Sök i Ratio Lex

Angående disponerande för arméns räkning av visst antal sängplatser å länslasarettet i Umeå

1920-02-20 · 21 sidor, varav 21 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 21 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1920:139, Angående disponerande för arméns räkning av visst antal sängplatser å länslasarettet i Umeå

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kung]. Maj.ts Proposition Nr 139.

1

Nr 139.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående disponerande

för arméns räkning av visst antal sängplatser å länslasarettet

i Umeå; given Stockholms slott den 20 februari

1920.

Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över

lantförsvarsärenden för denna dag vill Kungl. Maj:t härmed föreslå riksdagen

att

dels bemyndiga Kung!. Maj:t att i huvudsaklig överensstämmelse

med de i statsrådsprotokollet angivna grunder sluta avtal med Västerbottens

läns landsting angående disponerande för arméns räkning av

aderton sängplatser å länslasarettet i Umeå,

dels ock såsom bidrag till förenämnda landsting för vidtagande av

härav påkallad utvidgning av ifrågavarande länslasarett å extra stat för

år 1921 anvisa ett reservationsanslag av 145,800 kronor.

De till ärendet hörande handlingar skola tillhandahållas riksdagens

vederbörande utskott.

GUSTAF.

E. A. Nilson.

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 sand. 115 höft. (Nr 139.)

632 2 0 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 139.

Tillsättande

av eu kommitté

för utredning

rörande

samarbete

mellan

Utdrag av protokollet över lånt/ör sv ar särenden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i statsrådet d Stockholms slott

den 20 februari 1920.

Närvarande:

Hane excellens herr statsministern Eden,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Hellner,

Statsråden Petrén,

Nilson,

Löfgren,

friherre Palmstierna,

Undén,

Thorsson,

Olsson.

Departementschefen, statsrådet Nilson, yttrade härefter:

»Under punkten 45 av fjärde huvudtiteln, del I, i årets statsverksproposition

har Kungl. Maj:t föreslagit riksdagen att, i avvaktan på

den proposition, som kunde komma att avlåtas angående disponerande

för arméns räkning av visst antal sängplatser å länslasarettet i Umeå,

tillsvidare under fjärde huvudtiteln å extra stat för år 1921 beräkna ett

reservationsanslag av 145,800 kronor.

Jag anhåller nu att få underställa denna fråga Kungl. Maj:ts

prövning.

Den 9 november 1917 uppdrog Kungl. Maj:t åt en kommitté att

verkställa utredning, huruvida och under vilka organisatoriska, administrativa

och andra förhållanden ett samarbete skulle kunna med fördel

åstadkommas mellan å annan ort än Stockholm belägna civila och mi
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kung!. Mnj:ts Proposition Nr ISO.

Utsira sjukhus, dels på det sättet, att de civila sjukhusen å de orter, där civila och mitvå

eller {lera truppförband vore förlagda, utvidgades därhän, att do htäl^sJ^kh”s

kunde mottaga även sjuka från armén, varvid jämväl borde tagas under

omprövning lämpligheten av att å dessa sjukhus inrättades vissa specialavdelningar,

såsom för ögonsjukdomar samt för öron-, näs- och svalgsjukdomar,

dels ock på så sätt, att på de orter, å vilka redan funnes

militärsjukhus men ej civila sjukhus, de militära sjukhusen anordnades

så, att de kunde emottaga även civila sjuka i större utsträckning än

hittills varit fallet.

Uti denna kommitté — i det följande även benämnd sjukhuskommittén

— förordnades till ordförande generalfältläkaren, medicine doktorn

F. J. Baner samt till ledamöter ledamoten av riksdagens andra kammare

J. B. Eriksson i Grängesberg, lasarettsläkaren vid länslasarettet i

Umeå, medicine doktorn K. H. Giertz, dåvarande översten numera generalmajoren

C. G. V. Hammarskjöld, ledamoten av riksdagens andra

kammare J. Jönsson i Revinge, medicinalrådet, medicine doktorn E. Sederholm

och dåvarande ledamoten av riksdagens andra kammare, fältläkaren

i Fältläkarkårens reserv C. F. Vahlquist.

Uti skrivelse till Kung! Maj:t den 7 december 1918 gjorde sjuk- Allmänna

huskommittén framställning rörande disponerande för arméns räkning

av visst antal sängplatser å länslasarettet i Linköping. Kommittén samarbete

framlade därvid vissa allmänna synpunkter i fråga om ett samarbete “^militär

mellan civil och militär sjukvård samt anförde i sådant hänseende sjukvård,

följande:

De större allmänna sjukhusen och länslasaretten i landet vore i

regel betydligt överlägsna de militära sjukhusen beträffande såväl utrustning

som lokala anordningar, framför allt i fråga om operationsavdelningarna.

Därtill komme, att under det att militärläkarna jämte sin

tjänstgöring å militärsjukhusen hade en del andra uppgifter att fylla,

de vid förstnämnda sjukhus och länslasarett anställda läkarna, vilka

vore i tillfälle att helt ägna sig åt sjukhustjänsten, på detta område och

särskilt på det kirurgiska området vunne en träning och en praktisk

färdighet, som endast kunde förvärvas genom tillgång- till ett rikligt

material samt till fullt tidsenliga lokaler och övriga tekniska hjälpmedel.

För att de militära sjuka måtte kunna i samma mån som den civila

befolkningen komma i åtnjutande av den bästa möjliga sjukhusvård,

syntes det alltså vara önskvärt, att för dem i viss utsträckning bereddes

tillfälle till vård å de civila sjukhusen (länslasaretten).

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 139.

Ett samarbete mellan den civila och den militära sjukvården ägde

redan nu rum å de flesta militära förläggningsplatser så tillvida, att på

de civila sjukhusen (länslasaretten) i eller i närheten av garnisonsorterna

intoges sjuka från truppförbanden. I främsta rummet gällde detta sådana

fall, som krävde operativt ingripande, men även, i större eller

mindre omfattning, de svårare invärtes sjukdomsfallen.

Med. nuvarande utrymmesförhållanden läte det emellertid vid flertalet

av ifrågavarande lasarett sig icke göra att emottaga militära sjuka

i hela den utsträckning, som enligt kommitténs mening vore önskvärt.

Det hade därför ansetts böra tagas under övervägande, huruvida icke

förevarande angelägenhet skulle kunna beträffande åtskilliga militära förläggningsorter

vinna en tillfredsställande lösning därigenom, att i sammanhang

med utvidgning av lasaretten avtal träffades mellan kronan

och vederbörande landsting angående disponerande å lasaretten av visst

antal sängplatser för arméns räkning. En dylik anordning skulle enligt

kommitténs bestämda uppfattning i olika avseenden bliva till gagn för

såväl den militära som den civila sjukvården och syntes kunna genomföras,

utan att några som helst förändringar behövde ifrågasättas beträffande

de lör länslasaretten gällande organisatoriska och administrativa

bestämmelser. De militära sjuka, vilka emottoges å civilt sjukhus, borde

sålunda vårdas under samma former, som gällde för de å sjukhuset intagna

civila patienterna. Någon särskild »militäravdelning» vore alltså

icke avsedd att inrättas, utan de militära patienterna borde förläggas

på de vanliga sjuksalarna tillsammans med övriga sjuka allt efter arten

av deras sjukdomar och enligt de föreskrifter, som vore utfärdade för

de civila sjuka. Den civile läkaren borde givetvis, även om militära

sjuka vårdades å sjukhuset och militärläkare vore såsom underläkare där

anställd, utöva chefskapet över sjukhuset i dess helhet samt leda och

övervaka saväl sjukvården som hela den vid sjukhuset anställda personalen,

allt ! enlighet med lasarettsstadgans grundsatser och enligt de vid

sjukhuset i övrigt gällande särskilda föreskrifter.

Vad beträffade antalet sängplatser, som skulle behöva å det civila

sjukhuset göras disponibla för arméns räkning, hade kommittén ansett,

att till grund för bedömandet av frågan härom borde läggas den principen,

att å det civila sjukhuset från truppförbanden skulle mottagas

alla svårare kirurgiska fall samt svårare fall av lunginflammation, lungsäcksinflammation,

osäkra mag- och tarmsjukdomar, svårare njursjukdomar

och reumatiska sjukdomar. De för den militära sjukvården avsedda

sängplatserna borde enligt kommitténs mening stå till arméns förfogande

endast i mån av behov och efter överenskommelse mellan

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. May.ts Proposition Nr 139. 5

vederbörande läkare samt eljest kunde disponeras för den civila sjukvården;

och syntes det i värjo särskilt fall böra ankomma på överläkaren

å det civila sjukhuset att bestämma, huruvida den sjuke skulle å sjukhuset

mottagas.

I den mån vården av de militära sjuka nödvändiggjorde utvidgning

av de civila sjukhusen genom nybyggnader eller andra ändringsarbeten,

syntes det vara ofrånkomligt, att staten iklädde sig ersättningsskyldighet

härför, lämpligt avvägd i förhållande till den ökade kostnad för landstingen,

som nybyggnads- och ändringsarbetena kunde anses särskilt medföra

för vården å sjukhusen av do militära sjuka. Härav föranledda

utgifter för statsverket vore enligt kommitténs uppfattning till fullo

motiverade av de betydande förbättringar i avseende å vården av de

sjuka vid armén, som den av kommittén förordade anordningen otvivelaktigt

skulle komma att medföra. Härtill komme emellertid en annan

omständighet. Såsom framginge av arméförvaltningens sjukvårdsstyrelses

skrivelse till Kungl. Maj:t den 13 augusti 1918 angående ökat sjukhusutrymme

vid arméns truppförband, kunde, under förutsättning att enligt

kommitténs förslag de svårare sjukdomsfallen å vissa orter helt överflyttades

till de civila sjukhusen, kravet på ökat utrymme och sängantal

inom truppförbandssjukhusen å dessa orter i motsvarande grad nedsättas.

Därigenom vunnes alltså en besparing, som i ej oväsentlig mån motvägde

de engångskostnader för statsverket, varom här vore fråga.

Om ock staten, enligt vad sålunda föreslagits, bidroge till kostnaderna

för erforderlig utvidgning av länslasarettet å viss ort, syntes

någon inskränkning till kronans förmån i avseende å landstingets fria

förfoganderätt över lasarettet icke kunna ifrågasättas. Däremot borde i

en eller annan form skapas garantier för att allt framgent, så länge behov

därav förefunnes, det överenskomna antalet sängplatser å sjukhus

i orten tillhandahölles armén genom landstingets försorg.

För de militära patienter, som vårdades å civila sjukhus, erlades för

närvarande i allmänhet, enligt vad kommittén inhämtat, legosängsavgifter

efter samma grunder, som gällde för å sjukhusen intagna civila

sjuka, alltså olika för militära sjuka från det landstingsområde sjukhuset

tillhörde och för sådana från annat landstingsområde. Från statens

synpunkt syntes anledning icke föreligga att härutinnan för framtiden

ifrågasätta någon ändring.

I sammanhang med spörsmålet om ett utvidgat samarbete mellan

den civila och den militära sjukvården hade kommittén förehaft till behandling

frågan om militärläkares tjänstgöring å de civila sjukhusen.

Det läge i öppen dag, att det för den militära sjukvården skulle vara

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 139.

Sjukhus
kommitténs
förevarande
framställ
ning.

Förberedande

förhandlingar

med lasarettsdirektionen

och landstinget.

av stor betydelse, om ett antal yngre militärläkare kunde genom tjänstgöring

vid länslasaretten beredas tillfälle till en vida mera omväxlande

och lärorik praktik än den, som de militära sjukhusen i allmänhet kunde

erbjuda. Genom sådan tjänstgöring under skicklig ledning och med tillgång

till alla de utensilier och tekniska hjälpmedel, vard ver ett länslasarett

förfogade, skulle dessa militärläkare förvärva en för sin framtida

verksamhet synnerligen betydelsefull erfarenhet och ökad praktisk färdighet.

Kommittén funne det fördenskull vara önskvärt, att yngre militärläkare,

vilka kunde anses därför lämpade, erhölle anställning såsom underläkare

vid civila sjukhus. Någon kommendering av militärläkare till

tjänstgöring å dylika sjukhus ansåge kommittén däremot icke böra ifrågakomma,

utan borde frågan om tillsättande av läkare vid dessa sjukhus

fortfarande i allo ordnas enligt lasarettsstadgans bestämmelser.

Vore militärläkare anställd såsom underläkare vid civilt sjukhus,

där militära patienter vårdades, skulle denne biträda vid sjukvården å

den eller de avdelningar, sjukhusets överläkare bestämde, och skulle således

icke särskilt vårda intagna militära sjuka.

Ett spörsmål av stort intresse ur såväl militär som civil sjukvårdssynpunkt

vore läkarvårdens specialisering vid de större civila sjukhusen.

Genom den utvidgning av en del av dessa sjukhus, som skulle komma

att äga rum i samband med upplåtande av visst antal platser för de

sjuka från armén, skulle givetvis möjligheterna till en uppdelning av

sjukhusen i medicinska och kirurgiska avdelningar betydligt ökas. Vissa

utsikter syntes även förefinnas för anställandet vid dessa sjukhus av

specialutbildade läkare, eventuellt inrättande av specialavdelningar, såsom

för ögonsjukdomar samt för öron-, näs- och svalgsjukdomar.

I skrivelse till Kungl. Maj:t den 5 januari 1920 har nu sjukhuskommittén

framlagt förslag i fråga om överenskommelse med Västerbottens

läns landsting angående disponerande för arméns räkning av

visst antal sängplatser å länslasarettet i Umeå samt därvid anfört

följande:

Såsom kommittén i sin förenämnda skrivelse den 7 december 1918

närmare omförmält, hade kommittén trätt i förbindelse med åtskilliga

landsting för att söka utröna, under vilka förutsättningar landstingen kunde

befinnas villiga att medverka till åstadkommande av ett samarbete av

den art, som ovan angivit3. Kommittén hade sålunda, bland annat, fört

förhandlingar med Västerbottens läns landsting angående disponerande

för arméns räkning av visst antal sängplatser å nämnda läns södra la
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.is Proposition Nr 139.

7

Barett, beläget i Umeå, och både dessa förhandlingar numera fortskridit

så långt, att kommittén ansett tidpunkten vara inne att underställa denna

fråga Kungl. Maj:ts prövning.

Den 14 december 1917 hade kommittén till direktionen för Västerbottens

läns södra lasarett avlåtit en skrivelse med anhållan, att direktionen

måtte avgiva yttrande, huruvida och i vilken omfattning samt

under vilka förutsättningar ett samarbete mellan den civila och den militära

sjukvården av den art, som angåves i en av kommittén uppgjord

promemoria, syntes kunna och lämpligen böra komma till stånd.

I skrivelse den 23 januari 1918 hade lasarettsdirektionen avgivit

det begärda yttrandet samt därvid anfört, att ett samarbete mellan i Umeå

förlagda regementen och Umeå lasarett sedan länge ägt rum, och framginge

detta av en yttrandet bifogad tabell över de under åren 1915—

1917 från därvarande tmppförband årligen inskrivna militära patienter,

över sjukdagarnas antal samt över lägsta och högsta antalet per dag

vårdade militära patienter. Intagningen å lasarettet hade skett efter avpollettering

genom militärläkarna, och hade härvid de vanliga legosängsavgifterna

av staten betalats, olika för till länet och till främmande län

hörande patienter.

De mottagna fallen hade utan undantag utgjorts av fall, som fordrat

eller observerats för undergående av sådan kirurgisk behandling, som

ej kunnat å de militära sjukhusen lämnas.

Om ett samarbete i kommitténs mening skulle komma till stånd,

torde antalet sängplatser per dag, då största behov förelåge, enligt direktionens

mening ej kunna sättas under 30.

Direktionen hade med största intresse tagit del av kommitténs plan

för samarbetet, och hade direktionen för sin del ingenting att principiellt

däremot invända. Direktionen trodde sig även våga uttala den förvissningen,

att såväl landstinget som Västerbottens läns befolkning komme

att ställa sig sympatiska mot förverkligandet av en sådan plan, vilken,

utom de påtagliga fördelarna för den militära sjukvården, som den innebure,

skulle bli till fördel icke blott för den värnpliktiga ungdomen

utan även för utvecklingen av sjukvården vid lasarettet.

Direktionen ville hänvisa till en yttrandet bifogad tabell med uppgifter

över lasarettets utveckling under de sista 11 åren (1907—

1917). Av denna framginge, att när lasarettets nuvarande lokaler på

hösten 1907 tagits i anspråk, dåvarande beläggning i medeltal utgjort

endast 79,2 (1908) vårdade per dag. Under de tio år, som sedan dess

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 139.

förflutit, liade lasarettets beläggning avsevärt ökats och hade densamma

år 1917 utgjort i medeltal 135,2 vårdade per dag. Då sjuksängarnas

antal å lasarettsavdelningen för närvarande ej vore mer än 136, framginge

härav, att lasarettets möjligheter att mottaga civila sjuka redan

vore till ytterlighet utnyttjade och att, då allmänhetens krav på lasarettsvård

alltjämt stege, frågan om utvidgning av Umeå lasarett med

eventuell sönderdelning av lasarettet i specialavdelningar vore högeligen

aktuell. Att under sådana förhållanden direktion och landsting utfäste

sig att av nuvarande antal sängplatser ställa t. ex. 30 eller flera till

förfogande för militära sjuka, vore alldeles ogörligt.

Enda möjligheten att tillgodose kravet på lasarettsvård för personal

från därstädes förlagda truppförband vore därför en utvidgning av lasarettets

lokaler. Då kostnaderna för en. sådan utvidgning för militära

ändamål icke gärna borde påläggas landstinget, syntes det även direktionen

rättvist, att statsmedel härför utginge.

Direktionen hade redan föranstaltat om en utredning, i vilken utsträckning

till- och ombyggnad av lasarettets lokaler borde ske, samt

rörande de kostnader, som en sådan utvidgning beräknades komma att

kräva, och vore det direktionens avsikt att till 1918 års landsting framlägga

fullständig plan för en sådan ombyggnad, i vilken plan även hänsyn

toges till de av kommittén uttalade önskningarna om platser för

militära sjuka. Direktionen motsåge därför med intresse ett vidare samarbete

med kommittén, och anhölle direktionen att fortast möjligt erhålla

uppgifter om antalet sängplatser, som kommittén ansåge erforderliga,

liksom även uppgifter om det statsanslag, som kunde beräknas

utgå per säng vid ny- eller tillbyggnad.

Sedan härefter verkställts utredning rörande det antal sängplatser,

som för den militära sjukvården skulle behöva disponeras å länslasarettet

i Umeå, hade kommittén i skrivelse till Västerbottens läns landsting den

6 juni 1918 meddelat, att av denna utredning framgått, att — med tillämpning

av principen att alla svårare kirurgiska fall, svårare fall av

lunginflammation, lungsäcksinflammation, osäkra mag- och tarmsjukdomar,

svårare njursjukdomar och reumatiska sjukdomar borde intagas å civilt

sjukhus — högsta antalet sängplatser, som å nämnda lasarett under år

1917 samtidigt skulle hava behövt tagas i anspråk för den militära

sjukvården, uppginge till 25, samt att medelbehovet av sängplatser för

militära sjuka å lasarettet under samma år utgjorde ungefär 12. Ehuru

den verkställda utredningen omfattade en relativt kort tidrymd, hade

kommittén likväl med ledning härav samt av annat tillgängligt statistiskt

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kun f/l. May.ts Proposition Nr 130. 9

material kunnat bilda sig eu något så när klar uppfattning i frågan.

Kommittén hade sålunda funnit, att å Umeå lasarett skulle för arméns

räkning behöva göras disponibla omkring 18 sängplatser. Dessa skulle

emellertid stå till arméns förfogande endast i mån av behov och efter

överenskommelse mellan vederbörande läkare, varvid det naturligtvis

alltid skulle ankomma på överläkaren å lasarettet att bestämma, vilka

sjukdomsfall som skulle å lasarettet mottagas. Under åberopande av

vad sålunda anförts anhölle kommittén, att landstinget ville taga denna

fråga under omprövning och därvid uttala sig, huruvida och under vilka

ekonomiska och andra villkor landstinget vore villigt att, för beredande

av ökad möjlighet till vård av militära sjuka å länslasarettet i Umeå i

huvudsaklig överensstämmelse med de i ovannämnda promemoria angivna

grunder, genom utvidgning av lasarettet eller annorledes föranstalta därom,

att omkring 18 sängplatser å lasarettet gjordes för arméns räkning

disponibla på sätt ovan närmare omförmälts.

I häröver den 14 augusti 1918 avgivet utlåtande hade direktionen

för Västerbottens läns södra lasarett anfört följande:

Som av remisshandlingarna framginge, hade direktionen redan eu

gång direkt till sjukhuskommittén yttrat sig över detta samarbete som

direktionen funne innebära ej mindre stora och påtagliga fördelar för

den militära sjukvården än även stora fördelar för länets södra lasarett.

Om nämligen ett samarbete i kommitténs mening komme till stånd, vore

avsikten, att alla prognostiskt och diagnostiskt svåra fall skulle komma

i åtnjutande av lasarettsvård. Detta skulle såväl för den värnpliktiga

ungdomen som för dennas anhöriga innebära en känsla av stor trygghet.

Som förhållandena nu vore, kunde endast de svårare kirurgiska fallen å

lasarettet mottagas.

En oeftergivlig förutsättning för att planen konsekvent skulle kunna

genomföras vore, att Umeå lasarett utvidgades och uppdelades i specialavdelningar,

med specialutbildade läkare som chefer.

Som direktionen i en annan skrivelse hade tillfälle för landstinget

utveckla, vore denna fråga även för den civila sjukvården för närvarande

brännande och trängde till sin lösning. Kunde landstinget genom en

överenskommelse med staten erhålla byggnadsanslag till ett visst antal

sängar, vilka ej alltid vore upptagna av de militära sjuka, utan tidvis

kunde utnyttjas för den civila sjukvården, måste detta anses för landstinget

vara en ej obetydlig fördel, samtidigt som landstinget beredde

sina värnpliktiga söner möjlighet att även under värnpliktstiden komma

i åtnjutande av samma lasarettsvård, som länets övriga innevånare erBihang

till riksdagens protokoll 1920. 1 samt. 115 höft. (Nr 139.) 032 20 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Mag ds Proposition Nr 139.

hölle. Åven från rent sjukhustekniska och allmänt ekonomiska synpunkter

måste det anses som en fördel, att i en sådan liten stad som

Umeå ej byggdes två varandra lika sjukhus, ett militärt och ett civilt,

då båda utan minsta nackdelar kunde förenas.

Vid avgörande av de ekonomiska villkor, på vilka ett samarbete

skulle grundas, gällde det enligt direktionens mening att fatta ställning

i följande tre frågor:

1. Bestämmandet av antalet för den militära sjukvården behövliga

sjukplatser.

2. De ekonomiska villkoren för nyanskaffningen av vårdplatserna

och frågan om äganderätten till dessa platser.

3. De ekonomiska villkoren för vården av de sjuka.

Vad frågan om antalet behövliga sängplatser beträffade, hade sjukhuskommittén

i sin skrivelse föreslagit 18 platser, härvid stödd på en

utredning, som emellertid omfattade endast år 1917. Lasarettsläkaren

hade i samarbete med regementsläkaren vid Västerbottens regemente

J. T. Hammarin och bataljonsläkaren vid Norrlands dragonregemente I. B.

Dalsjö enligt samma principer utarbetat statistiska kurvor för åren 1913—

1916. De två sista årens kurvor härrörde liksom sjukhuskommitténs

kurva för år 1917 från tiden efter vinterförläggningens införande. Dessa

två år (1915—1916) visade ett betydligt större behov av lasarettsplatser

än år 1917. Delvis torde detta utan tvivel bero på att under dessa år

på grund av kriget ett större antal värnpliktiga o. s. v. inkallats till

militärtjänstgöring, men även med detta faktum för ögonen torde man

ej kunna förneka möjligheten av att 1917 varit ett ovanligt friskt år,

som gjort, att behovet av sjukplatser på lasarettet varit osedvanligt litet.

Skulle det föreslagna samarbetet kunna vara båda parterna till ömsesidigt

gagn, borde det till förfogande stående antalet sängar enligt direktionens

mening ofrånkomligt vara så stort, att å ena sidan staten

även vid maximalt behov — låt vara att detta maximala behov endast

uppträdde under kortare perioder kunde garantera alla sina sjuka,

som vore i behov av lasarettsvård, sådan, och att å andra sidan medelbeläggningen

per dag ej alltid tangerade det överenskomna sängantalet,

i vilket fall landstinget för sin del finge föga eller intet gagn av det

för den militära sjukvården avsedda sängantalet.

Direktionen, som i sin skrivelse den 21 januari 1918 föreslagit ett

sängantal av cirka 30 sängar, måste av nämnda skäl och på grund av

de gjorda utredningarna anse klarlagt, att båda parternas intresse krävde,

att sängantalet bestämdes till åtminstone 25 sängar.

Vad vidare frågan om nybyggnader anginge, ansåge direktionen

först och främst nödvändigt, att det principiellt fastställdes, att, om ny
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:Is Proposition Nr 139,

11

byggnader med statsanslag gjordes, vore under alla förhållanden de nyuppförda

eller nyinrättade sjukavdelningarna, som organiskt komme att

ingå i kommunens sjukinrättning, även för all framtid landstingets egendom.

Om således i en framtid ett regemente förflyttades eller samarbetet

av annan anledning uppsades, hade staten ingen rätt att fordra återbetalning

av en gång lämnat byggnadsanslag.

Många skäl syntes även direktionen tala för, att statens nybyggnadsbidrag

borde vara lika med de verkliga byggnadskostnaderna per

säng, vilket redan detta torde vara för staten en fördel, enär byggnadskostnaden

per säng, om staten själv skulle bygga sjukhus av samma

höga kvalitet som landstinget, med all sannolikhet bleve för staten betydligt

högre, än om staten byggde i förening med landstinget.

Om emellertid sängantalet fixerades så pass högt, att landstinget

under vissa tider av året kunde utnyttja en del av de för den militära

sjukvården avsedda platserna för den civila sjukvården och ovan nämnda

bestämmelser om äganderätten till sängplatserna av staten godkändes,

ansåge direktionen billigt, att byggnadsbidraget bestämdes till endast

en del av de verkliga nybyggnadskostnaderna, och ansåge direktionen

lämpligt, att staten erlade i nybyggnadsanslag utan återbetalningsskyldighet

75 procent av de verkliga byggnadskostnader, som landstinget

komme att vidkännas för lasarettets utvidgning och delning i specialavdelningar.

Vad slutligen vårdavgiften per dag och patient beträffade, ansåge

direktionen många skäl tala för att staten även i detta fall borde erlägga

en dagavgift, som motsvarade de verkliga driftkostnaderna. Staten

hade nämligen åtagit sig att lämna sjukvård till i krigstjänstgöring

varande medborgare. Att den praxis överallt inom landet utbildat sig,

att militära sjuka mot vanlig legosängsavgift mottoges på länslasarettet,

hade synbarligen berott därpå, att den militära sjukvården, åtminstone

vad svårare kirurgiska sjukdomar anginge, saknat möjligheter — såväl

särskilt utbildade kirurger som tillräckligt utrustade kirurgiska sjukhus —

för att kunna lämna operativ vård i någon avsevärd utsträckning.

Trots det att staten otvivelaktigt i detta fall kunde avfordras full

dagskostnad, hade härvid allmänt inom landet den principen tillämpats,

att de militära sjuka mottagits på samma villkor som övriga ej militära

sjuka, i det staten betalat den lägre avgiften för patienter, som tillhört

länet, den högre för till länet ej hörande patienter. Liksom genom en

tyst överenskommelse hade således alla landsting hittills funnit sig i

att delvis bidraga till den militära sjukvården, vilket väl överallt sannolikt

skett på den grund, att det gällt länets egna innevånare. För ett

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 139.

fortsättande av samma system — nämligen att staten betalade endast

fastställd legosängsavgift och landstinget resten av den dagliga driftkostnaden

— hade anförts som skäl, att det gällde till stor del länets

egna söner, och vidare att det gällde sjukdomar, för vilka patienterna,

även om de ej varit i kronans tjänst, behövt anlita landstingets sjukhusvård.

Direktionen erkände gärna, att dessa skäl kunde vara nog så övertygande

för att låta i framtiden statens betalningsskyldighet inskränka

sig till legosängsavgiften, men ville härtill först och främst anmärka, att

som förhållandena nu vore ordnade, vissa län och städer bleve förskonade

för alla direkta bidrag till den militära sjukvården på grund av att

det i vissa städer och län funnes väl utrustade militärsjukhus, som verkligen

själva toge hand om alla sina sjuka, även kirurgisk! svårt sjuka.

Så vore förhållandet i Stockholm, där sjuka från alla Stockholms och

Vaxholms trupper fördes till garnisonssjukhuset, vidare i Boden för

Norrbottens län samt i stor utsträckning även i Karlskrona, där flottans

sjukhus upptoge även sjuka från hären, samt slutligen, om än i mindre

utsträckning, i Skövde, Karlsborg och Visby. På detta vis komme vissa

städer och län att ej behöva vidkännas någon direkt kostnad för de

militära sjuka på de kommunala sjukhusen, utan skötte staten inom

dessa områden alla eller nästan alla sina sjuka, utan några anspråk på

de kommunala myndigheternas hjälp. Det vore därför otvivelaktigt i

princip riktigast, att staten — där de militära sjuka vårdades å kommunens

sjukhus — betalade lasarettets verkliga driftkostnad per dag och

patient, vilken utgift, liksom alla utgifter för militära ändamål, på skattevägen

fördelades lika över hela landet.

Vidare ville direktionen till ovanstående göra följande anmärkning.

Till viss grad gällde det sannolikt, att patienten, även om han ej inkallats

till militärtjänst, för samma sjukdom måst söka lasarettsvård,

varvid han kommit i åtnjutande av de fördelar, som den lägre legosängsavgiften

innebure. Till stor del måste dock de sjukdomar, för vilka

lasarettsvård för de militära sjuka ifrågasattes, anses vara verkliga yrkessjukdomar,

som den värnpliktige just på grund av sin tjänstgöring

ådroge sig. I dessa senare fall torde landstingen ej kunna anses hava

någon ens moralisk skyldighet att bidraga till statens utgifter.

Ehuru direktionen av dessa skäl i princip ansåge riktigast, att staten

även för de militära sjuka, för vilka vård å kommunens sjukhus behövde

anlitas, betalade hela den verkliga dagskostnaden, ville direktionen, med

hänsyn till en redan länge bestående praxis, som syntes vunnit hävd

för sig, och med hänsyn till fördelen för landstinget att med statsbidrag

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 189.

vinna eu del sjukplatser, som tidvis åtminstone kunde för de eivila utnyttjas,

och slutligen med hänsyn till att det huvudsakligen gällde länets

egna söner, tillråda landstinget att vid kontraktsuppgörelse med staten

medgiva en viss nedsättning för den verkliga dagskostnaden, så att

legosängsavgiften för staten lämpligen bestämdes till 75 procent av den

verkliga dagskostnaden, lika för sjuka från eget eller främmande län.

Direktionen ville därför, med hänvisning till ovanstående utredning,

hemställa, att landstinget ville besluta göra följande uttalande: att landstinget

för sin del gärna såge, att ett samarbete mellan den militära

sjukvården vid inom länet förlagda trupper och länets södra lasarett

komme till stånd; att landstingets övertagande av den militära sjukvården

i den utsträckning, som sjukhuskommittén avsåge, nödvändigtvis

krävde en utbyggnad och en uppdelning av länets södra lasarett i specialavdelningar

och att landstinget vore berett och villigt att deltaga i

denna utveckling av lasarettet; att staten vid denna nybyggnad borde

bidraga med ett nybyggnadsanslag för cirka 25 sängar, vars storlek

borde bestämmas till cirka 75 procent av de verkliga kostnaderna, som den

planerade utbyggnaden och nybyggnaden komme att draga, vilket byggnadsanslag

staten under inga villkor kunde i framtiden återfordra; att

legosängsavgiften för staten för å lasarettet vårdade militära sjuka utginge

med 75 procent av den verkliga dagskostnaden per dag och

patient, lika för patienter tillhörande länet eller från främmande län.

Slutligen hemställde direktionen, att landstinget ville besluta att

uppdraga åt södra lasarettets direktion att för framtiden å landstingets

vägnar med sjukhuskommittén eller andra av statsmakterna utsedda

delegerade föra förhandlingar och avsluta kontrakt i denna fråga enligt

de riktlinjer, som här ovan uppdragits eller av landstinget torde komma

att givas.

Enligt beslut vid 1918 års lagtima möte hade Västerbottens läns

landsting uppdragit åt direktionen för länets södra lasarett att närmare

utreda frågan om samarbete mellan den civila och militära sjukvården

inom länet samt att för ändamålet å landstingets vägnar samarbeta med

sjukhuskommittén.

Samtidigt med förut relaterade skriftväxling hade av kommittén förts

förhandlingar angående beredande av ökad möjlighet till sjukhusvård

för militära sjuka å länslasarettet i Linköping. Dessa förhandlingar hade

resulterat i att Östergötlands läns landsting enligt beslut vid 1918 års

lagtima möte förklarat sig villigt att medverka till beredande av möj
-

Proposition

till riksdagen

angående

disponerande

för arméns

räkning av

visst antal

s.ängplatser å

länslasarett^

i Linköping

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 139.

lighet till vård av militära sjuka å nämnda lasarett i huvudsaklig överensstämmelse

med de i en särskilt upprättad redogörelse angivna grunder,

som preliminärt godkänts vid ett den 14 mars 1918 hållet sammanträde

mellan direktionen för Linköpings lasarett och kommittén för nybyggnad

vid Linköpings lasarett, å ena, samt sjukhuskommittén, å andra

sidan. Landstinget hade jämväl förklarat sig villigt giva den redan

planlagda utvidgningen av lasarettet en sådan omfattning, att minst 20

sängplatser kunde göras för arméns räkning disponibla, på sätt i samma

redogörelse närmare angivits. Beträffande det ekonomiska vederlaget

från statens sida hade landstinget fordrat, att staten ersatte såväl fulla

kostnaden för utvidgning av nybyggnaden med erforderligt antal sängplatser,

som fulla engångskostnaderna för utrustningen, samt beträffande

legosängsavgifterna, att desamma skulle utgå såsom för första klassens

patient i allmän säl.

I fråga om storleken av statens bidrag till engångskostnaderna för

lasarettets utvidgning hade kommittén inhämtat, att en utökning av den

planerade om- och tillbyggnaden av länslasarettet i Linköping med ytterligare

20 sjuksängar, vilka skulle disponeras av i Linköping förlagda

truppförband, enligt då gängse material- och arbetspris skulle komma

att medföra en merbyggnadskostnad av cirka 150,000 kronor eller 7,500

kronor för varje säng. I detta belopp hade inberäknats kostnaderna

för ökat utrymme för såväl sjuksalar med korridorer som för kök med

förråder, tvättstuga och mangelrum m. m. ävensom för personal, med

därtill behövliga värme-, vatten-, avlopps- och elektriska ledningar, men

däremot icke ökade kostnader för operations-, röntgen- eller badavdelningar,

enär dessa måste bliva av samma omfattning, vare sig ovannämnda

20 sjuksängar tillkomme eller ej. Till engångsbyggnadekostnaden

7,500 kronor för säng skulle jämväl tillkomma engångskostnad

för inventarier och utrustningspersedlar m. m., vilka torde kunna beräknas

till 600 kronor för sjuksäng. Enligt den uppgjorda kostnadsberäkningen

skulle statens bidrag till ifrågavarande engångskostnader alltså

utgöra tillhopa [150,000 + (20 x 600) =] 162,000 kronor.

I sin förut omförmälda skrivelse av den 7 december 1918 både

kommittén hemställt om vidtagande snarast möjligt av de från statens

sida erforderliga åtgärder för åvägabringande av överenskommelse med

Östergötlands läns landsting angående disponerande för arméns räkning

av 20 sängplatser å länslasarettet i Linköping i enlighet med de av

nämnda landsting godkända villkor samt för övrigt i huvudsaklig överensstämmelse

med de i förenämnda promemoria angivna grunder.

Med anledning härav hade Kungl. Maj:t i en den 31 januari 1919

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 139.

15

dagteeknad proposition (nr 70) föreslagit riksdagen att dels bemyndiga

Kungl. Maj:t att i huvudsaklig överensstämmelse med de i statsrådsprotokollet

för nämnda dag angivna grunder sluta avtal med Östergötlands

läns landsting angående disponerande för arméns räkning av 20

sängplatser å länslasarettet i Linköping, dels ock såsom bidrag till förenämnda

landsting för vidtagande av härav påkallad utvidgning av ifrågavarande

länslasarett å extra stat för år 1920 anvisa ett reservationsanslagav

162,000 kronor.

I motiveringen till propositionen hade föredragande departementschefen

anfört, bland annat, att han ansåge önskvärt, att i den blivande

överenskommelsen mellan staten och landstinget intoges erforderliga bestämmelser

rörande villkoren och formerna för samarbetets upphörande

ävensom föreskrift därom, att landstinget i dylikt fall skulle vara skyldigt

att till statsverket återbära så stor del av det för ifrågavarande 20

sängplatsers anordnande lämnade statsbidraget, som motsvarade det

värde samma sängplatser då ansåges kunna hava för landstinget.

Vad av Kung!. Maj:t i nämnda proposition föreslagits både av riksdagen

bifallits.

Sedan de i förutnämnda proposition omförmälda grunder för ifrågavarande

samarbete mellan civil och militär sjukvård vunnit riksdagens

godkännande, hade kommittén i skrivelse den 6 juni 1919 vänt sig till

direktionen för Västerbottens läns södra lasarett med förfrågan, huruvida

direktionen funne sig kunna tillstyrka landstinget att med kronan

sluta avtal angående disponerande för arméns räkning av omkring 18

sängplatser å länslasarettet i Umeå i huvudsaklig överensstämmelse med

de i propositionen angivna grunder.

Fortsätta förhandlingar

angåendesamarbete

vid

länslasarettet

i Umeå.

Som svar härå hade direktionen i skrivelse den 24 juli 1919 meddelat,

att direktionen ansåge sig kunna tillstyrka kommitténs eventuella

framställning i ämnet till länets landsting även på de ekonomiska och

övriga villkor, som av staten godkänts i fråga om sängupplåtelsen vid

Linköpings lasarett, ehuru dessa villkor ej vore identiska med dem, som

direktionen i sin skrivelse till länets landsting 1918 i denna fråga ansett

sig böra uppställa. Då upplåtelsen av 18 sängar för militär sjukvård

nödvändigtvis förutsatte en påbyggnad av lasarettet, som måste företagas

i samband med föreslagen påbyggnad för den civila sjukvårdens behov,

vore det för frågans rationella lösning synnerligen önskvärt, om redan

1919 års landsting sattes i tillfälle att definitivt uttala sig om det föreslagna

samarbetet och villkoren för detsamma och i sammanhang härmed

även fatta ett principbeslut i frågan om Umeå lasaretts utvidgning.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 139.

Direktionen, som av landstinget fått i uppdrag att förhandla med sjukhuskommittén,

motsåge därför, helst omgående, kommitténs meddelande,

huruvida kommittén önskade frågans framläggande för årets landsting.

I så fall motsåge direktionen en sådan kommitténs framställning, vilken

direktionen med eget yttrande ville till landstinget överlämna.

Sedan kommittén i skrivelse till Västerbottens läns landsting den 8

augusti 1919 framställt förfrågan, huruvida landstinget vore villigt att,

i huvudsaklig överensstämmelse med de i förenämnda proposition angivna

grunder, med kronan sluta avtal angående disponerande för arméns räkning

av omkring 18 sängplatser å länslasarettet i Umeå, hade direktionen

för nämnda lasarett i skrivelse den 27 november 1919 meddelat,

att landstinget beslutat uppdraga åt direktionen att fortsätta underhandlingarna

för åstadkommande av berörda avtal mellan staten och landstinget

samt i anslutning därtill anfört följande:

Den för frågans lösning nödvändiga utbyggnaden av lasarettet hade

landstinget beslutat genomföra på så sätt, att ett för hela länet avsett

centralsanatorium för lungtuberkulossjuka uppfördes på lämplig plats

inom Degerfors socken, varigenom den nuvarande med lasarettet kombinerade,

år 1915 nybyggda tuberknlosavdelningen toges i bruk för lasarettspatienter

och inreddes till avdelning för invärtes sjuka, samt att i

samband med nu pågående ny- och tillbyggnader vid lasarettet utfördes

en del omändringsarbeten inom lasarettet i syfte att därigenom skaffa

erforderliga nya sängplatser för kirurgiska sjuka.

Kostnaden för dessa ändringsarbetens genomförande inom själva

huvudbyggnaden hade av arkitekten E. Stenhammar i Stockholm i januari

månad 1919 beräknats sålunda:

i bottenvåningen: nuvarande badavdelningens och

gamla klädförrådets omändring till sjukrum

m. m............................................................................. kronor

i våningen 1 tv. upp: nuvarande sysslomanskontorets

samt underläkarbostadens omändring till sjukrum

m. m................. »

i våningen 2 tr. upp: nuvarande personalrummens

omändring till sjukrum............................................. ))

Ombyggnad av klosett- och slaskavdelningarna ..... »

Flyttning av hissen ............................................... »

Summa kronor

65,000: —

45,000: —

45,000: —

138,750: —

8,250: -

302,000: —

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kung!. Maj:ts Proposition Nr 130.

17

Förutom dessa ändriu^kostnader tillkomme kostnaden för en ny

bad- och poliklinikbyggnad samt anläggningarna för värme, vatten och

avlopp m. m. Hela byggnadsförslaget, som av landstinget godkänts,

hade av arkitekten Stenhammar beräknats draga en kostnad på 1,111,500

kronor. Sannolikt kunde dock denna av arkitekten beräknade kostnad

nedbringas något därigenom, att landstingets byggnadskommitté själv

ombesörjde byggnadsarbetets bedrivande. Centralsanatoriet, som vore

avsett för 150 sängar, hade av utredningskommittén beräknats draga

en kostnad av 15,000 kronor per sängplats eller i komplett skick

2,351,000 kronor.

Landstinget hade vid sina överläggningar och beslut vid årets möte

räknat med ett ekonomiskt samarbete med staten i den riktningen, att

staten för varje till statsändamål upplåten sängplats vid lasarettet erlade

i engångskostnader tillsammans 8,100 kronor liksom för sängplatserna

vid Linköpings lasarett.

Då sålunda genom dessa beslutade byggnadsåtgärder och förändringar

inom lasarettet nödigt utrymme vunnes även för ifrågasatt vård av militära

sjuka, föresloge direktionen sådan överenskommelse mellan staten

och länets landsting,

att landstinget, för vård av militära sjuka, uppläte 18 sängplatser

vid Umeå lasarett på enahanda villkor och efter de grunder, som överenskommits

mellan staten och Östergötlands läns landsting beträffande

upplåtande av 20 sängplatser för samma ändamål vid Linköpings lasarett,

samt

att proposition härom så vitt möjligt avlätes till 1920 års riksdag.

Såsom av den lämnade redogörelsen framginge, hade Västerbottens

läns landsting vid 1919 års lagtima möte fattat beslut om en betydande

utvidgning av länslasarettet i Umeå. Då i samband med denna utvidgning

möjlighet yppats att vid ifrågavarande lasarett få till stånd ett

samarbete mellan civil och militär sjukvård enligt av kommittén förordade

allmänna principer och på villkor, som redan vunnit statsmakternas

godkännande beträffande länslasarettet i Linköping, syntes staten

icke böra underlåta att begagna sig av detta tillfälle att tillförsäkra den

i Umeå förlagda militärpersonalen förmånen av den bästa möjliga sjukhusvård.

Kommittén, som vid fullgörande av sitt uppdrag strävade att

verka för specialisering av sjukhusvården, ville i detta sammanhang

särskilt understryka betydelsen av den uppdelning å en kirurgisk avdelning

och en avdelning för invärtes sjukdomar, som vore avsedd att äga

rum samtidigt med den planerade utvidgningen av lasarettet.

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 saml. 115 höft. (Nr 139.) 632 20 3

Sjukliuskommitténs

eget

yttrande.

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kung!.. Maj:ts Proposition Nr 139.

Sjukhuskommitténs

hemställan.

Såsom förut nämnts, komme den nuvarande tuberkulosavdelningen

vid lasarettet att överflyttas till ett för länet i dess helhet avsett centralsanatorium

för lungtuberkulossjuka. Därest det föreslagna samarbetet

med staten komme till stånd, förutsatte kommittén, att i överenskommelsen

med landstinget skulle komma att ingå bestämmelse därom, att

militära patienter, vilka befunnes lida av lungtuberkulos, kunde intagas

å nämnda sanatorium för att därstädes vårdas enligt liknande grunder

och på samma villkor, som skulle gälla för vård av militära sjuka å

länslasarettet i Umeå. En dylik anordning skulle uppenbarligen för den

militära sjukvården innebära en stor fördel.

Med hänsyn till den förestående allmänna revisionen av vårt försvarsväsende

torde givetvis kunna anföras vissa skäl för att — hur

angeläget det ur militär sjukvårdssynpunkt än vore, att den föreslagna

överenskommelsen med Västerbottens läns landsting snarast möjligt

komme till stånd — med avgörandet av denna fråga borde tillsvidare

anstå. Emellertid kunde det icke ifrågasättas, att landstinget skulle uppskjuta

de redan beslutade utvidgningsarbetena vid lasarettet i avvaktan

på försvarsrevisionens resultat; och därest det gynnsamma tillfälle, som

nu erbjöde sig, icke av staten utnyttjades, torde för lång tid framåt

ytterst små utsikter förefinnas att på för staten så fördelaktiga villkor

som de nu föreslagna åvägabringa ett dylikt samarbete. Härtill komme,

att det av lasarettsdirektionen å landstingets vägnar nu avgivna förslaget

syntes innebära, att landstinget vore villigt ikläda sig skyldighet att,

för den händelse armén framdeles på grund av ändrade förhållanden

icke skulle hava något behov av ifrågavarande sängplatser, till statsverket

återbära så stor del av det lämnade statsbidraget, som motsvarade

det värde sängplatserna då kunde anses hava för landstinget.

Statens engångsutgifter för den ifrågasatta sängplatsupplåtelsen skulle

enligt lasarettsdirektionens förslag uppgå till samma belopp per sängplats

som för motsvarande upplåtelse vid Linköpings lasarett eller

(7,500 + 600 —) 8,100 kronor. Med tillämpning av denna beräkningsgrund,

som i betraktande av nu rådande höga priser måste anses vara

för statsverket synnerligen förmånlig,'' skulle för 18 sängplatser erfordras

ett statsanslag av tillhopa 145,800 kronor.

Under åberopande av vad sålunda anförts hemställde kommittén,

att Kungl. Maj:t måtte .föreslå 1920 års rikdag att

dels bemyndiga Kungl. Maj:t att sluta avtal med Västerbottens läns

landsting angående disponerande för arméns räkning av 18 sängplatser

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kung!. Maj ds Proposition Nr 139. 19

å länslasarettet i Umeå i huvudsaklig överensstämmelse med do grunder,

som angåvcs i den till 1919 års riksdag avlåtna proposition angående

disponerande för samma ändamål av visst antal sängplatser å länslasarettet

i Linköping,

dels ock såsom bidrag till förenämnda landsting för vidtagande av

härav påkallad utvidgning av länslasarettet i Umeå å extra stat för år

1921 anvisa ett reservationsanslag av 145,800 kronor.

Arméförvaltningens civila departement och sjukvårdsstyrelse, som

den 3 februari 1920 avgivit yttrande i ärendet, hava tillstyrkt bifall till

förevarande framställning.

Vid det tillfälle, då frågan om avlåtande till riksdagen av proposition

rörande sängupplåtelse för arméns räkning vid länslasarettet i Linköping

förevar inför Kungl. Maj:t, yttrade jag till statsrådsprotokollet, bland

annat, att det vore uppenbart, att staten hade att sörja för att arméns

sjuka komme i åtnjutande av en i allo tillfredsställande sjukhusvård.

De resurser, varöver den militära sjukvården för närvarande förfogade,

vore emellertid icke sådana, att en dylik sjukhusvård alltid kunde beredas

de sjuka. Då av såväl ekonomiska som andra skäl de militära

sjukhusen svårligen kunde med avseende å läkar- och sjukvårdspersonal

samt utrustning m. m. bringas upp till en med de civila sjukhusen fullt

jämförlig nivå, hade den tanken uppstått, att å de garnisonsorter, där

länslasarett funnes, arméns svårare sjuka skulle kunna beredas vård å

dessa under samma former och villkor som den civila befolkningen. Å

andra sidan skulle å de platser, där väl militära men icke några civila

sjukvårdsinrättningar funnes, de förra stå öppna jämväl för den civila

befolkningen. Ett dylikt samarbete skulle lända icke blott den militära

utan jämväl den civila sjukvården till avsevärt gagn i skilda hänseenden.

De av sjukhuskommittén uppdragna allmänna riktlinjerna för ett samarbete

mellan den militära och civila sjukvården syntes mig vara i allo

välgrundade och föranledde icke någon erinran från min sida. Den med

Östergötlands läns landsting träffade preliminära överenskommelsen angående

detta samarbetes ordnande i Linköping gåve mig icke heller anledning

till annan anmärkning, än att även jag, i enlighet med vad

försvarskommissionen uti sitt i ärendet avgivna yttrande hemställt, ansåge

önskvärt, att i den blivande överenskommelsen mellan staten och

landstinget intoges erforderliga bestämmelser rörande villkoren och för
-

yttrande av

arméförvaltningens

civila departement

och

sjukvårdsstyrelse.

Departe
mentsche
fen.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 139.

merna för samarbetets upphörande ävensom föreskrift därom, att landstinget

i dylikt fall skulle vara skyldigt att till statsverket återbära så

stor del av det för ifrågavarande sängplatsers anordnande lämnade statsbidraget,

som motsvarade det värde samma sängplatser då ansåges kunna

hava för landstinget. Förhandlingar i sådant syfte syntes därför böra

med vederbörande inledas.

Den av sjukhuskommittén nu gjorda framställningen avser, såsom

den lämnade redogörelsen ådagalägger, att i enlighet med av mig tidigare

förordade och av statsmakterna godkända allmänna principer en

överenskommelse skulle åvägabringas mellan staten och Västerbottens

läns landsting rörande upplåtelse för arméns räkning av 18 sängplatser

å länslasarettet i Umeå, i vilken stad Västerbottens regemente och Norrlands

dragonregemente äro förlagda. I likhet med kommittén anser

även jag, att staten icke bör försumma det tillfälle, som nu i sammanhang

med lasarettets utvidgning sålunda synes erbjuda sig, att å nämnda

garnisonsort få till stånd ett samarbete mellan militär och civil sjukvård

av den art, varom här är fråga. Vid sådant förhållande och då

jag icke har något att erinra vare sig mot det föreslagna antalet sängplatser

eller gentemot det belopp, tillhopa 145,800 kronor, som staten

enligt överenskommelsen skulle erlägga till landstinget såsom bidragtill

engångskostnaderna för lasarettets utvidgning, finner jag mig böra

tillstyrka, att framställning göres hos riksdagen i det av kommittén angivna

syfte.

I överensstämmelse med vad som anfördes i den till nästlidet års

riksdag avlåtna propositionen rörande upplåtelse av sängplatser vid länslasarettet

i Linköping anser jag mig böra uttala önskvärdheten av att

även i nu ifrågavarande överenskommelse intagas bestämmelser om villkor

och former för samarbetets eventuella upphörande samt om skyldighet

för landstinget att i dylikt fall återbära viss del av det lämnade

statsbidraget.

Under åberopande av vad sålunda anförts, får jag hemställa, det

täcktes Eders Kungl. Maj:t föreslå riksdagen att

dels bemyndiga Kungl. Mäj:t att i huvudsaklig överensstämmelse

med ovan angivna grunder sluta avtal med Västerbottens läns landsting

angående disponerande för arméns räkning av aderton sängplatser å

länslasarettet i Umeå,

dels ock såsom bidrag till förenämnda landsting för vidtagande av

härav påkallad utvidgning av ifrågavarande länslasarett å extra stat för

år 1921 anvisa ett reservationsanslag av 145,800 kronor.»

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 139.

Till denna, av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan täcktes Hans Maj:t Konungen lämna

bifall; och skulle till riksdagen avlåtas proposition av

den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

C. E. Odhner.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. SU 1920:4 Utlåtande angående regleringen av utgifterna under riksstatens för är 1921 fjuvde huvudtitel, innefattande anslagen till försvarsdepartementet, avd. /, Departem s. 32 i texten