Med förslag till lag om fortsatt tillämpning av lagen den 28 juni 1918 med vissa bestämmelser mot oskälig arrendestegring m. m
1919-03-14 · 16 sidor, varav 14 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 14 av 16 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1919:388, Med förslag till lag om fortsatt tillämpning av lagen den 28 juni 1918 med vissa bestämmelser mot oskälig arrendestegring m. m
Dokumentets text
Kutigl. Maj.ts proposition Nr 388.
1
Nr 388.
Ktmgl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
fortsatt tillämpning av lagen den 28 juni 1918 med
vissa bestämmelser mot oskälig arrendestegring m. m.;
given Stockholms slott den 28 mars 1919.
Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda
protokoll vill Knngl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå
riksdagen att antaga härvid fogade förslag till
1) lag om fortsatt tillämpning av lagen den 28 juni 1918 med
vissa bestämmelser mot oskälig arrendestegring; och
2) lag om fortsatt tillämpning av lagen den 28 juni 1918 innefattande
tillägg till lagen om nyttjanderätt till fast egendom den 14
juni 1907.
GUSTAF.
Eliel Löfgren.
Bihang till riksdagens protokoll 1919. 1 samt. 349 käft. (Nr 388.)
1
2
Kungl. Maj:ts proposition Nr 388.
Förslag
till
Lag
om fortsatt tillämpning av lagen den 28 juni 1918 med vissa bestämmelser
mot oskälig arrendestegring.
Härigenom förordnas, att lagen den 28 juni 1918 med vissa bestämmelser
mot oskälig arrendestegring, vilken lag gäller till den 1
juni 1919, skall äga fortsatt tillämpning till den 1 juni 1920; dock skall
från och med den 1 juni 1919 1 § hava följande lydelse:
Har i fall, då arrendator enligt avtal, slutet före den 1 oktober
1917, är pliktig att helt eller huvudsakligen utgöra arrende genom avlämnande
av mjölk, smör, fisk eller annat naturalster, å dylikt vederlag
efter avtalets ingående inträtt sådan prisstegring, som därvid icke lät
sig beräkna, och finnes den utfästa legan i följd härav uppenbart oskälig;
äge arrendatorn rätt att, såvitt angår vederlag, förfallet under tiden
från och med den 1 oktober 1917 till den 1 juni 1920, påfordra, att
skälig andel i prisstegringen kommer honom till godo. Där ej annorlunda
åsämjes, må denna andel ej överstiga hälften av prisstegringen.
Beträffande beslut, som av i lagen omförmäld nämnd fattats före
den 1 juni 1920, skall vad i 4 och 5 §§ är stadgat fortfarande gälla.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kung!. Maj:hs proposition Nr H&H.
■i
Förslag
till
Lag
om fortsatt tillämpning av lagen den 28 juni 1918 innefattande tillägg till
lagen om nyttjanderätt till fast egendom den 14 juni 1907.
Härigenom förordnas, att lagen den 28 juni 1918 innefattande
tillägg till lagen om nyttjanderätt till fast egendom den 14 juni 1907,
vilken lag gäller till den 1 juni 1919, skall äga fortsatt tillämpning till
den 1 juni 1920. Beträffande beslut, som av i lagen avsedd nämnd
fattats före den 1 juni 1920, skall vad i 4 och 5 §§ i lagen den 28 juni
1918 med vissa bestämmelser mot oskälig arrendestegring är stadgat äga
motsvarande tillämpning jämväl efter den 31 maj 1920.
4
Kungl. Maj:ts proposition Nr 388.
Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott
den 14 mars 1919.
Närvarande:
Hans excellens herr statsministern Edén,
Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Hellner,
Statsråden: Petersson,
Schotte,
Petrén,
Nilson,
Löfgren-,
friherre Palmstierna,
Rydén,
Undén,
Thorsson.
Chefen för justitiedepartementet statsrådet Löfgren anförde efter
gemensam beredning med chefen för jordbruksdepartementet:
Lagen den 28 juni 1918 med vissa bestämmelser mot oskälig
arrendestegring samt lagen av samma dag innefattande tillägg till lagen
om nyttjanderätt till fast egendom den 14 juni 1907 upphöra att
gälla den 1 juni 1919.
Med anledning av uppkommen fråga om förlängning av lagarnas
giltighetstid hava Kungl. Maj:ts befallnings!]avande i samtliga län anmodats
att, efter hörande av ordförandena i de nämnder, som för det i
lagarna angivna ändamål blivit inom länen utsedda, inkomma med yttrande
angående lagarnas verkningar under den tid de varit gällande samt behovet
av förlängning av giltighetstiden för desamma.
Kungl. Maj:ts proposition Nr 388. 5
Kungl. Maj:ts befäl lnin gsh avari de i Stockholms, Östergötlands och
Västerbottens län hava i avgivna utlåtanden tillstyrkt prolongation av
båda förenämnda lagar. Befallningshavandena i Skaraborgs och Örebro
län hava tillstyrkt enahanda åtgärd beträffande förstnämnda lag.
Kungl. Maj:ts befallningshavande i Stockholms län har, under uppgift,
att befallningshavanden allenast i ett fall haft anledning utse ledamot
i sådan nämnd, som avsåges i 2 § i ovan förstnämnda lag, åberopat
infordrade yttranden från nämnde ledamot samt livsmedelsstyrelsen
i länet, i vilka yttranden lagarnas prolongation tillstyrkts. Livsmedelsstyrelsen
har härvid framhållit, att, med hänsyn till ännu rådande prisstegring
å de i lagarna avsedda naturalster och den rådande ovissheten
om tillgång och därmed prisläge å dylika alster under en avsevärd tid
framåt, det vore önskvärt, att lagarnas giltighetstid förlängdes under
ett år. Livsmedelsstyrelsen hade väl icke varit i tillfälle att förvärva närmare
erfarenhet rörande verkningarna av ifrågavarande lagar men ägde
dock kännedom om att bestämmelser i förevarande syfte av förhållandena
inom länet varit och helt visst fortfarande vore av behovet påkallade.
Kungl. Maj:ts befallningshavande i Östergötlands län har anfört,
att befallningshavanden vid verkställd undersökning utrönt, att bestämmelserna
i förevarande lagar i allmänhet ej behövt tillämpas inom länet,
enär vederbörande jordägare och arrendatorer oftast redan före lagarnas
tillkomst träffat frivillig överenskommelse i sådana fall, då arrendena
vore bestämda att utgå efter de i lagarna angivna grunder. Dylika
arrendeavtal torde för övrigt förekomma inom länet mera sällan och
utgjorde då huvudsakligast så kallade mjölkarrenden. Ehuru sålunda
något direkt behov att förlänga lagarnas giltighetstid för länets vidkommande
ej kunde sägas föreligga, ansåge likväl befallningshavanden,
att då bestämmelserna givetvis varit till stor nytta och de av kristiden
skapade exceptionella förhållanden i avseende å priser å mjölk och andra
ladugårdsalster antagligen under den närmaste tiden ej komme att väsentligt
ändras, giltighetstiden för lagarna lämpligen borde förlängas
under ett år. Befallningshavanden har därjämte, med förmälan att tilltillsättande
av ordförande i sådan nämnd, varom ovan sagts, inom länet
påkallats allenast i ett fall, åberopat ett av nämnde ordförande avgivit
yttrande, däri denne förordat prolongation av ifrågavarande lagar för
samma tid som befallningshavanden.
Kungl. Maj:ts befallningshavande i Skaraborgs län har med instämmande
överlämnat ett av befallningshavanden infordrat yttrande från
borgmästaren Lars Kristian Broek i Mariestad, som av befallningsha
-
Kungl. Maj.t
tjc/ullninyxh
av ande.
6 Kungl. Maj:ts proposition Nr 388.
vanden förordnats till ordförande i de jämlikt omförmälda lagar inom
länet utsedda nämnder, och har borgmästaren Broek i berärda yttrande
framhållit, att verkningarna av arrendestegringslagen uppenbarligen varit
goda, beroende främst därpå att förutsättningarna för dess tillämpning
förefunnits i hög grad. De tvister enligt denna lag, som borgmästaren
Broek i sin förenämnda egenskap haft att behandla, hade visserligen
allenast uppgått till nio, men hade lagens befintlighet föranlett
godvillig uppgörelse i många fall. Då arrendeavtalen i berörda nio fall,
vilka alla avsett så kallade mjölkarrenden, merendels träffats i slutet av
1913 eller början av 1914 samt mjölken vid dessa tidpunkter betingatett
pris av 8 å 9 öre litern, men mjölkpriset i slutet av 1918 uppgått
till 36 å 38 öre litern, vore det uppenbart, att den utfästa legan i allmänhet
ansetts oskälig, i all synnerhet som prisen å övriga jordbruksprodukter
ej stigit i samma grad. Då förutsättningarna för nyssnämnda
lags tillämpning med all sannolikhet komme att förefinnas under någon
tid framåt, om än ej i samma styrka som förut, syntes det lämpligt,
att giltighetstiden för denna lag förlängdes. Vad däremot anginge lagen
innefattande tillägg till lagen om nyttjanderätt till fast egendom,
vilken lag borgmästaren Broek haft att tillämpa allenast i ett fall, syntes
någon förlängning av dess giltighetstid knappast behövlig.
Kungl. Maj:ts befallningshavande i Örebro län, som allenast yttrat
sig beträffande frågan om prolongation av arrendestegiångslagen, har
anfört, att antalet av de arrenden, som vore att hänföra under nämnda
lag, vore, vad Örebro län anginge, tämligen fåtaligt. Tillämpning av
arrendestegringslagen hade förekommit i allenast ett fall. Ehuru befallningshavanden
på grund härav saknade större erfarenhet av lagens verkningar,
ville det dock synas, som om förhandenvaron av lagen underlättat
godvillig uppgörelse mellan vederbörande jordägare och arrendatorer
angående skälig nedsättning av eljest fastställda arrendebelopp.
Beträffande frågan om behovet av lagens fortsatta tillämpning hade väl
under allra senaste tiden någon sänkning i de uppdrivna prisen å produkter
av ifrågavarande slag kunnat förmärkas, men i stort sett torde
de förhållanden, som föranlett lagens tillkomst, ännu alltjämt göra sig i
ungefär enahanda mån gällande; och torde det knappast kunna antagas,
att till den 1 nästkommande juni, då lagens giltighetstid ufginge, priserna
å dylika varor eller produktionskostnaderna för desamma komme
att i någon väsentlig grad nedgå. På grund härav och då några ogynnsamma
verkningar av lagens förhandenvaro åtminstone inom Örebro län
icke förmärkts, syntes anledning föreligga att låta lagen ännu någon tid
äga tillämpning, förslagsvis till den 1 nästkommande september, då ut
-
Kunyl. Maj ds proposition AV 388. 7
fallet av skörden borde vara i huvudsak känt. och riktningen av blivande
prisbildning lättare torde kunna beräknas. Ordföranden i den nämnd,
som i det av befallningsliavanden om förmälda fall utsetts, har i ett till befallningshavanden
avgivet, vid befallningshavandens utlåtande fogat yttrande
framhållit, att lagens tillkomst i viss mån underlättat godvillig
överenskommelse mellan jordägare och arrendatorer men, då flertalet
tvister i förevarande hänseende torde vara utjämnade samt normala
förhållanden kunde väntas inträda, behov av förlängd giltighetstid för
ifrågavarande lagar ej förefunnes.
Kungl. Maj:ts befallningshavande i Västerbottens län har meddelat,
att tillämpning av ifrågavarande lagar icke i något fall påkallats inom
länet och att befallningshavanden således saknade erfarenhet i fråga om
lagarnas verkningar. Det vore emellertid icke uteslutet, att arrendeavtal,
som i lagarna avsåges, förekomme inom länet, och torde samma
skäl, som föranlett lagarnas tillkomst, kunna anföras för lagarnas giltighet
under ytterligare ett år, räknat från den 1 juni 1919.
Kungl. Maj:ts befallningshavande i Blekinge län har anfört, att
arrenden av det slag, som i lagarna avsåges, endast i undantagsfall
torde förekomma inom länet samt att tillämpning av det i lagarna omförmälda
skiljemannaförfarande icke i något fall blivit ifrågasatt, vadan
för länets vidkommande något mera kännbart behov av lagarnas förlängning
icke kunde sägas vara för handen.
Kungl. Maj:ts befallningshavande i Malmöhus län har likaledes förmält,
att det inom länet allenast mera undantagsvis förekomme, att
arrende utgjordes av naturalster. Det vore egentligen i kontrakt emellan
kyrkoherdar och arrendatorer rörande den till prästgårdar hörande jorden,
som arrendatorn brukade förpliktas dagligen avlämna viss mängd
mjölk och stundom jämväl viss mängd stråfoder, men stadgades ofta i
avtalet, att dylika naturalster skulle tillhandahållas mot gängse pris å
orten. Emellertid hade lagarna mycket ringa betydelse för länet, vilket
bland annat framginge därav, att tillsättande av nämnd för det i lagarna
angivna ändamål icke i något fall påkallats, och funne sig befallningshavanden
på grund härav icke kunna uttala sig i frågan, huruvida behov
av lagarnas prolongation förefunnes.
Kungl. Maj:ts befallningshavande i Ålvsborgs och Kopparbergs län
hava meddelat, att, då tillämpning av lagarna icke påkallats inom sagda län,
någon erfarenhet angående lagarnas verkningar inom samma län ej vunnits.
Kungl. Maj:ts befallningshavande i övriga län hava ansett behov
av lagarnas prolongation icke föreligga. Till stöd härför har anförts,
att tillsättande av nämnd för det i lagarna angivna ändamål
8
Kungl. Maj:ts proposition Nr 388.
ej förekommit inom dessa län samt att lagarna ej heller eljest, såvitt
för befallningshavandena vore känt, vunnit tillämpning inom samma
län. Befallningshavandena i Jönköpings, Kronobergs, Kristianstads,
Hallands, Gävleborgs, Jämtlands och Norrbottens län hava därjämte uppgivit,
att sådana arrenden, som avsåges i lagarna, alls icke eller allenast
i undantagsfall förekomme inom samma län.
Departements- Redan under förarbetena till ifrågavarande lagar var uppmärksam
chefen.
heten riktad därpå, att arrendeavtal av den beskaffenhet, som i samma
lagar företrädesvis avses, eller så kallade mjöl kärren den, i mera betydande
utsträckning förekommo allenast inom ett fåtal län och att lagarna alltså
blott för dessa län skulle erhålla större betydelse. Då förevarande lagstiftning
det oaktat ansågs böra komma till stånd, var det emellertid
nödvändigt att åt densamma förläna allmän giltighet, enär för arrendeavtal
av ifrågavarande beskaffenhet samma regler borde gälla över hela
landet. Den omständighet, att befallningshavandena i de län, där arrenden
av förevarande art alls icke eller allenast sparsamt förekomma, funnit
prolongation av lagarna icke vara av behovet påkallat, bör därför
givetvis icke inverka på avgörandet av denna fråga. Desto större
vikt bör emellertid fästas vid de yttranden, som avgivits av befallningshavandena
i de län, vilka i mera avsevärd män beröras av förevarande
lagstiftning, eller Stockholms, Södermaidands, Östergötlands, Skaraborgs
och Örebro län. Befallningshavandena i samtliga dessa län utom Södermanlands
hava tillstyrkt prolongation av arrendestegringslagen och befallningshavandena
i Stockholms och Östergötlands län jämväl av lagen
innefattande tillägg till nyttjanderättslagen. Vad särskilt Skaraborgs län
angår, framgår av det av borgmästaren Broek avgivna yttrandet, att
förhållandena inom länet äro sådana, att ett påtagligt behov av lagbestämmelser
i förevarande syfte för detta läns vidkommande föreligger,
och synas även de yttranden, som inkommit från Stockholms, Östergötlands
och Örebro län, utvisa, att förhållandena inom dessa län äro
i viss mån enahanda. Det jämförelsevis ringa antal fall, då tillsättande
av nämnd för slitande av tvister enligt ifrågavarande lagar ägt rum,
torde ej kunna läggas till grund för bedömandet av frågan, huruvida
lagarna haft den betydelse för reglerande av ifrågavarande arrendeförhållanden,
som med dem avsetts. Merendels torde nämligen lagarnas
blotta tillvaro hava föranlett, att godvillig överenskommelse träffats
mellan jordägare och arrendatorer i de frågor, som lagarna avse att
reglera, och torde, på sätt de inkomna yttrandena ock giva vid handen,
lagarna i detta avseende hava varit tdl stort gagn och verksamt bi
-
Kungl. Maj:ts proposition Nr 388. 9
dragit till lindrande av de svårigheter, som under kristiden uppstått för
ett stort antal arren datorer med avseende å fullgörande av arrendeavtal,
som i lagarna avses.
Vid bedömandet av frågan om behov av lagarnas prolongation
kan anses föreligga torde hänsyn i första rummet böra tagas därtill,
huruvida de under kristiden inträdda svårigheterna för mjölk- och smörproduktionen
och den därav föranledda utomordentliga prisstegringen å
dessa alster kunna väntas fortfara jämväl efter utgången av lagarnas nuvarande
giltighetstid. Ehuru det givetvis icke är möjligt att redan nu
med någon säkerhet bedöma den situation, som i dessa avseenden kan
komma att föreligga efter den 30 maj innevarande år, synes det i
varje fall icke vara uteslutet, att den abnorma prisstegringen å ifrågavarande
alster kan komma att fortfara jämväl efter nämnda tidpunkt.
Då det för sådan händelse vore synnerligen obilligt att beröva arrendatorerna
de lättnader, som de på grund av ifrågavarande lagstiftning
dessförinnan åtnjutit med avseende å arrendets utgörande, måste eu utsträckning
av lagarnas giltighet anses vara önskvärd. Härtill kommer,
att en dylik åtgärd icke synes kunna skada jordägarens berättigade
intressen. I den mån priserna å mjölk och smör samt övriga i lagarna
avsedda naturalster nedgå i sådan grad, att de bringas i överensstämmelse
med den allmänna prisnivån i landet, komma nämligen förutsättningarna
för den i lagarna stadgade reglering av ifrågavarande
arrenden att försvinna och lagarnas tillämpning att upphöra. På grund
av vad jag sålunda anfört anser jag, att förslag om fortsatt tillämpning
av ifrågavarande lagar under ett år, räknat från och med den 1 nästkommande
juni, böra underställas riksdagens prövning.
Vad angår de särskilda bestämmelserna i lagarna hava från vissa
håll anmärkningar framställts mot avfattningen av 1 § första punkten
i arrendestegringslagen.
Sålunda hava kommitterade för Skaraborgs läns mjölkarrendatorer
i en till chefen för jordbruksdepartementet den 3 februari 1919 avlåten
skrivelse, vilken sedermera blivit överlämnad till justitiedepartementet
för att tagas i övervägande vid beredning av förevarande ärende, framhållit,
att uttrycket i nämnda punkt »Har — — — å dylikt vederlag
efter nämnda dag inträtt sådan prisstegring, som vid avtalets ingående
icke lät sig beräkna» vore otydligt och lämnade rum för olika tolkningar.
Å ena sidan hade berörda uttryck ansetts innebära, att allenast i det fall,
att prisstegring inträtt efter den 1 oktober 1917 och priset å vederlaget
efter sagda dag alltså överstege det pris, som dessförinnan gällt, föreBihang
till riksdagens protokoll 1919. 1 samt. 349 käft. (Nr 388.) 2
Kommaterades
för Skaraborgs
läns
mjölkarrcndatoier
skrivelse
den 3
februari 1919.
Departementschefen.
Kommittéra
des för
Skaraborgs
läns mjälearrenda
orcr
skrivelse.
Departements
chefen.
10 Kungl. Maj:ts proposition Nr 388.
varande paragraf vore tillämplig, och å andra sidan hade påståtts, att
hänsyn skulle tagas till varje prisstegring, som inträtt efter avtalets
ingående och vore sådan, att den därvid icke kimnat beräknas. Då
lagens syfte att bereda arrendatorerna lindring i de genom kristiden dem
åsamkade svårigheter skulle äventyras, därest förstnämnda tolkning skulle
bliva gällande, hemställde kommitterade, att 1 § måtte förtydligas därhän,
att en dylik tolkning icke vore möjlig.
Jämväl i ovannämnda av borgmästaren Broek avgivna yttrande
bär anmärkts, att förevarande paragraf i nyss angivna avseende tolkats
på olika sätt.
Då såsom förutsättning för arrendatorns rätt att kräva utfående av
skälig andel i uppkommen prisstegring å visst vederlag i förevarande
paragraf stadgats, bland annat, att å dylikt vederlag efter den 1 oktober
1917 inträtt sådan prisstegring, som vid avtalets ingående icke låtit sig
beräkna, har det uppenbarligen varit meningen, att frågan huruvida dylik
prisstegring förelåge skulle bedömas uteslutande med hänsyn till det vid
avtalets ingående gällande pris å omförmälda vederlag. På grund härav
och då det måste anses vara av stor praktisk betydelse, att lagen på
denna viktiga punkt icke lämnar rum för någon tvetydighet, har jag
låtit omarbeta 1 § för att giva densamma full tydlighet i förevarande
avseende.
I förenämnda skrivelse hava kommitterade vidare anhållit, att
sådan ändring i 1 § av arrendestegringslagen måtte vidtagas, att arrendator
under de i paragrafen angivna förutsättningar berättigades erhålla
två trejdedelar av prisstegringen å vederlaget och jordägaren allenast en
tredjedel. Till stöd härför har huvudsakligen anförts, att produktionspriset
å mjölk och andra lantmannaprodukter efter nyssnämnda lags
tillkomst stigit i så hög grad, att den andel i prisstegringen, som lagen
tillerkände arrendatorn, maste anses alldeles otillräcklig. Eu fördelningav
prisstegringen efter den grund, som i skrivelsen förordats, skulle
motsvara jordvärdestegringen och gällande arrendepris, och hade denna
grund jämväl följts vid enskilda uppgörelser mellan jordägare och arrendatorer
i förevarande avseende.
De skäl, som kommitterade anfört för sin nyssberörda anhållan,
synas mig ej vara av beskaffenhet att nu föranleda ändring beträffande
den i lagen stadgade grund för prisstegringens fördelning mellan jordägaren
och arrendatorn, så mycket mindre som, med hänsyn till de
11
Kungl. Maj:ts proposition Nr 388.
ökade möjligheter för mjölk- och smörproduktionen, som under instundande
sommar och vinter kunna väntas inträda, en tillbakagång av
priserna torde vara att förvänta.
I övrigt har jag ej funnit skäl att nu föreslå någon ändring i förevarande
lagar.
I enlighet med vad jag sålunda anfört har jag låtit inom justitiedepartementet
utarbeta förslag till lagar om fortsatt tillämpning till den
1 juni 1920 av ifrågavarande två lagar.»
Föredraganden uppläste härefter dels ett förslag till lag om fortsatt
tillämpning av lagen den 28 juni HUS med vissa bestämmelser mot oskälig
arrendestegring och dels ett förslag till lag om fortsatt tillämpning av
lagm den 28 juni 1918 innefattande tillägg till lagen om nyttjanderätt till
fast egendom den 14 juni 1907, vilka förslag voro av den lydelse bilagor
till detta protokoll utvisa *); och hemställde föredraganden, att lagrådets
utlåtande över berörda förslag måtte för det i § 87 regeringsformen
angivna ändamål inhämtas genom utdrag av protokollet.
Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan blev av Hans Maj:t Konungen bifallen.
Ur protokollet:
A dil Wifvesson.
*) Dessa bilagor, som ttro av ordagrant lika lydelse med de vid propositionen fogade lagftrslagen,
hava här uteslutits.
12
Kungl. Maj.ts proposition Nr 388.
Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd måndagen
den 24 mars 1919.
Närvarande:
Justitieråden Gullstrand,
von Seth,
Wedberg,
Regeringsrådet Planting-GyllenbåGa.
Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden,
hållet inför Hans Magt Konungen i statsrådet den
14 mars 1919, hade Kungl. Magt förordnat, att lagrådets utlåtande
skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamål inhämtas
över upprättade förslag till lag om fortsatt tillämpning av lagen den 28
juni 1918 med vissa bestämmelser mot oskälig arrendestegring och lag
om fortsatt tillämpning av lagen den 28 juni 1918 innefattande tillägg
till lagen om nyttjanderätt till fast egendom den 14 juni 1907.
Förslagen som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet
föredragits av ledamoten å justitiedepartementets lagavdelning, assessorn
Thor Sjöfors.
Förslaget till lag om fortsatt tillämpning av lagen den 28 juni 1918 med
vissa bestämmelser mot oskälig arrendestegring.
Lagrådet anförde:
I sin nuvarande avfattning lärer 1 § ej kunna förstås annorlunda
än att jordägaren ensam tillgodonjuter prisstegring, som inträtt visserligen
efter arrendeavtalets ingående men dock före den 1 oktober 1917.
Denna tolkning överensstämmer ock med de grunder, vilka vid föredragning
inför lagrådet av 1918 års förslag i ämnet åberopades till stöd
för dess bestämmelser. Då nu föreslås sådan lydelse av paragrafen,
att skälig andel må kunna tillerkännas arrendatorn även i prisstegring,
13
Kungl. Maj-.ts proposition Nr 388.
uppkommen före den 1 oktober 1917, innebär detta oj ett förtydligande
utan en saklig ändring av lagtexten.
övertygande skäl för att åt lagen bort givas det innehåll, som
sålunda ifrågasättes, synas icke föreligga. Fråusett dofta, är den föreslagna
ändringen betänklig särskilt ur den synpunkt, att värdet av redan
företagna regleringar skulle därigenom väsentligen förringas. Då en
lagstiftning i enlighet med förslaget komme att skänka arrendatorn en
ytterligare förmån utöver vad han enligt nu gällande lag äger tillgodonjuta,
kan ju ett på samma lag grundat beslut av skiljenämnd eller
domstol icke utgöra hinder för arrendatorn att påkalla ett avgörande
enligt den nya lagstiftningen beträffande vederlag för samma tid, som
det äldre beslutet avsett.
Med stöd av det anförda hemställes, att paragrafen måtte i nu
ifrågavarande del bibehållas oförändrad.
Att lagen under det nya året för sin giltighet bör medgiva en
utjämning även beträffande sådant vederlag, som förfaller under samma
år, är tydligt. Måhända borde också gränseu bakåt för den relevanta
förfallotiden flyttas från den nu i lagen stadgade tidpunkten, den 1
oktober 1917, till någon senare dag, exempelvis den 1 oktober 1918.
Så till vida kan dock en dylik ändring anses mindre påkallad, som
naturligtvis den omständigheten att arrendatorn låtit tiden gå utan att
fordra en utjämning kommer att vid uppgörelsen tala till jordägarens
förmån.
Förslaget till lag om fortsatt tillämpning av lagen den 28 juni 1918 innefattande
tillägg till lagen om nyttjanderätt till fast egendom den 11 juni 1907.
Lagrådet lämnade förslaget utan anmärkning.
Ur protokollet:
Erik Öländer.
opaginerad Kontrollera mot PDF
H
Kungl. Maj:ts proposition Nr 388.
Utdrag av protokollet över justitiedepartement särenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott
fredagen den 28 mars 1919.
Närvarande:
Hans excellens herr statsministern Edén,
Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena HELLNER,
Statsråden: Petrén,
Löfgren,
friherre Palmstierna,
Rydén,
Thorsson.
Chefen för justitiedepartementet statsrådet Löfgren anmälde efter
gemensam beredning med chefen för jordbruksdepartementet lagrådets
den 24 innevarande månad avgivna utlåtande över de den 14 mars 1919
till lagrådet remitterade förslag till lag om fortsatt tillämpning av lagen
den 28 juni 1918 med vissa bestämmelser mot oskälig arrendestegring och
lag om fortsatt tillämpning av lagen den 28 juni 1918 innefattande tilllägg
till lagen om nyttjanderätt till fast egendom den 14 juni 1907.
Statsrådet Löfgren anförde härvid:
»Lagrådet har ansett, att 1 § i arrendestegringslagen i sin nuvarande
avfattning ej kunde förstås annorlunda än att jordägaren ensam
tillgodonjöte prisstegring, som inträtt visserligen efter arrendeavtalets
ingående men dock före den 1 oktober 1917 samt att den föreslagna
nya lydelsen av berörda paragraf, enligt vilken lydelse skälig
andel skulle kunna tillerkännas arrendator även i prisstegring, uppkommen
löre den 1 oktober 1917, alltså innebure ej ett förtydligande utan en
saklig ändring av förevarande paragraf. Med hänvisning till den motivering,
varå Kungl. Maj.ts proposition i ämnet till 1918 års lagtima
riksdag grundats, vill jag alltjämt hävda, att ifrågavarande bestämmelse
15
Kuncjl Maj.is proposition Nr 388.
i 1918 års lag bör tolkas på det sätt, att arrendator!! under angivna förutsättningar
skall erhålla skälig andel i sådan efter avtalets ingående
inträdd prisstegring, som ej därvid kunnat beräknas, oavsett om denna
inträtt före eller efter den 1 oktober 1917. Denna tolkning har ock,
såsom jag strax vill visa, undantagslöst tillämpats av de skilda nämnder,
som haft att verkställa den i lagen stadgade fördelningen mellan jordägare
och arrendator. Men även om lagrådets uttalade uppfattning angående
innebörden av stadgandet i dess nuvarande avfattning skulle
vara den riktiga, finner jag mig ej kunna biträda lagrådets hemställan,
att detsamma måtte bibehållas oförändrat. Priset å de naturalster, som
avses i förevarande paragraf, hade i flera fall redan den 1 oktober 1917
stigit till en abnorm höjd — särskilt var detta händelsen beträffande
mjölkpriset, som sistberörda dag med mer än 100 procent översteg det
före kristiden högst gällande priset — och skälig anledning att frånkänna
arrendatorn andel i den abnorma prisstegring, som sålunda inträtt före
den 1 oktober 1917, torde ej finnas. Lagens syfte att bereda arrendatorerna
en mot billighetens krav svarande lindring i utgörandet av sådant
arrende, varå en dylik prisstegring under kristiden inträtt, skulle ej
vinnas i full utsträckning, därest arrendatorns rätt begränsades till att
avse allenast den efter den 1 oktober 1917 uppkomna prisstegringen.
Lagrådet har funnit -den föreslagna ändringen betänklig särskilt
ur den synpunkt, att värdet av de regleringar, som redan företagits
enligt ifrågavarande lag, skulle väsentligt förringas därigenom, att arrendatorn
skulle äga påkalla avgöranden enligt den nya lagstiftningen beträffande
vederlag för samma tid, som de äldre regleringarna avsett.
Enligt de yttranden, som i ärendet avgivits av Kungl. Maj:ts befallningshavande,
hava emellertid sådana regleringar, som verkställts av i lagen
avsedda nämnder, efter lagens ikraftträdande förekommit i allenast 12
fall, och hava enligt inhämtade upplysningar i samtliga dessa fall vederbörande
nämnder tillämpat lagen på det sätt, att arrendatorn tillerkänts
andel jämväl i prisstegring, som inträtt före den 1 oktober 1917.
Såvitt känt är, har klander mot nämndernas beslut instämts till domstol
i allenast ett fall, och är denna klandertalan ännu på prövning beroende.
Då nämndernas uppfattning av lagens innebörd på denna punkt väl i
allmänhet varit utslagsgivande jämväl för de regleringar, som kommit
till stånd genom frivilliga överenskommelser mellan jordägare och arrendatorer,
skulle den föreslagna ändringen av 1 § allenast innebära ett
lagfästande av en redan allmänt gängse praxis och någon nyprövning
av redan reglerade arrenden till följd av den föreslagna nya lagen alltså
ej ifrågakomma, i allt fall ej i nämnvärd utsträckning.
16
Kungl. Maj ds proposition Nr 388.
Yad lagrådet i övrigt anmärkt i anledning av förslaget till lag
om fortsatt tillämpning av arrendestegringslagen finner jag ej heller
böra föranleda ändring i samma förslag.
På grund av vad jag nu och förut i ärendet anfört och då det
synes kunna lända ett betydande antal arrendatorer till avsevärt men,
därest de föreslagna lagstiftningsåtgärderna ej nu komma till stånd,
hemställer jag, att ifrågavarande lagförslag måtte, oaktat den i § 54
riksdagsordningen angivna tid lörflutit, jämlikt § 87 regeringsformen,
genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.»
Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan täcktes Hans Magt Konungen lämna
bifall, och skulle till riksdagen avlatas proposition av
den lydelse, bilaga vid detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Gustaf Sandström.
STOCKHOLM, ISAAC MARG US'' BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1919.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1919:196 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Majds proposition med förslag till lag om fortsatt tillämpning av lagen den 28 juni 1918 med vissa bestämmelser mo a1 i texten