tillfällen framlagts och vunnit anslutning inom riksdagen.
Detta förhållande tyder i sin mån på förefintligheten på åtskilliga
håll av en stadgad mening om önskvärdheten av en dylik samverkan.
Erfarenheten torde också utvisa att en sådan är av värde för
landet och för regeringen själv såsom ledare av dess utrikespolitik. Det
har med skäl framhållits såsom oförenligt med vår tids samhällsutveckling,
att angelägenheter av den vitala betydelse som i världskrigets belysning
måste tillmätas utrikesärendena skola vara helt eller i allt väsentligt
undandragna inflytande från folkrepresentationen. Det allmänna
medvetandet att riksdagen själv eller genom utsedda förtroendemän kan
ingående följa vad som händer på det utrikespolitiska området är ägnat
att skänka landet i dess helhet tillförsikt att intet av vikt företages på
detta område utan omsorgsfull prövning av representanter för skilda
meningsriktningar. Att åter regeringens ställning utåt stärkes därigenom
att den har folkrepresentationen bakom sig lärer vara obestridligt, och
vilken betydelse en sådan samhörighet mellan statsmakterna äger för regeringens
auktoritet och handlingskraft vid viktiga avgöranden eller under
allvarsamma yttre förhållanden belyses bäst av de senaste årens tilldragelser
inom olika länder.
Å andra sidan synes det vara oemotsägligt att utrikesärendena icke
under alla förhållanden kunna hänskjutas till riksdagen att behandlas på
samma sätt som andra frågor. Dessa ärenden kräva uppenbarligen i
många fall en diskretion, som gör det olämpligt att framlägga dem för
A llmnnt
uttalande av
kommittén.
Historik.
16 Kungl. Maj:ts proposition nr 346.
allmänheten eller ens för folkrepresentationen i dess helhet. Betänkligheterna
häremot minskas naturligtvis i ej oväsentlig grad, om vissa just i dessa
dagar starkt framträdande strävanden att omöjliggöra hemliga internationella
avtal skulle krönas med framgång, något som, ej minst ur
de mindre staternas synpunkt, måste anses högeligen önskvärt. Det vore
dock mindre välbetänkt att redan nu bygga på förhoppningen om ett
genomförande mellan alla stater av en dylik grundsats eller på dess orubbliga
fortbestånd. Även bortsett härifrån är det tydligt att i ett annat
hänseende, nämligen när det gäller pågående förhandlingar med främmande
makt, riksdagens deltagande under vanliga former i allmänhet icke
kan anses lämpligt. Att emellertid utvägar stå till buds, som göra det
möjligt att, utan uppgivande av kravet på nödig diskretion, lämna riksdagen
ett visst inflytande å alla slags utrikesärenden, hoppas kommittén
kunna i annat sammanhang uppvisa.
Till sist må framhållas att det önskvärda samarbetet mellan statsmakterna
icke bör läggas så, att regeringen går miste om den egentliga
ledningen av utrikespolitiken. Att denna allt framgent ligger i händerna
på de verkligt ansvariga måste fasthållas såsom ett ofrånkomligt
krav. Kommittén vågar emellertid tro att dess förslag skola visa sig ha
tagit tillbörlig hänsyn även härtill.
Dessa äro de allmänna synpunkter, som för kommittén varit bestämmande
vid dess arbete. Grunderna för de särskilda förslagen skola
angivas i det följande, varvid förslagen sammanföras i vissa huvudpunkter.
I.
Det hemliga utskottets utveckling till fast institution.
De särskilda deputerade, som enligt § 54 regeringsformen och § 50
riksdagsordningen skola, då Konungen sådant äskar, av kamrarna utses
att med honom överlägga i ärenden, som böra hemlighållas, skola jämlikt
nuvarande lydelse av nämnda lagrum avgiva yttrande i de mål
Konungen dem meddelar. Ursprungligen hade denna delegation — i
tryckfrihetsförordningen benämnd hemliga utskottet — allenast att behandla
ärenden, som ej tillhörde annat utskott, men denna begränsning
borttogs vid riksdagen 1865—66 i sammanhang med den nya riksdagsordningens
antagande. Förslag har en gång, vid 1905 års riksdag, varit
å bane om det hemliga utskottets avskaffande. Detta förslag blev emel
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
17
Kungl. Maj:ts proposition nr 346.
lertid av konstitutionsutskottet avstyrkt på den grund att det vore av
betydelse att eu grundlagsenlig form funnes för överläggning mellan
Konungen och av representationen valda ledamöter rörande ärenden, som
berörde rikets säkerhet och välfärd, vartill komme att möjligheten av
dylika överläggningar innebure ett ingalunda värdelöst korrektiv mot utrikespolitikens
ledning i en riktning, som icke överensstämde med nationens
önskningar.
Vid riksdagarna 1916 och 1917 hörde frågan om det hemliga ut- Motioner
O TOTA A/tJk
skottets ställning och organisation till de spörsmål, som i första rummet lyl7
gjordes till föremål för behandling i de olika förslag som då framkommo
rörande åvägabringandet av ett närmare utrikespolitiskt samarbete mellan
regering och riksdag. De yrkanden på detta utskotts ombildning, som
framställdes, voro i åtskilliga punkter divergerande. Ett förslag gick ut
på inrättandet av ett utrikesutskott, som kunde vara i verksamhet även
då riksdagen ej vore samlad, men som i övrigt borde intaga en ställning,
liknande den som tillkomme andra riksdagsutskott. Utskottet borde enligt
detta förslag äga att av regeringen mottaga och infordra upplysningar
och handlingar rörande de utrikespolitiska förhållandena, men
tillika hava att åt propositioner och motioner i dessa ämnen ägna förberedande
utskottsbehandling. Ett annat förslag, som i vissa avseenden
överensstämde med det nu omnämnda, skilde sig därifrån särskilt i den
punkten, att utskottet endast borde finnas till under riksdagarna, varjämte
yrkades att utskottet skulle granska statsrådsprotokollen i utrikesärenden.
Ett tredje förslug åter betonade väsentligen utskottets karaktär
av förtroendenämnd, tillsatt av riksdagen med uppgift att såväl medan
riksdagen vore sandad som eljest samråda med regeringen i viktigare
utrikespolitiska angelägenheter, innan dessa avgjordes.
Vid 1916 års riksdag avstyrkte konstitutionsutskottets majoritet de
framställde yrkandena om en reformering av det hemliga utskottet, ^etmö.
huvudsakligen på den grund att den enhetliga ledningen av utrikesärendena
ej finge äventyras genom konstitutionella anordningar, som vore
ägnade att försvaga regeringens handlingskraft och känsla av ansvar.
Nästföljande års konstitutionsutskott åter, som fäste synnerlig vikt
vid ifrågavarande reformkrav, angav följande grundlinjer till ett program
för inrättande av en utrikespolitisk förtroendenämnd:
l:o. Nämnden borde väljas vid varje riksdag samt utgöra en
mindre delegation med den ungefärliga begränsning, som gällde för de
särskilda deputerade enligt § 54 regeringsformen.
Bihang till riksdagens protokoll 1919. 1 sand. 309 käft. (Nr 346.) 3
18
Kungl. Maj:ts proposition nr 346.
2:o. Nämnden skulle i viss mån, efter regeringens beprövande,
vara bunden av tystnadsplikt. En skillnad borde dock göras mellan
sådana ärenden, där tystnadsplikten vnre ovillkorlig, och sådana, där
nämndens ledamöter tillätes kommunicera med andra riksdagsmän.
3:o. Regeringen borde vara skyldig att samråda med nämnden
vid viktigare utrikespolitiska avgöranden och detta på ett stadium, då
ett dylikt samråd kunde hava någon inverkan på regeringens egna mått
och steg. Samrådet finge likväl ej fattas så, att nämnden skulle ingripa
i detaljerna av utrikesförvaltningen.
4:o. Nämnden borde ej utvecklas till allmän likställighet med de
ständiga utskotten i avseende på organisation och arbetssätt, varför propositioner
eller motioner i utrikesfrågor ej borde dit remitteras. Det
personliga samarbetet med regeringen, vilket vore huvudförutsättningen
för nämndens verksamhet, finge ej äventyras.
5:o. Nämnden borde kunna fungera även mellan riksdagarna.
Om, såsom kommittén tidigare uttalat, å ena sidan en samverkan
mellan regeringen och riksdagen å utrikespolitikens område utgör ett
betydelsefullt önskemål, men å andra sidan utrikesärendena i många fall
kräva en diskretion, som gör det omöjligt att framlägga dem för behandling
av riksdagen i dess helhet, synes den enda utvägen att tillgodose
nämnda önskemål vara att låta en delegation från riksdagen med
regeringen deltaga i förberedande, handläggning av utrikesärendena. På
denna väg låter det sig göra att tillmäta representationen och dess olika
meningsgrupper ett beaktansvärt, om ock medelbart inflytande å utrikesärendenas
behandling. Utöver vad tidigare anförts angående önskvärdheten
av ett sådant inflytande må här betonas vikten av att alla de
skilda meningsriktningar, som vunnit avsevärd anslutning inom representationen,
få, under samråd med den för ärendenas ledning ansvariga
regeringen, göra sig gällande. Anordnandet av ett dylikt samråd erbjuder
möjlighet att mildra motsatser och undvika misstroende eller missförstånd
på ett område, där det för landet i dess helhet är angeläget att
partimotsatser icke med onödig skärpa göra sig gällande. I den män ett
parlamentariskt styrelsesätt vinner stadga länder det helt visst till landets
båtnad, att minoriteten icke uteslutes från möjlighet att göra gällande
sina synpunkter ifråga om ledningen av utrikespolitiken, där det
är av särskild vikt att folket så vitt möjligt står enigt och där kontinuiteten
av landets politik icke onödigtvis bör rubbas i följd av inrikespolitiska
strömningar.
De erfarenheter som vunnits i fråga om det hemliga utskottets
Kungl. Maj:ts proposition nr 346.
19
verksamhet torde ock, ehuru denna verksamhet i stort sett undandrager
sig bedömande, kunna anses gå i den riktningen att, särskilt under
kritiska tider, en samverkan mellan regeringen och eu på här antytt
sätt sammansatt riksdagsdelagation erbjuder beaktansvärda fördelar i
avseende å landets utrikespolitik.
Nu gällande, i § 54 regeringsformen och § 50 riksdagsordningen
innefattade grundlagsbestämmelser om det hemliga utskottet kunna emellertid
ingalunda anses i allo tillgodose kravet på eu delegation med den
uppgift kommittén antytt. Det hemliga utskottet är till hela sin karaktär
en tillfällig institution. Dess tillsättande är beroende på Konungens
äskande och på honom ankommer även i vad mån dess verksamhet skall
tagas i anspråk. Inga garantier finnas för att de deputerade hållas
underrättade om tilldragelser av vikt på det utrikespolitiska området
eller ens att de i sådana ärenden, som delgivas dem, erhålla alla upplysningar,
som äro nödvändiga för ett allsidigt bedömande av det dem
förelagda ärendet. Ej heller förefinnes säkerhet för att de sammankallas
på ett sådant stadium av en frågas behandling, att deras yttranden
kunna erhålla betydelse för dess avgörande.
Skall en delegation eller nämnd för utrikesärenden kunna fylla
en uppgift sådan som den av kommittén ifrågasatta, måste den tydligen
erhålla karaktären av en fast institution, vars tillsättande åligger varje
riksdag. Det framgår vidare av nämndens uppgift, att regeringen bör
vara förpliktad att bereda den tillfälle att följa handläggningen av utrikesangelägenheterna,
självfallet ej de mångfaldiga löpande ärenden,
som alltid förekomma, men däremot alla frågor av större vikt. Den ömtåliga
beskaffenheten av ett eller annat ärende bör ej få utgöra anledning
till dess hemlighållande för nämnden. Förbehåll i sådan riktning skulle
omintetgöra syftet med institutionen.
Nämndens ledamöter böra erhålla tillfälle att yttra sig innan avgörande
äger rum. Denna grundsats synes kunna erhålla så gott som
undantagslös tillämpning; dock torde ett stadgande i ämnet ej böra erhålla
en så kategorisk avfattning, att det förbiser en, låt vara avlägsen
möjlighet av ett tvångsläge som nödvändiggör ögonblickligt beslut.
Ett oundgängligt villkor för att nämndens ledamöter verkligen skola
kunna bilda sig ett grundat omdöme om de spörsmål, som föreläggas
dem, är uppenbarligen, att de erhålla tillfälle att härom inhämta ingående
kännedom. Det bör därför åligga regeringen att meddela nämnden
alla tillgängliga handlingar och upplysningar. Då det är önskvärt, att
nämnden därutöver erhåller den allsidiga utrikespolitiska orientering,
sonij måste betraktas såsom en väsentlig förutsättning för att den skall
20
Kungl. Majits proposition nr 346.
kunna fylla sin uppgift, synes lämpligen kunna föreskrivas, att utrikesministern
i början av varje riksdag och eljes, så ofta omständigheterna
det föranleda, lämnar nämnden en framställning av det allmänna
utrikespolitiska läget. Härvid böra komma i betraktande jämväl sådana förhållanden
mellan främmande makter, som kunna för riket erhålla betydelse.
De önskemål, som gjort sig gällande i fråga om en viss kontroll
över s. k. hemliga utgifter, torde ock i samband med nämndens inrättande
kunna vinna beaktande.
Om nämnden skall kunna fullgöra den uppgift, som tillkommer densamma,
bör den tydligen fungera ické endast under tider då riksdag är
samlad, utan även efter riksdagens avslutande.
Det skulle kunna ifrågasättas, huruvida icke under alla förhållanden
tystnadsplikt borde åläggas nämndens medlemmar. Vägande skäl tala
dock häremot. Det ligger nära till hands och synes bekräftat av utländsk
erfarenhet, att en dylik ovillkorlig tystnadsplikt kan på ett olämpligt
sätt binda delegationsmedlemmarnas handlingsfrihet och, även i sådana
fall där sekretess ej påkallas av något verkligt statsintresse, omöjliggöra
kritik av regeringens åtgöranden. Detta vore desto mera betänkligt,
som det kan förmodas att flera av de politiska partiernas främste
män komma att tillhöra nämnden. Även ur andra synpunkter synes det
lämpligt, att nämndens ledamöter äga med kamrater inom riksdagen och
andra inom det politiska livet erfarna personer samråda om vad som
förekommit vid nämndens sammanträden, där sådant utan olägenhet kan
ske. En dylik möjlighet kan, med varsamhet utövad, vara till gagn,
såsom ägnad att förebygga en mindre lämplig isolering av nämndens ledamöter
och bibringa även sådana riksdagsmedlemmar, som ej tillhöra
nämnden, önskvärd insikt i utrikespolitiska förhållanden. I vissa fall
måste emellertid en ovillkorlig tystnadsplikt åligga nämndens ledamöter,
och det bör tillkomma regeringen att avgöra när sådant fall är för handen
samt att då påbjuda tystnadsplikt. Med hänsyn till såväl den tystlåtenhet,
som behandlingen av utrikesärendena kräver i vissa fall, som ock
angelägenheten av att undvika meningssplittring inom nämnden är det
enligt kommitténs uppfattning önskvärt, att nämnden ej blir en alltför
talrik församling. Kommittén har tänkt sig att medlemsantalet lämpligen
kunde bestämmas till åtta från vardera kammaren. Detta antal, vilket
något överstiger det, som förekommer i hemliga utskottet men motsvararvad
som är bestämt för de minsta av de ständiga utskotten, synes lämna
möjlighet att, med tillämpning av den proportionella valmetod, som
gäller vid utskottsval, låta olika meningsriktningar inom riksdagen något
så när allsidigt bliva företrädda i nämnden.
Kungl. Maj:ts proposition nr 346.
21
Förutom de ordinarie ledamöterna i nämnden torde böra utses
suppleanter till enahanda antal. Dessas ställning synes dock i viss mån
böra bliva en annan än den, som utskottssuppleanter intaga. Ur synpunkten
av den härvidlag erforderliga kontinuitetens upprätthållande
torde böra bestämmas, att suppleant ej må inträda vid tillfälligt förfall
för ledamot utan endast då ledighet uppstår. Någon anledning att, såsom
inom utskott är sedvanligt, låta suppleanterna vara tillstädes vid
sammanträdena föreligger icke.
Vad beträffar formerna för nämndens verksamhet ligger i dess
karaktär av en med regeringen rådplägande församling att den i avseende
på organisation och arbetssätt ej bör intaga samma ställning som
tillkommer ett riksdagsutskott. Något nämndens konstituerande med särskild
ordförande bör alltså icke i grundlagen förutsättas. Skall önskvärd
samverkan mellan regeringen och representationens förtroendemän kunna
bevaras, synes det nämligen vara ett grundvillkor att överläggningarna
erhålla formen av ett samråd under Konungens ledning med de ledamöter
av regeringen som företrädesvis hava befattning med utrikesärenden,
nämligen statsministern och utrikesministern, samt i särskilda fall
även med andra statsrådets ledamöter. I nämndens intima samarbete
med regeringen ser kommittén såväl en utväg att bereda nämndens ledamöter
den bästa inblick i utrikesärendena som en garanti för att den verkliga
ledningen av utrikespolitiken bibehålies hos den ansvariga regeringen.
Att leda förhandlingarna vid sammanträdena med nämnden torde, i överensstämmelse
med vad som tillämpas inom hemliga utskottet, böra, när
Konungen ej är tillstädes, tillkomma statsministern eller om även denne
är frånvarande, utrikesministern.
Nämndens sammankallande bör i allmänhet ankomma på regeringen.
Bestämmelsen att alla viktigare ärenden skola göras till föremål
för rådplägning med nämnden torde i stort sett erbjuda säkerhet för att
denna inkallas så ofta sådant är av nöden. Olika meningar kunna emellertid
göra sig gällande om vikten av en eller annan utrikespolitisk angelägenhet,
och det synes ej lämpligt eller med den ifrågasatta institutionens
syfte väl förenligt att lägga bedömandet härav uteslutande i regeringens
hand. Kommittén har trott eu lämplig utväg stå att vinna
genom ett stadgande om skyldighet för regeringen att sammankalla nämnden,
då ett visst minimiantal, förslagsvis sex, av dess ledamöter därom
gör framställning.
Vad beträffar ersättning åt ledamöterna i nämnden för inställelse
till sammanträde, synes det kommittén uppenbart, att dylikt ledamotskap
ej bör medföra någon ekonomisk förmån. Under pågående riksdag bör
22
Kungl. Maj:ts proposition nr 346.
alltså ersättning ej utgå och, då riksdagen ej är samlad, allenast reseoch
traktamentsersättning enligt de i §§ 12 och 23 riksdagsordningen
bestämda grunder.
Enligt gällande praxis har man icke ansett sig kunna till det hemliga
utskottets sammanträden lämna tillträde åt utanförstående personer,
vilkas inkallnnde med hänsyn till deras särskilda sakkunskap kunde vara
önskvärt. Då emellertid dylika personers hörande under vissa förhållanden
torde vara ägnat att främja de rådplägningar, om vilka nu skulle bliva
fråga, synes en föreskrift, som öppnar möjlighet att till nämndens sammanträden
kalla särskilda sakkunniga, vara att förorda.
De spörsmål, som kunna hänskjutas till hemliga utskottet, äro
enligt hithörande grundlagsbestämmelsers lydelse ej begränsade till utrikesärenden,
och det lärer någon gång hava inträffat, att även andra
ämnen gjorts till föremål för utskottets överläggningar. Något verkligt
behov av att för inrikes ärenden grundlagsfästa en sekret behandling
genom en riksdagens delegation synes emellertid ej föreligga.
Med tillämpning av den uppfattning, kommittén i det föregående
utvecklat, har den ansett sig böra föreslå, att de i § 54 regeringsformen
och § 50 riksdagsordningen innefattade stadgandena om det hemliga utskottet
ersättas av bestämmelser rörande en delegation för utrikesärenden,
av kommittén kallad utrikesnämnd, med den organisation samt de uppgifter
och arbetsformer, som framgå av vad kommittén nu anfört. I
samband med förslagen om ändrad lydelse av nyssnämnda två paragrafer
har kommittén uppgjort förslag till vissa jämkningar i § 74 riksdagsordningen
och § 2 mom. 4 tryckfrihetsförordningen.
Förslagens genomförande skulle föranleda vissa förändringar i de
reglementariska föreskrifterna för riksdagen, ävensom ordningsstadgan för
första kammaren och arbetsordningen för andra kammaren. Kommittén
har ansett sig ej äga anledning att närmare ingå på frågan härom,
vilken helt och hållet faller inom området för riksdagens beslutanderätt.
Det samarbete mellan regeringen och nämnden, som bör eftersträvas,
synes bäst främjas, om överläggningarna i allmänhet bliva av förtrolig
och tvångsfri art. Ur denna synpunkt synes vara lämpligt, att
möjlighet beredes för diskussioner, som ej till sitt sakliga innehåll protokolleras.
Å andra sidan kunna uppenbarligen omständigheterna vara
sådana, att innehållet av ledamöternas yttranden bör upptagas i ett särskilt
protokoll. Beslut därom bör kunna fattas av den, som leder nämndens
förhandlingar. För att ledamöterna alltid skola vara underrättade
om, att deras yttranden äro ämnade att protokollföras, hör emellertid
K mull. Maj:ta proposition nr 346.
23
beslutet härom förut tillkännagivas. Ledamot som sjiilv framställer yrkande
därom, bör likaledes äga rätt att få sitt yttrande taget till protokoll.
Inom kommittén har varit ifrågasatt att nu antydda, av kommitténs
ledamöter samfällt omfattade grundsatser rörande protokollsföringen skulle
erhålla helgden av eu uttrycklig grundlagsbestämmelse av innehåll, att vad
ledamot av nämnden yttrat, skulle i protokollet intagas då beslut därom
fattats av den, som leder förhandlingarna eller ledamoten själv därom
gjort yrkande. Då emellertid inom kommittén ej uppnåtts enighet om
lämpligheten av att i grundlagen intaga ett dylikt stadgande, har kommittén,
i förlitande på att sakens natur skulle leda till protokollsföringens anordnande
enligt nu angivna principer, trott sig kunna stanna vid att här
uttala sin uppfattning i ämnet.
n.
Riksdagens ställning till traktater med främmande makter.
De reformyrkanden, som efter 1809 framställts rörande den Ko- Historik.
nungen enligt § 12 regeringsformen tillerkända rätten att ingå avhandlingar
och förbund med främmande makter, riktade sig till en början
mot den handläggning av dessa ärenden i ministeriel! konselj, som ursprungligen
var föreskriven i grundlagen. De vid upprepade tillfällen
framförda önskemålen om ett upphävande av nämnda konselj och de
utrikespolitiska ärendenas överförande till behandling i allmänt statsråd
förverkligades genom grundlagsändring 1909. Förslag framkommo emellertid
därjämte om grundlagsstadganden angående prövningsrätt för riksdagen
vid avslutandet av internationella överenskommelser. Dessa förslag
åsyftade dels att i § 12 regeringsformen skulle intagas en bestämmelse
om iakttagandet av riksdagens grundlagsenliga befogenhet vid ingåendet
av avtal med främmande makter, där dessa befogenheter av avtalet
berördes (motioner vid 1889 och 1896 års riksdagar), dels innehöllo de
längre gående yrkanden. Sålunda föreslogs i motioner vid 1891 och
1893 års riksdagar, att § 12 skulle erhålla ett tillägg av innehåll, att i
alla avtal med främmande makt riksdagens rätt att dem pröva uttryckligen
bleve förbehållen.
Vid riksdagarna 1916 och 1917 blev frågan om riksdagens ställ- Reformyrning
till traktater föremål för ingående behandling i ett flertal motioner. kf”4en vid
De yrkanden, som i dessa framställdes, gingo, i anslutning till
1917.
24
Kuiigl. Maj:ts proposition nr 346.
redan tidigare framförda reformkrav, huvudsakligen ut på, dels att riksdagens
samtycke skulle fastslås såsom erforderligt för traktater, berörande
områden, inom vilka enligt grundlagarnas allmänna bestämmelser
riksdagen hade beslutanderätt, dels att i lämplig form riksdagens medverkan
borde stadgas även för ingåendet av politiska förbund och sådana
»avhandlingar» med främmande makter, vilka falla utanför nämnda områden
för riksdagens verksamhet.
Vid 1916 års riksdag ställde sig konstitutionsutskottets majoritet avvisande
mot de vid nämnda års riksdag väckta motionerna i ämnet, varemot
1917 års konstitutionsutskott i det väsentliga tillstyrkte de nu åter framförda
reformkraven. I fråga om avtal rörande ämnen, som falla inom
riksdagens allmänna konstitutionella befogenhet, ställde sig utskottet obetingat
på den ståndpunkten, att ett uttryckligt stadgande om riksdagens
medbestämmanderätt bolde införas i § 12. Beträffande andra traktater
ansåg utskottet vissa invändningar kunna resas mot ett generellt stadgande
om medbestämmanderätt för riksdagen. Principen hade dock enligt
utskottets mening ett så starkt berättigande, att den hvarje fall
allvarligt borde beaktas vid en blivande utredning.
Kommitténs Innebörden av den Konungen enligt § 12 regeringsformen till
uttalande.
kommande befogenheten att ingå avhandlingar och förbund med främmande
makter torde i äldre tid i allmänhet efter paragrafens ordalydelse
hava tolkats så, att Konungen ägt utan riksdagens hörande avsluta internationella
överenskommelser av alla slag, även i fall då en dylik
överenskommelse berört sadana ämnen (lagstiftnings- och finansfiagor
m. m.) som grundlagsenligt ur andra synpunkter fallit under riksdagens
kompetensområde. Enligt den uppfattning, som sedermera slagit igenom,
äger däremot riksdagen medbeslutanderätt i fråga om alla avtal rörande
ämnen, som enligt sin art höra under dess grundlagsfästa befogenhet,
ehuru även i senare tid någon gång torde hänt, att Konungen på egen
hand fastställt avtal, vari ingått bestämmelser av allmän lags natur.
Det synes kommittén välbefogat att — såsom en konsekvens av grundlagens
egna stadganden — i regeringsformen införes uttrycklig bestämmelse
om att vid överenskommelser med främmande makter riksdagens
konstitutionella rätt alltid skall iakttagas.
Vid sidan av nu omnämnda slag av överenskommelser finnes emellertid
en betydelsefull grupp av internationella avtal, vilkas ingående
hittills obestritt ansetts ligga i Konungens hand. Hit höra t. ex. skiljedomskon
ventioner, överenskommelser av folkrättslig natur samt rent politiska
traktater. Det ligger i öppen dag, att sådana överenskommelser
Kungl. Maj:t.i proposition nr 340.
25
kunna för landet medföra förpliktelser av den största vikt. I enlighet
med den allmänna ståndpunkt kommittén i det föregående tillkännagivit
i fråga om behovet av parlamentarisk medverkan på det utrikespolitiska
området anser kommittén, att i regel sådana överenskommelser
med främmande makter, som äro av större vikt, böra underställas riksdagen,
änskönt de ej äro att räkna till en kategori, där riksdagen enligt
regeringsformen redan nu har medbestämmanderätt. Beslut om avtal i
mindre viktiga ämnen, exempelvis åtskilliga sådana spörsmål som tillhöra
Konungens administrativa lagstiftningsområde, böra däremot fortfarande
kunna avgöras av Konungen ensam.
Principen om riksdagens medverkan i fråga om viktiga traktater,
kan dock enligt kommitténs tanke ej undantagslöst fasthållas. Tvingande
omständigheter kunna i särskilda fall göra det nödvändigt att frångå densamma.
Ett sådant fall uppstår, då regeringen, medan riksdagen ej är
samlad, finner sig föranlåten att med främmande makt ingå överenskommelse
i ett ärende av så brådskande natur, att avgörandet måste träffas,
innan riksdagen hinner sammanträda. I ärenden, som enligt sin sakliga
beskaffenhet falla under riksdagens kompetensområde, bör något sådant
ej kunna ifrågakomma. Med vår tids uppfattning vore det oförenligt att
under några som helst förhållanden åsidosätta riksdagens rätt att deltaga
i avgörandet av traktatsfrågor, som beröra lagstiftning, beskattning
eller andra till riksdagens grundlagsenliga maktområde hänförliga
ämnen. Däremot kunna fall tänkas, där en överenskommelse i ett
brådskande ärende av annan art än nyss nämnts visserligen kan
sägas vara av tillräcklig betydenhet att motivera överenskommelsens
framläggande för riksdagen, därest denna är samlad, men dock ej av
så stor vikt, att urtima riksdag bör sammankallas allenast för denna
frågas behandling. Det har synts kommittén önskvärt, att möjlighet beredes
regeringen att i fall av denna beskaffenhet på egen hand avgöra
ärendet. Betänklighet häremot synes desto mindre vara för handen, som
enligt de föreslagna bestämmelserna i § 54 regeringsformen, den av riksdagen
tillsatta utrikesnämnden städse skulle hava att uttala sig innan
avgörande äger rum.
Undantagsvis kan även inträffa, att ett ämne, som utgör föremål
för en ifrågasatt överenskommelse, är av den grannlaga natur, att ur sådan
synpunkt starka betänkligheter måste göra sig gällande mot att överenskommelsen
framlägges för riksdagen och därigenom vinner offentlighet.
Visserligen hava under senaste tid starka krafter gjort sig gällande
till förmån för genomförande av grundsatsen om undantagslöst offentliggörande
av traktater, och det utkast till grundstadgar för ett nationernas
Bihang till riksdagens protokoll 1919. 1 sand. 309 käft. (År 340.) 4
26
Kungl. Maj:ts proposition nr 346.
förbund som helt nyligen blivit bekantgjort från konferensen i Paris
innehåller en bestämmelse om publicerande av alla överenskommelser
mellan stater, som från början tillhöra förbundet eller sedermera inträda
däri. Utan tvivel vore det ur världsfredens och den mellanfolkliga rättsordningens
synpunkt önskvärt, om en sådan princip kunde vinna tilllämpning.
En förutsättning härför synes dock vara, att principen genomföres
i alla stater. För dem, som stå utanför en sammanslutning av den
art, som här avses, synes regeln om förbehållslöst publicerande av internationella
överenskommelser vara förknippad med obestridliga vådor och
olägenheter. Förhållanden låta lätt tänka sig, som göra det angeläget
för sådana stater att till försvar mot ett överhängande angrepp från
annan, utanför förbundet stående makt ingå överenskommelser, som ej
äro avsedda att offentliggöras; och även bortsett från dylika försvarsförbund
kan det bliva ofrånkomligt att sluta avtal, vilkas omedelbara offentliggörande
skulle vara skadligt för landet. Ifrågasättas kan måhända
även, huruvida det ens för stater, som ingå i en sådan omfattande men
likväl ej universell sammanslutning, som för närvarande förberedes, skall
visa sig möjligt att definitivt antaga en regel om offentliggörande, vilken
skulle medföra att, i händelse två eller flera sådana stater skulle finna
nödvändigt att ingå en överenskommelse till skydd mot en stat som står
utanför sammanslutningen, överenskommelsens innehåll bleve känt icke
allenast för övriga till förbundet hörande stater utan även för den, mot
vilkens eventuella överfallsplaner den vore riktad.
Om således enligt kommitténs mening det någon gång — låt vara
ytterst undantagsvis — kan visa sig oundgängligt att ingå en överenskommelse,
som ej lämpar sig för offentliggörande och därför ej kan föreläggas
riksdagen, är även härvidlag förefintligheten av en utrikesnämnd,
sådan som den av kommittén föreslagna, ägnad att bereda riksdagens förtroendemän
av olika meningsriktningar tillfälle att erhålla del av ärendet
och före avgörandet yttra sin mening.
I enlighet med vad nu anförts har i den av kommittén föreslagna
avfattningen av § 12 regeringsformen intagits såsom regel att, när en
överenskommelse angår fråga, som riksdagen enligt regeringsformen äger
att allena eller med Konungen avgöra, eller som, utan att angå sådan
fråga, är av större vikt, den skall framläggas för riksdagen till godkännande,
men att, om i något fall statens intresse kräver, att en viktigare
överenskommelse, som ej angår fråga inom området för riksdagens avgörande,
avslutas utan riksdagens godkännande, detta må ske, sedan utrikesnämnden
haft tillfälle att yttra sig. I paragrafen har därjämte, till
förebyggande av internationella svårigheter, som kunna tänkas uppstå i
Kungl. Maj:ts proposition nr 346.
27
anledning av grundlagens principiella men likväl ej fullständigt genomförda
krav på riksdagens medverkan vid traktatsslut, intagits föreskrift,
att i sådana fall, där eu överenskommelse tinnes böra föreläggas riksdagen,
i densamma skall intagas uttryckligt förbehåll, att riksdagens godkännande
utgör förutsättning för överenskommelsens giltighet.
Det behöver knappast framhållas, att de föreslagna bestämmelserna,
ehuru icke baserade på Sveriges inträde i ett nationernas förbund med
stadgar av förut antydda innehåll, dock på intet sätt utgöra hinder för
rikets anslutning till förbundet.
Stadgandet om framläggande för riksdagen av viktigare överenskommelser,
som ej med hänsyn till sin sakliga innebörd skulle falla under
riksdagens medbestämmauderätt, synes göra det nödvändigt att medelst
en bestämmelse i riksdagsordningen avgöra, till vilket av de ständiga utskotten
en proposition rörande dylik överenskommelse skall hänvisas.
Kommittén har ansett det av utskotten, som härvid — när ej särskilt
utskott tillsättes — bör ifrågakomma, vara konstitutionsutskottet. Det
synes ligga närmast till hands att låta detta utskott, som har att taga
befattning med frågor av politisk och statsrättslig innebörd, handlägga
även de spörsmål av utrikespolitisk eller folkrättslig karaktär, som i
allmänhet utgöra föremål för här åsyftade internationella överenskommelser.
Kommittén har alltså föreslagit, att i 2 mom. av § 38 riksdagsordningen
skulle införas bestämmelse om konstitutionsutskottets åliggande
att avgiva utlåtanden och förslag i anledning av dit hänvisade frågor
om överenskommelser med främmande makter i ämnen, som ej tillhöra
annat utskotts behandling.
III.
Granskningen av protokoll i utrikesärenden.
1 samband med förslag om utrikesärendenas överflyttande från Historik.
ministeriel! konselj till handläggning i allmänt statsråd hade i riksdagen
vid upprepade tillfällen framställts yrkanden att konstitutionsutskottet
skulle i fråga om granskning av protokoll i utrikesärenden erhålla en
mera omfattande rätt än som innebars i det stadgande § 105 regeringsformen
innehöll om utskottets befogenhet att, i vad rörde allmänt kända
28
Kuiigl. Åfaj:ts proposition nr 346.
Kommitténs
uttalande.
och av utskottet uppgivna händelser, infordra protokoll i ministeriella
ärenden. Genom grundlagsändring 1909 blev ock utskottets granskningsrätt
utsträckt till samtliga protokoll i utrikesärenden. Emellertid infördes i
§ 9 regeringsformen en bestämmelse om förande av särskilt protokoll i
utrikesärende, vars hemlighållande krävdes av rikets säkerhet eller andra
synnerligen viktiga skäl; och i fråga om dylika särskilda protokoll bibehölls
i § 105 den för ministeriella protokoll förut gällande regeln, art de
finge infordras endast i vad rörde allmänt kända och av utskottet uppgivna
händelser.
Vid riksdagarna 1916 och 1917 väcktes av flera motionärer förslag
om revision av de gällande formerna för konstitutionsutskottets kontroll
av utrikesprotokollen. Dessa förslag gingo ut på, dels att samtliga sådana
protokoll borde delgivas utskottet utan anfordran, varvid, om det
visade sig nödvändigt, vissa protokoll borde föredragas under tystnadsplikt
och ärendet i sin fortsättning av riksdagen behandlas inom lyckta
dörrar, dels ock att sådan ändring av § 105 borde vidtagas, att bestämmelserna
om konstitutionsutskottets rätt att utfå ifrågavaraude protokoll
förtydligades. Av en motionär yrkades, att granskningen av statsrådsprotokoll
i utrikesfrågor borde överflyttas från konstitutionsutskottet
till ett av honom föreslaget utrikesutskott, vilket borde få del av alla
sådana protokoll.
Vid 1916 års riksdag avstyrkte konstitutionsutskottets majoritet de
då framförda reformförslagen, varemot utskottet 1917 framhöll, att lämpligheten
av anordningen med »särskilda protokoll» i utrikesärenden borde
bliva föremål för förnyat övervägande. Bestämmelserna om konstitutionsutskottets
rätt att under vissa omständigheter infordra sådana protokoll
vore icke val avvägda, varför de kunde giva anledning till delade meningar
om hur långt denna utskottets rätt sträckte sig.
De tvivelsmål, som yppats rörande tolkningen av det^i § 105 regeringsformen
innefattade förbehåll i fråga om konstitutionsutskottets rätt
att utbekomma sådant särskilt protokoll, som avses i § 9, gälla dels förutsättningarna
för att eu av utskottet uppgiven händelse är att betrakta
såsom »allmänt känd», dels Konungens rätt att avgöra, huruvida dessa
förutsättningar föreligga i fall, då konstitutionsutskottet för sin del funnit
tillräckliga skäl för handen att begära utfåendet av protokoll, vars
hemlighållande förordnats. Till undvikande av de olägenheter, som
nämnda osäkerhet kan medföra, har kommittén föreslagit sådan ändring
av § 105 regeringsformen, att konstitutionsutskottet må kunna äska särskilt
protokoll, som i § 9 regeringsformen omförmäles, i vad angår visst
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kurt yl. Maj-.ts proposition nr 346.
29
av utskottet uppgivet mål. Det för närvarande stadgade villkoret att
protokollet bör röra en allmänt kand händelse skulle alltså bortfalla,
vilket innebär en utvidgning av utskottets rätt i avseende å protokolls
infordrande. Med den åsikt kommittén hyser om nödvändigheten av att
i vissa fall tystlåtenhet iakttages rörande utrikespolitiska spörsmål, vilken
åsikt i annat sammanhang närmare utvecklats, har kommittén emellertid
funnit det i sammanhang med nämnda förändring böra uttryckligen
stadgas, att Konungen äger pröva, huruvida hinder alljämt möter
att bifalla av konstitutionsutskottet framställd begäran att utfå särskilt
protokoll. De betänkligheter mot Konungens prövningsrätt i detta hänseende,
som kunna göra sig gällande, torde i väsentlig mån minskas,
om, såsom kommitténs förslag innebär, riksdagen genom sina förtroendemän
i utrikesnämnden erhåller tillfälle att taga del av alla viktigare
utrikesärenden och följaktligen även av de åtgärder, som avhandlas i
särskilt protokoll. Det synes stå i god samklang med nämnda institutions
upprättande och de befogenheter, som tilldelats densamma, att
ärenden, som äro av den natur, att de i utrikesnämnden behandlats
under tystnadsplikt — något som måste antagas vara fallet med de i särskilt
protokoll upptagna ärenden — icke utan vidare må underkastas en
granskning, som tilläventyrs kan utmynna i deras bringande inför offentligheten.
När begäran framställes om utfående av ett särskilt protokoll,
måste en prövning av frågan, sådan den då föreligger, äga rum från
regeringens sida. En garanti för att därvid icke utan tvingande skäl
intrång göres i konstitutionsutskottets granskningsrätt utgör den av kommittén
föreslagna bestämmelsen, att av utskottet begärt protokoll ej må
av Konungen vägras utan att utrikesnämnden erhållit tillfälle att yttra
sig i ämnet.
I samband med den föreslagna ändringen i § 105 regeringsformen
lärer en jämkning i § 38 riksdagsordningen vara av nöden.
IV.
Meddelanden från regeringen till riksdagen.
I de strävanden att åvägabringa närmare kontakt mellan stats- Historik.
makterna ifråga om de utrikespolitiska ärendenas handläggning, som hos
oss under världskriget gjort sig gällande, har även ingått kravet på
regelmässiga meddelanden i dessa ämnen från regeringen till riksdagen.
opaginerad Kontrollera mot PDF
30
Kungl. Maj:ta proposition nr 346.
Vid riksdagarna 1916 och 1917 väcktes sålunda förslag om utarbetande
på regeringens initiativ av utrikespolitiska årsberättelser, vilka för riksdagen
och allmänheten kunde giva en samlad bild av Sveriges relation
till främmande makter, ävensom utgivande av s. k. »blå böcker» rörande
utrikesärenden av större intresse. Vidare framhölls att muntliga framställningar
i dessa ämnen till riksdagen, offentliga eller konfidentiella,
oftare borde ifrågakomma.
Konstitutionsutskottet 1916 vitsordade behovet av åtgärder i syfte
att underlätta eu utrikespolitisk orientering för riksdagens ledamöter ävensom
för allmänheten. Nästföljande års konstitutionsutskott uttalade sig
för önskvärdheten av regelbundna redogörelser av regeringen angående
det utrikespolitiska läget, skriftliga eller muntliga, varjämte enligt utskottets
mening formerna för de sammanträden, vid vilka sådana redogörelser
skulle givas, närmare borde bestämmas.
Kommitténs Det är tvivelsutan ett beaktansvärt önskemål, att riksdagens leda
MHalande.
möter genom redogörelser över ingångna avtal med främmande makter
och andra spörsmål av intresse på det utrikespolitiska området, som
lämpligen kunna bliva föremål för offentliggörande, erhålla tillfälle att
inhämta kännedom om vad som händer på detta område. Olika former
äro tänkbara för meddelande av de redogörelser, som kunna ifrågakomma.
En metod är att genom regeringens försorg utgivas årsberättelser och
andra periodiska sammanställningar av ifrågavarande slag. Dylika årsböcker
förekomma i vissa främmande länder, såsom Förenta staterna och
Holland. Hos oss innehåller Kungl. Maj:ts till riksdagen avgivna berättelse
om vad i rikets styrelse sig tilldragit jämväl en, låt vara ytterst summarisk
översikt över utrikesärendenas behandling. Dessutom hava tidvis
(åren 1900—1904 samt 1912 och 1913) även i vårt land på utrikesdepartementets
föranstaltande utgivits särskilda årsberättelser över departementets
verksamhet i olika avseenden, innehållande, bland annat, närmare
redogörelse för frågor rörande departementets, beskickningarnes och konsulatens
organisation, svenskars ställning i utlandet, ingångna överenskommelser
med främmande makter ävensom meddelanden rörande folkrättsliga
frågor, handels- och sjörättsfrågor, skatte- och tullfrågor, m. fl.
spörsmål som förekommit under året.
En annan utväg att lämna upplysningar angående den utrikespolitiska
ställningen är att, då en fråga av större vikt rörande rikets förhållande
till främmande makt är å bane, en särskild redogörelse för växlade
noter och andra handlingar tryckes och framlägges för allmänheten.
Kungl. Maj:ts proposition nr 346.
31
Dylika »blå böcker» äro utomlands vanliga och hava även hos oss förekommit,
senast vid ett par tillfällen under världskriget.
I fråga om nämnda slag av redogörelser anser kommittén det förtjäna
tagas i övervägande, huruvida icke utgivandet av sådana hör återupptagas.
Vad särskilt beträffar årsberättelser av sådan art som de av
utrikesdepartementet tidigare utgivna, vill kommittén framhålla att de med
ett något förändrat program otvivelaktigt kunna bliva till nytta. Något
stadgande i grundlagen om utgivande av dylika periodiska publikationer
kan dock enligt kommitténs mening icke anses påkallat. Det må här
endast i förbigående anmärkas, att med den förändrade organisation, som
utrikesdepartementet tilläventyrs kommer att erhålla i anledning av senast
avgivna förslag i ämnet, det torde låta sig göra att utan annan särskild
utgift för statsverket än tryckningskostnaden åstadkomma publicerande
av här ifrågavarande periodiska redogörelser. Ej heller i fråga
om utgivandet av »blå böcker» i fall som tilldraga sig särskilt intresse
äro enligt kommitténs åsikt några konstitutionella föreskrifter erforderliga.
Ombesörjandet av dylika publikationer torde i varje särskilt fall böra
ankomma på regeringens omprövning.
En form för redogörelser av utrikespolitisk art, som vidare kan
ifrågakomma, utgöres av muntliga meddelanden av regeringen till riksdagen.
Erfarenheten har visat att dylika meddelanden kunna vara behövliga
och nyttiga. Under de förflutna krigsåren har regeringen ock
begagnat sig av detta medel för samverkan, vanligen vid mera formlösa,
inom slutna dörrar hållna sammankomster med båda kamrarnas ledamöter
samfällt. Dessa meddelanden torde visserligen kunna sägas hava varit
påkallade av förhållandena under särskilt brydsamma tider, men otvivelaktigt
kunna även eljest fall förekomma, där på regeringens initiativ ett
meddelande till riksdagen lämpligen kan äga rum på annat sätt än
genom en kungl. proposition. Formerna för sådana meddelanden böra
då enligt kommitténs mening grundlagsenlig! närmare regleras.
Någon anledning att bibehålla den nyssnämnda anordningen med
sammanträde av båda kamrarna samfällt synes ej föreligga, utan torde meddelande
böra lämnas i vardera kammaren. Kamrarnas sammanträden böra
därvid kunna efter omständigheterna vara antingen offentliga eller slutna.
Att bestämma om offentlighetens uteslutande torde i varje särskilt fall
böra tillkomma Konungen, dock med rätt för kammare, till vilken meddelande
framföres, att besluta sammanträdes hållande inom lyckta dörrar
under samma förutsättningar som i allmänhet gälla för fattande av dylikt
beslut.
Då det visat sig angeläget, att även andra frågor av större allmänt
Departe
mentschefen.
Allmänna
synpunkter.
Utrikes
nämnd.
32 Kungl. Maj:ts proposition nr 346.
intresse än de utrikespolitiska, exempelvis ärenden rörande folkhushållningen,
kunna bliva föremål för redogörelser i nyss antydda former från
regeringens sida, synes ej lämpligt att inskränka bestämmelserna om
här ifrågavarande meddelanden att omfatta endast utrikespolitiska ämnen.
Vilken statsrådsledamot bör framföra meddelande av ett eller annat
slag, torde böra bero av Konungens förordnande. I avseende å meddelanden,
som röra utrikespolitiken, ligger det naturligtvis närmast till hands,
att deras framläggande uppdrages åt ministern för utrikes ärendena.
Någon gång har förekommit, att de redogörelser, som regeringen
lämnat riksdagen vid hemligt sammanträde, icke fått åtföljas av något
som helst meningsutbyte. Detta förhållande, som stått i samband därmed,
att de hemliga sammanträdena hittills saknat officiell karaktär, skulle,
sedan de erhållit grundlagsenlig hemul, ej låta förena sig med riksdagens
rätt och värdighet, utan böra, i överensstämmelse med den praxis, som
råder i avseende å överläggning i anledning av svar å framställd interpellation,
kamrarnas ledamöter äga rätt att yttra sig även i anledning
av sådant meddelande, som här avses.’
Den lösning av spörsmålet om åstadkommande av ett närmare samarbete
mellan regering och riksdag på utrikespolitikens område, som kommitténs
förslag innebär, synes mig på ett tillfredsställande sätt förverkliga
de principer för en sådan samverkan, vilka av 1917 års konstitutionsutskott
uttalades och av andra kammaren vid nämnda års riksdag vunno
anslutning. På samma gång det bevarar den koncentration under regeringens
ledning och den diskretion vid ärendenas behandling, som på
ifrågavarande område alldeles särskilt äro av nöden, tillförsäkrar det riksdagen
medverkan i den utsträckning och i de former, som erfordras för
att folkrepresentationens uppfattning skall komma till sin rätt i alla viktiga
avgöranden. Förutsättningar synas härmed givna för att Sveriges
utrikespolitik må kunna vinna styrkan av verkligt samförstånd mellan
regering och riksdag.
Bland de olika huvudpunkter förslaget innefattar torde särskild
vikt böra tillmätas de grundlagsförändringar, som avse en ombildning av
det hemliga utskottet till en fast institution genom inrättandet av en
riksdagens utrikesnämnd. Som av de föreslagna stadgandena i § 54
regeringsformen och § 50 riksdagsordningen framgår, är denna nämnd
tillärnad intaga en centralställning i det åsyftade utrikespolitiska samarbetet
mellan regering och riksdag. För att nödig garanti skall finnas
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kung I. Maj tfa proposition nr 346.
3ä
för detta samarbete, så ofta det av omständigheterna påkallas, är det
tydligt, att nämnden ej bör bibehålla något av den tillfälliga karaktär,
som utmärker det hemliga utskottets organisation. Den bör därför ärligen
av riksdagen tillsättas; och ej nog med att den skall kunna fungera
under pågående riksdag, bör den i överensstämmelse med sitt ändamål
att vara till bands, bär helst ett viktigt utrikespolitiskt ärende förekommer
till avgörande, kunna sammankallas även under tider, då riksdag
ej är samlad, utan att härför skall erfordras den vidlyftiga anordning
med jförpuppad» riksdag, som under världskriget visat sig nödvändig.
Ett oundgängligt villkor för att nämndens ledamöter verkligen skola
kunna bilda sig ett grundat omdöme om de spörsmål, som föreläggas
dem, är uppenbarligen, att de erhålla tillfälle att härom inhämta ingående
kännedom, varför det bör åligga regeringen att meddela nämnden
alla tillgängliga handlingar och upplysningar. Den ömtåliga beskaffenheten
av ett eller annat ärende bör, såsom av kommittén betonats, icke få
utgöra anledning till dess hemlighållande för nämnden, då förbehåll i
sådan riktning skulle omintetgöra syftet med hela institutionen. Den
fullkomliga öppenhet med avseende på de utrikespolitiska ärendenas handläggning,
som sålunda enligt de föreslagna bestämmelserna präglar förhållandet
mellan regering och nämnd, utgör säkerhet för att på detta
område intet viktigt avgörande träffas utan att riksdagens förtroendemän
därom hållits underrättade och fått tillfälle att giva uttryck åt de
meningar, som inom densamma äro representerade. För att icke skapa
eu mindre lämplig isolering mellan nämndens ledamöter och riksdagen
synes det välgrundat att, i likhet med vad kommittén föreslagit, den
tystnadsplikt, som bör tillkomma ledamöterna, endast i de fall stadgas
som ovillkorlig, då regeringen på grund av de avhandlade ärendenas
natur finner skäl att påbjuda tystnadsplikt. Härigenom öppnas möjlighet
för nämndens medlemmar att med den varsamhet, som alltid bör
iakttagas vid behandlingen av de frågor det här gäller, i främsta rummet
samråda med kamrater inom riksdagen om vad som förekommit vid
nämndens sammanträden, där sådant utan olägenhet kan ske.
Vad beträffar nämndens verksamhetsformer har kommittén med
rätta framhållit, att i hela dess karaktär av en med regeringen rådplägande
församling ligger, att den i avseende på organisation och arbetssätt
ej bör intaga samma ställning, som tillkommer ett riksdagsutskott.
Något nämndens konstituerande med särskild ordförande har alltså icke
i de föreslagna grundlagsbestämmelserna förutsatts. Skall önskvärd samverkan
mellan regeringen och representationens förtroendemän kunna bevaras,
synes det nämligen vara ett grundvillkor, att överläggningarna er
B
ihan g till riksdagens protokoll 1919. / sam!. 309 käft. (Nr 346.) 5
34
Kung!. Maj:ts proposition nr 34R.
hålla formen av ett samråd under Konungens ledning med de ledamöter
av regeringen, som företrädesvis hava befattning med utrikesärendena,
nämligen statsministern och utrikesministern, samt i särskilda fall även
med andra statsrådets ledamöter. I nämndens intima samarbete med
, regeringen ser jag, i likhet med kommittén, såväl en utväg att bereda
nämndens ledamöter den bästa inblick i utrikesärendena som en garanti
för att den verkliga ledningen av utrikespolitiken bibehålies hos den ansvariga
regeringen. Icke utan skäl har av kommittén anmärkts, att detta
samarbete bäst synes främjas, om överläggningarna i allmänhet bliva av
förtrolig och tvångsfri art, varför det vore lämpligt att möjlighet bereddes
för diskussioner, som till sitt sakliga innehåll icke bleve protokollförda.
Enligt de grundsatser i fråga om protokollsföringen, som av kommittén
uttalas, borde beslut härom, då omständigheterna det föranleda, kunna
fattas av den, som leder nämndens förhandlingar, men detta beslut borde
alltid förut tillkännagivas, för att nämndens ledamöter skulle vara underrättade
om att deras yttranden vore ämnade att protokollföras. Ledamot,
som själv framställt yrkande därom, borde likaledes äga rätt att
få sitt yttrande taget till protokoll. Det synes mig ligga i sakens natur,
att dessa av kommittén omfattade grundsatser i fråga om protokollsföringen
skola vinna tillämpning, ehuru uttryckligt stadgande därom i
grundlagen ej föreslås.
I fråga om det sätt, varpå bestämmelserna om utrikesnämnden
blivit i detalj utformade av kommittén, finner jag ej anledning till annan
erinran, än att i § 50 riksdagsordningen torde böra uttalas, att i
händelse av Konungens förordnande om nya val till endera kammaren
eller båda, nämndens ledamöter utan hinder därav bibehålla sina befattningar.
Regerings- Den ställning till regering och riksdag, som tilldelats den föreslagna
formen § lä. utrikesnämnden, har icke saknat betydelse vid utformandet av stadgandena
rörande den delaktighet i fråga om utrikesärendens avgörande,
som bör tillkomma riksdagen själv. Enligt de bestämmelser som föreslagits
till införande i § 12 regeringsformen skola alla överenskommelser
av större vikt framläggas för riksdagen till godkännande. I likhet med
kommittén anser jag, att det varit önskvärt om denna princip utan
reservation kunnat upprätthållas. Av skäl som kommittén anfört torde
detta dock icke låta sig göra. Fall kunna tänkas, där ett ärendes brådskande
natur motiverar, att även en viktigare överenskommelse avslutas
av regeringen på egen hand under tid då riksdag ej är samlad. Med
ännu rådande osäkerhet i fråga om en blivande ordning'' av de mellan
-
35
Kurujl. May.ts proposition nr 348.
folkliga förhållandena och den atmosfär av misstro, som följaktligen ännu
präglar det internationella läget, synes därjämte möjlighet höra finnas
för regeringen att i undantagsfall på egen hand ingå överenskommelse,
även vid tidpunkt då riksdagen är samlad, i ett ämne, som är av den grannlaga
natur att ur sådan synpunkt starka skäl tala emot att överenskommelsen
framlägges för riksdagen och därigenom i viss mån vinner offentlighet.
Betänkligheter mot eu ordning, sådan som den nu nämnda, synas desto
mindre vara för handen, som enligt de föreslagna bestämmelserna om
den av riksdagen tillsatta utrikesnämnden denna städse skulle hava att
uttala sig innan ett viktigare utrikespolitiskt avgörande äger rum.
1 ett visst samband med bestämmelserna om utrikesnämnden Regerings
stå även de föreslagna stadgandena i § 105 regeringsformen angående /07äv‘ 9
konstitutionsutskottets rätt att utfå sådant särskilt protokoll, som i § 9
omförmäles. På samma gång ett förtydligande och en utvidgning föreslagits
i fråga om konstitutionsutskottets rätt i nämnda avseende synes
nödvändigheten av att tystlåtenhet i vissa fall iakttages rörande utiikespolitiska
spörsmål kräva, att för Konungen stadgas uttrycklig prövningsrätt,
huruvida hinder möter att bifalla av konstitutionsutskottet framställd
begäran om utfående av särskilt protokoll. Betänkligheten mot
Konungens prövningsrätt i detta hänseende torde, i enlighet med vad
kommittén framhållit, i väsentlig mån minskas med hänsyn till den rätt,
som stadgats för utrikesnämnden dels att taga del av alla viktigare utrikesärenden
och följaktligen även av dem som avhandlas i särskilt protokoll,
dels att yttra sig för den händelse av utskottet begärt protokoll
skulle av Konungen vägras.
I det kommittén meddelade uppdraget ingick även att utarbeta
förslag till sådan ändring av § 13 regeringsformen, som bringar dess 13 regI * 3eringl
lydelse i närmare överensstämmelse med den i § 74 regeringsformen ut- formen.
tryckta grundsatsen, att rikets krigsmakt icke bör ställas på krigsfot i
annat syfte än för upprätthållande av rikets neutralitet eller för avvärjande
av befarat eller börjat angrepp. Något förslag till ändrad lydelse
av § 13 regeringsformen har emellertid ej av kommittén utarbetats, utan
har den ansett sig äga anledning hemställa om befrielse från sitt uppdrag
i denna del. Till stöd för denna ståndpunkt anför kommittén
följande:
''Kommittén har kommit till den uppfattning, att nuvarande tidpunkt
icke väl lämpar sig för upptagande av det härvid åsyftade spörsmålet
om riksdagens medbestämmanderätt i fråga om krig och fred. Sedan kommit
-
36
Kiingl. Maj:ts proposition nr 346.
ten utsetts, har inträffat en viktig tilldragelse, som tilläventyrs kan komma
att utöva ett väsentligt inflytande på nämnda spörsmål. Ett stort antal
stater, tillhörande den ena av de maktgrupper, som varit indragna i världskriget,
har i samband med inbördes förhandlingar rörande blivande fredsslut
för kort tid sedan enats om ett förberedande utkast till grundstadgar för ett
nationernas förbund, bestående av dessa stater jämte andra, som förutsättas
komma att inbjudas att inträda i förbundet. I detta utkast åsyftas förpliktelse
för varje till förbundet ansluten stat att i vissa fall — framför
allt då någon medlem av förbundet bryter sina i förbundsfördraget
åtagna skyldigheter i avseende å fredstillståndets bevarande — deltaga
i en av förbundets centralorgan mot fördragsbrytaren inledd aktion, innefattande
eventuellt även militära åtgärder. Huruvida Sverige kommer
att inträda i ett förbund av denna art kan icke för närvarande med
säkerhet bedömas. Men för den händelse så skulle bliva fallet, är det
tydligt, att grundlagsbestämmelser, som under alla förhållanden gjorde
ett militärt inskridande mot annan stat beroende av riksdagens medverkan,
svårligen läte förena sig med den varje förbundsmedlem åliggande
förpliktelsen att under .vissa eventualiteter ofördröjligen ställa till förbundets
förfogande någon del av sin krigsmakt. Att för närvarande förbereda
sådana grundlagsbestämmelser kan då näppeligen vara lämpligt,
utan det vill synas, som om frågan härom borde anstå till dess det visat
sig, huru bestämmelserna för ett nationdrnas förbund slutligen utformas,
och huruvida Sverige kommer att tillhöra förbundet. T sådan händelse
torde böra komma under övervägande, i vad mån såväl § 13 som § 74
regeringsformen böra anpassas efter förbundsvillkoren, något som icke
utesluter att samtidigt den tanke, som ligger till grund för kommitténs
uppdrag, kan i visst avseende vinna beaktande, likasom denna tanke,
därest det visar sig, att landet ej skulle komma att tillhöra ett nationernas
förbund, då bör i hela sin omfattning upptagas till förnyat övervägande.
Vid nu angivna förhållanden har kommittén trott sig äga anledning
att hemställa om befrielse från uppdraget att utarbeta förslag till
ändrad lydelse av § 13 regeringsformen. Den har ansett sig desto mer
oförhindrad att förorda ett uppskov med omarbetandet av denna paragraf,
som det enligt dess enhälliga mening i våra dagar måste anses
uteslutet, att Sveriges konung skulle —- bortsett från de förhållanden,
vilka såsom nyss antytts kunna bliva en följd av landets inträde i ett
nationernas förbund — börja krig utan att genom samråd med riksdagen
eller dess förtroendemän av skilda meningsriktningar förvissa sig
om,, att den allmänna folkmeningen finner ett dylikt steg oundvikligt.’
37
Kungl. Maj:ts proposition nr 346.
I överensstämmelse med kommitténs ståndpunkt anser jag mig kunna
förorda, att frågan om revision av § 13 regeringsformen får tills vidare
anstå. Vad kommittén anfört synes mig giva stöd för dess mening, att
även om denna fråga icke nu erhåller sin definitiva lösning, det likväl
måste anses uteslutet, att hittillsvarande bestämmelser i § 13 regeringsformen
skulle kunna i realiteten medföra något åsidosättande av riksdagens
och den allmänna folkmeningens ställning i eu så utomordentligt
viktig fråga. Till de garantier för riksdagens faktiska medbeslutanderätt
i en sådan fråga, vilka redan finnas bland annat i § 74 regeringsformen
komma genom de av mig nu förordade förslagen om riksdagens medverkan
vid traktater och om utrikesnämndens hörande i alla viktigare
utrikesärenden en ytterligare förstärkning av riksdagens ställning på hela
det utrikespolitiska området, vilken ovillkorligen måste göra sig gällande,
i all synnerhet i ett så utomordentligt avgörande som det, varom § 13
regeringsformen handlar. Härtill kommer, att frågan om Sveriges ställning
till nationernas förbund numera inträtt i ett mera aktuellt skede, i
det att Kungl. Maj:t på inbjudan av de stater, vilka sinsemellan uppgjort
det av kommitterade berörda förslaget till grundstadgar för ett sådant
förbund, numera utsett delegerade att för Sveriges vidkommande deltaga
i vissa härmed sammanhängande överläggningar.)
Föredraganden uppläste härefter det av kommittén utarbetade
förslag till ändrad lydelse av §>? 12, 54 och 105 regeringsformen, §§
38, 55, 56 och 74 riksdagsordningen samt § 2 mom. 4 tryckfrihetsförordningen
ävensom den av kommittén föreslagna ändrade lydelsen av
§ 50 riksdagsordningen med sådan jämkning, som föredraganden i det
föregående omnämnt; och hemställde föredraganden, att förslaget i den
sålunda upplästa avfattningen måtte föreläggas riksdagen till prövning i
grundlagsenlig ordning.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan täcktes Hans Maj:t Konungen
förordna att till riksdagen skulle avlåtas proposition
av den lydelse bilaga vid detta protokoll utvisar.
Departe
rucnts
chejen.
Ur protokollet:
Gustaf Sandström.
Doktrin (4)
- Joachim Åhman, USA:s befogenheter på svenskt territorium enligt DCA, SvJT 2026 s. 357, på s. 361 · Fritt tillgänglig
- Nicklas Vabi, Statschefens offentligrättsliga status, FT 2003 nr 1 s. 127, på s. 135 · Hos förlaget (inloggning eller köp)
- Traktat och lag i praktiken. Några reformönskemål, SvJT 1965 s. 286, på s. 289 · Fritt tillgänglig
- UTRIKESNÄMNDEN OCH TYSTNADSPLIKTEN, SvJT 1963 s. 174, på s. 182, 185 · Fritt tillgänglig
Hänvisningarna är utvunna maskinellt ur Svensk Juristtidnings öppna arkiv. Artiklarna läses hos SvJT.
Hänvisningarna är utvunna maskinellt ur artiklarnas text; artiklarna läses hos utgivaren.
Hänvisas hit från
7 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (2)
2 kopplingar.
- KU 1919:34 Utlåtande, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till ändrad lydelse av §§ 12, 54 och 105 regeringsformen, §§ 38, 50, 55, 56 och 74 riksdags s. 1 i texten
- KU 1919:36 Memorial med förslag till ändrad lydelse av § 105 regeringsformen och § 38 mom. 3 riksdagsordningen. s. 2 i texten
Doktrin (5)
5 kopplingar i 4 dokument.
- SvJT 1963 s. 174 UTRIKESNÄMNDEN OCH TYSTNADSPLIKTEN s. 182 · s. 185 i texten
- SvJT 2026 s. 357 Joachim Åhman, USA:s befogenheter på svenskt territorium enligt DCA s. 361 i texten
- FT 2003 s. 127 Nicklas Vabi, Statschefens offentligrättsliga status s. 135 i texten
- SvJT 1965 s. 286 Traktat och lag i praktiken. Några reformönskemål s. 289 i texten