Angående viss garanti åt de svenska sockerfabriksaktiebolagen
1920-03-05 · 18 sidor, varav 18 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 18 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1920:198, Angående viss garanti åt de svenska sockerfabriksaktiebolagen
Dokumentets text
Kung!. Maj:ts proposition Nr 198.
1
Nr 198.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående viss garanti åt
de svenska sockerfabriksaktiebolagen; given Stockholms,
slott den 5 mars 1920.
Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över
jordbruksärenden för denna dag vill Kungl. Maj:t härmed föreslå riksdagen
medgiva,
att — under förutsättning att svenska sockerfabriksaktiebolaget
och mellersta Sveriges sockerfabriksaktiebolag förbinda sig att till odlare
av sockerbetor för deras räkning under år 1920 utbetala ersättning i
huvudsaklig överensstämmelse med av chefen för jordbruksdepartementet
i statsrådsprotokollet förordade grunder — staten må gent emot bemälda
bolag ikläda sig garanti för sådana av Kungl. Maj:t godkända
kostnader för inköp av 1920 års betskörd och dennas förädling, som
icke täckas av härför av vederbörande bolag på förhand mot redovisningsskyldighet
uppburna medel och som icke heller kunna uttagas vid det
framställda sockrets försäljning.
De till ärendet hörande handlingar skola tillhandahållas riksdagens
vederbörande utskott.
GUSTAF.
Alfred Petersson.
Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 sand■ 161 käft. (Nr 198.)
1
2
Kungl. Maj:ts proposition Nr 198.
1917 års
beslut.
Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 5
mars 1920.
Närvarande:
Hans excellens herr statsministern EdéN,
Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Hellnkr,
Statsråden: Petersson,
Petrén,
Nilson,
Löfgren,
friherre Palmstierna.
Undén,
Thorsson,
Holmquist,
Olsson.
Chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Petersson anförde:
I proposition nr 45 den 6 februari 1917 föreslog Kungl. Maj:t
riksdagen att — under förutsättning att svenska sockerfabriksaktiebolaget
och mellersta Sveriges sockerfabriksaktiebolag förbunde sig att
till odlare av sockerbetor för deras räkning under år 1917 utbetala ersättning
i huvudsaklig överensstämmelse med de grunder, som av dåvarande
chefen för jordbruksdepartementet förordats i det vid propositionen
fogade utdrag av statsrådsprotokollet över jordbruksärenden —
antaga ett propositionen bilagt förslag till kungörelse angående viss
nedsättning av sockerskatten.
Det bör erinras, att för såväl importerat som inom landet tillverkat
socker skall vid sockrets utlämnande till fritt bruk erläggas särskild
3
Kung!. Maj:ts ''proposition Nr 198.
skatt, vilken enligt förordningen den 15 december 1914 (nr 416) utgick
med 16 öre för kilogram. För det socker, som tillverkades vid de redan
anlagda råsockerfabrikerna i Östergötland och Västergötland samt på
Öland och utlämnades till fritt bruk antingen omedelbart från samma
fabriker eller från raffinaderiet i Lidköping efter där verkställd raffinering,
utgick dock skatten med endast 12 öre för kilogram. Matsirap
och melass av vanliga typer draga icke sockerskatt.
I skrivelse nr 27 den 3 mars 1917 anmälde riksdagen, att riksdagen
— under förutsättning att svenska sockerfabriksaktiebolaget och mellersta
Sveriges sockerfabriksaktiebolag förbunde sig att, utöver gällande kontraktpris
jämte odlingsbidrag av 40 kronor per odlad hektar, till odlare
av sockerbetor för deras räkning under år 1917 utbetala ersättning med
60 öre per deciton betor, samt att av sålunda utfäst högre ersättning
åt betodlarna ingen ökning av då gällande maximipris å socker måtte
föranledas — antagit författning angående viss nedsättning av sockerskatten
av innehåll, att från dag, som Kungl. Maj:t bestämde, till och
med den 31 oktober 1917 skatt skulle erläggas med 10 */s öre för kilogram,
dock att för socker från de mellansvenska ovan nämnda fabrikerna
skatten skulle under samma tid utgå med 4 V3 öre för kilogram.
Kungörelse angående nedsättning av sockerskatten i överensstämmelse
med riksdagens beslut utfärdades den 3 mars 1917 (nr 66).
Sedan från de bägge sockerfabriksaktiebolagen framställningar inkommit
med begäran, att ersättning måtte beredas dem för den höjning
i tillverkningskostnader, som vore att förutse vid avarbetandet av 1917
års sockerbetsskörd, tillkallades den 30 oktober 1917 särskilda sakkunniga
för att verkställa utredning och avgiva förslag angående skäligt
pris å socker jämte eventuellt andra produkter vid sockertillverkningen
under konsumtionsåret 1917—1918 samt till erforderliga åtgärder från
statens sida för främjande av den inhemska sockerproduktionen för konsumtionsåret
1918—1919 ävensom vad med dessa frågor ägde sammanhang.
Dessa sakkunniga företogo omedelbart till behandling frågan angående
den ökning av priset å socker och sirap, som motsvarade de
ökade kostnaderna för förädling av 1917 års vitbetsskörd, samt hemställde
i P. M. den 14 november 1917 om vissa förändringar i då gällande
maximipris å socker och sirap.
Genom förordning den 23 november 1917 fastställde Kungl. Maj: t
1918 års
beslut.
4
Kanyl. Maj:ts proposition Nr 198.
maximipris å socker och sirap i enlighet med vad de sakkunniga sålunda
föreslagit.
Efter det de sakkunniga verkställt åtskilliga undersökningar för
beräknande av kostnaderna för odling av sockerbetor år 1918, fann jag
mig böra tillstyrka, att statens åtgärder för sockerbetsodlingens främjande
sagda år måtte grundas på att priset å sockerbetor med en sockerhalt
av 16 procent skulle utgå vid så kallad höstleverans med 5 kronor 10
öre för deciton och vid så kallad vinterleverans med 5 kronor 40 öre
för deciton. För varje överskjutande tiondels procent sockerhalt skulle
erläggas ett tilläggspris av 2 öre för deciton.
De sakkunniga beräknade i P. M. den 2 februari 1918, att vid
dessa pris och med vanligt förhållande mellan höst- och vinterleveranser
samt med den vanliga sockerhalten av 16.5 procent hos betan genomsnittspriset
skulle komma att uppgå till i runt tal 5 kronor 30 öre per
100 kilogram betor. Det beräknades vidare, att härigenom skulle i
jämförelse med år 1917 uppstå en merkostnad för svenska sockerfabriksaktiebolaget
av 24,650,000 kronor och för det mellansvenska bolaget av
1,275,000 kronor eller tillhopa i runt tal 26,000,000 kronor.
För beredande av tillgång för gottgörande av denna merkostnad
föreslogo de sakkunniga, att lösenavgiften för socker till industriellt
behov, restauranger m. m. skulle höjas från och med den 1 mars 1918,
att för ändamålet jämväl skulle tagas i anspråk överskott å dessförinnan
influtna lösenavgifter, att sockerskatten måtte under tiden 1 mars—31
oktober 1918 nedsättas med 10 öre för kilogram socker, som utlämnades
till förbrukning, samt att maximiprisen måtte från den 1 mars 1918
höjas å bitsocker med 25 öre, å övriga sockersorter med 10 öre och å
sirap med 6 öre, allt för kilogram. De sålunda föreslagna åtgärderna
beräknades inbringa intill den 31 oktober 1918 23,300,000 kronor. Vad
som därutöver erfordrades till täckande av de kostnader, som de stegrade
betpriserna under år 1918 skulle medföra för bolagen, ansågo de sakkunniga
utan allt för stora olägenheter böra kunna uttagas under konsumtionsåret
1918—1919.
I P. M. den 19 februari 1918 töreslog därefter de sakkunnigas
majoritet, att svenska sockerfabriksaktiebolaget måtte i avvaktan på vissa
utredningar få tillsvidare beräkna ett vinstbelopp av högst 6,750,000
kronor mot redovisningsskyldighet och att för de härav föranledda
ökade utgifterna maximiprisen måtte ytterligare höjas, nämligen för
bitsocker till 27 öre, för annat socker till 12 öre och för sirap till
7 öre.
Kungl. Maj:ts proposition Nr 198. 5
Den 22 februari 1918 aumälde jag detta ärende för Kungl. Maj:t.
Jag yttrade därvid, att det syntes liksom året förut böra tillkomma
staten att bereda bolagen ersättning för det ökade betpris, de borde tillförbindas
att betala, och att jag icke hade något att erinra mot de sakkunnigas
beräkning av den härav föranledda totala merkostnaden för
bägge bolagen till sammanlagt 26 miljoner kronor, med tillägg av visst
belopp på grund av de sakkunnigas P. M. den 19 februari 1918. I
avseende å de föreslagna sätten för beredande av de behövliga medlen
hade jag mot de sakkunnigas förslag ej annat att erinra, än att inaximipriset
å bitsocker ej borde höjas med mer än 17 öre. Jag anförde
vidare:
»Genom de sålunda föreslagna åtgärderna kan beräknas intill utgången av
oktober månad 1918 tillgodokomma bolagen följande belopp, varvid kvantiteterna
socker och sirap upptagas enligt de sakkunnigas beräkningar:
Av lösenavgift för socker till industri och restauranger................ kronor 6,100,000
Sänkning av sockerskatten ................................................................. » 7,350,000
Förhöjning med 17 öre per kilogram av maximipriset å bitsocker;
för 14,700,000 kilogram ................................................................ » 2,499,000
Förhöjning med 12 öre per kilogram av maximipriset å annat
socker än bitsocker; för 58,800,000 kilogram............................ » 7,056,000
Förhöjning med 7 öre per kilogram av maximipriset å sirap; för
5,000,000 kilogram ....................................................................... » 350,000
Summa kronor 23,355,000.
I likhet med de sakkunniga anser jag återstoden av det erforderliga ersättningsbeloppet
till bolagen böra uttagas under nästkommande komsumtionsår.»
I proposition nr 103 föreslog Kungl. Maj:t i enlighet härmed
riksdagen att — under förutsättning att svenska sockerfabriksaktiebolaget
och mellersta Sveriges sockerfabriksaktiebolag förbunde sig
att till odlare av sockerbetor för deras räkning under år 1918 utbetala
ersättning i huvudsaklig överensstämmelse med av mig förordade grunder
— antaga propositionen bilagt förslag till kungörelse angående viss
nedsättning av sockerskatten, innehållande att skatten skulle från och
med den dag under år 1918 Kungl. Maj:t bestämde till och med den
31 oktober samma år utgå med 6 öre för kilogram, dock att för det
socker, som tillverkades vid de redan anlagda råsockerfäbrikerna i Östergötland
och Västergötland samt på Öland och utlämnades till fritt bruk
antingen omedelbart från samma fabriker eller från raffinaderiet i Lidköping
efter där verkställd raffinering, skatten under omförmälda tid
skulle utgå med 2 öre för varje kilogram.
6
1919 års
beslut.
Kung!. Maj:ts proposition Nr 198.
I skrivelse nr 77 anmälde riksdagen, att denna proposition blivit av
riksdagen bifallen.
Därefter utfärdades den 22 mars 1918 ny förordning angående
maximipris å socker och sirap (nr 158) samt kungörelse angående viss
nedsättning av sockerskatten (nr 159).
Jämväl för utredning angående behövliga åtgärder från statens
sida i fråga om skäligt pris å socker under konsumtionsåret 1918—1919
och för främjande av den inhemska sockerproduktionen för konsumtionsåret
1919—1920 tillkallades sakkunniga.
I P. M. den 21 december 1918 meddelade dessa sakkunniga, att
de upptagit till granskning till dem överlämnade kalkyler över svenska
sockerfabriksaktiebolagets utgifter och inkomster under räkenskapsåret
1918—1919 men ännu icke kunnat bilda sig en slutgiltig uppfattning
om storleken av det sockerpris, som borde fastställas för att täcka bolagets
utgifter under det då löpande konsumtionsåret samt merkostnaderna
för 1919 års betodling, ävensom angående de övriga anordningar,
som borde vidtagas i samma syfte. Då emellertid dessa ökade kostnader
syntes böra huvudsakligen uttagas genom förhöjt sockerpris redan
under det då påbörjade konsumtionsåret samt kostnaderna borde fördelas
på så lång tidsperiod som möjligt, föreslogo de ökade maximipris att
gälla redan från och med den 1 januari 1919.
Den 31 december 1918 anmälde jag detta ärende och förklarade
mig dela de sakkunnigas uppfattning, att eu förhöjning av sockerpriset
vore ofrånkomlig och borde träda i tillämpning omedelbart. Då emellertid
beräkningarna rörande merkostnaderna icke vore slutförda och då
det kunde sättas i fråga, huruvida icke medel till täckande av dessa
merkostnader borde beredas även annorledes än genom sockerprisets
höjning, ansåg jag denna höjning böra för det dåvarande göras avsevärt
mindre än de sakkunniga föreslagit. Kungi. Maj:t godkände denna uppfattning
och förordning angående höjda maximipris å socker och sirap
utfärdades samma dag (nr 1033).
På grundvalen av utredningar genom de sakkunniga upptogos
därefter förhandlingar med representanter för betodlarna angående betpriset
för 1919 års skörd, varvid jag den 21 januari 1919 förklarade
mig villig att tillstyrka erforderliga åtgärder från statens sida för att
betodlarna måtte tillförsäkras ett pris av 7 kronor 50 öre vid höstleverans
7
Kung1. Maj:ts proposition Nr 198.
och 8 kronor vid vinterleVerans för betor med 16 procents sockerhalt.
Betodlarnas representanter förklarade sig däremot icke kunna godkänna
dessa pris.
Beträffande den ersättning, som borde beredas sockerbolagen för
täckande av dels den återstod av merkostnaderna för konsumtionsåret
1918 —1919, vilken icke ersatts genom de i propositionen nr 103 vid
1918 års riksdag angivna åtgärder, dels ock merkostnaderna för 1919
års betskörd, yttrade sig de sakkunniga i en P. M. den 31 januari 1919.
De åberopade därvid en vidlyftig skriftväxling med svenska sockerfabriksaktiebolaget,
vilken utmynnat i en av bolaget avgiven konfidentiell
kalkyl över bolagets inkomster och utgifter för tiden 1 november 1918
—31 oktober 1919. De sakkunniga lade denna kalkyl till grund försina
beräkningar och uppgjorde efter granskning av densamma en i
propositionen nr 88 vid 1919 års lagtima riksdag intagen tablå över
bolagets beräknade utgifter och inkomster under konsumtionsåret den
1 november 1918—31 oktober 1919. I förenämnda P. M. lämnade de
sakkunniga en närmare motivering av denna tablå. Jag vill här endast
erinra, att merkostnaderna för inköp av 1919 års betskörd och för dennas
förädling av de sakkunniga beräknades sålunda:
Vid svenska sockerfabriksaktiebolaget ................................ kr. 32,400,000
Vid mellersta Sveriges sockerfabriksaktieboläg .............. » 3,400,000
Summa kr. 35,800,000
Till berörda merkostnaders täckande beräknades följande belopp
bliva tillgängliga:
Överpris vid försäljning av socker till 1 november 1919:
Vid svenska sockerfabriksaktiebolaget... kr. 27,500,000
Vid mellersta Sveriges soc-kerfabriks
aktiebolag.
.................................................. »__1,000,000 ]ir. 28,500,000
Lösenavgifter......................«......................................................... » 3,800,000
Skattelindring 7*—3Vio 1919 ................................................... » 3,500,000
Summa kr. 35,800,000.
Jämte det de sakkunniga hemställde, att åtgärder måtte vidtagas
i syfte att dittills utgående lösenavgifter för s. k. industri- och restaurangsocker
även måtte upptagas för tiden från och med den 1 mars 1919
till samma datum 1920 samt att skatten för inom riket tillverkat socker
mellan den 1 april och 31 oktober 1919 måtte nedsättas med 5 öre per
kilogram, hemställde de tillika, att staten gentemot svenska sockerfabriks
-
8
Kungl. Maj:ts proposition Nr 198.
aktiebolaget måtte ikläda sig garanti för sådana av Kungl. Maj:t godkända
kostnader för inköp av 1919 års betskörd och dennas förädling, som
möjligen icke täcktes av härför av bolaget på förhand mot redovisningsskyldighet
uppburna medel och av den skattelindring, som riksdagen
kunde komma att besluta, och som icke heller kunde uttagas vid det
framställda sockrets försäljning.
Beträffande mellersta Sveriges sockerfabriksaktiebolag gjorde de
sakkunniga i särskild P. M. den 31 januari 1919, jämväl intagen i förenämnda
proposition nr 88, en beräkning samt tillstyrkte, att staten
även gent emot detta bolag måtte ikläda sig motsvarande garanti.
Den 14 februari 1919 anmälde jag dessa ärenden. Jag uttalade
därvid, att jag fann omständigheterna vara sådana, att statsmakterna
icke kunde undgå att vidtaga åtgärder för att åtminstone det oundgängligaste
behovet av socker bleve tryggat även för konsumtionsåret
1919—1920 genom produktion inom landet. I avseende å det betpris,
som härvid borde tagas till utgångspunkt, vidhöll jag förenämnda vid
överläggningarna med betodlarnas representanter av mig godtagna pris.
I övrigt ansåg jag mig böra utgå från att vissa av de sakkunniga föreslagna,
i förenämnda proposition nr 88 intagna villkor för betodling år
1919 bleve gällande, allenast med uteslutande av en föreslagen bestämmelse
om förhöjning av betbriset vid visst pris å potatis. Jag yttrade
därefter följande:
»Det kan emellertid icke förutsättas, att sockerindustrien kan befinnas villig
att avsluta kontrakt om betodling på dessa villkor, därest icke staten lämnar någon
säkerhet för att industriens kostnader bliva på den ena eller andra vägen täckta.
Det kunde då ligga nära till hands att ifrågasätta, att detta skulle ske
exempelvis genom att prisbildningen frigavs och samtidigt genom andra åtgärder
den svenska sockerindustrien bereddes ett skydd, så lämpligt anpassat som möjligt
efter såväl produktionens som konsumtionens intressen.
Sådana åtgärder förutsätta emellertid en viss stadga i handelsomsättningen
och prisbildningen inom och utom landet. 1 dessa avseenden äro förhållandena av
många anledningar ännu i hög grad svävande och framtiden svår att bedöma.
Avvecklandet av de anordningar, som staten under kristiden måst vidtaga för
konsumtionens tillgodoseende bland annat genom understödjande på olika sätt av
den inhemska produktionen av livsmedel, måste ske med största försiktighet. Vid
denna avveckling uppstå åtskilliga svårlösta spörsmål, vilka böra skärskådas i
sammanhang med varandra, så att icke större slitningar och ojämnheter uppstå än
som äro oundvikliga.
Jag finner mig därför böra förorda, att den säkerhet, som må lämnas sockerindustrien,
nu liksom under de senaste åren beredes genom särskilda, av'' de förhandenvarande
förhållandena betingade anordningar.
Yad beträffar de åtgärder, de sakkunniga nu förordat för att bereda sockerindustrien
den erforderliga kostnadsersättningen, vill jag framhålla, att desamma
9
Kungl. Maj:ts proposition Nr 198.
så till vida närmare överensstämma med de förhållanden, som voro rådande före
kristiden, att den vida övervägande delen av ersättningen nu beräknas skola utgå
genom de höjda maximiprisen från 1919 års början.
I allt väsentligt finner jag mig kunna ansluta mig till vad de sakkunniga
sålunda föreslagit. Då emellertid förhållandena kunna medföra, att de sockerbetspris
jag nu förordat komma att ställa sig så fördelaktiga för betodlarna, att de framkalla
en starkt utvidgad sockerbetsodling, väsentligt överstigande vad som kräves
för det oundgängligaste behovets tillgodoseende — vartill, såsom jag ovan anfört,
jag anser statens åtgärder nu böra inskränka sig — finner jag det nödvändigt, att
statens ansvarighet på visst sätt begränsas. Jag anser detta böra ske därigenom
att, vad svenska sockerfabriksaktiebolagets betodling beträffar, statens utfästelse
icke må gälla större betareal än 32,000 hektar, vilket är något över 10 procent
mer än 1918 års areal.--— För det mellansvenska bolagets del synes någon
begränsning av betarealen ej vara erforderlig. Från bolagens sida möter, enligt
vad jag inhämtat, icke någon betänklighet att avsluta kontrakt med betodlarna på
de av mig nu angivna villkor under förutsättning att ersättning i enlighet med de sakkunnigas
förslag beredes bolagen för merkostnaderna för betornas inköp och förädling.
I fråga om dessa merkostnader hava de sakkunnigas beräkningar lett till ett
sammanlagt belopp för bägge bolagen av 35,800,000 kronor. Av detta belopp komma
på det stora bolaget 32,400,000 kronor. Denna summa angives såsom dels merkostnad
för inköp av 1919 års betskörd i jämförelse med 1918 års priser, dels ock
ett belopp, vilket blivit förslagsvis beräknat med hänsyn till den garanti, vilken
bolaget ansett sig behöva för att med full trygghet kunna förbinda sig att under
nuvarande förhållanden avsluta kontrakt om inköp av 1919 års betskörd till de
höga betprisen. Det bör härvid bemärkas, att i merkostnaden icke liksom i fjol
ingår något särskilt belopp för prisökningen för betinköp i jämförelse med tiden
före år 1918, utan har denna prisökning ansetts gottgjord dels genom att de år
1918 gällande sockerprisen icke sänkas — de hava ju tvärtom med hänsyn till
1919 års högre betpris blivit höjda — dels ock genom sagda garanti.
Med hänsyn till de nu särdeles ovissa förhållandena och med fästat avseende
vid att bolagets vinstmöjligheter under kristiden begränsats genom statens kontroll,
anser jag den av de sakkunniga föreslagna formen av viss garanti vara lämplig.
De merkostnader, som genom denna garanti skola ersättas, böra beräknas i jämförelse
med den av de sakkunniga i deras P. M. den 31 januari 1919 framlagda,
här ovan återgivna tablån och skola godkännas av Kungl. Maj:t jämväl i fråga om
avskrivningar, avsättningar och vinstutdelning för den tid garantin omfattar.
Ovanberörda belopp av 32,400,000 kronor har av de sakkunniga beräknats
på följande sätt. För en till 952,000 ton uppskattad betskörd kunde inköpskostnaden
enligt bolagets beräkning men efter 50 öres prisreduktion upptagas till
23,800,000 kronor. Då emellertid de sakkunniga ansåge skörden böra beräknas 10
procent lägre än bolaget angivit, eller sålunda till omkring 857,000 ton, borde
inköpssumman beräknas sänkt med en tiondel eller till .................... kr. 21,420,000.
Av samma anledning borde garantivärdet, av bolaget upptaget till
12,200,000 kronor, sänkas med en tiondel eller till................... » 10,980,000
Summa kr. 32,400,000.
För det mellansvenska bolaget hava de sakkunniga upptagit merinköpskostnaden
för 1919 års hetskörd i jämförelse med år 1918 med tillägg av värdet av
Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 sand. 16 i käft. (År 198.) 2
10
Kungl. Maj:ts proposition Nr 198.
den även för detta bolag föreslagna garantin till samma belopp 3,400,000 kronor,
vartill bolagets av de sakkunniga granskade och godkända merkostnader för tillverkningsåret
1918—1919 uppgå i jämförelse med förhållandena före kriget. Häremot
har jag ej något att invända.
Inalles böra sålunda de kostnader, för vilkas ersättande medel böra beredas,
upptagas till 35,800,000 kronor.
För beredande av den beräknade ersättningen åt bolagen hava de sakkunniga
främst hänvisat till de överpris, som erhållas vid försäljning av socker, och beräknat,
att härigenom skulle inflyta för tiden intill den 1 november 1919 för bägge bolagen
28,500,000 kronor. Redan detta belopp bör tillfullo täcka merkostnaden för själva
betinköpen och lämna överskott. De hava vidare förordat, att jämväl efter den 1
mars 1919 lösenavgift med nuvarande belopp bör upptagas för godkända rekvisitioner
av socker för industriers och restaurangers behov. De medel, som härigenom
inflyta, beräkna de för tiden intill den 1 november 1919 till 3,800,000 kronor.
Slutligen hava de sakkunniga förordat, att accisen måtte från och med den 1 april
till och med den 31 oktober 1919 sänkas med 5 öre, varigenom beräknas erhållas
det enligt deras kalkyl ytterligare behövliga boloppet av 3,500,000 kronor.
Jag vill framhålla, att det icke låter sig nu förutsäga, i vad mån den garanti
staten skulle lämna, kommer att medföra befogade ersättningskrav från bolagens
sida. På denna fråga spelar nämligen in en mängd omständigheter, som icke nu
kunna bedömas. Då redan genom prisen å sockerprodukterna mer än full ersättning
för de ökade inköpskostnaderna för 1919 års betskörd beredes bolagen, kan
det därför inträffa, att bolagen i förväg uppbära större belopp än de vid en slutlig
avräkning må finnas berättigade till. Jag vill med anledning härav framhålla, att
de av bolagen såsom överpris och minskad sockerskatt i förskott uppburna medlen
skola jämte därå löpande ränta av bolagen fonderas mot framtida redovisningsskyldighet.
Vad förberörda, av lösenavgifter inflytande belopp beträffar, utbetalas
de icke till bolagen, förrän avräkning skett.
Den föreslagna sänkningen i sockerskatten synes mig böra nu vidtagas.
För åstadkommande av de behövliga medlen erfordras jämväl, att de nuvarande
maximiprisen å socker tills vidare bibehållas. — — —.
Förslaget om fortsatt upptagande av förenämnda lösenavgift biträder jag.--.
Då frågan om omförmälda garanti torde böra underställas riksdagen, hemställer
jag, att Eders Kungl. Maj:t måtte i proposition föreslå riksdagen medgiva,
att — under förutsättning att svenska sockerfabriksaktiebolaget och mellersta
Sveriges sockerfabriksaktiebolag förbinda sig att till odlare av sockerbetor för deras
räkning under år 1919 utbetala ersättning i huvudsaklig överensstämmelse med av
mig nu förordade grunder — staten må gent emot bemälda bolag ikläda sig garanti
för sådana av Kungl. Maj:t godkända kostnader för inköp av 1919 års betskörd
och dennas förädling, som möjligen icke täckas av härför av vederbörande bolag
på förhand mot redovisningsskyldighet uppburna medel, däri inbegripen den särskilda
skattelindring för tiden intill den 1 november 1919, som riksdagen må komma att
besluta, och som icke heller kunna uttagas vid det framställda sockrets försäljning.»
I enlighet härmed avläts proposition, nr 88, och blev denna av
riksdagen bifallen.
Riksdagen biföll även en särskilt avlåten proposition, nr 90, an
-
11
Kungl. Maj.ls proposition Nr 198.
gående nedsättning av sockerskatten med 5 öre från och med den dagunder
år 1919 Kungl. Maj:t bestämde till och med den 31 oktober
samma år. Kungörelse härom utfärdades den 14 mars 1919 (nr 100)
att tillämpas från och med den 1 april 1919.
Det bör här även erinras, att Kungl. Maj:t den 16 maj 1919 till
riksdagen avlät proposition angående införselmonopol å socker (nr 405).
Anledningen härtill var att, när den med stöd av förfoganderättslagen
anordnade statliga regleringen av sockerkonsumtionen komme att upphöra
och försäljning av importerat socker kunde fritt ske, det vore alt
befara, att, därest det importerade sockret då kunde säljas i Sverige
till billigare pris än det inhemska måste betinga, stor förlust skulle
åsamkas statsverket till följd av statsgarantin till sockerbolageu. Det
framstod på grund härav som en av nödig försiktighet förestavad åtgärd,
att staten ägde i sin hand ett medel att under dylika förhållanden
reglera importen av och därmed ock de inhemska prisen å socker.
Riksdagen lämnade det i propositionen begärda bemyndigandet för Kungl.
Maj:t att, därest förhållandena så påkallade, för tiden till och med den
31 oktober 1920 föreskriva, att införsel till riket icke finge äga rum av
annan än staten eller den eller dem, åt vilken eller vilka Kungl. Maj:t
överläte sådan rätt.
Den 16 juli 1919 utfärdades förordning om dylikt införselmonopol
(nr 435) att gälla tillsvidare till och med den 31 oktober 1920. Samma
dag utfärdades även kungörelse om upphävande av sockerregleringen
från och med den 1 augusti 1919 (nr 434).
Den 26 juli 1919 träffades avtal med svenska sockerfabriksaktiebolaget
angående utövande av importmonopolet. I detta avtal bestämmes,
att fråga om import av socker skall underställas Kungl. Maj:ts
prövning samt att staten ikläder sig garanti för sådana av Kungl. Maj:t
godkända kostnader för av bolaget på Kungl. Maj:ts anmodan verkställd
import och förädling av utländskt socker, som icke kunna uttagas vid
sockrets försäljning. Därefter har Kungl. Maj:t den 31 oktober 1919
uppdragit åt sagda bolag att under i kontraktet angivna villkor gå i
författning om inköp av 25,000 ton råsocker från Kuba. Detta importsocker
ställer sig i Sverige avsevärt dyrare än det inhemska.
Den 12 januari 1920 anmälde t. f. chefen för jordbruksdepartementet
behovet av tillkallande av nya sockersakkunniga. Redan för
Import
monopol.
Utredningar
av nya takknnniga
m. m.
12
Kungi. Mapts proposition Nr 198.
granskning av vissa av svenska sockerfabriksaktiebolaget ingivna
värderingshandlingar vore detta behövligt. Det vore emellertid även
av nöden för utredandet av vissa övriga förhållanden, som sammanhängde
dels med förberörda, av staten år 1919 åtagna garanti
för vissa eventuella kostnader för sockerfabriksaktiebolagen dels ock
med statens förenämnda utfästelse beträffande importerat socker. Det
syntes jämväl önskvärt, att tillfälle bereddes att, i den mån så kunde
befinnas erforderligt, samråda med och inhämta utredning från på
detta område sakkunniga personer såväl angående frågan, huruvida
några åtgärder från statens sida beträffande sockerbetsodlingen och prisen
å socker m. m. behövde eller lämpligen borde fortfarande vidtagas,
som ock i andra spörsmål rörande sockerfrågan.
Kungl. Maj:t biföll t. f. departementschefens hemställan och med
anledning härav tillkallades såsom sakkunniga samma personer som
förut, nämligen professorn N. Hansson, ledamöterna av riksdagens andra
kammare E. P. W. Röing, O. Nilsson i Tånga och A. W. T, von
Sneidern, juris doktorn J. C. Lembke, direktören K. Eriksson och landstingsmannen
P. Stenson i Flenninge.
I P. M. den 27 januari 1920 yttrade sig de sakkunniga angående
vissa av de till dem hänskjutna spörsmålen.
I en konfidentiell skrivelse hade svenska sockerfabriksaktiebolaget
ifrågasatt upphävande av maximiprisen å socker och sirap. De sakkunniga
avstyrkte nu av närmare angivna skäl dylikt upphävande, utom
beträffande sirap.
Efter en granskning av kalkyler, som av svenska sockerfabriksaktiebolaget
framlagts rörande dess beräknade utgifter och inkomster
för konsumtionsåret 1 november 1919 — 31 oktober 1920, uttalade de
sakkunniga, att vid en råsockerimport, som begränsades till redan medgivna
25,000 ton, skulle försäljningsprisen å socker icke behöva höjas
utöver nu gällande belopp. Én ytterligare import för pris, som betydligt
överstege det inhemska, komme däremot att nödvändiggöra en
höjning av prisen för återstoden av konsumtionsåret. Försiktigheten
bjöde emellertid att icke avvisa tanken på att även under nästa konsumtionsår
genom åtgärder från statens sida möjliggöra ett fortsatt inflytande
på prisbildningen å socker inom landet. Under dessa omständigheter
ansåge de sakkunniga sockerpriset böra genast sättas något högre än
eljest vore behövligt, varigenom statsverket skulle tillgodoföras ett överskott
å sockerförsäljningen, som kunde reserveras för det angivna syftet.
Priset borde därför från och med den 1 februari 1920 höjas för krossad
13
Kungi. Majits ■proposition Nr 198.
melis med 25 öre per kilogram och för övriga sockersorter i förhållande
därtill, dock med vissa smärre av de sakkunniga angivna jämkningar.
Minuthandlarnas ersättning syntes böra höjas till 12 öre per kilogram.
Därjämte föreslogs, att bitsockrets pris skulle höjas med ytterligare 3
öre per kilogram, mot det att priset å bitsockerlådor sänktes till 50 öre
per styck.
Slutligen upptogo de sakkunniga till prövning frågan om återinförande
av sockerransonering och uttalade sitt bestämda avrådande
från en sådan åtgärd.
T. f. departementschefen anslöt sig vid ärendets föredragning den
30 januari 1920 till vad de sakkunniga sålunda anfört och föreslagit.
Varken något upphävande av maximiprisen å socker eller återinförande
av ransonering kunde han alltså tillstyrka. Däremot ansåge han, att
maximiprisen å sirap borde upphöra och maximiprisen å socker höjas
i överensstämmelse med de sakkunnigas förslag.
Med gillande härav utfärdade Kungl. Maj:t nämnda den 30 januari
ny förordning angående maximipris å socker (nr 17).
Samma dag bemyndigade Kungl. Maj:t svenska sockerfabriksaktiebolaget
att importera ytterligare 15,000 ton råsocker. Denna kvantitet
ansågs utöver förut medgivna 25,000 ton ungefärligen erforderlig för
att täcka landets behov av socker under löpande konsumtionsår.
I en P. M. den 27 januari 1920 anmälde svenska sockerfabriksaktieboiaget,
att förhandlingar «gt rum mellan bolagpt och representanter
för Skånes betodlares centralförening om pris och övriga villkor för
1920 års betodling. Betodlarna hade framlagt kalkyler, enligt vilka priset
borde bliva detsamma som för år 1919 eller vid 16 procents sockerhalt
i betorna kronor 7.50 per 100 kilogram för höstleverans. Bolaget förklarade
sig icke göra någon invändning mot bibehållande av samma
pris, som upptagits i 1919 års kontrakt. Däremot hade bolaget yrkat
ändring beträffande bestridandet av frakten för betorna. Härom innehöllo
de i propositionen nr 88 år 1919 intagna villkor för 1919 års betodling,
att betodlarna skulle betala halva järnvägs frakten för betorna,
dock inom ett område av 30 kilometer högst 25 öre per 100 kilogram betor,
att förutvarande betodlare, som hade mer än 30 kilometer järnvägs frakt,
skulle åtnjuta för detta avstånd samma förmån men skulle betala halva
frakten för överskjutande våglängd, samt att samma fraktlindring skulle i
dylikt fall tillkomma även nytillträdande betodlare å ort, där betodling för
vederbörande bolags räkning tidigare bedrivits. Sistnämnda bestämmelse
ansåg jag emellertid i fjol icke behöva från statens sida föreskrivas. Bolaget
14
Kungl. Majits proposition Nr 198.
hade nu yrkat, att i stället för dessa bestämmelser skulle återupptagas
de stadganden angående frakter, som gällt före år 1919, enligt vilka
betodlarna städse skulle bära hälften av järnvägsfrakten för sockerbetorna.
Betodlarnas representanter hade ej velat gå in härpå utan ansett,
att betodlarnas andel i järnvägs frakterna borde bibehållas vid den maximibegränsning,
som varit bestämd i 1919 års odlingskontrakt. I avseende
å övriga bestämmelser i 1919 års kontrakt hade förhandlingarna stannat
vid att för innevarande år inga förändringar däri skulle göras.
Med anledning av att svenska sockerfabriksaktiebolaget i eu P. M.
den 21 februari 1920 framställt anhållan, att viss statlig garanti skulle
beredas bolaget för kostnader för inköp och förädling jämväl av 1920
års betskörd, hava förenämnda sakkunniga yttrat sig i en P. M. den
1 mars 1920. De hava därvid anfört följande:
»I sin P. M. den 21 sistlidna februari har sockerbolaget uttalat bland
annat, att Kungl. Maj:t genom utfärdande av förordningen den 30 januari 1920 såväl
avvisat bolagets framställning om sockermaximiprisets upphävande som vid
fastställandet av nya maximipris å socker underlåtit att taga hänsyn till den i bolagets
kalkyler förutsatta inräkningen i sockerpriset för återstående delen av
konsumtionsaret av ett belopp till täckande av en del av årets sockerbetspris. Bolaget
har av sådan anledning hemställt, att herr statsrådet ville taga under övervägande
någon annan form för garanti åt bolaget för möjligheten att täcka kostnaderna
för inköpet av 1920 års betskörd och dess förädling, däri inbegripen
skälig vinst för bolaget. För egen del kunde bolaget icke föreslå någon annan form
för en sådan garanti än en direkt utfästelse av samma innebörd, som för nu löpande
tillverkningsår gjorts till bolaget.
Sakkunniga tillåta sig till en början med avseende på vad i svenska sockerfabriksaktiebolagets
berörda P. M. den 21 februari 1920 anförts rörande de genom
förordningen den 30 januari 1920 fastställda maximiprisen framhålla, att dessa pris,
i motsats till vaa bolaget synes vilja göra gällande, säkerligen, såsom av sakkunnigas
förslag härom tydligen framgår, skola bereda tillfälle till uppläggandet av en
fond för täckande av någon del av kostnaderna för 1920/21 års sockerproduktion.
Emellertid torde icke kunna förnekas, att den ännu förefintliga ovissheten
rörande vissa av de för kalkylerna grundläggande faktorerna kan föranleda, att
nämnda fond icke fullt uppgår till den beräknade storleken. Då därtill kommer,
att den i varje fall näppeligen kan tänkas bli så betydande, att den utan vidare
helt kommer att täcka den differens, om vilken här kan bli fråga, så synes bolagets
framställning om garanti av annan art icke sakna fog. Till denna sakkunnigas
uppfattning bidrager även den omständigheten, att ifråga om vårt lands sockerproduktion
förhållandena ännu i viss mån präglas av kristidens särskilda verkningar,
av dess allmänna otrygghet och av dess ovisshet inför den kommande utvecklingen.
Det må aessutom med styrka betonas, att det med hänsyn till den numera avsevärt
stegrade inhemska sockerkonsumtionen under en tid, då den viktigaste europeiska
produktionen eljest är synnerligen starkt minskad, måste vara ett allmänt intresse
av vikt, att den svenska betodlingen och därmed vår egen sockerproduktion erhåller
största möjliga omfattning.
15
Kungl. May.ts proposition Nr 198.
Ehuru det varit önskvärt och säkerligen vid meddelandet av den för år 1919
— 1920 lämnade garantien även tänkts, att denna ej skulle behöva upprepas, anse
sig sakkunniga sålunda med hänsyn till nu åberopade omständigheter nödsakade
föreslå en förnyad garanti jämväl för år 1920—1921. Den form av garanti, som
valts för innevarande konsumtionsår, är visserligen av flera skäl icke helt tillfredsställande
— bland annat synes det ovisst i vad mån den bereder trygghet för utveckling
av produktionens högsta ekonomiska effektivitet — men då det synes synnerligen
angeläget, att en snar uppgörelse träffas mellan sockerbolaget och betodlarna
och utredningen rörande andra former för den avsedda garantien säkerligen
skulle kräva en avsevärd tid, vilja sakkunniga för sin del förorda, att den av bolaget
begärda garantien må för år 1920—1921 erhålla samma innebörd som för år 1919
—1920 eller att staten — sedan bolaget förbundit sig att till odlare av sockerbetor
för dess räkning under år 1920 utbetala ersättning i huvudsaklig överensstämmelse
med de grunder, som angivits i bolagets ovan åberopade P. M. den 27 januari 1920
samt i Kungl. Maj:ts proposition nr 88 till 1919 års riksdag, — må mot bolaget
ikläda sig garanti för sådana av Kung!. Maj:t godkända kostnader för inköp av
1920 års betskörd och dennas förädling, som icke kunna uttagas vid det framställda
sockrets försäljning. En förutsättning för dylikt godkännande från Kungl. Maj:ts
sida måste givetvis, såväl i vad det gäller den för år 1919—1920 åtagna som den nu
föreslagna garantien, vara rätt för Kungl. Maj:t att i av Kungl. Maj: t lämplig befunnen
ordning verkställa granskning av bolagets ekonomiska förvaltning för ifrågakommande
år.
Med avseende på innebörden av den risk det allmänna genom denna garanti
ikläder sig må hänvisas till, att även om de för nu innevarande konsumtionsår för
samma ändamål reserverade medel representera ett större belopp än motsvarande
summa för nästa år, så bereder statens handhavande av införselmonopolet å socker
samt av den inhemska prissättningen därå möjlighet att skydda statens intressen i
detta hänseende.
Då sakkunniga således tillstyrka ett förnyande av årets garanti, vilja de
dock särskilt understryka att, såsom ovan antytts, mot denna form av garanti och
därmed förenad statskontroll vägande invändningar kunna göras. Skulle därför kristidens
ekonomiska verkningar bliva ännu långvarigare än man nu har anledning
befara, och av denna grund fortsatta krav resas på vidmakthållande av de provisoriska
åtgärder, som under denna tid vidtagits av statsmakterna i förhållande till
sockerbolaget, vilja sakkunniga som sin uppfattning uttala önskvärdheten av att i
god tid till undersökning må upptagas frågan om andra vägar för sockerproduktionens
tryggande och för ordnandet av förhållandet mellan det allmänna och sockerindustriens
utövare.
Med avseende på frågan om fortsatt garanti under konsumtionsåret 1920—
1921 jämväl för mellersta Sveriges soskerfabriksaktiebolag tillåta sig sakkunniga
hänvisa till vad i det föregående anförts rörande den av svenska sockerfabriksaktiebolaget
för nämnda år begärda garantien. Vad sakkunniga i detta avseende
yttrat torde till alla delar få anses gälla även det mindre bolaget och vilja sakkunniga
sålunda även för detta företag föreslå fortsatt statsgaranti för år 1920—
1921 av samma innebörd som för nu innevarande år.»
16
Departementschefen.
Kungl. Maj;ts proposition Nr 198.
Enligt svenska sockerfabriksaktiebolagets P. M. den 27 januari
1920 har mellan bolaget och betodlarnas representanter enighet vunnits
angående bibehållande för år 1920 av de villkor för sockerbetodling,
som i enlighet med de därom i fjolårets proposition intagna bestämmelser
varit gällande för år 1919, dock med undantag beträffande betalningen
av frakten för sockerbetorna, i vilket avseende parterna icke kommit till
enighet. Efter hänvändelse i ämnet av t. f. chefen för jordbruksdepartementet
har emellertid numera bemälda bolag skriftligen förklarat,
att ehuru bolaget icke i princip kunde godtaga någon mera
tillmötesgående uppgörelse med betodlarna angående fraktkostnaderna
för sockerbetor, som på järnväg levererades till bolagets fabriker, än den,
som gällt före år 1919, bolaget likväl, med hänsyn till vikten av att
betodling i önskad omfattning under året komme till stånd inom landet
och under framhållande att en fraktbestämmelse för ifrågavarande betleveranser
sådan som gällde under fjolåret, måste betraktas endast som
ett undantag och i intet avseende finge anses föregripa vad som för
kommande odlingsår borde vara gällande, vore villigt att låta i betodlingskontrakten
för år 1920 rörande järnvägs frakterna för sockerbetor
gälla samma bestämmelse som år 1919.
Beträffande frågan om beredande åt sockerbolagen av viss garanti
även för inköp av 1920 års betskörd och dennas förädling, vill jag
ansluta mig till och åberopa vad de sakkunniga därom anfört. Jag anser
sålunda förhållandena påkalla dylik garanti.
De sakkunniga hava nu föreslagit såsom förutsättning för sådan
garanti, att bolagen förbunde sig att till odlare av sockerbetor för dess
räkning under år 1920 utbetala ersättning i huvudsaklig överensstämmelse
med de grunder, som angivits i svenska sockerfabriksaktiebolagets
P. M. den 27 januari 1920 samt i Kungl. Maj:ts proposition nr 88 till
1919 års riksdag. Beträffande villkoren i bolagets nyssberörda P. M.
äro de i så måtto obestämda, som fraktfrågan där lämnats oavgjord. I
omförmälda proposition år 1919 var denna fråga reglerad på det sätt,
som bolaget numera medgivit skola även i år bliva gällande. Det synes
därför icke lämpligt, att nu i beslutet hänvisa till bolagets nämnda P. M.
Ej heller propositionen nr 88 i fjol synes kunna utan vidare åberopas.
Jag uttalade nämligen där, att till följd av det för betodlarna
fördelaktiga priset betodlingen möjligen komme att bliva så starkt utvidgad,
att den vida överstege det oundgängligaste behovets tillgodoseende
— vartill jag då ansåg statens åtgärder böra inskränka sig — och att
därför statens ansvarighet borde begränsas till att i fråga om svenska sockerfabriksaktiebolaget
icke gälla större betareal än 32,000 hektar. Oaktat
17
Kungl. Maj:ts proposition Nr 198.
sockerbetskördeu år 1919 blev ganska tillfredsställande, måste emellertid,
såsom av det föregående framgår, till följd av starkt ökad konsumtion högst
betydliga mängder socker under innevarande konsumtionsår importeras.
Detta drager synnerligen stora kostnader, vilka komma att ogynnsamt
påverka våra valutaförhållanden. Det synes därför i år önskvärt, att
sockerbetsodlingen kraftigt utvecklas för att så vitt möjligt göra import
obehövlig eller i varje fall starkt reducera densamma. Förenämnda
arealbegränsning bör därför icke vidhållas beträffande 1920 års odling.
I fråga om de ekonomiska konsekvenserna för staten av den nya
garantien hava de sakkunniga hänvisat i första hand till de medel, som
genom sockerprisens redan skedda höjning kunna tillgodokomma bolagen.
I anledning härav vill jag framhålla, att bolagen höra i anslutning till
vad i fjol föreskrevs vara redovisningsskyldiga för de inkomster, de erhålla
genom sockerprisens höjning. Givetvis bör även, såsom de sakkunniga
föreslagit, en förutsättning för Kungl. Maj:ts godkännande av
bolagets kostnader, i fråga om såväl fjolårets garanti som den nu föreslagna,
vara, att Kungl. Maj:t skall äga rätt att i lämplig befunnen
ordning verkställa granskning av vederbörande bolags ekonomiska förvaltning
för ifrågakommande år.
Vidare hava de sakkunniga hänvisat till att staten genom handhavandet
av införselmonopolet å socker och av den inhemska prissättningen
därå har medel att skydda sina intressen. Det nu gällande bemyndigandet
beträffande importmonopol gäller emellertid icke längre än
till och med den 31 oktober 1920. En följd av den nya garantien
torde därför höra bliva, att sagda bemyndigande förlänges. Särskild
framställning lärer böra avlåtas till riksdagen därom.
I fråga om fortsatt tillämpning av maximiprislagen har årets riksdag
redan beslutat.
Liksom i fjol torde garantifrågan böra underställas riksdagen ocli
jag hemställer därför, att Eders Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen
medgiva,
att — under förutsättning att svenska sockerfabriksaktiebolaget
och mellersta Sveriges sockerfabriksaktiebolag förbinda sig att till odlare
av sockerbetor för deras räkning under år 1920 utbetala ersättning i
huvudsaklig överensstämmelse med av mig nu förordade grunder —
staten må gent emot bemälda bolag ikläda sig garanti för sådana av
Kungl. Maj:t godkända kostnader för inköp av 1920 års betskörd och
dennas förädling, som icke täckas av härför av vederbörande bolag på
Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 sant/. 164 höft. (Nr 198.) 3
18 Rungl. Maf:ts proposition Nr 198.
förhand mot redovisningsskyldighet uppburna medel och som icke heller
kunna uttagas vid det framställda sockrets försäljning.
Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan behagade Hans Maj:t Konungen
lämna bifall samt förordnade, att proposition i ämnet
av den lydelse, bilaga.. . till detta protokoll utvisar,
skulle avlåtas till riksdagen.
Ur protokollet:
R. Mellsiröm.
STOCKHOLM, ISAAC MAHCUS'' BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1920.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (2)
2 kopplingar.
- Rskr. 1920:124 Skrivelse till Konungen, i anledning av Kungl. Maj.ts ‘proposition angående införselmonopol å socker. s. 20 i texten
- Rskr. 1920:102 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående viss garanti åt de svenska sockerfabriksaktiebolag en. s. 4 i texten