Sök i Ratio Lex

Angående anläggning av väg till Tärna socken m. in

1920-02-27 · 19 sidor, varav 18 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 18 av 19 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1920:158, Angående anläggning av väg till Tärna socken m. in

Dokumentets text

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:tf; Proposition Nr 158.

i

Nr 158.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående anläggning

av väg till Tärna socken m. in.; given Stockholms slott

den 27 februari 1920.

•

Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över civilärenden

för denna dag vill Kungl. Maj:t härmed föreslå riksdagen

att för iståndsättandet av ödebygdsvägen mellan Tärna kyrkoby och

Stensele sockengräns samt till påbörjande av anläggning av en fyra meter

bred vanlig väg mellan Tärna kyrkoby och Slussfors, allt i huvudsaklig

överensstämmelse med av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen framlagt förslag,

på extra stat för år 1921 anvisa ett reservationsanslag av 200,000

kronor.

De till ärendet hörande handlingar skola tillhandahållas riksdagens

vederbörande utskott.

GUSTAF.

F. Holmquist.

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 sand. 131 käft. (Nr 158.)

652 20 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 158.

2

Utdrag av protokollet över civilärenden, hållet inför Hans

May.t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 27

februari 1920.

Närvarande:

t

Hans excellens herr statsministern Eden,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Hellner,

Statsråden Petrén,

Nilson,

Löfgren,

friherre Palmstierna,

Undén,

Thorsson,

Holmquist,

Olsson.

Efter gemensam beredning med t. f. chefen för jordbruksdepartementet

anförde chefen för civildepartementet, statsrådet Holmquist, följande:

I skrivelse den 23 september 1919 anmälde väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

sig hava för avsikt att senare inkomma med framställning

i fråga om påbörjande på statens bekostnad av vägar till Vilhelmina

sockens fjällbygd och till Tärna socken samt hemställde om anvisande

för ändamålet a tilläggsstat för år 1920 av 100,000 kronor och för år

1921 av 200,000 kronor.

Under punkt 14 av sjätte huvudtiteln i innevarande års statsverksverksproposition

har Kungl. Maj:t med anledning härav föreslagit riksdagen

att i avbidan på den proposition, som kunde komma att i ämnet

avlåtas för anläggning av vägar till Tärna socken m. m. .å extra stat för år

1921 beräkna ett reservationsanslag av 200,000 kronor.

Sedan utredningen i ärendet numera blivit slutförd, anhåller jag att

få underställa detsamma Kungl. Maj:ts prövning.

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kung1. Maj:ts Proposition Nr 158.

Efter framställning av enskild motionär anhöll 1919 års lagtima riksdag

i skrivelse nr 203, att Kung!. Maj:t täcktes låta verkställa utredning

rörande do åtgärder, som lämpligen borde vidtagas för åstadkommande

av sådana kommunikationer med Tärna och Vilhelmina sockens

fjällbygd, att handelsförbindelser mellan dessa trakter och det övriga

Sverige måtte komma till stånd, samt att vidtaga de åtgärder, som

av utredningen kunde föranledas.

I skrivelsen erinras till en början, att inom Tärna och Vilhelmina

socknar i Västerbottens län finnas mycket vidsträckta områden, vilka på

grund av sitt isolerade och från kommunikationer avlägsna läge ännu

icke kunnat erhålla de förbindelser med det egna landet, som uppenbarligen

äro önskvärda och av stort behov påkallade. Vad särskilt Tärna

socken beträffar, anföres följande.

De åtgärder, som statsmakterna hittills vidtagit för förbättrande av befolkningens

i denna socken vägförbindelser, hava huvudsakligen varit inriktade på

åstadkommandet av sådana kommunikationer, som äro ägnade att underlätta

varuutbytet med den norska handelsplatsen Mo vid Banenfjord. Dessa åtgärder

från svensk sida hava givetvis betingats av den omständigheten, att avståndet

från Tärna kyrkoby till Mo är omkring 120 kilometer, men från Tärna kyrkoby

till närmaste järnvägsstation på norra stambanan, Hällnäs, omkring 310 kilometer.

Upprättandet av lämplig handelsförbindelse mellan Tärna socken och det egna

landet har under sådana omständigheter svårligen kunnat åstadkommas.

Visserligen har riksdagen år 1910 anslagit medel för anläggande av en ödebygdsväg

av enklaste slag från Luspen vid Storumans östra ända till Tärna;

men denna omkring 144 kilometer långa vägsträcka lärer för närvarande icke

befinnas i det skick, att den kan tjäna som kommunikationsled för framforsling

å barmark av de varupartier, som avyttras från och'' inköpas till Tärna.

Genom beslut om den s. k. inlandsbanans byggande med tilltänkt station

vid Storumans östra ända har emellertid frågan om förbättrad kommunikation

för Tärnabefolkningen kommit i ett förändrat läge, och det bör otvivelaktigt vara

statsmakterna angeläget att söka bidraga till åstadkommande av ordentliga kommunikationer

med denna station. För detta ändamål synes den ovannämnda

ödebygds vägen mellan Luspen och Tärna by lämpligen hora förbättras och, där

så behöves, omläggas samt i övrigt fullständigas till vinnande av förbindelse med

inlandsbanan. Härigenom skulle för visso den handel, som bedrivits med Norge,

kunna överflyttas till vårt land.

Länsstyrelsen i Umeå liar framhållit, att Tärna socken har ett produktionsöverskott

av livsmedel, som det bör vara för staten angeläget att bevara för den

inhemska konsumtionen. Därtill kommer, att i Tärna socken påträffade malmförekömster

giva grundad förhoppning om en lönande gruvdrift i dessa trakter.

För att möta den ökade trafik, som borde bliva följden dels av sistnämnda omständigheter,

dels av ett målmedvetet arbete på att omlägga Tärna sockens

handelsförbindelser, fordras uppenbarligen, att vägförbindelserna väsentligen förbättras.

Länsstyrelsen säger sig fördenskull hava hos kungl. väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

gjort framställning om förordnande av förrättningsman för

upprättande av förslag till anläggning av en väg mellan Tärna kyrka och Sluss
-

Riksdagens

skrivelse nr

203 år 191!).

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 158.

fors, vilken väg, om den skall komma till stånd, det enligt länsstyrelsens mening

måste bliva en statens sak att bygga och även underhålla, till dess väghållningsskyldigheten

möjligen bliver överflyttad till landstingsområdet.

Den ifrågavarande motionen avser åstadkommande av vägförbindelse från

Tärna by ända till blivande järnvägsstation vid Storumans östra ända. Det förefaller

riksdagen, som om detta förslag åtminstone måste göras till föremål för närmare

undersökning, därest man vill vinna verklig visshet om möjligheten att nå det

åsyftade och önskvärda målet, nämligen handelsförbindelsernas omläggning åt

svenska sidan till. Ty under vissa årstider skulle förbindelsen mellan järnvägsstationen

och Tärna by vara omöjliggjord, om vägens slutpunkt blir Slussfors.

Därjämte torde böra påpekas, att å sträckan Slussfors—Storumans järnvägsstation

finnes en rätt talrik befolkning, som ävenledes har behov av eu under alla årstider

framkomlig vägförbindelse till inlandsbanan.

Men även andra skäl tala för åtgärder i angiven riktning. Uti ett av t. f.

överjägmästaren i Umeådistriktet A. Sylvén till riksdagens vederbörande utskotts

förfogande ställt yttrande öyer motionen har denne framhållit bland annat, hurusom

inom Västra Stensele revir — omfattande västra delen av Stensele samt

hela Tärna socken — staten äger ej mindre än 52,690 hektar oavvittrade skogsmarker,

därav inom Tärna socken 22,790 hektar. Som någon uppskattning av

skogstillgången å dessa områden icke förekommit, kunna icke ens närmelsevis

lämnas några uppgifter härutinnan. Visst är emellertid, att i och med inlandsbanans

framdragande stora möjligheter uppstå att avsätta virke och virkesavfall

av snart sagt alla dimensioner inom åtminstone stora delar av dessa vidder,

därifrån avsättning av virke förut på grund av för dyra flottningskostnader omöjliggjorts,

varjämte man torde kunna påräkna, att industriella anläggningar, såsom

kolugnar, sågverk samt måhända trämassefabriker, skulle uppstå, där inlandsbanan

passerar Storumans östra del. Med hänsyn till statens i många avseenden stora

intressen inom de trakter, varom fråga vore, som ock för hela Tärna och Västra

Stenselebygden liksom för i många''fall hela Västerbottens län syntes ifrågavarande

motion vara av utomordentlig betydelse.

Jämväl ur jordbrukssynpunkt synas förhållandena i Tärna socken vara

värda att uppmärksammas, och torde socknen i förhållande till sin nordliga

breddgrad och ansenliga höjd över havet äga exceptionella betingelser för jordbruk

och boskapsskötsel.

Beträffande Vilhelmina sockens fjällbygd framhåller riksdagen, att

förhållandena därstädes vore i viss mån likartade med dem i Tärna

socken och att, såsom länsstyrelsen också erinrat, samma fjällbygd vore

så gott som i saknad av varje slags körbar väg.

Vidare uttalar riksdagen, i fråga om kostnaderna för inrättandet av

de utav riksdagen ifrågasatta kommunikationerna, att man, då ifrågavarande

bygder torde vara av de mest fattiga och vanlottade i vårt

land, ej syntes kunna räkna på kommunernas medverkan, vartill komme,

att endast Tärna sockens areal vore cirka 380,000 hektar, varför vägsträckorna

bleve så betydande, att statsmakternas bistånd skulle vara påkallat

även för en ekonomiskt långt bättre lottad befolkning än dessa bygders.

Slutligen anföres i detta avseende, att de av riksdagen anvisade

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kung]. Maj.ts Proposition Nr 158.

5

medel, vare sig å allmänna vägbyggnadsanslaget eller till enklare vägar,

ödebygdsvägar och nttärtsvägar i do fyra nordligaste länen, icke heller

torde av ovan angivna omständigheter vara tillfyllest, utan borde riksdagen

direkt för ändamålet bevilja medel. Om icke åtgärder av bär

avsedd art vidtoges, vore att befara, att i sinom tid måste upptagas i

nu ifrågavarande gränstrakter ett liknande försvenskningsarbete som det,

vilket för närvarande med stora kostnader för statsverket försigginge

bland befolkningen i Norrbottens finnbygd. Eu uppoffring från statens

sida i syfte att knyta bär ifrågavarande isolerade fjällbefolkning närmare

samman med det egna landet, så att den icke längre vore för sin

existens beroende av vårt grannland, syntes riksdagen vara en fosterländsk

gärning, vars betydelse icke kunde underskattas.

Vidare har länsstyrelsen i Västerbottens län i skrivelse den 26

augusti 1919 gjort framställning om byggande på statsverkets bekostnad

av följande fem huvudvägar i länet, nämligen

1. Skansholm —Stalon i Vilhelmina socken;

2. Inlandsbanans station i närheten av Vojmsjöns nedre ända till

Vojmsjöns övre ända i Vilhelmina socken;

3. Inlandsbanans station vid Storumans nedre ända vid Stensele—

Luspen förbi Slussfors till Tärna sockengräns i Stensele socken;

4. Fortsättning av sistnämnda väg från Stensele sockengräns till

Tärna kyrkoby i Tärna socken;

5. Sorsele kyrkoby—Gillisnuole i Sorsele socken.

I sin framställning påvisar länsstyrelsen, bland annat, att de vägar

inom Västerbottens läns övre lappmarkssocknar, som hittills blivit anlagda,

dels endast i obetydlig grad beröra det stora området av länet, som ligger

väster om inlandsbanan och dels, såsom fallet är med vägen Stensele—Slussfors

och dess fortsättning mot Tärna, äro av sådan beskaffenhet,

att de icke kunna upptaga tyngre trafik eller användas alla årstider

samt slutligen att de icke anknyta till inlandsbanan. Länsstyrelsen

anser det därför vara ett riksintresse, vars betydelse icke kan underskattas,

att i första hand utarbetas ett förslag för byggande av dessa

stora huvudvägar. Till dessa skulle sedan ansluta sig enklare vägar

och ödebygdsvägar. Att behovet av sådana vägar av andra och tredje

ordningen är betydande har bestyrkts av den undersökning, som länsstyrelsen

låtit genom särskilda delegerade verkställa för uppgörande av

föreskriven plan för vägbyggnader inom länet under de närmaste 8

åren. Denna plan upptager förutom de nämnda huvudvägarna följande

våglängder av olika typer inom de särskilda socknarna, nämligen i

Länsstyrelsens

i Västerbottens

län

skrivelse den

26 augusti

1919.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kung]. Maj:ts Proposition Nr 158.

Väg- och

vattenbyggnadsstyrelsens

utlåtande

den

C februari

1920.

Vilhelmina 169 kilometer enklare och 140 kilometer ödebygdsvägar, i

Stensele respektive 66 och 207 kilometer, i Tärna respektive 22 och 141

kilometer samt i Sorsele respektive 136 och 153 kilometer. Efter en

redogörelse angående de nämnda socknarnas ekonomiska ställning och

därstädes vitgående skatter m. m. anför länsstyrelsen, att det är påtagligt,

att om också endast en ringa del av dessa vägar, vilka vid

granskning var för sig befunnits behövliga, skall komma till stånd,

kommunerna ändock stå inför svåra ekonomiska spörsmål. Vid sådant

förhållande, säger länsstyrelsen, finnes ingen annan möjlighet för, att

de föreslagna huvudvägarna inom rimlig tid skola komma till utförande,

än att staten vill påtaga sig deras byggande.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, som anbefallts att verkställa den

i riksdagens förenämnda skrivelse avsedda utredning ävensom att avgiva

utlåtande med anledning av länsstyrelsens ovanberörda framställning,

har på grund härav i skrivelse den 6 februari 1920 anfört, bland

annat, följande.

»De vägar, som länsstyrelsen ifrågasatt skola byggas på statsverkets bekostnad,

äro otvivelaktigt de huvudtrafikleder, som i första hand erfordras för att

åstadkomma ordnade förbindelser mellan den under anläggning varande inlandsbanan

och fjällbygderna i Västerbottens län, från vilka huvudvägar sedermera

ett vidare utbyggande av vägnätet kan i mån av behov komma att ske.

Under sådana förhållanden måste på dessa vägar ställas jämförelsevis stora

fordringar i avseende på byggnadssättet. Vägbanan måste sålunda kunna tåla

tyngre trafik, även framförande av lastautomobiler och andra motorfordon; vägbredden

torde därför icke lämpligen kunna bestämmas till mindre än i regel 4,0

meter. Byggnadssättet i övrigt bör överensstämma med det för statsunderstödda

vägbyggnader av vanlig typ brukliga.

Då emellertid en för frågans bedömande erforderlig undersökning av samtliga

dessa vägar skulle taga flera år i anspråk, har väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

ansett lämpligt, att- med hänsyn tagen till kostnaderna av på senare tid

i jämförliga bygder utförda vägbyggnader, i styrelsen verkställa en approximativ

beräkning av kostnaderna och har därvid för åskådlighets skull å ett skrivelsen

bilagt kartblad de föreslagna vägarna inritats med röd färgbeteckning. De beräknade

kostnaderna äro endast ungefärliga, men anser styrelsen att desamma böra

kunna läggas till grund för ett förberedande beslut i frågan.

Väg 1. Skansholm—Lövnäs—Stalon vid Malgomajsjöns norra ända utgör

fortsättning på vägen Lövliden—Laxbäcken—Skansholm, som byggts med statsanslag

under åren 1909, 1910, 1913, 1914 och 1917, såsom vanlig väg med 4,o

meters vägbredd, och som ännu icke är fullt färdig.

På grund av begäran den 17 juni 1916 av länsstyrelsen i Umeå förordnades

distriktschefen i övre norra väg- och vattenbyggnadsdistriktet att av vägförslaget

Lövliden—Lövnäs omarbeta delen mellan Skansholm oali Lövnäs till att avse

väg av enklare typ. Länsstyrelsen bestämde då vägbredden till 3,6 meter och

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungt. Maj:ts Proposition Nr 158.

var sålunda vid'' denna tid av den uppfattningen, att vägen hade så liten betydelse,

att det pågående byggandet av vanlig väg med 4,o meters vägbredd icke

borde fortsättas, utan att den då resterande delen Skansholm—Lövnäs borde

kyf?SaH som enkel väg. I sin ovannämnda framställning den 20 augusti 1919

bär länsstyrelsen emellertid uttalat den uppfattningen, att vägbredden icke bör

understiga 4, o meter och att vägens uppgift och karaktär bör svara mot dem som

känneteckna landsvägar. Då som nämnts den sydligaste delen mellan Lövliden

och Skansholm redan byggts med 4, o meters bredd, vilken med hänsyn till den

väntade trafiken torde vara fullt tillräcklig för en avsevärd tid framåt, synes vägbredden

för delen Skansholm—Lövnäs—Stalon lämpligen böra fastställas till

densamma eller 4, o meter.

Längd: Skansholm—Lövnäs................................................... 24,660 m.

Kostnad inklusive broar över Lavabäcken, Västerbäcken

och Datikån respektive 17, 12 och 20 meters

fri spännvidd enligt nu reviderat kostnadsförslag

592,600 kronor motsvarande 24 kr./m. eller utan

broar 19,4 0 kr./m........................................................ —

Lövnäs—Stalon. Längd cirka............................................ 17,000 m.

Kostnad utom broar cirka 19 kr./m......................... —

Broar över Gäddbäcken och 2 smärre bäckar samt

Angermanälven förslagsvis......................................... —

Hela vägen Skansholm—Stalon......................................... 41,660 m.

motsvarande 27.84 kr./m.

592,600 kr.

323,000 »

244,400 :

1,160,000 kr.

Från Malgomajs norra ända till Kultsjöluspen, en sträcka på 27,320 meter,

är anslag beviljat för en nu under byggnad varande enklare väg om 3,6 m. bredd,

vilken vid behov torde jämförelsevis lätt genom grusning och ombyggnad av

broarna bringas att motsvara trafikbehovet för en avsevärd tid framåt. Förslag

finnes uppgjort även för vägens fortsättning fram till Saxnäs 5,370 m. på Kultsjöns

södra strand, men torde denna sträcka knappast kunna anses behövlig

annat än möjligen som ödebygdsväg.

Väg 2. Inlandsbanans station i närheten av Vojmsjöns nedra ända— Vojmsjöns

övre ända i Vilhelmina socken.

Inlandsbanan berör icke Vojmsjön, utan går fram cirka 6 km. sydost om

sjöns sydliga ända. En station, Vojmån, är förlagd på norra stranden av älven

med samma namn ett par kilometer söder om byn Storsele, och en annan station,

Fianberg, är belägen cirka 7 km. längre norrut ungefär mitt emellan byarna

Grundsjö, Fianberg och Lövberg. Från en av dessa bägge stationer bör vägen

utgå, men då avstånden från densamma fram till Vojmsjoluspen äro ungefär lika,

kan ej utan föregående undersökning avgöras från vilken av dem.

Hela vägen från Vojmån eller Fianberg förbi Vojmsjoluspen längs Vojmsjöns

norra strand fram till Vojmsjöns övre ända, där anslutning erhålles med

den under anläggning varande 5,270 m. långa och 3,o m. breda vägen av enklare

typ till Dikanäs kyrkoby, får en längd av sammanlagt cirka 66 kilometer.

Vägbredden torde för denna väg knappast behöva sättas högre än till 4, o

meter, enär någon genomgångstrafik icke kan förekomma, och utsikter för några

större avgreningar icke torde föreligga.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts Proposition Pir 158.

Kostnaden för dylik väg kan i dessa trakter och med nuvarande priser

icke beräknas lägre än 20 kr. pr meter utom broar. Av dylika förekommer eu

bro om cirka 20 meters spann över Dajkanbäcken samt 5 stycken över mindre

bäckar. Kostnaden för dessa kan överslagsvis beräknas till cirka

180,000 kronor, varför hela kostnaden skulle bliva 66,000 X 20= 1,320,000 kronor

broar ................................................................................................. 180,000 »

1,500,000 kronor

motsvarande 22,7 2 kr./m.

Väg 3. Stensele järnvägsstation—Slussfors—Tärna sockengräns i Stensele

socken.,,

Å denna väg hava redan en del arbeten utförts, sålunda har å sträckan

a) från allmänna landsvägen vid Storumans södra ända till en punkt belägen

10,520 meter därifrån med anlitande av nödhjälpsmedel och bidrag från skogsstaten

en väg blivit bruten. Denna s. k. »nödhjälpsväg» torde emellertid aldrig

hava uppfyllt de allra enklaste anspråk, som böra uppställas å en under alla

årstider framkomlig väg, och har, då den icke på något sätt underhållits, givetvis

för varje år ytterligare försämrats, varför den torde vara i behov av snar ombyggnad,

om över huvud taget någon slags körtrafik skall under barmark kunna

upprätthållas å densamma.

b) från en punkt belägen 10,520 m. från Storumans södra ända till Slussfors.

Med bifall till Kungl. Maj:ts därom gjorda framställning har riksdagen

på extra stat för vart och ett av åren 1910, 1911 och 1912 anvisat ett belopp

av 30,000 kronor att ställas till Konungens befallningskavandes i Västerbottens

län förfogande för att i huvudsaklig överensstämmelse med i nådigt brev till

länsstyrelsen den 18 juni 1909 angivna grunder användas till anläggande av

enklare vägar i länets övre lappmark. Med stöd härav har länsstyrelsen upprättat

kontrakt med de väghållningsskyldige i Stensele sockens väghållningsdistrikt

att mot åtnjutande av ett statsanslag om 45,000 kronor bygga vägsträckan

från en punkt belägen 10,520 meter från Storumans södra ända till Slussfors.

Enligt bestämmelserna i detta kontrakt skulle vägens största lutning vara 1 : 15

och normala bredd vara 3,6 meter, som vid skärningar och bankar, överstigande

0,8 meters höjd, kunde minskas till 2,6 meter, och skulle arbetet utföras så, att

vägen bleve trafikabel med enspända hjuldon utan fjädrar, samt efter verkställd

gipsning trafikabel även med åkdon försedda med fjädrar.

Arbetet, som påbörjades år 1912, bedrevs så, att sträckan mellan km. 22

vid Ersmarks by till Slussfors cirka 49 km. vid en av distriktsingenjören Skarstedt

på Konungens befallningshavandes begäran den 12 september 1915 utförd

avsyning befanns vara enligt rimlig tolkning av kontraktet färdigbyggd. Distriktschefen

Wedberg, som på begäran av Konungens befallningshavande besiktigade

vägdelen mellan km. 10/520 och km. 22 vid Ersmark den 23 augusti 1918, förklarade

i ett utlåtande till Konungens befallningshavande den 14 april 1919, att

innan de av honom angivna bristerna, i synnerhet å slyland och myr, blivit avhjälpta,

kunde vägen icke ens som ödebygdsväg anses fylla sin uppgift, varför

förbättrad röjning, stenbrytning, torrläggning och hårdgöring voro nödvändiga

förutsättningar för vägens godkännande.

I skrivelse den 30 december 1919 har emellertid väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

på anförda skäl tillstyrkt bifall till länsstyrelsens begäran, att Kungl. Maj:t

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kung}. Maj:ts Proposition Nr 158.

9

täcktes befria Stensele väghållningsdistrikt från skyldigheten till ytterligare arbete

på den väg, som distriktet jämlikt ovannämnda kontrakt åtagit sig att bygga.

Bron över Gardsjöbäcken har till frilla kostnaden erhållit anslag nr 1914,

1917 och 1918 års fond för anläggning av enklare vägar. Arbetet är ännu ej

godkänt.

c) Slussfors— Tärna sockengräns.

Enligt kontrakt mellan Konungens befallningsliavande och de väghållningsskyldige

den 29 juli och 10 augusti 1912 hava de senare mot åtnjutande av ett

statsanslag å 14,000 kronor åtagit sig att bygga denna väg av liknande beskaffenhet

som den under b) angivna. Vid av distriktsingenjören Skarstedt den 11

september 1915 företagen avsyning av vägen har densamma befunnits vara färdigbyggd,

enligt rimlig tolkning av kontraktet.

Ehuru byggandet av dessa ödebygdsvägar mellan Stensele och Tärna sålunda

skett så nyligen, att de knappast ännu kunna sägas vara nöjaktigt avslutade,

synes det med hänsyn till den ökade trafik, som givetvis blir en följd av öppnande

av inlandsbanans station vid Storumans sydliga ände vid Stensele, vara

en oundgänglig nödvändighet att ombygga denna väg till vanlig väg. Övre Stensele

socken och hela Tärna socken hava hittills haft sina huvudsakliga handelsförbindelser

med Norge, och första villkoret för att detta förhållande må kunna

ändras till det egna landets fördel är otvivelaktigt att bättre kommunikationer

skapas. Med hänsyn till de utvecklingsmöjligheter, som finnas i dessa trakter,

såväl på grund av de på senare tiden gjorda avsevärda malmfyndigheterna som

betingelserna för eu ökad jordbruks- och boskapsskötsel torde vägen Stensele—

Tärna vara en av de fjälltraktsförbindelser, varå den livligaste trafiken kan förväntas.

Genom brev den 30 maj 1919 har Kungl. Maj:t bestämt, att undersökning

uteslutande på statens bekostnad skulle ske för vanlig väg av 4,o m. vägbredd

mellan Tärna kyrkoby och Slussfors. Då sedan dess icke några skäl framkommit,

som tala för en ökning av vägbredden, torde en vägbredd av 4,o m.

böra bestämmas för hela vägen Stensele—Tärna kyrkoby. I vilken män det

redan utförda vägarbetet kan vid byggandet av denna väg komma till nytta,

kan först avgöras i samband med uppgörande av fullständiga arbetsplaner, men

Så grund av det enkla byggnadssättet och de svåra brister, som konstaterats vid

e av distriktstjänstemän företagna avsyningarna av dessa utan sakkunnig ingenjör

planerade och utförda vägbyggnader, torde man göra klokast i att vid beräkningarna

av kostnaderna för de nya vägarna icke räkna med någon större

kostnadsminskning till följd av det redan nedlagda arbetet.

Hela vägens längd inom Stensele socken från Stensele till Tärna sockengräns

uppgår till cirka 92 km. och kostnaden utan broar torde icke kunna räknas

lägre än till 19 kr. per meter,

19 X 92,000 = kronor 1,748,000: —

Broar över Laisbäcken, 2 bäckar i närheten av Strömsund,

Gardsjöbäcken, Kirjesån samt ytterligare 7 mindre bäckar »_352,000: —

kronor 2,100,000: —

motsvarande 22,82 kr./m.

Väg 4. Stensele sockengräns—Gar dvik—Ajaur—Tärna kyrkoby.

Utgör direkt fortsättning på väg 3.

Genom trenne särskilda kontrakt mellan Konungens befallningsliavande och

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 samt. 131 käft. (Nr 158.) 652 so 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. May.ts Proposition Nr 158.

de väghållningsskyldige i Tärna sockens vägliållningsdistrikt åtogo sig de senare

att anlägga en med enspända fordon utan fjädrar trafikabel väg mellan

1) Tärna gamla kyrka—Yttervik, våglängd 21,988, anslag 20,000 kr.

21 Yttervik—Ajaur » 9,340, » 7,000 >

3) Ajaur—Stenselegränsen » 11,964, » 4,000 »

Av sista delen har sträckan Ajaur—Gardvik ej erhållit anslag, utan ansågs

denna, med särskilda nödhjälpsmedel förut åstadkomna vägdel kunna tillsvidare

i befintligt skick ingå i den nya vägsträckan.

Vid besiktningar under åren 1913 och 1914, på begäran av Konungens befallningshavande

företagna av distriktsingenjörerna Aulin och Skarstedt, gjordes

vissa anmärkningar mot de utförda arbetena. Den 8 januari 1915 inkom emellertid

Konungens befallningshavande till styrelsen med begäran, att behörig person

skulle förordnas att på bekostnad av uteslutande statsmedel verkställa undersökning

och upprätta erforderliga särskilda planer och kostnadsförslag dels för vägdelen

Ajaur—Gardvik, dels ock för den återstående ödebygdsvägens inom Tärna

socken hårdgöring och grusning enligt de grunder, som bestämts för enklare

vägar. Efter en under sommaren 1915 verkställd inspektion av vägen i samband

med utförande av ovannämnda undersökning ansåg sig förrättningsmannen, distriktsingenjören

Aulin, böra hos Konungens befallningshavande tillstyrka, att innestående

delar av anslaget till samtliga tre sektioner skulle utbetalas, ehuruväl

en hel del allmänna anmärkningar gjordes mot utförandet.

För utförande av brobyggnaderna över Jokksjaurbäcken och Tärnaforsen

har anslag till fulla kostnaden erhållits ur 1914, 1917, 1918 och 1919 års fond

för anläggning av enklare vägar. Arbetena äro icke ännu godkända.

För omläggning av vägdelen Ajaur—Gardvik och iståndsättande av Tärna—

Ajaur och Gardvik—Stensele sockengräns har ur 1917 års fond för anläggning

av enklare vägar erhållits ett statsanslag om 84,200 kronor, vilket arbete nu är

under utförande. På grund av under kristiden oerhört stegrade byggnadskostnader

visade det sig emellertid, att arbetet icke gick att utföra för de beräknade

kostnaderna, utan har arbetet så småningom avstannat utan att färdigställas. Då

därjämte fråga uppstått om anläggande av en 4,o m. bred vanlig väg mellan

Tärna och Stensele, uppdrog väg- och vattenbyggnadsstyrelsen åt t. f. distriktsingenjören

Ax. Ulmoo att revidera förslaget till de.arbeten, som nu prövas böra

komma till utförande med hänsyn fäst vid dels det oundgängliga behovet av att

möjliggöra vanliga lätta fordons framförande och dels önskvärdheten av att i

möjligaste mån inskränka arbetena till vad som kan bliva till nytta för ovannämnda

vanliga väg av 4,o m. bredd. I ett den 15 december 1919 daterat kostnadsförslag

har kaptenen Ulinoo beräknat kostnaderna för ett dylikt nödtorftigt

iståndsättande av vägen inom Tärna socken till 194,100 kronor.

Som förut nämnts har Kungl. Maj.t redan genom brev den 30 maj

1919 bestämt, att arbetsplan för en 4,o m. bred vanlig väg skall för denna

väg upprättas uteslutande på statens bekostnad. Denna undersökning är nu

verkställd, i vad avser arbetet på marken, men utarbetandet av förslaget har icke

ännu avslutats. Av en här i styrelsen företagen överslagsberäkning har framgått,

att kostnaden för den 43,8 km. långa vägen icke torde kunna utföras för en kostnad

understigande

17 kr. per in. = kronor 744,600: —

Broar över Jokksjaurbäcken och Tärnaån, samt 4 stycken mindre

bäckar beräknas till ............................................................... » 225,400: —

kronor 970,000: —

motsvarande 22,15 kr./m.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kung!. Maj:ts Proposition Nr 158.

11

Väg 5. Sorsele kyrkoby—Gillisnuole i Sorsele socken.

Inlandsbanans station vid Sorsele är enligt det senast renstakade förslaget

belägen öster om den östligaste grenen av Vindelälven. Yägen till Gillisnuole

bör sålunda utgå från denna station och förläggas öster om Nedre Gautsträsk,

då icke någon bro över Vindelälven erfordras.

Hela sträckan från Sorsele, öster om Nedre Gautsträsk norr om Stor-Vindeln

till Gillisnuole utgör 58 km. Här vidtager den väg av enklare typ mellan

Storvindeln och Övre Gautsträsks kapell, som nu är under byggnad med anslag å

119,700 kronor ur 1914 och 1915 års fond för anläggning av enklare vägar. Denna väg

anlägges med en körbanebredd av 3, o meter och en största lutning av 1: 10.

Enär trafiken å vägen Sorsele—Gillisnuole endast torde vara av rent lokal betydelse,

i det att någon genomgångstrafik icke kan ifrågakomma, och då några avgreningar

näppeligen kunna tänkas uppstå inom överskådlig tid, synes det som

vägbredden icke behövde tagas större än 4,o meter.

Kostnaden för vanlig väg med 4,0 meters bredd torde icke kunna räknas

lägre än 21 kr. per m. 58,000 X 21 .................................... = kronor 1,218,000: —

Broar över Laisälven, Grundbäcken, Lairobäcken,

Gersbäcken m. fl................................................................_»_352,000: —

kronor 1,570,000: —

motsvarande 27,0" kr/m.

Om sträckningen skulle tagas från Sorsele station över Sorsele kyrkoby

utefter nedre Gautsträsks västra strand samt över Vindelälven vid Storvindelns

södra ända, ökas våglängden med cirka 3 km., varjämte kommer att erfordras

tvänne broar över Vindelälvens bägge grenar vid Sorsele samt i stället för bron

över Laisälven en bro över Vindelälven vid Storvindelns södra ända, vilket kommer

att öka''kostnaden med cirka 350,000 kronor.

Kostnadssammanställning.

Väg.

Längd

ra.

Bredd

in.

Kostnad

utom

broar.

Kr/m.

Summa kost- nad utom

broar.

Kr.

Kostnad för

broar.

Kr.

Kostnad

med

broar.

Kr/m.

Totalkostnad

Kr.

Skansholm—Stalon ......

41,660

4,o

19,25

802,000

358,000

27,81

1,160,000

V oj msjöluspen—V oj m- sjöns övre ända ......

66,000

4,o

20, oo

1,320,000

180,000

22,72

1,500,000

Stensele— Tärna socken- gräns ...................

92,000

I 4,5

l 4,o

4,0

19,oo

1,748,000

352,000

22,82

2,100,000

Stensele sockengräns—

Tärna kyrkoby .........

43,800

17,oo

744,600

225,400

22,15

970,000

Sorsele kyrkoby—Gillis- nuole ....................

58,000

4,o

21,oo

1,218,000

352,000

27,07

1,570,000 i

Summa

301,460

19,87

5,833,600

1,467,400

24,21

7,300,000

Kostnaderna äro beräknade efter 1919 års priser.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 158.

Det är sålunda en betydande kostnad, som behöver nedläggas för åstadkommande

av omförmälda landsvägar. Skulle man av denna anledning ställa sig

tveksam, så skulle besparingar möjligen kunna ske endast genom minskning av

de föreslagna bredderna och ökning av lutningarna, enär man på grund av de

dyra underhållskostnaderna näppeligen bör använda ett enklare byggnadssätt.

Sålunda skulle under dessa förhållanden vägen Skansholm—Stalon kunna byggas

med 3,6 meters bredd. Vägen Sorsele kyrkoby—Gillisnuole kunde möjligen fylla

behovet även om bredden endast toges till 3, o meter.

Om dessa inskränkningar vidtagas, skulle de beräknade kostnaderna kunna

nedbringas med allenast omkring en halv miljon kronor, vilket visar att bredderna

å dessa huvudvägar ej böra minskas, då vinsten är ringa i förhållande till

olägenheterna för framtiden.

Dessa kostnader äro som förut nämnts endast approximativa, och bättre

kännedom om de verkliga kostnaderna kan icke fås, förr än undersökning verkställts

och arbetsplaner upprättats.

Samtliga de kommuner, som beröras av alla dessa vägbyggnader, höra till

de i skattehänseende allra mest betungade i landet, så t. ex. utgick för år 1919

i kommunalskatt inom Tärna socken 12,9 2 kronor per bevillningski''ona, i vägskatt

2,4 5 kronor per vägfyrk förutom naturaunderhåll å allmänna vägarna samt

dessutom landstings- och kronoskatt, varför det är för väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

uppenbart, att ingen möjlighet förefinnes att pålägga innebyggarna i

dessa fattiga landsändar de ytterligare kostnader, som skulle uppstå för aen händelse

att statsanslaget till vägbyggnaderna skulle utgå efter vanliga grunder,

d. v. s. med två tredjedelar av beräknade kostnaderna, utan torde det vara en

oavvislig nödvändighet, att dessa vägar anläggas helt och hållet på statens bekostnad.

De av länsstyrelsen i dess framställning anförda siffrorna angående de

fyra socknarnas ekonomiska läge tala sitt tydliga språk. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

anser därför i likhet med länsstyrelsen, att icke ens det

blivande vägunderhållet kan eller bör läggas på de nuvarande vägdistrikten. Man

måste nämligen befara, att om så gjordes, skulle underhållet av dessa långa vägbyggnader

genom en synnerligen glest befolkad trakt bliva eftersatt på ett sätt,

som helt visst skulle leda till vägamas snara fördärvande och obrukbarhet. För

att få frågan om det blivande vägunderhållet närmare utvecklad, har styrelsen inhämtat

yttrande från länsstyrelsen, som i skrivelse den 11 oktober 1919 anfört,

att underhållsskyldigheten varken kan eller bör läggas på de nuvarande

vägdistrikten, som äro synnerligen tungt belastade i skattehänseende. Länsstyrelsen

kan ej heller föreslå, att underhållet lägges på landstinget, enär landstingsskatten

för 1920 är den högsta som utgår i riket. På grund av länsstyrelsens

i nämnda skrivelse åberopade skäl får styrelsen därför som sin

åsikt framhålla, att staten bör åtaga sig även det framtida underhållet å vägarna,

intill dess att detsamma kan bliva överflyttat från de nuvarande vägdistrikten till

länen eller annan större vägkommun. Ärliga kostnaden för detta underhåll kan

enligt jordbruksdepartementets statistiska tabell över allmänna väghållningsbesväret

på landet för år 1917 skattas till c:a 12 öre per meter.»

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen framhåller därefter att, då av

den föreliggande utredningen framgår, att kostnaden för byggande av

samtliga dessa vägar uppgår med nuvarande höga å-pris till cirka

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. May.ts Proposition Nr 158.

13

7,300,000 kronor, ett genomförande av företaget i sin helhet torde kräva

en avsevärd tidrymd och utbyggandet böra ske successivt. Den väg,

som då först bör komma ifråga, är enligt styrelsens uppfattning

otvivelaktigt vägen Stensele—Tärna och därnäst de bägge Vilhelminavägarna,

Skansholm—Stalon och utefter Vojmsjöns östra strand. Tärna

socken anser styrelsen nämligen i fråga om kommunikationsförbindelser

vara att anse som den sämst ställda bygden. Socknen har sin

mesta tillförsel från Norge, men livsmedel föras även å den synnerligen

bristfälliga härovan närmare beskrivna ödebygdsvägen från Stensele,

vilken ort hittills haft sin huvudsakliga tillförsel från den cirka 16

mil avlägsna Hällnäs järnvägsstation. Då dessutom bebyggelsen i

Lycksele lappmark, företrädesvis i Tärna socken, är väl utvecklad och

sträcker sig ända upp emot riksgränsen, varigenom inlandsbanan bär

kommer att få ett i befolkningsgeografiskt hänseende fördelaktigt läge,

i det att en fjärdedel av befolkningen eller cirka 5,600 personer bor

ovanom den blivande järnvägslinjen, och då bygdens utvecklingsmöjligheter

såväl i jordbruks- som gruvdriftshänseenden äro goda, är enligt styrelsens

åsikt å denna vägförbindelse en förhållandevis livlig trafik omedelbart

att förvänta.

I detta sammanhang framhåller styrelsen tillika, att beslut om byggande

av enklare vägar uteslutande på statsverkets bekostnad i betungade

och glest bebyggda fjälltrakter, där vederbörande vägbållningsskyldige sakna

förmåga att med egna tillskott utgöra den del av byggnadskostnaden, som

utöver sedvanligt statsbidrag kunnat erfordras, redan förut fattats. Sålunda

bar exempelvis Kungl. Maj:t genom utslag den 8 december

1915 på underdåniga besvär av Pajala tingslags väghållningsdistrikt, med

ändring av ett Konungens befallningshavandes i Norrbottens län utslag,

förklarat vägbållningsdistriktet pliktigt bygga och underhålla vägen från

Alanen Kihlangijoki till Muonionalusta kapell allenast under förutsättning

att statsbidrag erhölles till fulla beräknade byggnadskostnaden.

Styrelsen anser det sålunda kunna förväntas, att liknande berättigade krav

kunna komma att resas även i andra län än Västerbottens.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen förklarar, att då styrelsen icke

har anledning förvänta, att Kungl. Maj:t och riksdagen med nu rådande

höga material- och arbetspriser och under nuvarande statsfinansiella förhållanden

kunna befinnas villiga att besluta om omedelbart utförande på

statsverkets bekostnad av samtliga ifrågavarande vägar, styrelsen har för

avsikt att i den mån så kan befinnas möjligt huvudsakligen med ortsbefolkningens

hjälp söka utföra dessa vägbyggnader och allt efter som

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 158.

Departements
chefen.

fullständiga arbetsplaner kunna föreligga inkomma med hemställan om

anslag för varje särskild väg.

Slutligen erinrar styrelsen, att, som redan framhållits, undersökning

uteslutande på statsverkets bekostnad för vägen Slussfors—Tärna kyrkoby

redan är beslutad och under utförande, och har kostnaden för sättande

av den under vissa årstider nästan oframkomliga ödebygdsvägen i

sådant skick, att lättare fordon må kunna under alla förhållanden framföras

å densamma, beräknats till 194,100 kronor.

Med anledning av vad sålunda anförts har styrelsen hemställt, att

det belopp å 300,000 kronor, som styrelsen i skrivelsen den 23 september

1919 föreslagit skola anvisas för 1920 och 1921 för påbörjande av

vissa vägarbeten i Västerbottens län, måtte få användas för iståndsättande

av ödebygdsvägen mellan Tärna kyrkoby och Stensele sockengräns och

till påbörjande av utbyggnad av vägen mellan Tärna kyrkoby och Slussfors

till 4 meter bred vanlig väg.

Vidare har styrelsen föreslagit, att styrelsen måtte bemyndigas att

uppgöra fullständiga arbetsplaner till övriga ovannämnda fyra huvudvägar

i Västerbottens län uteslutande, och sålunda även beträffande

hantlangningskostnaderna, på statens bekostnad, under villkor att de

kommunala myndigheterna i respektive socknar, på förrättningsmannens

anmodan, ombesörja anskaffande av erforderlig hantlangning, inbegripet

förmän för hantlangningsmanskap, båtar och sådana undersökningsredskap,

som icke äro att hänföra till instrumenter, samt att

kostnaderna härför må utgå av de medel, som äro ställda till länsstyrelsens

förfogande för vägundersökningar.

Med inlandsbanans framdragande norrut blir det en angelägenhet av

vikt icke blott för vederbörande orter utan också för statens järnvägar, att

förbindelserna mellan inlandsbanan och de väster därom belägna trakterna,

som utgöra viktiga uppland för järnvägstrafiken och som nu äro

ytterst vanlottade i kommunikationshänseende, bliva ordnade på ett planmässigt

och tillfredsställande sätt. De långsträckta sjöarna i berörda

trakter bliva härvid, i den mån ordnad sjöfart å dem kan komma till

stånd, av stor betydelse som förbindelseleder. Men framför allt och

närmast gäller det, att vägväsendet så utvecklas, att det kan förmedla

den avsevärda trafik, som är att för inlandsbanan påräkna från de vidsträckta

områdena väster därom.

Särskilt i vissa delar av Västerbottens fjällbygder, framför allt i

Tärna socken, har befolkningen sedan länge haft sitt handelsutbyte så

gott som uteslutande med Norge, med vilket land Tärna socken har

goda vägförb in delser. Genom inlandsbanans framdragande yppas möj
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kung!. Maj.ts Proposition Nr 158.

lighet för nu berörda fjällbygder att inom det egna landet erhålla avsättning

för sina produkter och därifrån fylla sitt importbehov. Men

första villkoret härför är ordnandet av goda vägförbindelser till

stationer vid inlandsbanan, något som befolkningen icke själv mäktar

åstadkomma med de bidrag, som enligt hittills gällande grunder erhållas

av statsmedel. Riksdagen har därför också uttalat, att en uppoffring

från statens sida i syfte att knyta här ifrågavarande isolerade

fjällbefolkning närmare samman med det egna landet, så att den icke

längre må vara för sin existens beroende av vårt grannland, vore en

fosterländsk gärning, vars betydelse icke kunde underskattas. Härtill

kommer, att dessa bygder i förhållande till sin nordliga breddgrad och

ansenliga höjd över havet äga avsevärda betingelser för jordbruk och

boskapsskötsel, särskilt Tärna socken, som enligt erfarenheten från krisåren

visat sig äga ett produktionsöverskott, som bör i första hand bevaras

för den inhemska konsumtionen. På senare tider hava därjämte

i dessa trakter konstaterats malmförekomster, som sjmas med förbättrade

kommunikationer utlova en betydande gruvdrift. Vidare kan man förvänta,

att statens väldiga skogstillgångar i dessa bygder, som nu i följd

av transportförhållandena i stor omfattning förfaras, skola kunna behörigen

utnyttjas, om vägförbindelserna därstädes bliva tillfredsställande

ordnade.

I anslutning till länsstyrelsens i Västerbotten förslag har väg- och

vattenbyggnadsstyrelsen'' nu preliminärt uppgjort plan för de nödvändigaste

väganläggningarna i ifrågavarande fjällbygder. Enligt denna

plan skulle på statsverkets uteslutande bekostnad följande fem huvudvägar

efter hand utföras, nämligen

1) Skansholm—Stalon i Vilhelmina socken, 41,66 km.;

2) Inlandsbanans station i närheten av Vojmsjöns nedre ända till

Voj msjöns övre ända i Vilhelmina socken, 66 km.;

3) Inlandsbanans station vid Stor Urnans nedre ända vid Stensele

—Luspen förbi Slussfors till Tärna sockengräns i Stensele socken,

92 km.;

4) Fortsättning av sistnämnda väg från Stensele sockengräns till

Tärnaby i Tärna socken, 43,8 km.; samt

5) Sorsele kyrkoby—Gillisnuole i Sorsele socken, 58 km.

Till dessa huvudvägar skulle därefter inom de särskilda socknarna

anslutas enklare vägar och ödebygdvägar på sätt förutnämnda genom

länsstyrelsens försorg uppgjorda plan utvisar.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, som efter nu gällande arbetsoch

materialpris, ehuru endast approximativt, beräknat kostnaderna för

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj.ts Proposition Nr 158.

byggandet av nämnda fem huvudvägar till ett så betydande belopp som

7,300,000 kronor, ifrågasätter icke omedelbart utförandet av samtliga

vägarna, utan anmäler sin avsikt att, allt efter som fullständiga arbetsplaner

föreligga, inkomma med hemställan om anslag för varje särskild väg.

Huruvida den av väg- och vatteubyggnadsstyrelsen framlagda planen

för väganläggningar till ifrågavarande fjällbygder kan och bör i sin helhet

komma till utförande, torde för närvarande ej vara möjligt att bedöma.

Med hänsyn till de betydande kostnader, som äro förbundna med

byggandet av berörda huvudvägar, synes det i allt fall under nuvarande

statsfinansiella förhållanden och rådande höga arbets- och materialpris

ej kunna ifrågakomma att träffa avgörande om utförandet av programmet

i hela dess vidd. Då det synes otvetydigt, att ett ordnande av tillfredsställande

vägförbindelser till Tärna socken ur såväl nationella som

andra synpunkter i främsta rummet bör äga rum, lärer sålunda för närvarande

böra upptagas endast frågan om utförande av de under 3) och

4) i planen upptagna vägarna från Stensele till Tärna sockengräns

och fortsättning därav till Tärna kyrkoby.

Såsom väg- och vattenbyggnadsstyrelsen erinrar, hava statsmakterna

tidigare beviljat medel till utförande av vägar till Tärna socken. En

s. k. ödebygdsväg har med dessa medel kommit till utförande å större

delen av sträckan Stensele—Tärna kyrkoby. Enligt vad jag inhämtat,

befinner sig emellertid denna ödebygdsväg i ett synnerligen bristfälligt

skick. Orsaken härtill är främst att söka däri, att själva vägarbetet icke

stått under sakkunnig ledning och att ett alltför enkelt byggnadssätt

kommit till användning vid vägens utförande, så att underhållskostnaderna

blivit oöverkomliga. Då erforderlig grundförstärkning ej ägt rum

och anordningarna för vattenavledning äro underhaltiga, har vägen på

de ställen, där den naturliga grunden är av mindre god beskaffenhet,

icke kunnat motstå den ogynnsamma påverkan av trafik och otjänlig

väderlek. Redan under år i918 meddelade vederbörande postmästare,

att det inträffat, att postförarna endast med största svårighet kunde taga

sig fram på vägen, varför stora mängder post måste hopas i Slussfors

och Tärna by utan möjlighet till befordran, och under vissa perioder av

året torde så alltjämt vara fallet. Detta är desto betänkligare, som livsmedel

och dylikt i stor omfattning försändes till och från Tärna som

postpaket. Med anledning av de förefintliga bristerna erhölls ur 1917

års fond för anläggning av enklare vägar ett statsanslag av 84,200 kronor

för vägens iståndsättande som enkel väg. På gvund av kristidens

oerhört stegrade bygg n ad s k o st n åder har arbetet härmed emellertid icke

kunnat utföras för de beräknade kostnaderna utan småningom avstannat

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kung!. Maj:ts Proposition Nr lott.

17

utan att färdigställas. Vid sedermera företagen revidering av förslaget till

de arbeten, som nu prövas böra komina till utförande med hänsyn till dels

det oundgängliga behovet av att möjliggöra vanliga lätta fordons framförande

och dels önskvärdheten av att i möjligaste mån inskränka arbetena

till vad som kan bliva till nytta för den av styrelsen ifrågasatta vanliga

vägen av 4 meters bredd, hava kostnaderna för ett dylikt nödtorftigt

iståndsättande av vägen inom Tärna socken beräknats till 194,100 kronor.

Om ej ödebygdsvägen skall bliva helt ofarbar och således förbindelsen

med Tärna socken nästan omöjliggöras, lärer det vara nödvändigt,

att de sålunda ifrågasatta förbättringsarbetena å ödebygdsvägen snarast

möjligt komma till stånd. Att undanskjuta dessa arbeten i avvaktan på

att en vanlig väg om 4 meters bredd kan bliva färdig, lärer, enligt vad

jag inhämtat, beträffande sträckan Tärna kyrkoby—Stensele sockengräns

ej låta sig göra. Med hänsyn till vunna erfarenheter om vägbyggnader

i fjälltrakter torde man nämligen hava att räkna med en betydande

byggnadstid, innan eu väg av högre typ kommer till stånd. Åven om,

såsom synes vara fallet, arbetena å ödebygdsvägen endast i mindre omfattning

kunna komma till användning vid utläggande av en ny vanlig

väg av bättre beskaffenhet, lärer det därför vara oundgängligen nödvändigt

för att kunna tillgodose trafiken under de närmaste åren att

provisoriskt sätta ödebygdsvägen å nämnda sträcka i stånd. Å andra

sidan kräves för en kommande anläggning av en vanlig väg att under

byggnadstiden äga tillgång till en materialväg, varför iståndsättandet av

ödebygdsvägen i själva verket även utgör ett villkor för bedrivandet

av arbetena med byggande av en sådan vanlig väg.

Om ett iståndsättande av ödebygdsvägen å sträckan Tärna kyrkoby—

Stensele sockengräns sålunda omedelbart synes böra äga rum, kan detta

emellertid ske till den av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen beräknade

kostnaden endast under förutsättning, att en vanlig väg kommer till

utförande inom den närmaste tiden. I annat fall bleve kostnaderna

avsevärt högre. I likhet med väg- och vattenbyggnadsstyrelsen håller

jag före, att för en effektiv framtida förbättring av ifrågavarande trakters

kommunikationsförhållanden en ny väg till Tärna bör planeras av

sådan beskaffenhet, att den kan tåla även tyngre trafik, såsom framförande

av lastautomobiler, och att byggnadssättet i övrigt kommer att

överensstämma med det för statsunderstödda vägbyggnader av vanlig

typ brukliga. Vägen torde, i huvudsaklig överensstämmelse med styrelsens

förslag, efter hand böra framdragas från Tärna kyrkoby ända ned

till Stensele (Luspen). Som ett första stadium skulle utbyggnad av vägen

ske till Slussfors, varifrån ångbåtsförbindelse under vissa tider av året

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 sand. 131 höft. (Nr 158.) 65220 3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kung1. Maj:ts Proposition Nr 158.

finnes till Stensele. Som styrelsen erinrat, tiar Kungl. Maj:t också den

30 maj 1919 bestämt, att arbetsplan för en 4 meter bred vanlig väg

skall för sträckan Tärna kyrkoby—Slussfors uteslutande på statens bekostnad

upprättas. Utarbetandet av denna arbetsplan har dock ännu ej

avslutats. Kostnaderna för vägen hava emellertid för sträckan Tärna

kyrkoby—Stensele sockengräns (43,8 km.) approximativt beräknats till

970,000 kronor och för sträckan Stensele sockengräns—Slussfors (27 km.)

till 555,000 kronor. Hela kostnaden för en vanlig väg från Tärna kyrkoby

till Stensele skulle uppgå till i runt tal 3,070,000 kronor. Detta

belopp är visserligen högst betydande. Om kostnaderna, såsom även

från arbetssjmpunkt torde vara nödvändigt, fördelas på ungefär en 10-års

period, skulle den årliga utgiften dock begränsas till omkring 300,000

kronor. Till en början synes emellertid ej påkallat att träffa avgörande

om vägens anläggning annat än beträffande sträckan Tärna kyrkoby—

Slussfors.

Enligt vad jag från väg- och vattenbyggnadsstyrelsen inhämtat,

vore avsett att påbörja ifrågavarande arbeten å sträckan Stensele sockengräns—

Slussfors, och skulle därmed eu förbättring av ödebygds vägen

å denna sträcka kunna undvikas.

Av den föreliggande utredningen torde framgå, att det måste anses

uteslutet, att vederbörande kommuner eller orter skulle kunna förmå att

själva deltaga i byggandet av den nu ifrågavarande vägen, och lärer

staten även vara nödsakad att tillsvidare, intill dess vägunderhållet må

kunna överflyttas från de nuvarande vägdistrikten till större vägkommuner,

helt och hållet bekosta underhållet av vägen. Däremot skulle det givetvis

åligga vederbörande att på nu gällande villkor bygga de vägar av andra

eller tredje ordningen, som böra anknytas till den planerade huvudvägen,

och redan detta skulle ställa dessa svaga och glest befolkade kommuner

inför synnerligen svårlösta finansiella spörsmål.

Det i årets statsverksproposition beräknade beloppet å, 200,000 kronor

skulle sålunda enligt mitt förslag användas till iordningställande

av ödebygdsvägen Tärna kyrkoby—Stensele sockengräns samt för påbörjande

av arbetena å en 4 meter bred vanlig väg mellan Tärna kyrkoby

och Slussfors. Det för sistberörda ändamål tillgängliga beloppet bleve

visserligen helt obetydligt, men lärer det emellertid, som av det ovan

anförda framgår, vara för de planerade arbetena å ödebygdsvägen nödvändigt

att äga kännedom om huruvida anslag för en väg av högre typ

är att för framtiden påräkna.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har slutligen hemställt om bemyndigande

att uteslutande, och således även beträffande hantlangnings
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts Proposition Nr 158.

19

kostnaderna, på statsverkets bekostnad uppgöra planer — i den mån

sådant ej redan skett — till samtliga förut omförmälda huvudvägar.

Då arbetena med dylika planer emellertid ej synas böra igångsättas förrän

i den mån vederbörande vägar kunna tänkas komma till stånd, torde

inom den närmaste tiden sådant bemyndigande böra lämnas endast beträffande

återstående delen av ifrågavarande väg till Tärna socken —

nämligen sträckan Slussfors—Stensele; och har jag för avsikt att framdeles

tillstyrka Kungl. Maj:t att vidtaga åtgärd i sådant hänseende.

På grund av vad sålunda anförts hemställer jag, att Kungl. Maj:t

måtte föreslå riksdagen

att för iståndsättandet av ödebygdsvägen mellan

Tärna kyrkoby och Stensele sockengräns samt till påbörjande

av anläggning av en fyra meter bred vanlig

väg mellan Tärna kyrkoby och Slussfors, allt i huvudsaklig

överensstämmelse med av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

framlagt förslag, på extra stat för år 1921

anvisa ett reservationsanslag av 200,000 kronor.

Vad departementschefen sålunda hemställt, däruti

statsrådets övriga ledamöter instämde, behagade Hans

Maj:t Konungen bifalla; och skulle proposition till

riksdagen avlåtas av den lydelse, bilaga till detta protokoll

utvisar.

Ur protokollet:

C. Ullman.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1920:283 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående anläggning av väg till Tärna socken m. rn. jämte en i ämnet väckt motion. s. 10 i texten
  2. SU 1920:143 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anläggning av väg till Tärna socken m. m. jämte en i ämnet väckt motion. s. 4 i texten