Angående gemensamt lönesystem samt lönereglering för postverket, telegrafverket, statens järnvägom och statens vattenjallsverk
1919-04-25 · 151 sidor, varav 136 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 136 av 151 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1919:391, Angående gemensamt lönesystem samt lönereglering för postverket, telegrafverket, statens järnvägom och statens vattenjallsverk
Dokumentets text
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kung!. Maj:ts Proposition Nr 391.
Nr 391.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående gemensamt
lönesystem samt lönereglering för postverket, telegrafverket,
statens järnvägom och statens vattenjallsverk; given
Stockholms slott den 25 april 1919.
Under åberopande av bifogade utdrag av statsrådsprotokollet över
civilärenden för denna dag vill Kung!. Maj:t härmed föreslå riksdagen
att
dels — under förutsättning att nu utgående särskilda ersättningar
till viss postkontorspersonal för förrättande av postsparbanks-, försäkrings-,
folkpensions- med flera dylika göromål, till vissa tjänstemän hos
generalpoststyrelsen för handläggning av ärenden tillhörande stämpelväsendet,
till viss personal vid telegrafverket för räkningshållning av
telegram och för meddelande av avskrift av telegram samt till viss personal
vid statens järnvägar för handläggning av post-, postsparbanks-,
försäkrings-, folkpensions- med flera dylika göromål och för försäljning
av vissa fraktsedlar och varudeklarationer varda upphävda från och med
den 1 juli 1920 — för tillämpning från och med sistnämnda dag godkänna
det vid statsrådsprotokollet fogade förslag till avlöningsreglemente för
tjänstemän vid postverket, telegrafverket, statens järnvägar och statens
vattenfallsverk, dock att de i 22 § 1 mom. i berörda reglemente givna
föreskrifter angående semester skola träda i kraft den 1 januari 1920
samt under erforderlig övergångstid tillämpas i enlighet med därutinnan
i statsrådsprotokollet lämnade anvisningar;
dels medgiva, att Kungl. Maj:t må, i huvudsaklig överensstämmelse
med de i statsrådsprotokollet angivna grunder, utfärda nödiga bestämmelser
i fråga om övergång på ny stat för personal vid postverket,
telegrafverket, statens järnvägar och statens vattenfallsverk;
dels besluta, att, där tjänsteman vid postverket, telegrafverket, statens
järnvägar eller statens vattenfallsverk med tillämpning av nu gällande
avlöningsbestämmelser ägt uppbära någon del av avlöningen i förskott,
skall vid ingången av juli månad 1920 till honom på statsverkets beBihang
till riksdagens protokoll 1919. 1 sand. 352 häjt. (Nr 391.) 9gg id 1
2
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 391.
kostnad utbetalas ett belopp, motsvarande vad tjänstemannen skulle hava
i den befattning, han vid utgången av juni månad 1920 innehade, i förskott
uppburit för juli månad 1920, om de hittillsvarande avlöningsbestämmelserna
då fortfarande varit gällande, därvid beträffande tjänsteman,
som åtnjuter fri bostad jämte fritt bränsle eller fri bostad jämte fri uppvärmning
och fri belysning, skall så anses, som om han i stället uppbure
kontant ersättning för bostad och bränsle respektive hyresbidrag;
dels medgiva, att Kungl. Maj:t må för tiden från och med år 1920
äga bestämma antalet ordinarie befattningar vid postverket av högst
kontrollörs och postmästares av klass 3 grad samt vid telegrafverket
av högst ingen]örsassistents, kontrollörs av 2:a lönegraden och kommissaries
av 3:e lönegraden tjänsteställning, ävensom besluta, att antalet
högre befattningar vid nämnda verk skall för första halvåret 1920 upptagas
lika med vad för år 1919 bestämts;
dels medgiva, att, därest Kungl. Maj:t så finner erforderligt, de i
ovanberörda förslag till avlöningsreglemente omförmälda bostads- och
lönenämnder må träda i verksamhet redan före den 1 juli 1920;
dels ock medgiva, att avlöningen till den å postverkets övergångsstat
för Ernst Vilhelm Nyberg uppförda personliga verkmästarbefattning må
från och med den 1 juli 1920 utgöra 6,420 kronor för år, dock med
skyldighet för Nyberg att ej mindre underkasta sig de i ovanberörda förslag
till avlöningsreglemente angivna föreskrifter och villkor ävensom
att vid uppnådda sextiofem levnads- och trettiofem tjänstår mot åtnjutande
av pension, beräknad efter de i lagen angående civila tjänstinnehavares
rätt till pension den 11 oktober 1907 stadgade grunder, avgå
från befattningen, än även att låta postverket, utan hinder av patent,
tillgodogöra sig alla av honom gjorda uppfinningar inom postväsendet.
De till ärendet hörande handlingar skola tillhandahållas riksdagens
vederbörande utskott.
GUSTAF.
Axel Schotte.
Kung!. Maj:ts Proposition Nr Säl.
3
Utdrag av protokollet över civilärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet ä Stockholms slott den 25
april 1919.
N ärvarande:
Hans excellens herr statsministern Eden,
Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Hellner,
Statsråden Petersson,
Schotte,
Petrén,
Löfgren,
friherre Palmstierna,
Undén,
Thorsson.
Chefen för civildepartementet, statsrådet Schotte anförde:
Med skrivelse den 20 februari 1919, vilken inkommit den 22
februari 1919, har kommunikationsverkens lönekommitté avlämnat betänkande
angående gemensamt lönesystem samt lönereglering för postverket,
telegrafverket, statens järnvägar och statens vattenfallsverk.
Över detta betänkande hava infordrade yttranden avgivits av telegrafstyrelsen
den 28 februari, av järnvägsstyrelsen den 1 mars samt av
generalpoststyrelsen och vattenfallsstyrelsen den 3 mars 1919 ävensom,
i visst hänseende, av styrelsen för postsparbanken den 3 mars 1919.
Därjämte har tillfälle beretts för sammanslutningar av personal vid de
olika verken att uttala sig i anledning av betänkandet.
På grund av detta ärendes synnerligen vittomfattande beskaffenhet
har detsamma först nu kommit i skick att kunna anmälas för Kungl.
Maj:t. Frågan har emellertid synts vara av den stora betydelse, att,
oaktat den för propositioners avgivande till riksdagen i allmänhet stadgade
tid redan tilländagått, jag av skäl, som komma att i det följande
anföras, funnit mig böra hemställa om avlåtande av framställning i
ämnet jämte vissa därmed sammanhängande spörsmål till den nu församlade
riksdagen.
4
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 391.
Tidigare
lönereg
leringar.
Inledning.
Innan jag går att anmäla innehållet av nämnda betänkande jämte
däröver avgivna yttranden, anhåller jag att få i korthet redogöra för de
regleringar av löneförhållandena vid de nämnda fyra verken, som genomförts
under tiden närmast före år 1918, samt för de provisoriska löneregleringar
för dessa verk, som sistnämnda år beslutades, ävensom för
de omständigheter, som föranledde tillsättandet av ovannämnda kommitté.
För postverkets tjänstemän av lägre grad än postexpeditör genomfördes
lönereglering av 1907 års riksdag. I proposition till 1908 års
riksdag framlades ett av 1907 års postkommission utarbetat förslag till
lönereglering för postverkets tjänstemän av postexpeditörs och högre
grader, men detta förslag kom icke till behandling förrän vid 1909 års
riksdag. I samband med den sistnämnda år genomförda löneregleringen
för berörda tjänstemannagrupper blev även avlöningen till de hos generalpoststyrelsen
anställda vaktmästarna reglerad. Vid 1912 års riksdag
fastställdes avlöningen till kvinnligt biträde vid postverket i sammanhang
med sådan befattnings uppförande på ordinarie stat. För postverkets
tjänstemän av lägre grad än postexpeditör — dock med undantag
för vaktmästare och kvinnligt biträde — fastställdes ny reglering vid
1913 års riksdag, varefter den 20 juni 1913 utfärdades nu gällande
avlöningsreglemente för tjänstemän vid postverket.
Den senaste allmänna regleringen av löneförhållandena vid telegrafverket
beslutades vid 1907 års riksdag, och utfärdades nu gällande avlöningsreglemente
för tjänstemän vid telegrafverket den 11 oktober 1907.
Avlöningen för vaktmästare hos telegrafstyrelsen undergick reglering
vid 1909 års riksdag. Efter beredning av särskilda sakkunniga framlades
vid 1912 års riksdag förslag till viss nyreglering av en del befattningshavares
vid telegrafverket avlöningsförhållanden, vilket förslag
i allt väsentligt godkändes av riksdagen.
Lönereglering för statens järnvägar genomfördes vid 1907 års riksdag.
Den 6 mars 1914 tillsatte Kungl. Maj:t en kommitté — här nedan
benämnd 1914 års kommitté — med uppdrag att avgiva yttrande och
förslag beträffande reglering av avlöningsförhållandena för tjänstemän
av så kallad lägre grad vid statens järnvägar samt, beträffande tjänstemän
av så kallad högre grad därstädes, i den mån sådant kunde betingas
av ändringar, som kommittén funne sig böra föreslå i fråga om
avlöningsförhållandena för tjänstemän av lägre grad. I anledning av
5
Kung1. Maj:ts Proposition Nr 391.
vid 1914 års riksdag'' väckt motion och sedan nämnda kommittés yttrande
däröver inhämtats, beviljades av 1914 års riksdag vissa lönetillägg för
år 1915 till tjänstemän vid statens järnvägar med högsta arvode av
1,500 kronor. Liknande lönetillägg beviljades jämväl av 1915 års riksdag
att utgå under år 1916. Efter av 1914 års kommitté verkställd
utredning framlades till 1916 års riksdag proposition om viss förhöjning
av de sålunda utgående lönetilläggen, och beviljade riksdagen de föreslagna
högre beloppen att utgå dels under senare halvåret 1916 och
dels under år 1917. Vid 1917 års riksdag blev, i stället för fortsatt
beviljande av dylika lönetillägg, en tillfällig löneförbättring för såväl
tjänstemän av lägre grad som ock vissa tjänstemän av högre grad
beslutad.
För tjänstemän vid statens vattenfallsverk utfärdades avlöningsreglemeute
den 29 augusti 1913, vilket avsåg befattningshavare vid Trollhätte
kanalverk, Trollhätte kraftverk och Trollhätte räkenskapsavdelning.
Sedan Södertälje kanalverk förvärvats av staten, erhöllo genom kungl.
kungörelse den 16 oktober 1914 vissa paragrafer av nämnda reglemente
ändrad lydelse i ändamål att reglementet skulle bliva tillämpligt jämväl
å befattningshavare vid sist omnämnda kanalverk. Vidare hava genom
kungl. kungörelse den 18 juni 1915 företagits vissa ytterligare ändringar
i reglementet på grund av tillkomsten utav Porjus och Älvkarleby
kraftverk. Jämlikt beslut av 1917 års riksdag utgick under åren 1917
och 1918 tillfälliga lönetillägg till vissa lägre befattningshavare vid
vattenfallsverket.
Vattenfallsstyrelsen har allt hitintills varit allenast provisoriskt organiserad
och dess tjänstemän hava icke varit uppförda å ordinarie stat.
Den 17 december 1915 tillsattes en kommission med uppdrag att
företaga undersökning, huruvida gällande avlöningsreglementen för tjänstemän
vid statens järnvägar, postverket, telegrafverket, statens vattenfallsverk
och tullverket kunde ersättas av i huvudsak gemensamma avlöningsbestämmelser
för samtliga nämnda verk samt att, därest kommissionen
ansåge detta vara förhållandet, avgiva de förslag till dylika bestämmelser,
kommissionen funne sig höra föreslå. Någon tid efter tillsättandet
av denna kommission — vilken i det följande kommer att
benämnas 1915 års kommission — blev 1914 års kommitté upplöst.
I betraktande av att de gällande lönestaterna för flertalet av de
verk, vilka skulle tillhöra 1915 års kommissions arbetsområde, redan
besutte en relativt hög ålder, ansågs det åt kommissionen lämnade uppdraget
böra omfatta jämväl åstadkommandet av en verklig lönereglering,
gemensam för de nyssnämnda fem verken jämte domänstyrelsen och dess
1918 års provisoriska
löneregleringar.
6
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 391.
Uttalanden
angående behovet
av
definitiv lönereglering.
underlydande personal. I senare meddelade föreskrifter anmodades emellertid
kommissionen att avgiva förslag till provisorisk löneförbättring
för de ifrågavarande verkens personal, därvid dock förutsattes, att mera
ingripande förändringar i de uti gällande avlöningsbestämmelser tilllämpade
grundsatser för avlönings utgående med mera borde för det
dåvarande undvikas.
Den 20 mars 1918 avgav kommissionen betänkande angående provisoriska
löneförbättringar vid, utom andra verk, statens järnvägar, postverket,
telegrafverket och statens vattenfallsverk, att tillämpas i avvaktan
på avgörandet av frågan om införandet av gemensamma avlöningsbestämmelser
vid ifrågavarande verk. På kommissionens förslag i huvudsak
grundade framställningar rörande dessa verk (propositionerna nr 381—
384) avlätos den 29 april 1918 av Kungl. Maj:t till riksdagen, som med
vissa smärre jämkningar biföll desamma. I anledning härav utfärdades
den 28 juni 1918 dels kungörelser om ändring av vissa delar utav avlöhingsreglementena
för tjänstemän vid post- och telegrafverken, dels ock
förnyade avlöningsreglementen för tjänstemän vid statens järnvägar och
statens vattenfallsverk.
I mitt anförande till statsrådsprotokollet vid föredragning den 29
april 1918 av 1915 års kommissions nyssnämnda förslag till provisorisk
lönereglering hade jag tillfälle framhålla vissa allmänna synpunkter
rörande de då föreliggande löneförslagen för de under civildepartementet
lydande affärsdrivande verken. Jag uttalade därvid, bland annat, att
den lönereglering, varom då var fråga, icke vore avsedd eller kunde
betraktas som en bestående lösning av kommunikationsverkens löneförhållanden,
utan snarast möjligt borde efterträdas av mera stabila förhållanden,
och förklarade jag mig anse nödigt att, så snart som möjligt
efter det riksdagen fattat beslut i anledning av den provisoriska löneregleringen,
till prövning upptoges frågan om huru, närmast vid de
affärsdrivande verk, som i sin personalanskaffning hade att konkurrera
med enskilda affärer av liknande art, vissa avlöningsspörsmål borde föras
vidare.
Enahanda uppfattning gjorde sig ock gällande inom riksdagen vid
behandling av den provisoriska löneregleringen för nu ifrågavarande
verk. Sedan i ett flertal motioner föreslagits vittgående ändringar i
Kungl. Maj:ts förslag, yttrade nämligen riksdagen — som med hänsyn
till den kort tillmätta tiden för behandlingen av propositionerna icke
''varit i tillfälle att upptaga de i motionerna framställda förslagen till
ingående prövning — i sina i ämnet avlåtna skrivelser, att dessa förslag
borde tagas under omprövning vid den i utsikt ställda fortsatta utred
-
7
Kungl. Muj:ts Proposition Nr 391.
ningen för åstadkommande av en definitiv lönereglering för affärsverken,
vilken eldigt riksdagens mening borde äga rum, så snart sig gorå läte.
Behovet av en dylik mera ingående prövning av löneförhållandena
hävdades jämväl med styrka i en till mig inkommen skrivelse från
cheferna för statens tre tekniska affärsverk, statens järnvägar samt
telegraf- och vattenfallsverken. 1 denna skrivelse framhölls särskilt beträffande
den tekniskt utbildade personalen, att skillnaden i avlöningsförmåner
i enskild tjänst och i statstjänst blivit så stor, att svårigheterna
att för statstjänst förvärva eller i statstjänst behålla personer med framstående
skicklighet blivit hart när oöverstigliga.
Åven generalpoststyrelsen framhöll i en till mig ställd skrivelse
angelägenheten av, att en mera definitiv lönereglering för postverket
komme till stånd i samband med lönereglering för de övriga kommunikations
verken.
Under erinran om dessa uttalanden angående behovet av en definitiv
lönereglering samt om att särskilt beträffande telegraf- och vattenfallsverken
förestode avsevärda omläggningar i organisatoriskt hänseende —
för det förra verket såsom följd närmast av inköpet utav det enskilda
telefonnätet i Stockholm med omnejd samt för vattenfallsverket med
hänsyn till att detta verk till sin organisation och personal icke varit
underkastat en mera slutgillig reglering — föreslog jag Kuugl. Maj:t
den 28 juni 1918 att tillsätta en särskild kommitté, som skulle hava att
till förberedande behandling upptaga vissa avlönings- och organisationsspörsmål
främst vid de tre ovannämnda tekniska affärsverken men även
för postverkets del. Därvid borde hållas i sikte den tidigare framkastade
tanken att i lämplig grad åstadkomma enhetlighet i avlöningsbestämmelserna
vid de affärsdrivande verken under civildepartementet. Denna
enhetlighetstankes omsättande i verkligheten vore visserligen förenad
med vissa vanskligheter. Men även om skapandet av en mera fullständig
enhetlighet i lönesystem vid alla de förevarande verken skulle befinnas
möta svårigheter, borde dock undersökas, i vad omfattning en sådan
enhetlighet kunde befinnas genomförbar och lämplig, utan att de praktiska
kraven åsidosattes och de olika verkens skiljaktiga ställning och säregna
uPP§j^er träddes för nära. Med avseende å allmänna villkor och bestämmelser
ävensom beträffande särskilda förmåner, som tillkomme
personalen, syntes enhetlighet verken emellan kunna i avsevärd utsträckning
genomföras.
Jag tillät mig vid samma tillfälle även erinra om, hurusom jag i
mitt förenämnda uttalande till statsrådsprotokollet den 29 april 1918
framhållit, att bland de många tjänstemannagrupperna vid affärsverken
Tillsättande
av kommunikationsverkens
lönekommitté.
8
Kung1. Maj:ts Proposition Nr 391.
funnes sådana, vilka numera icke kunde sägas innehava den avlöningsställning
i förhållande till andra befattningshavare, som betingades av
en, vad förstnämnda grupper beträffade, särskilt starkt framträdande
ökning av tjänstens olika krav. Frågan om de olika tjänstekategoriernas
lämpliga placering å löneskalan för varje verk och i jämförelse med
fullt likställbara befattningshavare inom alla de berörda verken ansåg
jag därför böra vid kommitténs utredning göras till föremål för omprövning.
Vidare framhöll jag såsom en fråga av framträdande vikt, särskilt
för de tekniska verken, den ställning i avlöningssystemet, som borde
intagas av personal med högre eller lägre teknisk utbildning, särskilt
de befattningshavare, vilka hade att följa och leda utvecklingen på
teknikens olika områden. Vikten av att ifrågavarande verk tillförsäkrades
möjlighet att i konkurrens med den enskilda industrin kunna förvärva
och behålla en fullt kompetent teknisk personal inom olika tjänstemannakategorier,
hade, såsom ovan antytts, från cheferna för dessa verk med
styrka framhållits. Att detta med de nuvarande avlöningsförmånerna
icke kunde ske, syntes mig emellertid uppenbart. Därest de nu berörda
verken skulle vara i stånd att till sig knyta de krafter, som behövdes
för ett rätt handhavande av de stora värden, vilka staten för produktiva
ändamål nedlagt i dessa anläggningar, krävde denna fråga en tillfredsställande
lösning.
Vid den av mig ifrågasatta utredningen i ämnet syntes vidare böra
tagas under övervägande, vad som anförts i de vid 1918 års riksdag
väckta motionerna i anledning av förslaget om de beslutade provisoriska
löneregleringarna. Sålunda borde uppmärksammas, bland annat, frågorna
om reglering av de s. k. kallortstilläggen, rörande tillgodoräknandet i
lönehänseende av tjänstgöring i befattning av lägre grad efter befordran
till tjänst av högre grad, angående ökad semesterledighet för befattningshavare
av lägre grad, om avskaffande eller begränsande av det vid
telegrafverket för närvarande tillämpade systemet med uppbördsprovision
åt stationsföreståndare m. m.
Än vidare uttalade jag mig angående de vanskligheter, som mötte
för finnande av en lämplig tidpunkt för levnadskostnadernas beräknande
såsom utgångspunkt för löneregleringen. Huru önskvärt det än vore
att finna en mera närliggande tidpunkt härför än den närmast före kriget
liggande, hade jag dock måst uppgiva tanken därpå. De högt uppdrivna
levnadskostnaderna syntes mig göra det omöjligt att låta det nuvarande
prisläget utgöra norm för de tillärnade lönebestämmelserna. Hänsynen
till statens övriga befattningshavare, vilkas löner, tillfälligt eller mera
bestående, undantagslöst reglerats efter förhållandena före kriget, uteslöte
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kung1. ilIaj:ts Proposition Nr 391.
ock bestämmandet av en senare utgångspunkt i förevarande hänseende
för de ifrågavarande verken. Vid antydda förhållande förutsatte jag
emellertid såsom självfallet, att de efter krigets utbrott inträdda förändringarna
i det allmänna prisläget skulle bliva utjämnade genom lönetillägg
i form av krigstidstillägg och krigstidshjälp för alla de befattningshavare,
som den förestående löneregleringen skulle omfatta.
Jag uttalade även, att den ifrågasatta utredningen borde bedrivas
skyndsammast möjligt, så att förslag i ämnet, om sådant läte sig göra,
kunde föreläggas 1919 års riksdag.
Slutligen anförde jag, att utredningsarbetet borde så anordnas, att
den särskilda kommitté, åt vilken detta arbete anförtroddes, komme att
bestå dels av en gemensam grupp av sju personer, dels ock av representanter
för olika kategorier befattningshavare vid de ifrågavarande
verken. Dessa sistnämnda ledamöter syntes, var för sitt verk, böra deltaga
i överläggningar och beslut i vad de avsåge avlöningsbestämmelserna,
men i övriga frågor i allmänhet allenast äga rätt att höras och
yttrandevis göra sina meningar gällande.
I överensstämmelse med min hemställan beslöt Kungl. Magt den
28 juni 1918 tillsättandet av en kommitté med uppdrag att verkställa
utredning, i enlighet med vad sålunda uttalats, beträffande löne- och organisationsförhållanden
vid statens järnvägar, vid telegrafverket och vid
statens vattenfallsverk ävensom vid postverket samt att skyndsammast
möjligt inkomma med de förslag, som av utredningen föranleddes. Till
ordförande i denna kommitté förordnades ledamoten av riksdagens första
kammare G. G. Ekman och till ledamöter ledamoten av riksdagens första
kammare Nils Persson, ledamöterna av riksdagens andra kammare E. G. E.
Eriksson, S. E. J. Liibeck och P. B. Nilsson samt byråcheferna greve
H. A. Hamilton och E. T. Sidenbladh ävensom såsom representanter för
verken distriktschefen G. E. Löfmarck, förste byrådirektören A. B. Gärde
och förbundssekreteraren A. Löfgren, byråingenjören J. A. Lundgren
och linjeförmannen A. J. Andersson, kontorschefen A. T. Jacobson och
förste maskinisten J. A. Svantesson samt numera postmästaren V. K. A.
Petrelius och numera överpostiljonen J. A. Wallin.
Någon tid efter tillsättandet av nämnda kommitté blev 1915 års
kommission upplöst samt dess jämte de till densamma av 1914 års
kommitté överlämnade handlingar ställda till förfogande för den nya kommittén,
vilken antog benämningen kommunikationsverkens lönekommitté.
I skrivelse den 2 december 1918 anmälde kommunikationsverkens Kommitténs
lönekommitté, att densamma slutbehandlat den del av det åt densamma yttranden
lämnade uppdrag, som avsåg de ifrågavarande verkens organisations- organ^atfons
förhållandena.
Bihang till riksdagens protokoll 1919. 1 samt. 852 käft. (Nr 391.)
96G 19
10
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 391.
Kommittén.
Grunder för
gemensamt
lönesystem.
förhållanden, och avlämnade kommittén sedermera under loppet av
december 1918 särskilda yttranden och förslag beträffande organisationsförhållandena
vid vart och ett av de fyra verken. Det är min avsikt
att senare denna dag få anmäla dessa yttranden jämte däröver infordrade
utlåtanden från vederbörande verks styrelser.
Löneregleringsförslagets huvudprinciper.
I sitt den 20 februari 1919 avgivna betänkande angående gemensamt
lönesystem samt lönereglering för postverket, telegrafverket, statens
järnvägar och statens vattenfallsverk har kommunikationsverkens lönekommitté
till en början påvisat olägenheterna hos de fyra verkens nuvarande
lönesystem med deras mångskiftande avlöningsformer. Efter en
ingående granskning av var och en utav dessa avlöningsformer har kommittén
funnit nn förekommande slag av naturaförmåner och ersättningar
vid sidan av den egentliga avlöningen — såsom fri bostad med bränsle
eller ersättning därför, beklädnad in natura eller beklädnadsersättning,
sportler och andra extra inkomster m. m. — kunna i allmänhet borttagas.
Härmed kunde de principiella skiljaktigheterna mellan de olika verkens
lönesystem utan olägenhet avlägsnas och ett gemensamt, till sin form
förenklat men i fråga om grunderna och verkningarna mera rationellt
lönesystem bliva gällande vid samtliga nämnda verk.
Grunderna för ett dylikt gemensamt lönesystem har kommittén ansett
böra vara följande:
För alla de fyra verken bör fastställas en gemensam löneplan, upptagande
erforderligt antal lönegrader. Inom varje lönegrad bör finnas
visst antal löneklasser med särskilda, för olika ortsgrupper fastställda lönebelopp.
1 särskild tjänsteförteckning fastställes den lönegrad, till vilken envar
befattning bör hänföras.
De orter, där tjänstemännen äro placerade, fördelas å de i löneplanen
angivna ortsgrupperna med tagen hänsyn till de allmänna levnadskostnadernas
storlek.
Såsom huvudregel bör gälla, att tjänsteman vid tillträdande av viss
befattning erhåller lön enligt lägsta löneklassen för den lönegrad, till
vilken tjänsten hör, samt med belopp, som i löneplanen angives för den
ortsgrupp, till vilken hans stationeringsort blivit hänförd.
Med vissa tidsmellanrum sker därefter uppflyttning från lägre till
högre löneklass, tills den för lönegraden högsta löneklassen uppnåtts.
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 391.
11
Utöver den sålunda till ett enda belopp för år fastställa lönen, vilken
utbetalas med en tolvtedel månadsvis i efterskott, böra samtliga tjänstemän
äga förmånen av fri läkarvård jämte fria läkemedel.
Därjämte böra under vissa förutsättningar särskilda ersättningar
kunna utgå, såsom kallortstillägg, kallortstraktamente, ersättning för
tjänsteresa, tjänstgöringstraktamente, ersättning för flyttningskostnad,
felräkningspenningar in. in.
Slutligen skulle avliden tjänstemans dödsbo erhålla begravningshjälp.
Befattningshavare, som tillsättas genom förordnande på viss tid,
böra avlönas medelst arvode, vartill för vissa befattningshavare vid statens
vattenfallsverk bör komma tantiem.
På grundvalen av de sålunda uppgjorda riktlinjerna har kommittén
utarbetat förslag till gemensamt avlöningsreglemente för tjänstemännen
vid de fyra verken, jämväl innehållande löneplan och tjänsteförteckning.
Vad själva lönebeloppen angår, har kommittén funnit det genom
kriget skapade, högt uppdrivna prisläget icke vara ägnat att tagas till utgångspunkt
för en lönereglering. En snar återgång till de förhållanden,
som voro rådande före krigsutbrottet, har kommittén dock ansett icke
vara tänkbar. En succesivt fortlöpande stegring av levnadskostnaderna
gjorde sig nämligen under en följd av år före krigsutbrottet gällande,
och kommittén anser det kunna med visshet antagas, att prisläget icke
inom överskådlig tidrymd skall sjunka lägre än till den punkt, där man
skulle varit, om denna ökningstendens fått, ostörd av kriget, fortgå.
Med stöd av socialstyrelsens utredningar angående levnadskostnadernas
stegring från den tidpunkt, till vilken de nuvarande definitiva lönestatema
för de ifrågavarande verken hänföra sig, till tiden för krigsutbrottet,
har kommittén vidtagit sådan genomsnittlig höjning av de senast
fastställda definitiva lönerna, som motsvaras av den procentuella stegring
levnadskostnaderna dels faktiskt undergått intill tiden för krigsutbrottet
och dels för ett antal år framåt därefter antagits skulle hava
undergått, därest normala förhållanden varit rådande.
Kommittén framhåller, att den lönereglering, som av densamma
föreslås, alltså icke utgår från de till följd av kriget vållade onormala
prisstegringarna å livsförnödenheter m. m., utan att kommitténs förslag
tvärtom förutsätter, att den särskilda fördyring av levnadskostnaderna,
som vållats av krigsförhållandena, allt fortfarande skulle täckas genom
kristidstillägg.
Utgångspunkter
vid
löneregleringen.
12
Yttranden.
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 391.
Såsom allmänt omdöme om det av kommittén föreslagna lönesystemet
samt angående behovet av en lönereglering yttrar generalpoststyrelsen
i sitt utlåtande följande:
»Generalpoststyrelsen, som till fullo delar kommitténs åsikt, att det nuvarande
lönesystemet är i tillämpningen förenat med betydande olägenheter, finner,
att dessa skulle i det stora hela undvikas genom de förändringar i systemet,
som av kommittén föreslagits. I likhet med kommittén anser generalpoststyrelsen
införandet av enhetliga avlöningsbestämmelser för de nu ifrågavarande
verken vara av den största betydelse och ägnat att bidraga till en så vitt möjligt
lugn framtida utveckling av verkens avlöningsförhållanden. Generalpoststyrelsen
är ävenledes övertygad om nödvändigheten därav, att genom en omedelbar och
effektiv avlöningsförbättring något göres för undanröjande av verkens nuvarande
allvarliga svårigheter att på ett tillfredsställande sätt rekrytera tjänstemannakårerna
av olika grader och vid verken kvarhålla dugande krafter i tillräckligt,
antal. Därför och då generalpoststyrelsen — så vitt det varit möjligt att på
den korta tid, som nu stått styrelsen till buds, bilda sig ett fullt tillförligt omdöme
härutinnan — funnit de grundläggande principerna för kommitténs förslag
riktiga samt de ifrågasatta avlöningsskalorna i allmänhet lämpade att motverka
de svårigheter, som föranletts av de hittillsvarande avlöningsbeloppens otillräcklighet,
vill generalpoststyrelsen i allt väsentligt tillstyrka kommitténs föreliggande
förslag.»
Telegrafstyrelsen säger sig till fullo uppskatta fördelarna av att
mellan statens tre tekniska affärsverk åvägabringas den av kommittén
åsyftade enhetligheten i avlöningshänseende och erkänner även, att kommittén
i stort sett lyckats väl lösa sin uppgift. »Den kritiklystne», fortsätter
styrelsen, »kan ju alltid finna anledning till anmärkning, men det
synes styrelsen, som borde man anlägga en vidare synpunkt vid bedömandet
av det arbete, kommittén framlagt. Med en sådan uppfattning
och med blicken fäst på det ur alla — utom avundsjukans och
självöverskattningens — synpunkter önskvärda målet att giva de bestämmande
statsmakterna åtminstone några års frist från förnyade framställningar
om löneförhöjningar, har telegrafstyrelsen, som i likhet med
de andra av kommitténs arbete berörda styrelserna fått under arbetets
fortgång taga del av detsamma, nu kunnat i det stora hela ansluta sig
till kommitténs föreliggande förslag. Telegrafstyrelsen anser sig också
därvid böra avstå från att genom en mängd välmenta men uppenbart
resultatlösa anmärkningar försvåra den avgörande prövningen av
förslaget».
I järnvägsstyrelsens yttrande erinras till en början om de stora fördelarna
av ett likformigt avlöningssystem för de ifrågavarande verken,
särskilt önskemålet att vinna inbördes likhet mellan de olika avlönings
-
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 391. 13
formerna inom vederbörande verk samt en förenkling av dessa former.
I detta avseende anser styrelsen kommittén hava på ett lyckligt sätt
löst sin uppgift att åvägabringa ett för verken gemensamt avlöningssystem.
Vidkommande de av kommittén föreslagna lönesatserna framhåller
järnvägsstyrelsen, att dessa, framförallt för den lägre personalen, innebära
en högst väsentlig ökning av avlöningarna, sådana desamma bestämts
vid senaste definitiva löneregleringar. Ehuru styrelsen med den
erfarenhet, som under de senaste åren vunnits ifråga om de alltjämt
växande personalkostnadernas inverkan å statens järnvägars budget,
ansåge sig icke kunna underlåta att uttala betänkligheter ifråga om
möjligheten för statsbaneaffären att bära den ökade personalkostnad,
som genomförandet av kommitténs förslag innebure, ville styrelsen
emellertid med hänsyn till personalens berättigade krav på löneförbättring
icke göra någon erinran mot de av kommittén föreslagna lönerna.
Vattenfallsstyrelsen ansluter sig i det väsentliga till de principer,
som kommittén lagt till grund för sitt förslag till gemensamt lönesystem
för kommunikationsverken, vilket förslag styrelsen finner hava fördelen
av att vara enklare och mera rationellt än nu gällande lönesystem. Styrelsen
anser det på grund av föreliggande förhållanden vara synnerligen
angeläget, att kommitténs förslag till lönereglering måtte antagas av
innevarande års riksdag.
I de från personalsammanslutningar inkomna yttrandena har i allmänhet
uttalats tillfredsställelse med de principer, som kommit till
synes i kommitténs förslag med avseende å lönesystemet, ävensom en
livlig önskan att detta förslag måtte komma till behandling vid 1919 års
riksdag.
Vid angivandet av min principiella ståndpunkt till kommitténs förslag
vill jag, vad först angår själva lönesystemet, uttala min tillfredsställelse
med att kommittén sökt gå till botten med frågorna såväl om
förenkling av de nu förefintliga skiftande avlöningsformerna vid de olika
kommunikationsverken som om åvägabringandet av likformighet verken
emellan i avseende å lönesystemet. Kommittén har, som redan antytts, föreslagit
borttagande, såvitt möjligt, av nu förekommande slag av naturaförmåner
och ersättningar vid sidan av den egentliga avlöningen. Den gamla
fördelningen av avlöningen i »lön», som utbetalas månadsvis i förskott,
och »tjänstgöringspenningar», vilka erhållas i efterskott för varje månad,
Departe
mentschefen.
Gemensamt
lönesystem.
14
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 391.
Ny utgångspunkt
föilönernas
bestämmande.
skulle enligt förslaget upphöra, och tjänstemännens hela avlöning fastställas
till ett enda belopp för år, benämnt lön, som skall utbetalas med
en tolvtedel i efterskott för varje månad. Särskilda tjänstledighetsavdrag
hava föreslagits skola fastställas för reglerande av vad tjänsteman
skall såsom regel avstå under tjänstledighet eller uppbära under vikariat
å högre tjänst. Dyrortstilläggen skulle sammanföras med själva lönebeloppen
i löneplanen, så att envar tjänstemans hela lön kan utan svårighet
inhämtas direkt ur löneplanen. De totala årslönerna hava föreslagits
till sådana belopp, att månadslönerna alltid komma att sluta på
hel krona, 50 öre eller 25 öre, varigenom undvikas nu förekommande
brutna öretal, som vålla besvärligheter.
Såsom synes, utmärker sig kommitténs lönesystem för klarhet och
överskådlighet, och det måste även anses vara uppbyggt på rationella
och tidsenliga principer. Genom införande av ett dylikt gemensamt
lönesystem, för vars genomförande uttalanden även gjorts inom riksdagen,
skulle också vinnas, ej endast att större rättvisa i lönehänseende
skipades mellan befattningshavare i de olika verken, utan även
att de nu titt och ofta återkommande löneregleringarna än för det ena
och än för det andra av verken skulle undvikas. Jag anser det
därför högeligen önskvärt, att ifrågavarande lönesystem snarast möjligt
kommer till genomförande. Frånsett några detaljer, som jag sedermera
kommer att beröra, har jag, lika litet som de hörda myndigheterna,
funnit anledning till någon erinran mot detsamma.
Vidkommande härefter kommitténs förslag i avseende å lönerna,
framgår av den utav mig nyss lämnade översikten, att kommittén så
tillvida avvikit från vad vid kommitténs tillsättande närmast ifrågasattes,
att kommittén till utgångspunkt för lönernas bestämmande icke tagit det
prisläge, som var rådande vid tiden för krigsutbrottet, utan i stället utgått
från det prisläge, som, att döma av stegringarna i levnadskostnaderna
under åren närmast före krigets utbrott, skulle under normala
förhållanden varit rådande i början av 1920-talet.
Förslaget härutinnan innebär ett viktigt avsteg från vad vid löneregleringar
eller lönejämkningar för statens befattningshavare i allmänhet
tillämpats, då nämligen deras löner hittills reglerats efter förhållandena
före kriget och viss ersättning för levnadskostnadernas stegring därefter
beviljats i form av särskilt krigstidstillägg jämte krigstidshjälp. På enahanda
förutsättningar bygger jämväl det förslag till kungörelse med allmänna
grunder för dyrtidstillägg och dyrtidshjälp åt befattningshavare
i statens tjänst m. in., som Kungl. Maj:t i proposition nr 225 förelagt
innevarande års riksdag. Enligt bestämmelserna i nämnda kungörelse,
Kungl. Maj.ts Proposition Nr 391. 15
vilken är avsedd att tillämpas för tiden till och med den 30 juni 1920,
skall dyrtidstillägget utgå i visst förhållande till ett grundtal, som, på
sätt i kungörelsen närmare angives, av Kungl. Maj:t bestämmes med
ledning av verkställda beräkningar rörande den efter ingången av augusti
månad 1914 inträdda ökningen i levnadskostnader.
Frånsett tillsvidare förhållandet till dyrtidstillägget, synas emellertid
några vägande betänkligheter ej kunna anföras mot kommitténs utgångspunkt
för lönernas bestämmande. Det torde nämligen kunna med full
säkerhet antagas, att en återgång till det vid krigsutbrottet rådande
prisläget icke är tänkbar och att prisläget ej heller kommer att sjunka
under den punkt, som bildat utgångsläget för kommittéförslaget. Vid
sådana förhållanden måste det även framstå som naturligt, att, då nu är
fråga om en definitiv och bestående lönereglering, hänsyn vid lönernas
bestämmande tages till någon del av levnadskostnadsökningen efter krigsutbrottet
samt att statstjänarna härigenom kunna beredas den mera
tryggade ställning även i pensionshänseende, som härav blir en följd.
Då jag sålunda finner mig kunna tillstyrka en lönereglering för Förhållande
kommunikationsverkens personal med angivna utgångspunkt, sker det tt‘tl]1,ä^rto1^''
under den uttryckliga förutsättningen, att denna personal ej där- liden för
igenom i lönehänseende kommer att intaga en annan eller bättre trådande
ställning i förhållande till övriga statens befattningshavare, än om den
vid nästlidet års lagtima riksdag antagna provisoriska löneregleringen
för ifrågavarande verk fortfarande ägt tillämpning. Redan nödvändigheten
att skipa rättvisa mellan olika kategorier statstjänare synes påkalla,
att reallönerna för kommunikationsverkens personal ej bestämmas
högre, än om nämnda provisoriska lönereglering tillämpats och dyrtidstillägg
därå utgått efter i allmänhet gällande grunder. I lika grad
kräves ett sådant resultat såväl ur allmän statsfinansiell synpunkt som
med hänsyn till de ifrågavarande verkens egen affärsställning. Framhållas
må dock, att vad nyss yttrats ej bör uppfattas såsom hinder mot,
att en förbättring i lönehänseende äger rum för sådana befattningsgrupper,
som av särskilda skäl anses böra placeras högre å löneskalan än tillförne
varit fallet — att verkställa en dylik på större rättvisa grundad omplacering
har tvärtom vid kommitténs tillsättande angivits som en av
dess huvuduppgifter.
Av vad nu anförts framgår, att ett villkor för den ifrågavarande
löneregleringen enligt min uppfattning är, att en reduktion av dyrtidstillägget,
i förhållande till vad för statens övriga befattningshavare skulle
gälla, äger rum för kommunikationsverkens personal. I förenämnda förslag
till kungörelse med allmänna grunder för dyrtidstillägg m. m., som
16
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 391.
Övergången
till det nya
önesystemet.
Vissa följdföreskrifter.
underställts innevarande års riksdag, har även förutsatts, att särskilda
bestämmelser angående dyrtidstillägg kunna meddelas i samband med lönereglering.
Frågan på vad sätt nyss antydda reduktion av dyrtidstillägget
lämpligast bör ske har emellertid befunnits vara av den svårlösta beskaffenhet,
att den ej kan utan en ingående ytterligare utredning underställas riksdagen.
Slutligt beslut i denna fråga behöver ej heller fattas av innevarande
års riksdag, utan kan uppskjutas till 1920 års riksdag, om nämligen
den nya löneregleringens ikraftträdande framskjutes till den 1 juli
1920, till vilken tid förenämnda kungörelse angående dyrtidstilläggs utgående
skulle förbliva gällande. Med avseende å dyrtidstillägget åt
ifrågavarande personal från och med sistnämnda dag är jag beredd vidtaga
särskilda anordningar, för att de av mig i det föregående angivna
grundsatserna må komma till ett i görligaste mån rättvist och tillfredsställande
uttryck. En sådan reduktion av dyrtidstillägget torde sålunda
böra ske, att summan av lön enligt de nya avlöningsbestämmelserna
och dyrtidstillägg icke kommer att i stort sett överstiga summan av
avlöning enligt nu gällande bestämmelser och dyrtidstillägg därå enligt
de för statsförvaltningen i allmänhet gällande grunder. För huru
lång tid efter den 1 juli 1920 en sålunda ändrad beräkningsgrund i fråga
om dyrtidstillägget bör äga bestånd är i sin tur beroende på, i vilken
ordning avskrivning av dyrtidstillägget kommer att ske samt huruvida
och i vad mån vid blivande löneregleringar för andra statens befattningshavare
deras löner komma att bestämmas med utgångspunkt från
prisläget vid en senare tidpunkt än det vid krigsutbrottet rådande.
Jag vill i detta sammanhang nämna, att med den ståndpunkt, jagintagit
till löneregleringsfrågan, billigheten synts kräva, att i en för personalen
betydelsefull fråga, nämligen angående anordningen vid övergång
till efterskottsutbetalning av hela avlöningen, en avvikelse sker från
vad kommittén föreslagit, i det att kostnaden i detta hänseende enligt
min mening bör i sin helhet bestridas av statsmedel. Till denna fråga
återkommer jag i det följande.
Åven vissa andra skäl än det förut angivna tala för det av mig förordade
uppskovet till den 1 juli 1920 med tillämpandet av kommitténs förslag till
avlöningsreglemente för de här ifrågavarande verken. Nämnda förslagförutsätter,
att allmänna föreskrifter i ett flertal ämnen och av invecklad
beskaffenhet skola, innan reglementet träder i kraft, utfärdas av Kungl.
Maj:t. Sålunda skulle, bland annat, bestämmelser meddelas angående
orternas fördelning å dyrortsgrupper, angående de orter, där kallortstillägg
skall utgå, samt om dessa orters fördelning å kallortsklasser,
17
Ku ng i Maj:ts Proposition Nr 301.
angående grunder, enligt vilka ersättning för beklädnadsmaterialier o. d.
skall av tjänstemännen erläggas, angående fri läkarvård och fria läkemedel,
angående vissa slag av reseersättning och andra förmåner under
vistelse på resa, angående tjänstgöringstraktamente under tjänstutövning
å annan ort än stationeringsorten, angående ersättning lör flyttningskostnad,
angående felräkningspenningar, angående ersättning för övertidsarbete
m. in. Utarbetandet av förslag till allmänna föreskrifter i
alla dessa ämnen och deras slutliga prövning taga säkerligen ganska
lång tid i anspråk och skulle näppeligen kunna medhinnas i erforderlig
tid före innevarande års utgång. Jämväl utarbetande av förslag till de
ändringar i verkens instruktioner, som påkallas såväl av löneregleringen
som av de organisationsförändringar, jag senare denna dag kommer att
föreslå beträffande de förevarande verken, måste kräva en rätt rymlig tid.
Vidare är att märka, att kommitténs löneförslag innebär upphävande
av den ett stort antal befattningshavare särskilt vid statens järnvägar
nu tillkommande förmån av fri bostad jämte fritt bränsle. Då emellertid
bostäder fortfarande skulle komma att upplåtas till tjänstemännen
men mot ''ersättning, som skall bestämmas med hänsyn till de hyrespris,
vilka å varje särskild ort i allmänhet gälla för liknande lägenheter,
måste ganska avsevärd tidrymd åtgå för att träffa härför nödiga avtal.
Enligt vad kommittén meddelat, har densamma icke ansett lämpligt
att, redan innan kommitténs förslag till lönereglering prövats av statsmakterna,
utarbeta förslag till fullständigt nya pensionsbestämmelser för
de ifrågavarande verkens tjänstemän. Kommittén yttrar härutinnan, att
tiden icke heller medgivit att ägna dessa frågor den ingående behandling,
som vore av nöden, utan hade kommittén för närvarande nödgats inskränka
sig till att föreslå allenast provisoriska pensionsbestämmelser. Det vore dock,
yttrar kommittén, dess avsikt att snarast möjligt utarbeta förslag till helt nya
bestämmelser i nämnda hänseende, vilka skulle underställas eu kommande
riksdags prövning. Då det enligt mitt förmenande måste anses lämpligt, om
de nya pensionsbestämmelserna kunna träda i kraft samtidigt med det
nya avlöningsreglementet, vilket torde bliva möjligt, om med reglementets
tillämpande uppskjutes till mitten av år 1920, ser jag även häri en vinst
av ett uppskov. För personalen torde detta uppskov medföra den fördel,
att de nya pensionsbestämmelserna med sannolikhet bliva gällande
ett halvt år tidigare än eljest skulle bliva fallet.
Beträffande anledningen till att jag, oaktat den ifrågavarande löneregleringen
ej ansetts skäligen böra medföra en allmän ökning av levnadsstandarden
för ifrågavarande personal, ändock tillstyrker förslagets
Bihang till riksdagens protokoll 1919. 1 sand. 352 käft. (Nr 391.) scc ia i>
Pensions
bestämmelser.
Skäl föiförslagets
framläggande
till 1919 års
riksdag.
18
Kungi. Maj:ts Proposition Nr 391.
framläggande för den nu församlade riksdagen, hänvisas till den förut
återgivna motiveringen för kommitténs tillsättande. Här torde vara tillfyllest
peka på den ökade reda och ordning i lönesystemet, som förslagets
genom förande, enligt vad redan antytts, skulle medföra, samt den större
rättvisa i fråga om olika befattningshavares och särskilt den tekniskt
utbildade personalens placering å löneskalan, som skulle äga rum. Vidare
äro att beakta de avsevärda fördelar, såsom exempelvis beträffande ökad
semestertid, riktigare dyrortsgrnppering, ersättning'' för flyttningskostnad,
begravningshjälp m. in., vilka, jämte sannolikt förbättrade pensionsvillkor,
skulle beredas den personal, varom här är fråga. Slutligen böra
genom inrättande av en utav kommittén föreslagen lönenämnd goda
resultat i avseende å framtida lönefrågors bedömande vara att förvänta.
Visserligen har mot löneregleringsförslaget, särskilt från personalorganisationerna
och beträffande olika befattningsgruppers ställning i
lönehänseende, riktats ett antal anmärkningar, men dessa anmärkningar
syfta närmast till löneförbättringar för än den ena och än den andra
gruppen av befattningshavare. Då anspråken härutinnan icke kunna tillmötesgås,
är intet att vinna genom ytterligare utredning av dessa förhållanden.
Vid prövning av kommitténs förslag och de däremot gjorda
anmärkningarna har jag i stort sett även beträffande såväl själva lönebeloppen
som befattningshavarnas gruppering och placering å löneskalan
funnit kommitténs förslag väl grundat, varför jag också anser mig kunna
tillstyrka förslagets framläggande i väsentligen oförändrat skick.
Över huvud torde, därest ifrågavarande förslag redan nu skulle
komma att antagas, låt vara med tillämpning först från en senare
tidpunkt än med 1920 års ingång, det vara att förvänta, att en lättnad
i kommunikationsverkens rekryteringssvårigheter omedelbart skall
gorå sig gällande. Det är också hänsynen härtill, som föranlett
mig att, ehuru den för propositioners avgivande i allmänhet stadgade
tid redan tilländagå^, hemställa om framställning i ärendet redan till
innevarande års riksdag. Förenämnda omständighet är enligt mitt förmenande
av så stor vikt, att ett uppskjutande till nästkommande år med
avlåtande av proposition icke kan tillrådas. Framhållas må i övrigt, att,
av skäl som i det följande komma att utvecklas, ett antagande av det
nya löneregleringsförslaget medför, att driftkostnadsstater för post- och
telegrafverken ej vidare behöva fastställas. Därest förslaget ej i år
underställes riksdagen, måste däremot sådana driftkostnadsförslag för år
1920, vilka med hänsyn till den föreliggande frågans läge ännu ej
kunnat utarbetas av vederbörande verk, upprättas och avlämnas till riksdagen,
vilket allt toge sådan tid, att propositionerna om dessa driftkostnadsstater
först inemot den ordinarie riksdagstidens slut kunde föreligga"
Kungl. Maj ds Proposition Nr 391.
19
Ett par av kommittén framställda förslag nödgas jag emellertid
ifrågasätta till tillämpande redan från 1920 års ingång. Detta gäller dels
utvidgning av Kungl. Maj:ts befogenhet att bestämma antalet av vissa
befattningar vid post- och telegrafverken, dels ock ordningen för fastställande
av kostnadsstater för dessa verk.
Enligt de för statens järnvägar och statens vattenfallsverk gällande
avlöningsreglementen äger Kungl. Maj:t befogenhet att bestämma antalet
befattningshavare till och med högst förste bokhållare och stationsinspektor
å 4:e klassens station A vid statens järnvägar samt driftverkmästare
och instrumentmakare vid statens vattenfallsverk, således befattningshavare
med begynnelseavlöning å billigaste ort av högst 3,960
kronor vid det förra och 3,240 kronor vid det senare verket. Beträffande
postverket gav 1918 års lagtima riksdag Kungl. Maj:t rätt att
besluta i fråga om antalet befattningshavare av överpostiljons och lägre
grader, d. v. s. med lägsta avlöning å billigaste ort av 2,100 kronor
och därunder. Dylik befogenhet är icke lämnad i fråga om befattningshavare
vid telegrafverket.
I anledning av framställningar från vederbörande verksstyrelser om
utsträckning av Kungl. Maj:ts befogenhet i förevarande hänseende, har
kommittén anfört, att det syntes uppenbart, att i den mån rörelsen vid
de ifrågavarande verken växte, allt större svårighet mötte att i så god
tid, som erfordrades, för att förslag i ämnet skulle kunna underställas
riksdagen, förutse behovet av ökat antal tjänster, särskilt inom de lägre
lönegraderna med mera talrik personal. Kommittén hade dock icke
funnit sig kunna förorda, att för närvarande Kungl. Maj:ts nämnda befogenhet
i någon mera avsevärd grad måtte vidgas utöver den gräns,
som för statens järnvägars del nu gällde. Åt riksdagen skulle därför
förbehållas beslutanderätten i fråga om antalet befattningar från och med
notariegraden, vilket med hänsyn till såväl den ställning, de till denna och
högre grader hörande tjänstemän intoge inom förvaltningen, som ock
storleken av de för dem ifrågasatta löner syntes vara lämpligt.
Kommittén ansåge det böra framhållas, att enligt dess mening
Kungl. Maj:ts befogenhet att bestämma över antalet befattningar inom
vissa gränser icke finge anses innebära, att ett utbyte av tjänst utav
lägre grad mot sådan av högre grad kunde ske utan att detsamma betingades
av en däremot svarande förändring av göromålens art eller omfattning,
liksom att ej heller Kungl. Maj:t torde böra inrätta nya tjänstegrader
eller fastställa nya tjänstetitlar utöver de genom avlöningsreglementet
fastställda, även om desamma skulle komma att hänföras till
lägre grad än den högsta, beträffande vilken befattningshavarnas antal
skulle bestämmas av Kungl. Maj: t.
Utvidgning
av Kungl.
Maj:ts befogenhet
att
fastställa
antalet av
vissa befattningshavare
m. m.
Kommittén.
20
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 391.
I Överensstämmelse med sina nu anförda principer har kommittén i
1 § 3 mom. och 42 § av förslaget till avlöningsreglemente upptagit bestämmelser
av innebörd, att antalet befattningar skall fastställas av Kungl.
Maj:t och riksdagen, såvitt angår befattningar, vilka tillsättas genom
förordnande, samt de övriga befattningar, vilka hänförts till 13:e och
högre lönegrader enligt den av kommittén uppgjorda tjänsteförteckningen.
Övriga befattningar skulle däremot till antalet bestämmas av Kungl. Maj:t,
nämligen alla kvinnliga tjänster samt av de manliga till och med högst:
vid postverket kontrollör och postmästare av klass 3, vid telegrafverket
ingen]örsassistent, kontrollör (nuvarande kontrollör av 2:a lönegraden)
och telegrafkommissarie av klass 3 (nuvarande kommissarie av 3:e lönegraden),
vid statens järnvägar förste styrman av klass 2, stationsinspektor
av klass 3, underingenjör, underinspektör och övermaskinist av klass 1
samt vid statens vattenfallsverk kanalinspektor av klass 2, således befattningar
med nuvarande begynnelseavlöning å billigaste ort av högst:
vid postverket 4,300 kronor, vid telegrafverket (frånsett provisionsberättigade
tjänstemän) 3,900 kronor, vid statens järnvägar 4,320 kronor och
vid statens vattenfallsverk 3,600 kronor.
I sammanhang med nu omförmälda förslag har kommittén jämväl
ifrågasatt en förändring med avseende å fastställandet av de specifika
kostnadsstaterna för post- och telegrafverken i överensstämmelse med
vad som redan tillämpas beträffande dylika stater för de övriga två
verken. Den skillnad råder nämligen nu, att riksdagen prövar detaljerna
av post- och telegrafverkens driftkostnadsstater, under det att denna
prövning, vad statens järnvägar och statens vattenfallsverk angår, är
överlåten åt Kungl. Maj:t. Det har synts kommittén, som om även de
två förstnämnda verken numera nått den utveckling, att den beträffande
statens järnvägar och vattenfallsverket hittills följda ordning hädanefter
borde vinna tillämpning även för dem. Avsevärd tid och arbetskraft
offras nu, enligt vad kommittén yttrat, inom de två verken för att söka
så noggrant som möjligt beräkna de avlöningar, som skola komma att
utgå under ett kalenderår, vars begynnelse ligger ett och ett halvt år
framåt i tiden, samt jämväl för att på olika titlar fördela detta samma
års driftkostnader. För riksdagen anser kommittén det ock böra vara av
ringa värde att äga tillgång till dylika siffror, vilka givetvis i sina detaljer
måste bliva avsevärt missvisande. Vissa mera överslagsvis beräknade
slutsummor rörande de olika delarna av verkens kostnadsstater,
vilka kunna tjäna till ledning vid uppgörandet av det kommande årets
budget, hava synts kommittén vara vad för riksdagen i förevarande hänseende
kan vara till gagn. Kostnadsstaternas detaljer skulle däremot
21
Kungl. Maj: t a Proposition Nr 391.
kunna närmare tiden för deras tillämpning underställas Kungl. Maj:ts
prövning och fastställelse.
Kommitténs förslag angående utsträckning av Kungl. Maj:ts befogenhet
att bestämma antalet- befattningar innebär, vad statens järnvägar
och vattenfallsverket angår, ingen annan ändring mot vad nu
gäller, än att denna befogenhet skulle avse jämväl stationsinspektor å
3:e klassens station och underinspektör vid det förra samt kanalinspektor
av 2:a graden vid det senare verket, men däremot icke omfatta den
högre ångfärjepersonalen. Det är icke heller min avsikt att föreslå ti 11- lämpning beträffande nämnda två verk av kommitténs ifrågavarande förslag
tidigare än då det nya avlöningsreglementet i sin helhet skulle träda
i kraft, helst härför skulle erfordras ändring av nn gällande avlöningsreglementen
för dessa verk. Någon ändring för statens järnvägars och
vattenfalIsverkets del i fråga om ordningen för kostnadsstaters fastställande
är ej ifrågasatt.
Vad åter post- och telegrafverken angår, skulle, såsom nyss meddelats,
kommitténs förevarande två förslag medföra avsevärd ändring i
nu rådande förhållanden.
Anledningen till att jag ansett förslagen i fråga böra för sistnämnda
båda verk bliva gällande redan från ingången av år 1920, under det
att med ikraftträdandet av det nya avlöningsreglementets övriga bestämmelser
skulle komma att anstå till ett halvt år senare, är den, att jag
icke är beredd att för dessa verk nu framlägga förslag vare sig i fråga
om erforderlig ökning av antalet befattningar inom de tjänstekategorier,
beträffande vilka kommittén ansett antalet böra bestämmas av Kungl.
Maj:t, eller till detaljerade driftkostnad sstater. Enligt vad jag redan
antytt, hava nämligen vederbörande verksstyrelser icke föranstaltat om
de vidlyftiga förarbeten, som för avgivande av förslag i berörda hänseenden
äro nödiga, därvid styrelserna givetvis utgått från att kommittéförslaget
skulle i sin helhet träda i tillämpning vid 1920 års ingång
och således förslag till driftkostnadsstater icke behöva hänskjutas till
1919 års riksdag. I anledning härav kommer jag att hemställa om utverkande
av riksdagens medgivande, att Kungl. Maj:t må från och med
år 1920 bestämma antalet befattningar av högst kontrollörs och postmästares
av klass 3 grad vid postverket samt högst ingenjörsassistents,
kontrollörs av 2:a lönegraden och kommissaries av 3:e lönegraden tjänsteställning
vid telegrafverket. Rörande de högre befattningshavarnas antal
lärer för första halvåret 1920 någon förändring ej böra ifrågasättas, utan
riksdagens medgivande inhämtas till att antalet av nämnda befattningshavare
må för berörda tid upptagas lika med vad för år 1919 bestämts.
Departe
ments
chefen.
22
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 391.
Personalens
rätt till
semester.
Därest undantagsvis skulle befinnas nödigt att redan under första hälften
av år 1920 bereda sådan ökning av arbetskraft inom de högre lönegraderna,
som av riksdagen prövats böra för tiden därefter äga rum,
torde Kungl. Maj:t kunna för varje särskilt fall förordna därom, gällande
detta jämväl statens järnvägar och vattenfallsverket. Beträffande ordningen
för kostnadsstaters fastställande i övrigt för post- och telegrafverken
torde, därest riksdagen icke uttalar en motsatt önskan, få redan
från och med år 1920 förfaras på sätt jag förut nämnt. Några principiella
betänkligheter mot att kommittéförslaget i nu ifrågavarande delar
bringas i tillämpning redan med ingången av år 1920 synas näppeligen
föreligga.
Slutligen vill jag nämna, att, då det ej kan anses lämpligt och
med billigheten överensstämmande, att de nya stadgandena om rätt till
semester träda i kraft i mitten av ett år, jag anser kommittéförslaget
med vissa modifikationer och villkor böra härutinnan tillämpas redan
från och med ingången av år 1920. Härtill återkommer jag i det
följande.
Jag övergår nu till en mera ingående redogörelse för det av kommunikationsverkens
lönekommitté avgivna betänkandet jämte däröver avgivna
yttranden, därvid jag för sammanhangets skull återkommer till
vissa av de här ovan i korthet behandlade frågorna.
Tillämpning’ av gemensamt lönesystem.
Innan jag till en början upptager till behandling frågan om den
närmare tillämpningen av det föreslagna gemensamma lönesystemet, ber
jag få erinra, att kommitténs uppdrag, frånsett de i kommitténs särskilda
yttranden behandlade organisationsspörsmålen, avsett:
dels undersökning av frågan, i vilken omfattning enhetlighet i lönesystem
och avlöningsbestämmelser för tjänstemännen vid ifrågavarande
fjrra verk kan befinnas genomförbar och lämplig,
dels granskning rörande olika tjänstekategoriers lämpliga placering
å löneskalan vid jämförelse såväl inom vart och ett av de fyra verken som
ock dem emellan, därvid särskild uppmärksamhet skulle ägnas frågan
rörande den ställning i avlöningssystemet, som borde intagas av personal
med teknisk utbildning,
dels ock utredning och förslag rörande definitiv lönereglering för
tjänstemännen vid de ifrågavarande verken.
Kommittén yttrar härom ytterligare:
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 391. 23
»Kommittén har anmodats att bedriva sina arbeten skyndsammast
möjligt, så att förslag i förenämnda ämnen, om sådant läte sig
göra, kunde föreläggas 1919 års riksdag. Kommittén bär ock ställt sig
denna anmodan till efterrättelse, så mycket mera som kommittén själv
under gången av sitt arbete kommit till den uppfattningen, att en sl<yndsam
och definitiv lösning av7 de stora personalgruppers lönespörsmål, om
vilka här är fråga, ur alla parters synpunkt är synnerligen önskvärd, kitt
trängande behov föreligger sålunda för de berörda verken att med det snaraste
få tjänstemännens avlöningsförhållanden slutgiltigt ordnade, på det
att den verkligen hotande personalbristen, förorsakad av såväl den betydande
avgången som ock svårigheten att rekrytera personalen, må
kunna undanrödjas. Från tjänstemännens egna led har kravet på en
skyndsam lönereglering gjorts starkt gällande. Slutligen torde av statsmakterna
hysas livlig önskan att snarast möjligt få se de ifrågavarande
spörsmålen lösta, och lösta på sådant sätt, att de under senare åren
ständigt återkommande fordringarna på jämkning i kommunikationsverkens
avlöningsförhållanden må för någon tid framåt utebliva.»
Efter att hava lämnat eu översikt över de vid de fyra verken nu
förekommande, mångskiftande avlöningsformerna (sid. 3 — 6), påvisar
kommittén olägenheterna av de nuvarande komplicerade lönesystemen
(sid. 6—8). Under erinran att redan 1914 års kommitté ifrågasatt vissa
förenklingar av de vid statens järnvägar förekommande avlöningsformerna
anför kommittén vidare:
»Därest en liknande förenkling nu vidtages jämväl med avseende å
de övriga tre verkens lönesystem, öppnas möjlighet till genomförande
av^ enhetlighet mellan avlöningsformerna för de olika verken, vilket
måste anses vara i hög grad eftersträvansvärt. Sådana som förhållandena
nu äro, måste nästan alltid större eller mindre skiljaktigheter uppkomma
mellan de totala avlöningsförmånerna även för sådana befattningshavare
vid skilda verk, som eljest med fog ansetts böra vara fullt jämställda,
Därigenom har framkallats en lätt förklarlig strävan hos den missgynnade
befattningsgruppen att förbättra sin ställning. Då en sådan strävan
rönt framgång, har det, till följd av de rådande systemens inbördes
skiljaktigheter samt svårigheten att mot varandra rätt avväga de vid
sidan av själva avlöningen under olika former utgående förmånernas
värde, i regel icke kunnat undvikas att någon annan tjänstemannagrupp
blivit eller åtminstone ansett sig bliva försatt i en relativt försämrad
ekonomisk situation, vilket i sin tur föranlett denna grupp att söka få
sina särskilda löneintressen beaktade, o. s. v. Härav alstras rivalitet
och misshälligheter inom tjänstemannakåren med därav följande stör
-
Olägenheter
av nuvarande
lönesystem.
24
Granskning
av nuvarande
avlöningsformer.
Kommittén.
Grundavlöning
[och avlöningsförhöjningar.
Upp
hävande
av
avlöningen
8 fördelning
i lön
och tjänstgöringspenningar.
Hela avlöningens
utbetalande
i
efterskott.
Kungl- Maj:ts Proposition Nr 391.
ningar av arbetslön, tidsödande utredningar måste företagas inom verken
och deras styrelser, regeringens tid tages över hövan i anspråk för
lönefrågors handläggande och riksdagen nödgas att årligen ägna avsevärd
tid åt dylika spörsmåls bedömande.»
Kommittén övergår härefter till en ingående behandling av varje
särskild avlöningsform, varvid särskilt beaktats synpunkten att utan åsidosättande
av verkens speciella förhållanden söka åstadkomma likformighet
och förenkling.
Vad först angår den fasta avlöningen, uttalar kommittén (sid. 8),
att alldeles samma principer utan tvivel kunna inom alla fyra verken
tillämpas med avseende å grundavlöningen och förhöjningarna av densamma,
så att på ett och samma plan dels grund avlöningen alltid sättes
till exakt samma belopp, dels ock avlöningsförhöjiringarna bliva lika
stora och lika många samt inträda med lika tidsmellanrum.
Avlöningens fördelning i »lön» och »tjänstgöringspenningar», för
vilken fördelning nu tillämpas skilda principer, anser kommittén böra
upphävas (sid. 8—10), varigenom vissa beaktansvärda lättnader i redovisningsväsendet
skulle vinnas. I stället skulle bestämmas särskilda
tjänstledighetsavdrag till reglerande av vad tjänsteman skall vid ledighet
i regel avstå av sin avlöning eller under vikariat uppbära.
I sammanhang härmed föreslår kommittén en omläggning med avseende
på tiden för avlöningens utbetalande (sid. 10 —11). För närvarande
är förhållandet det, att »lön» och vad därmed är likställt utbetalas
i förskott vid början av varje månad, under det att »tjänstgöringspenningar»
och därmed likställd avlöning utbetalas i efterskott vid
månadens slut.
»Denna utbetalningsordning», yttrar kommittén, »torde bero på
att enligt medgivande i respektive avlöningsreglementen lön utgår, till
månadens slut, även om tjänstemannen under tiden avgår från tjänsten
till följd av dödsfall, entledigande eller avsked, varemot tjänstgöring
spennin g ärna få uppbäras endast för tiden till och med den dag
avgång sker, samt skola under vissa slag av ledigheter avstas. Genom
att& innehålla tjänstgöringspenningarna till månadens slut undvikes ock
i viss grad att staten erhåller fordran hos tjänsteman, som beviljats ledighet
och därunder skall avstå ett mot tjänstgöringspenningarna svarande
belopp. Har emellertid tjänsteman beviljats sådan ledighet, som
medför förpliktelse att avstå jämväl hela eller någon del av själva lönen,
kan dock återbäringsskyldighet uppkomma för honom. Om nu uppdelning
i lön och tjänstgöringspenningar icke vidare skall äga rum, utan
Kung!. Maj:ts Proposition Nr 391. 25
vid ledighet i stället avdrag göres å avlöningen, måste, för att icke
vid varje ledighet, varunder avlöningen helt eller delvis avstås, återbäringsslcyldighet
för tjänstemannen av i förskott uppburen avlöning för
månaden skall uppkomma, en omläggning ske med avseende på tiden för
avlöningens utbetalande, sä att denna hel och hällen utbetalas i efterskott
för varje mänad och i sammanhang därmed avdrag göres för vad tjänsteman
under månaden eventuellt skolat avstå på grund av åtnjuten ledighet.
Såsom regel erhåller då tjänstemannen vid månadens slut efter,
fullgjord tjänstgöring tolftedelen av den honom tillförsäkrade årsavlöningen
i ett enda belopp, och göres därvid för de undantagsfall, då
ledighet mot avstående av viss del av avlöningen ägt rum, stadgat
avdrag.
Mot det nuvarande systemet kan, förutom ovan nämnda tidsödande
redovisningssätt, anföras jämväl, att det uppenbarligen icke kan vara
riktigt, att en tjänsteman, som under loppet av eu månad lämnar sin
befattning, äger möjlighet uppbära lön för den del av månaden,
då han icke ägnat staten sin tjänst. Det kan icke heller vara utan
sin betydelse, att tjänstemännen undfå sin avlöning först efter fullgjort
arbete, i stället för att såsom nu uppbära huvudparten därav i förskott.
Härigenom torde de, åtminstone sedan omläggningen successivt fått
verka under någon tid, samt i allt fall de hädanefter i statens tjänst
inträdande personerna erhålla den ekonomiska trygghetskänsla, som
alstras av medvetandet att för sitt uppehälle icke behöva anlita förskottsvis
bekomna medel utan genom fullgjort arbete verkligen förtjänta
penningar.
Då redan nu avlöningen till icke-ordinarie befattningshavare utbetalas
i efterskott, inträffar med nuvarande ordning, att den, som befordras
från extra till ordinarie befattning, vid själva övergången erhåller
såväl full betalning för sista månaden som ock förskott för den kommande
månaden. Denna kumulering har måhända haft visst fog för sig
med hänsyn till att utnämning till ordinarie tjänst ofta medför särskilda
utgifter såsom för flyttning till annan ort samt för erläggande av stämpelavgift
för konstitutorial eller fullmakt å den ordinarie tjänsten. Då
kommittén emellertid anser och även kommer att framställa förslag om
att skälig flyttningsersättning skall lämnas tjänsteman vid tillträdande
av ordinarie befattning, när därav förorsakas flyttning till annan ort,
samt, enligt vad kommittén inhämtat, proposition lärer komma att till 1919
års riksdag avlåtas angående upphävande av hittillsvarande skyldighet att
erlägga stämpelavgift för konstitutorial eller fullmakt å ordinarie tjänst,
förefinnes av nyss nämnda anledningar intet skäl att bibehålla förskottsBihcmy
till riksdagens ''protokoll 1919. 1 sainl. 352 käft. (Nr 391.) 966 19 4
26
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 391.
Begravningshj
älp
såsom vederlag
för
förskott sutbetalningens
avskaffande.
utbetalningen av lön vid ordinarie tjänsts tillträdande. Ån vidare har
anförts, att utbetalning av viss del av avlöningen i förskott skulle vara
nödig för mötande av utgift i form av retroaktiv-, inträdes- eller befordringsavgift
i pensionsinrättning, av vilken tjänsteman obligatoriskt skall
vara delägare. Då emellertid fördelning av dylik avgift, där den är av
någon större betydenhet, numera i allmänhet lär få ske på flera år, kan
ej heller härav hämtas stöd för förskottsutbetalning av lönen.»
Såsom ett särskilt skäl för införande av efterskottsutbetalning av
hela avlöningen anför kommittén den omständigheten, att därigenom
skulle möjliggöras beredande av rättvist avvägd begravningshjälp åt avliden
tjänstemans dödsbo. De närmare motiven härför utvecklas av
kommittén på följande sätt:
»Enligt sammanfallande - bestämmelser i samtliga de fyra verkens
avlöniugsreglementen utbetalas nu, då tjänsteman avlider till följd av
olyckshändelse under tjänstutövning vid verket, en månads avlöning
såsom begravningshjälp. I övrigt utgår icke enligt avlöningsreglementena
någon begravningshjälp i vidare mån än så, att återbetalningav
förskottsvis uppburen lön icke skall äga rum vid tjänstemans dödsfall.
Inträffar dödsfallet tidigt i månaden, har dödsboet ju till sitt förfogande
vad som kan vara oanvänt av det förskottsvis uppburna lönebeloppet
samt de innestående tjänstgöringspenningarna för den gångna delen av
månaden. Sker åter dödsfallet mot slutet av månaden, lärer väl lönen
för samma månad i flertalet fall redan vara disponerad och dödsboet
således ej hava till godo annat än månadens tjänstgöringspenningar till
och med dagen för dödsfallet. Har så dödsfallet föregåtts av någon
tids sjukdom, varunder tjänstemannen fått avstå tjänstgöringspenningarna
och extra utgifter kanske jämväl uppkommit, står dödsboet, därest ingen
privat förmögenhet efterlämnas, ej sällan utan medel för de nödvändigtvis
i samband med dödsfallet uppkommande särskilda omkostnaderna.
Den någon tid därefter utfallande pensionen är ej heller beräknad för
gäldande av begravningskostnaderna utan för familjens uppehälle efter
befattningshavarens död.
Det måste således medgivas, att nuvarande system medför synnerliga
ojämnheter i nu förevarande hänseende. Genom införandet av
efterskottsutbetalning av avlöningen i dess helhet får tjänstemans dödsbo
till godo, att omedelbart efter dödsfallet från vederbörande verk utfås
—- oavsett vid vilken tidpunkt i månaden dödsfallet inträffat — så
mycket mera än med nuvarande anordning, som avlöningen i dess helhet
för den tilländagångna delen av månaden överstiger tjänstgörings
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kung!. May.ts Proposition Nr 391.
''21
penningarnas belopp för samma tid. Men därutöver anser kommittén
skäligt att, delvis såsom kompensation för avskaffandet av förskottsutbetalning
av lönen, särskild begravningshjälp bör av staten utbetalas till dödsboet
efter varje under tjänstetiden avliden tjänsteman, vare sig dödsfallet
härrör av olycksfall i tjänsten eller icke. Från tjänstemännens synpunkt
bör det icke inverka på begravningshjälps utbetalande eller ej, om dödsfallet
förorsakats av den ena eller andra anledningen, och staten har
heller knappast skäl att vidare upprätthålla den nuvarande åtskillnaden,
därest den förmån, som därigenom skulle beredas tjänstemans efterlevande,
icke medför avsevärt ökade utgifter för statsverket.»
Storleken av begravningshjälpen föreslår kommittén till tio procent
av den avlidnes årsavlöning, dock högst 500 kronor. Då den lägsta av
kommittén föreslagna årsavlöningen utgör för manlig tjänsteman 1,980
och för kvinnlig tjänsteman 1,800 kronor, skulle alltså begravningshjälpen
komma att utgå med ett minimibelopp av 198, respektive 180 kronor.
Att utan vidare övergå från den nuvarande ordningen, enligt vilken
60—80 procent av avlöningen utbetalas i förskott, till den sålunda
ifrågasatta efterskottsutbetalningen av hela avlöningen, finner kommittén
otänkbart, emedan tjänstemännen, särskilt efter de nu genomgångna
krisåren, i allmänhet icke äro i den ekonomiska situation, att de icke
såsom följd därav skulle nödgas skuldsätta sig, vilket givetvis måste
förebyggas. Då det gällt att finna en lämplig utväg härvidlag, hava
emellertid skilda synpunkter framförts inom kommittén. Härom anför
kommittén följande:
»Å ena sidan har det ansetts att, då det uppenbarligen icke
borde ifrågakomma att på det sätt genomföra förändringen, att densamma
tillämpades allenast på hädanefter till ordinarie tjänst befordrade
tjänstemän, vilket under lång tid framåt, 30—40 år, skulle medföra besvärligheter
genom olika system för avlöningens utbetalande, allenast
två framkomliga vägar gåves. Den ena vore, att under en övergångsperiod,
som likväl icke gärna borde sättas längre än ett år, bibehålla uppdelningen
i lön och tjänstgöringspenningar, men successivt framflytta
dagen för själva lönens utbetalande, så att lönen för december månad
komme att utbetalas vid slutet av december eller således samtidigt med
tjänstgöringspenningarna för denna månad. Härigenom skulle dock vållas
viss oreda för kassaförvaltningarna samt därjämte tjänstemännen beredas
olägenheten av att icke erhålla avlöning vid sådana kritiska tider som
kvartalsskiftena, då bland annat hyrorna skola betalas. Den andra utvägen
vore att vid 1920 års ingång (den tidpunkt, kommittén föreslagit för det
Anordning
vid övergång
till
ef terskottsutbetalning
av hela
avlöningen
28
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 391.
nya aVlöningsreglementets ikraftträdande) utbetala ett belopp, motsvarande
den lön å gamla staten, som, därest nytt avlöningsreglemente icke beslutats,
då skulle bava utbetalats, samt sedermera under året antingen
vid varje månads slut från den totala avlöning, som då enligt nya staten
skulle utbetalas, avdraga ett belopp, motsvarande en tolvtedel av
det vid årets ingång utbetalda beloppet, eller ock månatligen innehålla
så stor del av avlöningen, som motsvarade den genom löneregleringen
uppkommande lönestegringen, intill dess summan av de innehållna beloppen
sammanfölle med beloppet av den vid årets början utbetalda
lönen. Åven dessa anordningar skulle dock komplicera räkenskapsväsendet,
men ej i så hög grad som enligt det första alternativet komma
att bereda svårigheter för tjänstemännen.
Mot de nu angivna utvägarna har från annat håll inom kommittén
gjorts den invändningen, att staten härigenom på en gång eller successivt
under loppet av ett år återtoge det åt en var av de nuvarande tjänstemännen
på grund av det vid tiden för hans tillträdande av ordinarie
tjänst gällande löneavtalet en gång utbetalda och av honom givetvis
också förbrukade förskottet av en månads lön och likaledes berövade
tjänstemännen den dem hittills tillkommande rätt att vid avgång från
tjänsten bekomma lön för hela den månad, under vilken avgången sker,
samt i utbyte härför allenast medgåve utbetalande av begravningshjälp
till de efterlevande efter sådana tjänstemän, som icke komme att uppnå
pensionsålder utan avlede dessförinnan, en förmån, som icke hade
något reellt värde för de övriga tjänstemännen, vilka väl torde utgöra
flertalet. Jämväl skulle, särskilt genom den senare av de nyss angivna
utvägarna, svårigheter uppkomma för de fall, då tjänsteman under år
1920 avginge ur tjänst eller avlede, i det att då allt för stort belopp
skalle behöva på en gång återgäldas av honom eller hans dödsbo för
att täcka den ej redan tidigare under året genom avdrag å månadsavlöningarna
eller innehållande av viss del utav dem återburna delen av det
vid årets början bekomna beloppet. Från nu antydda håll inom kommittén
har i stället gjorts gällande, att staten skulle huvudsakligen
draga fördel av den föreslagna reformen och således böra hålla tjänstemännen
skadeslösa genom att vid tiden för det nya avlöningsreglementets
ikraftträdande till tjänstemännen såsom vanligt utbetala i förskott
lön för januari månad, beräknad efter dittills gällande lönestat, samt
sedermera vid varje månads slut i efterskott inbetala en full månadsavlöning
enligt nya lönestaten.
Vid första påseendet synes väl detta förslag innebära ett alldeles
oskäligt gynnande av tjänstemännen på statens bekostnad, men en när
-
KungL May.ts Proposition Nr 391.
29
mare undersökning visar att så icke skulle bliva fallet, åtminstone ej i den
grad det kan förefalla. Vad då först angår frågan, på vilkendera partens
sida, statens eller tjänstemännens, huvudsakliga vinsten av den ifrågasatta
reformen skulle komma, så är det givetvis staten, som nästan uteslutande
skulle draga ekonomisk fördel av densamma. Tjänstemännen förlora,
såsom redan antytts, rätten att vid avgång från tjänst tillgodonjuta lön
för hela den månad, under vilken avgången sker, i det att hädanefter ingen
som helst avlöning skulle komma att utbetalas för tiden efter den dag,
då avgång inträffar. Vidare skulle tjänstemännen, därest de icke, såsom
förutsatts, bekomme en månads lön i förskott vid 1920 års ingång eller
om de visserligen bekomme sådant förskott men skulle vara skyldiga
att successivt helt återbetala detsamma, på en gång eller successivt frånhändas
en förmån, som redan kommit dem till godo på grund av det
löneavtal, som gällt vid deras tillträdande av ordinarie tjänst, en förmån,
som redan utnyttjats så till vida, att tjänstemännen ställt sin ekonomi
med hänsyn tagen till att de alltjämt skola erhålla sin lön i förskott
och icke behöva återbetala detta förskott, vadan de kunnat använda förskottslönen
till bestridande av utgifter för den månad, med vars ingång
förskottet utlämnats. De tjänstemän åter, som icke behövt omedelbart
taga förskottslönen i anspråk för sitt och familjens uppehälle, hava
kunnat göra densamma, månad för månad, räntebärande redan från dagen
för dess uppbärande. På tjänstemännens vinstkonto skulle komma allenast
den endast i ett fåtal fall utgående förmånen för deras efterlevande
att erhålla begravningshjälp.
Staten åter skulle vinna åtskilliga, delvis i penningar direkt uppskattbara
fördelar. Då enligt på kommitténs föranstaltande verkställda beräkningar
en månads lön till de ifrågavarande verkens nuvarande ordinarie
tjänstemän redan enligt den för år 1919 gällande lönestaten belöper
sig till omkring 4,500,000 kronor, ett belopp som växer genom
ökning av antalet befattningshavare och genom den fortskridande stegringen
av avlöningarna, skulle staten genom att uppskjuta varje utbetalning
av lönen en månad, skörda en räntevinst, som efter nyss angivna
belopp räknat skulle med en räntefot av 5 procent för år uppgå
till 18,750 kronor per månad eller således 225,000 kronor för ett år.
Då den nuvarande tjänstemannastammen — med de blivande tjänstemännen
behöver ju staten i detta sammanhang icke räkna, enär dessa
givetvis få finna sig i det utbetalningssystem, som är gällande vid tiden
för deras tillträdande av ordinarie tjänst — i genomsnitt räknat kan anses
stå vid mitten av sin tjänstemannabana, i regel uppgående till minst
35 år, skulle alltså nämnda årliga räntevinst komma staten till godo
30
Kungl. Maj. ts ''Proposition Nr 391.
under 17,5 år, d. v. s., utan hänsyn tagen till ränta på ränta, belöpa sig
till nära 4,000,000 kronor. Härtill kommer den minskning i arbete för
avlöningarnas uträknande, utbetalande, bokförande och redovisande, som
blir en följd av avlöningens utbetalande i en i stället för två poster för
varje månad, och som för staten under årens lopp torde medföra rätt
avsevärda besparingar i arbetslöner och kostnader för skrivmaterialier.
Staten vinner även reda och ordning beträffande tjänstemannalönerna
samt visshet att ingen lön utbetalas annat än som vederlag för verkligen
fullgjort arbete. På statens förlustkonto kommer endast förpliktelsen att
till efterlevande efter tjänstemän, som avlida före pensionsålderns uppnående,
utbetala begravningshjälp, en skyldighet, som redan nu, fast med
mindre belopp, åligger staten gent emot dödsbo efter tjänstemän, som
avlida till följd av olycksfall i tjänsten.
Om nu staten vid den ifrågasatta tidpunkten för det nya avlöningsreglementets
ikraftträdande eller den 1 januari 1920 till samtliga tjänstemän,
som redan förut innehava ordinarie befattning, skulle utbetala en
månads lön enligt den förut gällande avlöningsstaten samt sedan vid
varje månads slut utbetala en hel månadsavlöning enligt den nya lönestaten,
skulle uppenbarligen den ovan beräknade, under de närmaste 17,5
åren uppkommande räntevinsten och någon del eller kanske hela den besparing
under samma tid i utgifter, som förut antytts, behöva tagas i
anspråk härför, men någon mera avsevärd ekonomisk förlust bör staten
rimligen icke komma att göra liksom staten ock vinner de mera formella
fördelarna av att för framtiden hava löne- och utbetalningssystemen
rationellt ordnade. Visserligen kommer statsverket att i bokslutet för år
1920 behöva avföra cirka 4,500,000 kronor högre belopp för avlöningar
än gällande lönestater betinga, men denna extra utgift kommer att under
årens lopp åtminstone till väsentlig del täckas genom ovannämnda räntevinster
och besparade utgifter.
För tjänstemännen åter skulle den föreslagna anordningen icke,
såsom man skulle vara benägen att antaga, medföra någon omedelbar
ekonomisk vinst. Följande exempel ådagalägger detta. Fn postexpeditör,
placerad å ort, där ortstillägg icke förekommer, åtnjuter enligt nu
gällande lönestat en fast avlöning pr månad av kr. 208: 33, därav tre
fjärdedelar utgöra lön och en fjärdedel tjänstgöringspenningar. Enligt
kommitténs förslag till avlöningsreglemente skulle denna tjänstemans
fasta avlöning per månad från och med år 1920 utgöra kr. 287: 50 att
utbetalas i ett belopp vid varje månads utgång. Vid årsskiftet 1919—
1920 skulle tjänstemannen ifråga komma att såsom vanligt uppbära
tjänstgöringspenningar för december 1919 och förskottslön för januari
31
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 391.
1920 med tillhopa förstnämnda belopp, kr. 208: 33. Vid månadsskiftet
januari—februari 1920 erhåller han i stället för, såsom vanligt, tjänstgöringspenningar
för januari och lön för februari med tillhopa kr. 208: 33,
den honom enligt nya avlöningsreglementet tillkommande avlöning fölen
månad med kr. 287: 50, vilket belopp även sedermera vid slutet av
varje månad tillgodokommer honom. Häri förmärker ingen annan ökning
i inkomster än den, som föranledes av att postexpeditörs månadsavlöning
höjts från kr. 208: 33 till kr. 287: 50. Men under det att han
tidigare alltid levat på ett månatligt förskott, som icke motsvarats av
fullgjort arbete, kommer han nu att för sina utgifters bestridande kunna
räkna med verkligen intjänad avlöning. Först när han efter slutad tjänstemannabana
eller tidigare avgår från tjänsten, får han känning av den
för januari månad år 1920 till honom utbetalda dubbla lönen, i det att
lian då har till godo full avlöning, »lön» och »tjänstgöringspenningar»,
för tiden från den löpande månadens ingång till och med dagen för avgången,
under det att han med nuvarande utbetalningssystem då skulle
haft att ytterligare uppbära endast tjänstgöringspenningar för samma
tidrymd. Men då, å andra sidan, tjänsteman nu är tillförsäkrad oavkortad
lön för hela den sista månaden, även om avgången sker redan på
månadens första dag, kan den oberättigade förmån, som tillfaller honom,
icke uppskattas högre än till ett belopp, motsvarande lön (enligt nu
gällande lönestat) för den del av månaden, som förflutit vid avgången
från tjänsten, i genomsnitt räknat således hälften av en månads lön.
Det kan icke förnekas att de skäl, som sålunda anförts till stöd för
det förevarande spörsmålets lösning i den senast angivna riktningen, äro
så starka, att, därest en omläggning från förskotts- till efterskottsutbetalning
av lönen skulle ifrågasättas utan samband med en genomgripande
löneförbättring för personalen, man måste böja sig för desamma. Så som
frågan nu ligger, synes emellertid fog finnas för en lösning genom
ömsesidigt tillmötesgående. Därför har också kommittén kommit till
den slutsatsen, att genomförandet av den förändrade ordningen för avlöningens
utbetalande bör ske på det sätt, att visserligen en månads lön utbetalas
till tjänstemännen vid ingången av det är, dä de nya avlöningsbestämmelserna
träda i kraft, men att hälften av det sålunda utbetalda beloppet
skall återbetalas under samma år genom avdrag å de förhöjda månadsavlöningar,
som löneregleringen skulle komma att tillföra tjänstemännen,
under det att andra hälften skulle efterskänkas av staten.
Den löneförbättring kommittén föreslår för tjänstemännen över lagär
så avvägd, att de, trots fullgörandet av nämnda återbetalningar, ändock
komma att under år 1920 uppbära högre månatliga avlöningar än
Reservation.
Yttranden.
Departements
chefen.
32 Kungl. Maj:ts Proposition Nr 391.
förut, om ock mindre än löneregleringen från och med år 1921 kommer
att tillföra dem. Under år 1920 kommer således en mjuk övergång att
ske från de nuvarande lägre avlöningarna till de högre, som från och
med år 1921 skulle i hela sin vidd komma tjänstemännen till del. Där
emellertid avlöningen å stat under år 1920 icke skulle bliva höjd med minst
det belopp, som sålunda skulle återbetalas, liksom ock då tjänsteman avlider
under år 1920, torde Kungl. Maj:t böra äga att låta nämnda återbetalningsskyldi
gliet helt eller delvis bortfalla.»
Samtliga verksrepresentanterna inom kommittén hava, var för sitt
verk, under uttalande (sid. 301—302) av sina betänkligheter mot införande
av efterskottsutbetalning av hela avlöningen, likväl biträtt förslaget
härom men under den förutsättningen, att statstjänarna icke därigenom
komme att förorsakas någon ekonomisk förlust vid övergången,
utan att staten hölle tjänstemännen skadeslösa genom att vid tiden för
det nya avlöningsreglementets ikraftträdande utbetala i förskott utan
återbetalningsskyldighet lönen för en månad enligt den förut gällande
avlöningsstaten.
Denna reservation har tillstyrkts av de fyra verkens styrelser samt
i flertalet av de från personalsammanslutningar inkomna yttrandena.
Den ändrade anordning med avseende å avlöningens fördelning i
lön och tjänstgöringspenningar samt hela avlöningens utbetalande i efterskott,
som av kommittén föreslagits, anser jag praktisk och tidsenlig.
Den utgör också en betydelsefull förutsättning för ett rationellt ordnande
av lönesystemet.
I fråga om huru övergången från den nuvarande till den föreslagna
utbetalningsordningen bör ske har kommittén varit enhällig i sin uppfattning,
att det icke är möjligt att vid tiden för löneregleringens genomförande
under en månad innehålla den lön, som dittills plägat utbetalas
i förskott, och sedermera utbetala hela avlöningen i efterskott per månad.
Kommitténs samtliga ledamöter hava tvärtom varit ense om nödvändigheten
av att vid berörda tidpunkt till envar tjänsteman utbetalas ett
belopp, motsvarande en månads /ön, enligt dittills gällande lönestat,
samt sedermera vid varje månads slut en hel månadsavlöning enligt den
nya lönestaten. Under det att emellertid kommitténs av sju ledamöter
bestående majoritet ansett hälften av det nyssnämnda beloppet böra
genom avdrag å kommande månadsavlöningar återbetalas av tjänstemännen
under loppet av ett år, hava samtliga nio verksrepresentanter
Kung!. Maj.ts Proposition Nr .''>91.
33
inom kommittén — liksom ock de hörda verksstyrelserna och flertalet
personalföreningar — funnit dylik återbetalningsskyldighet icke böra
ifrågakomma utan jämväl nämnda hälft av det omförmälda beloppet
•efterskänkas av statsverket.
Kommittémajoriteten har emellertid uttalat, att de skäl, som anförts
.till stöd för den av verksrepresentanterna förordade anordningen, vore
så starka, att, därest en omläggning från förskotts- till efterskottsutbetalning
av lönen skulle ifrågasättas utan samband med en genomgripande
löneförbättring för personalen, man måste böja sig för dessa skäl.
Kommittémajoriteten har även framhållit, att den av kommittén föreslagna
löneförbättringen för tjänstemännen över lag vore så avvägd,
att de, trots fullgörandet av nämnda återbetalningar, ändock komme
att under år 1920 uppbära högre månatliga avlöningar än förut. Därest
emellertid avlöningen å stat under år 1920 icke skulle bliva höjd med
minst det belopp, som sålunda skulle återbetalas, liksom ock då tjänsteman
avlede under år 1920, ansåg även kommittémajoriteten nämnda
återbetalningsskyldighet böra helt eller delvis bortfalla.
Då jag nu, av förut anförda skäl, funnit mig böra dels förorda uppskov
under ett halvt år med löneregleringens genomförande, dels ock
ställa i utsikt sådan reducering efter den 30 juni 1920 av dyrtidstillägget
till de ifrågavarande verkens tjänstemän, att deras totala avlöningar
icke skulle bliva högre än för närvarande, har den omständighet, som
föranledde kommittémajoritetens förslag om återbetalning av hälften utav
det belopp, vilket vid löneregleringens ikraftträdande skulle utbetalas till
tjänstemännen, bortfallit. Då jag i övrigt delar den uppfattning, för
vilken kommittémajoriteten gjort sig till tolk, följer därav, att jag anser
det skäligt, att berörda återbetalningsskyldighet icke nu bör komma i
fråga utan att hela nämnda belopp hör efterskänkas av staten.
I sin hemställan (sid. 279—280) har kommittén i här berörda ämne
föreslagit den formulering av bestämmelsen angående vad till tjänstemännen
skall vid löneregleringens ikraftträdande utbetalas, att utbetalningen
skulle avse ett belopp, motsvarande vad envar tjänsteman skulle hava i
flen befattning, han vid nämnda tidpunkt innehade, i förskott uppburit
för den första månaden, om de hittillsvarande avlöningsbestämmelserna
då fortfarande varit gällande. I enlighet med ett av vattenfallsstyrelsen
gjort påpekande bör emellertid, på det att tjänsteman, som åtnjuter bostad
och bränsle in natura, icke skall bliva sämre ställd än den, som
uppbär kontant ersättning för dylik förmån, i beslutet om den ifrågavarande
utbetalningen angivas, att beträffande tjänsteman, som åtnjuter
Bihang till riksdagens protokoll 1919. 1 samt. 352 käft. (Nr 391.) 96G 19 5
TJ ppbörd sprovision
vid
telegraf
verket.
34 Kung1. Maj:ts Preposition Nr 391.
nämnda förmån in natura, skall så anses, som om han i stället uppbure
kontant ersättning för förmånen i fråga.
Då ett bland kommitténs motiv för ovannämnda ändrade ordning
för avlöningens utbetalande varit, att förslag kunde förväntas om upphävande
av skyldigheten att erlägga stämpelavgift för konstitutorial eller
fullmakt å tjänst, tillåter jag mig erinra, att Kungl. Maj:t genom proposition
till innevarande års riksdag (nr 381) föreslagit sådan ändring
i förordningen den 19 november 1914 angående stämpelavgiften, att
konstitutorial skall vara fritt från stämpel.
Vidkommande förslaget om beredande av begravningshjälp åt avliden
befattningshavares dödsbo ställer jag mig på samma ståndpunkt
som kommittén och anser mig alltså icke kunna förorda eu av telegrafverkets
ingenjörsförening gjord anhållan, att begravningshjälpen alltid
måtte utgå med 10 procent av lönen. Den omständigheten att i proposition
till innevarande års riksdag (nr 173) föreslagits höjning från
5,000 till 9,000 kronor av den högsta årsavlöning, som någon kan
innehava, för att olycksfallsförsäkringslagens stadganden skola vara å
honom tillämpliga, anser jag icke heller böra — oavsett vad kommittén
anfört å sid. 13 i sitt betänkande — föranleda till, att begravningshjälpen
höjes utöver det av kommittén föreslagna maximibeloppet, 500 kronor.
Ifråga om uppbördsprovision till föreståndare för telegrafverkets
stationer — telefon- och telegrafdirektörer samt manliga och kvinnliga
telegrafkommissarier —- har kommittén på, såsom det synes mig, övertygande
skäl (sid. 18—26) kommit till den åsikten, att denna avlöningsform
bor avskaffas och nämnda tjänstemän avlönas i samma
ordning som andra befattningshavare. Emedan stationsföreståndarna vid
telegrafverket genom gällande avlöningsreglemente äro tillförsäkrade
uppbördsprovision såsom vederlag för tjänstgö ringspenningar, torde de
jämförelsevis få stationsföreståndare, för vilka uppbördsprovisionens bortfallande
skulle medföra inkomstminskning, böra beredas ersättning i
form av personligt lönetillägg.
Med hänsyn därtill, att enligt mitt förslag det nya avlöningsreglementet
skulle träda i kraft den 1 juli 1920 i stället för vid nämnda
års ingång, lärer det befinnas lämpligt att för fastställande av provisiönsberättigad
tjänstemans avlöning å nuvarande stat i och för bestämmande
av, huruvida dylikt personligt lönetillägg bör förekomma
eller ej, utgå från uppbördsprovisionens storlek under kalenderåret 1919
och icke för den under skilda räkenskapsår infallande tiden 1 juli 1919
—30 juni 1920. Härför talar jämväl behovet av att redan före det nya
Kungl, Maj. ts Proposition Nr 391.
35
avlöningsroglomentots ikraftträdande kunna fixera erforderliga lönetillläggs
storlek. Föreskrift i nu nämnt syfte torde böra inflyta i de övergångsbestämmelser,
vilka skola meddelas av Kungl. Maj:t.
Då direktören vid statens kraftverksförvaltning — vilkens tjänstetitel Tantiem
jag i anslutning till kommittén föreslår skola utbytas mot benämningen vva‘ft‘nfliiiöverdirektör
— av 1918 års lagtima riksdag tillerkänts, utöver arvode verk.
och bostadsersättning, viss tantiem å nettoavkastningen av kraftverksrö- Kommittén.
relsen, samt den nuvarande innehavaren av denna befattning icke skall
vara underkastad reglering av tantiemen under den tid till och med år
1924, varunder hans förordnande varar, har kommittén ansett sig icke
hava anledning ingå i prövning av frågan, efter vilken grund tantiem
bör tillkomma honom.
I enlighet med ett av vattenfallsstyrelsen framställt förslag har
kommittén i sitt yttrande beträffande vissa organisation sförhållanden vid
statens vattenfallsverk tillstyrkt, att Trollhätte, Älvkarleby och Motala
kraftverk med tillhörande generatorsstationer, ledningsnät och understationer
skulle bilda var sin särskilda förvaltningsenhet, var och en
under ledning av en kraftverksdirektör. Vidkommande formen för kraftverksdirektörernas
anställande samt beträffande sättet för deras avlönande
har kommittén med biträdande av en från vattenfallsstyrelsens
sida inom kommittén gjord framställning ansett, att befattningarna i fråga
borde, i likhet med vad förhållandet tidigare varit beträffande överingenjörstjänsten
*vid Trollhätte kraftverk, tillsättas medelst förordnande på
viss tid, exempelvis sex år, samt att kraftverksdirektörerna, på sätt jämväl
medgivits beträffande nyssnämnda överingenjör, skulle erhålla avlöning
i form av dels arvode och dels tantiem på vederbörande kraftverks
nettoinkomst.
Jag tillåter mig hänvisa till kommitténs utförliga motivering (sid.
27—32) för anlitande av avlöningsformen tantiem för ifrågavarande tre
befattningshavare. Två av kommitténs ledamöter hava emellertid i en
vid kommitténs yttrande beträffande organisationsförhållandena vid statens
vattenfallsverk fogad reservation ur principiell synpunkt uttalat sig
mnot medgivande av tantiem för kraftverksdirektörerna.
För egen del biträder jag kommitténs förslag, att cheferna för de Departementsstora
kraftverken skola under benämningen kraftverksdirektörer tillsättas chePn.
medelst förordnande på viss tid. Under denna förutsättning anser jag
mig även böra förorda den av kommittén för dessa befattningshavare
föreslagna avlöningsformen, arvode och tantiem. Rörande arvodets stor
-
Fri bostad
med bränsle
eller
ersättning
därför.
Kommittén•
36 Kungl. Maj:ts Proposition Nr 391.
lek och grunderna för tantiemens beräknande kommer jag att längre
fram yttra mig.
I enlighet med den uppfattning, som gjorde sig gällande inom 1914
års kommitté, har kommunikationsverkens lönekommitté (sid. 32—36)
uttalat sig för att de nuvarande stadgandena om rätt för vissa tjänstemän
vid statens järnvägar och statens vattenfallsverk till fri bostad
jämte fritt bränsle eller ersättning därför samt för vissa tjänstemän vid
telegrafverket till fri bostad jämte uppvärmning och belysning eller
hyresbidrag skola upphöra att gälla, samt att en mot den sålunda borttagna
förmånen svarande höjning av avlöningen bör vidtagas, ävensom
att, då åt tjänsteman såsom bostad anvisas lägenhet, som disponeras av
vederbörande verk, ersättning därför skall av tjänstemannen erläggas. I
fråga om tillämpningen härav på nuvarande befattningshavare har kommittén
gjort följande uttalande:
»Kommittén vill i detta .sammanhang framhålla, hurusom till följd av
rådande hyrespris rätten till fri bostad in natura kommit att för vissabefattningshavare
innebära en väsentligt större förmån än som motsvarasav
de nu utgående kontanta ersättningarna för fri bostad och bränsle.
Då vid löneregleringen givetvis icke kunnat tagas hänsyn till de faktiska
värden, berörda naturaförmån i varje särskilt fall motsvarar, utan allenast
till de fastställda kontanta ersättningarna till dem, som icke åtnjuta förmånen
in natura, skulle ett omedelbart tillämpande av en föreskrift om,,
att full hyra skall erläggas för upplåten tjänstebostad, i åtskilliga fall
komma att medföra, att de befattningshavare, vilka nu åtnjuta bostadsförmån
in natura, genom löneregleringen knappast skulle tillföras någon:
ökad inkomst eller åtminstone en procentiskt sett mycket mindre av~
lönii^gs förbättring än övriga tjänstemän. Kommittén vill därför göra det
uttalandet, att i nu åsyftade fall skälig hänsyn till berörda omständighet
bör tagas vid hyresbeloppens fastställande för nuvarande befattningshavare.
»
Några generella föreskrifter angående i vilken utsträckning tjänstebostäder
fortfarande skola kunna anvisas tjänstemännen har kommittén
icke funnit nödiga (sid. 36—37). Däremot har kommittén ansett en var
tjänsteman böra åläggas att bebo lägenhet, som anvisas honom såsom
bostad i vederbörande verks egen eller av verket förhyrd fastighet (sid.
37). Kommittén förutsätter dock, att verken härvid skola iakttaga nödig
hänsyn till sina tjänstemän och således icke utan särskilda skäl ålägga
någon att taga i besittning en bostad, som han med hänsyn till belä
-
37
Kung!. May.ts Proposition Nr 391.
genhet, rumsantal eller dylikt har giltiga skäl att avböja. Ej heller bör
det enligt kommitténs mening få förekomma, att någon påtvingas en
bostad, för vilken ersättningen bestämts till högre belopp, än han finnes
vara i stånd att erlägga.
I fråga om bostäders uppvärmning (sid. 37—41) ansluter sig kommittén
till vad två reservanter inom 1914 års kommitté därom anförde
och skall föreslår alltså, att upplåtelse av bostad icke bör vara förenad med
tillhandahållande av bränsle, men att i sådan upplåtelse bör ingå nyttjandet
av centraluppvärmning, där sådan finnes anordnad. Däremot anser
kommittén hinder icke böra möta, att vederbörande verk tillhandahåller
tjänstemännen bränsle till självkostnadspris, vare sig de erhållit
bostad åt sig anvisad eller ej; företrädesvis skulle sådant dock ske å
orter, där den enskilde har särskilt svårt att''till rimligt pris anskaffa
bränsle. På grund av att bränsleperioderna icke sammanfalla med kalenderåren,
förutsätter kommittén, att under år 1920 förhållandena skola
regleras mellan verken och nuvarande boställshavare på ett sätt, som
icke nödvändigtvis behöver innebära en omedelbar tillämpning av det
nya systemet i hela dess vidd.
Den ersättning, tjänsteman skall erlägga för upplåten tjänstebostad
jämte i förekommande fall centraluppvärmning bör enligt kommitténs
mening (sid. 45—46), bestämmas med hänsyn till det hyrespris, som å
varje särskild ort i allmänhet gäller för liknande lägenhet. I detta avseende
anför kommittén:
»Kommittén förutsätter emellertid icke en allt för långt i detalj gående
individuell värdering av bostäderna, vilken skulle nödvändiggöra
besiktning av varje lägenhet, utan tänker sig att lägenheter av en och
samma storlek på en och samma ort och med i huvudsak lika bekvämligheter
kunna lika värdesättas, därest icke särskilda omständigheter påkalla
avvikelse. Den omständigheten att en tjänsteman anvisas bostad
i en dyrare stadsdel än han skulle välja, därest han själv skulle söka sig
bostad, får dock icke inverka på bestämmandet av ersättningens storlek,
liksom ej heller den omständigheten, att verket exempelvis uppfört ett
bostadshus under exceptionellt dyra tider, bör föraideda att för däri
upplåtna bostäder skall betalas högre ersättning, än liknande lägenheter
å orten i allmänhet betinga. Vid bestämmandet av ersättningens storlek
måste man nämligen hålla för ögonen, att det icke är fråga om ingående
av ett fullt frivilligt avtal, utan att tjänstemannen är pliktig att,
där ej giltiga hinder föreligga, bebo lägenheten.»
38
Kung1. Maj:ts Proposition Nr 391.
Vidkommande sättet för fastställande av den ersättning, som av
tjänsteman skall erläggas för åt honom anvisad bostad (sid. 46—47),
har kommittén ansett sig kunna utgå från, att såsom regel överenskommelse
härutinnan skall kunna träffas mellan vederbörande tjänsteman och
verket. För de fall åter, då så ej blir fallet, föreslår kommittén prisfrågans
hänskjutande till en särskild bostadsnämnd, vilken, för att enhetliga
principer skola tillämpas, bör vara gemensam för alla fyra verken
och skall hava att slutligt bestämma liyresersättningen. Angående bostadsnämndens
sammansättning anför kommittén följande:
»Antalet medlemmar i nämnden har lämpligen synts kunna begränsas
till tre, nämligen en av sociala frågor intresserad person, vilken står helt
opartisk gent emot såväl vederbörande verk som personalen, samt en representant
för personalintressena och en för förvaltningsintressena. Genom
denna sammansättning av nämnden torde såväl personalen vinna trygghet,
att dess rättmätiga intressen komma att genom nämnden tillgodoses, som
ock statens och särskilt vederbörande verks synpunkter kunna komma till
sin rätt. Att den opartiske ledamoten av nämnden, vilken tillika bör
vara dess ordförande, samt representanten för förvaltningarna böra utses
av Kungl. Maj:t, synes klart, men även den tredje ledamoten torde
böra förordnas på samma sätt, enär det icke lärer vara möjligt att utfinna
någon praktiskt genomförbar ordning för hans utseende genom val
av alla fyra verkens stora tjänstemannagrupper. Att Kungl. Maj:t vid
utnämnandet av denna ledamot dock kommer att taga hänsyn till de av
bostadsinnehavarna vid respektive verk uttalade önskningar i fråga om
personvalet, finner kommittén naturligt. För varje ledamot i nämnden
bör en suppleant av Kungl. Maj:t förordnas, och bör varje suppleant
företräda samma art av intressen, som den han skall ersätta; lämpligen
bör dock suppleant, som skall representera personal- eller förvaltningsintressena,
utses från annat verk än det, den ordinarie ledamoten tillhör.
Förordnande till ledamot eller suppleant i nämnden synes böra ske för
en tid av fem år åt gången. Kostnaderna för nämndens verksamhet
torde icke behöva bliva avsevärda, enär till ledamöter i nämnden i regel
lära utses personer i Stockholm, där nämnden skulle sammanträda.
Resor för besiktning av vissa bostadslägenheter böra endast i undantagsfall
behöva förekomma, enär alla önskliga uppgifter om bostäderna
kunna på annat sätt införskaffas. De kostnader, som icke kunna undvikas,
symas böra fördelas å de fyra verken i förhållande till omfattningen
av det arbete, som förrättas för varje verks räkning, där ej
gemensamma kostnader, såsom för uppgörande av vissa riktlinjer för
bostadsvärd eringen in. m., uppkomma och därför anses böra fördelas
efter andra grunder, exempelvis efter antalet tjänstebostäder vid varje
Kungl. Maj:ts Proposition Nr .5.92. 39
verk. Härutinnan som ock i fråga om instruktion för nämnden torde
Kungl. Maj:t böra besluta».
Kommittén uttalar sig vidare angående formen för bostadsupplåtelser
(sid. 48—49) — i sammanhang varmed kommittén påpekar, att det
torde bliva nödvändigt att bringa bostadsnämnden i funktion redan någon
tid före det nya lönesystemets ikraftträdande — ävensom angående ordningen
för hyresersättnings erläggande (sid. 49) samt angående tid för
avflyttning från tjänstebostad (sid. 49—50) och om upplåtande av nödigt
utrymme i dylik bostad för tjänstemans vikarie eller efterträdare
(sid. 50—51).
Någon principiell erinran mot kommitténs förslag med avseende å
borttagandet av förmånen utav fri bostad jämte bränsle har icke i de
avgivna yttrandena framförts. Jag finner mig också böra biträda förslaget
såsom principiellt riktigt och medförande en utjämning av nu
rådande ojämnheter i lönehänseende.
Järnvägsstyrelsen har ifrågasatt, huruvida det icke vore nödvändigt
att åtminstone till en början inrätta flera bostadsnämnder eller på lämpligt
sätt förstärka den av kommittén föreslagna nämnden, så att den samtidigt
kunde arbeta på flera platser. Då jag delar kommitténs förmodan,
att antalet hänvändelser till bostadsnämnden icke torde komma att bliva
allt för stort, och då i kommitténs förslag till avlöningsreglemente under
23 § 1 mom. införts föreskrift angående förfarandet intill dess hyresbeloppet
blivit vederbörligen fastställt, lärer det, särskilt om de nyaavlöningsbestämmelsernas
ikraftträdande uppskjutes till mitten av år 1920, icke bliva erforderligt
att tillsätta flera bostadsnämnder, vilket också skulle ur synpunkten
av enhetlighet bliva olämpligt. För den händelse likväl förhållandena skulle
gestalta sig så, att nämnden kan befaras icke inom rimlig tid medhinna
prövningen av de till densamma hänskjutna frågor, torde det kunna bliva
nödvändigt att något öka antalet ledamöter i nämnden, varigenom också
i fall av behov det förberedande arbetet skulle kunna uppdelas å olika
avdelningar. Jag finner mig därför böra ifrågasätta den ändring i
kommitténs förslag, att antalet ledamöter i bostadsnämnden må bestämmas
till »högst fem» i stället för av kommittén ifrågasatta tre. Vid en dylik
förstärkning av ledamöternas antal torde de två ytterligare ledamöterna
i nämnden höra representera, den ena personalintressena och den andra
förvaltnin gsintressena.
I överensstämmelse med vad järnvägsstyrelsen och vattenfallsstyrelsen
uttalat samt även statens järnvägars ban- och maskiningenjörsförening
yrkat, anser jag nödigt, att i de blivande övergångsbestämmel
-
Departements•
chefen.
40
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 391.
gerna, vilka enligt kommitténs förslag skola utfärdas av Kungl. Maj:t, intages
en uttrycklig föreskrift av den här ovan från kommitténs betänkande
återgivna innebörd i fråga om hyresbeloppens bestämmande
för nuvarande boställshavare. Särskilt påkallas en sådan föreskrift, om,
såsom jag förordat, någon verklig löneförbättring för tjänstemännen icke
nu kommer att äga rum. Om de nuvarande innehavarna av fri bostad
jämte fritt bränsle nödgades erlägga full hyra för sina tjänstebostäder
■och mista förmånen av fritt bränsle, skulle nämligen löneregleringen för
dem i realiteten resultera i en ofta nog rätt betydande inkomstminskning.
Det kan icke undvikas, att härigenom den eftersträvade likvärdigheten
av jämställda befattningshavares förmåner av tjänsten för någon tid
framåt icke kan i hela sin omfattning komma till stånd.
I övergångsbestämmelserna torde jämväl böra, såsom vattenfallsstyrelsen
erinrat, framhållas, att, där förhållandevis stor tjänstebostad
anvisats på grund av att densamma icke kunnat disponeras för annat
ändamål, hänsyn därtill må kunna tagas vid bestämmandet antingen av
hyres- eller bränsleersättningen.
En av kvinnliga telegrafpersonalens förening uttalad farhåga för att
befattningshavare, som bebor egen lägenhet eller på grund av familjeförhållanden
är nödsakad att hyra lägenhet av viss storlek, skulle kunna
komma att mot sin önskan åläggas inflytta i tjänstebostad eller anvisas
tjänstebostad, som är för liten i förhållande till hans behov, synes mig
icke hava skäl för sig.
I fråga om den av kommittén förutsatta rätt för verkens styrelser
att tillhandahålla bränsle till självkostnadspris åt befattningshavare uttalar
svenska järnvägsmannaförbundet sin förhoppning, att järnvägsstyrelsen
skall finna angeläget vara att begagna sig av denna rätt. Järnvägsstyrelsen
å sin sida förklarar sig icke hava något att erinra mot
att bränsle tillhandahålles personalen å sådana orter, där särskilt stora
svårigheter föreligga för den enskilde att till rimligt pris anskaffa sådant,
men betonar, att denna anordning icke får leda till att fri befordran tiller
kännes personalen för ved, som av personalen själv anskaffas. I anledning
härav anser jag mig böra framhålla, att jag biträder kommitténs
{sid. 41) uttalade åsikt, att i självkostnadspriset för bränsle skall inräknas
även kostnaden för detsammas tillhandahållande på platsen, i följd varav
ock av personalen själv anskaffad ved icke bör fraktas kostnadsfritt,
samt att det icke bör vara verken betaget att, där vederbörande styrelse
så finner lämpligt, tillhandahålla bränsle även på andra orter än de av
j ärnvägsstyrelsen antydda.
Vad kommittén yttrat angående erforderliga anordningar beträffande
ersättning för bränsle under själva övergångsåret såsom följd av att
41
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 391.
bränsleperioderna icke sammanfalla med kalenderåren, blir givetvis av
mindre betydelse, därest löneregleringen träder i kraft vid mitten av år
1920. Nödiga anvisningar härutinnan torde emellertid böra inflyta i de
av Kungl. Magt utfärdade övergångsbestämmmelserna.
Att i vårt land, där varu- och hyresprisen å olika orter äro, särskilt
under normala förhållanden, så betydligt växlande, behov föreligger att
bestämma totalavlöningarna för statens tjänstemän olika för olika orter
för att därigenom söka utjämna nämnda växlingar i de allmänna levnadskostnaderna,
har synts kommittén vara så allmänt erkänt, att någon
utförlig motivering därutinnan icke funnits erforderlig. Efter omnämnande
av hurusom, efter borttagandet av nu förekommande bostadsförmån
in natura eller bostadsersättning, behovet av ortstillägg framträder skarpare
än hittills, lämnar kommittén (sid. 51—52 och därstädes åberopad
bilaga nr 3, som finnes införd å sid. 297—300) redogörelse för vissa av
socialstyrelsen och 1915 års kommission verkställda utredningar rörande
levnadskostnadernas storlek å skilda orter. Vid granskning av det sålunda
föreliggande materialet har kommittén funnit en fördelning av
samtliga orter, där de ifrågavarande verkens tjänstemän äro stationerade,
på sju ortsgrupper vara åtminstone för närvarande tillfredsställande samt
väl ägnad att läggas till grund för dyrortstilläggens reglerande, och
kommittén antager, att socialstyrelsen bör erhålla uppdrag att utarbeta
förslag i ämnet, vilket sedermera för enhetlighetens skull ansetts böra
underställas Kungl. Maj:ts prövning och fastställelse.
Efter ingående undersökningar, angående vilka orter böra anses
såsom dyrorter, rörande ortstilläggens storlek för manliga och kvinnliga
tjänstemän, rörande den form, under vilken tilläggen böra utgå, in. m.
säger sig kommittén hava kommit till det resultat: att endast de orter,
där inga särskilda fördyrande omständigheter kunna påvisas eller vad
som plägar betecknas såsom »rena landsbygden», böra hänföras till den
billigaste ortsgruppen, under det att dyrortstillägg bör utgå på alla
övriga platser, att ortstilläggen lämpligen böra utgå med fixa, i förhållande
till lönen stigande belopp, att å den lägsta avlöningen för manliga
tjänstemän ortstillägget bör utgöra 90 kronor för den näst billigaste
ortsgruppen med tillägg av ytterligare 90 kronor för varje ny ortsgrupp,
så att å dyraste ort tillägget kommer att utgå med 540 kronor, att ortstilläggets
maximibelopp för manliga tjänstemän bör utgöra 240 kronor
för näst billigaste ortsgruppen med tillägg av ytterligare 240 kronor för
varje ny ortsgrupp, så att detsamma å dyraste ort kommer att uppgå
till 1,440 kronor, samt att för kvinnliga tjänstemän, vilka i allmänhet
Bihang till riksdagens protokoll 1919. 1 sand. 352 käft. (Nr 391.) 966 19 6
Dy rortstillägg.
Kommittén.
42
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 391.
ej hava att försörja familj, nämnda minimi- och maximibelopp böra bliva
60 respektive 120 kronor för näst billigaste ortsgruppen samt 360 respektive
720 kronor å dyraste ort.
För vinnande av större överskådlighet över de å skilda orter utgående
totalavlöningarna har kommittén ansett ortstillägget böra sammanslås
med lönen till ett belopp. De olika ortsgrupperna betecknar kommittén
med stora bokstäverna A—G, därvid A utmärker billigaste ort,,
varest ortstillägg ej utgår, samt G dyraste ort. Ett par tablåer över de
i lönen ingående ortstillägg, som enligt kommitténs förslag skulle komma
att utgå för de olika lönesatser kommittén föreslår för manliga respektive
kvinnliga befattningshavare, meddelas å sid. 53—54 i kommitténs
betänkande, ävensom en del förklarande upplysningar till dessa tablåer.
Slutligen fäster kommittén uppmärksamheten (sid. 55) jämväl vid, att
generell omgruppering av orterna inom de olika ortsgrupperna bör äga
rum allenast i samband med reglering av lönerna, vilket kommittén förordar
skola ske periodvis. Partiella omgrupperingar, som endast beröra
orter, vilkas levnadskostnader undergått mera avsevärd förändring, anser
kommittén likväl böra kunna företagas även under löpande löneperiod.
Departements- Mot kommitténs förslag beträffande dyrortstillägg har jag, lika litet
chefen. gom de hörda myndigheterna, funnit något att erinra. Jag förutsätter, i
likhet med kommittén, att en ingående utredning i ämnet skall verkställas
av socialstyrelsen samt att, innan dess förslag underställes Kungl.
Maj:ts prövning, yttrande skall inhämtas av den gemensamma lönenämnd,
som enligt kommitténs förslag skulle hava att verka för upprätthållandet
av enhetliga avlöningsgrunder verken emellan.
Jag delar visserligen kommitténs mening, att allmän omgruppering
av orterna inom de olika grupperna bör ske endast i samband med lönereglering.
Men då svårigheter torde visa sig möta att för närvarande
verkställa en ortsgruppering, som förblir rättvis även sedan mera normala
förhållanden inträtt, anser jag mig böra förutsätta möjligheten av att
den ortsgruppering, som nu närmast skulle komma till stånd, kan inom
kort behöva undergå vissa jämkningar.
Kaliorts- Under åberopande av de ingående undersökningar, som utförts av
6Kommitté f 1914 års kommitté och 1915 års kommission angående den nu endast
vid statens järnvägar förekommande avlöningsformen kallortstillägg (sid.
55—60), har kommittén, med hänsyn till de betydande olägenheter i
kroppsligt och psykiskt hänseende, som vistelsen i övre Norrlands kalla
och ödsliga trakter medför, funnit sig böra föreslå denna avlöningsforms
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 391.
4.4
tillämpande vid samtliga de fyra verken. En skarpare gräns än hittills
har emellertid synts kommittén böra iippdragas mellan dyrorts- och kallortstilläggens
skiljaktiga ändamål. »Sålunda bör», yttrar kommittén, »kallortstiilägget
endast utgöra kompensation för de ökade svårigheter av
skilda slag, som bosättning i de nordligaste landsdelarna medför, under
det att den särskilda utgiftsökning, som föranledes av att vissa poster
å levnadsbudgeten — såsom för större bränsleförbrukning, varmare beklädnad
samt rikligare näring -—• till följd av klimatiska förhållanden
stiga till högre belopp än i blidare trakter av landet, bör liksom annan
ökning i levnadskostnaderna täckas genom dyrortstillägg. Anledningen till
att kommittén funnit en sådan utvidgning av dyrortstilläggets och begränsning
av kallortstilläggets karaktär erforderlig är den, att det i
annat fall skulle bliva nödigt bestämma kallortstilläggen till högre belopp
än ur löneteknisk synpunkt är önskligt. Åven med denna begränsning
inträda, såsom längre fram skall påvisas, vissa svårigheter vid fastställandet
av kallortstilläggens storlek, svårigheter som skulle bliva
än större, därest dessa tillägg måste beräknas med hänsyn även till viss
ökning i levnadskostnader.»
Kommittén påpekar vidare, att, då kallortstillägg hädanefter skulle
komma att utgå jämväl till andra befattningshavare än statens järnvägars,
en zonindelning, som rättar sig efter järnvägssträckor, icke vidare
kan, såsom hittills vid statens järnvägar, tillämpas för olika orters klassificering
med hänsyn till kallortstilläggets storlek. Kommittén har icke
heller medhunnit, att införskaffa alla de uppgifter, som för en dylik
klassificering äro nödiga, utan förutsätter att verkställandet av särskild
utredning härutinnan kommer att antingen uppdragas åt den av kommittén
föreslagna lönenämnd eller ock utföras i annan ordning, och utredningens
resultat därefter underställas Kungl. Maj:ts fastställelse.
Rörande kallortstilläggets storlek yttrar kommittén följande:
»Emellertid har kommittén av det redan föreliggande materialet funnit
stöd för ett bestämmande av antalet kallortsklasser, till vilka orterna
skulle hänföras, samt av storleken av det kallortstillägg, som bör utgå för
varje sådan klass. Då kallortstillägget enligt kommitténs mening rätteligen
borde hava karaktären av ett ödemarks- eller enslighetstillägg, skulle
detta tillägg för framtiden bliva behövligt i vida mindre utsträckning
än 1914 års kommitté, vilken därmed velat täcka även vissa slag av
levnadskostnader, tänkt sig, och följaktligen skulle kallortsklasserna
kunna inskränkas till helt få. Men då å andra sidan tillägget, där det
verkligen erfordras, icke bör utgå med ett alltför lågt belopp, skulle,
därest kallortsklasserna bleve så få, följden bliva, att en alltför stor
44
Kungl. Maj:is Proposition Nr 391.
skillnad i totalavlöningar uppkomme mellan befattningshavare, som vore
stationerade i relativ närhet av varandra. Huru än orternas klassificering
utföres, måste nämligen alltid gränsfall inträffa, så att av två eller
flera närbelägna orter någon eller några erhålla men den eller de övriga
icke erhålla kallortstillägg, eller att för den eller de förra bestämmes
högre kallortstillägg än för den eller de senare. För att undvika nu
antydda olägenheter, har det blivit nödvändigt att låta kallortstilläggen
börja med ett lågt belopp på mera sydligt belägna orter än såsom följd av
tilläggens ovan angivna ändamål strängt taget skulle vara nödigt, dock
efter vad det synes icke så långt ned som nu, samt att därefter låta
dem successivt ökas. Med beaktande härav och av de övriga synpunkter,
som böra vara bestämmande för kallortstilläggens storlek, har kommittén
funnit sig böra föreslå sex kallortsklasser, vilka betecknats med romerska
siffrorna I—VI, samt att tillägget för de till dessa klasser hänförda orterna
skulle utgöra för år räknat: i klass I 60, i klass II 120, i klass
III 195, i klass IV 300, i klass V 450 och i klass VI 600 kronor. Till
de lägsta klasserna böra hänföras de mera sydligt belägna orter, där
såsom nyss nämnts de för kallortstillägget konstitutiva förhållandena endast
i ringa grad göra sig kännbara, samt till högsta klassen endast de
mest avskilt belägna orterna.»
Utöver själva kallortstillägget har kommittén ansett ett särskilt
kallortstraktamente böra utgå såsom vederlag för tjänstgöring under sådana
omständigheter, att tjänstemannen i alldeles särskilt hög grad
röner inverkan av de oblida klimatiska förhållandena å sin ort. Kommittén
erinrar, att en motsvarighet härtill redan finnes i det nu vid
statens järnvägar till tjänstemän vid banavdelningen och till maskinavdelningens
ledningspersonal å banlinjen Abisko—Riksgränsen utgående särskilda
kallortstillägget av 10 kronor högre belopp per månad än till annan
där stationerad personal. »Det är också kommitténs mening», anföres vidare,
»att nämnda kallortstraktamente skall ifrågakomma allenast vid tjänstgöring
å ort, som hänförts till den högsta kallortsklassen, och även där
endast under förutsättning att de klimatiska förhållandena å orten äro
särskilt svåra och att tjänstgöringen är av den art, att tjänstemannen
nödgas i särskilt hög grad utsätta sig för inverkan av dem. Ivallortstraktamentets
belopp har synts lämpligen kunna bestämmas till 50 öre
för varje tjänstgöringsdag. Sammanlagt skulle alltså kallortstillägg och
kallortstraktamente komma att för 30 tjänstgöringsdagar uppgå till 65
kronor eller till 15 kronor högre belopp än det till ovannämnda personal å
banlinjen Abisko—Riksgränsen nu utgående kallortstillägget. Härvid
liksom vid jämförelse i övriga fall mellan de nuvarande och de av kom
-
Kungl. May.ts Proposition Nr 391.
45
mittén föreslagna kallortsersättningarnas storlek bör dock hållas för
ögonen, att den i penningar direkt uppskattbara utgiftsökning, som
det nuvarande kallortstillägget avser att kompensera, enligt kommitténs
förslag skulle komma att täckas genom dyrortstillägg.»
Ifråga om andra ifrågasatta anordningar med hänsyn till kallortsförhållandena
anför kommittén följande:
»Emellertid vill kommittén icke förneka, att vid sidan av dyrortstillägg
och kallortstillägg även andra anordningar kunna vara av nöden för att med
den raskt fortskridande utvecklingen av statens verksamhet inom övre Norrland
bereda de statsinstitutioner, vilka handhava denna verksamhet, möjlighet
att rekrytera sin personal där uppe med dugande arbetskrafter
från de sydligare landsdelarna och jämväl under någon längre tid behålla
dem där. Särskilt från järnvägshåll har för kommittén påpekats
de nuvarande vanskligheterna härutinnan. Kommittén har även varit
i tillfälle att taga del av vissa utredningar, som på järnvägsstyrelsens
föranstaltande utförts angående åtgärder till tryggande av ban- och maskinavdelningarnas
underbefälsrekryteringar inom de nordligaste distrikten
och till förekommande av de nu mycket vanliga förflyttningarna av personal
söderut. Bland de förslag, som därvid framkommit, må nämnas
beredande av ökade löneförmåner under skilda former, längre kostnadsfri
ledighet, minskad tjänstgöringstid, förmånligare tjänstårsberäkning,
tidigare pensionering m. m. Av 1914 års kommitté har även i sammanhang
med behandlingen av kallortsspörsmålen berörts önskvärdheten av
att medel kunde ställas till förfogande för beredande av möjlighet för
de i övre Norrland stationerade tjänstemännens familjemedlemmar till
rekreationsresor söderut samt att åtgärder bleve vidtagna till underlättande
av barnens skolgång och förbättring av skolväsendet.
Åtskilliga av de sålunda framkomna förslagen torde vara väl värda
beaktande och en del av dem torde kunna i administrativ väg realiseras.
Då emellertid dessa spörsmål säkerligen hava intresse icke blott för järnvägsstyrelsen,
som för övrigt icke lärer hava tagit ståndpunkt till dem,
och för de övriga av kommitténs arbete berörda verken utan även för
andra grenar av statsförvaltningen, har kommittén, vilken icke hunnit
ägna förevarande frågor den ingående undersökning, som är erforderlig,
funnit riktigast att desamma, i den män så prövas skäligt, göras till
föremål för särskild utredning, så mycket hellre som den allmänna
löneregleringen för de nu ifrågavarande verken icke påverkas därav.»
De fem tjänstemän, som närmast varit att anse såsom representanter
inom kommittén för de högre avlönade tjänstemannagrupperna, hava,
Reservation.
46
Yttranden.
Departements
chefen.
Beklädnad
in natura
och beklädnadsersättning.
Kommittén.
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 391.
var för sitt verk, i avgiven reservation (sid. 304—305) uttalat sig för
en gradering av kallortstillägget i syfte att därigenom underlätta rekryteringen
av dessa personalgrupper i övre Norrland. De föreslå därför,
att kallortstillägget måtte utgå med de av kommitténs majoritet ifrågasatta
beloppen inom de olika kallortsklasserna för befattningshavare
tillhörande de sju lägsta lönegraderna enligt kommitténs löneplan, men
att kallortstillägget måtte förhöjas med 50 procent för 8 —14 lönegraderna
samt med 100 procent för de sju högsta lönegraderna.
Vad i berörda reservation yrkats angående graderat kallortstillägg
har biträtts av de fyra verken styrelser ävensom av posttjänstemännens
förening, svenska telegraftjänstemännens förening, telegrafverkets ingenjörsförening,
föreningen för tjänstemän av högre grad vid statens järnvägar,
statens järnvägars ban och maskiningenjörsförening och trafiktjänstemännens
riksförbund, varjämte järnvägsstyrelsen och vattenfallsstyrelsen
tillstyrkt kommitténs uttalande angående åvägabringande av en
allsidig utredning rörande vissa ifrågasatta åtgärder i syfte att underlätta
rekryteringen av statstjänstemän inom övre Norrland samt att möjliggöra
deras behållande därstädes.
För egen del har jag, med avseende jämväl å vad kommittén å
sid. 62—63 anfört emot reservanternas yrkande, icke funnit anledning
frångå kommittémajoritetens förslag beträffande kallortstillägg, men synes
mig den nyss antydda utredningen rörande andra anordningar till personalens
fromma i de norra landsdelarna böra snarast möjligt komma
till stånd.
Ifråga om den för samtliga fyra verkens lägre personal gemensamma
avlöningsformen beklädnad in natura eller beklädnadsersättning har
kommittén (sid. 63 — 65) kommit till det resultat, att denna avlöningsform
bör indragas och uppgå i den egentliga avlöningen, men att den
personal, som allt fortfarande tilldelas uniformspersedlar, skall vidkännas
lämpligt avdrag å avlöningen. Kommittén — som finner det böra tagas
i övervägande av verkens styrelser, huruvida icke skyldigheten att bära
uniform under tjänstgöring skulle kunna inskränkas exempelvis för i
rent kontorsarbete sysselsatt personal, som icke heller kommer i direkt
beröring med allmänheten — säger sig emellertid inse, att beträffande
vissa tjänstemannakategorier föreskrift om bärandet av särskild tjänstedräkt
kommer att allt fortfarande vara erforderlig, liksom ock att för
viss art av tjänstgöring särskild beklädnad kan vara nödvändig, såsom
pälsar, överdragskläder för maskinpersonal, oljekläder för ångfärjornas
Kung]. Maj.ts Proposition Nr 391.
47
bcsättningspersonal m. m. Dylika för visst yrke speciella persedlar,
som icke äro att hänföra till vad man i allmänhet avser med bekliidnad
eller uniform, liksom ock alla smärre tjänstetecken samt tillbehör till
uniform, såsom mössmärken, knappar etc., anser kommittén böra av
vederbörande verk utlämnas åt personalen såsom lån utan ersättning.
Övriga löreskrivna klädespersedlar eller materialier till sådana åter böra,
där vederbörande verk prövar lämpligt tillhandahålla dem åt personalen,
ersättas av denna genom avdrag å avlöningen. I allmänhet skulle såsom
grund för ersättningens bestämmande läggas vederbörande verks
eget självkostnadspris.
»Emellertid», fortsätter kommittén, »får icke förbises, att vissa grupper
av tjänstemän hava sådan tjänstgöring, att det ligger i verkets intresse, att
de därvid alltid uppträda i väl vårdad uniform — kommittén tänker härvid
särskilt på viss tågpersonal vid statens järnvägar — liksom ock att vissa
andra tjänstemannagrupper hava sådant arbete, att beklädnaden i särskilt
hög grad utsattes för slitning eller för inverkan av väder och vind. Då
det skulle onödigt försvåra placeringen av dylika tjänstemannagrupper å
avlöningsskalan, om därvid måste tagas hänsyn till att de av sin tjänstgöring
skulle vara nödgade vidkännas större avdrag å avlöningen än
andra befattningshavare, med vilka de eljest böra vara jämställda, har
kommittén funnit sig böra förorda, att vederlag i stället lämnas dem
genom fastställandet av särskild, lägre beräkningsgrund för den ersättning
de skola hava att utgiva för inköp från verket av klädespersedlarna eller
materialier till desamma. Såväl med hänsyn härtill som i syfte att över
hela linjen uppehålla enhetlighet verken emellan i avseende å uniformspliktig
personals utgifter för persedlars och materialiers förvärv från
verken, har kommittén ansett nödigt att generella grunder för ersättningen
meddelas av Kungl. Maj:t.»
De fyra kommittéledamöter, vilka närmast företrätt de personalgrupper,
som hittills åtnjutit beklädnadsförmån, hava, var för sitt verk,
i avgivna reservationer påyrkat bibehållande av denna förmån (sid.
305—306).
Reservanternas yrkanden hava vunnit anslutning från en del av de
hörda tjänstemannaföreningarna, nämligen svenska postmannaförbundet,
telegraf- och telefonmannaförbundet, telegrafverkets trafikpersonalförbund,
svenska järnvägsmannaförbundet, Sveriges statsbanors befälsförbund
av tjänstemän av lägre grad, svenska statsbanornas lokomotivförare
förening, statens vattenfallsverks tjänstemannaförening i Trollhättan
och Älvkarleby kraftverks maskinistförening.
Reserv aktioner.
Yttranden.
48
Departements
chefen.
Kostnadsfri
läkarvård
m. m.
Kommittén.
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 391.
Å andra sidan har järnvägsstyrelsen mot kommitténs förslag i
fråga om utlånande av vissa, till beklädnad ej direkt hänförliga persedlar
anfört, att dylikt icke borde förekomma ifråga om pälsar och
regnrockar.
Då det icke skulle vara förenligt med det lönesystem, som ligger
till grund för kommitténs förslag till avlöningsreglemente, att låta viss
personal fortfarande komma i åtnjutande av förmånen av fri uniformsbeklädnad
eller ersättning därför, kan jag icke ansluta mig till reservanternas
mening. Det bör ock ihågkommas, att de föreslagna lönerna äro
beräknade med hänsyn till att nämnda förmån icke vidare skall förekomma.
Vidkommande järnvägsstyrelsens nyssnämnda uttalande erinrar jag,
att kommitténs avfattning av 25 § i förslaget till avlöningsreglemente
förutsätter en prövning av vederbörande verk ifråga om utlämnande av
klädespersedlar eller materialier såsom lån. Om därvid skulle framgå,
att av järnvägsstyrelsen omnämnda plagg icke böra utlämnas såsom
lån på grund av att, såsom styrelsen uppgivit, vanvård och missbruk
av dylika persedlar inträffat, utgör givetvis den omständigheten, att
kommittén i sitt betänkande (sid. 64) särskilt omnämnt visst plagg såsom
sådant, vilket synts böra utlämnas såsom lån, icke hinder för verkets
styrelse att begränsa utlåningen av dylika plagg. Med hänsyn till
den stora kostnad, det skulle medföra för personalen att själv anskaffa
exempelvis pälsar, synes dock just detta plagg, där det är oundgängligen
behövligt i tjänsten, böra om möjligt tillhandahållas såsom lån.
Jag vill i detta sammanhang erinra, att det, med hänsyn till att
enligt nu gällande avlöningsreglementen vederbörande verks styrelser
äga bestämma beklädnadsersättningens storlek, kan visa sig nödvändigt,
att Kungl. Maj:t i sammanhang med utfärdande av särskilda bestämmelser
angående övergång på nya staten fastställer beloppet av den
kontanta beklädnadsersättning, som må läggas till grund vid beräknande
av tjänstemännens nuvarande totala avlöning i och för bestämmande
av, huruvida personligt lönetillägg till förekommande av minskad
inkomst bör meddelas eller ej. Enligt vad jag inhämtat, utgår nu
beklädnadsersättningen med olika belopp inom de fyra verken. Huruvida
det belopp av 120 kronor för år, med vilket kommittén i sina
jämförande avlöningstablåer (sid. 281 och följande) räknat, må anses
lämpligt, är jag nu icke i tillfälle att yttra mig om.
Av skäl, som anföras å sid. 65—66, har kommittén funnit sig icke
böra föreslå borttagande av den nu vid alla fyra verken i viss ut
-
Kung!. Maj:ts Proposition Nr 391.
49
sträckning förekommande förmånen för tjänstemännen att erhålla läkarvård
och medikamenter på vederbörande verks bekostnad. Då alltså
denna förmån skulle komma att bibehållas, har kommittén funnit 1 ikställighetskravet
påfordra, att förmånen ifråga utsträckes till all personal,
såväl vid lokalförvaltningarna som hos styrelserna samt både lägre
och högre avlönad.
På grund av riksdagens vid upprepade tillfällen gjorda bestämda
uttalanden emot beredande av kostnadsfri läkarvård för befattningshavares
familjemedlemmar, vilken uppfattning kommitténs majoritet
säger sig principiellt dela, föreslås, att den förmån av kostnadsfri läkarvård
m. m., som nu tillkommer lägre distriktstjänstemäns vid statens
järnvägar och en del från enskild verksamhet övertagna befattningshavares
vid statens vattenfallsverk familjemedlemmar, skall upphävas
samt vid bestämmandet av nämnda tjänstemäns avlöning i stället tagas
hänsyn till förlusten av förmånen ifråga. »Emellertid måste det
medgivas», anför kommittén, »att fall kunna förekomma, då av billighetsskäl
en tjänstemans familj bör på verkets bekostnad undfå läkarvård
och medikamenter. En del befattningshavare, särskilt vid statens järnvägar,
äro nämligen stationerade å orter, som äro så avlägset belägna från plats,
där läkare finnes, att det torde vara nödvändigt, att staten träder emellan
för att ej sådan tjänstemans familjemedlemmar skola till följd av svårigheten
och kostnaderna för anskaffande av erforderlig läkarhjälp bliva
oförskylt lidande. Till förekommande av att ett dylikt medgivande
skall resultera i en återgång till den vid statens järnvägar nu medgivna
vidsträcktare rätten till fri läkarvård för familjemedlemmar, torde dock
redan på förhand böra av vederbörande verks styrelse prövas, å vilka
orter den nu avsedda förmånen bör beredas, liksom ock densamma synes
böra begränsas till att avse tjänstemans hustru eller husföreståndarinna
och oförsörjda barn.»
Samma ledamöter av kommittén, som reserverat sig mot borttagandet
av beklädnadsförmånen, ävensom ytterligare en kommittéledamot
hava uttalat sig för bibehållande av förmånen av fri läkarvård och fria
läkemedel för de lägre befattningshavarnas familjemedlemmar (sid.
306—809).
Till dessa reservationer hava svenska postmannaförbundet, telegrafoch
telefonmannaförbundet, telegrafverkets trafikpersonalförbund, svenska
järnvägsmannaförbundet, Sveriges lokomotivmannaförbund, Sveriges
Bihang till riksdagens protokoll 1919. 1 samt. 352 höft. (Nr 391.) 966 19 7
Reserva
tioner.
Yttranden.
50
Kung!. Maj:ts Proposition Nr 391.
Departements
chefen.
Fel
räknings
penningar.
Kommittén.
statsbanors befälsförbund av tjänstemän av lägre grad, svenska statsbanornas
lokomotivförareförening och statens vattenfallsverks tjänstemannaförening
i Trollhättan anslutit sig.
Järnvägs- och vattenfallsstyrelserna hava ansett fria medikamenter
icke under några omständigheter böra medgivas befattningshavares
familjemedlemmar, och järnvägsstyrelsen har även uttalat sig emot beviljandet
åt dem av fri läkarvård.
Vad angår kommitténs förslag rörande rätt för alla tjänstemän att
erhålla kostnadsfri läkarvård jämte läkemedel, anser jag mig böra biträda
detsamma, då detta ur likställighetssynpunkt måste anses riktigt och då
därmed icke skulle vållas verken någon mera avsevärd utgift.
De skäl, som av reservanterna anförts till stöd för ett frångående
av den principiellt riktiga och av riksdagen vid flera tillfällen hävdade
ståndpunkten, att läkarvård för befattningshavares familjemedlemmar icke
bör bekostas av statsmedel, anser jag däremot icke vara tillfyllest. Att
nämnda förmån vid ett par av verken sedan längre tid tillbaka tillkommit
vissa befattningshavares familjemedlemmar bör icke nödvändigtvis påkalla
att, då nu en omläggning av lönesystemet i dess helhet äger rum, denna
förmån allt fortfarande skall bestå och därjämte utvidgas till att omfatta
även nya stora tjänstemannagrupper. Tvärtom anser jag i likhet med
järnvägsstyrelsen, att förmånen i fråga bör helt avskaffas och således
icke heller förekomma i de av kommittén avsedda fall. De nämnda
reservanterna hava själva påvisat, hurusom en fri prövning angående de
fall, då familjeläkarvård skulle bestridas av verkens medel, med sannolikhet
komme att vålla förvecklingar och svårigheter samt bliva en källa till
missnöje från den del av personalens sida, vars familjer icke beretts
motsvarande förmån. Stora praktiska svårigheter synas ock föreligga
att på ett tillfredsställande sätt avgränsa de fall, där fri läkarvård skulle
beredas familjemedlemmar. Jag anser således, att kommitténs förslag
härutinnan, vilket införts såsom ett andra moment i 26 § av kommitténs
förslag till avlöningsreglemente, icke bör biträdas.
Kommittén anser felräkningspenningar (sid. 67—68) fortfarande böra
förekomma, men uttalar sig för en revision av bestämmelserna därom
enligt av kommittén antydda grunder. Jämte det kommittén finner
dessa grunder icke vidare böra fastställas av riksdagen utan av Kungl.
Maj:t, föreslår kommittén ett maximibelopp av 600 kronor, över vilket
envar tjänsteman för år tillkommande felräkningspenningar icke få
stiga.
Kungl. May.ts Proposition Nr 391. 51
Vad kommittén anfört beträffande felräkningspenningar föranleder
icke någon erinran från min sida. Jag anser mig alltså icke böra biträda
en framställning från Sveriges statsbanors befälsförbund av tjänstemän
av lägre grad om beredande av särskilda felräkningspenningar i
vissa fall i’ör handhavaude av kontrollräkning och ansvarande för trafikuppbörd
å stationer och expeditioner. Förutom det att dylikt tjänsteuppdrag
väl i regel sammanfaller med handhavaude av uppbörd och
således redan med kommitténs förslag berättigar till erhållande av felräkningspenningar,
synas felräkningspenningar icke böra utgå såsom
gottgörelse för eventuell felaktig tillämpning av gällande taxe- eller
andra föreskrifter, utan böra förekomma allenast till täckande av förlust
genom direkt felräkning ''vid utbetalande eller mottagande av penningar.
Med undantag av en reservant, uttalar sig kommittén för avskaffande
av anmärkningsarvode (sid. 68—69), men med hänsyn till att frågan
om anmärkningsarvode inom statsförvaltningen i gemen vore föremål
för särskild utredning, har kommittén i sitt förslag till avlöningsreglemente
allenast upptagit ett stadgande, som lämnar möjlighet för
Kungl. Maj:t att medgiva utbetalande av anmärkningsarvode med, såsom
hitintills, högst 15 procent å belopp eller värde, som avses i fastställd
anmärkning.
Då berörda utredning, som verkställts av inom finansdepartementet
tillkallade s. k. revisionskommitterade, ännu icke varit föremål för
slutlig prövning, synes det av kommittén föreslagna stadgandet vara
lämpligt.
Bland nu förekommande särskilda tilläggsarvoden föreslår kommittén,
att sådant arvode, ehuru med förhöjda belopp, bibehålies för byråchef
hos generalpoststyrelsen och telegrafstyrelsen, vilken förordnats såsom
generaldirektörs ställföreträdare (sid. 69), och för tågledare vid statens
järnvägar (sid. 70), men att däremot föreskrifterna om dylikt arvode
upphävas dels för vissa postmästare, vilka i stället skulle hänföras till
en högre postmästargrad (sid. 69), dels för tjänsteman vid statens järnvägars
distrikt, som handhar underkassörsgöromål, för vilka göromåls
förrättande i stället skulle utgå felräkningspenningar (sid. 70), dels för
kontorsbiträde, som tjänstgör såsom förman å järnvägsstyrelsens biljetttryckeri,
vilken befattning skulle utbytas mot en förste kontorsbiträdestjänst
(sid. 70), dels för förste vaktmästare vid verkens styrelser, vilka
Departements
chefen.
Anmärk
nings
arvode.
Kommittén.
Departements
chefen.
Tilläggs
arvoden.
Kommittén.
52
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 391.
Departements
chefen.
Särskilda
ersättningar
och
förmåner
för verkens
resande
personal.
Kommittén.
Departements
chefen.
befattningar skulle uppföras å ordinarie stat såsom förste expeditionsvaktsbefattningar
(sid. 70), dels och för vakt vid administrationsbyggnaden
i Trollhättan samt för telefon- eller portvakt vid statens vattenfallsverks
kraftverk för förrättande av mera maktpåliggande arbete, vilka
sistnämnda två slag av arvoden icke vidare synts vara behövliga (sid.
70—71). Därjämte föreslår kommittén, att särskilda arvoden skola utgå
för driftchef vid Porjus kraftverk (sid. 152) samt till kvinnlig befattningshavare,
som bestrider göromål såsom stenograf, och för rikstelefonist
vid telegrafverket, som förordnats att förestå växeltelefonstation
(sid. 71).
Jag finner mig i allo kanna biträda vad’ kommittén sålunda föreslagit
i fråga om tilläggsarvoden för verkens tjänstemän. Till frågan
om arvode för tågledare och stenograf återkommer jag emellertid senare.
Efter att hava redogjort för nu gällande bestämmelser angående
reseersättning m. m. till verkens resande personal (sid. 71—74), uttalar sig
kommittén för bibehållande i huvudsak av gällande föreskrifter härutinnan,
dock att desamma hädanefter alltid skola utfärdas av Kungl.
Maj:t. Rörande de speciella former av ersättning eller annan förmån,
som utgår till personal vid statens järnvägar, har kommittén ingen erinran
att göra mot grunderna för milpenningars utbetalande, men anser
en omläggning eventuellt böra ske i fråga om s. k. seglingspenningars
beräknande för den högre ångfärjepersonalen. Beträffande förmånen av
fri kost eller kostpenningar till ångfärjepersonal hänför sig kommittén
till en undersökning av 1914 års kommitté (sid. 74 — 76) samt uttalar
sig för att nämnda förmän icke skall utgå under fridagar utan allenast
under tjänstgöring å färja samt då färja befinner sig utom hemorten.
Kommittén stryker också under vad 1914 års kommitté anfört i fråga
om de otillfredsställande serveringsförhållandena å färjorna för den lägre
personalen.
Vad kommittén sålunda yttrat rörande ersättning eller annan förmån
till verkens resande personal föranleder ingen erinran från min sida.
Jag uttalar min förvissning, att järnvägsstyrelsen kommer att söka råda
bot för sådana påtalade olägenheter med avseende å den lägre ångfarjepersonalens
matanordningar, vilka vid en undersökning kunna visa sig
förekomma.
Kungl. Maj.ts Proposition Nr 391.
53
Rörande generalpostdirektörens nuvarande arvode såsom ordförande
i styrelsen för postsparbanken anför kommittén (sid. 7(5), att den utgått
från att sådant arvode allt fortfarande skall förekomma.
Däremot föreslår kommittén (sid. 7 7—7!)), att nu utgående arvoden
till postkontorspersonal för förrättande av vissa postsparbanks-, riksförsäkrings-,
folkpensions- med flera dylika göromål skola bortfalla. Till
postmästare, vars sammanlagda avlöning å nya staten skulle genom
bortfallandet av nämnda arvoden komma att understiga lians sammanlagda
inkomst i tjänsten under år 1919, bar kommittén ansett personligt
lönetillägg böra utgå, varom föreskrift borde meddelas i de övergångsbestämmelser,
Kungl. Maj:t skulle Lava att utfärda.
I fråga om postpersonalen yttrar kommittén även den meningen
{sid. 79—80), att särskilda arvoden icke vidare böra utgå till vissa befattningshavare
hos generalpoststyrelsen för handläggande av ärenden
rörande stämpelväsendet.
Generalpoststyrelsen har, under erinran att en av de ledande principerna
i kommitténs förslag varit, att alla extra inkomster av mera rörlig
beskaffenhet skulle omsättas till fast lön, uttalat sin anslutning till
denna princip och därför icke ansett sig böra göra någon erinran mot
indragning av nuvarande postsparbanksersättning. Styrelsen har vidare,
i likhet med posttjänstemännens förening, påpekat, att sådant personligt
lönetillägg till kompenserande av mistad inkomst från postsparbanken,
som kommittén föreslagit för vissa postmästare, jämväl kunde erfordras
för en eller annan redogörare vid postverket, vilken ej vore postmästare.
Åven i fråga om indragning av de särskilda stämpelarvodena delar
generalpoststyrelsen principiellt kommitténs uppfattning, men har dock
ifrågasatt, att en nuvarande sekreterare hos styrelsen, vilken uppbär ett
arvode å 500 kronor för år från anslaget till stämpelomkostnader, borde
tills vidare få åtnjuta nämnda arvode ävensom att kassaintendenten hos
styrelsen under viss förutsättning även skulle tills vidare få bibehålla
sådant arvode.
Styrelsen för postsparbanken har funnit kommitténs ståndpunkt i
fråga om borttagande av förekommande extra inkomster för postpersonalen
helt naturlig och överensstämmande med de reformsträvanden,
som gjort sig gällande inom andra delar av statsförvaltningen. Under
erinran emellertid om betydelsen för postsparbanken själv av att särskilda
ersättningar utgå till postkontorens tjänstemän för handläggning av rena
postsparbanksärenden, har styrelsen hemställt, att, även om övriga extra
inkomster för nämnda personal komme att indragas, undantag måtte göras
för sådan ersättning, som avser handläggning av postsparbanksgöromål.
Extra inkomster
för
personal
vid postverket.
Kommittén.
Yttranden.
54
Kungl. Maj.ts Proposition Nr 391.
Departements
chefen.
Frågan om arvodet till generalpostdirektören i hans egenskap av
ordförande i styrelsen för postsparbanken torde i detta sammanhang
icke böra komma under övervägande. Jag vill allenast nämna, att kommittén
grundat sitt förslag i fråga om beloppet av general postdirektörens
arvode såsom chef för postverket på den förutsättningen, att
nämnda postsparbanksarvode allt fortfarande skulle utgå till honom.
Vidkommande åter de särskilda ersättningarna från postsparbanken
till postkontorspersonal för förrättande av vissa postsparbanks-, riksförsäkrings-,
folkpensions- och andra dylika göromål samt nu förekommande
arvoden till vissa befattningshavare hos generalpoststyrelsen för
handläggning av stämpelärenden, skulle bibehållande av dylika särskilda
ersättningar och arvoden i betänklig mån rubba de principer, på vilka
hela det av kommittén uppbyggda och av mig förordade lönesystemet
vilar. Åven om det ur andra synpunkter må anses lämpligt att, såsom
styrelsen för postsparbanken anfört i fråga om ersättning för bestyr med
postsparbanksärenden, låta postpersonalen uppbära dylik ersättning,
synas mig dessa synpunkter få vika. Jag giver således min anslutning
till kommitténs förslag även härutinnan.
I den till innevarande års riksdag avlåtna statsverkspropositionen,,
sjätte huvudtiteln, har Kungl. Maj:t gjort framställning om anvisande
för år 1920 av särskilda anslag att användas till ersättning åt postsparbanken
för dess bestyr dels med uppbörd och utbetalningar m. m.
för riksförsäkringsanstalten (punkten 70), dels ock med pensionsutbetalningar
samt biträde med den frivilliga försäkringens genomförande m. m.
(punkten 101). I fråga om in- och utbetalningar för riksförsäkringsanstalten
och för den frivilliga pensionsförsäkringen utgår av dessa
anslag ersättning enligt vissa av riksdagen prövade grunder åt postanstalternas
tjänstemän — förutom till personalen vid postkontor jämväl
till föreståndare för poststationer och brevsamlingsställen. Vid bifall
till vad nyss föreslagits beträffande borttagande av denna ersättning för
postkontorspersonalen —- varmed i förevarande sammanhang givetvis
höra likställas sådana stationsmästare, som uppföras å ordinarie stat —
böra ändrade grunder för ersättning till postsparbanken för omförmälda
bestyr fastställas, varjämte i samband härmed bör upptagas den av
kommittén (sid. 79) berörda frågan, i vad mån postverket självt skall
åtnjuta gottgörelse för dessa bestyr. Nu berörda frågor torde emellertid,
då de ändrade grunderna skulle träda i tillämpning först den 1
juli 1920, kunna underställas 1920 års riksdag. Enär den gottgörelse,
som från nämnda anslag utgår till postkontorens tjänstemän, endast
motsvarar en mindre del av de äskade medlen, torde, då anslagen
55
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 391.
skulle hava förslagsanslags natur, anledning oj förofinnas att för år
1 ''*20 ifrågasätta ändring beträffande anslagsbeloppen. Erinras må härvid,
att jag, i sammanhang med det under punkten 101 gjorda anslagsäskandet,
anmälde en av pensionsstyrelsen gjord framställning om ersättning
till posttjänstemännen lör utlämnande av nya försäkringsböcker,
därvid jag förklarade mig hava för avsikt att, därest riksdagen ej framställde
erinran mot förslaget, tillstyrka Kungl. Maj:t att utfärda bestämmelser
i antydd riktning. Därest emellertid särskilda ersättningar
till postkontorens tjänstemän icke vidare skulle utgå, synes pensionsstyrelsens
förslag icke böra föranleda åtgärd.
Det i inkomna yttranden gjorda påpekandet, att personligt lönetillägg
till förekommande av inkomstminskning såsom följd av ifrågavarande
särskilda ersättningars och arvodens avskaffande kan komma att
erfordras även beträffande andra än postmästare, är givetvis riktigt, och
torde i dessa liksom i andra liknande hänseenden föreskrift böra införas
i de av Kungl. Maj:t utfärdade övergångsbestämmelserna. På sätt jag
yttrat i fråga om beräknande av personligt lönetillägg för tjänstemän
vid telegrafverket, vilka förlora rätten till uppbördsprovision, torde jämväl
i fråga om posttjänsteman, som mister rätten till ovannämnda ersättning
från postsparbanken, böra tagas hänsyn till beloppet av ersättningen
under år 1919 och icke under tiden 1 juli 1919—30 juni 1920.
Enligt kommitténs i annat sammanhang (sid. 153) utalade åsikt
skulle till vissa tjänstemän hos generalpoststyrelsen kunna fortfarande
utgå ersättning från postsparbanken för arbetsbiträde åt sistnämnda
verk. Häremot har jag för närvarande intet att erinra, men torde denna
fråga, som icke äger direkt sammanhang med spörsmålet om lönereglering
för postverket, böra komma under förnyat övervägande vid eventuell
lönereglering för postsparbanken.
Kommittén erinrar (sid. 80—86), att på grund av särskilda kungl. Extra inbrev
föreståndare för telegrafverkets telegrafstationer — telegrafdirek- kom8ter för
törel- samt manliga och kvinnliga telegrafkommissarier — äga såsom vuTtTieersättning
för räkningshållning av telegram samt kredits lämnande för elverket,
telegramavgifter debitera telegramavsändare viss avgift. Dessa sportler Kommittén.
hava under senare tider på sina håll stigit till avsevärda belopp. I de
fall, då sportlerna för år överstiga 2,500 kronor, sker fördelning av dem
mellan stationsföreståndaren och viss biträdande personal enligt av telegrafstyrelsen
fastställda grunder.
Kommittén föreslår, att denna inkomst måtte indragas till telegrafverkets
kassa samt att, pa sätt vid tidigare skedd indragning till post
-
56
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 391.
verkets kassa av där förekommande sportelinkomst av liknande slagförfors,
en successivt bortfallande ersättning för den förlorade sportelinkomsten
måtte beredas tjänstemännen. På anförda skäl bar kommittén
emellertid ansett sig icke kunna förorda lika gynnsamma ersättningsvillkor
för ifrågavarande telegrafpersonal som tidigare för postpersonalen.
Under det att den senare fick sina sportler avskrivna under loppet av
nio år, föreslår kommittén, att den telegrafverkets personal, som åtnjuter
sportler, skall under år 1920 erhålla personligt lönetillägg motsvarande
skillnaden mellan sammanlagda avlöningen jämte sportler under år 1919,
å ena sidan, och 1920 års lön, å andra sidan, samt sedermera få detta
lönetillägg minskat med en femtedel för varje år, så att detsamma vid
utgången av år 1924 skall alldeles bortfalla. 1 den män avlöningen å
nya staten ökas, skall lönetillägget i motsvarande grad minskas. Slutligen
har hven, med hänsyn till att i ett fall sportlerna stigit till synnerligen
högt belopp, uttalats, att redan från början en reduktion bör
ske, så till vida att sportelinkomst, som under år 1919 överstiger 10,000
kronor, icke får medräknas vid bestämmande av det personliga lönetillläggets
storlek. Enligt kommitténs beräkningar skulle de ifrågavarande
personliga lönetilläggen uppgå under år 1920 till omkring 48,000 kronor,
varemot telegrafverket genom sportlernas indragning till verkets
kassa skulle tillföras en ökad inkomst, som, efter förhållandena under år
1917 räknat, kan anslås till omkring 175,000 kronor.
Vidare har kommittén föreslagit upphävande av rätt för telegrafpersonal
att tillgodogöra sig lösen för utfärdande av telegramavskrift.
Yttranden. Svenska telegraftjänstemännens förening har i sitt yttrande över
kommitténs betänkande hemställt, att indragningen av den vissa telegraftjänstemän
tillkommande ersättning för telegramräkningshållning
måtte ske utan sammanblandning med den egentliga avlöningen och
under en tidrymd av 10 år. I liknande riktning uttalar sig jämväl
kvinnliga telegrafpersonalens förening.
Departements- Då sportler för statstjänstemän i allmänhet borttagits redan för
chefen. längre tid tillbaka, kan jag icke finna det riktigt, att telegrafverkets
ifrågavarande tjänstemän, som fått tillgodonjuta sportler —- och i vissa
fall ganska betydande sådana — ända till närvarande tid, till följd därav
skola vid nu skeende lönereglering ställas allt för gynnsamt i förhållande
till befattningshavare inom samma eller andra verk, med vilka de
funnits böra vara i avlöningshänseende likställda. Med hänsyn likväl
till det av mig förordade sättet för löneregleringens genomförande synes
fog föreligga att medgiva ifrågavarande personal en något förmån
-
57
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 391.
Ägare form för telegramprovisionens avskrivning än kommittén satt i
fråga. Jag intager därvid icke någon väsentligt olika ståndpunkt gent
emot kommittén, vars huvudsakliga skäl för det snävare förfarandet
gent emot telegrafpersonalen än för ett tiotal år tillbaka gent emot postpersonalen
varit, att en förhållandevis större löneförbättring nu skulle
komma att beredas telegraftjänstemännen än den, som skedde i samband
med borttagandet av postpersonalens sportler. Därest emellertid
någon verklig löneökning nu icke skulle komma till stånd, skulle
till följd av sportlernas bortfallande flertalet nu sportelberättigade tjänstemän
visserligen under det första året efter löneregleringens ikraftträdande
. erhålla personligt lönetillägg till sådant belopp, att någon minskad
inkomst under det året icke uppkomme, men under vart av de
fyra närmaste åren efter löneregleringens genomförande skulle de genom
den av kommittén föreslagna årliga avskrivningen med en femtedel av
det personliga lönetillägget få vidkännas en successivt inträdande, stark
minskning av sina inkomster gent emot nu. För att i någon mån
mildra den särskilt i dessa tider synnerligen kännbara inverkan av en
direkt inkomstminskning synes det mig vara rimligt, att tiden för avskrivning
av det personliga lönetillägget utsträckes att omfatta — liksom
tidigare vid postverket — nio år och att således avskrivningen sker med
en niondel årligen, till följd varav det personliga lönetillägget skulle
komma att helt upphöra med utgången av juni månad 1929. Givetvis
skulle dock härvid, såsom kommittén hemställt, det personliga lönetilllägget
även minskas eller helt bortfalla, i den mån avlöningen å ny
stat ökas. Jag anser så mycket större fog finnas för detta tillmötesgående
av personalens intressen, som det här icke är fråga om en statsutgift
i egentlig mening, alldenstund telegrafverket hädanefter skulle
komma att tillgodogöra sig sportelinkomsten, vilken enligt kommitténs
uppgift under år 1917 belöpte sig till omkring 175,000 kronor.
Därest tiden för avskrivning av det personliga lönetillägget för den
sportelberättigade telegrafpersonalen utsträckes i enlighet med vad jag
nu föreslagit, synes emellertid skäl föreligga att redan från början begränsa
maximibeloppet av den nuvarande sportelinkomst, som må läggas
till grund vid det personliga lönetilläggets beräknande, till något över
hälften av vad kommittén härutinnan föreslagit. Då kommittén ifrågasatt
ett maximibelopp av 10,000 kronor, synes det alltså böra, för att
erhålla ett med nio jämnt delbart tal, sättas till 5,400 kronor.
Slutligen torde av samma skäl, som av mig anförts i fråga om
uppbördsprovisionens bortfallande, böra i övergångsbestämmelserna stadgas,
att vid beräknande av sportelberättigad tjänstemans inkomst av sin
Bihang till riksdagens protokoll 1919. 1 sand. 352 käft. (Nr 391.) 966 19 8
Extra inkomster
för
personal
vid statens
järnvägar.
Kommittén.
Departements
chefen.
Extra inkomster
för
personal
vid statens
vätte n fallsverk.
58 Kungl. Maj-is Proposition Nr 391.
befattning hänsyn skall tagas till sportlernas belopp under år 1919 och
icke under tiden 1 juli 1919 — 30 juni 1920.
Kommittén föreslår (sid. 87), att det reglerade postarvodet å 120
kronor för år, som utgår till föreståndare för förenade järnvägs- och
poststationer, skall bortfalla och i stället vid fastställandet av grunder
för felräkningspenningar åt järnvägspersonal tagas hänsyn till den ökade
risk för felräkning, som handhavandet av postgöromål kan anses medföra
för stationsföreståndarna. Jämväl skulle, liksom i fråga om postverkets
personal föreslagits, nu förekommande ersättningar till poststationsföreståndare
vid statens järnvägar för förrättande av postsparbanksm.
fl. dylika göromål upphöra att utgå (sid. 88). Åven den järnvägstjänstemän
tillkommande provision vid försäljning av vissa fraktsedlar
och varudeklarationer har kommittén ansett böra bortfalla (sid. 88—89).
Enligt medgivande i avlöningsreglementet för statens järnvägar må
premier enligt av Kungl. Maj:t fastställda bestämmelser tilldelas tjänstemän
av s. k. lägre grad, till följd av vilkas hushållning med materialier
avsevärda besparingar i utgifterna för trafiken åstadkommits. Kommittén
har föreslagit, att ett häremot svarande stadgande skall bliva
gällande för samtliga de fyra verken (sid. 88).
Slutligen har kommittén ansett den ersättning, som nu utgår till
personal vid statens järnvägar för viss beredskapstjänst, böra omnämnas
i avlöningsreglementet (sid. 88).
Vad kommittén sålunda föreslagit i fråga om järn vägspersonalens
extra inkomster har icke föranlett någon erinran i de avgivna yttrandena
över kommitténs förslag och tillstyrkes av mig. Jag förutsätter emellertid
i likhet med generalpoststyrelsen, att borttagandet av det reglerade
postarvodet icke kommer att medföra, att den nuvarande ur flera
synpunkter fördelaktiga anordningen med gemensam skötsel av vissa
post- och järnvägsstationer skall upphöra.
Den provision — vid kofferdiflottan kallad kapplake — å inkomsten
av bogsering, som tillfaller personal å statens vattenfallsverks kanalverk
tillhörig bogserbåt, har kommittén ansett böra bibehållas, om ock
grunderna för provisionens fördelning synts tarva revidering. Dessa
nya grunder har kommittén ansett böra fastställas av Kungl. Maj:t.
Häremot har jag intet att erinra.
Knngl. Maj:ts Proposition Nr 391.
59
Special motivering till avlöningsregleinentet.
Den av kommittén verkställda undersökningen angående de ^varande
formerna för tjänstemännens avlöning har, såsom jag redan omnämnt,
bibringat kommittén den uppfattningen, att ett gemensamt lönesystem
skulle kunna bliva gällande för alla de fyra verken. Efter att
hava redogjort för de av mig tidigare berörda grunder, på vilka ett dylikt
lönesystem borde uppbyggas (sid. 90—91), har kommittén tagit till sin
närmaste uppgift att granska de särskilda föreskrifter och villkor, som
innehållas i avlöningsreglementena för de fyra verkens tjänstemän, i
syfte bland annat att även därutinnan kunna vinna likformighet verken
emellan. Denna granskning har utfallit så, att kommittén funnit det
möjligt att i ett för de fyra verken gemensamt avlöningsreglemente
sammanföra alla de allmänna villkor och bestämmelser, vilka synts böra
bliva gällande för dessa verks tjänstemän. Redogörelsen för sitt arbete
på detta område har kommittén anknutit till en motivering för det förslag
till gemensamt avlöningsreglemente, som uppgjorts av kommittén.
Då jag i stort sett icke funnit anledning till erinran mot de reglementsföreskrifter,
kommittén föreslagit, tillåter jag mig att hänvisa till
kommitténs motiv härför, vilka återfinnas å sid. 92—161. Vissa stadgande
i förslaget till avlöningsreglemente komma dock att i det följande
av mig beröras, varjämte några få, huvudsakligen formella mindre ändringar,
för vilka icke torde behöva särskilt redogöras, vidtagits i förslaget.
Förut har jag omnämnt kommitténs förslag (sid. 93—95) i fråga i
om Kungl. Maj:ts vidgade befogenhet att bestämma antalet befattningshavare
vid verken, varigenom Kimgl. Maj:ts och riksdagens gemensamma
beslutanderätt i förevarande avseende skulle omfatta endast antalet genom
förordnande tillsatta befattningshavare samt konstituerade tjänstemän
inom lönegraderna över den 12:e. Jag har även berört kommitténs uttalande
(sid. 95) angående överlåtande på Kungl. Maj:t att fastställa
kostnadsstater för post- och telegrafverken, på samma sätt som redan
nu sker beträffande statens järnvägar och de på ordinarie stat uppförda
lokalförvaltningarna vid vattenfallsverken.
Vad kommittén sålunda föreslagit i fråga om stater för post- och
telegrafverken, torde böra gälla även för den på ordinarie stat hittills
icke uppförda vattenfallsstyrelsen, för vilken styrelse riksdagen fastställt
särskild stat, upptagande anslag för avlöningar åt ledamöter och två
60
Kungi. Maj:ts Proposition Nr 391.
tjänstemän hos styrelsen samt för expenser m. m. Det är nämligen min
avsikt att senare denna dag föreslå fast organisation jämväl för denna
styrelse och densammas uppförande å ordinarie stat. Vid bestämmandet
av nämnda anslag för expenser m. m. förutsattes, att reseersättningar
till de i vattenfallsstyrelsens stat uppförda befattningshavarna skulle
utgå av det under vederbörande huvudtitel uppförda förslagsanslag till
rese- och traktamentspenningar. Då på grund av vattenfallsverkets egenskap
av affärsdrivande verk samtliga kostnader för detsamma torde böra
utgå av verkets medel, lära jämväl ifrågavarande reseersättningar hädanefter
böra inberäknas i staten för vattenfallsverket.
Därest nu innevarande års riksdag dels fastställer nytt, gemensamt
avlöningsreglemente för de fyra verken, innefattande jämväl en »tjänsteförteckning»
över de olika befattningarna vid varje verk och de lönegrader,
till vilka befattningarna skola hänföras, dels ock, såsom jag
vidare kommer att föreslå, särskilt för vart och ett av verken bestämmer
antalet av de befattningar, beträffande vilka enligt avlöningsreglementet
nämnda antal skall bestämmas av Kungl. Maj:t och riksdagen, skulle
för framtiden den normala gången för samtliga de fyra verkens del
bliva följande:
1) För beräkning av inkomsterna i statsverkspropositionen skulle
varje verk lämna motiverad beräkning av inkomster och driftkostnader
samt överskott under det år, statsregleringen avser.
2) Då ändring erfordras av antalet befattningar inom omnämnda
tjänstekategorier — något som till följd av verkens utveckling väl nästan
årligen kommer att för samtliga verken bliva fallet — skulle avlåtas särskilda
propositioner till riksdagen beträffande varje verk.
3) När mera undantagsvis inrättande av ny tjänstekategori — vare
sig densamma tillhör lägre eller högre lönegrad —■ erfordras vid ett
eller flera av verken, skulle avlåtas (gemensam) proposition om ändring
av den vid avlöningsreglementet fogade »tjänsteförteckningen)).
4) Förslag till detaljerad driftkostnadsstat för varje verk skulle av
verkets styrelse ingivas till Kungl. Maj:t för prövning och fastställelse
mot slutet av året närmast före det, under vilket staten skall tillämpas,
och skulle därvid jämväl bestämmas antalet befattningar inom de lönegrader,
där riksdagens beslut icke vidare skulle vara erforderligt (l:a—
12:e lönegraderna).
I anledning av ett utav svenska postmannaförbundet framställt
yrkande om åtgärders vidtagande i syfte att bereda postpersonal viss
portofrihet, får jag meddela, att framställning i sådan riktning, avseende
matvaror för posttjänstemäns hushåll, redan under år 1918 gjorts av
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 391.
61
generalpoststyrelsen men ännu icke föranlett något Kungl. Maj:ts beslut.
Därest den av kommittén föreslagna formuleringen av 2 § 4 mom.,
varemot jag icke finner anledning till erinran, fastställes, lärer berörda
framställning icke böra vinna bifall.
Under 9 § fiunes införd den av mig förut omnämnda löneplanen,
angivande de av kommittén föreslagna lönebeloppen. Till dessa återkommer
jag längre fram.
Kommitténs förslag (sid. 103—104) om avskaffande av de nuvarande
beteckningarna »tjänstemän av lägre grad» och »tjänstemän av
högre grad» vid statens järnvägar anser jag tidsenligt, och några olägenheter
av detta förslag behöva, av skäl som kommittén anfört, icke
befaras.
De skäl, som tidigare föranlett statsmakterna att ställa sig avvisande
mot frågan om avlöningsförhöjnings inträdande vid ingången av
kalender&rarfato — i stället för kalenderår^ — näst efter det, under
vilket stadgad tid för uppflyttning uppnåtts, hava väsentligen bortfallit
genom den betydande förenkling av lönesystemet, som föreslås av kommittén.
Då därjämte den ifrågasatta omläggningen onekligen är rättvis
och inga principiella skäl däremot lära kunna anföras, har jag funnit
mig böra förorda densamma. Däremot anser jag, i likhet med kommittén,
att uppflyttning till högre löneklass vid ingången av den kalendermånad,
då den stadgade tjänstetiden uppnåtts, varom yrkande framförts
från kvinnliga telegrafpersonalens och telegrafverkets kvinnliga
kontorspersonals föreningar samt statsbanornas kvinnliga tjänstemannaförening,
icke bör ifrågakomma.
I fråga om villkoren för uppflyttning i högre löneklass samt angående
återställande av lönetur, ansluter jag mig för närvarande till kommitténs
förslag, men vill dock framhålla ått, därest den åt 1902 års
löneregleringskommitté anförtrodda utredningen för statsförvaltningen i
dess helhet angående det i de flesta avlöningsbestämmelser förekommande
kravet på »gott vitsord» såsom villkor för avlönings förhöj ning
skulle komma att resultera i beslut om andra föreskrifter i förevarande
ämne, torde enahanda föreskrifter böra bliva gällande jämväl för de här
ifrågavarande verken.
Vid bifall till förslaget, att uppflyttning i högre löneklass skulle
komma att ske vid ingången av vederbörande kalenderkvartal, synes
mig ingen anledning ftmeligga att biträda svenska telegraftjänstemännens
förenings yrkande, att vid beräknande av tid för uppflyttning i löneklass
62
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 391.
tjänsteman ej skall föras till last den tid, han, med avstående av viss
del av avlöningen, åtnjutit ledighet på grund av behörigen styrkt sjukdom.
Åven kommittén har ansett (sid. 105—106), att berörda ändring
i avseende å tiden för uppflyttning i högre löneklass innebär tillbörligt
tillgodoseende av tjänstemännens befogade anspråk härutinnan.
Då i 10 § 3 mom., punkten b), liksom i vissa andra stadganden i
reglementet, förutsättes en prövning utan att samtidigt angivits, på vem
sådan prövning ankommer, anser jag mig böra framhålla, att i dylika
fall prövningsrätten avsetts skola — i den mån Kungl. Maj:t ej annorlunda
beslutar — tillkomma vederbörande verks styrelse eller den underordnade
myndighet, åt vilken styrelsen uppdrager att verkställa prövningen.
ii §. Vidkommande stadgandet i 11 § att viss tjänstetid såsom icke-ordinarie
befattningshavare får tillgodoräknas vederbörande vid konstituerande till
ordinarie tjänsteman, kan väl, såsom i ett vid kommitténs betänkande
fogat yttrande av en kommittéledamot påpekats, formuleringen av nämnda
paragraf synas väl tänjbar, men det torde dock icke behöva befaras, att tilllämpningen
skall komma att möta svårigheter. Den tolkning, kommittén
(sid. 111) för vissa mera svårtillämpliga fall vid telegrafverket anfört,
synes mig vara riktig och kunna tjäna till vägledning även i andra fall.
I anledning av ett utav järnvägsstyrelsen gjort påpekande att tillgodoräknande
av tjänstetid i de i 11 § avsedda fall icke bör omfatta
tjänstetid före det vederbörande fyllt 18 år, anser jag mig böra föreslå
inskjutande i paragrafen av en bestämmelse i nämnda syfte.
Den av kommittén under 11 § berörda frågan angående rätt för
befattningshavare av manskapsgrad att tillgodoräkna sig tjänstetid vid
tillträdande av civil ordinarie anställning har varit föremål för utredning
av en särskild kommission, vilken nyligen avlämnat sittbetänkande. Någon
framställning till riksdagen lärer emellertid kommissionens betänkande,
såvitt angår nyssnämnda rätt, icke under innevarande år kunna föranleda.
Ej heller lärer den av kommittén omnämnda utredning angående
tillgodoräknande av tid för uppehållande av tjänst på förordnande vid
befordran till samma tjänst hava fortskridit så långt, att densamma nu
kan bliva föremål för slutlig behandling.
12 § 3 mom. Den i 12 § 3 mom. omnämnda förmån för tjänsteman att vid befordran
från tjänst av lägre grad till vissa befattningar av högre grad
tillgodoräkna sig föregående tjänstetid var en bland de frågor, som
motionsvis framfördes till 1918 års lagtima riksdag; den omnämndes
också särskilt av mig i yttrandet till statsrådsprotokollet vid tillsättan
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
03
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 391.
det av kommunikationsverkens lönekommitté. Jag finner kommitténs
förslag innebära en åtminstone för det närvarande lämplig lösning av
denna fråga.
Föreningen för tjänstemän av högre grad vid statens järnvägar har
framhållit, att stadgandet i 12 § 3 mom. icke bör tillämpas, då befordran
till den högre tjänsten skett i sammanhang med beviljande av
dispens; häremot hava stationsskrivare i Stockholm inlagt gensaga.
Svenska postmannaförbnndet har framhållit kravet på enhetlig lösning
av dispensförfarandet för samtliga verkens del.
Vad den förstnämnda av dessa frågor angår, vill jag erinra, att
paragrafens formulering lämnar rum för prövning i varje fall, huruvida
tjänsteman bör tillgodoräknas viss tjänstetid i den lägre tjänsten. Det
av postmannaförbundet framställda yrkandet torde icke i detta sammanhang
böra komma under prövning.
Det i 13 § införda stadgandet ansluter sig till nuvarande bestämmelser
i tre av verkens avlöningsreglementen. Järnvägsstyrelsen har
emellertid ifrågasatt bibehållande av viss rätt för styrelsen att kunna
tillerkänna tjänsteman, tillhörande 1 —12 lönegraderna, lön enligt högre
löneklass än avlöningsreglementet förutsätter. På de av kommittén (sid.
110 och 119) anförda skäl finner jag mig dock principiellt icke kunna
biträda detta förslag. De fall, då efter tillkomsten av föreskriften i 11 §
det kan anses nödigt tillerkänna tjänsteman högre lön än reglementet
angiver, torde icke komma att bliva talrikare, än att desamma utan olägenhet
kunna underställas Kungl. Maj:ts prövning.
I detta sammanhang må erinras, att Kungl. Maj:t på framställning
av telegrafstyrelsen den 13 december 1918 medgivit, att fem extra ritare
vid telegrafverket, vilka av styrelsen föreslagits till ordinarie anställning,
finge, då de redan såsom extra uppburit en avlöning, som överstigit begynnelseavlöningen
för ordinarie ritare, efter befordran till dylik anställning
uppbära avlöning efter högre löneklass än den, vartill de eljest
enligt reglementet skulle varit berättigade.
Järnvägsstyrelsen har föreslagit ett tillägg till 16 § av följande
lydelse: »I fråga om rätt till åtnjutande av oavkortad lön under semester
förutsattes dock, att tiden för semestern samt för åtnjuten sjukledighet
med oavkortad lön sammanlagt icke får överstiga 45 dagar». Styrelsen
förmenar ett sådant stadgande vara erforderligt till förekommande av
att tjänsteman, som redan åtnjutit 45 dagars kostnadsfri ledighet för
sjukdom, skulle kunna under samma år tilldelas jämväl semester. Då
13 5.
16 §.
17 S.
18 §.
20 5.
64 Kungl. Maj.ts Proposition Nr 391.
emellertid i 17 § 1 mom. stadgas, att kostnadsfri ledighet för sjukdom
tillika med semester icke får överstiga 45 dagar under ett och samma
kalenderår, har det icke synts mig behövligt att införa det av järnvägsstyrelsen
föreslagna tillägget, vilket synes hava tillkommit under intrycket
av att i nuvarande avlöningsreglemente för tjänstemän vid statens järnvägar
icke tillbörligen hållits i sär begreppen semester och tjänstledighet.
Mot de regler, som av kommittén föreslagits i fråga om avlöning
under sjukdom och vid skada till följd av olycksfall i tjänsten samt vid
förbud att tjänstgöra till förekommande av smittofara, har jag icke funnit
anledning till erinran. Jag anser mig icke böra biträda vare sig vattenfallsstyrelsens
och posttjänstemännens förenings hemställan om utsträckning
av den sammanlagda tid, varunder tjänsteman, som skulle erhålla
rätt till viss längre semester, må komma i åtnjutande av kostnadsfri sjukledighet
jämte semester, eller nyssnämnda förenings och trafiktjänstemännens
riksförbunds yrkanden om rätt till kostnadsfri ledighet för svag
hälsas vårdande.
Beträffande ett av järnvägsstyrelsen framlagt förslag till ändring av
17 § 2 mom. föreligger så mycket mindre anledning för mig att förorda
detsamma, som kommitténs avfattning av momentet direkt ansluter sig
till gällande olycksfallsförsäkringslag.
I anledning av kommitténs förslag under 18 § rörande avstående
av viss del av avlöningen under annan tjänstledighet än för sjukdom
m. m. har svenska postmannaförbundet framhållit, att inom postverket
tillämpas den ordningen, att vid dylik ledighet den tjänstledige skall
bekosta jämväl vikaries resa till och från tjänstgöringsorten, då vikarie
måste tagas från annan ort. Inom de övriga tre verken åter lärer,
åtminstone såsom regel, dylik kostnad bestridas av verket, vilket ock
synes mig vara riktigt, på det att icke uppenbara orättvisor och ojämnheter
skola uppstå. Ett uttryckligt stadgande i ämnet har dock synts
vara obehövligt.
I avseende å stadgandena i 20 § angående ersättning till den, som
på grund av förordnande bestrider högre tjänst, har järnvägsstyrelsen
föreslagit ett tillägg, enligt vilket Kungl. Maj:t skulle kunna tilldela den,
som under längre tid än tre månader i följd vikarierar å annans befattning,
särskild högre vikariatsersättning. I enahanda riktning har även
vattenfallsstyrelsen uttalat sig.
På grund av vad kommittén å sid. 134—135 i betänkandet anfört
härom och då avfattningen av 40 § obestridligen, såsom kommittén ock
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 391. 65
avsett, lämnar Kungl. Magt möjlighet att i de undantagsfall, då nu
åsyftade särskilda ersiittning kan böra utgå, låta utbetala sådan, torde
det föreslagna tillägget till paragrafen, vilket säkerligen skulle i oträngda
tall frammana krav på högre ersättning, icke vara behövligt.
Sveriges lokomotivmannaförbunds framställning om beviljande av
vikariatsersättning även under kortare tids vikariat än sju dagar har jag,
på grund av vad kommittén (sid. 135—13G) anfört till stöd för sittförslag
i ämnet, icke funnit mig kunna förorda. Erinras må emellertid, att
enligt 38 § 2 inom. lokomotivförare, som förordnats att bestrida tjänst
såsom lokomotivmästare, äger att även för kortvarigare förordnanden
uppbära särskild gottgörelse av eu krona om dagen såsom ersättning för
mistade lokomotivtjänstpenningar.
Ett betydelsefullt spörsmål, som genom motioner framfördes till
1918 års lagtima riksdag och som särskilt uppdrogs åt kommittén att
söka besvara, avsåg ökad semesterledighet för de lägre avlönade tjänstemännen.
Kommittén föreslår nu, att semestern för alla tjänstemän, med
undantag blott för dem, som tillhöra de tre högsta lönegraderna, skall
utgå med olika antal dagar före och efter fyllda 40 år. Sålunda skulle
semestern före fyrtioarsaldern komma att omfatta 25 dagar för tjänstemännen
i de fjorton lägsta lönegraderna och 35 dagar för 15—18 lönegiaderna
samt från och med fyrtionde levnadsåret 30 dagar för de fem
lägsta manliga lönegraderna, 35 dagar för alla kvinnliga befattningshavare
och för manliga tjänstemän inom 6—14 lönegraderna samt 45
dagar för 15—18 lönegraderna.
Kommittén har tillika i nära anslutning till de på grund av särskilda
kungl. brev för tre av verken gällande föreskrifter infört stadgande
angående sabbatsvila i viss utsträckning, avseende samtliga verkens
tjänstemän. Enligt förslaget skulle sålunda, där driftens behöriga skötsel
kräver tjänstgöring . jämväl under sön- och helgdag, tjänsteman, i den
mån så utan avsevärda svårigheter kan ske, beredas tjänstfrihet minst
varannan sådan dag.
Dessa kommitténs förslag hava framkallat en del erinringar från
verkens styrelser. Generalpoststyrelsen anför:
. .. »Ehuru generalpoststyrelsen icke finner anledning till någon principiell
invändning mot kommitténs förslag i fråga om semester och sabbatsledighet, tror
generalpoststyrelsen sig dock böra göra följande erinringar. Redan med de för
det stora flertalet av postpersonalen mindre förmånliga bestämmelserna i fråga
om semester i det nu gällande avlöningsreglementet har det icke varit möjligt
att tilldela alla tjänstemän den ledighet av nämnda slag, vartill de varit berättigade.
Bristen på reservpersonal har därför rest oöverstigliga hinder. Yisserligen
Bihang till riksdagens protokoll 1919. 1 samt. 352 käft. {Nr 391.) »661» 9
22 §.
66
Kungl. Maj.is Proposition Nr 391.
torde man kunna förutse, att de föreslagna förbättrade avlöningsförhållandena
skola bereda möjlighet att så småningom avhjälpa vikariebristen, men det lärer
dock knappast kunna undvikas, att, i allt fall under en längre eller kortare övergångstid,
postpersonalen icke kan beredas semester i den utsträckning, som de
nya bestämmelserna innefatta. Därest icke en oproportionerligt stor reservpersonal
skall behöva anställas, torde ock, särskilt vid järnvägsposten, där fackutbildade
vikarier erfordras, någon inskränkning i den föreslagna rätten till sabbatsledighet
icke kunna undvikas. Beträffande vissa orter, där reservpersonal i allmänhet
icke erfordras, kan sådan personal ej heller rimligtvis endast för beredande
av sabbatsledighet där stationeras eller med oproportionerligt stora kostnader
dit transporteras. Yad angår järnvägsposten äro förhållandena stundom sådana,
att behov av regelbunden sabbatsledighet varannan sabbatsdag knappast kan
anses föreligga. Exempelvis äro för vissa tjänstemän tjänstgöringsturerna så
ordnade, att regelbunden hel fridag återkommer var tredje eller var fjärde dag.»
Järnvägsstyrelsen bär å sin sida yttrat följande:
»Den i detta stadgande tillämpade principen om ökning av antalet semesterdagar
vid högre levnadsålder finner styrelsen vara riktig. Likaledes anser styrelsen
det vara billigt, att den nu stadgade semestertiden för befattningshavare, tillhörande
gruppen tjänstemän av lägre grad, i lämplig mån utsträckes. Särskilt
vill styrelsen framhålla lämpligheten därav att befattningshavare, tillhörande de
högre graderna inom nämnda grupp, likställas i förevarande avseende med de
lägre befattningshavarna inom den nuvarande gruppen tjänstemän av högre grad.
Däremot håller styrelsen före, att den av kommittén föreslagna ökningen av
semestertiden för befattningshavare, tillhörande grupperna 1—5, är allt för kraftigt
tilltagen. Att på eu gång öka semestertiden med 100 procent för dem, som äro
över 40 år gamla, och med över 60 procent för de övriga anser styrelsen vara
att gå för långt. Om styrelsen, ehuru med tvekan, kan biträda förslaget i fråga
om de 40-åriga, vill styrelsen bestämt motsätta sig eu ökning utöver 20 dagar
för de övriga. Om det också kan anses behövligt att bereda de äldre den av
kommittén förordade utsträckta ledigheten, lärer enligt styrelsens mening icke
något verkligt behov föreligga att för de yngre, för att icke tala om de allra
yngsta, bestämma så lång ledighet som 25 dagar. Yid sådant förhållande låter
det sig icke göra att bortse från den ekonomiska synpunkten. Enligt av styrelsen
verkställda beräkningar medför kommitténs förslag i fråga om semester i sin
helhet en kostnadsökning för statens järnvägar av omkring 2,170,000 kronor per
år, förutom kostnaden för bostäder åt ersättningspersonal, därav omkring 1,700,000
kronor komma på tjänstemän, tillhörande 1—5 lönegraderna.
Om styrelsen alltså principiellt sett kan gå med på en ökning av semestertiden
för tjänstemän, tillhörande 1—5 lönegraderna, till högst 20 resp. 30 dagar,
anser styrelsen det emellertid praktiskt omöjligt att redan nu genomföra även en
dylik utsträckning av semestertiden av brist på erforderligt antal utbildad ersättningspersonal.
Det vore enligt styrelsens mening olämpligt och ägnat att
uppväcka stort missnöje bland personalen, om i avlöningsreglementet nu infördes
bestämmelser i ovan angivna riktning, då de faktiska förhållandena skulle göra
det nödigt att avsevärt reducera de angivna semestertiderna. Styrelsen håller
alltså före, att man härvidlag bör gå successivt tillväga; och föreslår styrelsen
därför, att tjänstemän, tillhörande 1—5 lönegraderna med undantag av kvinnliga
opaginerad Kontrollera mot PDF
07
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 891.
tjänstemän, må intill det år, under vilket tjänstemannen fyllt 40 år, liksom nu
åtnjuta semester under högst 15 dagar samt från och med det år, under vilket
tjänstemannen fyller 40 år, åtnjuta semester av högst 25 dagar. Först efter några
år, sedan vederbörliga anordningar kommit till stånd för möjliggörande av eu
utsträckning av semestern till 20 resp. 30 dagar, bör en ändring i sådan riktning
i avlöningsreglementet komma till stånd.»
Åven vattenfallsstyrelsen bär yttrat sig i denna fråga och därvid
anfört följande:
»Mot kommitténs förslag till utökning av semestertiderna har man, synes
det vattenfallsstyrelsen, anledning att ställa sig betänksam. Det är härvidlag förlängningen
av semestern för de tjänstemän, vilka för närvarande ha 15 dagars
semester, som betyder mest i ekonomiskt avseende, beroende på dessa tjänstemäns
stora antal. Dylika tjänstemän återfinnas såväl i 1—5 som i 6—9 lönegraderna,
vadan kommittén beträffande en del av dem föreslagit en ökning av semestern
med upp till 20 dagar.
Den föreslagna utsträckningen av semestertiden för de tjänstemän, som för
närvarande ha 15 dagars semester, motiveras av kommittén huvudsakligen därmed,
att flertalet av ifrågavarande personal har regelbunden tjänstgöring under minst
halva antalet sön- och helgdagar och icke kan beredas däremot svarande ersättning
_ i form av fridagar. Det finnes dock bland denna personal en hel del befattningshavare,
som icke ha regelbunden tjänstgöring under sön- och helgdagar,
och vilkas arbetsförhållanden i övrigt icke heller äro av den art, att de synas
motivera längre semester. En ökning av semestertiden för dessa, på sätt kommittén
föreslagit, skulle sannolikt föranleda motsvarande fordringar från de stora
extra tjänstemanna- och arbetargrupperna vid ifrågavarande verk och möjligen
även medföra vissa konsekvenser i fråga om arbetsförhållandena inom den enskilda
industrin och byggnadsverksamheten. Man bör följaktligen på denna fråga
anlägga jämväl nationalekonomiska synpunkter.
Med hänsyn härtill måste vattenfallsstyrelsen på det bestämdaste avstyrka,
att semestern ökas utöver 15 dagar för de tjänstemannagrupper, som för närvarande
ha nämnda semestertid, och som icke ha regelbunden tjänstgöring under
sön- och helgdagar. Till denna kategori böra jämväl hänföras de montörer vid
statens vattenfallsverk, som för närvarande ha 30 dagars semester, men som icke
ha regelbunden tjänstgöring under sön- och helgdagar. För dessa bör således en
förkortning av semestern äga rum. Dock torde det vara befogat att vidtaga eu
mindre ökning av semestern för viss hithörande underbefälspersonal, som förut
icke haft längre semester än 15 dagar.
"V attenfallsstyrelsen är däremot gärna villig att medgiva det berättigade i att semestertiden
utökas för den personal, som har regelbunden tjänstgöring under sönoch
helgdagar, ehuru styrelsen är tveksam, om man i detta avseende bör gå fullt
så långt som av kommittén föreslagits. Styrelsen vill i detta sammanhang erinra
därom, att kommittén å sid. 145 framhållit såsom önskvärt, att verken måtte inrikta
sina strävanden på att framdeles nå det målet, att de tjänstemän, som icke
kunna erhålla tjänstfrihet under alla sön- och helgdagar, i stället beredas däremot
svarande ledighet under annan dag vare sig i samma eller någon påföljande vecka.
Om och i den mån detta mål uppnås, försvinner ju huvudanledningen till den
starka ökningen av semestern för ifrågavarande personalgrupper. Styrelsen anser
68
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 391.
Departe
mentschefen.
det även kunna ifrågasättas, om 45 dagars semester bör förekomma i fullt så stor
omfattning, som kommittén föreslagit.
Beträffande 2 mom. i denna paragraf må anmärkas, att det är förenat med
särskilda svårigheter att vid indelning av turer för ifrågavarande personal taga
hänsyn icke blott till söndagar utan även till oregelbundet infallande helgdagar,
varför bestämmelsen borde ändras så, att tjänsteman skall, i den mån så utan
avsevärda svårigheter kan ske, beredas tjänstfrihet minst varannan söndag.
Styrelsen vill i detta sammanhang framhålla, att det för viss personal vid
statens vattenfallsverk, anställd vid kontinuerlig vakthållning eller kontinuerlig
drift, icke är möjligt att bereda, tjänstfrihet ens varannan söndag, enär därtill
skulle erfordras allt för oproportionerligt stor reservpersonal. I viss mån torde
dock denna personal kunna beredas ersättning härför genom tjänstfrihet under
annan veckodag.
Kommittén har vidare å sid. 145 uttalat, att, intill dess för tjänstgöring å
sön- och helgdagar kan beredas full ersättning genom tjänstfrihet å andra veckodagar,
synes vid bestämmandet av den dagliga arbetstidens längd kunna åtminstone
i viss mån tagas hänsyn till att den personal, det här gäller, icke åtnjuter
förmånen av tjänstfrihet under mera än hälften eller fjärdedelen av årets till omkring
60 uppgående sön- och helgdagar. Vattenfallsstyrelsen vill förmoda, att
kommittén härmed icke avsett, att vid ett eventuellt införande av s. k. normalarbetsdag
för kroppsarbetare ifrågavarande personalgrupper borde erhålla ännu
kortare daglig arbetstid än dessa; och vill styrelsen särskilt betona, att det för
befattningshavare, vilkas göromål till huvudsaklig del bestå i vakttjänstgöring, är
fullt befogat med en längre arbetsvecka än för personal med mera ansträngande
kroppsligt eller andligt arbete».
Från personalorganisationernas sida har kommitténs förslag i fråga
om semester och sabbatsvila icke föranlett annat yttrande, än att dels svenska
postmannaförbundet ansett semestertidens längd höra för samtliga de 14 lägsta
lönegraderna fastställas till 30 dagar samt att respektive verks styrelser
borde genast gå i författning om nyantagning av personal i den utsträckning,
som erfordrades för den fulla tillämpningen av kommitténs semesterplan,
dels Älvkarleby kraftverks maskinistförening påyrkat 30—35 dagars
semester för driftpersonal vid kraftverk, dels ock posttjänstemännens
förening jämte trafiktjänstemännens riksförbund velat få tjänstemännens
rätt till årlig semester uttryckligt fastslagen.
Kommitténs förslag i fråga om semester innebär främst den förändringen,
att semestertidens längd gjorts beroende av levnadsåldern, i
det att längre semester föreslagits för dem, som uppnått 40 år, än för
de yngre. Undantag har gjorts endast beträffande vissa högre befattningshavare,
vilka dock i allmänhet torde hava uppnått nyssnämnda levnadsålder.
Vidare innebär förslaget förlängning av semestertiden för såväl
de lägre befattningshavare, vilka nu åtnjuta endast 15 dagars semester,
som ock för ett fåtal innehavare av chefsbefattningar vid lokal
-
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 391. 69
förvaltningarna. För vissa mellangrader av tjänstemän medför förslaget
någon avknappning av semestern före 40-års åldern men i flertalet fall
en motsvarande förlängning efter uppnående av nämnda ålder.
De erinringar, som från verksstyrelsernas sida gjorts mot förslaget,
hava huvudsakligen gått ut på, att ökningen av semestertiden för befattningshavarna
inom de fem lägsta manliga lönegraderna skulle tilltagits
för kraftig, då den föreslagits till 25 dagar före och 30 dagar efter 40
års ålder. Sålunda har vattenfallsstyrelsen på det bestämdaste avstyrkt
längre semester för de ifrågavarande befattningshavare, som icke hava
regelbunden sön- och helgdagstjänstgöring, än 15 dagar, men för personal
med dylik tjänstgöring ansett någon, om ock icke så stor ökning
av semestertiden, som kommittén föreslagit, kunna ifrågasättas. Järnvägsstyrelsen
finner sig principiellt kunna förorda en semestertid för befattningshavare
inom nyssnämnda lönegrader av 20 dagar före och 30
dagar efter 40 års ålder. Då det emellertid skulle vara praktiskt omöjligt
att omedelbart genomföra dylik utsträckning av semestertiden, håller
styrelsen före, att tills vidare semestern bör bibehållas vid 15 dagar före
40-års åldern och därefter utgöra 25 dagar, men att, sedan vederbörliga anordningar
för möjliggörande av en utsträckning av semestern till 20, respektive
30, dagar hunnit vidtagas, en ändring i sådan riktning i avlöningsreglementet
bör komma till stånd. Telegrafstyrelsen har icke särskilt
berört semesterfrågan. Generalpoststyrelsen anser det icke under en viss
övergångsperiod möjligt att bereda postverkets personal semester i den
av kommittén föreslagna utsträckning.
Inför dessa uttalanden av verkens styrelser anser jag mig icke kunna
obetingat tillstyrka kommitténs förslag angående de fem lägsta manliga
lönegradernas semestertid. Jag delar visserligen icke vattenfallsstyrelsens
mening, att 15 dagars semester skulle vara tillfyllest för den
från sabbatstjänstgöring befriade personalen, men ansluter mig däremot
till järnvägsstyrelsens principiella uppfattning, att för de yngre befattningshavarna
semestern bör kunna begränsas till 20 dagar samt utgöra
30 dagar från och med det år vederbörande fyller 40 år.
I fråga om de för befattningshavare inom övriga lönegrader av
kommittén föreslagna semestertider har jag icke funnit anledning till erinran.
Såsom av innehållet i 22 § av avlöningsreglementet framgår, är
en förutsättning för åtnjutande av semester under angivna tider, att
detta kan ske utan hinder för göromålens behöriga gång. De föreslagna
semestertiderna äro sålunda att anse som maximitider, vari en inskränkning
kan och måste äga rum, om vederbörande verks styrelser med
70
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 391.
hänsyn till svårigheten att uppbringa övad reservpersonal eller djdikt
finner sådant nödvändigt. Detta är av särskild betydelse med avseende
å förhållandena under den närmaste tiden efter reglementets ikraftträdande,
något som jag strax får tillfälle att närmare beröra.
Enligt vad jag tidigare föreslagit, skulle det nya avlöningsreglementet
träda i kraft vid mitten av år 1920. Emellertid lärer det icke vara
lämpligt att under loppet av ett och samma kalenderår tillämpa olika
bestämmelser angående semestertidens längd. Härigenom skulle nämligen
antingen befattningshavare, vilkas semester blivit förlagd till den
tidigare delen av året, komma att erhålla kortare semester än de övriga,
eller ock skulle arbetets normala gång komma att betänkligt störas
genom att de förra måste under senare delen av året beredas ytterligare
någon tids semester. Av denna anledning och då de skäl, som föranlett
mitt förslag om uppskov med löneregleringens genomförande till
den 1 juli 1920, icke kunna göras gällande i fråga om tiden för ikraftträdandet
av de nya semesterbestämmelserna, har jag funnit mig böra
föreslå, att dessa — givetvis med de inskränkningar, som av nyss
anförda stadgande föranledas — må bliva gällande redan från ingången
av år 1920.
Av verksstyrelsernas yttranden framgår, att, åtminstone vad statens
järnvägar och postverket angår, på grund särskilt av bristen på övad
reservpersonal semester i den av mig förordade utsträckningen icke under
närmaste tiden kan meddelas all personal. Det bör visserligen åligga
verken att vidtaga erforderliga mått och steg för tillämpning av
de nya semesterbestämmelserna i hela deras vidd så snart som förhållandena
det medgiva, men intill dess anstalter härför hunnit vidtagas, måste
en avknappning av semestertiden för vissa grupper av personalen ske.
Det torde till och med kunna förutses, att i åtskilliga fall det icke kan
bliva möjligt att under denna övergångstid bevilja semester i större utsträckning
än för närvarande är stadgat. Verkens ledningar torde därför,
på det att de icke må komma i en skev ställning till sin personal,
böra erhålla uttrycklig föreskrift att under erforderlig övergångstid vidtaga
den reduktion av semestertiden, som nödvändiggöres av bristen på
övad reservpersonal eller andra omständigheter, därvid tillika — i överensstämmelse
med den av kommittén föreslagna och enligt mitt förmenande
riktiga principen angående medgivande av utsträckt semester för de till
levnadsåren äldre befattningshavarna — torde böra stadgas, att vid uppgörande
av plan för semester bör tillses, att den äldre delen av personalen
erhåller längre semester än yngre kamrater.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kung!. May.ts Proposition Nr 391.
I anledning av generalpoststyrelsens och vattenfallsstyrelsens yttranden
rörande svårigheterna att i den av kommittén avsedda utsträckning
bereda sabbatsledighet för vissa personalgrupper får jag erinra, att
det föreslagna stadgandet i ämnet innehåller en begränsning i avseende
å rätten till dylik ledighet, i det att däri förutsättes, att »avsevärda
svårigheter» icke möta för tjänstfrihets beredande. Svårighet av
här avsedd art har kommittén ansett särskilt föreligga i avseende å
verkens resande personal, men kan naturligen förefinnas även på andra
områden.
Under erinran om vad jag tidigare yttrat angående kommitténs 26 §
förslag i fråga om kostnadsfri läkarvård för tjänstemän, får jag här
allenast tillägga, att jag icke funnit anledning biträda ett av telegrafocb
telefonmannaförbundet gjort yrkande, att fri sjukhus- och sanatorievård
måtte, samtidigt med det tjänsteman åtnjuter oavkortad avlöning,
tillkomma honom jämväl i det fall, att sjukdomen icke vållats av olycksfall
i tjänsten.
Då jag biträder järnvägsstyrelsens åsikt att sådan ersättning, som 27 §
avses i 2 mom. av 27 §, bör kunna utgå jämväl vid tjänstgöring å ångfartyg,
som ersätter ångfärja, och vid viss tjänstgöring å bogserbåt, föreslår
jag, att i nämnda moment orden »lokomotiv eller ångfärja» utbytas mot
»lokomotiv, ångfärja eller ångfartyg».
Av svenska telegraftjänstemännens förening framställt yrkande om 28 §
rätt för myndighet att medgiva tjänsteman ersättning för flyttningskostnad
vid förflyttning efter egen ansökan inom samma tjänstegrad har
jag icke ansett mig böra förorda.
Kommittén har i sin avfattning av 34 § föreslagit uteslutandet av 34 §
den järnvägsstyrelsen nu tillkommande rätt att enligt Kungl. Maj:ts medgivande
avlöna manlig lcontorsskrivare — som av kommittén hänförts till 8:e
lönegraden — efter beting samt bibehållit rätt till betings- eller ackordsavlöning
endast för de sju lägsta lönegraderna. Anledningen till detta
uteslutande uppgiver kommittén (sid. 150) vara den, att nämnda avlöningsform
icke skulle numera tillämpas beträffande manlig kontorsskrivare.
Järnvägsstyrelsen har icke motsagt denna uppgift men ansett möjligheten
för styrelsen att tillämpa betingsavlöning för manliga kontorsskrivare
böra hållas öppen, därvid styrelsen även funnit avgörandet böra överflyttas
på styrelsen. Då det således torde vara riktigt, att betingsav
-
72
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 391.
löning av manliga kontorsskrivare icke numera äger rum, synes mig
ingen anledning föreligga till ändring av kommitténs förslag.
35 §. Generalpoststyrelsens hemställan om sådant tillägg till 35 §, att däri
skulle inrymmas bestämmelse om att, i händelse såväl generaldirektör
som dennes ställföreträdare är frånvarande, särskild ersättning skall utgå
till annan tjänsteman, som utövar den sistnämndes åligganden, synes
mig icke böra biträdas. Det bör nämligen i största utsträckning undvikas,
att båda nämnda befattningshavare på en gång äro frånvarande.
Dä så likväl någon gång kan inträffa, torde antingen det vara fråga
allenast om en eller annan dag, varunder särskild ersättning till ställföreträdarens
vikarie icke torde böra förekomma, eller ock, på sätt 35 §
förutsätter, Kungl. Maj:t böra förordna särskild ställföreträdare, som då
undfår den ersättning, Kungl. Maj:t för varje fall bestämmer.
36 §. Med anledning av det utav järnvägsstyrelsen påpekade förhållandet,
att kontorsskrivare, som erhåller högsta föreslagna stenografarvode, 240
kronor, skulle vid befordran till bokhållare lida avlöningsminskning, har
jag ansett en jämkning med avseende å nämnda arvodes maximibelopp
böra ske, så att detsamma bestämmes till högst 180 kronor för år.
Jag anser mig även böra uttala, att högsta medgivna arvodesbeloppet
icke bör ifrågakomma annat än i verkliga undantagsfall, såsom på grund
av särskilt framstående skicklighet hos befattningshavaren eller då denna
i mycket stor utsträckning tages i anspråk för stenografarbete.
38 § 1 mom. I en vid betänkandet fogad reservation hava två av kommitténs
ledamöter föreslagit, att arvode till tågdirigent, vilket av kommitténs majoritet
ansetts böra höjas från högst 300 kronor till högst 360 kronor
för år, måtte bestämmas till 480 kronor om året. Denna reservation
biträdes av järnvägsstyrelsen och av föreningen för tjänstemän av högre
grad vid statens järnvägar. Jag har emellertid icke funnit anledning
frångå kommitténs förslag i avseende å ifrågavarande arvodes belopp.
39 § 2 mom. Järnvägsstyrelsen har ansett den särskilda form av provision, som
benämnes kapplake, böra tillerkännas jämväl personal å den statens
järnvägar tillhöriga bogserbåt i de fall, då denna båt anlitas för verklig
bogsering. Då emellertid syftet med kapplake i främsta rummet är att
verka uppmuntrande för personalen, på det att denna i största utsträckning
må tillhandagå med bogseringshjälp, men anledning icke föreligger
att för sådant ändamål tilldela statens järnvägars bogserbåtspersonal
någon provision å bogseringsinkomsterna, torde järnvägsstyrelsens berörda
förslag icke böra vinna beaktande.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kung!. Maj:is Proposition Nr 301.
<:s
Befattningarnas gruppering i lönegrader.
På sätt jag förut nämnt, har kommittén såsom bilaga till förslaget
till avlöningsreglemente fogat en »tjänsteförteckning», angivande de
skilda lönegrader inom den under 9 § i reglementet införda löneplan,
till vilka befattningarna vid de fyra verken skola vara att hänföra. 1
sina motiv för denna befattningarnas gruppering i lönegrader (sid. 162
—208) har kommittén till en början framhållit, hurusom det uppenbarligen
utgjorde ett mycket viktigt led i utredningen för en definitiv
lönereglering — särskilt då den såsom den förevarande omfattade flera
jämställda verk med ett betydande antal tjänstebefattningar av skilda
slag — att verkställa ett med hänsyn till arbetsuppgifternas växlande
art och ansvar riktigt värdesättande av de olika befattningarna. Endast
därigenom kunde man vinna en fast utgångspunkt vid lönernas bestämmande
och för framtiden undvika sådana jämkningar i avseende å
tjänstekategoriernas ställning å löneskalan, som icke betingades av inträffade
förändringar beträffande befattningarnas vikt och betydelse.
Kommittén säger sig också hava ägnat förevarande spörsmål
möjligast sorgfälliga prövning. »Till en början», anföres det, »uppdrogs
sålunda åt verksrepresentanterna inom kommittén, vilka såväl själva
besutto som ock genom sina förbindelser med verkens styrelser samt
med personalorganisationerna inom verken kunde ytterligare förskaffa
sig noggrann kännedom om varje särskild tjänstebefattnings uppgifter,
att uppgöra förslag, var för sitt verk, till befattningarnas inbördes
gruppering, likvisst utan hänsyn till huru de blivande lönerna
kunde komma att gestalta sig. Nästa steg innebar, att verksrepresentanterna
gemensamt sökte inrangera alla befattningar vid de fyra
verken i grupper, allt efter som de borde placeras lägre eller högre å
den tänkta gemensamma löneskalan. De resultat, till vilka nämnda
ledamöter av kommittén kommit, hava sedermera varit föremål för ingående
överläggningar inom den samlade kommittén, vilken även funnit sig
böra företaga en del studiebesök vid olika inrättningar för att bilda
sig en rätt uppfattning om, huru personalgrupperingen i vissa fall
borde ske. Efter det kommittén i huvudsak enat sig i fråga om grupperingen
av befattningarna, skred man till upprättande av förslag i avseende
å lönerna, varefter slutbehandling av såväl grupperingsfrågan som
löneförslaget samtidigt företogs.»
Bihang till riksdagens protokoll 1919. 1 sand. 352 Käft. (Nr 391.)
9C6 19 10
74
Kung1. Maj:ts Proposition Nr 391.
Postverket.
Kommittén.
Genom det nu beskrivna tillvägagångssättet har kommittén trott sig i
det förslag till tjänstebefattningarnas vid de fyra verken gruppindelning,
vilket återfinnes i den såsom bilaga till kommitténs förslag till avlöningsreglemente
fogade tjänsteförteckning, hava emått ett i huvudsak riktigt
värdesättande av befattningarna med hänsyn till de omständigheter, vilka
böra vara avgörande vid fastställandet av lönerna för desamma.
Kommittén har vidare lämnat kortfattad motivering beträffande
varje särskild i tjänsteför teckningen upptagen befattning, för vilken
föreslås ändrad ställning å löneplanen eller ändrad benämning eller
som föreslås till nyinrättande m. m. Då jag i sammanhang med
anmälan av kommitténs yttranden och förslag beträffande de fyra verkens
organisationsförhållanden kommer att mera utförligt omnämna vissa
av förslagen till nyinrättande av tjänster, skall jag, under hänvisning
till kommitténs motiveringar, här allenast angiva de förändringar i nuvarande
förhållanden, som kommittén föreslagit, i sammanhang varmed
jag även kommer att beröra de erinringar mot kommitténs förslag,
vilka framställts i reservationer till betänkandet eller i vederbörande
verksstyrelsers yttranden över detsamma. Vad angår av personalsammanslutningar
och grupper av befattningshavare i inkomna skrifter påyrkade
ändringar uti kommitténs grupperingsförslag, torde en förteckning
däröver få såsom bilaga fogas till detta protokoll (bil. 2). Jag
vill emellertid förutskicka, att jag endast i ett par punkter funnit anledning
frångå kommitténs förslag, vilket i övrigt synes mig vara
uppgjort på sorgfälligt och omdömesgillt sätt.
Beträffande postverket föreslår kommittén:
att postiljon av klass 2 skall, allt efter göromålens art, benämnas
brevbärare eller expeditionsvakt,
att vaktmästare hos generalpoststyrelsen skall benämnas expeditionsvakt,
varmed skulle följa förändrade arbetsuppgifter,
att postiljon av klass 1 skall benämnas postiljon,
att vissa postiljoner av klass 1 skola under benämningen brevbärarförmän
eller värdebrevbärare hänföras till en mellangrad mellan postiljoner
och förste postiljoner,
att förste vaktmästare hos generalpoststyrelsen skola under benämningen
förste expeditionsvakter uppföras å ordinarie stat i nyssnämnda
mellangrad,
att befattningarna såsom förmän å postverkets bokbinderi och tryckeri
skola uppföras å ordinarie stat i samma lönegrad som överpostiljon,
Kung/. Maj:ts Proposition Nr 391.
75
att i graden närmast högre än överpostiljon skola uppföras två nya
befattningar, stationsmästare och transportmästare, vilken hirra befattning
skulle avses till föreståndare för såväl större poststationer som
mindre postkontor,
att den å postverkets boktryckeri anställda faktor skall uppföras
å ordinarie stat i lönegraden närmast över de två nyssnämnda befattningarna,
att de manliga postmästarna skola sammanföras till fem klasser,
postmästare av klass 4, klass 3, klass 2 och klass 1 samt överpostmästare,
vilka skulle placeras i respektive ll:e, 12:e, 14:e, 15:e och 16:e
lönegraderna; till graden överpostmästare skulle för närvarande hänföras
allenast postmästarna vid rikets tre största postkontor; även i övrigt
skulle omklassificering av postmästarbefattningarna vidtagas och underställas
Kungl. Maj:ts prövning,
att för de till 13:e lönegraden hänförda administrativa befattningarna
vid samtliga verken i regel icke skall krävas högskoleutbildning,
att ombudsmannen hos generalpoststyrelsen åtminstone för närvarande
bör placeras i lönegraden närmast över sekreterare,
att hos alla fyra verkens styrelser skall inrättas en ny, högre sekreterargrad,
benämnd förste sekreterare, avsedd, såsom regel, för befattningshavare
med högre examen på det juridiskt-administrativa området
eller därmed jämförlig kompetens, vilka tillika intaga ställningen såsom
byråchefs närmaste män och ställföreträdare,
att en nuvarande sekreterare hos generalpoststyrelsen, vilken handhar
postverkets frimärksförråd och självständigt avgör eller ock föredrager
stämpelärenden, skall under benämningen förste intendent uppföras i
samma grad som förste sekreterare,
att befattningen byrådirektör skall n37inrättas för den nuvarande
kamreraren hos generalpoststyrelsen samt hänföras till lönegraden närmast
över förste sekreterare,
att den kvinnliga kontorspersonalen hos samtliga verken skall utgöras
av dels kontorsbiträden (endast folkskolebildMng, l:a lönegraden),
dels kanslibiträden (i regel endast folkskolebildning, 2:a lönegraden),
dels postexpeditörer vid postverket, kontorsskrivare, ritare och telegratister
vid telegrafverket samt kontorsskrivare och ritare vid statens järnvägar
och vattenfallsverket (såsom regel realskolexamen eller avgångsexamen
från åttaklassigt läroverk för flickor, 4:e lönegraden) dels ock förste postexpeditörer
vid postverket (för närvarande dock ej hos generalpoststyrelsen),
förste telegratister vid telegrafverket, bokhållare vid statens järnvägar
76
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 391.
ävensom bokhållare samt »kassör och bokhållare» vid vattenfallsverket
(nyssnämnda kompetenskrav, 5:e lönegraden).
Reservationer. I reservationer till betänkandet har ifrågasatts, dels att den intendent,
som förestår postverkets huvudkassa, måtte uppföras i högre lönegrad
än den 15:e, dels att till överpostmästargraden borde hänföras jämväl
föreståndare för vissa andra postkontor än Stockholm 1, Göteborg 1
och Malmö 1, dels att förste sekreterarbefattningarna icke borde uteslutande
förbehållas tjänstemän med högre akademisk examen, dels ock
att postdirektör borde hänföras till 20:e i stället för 19:e lönegraden.
Generalpost- Generalpoststyrelsen har i sitt yttrande — under framhållande av
styrelsen. mängden av olikartade rörelsegrenar, som tillförts postverket, bidragit
till att göra postarbetet allt mera kvalificerat, ett förhållande, som icke
finge lämnas ur sikte då det gällde att värdesätta de olika tjänsterna —
vidare anfört, att styrelsen funne kommitténs förslag i fråga om befattningarnas
vid postverket placering inom de olika lönegraderna på det
hela taget rättvist avvägt såväl med hänsyn till befattningarnas inbördes
vikt och betydelse som ock, så vitt styrelsen kunnat finna, vid jämförelse
med den av kommittén föreslagna fördelning av befattningarna
inom de andra verken. Styrelsen hade dock funnit sig böra påyrka
följande ändringar i kommitténs förslag till befattningarnas gruppering,
nämligen:
att bokbinderiförmannen måtte uppflyttas till 6:e lönegraden,
att de såsom redogörare vid vissa postdirektioner placerade manliga
förste postexpeditörerna måtte tilldelas kontrollörs ställning, eller ock
för dem inrättas en ny befattning, distriktskassör, med placering i ll:e
lönegraden,
att den i förenämnda reservation omförmälda intendentsbefattning
måtte, under benämningen stämpelkamrer och kassaintendent, uppflyttas i
16:e eller, därest hans nuvarande stämpelarvode bortfölle, i 17:e lönegraden,
att överkontrollfflF måtte uppflyttas till 16:e lönegraden,
att ombudsmannen måtte uppflyttas till 17:e lönegraden,
att, såsom i nyssberörda reservation hemställts, vissa nuvarande
postmästare av klass 1 A, utöver de vid rikets tre största postkontor,
måtte kunna hänföras till överpostmästargraden,
att till förste sekreterare måtte kunna befordras jämväl tjänsteman,
som icke innehar den kompetens, kommittén föreslagit, samt att, därest
en föreslagen ny byråchefsbefattning icke inrättades, båda sekreterarna
å styrelsens första byrå måtte uppflyttas i förste sekreterargraden,
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kung!. Maj:ts Proposition Nr 391.
att postdirektör måtte hänföras till 20:c lönegraden, samt
att även hos generalpoststyrelsen måtte inrättas kvinnliga förste
postexpeditöi’stj klister.
Vad rörande postverket förekommit föranleder endast följande uttalanden
från min sida.
Rörande kommitténs förslag, att innehavare av den nyinrättade befattningen
såsom stationsmästare skulle kunna göras till föreståndare
även för mindre postkontor, kommer jag att särskilt yttra mig vid behandlingen
senare denna dag av postverkets organisationsfrågor.
Av skäl, som jag i nämnda sammanhang kommer att meddela, har
jag icke funnit mig böra förorda generalpoststyrelsens yrkanden med
avseende å redogörarbefattningarna vid postdirektioner och placeringen
å löneskalan av den s. k. kassaintendenten hos styrelsen.
Även förslaget om ökning av antalet överpostmästare, utöver vad kommittén
ansett för närvarande böra ifrågakomma, kommer jag att beröra i
samband med redogörelsen för vissa organisationsförhållanden vid postverket,
men kommer jag dock i denna fråga till samma slut som
kommittén.
Enligt kommitténs förslag skulle hos generalpoststyrelsen kunna
förekomma vissa högre befattningar med benämningen förste sekreterare.
De fordringar, som enligt kommitténs mening skulle principiellt
upprätthållas i avseende å kvalifikationerna för dylik befattning, äro
ej mindre avlagd högre examen på det juridiskt-administrativa området
eller därmed jämförlig kompetens än även att befattningens innehavare
skall intaga ställning såsom byråchefs närmaste man och ställföreträdare.
Då emellertid gällande instruktion icke beträffande någon sekreterare
hos generalpoststyrelsen uppställer krav på dylik högre examen
samt de befattningar hos styrelsen, vilka i främsta rummet skulle kunna
tänkas ifrågakomma såsom förste sekreterare, i verkligheten också tidvis
bestritts av personer utan sådan högre utbildning, synes mig redan
på grund härav kunna ifrågasättas, huruvida över huvud taget någon
förste sekreterarbefattning erfordras hos generalpoststyrelsen. Icke heller
har jag funnit mig övertygad om, att andra synpunkter böra föranleda,
att nu hos styrelsen inrättas dylika befattningar. Ävenledes har
jag icke kunnat undgå att uppmärksamma de konsekvenser, som inrättandet
av förste sekreterare’änster hos generalpoststyrelsen med dess
övervägande administrativa karaktär skulle kunna medföra inom andra
delar av statsförvaltningen. Intill dess frågan om behovet av befatt
-
Departements
chefen.
78
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 391.
ningar av nu ifrågavarande art hos andra jämförliga administrativa verk
allsidigt utretts, synes mig därför förslaget om inrättande av förste sekreterarbefattningar
hos generalpoststyrelsen icke böra föranleda avseende.
Jag vill i detta sammanhang nämna, att jag för de tre övriga här
ifrågavarande verkens del kommer att tillstyrka, att förste sekreterartjänster
inrättas, om ock icke i samma utsträckning som kommittén avsett,
men att detta sker endast beträffande sådana befattningar, vilkas
innehavare icke intaga den ställning, vilken i allmänhet tillkommer en
sekreterare, utan vilkas uppgifter komma dem att intaga en mellanställning
mellan sekreterare och byrådirektör. Genom inrättandet av
denna nya tjänstegrad torde man kunna åtminstone i vissa fall undvika
att inrätta byrådirektörsbefattningar, något som eljest med visst fog
skulle kunnat påyrkas. Benämningen förste sekreterare giver måhända
icke ett riktigt uttryck för befattningens egentliga innebörd, men har
jag i brist på annan lämplig tjänstetitel funnit kommitténs förslag härutinnan
kunna godtagas.
Mot kommitténs förslag att till förste sekreterargraden hänföra den
sekreterare hos generalpoststyrelsen, vilken tillika benämnes förste intendent
och vilken, utom handhavandet av postverkets frimärksförråd,
därjämte självständigt avgör eller inför styrelsen föredrager ärenden rörande
stämpelbeläggning av aktier m. m., har jag emellertid intet att
erinra. Till denna fråga återkommer jag senare vid behandlingen av organisationsförhållandena
vid postverket. I berörda sammanhang blir jag
även i tillfälle att beröra frågan om inrättande av kvinnliga förste postexpeditörsbefattningar
hos generalpoststyrelsen.
Då jag här nedan kommer att uttala mig för ett sammanslående
av 19:e och 20:e lönegraderna i kommitténs förslag till löneplan, tarvar
generalpoststyrelsens yrkande med avseende å postdirektörs placering för
närvarande intet vidare yttrande.
I detta sammanhang får jag nämna, att å postverkets övergångsstat
finnes sedan år 1914 uppförd en personlig verkmästarbefattning för
E. V. Nyberg, för vilken avlöningen ursprungligen bestämdes till 4,200
kronor jämte ålderstillägg efter tre år å 400 kronor. Vid 1918 års lagtima
riksdag höjdes Nybergs avlöning till 4,700 kronor, vartill kom det
av Nyberg redan då intjänade ålderstillägget å 400 kronor.
Generalpoststyrelsen framhåller nu, att Nybergs avlöning således för
närvarande uppgår till sammanlagt 5,100 kronor eller ungefär samma
belopp, 5,150 kronor, som uppbäres av en i Stockholm stationerad förste
postexpeditör i högsta löneklassen. Med anledning härav har styrelsen
opaginerad Kontrollera mot PDF
7i>
Kung!. Maj. ts Proposition Nr 391.
ansett skäligt, att även efter den nu förestående löneregleringen Nybergs
sammanlagda avlöning bleve densamma som för å G-ort stationerad
förste postexpeditör i högsta löneklassen, nämligen G,420 kronor.
Häremot har jag intet att erinra. Såsom villkor för tillgodonjutande
av nu utgående avlöning har riksdagen föreskrivit, att Nyberg skall
vara skyldig att ej mindre underkasta sig de för posttjänstemän gällande
allmänna bestämmelser för åtnjutande av avlöning och förhöjning därav
ävensom att vid uppnådda sextiofem levnads- och trettiofem tjänstår
mot åtnjutande av pension, beräknad efter de i pensionslagen stadgade
grunder, avgå från befattningen, än även att låta postverket, utan hinder
av patent, tillgodogöra sig alla av honom gjorda uppfinningar inom postväsendet.
Dessa villkor torde böra i huvudsak gälla även för åtnjutande
av den förhöjda avlöning, Nyberg nu skulle tillerkännas.
I fråga om telegrafverket innebär kommitténs förslag följande förändringar
:
Hos telegrafstyrelsen anställda vaktmästare skola, liksom hos övriga
styrelser, benämnas expeditionsvakter och erhålla vidgad sysselsättning.
Stationsbiträdesbefattningarna uppdelas i två klasser, av vilka förste
stationsbiträde hänföres till lönegraden närmast över de övriga stationsbiträdena.
Förste vaktmästarbefattning hos telegrafstyrelsen uppföres å ordinarie
stat och benämnes förste expeditionsvakt.
Stationsförman uppflyttas i lönegraden närmast över reparatör, vilken
senare befattning motsvarar nuvarande reparatör av 2:a lönegraden.
Nuvarande reparatör av l:a lönegraden benämnes förste reparatör.
För linjeförman, som tjänstgör i telegrafverkets förråd, inrättas en
ny befattning, benämnd förrådsmästare, som likställes med linjeförman.
Radiotelegrafist bibehålies i samma grad som linjeförman, men förutsättes,
att sådan befattning på grund av inträffade förhållanden må
framdeles efter utredning av telegrafstyrelsen kunna uppflyttas i högre
lönegrad.
Assistent av 2:a lönegraden benämnes telegrafassistent. Till samma
grad som sådan befattning hänföras förråd sbokhållare, vilkas befattningar
successivt skola indragas, ävensom materialförvaltaren vid telegrafverkets
verkstad.
Linjemästare uppföres i samma lönegrad som verkmästare.
Assistent av l:a lönegraden benämnes förste telegrafassistent.
De manliga telegrafkommissarierna uppdelas i fem klasser, telegrafkommissarie
av klass 4, klass 3, klass 2, klass 1 B och klass 1 A, till
Telegraf
verket.
Kommittén.
80
Kunyl. Maj:ts Proposition Nr 391.
vilken sista grad hänföras några av de största stationerna. Telegrafkommissarierna
placeras, liksom postmästarna, i respektive ll:e, 12:e,
14:e, 15:e och 16:e lönegraderna. Omklassificering av stationerna förutsättes
skola ske och fastställas av Kungl. Maj:t.
Kontrollör av 2:a lönegraden benämnes kontrollör.
Byråtjänstemännen av 2:a lönegraden uppdelas å befattningar såsom
aktuarier, huvudkassör, notarier och revisorer, av vilka befattningars innehavare
såsom regel icke skall krävas högskoleutbildning.
Såsom föreståndare för telegrafverkets förråd anställas förrådsförvaltare,
vilka hänföras till samma grad som notarier m. fl.
Kontrollör av l:a lönegraden benämnes förste kontrollör. Denna
befattning jämte de nu likställda radiokommissarierna och inköpschefen
vid telegrafverkets verkstad uppflyttas till en lönegrad över de nuvarande
byråtjänstemännen av 2:a lönegraden. Till samma lönegrad hänföras
även två nyinrättade befattningar, avdelningsingenjör och konstruktör,
för vilka befattningar skall krävas avgångsexamen från teknisk elementarskola.
De nu till en gemensam grupp, benämnd byråtjänstemän av l:a
lönegraden, hänförda befattningarna upptagas under särskilda tjänstetitlar
och hänföras till sins emellan skilda lönegrader. Den till nämnda grupp
hörande förrådsintendentstjänsten. indrages.
I samband med inrättandet av en förrådsbyrå hos telegrafstyrelsen
anställes därstädes en förrådskamrer, vilken tjänst likställes med sekreterares.
Vid Stockholms och Göteborgs telefonstationer anställas överkontrollörer,
vilka likaledes placeras i sekreterargraden.
Ingen]örspersonalen med högskolekompetens vid telegrafverket uppdelas
i linjeingenjörer och förste linjeingenjörer samt byråingenjörer och
förste byråingenjörer, vilka sistnämnda två befattningskategorier skola
vara placerade hos telegrafstyrelsen. Linje-, och byråingenjörer uppflyttas
till 16:e lönegraden samt förste linjeingenjörer och förste byråingenjörer
till 17:e lönegraden. Till sistnämnda lönegrad hänföras även
verkstadsingenj örer.
Kamreraren hos telegrafstyrelsen uppflyttas, under benämningen
kameralintendent, i 16:e lönegraden.
Till den nya förste sekreterargraden hänföras den sekreterare och
den byråkontrollör, som äro närmaste män och ställföreträdare för
cheferna för administrativa och trafikbyråerna, ävensom den sekreterare
och aktuarie, som är chef för utrikesavdelningen hos telegrafstyrelsen.
I 18:e lönegraden nyuppföras byrådirektörsbefattningar, avsedda
för föreståndarna för linjeavdelningen, stationsbyggnads- och konstruk
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 391.
tionsavdelningen, provningsanstalten och undervisningsanstalten. I samband
härmed indrages professorstjänsten.
I stället för do nuvarande telegrafinspektörerna, vilka förordnas för
tre år åt gången, uppföras å ordinarie stat trafikdirektörstjänster. De
placeras i 19:e lönegraden.
Till 20:e lönegraden uppflyttas linjedirektörer, och placeras i samma
lönegrad jämväl telefondirektörer och telegrafdirektörer, vilka sistnämnda
för närvarande'' äro uppdelade i två skilda klasser.
Rörande förändringarna med avseende å den kvinnliga kontorspersonalen
vid telegrafverket är redogjort i det föregående.
Till samma grad som kanslibiträde uppflyttas rikstelefonist.
Kassör av 2:a lönegraden benämnes kassör och uppföres i en mellangrad
mellan kanslibiträde och kontorsskrivare.
Vaktföreståndarna uppdelas i två klasser, av vilka förste vaktföreståndare
hänföres till samma lönegrad som förste telegrafist.
Kassör av l:a lönegraden, som nu är jämställd med telegrafist,
namnförändras till förste kassör och uppflyttas till samma lönegrad som
förste telegrafist.
De två lägsta kvinnliga telegrafkommissariebefattningarna sammanslås
till en klass, telegrafkommissarie av klass 6.
Katalogredaktör uppflyttas i samma lönegrad som telegrafkommissarie
av klass 5.
Telegrafstyrelsen har beträffande befattningshavarnas gruppering Teiegrafallenast
framhållit, att trafikdirektör, som placerats i 19:de lönegraden, st’Jrelsenlämpligen
hade bort hänföras till 20:e lönegraden, men styrelsen avstår
för närvarande från yrkande om ändring, särskilt med hänsyn till att
denna tjänst icke tidigare varit uppförd på ordinarie stat.
Av de tre förste sekreterare, som kommittén ansett böra upptagas Departementså
telegrafstyrelsens stat, synes den för trafikbyrån avsedda icke böra chefen.
hänföras till nämnda tjänstekategori. Visserligen intager han ställning
såsom byråchefs närmaste man och ställföreträdare, men lärer för befattningens
innehavare icke erfordras de teoretiska kompetenskrav, som
uppställts å förste sekreterare. Det synes mig icke heller ur rekryteringssynpunkt
nödvändigt att bereda trafikbyråns sekreterare, vilken nu benämnes
byråkontrollör, den avsedda högre tjänsteställningen, utan synes han
böra under benämningen sekreterare tillhöra 15:e lönegraden.
Vidkommande chefen för telegrafstyrelsens utrikesavdelning, närmar
sig hans ställning i viss mån byrådirektörs. Därjämte måste han beBihang
till riksdagens protokoll 1919. 1 samt. 352 käft. (Nr 391.) 9sc 19 11
Statens
järnvägar.
Kommittén.
82 Kungl. Maj ds Proposition Nr 39i.
sitta genom högskoleexamen eller på annat sätt styrkt, omfattande utbildning,
särskilt i avseende å främmande språk. Det synes mig därför
uppenbart, att denna befattningshavare intager en helt annan och högre
ställning än som motsvarar eu sekreterares, vadan jag anser honom böra
ställas i första sekreterargraden.
Den nuvarande sekreteraren å administrativa byrån, vilken enligt
kommitténs mening likaledes bör uppföras i förste sekreterargraden, är
närmaste man och ställföreträdare till byråns chef, och fordras av honom
högre juridiskt-administrativ utbildning. Förutom att han därjämte förestår
det för telegrafstyrelsens samtliga byråer gemensamma kansliet,
skulle han, enligt vad jag vid behandlingen av organisationsfrågor beträffande
telegrafverket ämnar föreslå, hädanefter övertaga jämväl ombiidsmannens
åligganden. Med hänsyn till nu anförda omständigheter och
då ifrågavarande tjänst även ur rent organisatorisk synpunkt sett icke bör
vara lägre ställd än den förenämnde chefen för utrikesavdelningen, anser
jag kommitténs förslag om denna befattnings hänförande till förste sekreterargraden
böra godtagas.
I kommitténs förslag beträffande telegrafverket har jag i övrigt
icke funnit anledning till annan ändring än den, som föranledes av den
av mig förut antydda sammanslagningen av 19:e och 20:e lönegraderna.
Vidkommande statens järnvägar hava i huvudsak följande ändringar
föreslagits av kommittén:
Vaktmästare hos järnvägsstyrelsen och vid distriktsförvaltningarna
benämnas expeditionsvakter och erhålla vidgade uppgifter.
Ångfärjepersonalen inrangeras i samma löneplan som övriga befattningshavare.
Därvid likställas eldare och matros, vilket innebär uppflyttning
för den senare.
Förhandseldare å ångfärja, vilken benämnes maskinvakt, samt rorgängare
och timmerman å ångfärja hänföras till 2:a lönegraden.
Portvakter, såväl å l:a klassens station som vid verkstad, likställas
med vagnskötare och hänföras till 2:a lönegraden.
Stationskarlsgruppen uppdelas i två klasser, av vilka den högre benämnes
trafikbiträde och placeras i 2:a lönegraden.
Ban-, förråds- och trädgårdsförmän införas i en mellangrad, 3:e lönegraden,
mellan vagnskötare, med vilka de nu äro jämställda, och stationsförmän.
Till denna lönegrad uppflyttas jämväl lokomotiveldare och
underreparatörer, vilka sistnämnda benämnas reparatörer.
Under benämningen förste expeditionsvakt uppföras nuvarande förste
vaktmästare å ordinarie stat i 3:e lönegraden.
Kung1. Maj.is Proposition Nr :>!) 1.
83
Till 4:e lönegraden hava sammanförts dels konduktör, manligt kontorsbiträde
och stationsförman, dels oek stallförman, stationsmästare av
klass 7 och vagnförman. Till denna lönegrad har även hänförts maskinskötare
å ångfärja.
Till 5:e lönegraden hava uppflyttats dels banmästare av 2:a klass
under benämningen banmästare och dels reparatörer, som benämnas
förste reparatörer.
Till samma lönegrad som lokomotivförare och maskinist, den 6:e
graden, hava uppflyttats förrådsmästare, banmästare av l:a klass, vilka
benämnas förste banmästare, stationsmästare av klass 6 och trädgårdsmästare.
Dit hava även hänförts tredje styrman och tredje maskinist å
ångfärja.
I samma 6:e lönegrad hava införts två nya befattningar, stallgårdsmästare
och vagngårdsmästare.
Telegrafistbefattningen har ansetts icke vidare böra upptagas såsom
särskild tjänst.
Lednings-, vagn- och verkstadsmästare hava uppflyttats till samma
lönegrad som kontors- och stationsskrivare samt ritare eller den 8:e graden.
Till 9:e lönegraden hava uppflyttats lokomotivmästare, stationsmästare
av klass 5 och överbanmästare. Stationsinspektor av klass 4 B
har hänförts till samma lönegrad som stationsmästare av klass 5.
I 9:e lönegraden hava ock upptagits andre styrman och andre maskinist
å ångfärja.
Stationsföreståndarna — utom stationsmästare och stationsinspektor
av klass 4 B — hava såsom hittills upptagits i fem klasser, vilka placerats:
stationsinspektor av klass 4 A i ll:e lönegraden, klass 3 i 12:e,
klass 2 i 14:e och klass 1 i 15:e samt överinspektör i 16:e lönegraden.
Åven stationsföreståndarbefattningarna vid statens järnvägar förutsättas
skola omklassificeras och denna klassificering fastställas av Kung! Maj:t.
I samma grad som stationsinspektor av klass 4 A hava upptagits
förste bokhållare och förste telegrafist.
Den högre ångfärjepersonalen har uppdelats i klasser, allt efter som
den är placerad å Trälleborg—Sassnitzrouten eller Malmö—Köpenhamnsrouten.
Sålunda skola befälhavare av klass 2, förste styrman av klass
2 och övermaskinist av klass 2 tillhöra Malmörouten samt motsvarande
befattningshavare av klass 1 tillhöra Trälleborgsrouten. Åtskillnad har
gjorts mellan övermaskinist- och förste styrmansbefattningarna, i det att
övermaskinistbefattningarna placerats eu grad lägre än motsvarande
förste styrmansbefattningar, nämligen i ll:e respektive 12:e lönegraden
samt förste styrmännen i 12:e respektive 13:e lönegraden. Befälhavare
84 Kungl. Maj:ts Proposition Nr 391.
av klass 2 har hänförts till 15:e och befälhavare av klass 1 till 16:e
lönegraden.
Underingenjör, för vilken befattning kräves examen från tekniskt
elementarläroverk, har uppflyttats till samma lönegrad som underinspektör.
Expeditionsföreståndare har uppflyttats ''till samma grad som notarier
m. fl. I denna lönegrad har nyuppförts befattningen revisor.
Ban- och maskininspektorer samt elektroingenjören hava uppflyttats
till samma grad som stationsinspektor av klass 2. För distriktskamrerarna
samt förrådsförvaltaren och verkstadskamreraren vid huvudverkstaden
i Örebro innebär placeringen i nu nämnda grad en nedflyttning.
Befattningen konstruktör, för vilken skall krävas examen från tekniskt
elementarläroverk, har nyuppförts och ansetts böra placeras i samma
grad som ban- och maskininspektorer.
För kontorsföreståndare hos järnvägsstyrelsen har tilläggsbeteckningen,
utvisande föreståndarskap för visst kontor, uteslutits. Föreståndaren
för revisionskontoret benämnes förste revisor.
Till 16:e lönegraden hava uppflyttats dels byråingenjörer av 2:a
klass hos järnvägsstyrelsen under benämningen byråingenjörer, dels banoch
maskiningenjörer samt trafikinspektörer av 2:a klass, i vilkas titel
klassbeteckningen uteslutits, samt signal- och telegrafingenjörer, dels
ock chefen för järnvägsstyrelsens statistiska kontor, vilken nu benämnes
förste aktuarie.
Förste sekreterare skulle finnas dels å administrativa och kameralbyråerna,
för vilka befattningar kräves högre examen från högskola,
dels ock å trafikbyråerna. Med dem skulle jämställas distriktssekreterare.
Byråingenjör samt ban- och maskiningenjör och trafikinspektör av
l:a klass, i vilkas titel klassbeteckningen utelämnats och ordet »förste»
i stället inlagts i titeln, ävensom förrådsintendent, lantmätare och överinspektör
hava hänförts till samma grad som förste sekreterare.
Ban-, maskin- och trafikdirektörer hava placerats i lönegraden närmast
under byråchef och förste byrådirektör.
Kommittén har vidare föreslagit, att distriktschef icke vidare skulle
tillsättas genom konstitutorial titan medelst förordnande på viss tid.
Chefsposterna vid statens järnvägars distrikt hava nämligen synts kommittén
vara så viktiga och krävande, att på dem borde anläggas väsentligen
samma synpunkter, som föranlett generaldirektörs- och överdirektörsbefattningarnas
tillsättande på förordnande, varom stadgas i 1 §
1 mom. av kommitténs förslag till avlöningsreglemente. Rörande denna
anordning anför kommittén vidare:
Kung!. Maj:ts Proposition Nr 391.
85
»De övriga i nämnda stadgande omförmälda befattningshavarna
bliva, när förordnandet upphör, berättigade till åtnjutande av pension,
oavsett den levnadsålder, do då innehava. Eu sådan anordning synes
dock icke vara påkallad i fråga om tjänsteman vid statens järnvägar,
vilken förordnas till distriktschef. Därest dylikt förordnande
utlöper utan att nytt sådant finnes böra lämnas honom, lärer han
i stället kunna användas i annan befattning vid statens järnvägar,
tills pensionsåldern uppnås. För att utsikt skall finnas att till distriktschefer
förvärva de mest dugande tjänstemännen vid statens järnvägar,
måste därför tjänsteman, som förordnas till distriktschef, vara garanterad
rätt att efter förordnandets upphörande återfå ordinarie tjänst inom den
grad han förut innehade och jämväl att därvid i lönehänseende ej bliva
sämre ställd, än om han hela tiden uppehållit sin förra befattning. Då
den tjänst, som en till distriktschef förordnad tjänsteman förut innehade,
icke under tiden för distriktchefsförordnandet lämpligen bör hållas vakant,
och då det icke kan förutsättas att i samband med ombyte av distriktschef
alltid skall bliva någon lämplig tjänst ledig, måste alltså en ny tjänst
för sådant fall kunna inrättas. Av denna anledning och då de tjänster,
om vilka här kan bliva fråga, till antalet bestämmas av Kungl. Maj:t och
riksdagen, men hinder kan möta att omedelbart utverka riksdagens beslut
i dylikt ämne, har det synts nödigt tillägga Kungl. Maj:t befogenhet
att för nu avsedda fall inrätta ordinarie tjänster. Stadganden i angivna
hänseenden hava införts i 14 § 2 mom. av förslaget till avlöningsreglemente.
Därest i ovan förutsatta fall distriktschef samtidigt med förordnandets
upphörande skulle uppnått pensionsåldern för sin förra tjänstegrad,
följer av det nyssnämnda stadgandets avfattning, att han kommer i åtnjutande
av pension enligt de för hans förra tjänst gällande grunder.
Skulle fråga uppkomma att till distriktschef förordna någon utom
statens järnvägar stående person, exempelvis befattningshavare vid enskilt
järnvägsföretag, lärer det vara tillfälle att med riksdagens medverkan
träffa anordning i fråga om hans ställning efter tiden för förordnandets
upphörande.))
Av kommittén föreslagna förändringar med avseende å den kvinnliga
personalen vid statens järnvägar äro förut omnämnda.
I särskilda vid kommitténs betänkande fogade reservationer har yr- Reservationer.
kats: att tudelningen av stationskarlsgruppen icke borde ske utan särskild
ersättning av 50 öre per tj botgöringsdag beredas sådan befattningshavare
inom l:a lönegraden, vilken förrättade mera kvalificerat eller särskilt
sko- och klädesslitande arbete; att stallgårdsmästare borde placeras
86
Kung], Maj.ts Proposition Nr 391.
Järnvägssttj''
relsen.
i 7:e lönegraden; att i 18:e lönegraden borde uppföras överinspektör
samt avdelningsföreståndares vid statens järnvägars distrikt närmaste män
under benämningarna ban-, maskin- respektive trafikdirektörsassistenter;
att av förste sekreterare icke skulle krävas den av kommittén föreslagna
kompetens samt dylika befattningshavare kunna förekomma även å järnvägsstyrelsens
taxebyråer; samt att kommittén bort uttala sig för att vissa
specialingenjörer hos järnvägsstyrelsen skulle hänföras till byrådirektörsgraden.
Järnvägsstyrelsen erinrar till en början om de störa svårigheterna
att på ett rättvist sätt inpassa de olika verkens befattningshavare i förhållande
till varandra i den gemensamma löneskalan. Styrelsen uttalar
vidare, att den funnit sig urståndsatt att bedöma, huruvida kommittén,
särskilt i fråga om befattningshavarnas vid statens järnvägar placering
1 löneskalan, värdesatt tjänsterna riktigt och därvid bland annat tagit
full hänsyn till de särskilda förhållandena vid statens järnvägar såväl
beträffande den med tjänstgöringen ofta förenade risken till liv och lem
som ock det högst betydande ansvar, som påvilar befattningshavarna
även i de lägsta graderna. Styrelsen nödgas därför, under uttalande
av sin reservation i fråga om det berättigade i de yrkanden, som nu
eller framdeles kunna framkomma från skilda befattningsgrupper angående
ändrad placering i den gemensamma löneskalan, inskränka sig till
att granska densamma, i vad den avser befattningshavarnas vid statens
järnvägar ställning till varandra samt skäligheten av de föreslagna lönesatserna
över huvud.
Följande erinringar framställas av järnvägsstyrelsen mot kommitténs
förslag till gruppering av befattningarna:
Portvakt å l:a klassens station bör under benämningen stationsportvakt
uppföras i 3:e lönegraden.
Styrelsen biträder reservationen angående stallgårdsmästares placering
i 7:e lönegraden och föreslår i samband därmed att denna befattning
benämnes lokomotivförman.
Overmaskinisterna anser styrelsen böra placeras i samma grad som
förste styrmännen av motsvarande klass och således övermaskinist av klass
2 uppflyttas till 12:e samt övermaskinist av klass 1 till 13:e lönegraden.
Reservationen angående kompetenskravet å förste sekreterare samt
om anställande av sådana befattningshavare jämväl å taxebyråerna biträdes
av styrelsen, som anser en förste sekreterare böra finnas även å
förrådsbyrån.
Jämväl reservationerna i fråga om överinspektörers och vissa specialingenjörers
hos styrelsen uppflyttande i 18:e lönegraden tillstyrkas av
opaginerad Kontrollera mot PDF
K7
tfungl. Maj:te Proposition Nr 3.91.
styrelsen, som i sistnämnda hänseende föreslår, att åtta nuvarande förste
byråingenjörer måtte erhålla byrådirektörs ställning.
Slutligen har styrelsen, som icke haft något att erinra mot förslaget
om distriktschels tillsättande medelst förordnande, uttalat sig angående
beredande av särskild pension åt sådan befattningshavare och om dennes
rätt att, under det han innehar lörordnande såsom distriktschef, kunna
söka och erhålla högre ordinarie tjänst, än den han förut innehar.
Under åberopande av vad jag inledningsvis till denna avdelning i
kommitténs betänkande yttrat, får jag nu beträffande de av reservanterna
och av järnvägsstyrelsen framförda yrkandena allenast anföra följande.
Kommitténs förslag om inrättande av trafikbiträdestjänster har godtagits
av järnvägsstyrelsen i en särskild den 1 mars 1919 avgiven skrivelse,
och har jag jämväl härav fått anledning förorda berörda förslag.
Då järnvägsstyrelsen biträtt kommitténs förslag om inrättande av
stallgårdsmästarbefattningar, har det skett under förutsättning att desamma
bleve placerade i en lönegrad över lokomotivförarna, och har
styrelsen nu framställt yrkande om att dessa befattningar, under benämningen
lokomotivförmän, måtte uppflyttas i 7:e lönegraden. Härigenom
skulle emellertid dessa befattningar komma att erhålla en helt annan
ställning än kommittén vid sitt förslag om inrättande av stallgårdsmästare
torde hava avsett. Svenska statsbanornas lokomotivmästareförening
och Sveriges lokomotivmannaförbund hava i stället förordat
ett av järnvägsstyrelsen tidigare framfört förslag om tudelning av lokomotivmästarbefattningen,
varvid yrkats, att den högre klassen lokomotivmästare
måtte uppflyttas i 10:e lönegraden.
Genom det av kommittén framställda förslaget skulle, så vitt jag
kan finna, maskinavdelningens underbefäls fråga icke bliva slutgiltigt
löst, en mening, som kommittén i sitt yttrande rörande organisationsförhållandena
vid statens järnvägar jämväl synes dela, i det att den yttrar,
att det åtminstone tills vidare synes böra anstå med inrättandet av
särskild lokomotivförmansbefattning i avvaktan på de erfarenheter, som
kunna vinnas genom inrättande av stallgårdsmästarbefattningen. Då
jag, med hänsyn till de skiftande förslag till frågans lösning, som framställts
från olika håll, icke heller för egen del kunnat bilda mig en uppfattning
om, i vilken riktning denna fråga slutligen bör lösas, har jag
ansett stallgårdsmästarbefattningen icke böra för närvarande inrättas,
utan torde frågan om ändrad organisation av underbefälet vid maskinavdelningen
böra i sinom tid bliva föremål för ytterligare utredning.
Järnvägsstyrelsens åsikt, att övermaskinisterna å ångfärjorna fortfarande
böra vara jämställda med förste styrmännen av motsvarande
Departe
mentschefen.
88
Kungl. Maj.is Proposition Nr 391.
klass, synes mig hava visst fog för sig. Med hänsyn emellertid till att
förste styrman intager ställningen såsom reservbefälhavare och då en omplacering
av övermaskinisterna torde kunna medföra vissa konsekvenser
iiven med avseende å den ställning å löneskalan, som hör tillkomma
andre maskinister å ångfärja samt vattenfallsvcrkets maskinpersonal, har
jag ansett mig icke böra ifrågasätta någon ändring i denna punkt av
kommitténs förslag.
En av järnvägsstyrelsen föreslagen kalkylators- och förste aktuariebefattning,
vars inrättande jag i enlighet med kommitténs tillstyrkan
kommer att förorda vid organisationsfrågans framläggande, torde böra
under benämningen förste aktuarie upptagas bland de till 15:e lönegraden
hänförda befattningarna.
I fråga om anställandet av förste sekreterare hos järnvägsstyrelsen
ställer jag mig helt på samma ståndpunkt som kommittén och biträder
således icke järnvägsstyrelsens hemställan om dylika befattningars inrättande
jämväl å taxe- och förrådsbyråerna.
Vidkommande de av kommittén tillstyrkta förste sekreterarbefattningarna
å järnvägsstyrelsens trafikbyråer, vilkas innehavare visserligen
icke behöva innehava högre teoretisk utbildning men tjänstgöra såsom
byråchefernas närmaste män och ställföreträdare, anser jag mig böra
framhålla, att de måste rekryteras från trafikinspektörernas och förste
trafikinspektörernas led samt att det jämväl med hänsyn till arten av
deras ansvarsfulla poster synes väl motiverat att tillerkänna dem ställningen
såsom förste sekreterare.
De övriga två av kommittén till erhållande av förste sekreterares
grad föreslagna befattningshavarna å järnvägsstyrelsens administrativa
och kamerala byråer fylla de fordringar såväl i fråga om tjänsteställning
som teoretisk utbildning, vilka jag tidigare framhållit såsom förutsättningför
befattnings hänförande till förste sekreterargraden. Ävenledes torde
böra framhållas, att dessa tjänster icke böra sättas i lägre grad än
distriktssekreterartjänst, enär, såsom även skett, övergång från den senare
till den förra befattningen bör kunna äga rum.
Det i reservation till kommitténs betänkande framförda yrkandet om
högre tjänsteställning för avdelningsföreståndarnas vid statens järnvägars
distrikt närmaste män och ställföreträdare har järnvägsstyrelsen förklarat
sig för det närvarande icke biträda. Vid sådant förhållande har jag icke
funnit reservationen föranleda något vidare yttrande från min sida.
Ej heller har jag ansett mig böra för närvarande tillstyrka de vittgående
förslag, järnvägsstyrelsen framfört om uppflyttning av ej mindre
än åtta förste byråingenjörer i byrådirektörs tjänsteställning, ett förslag som
kommittén visserligen omnämnt i sitt betänkande men icke varit i tillfälle
att pröva, enär detsamma icke tidigare utvecklats av järnvägsstyrelsen.
Kung!. Maj.ts Proposition Nr 391. 89
Den av mig förut antydda sammanslagningen av 19:e och 20:e
lönegraderna, vartill jag senare återkommer, övar inverkan jämväl beträffande
statens järnvägar.
Vad järnvägsstjn-elsen anfört i fråga om pension för distriktschef
torde böra tagas under övervägande i sammanhang med den utredning
för delinitiv reglering av pensionsförhållandena vid de fyra verken, som
kommittén har att verkställa. Någon ändring i den av kommittén föreslagna
formuleringen av 14 § 2 mom. i avlöningsreglementet, enligt
vilket stadgande distrikschef vid upphörandet av honom meddelat förordnande
skall återgå till ordinarie befattning i den tjänstegrad, han tillhörde
vid tillträdandet av befattningen såsom distriktschef, har jag icke
ansett lämpligen böra vidtagas.
Beträffande vattenfallsstyrelsen, som hittills icke varit slutgiltigt
reglerad, kommer jag att senare denna dag framlägga förslag till definitiv
organisation i huvudsaklig överensstämmelse med kommitténs förslag,
i sammanhang varmed styrelsens personal föreslås skola uppföras på
ordinarie stat. Aven beträffande de lokala förvaltningarna vid vattenfallsverket
har kommittén föreslagit rätt betydande organisationsförändringar.
Beträffande de befattningar vid vattenfallsverket, vilka skulle tillsättas
medelst förordnande på viss tid, kommer jag i annat sammanhang
att yttra mig. Här torde jag däremot få redogöra för kommitténs ändringsförslag
i övrigt.
Hos vattenfallsstyrelsen inrättas liksom vid de övriga verkens styrelser
expeditionsvaktstjklister, vilka befattningar skola finnas även vid de
lokala förvaltningarna.
Förrådsförmän anställas för vårdande av de lokala förråden vid de
särskilda kraftverken och likställas med motsvarande befattningshavare
vid statens järnvägar.
Vid de mindre kanalstationerna nyinrättas kanalförmanstjänster.
Nuvarande förmän av 3:e graden vid kanalverk utgöras allenast av
skogvaktare, vilken tjänstetitel nu i stället upptagits.
Förste expeditionsvaktstjänst nyinrättas hos vattenfallsstyrelsen i
överensstämmelse med vad förhållandet skulle bliva vid de övriga verkens
styrelser.
Befattningen såsom manligt kontorsbiträde nyinrättas och placeras
i samma lönegrad som dylik befattning vid statens järnvägar.
Tjänsten såsom maskinist av 2:a lönegraden vid kraftverk och den
nu till gruppen förmän av 2:a lönegraden hörande befattningen såsom
maskinist å bogserbåt benämnas maskinister.
Bihang till riksdagens protokoll 1919. 1 samt. 352 käft. (Nr 391.) 966 19 1 2
Statens
vattenfalls
verk.
Kommittén.
90
Kungl. May.ts Proposition Nr 391.
I stället för nuvarande förmän av l:a graden vid kanalverk kava
upptagits dels fyrmästare och slussmästare, vilka sins emellan likställts,
dels i närmast högre lönegrad än dessa förrådsmästare, schaktmästare
och trädgårdsmästare, dels ock i därpå följande lönegrad byggmästare
och verkstadsmästare.
I samma lönegrad som fyr- och slussmästare har uppförts en ny
befattning, muddermästare.
Med förråds-, schakt- och trädgårdsmästare vid kanal verk hava jämställts
befälhavare å bogserbåt vid kanalverk samt förrådsmästare vid
kraftverk, vilken sistnämnda befattning nyinrättats, ävensom likaledes
nyinrättade befattningar såsom förste montörer, vilkas innehavare skulle
biträda stationsmästare å sekundärstation.
Benämningen maskinist av l:a graden vid kraftverk har utbytts
mot förste maskinist.
Reparationsmästare vid Trollhätte kanalverk har kommittén ansett
böra vid lämplig tidpunkt ersättas av förste montör.
De nuvarande bokhållarna av 2:a graden, vilka i regel torde utföra arbete
jämförligt med det, som exempelvis vid statens järnvägar är anförtrott åt
manliga kontorsskrivare, hava benämnts med sistnämnda tjänstetitel.
Befattning såsom ritare har nyinrättats.
Vissa maskinister av l:a graden med mera krävande arbetsuppgifter
inom kraftverkens ställverk och maskinstationer hava under benämningen
stationsmästare respektive maskinmästare uppförts i samma lönegrad som
stationsmästare vid sekundärstation och övermontörer.
Å extra stat nu uppförda befattningarna såsom mätaretekniker hava
upptagits å ordinarie stat och likställts med instrumentmakare.
Bokhållarna av l:a graden hava benämnts bokhållare.
Driftverkmästare hava uppflyttats i en lönegrad närmast över instrumentmakare,
med vilka de nu äro jämställda.
Notarie-, registrators- och revisorstjänster hos vattenfallsstyrelsen
hava nyinrättats. Den nuvarande befattningen såsom revisor och kontrollinspektor
har däremot uteslutits ur staten.
Kontorschefen vid Trollhätte räkenskapsavdelning har, med hänsyn
till att nämnda avdelning icke vidare skulle hava karaktär av ett centralt
förvaltningsorgan vid statens vattenfallsverk, hänförts till en lägre tjänstegrad
än som motsvarar hans nuvarande.
Befattningarna såsom kamrer och sekreterare hos vattenfallsstyrelsen
hava nyinrättats.
Likaledes har hos styrelsen inrättats nya befattningar såsom byråingenjörer.
Den nuvarande kanalingenjören i Trollhättan har benämnts direktörs
-
Kungl. Maj. ts Proposition Nr 391. 91
assistent vid kanalverk samt jämställts med det lägre sektionsbefälet vid
statens järnvägar.
Befattningarna såsom förste byråingenjör och förste sekreterare hos
vattenfallsstyrelsen hava nyinrättats.
Benämningen överingenjörsassistent har utbytts mot direktörsassistent
vid kraftverk, och har denna befattning hänförts till lönegraden närmast
över den, i vilken direktörsassistenten vid kanalverk upptagits. I samma
lönegrad som förstnämnda direktörsassistent hava placerats distriktsiugenjörerna.
Byrådirektörstjänst hos vattenfallsstyrelsen har nyinrättats.
Nuvarande driftingenjörstjänster i Trollhättan, Älvkarleby, Porjus och
Västerås skola indragas. Däremot skola nyinrättas befattningar såsom
driftchefer, vilkas innehavare skola fungera såsom chefer för Porjusoch
Västeråsverken samt såsom föreståndare för generatorsstationerna
i Trollhättan och Älvkarleby. Driftchefen vid Porjus kraftverk skall åtnjuta
särskilt arvode å 1,000 kronor utöver lönen.
Överingenjören vid Trollhätte kanal verk har benämnts kanaldirektör.
Hos vattenfallsstyrelsen hava nyinrättats byråchefs- och förste byrådirektörstj
änster.
Förändringarna i fråga om den kvinnliga personalen vid vatten fallsverket
äro förut omnämnda.
I reservationer till kommittébetänkandet har uttalats, dels att högre
löneställning än kommittén föreslagit borde beredas förste maskinist,maskinmästare
och stationsmästare vid kraftverk, dels att av kommittén ifrågasatt
framtida utbyte av reparationsmästaren vid Trollhätte kanalverk
mot en förste montör icke borde ske, dels att en förändrad klassificering
av kanalinspektorsbefattningarna borde äga rum, dels att kontorschefen
vid Trollhätte räkenskapsavdelning borde uppflyttas från 14:e till 15:e
lönegraden, dels ock att kanaldirektören i Trollhättan borde placeras
i 20:e i stället för i 19:e lönegraden.
Vattenfallsstyrelsen anför angående befattningshavarnas gruppering i
lönegrader, att det syntes uppenbart, att kommittén under den tid, som
den haft till sitt förfogande för slutförande av sin betydliga arbetsuppgift,
icke kunnat så grundligt sätta sig in i tjänstgöringsförhållandena
för alla olika slags befattningshavare inom de stora verk det här gällde,
att det resultat, vartill kommittén kommit i den synnerligen svåra frågan
om befattningarnas gruppering i lönegrader, skulle kunna anses i alla
avseenden slutgiltigt och anmärkningsfritt. Det vore tydligen icke heller
möjligt för vattenfallsstyrelsen att för närvarande inlåta sig på en mera
ingående undersökning, huruvida tjänstemännen vid statens vattenfallsverk
överallt blivit rätt placerade å löneskalan i förhållande till tjänste
-
Reservationer.
Vattenfalls
styrelsen.
92
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 391.
männen vid de övriga verken. Styrelsen hade därför måst inskränka
sig till att påyrka ändring endast i de fall, där det enligt styrelsens
mening vore mera påtagligt, att vederbörande befattningar vid statens
vattenfallsverk icke blivit av kommittén rätt värdesatta i lönehänseende.
Styrelsen ville emellertid betona, att den placering av befattningarna
i respektive lönegrader, som bleve fastställd, av nyss
anförda skäl icke borde få anses prejudicierande för framtiden, utan att
de omflyttningar, som efter ytterligare jämförande undersökningar kunde
visas vara befogade, även framdeles borde verkställas.
Beträffande särskilt placeringen i lönehänseende av maskinpersonalen
vid kraftverk och maskinisterna å vattenfallsverkets bogserbåtar, syntes
en utredning snarast böra komma till stånd.
De fyra kanalinspektorerna, vilka kommittén uppdelat i två klasser,
klass 2 i 11 :e lönegraden och klass 1 i 13:e lönegraden, har vattenfallsstyrelsen
ansett böra — därest icke båda kanalinspektorerna av klass 2
kunde uppflyttas till 12:e lönegraden — fördelas i tre klasser, nämligen
kanalinspektor av klass 2 B i Brinkebergskulle med placering i ll:e lönegraden,
av klass 2 A i Ström med placering i 12:e lönegraden och av
klass 1 i Trollhättan och Södertälje med placering i 13:e lönegraden.
Kontorschefen vid Trollhätte räkenskapsavdelning har synts vattenfallsstyrelsen
böra hänföras till åtminstone 15:e lönegraden.
Slutligen har styrelsen yrkat, att kanaldirektör borde uppflyttas från
19:e till 20:e lönegraden.
I en senare avgiven promemoria har vattenfallsstyrelsen, under
erinran att kommittén i enlighet med förslag av styrelsen uttalat sig
för anställandet av förste montörer såsom biträden åt stationsmästare å
sekundärstationer, meddelat, att styrelsen sedermera funnit, att vid vissa
sekundärstationsområden, där kraftdistributionen vore av mindre omfattning,
någon förste montör icke borde vara behövlig, och att dylika
befattningshavare följaktligen borde finnas endast vid de större sekundärstationsområdena.
Men därutöver borde enligt den uppfattning,
till vilken vattenfallsstyrelsen numera kommit, varje övermontör i regel
hava till sitt förfogande en förste montör. Härutinnan yttrar styrelsen
vidare: »Ett distrikt vid statens kraftverk omfattar för närvarande 3 till
5 sekundärstationsområden, och vid varje distrikt finnes en övermontör.
Denne och den honom underställda personalen ha att utföra alla större
anläggnings- och utvidgningsarbeten inom distriktet samt att fungera
såsom en för hela distriktet gemensam reserv, vilken skall ingripa överallt,
där den lokala personalen icke räcker till för verkställande av förekommande
drifts- och reparationsarbeten in. m. På grund av dessa
göromåls ökade omfattning har det åtminstone på vissa distrikt visat
Kung!. Maj:ts Proposition Nr 391. 93
sig behövligt, att övermontören erhåller eu mera kvalificerad person
till biträde och ställföreträdare, och att därför på sådana distrikt placeras
eu förste montör utöver dem, som tillhöra vissa sekundärstationsområden.»
Mot vad vattenfallsstyrelsen i nyssnämnda promemoria anfört har
jag icke anledning till någon erinran. Då antalet förste montörer enligt
förslaget skulle bestämmas av Kungl. Maj:t, torde hänsyn härtill böra
tagas vid det framtida fastställandet av stat för vattenfallsverket.
Av vattenfallsstyrelsen hade ursprungligen föreslagits två förste
sekreterarbefattningar. Kommittén har emellertid av anförda skäl ansett
allenast den ena av dem böra uppföras å styrelsens stat, varemot den
andra befattningen skulle kunna tills vidare bestridas av eu tjänsteman
å extra stat, vilken anordning sedermera av vattenfallsstyrelsen godtagits.
Det är således numera fråga endast om inrättandet av en förste sekreterarbefattning
hos vattenfallsstyrelsen, nämligen för den tjänsteman,
som skulle komma att vara närmaste man och ställföreträdare till administrativa
byråns chef. Då denna befattningshavare för handläggningen
av de mångskiftande och invecklade juridiska spörsmål, som förekomma
inom vattenfallsverkets arbetsområde, bör besitta såväl teoretisk som
praktisk juridisk utbildning, synes det icke böra råda tvekan om att för
honom bör beredas förste sekreterares tjänsteställning.
Till följd av sammanslagningen av 19:e och 20:e lönegraderna i
kommitténs förslag till löneplan, förfaller vattenfallsstyrelsens yrkande
om ändrad löneställning för kanaldirektören.
I övrigt har jag i enlighet med vad jag tidigare anfört icke funnit
mig böra nu förorda någon ändring i kommitténs gruppering av vattenfallsverkets
befattningar.
Utgångspunkter vid löneregleringen samt lönebelopp.
Då jag förut omnämnt den hänsyn, kommittén vid sitt förslag till
lönereglering tagit till levnadskostnadernas stegring, ävensom angivit
min egen ståndpunkt till samma fråga, kan jag nu förbigå, vad komittén
härutinnan under rubriken »utgångspunkter vid löneregleringen» yttrat,
samt allenast redogöra för de övriga under samma rubrik anförda synpunkterna.
Kommittén säger sig icke haft anledning att för kommunikationsverkens
del ifrågasätta tillämpning av behovsprincipen i dess mera omfattande
form eller av ett avlöningssystem med lönetillägg åt familjeförsörjare.
Uepartcmcntschrfen.
Kommittén.
94
KungI. Maj:ts Proposition Nr 391.
Beträffande förhållandet mellan lönerna för manliga och kvinnliga
befattningshavare yttrar kommittén, efter en erinran om de grundsatser,
som kommit till uttryck vid 1918 års reglering av lönerna för lärarpersonalema,
följande:
»En direkt jämförelse mellan manliga och kvinnliga befattningshavares
ställning gent emot varandra erbjuder, vad kommunikationsverken
angår, större svårigheter än beträffande lärarpersonalen, enär inom
nämnda verk de arbetsområden, där samma eller likartat arbete utföres av
såväl manliga som kvinnliga befattningshavare, äro relativt få. Frågan
om ett rätt inbördes värdesättande av den manliga och den kvinnliga arbetskraften
torde också tillhöra kretsen av de spörsmål, som böra lösas likformigt
för statsförvaltningen i dess helhet. Kommittén anser sig ej heller
sakna anledning antaga, att denna fråga och den därav följande angående
förhållandet mellan männens och kvinnornas löner komma att inom en
nära framtid tagas upp till enhetlig behandling. Kommittén har
därför icke vidtagit några principiella ändringar i avseende å förhållandet
mellan lönerna för manliga och kvinnliga befattningshavare vid
de nu ifrågavarande verken, men har dock genom viss förskjutning i
lönerna till förmån för de kvinnliga tjänstemännen sökt att förbättra
dessas ställning, i den mån det på närvarande stadium synts kommittén
möjligt, varjämte de även i semesterhänseende blivit i viss grad bättre
tillgodosedda än de med dem i lönehänseende närmast jämförliga manliga
tjänstemännen.»
Den automatiska löneregleringen eller systemet med »glidande löneskalor»
har kommittén funnit vara i så pass outrett skick, att det icke skulle
vara möjligt att utan vidare tillämpa ett dylikt system vid en nu omedelbart
förestående lönereglering för de stora verk, varom här är fråga.
Huvudsyftet med berörda system har dock synts kommittén kunna vinnas
genom att tjänstemännens löneförhållanden vid vissa regelbundet återkommande
tidpunkter gjordes till föremål för reglering, och ett lämpligt
organ för förberedande av dessa regleringar har kommittén trott kunna
erhållas i den permanenta lönenämnd, om vars inrättande förslag framlägges.
Förutom hänsynen till förändringarna i levnadskostnadernas storlek,
hava även andra synpunkter vunnit beaktande vid kommitténs utredning
för den definitiva löneregleringen, varutinnan anföres följande:
»Härvid kommer främst i betraktande, hurusom de verk, varom
här är fråga, under de år, som förflutit från den senaste allmänna löneregleringen,
nått en då knappast anad utveckling, vilken för tjänstemännen
i alla grader medfört ett mera intensivt arbete och särskilt för dem,
Kung1. Maj.ts Proposition Kr 391.
95
som intaga en mera ledande ställning, ett betydligt större ansvar än
tidigare, ett ansvar av såväl ekonomisk som ock, vad särskilt tre av
verken angår, teknisk art.
Det måste anses utgöra ett obestridligt socialt intresse att staten avlönar
sina tjänstemän så, att de kunna successivt höja sina levnadsvillkor.
Att en allmän sänkning av tjänstemannakårens levnadsstandard under senare
åren inträtt, torde vara allmänt erkänt, liksom ock att detta varit
f örhållandet ej blott beträffande de lägst på avlöningsskalan stående befattningshavarna
utan hela avlöningsskalan igenom. Vid en lönereglering kan
man icke bortse härifrån, utan bör det tillses, att tjänstemännen icke
blott lämnas möjlighet att återfå sin förutvarande ställning i samhället
Titan även sättas i tillfälle att än vidare förbättra sina levnadsvillkor.
För alla de fyra verk, med vilka kommittén haft att syssla, är det
utmärkande, att de i hög grad måste konkurrera med den privata företagsamheten
om erforderliga arbetskrafter. Givetvis gör . sig denna
konkurrens mest gällande på de arbetsområden, där särskild yrkeskunskap
eller speciell förutbildning måste krävas, och således främst
inom de tekniska verken. Kommittén har, i överensstämmelse med de
direktiv den erhållit, beaktat de nuvarande ytterligt stora rekryteringssvårigheterna
såväl i allmänhet som ock i fråga om personal, av vilken
kräves lägre eller högre teknisk utbildning eller högskoleutbildning på
det juridiskt-administrativa området eller annan därmed jämförlig speciell
utbildning. Härav hava föranletts ganska betydande omgrupperingar
av vissa tjänstebefattningar, för vilka i det föregående redogjorts,
innebärande en allmän uppflyttning på avlöningsskalan av såväl
personal med teknisk elementarskolebildning som ock tjänstemän med
högskolekompetens på skilda områden. Det kan icke undvikas, att härigenom
inom de tekniska verken högre avlöningar i allmänhet blivit
tillmätta åt nu omförmäld personal än åt trafik- och kontorspersonalerna,
av vilka senare icke kräves särskild förutbildning, som de måste förskaffa
sig på egen bekostnad, eller speciell yrkeskunskap utöver den,
som förvärvas vid undervisningskurser inom verken eller eljest inhämtas
i tjänsten. Staten kan icke i längden vara betjänt av att i likställighetens
intresse hålla samma löner för den inom den privata verksamheten
högt betalda fackutbildade arbetskraften som för den icke specialutbildade,
vilken betalas lägre. För att kunna i sin tjänst förvärva och
behålla personer med de kvalifikationer, som på de mera krävande
posterna erfordras, måste staten tillse att lönerna för dem åtminstone
närma sig vad som bjudes å andra håll. Detta, att de specialutbildade
tjänstemännen komma till högre löner än de övriga, får ingalunda upp
-
96
Kung!. Maj.ts Proposition Nr 391.
fattas såsom en undervärdering av det arbete de senare utföra. Kommittén
vågar också göra gällande, att den sökt så rättvist som möjligt
väga de olika personalgruppernas inbördes intressen emot varandra.»
Vidkommande avlöningen för de högre befattningshavare, vilka tillsättas
medelst förordnande på viss tid, erinrar kommittén, att andra
synpunkter därvid måste göra sig gällande än vid tillmätandet av avlöningar
åt de konstituerade tjänstemännen. Då kommittén funnit sig
böra för de förra föreslå betydande höjningar av de nu utgående
arvodesbeloppen, vilka lämnades orubbade vid den provisoriska löneregleringen
år 1918, har detta förestavats av nödvändigheten för staten
att för de högsta ledande posterna inom de ifrågavarande krävande
verken kunna erhålla verkligt dugande män. Till de avlöningar, som
betalas inom den privata verksamheten, nå de föreslagna arvodesbeloppen
i allt fall ej på långt när upp.
Till närmare motivering av de för ifrågavarande befattningshavare
föreslagna arvodesbeloppen anför kommittén följande:
»Genom att för statens järnvägars chef föreslagits väsentligt högre
arvode än för de båda andra tekniska verkens chefer, vilka senare nu
synts böra sins emellan jämställas, har hänsyn tagits till att statens
järnvägsförvaltning är ett vida större affärsföretag. För postverkets
chef, vilken jämväl åtnjuter särskilt arvode i egenskap av ordförande i
styrelsen för postsparbanken, har i betraktande av detta verks administrativa
natur ett lägre arvode än för de tekniska verkens chefer synts
böra fastställas.
Efter samråd med chefen för statens järnvägar har kommittén funnit
sig böra föreslå, att endast en av de nuvarande två överdirektörerna
i järnvägsstyrelsen skall fungera såsom souschef och att arvodet för
denne skall utgå med ett något högre belopp än för överdirektör, med
vars befattning dylikt chefskap icke är förenat, och för överingenjör i
järnvägsstyrelsen.
Med hänsyn till distriktschefsbefattningarnas vid statens järnvägar
ökade betydelse och i anledning av den på annat ställe omnämnda förändring,
kommittén föreslagit med avseende å dylika befattningshavares
ställning, har deras arvode funnits böra undergå förhållandevis större
höjning än de fortfarande genom konstitutorial tillsatta tjänstemännens.
Höjningen av arvodet för verkstadsdirektör vid telegrafverket innebär
intet avsteg från de grundsatser, som följts med avseende å lönerna
till tjänstemännen i allmänhet.
Vidkommande arvodet till chefen för statens kraftverksförvaltning
har av förut anförda skäl ingen annan ändring vidtagits än att det
-
Kung!. Maj:ts Proposition Nr 391. 97
samma höjts med beloppet av den honom nu tillkommande kontanta
bostadsersättningen.»
Såsom jag förut omförmält har kommittén föreslagit, att avlöningen
till kraftverksdirektör vid Trollhätte, Älvkarleby och Motala kraftverk
skulle utgå dels i form av fast arvode och dels såsom tantiem å nettoinkomsten
av vederbörande kraftverk. I nu förevarande sammanhang
yttrar sig kommittén angående arvodets storlek samt om den procent
av nettoinkomsten, efter vilken tantiemen skall beräknas (sid. 215—217).
Slutligen har kommittén jämväl avgivit förslag i fråga om arvoden
för fullmäktige och överrevisorer, därvid kommittén, vad vattenfallsstyrelsen
angår, utgått från sitt i fråga om styrelsens organisation framställda
förslag angående den kollegiala styrelseformens utbytande mot den
vid telegraf- och järnvägsstyrelserna förekommande formen med fullmäktiginstitution.
I reservationer till betänkandet har i fråga om lönerna för de kon- Reservationer.
stituerade tjänstemännen yrkats dels (sid. 323—330) av eu ledamot med
instämmande av fyra representanter från de olika verken, att lönerna
enligt de elva lägsta löneklasserna •— berörande de åtta lägsta lönegraderna
— borde höjas med belopp från 120 till 30 kronor, dels ock
(sid. 331—332) av en ledamot, att en procentisk minskning borde ske
beträffande lönerna särskilt för de nio lägsta manliga lönegraderna samt
för alla de kvinnliga lönegraderna men i mindre mån för 10:de—14:de
manliga lönegraderna, varemot lönerna inom de högre manliga lönegraderna
ävensom arvodesbeloppen för tjänstemän, som tillsättas medelst
förordnande, av reservanten ansetts lämpligt avvägda.
Vidare har reservationsvis av en ledamot yrkats viss höjning av
arvodet för chefen för vattenfallsverket samt av representanterna från
postverket föreslagits ökning av arvodet för detta verks chef, varjämte
i två reservationer hemställts, att tantiem till kraftverksdirektör måtte
utgå enligt en fast procentsats i stället för, såsom av kommittén föreslagits,
enligt fallande skala.
Generalpoststyrelsen har uttalat sig till förmån för en ytterligare Yttranden.
höjning av de kvinnliga tjänstemännens avlöningsförmåner samt ifrågasätter
i sådant hänseende, om icke löneklassernas antal inom l:a—5:e
lönegraderna skulle kunna ökas från 4 till 5. Jämväl yrkar styrelsen
bifall till ovanberörda reservation angående höjning av generalpostdirektörens
arvode.
Bihang till riksdagens protokoll 1919. 1 saml. 352 höft. (Nr 391.)
966 19 13
98
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 391.
Beträffande det föreslagna arvodesbeloppet för verkstadsdirektören
vid telegrafverket framhåller telegrafstyrelsen behovet av att, då den betydliga
utvidgning av telegrafverkets verkstadsrörelse, som inom den
närmaste framtiden tvingar sig fram, skall planeras och genomföras, en
väsentligt högre avlöning än kommittén föreslagit avses för chefen för
ett blivande verkstadskomplex.
Järnvägsstyrelsen har ansett sig böra ifrågasätta höjning av lönesatserna
beträffande o:e lönegraden för de kvinnliga befattningshavarna,
därvid styrelsen föreslår, att såväl begynnelse- som slutlönen måtte
höjas med en löneklass.
Styrelsen uttalar sig vidare emot den i reservationen till betänkandet
påyrkade ytterligare höjningen av lönerna i de lägsta löneklasserna,
varutinnan anföres följande:
»Frånsett den ekonomiska innebörden i detta förslag, anser styrelsen detsamma
vara ägnat att medföra skadliga verkningar från förvaltningssynpunkt.
Förslaget går ut på eu ytterligare sammanpressning, utöver vad som redan i betänklig
grad skett genom den provisoriska löneregleringen, av löneskalan inom
den nuvarande gruppen tjänstemän av lägre grad eller med andra ord att minska
avståndet i lönehänseende mellan i främsta rummet de minst kvalificerade befattningshavarna,
å ena sidan, och befattningshavare med större utbildning och
högre ansvar, å den andra. En dylik anordning anser styrelsen vara ägnad att
motverka de eljest naturliga och från tjänstens synpunkt nyttiga strävandena att
nå en bättre ställning hos befattningshavare, tillhörande de lägre lönegrupperna,
och göra dem mindre benägna att förskaffa sig den utbildning, som utgör förutsättning
för befordran till högre befattning. Då reservanterna såsom stöd för sitt
förslag framhållit, att särskilt befattningshavare, tillhörande de två lägsta lönegraderna,
enligt kommitténs förslag erhållit eu jämförelseyis lägre löneökning än
de flesta andra, hava de tagit till utgångspunkt lönerna enligt 1918 års provisoriska
lönereglering. Med hänsyn emellertid därtill att vid denna lönereglering de
lägst avlönade befattningshavarna erhållit en i procentuellt avseende betydligt
större löneökning än flertalet högre lönegrupper, kan styrelsen icke finna "annat
än att den av reservanterna gjorda jämförelsen är vilseledande. Om man, såsom
styrelsen finner vara riktigare, utgår från 1907 års lönereglering för statens järnvägars
personal, så finner man, att beträffande denna personal de lägst avlönades
procentuella löneförhöjning är avsevärt större än de flesta andra lönegruppers, om
man bortser från de grupper, som på grund av för låg värdesättning av tjänsten
lyftats upp i själva löneskalan.»
Vattenfallsstyrelsen biträder förenämnda särskilda uttalanden vid
kommitténs betänkande i fråga om dels höjning av arvodet för chefen
för vattenfallsverket och dels bestämmande av en fast procentsats för
tantiem till kraftverksdirektör.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Mnj:ts Proposition Nr .991.
09
Anmärkningarna mot förslaget från personalorganisationernas sida rikta
sig huvudsakligen mot den förut av mig omnämnda grupperingen av
befattningarna, men särskilt från verkens ingenjörs- och trafikpersonal
och från den kvinnliga personalens sida hava erinringar gjorts mot själva
lönebeloppen — merendels åsyftande ökning av löneförhöjningarnas storlek
eller av antalet löneklasser inom vissa lönegrader — varjämte den
lägre personalens föreningar funnit sina löneintressen icke vara i nöjaktig
grad tillgodosedda genom kommittémajoritetens förslag.
Sålunda hava svenska postmannaförbundet, telegraf- och telefonmannaförbundet,
telegrafverkets trafikpersonalförbund, svenska järnvägsmannaförbundet,
Sveriges statsbanors befälsförbund av tjänstemän av
lägre grad och statens vattenfallsverks tjänstemannaförening i Trollhättan
yrkat bifall till den förut omförmälda reservationen till betänkandet
angående höjning av lönerna inom de lägsta löneklasserna.
Posttjänstemännens förening, postmästarföreningen och trafiktjänstemännens
riksförbund uttala sig för tillfogande av ytterligare en löneklass
inom de fjorton högsta lönegraderna.
Svenska telegraftjänstemännens förening hemställer, att ytterligare
en löneklass måtte tilläggas i varje av 8:e—18:e lönegraderna samt 19:e
lönegraden till följd därav utgå och nuvarande 20:e och 21:a lönegraderna
med förändrade nummer omfatta samma löneklasser, som kommittén
upptagit.
Telegrafverkets ingenjörsförening samt statens järnvägars b an- och
maskiningenjörsförening uttala sig för en höjning av lönerna för tjänstemän
med teknisk kompetens.
Kvinnliga postföreningen, posttjänstemännens förening, kvinnliga
telegrafpersonalens förening, telegrafverkets kvinnliga kontorspersonals
förening och statsbanornas kvinnliga tjänstemannaförening föreslå mer
eller mindre vittgående höjningar av lönerna inom samtliga lönegrader
för kvinnliga befattningshavare, varvid särskilt framhålles behovet av
ökad begynnelse- och slutlön inom 5:e lönegraden. Kvinnliga telegrafpersonalens
förening yrkar därjämte, att en ny 8:e lönegrad måtte införas
för kvinnliga telegrafkommissarier av en nybildad klass 5 A.
Såsom framgår av vad jag inledningsvis redan uttalat, har jag i
huvudsak intet att erinra mot den allmänna lönenivå, som kommit till
uttryck i kommitténs förslag till löneplan för konstituerade tjänstemän.
Dock har jag, med hänsyn jämväl till konsekvenserna i avseende å avlöningarna
för närmast motsvariga befattningshavare inom andra delar
Departements
chefen.
100
Kungi. Maj:ts Proposition Nr 391.
av statsförvaltningen, funnit en reduktion av de utav kommittén föreslagna
lönerna för de högre tjänstemannagrupperna vid kommunikationsverken
böra vidtagas. I sammanhang därmed anser jag, att de av kommittén
på 19:de och 20:de lönegraderna fördelade befattningarna lämpligen
böra, såsom från åtskilliga håll med visst fog yrkats, inordnas
under en och samma lönegrad.
För genomförande härav torde följande ändringar i den av kommittén
uppgjorda löneplanen böra vidtagas, nämligen att 16:e lönegraden
kommer att omfatta löneklasserna 21—24 i stället för 22 — 25, 17:e lönegraden
löneklasserna 22—25 i stället för 23—26, 18:e lönegraden löneklasserna
23—26 i stället för 24—27, 19:e lönegraden löneklasserna
24—27 i stället för 25''—28 och 20:e lönegraden löneklasserna 25—28 i
stället för 26—29, varjämte 21:a lönegraden, som i kommitténs förslag
omfattar löneklasserna 27 — 30, helt bör utgå ur planen. Därjämte skulle
i kommitténs förslag till tjänsteförteckning företagas de ändringar, att
till 19:e lönegraden komme att hänföras — förutom, såsom enligt kommitténs
förslag, postdirektör vid postverket, trafikdirektör vid telegrafverket
och kanaldirektör vid statens vattenfallsverk — jämväl linje-,
telefon- och telegrafdirektör vid telegrafverket samt ban-, maskin- och
trafikdirektör vid statens järnvägar, ävensom till 20:e lönegraden nedflyttas
de av kommittén till 21:a lönegraden hänförda befattningarna såsom
byråchef och förste byrådirektör.
Liksom jag sålunda funnit mig böra föreslå en avknappning i
kommitténs förslag beträffande de högre tjänstemännen, har det icke
varit mig möjligt att förorda i reservation till betänkandet framförda
och jämväl från personalhåll understödda yrkanden om en än större
löneförbättring för de lägre personalgrupperna än kommittémajoritetens
förslag innebär. Lönerna för de nämnda grupperna förefalla
mig vara skäligt avvägda, och ur statsfinansiell synpunkt synas betänkligheter
möta att för dessa till antalet stora tjänstemannagrupper
vidtaga en höjning utöver kommittémajoritetens förslag. Jag
vill ock framhålla, att ifrågavarande tjänstemannagrupper blivit, därest
man utgår från senaste definitiva löneregleringar, förhållandevis väsentligt
bättre tillgodosedda än de högre på löneskalan stående. Åven måste
jag giva järnvägsstyrelsen rätt i, att den i reservationen åsyftade ytterligare
sammanpressningen av löneskalan för de lägre tjänstemannagrupperna
skulle komma att medfölja skadliga verkningar ur förvaltningssynpunkt,
i det att härigenom skulle minskas intresset hos de allra lägsta
lönegruppernas personal att förskaffa sig den utbildning, som utgör förutsättning
för befordran till högre befattning.
101
Kungl. Muj.is Proposition Nr 391.
Å andra Bidan anser jag mig icke köra, i enlighet med inom kommittén
reservationsvis gjort yrkande, förorda eu sänkning av lönenivån
beträffande de lägre eller på mellanplanet stående personalgrupperna
under vad kommittémajoritetens förslag innebär.
I fråga om de övriga yrkanden, som från styrelsernas eller personalens
sida framförts angående ökning, utöver vad kommittén avsett, av
lönerna för vissa kategorier befattningshavare, såsom för ingenjörs- och
trafikpersonal samt för kvinnliga befattningshavare i allmänhet, har jag
heller icke funnit skäl till avvikelse från kommitténs förslag. Jag vill
särskilt framhålla, att den tekniskt utbildade personalen synes hava blivit
så tillgodosedd, att nuvarande svårigheter att för statstjänsten förvärva
och behålla sådan personal torde bliva undanröjda, samt att kommittéförslaget
innebär eu avsevärd höjning av de kvinnliga befattningshavarnas
löner.
Då jag nu övergår till frågan om de föreslagna arvodena för befattningshavare,
som tillsättas genom förordnande på viss tid, vill jag
först omnämna vissa organisatoriska förändringar, som av kommittén
föreslagits och vilka jag anser mig böra tillstyrka. Således skulle, vad
statens järnvägar beträffar, den ändring genomföras, att allenast den ena
av överdirektörerna hos järnvägsstyrelsen skall fungera såsom souschef,
varjämte, i enlighet med vad jag tidigare nämnt, distriktschef icke vidare
skall fast anställas utan förordnas på viss tid. Vidare skulle vattenfallsstyrelsen,
som nu utgöres av en ordförande och fyra från andra verksamhetsområden
tillkallade, inedbeslutande ledamöter, av skäl, jag i annat
sammanhang skall utveckla, komma att bestå av en för viss tid förordnad
generaldirektör såsom ensam beslutande, en likaledes för viss tid
förordnad överdirektör samt genom konstitutorial tillsatta byråchefer
ävensom för viss tid förordnade fullmäktige i likhet med vad förhållandet
nu är inom telegraf- och järnvägsstyrelserna, varjämte på extra stat
skulle finnas en överingenjör. De två revisorer, som hava att granska
vattenfallsstyrelsens förvaltning, skulle benämnas överrevisorer. Tillika
skulle, såsom jag förut omförmält, cheferna för vissa till statens vattenfallsverk
hörande kraftverk under benämningen kraftverksdirektörer tillsättas
medelst förordnande för viss tid.
Med avseende å sättet för betecknandet av några av ifrågavarande
tjänstemän bär jag, då chefsbeteckningarna synas böra förbehållas de
egentliga verkscheferna, ansett den förenkling böra äga rum, att överingenjören
och chefen för statens järnvägsbyggnader samt överingenjö
-
Befattningshavare
tillsatta
på förordnande.
102
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 391.
ren och chefen för statens järnvägars huvudverkstäder benämnas allenast
överingenjöi'', liksom ock, enligt vad jag tidigare nämnt, den av kommittén
föreslagna benämningen överdirektör och chef för statens kraftverksförvaltning
skulle förkortas till överdirektör.
De av kommittén för ordinarie befattningshavare, som tillsättas genom
förordnande, föreslagna arvodesbeloppen utgöra för:
generaldirektör och chef för statens järnvägar..................... 40,000 kronor
generaldirektör och chef för telegrafverket ........................... 30,000 »
generaldirektör och chef för statens vattenfallsverk............ 30,000 »
generaldirektör och chef för postverket (förutom arvode
såsom ordförande i styrelsen för postsparbanken)...... 20,000 »
överdirektör och souschef vid statens järnvägar.................. 20,000 »
överdirektör vid statens järnvägar samt överingenjör vid
statens järnvägar (3 st.) ...................................................... 18,000 »
distriktschef vid statens järnvägar (5 st.) .............................. 16,000 »
verkstadsdirektör vid telegrafverket.......................................... 15,000 »
överdirektör vid statens vattenfallsverk, förutom tantiem... 10,500 »
kraftverksdirektör vid statens vattenfallsverk (3 st.), förutom
tantiem ........................................................................... 10,000 »
För överdirektören vid statens vattenfallsverk skulle tillkomma vid
1918 års lagtima riksdag beslutad tantiem med 0,5 procent för år räknat
å nettovinsten av rörelsen vid de statens kraftverk, som under året
lämnat överskott. Kraftverk sdirektörs tantiem å nettovinsten av rörelsen
vid det kraftverk, han förestår, har föreslagits skola utgå efter en från 0,5
till 0,3 procent fallande skala, dock med minst 2,500 kronor för år. De
totala avlöningarna för kraftverksdirektörerna skulle härigenom, enligt
av kommittén meddelade beräkningar, komma att under de närmaste
åren utgöra:
vid Trollhätte kraftverk
» Älvkarleby kraftverk
år
1920
18,800 kronor
y>
1922
17,300
»
1924
18,500
»
1920
15,000
»
1922
15,200
B
1924
15,400
»
1920
12,500
»
»
1922
12,500
»
»
1924
12,500
»
» Motala kraftverk ...
Kung!. Maj:ts Proposition Nr 3.01. 103
Nu utgående avlöningar till här ifrågavarande befattningshavare
torde, med hänsyn tagen till vad inom den enskilda verksamheten i allmänhet
betalas till innehavare av chefsposter även vid väsenligt mindre
företag än det här gäller, icke kunna anses på långt när motsvara, vad
som erfordras för att staten i sin affärsdrivande verksamhet skall kunna
till de högsta ledande posterna förskaffa sig män med sådana kvalifikationer,
att nämnda verksamhet må kunna uppehållas på ett för staten fördelaktigt
sätt. Vad de högre av kommittén ifrågasatta arvodesbeloppen
angår, har jag emellertid ansett en reduktion skäligen böra vidtagas,
nämligen till 35,000 kronor för chefen för statens järnvägar, till 25,000
kronor för chefen för telegrafverket och för chefen för vattenfallsverket,
till 18,000 kronor (av postmedlen) för chefen för postverket, till likaledes
18,000 kronor för överdirektören och souschefen vid statens järnvägar
samt till 17,000 kronor för överdirektör och överingenjör vid
statens järnvägar. De för distriktschef vid statens järnvägar, verkstadsdirektör
vid telegrafverket och kraftverksdirektör vid vattenfallsverket av
kommittén föreslagna arvodena liksom ock grunderna för tantiem till
sistnämnda befatlninghavare hava icke föranlett erinran från min sida.
Vad slutligen beträffar överdirektören vid vattenfallsverket, har kommittén
icke föreslagit annan ändring i de honom genom beslut av 1918 års
lagtima riksdag tillerkända avlöningsförmåner, än att beloppet av honom
tillkommande bostadsersättning sammanförts med arvodet till ett beloPP
Då
jag föreslagit nu angivna nedsättningar i de av kommittén föreslagna
arvodesbeloppen, har det emellertid skett under den förutsättning
från min sida, att dyrtidstillägg skall tillkomma jämväl ordinarie
befattningshavare, vars avlöning utgår uteslutande i form av arvode.
Huruvida eller i vad mån jämväl tantiemberättigad tjänsteman bör komma
i åtnjutande av dyrtidstillägg, synes mig dock vara en fråga, som det lärer
bliva tillfälle att närmare överväga i sammanhang med prövning av
spörsmålet om dyrtidstillägg efter den 30 juni 1920 för all personal vid
här ifrågavarande verk.
I fråga om kommitténs förslag till höjda arvoden för fullmäktige
hos telegraf-, järnvägs- och vattenfallsstyrelserna samt överrevisorerna
vid statens järnvägar och vattenfallsverk har jag, då dyrtidstillägg icke
tillkommit innehavarna av dessa uppdrag, intet att erinra.
104
Kungl. Muj:ts Proposition Nr 391.
Kommittén.
Lönenämnd.
Den tidigare vid flera tillfällen framkomna tanken på inrättande av
en särskild institution för viss handläggning av lönespörsmål rörande
statens tjänstemän i allmänhet har av kommittén upptagits, i det att
under 3 avd. i förslaget till avlöningsreglemente införts bestämmelser om
en lönenämnd, vilken skulle hava att avgiva yttranden rörande sådana
allmänna föreskrifter, som enligt reglementet skola utfärdas av Kungl.
Maj:t, samt jämväl att i enlighet med av Kungl. Maj:t fastställd instruktion
bereda andra ärenden av huvudsakligen lönetekuisk natur. Till
stöd för detta förslag anför kommittén till en början följande:
»Utöver de bestämmelser avlöningsreglementet innehåller krävas en
mängd föreskrifter av ofta särdeles detaljerad natur, vilka icke lämpligen
kunna göras till föremål för riksdagens prövning. Dylika föreskrifter
utfärdas nu antingen av Kungl. Maj:t efter förslag av verkens styrelser eller
ock av dessa sistnämnda, vare sig med eller utan särskilt bemyndigande.
Härigenom har emellertid följden blivit, att mycket kommit att brista i
den enhetliga behandling av dessa ämnen, som måste förutsättas, därest
ändamålet med gemensamma avlöningsbestämmelser för de fyra verken
skall vinnas. Kommittén har, i syfte att uppnå ändring härutinnan, i sitt
förslag till avlöningsreglemente ansett överflyttande från verkens styrelser
till Kungl. Maj:t av beslutanderätten rörande en del hithörande ämnen
böra äga rum, där sådant synts kunna ske utan att medföra olägenheter
vid verkens skötsel. Härigenom skulle så många och vidlyftiga
samt speciella detaljer berörande frågor komma att hänskjutas till Kungl.
Maj ds prövning, att det näppeligen kan förutsättas att desamma, därest
enhetlighetstanken skall tillbörligen beaktas, skola kunna av Kung!. Maj:t
avgöras utan att särskilda sakkunniga eller kommitterade tillkallas för
avgivande av yttrande. Det är emellertid uppenbart att, om för dylika
ändamål varje gång tillkallas olika personer, dessa måste offra lång tid
på att. sätta sig in icke blott i de dem direkt förelagda frågorna, utan
även i de fyra verkens övriga förhållanden, som kunna inverka på de
föreliggande spörsmålens avgörande, utan att ändock trygghet vinne3
för eu önskvärd följdriktighet vid frågornas bedömande. Finnes däremot
en särskild, på lämpligt sätt sammansatt institution för berörda ända
-
Kung1. Maj:ts Proposition Nr 301.
105
mål, uppnås den erforderliga kontinuiteten, och ärendena kunna snabbare
komma till avgörande, vilket särskilt för sådana verk som kommunikationsverken
är av betydande vikt, varförutom de olika spörsmålen torde
bliva tillförsäkrade en mera sakkunnig behandling.»
Efter uppräknande (sid. 220— 221) av å ena sidan ett antal frågor,
vilka synts böra göras till föremål för lönenämndens yttrande, innan desamma
prövas av Kungl. Maj:t, samt å andra sidan vissa frågor, som
ansetts vara av den natur, att de icke borde komma under nämndens
behandling, fortsätter kommittén sin motivering för lönenämndens inrättande
sålunda:
»Kommittén bar hittills uteslutande uppehållit sig vid en sida av lönenämndens
åligganden. Emellertid åsyftar kommittén, att ett måhända
än betydelsefullare verksamhetsfält skulle lämnas nämnden, i det att
densamma skulle dels i allmänhet följa verkens utveckling, såvitt densamma
kan öva inverkan på löneförhållandena, samt hos Kungl. Maj:t
föreslå därav påkallade ändringar i gällande bestämmelser ävensom bereda
kommande löneregleringar för verkens tjänstemän. I sistnämnda
hänseende torde vara att förvänta ett fruktbringande arbete av nämnden.
De former, under vilka hittills de här ifrågavarande verkens lönefrågor
kommit till behandling, kunna icke anses tillfredsställande. Så hava
exempelvis icke mindre än tre kommittéer och kommissioner allt sedan år
1914 varit sysselsatta med förberedandet av lönereglering för statens
järnvägar. En var av dessa sakkunnigberedningar har fått taga upp
arbetet nära nog från början, varigenom ett ur alla parters synpunkt
olämpligt dröjsmål med en mera definitiv lösning av lönespörsmålen
icke kunnat undvikas.
Då den permanenta lönenämnd, kommittén föreslår till inrättande,
kunde bliva i tillfälle att successivt bereda lönefrågorna, skulle, när
en omreglering av löneförhållandena påkallades, en dylik reglering
kunna utan tidsutdräkt försiggå. Om därjämte från statsmakternas sida
anvisning lämnades om, att kommunikationsverkens avlöningsförhållanden,
däri inbegripen jämväl dyrort sgrupperingen, på vissa regelbundet
återkommande tidpunkter, exempelvis vart femte år, skulle av nämnden
göras till föremål för en allmän granskning i syfte att undersöka, huruvida
en nyreglering vore av behovet påkallad, komme dessa stora verks
hela lönepolitik att utvecklas på ett mera smidigt och ur såväl verkens
som personalens synpunkter tillfredsställande sätt. Man skulle under
tiden mellan löneregleringarna i viss mån undgå de nuvarande lönerörelBihang
till riksdagens protokoll 1919. 1 sand. 352 käft. (Nr 391.) 966 19 14
106
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 391.
serna bland personalen, vilka vålla oro i arbetet och taga tjänstemännens
intresse allt för mycket i anspråk. Förhållandet mellan verkens ledande och
underlydande personal skulle förbättras genom att det nuvarande motsatsförhållandet
dem emellan med avseende å lönefrågorna skulle bortfalla.
Verkens styrelser bleve därmed också befriade från en del arbete,
som nu tager en högst betydlig del av dess tid i anspråk.»
Vid behandlingen av förslaget angående inrättande av en lönenämnd
för de ifrågavarande verken har kommittén även ägnat uppmärksamhet
åt frågan om en förhandlingsordning mellan verkens ledning
och personalen, varigenom denna senare skulle erhålla ökad möjlighet
att göra sina synpunkter och önskemål gällande i fråga om dess anställnings-,
arbets- och löneförhållanden. Då emellertid särskild utredning
av detta spörsmål enligt Kungl. Maj:ts uppdrag påbörjats inom
socialstyrelsen, har kommittén icke ansett sig böra göra annat uttalande
i ämnet, än att det syntes önskligt, att denna fråga snarast komme till
sin lösning. Kommittén förmenar, att den tilltänkta lönenämnden skulle
kunna anförtros den vidare utredningen av frågan om förhandlingsordning
för här omhandlade verk, och att nämnden, måhända med viss
ändring av den sammansättning kommittén tänkt sig, skulle kunna
bliva det organ, som tillkomsten av en förhandlingsordning måste förutsätta.
Kommittén säger sig icke hava avsett, att lönenämnden skulle givas
någon som helst beslutanderätt i lönefrågor. Ej heller borde den taga
någon befattning med rena förvaltningsfrågor. En tydlig avgränsning
av nämndens verksamhetsområde syntes därför böra vidtagas genom den
instruktion, som Kungl. Maj:t borde utfärda för nämnden. I annat fall
skulle, enligt kommitténs mening, nämnden kunna komma att verka tyngande
på ledningen av de ifrågavarande verken, vilken naturligen alltjämt
borde uteslutande ligga hos vederbörande verks styrelser.
Sättet för lönenämndens sammansättning har kommittén ansett
vara av mycket stor betydelse, för att den skall kunna rätt fylla
sina uppgifter. »Å ena sidan», yttrar kommittén, »böra befattningshavarna
vara representerade inom nämnden, på det att denna skall
vinna förtroende från tjänstemännens sida och dessa äga visshet,
att deras önskemål och synpunkter beträffande lönespörsmålen bliva
framförda inom nämnden. Av lika vikt torde det vara, att även
förvaltningssynpunkterna bliva företrädda inom nämnden. Visserligen
antager kommittén, att nämnden skall finna lämpligt att till förhandling
inkalla speciella representanter för de olika verken, liksom ock för
Kungl. Maj. ts Proposition Nr 391.
107
personalen, för att sakkunskapen skall komma till sin rätt. Men då
dessa inkallade personer icke torde böra tillkomma att öva något direkt
inflytande på nämndens yttranden och förslag, lära bland nämndens
ordinarie ledamöter även böra finnas personer, som bevaka förvaltningarnas
intressen. Slutligen synas även vissa allmänna intressen böra få
tillfälle att göra sig gällande inom nämnden, förslagsvis genom att i
nämnden ingå utom verken stående, opartiska, med statens synpunkter
och övriga hithörande förhållanden förtrogna personer.»
Efter övervägande av nu nämnda önskningsmål har kommittén ansett
sig böra föreslå, att antalet ledamöter i nämnden skall utgöra sju,
därav tre skulle representera personalen inom olika grader, tre de allmänna
intressena och en förvaltningsintresset; den bland personalrepresentanterna,
som utsåges bland de högre tjänstemännen, syntes kunna
förutsättas jämväl skola i viss mån företräda förvaltningarna, varigenom
dessa i realiteten komme att erhålla två företrädare inom nämnden.
Suppleant för envar av nämndens ledamöter syntes böra finnas, och borde
valet av suppleant ske under beaktande av det önskvärda i att samtliga
verken, såvitt lämpligen kunde ske, skulle bliva företrädda inom nämnden
antingen genom ordinarie ledamot eller genom ersättare för sådan
ledamot.
Av enahanda skäl, som föranlett kommittén att uttala sig för att
ledamöterna i bostadsnämnden skola utses av Kungl. Maj:t, har kommittén
funnit jämväl lönenämndens ledamöter böra på samma sätt tillsättas. Personalsammanslutningar
och enskilda tjänstemannagrupper borde dock äga
att hos Kungl. Maj:t framföra sina önskemål i avseende å valet av personalrepresentanter.
Tiden för mandatens varaktighet syntes böra begränsas
till tre år, på det att de sålunda utsedda måtte kunna sägas
på ett tillförlitligt sätt representera förhärskande uppfattningar inom
de områden, de företrädde. För aft den erforderliga kontinuiteten i nämndens
arbeten skulle upprätthållas, syntes samtliga ledamöter icke böra på
en gång ombytas. Omval skulle givetvis också kunna ske.
Rörande ersättning till nämndens ledamöter samt fördelningen mellan
de olika verken av kostnaderna för nämndens verksamhet har kommittén
ansett erforderliga föreskrifter böra meddelas av Kungl. Maj:t, på sätt
även föreslagits i fråga om bostadsnämnden.
Generalpoststyrelsen och vattenfallsstyrelsen förklara sig icke hava något
att erinra mot förslaget om inrättande av en gemensam lönenämnd för
de ifrågavarande fyra verken med av kommittén skisserat arbetsområde
och befogenhet, därvid dock dels generalpoststyrelsen ansett förvaltnings
-
Yttranden.
108
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 391.
intresset bliva väl svagt företrätt inom nämnden, dels ock vattenfallsstyrelsen,
som funnit anordningen i fråga vara en konsekvens av tilllämpandet
av gemensamt lönesystem för verken, betonat, att nämndens
uppgifter måste begränsas till dem, som enligt kommitténs förslag närmast
skulle tillkomma densamma.
I viss motsats härtill har järnvägsstyrelsen avstyrkt inrättandet av
en lönenämnd med den inskränkta befogenhet, som kommittén ifrågasatt,
men däremot förordat, att en lönenämnd med vidsträcktare arbetsuppgift
komme till stånd. Till stöd härför anför styrelsen följande:
»För att en lönenämnd skall bliva till verkligt gagn böra enligt styrelsens
mening tre huvudsyften därmed tillgodoses, nämligen:
1) åvägabringande av enhetlighet i behandling av vissa ärenden vid de
olika verken;
2) verksledningarnas avlastande från en del tyngande, mera på sidan om
deras egentliga arbetsuppgifter liggande arbete; samt
3) avlägsnande av det motsatsförhållande mellan verksledning och personal,
som uppkommer genom de ständiga mellanhavandena i lönefrågor o. d.
Förslaget, sådant det nu föreligger, tillgodoser dessa syften endast i viss
inskränkt mån.
Sålunda åvägabringas visserligen viss likformighet i löneärendenas behandling,
men detta sker icke för alla och icke ens. för de kanske viktigaste av de
ärenden, beträffande vilka det är angeläget att så äger rum, vartill kommer, att
nämndens insats härutinnan, såsom kommittén tänkt sig saken, göres på bekostnad
av ärendenas snabba behandling. Nämnden skulle nämligen icke helt övertaga
något av verkens respektive Kungl. Maj:ts arbete eller befogenhet i berörda
frågor, utan tillkommer densamma blott såsom en ytterligare instans och skapar
ny omgång.
Verkens olika uppgifter i hithörande ärendens behandling kvarstå ungefär
lika, och verkens arbetsbörda minskas ej. Särskilt blir detta fallet därför att de
många bestämmelserna rörande arbetare och extra personal samt uppgörelserna
med dem — ofta för övrigt grundläggande för den ordinarie eller extra ordinarie
personalens villkor — allt fortfarande skulle komma att såsom kommittén formulerat
sitt förslag skötas av verken ensamt.
Givetvis kommer också motsatsförhållandet mellan verksledning och personal
såsom arbetsgivare och anställda icke att förbättras. Verken bliva fortfarande
första instans för framställningar från personalens sida och deras ställning kommer
nog.också i praktiken att oftast bliva den för den vidare behandlingen och
för utgången av frågorna grundläggande. Detta kan alltså komma att motverka
likformighetssträvandena, då olika verk kunna bedöma frågorna olika.
Det synes alltså, som borde nämnden organiseras för en betydligt vidare
arbetsuppgift. Den bör i viss utsträckning kunna övertaga verkens nuvarande
både befogenheter och skyldigheter i ärenden rörande all personals anställningsoch
lönevillkor.
Vilka ärenden, som sålunda böra överlämnas till nämndens handläggning,
bör tydligt angivas i nämndens instruktion och i dess arbetsordning, så att nämn
-
Kungl. Maj ds Proposition Nr 391. 109
dens förhållande till verken klarlägges; och bör därför särskild utredning härutinnan
företagas.
Till nämndens instruktion bör också höra en hänvändelseordning, vari bestämmes
i vilka frågor personalen bör göra hänvändelse till nämnden i stället
för som nu till styrelsen, liksom på vilket sätt dylik hänvändelse bör ske.
En synnerligen viktig fråga är givetvis, huru verkens intressen skola få
göra sig gällande i nämndens arbete och dess beslut. Yerkens direkta befattning
med en del frågor, där de nu äga beslutanderätt, respektive rätt och skyldighet
att föra fram egna initiativ till högre ort, skulle ju upphöra. Av vikt är också
att ett intimt samarbete med verken äger rum redan vid ärendenas behandling i
nämnden för undvikande av arbetskrävande remisser till verken.
Till nämndens instruktion bör vidare höra eu förhandlingsordning, vilken
angiver, huru nämnden skall gå till väga, då underhandlingar skola föras med
intresserade personalgrupper, vid vilka underhandlingar givetvis även de i varje
fall berörda verken böra vara representerade.
Om en dylik förliandlingsuppgift tillägges nämnden, synes den gamla frågan
om förhandlingsordning vid statens verk vara lyckligt löst för nu berörda verk,
för vilka för övrigt denna fråga i främsta rummet är av betydelse. Den nu ifrågasatta
anordningen innebär också fördelen, att staten till ett dylikt förhandlingsorgan
kan knyta den sakkunskap och erfarenhet i förhandlingsmetoder m. m.,
som är absolut nödvändig för att ej statens intressen skola komma att ligga
under i tvekampen med de på detta område synnerligen väl tränade och utrustade
större personal- och arbetarorganisationerna.»
Från järnvägsstyrelsens nu återgivna yttrande har emellertid järnvägsfullmäktigen
Strömberg, med vilken överingenjören Fogelmarck
förenat sig, uttalat avvikande mening och därvid yttrat, bland annat,
följande:
»Om jag än i likhet med järnvägsstyrelsen anser, att inrättande av en lämpligt
sammansatt lönenämnd skulle kunna medföra mycket beaktansvärda fördelar,
och därvidjsärskilt finner vara av vikt, att i samband därmed föreskrift utfärdas i syfte
att alla inom respektive verk uppkommande lönefrågor, rörande såväl ordinarie
som extra personal, samt andra frågor, som direkt eller genom sina följder kunna
anses hava inverkan på förhållandena inom övriga verk, skola före avgörandet
hänskjutas till lönenämnden i och för yttrande, kan jag dock ej känna mig övertygad
om, att det vore lyckligt, att nämnden utrustades med så stor befogenhet,
att den övertoge verkens nuvarande beslutanderätt i dylika frågor. Förutsättas
måste visserligen, att respektive verk bliva inom nämnden på lämpligaste sätt representerade,
men, om ock mycket beror på den blivande sammansättningen av en
sådan nämnd, kan jag ej finna annat än att, om den blir utrustad med så stor
befogenhet, som styrelsen föreslår, verkens styrelser måste bliva alltför mycket
bundna, då det gäller frågor av så stor och genomgripande betydelse, som här
är fallet.
De bliva visserligen befriade från en mängd tidsödande och ofta obehagliga
tvister och förhandlingar med personalen om lönefrågor o. d., men på samma
gång också från ansvaret för följderna av beslutens inverkan på verkens ekonomi
och drift, något som ej kan vara till gagn, och detta utan att, såvitt jag kan bedöma,
den avsedda fördelen av ett bättre förhållande mellan verksledning och
opaginerad Kontrollera mot PDF
no
Kungl. Maj.is Proposition Nr 391.
Departements
chefen.
personal i någon större grad skulle vinnas, ty givetvis skulle vid eventuellt miss
nöje från personalens sida med ett beslut, som ej gått i av denna önskad riktning,
detta icke komma att gå ut över någon annan än verket självt, vare sig den
beslutande varit verkets styrelse eller en lönenämnd.
Jag anser mig därför icke kunna ansluta mig till järnvägsstyrelsens förslag,
att till lönenämnden bör överflyttas respektive verks fulla beslutande- och initiativrätt
i löne- och dylika frågor.»
Från personalhåll uttalas såsom regel tillstyrkande till kommitténs
förslag om lönenämnd, dock under framhållande av önskvärdheten av
ökat antal ledamöter, på det att skilda personalgruppers intressen må
bliva däri representerade, därvid särskilt från föreningarna av kvinnliga
befattningshavare anhållits om representantskap i nämnden för de kvinnliga
tjänstemännen. Uttalanden hava ock gjorts angående önskvärdheten
av att personalrepresentanterna i nämnden måtte få utses direkt av personalen.
Frågan om en permanent institution för viss behandling av lönespörsmål
har redan tidigare varit väckt, och starka sympatier för inrättandet
av en dylik institution hava även uttalats inom riksdagen. Att
kommittén nu för de här ifrågavarande verkens vidkommande upptagit
denna tanke, får därför anses vara helt naturligt och synes mig vara
ett steg i rätt riktning.
Tvekan kan emellertid föreligga om den befogenhet, som lämpligen
bör tilläggas den föreslagna lönenämnden. I sådant hänseende har från
järnvägsstyrelsen uttalats, att nämnden i viss utsträckning borde övertaga
verkens nuvarande både befogenheter och skyldigheter i ärenden
rörande all personals anställnings- och lönevillkor, under det att kommittén
ansett nämnden icke böra givas någon som helst beslutanderätt
i lönefrågor samt ej heller taga någon befattning med rena förvaltningsärenden,
en uppfattning, som biträtts av vattenfallsstyrelsen.
Ehuru jag för min del finner åtskilliga skäl tala för en utsträckningav
lönenämdens befogenhet, måste jag dock finna det klokt att, då här
ändock är fråga om en nyhet inom svensk statsförvaltning, framgå med
en viss försiktighet och således icke från början tillerkänna lönenämnden
större eller andra befogenheter, än som under alla förhållanden torde kunna
utan invändningar från något håll anförtros åt densamma. Sedan lönenämnden
under någon tid varit i verksamhet, torde böra tagas under
övervägande, huruvida enligt då vunna erfarenheter en utvidgning av
nämndens befogenhet bör äga rum. Jag finner mig således böra för
det närvarande föreslå den begränsning av lönenämndens arbetsuppgifter,
som kommitténs förslag innebär.
Kungl. Maj:ts Proposition Nr il Hl.
111
Jag tillåter mig för min del även åberopa vad kommittén yttrat i
fråga om möjligheten av att åt lönenämnden skulle kunna anförtros den
vidare utredningen av frågan om en förhandlingsordning mellan verkens
ledning och personalen samt även att nämnden skulle kunna utvecklas
till det organ, som tillkomsten av en förhandlingsordning måste förutsätta.
Vidkommande lönenämndens sammansättning anser jag kommitténs
förslag innebära möjlighet att i tillbörlig grad tillgodose såväl förvaltnings-
och personalintressena som ock de allmänna synpunkter, som
böra få tillfälle att inom nämnden göra sig gällande. Jag finner därför
icke nödigt att, åtminstone till en början och innan någon erfarenhet
av nämndens verksamhet vunnits, föreslå någon från vad kommittén
tänkt sig avvikande sammansättning av nämnden. 1 likhet med kommittén
anser jag mig icke kunna förorda att låta personalrepresentanterna
i nämnden utses direkt av personalen eller av sammanslutningar
inom densamma. Givetvis kommer ändock att tillses, att personalrepresentanterna
bliva personer, som åtnjuta sina kamraters förtroende och
tillit.
övergångsbestämmelser.
På sätt ägt rum såväl vid de år 1918 beslutade provisoriska löneregleringarna
för samtliga ifrågavarande verk som ock vid föregående
löneregleringar vid statens järnvägar, har kommittén ansett det böra
ankomma på Kungl. Maj:t att meddela erforderliga föreskrifter rörande
övergången till de nya avlöningsbestämmelserna, dock att riksdagens
beslut torde vara påkallat beträffande den utbetalning av lön vid tiden
för löneregleringens ikraftträdande, som, enligt vad jag tidigare omnämnt,
skulle ifrågakomma för förmedling av övergången till efterskottsutbetalning
av hela avlöningen. Beträffande de allmänna grunder, som i övrigt
borde tillämpas i avseende å övergången till ny stat, har kommittén
anfört följande:
»Såsom huvudregel torde, i anslutning till vad i nämnda avseende
tidigare plägat stadgas, böra iakttagas, att de nya avlöningsbestämmelserna
skola omedelbart efter deras trädande i kraft varda i sin
helhet gällande för samtliga ordinarie befattningshavare, såsom om bestämmelserna
varit tillämpade under vars och ens hela tjänstetid.
Emellertid torde nämnda huvudregel icke böra tillämpas utan vidare.
Detta gäller sålunda beträffande de uti reglementsförslagets 12 § 1 mom.
Kommittén.
112
Kung!. Maj:ts Proposition Nr 391.
intagna stadganden, vilka innebära, att tjänsteman vid befordran till
tjänst i högre lönegrad alltid skall tillträda lön enligt högre löneklass,
än den han vid befordringstillfället tillhörde eller från tiden för den
högre tjänstens tillträdande skulle hava tillhört, ävensom att, under vissa
i paragrafen angivna förutsättningar, sålunda befordrad tjänsteman skall
äga att därutöver för omedelbar eller framtida uppflyttning till högre
löneklass i den nya tjänsten räkna sig tillgodo viss tjänstetid i den
lägre tjänsten. Därest nn enligt huvudregeln nyss angivna stadganden
skulle i hela deras vidd tillämpas i avseende å tjänstemannens föregående
tjänstetid, kunde detta leda därhän, att vissa tjänstemän, på grund
av upprepade tidigare befordringar, vid övergången till den nya avlöningsstaten
på en gång komme i åtnjutande av oproportionerligt stor
löneförhöjning.
Kommittén har med fästat avseende härå ansett tjänstemännens berättigade
anspråk bliva skäligt tillgodosedda, därest tillämpningen av
nyssberörda stadganden vid övergången inskränktes att avse allenast
vederbörande tjänstemans senaste befordran före de nya avlöningsbestämmelsernas
ikraftträdande.
Därjämte finner kommittén ett kompletterande stadgande erforderligt,
för att ej vissa tjänstemän skola bliva ställda på en ogynnsammare
plats å löneskalan, än den de intogo å den gamla staten. I anslutning
till ett stadgande i övergångsbestämmelserna till 1919 års stat för
statens järnvägar torde fördenskull böra meddelas en bestämmelse av
ungefär följande innehåll:
Därest eu tjänsteman vid övergången till den nya lönestaten på
grund av ovan antydda stadganden beträflande övergången till 1920 års
stat skulle hänföras till eu löneklass iuom lönegraden, som motsvarar
ett lägre antal tjänstår i innehavande befattning än vad hans ställning
på den gamla staten vid övergången utvisat, må han i stället, såväl i
fråga om lönen vid ingången av år 1920 som beträffande framtida uppflyttning
till högre löneklass, tilldelas den plats å den nya staten, vilken
motsvarar det högre antalet tjänstår enligt nyss nämnda beräkningsgrund.
Vidare bör, i likhet med vad vid upprepade tillfällen plägat medgivas,
tjänsteman å den nya avlöningsstaten tillgodoräknas den tid, som
före nämnda stats ikraftträdande förflutit från hans tillträde till samma
eller motsvarande befattning, vare sig på grund av fullmakt eller konstitutorial
eller ock, beträffande de i staten nyuppförda befattningarna, på
grund av förordnande.
Såsom eu ytterligare huvudregel bör givetvis stadgas, att icke någon
må genom tillämpningen av det nya avlöningsreglementet vid över
-
Kungl. Maj.ts Proposition Nr 391.
113
gången till den nya staten lida minskning i den sammanlagda löneinkomst,
som han enligt vederbörande nu gällande avlöningsreglemente
samt för övergången till 1911) års stat gällande bestämmelser skalle
hava uppburit vid tiden för den nya statens ikraftträdande. Gottgörelse
för minskad löneinkomst torde därvid böra utgå i form av personligt
lönetillägg, att åtnjutas av tjänstemannen intill dess hans löneinkomst
genom löneförhöjning vare sig i samma tjänst eller efter förflyttning till
annan befattning erhåller eu löneinkomst, som minst uppgår till den han
enligt nuvarande avlöningsbestämmelser skulle hava innehaft vid övergången.
Beträffande dylikt lönetillägg för viss provisionsberättigad personal
vid telegrafverket, har redan i det föregående talats.»
Kommittén erinrar vidare om att i övergångsbestämmelserna borde
meddelas stadganden angående gottgörelse till en del tjänstemän vid
post- och telegrafverken för indragning av förut omnämnda ersättningar
och sportler.
Genom den föreslagna förändrade bestämmelsen i fråga om semester
skulle semestertiden för vissa grupper av tjänstemän intill det
år, under vilket vederbörande fyller 40 år, något nedsättas. I anslutning
till vad tidigare medgivits under liknande förhållanden föreslår
kommittén att, så länge nuvarande befattningshavare kvarstår i den
tjänst, han innehade vid tiden för löneregleringens ikraftträdande, han
må personligen varda bibehållen vid den större förmån i nämnda hänseende,
som enligt nu gällande avlöningsreglemente varit honom tillerkänd.
Slutligen påpekar kommittén, att utöver de sålunda berörda huvudstadgandena
i avseende å övergången till de nya avlöningsbestämmelserna
krävas vissa detalj föreskrifter för sådana speciella fall, vilka nu svårligen
kunna utan särskilda utredningar överblickas.
Svenska telegraftjänstemännens förening och föreningen för tjänstemän
av högre grad vid statens järnvägar hava i sina yttranden hemställt,
att den begränsning, kommittén föreslagit med avseende å tillämpningen
vid övergången till ny stat av bestämmelsen i 12 § 1 mom. angående
s. k. sneddning, icke måtte äga rum.
Posttjänstemännens förening och trafiktjänstemännens riksförbund
yrka, att, »om i den fastställda nya löneplanen för någon tjänst antalet
löneklasser blir större än antalet avlöningssatser för samma tjänst enligt nu
gällande bestämmelser, bör vid övergången till den nya löneplanen för
beräknande av den löneklass, som skall tillgodokomma vederbörande
tjänstinnehavare, borträknas så många löneklasser från och med den
lägsta för graden, att antalet löneklasser enligt nya löneplanen blir lika
med antalet avlöningssatser enligt nuvarande avlöningsstat.»
Bihang till riksdagens protokoll 1919. 1 samt. 352 käft. (Nr 391.) 96619 15
Yttranden.
114
Ktmgl. Maj:ts Proposition Nr 391.
Departements
chefen.
Svenska telegraftjänstemännens förening yrkar jämväl, att den av
kommittén föreslagna rätten för tjänsteman, vilken på grund av förordnande
uppehållit i staten nyuppförd befattning, att tillgodoräkna sig
tjänstetid före den nya statens ikraftträdande, måtte tillerkännas, förutom
telegraf inspektör, vilken tillträder nyinrättad tjänst såsom trafikdirektör,
jämväl de telegrafverkets tjänstemän, som uppehållit tjänst i succession
efter till telegraf inspektör förordnad tjänsteman.
Posttjänstemännens förening har yrkat, att, för bestämmande av huruvida
tjänsteman genom tillämpningen av det nya avlöningsreglementet
skulle komma att få minskad löneinkomst, hänsyn icke bör tagas till
dyrortstillägg vare sig enligt nuvarande eller enligt de nya avlöningsbestäm
melserna.
Av postmästarföreningen framhålles, att dyrortstillägg icke bör
tagas med i beräkningen vid jämförande av nuvarande och blivande avlöning
i och för bestämmande av, huruvida personligt lönetillägg skall
utgå på grund av bortfallandet av ersättning till vissa posttjänstemän
från postsparbanken.
Generalpoststyrelsen liksom ock vissa av personalens föreningar
anse, att den av kommittén föreslagna rätt för nuvarande tjänsteman att
varda bibehållen vid den större förmån i semesterhänseende, som enligt
gällande avlöningsreglemente varit honom tillerkänd, måtte gälla även
vid befordran till annan tjänst, än den han vid löneregleringens ikraftträdande
innehade. Berörda rätt hava vattenfallsstyrelsen och centralförbundet
för statens vattenfallsverks tjänstemannaföreningar ansett böra
tillkomma även sådan innehavare av i staten nyuppförd befattning, som
förut innehaft samma eller motsvarande befattning på grund av förordnande.
Mot kommitténs förslag i avseende å övergångsbestämmelser att
meddelas av Kungl. Maj:t har jag i huvudsak intet att invända. Jag
erinrar dock om mina tidigare uttalanden angående meddelande av
föreskrifter beträffande fastställandet av hyresbeloppen för tjänstebostäder
för nuvarande befattningshavare samt av hyres- eller bränsleersättning
i vissa fall ävensom angående den nuvarande beklädnadsersättningens
fixerande till lika belopp inom samtliga verken. Jämväl tillåter jag mig
erinra om de övergångsbestämmelser, som jag förut antytt vid behandling
av frågorna om borttagande av uppbördsprovision och sportler för viss
telegrafpersonal samt av extra inkomster för viss postpersonal.
De här ovan nämnda yrkandena med avseende å semester torde böra
i viss mån beaktas. Det lärer nämligen få anses skäligt, att en tjänsteman
icke till följd av befordran skall erhålla kortare semester än han
förut varit tillerkänd, liksom ock att exempelvis tjänstemännen hos vattenfallsstyrelsen,
vilka icke varit uppförda på ordinarie stat men ändock
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 391.
115
varit berättigade till viss tids semester, skola få tillgodonjuta denna rätt
oavkortad, då deras befattningar nu uppföras på ordinarie stat.
Yrkandena med avseende å tillämpningen vid själva övergången av
bestämmelsen i 12 § 1 mom. angående sneddning synas mig hava visst
fog för sig redan av den orsak, att vad kommittén härutinnan föreslagit
skulle i många fall medföra, att tidigare befordrad tjänsteman skulle
komma i ogynnsammare löneställning än en senare befordrad, samt att
jämväl tjänstemännen vid telegrafverket, statens järnvägar och vattenfallsverket,
för vilka bestämmelsen om sneddning icke tidigare varit
gällande, skulle komma i ofördelaktigare läge än postverkets tjänstemän,
vilka redan sedan lång tid tillbaka fått åtnjuta förmånen av sneddning.
Ett ytterligare skäl att ifrågasätta tillämpning i större utsträckning än
kommittén föreslagit av stadgandet i 12 § 1 mom. vid övergången till den
nya staten utgör den omständigheten, att, i motsats till vad kommittén avsett,
jag föreslagit en sådan form för löneregleringens genomförande, att
någon avlönings förbättring icke skulle uppkomma för tjänstemännen. Ur
nu angivna synpunkter torde ett ytterligare övervägande av den föreliggande
frågan böra äga rum i samband med övergångsbestämmelsernas utfärdande.
Vidkommande svenska telegraftjänstemännens förenings yrkande i
avseende å tillgodoräknande av viss föregående tjänstgöringstid, torde
det visserligen vara uppenbart, att sådant tillgodoräknande bör få ske
beträffande telegraf inspektör, som tillträder den mot dylik befattning
svarande ordinarie tjänsten såsom tralikdirektör. På de tjänstemän, som
uppehållit telegrafinspektörs ordinarie tjänst eller annan tjänst i succession
därefter, torde däremot vara tillämpligt vad 1918 års lagtima riksdag
i skrivelse den 28 maj 1918, nr 245, anförde i fråga om av Kungl.
Maj:t föreslaget tillstånd för två befattningshavare i civildepartementet
att för rätt att åtnjuta ålderstillägg tillgodoräkna sig viss tjänstgöring.
Riksdagen biföll icke denna framställning utan uttalade önskvärdheten
av en allmän utredning i fråga om rätt för befattningshavare att tillgodoräkna
sig viss tjänstgöring för tillgodonjutande av ålderstillägg.
Vid sådant förhållande har jag icke kunnat biträda yrkandet i fråga.
Den i vissa av de inkomna yttrandena berörda frågan, huruvida vid
jämförelse mellan avlöning å gamla och nya staten hänsyn bör tagas
till dyrortstillägg eller ej, synes mig åtminstone i allmänhet böra så besvaras,
att det är de totala avlöningarna, som, oavsett tjänstemans placeringsort,
böra ställas emot varandra.
Enligt vad kommittén föreslagit och jag förut tillstyrkt, skulle personligt
lönetillägg kunna tillerkännas tjänsteman, som med tillämpning
av de nya avlöningsbestämmelserna eller genom bortfallande av vissa
ersättningar och sportler skulle lida minskning i inkomster av sin tjänst.
Däremot har icke lämnats föreskrift om, huruvida eller i vad mån dy
-
116
Kung!. Maj:ts Proposition Nr 391.
Kommittén.
Yttranden.
likt lönetillägg må tillgodonjutas under sådan ledighet, som omförmäles
i 17 §. Avfattningen av denna paragraf skulle kunna föranleda, att
dylik tjänsteman under sådan ledighet skulle avstå hela det personliga
lönetillägget. Då detta emellertid icke lärer vara avsett, men å andra
sidan lönetillägget icke alltid torde böra oavkortat tillgodonjutas under
nyss nämnda slag av ledighet, synas i övergångsbestämmelserna böra
meddelas erforderliga föreskrifter i detta ämne.
Pensionsförliål landeri.
Såsom jag tidigare anfört, har kommittén nu föreslagit allenast provisoriska
pensionsbestämmelser för de fyra verkens tjänstemän, att gälla
intill dess definitivt förslag till pensionsreglering hunnit av kommittén
utarbetas samt detta blivit vederbörligen prövat och fastställt. Till följd
av det uppskov med löneregleringens ikraftträdande till den 1 juli 1920,
som av mig satts i fråga, hyser jag förhoppning, att definitivt ordnande
av personalens pensionsförhållanden skall, efter det förslag därtill utarbetats
och förelagts 1920 års riksdag, kunna bliva gällande från
samma tidpunkt som själva löneregleringen.
Med anledning härav anser jag någon prövning av kommitténs
förslag till provisoriska pensionsbestämmelser nu icke böra äga rum, och
förbigår jag därför vad kommittén i detta ämne anfört och föreslagit.
Ekonomisk innebörd av löneregleringen.
I bilaga till betänkandet (sid. 281—293) meddelar kommittén jämförande
tablåer över nuvarande och av kommittén föreslagna avlöningsbelopp
för konstituerade tjänstemän, till vilka tablåer jag tillåter mig
hänvisa. Vidare har å sid. 278 lämnats av verkens styrelser gjorda
approximativa beräkningar angående de kostnadsökningar, som en tilllämpning
av kommitténs förslag till lönereglering skulle medföra.
Angående denna del av kommitténs betänkande yttrar generalpoststyrelsen,
att den förhöjning av lönenivån för kommunikationsverkens
tjänstemän över hela linjen, vilken av kommittén föreslagits och som,
på sätt förhållandena utvecklat sig, nu syntes oundviklig, givetvis komme
att få eu omfattande ekonomisk innebörd, därvid, såsom läge i sakens
natur, verkningarna bleve mest märkbara med avseende å de tjänstemannagrupper,
som innefattade det största antalet befattningshavare.
Generalpoststyrelsen hyste dock den förhoppning, att det jämväl framgent
skulle visa sig möjligt att genom efter förhållandena lämpade åtgärder
så handhava postverkets skötsel, att verket skulle kunna, såsom
ett affärsföretag, av inflytande medel såväl täcka driftkostnader och för
-
117
Kungl. Maj.ts Proposition Nr 391.
ranta det i verket nedlagda kapitalet som ock lämna skäligt överskott,
utan att den ur det allmännas synpunkt nödvändiga, kontinuerliga utvecklingen
och förbättringen av postkommunikationerna behövde stå tillbaka.
Järnvägsstyrelsen, som erinrat om att ökningen av den ordinarie
personalens avlöning medförde en ökning även av lönerna för stora
grupper av den icke ordinarie personalen, har tillika beträffande den i
kommitténs betänkande meddelade uppgiften från järnvägsstyrelsen om
den approximativa kostnadsökningen för statens järnvägar upplyst, att
den noggrannare kostnadsberäkning styrelsen numera låtit verkställa utvisade,
att nyssberörda uppgift vore för låg. Från styrelsen har dock
sedermera lämnats utredning jämväl om en del kostnadsminskningar,
som borttagandet av vissa personalen nu tillkommande naturaförmåner
kunde beräknas medföra, och ansåge styrelsen den verkliga ökningen
för statens järnvägars del kunna anslås till omkring 13,000,000 kronor.
Kommitténs löneregleringsförslag rör sig om en kostnadsökning Departements
för helt år räknat av omkring 20,620,000 kronor för de fyra verken chefen.
sammanlagt. Därest emellertid de synpunkter, jag tidigare framhållit
med avseende å en mot den föreslagna höjningen av lönerna svarande
reduktion av dyrtidstillägget, vinna beaktande, lärer för den närmaste
tiden någon mera avsevärd ökning av verkens driftkostnadsutgifter icke
med förslagets genomförande nu uppkomma.
Departementschefens hemställan.
Under åberopande av vad jag sålunda anfört, får jag hemställa, att
Kungl. Magt måtte föreslå riksdagen att
dels — under förutsättning att nu utgående särskilda ersättningar
till viss postkontorspersonal för förrättande av postsparbanks-, försäkrings-,
folkpensions- med flera dylika göromål, till vissa tjänstemän hos
generalpoststyrelsen för handläggning av ärenden tillhörande stämpelväsendet,
till viss personal vid telegrafverket för räkningshållning av
telegram och för meddelande av avskrift av telegram samt till viss personal
vid statens järnvägar för handläggning av post-, postsparbanks-,
försäkrings-, folkpensions- med flera dylika göromål och för försäljning
av vissa fraktsedlar och varudeklarationer varda upphävda från och med
den 1 juli 1920 — för tillämpning från och med sistnämnda dag godkänna
det vid detta protokoll (bil. 1) fogade förslag till avlöningsreglemente för
tjänstemän vid postverket, telegrafverket, statens järnvägar och statens
vattenfallsverk, dock att de i 22 § 1 mom. i berörda reglemente givna
föreskrifter angående semester skola träda i kraft den 1 januari 1920
samt under erforderlig övergångstid tillämpas i enlighet med därutinnan
i protokollet lämnade anvisningar;
118
Kungl. Maj ds Proposition Nr 391.
dels medgiva, att Kungl. Maj:t må, i huvudsaklig överensstämmelse
med de av mig här ovan angivna grunder, utfärda nödiga bestämmelser
i fråga om övergång på nj stat för personal vid postverk^, telegrafverket,
statens järnvägar och statens vatten fallsverk;
dels besluta, att, där tjänsteman vid postverket, telegrafverket, statens
järnvägar eller statens vattenfallsverk med tillämpning av nu gällande avlöningsbestämmelser
ägt uppbära någon del av avlöningen i förskott,
skall vid ingången av juli månad 1920 till honom på statsverkets bekostnad
utbetalas ett belopp, motsvarande vad tjänstemannen skulle hava i den
befattning, han vid utgången av juni månad 1920 innehade, i förskott
uppburit för juli månad 1920, om de hittillsvarande avlöningsbestämmelserna
då fortfarande varit gällande, därvid beträffande tjänsteman,
som åtnjuter fri bostad jämte fritt bränsle eller fri bostad jämte fri uppvärmning
och fri belysning, skall så anses, som om han i stället uppbure
kontant ersättning för bostad och bränsle respektive hyresbidrag;
dels medgiva, att Kungl. Maj:t må för tiden från och med år 1920
äga bestämma antalet ordinarie befattningar vid postverket av högst
kontrollörs och postmästares av klass 3 grad samt vid telegrafverket av
högst ingenjörsassistents, kontrollörs av 2:a lönegraden och kommissaries
av 3:e lönegraden tjänsteställning, ävensom besluta, att antalet högre befattningar
vid nämnda verk skall för första halvåret 1920 upptagas lika med
vad för år 1919 bestämts;
dels medgiva, att, därest Kungl. Maj:t så finner erforderligt, de i
ovanberörda förslag till avlöningsreglemente omförmälda bostads- och
lönenämnder må träda i verksamhet redan före den 1 juli 1920;
dels ock medgiva, att avlöningen till den å postverkets övergångsstat
för Ernst Vilhelm Nyberg uppförda personliga verkmästarbefattning
må från och med den 1 juli 1920 utgöra 6,420 kronor för år, dock med
skyldighet för Nyberg att ej mindre underkasta sig de i ovanberörda
förslag till avlöningsreglemente angivna föreskrifter och villkor ävensom
att vid uppnådda sextiofem levnads- och trettiofem tjänstår mot åtnjutande
av pension, beräknad efter de i lagen angående civila tjänstinnehavares
rätt till pension den 11 oktober 1907 stadgade grunder, avgå
från befattningen, än även att låta postverket, utan hinder av patent,
tillgodogöra sig alla av honom gjorda uppfinningar inom postväsendet.
Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan behagade Hans Maj:t Konungen lämna bifall;
och skulle proposition i ämnet avlåtas till riksdagen
av den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Eduj. Wetterling.
Kungl. Maj:ta Proposition Nr 391.
119
Bil. 1.
Förslag- till avlöningsreglemente
för tjänstemän vid postverket, telegrafverket, statens järnvägar och
statens vattenfallsverk.
1 avd. Ordinarie tjänstemän.
1 kap. Allmänna bestämmelser.
1 §■
1. Befattning såsom generaldirektör, överdirektör, överingenjör,
distriktschef, verkstadsdirektör eller kraftverksdirektör tillsättes genom
förordnande på viss tid.
2. Övriga ordinarie befattningar tillsättas genom konstitutorial, vilket
skall anses innebära, att tjänsteman kan i administrativ väg avsättas från
sin befattning på grund av fel eller försummelse i tjänsten.
3. Antalet ordinarie befattningar vid vart och ett av ifrågavarande
verk fastställes av Kungl. Maj:t och riksdagen, såvitt angår de i 1 mom.
här ovan nämnda befattningar samt de uti den vid detta reglemente
fogade tjänsteförteckning under avd. A uppförda befattningar, som hänförts
till 13—20 lönegraderna, dock med det i 14 § 2 mom., andra stycket,
angivna undantag. Antalet övriga ordinarie befattningar bestämmes av
Kungl. Maj:t.
2 §•
1. Ordinarie tjänsteman äger uppbära avlöning enligt de i detta
reglemente givna föreskrifter och under de i detsamma stadgade villkor.
2. Avlöning utgår, där ej annorlunda i reglementet stadgas, från
och med den dag, tjänsten tillträdes, till och med den dag, tjänstemannen
avgår på grund av avsked, entledigande eller dödsfall.
3. Utbetalning av avlöning, som icke utgöres av tantiem, sker
månadsvis i efterskott.
120
Kunyl. Maj:ts Proposition Nr 391.
4. De förmåner av mindre värde, vilka hittills plägat tillkomma
tjänstemännen i vederbörande verk, såsom nedsatt avgift för abonnemang
å rikstelefon, fria resor och fria varutransporter å järnväg, fri
elektrisk belysning i bostad för tjänsteman vid statens vattenfallsverk
eller annan dylik förmån, anses icke såsom avlöningsförmåner och föranleda
icke avdrag å avlöningen.
5. Angående tjänstemans rätt till pension samt skyldighet att avgå
från tjänsten är särskilt stadgat.
3 §•
Med ordinarie befattning må icke förenas annan tjänst å rikets,
riksdagens eller kommuns stat.
Ej heller må med ordinarie befattning förenas vare sig uppdrag
såsom ordförande eller ledamot i styrelse för verk eller bolag, som är
försett med Kungl. Majtts oktroj eller blivit registrerat såsom aktiebolag,
eller befattning såsom tjänsteman i sådant verk eller bolag eller annan
tjänstebefattning av vad slag det vara må, så framt ej Kungl. Maj:t
eller, vad angår tjänsteman tillhörande någon av 1 19 lönegraderna,
styrelsen för det statens verk, han tillhör, efter prövning att ifrågavarande
uppdrag eller tjänstebefattning ej må anses inverka hinderligt för utövande
av statstjänsten, finner uppdraget eller befattningen kunna få
mottagas och tills vidare bibehållas.
4 §■
Gift kvinna må kunna erhålla ordinarie anställning allenast efter
Kungl. Maj:ts i varje särskilt fall lämnade_ medgivande. _
Därest kvinnlig innehavare av ordinarie befattning ingår äktenskap,
skall hon icke vara skyldig att av sådan anledning avgå från befattningen,
så framt icke verkets styrelse med hänsyn till befattningens
behöriga upprätthållande finner det nödigt.
2 kap. Ordinarie tjänstemän, som tillsättas genom förordnande.
5 §■
1. För befattning, som enligt vad i 1 § 1 mom. sägs tillsättes
genom förordnande, utgår arvode med följande belopp för år räknat:
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 391.
121
generaldirektör och chef för statens järnvägar...................
generaldirektör och chef för telegrafverket...........................
generaldirektör och chef för statens vattenfallsverk..............
generaldirektör och chef för postverket, av postmedlen......
överdirektör och souschef vid statens järnvägar ...................
överdirektör vid statens järnvägar samt överingenjör vid
statens järnvägar ...............................................................
distriktschef vid statens järnvägar.............................................
verkstadsdirektör vid telegrafverket.........................................
överdirektör vid statens vattenfallsverk, förutom tantiem
enligt stadgandet i 2 mom................................................
kraftverksdirektör vid statens vattenfallsverk, förutom tantiem
enligt stadgandet i 2 mom.....................................
35.000 kronor
25.000 »
25.000 d
18.000 »
18,000 »
17.000 »
16.000 ))
15.000 i)
10,500 »
10.000 » .
2. Överdirektör vid statens vattenfallsverk åtnjuter, utöver arvodet,
tantiem med 0,5 procent för år räknat å nettovinsten av rörelsen vid de
statens kraftverk, som under året lämnat överskott.
Kraftverksdirektör äger, likaledes utöver arvodet, uppbära tantiem
å nettovinsten av rörelsen vid det kraftverk, han förestår, med 2,500
kronor, därest nämnda vinst icke överstiger 500,000 kronor, samt ytterligare
med 0,5 procent av den del av vinsten, som överstiger 500,000
men ej 1,000,000 kronor, med 0,4 procent av den del av vinsten, som
överstiger 1,000,000 men ej 1,500,000 kronor, och med 0,3 procent av
den del av vinsten, som överstiger 1,500,000 kronor, allt för år räknat.
Närmare bestämmelser rörande beräkningen av nettovinst meddelas
av Kungl. Maj:t. Tantiem utgår för året på eu gång, sedan årets bokslut
blivit godkänt av vattenfallsstyrelsen, och anses, där fördelning mellan
olika tjänstförrättare skall ske, falla med lika belopp på lika delar av året.
6 §•
1. I detta kapitel avsedd tjänsteman äger årligen, när det kan ske
utan hinder för göromålens behöriga gång, åtn juta semester under 45 dagar.
2. Har sådan tjänsteman erhållit annan ledighet och särskild vikarie
för honom förordnats, beror på prövning av Kungl. Maj:t, i vad mån
avlöningen må för den tid tillgodonjutas.
Angående ersättning till vikarie i nämnda fall ävensom till den, som förordnats
att uppehålla ledig tjänst, varom nu är fråga, bestämmer Kungl.
Maj:t.
7 >
Avlider tjänsteman, som avses i detta kapitel, skall till hans dödsbo
såsom begravningshjälp utbetalas ett belopp av 500 kronor.
Bihang till riksdagens protokoll 1919. 1 samt. 352 käft. (Nr 391.)
9C6 19 16
122
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 391.
3 kap. Ordinarie tjänstemän, som tillsättas genom konstitutorial.
8 §.
1. För befattning, soxn jämlikt 1 § 2 mom. tillsättes genom konstitutorial,
utgår lön enligt den under 9 § införda löneplan, vilken för varje lönegrad
upptager vissa löneklasser med särskilda, för olika ortsgrupper fastställda
lönebelopp.
I den vid detta reglemente fogade tjänsteförteckning angives, till
vilken lönegrad varje särskild befattning är att hänföra.
Fördelningen av de orter, där tjänstemännen äro stationerade, å de
uti löneplanen upptagna sju ortsgrupper fastställes av Kungl. Maj:t på
grundval av utredning rörande de för orterna gällande allmänna levnadskostnaderna.
Den löneklass inom lönegraden, enligt vilken tjänstemannens lön
skall utgå, fastställes i enlighet med föreskrifterna i 10—14 §§, och
bestämmes lönebeloppet inom klassen efter den ortsgrupp, till vilken
tjänstemannens stationeringsort blivit hänförd.
2. Förutom lön kunna utgå kallortstillägg enligt stadgandet i 15 §
samt de särskilda förmåner och ersättningar, som omförmälas i 26—39 §§.
9 §.
Löneplan.
A. För manliga tjänstemän.
Lönegrad
Löne-
klass
Ort
s g r
upp
A
B
C
D
E
F
G
kr.
kr.
kr.
kr.
kr.
kr.
kr.
1
1,980
2,070
2,160
2,250
2,340
2,430
2,520
2
2,100
2,196
2,292
2,388
2,484
2,580
2,676
l:a lönegraden ..............
3
2,220
2,322
2,424
2,526
2,628
2,730
2,832
4
2,340
2,448
2,556
2,664
2,772
2,880
2,988
5
2,400
2,574
2,688
2.802
2.916
3,030
3,144
2
2,100
2.196
2,292
2,388
2,484
2,580
2,676
3
2,220
2,322
2,424
2,526
2,628
2,730
2,832
2:a lönegraden...............
4
2,340
2,448
2,556
2,664
2,772
2,880
2,988
5
2,460
2,574
2,688
2,802
2,916
3,030
3,144
6
2,580
2,700
2,820
2,940
3,060
3,180
3,300
Kung!. May.ts Proposition Nr 391.
123
Lönegrad
Löne-
klass
0 r t
s g r
u p p
•
A
1!
C
D
E
F
G
3
kr.
2.220
kr.
2.322
kr.
2,424
kr.
2,526
kr.
2,628
kr
2,730
1
kr.
2,832
4
2,340
2,448
2,556
2,664
2,772
2,880
2,988
3:e lönegraden...............
5
2,460
2,574
2,688
2,802
2,916
3,030
3,144
6
2,580
2,700
2.820
2,940
3,060
3,180
3,300
1
7
2.730
2,856
2,982
3,108
3,234
3,360
3,486
4
2,340
2,448
2,556
2,664
2,772
2,880
2,988
5
2,460
2,574
2,688
2,802
2,916
3,030
3,144
4:e lönegraden ...............
6
2,580
2,700
2,820
2,940
3,060
3,180
3,300
7
2,730
2,856
2,982
3,108
3,234
3,360
3,486
8
2,880
3,012
3,144
3,276
3,408
3,540
3,672
6
2,580
2,700
2,820
2,940
3,060
3,180
3,300
7
2,730
2,856
2,982
3,108
3,234
3,360
3,486
5:e lönegraden ...............•
.8
2,880
3,012
3,144
3,276
3,408
3,540
3,672
9
3,060
3,198
3,336
3,474
3,612
3,750
3,888
10
3,240
3,384
3.528
3,672
3,816
3,960
4,104
8
2,880
3,012
3,144
3,276
3,408
3,540
3,672
9
3,060
3,198
3,336
3,474
3,612
3,750
3,888
6:e lönegraden ...............
10
3,240
3,384
3,528
3,672
3,816
3,960
4,104
11
3,450
3,600
3,750
3,900
4,050
4,200
4,350
12
3,660
3,816
3,972
4,128
4,284
4,440
4.596
10
3,240
3,384
3,528
3,672
<x>
CO
CO
3,960
4,104
11
3,450
3,600
3,750
3,900
4,050
4,200
4,350
7le lönegraden................
12
3,660
3,816
3,972
4,128
4,284
4,440
4,596
13
3,960
4,122
4,284
4,446
4,608
4,770
4,932
14
4,260
4,434
4,608
4,782
4 956
5.130
5.304
11
3,450
3,600
3,750
3,900
4,050
4,200
4,350
12
3,660
3,816
3,972
4,128
4,284
4,440
4,596
8:e lönegraden ................
13
3,960
4,122
4,284
4,446
4,608
4,770
4,932
14
4,260
4,434
4,608
4,782
4,956
5,130
5,304
1 15
4,560
4,746
4,932
5,118
5.304
5,490
5,676
124
Kung!. Maj:ts Proposition Nr 391.
Lönegrad
Löne-
klass
Ort
s g r
u p r
A
B
C
D
E
P
G
12
kr.
3,660
kr.
3,816
kr.
3,972
kr.
4,128
kr.
4,284
kr.
4.440
kr.
4,596
13
3,960
4,122
4,284
4,446
4,608
4,770
4,932
9:e lönegraden ................
14
4,260
4,434
4,608
4,782
4,956
5,130
5,304
15
4,560
4,746
4,932
5,118
5,304
5,490
5,676
16
4,860
5,058
5,256
5,454
5,652
5,850
6,048
13
3,960
4,122
4,284
4,446
4,608
4,770
4,932
14
4,260
4,434
4,608
4,782
4,956
5,130
5,304
10:e lönegraden................
15
4,560
4,746
4,932
5,118
5,304
5,490
5,676
16
4,860
5,058
5,256
5,454
5,652
5,850
6,048
17
5,160
5,370
5,580
5,790
6,000
6,210
6,420
14
4,260
4,434
4,608
4,782
4,956
5,130
5,304
15
4,560
4,746
4,932
5,118
5,304
5,490
5,676
ll:e lönegraden................
16
4,860
5,058
5,256
5,454
5,652
5,850
6,048
17
5,160
5,370
5,580
5,790
6,000
6,210
6,420
18
5,520
5,736
5.952
6,168
6,384
6,600
6,816
16
4,860
5,058
5,256
5,454
5,652
5,850
6,048
17
5,160
5,370
5.580
5,790
6.000
6,210
6,420
12:e lönegraden...............
18
5,520
5,736
5,952
6,168
6,384
6,600
6,816
19
5,880
6,102
6,324
6,546
6,768
6,990
7,212
17
5,160
5,370
5,580
5,790
6,000
6,210
6,420
18
5,520
5,736
5,952
6,168
6,384
6,600
6,816
13:e lönegraden...............
19
5,880
6,102
6,324
6,546
6,768
6,990
7,212
20
6.300
6.528
6,756
6,984
7,212
7,440
7,668
18
5,520
5,736
5,952
6,168
6,384
6,600
6,816
19
5,880
6,102
6,324
6,546
6,768
6,990
7,212
14:e lönegraden...............
20
6,300
6,528
6,756
6,984
7,212
7,440
7,668
21
6,720
6,954
7,188
7,422
7,656
7,890
8,124
Kuntji. Maj:ts Proposition Nr 391.
125
Lönegrad
Löne-
klass
0 r t
s g r
u p p
A
B
C
D
E
F
G
kr.
kr.
kr.
kr.
kr.
kr.
kr.
20
6,300
6,528
6,756
6,984
7,212
7,440
7,668
21
6,720
6,954
7,188
7,422
7,656
7,890
8,124
li>:e lönegraden...............''
22
7,140
7.380
7,620
7,860
8,100
8,340
8,580
23
7,620
7,860
8.100
8,340
8,580
8,820
9,060
21
6,720
6,954
7,188
7,422
7,656
7,890
8,124
1
22
7,140
7,380
7,620
7,860
8.100
8,340
8,580
16:e lönegraden...............■!
23
7,620
7,860
8,100
8,340
8,580
8,820
9,060
i
24
8,100
8,340
8,580
8,820
9,060
9,300
9,540
22
7,140
7,380
7,620
7,860
8,100
8,340
8,580
23
7,620
7,860
8,100
8,340
8,580
8,820
9,060
17:e lönegraden...............
24
8,100
8,340
8,580
8,820
9,060
9,300
9,540
25
8,580
8,820
9,060
9,300
9,540
9,780
10,020
.
23
7,620
7,860
8,100
8,340
8,580
8,820
9,060
24
8,100
8,340
8,580
8.820
9,060
9,300
9,540
18:e lönegraden...............''
25
8,580
8,820
9,060
9,300
9,540
9,780
10,020
26
9,060
9,300
9,540
9,780
10,020
10,260
10,500
24
8,100
8,340
8,580
8,820
9,060
9,300
9,540
25
8,580
8,820
9,060
9,300
9,540
9,780
10,020
19:e lönegraden...............
26
9,060
9,300
9,540
9,780
10,020
10,260
10,500
27
9,540
9,780
10,020
10,260
10.500
10,740
10,980
25
8,580
8,820
9,060
9,300
9,540
9,780
10,020
26
9,060
9,300
9,540
9,780
10,020
10,260
10,500
20:e lönegraden.............
27
9,540
9,780
10,020
10,260
10,500
10,740
10,980
28
10,020
10,260
10,500
10,740
10,980
11,220
11,460
126 Kungl. Maj:ts Proposition Nr 391.
B. För Kvinnliga tjänstemän.
Lönegrad
,
Löne-
klass
Ort
s g r
upp
A
B
C
D
E
V
G
kr.
kr.
kr.
kr.
kr.
kr.
kr-
1
1,800
1,860
1,920
1,980
2,040
2,100
2,160
2
1,920
1,983
2,046
2,109
2,172
2,235
2,298
l:a lönegraden ...............
3
2,040
2,106
2,172
2,238
2,304
2,370
2,436
4
2,160
2,229
2,298
2,367
2.436
2,505
2,574
4
2,160
2,229
2,298
2,367
2,436
2,505
2,574
5
2,280
2,352
2,424
2,496
2,568
2,640
2,712
2:a lönegraden...............
6
2,400
2,475
2,550
2,625
2,700
2,775
2,850
7
2,550
2,628
2,706
2,784
2,862
2,940
3,018
5
2,280
2,352
2,424
2,496
2,568
2,640
2,712
6
2,400
2,475
2,550
2,625
2,700
2,775
2,850
3:e lönegraden ...............
7
2,550
2,628
2,706
2,784
2,862
2,940
3,018
! 8
2,700
2.784
2,868
2,952
3,036
3,120
3,204
8
2,700
2,784
2,868
2,952
3,036
3,120
3,204
9
2,850
2,940
3,030
3,120
3,210
3,300
3,390
4:e lönegraden ...............
10
3,030
3,126
3,222
3,318
3,414
3,510
3,606
11
3,210
3,312
3,414
3,516
3,618
3,720
3,828
9
2,850
2,940
3,030
3,120
3,210
3,300
3,390
10
3,030
3,126
3,222
3,318
3,414
3,510
3,606
5:e lönegraden ...............
11
3,210
3,312
3,414
3,516
3,618
3,720
3,828
12
3,390
3,501
3,612
3,723
3,834
3,945
4,056
12
3,390
3,501
3,612
3,723
3,834
3,945
4,056
13
3,600
3,714
3,828
3,942
4,056
4,170
4,284
6:e lönegraden ...............
14
3,810
3,927
4,044
4,161
4,278
4,395
4,512
15
4,020
4,140
4,260
4,380
4,500
4,620
4.740
•
15
4,020
4,140
4,260
4,380
4,500
4,620
4,740
16
4,260
4,380
4,500
4,620
4,740
4,860
4,980
7:e lönegraden ...............
17
4,500
4,620
4,740
4,860
4,980
5,100
5,220
18
4,800
4,920
5,040
5,160
5,280
5,400
5,520
Kungl. Majrts Proposition Nr 391.
127
10 §.
1. Vid tillträdandet av ordinarie tjänst erhåller tjänsteman, vare sig
han förut innehade sådan tjänst eller ej, lön enligt lägsta löneklassen
för den lönegrad, till vilken tjänsten hör, där ej föreskrifterna i 11, 12
ellerj 14 § giva anledning till avvikelse härutinnan eller Kungl. JVlajrt
med tillämpning av stadgandet i 13 § bestämt högre lön.
2. Efter att hava tillhört en och samma löneklass under tre år
uppflyttas tjänstemannen till närmast högre löneklass samt efter ytterligare
tre år till den därpå följande högre löneklassen och så vidare,
intill dess den för lönegraden fastställda högsta löneklassen uppnåtts,
allt så framt ej annat följer av föreskrifterna i 11—14 §§.
3. Uppflyttning till högre löneklass sker vid ingången av kalenderkvartalet
näst efter det, under vilket den för sådan uppflyttning stadgade
tjänstetiden i den lägre löneklassen tilländagått.
I övrigt gäller såsom villkor för tjänstemans uppflyttning till högre
löneklass:
a) att han under minst fyra femtedelar av den tjänstetid, som erfordras
för vinnande av uppflyttning, skall hava bestritt sin egen eller
på grund av förordnande annan statens tjänst eller fullgjort annat offentligt
uppdrag, dock att härvid icke skall föras honom till last den tid
han åtnjutit semester eller annan tjänstledighet med oavkortad lön eller
ledighet för fullgörande av honom åliggande militär tjänstgöring,
b) att uppskov med uppflyttningen icke prövats böra äga rum med
hänsyn till mindre väl vitsordad tjänstgöring under den tid, tjänstemannen
tillhört den lägre löneklassen, dock att i tjänsten begången förseelse,
för vilken tjänstemannen särskilt bestraffats, härvid icke må i
och för sig räknas honom till last, samt
c) att tjänstemannen icke redan uppnått den levnadsålder, vid vilken
han, enligt vad därom särskilt är stadgat, skall vara skyldig att avgå från
tjänsten.
Beslut om uppskov av anledning, som i punkten b), sägs, må icke
fattas utan att tjänstemannen lämnats tillfälle att förklara sig, och skall
sådant beslut avse viss tid, minst ett kalenderkvartal samt högst ett år.
Vid uppskovstidens utgång skall uppflyttning ske, om ej tjänstgöringen
under nämnda tid givit anledning till förnyat uppskov därmed.
4. Har tjänsteman med tillämpning av föreskriften i 3 mom. punkten
b) först efter viss tids uppskov blivit uppflyttad till högre löneklass,
må verkets styrelse sedermera, om hans fortsatta tjänstgöring anses böra
föranleda därtill, kunna förordna, att han för uppflyttning till än högre
128 Kungl. Maj:ts Proposition Nr 391.
löneklass skall äga såsom tjänstetid tillgodoräkna sig jämväl den tid
uppskovet varat.
11 §•
Om den, som konstitueras till ordinarie tjänst, inneliar anställning
i sådan icke-ordinarie befattning vid verket, som i avseende å tjänstgöringens
art och omfattning finnes svara mot eller vara jämförbar med
den ifrågavarande ordinarie tjänsten, må för bestämmandet av hans
begynnelselön i denna tjänst och sedermera för hans uppflyttning till
högre löneklass tillgodoräknas honom den tid utöver tre år, under vilken
han efter fyllda 18 år i eu följd innehaft nämnda anställning.
Vid sådant tillgodoräknande tages icke hänsyn till del av kalenderkvartal.
12 §.
1. Därest ordinarie tjänsteman vid befordran till tjänst inom högre
lönegrad åtnjöt eller från tiden för den högre tjänstens tillträdande skulle
i den lägre tjänsten hava kommit i åtnjutande av lön enligt sådan löneklass,
som är gällande jämväl för den högre lönegraden, skall han vara
berättigad att omedelbart erhålla lön enligt närmast högre löneklass.
Ordinarie tjänsteman, som före tillträdandet av högre tjänst åtnjöt
lön enligt löneklass, som är närmast lägre än den, till vilken han på
grund av nyssnämnda föreskrift eller stadgandet i 10 § 1 mom. bör vid
befordran hänföras, äger att, lör omedelbar eller framtida uppflyttning
till högre löneklass i den nya tjänsten, räkna sig till godo den tid intill
tre år, varunder han tillhört berörda lägre löneklass; dock att vad
sålunda stadgats icke skall gälla, då befordran till tjänst inom högre
lönegrad inträffar före det tre år förflutit från tiden för en föregående
befordran, som medfört dylikt tillgodoräknande.
2. Såsom undantag från vad i 10 § 1 mom. samt 1 mom. av förevarande
paragraf stadgats gäller, att lokomotivförare, som vid befordran
till lokomotivmästare åtnjöt eller från tiden för lokomotivmästartjänstens
tillträdande skulle såsom lokomotivförare hava kommit i åtnjutande av
lön enligt den näst högsta eller den högsta för lokomotivförare gällande
löneklassen, äger tillträda lön enligt den löneklass, som är närmast högre
än den, till vilken han eljest skolat hänföras, samt i förekommande fall
tillgodonjuta den i 1 inom., andra stycket, av förevarande paragraf medgivna
förmån.
3. Befordras manlig ordinarie tjänsteman från tjänst inom lägre
129
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 391.
lönegrad till någon av nedan angivna tjänster inom högre lönegrad
vid samma verk, nämligen:
vid postverket: till postexpeditör,
» telegrafverket: » telegrafassistent,
» statens järnvägar: » kontors- eller stationsskrivare,
» statens vattenfallsverk: » kontorsskrivare,
må, i den mån så prövas skäligt, för bestämmandet av hans begynnelselön
i den nya tjänsten och sedermera för hans uppflyttning till högre
löneklass kunna honom tillgodoföras intill hälften av den tjänstetid han
innehaft ordinarie anställning vid verket; dock må härvid icke samtidigt
tillämpas 1 mom. av förevarande paragraf samt ej heller i något fall
tillgodoräknas honom mera än sex år.
Uppstår vid sådant tillgodoräknande del av kalenderkvartal, tages
icke hänsyn därtill.
4. Tjänsteman, som efter egen ansökning förflyttas från tjänst inom
högre till tjänst inom lägre lönegrad, åtnjuter lön enligt den lönegrad
han vid förflyttningen tillhörde; dock må lönen därvid icke i något fall
utgå enligt högre löneklass än den högsta för den lägre tjänsten gällande.
13 §.
Undantagsvis och så framt vederbörande verks intressen sådant
oundgängligen fordra, må Kungl. Maj:t, för förvärvande av särskilt
kvalificerad person till viss tjänst inom verket eller för sådan persons
bibehållande i tjänst, kunna tilldela honom lön enligt högre löneklass
än den, till vilken han enligt de i 10—12 §§ angivna grunder eljest
skolat hänföras; dock må lönen icke i något fall utgå enligt högre löneklass
än den högsta för tjänsten fastställda.
14 §.
1. Tjänsteman skall vara underkastad såväl föreskrifterna i den för
verket gällande instruktion som ock den utvidgade eller förändrade tjänstgöring
eller den förflyttning till annan tjänstgöringsort eller till annan
befattning vid verket, vilken kan bliva honom i behörig ordning ålagd.
Varder tjänsteman utan något sitt förvållande sålunda förflyttad till tjänst
inom lägre lönegrad, skall han likväl åtnjuta lön enligt den lönegrad
han vid förflyttningen tillhörde. Har förflyttning till tjänst inom lägre
lönegrad däremot föranletts av något tjänstemannens förfarande i tjänBihang
till riksdagens protokoll 1919. 1 samt. 352 käft. (Nr 391.) 966 19 17
130
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 391.
sten, skall lön till honom utgå enligt de för den lägre tjänsten stadgade
grunder, dock med iakttagande att, om tjänstemannen i den högre befattningen
åtnjöt lön enligt högre löneklass än som finnes fastställd för den
lägre tjänsten, han skall bibehållas vid den löneklass han förut tillhörde.
Därjämte skall tjänsteman, om vissa honom åliggande göromål överflyttas
från det verk han tillhör till annat, vara pliktig att, med bibehållande
av innehavande lönegrad, efter Kungl. Maj:ts förordnande tjänstgöra
i det verk, till vilket göromålen överflyttas.
Nedflyttas befattning till lägre lönegrad, äger den, som då innehar
tjänsten, uppbära lön i den lönegrad befattningen förut tillhörde, intill
dess han avgår från befattningen i fråga.
2. Tjänsteman, som förordnats såsom distriktschef vid statens järnvägar
men vilkens förordnande upphör, återgår till ordinarie befattning
i den tjänstegrad, han tillhörde vid tillträdandet av befattning såsom
distriktschef; och äger han för uppflyttning till högre löneklass tillgodoräkna
sig jämväl den tid, han innehaft förordnande såsom distriktschef.
Där så erfordras för beredande i nu avsett fall av ordinarie tjänst
åt dylik befattningshavare, äger Kungl. Maj:t besluta därav betingad
tillfällig ökning av det fastställda antalet ordinarie befattningar.
15 §.
Till tjänsteman, som är bosatt å sådan ort inom de norra delarna
av landet, där vistelsen på grund av klimatiska och fysiologiska förhållanden
kan, frånsett ökade levnadskostnader, anses medföra avsevärda
olägenheter, utgår kallortstillägg med nedanstående, för sex olika kallortsklasser
bestämda belopp för år räknat, nämligen:
för kallortsklass 1...... 60 kronor, för kallortsklass IV...... 300 kronor,
» b II...... 120 b b b V...... 450 B
b b III...... 195 b b b VI... 600 b .
Det ankommer på Kungl. Maj:t att bestämma de orter, där kallortstillägg
må utgå, samt dessa orters fördelning å nämnda sex kallortsklasser.
Angående särskilt kallortstraktamente är stadgat i 29 §.
16 §.
Tjänsteman äger uppbära oavkortad lön jämte, i förekommande fall,
kallortstillägg icke blott för den tid han tjänstgjort å egen eller annan
131
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 391.
befattning inom verket eller tjänstgjort såsom lärare vid eller deltagit
såsom elev i utbildningskurs vid verket, utan även för den tid, under
vilken lian enligt bestämmelserna i 22 § åtnjutit semester eller tjänstfrihet,
eller vilken han med vederbörligt medgivande använt för att utom sin
tjänstgöringsort göra iakttagelser eller idka studier, som kunna tjäna
verkets intressen, eller för tid, som åtgått för fullgörande av de skyldigheter,
vilka ålegat honom såsom styrelsemedlem, fullmäktig eller revisor i
civilstatens änke- och pupillkassa eller statsunderstödd pensionsanstalt,
däri tjänstemannen uti denna sin egenskap är delägare.
17 §.
1. Därest tjänsteman av behörigen styrkt sjukdom hindras att
tjänstgöra, äger han åtnjuta oavkortad lön jämte, i förekommande fall,
kallortstillägg under högst så lång tid av ett och samma kalenderår, att
ledigheten för sjukdom tillika med semester icke överstiger 45 dagar,
men skall, så framt ej Kungl. Maj:t för särskilt fall finner skäl annorlunda
medgiva, för tid därutöver å lönen vidkännas ett tjänstledig hetsavdrag
till belopp för dag räknat, som framgår av nedanstående tabell:
A. För manliga tjänstemän.
Löneld a sb
enligt 9 §
avd. A
Tjänstledig-
hetsavdrag
Löneklass
enligt 9 §
avd. A
Tjänstledig-
hetsavdrag
Löneklass
enligt 9 §
avd. A
Tjänstledig-
hetsavdrag
nr.
kr.
öre
nr.
kr.
öre
nr.
kr.
öre
i
i
ii
2
30
21
5
50
2
i
10
12
2
50
22
6
—
3
i
20
13
2
75
23
6
50
4
i
30
14
3
—
24
7
—
5
i
40
15
3
25
25
7
50
6
i
50
16
3
50
26
8
—
7
i
65
17
3
75
27
8
50
8
i
80
18
4
—
28
9
—
9
i
95
19
4
50
10
2
10
20
5
—
132 Kungl. Maj:ts Proposition Nr 391
B. För kvinnliga tjänstemän.
Löneklass
enligt 9 §
avd. B
Tjänstledig-
hetsavdrag
Löneklass
enligt 9 §
avd. B
Tjänstledig- hetsavdrag
Löneklass
enligt 9 §
avd. B
Tjänstledig-
hetsavdrag
nr.
kr.
öre.
nr.
kr.
öre.
nr.
kr.
öre.
i
90
7
i
50
13
2
40
2
i
—
8
i
65
14
2
60
3
i
10
9
i
80
15
2
80
4
i
20
10
i
95
16
3
—
5
i
30
11
2
10
17
3
25
6
i
40
12
2
25
18
3
50
2. Har tjänsteman skadats till följd av olycksfall i tjänsten och
därigenom blivit hindrad att tjänstgöra å egen eller annan befattning,
skall han:
a) om olycksfallet medfört sjukdom, åtnjuta oavkortad lön jämte,
i förekommande fall, kallortstillägg, så länge sjukdomen varar, samt
b) om olycksfallet, efter upphörande av därav förorsakad sjukdom,
medfört under längre eller kortare tid bestående förlust av arbetsförmågan,
under tiden likaledes åtnjuta oavkortad lön jämte, i förekommande
fall, kallortstillägg, dock högst intill dess sex månader förflutit från
dagen för olycksfallet, men skall tjänstemannen för tid därutöver av sin
lön avstå ett belopp, motsvarande det i 1 mom. angivna tjänstledighetsavdrag,
så framt ej Kungl. Maj:t eller, vad angår tjänsteman tillhörande
någon av 1—7 lönegraderna, vederbörande verks styrelse, finner skäl
medgiva, att sådant avdrag icke skall äga rum eller skall ske med
lägre belopp än nyss sagts.
3. Oavkortad lön jämte, i förekommande fall, kallortstillägg må
ock utgå till tjänsteman, som förbjudits att tjänstgöra till förekommande
av smittofara.
4. Föreskrifterna i denna paragraf gälla endast för tid, intill dess,
enligt vad därom är särskilt stadgat, skyldighet att avgå från tjänsten
inträder.
18 §.
Tjänsteman, vilken beviljats ledighet av annan anledning än i 16
och 17 §§ omförmäles eller är hindrad att bestrida sin tjänst på grund
av giltigt förfall, skall för sådan tid av sin lön avstå ett belopp, motsvarande
det i 17 § 1 mom. angivna tjänstledighetsavdrag, samt kan
Kung1. Maj:ts Proposition Nr 391.
133
förpliktas att av avlöningen ytterligare avstå, vad med hänsyn till omständigheterna
prövas skäligt.
19 §.
Har tjänsteman erhållit befrielse från viss del av tjänstgöringen,
äger verkets styrelse bestämma, om och i vad mån avdrag å avlöningen
för sådan tid må äga rum.
20 §.
1. Tjänsteman skall, om han därtill förordnas, vara skyldig att
under sammanlagt högst tre månader av ett och samma kalenderår såsom
vikarie bestrida högre befattning. Omfattar vikariatet längre tid i oavbruten
följd än sju dagar, äger han för den tid vikariatet varar uppbära
särskild vikariatsersättning med ett belopp för dag räknat, motsvarande
skillnaden mellan det i 17 § 1 mom. angivna tjänstledighetsavdraget i
lägsta löneklassen för, å ena sidan, den högre befattningen och, å andra
sidan, den vikarierandes egen tjänst, dock med minst 50 öre om dagen.
Angående särskild gottgörelse till lokomotivförare, som på grund av förordnande
bestrider tjänst såsom lokomotivmästare, är stadgat i 38 § 2 mom.
2. Ersättning till vikarie för tjänsteman, som meddelats i 19 § omförmäld
befrielse från viss del av tjänstgöringen, må, där ej verkets
styrelse undantagsvis finner vikariatsersättning böra utgå enligt de i 1
mom. av förevarande paragraf angivna grunder, bestämmas till det lägre
belopp, som prövas skäligt.
3. Vad i 1 mom. stadgats, skall äga motsvarande tillämpning i fråga
om tjänsteman, som uppehåller ledig tjänst eller erhållit uppdrag att bestrida
göromål, vilka eljest ankomma på tjänsteman inom högre lönegrad.
21 §.
1. Varder tjänsteman avstängd från tjänstgöring eller tagen i häkte,
skall hans avlöning under tiden innehållas, så framt ej verkets styrelse
finner skäligt låta honom uppbära något därav.
2. Avhåller sig tjänsteman från tjänstgöring utan att hava i vederbörlig
ordning erhållit tjänstledighet eller kunna styrka giltigt förfall,
må han för den tid icke åtnjuta någon avlöning.
22 §.
1. Tjänsteman äger årligen, när det kan ske utan hinder för göromålens
behöriga gång, åtnjuta semester under nedan angivna antal dagar:
134
Kung!. Maj:ts Proposition Nr 391.
Intill det år,
under vilket
tjänsteman- nen fyller
40 år.
Från och med
det år, under
vilket tjänste- mannen fyller
40 år.
Manliga tjänstemän, tillhörande 1—5 lönegraderna..............................
Manliga tjänstemän, tillhörande 6—14 lönegraderna, samt kvinnliga
20 dagar
30 dagar
tjänstemän.................................................................................
25 »
35 »
Manliga tjänstemän, tillhörande 15—18 lönegraderna...........................
35 »
45 »
Manliga tjänstemän, tillhörande 19—20 lönegraderna...........................
45 »
45 »
Tjänsteman, som har sig anförtrodd uppbörd eller kontroll å uppbörd,
är pliktig att begagna sig av semester å tid, som bestämmes av
vederbörande överordnad myndighet.
2. Där driftens behöriga skötsel kräver tjänstgöring jämväl under
sön- och helgdag, skall tjänsteman, i den mån så utan avsevärda svårigheter
kan ske, beredas tjänstfrihet minst varannan sådan dag.
23 §.
1. Därest åt tjänsteman såsom bostad anvisas lägenhet, som disponeras
av vederbörande verk, skall han vara skyldig att bebo densamma.
För begagnande av sålunda anvisad tjänstebostad skall tjänsteman
månadsvis i förskott erlägga ersättning genom avdrag å avlöningen för
näst föregående månad. År bostadsinnehavaren på grund av tjänstledighet
eller av annan anledning icke berättigad att uppbära någon
avlöning för föregående månad eller förslår ej utgående avlöningsbelopp,
skall nämnda ersättning eller vad däri brister i stället kontant inbetalas.
Intill dess ersättningens storlek blivit bestämd, på sätt i 2 mom. sägs,
skall densamma utgå med det av verket fordrade beloppet, med rätt för
bostadsinnehavaren att, därest beloppet sedermera nedsättes, återbekomma
vad han erlagt för mycket.
2. Ersättning för tjänstebostad, däri inbegripen gottgörelse för
centraluppvärmning, om sådan finnes anordnad, bestämmes med hänsyn
till det hyrespris, som å orten i allmänhet gäller för liknande lägenhet,
och fastställes genom överenskommelse mellan verket och tjänstemannen.
Kan sådan överenskommelse icke träffas, skall frågan hänskjutas till en
för de ifrågavarande verken gemensam bostadsnämnd.
Denna nämnd skall bestå av högst fem medlemmar: en opartisk ordförande
samt representanter för personal- och förvaltningsintressena. Nämn
-
135
Kungl. Maj.is Proposition Nr 391.
dens medlemmar jämte lika antal suppleanter för dem tillsättas av Kungl.
Maj:t, varje gång för en tid av fem år. Instruktion för nämnden
utfärdas av Kungl. Maj:t, som jämväl meddelar bestämmelser rörande
ersättning till medlemmarna samt om fördelningen mellan de olika verken
av kostnaderna för nämndens verksamhet. Över nämndens beslut i
ärende, som hänskjutits till densammas avgörande, må klagan ej föras.
Jämkning av fastställd ersättning för tjänstebostad må icke påkallas,
förrän minst ett år förflutit från det ersättningen senast fastställdes.
3. Innehavare av tjänstebostad eller, om han avlidit, hans dödsbo,
skall, därest annan överenskommelse icke träffats, avträda bostaden å
den faidag, som infaller näst efter tre månader från det uppsägning
skett, dock skall, såvida ej annorlunda överenskommes, avflyttning ske:
därest bostadsinnehavaren befordras eller i annan ordning förflyttas
till tjänst, i vilken ny tjänstebostad anvisas honom, inom skälig tid
därefter, men då sådan bostad ej anvisas honom, å den fardag, som
inträffar näst efter tre månader från det han erhöll kännedom om beslutet
rörande befordringen eller förflyttningen,
därest bostadsinnehavaren avgår ur tjänst på grund av uppnådd
pensionsålder, nästa fardag därefter, samt
därest han av annan anledning avgår ur tjänst eller entledigas, vid
den löpande månadens utgång.
4. Innehavare av tjänstebostad eller, om han avlidit, hans dödsbo
skall i den omfattning, som kan finnas lämplig, och mot skälig gottgörelse
upplåta nödigt utrymme i bostaden för tjänstemannens vikarie
eller efterträdare.
24 §.
I de fall, då på grund av särskilda omständigheter vederbörande
verks styrelse prövar skäligt tillhandahålla tjänsteman för hans bostad
eiforderligt bränsle, skall ersättning därför, beräknad efter verkets självkostnadspris,
erläggas i den ordning styrelsen bestämmer.
25 §.
Är tjänsteman enligt av styrelsen för vederbörande verk meddelade
föreskrifter pliktig att under tjänstutövning vara iförd tjänstedräkt eller
bära tjänstetecken, eller påkallar tjänstgöringens art nyttjandet av särskild
beklädnad, ma för ändamalet erforderliga klädespersedlar eller materialier,
som anses icke böra utlämnas såsom lån, kunna tillhandahållas
av verket mot ersättning enligt grunder, som meddelas av Kungl. Maj:t.
136
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 391.
26 §.
Tjänsteman erhåller på vederbörande verks bekostnad erforderlig
läkarvård jämte läkemedel samt vid skada till följd av olycksfall i
tjänsten, som medfört förlust eller nedsättning av arbetsförmågan, jämväl
andra till arbetsförmågans höjande nödiga hjälpmedel, allt enligt de
närmare bestämmelser Kungl. Maj:t meddelar.
Vård å sjukhus, sanatorium eller annan dylik vårdanstalt må dock
icke bestridas av verkets medel under tid, då tjänstemannen åtnjuter
oavkortad lön, så framt ej sjukdomen förorsakats av skada till följd av
olycksfall i tjänsten.
27 §.
1. För tjänsteresa inom riket, vilken är att hänföra till extra förrättning,
kan för sådana fall, då Kungl. Maj:t prövar omständigheterna
böra föranleda därtill, utgå lägre ersättning än enligt gällande resereglemente.
2. För sådana regelbundet eller ofta återkommande resor, som innefattas
i tjänstemans vanliga tjänstutövning, ävensom under viss tjänstgöring
å lokomotiv, ångfärja eller ångfartyg, som icke infaller under
resa, må tjänsteman åtnjuta ersättning eller annan förmån enligt särskilda
av Kungl. Maj:t meddelade bestämmelser.
3. Under tjänstutövning å annan ort än stationeringsorten ma tjänsteman
kunna komma i åtnjutande av tjänstg öring straktamente enligt av
Kungl. Maj it utfärdade grunder, dock icke i något tall till högre belopp
än den för tjänstemannen enligt resereglementet bestämda traktamentsersättning.
28 §.
Då tjänsteman utan egen ansökning eller därom uttryckt önskan
förflyttats från en tjänstgöringsort till eu annan, eller då tjänsteman till
följd av befordran eller förordnande att uppehålla högre tjänst nödgats
flytta till annan ort än den förutvarande tjänstgöringsorten, skall han vara
berättigad att av vederbörande verks medel erhålla skälig ersättning för
flyttningskostnad samt för den ökade utgift, som för honom må hava
uppstått därigenom att han måst vidkännas kostnad för bostad å såväl
den gamla som den nya tjänstgöringsorten, allt enligt de närmare bestämmelser
Kungl. Maj:t meddelar.
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 391.
137
29 §.
Den, som bestrider tjänst å ort tillhörande den i 15 § omförmälda
kallortsklassen VI, må, därest tjänstgöringen är av beskaffenhet att i
särskilt hög grad utsätta honom för inverkan av ortens klimatiska förhållanden,
kunna enligt av Kungl. Magt meddelade bestämmelser tilldelas
kallortslraktamente med 50 öre för varje tjänstgöringsdag.
30 §.
Tjänsteman, som å tjänstens vägnar handhar kontant uppbörd eller
verkställer kontant utbetalning av medel, må kunna enligt av Kungl.
Magt fastställda grunder erhålla felräkningspenningar till belopp, som
bestämmes med hänsyn till de omständigheter, under vilka uppbörd eller
utbetalning sker, och i förhållande till den större eller mindre omfattningen
därav. Felräkningspenningar må icke i något fall till en och
samma tjänsteman utgå med sammanlagt högre belopp för år räknat än
600 kronor.
För tid, varunder här avsedd tjänsteman åtnjuter semester eller
eljest icke tjänstgör, uppbäras de med tjänsten förenade felräkningspenningar
av vikarien.
31 §.
Anmärkning sarvode må utgå till vissa tjänstemän enligt av Kungl.
Maj:t meddelade grunder, dock med högst femton procent å belopp eller
värde, som avses i fastställd anmärkning.
32 §.
Premier kunna enligt av Kungl. Maj:t meddelade bestämmelser
tilldelas sådan tjänsteman tillhörande någon av 1—7 lönegraderna, som
finnes hava i tjänsten iakttagit ekonomiskt gynnsam hushållning med
materialier eller förbrukningsartiklar.
33 §.
För tjänstgöring utöver fastställd arbetstid må till tjänsteman tillhörande
någon av 1—12 lönegraderna ersättning för övertidsarbete, där
sådant arbete undantagsvis måste äga rum, kunna utbetalas enligt grunder,
som bestämmas av Kungl. Maj:t.
34 §.
Tjänsteman tillhörande någon av 1—7 lönegraderna må för utförande
av visst arbete kunna i stället för avlöning undfå ersättning
Bihang till riksdagens protokoll 1919. 1 sand. 352 höft. (Nr 391.) 966 19 18
138
Kungl. Mcij:ts Proposition Nr 391.
efter ackord eller beting, där styrelsen för vederbörande verk anser sådant
lämpligt för tillgodoseende av verkets intressen.
35 §.
Där tjänsteman, som i detta kapitel avses, förordnas att bestrida
befattning såsom generaldirektörs ställföreträdare, utgår till honom arvode
med 2,000 kronor för år. Har generaldirektörs ställföreträdare erhållit
annan ledighet än semester och vikarie för honom förordnats, beror på
prövning av Kungl. Maj:t, i vad mån arvodet må för den tid tillgodonjutas.
36 §.
Kvinnlig befattningshavare, tillhörande någon av 1—4 lönegraderna,
må för bestridande av göromål såsom stenograf kunna tillerkännas särskilt
arvode med högst 180 kronor för år räknat.
37 §.
Till rikstelefonist, som förordnats såsom föreståndare för växeltelefonstation,
kan utgå särskilt arvode med högst 360 kronor för år.
38 §.
1. Tjänsteman vid statens järnvägar, vilken på grund av förordnande
bestrider göromål såsom tågdirigent, erhåller särskilt arvode,
beräknat efter högst 360 kronor för år.
2. Lokomotivförare, som på grund av förordnande bestrider tjänst
såsom lokomotivmästare, äger utöver förekommande vikariatsersättning
uppbära särskild gottgörelse med en krona för dag.
3. Tjänsteman vid statens järnvägar, vilken bestrider beredskapstjänst,
kan tilldelas särskild ersättning med högst 50 öre för helt dygn.
39 §.
1. Driftchef vid Porjus kraftverk äger att för tid, varunder han
åtnjuter oavkortad lön, utöver avlöningen uppbära särskilt arvode, beräknat
efter 1,000 kronor för år.
2. Till personal, som tjänstgör å bogserbåt vid statens vattenfallsverk,
må utgå provision å den för bogseringen inflytande bruttoinkomst
enligt av Kung!. Maj:t meddelade grunder.
40 §.
Ersättning till tjänsteman för tjänstgöring vid vederbörande verk
må icke — annorledes än såsom gratifikation eller belöning från anslag,
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 391.
139
som anvisats för sådant ändamål — utbetalas utöver vad i detta reglemente
förutsattes eller eljest enligt beslut av Kungl. Maj:t och riksdagen
må utgå, så framt ej för fullgörande av visst uppdrag eller arbete, som
kan anses falla utom tjänstemannens vanliga tjänstutövning, anvisats
särskilda medel eller Kungl. Maj:t finner skäl medgiva särskild gottgörelse.
41 §.
Avlider tjänsteman, skall till hans dödsbo såsom begravningshjälp
utbetalas ett belopp, motsvarande en tiondel av hans oavkortade årslön
vid tiden för dödsfallet, dock högst 500 kronor. I nämnda belopp
skall den vid dödsfall till följd av olycksfall i arbetet enligt lag och
särskild författning utgående begravningshjälp anses inbegripen.
2 avd. Icke-ordinarie befattningshavare.
42 §.
Järnvägsfullmäktige, telegraffullmäktige, vattenfallsfullmäktige och
överrevisorer, vilkas antal fastställes av Kungl. Maj:t och riksdagen, förordnas
på viss tid och åtnjuta arvode till följande belopp för år räknat:
järn vägs fullmäktig ..................................
telegrafiiiUrnaktig .....................................
vattenfaI!sfullmiiktig ...............................
överrevisor vid statens järnvägar........
överrevisor vid statens vattenfallsverk
6.000 kronor
4.000 »
4,000 »
3.500 »
2.500 » .
43 §.
1. Övriga icke-ordinarie befattningshavare antagas tills vidare eller
för viss tid.
2. Avlöningsförmånerna för de i 1 mom. avsedda befattningshavare
fastställas av vederbörande verk, så framt ej Kungl. Maj:t finner sig böra
meddela bestämmelser i sådant hänseende.
3 avd. Löneiiämnd.
44 §.
Där det enligt detta reglemente ankommer på Kungl. Maj:t att utfärda
allmänna föreskrifter i ämne, som omhandlas i reglementet, bör, innan
140
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 391.
sådant ärende till avgörande företages, yttrande inhämtas från en för
verken gemensam lönenämnd, som jämväl har att bereda andra ärenden
av huvudsakligen löneteknisk natur, vilka Kungl. Maj:t kan finna lämpligt
hänskjuta till densamma.
Denna nämnd, i vilken löntagar-, förvaltnings- och de allmänna intressena
böra vara representerade, skall bestå av sju medlemmar, vilka
jämte lika antal suppleanter för dem tillsättas av Kungl. Maj:t, varje
gång för en tid av tre år.
Instruktion för nämnden utfärdas av Kungl. Maj:t, som jämväl meddelar
bestämmelser rörande ersättning till nämndens medlemmar samt
om fördelningen mellan de olika verken av kostnaderna för nämndens
verksamhet.
4 avel. Reglementets tillämplighet m. m.
45 §.
Tjänsteman, som vid utgången av juni månad 1920 innehar befattning
å då gällande stat för postverket, telegrafverket, statens järnvägar
eller statens vattenfallsverk och som icke vill underkasta sig detta reglementes
villkor och bestämmelser, skall därom göra anmälan till styrelsen
för vederbörande verk före viss av Kungl. Maj:t bestämd dag. Till
tjänsteman, som före sistberörda tidpunkt gjort dylik anmälan, skola
genom vederbörande avlöningsreglemente honom tillförsäkrade avlöningsocb
pensionsförmåner fortfarande utgå enligt då gällande grunder.
En var annan, som, utan att tillhöra äldre lönestat, den 1 juli
1920 innehar ordinarie befattning vid något av nämnda verk, eller som
senare tillträder sådan befattning, är pliktig att underkasta sig detta
reglementes föreskrifter och villkor samt minskning i eller upphörande
av de förmåner och ersättningar, som omförmälas i 2 § 4 mom. och
26—39 §§ ävensom de ändrade bestämmelser i fråga om pension, som
kunna varda utfärdade.
Detta reglemente skall lända till efterrättelse från och med den 1
juli 1920.
Kungl. Maj.ts Proposition Nr Bill.
141
Bilaga.
Tj iinsteförteckning
angivande de skilda lönegrader inom den under 9 § i reglementet införda
löneplan, till vilka befattningarna vid postverket, telegrafverket, statens
järnvägar och statens vattenfallsverk äro att hänföra,
A. För manliga tjänstemän avsedda befattningar.
Lönegrad
Befattning
?ar vid
enligt 9 § avd. A.
Postverket
Telegrafverket
Statens järnvägar
Statens vattenfallsverk
l:a lönegraden ...<
Brevbärare
Expeditionsvakt
Expeditionsvakt
Stationsbiträde
Banvakt
Eldare å ängfärja
Expeditionsvakt
Förrådsvakt
Ledningsvakt
Matros
Stationskarl
Vagn- och stallkarl
Expeditionsvakt
Vakt
2:a lönegraden ...•
Postiljon
Förste stations- biträde
Maskin- och pann- skötare
Maskinvakt å ång- färja
Portvakt
Rorgängare
Timmerman å ång- färja
Trafikbiträde
Vagnskötare
3:e lönegraden ....
Brevbärarförman
Förste expeditions- vakt
Värdebrevbärare
Förste expeditions- vakt
Reparatör
Banförman
Förrådsförman
Förste expeditions- vakt
Lokomotiveldare
Reparatör
Trädgårdsforman
Förrådsförman
Förste expeditions- vakt
Kanalförman
Skogvaktare
142
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 391.
Lönegrad
enligt 9 § avd. A.
Befattningar vid
Postverket
Telegrafverket
Statens järnvägar
Statens vattenfallsverk
4:e lönegraden ...
Förste postiljon
Stationsförman
Konduktör
Kontorsbiträde
Maskinskötare å
ångfäija
Stallförman
Stationsförman
Stationsmästare av
klass 7
Vagnförman
Kontorsbiträde
Maskinist
Montör
5:e lönegraden ...
Bokbinderiförman
Tryckeriförman
Överpostiljon
Förste reparatör
Bangårdsmästare
Banmästare
Förste kontors- biträde
Förste reparatör
Ledningsförman
Tågmästare
V erkstadsförman
Fyrmästare
Muddermästare
Slussmästare
6:e lönegraden ....
Stationsmästare
Transportmästare
Förrådsmästare
Linjeförman
Radiotelegrafist
j
Förrådsmästare
Förste banmästare
Lokomotivförare
Maskinist
Stationsmästare av
klass 6
Tredje maskinist å
ångfärja
Tredje styrman
Trädgårdsmästare
V agngårdsmästare
Befälhavare å bog- serbåt
Förrådsmästare
Förste montör
Schaktmästare
Trädgårdsmästare
Faktor
Byggmästare
Förste maskinist
Reparationsmästare
Verkstadsmästare
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 391.
143
Lönegrad
enligt 9 § avd. A.
Befattningar vid
Postverket
Telegrafverket
Statens järnvägar
Statens vattonfallsverk
| 8:e lönegraden ...
Postexpeditör
Förrådsbokhållare
Materialförvaltare
Ritare
Telegrafassistent
Kontorsskrivare
Ledningsmästare
Ritare
Stationsskrivare
Vagnmästare
V erkstadsmästare
Kontorsskrivare
Maskinmästare
Ritare
Stationsmästare
Övermontör
9:e lönegraden ...
Linjemästare
Verkmästare
Andre maskinist å
ångfärja
Andre styrman
Lokomotivmästare
Stationsinspektor
av klass 4 B
Stationsmästare av
klass 5
överbanmästaxe
Instrumentmak are
Mätaretekniker
10:e Zöree^raiera...j
Förste postexpedi- tör
Förste telegrafassis- tent
Bokhållare
Förste stationsskri- vare
Bokhållare
Driftverkmästare
ll:e lönegraden...
Postmästare av
klass 4
Telegrafkommissa- rie av klass 4
Förste bokhållare
Förste telegrafist
Stationsinspektor
av klass 4 A
övermaskinist av
klass 2
Kanalinspektor av
klass 2
12:e lönegraden . )
Kontrollör
Postmästare av
klass 3
Ingenj örsassistent
Kontrollör
Telegrafkommissa- rie av klass 3
Förste styrman av
klass 2
Stationsinspektor
av klass 3
Underingenjör
Underinspektör
övermaskinist av
klass 1
144
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 391.
Lönegrad
B e f a t t n i
n g a r vid
enligt 9 § avd. A.
Postverket
Telegrafverket
Statens järnvägar
Statens yattenfalls verk
13:e lönegraden...
Aktuarie
Förrådsförvaltare
Notarie
Registrator
Revisor
Revisor och bok- hållare
Aktuarie
Förrådsförvaltare
Huvudkassör
Notarie
Revisor
Aktuarie
Byråassistent
Distriktskassör
Expeditionsföre-
ståndare
Förste styrman av
klass 1
Kassör
Kontrollör
Notarie
Registrator
Revisor
Kanalinspektor av
klass 1
Kassör
Kontrollör
Notarie
Registrator
Revisor
14:e lönegraden....
Förste kontrollör
Postmästare av
klass 2
Avdelningsingenjör
Förste kontrollör
Inköpschef
Konstruktör
Kontorschef
Radiokommissarie
Telegrafkommissa- rie av klass 2
Baninspektor
Distriktskamrer
Elektroingenjör
Förrådsförvaltare
Konstruktör
Maskininspektor
Stationsinspektor
av klass 2
V erkstadskamrer
Kontorschef
15:e lönegraden...-
Förste aktuarie
Intendent
Postmästare av
klass 1
Sekreterare
Överkontrollör
Förrådskamrer
Sekreterare
Telegrafkommissa- rie av klass 1B
Överkontrollör
Befälhavare av klass
2 å ångfärja
Förrådskontrollör
Förste aktuarie
Förste kontrollör
Förste revisor
Intendent
Kamrer
Milkontrollör
Sekreterare
Stationsinspektor
av klass 1
Kamrer
Sekreterare .
Kungt. May.ts Proposition Nr 39i 145
Lönegrad
enligt 9 § avd. A
Befattningar vid
Postverket
Telegrafverket
Statens järnvägar
Statens vattcnfallsverk
16:e lönegraden...
Ombudsman
Överpostmästare
Byråingenjör
Kameralintendent
Linjeingenjör
Telegrafkommissa- rie av klass 1 A
Baningeniör
Befälhavare av klass
1 å ångfärja
Byråingenjör
Chef för statistiska
kontoret
Maskiningenjör
Signalingenjör
Telegrafingenj ör
Trafikinspektör
Överinspektör
Byråingenjör
Direktörsassistent
vid kanalverk
17:e lönegraden...
Förste intendent
Förste byråingenjör
Förste linjeingenjör
Förste sekreterare
V erkstadsingen j ör
Distriktssekreterare
Förrådsintendent
Förste haningenjör
Förste byråingenjör
Förste maskin- ingenjör
Förste sekreterare
Förste trafikinspek- tör
Lantmätare
Överinspektör
Direktörsassistent
vid kraftverk
Distriktsingenj ör
Förste byråingenjör
Förste sekreterare
18:e lönegraden...
Byrådirektör
Byrådirektör
Arkitekt
Byrådirektör
Ombudsman
Överkontrollör
Byrådirektör
Driftchef
19:e lönegraden..:
Postdirektör
Linjedirektör
Telefondirektör
Telegrafdirektör
Trafikdirektör
Bandirektör
Maskindirektör
Trafikdirektör
Kanaldirektör
20:e lönegraden...j
Bihang till rikst
Byråchef
lagens protokoll 1!
Byråchef
19. 1 samt. 352
Byråchef
Förste byrådirektör
luft. (Kr 391.)
Byråchef
Förste byrådirektör
usel» 19
146 Kungl. Maj:ts Proposition Kr 39i.
B. För kvinnliga tjänstemän avsedda befattningar.
Lönegrad
enligt 9 § avd. B.
Befattningar- vid
Postverket
Telegrafverket
Statens järnvägar
Statens vattenfallsverk
l:a lönegraden ...
Kontorsbiträde
Kontorsbiträde
Kontorsbiträde
Kontorsbiträde
2:a lönegraden ...j
Kanslibiträde
Kanslibiträde
Rikstelefonist
Kanslibiträde
Kanslibiträde
3:e lönegraden ...
—
Kassör
—
—
4:e lönegraden ...
Postexpeditör
Kontorsskrivare
Bitare
Tolegrafist
Vaktföreståndare
Kontorsskrivare
Ritare
Kontorsskrivare
Ritare
5:e lönegraden ...•
Förste postexpedi- tör
Förste kassör
Förste telegrafist
Förste vaktförestån- dare
Bokhållare
Bokhållare
Kassör och bok- hållare
6:e lönegraden ...|
Postmästare av
klass 4
Telegrafkommissa- rie av klass 6
—
—
7:e lönegraden ...j
Postmästare av
klass 8
Katalogredaktör
Telegrafkommissa- rie av klass 5
Kung]. Maj.is Proposition Nr 391.
147
nu. ti.
Förteckning över de av personalsammanslutningar och grupper av befattningshavare
i inkomna skrifter påyrkade ändringar i lönekommitténs
förslag rörande befattningarnas gruppering i lönegrader.
A. Rörande de manliga befattningarnas gruppering i lönegrader.
Stationsbiträde vid telegrafverket flyttas från l:a till 2:a lönegraden (Telegrafverkets
trafikpersonalförbund).
»Expeditionsvakt» ändras till »expeditionsbiträde» (Centralförbundet för
statens vattenfallsverks tjänstemannaföreningar).
Yissa vakter vid vattenfallsverket flyttas till en högre lönegrad (l):o).
Vakter vid vattenfallsverket flyttas från l:a till 3:e lönegraden (Älvkarleby
kraftverks maskinistförening).
Förste stationsbiträde vid telegrafverket flyttas från 2:a till 3:e lönegraden
(Telegrafverkets trafikpersonalförbund).
Malmtågsskötare, som blivit såsom vagnskötare placerade i 2:a lönegraden,
uppflyttas till 4:e lönegraden (Malmtågsskötare i Luleå och Kiruna).
Vagnskötare flyttas från 2:a till åtminstone 3:e lönegraden (Fem vagnskötare
i Östersund och två vagnskötare i Göteborg).
Reparatör vid telegrafverket flyttas från 3:e till 4:e lönegraden (Telegraf- och
telefonmannaförbundet).
Banförman flyttas från 3:e till 4:e lönegraden (Sveriges järnvägars banmästareförening).
Lokomotiveldare flyttas från 3:e till 4:e lönegraden (Sveriges lokomotivmannaförbund,
representanter för ett möte av alla förbundets avdelningar inom
III distriktet samt II distriktets vid statens järnvägar lokomotivpersonals samorganisation)
resp. till 5:e lönegraden (Representanter för ett möte i Örebro av
lokomotivpersonal).
»Förste expeditionsvakt» ändras till »förste expeditionsbiträde» (Centralförbundet
för statens vattenfallsverks tjänstemannaföreningar).
Stationsförman vid telegrafverket flyttas från 4:e till 5:e lönegraden (Telegrafverkets
trafikpersonalförbund).
Samtliga stationsföreståndare vid statens järnvägar benämnas stationsinspektorer
(Sveriges statsbanors befälsförbund av tjänstemän av lägre grad).
Stationsmästare av klass 7 flyttas från 4:e till 5:e lönegraden (Sveriges
statsbanors stationsmästareförening).
Maskinist vid kraftverk och å bogserbåt vid statens vattenfallsverk flyttas
från 4:e till 5:e lönegraden (Vattenfallsverkets tjänstemannaförening i Trollhättan
samt representanter för nämnda personalgrupper).
l:ci
lönegraden.
2: a
lönegraden.
3:c
lönegraden.
4: c
lönegraden.
148
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 391.
5:e
lönegraden.
6:e
lönegraden.
7:e
lönegraden.
8:e
lönegraden.
9:e
lönegraden.
10 :e
lönegraden.
Maskinist och montör flyttas till 6:e lönegraden (Driftpersonal vid Västerås
ångkraftstation och Älvkarleby kraftverks maskinistförening).
Maskinister i kontrollrum vid statens vattenfallsverks kraftverk utbytas mot
förste montörer (Vattenfallsverkets tjänstemannaförening i Trollhättan).
Banmästare flyttas från 5:e till 6:e lönegraden (Sveriges järnvägars banmästareförening).
Bangårdsmästare, förste kontorsbiträde och tågmästare flyttas från 5:e till
6:e lönegraden (Sveriges statsbanors befälsförbund av tjänstemän av lägre grad).
Ledningsförmän flyttas under benämningen ledningsmästare av klass 2 från
5:e till 6:e lönegraden (Fyra ledningsförmän).
Förste banmästare flyttas från 6:e till 8:e lönegraden (Sveriges järnvägars
banmästareförening).
Lokomotivförare flyttas från 6:e till 7:e lönegraden (Sveriges lokomotivmannaförbund,
representanter för ett möte av alla förbundets avdelningar inom
III distriktet vid statens järnvägar, II distriktets lokomotivpersonals samorganisation
samt Svenska statsbanornas lokomotivförareförening) resp. till 8:e lönegraden
(Bepresentanter för ett möte i Örebro av lokomotivpersonal).
Stationsmästare av klass 6 flyttas från 6:e till 7:e lönegraden (Sveriges statsbanors
befälsförbund av tjänstemän aAr lägre grad).
Befälhavare å bogserbåt vid statens vattenfallsverk flyttas från 6:e till 7:e
lönegraden (Yattenfallsverkets tjänstemannaförening i Trollhättan).
Förste maskinist vid kraftverk flyttas från 7:e till 8:e lönegraden (Centralförbundet
för statens vattenfallsverks tjänstemannaföreningar, Yattenfallsverkets
tjänstemannaförening i Trollhättan och Älvkarleby kraftverks maskinistförening)
resp. till 9:e lönegraden (Driftpersonal vid Yästerås ångkraftstation).
Beparationsmästare flyttas från 7 :e till 8:e lönegraden (Älvkarleby kraftverks
maskinistförening).
Maskinmästare och stationsmästare vid kraftverk flyttas från 8:e till 9:e
lönegraden (Centralförbundet för statens vattenfallsverks tjänstemannaföreningar
och Yattenfallsverkets tjänstemannaförening i Trollhättan).
Yerkmästare vid telegrafverket flyttas från 9:e till ll:e lönegraden (Verkmästare
vid telegrafverkets verkstad).
Lokomotivmästarbefattningen uppdelas i två klasser, av vilka den högre
uppföres i 10:e lönegraden (Sveriges lokomotivmannaförbund och Svenska statsbanornas
lokomotivmästareförening).
Andre maskinist å ångfärja flyttas från 9:e lönegraden till graden närmast
under övermaskinist av klass 2 (Maskinister av 2:a graden å ångfärjorna).
Instrumentmakare vid statens vattenfallsverk flyttas från 9:e till 10:e lönegraden
(Två instrumentmakare i Trollhättan och Älvkarleby).
Driftverkmästare flyttas från 10:e till 12:e lönegraden (Driftpersonal vid ångkraftstationen
i Yästerås).
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kunyl. Maj:ts Proposition Nr 391.
141»
Telegrafkommissarie av klass 4 flyttas från 11 :e till 13n lönegraden (Svenska
telegraftjänstemännens förening).
Förste bokhållare å förrådsintendentskontor vid statens järnvägar flyttas
under benämningen underintendent från ll:e till 14:e lönegraden (Föreningen för
tjänstemän av högre grad vid statens järnvägar).
Övermaskinist av klass 2 placeras i samma lönegrad som förste styrman av
klass 2 (Befälhavare och förste styrmän å ångfärjorna).
Övermaskinist av klass 2 flyttas från ll:e till 13:e lönegraden (Övermaskinisterna
å ångfärjorna).
Befattning såsom förste bokhållare vid vattenfallsverket nyinrättas och införes
under ll:e lönegraden (Centralförbundet för statens vattenfallsverks tjänstemannaföreningar).
Kontrollör och telegrafkommissarie av klass 3 vid telegrafverket flyttas från
12:e till 14:e lönegraden (Svenska telegraftjänstemännens förening).
Underinspektör vid statens järnvägar flyttas från 12:e till 13:e lönegraden
(Föreningen för tjänstemän av högre grad vid statens järnvägar) resp. till en
lönegrad över expedition sföreståndare (Stationsinspektorsföreningen vid Sveriges
statsbanor).
Förste styrman av klass 2 flyttas från 12:e till 13:e lönegraden (Befälhavare
och förste styrmän å ångfärjorna).
Övermaskinist av klass 1 flyttas till samma lönegrad som förste styrman av
klass 1 (Befälhavare och förste styrmän å ångfärjorna).
Övermaskinist av klass 1 flyttas från 12:e till 14:e lönegraden (övermaskinisterna
å ångfärjorna).
Aktuarie, byråassistent, distriktskassör, förste styrman av klass 1, kassör,
kontrollör och notarie flyttas från 13:e till 14:e lönegraden (Föreningen för tjänstemän
av högre grad vid statens järnvägar).
Förste styrman av klass 1 flyttas från 13:e till 14:e lönegraden (Befälhavare
och förste styrmän å ångfärjorna).
Kontrollör vid vattenfallsverket utbytes mot kontorschef och hänföres till
14:e lönegraden (Centralförbundet för statens vattenfallsverks tjänstemannaföreningar).
Förste kontrollör, radiokommissarie och telegrafkommissarie av Idass 2 flyttas
från 14:e till 15:e lönegraden (Svenska telegraftjänstemännens förening).
Distriktskamrerare vid statens järnvägar samt verkstadskamrern och förrådsförvaltaren
vid statens järnvägars huvudverkstäder flyttas från 14:e till lämplig
högre lönegrad (Nämnda befattningshavare).
Kontorschefen vid Trollhätte räkenskapsavdelning flyttas under benämningen
kamrer från 14:e till 15:e lönegraden (Centralförbundet för statens vattenfallsverks
tjänstemannaföreningar).
Överkontrollör vid postverket flyttas från lön till 17:e lönegraden (Posttjänstemännens
förening).
Telegrafkommissarie av klass 1 B och överkontrollör vid telegrafverket
flyttas från lön till 16:e lönegraden (Svenska telegraftjänstemännens förening).
Föreståndare för järnvägsstyrelsens kamrers-, revisions- och milkontor flyttas
från lön till lägst lön lönegraden (Nämnda befattningshavare).
lie
linie graden.
12:c
lönegraden.
13:e
lönegraden.
14:c
lönegraden.
15 :e
lönegraden.
150
Kungl. Maj:ts Proposition Nr Si)i.
16 :e
lönegraden.
17:e
lönegraden.
19 :e
lönegraden.
2:a
lönegraden.
4:c
lönegraden.
5:e
lönegraden.
7:t
lönegraden.
Befälhavare av klass 2 å ångfärja flyttas från 15:e till 16:é lönegraden (Befälhavare
och förste styrmän å ångfärjorna).
Ombudsmannen hos generalpoststyrelsen flyttas från 16:e till 18:e lönegraden
(Posttjänstemännens förening).
Till överpostmästargraden böra hänföras även andra nuvarande postmästare
av klass 1 A än de vid postkontoren Stockholm 1, Göteborg 1 och Malmö 1
(Postmästareföreningen).
Telegrafkommissarie av klass 1 A flyttas från 16:e till 17:e lönegraden
(Svenska telegraftjänstemännens förening).
Befälhavare av klass 1 å ångfärja flyttas från 16:e till 17:e lönegraden (Befälhavare
och förste styrmän å ångfärjorna).
En ny befattning, postinspektor, bör inrättas vid postverkets distrikt såsom
postdirektörs närmaste man och placeras i 17:e lönegraden (Posttjänstemännens
förening).
Kravet på avlagd högre akademisk examen eller motsvarande kompetens
hos förste sekreterare bör bortfalla och förste sekreterare anställas jämväl å
järnvägsstyrelsens taxebyråer (Föreningen för tjänstemän av högre grad vid statens
järnvägar).
Yissa specialingenjörer hos järnvägsstyrelsen flyttas från 17:e till 18:e lönegraden
(Statens järnvägars ban- och maskiningenjörsförening).
Avdelningsföreståndarnas vid statens järnvägars distriktsförvaltningar närmaste
män böra under benämningen ban-, maskin- respektive trafikdirektörsassistenter
flyttas från 17:e till 18:e lönegraden (Bepresentanter för nämnda befattningshavare).
Postdirektör flyttas från 19:de till 20:e lönegraden (Posttjänstemännens förening).
Trafikdirektör vid telegrafverket flyttas från 19:e till 20:e lönegraden (Svenska
telegraftjänstemännens förening).
B. Rörande de kvinnliga befattningarnas gruppering i lönegrader.
Kompetensfordringarna för kanslibiträde böra skärpas och befattningen hänföras
till 3:e i stället för till 2:a lönegraden (Kvinnliga postföreningen. Kvinnliga
telegrafpersonalens förening, Telegrafverkets kvinnliga kontorspersonals förening,
Statsbanornas kvinnliga tjänstemannaförening och Posttjänstemännens förening).
Benämningen telegrafist utbytes mot assistent (Kvinnliga telegrafpersonalens
förening).
Benämningen förste telegrafist utbytes mot förste assistent (Kvinnliga telegrafpersonalens
förening).
Bokhållare flyttas från 5:e till 6:e lönegraden (Föreningen för tjänstemän
av högre grad vid statens järnvägar).
En nybildad grupp befattningshavare, telegrafkommissarier av klass 5 A,
flyttas från 7:e till en ny 8:e lönegrad (Kvinnliga telegrafpersonalens förening).
Kungi. May.ts Proposition Nr Hf)l. 151
REGISTER.
Inledning .................................................................................................... 4_
Förslagets huvudprinciper .................................................................................... 10
Tillämpning av gemensamt lönesystem .......................................................... 22.
Specialmotivering till avlöningsreglementet ........................................................... 59.
Befattningarnas gtuppering i lönegrader.................................................................. 73.
Utgångspunkter vid löneregleringen samt lönebelopp............................................ 93.
Lönenämnd ............................................................................................................. 104.
Övergångsbestämmelser.............................. 111.
Pensionsförhållanden ............................................................................................ 110.
Ekonomisk innebörd av löneregleringen ............................................... H6.
Departementschefens hemställan........................................................................... 117.
Bil. 1. Förslag till avlöningsreglemente för tjänstemän vid postverket, telegrafverket,
statens järnvägar och statens vattenfallsverk .............................. 119.
Bil. 2. Förteckning över de av personalsammanslutningar och grupper av befattningshavare
i inkomna skrifter påyrkade ändringar i lönekommitténs
förslag rörande befattningarnas gruppering i lönegrader ....................... 147.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
7 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (7)
7 kopplingar.
- Rskr. 1919:288 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag i fråga om antalet av vissa befattningar vid postverket m. m. s. 1 i texten
- Rskr. 1919:289 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag i fråga om antalet av vissa befattningar vid telegrafverket m. m. s. 4 i texten
- SU 1919:183 Utlåtande, i anledning av Kungl. Maj:ts under sjätte huvudtiteln av statsverkspropositionen gjorda framställning angående ersättning till postsparbanken för des s. 6 i texten
- SU 1919:171 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående gemensamt lönesystem samt lönereglering för postverket, telegrafverket, statens järnvägar och staten s. 1 i texten
- SU 1919:172 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts ''proposition med förslag i fråga om antalet av vissa befattningar vid postverket m. m. jämte i ämnet väckta motioner. s. 2 i texten