Sök i Ratio Lex

Med förslag till ändrad lydelse av §§ 12, 54 och 105 regeringsformen, §§ 38, 50, 55, 56 och 74 riksdagsordningen samt § 2 mom. 4 tryckfrihetsförordningen

1919-03-21 · 37 sidor, varav 31 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 31 av 37 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1919:346, Med förslag till ändrad lydelse av §§ 12, 54 och 105 regeringsformen, §§ 38, 50, 55, 56 och 74 riksdagsordningen samt § 2 mom. 4 tryckfrihetsförordningen

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl, Maj:ta proposition nr 346.

1

Nr 346.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till ändrad

lydelse av §§ 12, 54 och 105 regeringsformen, §§ 38, 50,

55, 56 och 74 riksdagsordningen samt § 2 mom. 4 tryckfrihetsförordningen;

given Stockholms slott den 21 mars

1919.

Under åberopande av bifogade i statsrådet förda protokoll vill Kungl.

Maj:t härmed till riksdagens prövning i grundlagsenlig ordning framlägga

följande

Förslag

till

ändrad lydelse av §§ 12, 54 och 105 regeringsformen, §§ 38, 50, 55, 56 och

74 riksdagsordningen samt § 2 mom. 4 tryckfrihetsförordningen.

Regeringsformen.

§ 12.

Konungen äger ingå överenskommelse med främmande makt, sedan

statsrådet däröver blivit hört. Sådan överenskommelse skall, där den

angår fråga, som riksdagen enligt denna regeringsform äger allena eller

med Konungen avgöra, eller, utan att angå sådan fråga, är av större vikt,

framläggas för riksdagen till godkännande; och skall i överenskommelsen

intagas förbehåll, varigenom dess giltighet göres beroende av riksdagens

bifall.

Bihang till riksdagens protokoll 1919. 1 samt. 309 Käft. (Nr 346).

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 346.

Skulle i något fall rikets intresse kräva, att överenskommelse, som

är av större vikt men ej angår fråga, som riksdagen äger avgöra, varder

avslutad utan riksdagens godkännande, må det ske, dock att i sådant

fall den i 54 § omförmälda utrikesnämnd på sätt där stadgas erhåller

tillfälle att yttra sig, innan överenskommelsen ingås.

§ 54.

Vid varje riksdag skola kamrarna utse en nämnd av sexton ledamöter

att med Konungen rådpläga om ärenden, som angå rikets förhållande

till främmande makter. Rådplägning med denna utrikesnämnd

bör i alla utrikesärenden av större vikt äga rum före avgörandet. Då

ärende förekommer till behandling, skola alla tillgängliga handlingar och

upplysningar meddelas. De beslut Konungen fattar i ärenden, som varit

föremål för rådplägning med nämnden, varde delgivna dess ledamöter

senast vid nästa sammanträde.

Ministern för utrikes ärendena skall i början av varje riksdag och

sedermera så ofta omständigheterna det föranleda lämna nämnden en

framställning av de allmänna utrikespolitiska förhållanden, som kunna

för riket erhålla betydelse.

Nämndens ledamöter böra visa största varsamhet i avseende å

meddelanden till andra om vad vid nämndens sammanträden förekommit.

I fall, då Konungen eller den som i hans frånvaro leder förhandlingarna

prövar ovillkorlig tystnadsplikt vara av nöden, vare ledamöterna därtill

förbundna. Ledamot skall första gången han deltager i sammanträde

avgiva försäkran om tystnadspliktens iakttagande.

4

§ 105.

Lagtima riksdags konstitutionsutskott åligger att äska de protokoll,

som uti statsrådet blivit förda. Sådant särskilt protokoll som i 9 § sägs

må dock äskas allenast i vad angår visst av utskottet uppgivet mål.

Sker det, pröve Konungen, huruvida, med hänsyn till rikets säkerhet eller

andra synnerligen viktiga skäl, hinder möter för protokollets överlämnande

till utskottet. Ej må protokollet vägras, utan att utrikesnämnden

erhållit tillfälle att yttra sig i ämnet.

Protokoll i kommandomål må kunna fordras endast i det som

rörer allmänt kända och av utskottet uppgivna händelser.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kumjl. Maj:ts proposition nr 346.

Riksdagsordningen.

3

§ 38.

1. Konstitutionsutskottet — — — omförmälda stadga.

2. Utskottet skall vidare meddela utlåtanden och avgiva förslag i

anledning av dit hänvisade frågor, som angå antingen stiftande, ändring,

förklaring eller upphävande av kommunallagarna samt av lagar och författningar

om statsrådets ansvarighet, om statsdepartementen, om förvärvande

och förlust av medborgarrätt, om rikets vapen och flagga och

om allmänt kyrkomöte, eller ock överenskommelser med främmande makter

i ämnen, som ej tillhöra annat utskotts behandling.

3. Utskottet åligger ock att äska de i statsrådet förda protokoll;

dock gälle vad i 105 § regeringsformen finnes om vissa protokoll särskilt

föreskrivet. Om utskottets rätt och plikt att, efter granskning av protokollen,

hos riksdagen anmäla de anmärkningar, vartill denna granskning

funnits föranleda, eller eljest vidtaga den med anledning av gjord anmärkning

erforderliga åtgärd, så ock att, när av riksdagsman eller av

annat utskott än konstitutionsutskottet fråga blivit väckt, att statsrådet

eller någon dess ledamot eller föredragande sitt ämbete på obehörigt sätt

utövat, däröver, före frågans avgörande av riksdagen, avgiva yttrande,

därom är i regeringsformen stadgat.

4. Utskottet tillkommer---vägrar proposition.

§ 50.

Den i 54 § regeringsformen omförmälda utrikesnämnd skall bestå

av åtta ledamöter från vardera kammaren. De skola inom sex dagar

efter riksdagens öppnande väljas på sätt om val till utskott är stadgat.

Sedan valet ägt rum, skall vardera kammaren i samma ordning utse åtta

suppleanter. Ledamot utövar sin befattning till dess nytt val förrättas

vid nästa riksdag, dock att ledamot, som avgår ur riksdagen innan den

tid, för vilken han blivit vald till riksdagsman, tilländalupit, eller som

utnämnes till statsråd, ej vidare skall anses tillhöra nämnden. Förordnar

Konungen om nya val till båda kamrarna eller den ena av dem, behålle

utan hinder därav nämndens ledamöter sina befattningar.

Suppleant må ej inträda såsom ledamot i annat fall än då ledighet

i nämnden inträffat. Beträffande den ordning, som vid inträde skall

iakttagas mellan suppleanterna, gälle enahanda bestämmelser som i fråga

om suppleants inträde i utskott. Ej må den, som är suppleant, övervara

nämndens sammanträden.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. AIaj:ts proposition nr 346.

Konungen sammankallar nämnden så ofta ärendena det fordra och

leder nämndens förhandlingar, när han är tillstädes. I Konungens frånvaro

föres ordet av statsministern eller, om han ej är närvarande, av

ministern för utrikes ärendena. Andra statsrådsledamöter, så ock särskilde

sakkunnige må av Konungen tillkallas. Sekreterare hos nämnden

förordnar Konungen.

Skulle minst sex av nämndens ledamöter hos ministern för utrikes

ärendena göra framställning om rådplägning i viss uppgiven fråga, varde

nämnden sammankallad.

Ledamot av nämnden åtnjute ej någon ersättning under den tid

riksdagen är samlad. För inställelse vid sammanträde, då riksdagen

ej är samlad, utgår ersättning enligt de i 12 och 23 §§ bestämda

grunder.

§ 55.

Motion i ämne, som tillhör ständigt utskotts behandling, må av

riksdagsman i den kammare, han tillhör, göras inom tio dagar från riksdags

öppnande, dock att motion i grundlagsfråga må väckas inom fyrtio

dagar från öppnandet och motion, som föranledes av kungl. proposition,

vilken efter öppnandet till riksdagen avlåtits, sist vid det sammanträde,

som infaller näst efter tio dagar från propositionens avlämnande i kammare.

I sistnämnda fall äge likväl kammare, därest den med hänsyn till

infallande helg eller ärendets synnerliga omfattning finner sådant nödigt,

medgiva utsträckning av motionstiden, dock längst till det sammanträde,

som infaller näst efter tjugu dagar från propositionens avlämnande, och

må fråga härom ej väckas senare än vid sammanträdet näst efter det,

då propositionen avläts.

Motion i ämne, som tillhör tillfälligt utskotts behandling, må väckas

inom tjugu dagar efter riksdags öppnande, kammare obetaget .att för

särskilt fall medgiva, att sådan motion även senare må väckas.

I frågor, som röra någondera kammaren enskilt, samt i frågor,

som av redan inom någondera kammaren fattat beslut eller annan under

riksdagen inträffad händelse omedelbarligen föranledas, må motion framställas,

så länge riksdagen är samlad.

Motion bör alltid skriftligen till protokollet avlämnas. Ej må i en

skrift flera mål av olika beskaffenhet sammanföras.

Konungens propositioner, så ock motioner i ämnen, som tillhöra

ständigt utskotts behandling, kunna icke till avgörande i kammare företagas,

innan utskott däröver avgivit yttrande. Angår motion annat

ämne, och rörer det ej kammaren enskilt, kan motionen ej utan remiss

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 340. 5

till utskott bifallas. Frågor, som röra någondera kammaren enskilt, må

genast avgöras.

§ 56.

Prövar Konungen lämpligt att i fråga, som angår rikets förhållande

till främmande makt, eller i annat ärende av större allmänt intresse

meddelande muntligen göres till riksdagen, tillkommer det statsrådsledamot,

som Konungen därtill förordnar, att i vardera kammaren

framföra meddelandet. Ej vare ledamot av kammaren förmenat att yttra

sig över vad sålunda meddelats.

Konungen äger bestämma att i fall, som här avses, kamrarnas sammanträden

skola hållas inom lyckta dörrar.

§ 74.

Riksdagens valmän och nämnder, med undantag av utrikesnämnden,

utse själva inom sig ordförande.

Tryckfrihetsförordningen.

§ 2.

4:o. I grund av —--som helst.

Vid föregående tillåtelse — — — iakttagas:

Att protokoll, hållna hos Konungen i ministeriella ärenden och

kommandomål, eller statsrådets protokoll och handlingar, eller riksståndens,

eller utrikesnämndens, eller konstitutionsutskottets, rörande statsrådet,

eller banko- och riksgäldsverkens, eller banko- och statsutskottens,

eller revisorers över banko- och riksgäldsverken, rörande samma verks

hemliga ärenden, icke kunna före femtio år efter protokollets eller handlingens

datum till tryckning fordras, eller, utan vederbörandes tillstånd,

utbekommas. Utgivas sådana handlingar — — — icke uppenbara.

GUSTAF.

Eliel Löfgren.

opaginerad Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj.ts proposition nr 346.

Utdrag ur protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott fredagen

den 21 mars 1919.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Eden,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Hellner,

Statsråden Petersson,

Sc iiotte,

Petrén,

Nilson,

Löfgren,

friherre Palmstierna,

Rydén,

Thorsson.

Efter gemensam beredning med herr ministern för utrikes ärendena anmälde

chefen för justitiedepartementet, statsrådet Löfgren, det av särskilda

kommitterade den 15 mars 1919 avgivna betänkande med förslag

till grundlagsändringar, åsyftande ett närmare samarbete mellan regering och

riksdag i utrikespolitiska angelägenheter.

Härvid anförde departementschefen:

»Innan jag redogör för innehållet i nyssnämnda kommittébetänkande

torde jag få i korthet erinra om vad tidigare i denna fråga förekommit.

^mnrensVe Spörsmålet om ökad parlamentarisk kontroll över utrikespolitiken

slut vid 1916förekom i hela sin vidd till behandling vid 1916 års riksdag. I anledårs

riksdag, ning av väckta motioner beslöt andra kammaren för sin del att i skri
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj:ta proposition nr 346.

velse till Kungl. Maj:t anhålla om föranstaltande civ utredning, .avseende

åtgärder för åstadkommande och lagfästande av ett närmare samarbete

mellan regering och riksdag i viktigare utrikespolitiska angelägenheter,

ävensom förslag till sådan ändring .av § 13 regeringsformen,.som — förutom

vad som må föranledas av förutnämnda allmänna samarbete mellan

regering och riksdag i de utrikespolitiska .avgöranden, vilka behandlas i

denna paragraf — hringar dess lydelse i närmare överensstämmelse med

den i § 74 regeringsformen uttryckta grundsatsen, att rikets krigsmakt

icke bör ställas på krigsfot i annat syfte än för upprätthållande av rikets

neutralitet eller för avvärjande av befarat eller börjat angrepp. Därjämte

berördes i det av kammaren godkända skrivelseförslaget frågan om

bestämmande av begreppet kommandomål, varom i detta sammanhang

icke är fråga. Andra kammarens beslut skedde i enlighet med en vid

konstitutionsutskottets utlåtande över förutnämnda motioner fogad reservation

av tio utskottets ledamöter, i vilken reservation angåvos vissa

riktlinjer för den utredning, som av reservanterna ansågs erforderlig. De

särskilda sidor av ifrågavarande spörsmål, som enligt reservanternas uppfattning

borde vid en utredning uppmärksammas, voro framför allt: riksdagens

medbestämmanderätt vid avslutandet av traktater med främmande

makter; meddelanden från regeringen till riksdagen i utrikespolitiska angelägenheter;

utveckling av det »hemliga utskotta t» till en fast institution;

konstitutionsutskottets granskning av protokoll i utrikesärenden; avfattningen

av 13 § regeringsformen i avseende å rätten att börja krig,

ävensom i övrigt riksdagens medinflytande vid befarat angrepp samt vid

fredsslut.

Även vid 1917 års riksdag bragtes spörsmålet inför kamrarna

genom motioner. Konstitutionsutskottet hemställde, i anslutning till de

av reservanterna inom 1916 års konstitutionsutskott framställda yrkandena,

att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om utredning

i förut angivna avseenden. Därjämte uppdrog utskottet vissa

grundlinjer till ett program för inrättande av en utrikespolitisk förtroendenämnd.

Andra kammaren biträdde yrkandet om utredning i överensstämmelse

med kammarens nästföregående år intagna ståndpunkt, medan

första kammaren beslöt att, med avslag å utskottets hemställan, bifalla

en vid betänkandet fogad reservation, innefattande hemställan att riksdagen

måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t ville

låta utreda dels under vilka former eu fullständigare kännedom om aktuella

utrikespolitiska frågor måtte kunna lämnas riksdagen, dels huruvida

och på vad sätt, under bevarande av betryggande garantier för

1917 års

riksdag.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 346.

upprätthållande av utrikesärendenas enhetliga ledning och nödig sekretess

därvid, ett närmare samarbete mellan regering och riksdag i viktigare

utrikespolitiska ärenden måtte kunna anordnas genom utveckling av de

nuvarande särskilda deputerade till en vid varje riksdag fungerande

institution.

YstatsminiV * samrnanhang med avlåtande till 1918 års urtima riksdag av prortern

Trö*<-position angående den kommunala rösträtten (nr 34) anförde hans exrättspro-

cellens statsministern till statsrådsprotokollet rörande riksdagens andel i

vuI^vjmTi-.sviktigare utrikespolitiska ärenden följande:

urtima nies- »Förutom de politiska rösträttsreformerna böra, såsom jag förut an
ag''

tytt, även andra grundlagsändringar ingå i det författningsprogram, som

redan nu skisseras till framläggande vid 1919 års lagtima riksdag. Jag

skall bland dem endast omnämna en grupp av frågor, som genom krigstidens

erfarenheter fått en alldeles särskild auktualitet: de som angå

beslutanderätten över krig och fred samt riksdagens ställning till andra

utrikespolitiska avgöranden.

Även på detta område föreligga sedan någon tid åtminstone grundlinjer

till ett program, som vunnit anslutning från andra kammarens och

•— genom 1917 års val — valmanskårens stora flertal. Det inneslutes i

det skrivelseförslag, som på förslag av konstitutionsutskottet antogs av

andra kammaren vid 1917 års riksdag, och som hemställde om utredning

och kungliga propositioner i syfte att åstadkomma och lagfästa ett

närmare samarbete mellan regering och riksdag i viktigare utrikespolitiska

angelägenheter, med särskilt beaktande av, att § 13 i regeringsformen

— om konungens rätt att börja krig och sluta fred — borde undergå en

revision i samma riktning. Även första kammaren anslöt sig vid samma

riksdag till yrkandet om en viss reform på detta område, om än så

beskuren, att såsom medel därför angavs endast en utveckling av de

nuvarande »särskilda deputerade», det s. k. hemliga utskottet, till en vid

varje riksdag återkommande institution.

Jag har personligen medverkat vid tillkomsten av 1917 års konstitutionsutskotts

utlåtande och är alltjämt av den övertygelsen, att de

konstitutionella reformer, som i detta utlåtande förordas, äro i hög grad

påkallade av folkets och folkrepresentationens rättmätiga anspråk på

andel vid avgörandet av de viktigare utrikespolitiska angelägenheterna,

ävensom att en sådan delaktighet, om den organiseras på ett klokt och

taktfullt sätt, långt ifrån att försvaga vår utrikespolisiska ledning tvärtom

skall giva densamma ökade förutsättningar för att med kraft kunna tillvarataga

Sveriges intressen utåt. Denna övertygelse delas, såsom jag

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ta proposition nr 346.

9

förvissat mig om, av statsrådets samtliga ledamöter. När hithörande

spörsmål hittills icke blivit Kungl. Maj:t förelagda, heror det uteslutande

därpå, att den mängd av ännu mera trängande uppgifter, som under

det närmast förflutna året ålegat statsrådet, icke medgivit upptagande av

ifrågavarande spörsmål annorledes än till förberedende diskussion. Nu

bör emellertid ärendet ej längre fördröjas. I andra länder, så väl krigförande

som neutrala, har det framstått såsom ett av de första konstitutionella

krav, som direkt motiverats av krigstidens bittra lärdomar, att

folkrepresentationen måste tillförsäkras medbeslutanderätt i så livsviktiga

frågor som krig och fred samt kontroll i lämpliga former över utrikespolitiken.

Den svenska författningsrevision, som är av nöden, skulle

förete en uppenbar lucka på ett synnerligen betydelsefullt område, om

icke hithörande problem nu uptagas t ill ofördröjlig lösning.

Då utredning av nyss anförda skäl ännu icke hunnit verkställas,

kunna preciserade förslag för närvarande icke utformas. De allmänna

riktlinjerna böra emellertid ansluta sig till nyssnämnda betänkande av

1917 års konstitutionsutskott, och grundlagsändringarna alltså gå ut på

att dels trygga riksdagens medbeslutanderätt i frågor om krig och fred,

dels åt den tillförsäkra medverkan vid fördrag med främmande makter

i den utsträckning och på det sätt, som må finnas praktiskt lämpligt,

dels utveckla det hemliga utskottet till fast institution med grundlagsbestämd

befogenhet och rätt att sammanträda även mellan riksdagarna,

dels bättre ordna riksdagens kontrollrätt över utrikesstyrelsen ävensom

den allmänna kommunikationen mellan regering och riksdag i hithörande

ärenden. Anstalter torde böra trätfas för att utan dröjsmål upptaga

arbete för utredning och förslag i dessa frågor, i syfte att möjliggöra

proposition till 1919 års riksdag, och kommer vederbörande departementschef

att för detta ändamål begära rätt att tillkalla särskilda sakkunniga.

I 1917 års nyssnämnda riksdagsskrivelse ingår även en punkt om

närmare bestämmande av begreppet kommandomål och förstärkta garantier

för att viktigare försvarsärenden bliva behandlade i statsråd. Denna

fråga torde lämpligen beaktas vid utarbetande av de förslag rörande

departementsindelningen och därmed sammanhängande ärenden, som nu

äro under beredning inom justitiedepartementet.

De förslag till xäksdagens delaktighet i viktigare utrikespolitiska

angelägenheter, som jag nu förordat, innebära en viss förskjutning i fråga

om den formella maktfördelning mellan konung och riksdag, som regeringsformen

angiver. Det är emellertid min övertygelse, att denna utvidgning

av riksdagens befogenhet, liksom motsvarande förändringar,

vilka under tidens lopp ägt rum på andra områden av statslivet, icke

Bihang till riksdagens protokoll 1919. 1 sand. 309 käft. (AV 346.) 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 346.

blott direkt och oförtydbart påkallas av svensk stats- och samhällsutveckling

och av de tidsförhållanden, i vilka vi nu leva, utan även stå i full

överensstämmelse med den princip om regeringens grundande på riksdagens

förtroende, som även i Sverige oemotståndligt tränger till fullt

förverkligande. Om svenskt kommunalliv och svensk folkrepresentation

fotas på rösträttsbestämmelser, vilka motsvara vår tids grundsatser om

medborgerlig jämlikhet och samhällelig rättvisa, och om den förtroendefulla

samverkan mellan regering och riksdag, som är inledd, utbygges

och befästes, då äro de avgörande dragen i den författningsrevision,

som denna nydaningens tid klaver i vårt land, lyckligt genomförda.»

Tillsättar,de Genom beslut den 31 december 1918 har därefter Kungl. Maj:t,

av utred- på min föredragning, beslutat för verkställande av utredning i ärendet

kommitté, tillkalla en kommitté, bestående av följande ledamöter: förre justitierådet

friherre E. Marks von Wurtemberg, ordförande, ledamoten av riksdagens

andra kammare, redaktören Hj. Branting, envoyén friherre Fredrik Ramel,

ledamöterna av riksdagens första kammare, förre justitierådet Ernst

Trygger och redaktören Otto von Zweigbergk. Kommittén har numera,

såsom förut nämnts, slutfört sitt arbete och den 15 mars 1919 avlämnat

betänkande med förslag till grundlagsändringar, åsyftande ett närmare

samarbete mellan regering och riksdag i utrikespolitiska angelägenheter.

^förslag"8 Kommitténs förslag har av densamma motiverats på följande sätt:

Tidigare ''Spörsmålet om grundlagsändringar i syfte att bereda riksdagen ökat

förslag, inflytande på landets utrikespolitik har tid efter annan varit å bane inom

riksdagen. Vad som åsyftats har varit såväl rätt för riksdagen att medverka

vid ingående av avhandlingar och förbund med främmande makter

samt vid krigsförklaring och fredsslut som ock åvägabringande av möjlighet

för riksdagen att öva verksam kontroll å handläggningen av de

utrikesärenden, vilkas egentliga avgörande komme att bero av regeringen

allena. Under hänvisning till den utförliga översikt av hithörande förhållanden,

som fogats vid 1916 års konstitutionsutskotts utlåtande nr 16

och finnes avtryckt såsom bilaga 1 vid kommitténs förslag, skall kommittén,

vid motiveringen av de särskilda huvudpunkterna i de förslag,

kommittén för sin del framlägger, i korthet redogöra för vad som tidigare

förekommit i varje sådan huvudfråga, däri även inbegripna de förslag,

som framkommit vid de senaste riksdagarna och alltså ej ingå i

nämnda översikt.

Ordningen Av intresse för bedömande av de frågor kommittén har att be
mande

handla ar även ^en ställning främmande statsförfattningar intaga i av
stater.

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj:ts proposition nr 340.

seende å representationens deltagande i utrikespolitiska ärendens behandling.

I en vid kommitténs förslag fogad, av kommitténs sekreterare på

grundval av tillgänglig litteratur och vissa från de svenska beskickningarna

inhämtade upplysningar utarbetad bilaga (nr 2) meddelas en

redogörelse för de förhållanden, som härutinnan råda inom åtskilliga

stater. Med anknytning till denna redogörelse må här lämnas vissa allmänna

omdömen om de grundsatser, som utomlands göra sig gällande i

fråga om parlamentens deltagande i de utrikespolitiska ärendenas handläggning.

Utgår man från vad de främmande staternas grundlagar stadga

rörande statsmakternas ömsesidiga befogenhet vid utrikespolitiska ärendens

handläggning, visar det sig, att i allmänhet inga bestämmelser förekomma

om rätt till närmare kontroll från representationens sida över

regeringens ledning av utrikespolitiken. Undantagen — exempelvis

Schweiz’ och Förenta staternas författningar — kunna snarare sägas bekräfta

regeln om den vidsträckta makt, som på detta område tillerkännes

regeringarna. Vad beträffar de gällande konstitutionella föreskrifterna

om traktaters och alliansers ingående, är sålunda beslutanderätten i princip

allmänt lagd i den verkställande maktens händer. Undantagna från

dess kompetens att ensam träffa ett avgörande äro huvudsakligen sådana

internationella överenskommelser, som beröra parlamentets grundlagsenliga

befogenhet (lagstiftnings- och finansmakt). I de flesta konstitutioner är

detta undantag uttryckligen fastslaget, oftast, såsom i Belgiens författning,

genom uppräknande av vissa slag av traktater, vilkas giltighet

göres beroende av parlamentets samtycke, stundom, såsom i den danska

grundlagen, genom en allmän hänvisning till att bestående statsrättsliga

förhållanden icke få ändras genom några av regenten ingångna internationella

förpliktelser. I andra länders författningar, såsom Sveriges

och Norges, är regeln om riksdagens konstitutionella rätt uti ifrågavarande

avseende vedertagen utan att några särskilda bestämmelser härom

finnas meddelade. Gent emot denna grupp av författningar, där regeringen

har den övervägande anparten av den fördragsslutande makten,

står en annan, mindre grupp, främst representerad av de schweiziska och

amerikanska författningarna, där representationen eller en del av densamma

innehar full medbestämmanderätt med regeringen i fråga om utrikespolitiska

avtal.

Grunderna till den omfattande maktbefogenhet, som i allmänhet

tillkommer regeringarna i handhavandet av utrikespolitiken, äro flera och

ligga långt tillbaka i tiden. På grund av historisk tradition från den

absoluta furstemaktens tid hava de diplomatiska angelägenheterna länge

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. MajUs proposition nr 346.

betraktats som en regeringens speciella domän, vilken i högre grad än

andra styrelsegrenar undandraga folkrepresentationens inflytande. Dessa

angelägenheters ömtåliga natur, som under hittills rådande internationella

förhållanden gjort en särskilt grannlaga behandling av dem nödvändig,

har i och för sig bidragit att stadfästa nämnda betraktelsesätt. Även i

det avseendet hava utrikesfrågorna intagit eu särställning, att de ansetts

mindre än andra ärenden böra indragas i de partipolitiska striderna,

varigenom det starkt framträdande behovet av enhetlighet och kontinuitet

i utrikesledningen kunnat tillgodoses. En traditionell strävan i

denna riktning kan skönjas i de flesta länder, icke minst hos stormakterna.

Den relativt ringa sakkunskap i utrikespolitiska frågor, som i

allmänhet varit till finnandes hos flertalet parlamentsledamöter, har vidare

helt naturligt varit ägnad att hålla dessa frågor utanför den offentliga

diskussionen. Ej heller har intresset för utrikesärendena under normala

tider varit synnerligen framträdande, och i regel ha de ställts i

skuggan av de inrepolitiska frågorna.

Möjligheterna till parlamentariskt medinflytande i utrikespolitiken

ställa sig helt naturligt, vare sig de komma till full användning eller

icke, i verkligheten betydligt olika i styrelsesystem av olika slag. I ett

dualistiskt statsskick skapar den i grundlag fastställda och i konstitutionell

praxis upprätthållna skarpa gränsskillnaden mellan statsmakterna

starka garantier för regeringens rörelsefrihet på dess speciella maktområde,

framför allt på utrikespolitikens fält. Representationens möjligheter

att här göra vissa önskemål gällande äro ej stora. Den motsättning

mellan regering och parlament, som ligger i systemet, har emellertid,

särskilt under brydsam ma yttre situationer, en naturlig tendens att omfatta

även utrikesfrågorna, varigenom splittringen mellan statsmakterna

kan bliva för landet på ett alldeles särskilt sätt ödesdiger. Behovet att

undandraga åtminstone dessa frågor från den principiellt genomförda

dualismen kan därför stundom göra sig starkt kännbart och, såsom

i Tyskland under världskrigets senare skede, giva upphov till anordningar

för närmare samverkan mellan regering och parlament. I Förenta staternas

författning har detta behov tillgodosetts, och därmed också det

där rådande dualistiska systemet genombrutits på en viktig punkt genom

den delaktighet, senaten äger vid de utrikespolitiska ärendenas avgörande.

I ett parlamentariskt statsskick befinner sig problemet om representationens

kontrollmakt av naturliga skäl i ett helt annat läge. Representationen

har här ett stadgat inflytande på hela regeringspolitiken, för

så vitt som regeringen kan sägas vara ett slags utskott, sammansatt av

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kuntjl. Maj:ts proposition nr 34(1.

13

parlamentsmajoritetens förtroendemän. Själva grundförutsättningarna för

att även utrikesledningen skall vara i överensstämmelse med den i parlamentet

härskande meningen föreligga bär alltså. Men även om möjligheterna

för representationen att påverka utrikespolitiken inom de parlamentariska

författningarnas ram äro betydligt vidgade, kunna de vara

mycket varierande alltefter den olikartade gestaltning, parlamentarismen

erhållit i olika stater. I Frankrike med dess rikt utvecklade interpellationsinstitut

och den starka ställning som utskotten där intaga — drag,

vilka allmänt karaktärisera den kontinentalparlamentariska typen —

kunna dessa kontrollmöjligheter utnyttjas i vidsträckt grad, vilket även

skett, särskilt under tider, då den yttre situationen varit hotande, såsom

under olika skeden av Marockokrisen. I England, med den utveckling

kabinettsparlamentarismen där tagit, står regeringen långt mera fri från

direkt påverkan av parlamentet, och alldeles särskilt gäller detta dess

ledning av utrikespolitiken, låt vara att även här möjligheter icke saknas

att bringa denna under offentlig debatt.

Hela spörsmålet om folkrepresentationens medverkan i utrikespolitiken

kan emellertid genom världskriget sägas ha kommit in i ett alldeles

nytt utvecklingsskede. Där den traditionella uppfattningen om regeringarnas

allenavälde på detta område tidigare behärskat lagstiftning

och konstitutionell praxis, har den avsevärt fått jämka med sig under

trycket av de världspolitiska händelserna. Starka krav på medverkan

och kontroll från representationens sida vid avgörandet av frågor, vilka

måste betecknas såsom de mest skickelsedigra i nationens liv, hava överallt

gjort sig hörda och i flera länder även avsatt praktiska resultat. I

Tyska riket framträdde sålunda, såsom redan anmärkts, jämsides med

en gradvis skeende parlamentarisering av själva riksförfattningen, en

märkbar, delvis framgångsrik strävan att utbilda ett speciellt utrikespolitiskt

kontrollorgan inom riksdagen. I Frankrike synas deputeradekammarens

och senatens utrikesutskott åtminstone tidvis hava spelat en synnerligen

betydande roll, och jämväl parlamentet i dess helhet har, på ett sätt som

förr icke varit vanligt, fått förtroliga meddelanden om regeringens utrikespolitik

och kunnat i viss mån påverka densamma. I vissa andra

länder, såsom i Norge, hava särskilda parlamentskommittéer tillsatts med

speciell uppgift att följa de utrikespolitiska frågorna, och i andra stater,

exempelvis Holland och Italien, hava förslag i enahanda riktning framlagts,

ehuru de ännu ej lett till resultat.

Huru långt parlamentens eller deras delegationers deltagande i utrikesärendenas

handläggning i verkligheten sträckt sig, är en fråga som

tills vidare undandrager sig ett närmare bedömande av utanför stående.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 346.

Uttalandena härom äro i varje fall föga vägledande. Bekant är, att vissa

synnerligen viktiga avgöranden, såsom avtal och beslut om visst gemensamt

uppträdande av de allierade makterna under världskriget, träffats

av vederbörande regeringar på egen hand, utan att innehållet av dessa

avtal ens meddelats representationen. Över huvud kan man i den rörelse

till förmån för vidgat parlamentariskt medinflytande, som. gjort sig

gällande, iakttaga en bestämd strävan att undvika mått och steg, som

kunde vara ägnade att förlama den önskvärda handlingskraften hos regeringen.

Betecknande för det behov av enhetlig och koncentrerad ledning

av utrikesangelägenheterna, som självmant gjort sig påmint, och

starkast då faran varit som störst, är, att i Schweiz, där parlamentet

författningsenligt har den mest omfattande befogenhet att besluta i dessa

angelägenheter, regeringen genast vid krigsutbrottet erhöll en fullmakt

som medförde mycket vidsträckt handlingsfrihet. Över huvud torde kunna

sägas, att man i de flesta länder behjärtat vikten av att under de särskilt

allvarliga omständigheter som kriget medfört lämna regeringen det

erforderliga parlamentariska stödet även på det utrikespolitiska området.

Detta syfte har kraftigt befrämjats genom det undanskjutande av partimotsatserna,

som i de krigförande länderna allmänt gjort sig märkbart.

I de allmänna strävandena efter medbestämmanderätt för representationen

på det utrikespolitiska området har England i viss mån intagit

en undantagsställning. Visserligen har en opinion även här framträtt

till förmån för vidgad parlamentskontroll, och en livlig propaganda har

på vissa håll drivits med tämligen vittgående yrkanden i denna riktning.

Men denna opinion har knappast vunnit en större utbredning, och i varje fall

har den ej förmått att praktiskt göra sig gällande. Ledande engelska

statsmän hava, oberoende av partifärg, både före och efter världskrigets

utbrott bestämt avvisat tanken på mera vittgående parlamentarisk inblandning

i utrikesaffärerna. Den argumentation, som till försvar för

denna ståndpunkt enstämmigt framförts, har gått ut på hävdandet av

grundsatsen om det parlamentariska styrelsesättets oförenlighet med detaljkontroll

från representationens sida av styrelsens olika grenar. En dylik

kontroll på ett så ömtåligt område som det utrikespolitiska vore, har det

sagts, särskilt omotiverad, ja rent av skadlig, då det här mer än annars

vore farligt att splittra det ansvar som bör tillkomma regeringen ensam.

Denna för engelskt statsliv karaktäristiska ståndpunkt bottnar ytterst

i den rådande uppfattningen att den egentliga kontrollen över administrationen

utövas av parlamentet redan i och med att dess förtroendemän

innehava regeringsmakten. Sedan ministären en gång övertagit regeringen,

har den så att säga fått obegränsad fullmakt att föra den i

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj:ts proposition nr 346.

fortsättningen. Såsom ett led i den reaktion mot den extrema kabinettsparlamentarismen,

som i dess hemland på sina håll framkommit, har

man att se de förut nämnda med stöd av erfarenheterna under världskriget

med ökad styrka framställda kraven på större möjligheter för parlamentet

att följa ledningen av utrikespolitiken. Vid formuleringen av

dessa krav har man dock i allmänhet ej saknat blick för angelägenheten

av att låta den påyrkade kontrollen av utrikesfrågornas behandling försiggå

i särskilda, av dessa frågors natur betingade former. Någon delaktighet

för parlamentet eller dess utskott i själva adminstrationen synes

ej hava åsyftats, varför de beskyllningar i denna riktning som framträtt,

skjutit över målet.

Om de strävanden, som i vår riksdag under världskriget gjort sig

gällande att få till stånd en närmare samverkan mellan regering och

riksdag på utrikespolitikens område, torde kunna sägas, att de framträtt

mera utformade än i de flesta andra länder, så till vida som detaljförslag

vid upprepade tillfällen framlagts och vunnit anslutning inom riksdagen.

Detta förhållande tyder i sin mån på förefintligheten på åtskilliga

håll av en stadgad mening om önskvärdheten av en dylik samverkan.

Erfarenheten torde också utvisa att en sådan är av värde för

landet och för regeringen själv såsom ledare av dess utrikespolitik. Det

har med skäl framhållits såsom oförenligt med vår tids samhällsutveckling,

att angelägenheter av den vitala betydelse som i världskrigets belysning

måste tillmätas utrikesärendena skola vara helt eller i allt väsentligt

undandragna inflytande från folkrepresentationen. Det allmänna

medvetandet att riksdagen själv eller genom utsedda förtroendemän kan

ingående följa vad som händer på det utrikespolitiska området är ägnat

att skänka landet i dess helhet tillförsikt att intet av vikt företages på

detta område utan omsorgsfull prövning av representanter för skilda

meningsriktningar. Att åter regeringens ställning utåt stärkes därigenom

att den har folkrepresentationen bakom sig lärer vara obestridligt, och

vilken betydelse en sådan samhörighet mellan statsmakterna äger för regeringens

auktoritet och handlingskraft vid viktiga avgöranden eller under

allvarsamma yttre förhållanden belyses bäst av de senaste årens tilldragelser

inom olika länder.

Å andra sidan synes det vara oemotsägligt att utrikesärendena icke

under alla förhållanden kunna hänskjutas till riksdagen att behandlas på

samma sätt som andra frågor. Dessa ärenden kräva uppenbarligen i

många fall en diskretion, som gör det olämpligt att framlägga dem för

A llmnnt

uttalande av

kommittén.

s. 16 Kontrollera mot PDF

Historik.

16 Kungl. Maj:ts proposition nr 346.

allmänheten eller ens för folkrepresentationen i dess helhet. Betänkligheterna

häremot minskas naturligtvis i ej oväsentlig grad, om vissa just i dessa

dagar starkt framträdande strävanden att omöjliggöra hemliga internationella

avtal skulle krönas med framgång, något som, ej minst ur

de mindre staternas synpunkt, måste anses högeligen önskvärt. Det vore

dock mindre välbetänkt att redan nu bygga på förhoppningen om ett

genomförande mellan alla stater av en dylik grundsats eller på dess orubbliga

fortbestånd. Även bortsett härifrån är det tydligt att i ett annat

hänseende, nämligen när det gäller pågående förhandlingar med främmande

makt, riksdagens deltagande under vanliga former i allmänhet icke

kan anses lämpligt. Att emellertid utvägar stå till buds, som göra det

möjligt att, utan uppgivande av kravet på nödig diskretion, lämna riksdagen

ett visst inflytande å alla slags utrikesärenden, hoppas kommittén

kunna i annat sammanhang uppvisa.

Till sist må framhållas att det önskvärda samarbetet mellan statsmakterna

icke bör läggas så, att regeringen går miste om den egentliga

ledningen av utrikespolitiken. Att denna allt framgent ligger i händerna

på de verkligt ansvariga måste fasthållas såsom ett ofrånkomligt

krav. Kommittén vågar emellertid tro att dess förslag skola visa sig ha

tagit tillbörlig hänsyn även härtill.

Dessa äro de allmänna synpunkter, som för kommittén varit bestämmande

vid dess arbete. Grunderna för de särskilda förslagen skola

angivas i det följande, varvid förslagen sammanföras i vissa huvudpunkter.

I.

Det hemliga utskottets utveckling till fast institution.

De särskilda deputerade, som enligt § 54 regeringsformen och § 50

riksdagsordningen skola, då Konungen sådant äskar, av kamrarna utses

att med honom överlägga i ärenden, som böra hemlighållas, skola jämlikt

nuvarande lydelse av nämnda lagrum avgiva yttrande i de mål

Konungen dem meddelar. Ursprungligen hade denna delegation — i

tryckfrihetsförordningen benämnd hemliga utskottet — allenast att behandla

ärenden, som ej tillhörde annat utskott, men denna begränsning

borttogs vid riksdagen 1865—66 i sammanhang med den nya riksdagsordningens

antagande. Förslag har en gång, vid 1905 års riksdag, varit

å bane om det hemliga utskottets avskaffande. Detta förslag blev emel
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj:ts proposition nr 346.

lertid av konstitutionsutskottet avstyrkt på den grund att det vore av

betydelse att eu grundlagsenlig form funnes för överläggning mellan

Konungen och av representationen valda ledamöter rörande ärenden, som

berörde rikets säkerhet och välfärd, vartill komme att möjligheten av

dylika överläggningar innebure ett ingalunda värdelöst korrektiv mot utrikespolitikens

ledning i en riktning, som icke överensstämde med nationens

önskningar.

Vid riksdagarna 1916 och 1917 hörde frågan om det hemliga ut- Motioner

O TOTA A/tJk

skottets ställning och organisation till de spörsmål, som i första rummet lyl7

gjordes till föremål för behandling i de olika förslag som då framkommo

rörande åvägabringandet av ett närmare utrikespolitiskt samarbete mellan

regering och riksdag. De yrkanden på detta utskotts ombildning, som

framställdes, voro i åtskilliga punkter divergerande. Ett förslag gick ut

på inrättandet av ett utrikesutskott, som kunde vara i verksamhet även

då riksdagen ej vore samlad, men som i övrigt borde intaga en ställning,

liknande den som tillkomme andra riksdagsutskott. Utskottet borde enligt

detta förslag äga att av regeringen mottaga och infordra upplysningar

och handlingar rörande de utrikespolitiska förhållandena, men

tillika hava att åt propositioner och motioner i dessa ämnen ägna förberedande

utskottsbehandling. Ett annat förslag, som i vissa avseenden

överensstämde med det nu omnämnda, skilde sig därifrån särskilt i den

punkten, att utskottet endast borde finnas till under riksdagarna, varjämte

yrkades att utskottet skulle granska statsrådsprotokollen i utrikesärenden.

Ett tredje förslug åter betonade väsentligen utskottets karaktär

av förtroendenämnd, tillsatt av riksdagen med uppgift att såväl medan

riksdagen vore sandad som eljest samråda med regeringen i viktigare

utrikespolitiska angelägenheter, innan dessa avgjordes.

Vid 1916 års riksdag avstyrkte konstitutionsutskottets majoritet de

framställde yrkandena om en reformering av det hemliga utskottet, ^etmö.

huvudsakligen på den grund att den enhetliga ledningen av utrikesärendena

ej finge äventyras genom konstitutionella anordningar, som vore

ägnade att försvaga regeringens handlingskraft och känsla av ansvar.

Nästföljande års konstitutionsutskott åter, som fäste synnerlig vikt

vid ifrågavarande reformkrav, angav följande grundlinjer till ett program

för inrättande av en utrikespolitisk förtroendenämnd:

l:o. Nämnden borde väljas vid varje riksdag samt utgöra en

mindre delegation med den ungefärliga begränsning, som gällde för de

särskilda deputerade enligt § 54 regeringsformen.

Bihang till riksdagens protokoll 1919. 1 sand. 309 käft. (Nr 346.) 3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 346.

2:o. Nämnden skulle i viss mån, efter regeringens beprövande,

vara bunden av tystnadsplikt. En skillnad borde dock göras mellan

sådana ärenden, där tystnadsplikten vnre ovillkorlig, och sådana, där

nämndens ledamöter tillätes kommunicera med andra riksdagsmän.

3:o. Regeringen borde vara skyldig att samråda med nämnden

vid viktigare utrikespolitiska avgöranden och detta på ett stadium, då

ett dylikt samråd kunde hava någon inverkan på regeringens egna mått

och steg. Samrådet finge likväl ej fattas så, att nämnden skulle ingripa

i detaljerna av utrikesförvaltningen.

4:o. Nämnden borde ej utvecklas till allmän likställighet med de

ständiga utskotten i avseende på organisation och arbetssätt, varför propositioner

eller motioner i utrikesfrågor ej borde dit remitteras. Det

personliga samarbetet med regeringen, vilket vore huvudförutsättningen

för nämndens verksamhet, finge ej äventyras.

5:o. Nämnden borde kunna fungera även mellan riksdagarna.

Om, såsom kommittén tidigare uttalat, å ena sidan en samverkan

mellan regeringen och riksdagen å utrikespolitikens område utgör ett

betydelsefullt önskemål, men å andra sidan utrikesärendena i många fall

kräva en diskretion, som gör det omöjligt att framlägga dem för behandling

av riksdagen i dess helhet, synes den enda utvägen att tillgodose

nämnda önskemål vara att låta en delegation från riksdagen med

regeringen deltaga i förberedande, handläggning av utrikesärendena. På

denna väg låter det sig göra att tillmäta representationen och dess olika

meningsgrupper ett beaktansvärt, om ock medelbart inflytande å utrikesärendenas

behandling. Utöver vad tidigare anförts angående önskvärdheten

av ett sådant inflytande må här betonas vikten av att alla de

skilda meningsriktningar, som vunnit avsevärd anslutning inom representationen,

få, under samråd med den för ärendenas ledning ansvariga

regeringen, göra sig gällande. Anordnandet av ett dylikt samråd erbjuder

möjlighet att mildra motsatser och undvika misstroende eller missförstånd

på ett område, där det för landet i dess helhet är angeläget att

partimotsatser icke med onödig skärpa göra sig gällande. I den män ett

parlamentariskt styrelsesätt vinner stadga länder det helt visst till landets

båtnad, att minoriteten icke uteslutes från möjlighet att göra gällande

sina synpunkter ifråga om ledningen av utrikespolitiken, där det

är av särskild vikt att folket så vitt möjligt står enigt och där kontinuiteten

av landets politik icke onödigtvis bör rubbas i följd av inrikespolitiska

strömningar.

De erfarenheter som vunnits i fråga om det hemliga utskottets

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 346.

19

verksamhet torde ock, ehuru denna verksamhet i stort sett undandrager

sig bedömande, kunna anses gå i den riktningen att, särskilt under

kritiska tider, en samverkan mellan regeringen och eu på här antytt

sätt sammansatt riksdagsdelagation erbjuder beaktansvärda fördelar i

avseende å landets utrikespolitik.

Nu gällande, i § 54 regeringsformen och § 50 riksdagsordningen

innefattade grundlagsbestämmelser om det hemliga utskottet kunna emellertid

ingalunda anses i allo tillgodose kravet på eu delegation med den

uppgift kommittén antytt. Det hemliga utskottet är till hela sin karaktär

en tillfällig institution. Dess tillsättande är beroende på Konungens

äskande och på honom ankommer även i vad mån dess verksamhet skall

tagas i anspråk. Inga garantier finnas för att de deputerade hållas

underrättade om tilldragelser av vikt på det utrikespolitiska området

eller ens att de i sådana ärenden, som delgivas dem, erhålla alla upplysningar,

som äro nödvändiga för ett allsidigt bedömande av det dem

förelagda ärendet. Ej heller förefinnes säkerhet för att de sammankallas

på ett sådant stadium av en frågas behandling, att deras yttranden

kunna erhålla betydelse för dess avgörande.

Skall en delegation eller nämnd för utrikesärenden kunna fylla

en uppgift sådan som den av kommittén ifrågasatta, måste den tydligen

erhålla karaktären av en fast institution, vars tillsättande åligger varje

riksdag. Det framgår vidare av nämndens uppgift, att regeringen bör

vara förpliktad att bereda den tillfälle att följa handläggningen av utrikesangelägenheterna,

självfallet ej de mångfaldiga löpande ärenden,

som alltid förekomma, men däremot alla frågor av större vikt. Den ömtåliga

beskaffenheten av ett eller annat ärende bör ej få utgöra anledning

till dess hemlighållande för nämnden. Förbehåll i sådan riktning skulle

omintetgöra syftet med institutionen.

Nämndens ledamöter böra erhålla tillfälle att yttra sig innan avgörande

äger rum. Denna grundsats synes kunna erhålla så gott som

undantagslös tillämpning; dock torde ett stadgande i ämnet ej böra erhålla

en så kategorisk avfattning, att det förbiser en, låt vara avlägsen

möjlighet av ett tvångsläge som nödvändiggör ögonblickligt beslut.

Ett oundgängligt villkor för att nämndens ledamöter verkligen skola

kunna bilda sig ett grundat omdöme om de spörsmål, som föreläggas

dem, är uppenbarligen, att de erhålla tillfälle att härom inhämta ingående

kännedom. Det bör därför åligga regeringen att meddela nämnden

alla tillgängliga handlingar och upplysningar. Då det är önskvärt, att

nämnden därutöver erhåller den allsidiga utrikespolitiska orientering,

sonij måste betraktas såsom en väsentlig förutsättning för att den skall

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Majits proposition nr 346.

kunna fylla sin uppgift, synes lämpligen kunna föreskrivas, att utrikesministern

i början av varje riksdag och eljes, så ofta omständigheterna

det föranleda, lämnar nämnden en framställning av det allmänna

utrikespolitiska läget. Härvid böra komma i betraktande jämväl sådana förhållanden

mellan främmande makter, som kunna för riket erhålla betydelse.

De önskemål, som gjort sig gällande i fråga om en viss kontroll

över s. k. hemliga utgifter, torde ock i samband med nämndens inrättande

kunna vinna beaktande.

Om nämnden skall kunna fullgöra den uppgift, som tillkommer densamma,

bör den tydligen fungera ické endast under tider då riksdag är

samlad, utan även efter riksdagens avslutande.

Det skulle kunna ifrågasättas, huruvida icke under alla förhållanden

tystnadsplikt borde åläggas nämndens medlemmar. Vägande skäl tala

dock häremot. Det ligger nära till hands och synes bekräftat av utländsk

erfarenhet, att en dylik ovillkorlig tystnadsplikt kan på ett olämpligt

sätt binda delegationsmedlemmarnas handlingsfrihet och, även i sådana

fall där sekretess ej påkallas av något verkligt statsintresse, omöjliggöra

kritik av regeringens åtgöranden. Detta vore desto mera betänkligt,

som det kan förmodas att flera av de politiska partiernas främste

män komma att tillhöra nämnden. Även ur andra synpunkter synes det

lämpligt, att nämndens ledamöter äga med kamrater inom riksdagen och

andra inom det politiska livet erfarna personer samråda om vad som

förekommit vid nämndens sammanträden, där sådant utan olägenhet kan

ske. En dylik möjlighet kan, med varsamhet utövad, vara till gagn,

såsom ägnad att förebygga en mindre lämplig isolering av nämndens ledamöter

och bibringa även sådana riksdagsmedlemmar, som ej tillhöra

nämnden, önskvärd insikt i utrikespolitiska förhållanden. I vissa fall

måste emellertid en ovillkorlig tystnadsplikt åligga nämndens ledamöter,

och det bör tillkomma regeringen att avgöra när sådant fall är för handen

samt att då påbjuda tystnadsplikt. Med hänsyn till såväl den tystlåtenhet,

som behandlingen av utrikesärendena kräver i vissa fall, som ock

angelägenheten av att undvika meningssplittring inom nämnden är det

enligt kommitténs uppfattning önskvärt, att nämnden ej blir en alltför

talrik församling. Kommittén har tänkt sig att medlemsantalet lämpligen

kunde bestämmas till åtta från vardera kammaren. Detta antal, vilket

något överstiger det, som förekommer i hemliga utskottet men motsvararvad

som är bestämt för de minsta av de ständiga utskotten, synes lämna

möjlighet att, med tillämpning av den proportionella valmetod, som

gäller vid utskottsval, låta olika meningsriktningar inom riksdagen något

så när allsidigt bliva företrädda i nämnden.

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 346.

21

Förutom de ordinarie ledamöterna i nämnden torde böra utses

suppleanter till enahanda antal. Dessas ställning synes dock i viss mån

böra bliva en annan än den, som utskottssuppleanter intaga. Ur synpunkten

av den härvidlag erforderliga kontinuitetens upprätthållande

torde böra bestämmas, att suppleant ej må inträda vid tillfälligt förfall

för ledamot utan endast då ledighet uppstår. Någon anledning att, såsom

inom utskott är sedvanligt, låta suppleanterna vara tillstädes vid

sammanträdena föreligger icke.

Vad beträffar formerna för nämndens verksamhet ligger i dess

karaktär av en med regeringen rådplägande församling att den i avseende

på organisation och arbetssätt ej bör intaga samma ställning som

tillkommer ett riksdagsutskott. Något nämndens konstituerande med särskild

ordförande bör alltså icke i grundlagen förutsättas. Skall önskvärd

samverkan mellan regeringen och representationens förtroendemän kunna

bevaras, synes det nämligen vara ett grundvillkor att överläggningarna

erhålla formen av ett samråd under Konungens ledning med de ledamöter

av regeringen som företrädesvis hava befattning med utrikesärenden,

nämligen statsministern och utrikesministern, samt i särskilda fall

även med andra statsrådets ledamöter. I nämndens intima samarbete

med regeringen ser kommittén såväl en utväg att bereda nämndens ledamöter

den bästa inblick i utrikesärendena som en garanti för att den verkliga

ledningen av utrikespolitiken bibehålies hos den ansvariga regeringen.

Att leda förhandlingarna vid sammanträdena med nämnden torde, i överensstämmelse

med vad som tillämpas inom hemliga utskottet, böra, när

Konungen ej är tillstädes, tillkomma statsministern eller om även denne

är frånvarande, utrikesministern.

Nämndens sammankallande bör i allmänhet ankomma på regeringen.

Bestämmelsen att alla viktigare ärenden skola göras till föremål

för rådplägning med nämnden torde i stort sett erbjuda säkerhet för att

denna inkallas så ofta sådant är av nöden. Olika meningar kunna emellertid

göra sig gällande om vikten av en eller annan utrikespolitisk angelägenhet,

och det synes ej lämpligt eller med den ifrågasatta institutionens

syfte väl förenligt att lägga bedömandet härav uteslutande i regeringens

hand. Kommittén har trott eu lämplig utväg stå att vinna

genom ett stadgande om skyldighet för regeringen att sammankalla nämnden,

då ett visst minimiantal, förslagsvis sex, av dess ledamöter därom

gör framställning.

Vad beträffar ersättning åt ledamöterna i nämnden för inställelse

till sammanträde, synes det kommittén uppenbart, att dylikt ledamotskap

ej bör medföra någon ekonomisk förmån. Under pågående riksdag bör

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 346.

alltså ersättning ej utgå och, då riksdagen ej är samlad, allenast reseoch

traktamentsersättning enligt de i §§ 12 och 23 riksdagsordningen

bestämda grunder.

Enligt gällande praxis har man icke ansett sig kunna till det hemliga

utskottets sammanträden lämna tillträde åt utanförstående personer,

vilkas inkallnnde med hänsyn till deras särskilda sakkunskap kunde vara

önskvärt. Då emellertid dylika personers hörande under vissa förhållanden

torde vara ägnat att främja de rådplägningar, om vilka nu skulle bliva

fråga, synes en föreskrift, som öppnar möjlighet att till nämndens sammanträden

kalla särskilda sakkunniga, vara att förorda.

De spörsmål, som kunna hänskjutas till hemliga utskottet, äro

enligt hithörande grundlagsbestämmelsers lydelse ej begränsade till utrikesärenden,

och det lärer någon gång hava inträffat, att även andra

ämnen gjorts till föremål för utskottets överläggningar. Något verkligt

behov av att för inrikes ärenden grundlagsfästa en sekret behandling

genom en riksdagens delegation synes emellertid ej föreligga.

Med tillämpning av den uppfattning, kommittén i det föregående

utvecklat, har den ansett sig böra föreslå, att de i § 54 regeringsformen

och § 50 riksdagsordningen innefattade stadgandena om det hemliga utskottet

ersättas av bestämmelser rörande en delegation för utrikesärenden,

av kommittén kallad utrikesnämnd, med den organisation samt de uppgifter

och arbetsformer, som framgå av vad kommittén nu anfört. I

samband med förslagen om ändrad lydelse av nyssnämnda två paragrafer

har kommittén uppgjort förslag till vissa jämkningar i § 74 riksdagsordningen

och § 2 mom. 4 tryckfrihetsförordningen.

Förslagens genomförande skulle föranleda vissa förändringar i de

reglementariska föreskrifterna för riksdagen, ävensom ordningsstadgan för

första kammaren och arbetsordningen för andra kammaren. Kommittén

har ansett sig ej äga anledning att närmare ingå på frågan härom,

vilken helt och hållet faller inom området för riksdagens beslutanderätt.

Det samarbete mellan regeringen och nämnden, som bör eftersträvas,

synes bäst främjas, om överläggningarna i allmänhet bliva av förtrolig

och tvångsfri art. Ur denna synpunkt synes vara lämpligt, att

möjlighet beredes för diskussioner, som ej till sitt sakliga innehåll protokolleras.

Å andra sidan kunna uppenbarligen omständigheterna vara

sådana, att innehållet av ledamöternas yttranden bör upptagas i ett särskilt

protokoll. Beslut därom bör kunna fattas av den, som leder nämndens

förhandlingar. För att ledamöterna alltid skola vara underrättade

om, att deras yttranden äro ämnade att protokollföras, hör emellertid

s. 23 Kontrollera mot PDF

K mull. Maj:ta proposition nr 346.

23

beslutet härom förut tillkännagivas. Ledamot som sjiilv framställer yrkande

därom, bör likaledes äga rätt att få sitt yttrande taget till protokoll.

Inom kommittén har varit ifrågasatt att nu antydda, av kommitténs

ledamöter samfällt omfattade grundsatser rörande protokollsföringen skulle

erhålla helgden av eu uttrycklig grundlagsbestämmelse av innehåll, att vad

ledamot av nämnden yttrat, skulle i protokollet intagas då beslut därom

fattats av den, som leder förhandlingarna eller ledamoten själv därom

gjort yrkande. Då emellertid inom kommittén ej uppnåtts enighet om

lämpligheten av att i grundlagen intaga ett dylikt stadgande, har kommittén,

i förlitande på att sakens natur skulle leda till protokollsföringens anordnande

enligt nu angivna principer, trott sig kunna stanna vid att här

uttala sin uppfattning i ämnet.

n.

Riksdagens ställning till traktater med främmande makter.

De reformyrkanden, som efter 1809 framställts rörande den Ko- Historik.

nungen enligt § 12 regeringsformen tillerkända rätten att ingå avhandlingar

och förbund med främmande makter, riktade sig till en början

mot den handläggning av dessa ärenden i ministeriel! konselj, som ursprungligen

var föreskriven i grundlagen. De vid upprepade tillfällen

framförda önskemålen om ett upphävande av nämnda konselj och de

utrikespolitiska ärendenas överförande till behandling i allmänt statsråd

förverkligades genom grundlagsändring 1909. Förslag framkommo emellertid

därjämte om grundlagsstadganden angående prövningsrätt för riksdagen

vid avslutandet av internationella överenskommelser. Dessa förslag

åsyftade dels att i § 12 regeringsformen skulle intagas en bestämmelse

om iakttagandet av riksdagens grundlagsenliga befogenhet vid ingåendet

av avtal med främmande makter, där dessa befogenheter av avtalet

berördes (motioner vid 1889 och 1896 års riksdagar), dels innehöllo de

längre gående yrkanden. Sålunda föreslogs i motioner vid 1891 och

1893 års riksdagar, att § 12 skulle erhålla ett tillägg av innehåll, att i

alla avtal med främmande makt riksdagens rätt att dem pröva uttryckligen

bleve förbehållen.

Vid riksdagarna 1916 och 1917 blev frågan om riksdagens ställ- Reformyrning

till traktater föremål för ingående behandling i ett flertal motioner. kf”4en vid

De yrkanden, som i dessa framställdes, gingo, i anslutning till

1917.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kuiigl. Maj:ts proposition nr 346.

redan tidigare framförda reformkrav, huvudsakligen ut på, dels att riksdagens

samtycke skulle fastslås såsom erforderligt för traktater, berörande

områden, inom vilka enligt grundlagarnas allmänna bestämmelser

riksdagen hade beslutanderätt, dels att i lämplig form riksdagens medverkan

borde stadgas även för ingåendet av politiska förbund och sådana

»avhandlingar» med främmande makter, vilka falla utanför nämnda områden

för riksdagens verksamhet.

Vid 1916 års riksdag ställde sig konstitutionsutskottets majoritet avvisande

mot de vid nämnda års riksdag väckta motionerna i ämnet, varemot

1917 års konstitutionsutskott i det väsentliga tillstyrkte de nu åter framförda

reformkraven. I fråga om avtal rörande ämnen, som falla inom

riksdagens allmänna konstitutionella befogenhet, ställde sig utskottet obetingat

på den ståndpunkten, att ett uttryckligt stadgande om riksdagens

medbestämmanderätt bolde införas i § 12. Beträffande andra traktater

ansåg utskottet vissa invändningar kunna resas mot ett generellt stadgande

om medbestämmanderätt för riksdagen. Principen hade dock enligt

utskottets mening ett så starkt berättigande, att den hvarje fall

allvarligt borde beaktas vid en blivande utredning.

Kommitténs Innebörden av den Konungen enligt § 12 regeringsformen till
uttalande.

kommande befogenheten att ingå avhandlingar och förbund med främmande

makter torde i äldre tid i allmänhet efter paragrafens ordalydelse

hava tolkats så, att Konungen ägt utan riksdagens hörande avsluta internationella

överenskommelser av alla slag, även i fall då en dylik

överenskommelse berört sadana ämnen (lagstiftnings- och finansfiagor

m. m.) som grundlagsenligt ur andra synpunkter fallit under riksdagens

kompetensområde. Enligt den uppfattning, som sedermera slagit igenom,

äger däremot riksdagen medbeslutanderätt i fråga om alla avtal rörande

ämnen, som enligt sin art höra under dess grundlagsfästa befogenhet,

ehuru även i senare tid någon gång torde hänt, att Konungen på egen

hand fastställt avtal, vari ingått bestämmelser av allmän lags natur.

Det synes kommittén välbefogat att — såsom en konsekvens av grundlagens

egna stadganden — i regeringsformen införes uttrycklig bestämmelse

om att vid överenskommelser med främmande makter riksdagens

konstitutionella rätt alltid skall iakttagas.

Vid sidan av nu omnämnda slag av överenskommelser finnes emellertid

en betydelsefull grupp av internationella avtal, vilkas ingående

hittills obestritt ansetts ligga i Konungens hand. Hit höra t. ex. skiljedomskon

ventioner, överenskommelser av folkrättslig natur samt rent politiska

traktater. Det ligger i öppen dag, att sådana överenskommelser

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:t.i proposition nr 340.

25

kunna för landet medföra förpliktelser av den största vikt. I enlighet

med den allmänna ståndpunkt kommittén i det föregående tillkännagivit

i fråga om behovet av parlamentarisk medverkan på det utrikespolitiska

området anser kommittén, att i regel sådana överenskommelser

med främmande makter, som äro av större vikt, böra underställas riksdagen,

änskönt de ej äro att räkna till en kategori, där riksdagen enligt

regeringsformen redan nu har medbestämmanderätt. Beslut om avtal i

mindre viktiga ämnen, exempelvis åtskilliga sådana spörsmål som tillhöra

Konungens administrativa lagstiftningsområde, böra däremot fortfarande

kunna avgöras av Konungen ensam.

Principen om riksdagens medverkan i fråga om viktiga traktater,

kan dock enligt kommitténs tanke ej undantagslöst fasthållas. Tvingande

omständigheter kunna i särskilda fall göra det nödvändigt att frångå densamma.

Ett sådant fall uppstår, då regeringen, medan riksdagen ej är

samlad, finner sig föranlåten att med främmande makt ingå överenskommelse

i ett ärende av så brådskande natur, att avgörandet måste träffas,

innan riksdagen hinner sammanträda. I ärenden, som enligt sin sakliga

beskaffenhet falla under riksdagens kompetensområde, bör något sådant

ej kunna ifrågakomma. Med vår tids uppfattning vore det oförenligt att

under några som helst förhållanden åsidosätta riksdagens rätt att deltaga

i avgörandet av traktatsfrågor, som beröra lagstiftning, beskattning

eller andra till riksdagens grundlagsenliga maktområde hänförliga

ämnen. Däremot kunna fall tänkas, där en överenskommelse i ett

brådskande ärende av annan art än nyss nämnts visserligen kan

sägas vara av tillräcklig betydenhet att motivera överenskommelsens

framläggande för riksdagen, därest denna är samlad, men dock ej av

så stor vikt, att urtima riksdag bör sammankallas allenast för denna

frågas behandling. Det har synts kommittén önskvärt, att möjlighet beredes

regeringen att i fall av denna beskaffenhet på egen hand avgöra

ärendet. Betänklighet häremot synes desto mindre vara för handen, som

enligt de föreslagna bestämmelserna i § 54 regeringsformen, den av riksdagen

tillsatta utrikesnämnden städse skulle hava att uttala sig innan

avgörande äger rum.

Undantagsvis kan även inträffa, att ett ämne, som utgör föremål

för en ifrågasatt överenskommelse, är av den grannlaga natur, att ur sådan

synpunkt starka betänkligheter måste göra sig gällande mot att överenskommelsen

framlägges för riksdagen och därigenom vinner offentlighet.

Visserligen hava under senaste tid starka krafter gjort sig gällande

till förmån för genomförande av grundsatsen om undantagslöst offentliggörande

av traktater, och det utkast till grundstadgar för ett nationernas

Bihang till riksdagens protokoll 1919. 1 sand. 309 käft. (År 340.) 4

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 346.

förbund som helt nyligen blivit bekantgjort från konferensen i Paris

innehåller en bestämmelse om publicerande av alla överenskommelser

mellan stater, som från början tillhöra förbundet eller sedermera inträda

däri. Utan tvivel vore det ur världsfredens och den mellanfolkliga rättsordningens

synpunkt önskvärt, om en sådan princip kunde vinna tilllämpning.

En förutsättning härför synes dock vara, att principen genomföres

i alla stater. För dem, som stå utanför en sammanslutning av den

art, som här avses, synes regeln om förbehållslöst publicerande av internationella

överenskommelser vara förknippad med obestridliga vådor och

olägenheter. Förhållanden låta lätt tänka sig, som göra det angeläget

för sådana stater att till försvar mot ett överhängande angrepp från

annan, utanför förbundet stående makt ingå överenskommelser, som ej

äro avsedda att offentliggöras; och även bortsett från dylika försvarsförbund

kan det bliva ofrånkomligt att sluta avtal, vilkas omedelbara offentliggörande

skulle vara skadligt för landet. Ifrågasättas kan måhända

även, huruvida det ens för stater, som ingå i en sådan omfattande men

likväl ej universell sammanslutning, som för närvarande förberedes, skall

visa sig möjligt att definitivt antaga en regel om offentliggörande, vilken

skulle medföra att, i händelse två eller flera sådana stater skulle finna

nödvändigt att ingå en överenskommelse till skydd mot en stat som står

utanför sammanslutningen, överenskommelsens innehåll bleve känt icke

allenast för övriga till förbundet hörande stater utan även för den, mot

vilkens eventuella överfallsplaner den vore riktad.

Om således enligt kommitténs mening det någon gång — låt vara

ytterst undantagsvis — kan visa sig oundgängligt att ingå en överenskommelse,

som ej lämpar sig för offentliggörande och därför ej kan föreläggas

riksdagen, är även härvidlag förefintligheten av en utrikesnämnd,

sådan som den av kommittén föreslagna, ägnad att bereda riksdagens förtroendemän

av olika meningsriktningar tillfälle att erhålla del av ärendet

och före avgörandet yttra sin mening.

I enlighet med vad nu anförts har i den av kommittén föreslagna

avfattningen av § 12 regeringsformen intagits såsom regel att, när en

överenskommelse angår fråga, som riksdagen enligt regeringsformen äger

att allena eller med Konungen avgöra, eller som, utan att angå sådan

fråga, är av större vikt, den skall framläggas för riksdagen till godkännande,

men att, om i något fall statens intresse kräver, att en viktigare

överenskommelse, som ej angår fråga inom området för riksdagens avgörande,

avslutas utan riksdagens godkännande, detta må ske, sedan utrikesnämnden

haft tillfälle att yttra sig. I paragrafen har därjämte, till

förebyggande av internationella svårigheter, som kunna tänkas uppstå i

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 346.

27

anledning av grundlagens principiella men likväl ej fullständigt genomförda

krav på riksdagens medverkan vid traktatsslut, intagits föreskrift,

att i sådana fall, där eu överenskommelse tinnes böra föreläggas riksdagen,

i densamma skall intagas uttryckligt förbehåll, att riksdagens godkännande

utgör förutsättning för överenskommelsens giltighet.

Det behöver knappast framhållas, att de föreslagna bestämmelserna,

ehuru icke baserade på Sveriges inträde i ett nationernas förbund med

stadgar av förut antydda innehåll, dock på intet sätt utgöra hinder för

rikets anslutning till förbundet.

Stadgandet om framläggande för riksdagen av viktigare överenskommelser,

som ej med hänsyn till sin sakliga innebörd skulle falla under

riksdagens medbestämmauderätt, synes göra det nödvändigt att medelst

en bestämmelse i riksdagsordningen avgöra, till vilket av de ständiga utskotten

en proposition rörande dylik överenskommelse skall hänvisas.

Kommittén har ansett det av utskotten, som härvid — när ej särskilt

utskott tillsättes — bör ifrågakomma, vara konstitutionsutskottet. Det

synes ligga närmast till hands att låta detta utskott, som har att taga

befattning med frågor av politisk och statsrättslig innebörd, handlägga

även de spörsmål av utrikespolitisk eller folkrättslig karaktär, som i

allmänhet utgöra föremål för här åsyftade internationella överenskommelser.

Kommittén har alltså föreslagit, att i 2 mom. av § 38 riksdagsordningen

skulle införas bestämmelse om konstitutionsutskottets åliggande

att avgiva utlåtanden och förslag i anledning av dit hänvisade frågor

om överenskommelser med främmande makter i ämnen, som ej tillhöra

annat utskotts behandling.

III.

Granskningen av protokoll i utrikesärenden.

1 samband med förslag om utrikesärendenas överflyttande från Historik.

ministeriel! konselj till handläggning i allmänt statsråd hade i riksdagen

vid upprepade tillfällen framställts yrkanden att konstitutionsutskottet

skulle i fråga om granskning av protokoll i utrikesärenden erhålla en

mera omfattande rätt än som innebars i det stadgande § 105 regeringsformen

innehöll om utskottets befogenhet att, i vad rörde allmänt kända

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kuiigl. Åfaj:ts proposition nr 346.

Kommitténs

uttalande.

och av utskottet uppgivna händelser, infordra protokoll i ministeriella

ärenden. Genom grundlagsändring 1909 blev ock utskottets granskningsrätt

utsträckt till samtliga protokoll i utrikesärenden. Emellertid infördes i

§ 9 regeringsformen en bestämmelse om förande av särskilt protokoll i

utrikesärende, vars hemlighållande krävdes av rikets säkerhet eller andra

synnerligen viktiga skäl; och i fråga om dylika särskilda protokoll bibehölls

i § 105 den för ministeriella protokoll förut gällande regeln, art de

finge infordras endast i vad rörde allmänt kända och av utskottet uppgivna

händelser.

Vid riksdagarna 1916 och 1917 väcktes av flera motionärer förslag

om revision av de gällande formerna för konstitutionsutskottets kontroll

av utrikesprotokollen. Dessa förslag gingo ut på, dels att samtliga sådana

protokoll borde delgivas utskottet utan anfordran, varvid, om det

visade sig nödvändigt, vissa protokoll borde föredragas under tystnadsplikt

och ärendet i sin fortsättning av riksdagen behandlas inom lyckta

dörrar, dels ock att sådan ändring av § 105 borde vidtagas, att bestämmelserna

om konstitutionsutskottets rätt att utfå ifrågavaraude protokoll

förtydligades. Av en motionär yrkades, att granskningen av statsrådsprotokoll

i utrikesfrågor borde överflyttas från konstitutionsutskottet

till ett av honom föreslaget utrikesutskott, vilket borde få del av alla

sådana protokoll.

Vid 1916 års riksdag avstyrkte konstitutionsutskottets majoritet de

då framförda reformförslagen, varemot utskottet 1917 framhöll, att lämpligheten

av anordningen med »särskilda protokoll» i utrikesärenden borde

bliva föremål för förnyat övervägande. Bestämmelserna om konstitutionsutskottets

rätt att under vissa omständigheter infordra sådana protokoll

vore icke val avvägda, varför de kunde giva anledning till delade meningar

om hur långt denna utskottets rätt sträckte sig.

De tvivelsmål, som yppats rörande tolkningen av det^i § 105 regeringsformen

innefattade förbehåll i fråga om konstitutionsutskottets rätt

att utbekomma sådant särskilt protokoll, som avses i § 9, gälla dels förutsättningarna

för att eu av utskottet uppgiven händelse är att betrakta

såsom »allmänt känd», dels Konungens rätt att avgöra, huruvida dessa

förutsättningar föreligga i fall, då konstitutionsutskottet för sin del funnit

tillräckliga skäl för handen att begära utfåendet av protokoll, vars

hemlighållande förordnats. Till undvikande av de olägenheter, som

nämnda osäkerhet kan medföra, har kommittén föreslagit sådan ändring

av § 105 regeringsformen, att konstitutionsutskottet må kunna äska särskilt

protokoll, som i § 9 regeringsformen omförmäles, i vad angår visst

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kurt yl. Maj-.ts proposition nr 346.

29

av utskottet uppgivet mål. Det för närvarande stadgade villkoret att

protokollet bör röra en allmänt kand händelse skulle alltså bortfalla,

vilket innebär en utvidgning av utskottets rätt i avseende å protokolls

infordrande. Med den åsikt kommittén hyser om nödvändigheten av att

i vissa fall tystlåtenhet iakttages rörande utrikespolitiska spörsmål, vilken

åsikt i annat sammanhang närmare utvecklats, har kommittén emellertid

funnit det i sammanhang med nämnda förändring böra uttryckligen

stadgas, att Konungen äger pröva, huruvida hinder alljämt möter

att bifalla av konstitutionsutskottet framställd begäran att utfå särskilt

protokoll. De betänkligheter mot Konungens prövningsrätt i detta hänseende,

som kunna göra sig gällande, torde i väsentlig mån minskas,

om, såsom kommitténs förslag innebär, riksdagen genom sina förtroendemän

i utrikesnämnden erhåller tillfälle att taga del av alla viktigare

utrikesärenden och följaktligen även av de åtgärder, som avhandlas i

särskilt protokoll. Det synes stå i god samklang med nämnda institutions

upprättande och de befogenheter, som tilldelats densamma, att

ärenden, som äro av den natur, att de i utrikesnämnden behandlats

under tystnadsplikt — något som måste antagas vara fallet med de i särskilt

protokoll upptagna ärenden — icke utan vidare må underkastas en

granskning, som tilläventyrs kan utmynna i deras bringande inför offentligheten.

När begäran framställes om utfående av ett särskilt protokoll,

måste en prövning av frågan, sådan den då föreligger, äga rum från

regeringens sida. En garanti för att därvid icke utan tvingande skäl

intrång göres i konstitutionsutskottets granskningsrätt utgör den av kommittén

föreslagna bestämmelsen, att av utskottet begärt protokoll ej må

av Konungen vägras utan att utrikesnämnden erhållit tillfälle att yttra

sig i ämnet.

I samband med den föreslagna ändringen i § 105 regeringsformen

lärer en jämkning i § 38 riksdagsordningen vara av nöden.

IV.

Meddelanden från regeringen till riksdagen.

I de strävanden att åvägabringa närmare kontakt mellan stats- Historik.

makterna ifråga om de utrikespolitiska ärendenas handläggning, som hos

oss under världskriget gjort sig gällande, har även ingått kravet på

regelmässiga meddelanden i dessa ämnen från regeringen till riksdagen.

opaginerad Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ta proposition nr 346.

Vid riksdagarna 1916 och 1917 väcktes sålunda förslag om utarbetande

på regeringens initiativ av utrikespolitiska årsberättelser, vilka för riksdagen

och allmänheten kunde giva en samlad bild av Sveriges relation

till främmande makter, ävensom utgivande av s. k. »blå böcker» rörande

utrikesärenden av större intresse. Vidare framhölls att muntliga framställningar

i dessa ämnen till riksdagen, offentliga eller konfidentiella,

oftare borde ifrågakomma.

Konstitutionsutskottet 1916 vitsordade behovet av åtgärder i syfte

att underlätta eu utrikespolitisk orientering för riksdagens ledamöter ävensom

för allmänheten. Nästföljande års konstitutionsutskott uttalade sig

för önskvärdheten av regelbundna redogörelser av regeringen angående

det utrikespolitiska läget, skriftliga eller muntliga, varjämte enligt utskottets

mening formerna för de sammanträden, vid vilka sådana redogörelser

skulle givas, närmare borde bestämmas.

Kommitténs Det är tvivelsutan ett beaktansvärt önskemål, att riksdagens leda
MHalande.

möter genom redogörelser över ingångna avtal med främmande makter

och andra spörsmål av intresse på det utrikespolitiska området, som

lämpligen kunna bliva föremål för offentliggörande, erhålla tillfälle att

inhämta kännedom om vad som händer på detta område. Olika former

äro tänkbara för meddelande av de redogörelser, som kunna ifrågakomma.

En metod är att genom regeringens försorg utgivas årsberättelser och

andra periodiska sammanställningar av ifrågavarande slag. Dylika årsböcker

förekomma i vissa främmande länder, såsom Förenta staterna och

Holland. Hos oss innehåller Kungl. Maj:ts till riksdagen avgivna berättelse

om vad i rikets styrelse sig tilldragit jämväl en, låt vara ytterst summarisk

översikt över utrikesärendenas behandling. Dessutom hava tidvis

(åren 1900—1904 samt 1912 och 1913) även i vårt land på utrikesdepartementets

föranstaltande utgivits särskilda årsberättelser över departementets

verksamhet i olika avseenden, innehållande, bland annat, närmare

redogörelse för frågor rörande departementets, beskickningarnes och konsulatens

organisation, svenskars ställning i utlandet, ingångna överenskommelser

med främmande makter ävensom meddelanden rörande folkrättsliga

frågor, handels- och sjörättsfrågor, skatte- och tullfrågor, m. fl.

spörsmål som förekommit under året.

En annan utväg att lämna upplysningar angående den utrikespolitiska

ställningen är att, då en fråga av större vikt rörande rikets förhållande

till främmande makt är å bane, en särskild redogörelse för växlade

noter och andra handlingar tryckes och framlägges för allmänheten.

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 346.

31

Dylika »blå böcker» äro utomlands vanliga och hava även hos oss förekommit,

senast vid ett par tillfällen under världskriget.

I fråga om nämnda slag av redogörelser anser kommittén det förtjäna

tagas i övervägande, huruvida icke utgivandet av sådana hör återupptagas.

Vad särskilt beträffar årsberättelser av sådan art som de av

utrikesdepartementet tidigare utgivna, vill kommittén framhålla att de med

ett något förändrat program otvivelaktigt kunna bliva till nytta. Något

stadgande i grundlagen om utgivande av dylika periodiska publikationer

kan dock enligt kommitténs mening icke anses påkallat. Det må här

endast i förbigående anmärkas, att med den förändrade organisation, som

utrikesdepartementet tilläventyrs kommer att erhålla i anledning av senast

avgivna förslag i ämnet, det torde låta sig göra att utan annan särskild

utgift för statsverket än tryckningskostnaden åstadkomma publicerande

av här ifrågavarande periodiska redogörelser. Ej heller i fråga

om utgivandet av »blå böcker» i fall som tilldraga sig särskilt intresse

äro enligt kommitténs åsikt några konstitutionella föreskrifter erforderliga.

Ombesörjandet av dylika publikationer torde i varje särskilt fall böra

ankomma på regeringens omprövning.

En form för redogörelser av utrikespolitisk art, som vidare kan

ifrågakomma, utgöres av muntliga meddelanden av regeringen till riksdagen.

Erfarenheten har visat att dylika meddelanden kunna vara behövliga

och nyttiga. Under de förflutna krigsåren har regeringen ock

begagnat sig av detta medel för samverkan, vanligen vid mera formlösa,

inom slutna dörrar hållna sammankomster med båda kamrarnas ledamöter

samfällt. Dessa meddelanden torde visserligen kunna sägas hava varit

påkallade av förhållandena under särskilt brydsamma tider, men otvivelaktigt

kunna även eljest fall förekomma, där på regeringens initiativ ett

meddelande till riksdagen lämpligen kan äga rum på annat sätt än

genom en kungl. proposition. Formerna för sådana meddelanden böra

då enligt kommitténs mening grundlagsenlig! närmare regleras.

Någon anledning att bibehålla den nyssnämnda anordningen med

sammanträde av båda kamrarna samfällt synes ej föreligga, utan torde meddelande

böra lämnas i vardera kammaren. Kamrarnas sammanträden böra

därvid kunna efter omständigheterna vara antingen offentliga eller slutna.

Att bestämma om offentlighetens uteslutande torde i varje särskilt fall

böra tillkomma Konungen, dock med rätt för kammare, till vilken meddelande

framföres, att besluta sammanträdes hållande inom lyckta dörrar

under samma förutsättningar som i allmänhet gälla för fattande av dylikt

beslut.

Då det visat sig angeläget, att även andra frågor av större allmänt

s. 32 Kontrollera mot PDF

Departe
mentschefen.

Allmänna

synpunkter.

Utrikes
nämnd.

32 Kungl. Maj:ts proposition nr 346.

intresse än de utrikespolitiska, exempelvis ärenden rörande folkhushållningen,

kunna bliva föremål för redogörelser i nyss antydda former från

regeringens sida, synes ej lämpligt att inskränka bestämmelserna om

här ifrågavarande meddelanden att omfatta endast utrikespolitiska ämnen.

Vilken statsrådsledamot bör framföra meddelande av ett eller annat

slag, torde böra bero av Konungens förordnande. I avseende å meddelanden,

som röra utrikespolitiken, ligger det naturligtvis närmast till hands,

att deras framläggande uppdrages åt ministern för utrikes ärendena.

Någon gång har förekommit, att de redogörelser, som regeringen

lämnat riksdagen vid hemligt sammanträde, icke fått åtföljas av något

som helst meningsutbyte. Detta förhållande, som stått i samband därmed,

att de hemliga sammanträdena hittills saknat officiell karaktär, skulle,

sedan de erhållit grundlagsenlig hemul, ej låta förena sig med riksdagens

rätt och värdighet, utan böra, i överensstämmelse med den praxis, som

råder i avseende å överläggning i anledning av svar å framställd interpellation,

kamrarnas ledamöter äga rätt att yttra sig även i anledning

av sådant meddelande, som här avses.’

Den lösning av spörsmålet om åstadkommande av ett närmare samarbete

mellan regering och riksdag på utrikespolitikens område, som kommitténs

förslag innebär, synes mig på ett tillfredsställande sätt förverkliga

de principer för en sådan samverkan, vilka av 1917 års konstitutionsutskott

uttalades och av andra kammaren vid nämnda års riksdag vunno

anslutning. På samma gång det bevarar den koncentration under regeringens

ledning och den diskretion vid ärendenas behandling, som på

ifrågavarande område alldeles särskilt äro av nöden, tillförsäkrar det riksdagen

medverkan i den utsträckning och i de former, som erfordras för

att folkrepresentationens uppfattning skall komma till sin rätt i alla viktiga

avgöranden. Förutsättningar synas härmed givna för att Sveriges

utrikespolitik må kunna vinna styrkan av verkligt samförstånd mellan

regering och riksdag.

Bland de olika huvudpunkter förslaget innefattar torde särskild

vikt böra tillmätas de grundlagsförändringar, som avse en ombildning av

det hemliga utskottet till en fast institution genom inrättandet av en

riksdagens utrikesnämnd. Som av de föreslagna stadgandena i § 54

regeringsformen och § 50 riksdagsordningen framgår, är denna nämnd

tillärnad intaga en centralställning i det åsyftade utrikespolitiska samarbetet

mellan regering och riksdag. För att nödig garanti skall finnas

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kung I. Maj tfa proposition nr 346.

3ä

för detta samarbete, så ofta det av omständigheterna påkallas, är det

tydligt, att nämnden ej bör bibehålla något av den tillfälliga karaktär,

som utmärker det hemliga utskottets organisation. Den bör därför ärligen

av riksdagen tillsättas; och ej nog med att den skall kunna fungera

under pågående riksdag, bör den i överensstämmelse med sitt ändamål

att vara till bands, bär helst ett viktigt utrikespolitiskt ärende förekommer

till avgörande, kunna sammankallas även under tider, då riksdag

ej är samlad, utan att härför skall erfordras den vidlyftiga anordning

med jförpuppad» riksdag, som under världskriget visat sig nödvändig.

Ett oundgängligt villkor för att nämndens ledamöter verkligen skola

kunna bilda sig ett grundat omdöme om de spörsmål, som föreläggas

dem, är uppenbarligen, att de erhålla tillfälle att härom inhämta ingående

kännedom, varför det bör åligga regeringen att meddela nämnden

alla tillgängliga handlingar och upplysningar. Den ömtåliga beskaffenheten

av ett eller annat ärende bör, såsom av kommittén betonats, icke få

utgöra anledning till dess hemlighållande för nämnden, då förbehåll i

sådan riktning skulle omintetgöra syftet med hela institutionen. Den

fullkomliga öppenhet med avseende på de utrikespolitiska ärendenas handläggning,

som sålunda enligt de föreslagna bestämmelserna präglar förhållandet

mellan regering och nämnd, utgör säkerhet för att på detta

område intet viktigt avgörande träffas utan att riksdagens förtroendemän

därom hållits underrättade och fått tillfälle att giva uttryck åt de

meningar, som inom densamma äro representerade. För att icke skapa

eu mindre lämplig isolering mellan nämndens ledamöter och riksdagen

synes det välgrundat att, i likhet med vad kommittén föreslagit, den

tystnadsplikt, som bör tillkomma ledamöterna, endast i de fall stadgas

som ovillkorlig, då regeringen på grund av de avhandlade ärendenas

natur finner skäl att påbjuda tystnadsplikt. Härigenom öppnas möjlighet

för nämndens medlemmar att med den varsamhet, som alltid bör

iakttagas vid behandlingen av de frågor det här gäller, i främsta rummet

samråda med kamrater inom riksdagen om vad som förekommit vid

nämndens sammanträden, där sådant utan olägenhet kan ske.

Vad beträffar nämndens verksamhetsformer har kommittén med

rätta framhållit, att i hela dess karaktär av en med regeringen rådplägande

församling ligger, att den i avseende på organisation och arbetssätt

ej bör intaga samma ställning, som tillkommer ett riksdagsutskott.

Något nämndens konstituerande med särskild ordförande har alltså icke

i de föreslagna grundlagsbestämmelserna förutsatts. Skall önskvärd samverkan

mellan regeringen och representationens förtroendemän kunna bevaras,

synes det nämligen vara ett grundvillkor, att överläggningarna er
B

ihan g till riksdagens protokoll 1919. / sam!. 309 käft. (Nr 346.) 5

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kung!. Maj:ts proposition nr 34R.

hålla formen av ett samråd under Konungens ledning med de ledamöter

av regeringen, som företrädesvis hava befattning med utrikesärendena,

nämligen statsministern och utrikesministern, samt i särskilda fall även

med andra statsrådets ledamöter. I nämndens intima samarbete med

, regeringen ser jag, i likhet med kommittén, såväl en utväg att bereda

nämndens ledamöter den bästa inblick i utrikesärendena som en garanti

för att den verkliga ledningen av utrikespolitiken bibehålies hos den ansvariga

regeringen. Icke utan skäl har av kommittén anmärkts, att detta

samarbete bäst synes främjas, om överläggningarna i allmänhet bliva av

förtrolig och tvångsfri art, varför det vore lämpligt att möjlighet bereddes

för diskussioner, som till sitt sakliga innehåll icke bleve protokollförda.

Enligt de grundsatser i fråga om protokollsföringen, som av kommittén

uttalas, borde beslut härom, då omständigheterna det föranleda, kunna

fattas av den, som leder nämndens förhandlingar, men detta beslut borde

alltid förut tillkännagivas, för att nämndens ledamöter skulle vara underrättade

om att deras yttranden vore ämnade att protokollföras. Ledamot,

som själv framställt yrkande därom, borde likaledes äga rätt att

få sitt yttrande taget till protokoll. Det synes mig ligga i sakens natur,

att dessa av kommittén omfattade grundsatser i fråga om protokollsföringen

skola vinna tillämpning, ehuru uttryckligt stadgande därom i

grundlagen ej föreslås.

I fråga om det sätt, varpå bestämmelserna om utrikesnämnden

blivit i detalj utformade av kommittén, finner jag ej anledning till annan

erinran, än att i § 50 riksdagsordningen torde böra uttalas, att i

händelse av Konungens förordnande om nya val till endera kammaren

eller båda, nämndens ledamöter utan hinder därav bibehålla sina befattningar.

Regerings- Den ställning till regering och riksdag, som tilldelats den föreslagna

formen § lä. utrikesnämnden, har icke saknat betydelse vid utformandet av stadgandena

rörande den delaktighet i fråga om utrikesärendens avgörande,

som bör tillkomma riksdagen själv. Enligt de bestämmelser som föreslagits

till införande i § 12 regeringsformen skola alla överenskommelser

av större vikt framläggas för riksdagen till godkännande. I likhet med

kommittén anser jag, att det varit önskvärt om denna princip utan

reservation kunnat upprätthållas. Av skäl som kommittén anfört torde

detta dock icke låta sig göra. Fall kunna tänkas, där ett ärendes brådskande

natur motiverar, att även en viktigare överenskommelse avslutas

av regeringen på egen hand under tid då riksdag ej är samlad. Med

ännu rådande osäkerhet i fråga om en blivande ordning'' av de mellan
-

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Kurujl. May.ts proposition nr 348.

folkliga förhållandena och den atmosfär av misstro, som följaktligen ännu

präglar det internationella läget, synes därjämte möjlighet höra finnas

för regeringen att i undantagsfall på egen hand ingå överenskommelse,

även vid tidpunkt då riksdagen är samlad, i ett ämne, som är av den grannlaga

natur att ur sådan synpunkt starka skäl tala emot att överenskommelsen

framlägges för riksdagen och därigenom i viss mån vinner offentlighet.

Betänkligheter mot eu ordning, sådan som den nu nämnda, synas desto

mindre vara för handen, som enligt de föreslagna bestämmelserna om

den av riksdagen tillsatta utrikesnämnden denna städse skulle hava att

uttala sig innan ett viktigare utrikespolitiskt avgörande äger rum.

1 ett visst samband med bestämmelserna om utrikesnämnden Regerings

stå även de föreslagna stadgandena i § 105 regeringsformen angående /07äv‘ 9

konstitutionsutskottets rätt att utfå sådant särskilt protokoll, som i § 9

omförmäles. På samma gång ett förtydligande och en utvidgning föreslagits

i fråga om konstitutionsutskottets rätt i nämnda avseende synes

nödvändigheten av att tystlåtenhet i vissa fall iakttages rörande utiikespolitiska

spörsmål kräva, att för Konungen stadgas uttrycklig prövningsrätt,

huruvida hinder möter att bifalla av konstitutionsutskottet framställd

begäran om utfående av särskilt protokoll. Betänkligheten mot

Konungens prövningsrätt i detta hänseende torde, i enlighet med vad

kommittén framhållit, i väsentlig mån minskas med hänsyn till den rätt,

som stadgats för utrikesnämnden dels att taga del av alla viktigare utrikesärenden

och följaktligen även av dem som avhandlas i särskilt protokoll,

dels att yttra sig för den händelse av utskottet begärt protokoll

skulle av Konungen vägras.

I det kommittén meddelade uppdraget ingick även att utarbeta

förslag till sådan ändring av § 13 regeringsformen, som bringar dess 13 regI * 3eringl

lydelse i närmare överensstämmelse med den i § 74 regeringsformen ut- formen.

tryckta grundsatsen, att rikets krigsmakt icke bör ställas på krigsfot i

annat syfte än för upprätthållande av rikets neutralitet eller för avvärjande

av befarat eller börjat angrepp. Något förslag till ändrad lydelse

av § 13 regeringsformen har emellertid ej av kommittén utarbetats, utan

har den ansett sig äga anledning hemställa om befrielse från sitt uppdrag

i denna del. Till stöd för denna ståndpunkt anför kommittén

följande:

''Kommittén har kommit till den uppfattning, att nuvarande tidpunkt

icke väl lämpar sig för upptagande av det härvid åsyftade spörsmålet

om riksdagens medbestämmanderätt i fråga om krig och fred. Sedan kommit
-

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kiingl. Maj:ts proposition nr 346.

ten utsetts, har inträffat en viktig tilldragelse, som tilläventyrs kan komma

att utöva ett väsentligt inflytande på nämnda spörsmål. Ett stort antal

stater, tillhörande den ena av de maktgrupper, som varit indragna i världskriget,

har i samband med inbördes förhandlingar rörande blivande fredsslut

för kort tid sedan enats om ett förberedande utkast till grundstadgar för ett

nationernas förbund, bestående av dessa stater jämte andra, som förutsättas

komma att inbjudas att inträda i förbundet. I detta utkast åsyftas förpliktelse

för varje till förbundet ansluten stat att i vissa fall — framför

allt då någon medlem av förbundet bryter sina i förbundsfördraget

åtagna skyldigheter i avseende å fredstillståndets bevarande — deltaga

i en av förbundets centralorgan mot fördragsbrytaren inledd aktion, innefattande

eventuellt även militära åtgärder. Huruvida Sverige kommer

att inträda i ett förbund av denna art kan icke för närvarande med

säkerhet bedömas. Men för den händelse så skulle bliva fallet, är det

tydligt, att grundlagsbestämmelser, som under alla förhållanden gjorde

ett militärt inskridande mot annan stat beroende av riksdagens medverkan,

svårligen läte förena sig med den varje förbundsmedlem åliggande

förpliktelsen att under .vissa eventualiteter ofördröjligen ställa till förbundets

förfogande någon del av sin krigsmakt. Att för närvarande förbereda

sådana grundlagsbestämmelser kan då näppeligen vara lämpligt,

utan det vill synas, som om frågan härom borde anstå till dess det visat

sig, huru bestämmelserna för ett nationdrnas förbund slutligen utformas,

och huruvida Sverige kommer att tillhöra förbundet. T sådan händelse

torde böra komma under övervägande, i vad mån såväl § 13 som § 74

regeringsformen böra anpassas efter förbundsvillkoren, något som icke

utesluter att samtidigt den tanke, som ligger till grund för kommitténs

uppdrag, kan i visst avseende vinna beaktande, likasom denna tanke,

därest det visar sig, att landet ej skulle komma att tillhöra ett nationernas

förbund, då bör i hela sin omfattning upptagas till förnyat övervägande.

Vid nu angivna förhållanden har kommittén trott sig äga anledning

att hemställa om befrielse från uppdraget att utarbeta förslag till

ändrad lydelse av § 13 regeringsformen. Den har ansett sig desto mer

oförhindrad att förorda ett uppskov med omarbetandet av denna paragraf,

som det enligt dess enhälliga mening i våra dagar måste anses

uteslutet, att Sveriges konung skulle —- bortsett från de förhållanden,

vilka såsom nyss antytts kunna bliva en följd av landets inträde i ett

nationernas förbund — börja krig utan att genom samråd med riksdagen

eller dess förtroendemän av skilda meningsriktningar förvissa sig

om,, att den allmänna folkmeningen finner ett dylikt steg oundvikligt.’

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Kungl. Maj:ts proposition nr 346.

I överensstämmelse med kommitténs ståndpunkt anser jag mig kunna

förorda, att frågan om revision av § 13 regeringsformen får tills vidare

anstå. Vad kommittén anfört synes mig giva stöd för dess mening, att

även om denna fråga icke nu erhåller sin definitiva lösning, det likväl

måste anses uteslutet, att hittillsvarande bestämmelser i § 13 regeringsformen

skulle kunna i realiteten medföra något åsidosättande av riksdagens

och den allmänna folkmeningens ställning i eu så utomordentligt

viktig fråga. Till de garantier för riksdagens faktiska medbeslutanderätt

i en sådan fråga, vilka redan finnas bland annat i § 74 regeringsformen

komma genom de av mig nu förordade förslagen om riksdagens medverkan

vid traktater och om utrikesnämndens hörande i alla viktigare

utrikesärenden en ytterligare förstärkning av riksdagens ställning på hela

det utrikespolitiska området, vilken ovillkorligen måste göra sig gällande,

i all synnerhet i ett så utomordentligt avgörande som det, varom § 13

regeringsformen handlar. Härtill kommer, att frågan om Sveriges ställning

till nationernas förbund numera inträtt i ett mera aktuellt skede, i

det att Kungl. Maj:t på inbjudan av de stater, vilka sinsemellan uppgjort

det av kommitterade berörda förslaget till grundstadgar för ett sådant

förbund, numera utsett delegerade att för Sveriges vidkommande deltaga

i vissa härmed sammanhängande överläggningar.)

Föredraganden uppläste härefter det av kommittén utarbetade

förslag till ändrad lydelse av §>? 12, 54 och 105 regeringsformen, §§

38, 55, 56 och 74 riksdagsordningen samt § 2 mom. 4 tryckfrihetsförordningen

ävensom den av kommittén föreslagna ändrade lydelsen av

§ 50 riksdagsordningen med sådan jämkning, som föredraganden i det

föregående omnämnt; och hemställde föredraganden, att förslaget i den

sålunda upplästa avfattningen måtte föreläggas riksdagen till prövning i

grundlagsenlig ordning.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter

biträdda hemställan täcktes Hans Maj:t Konungen

förordna att till riksdagen skulle avlåtas proposition

av den lydelse bilaga vid detta protokoll utvisar.

Departe
rucnts
chejen.

Ur protokollet:

Gustaf Sandström.

Doktrin (4)

  1. Joachim Åhman, USA:s befogenheter på svenskt territorium enligt DCA, SvJT 2026 s. 357, på s. 361 · Fritt tillgänglig
  2. Nicklas Vabi, Statschefens offentligrättsliga status, FT 2003 nr 1 s. 127, på s. 135 · Hos förlaget (inloggning eller köp)
  3. Traktat och lag i praktiken. Några reformönskemål, SvJT 1965 s. 286, på s. 289 · Fritt tillgänglig
  4. UTRIKESNÄMNDEN OCH TYSTNADSPLIKTEN, SvJT 1963 s. 174, på s. 182, 185 · Fritt tillgänglig

Hänvisningarna är utvunna maskinellt ur Svensk Juristtidnings öppna arkiv. Artiklarna läses hos SvJT.

Hänvisningarna är utvunna maskinellt ur artiklarnas text; artiklarna läses hos utgivaren.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

7 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. KU 1919:34 Utlåtande, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till ändrad lydelse av §§ 12, 54 och 105 regeringsformen, §§ 38, 50, 55, 56 och 74 riksdags s. 1 i texten
  2. KU 1919:36 Memorial med förslag till ändrad lydelse av § 105 regeringsformen och § 38 mom. 3 riksdagsordningen. s. 2 i texten

Doktrin (5)

5 kopplingar i 4 dokument.

  1. SvJT 1963 s. 174 UTRIKESNÄMNDEN OCH TYSTNADSPLIKTEN s. 182 · s. 185 i texten
  2. SvJT 2026 s. 357 Joachim Åhman, USA:s befogenheter på svenskt territorium enligt DCA s. 361 i texten
  3. FT 2003 s. 127 Nicklas Vabi, Statschefens offentligrättsliga status s. 135 i texten
  4. SvJT 1965 s. 286 Traktat och lag i praktiken. Några reformönskemål s. 289 i texten