Sök i Ratio Lex

Om beviljande av vissa anslag till fångvården och statens tvångsarbetsanstalter m. m

1920-02-20 · 67 sidor, varav 64 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 64 av 67 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1920:246, Om beviljande av vissa anslag till fångvården och statens tvångsarbetsanstalter m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 246.

1

Nr 246.

Kung!. Maj:ts proposition till riksdagen om beviljande av vissa

anslag till fångvården och statens tvångsarbetsanstalter

m. m.; given Stockholms slott den 20 februari 1920.

Under åberopande av bifogade utdrag av statsrådsprotokollet över

justitiedepartementsärenden för denna dag vill Kungl. Maj:t härmed

föreslå riksdagen att

dels medgiva, att den för fångvårdsstaten gällande ordinarie staten

må från och med är 1921 undergå följande ändringar, nämligen

ej mindre, i vad den avser tjänstemän av högre grad, så till vida,

att ur nämnda stat utgå de för tvångsarbetsanstalten å Svartsjö och

tvångsarbetsanstalten i Landskrona upptagna särskilda avlöningsstater,

än även, i vad nu ifrågavarande stat avser tjänstemän av lägre

grad (bevakningspersonal), så till vida, att densamma minskas med 4

överkonstaplar med förordnanden som uppsyningsman, 9 överkonstaplar,

48 vaktkonstaplar, 3 första vaktfruar och 13 vaktfruar, till följd varav

staten i sagda del komme att erhålla följande ändrade lydelse:

bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 samt. 205 käft. (Nr 246.)

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj ds proposition Nr 246.

K r o

n o r

Lön eller

motsva- rande

Tjänst- görings- penningar

eller mot- svarande

Arvode

för

särskilt

förord-

nande

Summa

1 överkonstapel (med för-

ordnande såsom uppsy-

ningsman) ..................

1.000

550

200

1,750

14 överkonstaplar (med för-

ordnande såsom uppsy-

ningsmän) .................

14,000

7,700

2,800

24,500

1 1 överkonstapel...............

1,000

550

—

1,550

68 överkonstaplar ............

08,000

37,400

—

105,400

1 vaktkonstapel.............

800

500

—

1,300

401 vaktkonstaplar ..........

320,800

200,500

—

521,300

1 första vaktfri!..............

700

350

—

1,050

3 första vaktfruar............

2,100

1,050

3,150

1 vaktfru........................

600

300

900

35 vaktfruar.....................

21,000

10,500

—

31,500

1 kokerska .....................

400

200

—

600

12 kokerskor.....................

4,800

2,400

-

7,200

Summa

—

—

700,200

Efter 5 år kan lönen höjas

med 100 kronor och efter

10 år med ytterligare 100- kronor.

Efter 5 år kan lönen höjas

med 50 kronor och efter

10 år med ytterligare 50

kronor.

dels sänka följande i riksstaten under andra huvudtiteln upptagna

ordinarie anslag, nämligen

bestämda anslaget till långars vård och underhåll från dess nuvarande

belopp 1,075,300 kronor med 125,500 kronor till 949,800 kronor,

förslagsanslaget till långars vård och underhåll från dess nuvarande

belopp 2,800,000 kronor med 300,000 kronor till 2,500,000 kronor samt

förslagsanslaget till ålderstillägg för en del vid fångvårdsstyrelsen

och fångvården anställda ämbets- och tjänstemän från dess nuvarande

belopp 96,000 kronor med 6,000 kronor till 90,000 kronor;

dels till förstärkning av ordinarie förslagsanslaget till fångars vård

och underhåll på extra stat för år 1921 bevilja ett förslagsanslag, högst

600,000 kronor,

dels godkänna av departementschefen framlagda förslag till ordinarie

avlöningsstater för statens tvångsarbetsanstalt å Svartsjö och statens

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kungl. Maj:ts proposition Nr 246.

tvångsarbetsanstalt i Landskrona, att tillämpas från och med år 1921,

ävensom de av departementschefen föreslagna villkoren och bestämmelserna

för åtnjutande av de med ordinarie befattning i nämnda stater

upptagna avlöningsförmånerna;

dels förklara, att en var, som med eller efter ingången av år 1921

tillträder sådan ordinarie befattning, skall vara pliktig att underkasta

sig förenämnda villkor och bestämmelser;

dels medgiva,

ej mindre att såsom tillägg till de för åtnjutande av de enligt

den från och med år 1911 gällande staten för fångvårdsstaten med

ordinarie befattning vid samma stat förenade avlöningsförmåner stadgade

villkor och bestämmelser må förordnas, att innehavare av dylik befattning

må i fråga om ålderstillägg räkna sig till godo tid, varunder han

innehaft motsvarande eller jämförlig befattning vid någon av statens

tvån gsarbetsanstalter,

än även att såsom tillägg till de för åtnjutande av avlöningsförmåner

enligt den för statens uppfostringsanstalt å Bona från och

med år 1918 gällande avlöningsstaten må förordnas, att innehavare av

befattning vid sistnämnda anstalt må i fråga om ålderstillägg räkna sig

till godo tid, varunder han innehaft motsvarande eller jämförlig befattning

vid någon av statens tvångsarbetsanstalter;

dels ej mindre till bestridande av kostnaderna för införande vid

tvångsarbetsanstalten å Svartsjö av elektrisk belysning, vilka kostnader,

frånsett konjunkturtillägg till vattenfallsstyrelsen, beräknats uppgå till

sammanlagt 55,000 kronor, på 1920 års tilläggsstat under andra huvudtiteln

bevilja ett reservationsanslag å 30,000 kronor, än även medgiva,

att återstoden av nämnda kostnader må förskjutas, så länge anstalten

lyder under fångvården, från förslagsanslaget till fångars vård och

underhåll för att därefter påföras förslagsanslaget till anstalten och,

tills detta förskott blivit ersatt genom avkastningen av anstaltens gårdsbruk,

i vederbörande räkenskaper redovisas å särskilt konto;

dels ock från och med år 1921 i riksstaten under femte huvudtiteln

uppföra följande ordinarie anslag, nämligen

till statens tvångsarbetsanstalt å Svartsjö

ett bestämt anslag å 89,100 kronor och

ett förslagsanslag å 200,000 kronor samt

till statens tvångsarbetsanstalt i Landskrona

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition Nr 246.

ett bestämt anslag å 36,400 kronor och

ett förslagsanslag å 130,000 kronor.

De till ärendet hörande handlingar skola tillhandahållas riksdagens

vederbörande utskott.

GUSTAF.

Eliel Löfgren.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kung!. Mai-in proposition Nr 246.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet

inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den SO februari 1920.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Eden,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Hellnbr,

Statsråden: PetrÉN.

Nilson,

Löfgren.

friherre Palmstierna.

. UNDÉN,

Thorsson.

Olsson.

Chefen för justitiedepartementet statsrådet Löfgren anmälde — i vissa

avseenden jämväl i egenskap av tillförordnad chef för civildepartementet

— ärende rörande avlåtande till riksdagen av proposition om tvångsarhetsanstalternas

skiljande från fångvår ds förvaltningen samt bestämmande

av vissa anslag för år 1921 till fångvården och trångsarhetsanstalterna

m. m.

Härvid anförde föredraganden:

På min hemställan framlade Kungl. Maj: t vid 1918 års lagtima

riksdag proposition (nr 388) om tvångsarbetsanstalternas skiljande från

fångvårdsstyrelsen och läggande under särskilda styrelser direkt under

justitiedepartementet. Propositionen blev — med eu mindre jämkning

— av andra kammaren antagen, men av första kammaren med knapp

röstövervikt (8 röster) avslagen.

Vid avlåtandet av innevarande års statsverksproposition anmälde

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

1. Tvångsarbetsanstalternas

skiljande

från

den egentliga

fångvården.

A) Lämpligheten

av den

ifrågasatta

organisationsförändringen
-

1918 ars proposition

i

ämnet samt

dess behandling

vid 1918

års lagtima

riksdag

Kungl. Maj:ts proposition Nr 246.

jag för Kuugl. Maj:t, att, då jag för min del alltjämt vore övertygad

om att tvångsarbetsanstalternas skiljande från fångvården vore val motiverat

ur såväl principiella som praktiska synpunkter, jag ämnade —

på sätt redan uttalats i Kungl. Maj:ts proposition (nr 359) till 1919

års lagtima riksdag med förslag om ny lag om statsdepartementen,

vilken proposition av riksdagen lämnats utan anmärkning i denna punkt

— föreslå Kungl. Magt att till innevarande års riksdag avlåta förnyad

proposition om nu förevarande anstalters utbrytande ur fångvården och

deras förläggande under särskilda styrelser till det nya socialdepartementet.

b örevarande organisationsfråga bär numera kommit i det skick,

att jag kan underställa densamma Kungl. Maj:ts prövning. 1 sammanhang

härmed anhåller jag att få till behandling upptaga några andra

spörsmål, som hava avseende å tvångsarbetsanstal terna.

Själva huvudspörsmålet, frågan om tvångsarbetsanstalternas frigörande

från den egentliga fångvården, blev genom inhämtande av myndigheters

yttrande samt särskilda sakkunnigas tillkallande, så utförligt

utredd före avlåtandet av 1918 års förutnämnda proposition i ämnet att

jag ej ansett erforderligt, att nu, efter allenast så kort tids förlopp,, införskaffa

förnyad utredning i förevarande avseende. Vad då gällde

torde allt fortfarande i stort sett äga sin giltighet.. Det må därför nu

tillåtas mig att till en början i korthet redogöra för 1918 års proposition

i denna del samt för propositionens behandling vid 1918 års lagtima

riksdag för att därefter tillägga ytterligare några ord till bemötande

av de skäl, som under ärendets handläggning i riksdagen framförts

mot organisationsförändringen samt till motivering för frågans

förnyade framläggande nu.

Den närmaste anledningen till att nu föreliggande spörsmål ansågs

böra underställas 1918 års riksdags avgörande var den, att detsamma

i visst avseende sammanhängde med det förslag till lag angående

åtgärder mot utbredning av könssjukdomar m. m., om vars antagande

Kungl. Maj:t till samma riksdag avlät proposition. Detta förslag

innebar nämligen en reform av det dittills rådande systemet för könssjukdomarnas

bekämpande bland annat så till vida, att enligt förslaget

all reglementering av prostitutionen skulle upphävas. 1 nära samband

med denna reform stod emellertid frågan om, vilka åtgärder från samhällets

sida skulle kunna vidtagas för att verksamt motarbeta prostitu
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. MajUn proposition Nr 246.

tionen och . korrektiv! ingripa mot vissa av dess yttringar. Särskilt

det korrektiva förfarandet mot prostituerade kvinnor, såsom det dittills

tillämpats, hade varit föremål lör åtskilliga tungt vägande anmärkningar,

såväl inom reglementeringskommittén som på andra håll. Både

ur allmänt sociala synpunkter och för att den föreslagna lagstiftningen

angående könssjukdomars bekämpande skulle vinna önskvärd fullständighet

och effektivitet, ansågs det vara erforderligt, att en omläggning

av den korrektiva behandlingen av omförmälda kvinnor vidtoges. Detta

innebure — framhöll jag- vid avlåtandet av propositionen i fråga —

väsentligen en förändring i de bestämmelser i lösdrivarlagen, som reglerade

ingripandet mot de prostituerade kvinnorna. Något positivt förslag

i detta avseende förelåg icke för det dåvarande, och med hänsyn

till den då pågående revisionen av lösdriverilagstiftningen i dess helhet

höll jag före, att det icke kunde sättas i fråga att föregripa resultatet

av denna utredning, fm väsentlig del av de anmärkningar, som riktats

mot den korrektiva behandlingen av de prostituerade kvinnorna,

hänförde sig emellertid till formerna för anordnande av dem ådömt

tvångsarbete, och på denna punkt ansåg jag det vara möjligt att redan

då genomföra vissa partiella reformer utan att avvakta en fullständig

revision av lösdriverilagstiftningen. Huru denna revision än komme att

utfalla, torde det kunna förutses, att åtminstone en del prostituerade

alltjämt måste betraktas såsom lösdnvare och underkastas tvångsarbete.

Med hänsyn härtill syntes det mig även för den framtida regleringen av

hithörande förhållanden vara av betydelse, att tvångsarbetet erhölle en

så tillfredsställande form som möjligt.

för att erhålla kännedom om fattigvårdslagstiftningskommitténs

ståndpunkt i förevarande avseende avlät jag, med föranledande av en

anhållan från dåvarande chefen för civildepartementet, den 20 december

1917 till nämnda kommitté en skrivelse, däri jag anhöll om upplysning,

huruvida under den pågående revisionen av lösdriverilagstiftningen

frågan om behandlingen av prostituerade kvinnor varit föremål

för utredning samt huruvida något förslag, som berörde det korrektiva

förfarandet emot nämnda kvinnor, blivit utarbetat eller varit föremål

för övervägande. Därvid anmodade jag kommittén att särskilt meddela,

huruvida kommittén under sitt arbete funnit anledning föreligga att,

med hänsyn till de särskilda syften, som tvångsarbetsanstalterna i riket

avsåge att fylla, ifrågasätta någon omläggning av dessa anstalters nuvarande

organisation och ledning.

Fattigvårds
lagstiftnings
kommittén.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Direktörerna

vid tvångsarbetsans‘alterna

i Norrköping

och i

Landskrona.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 246.

Med anledning av denna min förfrågan meddelade fattig v ardslagstiftningskommittén

i skrivelse den 16 januari 1918, att etter en första

förberedande behandling av frågan om revision av lösdriverilagstiftningen

inom kommittén uppgjorts ett preliminärt förslag till lag angående

behandling av lösdrivare samt att nämnda lagförslag omfattade

jämväl prostituerade kvinnor. Då kommittén ansett sig böra i lagförslaget

medtaga ifrågavarande kategori av kvinnor, hade kommittén utgått

från den förutsättningen, att den blivande lagstiftningen skulle få

en starkare preventiv karaktär än för närvarande vore fallet samt att

en omorganisation skulle äga ruin av tvångsarbetsanstalterna för kvinnor.

Denna ändrade organisation hade kommittén tänkt sig böra bestå

bland annat däri, att dessa anstalter skulle skiljas från fångvårdsförvaltningen

och ställas under en direkt under justitiedepartementet ledande

styrelse, i vilken jämväl borde finnas ett par kvinnliga ledamöter.

Åveu i fråga om tvångsarbetsanstalterna för män hade kommittén tänkt

sig eu förändrad organisation i samma riktning, nämligen med eu särskild

styrelse, som sorterade direkt under justitiedepartementet. Det

huvudsakliga skälet för ett skiljande från tångvårdsförvaltningen hade

här, liksom i fråga om kvinnorna, varit, att man så mycket som möjligt

velat förhindra, att tvångsarbetet finge karaktären av ett straff.

Gällande lösdriverilagstiftning hade ej så klart betonat behandlingens

preventiva natur och då man nu sökte framhäva och utveckla denna,

hade det ansetts nödigt att lösa sambandet med fångvården. Ett i samband

med förutnämnda lagförslag uppgjort utkast till stadga för eu

statens arbetsanstalt för män stödde sig väsentligen på de bestämmelser,

som gällde för statens uppfostringsanstalt å Bona.

Fattigvårdslagstiftningskommitténs berörda yttrande remitterades

till fångvårdsstyrelsen för avgivande av yttrande. Styrelsen lät i ärendet

höra direktörerna vid dåvarande tvångsarbetsanstalterna för kvinnor,

nämligen den i Norrköping och den i Landskrona. Dessa befattningshavare

ställde sig förstående till tanken pa att skilja tvangsarbetsanstalterna

från fångvården och lägga dem under särskilda styrelser.

Såsom skäl till denna anordning framhölls särskilt, med den planerade

omläggningen av själva tvångsarbetets natur som utgångspunkt, att man

borde söka få behandlingen av den till tvångsarbete dömde alltmer inriktad

på uppfostran — detta gällde i all synnerhet de unga — och

alltså i möjligaste mån söka förhindra, att tvångsarbetet finge karaktären

av straff''.

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungi. Maj:ts proposition Nr 246.

I den skrivelse av den 14 februari 191S, varmed fångvårdsstyrelsen

överlämnade nyssnämnda båda befattningshavares utlåtanden, yttrade

styrelsen, med tanke särskilt på den kategori av de kvinnliga

tvångsarbetarna, som närmast givit anledning till att frågan om tvångsarbetsanstalternas

skiljande från fångvården då uppkommit, nämligen

de prostituerade, i huvudsak följande:

Med den erfarenhet styrelsen hade om en hel del av ifrågavarande kvinnors

karaktär och svårleddhet, måste styrelsen bestämt framhålla, att knappast någon

möjlighet funnes att mot deras vilja omhändertaga dem i skyddshem eller andra

anstalter utan att dessa ägde tillgång till en kraftig tvångsmakt. Dessa kvinnor

vore snart sagt de mest svårskötta bland alla dem, som stode under behandling i

rikets fångvårdsanstalter. Ofta med förstörda nerver, lättretliga, obehärskade till

lynnet, hetsade av sina drifter, som gärna toge sig perversa uttryck, kunde de i

många fall inom en anstalt hållas till skick och ordning endast genom stränga

disciplinmedel. Frånvaron av de möjligheter i nämnda avseende, som erbjödes inom

en fångvårdsanstalt, skulle helt visst leda till nedslående iakttagelser.

Skulle sådan ändring göras i gällande lösdrivarlags bestämmelser, att tvångsarbete

ej vidare bleve tillämpligt å kvinnor, som förde ett för allmän säkerhet och

ordning vådligt liv i sedeslöshet, måste således enligt styrelsens mening för deras

omhändertagande i sluten vård, där sådan erfordrades, beredas andra anstalter, som

i det närmaste liknade tvångsarbetsanstaltema. Huruvida vid dylikt förhållande

kunde vara skäl att frångå nuvarande, bestämmelser i föreliggande hänseende, berodde

på den vikt, som iinge tillerkännas strävandet att frigöra de lösaktiga kvinnornas

korrektiva behandling från »fångvården». I sak bleve skillnaden knappast

någon i de fall, då anstaltsbehandling erfordrades.

Efter det fångvårdsstyrelsen därefter närmare angivit några av de

riktningar, i vilka en reform av tvångsarbetsförfarandet enligt styrelsens

mening borde gå, framhöll styrelsen i sin förevarande skrivelse en del

svårigheter, som skulle möta den ifrågasatta organisationsförändringen.

Styrelsen yttrade i deDna del:

I anledning av vad fattigvårdslagstiftningskommittén anfört därom, att eu

tilltänkt omorganisation av tvångsarbetsanstaltema för kvinnor kunde bestå bland

annat däri, att för dessa anstalter skulle finnas en särskild direkt under justitiedepartementet

lydande styrelse, i vilken jämväl borde finnas ett par kvinnliga ledamöter,

tilläte styrelsen sig erinra, att, på sätt redan förut framhållits, en stark

disciplinär myndighet måste göra sig gällande inom en dylik anstalt, fullt ut med

samma nödvändighet som inom anstalterna för män. Kommittén hade tänkt sig ett

frånskiljande från fångvårdsförvaltningen även av sistnämnda anstalter i ändamål

att så mycket som möjligt förhindra, att tvångsarbetet finge karaktären av sträft''.

Följden av denna tankes genomförande enligt den av kommittén antydda planen

bleve skapandet av ett antal styrelser, sammansatta av personer i allmänhet utan förut

förvärvad sakkunskap och utan erforderlig överblick. Styrelserna vore hänvisade

var för sig att följa sin åskådning till det helas förvirrande.

Bihang till riksdagen? protokoll 1920. 1 somt. 205 höft. (Nr 240.) -

Fångvårdsstyrelsen

i

utlåtande

den 14

februari 191H.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kung/l. Maj:ts proposition Nr 24<>.

För att icke missbruk av eu stark disciplinär myndighet skulle behöva befaras.

måste över de särskilda bestämmande myndigheterna finnas en överledning,

som med samlad erfarenhet från liknande områden kunde avgöra gränserna för det

behövliga ingripandet.

Vidare vore att märka, att svårigheten ett bereda ifrågavarande internerade

en lämplig sysselsättning löstes på ett mera fruktbärande sätt, om det skedde i

samband med straffanstalternas förseende med arbete. Den organisation, som nu

för ändamålet funnes genomförd, skulle icke kunna ersättas genom några decentraliserade

småstyrelsers bemödanden.

Tjänstepersonalen kunde givetvis bättre tillgodogöras, om valet stode öppet

att placera en var vid den anstalt, där hans förutsättningar gjorde honom bäst

passande. Ju flera anstalter, som i detta avseende lydde under samma förvaltande

myndighet, desto gynnsammare ställde sig förhållandena i nämnda hänseende.

Så vore också fallet i fråga om den ekonomiska förvaltningen. Upphandlingarna

kunde ske i vida större skala. Avkastningen av jordbruk och trädgårdar

nyttiggjordes på ett förmånligare sätt, då ett större antal konsumenter funnes inom

samma förvaltning.

Hela vinsten skulle vara att »sä mycket som möjligt förhindra, att tvångsarbetet

finge karaktären av straff». Denna karaktär skulle således vara beroende

av en namnfråga: den att centralverket benämndes »fångvårdsstyrelsen».

Direktören

vid tvångtarbe!

sanstalten

å

Svartsjö.

Som fångvårdsstyrelsen icke före avgivandet av sitt nu refererade

utlåtande inhämtat yttrande från direktören vid den enda tvångsarbetsanstalt

för män, som för det dåvarande var i verksamhet, nämligen tvångsarbetsanstalten

å Svartsjö, anmodade jag styrelsen att skyndsamt i ärendet

inhämta yttrande jämväl från bemälde direktör och därefter avgiva

det förnyade utlåtande, som av berörda yttrande kunde föranledas.

I det yttrande, som Svartsjödirektören i anledning därav avgav

till fångvårdsstyrelsen, påpekade han inledningsvis en del brister i det

nuvarande tvångsarbetsväsendet samt yttrade därefter i huvudfrågan, om

tvångsarbetsanstalternas skiljande från fångvården, i korthet följande:

Något, som vid en eventuell reformering av tvångsarbetsväsendet syntes vara

av ingripande betydelse, vore att söka från de internerade och deras anhöriga borttaga

den känsla av bitterhet, som vore den förhärskande hos dessa människor. Denna

känsla vore delvis förklarlig. Utan att vara för brott dömda eller efter att rent

av hava av domstol frikänts intoges personer i statens fångvårdsanstalter där de i

stort sett behandlades lika med domfällda brottslingar. Särskilt syntes detta kännas

upprörande för de för tredska mot fattigvårdslagen dömda. Dessa, som i övrigt

kunde vara oförvitliga människor, förmådde i regel ej fatta, varför de blivit fångar,

som skulle underkastas den vanära detta namn dock medförde. Helt annorlunda

skulle saken ställa sig, om de anstalter, till vilka dessa lösdrivare och understödstagare

översändes, verkligen bleve, vad de borde vara: arbetsinrättningar i statens

hand med för detta ändamål lämpad yttre och inre organisation.

Tvångsarbetsväsendet syntes på grund härav höra skiljas från fångvården.

Liksom instituten tvångsuppfostran och tvångsinternering organiserats utanför fång
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kuuyl. Majds proposition Nr 240.

vården, syntes även tvängsarbetsväsendet höra ställas under annan ledning. Fattigvårdslagstiftningskommittén

både redan upptagit denna tanke, som ävenledes länge

såsom ett önskemål framstått för inom detta område socialt intresserade personer.

Härigenom skulle tvångsarbetet frigöras från det, som för tvångsarbetaren framstode

såsom en av samhällets stora orättvisor: detta att han gjordes till fånge och

i likhet med dömda förbrytare förvarades å eu statens fångvårdsanstalt. Nu kunde

naturligen invändas, att namnet ej gjorde något till saken, men tydligt vore, att

just den etikett, som fångvårdsnamnet påsatte tvångsarbetet, till största delen dock

vore skulden till den rådande uppfattningen, att detta arbete i själva verket ingenting

annat vore än ett maskerat straffarbete. Härpå skulle en förändrad benämning

av fångvårdsstyrelsen ej kunna råda bot.

Någon fara för tvängsarbetsväsendet i disciplinärt avseende skulle en eventuell

skilsmässa från fångvården ej gärna kunna innebära. Disciplin och ordning

rådde även inom andra områden än inom fångvårdsanstalterna, exempelvis inom

sjukvårdsinrättningar och sanatorier, inom städernas arbetsinrättningar och andra

institutioner.

Efter det Svartsjödirektören därefter ingått i bemötande av en

del andra av fångvårdsstyrelsen mot organisationsförändringen framförda

betänkligheter, tilläde han:

Genom tvångsarbetsväsendets skiljande från fångvården skulle samtidigt den

tanke bringas till utförande, som av riksdagens revisorer år 1917 framfördes med

avseende å jordbruksdriftens ä Svartsjö ställande under särskild, även för sådant

ändamål sammansatt styrelse.

Det av styrelsen för statens värdanstalt å Venngarn nyligen väckta förslaget

om viss ändring i lagen om behandling av alkoholister, avseende att bereda möjlighet

till överflyttning från statens alkoholistanstalt till tvångsarbetsanstalt av mera

svårskötta individer, syntes efter ett eventuellt frånskiljande av tvångsarbetsväsendet

från fångvården ävenledes lättare kunna genomföras i betraktande av arten hos

de skäl, som vid tiden för lagens tillkomst anfördes mot införandet av en liknande,

redan då ifrågasatt bestämmelse.

Detta Svartsjödirektörens yttrande överlämnade fångvårdsstyrelsen

med skrivelse den 4 mars 1918. I denna konstaterades styrelsen till en

början, att styrelsen och bemälde direktör väsentligen vore av samma

mening med avseende å sättet för avhjälpandet av en del brister, som

nu vidlådde tvängsarbetsväsendet. Därefter yttrade styrelsen bland annat:

Däremot avveke direktörens åsikt från styrelsens därutinnan, att han ansåge

tvångsarbetsanstalternas förknippande med fångvården medföra desammas allt för

stora likställande med straffanstalterna och att en namnförändring å styrelsen icke

.skulle avlägsna denna olägenhet.

1 denna punkt torde få erinras, att i törhända de flesta länder tvångsarbetsanstalternas

förvaltning lydde under samma ledning som straffanstalternas, att tvångsarbetet

i själva verket vore en påföljd för lagöverträdelse av icke ofarlig art, ehuru

det ådömdes i administrativ väg samt att gällande lösdrivarelag lämnade fattigvårdesambälle

öppet afl upprätta egen tvångsarbetsanstalt för tvångsarbetes

Fångvårdsstyrelsen

i

utlåtande den

4 mars 191H.

s. 12 Kontrollera mot PDF

Fångvårdsstyrelsen

i

utlåtande den

5 april 1918.

12 Kungl. Maj:ts proposition Nr 246.

avtjänande, men att sådana enskilda anstalter icke kommit till stånd i, nämnvärd

man.

Överdirektören i styrelsen vore själv sedan ett tjugutal av år ledamot av

styrelsen för åkerbrukskolonien Hall och hade således kännedom om den verksamhet,

en enskild styrelse kunde utöva i fråga om ledningen av en stor anstalt för socialt

undermåliga. Denna verksamhet kunde endast utövas i största allmänhet. Att följa

arbetet mera ingående vore icke möjligt. Då nu Svartsjödirektören förordade tvångsarbetsanstalternas

frigörande från fångvårdsstyrelsen och deras läggande under enskilda

styrelser, innebure detta, att platsledningen skulle berövas den såväl i avseende

å personalvården som beträffande den ekonomiska förvaltningen erfarna detaljuppsikt,

som fångvårdsstyrelsen med i lantbruksgöromålen och räkenskapshänseende m. m.

sakkunniga tjänstemäns biträde vore i tillfälle att utöva med större kontinuitet än

en enskild styrelse av privatpersoner. Det kunde med visshet påstås, att styrelsen

hade både mera tid och mera intresse att ägna åt ledningen av tvångsarbetsanstalterna

än den enskilda styrelsens medlemmar, som måste taga uppdraget mera såsom

en tillfällig bisysselsättning.

Efter det, såsom jag får tillfälle att utförligare omnämna längre

fram, särskilt tillkallade sakkunniga avgivit yttrande rörande det närmare

sättet för ett eventuellt frigörande av tvångsarbetsanstalterna från

deras nuvarande samband med den egentliga fångvården, blev berörda

yttrande remitterat till, bland andra myndigheter, jämväl fångvårdsstyrelsen.

1 det förnyade utlåtande i ärendet, som detta ämbetsverk i

anledning därav avgav den 5 april 1918, ingick styrelsen jämväl närmare

på själva huvudspörsmålet om lämpligheten överhuvudtaget av en dylik

organisationsförändring samt yttrade i denna del i huvudsak följande:

Då en stor del av dem, som omliändertoges för lösdriveri, ej sällan vore

farliga och mera svårskötta än Straffångar, borde krävas, att tvångsarbetsanstalterna

vore så inrättade, att de erbjöde ett tillfredsställande förvar och betryggande anordningar

för upprätthållande av ordning och säkerhet.

Under antydda förhållanden komme tvångsinterneringen av lösdrivare med

tillhörande arbetsplikt att i väsentliga drag gestalta sig på samma sätt som den

frihetsförlust, vilken drabbade fångarna i straffanstalter av viss typ. Från denna

synpunkt sett vore det därför, enligt styrelsens mening, intet att erinra emot, tvångsarbetsanstalternas

bibehållande under fångvårdens ledning. En sådan anordning

syntes tvärtom erbjuda övervägande fördelar och innebure enligt styrelsens uppfattning

icke något som helst hinder för iakttagande av de modifikationer i behandlingen,

som tvångsarbetets egenart krävde.

De nu i bruk varande tvångsarbetsanstalterna å Svartsjö och i Landskrona

vore båda inrättade och anordnade med hänsyn till uppgiften att vara interneringsplatser

för personer berövade friheten. Väl hade under senaste åren vidtagits åtgärder

för att alltmera framhäva tvångsarbetets olikhet mot fängelse och straffarbete,

men det hade ännu icke kunnat bringas därhän, att icke logement, arbetesalar,

gårdar m. m. fortfarande gåve i det närmaste samma intryck som vanliga

straffanstalter för gemensambetsfångar. Ehuru arbetsdriften vid båda de ifråga
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kung!. Maj:tv proposition Nr 246.

varande anstalterna i stor omfattning numera omlagts till friluftsgöromål, hade de

internerades behandling dock icke kunnat tillräckligt frigöras i ändamål att avlyfta

intrycket av tvångsarbetets alltför nära likhet med straffbehandling. För att detta

önskemål skulle kunna uppnås, förefölle det styrelsen som om en djupare gående

omläggning behövdes än enbart den, som innebures i de hittillsvarande anstalternas

överflyttande från fångvårdsstyrelsens förvaltning.

I ett den 15 april 1918 dagtet-knat utlåtande uttalade sig överståtliållarämbetet

för polisärenden i denna fråga, särskilt så vitt angick dess

samband med reglementeringens upphävande. Ämbetet yttrade bland annat:

Det vore visserligen icke att antaga, att efter reglementeringens avskaffande

tillämpning av lösdrivarlagen skulle komma att erfordras i mindre omfattning än

därförut, men den korrektiva behandlingen av prostitutionen finge naturligtvis en

annan innebörd, när den avsåge att motarbeta prostitutionen i stället för att vidmakthålla

reglementeringen.

Med hänsyn till sistberörda förhållande torde emellertid bristerna i den korrektiva

behandlingen, sådan den nu vore anordnad, bliva mera framträdande efter

reglementeringens upphävande, och det bleve då av större betydelse att härutinnan

åstadkomma ändring:

Det hade framhållits såsom ett önskemål, att tvångsarbetet anordnades så,

att det så litet som möjligt finge karaktären av straff. Där reglementering förekomme,

ådömdes varning och tvångsarbete beträffande prostituerade kvinnor vanligen

såsom påföljd för överträdelse av reglementet och kunde då i viss mening

anses som straff, men när inskridandet uteslutande avsåge att åstadkomma rättelse

i den prostituerades levnadssätt och vänja henne vid arbetssamhet och ordnade

levnadsvanor, kunde det icke längre vara tal om bestraffning, ehuruväl det icke

kunde undvikas, att den fruktade interneringen alltid komme att för mången framstå

såsom eu straffpåföljd.

Den benämning, som åsattes den korrektiva behandlingen, betydde i sak

kanske mindre, och det vore väl icke heller i sådant hänseende av någon betydelse,

huruvida tvångsarbetsanstalterna bibehölles under eller skildes från fångvårdsstyrelsen.

Men den individualiserade behandling, som vore en nödvändig förutsättning

för en mera fruktbärande anstaltsvård, och kanske i ännu högre grad den nödvändiga

omvårdnaden om kvinnorna, sedan det egentliga tvångsarbetet upphört, torde

medföra en sådan omläggning av hela den korrektiva behandlingen av de prostituerade.

att denna icke längre hörde rätt väl tillsammans med fångvården. Det

torde särskilt vara av vikt, att frågor rörande anstaltvården och vad därmed sammanhängde

finge behandlas under friare former dels med hänsyn till behovet av

erfarenhet och anställande av nya försök bland annat för möjliggörande av lämplig

övergång från den strängare, mera tvångsbundna behandlingen till ökad frihet förde

internerade och dels för befrämjande av samarbete med föreningar och enskilda

personer för beredande av vård och arbete åt sådana kvinnor, som kunde från anstalterna

till dem överlämnas. Det syntes därför lämpligt, att ifrågavarande anstalter

skildes från fångvården samt liksom uppfostringsanstalten å Bona och vårdanstalten

för alkoholister vid Yenngarn ställdes under särskild styrelse.

Vad här anförts torde i väsentliga hänseenden äga tillämpning jämväl beträffande

de manliga lösdrivarna och de för dem avsedda anstalterna. Dock före
-

Överståthåilar

ämbete t

för polisärenden.

s. 14 Kontrollera mot PDF

Socialstyrelteii
-

14 Kanyl. Maj it s proposition Nr 246.

funnes så till vida eu bestämd skillnad- att många manliga lösdrivare vore att likställa

med vanliga förbrytare, till vilken kategori borde hänföras även så kallade bondfångare,

prejare m. fl., men denna omständighet torde icke utgöra något hinder för den föreslagna

omläggningen, under förutsättning likväl att ledningen av anstalterna utrustades

med erforderlig tvångsmakt för upprätthållande av nödig disciplin och ordning.

Socialstyrelsen avgav i ärendet infordrat utlåtande, dagtecknat den

9 april 1918. 1 detta hette det beträffande det föreliggande huvud
spörsmålet

om tvångsarbetsväsen dets skil jande från fån gvård sförvaltningen

i huvudsak följande:

Beträffande lösdrivarna liksom andra grupper av sociala samhällselement

framträdde numera allt starkare kraven på en omläggning av samhällets skyddsåtgärder.

Erfarenheten Ange nämligen anses hava visat, att ett mycket starkt

betonande av de repressiva momenten icke vore ändamålsenligt, då detsamma i

allmänhet icke vore ägnat att förbättra individerna och förhindra återfall. En i

verklig mening förebyggande verksamhet måste nämligen grundas på en uppfostran

av individerna, genom vilken dessas karaktär stärktes och deras förmåga av ärlig

självförsörjning utvecklades. Enligt denna uppfattning vore givetvis interneringen vid

tvångsarbetsanstalt ingalunda den enda åtgärd, som från samhällets sida borde vidtagas,

utan endast ett led i en serie av anordningar, genom vilka man sökte bereda

en stödjande omvårdnad för individer, som behövde hjälpas fram till fullt självansvar.

Där interneringen måste vidtagas, skedde detta visserligen delvis för att

skydda samhället och andra individer för yttringar av deras samhällsfarlighet, men

väsentligen för att den internerade måtte genom starkt uppfostrande inflytande under

längre tid få den viljans och kroppens härdning, att han efter interneringstidens

slut kunde, eventuellt med fortsatt övervakning, bliva en samhällsnyttig, lojal medborgare.

En sådan uppfostran skedde visserligen under tvunget kvarhållande å

anstalt men icke på uniform tvångsväg. Individernas förutsättningar i avseende a

psykisk läggning, ursprung och uppfostran, vanor, yrkesutbildning, tidigare social

ställning med mera vore så olika, att man endast genom långt driven individualisering

av deras behandling kunde förvänta goda resultat.

Denna uppfattning torde med all säkerhet komma att prägla det förslag till

lagstiftning i ämnet, som snart vore att förvänta från fattigvårdslagstiftningskommittén.

Vid de mera provisoriska åtgärder i avseende å lösdrivares behandling,

som i avvaktan på den hithörande lagstiftningens revision kunde ifrågakomma, hade

man sålunda att hålla i sikte, att utvecklingen på området otvivelaktigt komme

att gå i den nyss antydda riktningen. De likartade tendenser, som framträdde inom

fångvården, torde visserligen allt mera komma att prägla även fångarnas behandling.

Å andra sidan torde emellertid straffhotet här komma att ännu längre förbliva

av dominerande betydelse. Det syntes därför sannolikt, att med det starkare

betonande av vårdens förebyggande karaktär, som redan nu trängde sig fram

beträffande lösdrivarna, denna gren av samhällets vårdverksamhet komme att mera

markerat än förr skilja sig från fångvården och närma sig behandlingen av andra

slag av socialt mindervärda individer, såsom alkoholister, vissa grupper understödstagare

och försumliga familjeförsörjare, vanartiga minderåriga samt minderåriga

förbrytare, alkoholbrottslingar, abnorma brottslingar, som icke vore i behov av hospi
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 24(>. 15

talsvård, med flera. Endast för vissa av dessa kategorier vore en rationell behandling

ännu genomförd, för andra förbereddes sådan, medan åter några ännu icke blivit

föremål för den särskilda uppmärksamhet från det allmännas sida, att deras omhändertagande

under lämpliga former tagits i närmare övervägande. Styrelsen

lunne det emellertid sannolikt, att de nära beröringspunkterna mellan nu berörda

grupper av socialt mindervärda samt de likartade synpunkter, som måste anläggas

på deras behandling, skulle föranleda, att vården av dem komme att organiseras efter i

huvudsak samma riktlinjer. Då därvid de sociala momenten måste bliva dominerande,

torde också den centrala ledningen komma att tillhöra det departement, som

hade att handlägga övriga sociala ärenden. I frågans nuvarande läge och i avvaktan

på lösdrivarlagstiftningens reviderande torde emellertid böra anstå med det

mera definitiva prövandet av dessa organisationsspörsmål, och endast sådana jämkningar

härutinnan vidtagas, som i minsta mån föregrepe och bunde utvecklingen.

Med hänsyn härtill torde man nu böra utgå ifrån, att frågor om lösdrivares behandling

åtminstone tills vidare borde bibehållas hos justitiedepartementet.

Beträffande den närmare ledningen av tvångsarbetsanstalterna hade fattigvårdslagstiftningskommittén

nu principiellt uttalat sig för deras avskiljande från fångvårdsstyrelsens

förvaltningsområde. I samma riktning hade direktören vid Svartsjö

tvångsarbetsanstalt yttrat sig. varemot fångvårdsstyrelsen förklarat sig anse, att

tvångsarbetsanstalterna allt framgent borde sortera under styrelsen.

Vid övervägande av de skäl, som anförts för vardera av dessa uppfattningar,

vore, enligt socialstyrelsens förmenande, av avgörande betydelse den nyss hävdade

åskådningen, att vid en reformering av lösdrivarebehandlingen huvudvikten borde

läggas på uppfostran till och genom arbete, samtidigt som de oumbärliga tvångsåtgärderna

i största möjliga utsträckning berövades sin repressiva karaktär, och

att sålunda _ varje anordning, som förhindrade förverkligandet av detta syfte borde

undvikas. Aven om den praktiska utformningen av lösdrivarbehandlingen skulle

komma att gestalta sig på samma sätt under fångvårdsstyrelsens som under en

annan ledning, syntes det sålunda lämpligast, att det direkta sambandet mellan

tvångsarbetsanstalterna och straffverkställighetens centralmyndighet upphävdes.

Om socialstyrelsen alltså anslöte sig till fattigvårdslagstiftningskommitténs

uppfattning i ämnet, förelåge emellertid icke för styrelsen fasta hållpunkter för ett

bedömande av den lämpliga tiden för genomförande av den ifrågasatta förändringen.

Därest med säkerhet kunde förutses, att lösdrivarlagstiftningens revision hunne

genomföras under något av de närmaste åren, torde denna tidpunkt utan större

olägenhet kunna inväntas. Skulle däremot längre tidsutdräkt därmed vara att befara.

syntes ett ingripande redan nu mera påkallat. Det kunde nämligen icke förbises,

att därest dels reglementeringen avskaffades och därmed eu ändrad hållning

intoges gent emot prostitutionen, dels också fattigvårdslagstiftningen nu reviderades,

starka principiella och praktiska skiil talade för samtidiga, om ock provisoriska

åtgärder för en begynnande reform med avseende å behandlingen vid lösdrivaranstaltorna,

till vilka eu del av de prostituerade och av fattigvårdens klienter komme

att även i fortsättningen hänvisas.

Vid avlåtandet av PJES ars proposition i uu föreliggande ämne

.nr ->88) gjorde jag ett sammanfattande uttalande i fråga om lämpligheten

av tvånesarbetsaustal tern as utbrytning nr fångvården. Då vad ian
-

Departementschefen

rid avlåtan•

tet av 191 Sår*

proposition.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kung!. Maj.is proposition Nr 246.

därvid vttrade fortfarande enligt min mening äger sin fidla giltighet,

skall jag tillåta mig att ordagrant citera det huvudsakliga av vad jag

då anförde. Jag yttrade bl. a. följande: :

»Av den sålunda förebragta utredningen framgår, att den ifrågasatta

organisationsförändringen — tvångsarbetsanstalternas frånskiljande

från fångvårdsförvaltningen — förordas av socialstyrelsen och överståthållarämbetet

för polisärenden samt att förslaget om denna reform vinner

understöd jämväl av direktörerna vid våra nuvarande tvångsarbetsanstalter,

främst direktören vid Svartsjö anstalten. Därjämte har tattigvårdslagstiftningskommittén

redan tidigare, oberoende av de särskilda förhållanden,

som nu föranlett frågans upptagande, under gången av sitt utredningsarbete

kommit till samma uppfattning rörande lämpligheten av

dessa anstalters ställande under särskild förvaltning såsom ett led i ett

reformerat förfarande vid behandlingen av lösdrivare. Fångvårdsstyrelsens

ställning till förevarande spörsmål synes däremot vara den, att tvångsarbetsanstalternas

skiljande från fångvården icke bör äga rum annat än

i samband med eu djupare gående omläggning av lösdriverilagstittningen.

För min egen del ansluter jag mig utan tvekan till den uppfattningen,

att ett frigörande av tvångsarbetsanstalterna från dess samband

med den egentliga fångvården bör komma till stånd.

Ett av de skål, som föranlett mig att intaga denna ståndpunkt

är det, att, enligt vad flertalet av de hörda myndigheterna med styrka

framhållit, nämnda samband visat sig olämpligt så till vida, att därigenom

i det allmänna medvetandet uppkommit ett missförstånd rörande

tvångsarbetets natur och ändamål, ett missförstånd, som säkerligen till

stor del orsakat den motvilja, med vilken detta institut så otta betraktas.

Ehuru tvångsarbetet ej innefattar straff i vanlig bemärkelse, har detsamma

likväl därigenom, att det verkställts i anstalter, som lyda under

fångvården och i stort sett likna straffanstalter i egentlig mening, fått

sig påtryckt prägeln av ett dylikt straff. Detta har givetvis ej kunnat

undgå att verka i hög grad deprimerande på många av dem, som

drabbats därav, och sålunda varit ägnat att motverka syftet med deias

insättande i anstalten: att genom deras hållande till ordnat arbete under

längre tid uppfostra dem till arbetsvilliga och samhällsnyttiga individer.

Tvångsarbetsanstalterna hava framstått, icke — såsom de bort som

arbetsinrättningar i statens hand eller, om man så vill beteckna dem,

statliga arbetsuppfostringsanstalter, utan som vanliga straffanstalter.

Den, som utsläppts från eu tvångsarbetsanstalt har betraktats, som en

vanlig f. d. ''fånge’ och fått lida den smälek, som dock alltid måste

vara förbundet med ett dylikt namn.

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj:ts proposition Nr 246.

Väl är det sant, att en avsevärd del av de personer, som dömas

till tvångsarbete, äro att anse såsom på det hela taget oförbätterliga;

dessas intagande och kvarhållande å arbetsanstalt bör huvudsakligen

betraktas såsom en säkerhetsåtgärd till samhällets skydd, under det att

det kan synas utsiktslöst att vidtaga särskilda åtgärder för deras förbättring.

Särskilt sådana individer måste underkastas en relativt långvarig

vistelse på sluten anstalt, under uppsikt av den starka disciplinära

myndighet, varmed nuvarande anstaltsförvaltning är utrustad och som

givetvis bör bibehållas även efter de skilda anstalternas ntbrytande ur

fångvården.

Men andra kategorier av tvångsarbetare, särskilt i de yngre årsklasserna,

äro däremot otvivelaktigt mottagliga för rättelse genom eu

metodiskt ledd, efter vart särskilt fall rättad uppfostran. För dessa kan

en relativt kort vistelse å anstalt med strängt genomförd disciplin och

avskildhet från yttervärlden vara tillfyllest. Fn allt större frihet må

kunna givas den å anstalten intagna, efter hand som han visar sig vara

mottaglig för fostran. Som en övergångsform till full frihet må det

finnas lämpligt att förflytta dessa tvångsarbetare till skyddsanstalter eller

enskilda hem, till det yttre under fullständig frihet, men likväl under

tillsyn och ledning från huvudanstalten.

Att tvångsarbetet med hänsyn till en dylik utveckling av dess

syfte icke för närvarande är ordnat på tillfredsställande sätt, torde vara

allmänt erkänt. Önskvärdheten av dess omläggning i olika avseenden

har framhållits av alla hörda myndigheter, icke minst av fångvårdsstyrelsen.

De närmare linjer, efter vilka denna omläggning bör ske,

äro visserligen ej ännu definitivt uppdragna, men så mycket torde dock

framstå som visst, att vid en blivande reform av tvångsarbetet man

kommer att vid detsammas närmare utformande taga mera hänsyn till

dess nyss framhållna egenskap av uppfostringsmedel än för närvarande

är fallet. Fn följd härav blir, att anstaltsvården säkerligen i långt större

utsträckning än nu måste inriktas på att bliva individualiserad. Detta

kräver, såsom jag nyss antytt, avsevärt friare förmer med avseende å behandlingen

än de, som nu komma till tillämpning. Eu nödvändig förutsättning

för att med en omläggning efter nu angivna riktlinjer av tvångsarbetet

skall kunna vinnas vad man därmed vill uppnå är emellertid

enligt min mening, att det hinder härför undanröjes, som, på sätt nyss

sagts, ligger i tvångsarbetsväsendets sammankoppling med fångvårdsförvaltniugen.

Anstaltsbehandlingens likställande med straff måste i

möjligaste mån undvikas och åt anstalterna måste givas en ledning,

Bihang till riksdagens protokoll 1220. 1 ;aml. 205 höft. (Sr 246.) 3

opaginerad Kontrollera mot PDF

*8

Kungl. Maj:ts proposition Nr 246.

sammansatt med särskild hänsyn till de friare former, Under vilka dessa

måste verka för att rätt fylla sin uppgift.

En särskild, från fångvården skild administration av tvångsarbetsanstalterna

syn< s vidare önskvärd med hänsyn till den omvårdnad offer

tvångsarbetets verkställande, som bör komma särskilt de yngre av dessa

till del i syfte att om möjligt på ett bestående sätt vinna dem för ett

nyttigt och ordentligt liv. Härför erfordras intresserad ledning och

övervakning av de skilda individerna, i likhet med vad nu är fallet beträffande

t. ex. de elever från statens uppfostringsanstalt å Bona, som

vistas utom anstalten. Det övervakningssystem, som sålunda torde böra

ingå som ett betydelsefullt led i denna tvångsarbetarnas efterbehandling

— främst kanske deras, som äro att hänföra till de prostituerades

kategori —, kan icke bliva anordnat på fullt ändamålsenligt och för det

allmänna rättsmedvetandet tillfredsställande sätt, så länge tvångsarbetet

inordnas under den allmänna fångvården, vars egentliga uppgift är att

utöva vård över till straff dömda personer. Ett ordnat och intimt samarbete

mellan å ena sidan ledningen av vederbörande tvångsarbetsanstalt

och å andra sidan anstalter för arbetsförmedling ävensom enskilda

föreningar och institutioner, vilka hava till sin uppgift att befrämja

det sociala välfärdsarbetet, måste uppenbarligen åstadkommas,

om icke det intresse och den kostnad, som nedlagts på själva tvångsarbetets

verkställande, skola vara förspillda. Alen det torde vara lika

uppenbart, att ett dylikt samarbete låter sig lättare, än vad nu är fallet,

anordnas, ifall de särskilda tvångsarbetsanstalterna, på sätt jag kommer

att föreslå, ställas under vård av särskilda styrelser, sammansatta

av, bland andra, personer, som intaga en framträdande plats på skilda

sociala arbetsområden och som erhålla till uppgift att leda och befrämja

räddningsarbetet med avseende å de å respektive arbetsanstalt intagna,

ej blott så länge dessa vistas å anstalten, utan även under någon tid

efter det tvångsbehandlingen upphört. Liknande anordning med särskild

anstaltsstyrelse är redan träffad för tillvaratagandet av andra, närbesläktade

kategorier av samhällets förkomna eller försummade element,

såsom alkoholister och minderåriga förbrytare, och har på dessa områden

fallit synnerligen väl ut.

Särskilda styrelser för de skilda slagen av ivångsarbetsanstalter

synas även i ett annat viktigt avseende kunna bliva av största betydelse.

Deras arbetsuppgift torde nämligen böra bestämmas så vidsträckt,

att de bliva verksamma för att, under samverkan med vederbörande

statliga och kommunala myndigheter ävensom föreningar och

enskilda, i allmänhet häinma och begränsa de företeelser, vilka vålla

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. May.ts proposition Nr 246.

rekryteringen av våra tvångsarbetsanstalter. I främsta rummet tänker

jag mig, att eu blivande styrelse för den kvinnliga anstalten skall kunna

fylla eu väsentlig uppgift i det arbete, som med kraft bör upptagas för

att med lämpliga och humana medel motverka prostitutionen, en uppgift,

som icke framstår såsom mindre nödvändig därför att reglementeringen

avskaffas.

Rörande tiden för nu ifrågavarande organisationsförändrings genomförande

har ifrågasatts, att därmed möjligen skulle kunna anstå, till

dess fattigvårdslagstiftningskommittén, vilken, såsom förut om förmälts, fått

sig anförtrodd uppgiften att utarbeta ny lösdrivarlagstiftning, avgivit

sitt betänkande i ämnet. Med avseende å detta spörsmål vill jag till

en början nämna, att, enligt vad jag inhämtat, det på grund av

andra kommittén åliggande arbeten av brådskande natur torde dröja

avsevärt länge, innan kommittén hinner slutföra sitt berörda uppdrag.

Den nya lösdrivarlagstiftningen kommer därför säkerligen att låta vänta på

sig ännu några år. Att under sådana förhållanden dröja med genomförandet

av nu ifrågavarande, i och för sig önskvärda reform, till dess

nyssnämnda lagstiftning blir mogen för sin lösning, torde så mycket

mindre vara att förorda, som enligt min mening beaktansvärda fördelar

måste anses vara förknippade därmed, att organisationsförändringen till

tiden går före den nya lösdrivarlagens tillkomst. På detta sätt skulle

nämligen tvångsarbetsanstalternas nva ledning bliva satt i tillfälle att

vid de försök att inom ramen av den nuvarande lagstiftningen reformera

anstaltsbehandlingen, som denna nya ledning säkerligen kommer

att göra, samla en tids erfarenhet med avseende å samma lagstiftnings

brister, en erfarenhet, som sedan skulle, vid sidan av den av fångvårdsstyrelsen

redan förvärvade, komma väl till pass vid den nya lösdrivarlagstiftningens

slutliga behandling.

Härtill kommer, att för organisationsförändringens genomförande

redan med nästkommande års ingång tala även ett par andra betydelsefulla

omständigheter: att vid nämnda tidpunkt dels reglementeringen

väntas bliva upphävd och andra slag av åtgärder för motverkande av

prostitutionen därmed erforderliga samt dels den nya fattigvårdslagen

skulle komma att träda i kraft.

Beträffande organisationsförändringens samband med den situation,

som blir en följd av reglementeringens upphävande, hänvisar jag till

vad jag förut yttrat samt till de uttalanden, som i detta avseende gjorts

av socialstyrelsen och överståthållarämbetet för polisärenden och vari

jag instämmer.

Vad åter angår den betydelse, det till riksdagens prövning hän
-

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj.ts proposition Nr 246.

skjutna förslaget till ny hittig vård slag liar för nu förevarande spörsmål,

vill jag till en början påminna om de bestämmelser detta förslag innehåller

om upprättande, vid sidan av de egentliga fattigvårdsanst.-dterna,

av särskilda arbetshem, merendels ett för varje län. Dessa arbetshem

skulle hava till uppgilt att mottaga dels försörjningspliktiga, som försumma

att fullgöra sin försörjningsplikt, dels ock vissa uuderstödstagare,

vilka ej lämpligen kunna bibehållas å de egentliga fattigvårdsanstalterna.

Arbetshemmen skulle således bliva, även de, allmänna arbetsanstalter,

ehuru av väsentligen annan karaktär än statens tvångsarbetsanstalter.

Dessa hem skulle visserligen komma att hysa en del personer,

som på grund av lättja eller liknöjdhet underlåta att genom arbete skaffa

sig medel till fullgörande av sin försörjningsplikt, men även försörjare,

vilka på det hela taget föra ett arbetsamt liv, ehuru de likväl underlåta

att försörja sin familj. Emellertid meddelas i lagförslaget tillika föreskrift

därom, att såväl fångvårdsstyrelse, sa vitt angår å vanlig fattigvårdsanstalt

intagen, som ock styrelse för arbetshem, beträffande å dylikt hem

intagen, kan under vissa i lagförslaget angivna förutsättningar hos

Kungl. Maj:ts befallningshavande göra framställning om den felandes

dömande till tvångsarbete. Tvångsarbetet skulle alltså, i nära anslutningtill

dess nuvarande egenskap av yttersta tvångsmedel mot dem, som stå

under fattigvårdsstyrelses husbondevälde, bliva anordnat såsom en påbyggnad

på den kommunala arbetsskyldigheten. Vid nu nämnda förhållande

synes det mig vara av vikt, att skiljaktigheten mellan dessa

arbetsanstalter — de kommunala arbetsliemmen och statens arbetsanstalter

— ej göres större, än som motiveras av nödvändigheten att utrusta

dessa senare med större tvångsmakt. Det är alltså jämväl från denna

synpunkt sett av betydelse, att föreställningen om tvångsarbetsanstalternas

karaktär av straffanstalt undanröjes genom dessa anstalters fullständiga

skiljande från fångvårdsförvaltniugen.

En skilsmässa mellan tvångsarbetsanstalterna och fångvården är

alltså enligt min mening från flera synpunkter synnerligen önskvärd och

bör också utan större dröjsmål komma till stånd, därest icke med densamma

äro förbundna praktiska olägenheter av beskaffenhet att uppväga

därmed förenade fördelar. Detta är emellertid, enligt min uppfattning

ej händelsen, något som torde framgå av den prövning av detta spörsmål,

varpå jag nu vill ingå.

De nackdelar, som skulle vara förknippade med en utbrytning- av

tvångsarbetsanstalterna från fångvården, hava utförligt skildrats av fångvårdsstyrelsen.

Nyssnämnda prövning torde därför lämpligen kunna

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj:ts proposition Nr 246.

antaga formen av en granskning av de skäl, fångvårdsstyrelsen anfört

mot den ifrågavarande organisationsförändringen.

Såsom eu av fångvårdens huvudinvändningar mot reformen torde få

betraktas den, att vid anstalter av ifrågavarande art, dit starkt indisciplinära

individer sammanföras, tillgång måste finnas till en stark tvångsmakt

samt att möjligheten av en dylik tvångsmakt ej längre skulle förefinnas,

därest anstalternas samband med fångvården upphörde.

Gentemot detta skäl vill jag framhålla, att, på sätt jag redan i

annat sammanhang antytt, tvångsarbetsanstalternas skiljande från fångvårdsförvaltningen

givetvis icke i och för sig utesluter, att tillgång till

lika stark tvångsmakt över tvångsarbetare, som den fångvårdsstyrelsen

och dess organ nu äga, fortfarande kommer att vara tillfinnandes. Tvångsmakten

är, på sätt fångvårdsstyrelsen själv också framhåller med avseende

å anstaltsbehandlingen över huvud taget, ej beroende av ledningens

förläggning till den ena eller den andra centralmyndigheten,

utan å lagens bestämmelser och Kungl. Maj:ts instruktioner. Lagen

säger, att den dömde skall hållas till tvångsarbete å allmän arbetsanstalt;

det ligger då i sakens natur att vederbörande anstaltsledning,

av vilken art denna än må vara, måste utrustas med den tvångsmakt

gentemot den å anstalten insatte, som är nödvändig, för att ej denna

lagens bestämmelse skall bliva en död bokstav. Tillgång till erforderlig

tvångsmakt i nu nämnt avseende kommer alltså givetvis att finnas jämväl

efter ett eventuellt frånskiljande av tvångsarbetsanstalterna frän

fångvården.

Fångvårdsstyrelsen ger även uttryck för sin farhåga, att den ledning

över de särskilda tvångsarbetsanstalterna, som skulle sättas i

fångvårdsstyrelsens ställe, komme att sakna sakkunskap samt den överblick

över vården å andra anstalter av nu ifrågavarande slag, som måste

anses vara önskvärd för vinnande av enhetlighet med avseende å tvångsarbetets

ordnande.

Denna farhåga synes mig icke äga tillräcklig grund. Visserligen

är det tydligt, att den nya ledningen, när den först tillträder sitt värv,

måste antagas komma att stå den nuvarande efter i erfarenhet i hithörande

ting. Denna olägenhet torde dock få betraktas som övergående. Om,

på sätt jag tänkt, i den nya anstaltsledningen komma att sitta personer,

representerande juridisk insikt, socialt intresse samt praktisk erfarenhet

å de huvudsakliga områden, på vilka anstalternas arbetsdrift kommer att

röra sig-, lärer det icke dröja länge, innan den nya ledningen så vuxit

sig in i sin uppgift, att den kommer att tillfredsställa även högt ställda

anspråk. Vad som möjligen här kommer att brista i ämbetsmannarutin,

s. 22 Kontrollera mot PDF

1918 dra lag

tima riktdag.

22 Kungl. Maj:ts proposition Nr 246.

kommer säkerligen att mer än väl uppvägas av allsidigheten i sakkunskapen.

Den erfarenhet, som är att hämta från närliggande områden,

bestyrker denna miu uppfattning.»

Längre fram i samma anförande fortsatte jag:

»Vad fångvårdsstyrelsen i övrigt anfört mot den föreslagna organisationsförändringen

— främst de svårigheter denna skulle medföra för

tvångsarbetarnas sysselsättande och anstalternas ekonomiska förvaltning

— synes mig icke vara av beskaffenhet att verka avskräckande. Även

i detta hänseende torde t. ex. Bonaanstalten kunna tjäna som ett talande

exempel.

De skäl, fångvårdsstyrelsen anfört för sin ståndpunkt till det föreliggande

spörsmålet, hava sålunda icke kunnat rubba mig ur min uppfattning,

att en utbrytning från fångvården av tvångsarbetsanstalterna

bör komma till stånd och det redan med ingången av nästkommande år.»

Den till 1918 års lagtima riksdag avlåtna propositionen om tvångsurbetsanstalternas

skiljande från fångvården och läggande under särskilda

styrelser, lydande direkt under justitiedepartementet, tillstyrktes av statsutskottet,

som därvid i huvudsak yttrade:

Det syfte, som läge till grund för det av Kungl. Maj:t föreslagna avskiljandet

av tvångsarbetsanstalterna å Svartsjö och i Landskrona från fångvården, vore

närmast att från anstalterna i fråga avlägsna deras hittillsvarande karaktär av fångvårdsanstalter

och därigenom underlätta och befrämja deras huvuduppgift: att hos

arbetsovilliga och sköteslösa individer inskärpa nödvändigheten av arbetsamhet och

skötsamhet. I berörda avseende anslöte sig också den föreslagna åtgärden principiellt

och praktiskt till de riktlinjer, som vid riksdagen funnit uttryck såväl i den av riksdagen

antagna nya fattigvårdslagstiftningen som den likaledes av riksdagen godkända

lagen angående åtgärder mot utbredning av könssjukdomar m. m. Till berörda

strävande även i dess föreliggande form hade utskottet också funnit sig böra giva

sin anslutning. Och detta så mycket hellre som ett partiellt reformarbete i den

riktning, propositionen anvisade, icke syntes innebära ett föregripande av det pågående

arbetet med revisionen av lösdrivarelagstiftningen utan tvärtom torde vara

ägnat att ingå såsom ett dels förberedande, dels kompletterande led i detta lagstiftningsarbete.

Ett stöd för denna uppfattning hade utskottet funnit icke blott i den

av departementschefen lämnade motiveringen för förslagets framläggande, utan jämväl

i ce uttalanden till förmån för anstalternas särskiljande från fångvården, som blivit

gjorda såväl av fattigvårdslagstiftningskommittén som av socialstyrelsen och överståthållarämbetet

för polisärenden ävensom av direktörerna vid anstalterna i fråga.

Den emot förslaget anförda omständigheten att bland de å anstalterna intagna inginge

en jämförelsevis hög procent förut straffarbete ådömda syntes icke verka

övertygande i därmed avsedd riktning. Tvärtom torde med mera skäl kunna sägas,

att nödvändigheten av deras förnyade omhändertagande ådagalagt, att för deras

vidkommande en behandling med karaktär av fångvård icke visat sig leda till det

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj:ts proposition Nr 246.

därmed avsedda målet. Den behandling, som enligt Kungl. Maj:ts förslag vore avsedd

att tillämpas vid anstalterna, syntes icke genom dessas avskiljande från fångvårdsstyrelsen

vare sig höra eller behöva förlora i avseende på allvar och förmåga till

disciplinär fostran. Utskottet funne sig sålunda böra tillstyrka Kungl. Maj:ts förslag

om frigörande av nämnda anstalter från fångvården.

En minoritet inom utskottet höll däremot före, att förslaget om

nu ifrågavarande organisationsförändring borde avstyrkas, samt anförde

till grund härför följande.

Vidkommande Kungl. Maj:ts förslag i vad detsamma avsåge tvångsarbetsanstalternas

å Svartjö och i Landskrona skiljande från fångvårdsförvaltningen hade

denna organisationsförändring, som måste anses föregripa det pågående lagstiftningsarbetet

i fråga om de personer, för vilka tvångsarbetsanstaltema vore avsedda,

eller lösdrivarna, synts utskottet icke tillrådlig och under alla förhållanden

icke nödvändig. Särskilt i fråga om de manliga lösdrivarna eller de å Svartsjöanstalten

intagna måste, enligt utskottets förmenande, organisationsförändringen

betecknas såsom mycket äventyrlig, i vilket hänseende utskottet ville hänvisa till

bl. a. den omständigheten, att — såsom departementschefen jämväl medgivit — en

avsevärd del av lösdrivarna vore att betrakta såsom på det hela taget oförbätterliga.

Vad åter beträffade de till tvångsarbete dömda kvinnorna, utgjorde visserligen flertalet

prostituerade, men hade, enligt uppgift, ungefär en tredjedel av desamma förut

undergått straffarbete. Även i fråga om ett skiljande från fångvårdsförvaltningen

av anstalten i Landskrona, vilket, såsom ett led i en åsyftad reformering av förfarandet

mot de prostituerade kvinnorna, syntes hava varit huvudsyftet med hela

den föreslagna omläggningen, torde det ej kunna anses tillrådligt att för närvarande,

under avvaktan på lösdrivarelagens omarbetning samt den närmare utredningen om

de yrkesprostituerades omhändertagande och korrektiva behandling, företaga någon

mera genomgripande omorganisation. Uppenbart vore visserligen, att tvångsarbetet

såsom sådant borde erhålla en så tillfredsställande form som möjligt, men lika tydligt

vore, att dess effektivitet ej finge ensidigt åsidosättas och den statliga kontrollen

med nödig kontinuitet ej förminskas. Dessa krav kunde åtminstone tillsvidare väl

tillgodoses inom fångvården. Därtill komme, att, såvitt utskottet kunnat finna,

genomförandet av Kungl. Maj:ts förslag förutsatte vissa ändringar i lagen om straffregister,

varom likväl förslag ej förelagts riksdagen.

Vid frågans behandling i andra kammaren höjdes ingen röst mot

utskottets tillstyrkande förslag. Detta blev också utan votering bifallet

av kammaren.

I första kammaren uppstod däremot en längre diskussion, därvid

förslagets motståndare i huvudsak åberopade de betänkligheter fångvårdsstyrelsen

samt minoriteten inom statsutskottet framfört. Huvudskälet

för dessa personers ståndpunkt att ej för det dåvarande vilja

gå med på en skilsmässa emellan tvångsarbetsanstaltema och fångvården

synes hava varit det, att man ansåg, att därigenom skulle före
-

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Departe
mentschefen.

Kunyl. Maj:ts proposition Nr 246.

gripas arbetet å den nya lösdrivarlag, som vore avsedd att komma till

stånd. Härtill kommo farhågor tia dels för att den nödiga disciplinen

ej skulle kunna upprätthållas å nu ifrågavarande anstalter efter deras

skiljande från fångvården dels oek för att de styrelser, som skulle

sättas i spetsen för anstalterna, ej skulle inom sig rymma erforderlig

kompetens.

Resultatet av frågans behandling i första kammaren blev att statsutskottets

tillstyrkande förslag avslogs av kammaren med 49 röster mot

41. På grund härav och då vid senare uppkommen fråga om ärendets

avgörande genom gemensam votering första kammaren avvisade denna

utväg, fick det ifrågavarande organisationsspörsmålet för det dåvarande

förfalla.

Orsaken till att jag nu åter till behandling upptagit frågan om

tvångsarbetsanstalternas skiljande från fångvården är, såsom jag redan

förut framhållit, den, att jag alltjämt är fast övertygad om lämpligheten

av denna skilsmässas genomförande utan dröjsmål. Med avseeude

å motiven till denna min ståndpunkt skulle det möjligen vara tillfyllest

att hänvisa till det yttrande i ämnet, som jag hade vid avlåtandet av

1918 års förutnämnda proposition och som jag nyss i huvudsak citerat.

Med anledning av de särskilda skäl mot organisationsförändringen, som

vid frågans riksdagsbehandling år 1918 framfördes av förslagets motståndare,

må det emellertid tillåtas mig att tillägga några ord även med

risk att jag därvid kommer att i vi>s mån göra mig skyldig till upprepning

av förut framhållna synpunkter.

Tdl en början vill jag förutskicka den anmärkningen att, enligt

vad jag inhämtat, fattigvårdslagstiftningskommittén, som fått sig anförtrodd

utredningen av frågau om en ny lösdrivarlag, på grund av andra

vidlyftiga och brådskande uppgifter ej ännu sett sig i stånd att återupptaga

detta arbete, för vilket kommittén, på sätt redan förut antytts,

för några år sedan undangjort en del förarbeten, samt att det följaktligen

kommer att dröja avsevärd tid, innan ett förslag i denna riktning

kan underställas Kungl. Maj:ts och riksdagens provning.

Såsom motståndarnas huvudskäl mot förslaget om tvångsarbetsanstalternas

utbrytande ur fångvården har nu, på sätt nyss nämndes,

anförts, att denna organisationsförändring skulle vara ägnad att föregripa

nyssnämnda utredning av fattigvårdslagstiftningskommittéu rörande

ny lösdrivarlag. Denna ståndpunkt är enligt min mening icke hållbar.

Dess förutsättning är, att man skulle kunna tänka sig, att kommitténs

utredning i nu förevarande del skulle komma att utmynna i förslag,

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungl. Maj ds proposition Nr 246.

vilkas genomförande skulle omöjliggöras eller försvåras genom nu ifrågasatta

organisationsförändring. Nu är det emellertid enligt min mening

så långt ifrån att detta är händelsen, att tvärtom ett motsatt förhållande

får anses föreligga. Vilket innehåll kommitténs förslag än må få med

avseende å detaljerna, så torde dock icke föreligga någon som helst

tvekan om det blivande förslagets innebörd i de avseenden, som äro av

betydelse för nu förevarande spörsmåls avgörande. Aven om, på sätt

ifrågasatts, lösdriveriet skulle komma att underkastas judiciell behandling,

är det dock ej underkastat tvivel, vare sig att tvångsarbete kommer

att i en eller annan form ingå såsom ett huvudsakligt led i den statliga

behandling av nu ifrågavarande kategorier socialt mindervärdiga

element, varom kommittén väntas framlägga förslag, eller därom, att

för detta tvångsarbetes verkställande komma att erfordras anstalter, i

huvudsak utrustade på samma sätt som de nuvarande tvångsarbetsaustalterna.

Den omläggning av tvångsarbetet och de övriga förslag,

som kommittén väntas komma att avgiva, torde i stort sett komma

att gå ut på dels stadgandet av en förlängd behandlingstid, dels

tvångsarbetets närmare ordnande även eljest i syfte att bättre vinna

det därmed avsedda resultatet: vederbörandes uppfostran till ordnat

arbete, dels ock slutligen bestämmelser, avsedda att underlätta preventiva

åtgärder på nu ifrågavarande område före tvångsarbetets tillgripande

ävensom tvångsarbetarnas övervakande och omhändertagande

efter detsammas fullgörande. Att nu ifrågavarande organisationsförändring

skulle vara ägnad att i någon mån försvåra genomförandet av

dessa reformer torde val ingen vilja på allvar påstå. Tvärtom kan det,

såsom jag redan tidigare framhållit, ej gärna vara annat än till nytta

för det ifrågavarande reformarbetet att, när detsamma åter upptages, det

kan grundas ej blott på den sakkunskap, varmed fångvårdsstyrelsen

sitter inne på nu ifrågavarande område, utan även på en tids erfarenhet,

förvärvad av de planerade nya, allsidigt sammansatta anstaltsstyrelserna.

Beträffande de i övrigt mot organisationsförändringen framförda

skälen torde intet vara att tillägga till vad jag redan tidigare yttrat.

Jag vill endast än en gång poängtera, dels att vid tvångsarbetsanstalterna

givetvis både måste och kan upprätthållas lika god disciplin,

vare sig de låggas under särskilda styrelser eller fortfarande lyda under

fångvårdsstyrelsen, dels ock att erfarenheten från närliggande områden

— bl. a. Bona- och Venngarnsanstalterna — visar, att det är så långt

ifrån att någon fara kan anses förefinnas för att de blivande anstaltsBihang

till riksdagens protokoll 1920. 1 samt. 205 höft. (Nr 246.) 4

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition AV 246.

styrelserna ej skola .bliva tillräckligt kompetent:!, att det tvärtom, därest

de bliva sammansatta efter de riktlinjer jag förut antytt och får tillfälle

att närmare utveckla längre fram, torde vara att antaga, att de

på grund av sin allsidiga sammansättning skola bliva, ej minst med

avseende å kraftig ledning och initiativrikedom, synnerligen väl skickade

för sin ansvarsfulla uppgift.

En särskild anledning till att en utbrytning från fångvården av

tvångsarbetsanstalterna bör utan dröjsmål komma till stånd är den, att

spörsmålet intimt sammanhänger med den nya departementsindelning,

som skall träda i kraft den 1 juli i år och vars genomförande i detalj

redan underställts riksdagens prövning (prop. nr 3) samt varit föremål

för dess beslut. Då gränserna för de olika departementens arbetsområden

uppdragits samt medel äskats till avlönande av de för de särskilda departementen

erforderliga arbetskrafterna, har man givetvis ansett angeläget

att, för undvikande av snara förändringar, få arbetsfördelningen mellan

departementen ordnad på så lång sikt som möjligt. Tidigare har icke

varit ifrågasatt annat, än att tvångsarbetsanstalterna, ehuru skilda från

fångvården, skulle under sina respektive styrelser kvarbliva under justitiedepartementet.

Efter inrättandet av ett särskilt socialdepartement ställer

sig emellertid frågan på annat sätt. Det måste då anses vara mest

ändamålsenligt att förlägga dessa anstalter under sistnämnda departement,

som skall äga ledningen av de sociala ärendena i allmänhet och

speciellt av fattig- och alkoholistvården, varmed behandlingen av lösdrivare,

på sätt redan i motiveringen till 1918 års proposition utvecklats,

har åtskilliga beröringspunkter. De betänkligheter, som framkommit

gent emot förslaget om ,tvångsarbetsanstalternas skiljande från fångvården

med hänsyn därtill, att bristande enhetlighet och kontroll i dessas

ledning därigenom kunde befaras uppstå, kunna icke heller med samma

styrka upprätthållas, därest anstalterna i fråga läggas under socialdepartementet,

som, enligt vad jag i ett senare samband vill påvisa,

inom sig kommer att äga lämpliga organ för central ledning och tillsyn

över desamma. — Riksdagen får också numera, genom sitt beslut i fråga

om departementsindelningen, anses ha godkänt den anordning att berörda

anstalter, efter skilsmässan från fångvården, böra läggas under socialdepart

ementet.

B) De nu- Vid tiden för avlåtande av 1918 års förutnämnda proposition voro

tvåiiylar * fångvårdens stat uppförda fyra tvångsarbetsanstalter, de å Svartsjö och

betsanstal- i Karlskrona för män och de i Norrköping och i Landskrona för kvinnor.

temas tamp- Av dessa voro dock endast .två i verksamhet såsom tvångsarbetsanstalter,

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Maj.ts proposition Nr 246.

nämligen de å Svartsjö och i Landskrona. Av de båda övriga både lig*rfoc*

den i Norrköping på grund av bristande platsutryrome för straffångar het för sitt

måst tagas i anspråk som straffanstalt och av samma skäl hade Kungl. ändamål

Maj:t kort före propositionens avlåtande sett sig nödsakad besluta, att

tvångsarbetsanstalten i Karlskrona, om vars nedläggande tillsvidare Kungl.

Maj:t tidigare fattat beslut, åter skulle tagas i anspråk för. fångvårdens

räkning, nu såsom straffanstalt. Omförmälda proposition gick ut på att

det föreslagna frånskiljandet från fångvården skulle omfatta endast tvångsarbetsanstalterna

å Svartsjö och i Landskrona samt att de båda övriga,

de i Karlskrona och i Norrköping, skulle tillsvidare upptagas i fångvårdens

stat under beteckningarna centralfängelset i Karlskrona och

centralfängelset i Norrköping. Detta sista blev också riksdagens beslut,

och följaktligen finnas för närvarande allenast två tvångsarbetsanstalter,

den för män å Svartsjö och den för kvinnor i Landskrona. Det är

alltså om dessa båda anstalters utbrytande ur fångvården nu är fråga.

Då vid sakens tidigare behandling från visst håll ifrågasatts dessa I9l8års^

anstalters tillräcklighet och — åtminstone så vitt angår den ena av p

dem — järn väl lämplighet för sitt ändamål, torde det tillåtas mig att i

korthet redogöra för den utredning i detta avseende, som förelåg i 1918

års proposition, ävensom att härtill göra de kompletterande tillägg, som

kunna vara av betydelse för detta spörsmåls avgörande.

1 den utredning förutnämnda sakkunniga förebragte hette det Sakkunniga.

bland annat:

Till stöd för Svartsjö- och Landskronaanstaltemas tillräcklighet tillsvidare

för ändamålet ville de sakkunniga anföra, att antalet tvångsarbetare vid slutet av

vart och ett av åren 1900—1917 utgjort:

År

1900 ............................

......................... 597

män

213

»

1901.............................

....................... 635

255

1902 ........

......................... 570

»

241

1903

....................... 505

»

297

»

1904

....................... 427

»

216

1905 ...........................

.......................... 512

»

215

»

1906 ........................

........................ 510

199

1907 ...........................

....................... 430

»

139

1908

................... 419

173

1909 .........................

......................... 382

»

125

»

1910

476

»

160

»

1911

509

»

179

1912...................

............. 480

173

X>

1913..........................

455

X>

180

»

1914

....................... 385

167

kvinnor

»

»

»

»

»

»

»

»

»

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition Nr 240.

År 1915

» 1916...

» 1917...

358 män 175 kvinnor

233 » 142 »

157 » 113 »

Antalet tvångsarbetare den 28 mars 1918 utgjorde vid Svartsjö 156 och i

Landskrona 112. Huruvida detta antal under den närmaste framtiden korame att

stiga eller än ytterligare lalla vore omöjligt att förutsäga. En så småningom skeende

ökning i de manliga tvångsarbetarnas antal syntes sannolikast med återgång till

förutvarande medeltal. Beträffande kvinnorna åter torde den konstaterade nedgången

bero på förhallanden, vilka icke vore sammanhörande med kristiden, vadan en ökning

av dessa i motsvarande grad som i fråga om männen icke torde vara att befara.

Det ifrågasatta upphävandet av reglementeringen torde icke komma att hava någon

nämnvärd inverkan på antalet till tvångsarbete dömda, emedan sagda förfarande i

verkligheten tillämpades endast i huvudstaden och lösdrivarlagen dessförutom gåva

möjlighet till internering av skörlevande kvinnor i ungefär samma utsträckning som

hittills.

Anstalten å Svartsjö kunde i sitt nuvarande skick mottaga 330 män. Arbete

kunde vid anstalten beredas för omkring 370 män, och syntes möjlighet till inlogering

av skillnaden eller 40 män kunna utan större kostnad beredas genom vidtagandet

av provisoriska åtgärder. Skulle antalet manliga tvångsarbetare komma

att närma sig nyssnämnda antal, borde en eller flera kontingenter avskiljas till utförande

av odlingsarbeten å lämpliga platser. Uppstode ändock överskott, syntes

antingen huvudanstalten å Svartsjö kunna ytterligare utvidgas genom uppförandet

av nya logements- och arbetslokaler eller ock filialer anordnas i anstaltens omedelbara

närhet.

Någon ny tvångsarbetsanstalt för män torde på detta sätt ej behöva anordnas

under överskådlig tid framåt, även med beräkning av ett avsevärt högt antal till

tvångsarbete dömda personer.

Anstalten i Landskrona inrymde i sitt nuvarande skick 140 dag- och nattceller

— kronohäktesavdelningen inberäknad. Härutöver kunde genom provisorisk

inredning av andra utrymmen en tillfällig ökning mötas. Med den tendens till

minskning av de kvinnliga tvångsarbetarnas antal, som förut anförda siffror tydligen

påvisade, borde alltså anstalten redan i sitt nuvarande skick kunna tillfredsställa

behovet av förläggningsutrymme. Skulle en ytterligare ökning i antalet av någon

anledning inträda, torde den så kallade »norra längan» utan större kostnader kunna

inredas till förläggningsplats för cirka 120 kvinnor. De sakkunniga förutsatte därvid,

att motsvarande utrymme för där befintliga bostäder m. in. bereddes inom

andra å fästningsområdet befintliga byggnader. Även den så kallade »östra längan»

skulle vid än ytterligare behov kunna omändras och påbyggas till logementsbyggnad.

Men framför dessa senare förslag syntes en utvidgning böra gå i den riktning, som

tänkts i fråga om Svartsjö, nämligen anordnandet av filialer å landet i anstaltens

närhet. Genom denna anordning vunnes möjlighet att dels uppdela kvinnorna i

smärre grupper efter läggning och moralisk halt och dels bereda en lämplig övergångsreform

mellan det större tvånget i den slutna anstalten och friheten.

På så sätt utbyggd bleve Landskronaanstalten tillräcklig för ett obegränsat

antal kvinnliga skyddslingar. Behovet av en ny anstalt kunde därför, även i fråga

om kvinnorna, anses inom överskådlig framtid uteslutet. Fördelarna av sammanförandet

till en enda anstalt både ur behandlings- och ekonomisk synpunkt vore

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kungl. Maj:ts proposition Nr 246.

förut så ofta och utförligt framhållna, att de syntes icke behöva ytterligare upprepas.

Landskronaanstaltens lämplighet för det avsedda ändamålet hade också,

utom av Kungl. Magt, blivit av såväl riksdagens revisorer som statsutskottet vid

upprepade tillfällen fastslagen.

Sysselsättandet av de intagna kvinnorna syntes vara fullt betryggat genom

tillgängliga arbetssalar och de arbetsmöjligheter, som bereddes genom redan överlämnade

och framdeles förvärvbara odlingsmarker. Den hittills bedrivna medicinalväxtodlingen

hade visat sig ur alla synpunkter överträffa de därpå ställda förväntningarna.

I nu förevarande ämne yttrade sig ifrågavarande anstalters direktörer

jämväl i sina förutnämnda till fångvårdsstyrelsen avgivna utlåtanden.

Så anförde Svartsjödirektören i denna del bland annat följande:

Beträffande de manliga tvångsarbetarna vore anstalten å Svartsjö efter dess

under de senare åren skedda omorganisation särdeles lämplig. Där funnes möjlighet

att avskilja de bättre elementen såväl i smärre kolonier i anstaltens omedelbara

närhet, såsom försöksvis redan skedde, som i större kontingenter till mera avlägset

belägna trakter, där avsevärdare odlingsarbeten kunde erbjudas.

Anstaltsbyggnadema å Svartsjö vore så gott som fullständigt oanvändbara för

annat ändamål än det, varför de uppförts, och skulle denna anstalt ej utan vidlyftiga

nybyggnads- och omändringsarbeten kunna apteras till straffanstalt.

Beträffande Landskronaanstaltens lämplighet för sitt ändamål yttrade

direktören därstädes i sin ifrågavarande skrivelse följande:

Tvångsanstalten i Landskrona hade enligt direktörens mening utan tvivel de

bästa betingelserna för att efter erforderlig omändring bliva en idealanstalt för sådant

ändamål. Särskilt om hela det av fångvårdsstyrelsen begärda området bleve

för anstalten tillgängligt, skulle någon bättre lämpad plats i vårt land icke kunna

uppletas. Framför allt medgåve terrängens beskaffenhet den stora fördelen att

kunna isolera särskilda arbetsgrupper så, att de icke på minsta vis kunde inverka

på varandra ens under utearbetet. Anstalten bleve efter en dylik utvidgning med

sannolikhet tillräcklig för det antal kvinnor, som kunde beräknas komma under

behandling. I detta sammanhang ville direktören meddela, att utsikt förefunnes för

att inom den närmaste tiden skulle kunna på enskild väg åstadkommas ett hem, å

vilket tvångsarbeterskorna skulle kunna vistas under en övergångstid, efter det de

lämnat anstalten och till dess de fullständigt återvunne friheten.

Fångvårdsstyrelsen, gjorde i nu förevarande fråga gällande eu uppfattning,

som ej oväsentligt avvek från den, åt vilken de sakkunniga

givit uttryck. 1 sitt förutnämnda utlåtande av den 5 april 1918 ingick

styrelsen på spörsmålet, huruvida Svartsjö- och Landskronaanstalterna

borde bibehållas för sina nuvarande ändamål eller båda eller möjligen

den ena eller andra hellre omläggas till straffanstalt, i vilken senare

händelse helt nya anstalter eller någon ny sådan skulle inrättas för

tvångsarbetets verkställande. Styrelsen kom därvid efter en utförlig

Svartsjö
direktören.

Landskrona
direktören.

Fångvårds
styrelsen.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungi. Majds proposition Nr 246.

redogörelse för den egentliga fångvårdeus utrymmesbehov, de riktlinjer,

efter vilka tvångsarbetet borde reformeras, samt de nuvarande tvångsarbetsanstalternas

större eller mindre lämplighet för det ena eller andra

ändamålet, till föl jande huvudsakliga resultat. Efter tvångsarbetsanstalternas

frigörande från fångvården skulle, med den förändrade behandling av tvångsarbetarna,

som ansågés bliva förbunden med en dylik skilsmässa, den nuvarande

tvångsarbetsanstalten å Svartsjö — där tvångsarbetarna sammanfördes

huvudsakligen inom en enda bostadsbyggnad, omgiven av murar

och stängsel, samt de s. k. nattcellerna utgjordes av små hytter, försedda

med spjäldörrar men utan egna fönster — bliva föga lämplig som

tvångsarbetsanstalt. I stället borde för manliga tvångsarbetare inrättas

en helt ny, åtskilligt mindre huvudanstalt än den nuvarande å Svartsjö.

Denna nya anstalt, vid vilken de pålitligare arbetarna borde vara förlagda

till smärre logement av hemkaraktär under särskilda ledare, skulle

tjäna som central. Från densamma skulle kunna Utsändas lämpligä

grupper till olika delar av landet till utförande av nyodlingsarbeten.

Detta slags arbete borde om möjligt bliva huvuduppgiften för de manliga

tvångsarbetarna. Härigenom skulle på en gång tvångsarbetet bliva löst

från de sedan gammalt vidhängande resterna av fångbehandling och ett

verkligt metodiskt system skulle kunna uppbyggas från grunden. Svartsjöanstalten

skulle i stället upplåtas till straffanstalt och bli jordbruksfängélse

för vuxna straffångar. Vad därefter anginge de kvinnliga

tvångsarbetarna, vore Landskronaanstaltens lokala förhållanden för närvarande

icke i allt lämpliga som anstalt för dylika arbetare. Kunde

emellertid hela fästningsområdet, på sätt styrelsen begärt, få inläggas

till anstalten och avlägsnades i samband därmed den militära förläggningen,

skulle anstalten tydligtvis vinna mycket i användbarhet. Ett

fördel, som erbjödes, vore befintligheten av åtskillig för trädgårdsbruk

tjänlig mark, huvudsakligen inom skyddande vallar och vattengravar.

Det kunde visserligen låta sig göra att bibehålla Landskronaanstalten,

exempelvis för de yngre kvinnliga tvångsarbetarna, och anlägga en ny

anstalt å landsbygden för de äldre, men helt säkert skulle, isynnerhet

om ej nyssnämnda utvidgning och friläggning komme till stånd, det

lända till gagn för saken, om i stället en ny anstalt anordnades för

samtliga arbeterskor, men så inrättad, att de yngre och de äldre hölles

från varandra skilda inom helt olika områden av en gemensam lantgård.

Till straffängelse för män vore Landskronaanstalten användbar, men om

de hittillsvarande anstalterna i Norrköping och å Svartsjö ställdes till

fångvårdens fortsatta disposition, torde Landskronaanstalten icke behövas

till fångförvar med undantag tills vidare av kronohäktet och dess celler.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kiuigl. proposptipp Nr 24$. 3J

Socialstyrelsen framförde i sitt förutnämnda utlåtande efter en

utförlig motivering som sin åsikt, att de sakkunnigas beräkningar med

avseende å de två ifrågavarande tvångsarbetsanstalternas tillräcklighet

för sitt ändamål måste betecknas såsom något för optimistiska med

.tanke såväl på den närmaste framtiden som ock på det sannolika läget

efter en väntad revision av nu gällande lagstiftning på hithörande område.

Styrelsen ställde sig också betänksam mot storleken av de anstalter,

till vilka lösdrivarebehandliugen vore avsedd att förläggas, och än mer

till en ytterligare utvidgning av desamma. Då det emellertid av ekonomiska

skäl svårligen kunde ifrågasättas att ersätta dessa anstalter

med nya, torde med snaraste böra övervägas, huruvida icke åtminstone

den större av anstalterna borde uppdelas i mindre, från vårdteknisk

synpunkt fullt självständiga, men i fråga om den ekonomiska förvaltningen

samhöriga avdelningar.

1 det yttrande till statsrådsprotokollet, i vilket jag tog ställning

till nu förevarande spörsmål, gjorde jag till en början gällande, att, dä

utredningen gåve vid handen, att Svartsjö- och Landskronaanstalterna

vore tillräckliga att tillfredsställa det dåvarande behovet av platsutrymme

för tvångsarbetare samt även i sig innefattade möjligheter till den utvidgning,

som kunde påkallas av en eventuell ökning av dessas antal

under den närmaste framtiden, det frånskiljande av tvångsarbetsväsendet

från fångvårdsförvaltningen, varom vore fråga, åtminstone tills vidare

borde inskränkas till nyssnämnda två anstalter. Därefter ingick jag på

en prövning av anstalternas lämplighet för sitt ändamål samt yttrade i

sådant avseende följande:

»Väl har fångvårdsstyrelsen ifrågasatt dessa anstalters lämplighet

i vissa avseenden som tvångsarbetsanstalter samt framkastat tanken att

i stället för åtminstone den ena av dem — Svartsjöanstalten — borde

uppföras en helt ny tvångsarbetsanstalt samt Svartsjöanstalten apteras som

jordbruksfängelse. Att i detta sammanhang till prövning upptaga dessa

vittomfattande spörsmål torde emellertid icke kunna komma i fråga. Ett

ståndpunkttagande till dem skulle givetvis icke kunna undgå att verka

föregripande på den utredning rörande själva tvångsarbetsförfarandets

omläggning i väsentliga avseenden, som fattigvårdslagstiftningskommittcn

väntas komma att förebringa. Dock vill jag här ej lämna osagt, att det

enligt min uppfattning säkerligen kommer att visa sig, ej minst från

ekonomisk synpunkt, lämpligare att jämväl framdeles bibehålla Svartsjöanstalten

för det ändamål, för vilket den allt sedan sin tillkomst varit

avsedd, än att förändra densamma till jordbruksfängelse med alla de om
-

Soci alstyrelsen.

Departementschefen

vid avlåtandet

av

191S års proposition.

s. 32 Kontrollera mot PDF

Departe
mentschefen
-

32 Kungl. Maj:ts proposition Nr 246.

byggnadsarbeten, som därav måste bliva en följd. Å andra sidan är att

märka, att genomförandet av den nu föreslagna organisationsförändringen

naturligtvis på intet sätt kan lägga hinder i vägen för att den av fångvårdsstyrelsen

framkastade tanken på uppförande av nya moderna tvångsarbetsanstalter

och de äldre anstalternas förändrande till straffanstalter

framdeles realiseras, därest detta efter verkställd allsidig prövning befinnes

lämpligt. Tvärtom synes det mig, som om det även med hänsyn härtill

vore, på sätt jag redan förut gjort gällande, en fördel, att organisationsförändringen

genomföres på förband. På detta sätt skulle nämligen de

nya anstaltsledningarna bliva satta i tillfälle att framföra sina speciella

synpunkter vid det framtida lösandet jämväl av dessa viktiga spörsmål.»

Vad jag sålunda yttrade äger enligt min mening fortfarande sin

fulla giltighet.

Till komplettering av nyss anförda statistiska siffror må här

anföras att tvångsarbetarnas antal utgjort:

vid slutet av............ 1918 136 män och 137 kvinnor

» » » ............ 1919 167 » » 131 »

samt den 11 februari 1920 159 » » 139 »

De uttalade farhågorna för att de nuvarande tvångsarbetsanstalterna

inom kort antagligen skulle bliva otillräckliga för sitt ändamål

hava sålunda icke besannat sig. De torde fortfarande få anses fullt

tillfyllest för sitt ändamål, helst i betraktande av de utvecklingsmöjligheter,

som de, på sätt förut nämnts, hava att uppvisa. Vad särskilt

Landskronaanstalten angår vill jag i detta sammanhang erinra dels därom

att, efter det enligt Kungl. Maj:ts beslut den 4 april 1919 kronohäktet

i Landskrona nedlagts såsom sådant, Landskronaanstalten fått sitt utrymme

utvidgat med den sålunda frigjorda kronohäkfesbyggnaden, dels

ock om den till samma anstalt anslutna filial, som inrättats å den utanför

Landskrona belägna egendomen Ilildero eller Via mantal nr 1 Råga

Hörstad i Asmundtorps socken av Malmöhus län, vilken egendom inköpts

för enskilda medel och för ändamålet ställts till fångvårdens

disposition. Denna donation handhaves numera av en stiftelse, benämnd

»Frigivna tvångsarbeteiskors värn.» Verksamheten å denna filial har bedrivits

sedan juli månad 1918. Där hava, enligt mig meddelad upplysning,

intagits alla de kvinnor, som för första gången dömts till tvångsarbete

samt dessutom sådana förut å huvudanstalten förvarade, som

ingivit förhoppning om framtida välförhållande och därför ansetts kunna

före frigivningen en tid hållas under de mera fria former, som filialen

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Kungl. Maj:ts proposition Nr 246.

erbjuder. I enlighet med en av donatorerna uttalad önskan har dessT

utom beretts möjlighet för dem som frigivits att, därest de så önska,

tillsvidare kvarstanna å en särskild avdelning av filialen, intill dess de

kunnat erhålla lämpliga platser för att förtjäna sitt uppehälle. Enligt

vad jag förvissat mig om skulle tvångsarbetsanstalternas utbrytning ur

fångvården ej verka rubbning i filialens verksamhet, utan Landskronaanstalten

jämväl efter denna organisationsförändrings genomförande hava

att påräkna dess värdefulla stöd i minst lika stor utsträckning som hittills.

Rörande spörsmålet, huru den närmaste ledningen av tvångsarbetsanstalterna

å Svartsjö och i Landskrona borde ordnas efter dessa anstalters

frånskiljande från fångvårdsförvaltningen, yttrade förut omnämnda

sakkunniga:

Efter tvångsarbetsanstalternas å Svartsjö och i Landskrona skiljande från

fångvården syntes en styrelse höra tillsättas för var och en av dessa anstalter,

organiserad i huvudsaklig överensstämmelse med vad fallet vore vid Bona- och

Venngarnsanstalterna. En gemensam styrelse för de båda tvångsarbetsanstalterna

skulle säkerligen innebära en avsevärd försämring i organisationen med hänsyn dels

till det betydande avståndet mellan de båda anstalterna, dels till den djupgående

skillnaden i behandlingssättet mellan de i anstalterna intagna männen och kvinnorna,

för vilka sistnämndas vård vederbörande anstalts styrelse borde äga även en kvinnlig

ledamot. I dessa styrelser borde i övrigt insättas män med juridisk kunskap

och erfarenhet, med socialt intresse och anseende samt i vardera styrelsen en i

jordbruksfrågor kunnig person med praktisk läggning och insikt i handhavandet av

jordbrukets ekonomiska uppgifter. Styrelseledamöterna borde vara oavlönade och

endast erhålla ersättning för i tjänsten gjorda utlägg. Kostnaden för styrelsen

vid statens uppfostringsanstalt å Bona hade belöpt sig under åren 1906—1915 till i

medeltal omkring 1,270 kronor för år.

Fångvårdsstyrelsen å sin sida betonade i ett av sina utlåtanden

nödvändigheten därav, att de särskilda styrelser, som komme att utses

för de båda anstalterna, bleve utrustade med den kompetens och myndighet,

som erfordrades för ledningen ej blott av ekonomien utan kanske

i främsta rummet av personalvården, samt angelägenheten av att styrelserna

i anledning härav sammansattes av självständiga personer med

nog insikt och no g tid till förfogande för att utöva en verklig kontroll

och aldrig slappad ledning. För att vinna detta syfte borde styrelseledamöterna

tillerkännas tillräckliga arvoden.

Socialstyrelsen gjorde gällande att, redan med hänsyn till de båda

anstalternas läge, det lämpligaste vore, att värjo anstalt försåges med

eu särskild styrelse. Härigenom skulle hänsyn kunna tagas även till

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 saml. 205 käft. (Nr 246.) 5

C) Tvångsarbetsan

stalternas

närmaste

ledning efter

deras från

skiljande

från fångvårdsförvaltningen.

1918 års

proposition

Sakkunniga.

Fångvårds
styrelsen
-

Social
styrelsen.

s. 34 Kontrollera mot PDF

Departementschefen

vid avlåtandet

av

1918 års proposition.

34 Kungl. Maj:ts proposition Nr 246.

den olikhet i arbetsuppgifter, som bleve eu följd av de internerades

olika kön och vilken måste taga sig uttryck i fråga om såväl de inre

anordningarna å anstalten som arbetsanskaffning och övervakning efter

utskrivningen. Vid sammansättningen av styrelsen för den kvinnliga

lösdrivareanstalten borde sålunda nödigt utrymme beredas för kvinnlig

erfarenhet och intresse.

Med avseende å denna fråga kan jag i allo hänvisa till vad jag

därom yttrade vid avlåtandet av 1918 års proposition. Jag anförde

därvid i denna del följande:

»Med avseende å ordnandet av den närmaste ledningen av tvangsarbetsanstalterna

efter deras skiljande från fångvården råder, som synes,

i huvudsak enighet mellan de myndigheter och andra, som därom yttrat

sig. De särskilda anstalterna böra, enligt de avgivna yttrandena, erhålla

en var sin styrelse, sammansatt med hänsyn till sin särskilda uppgift.

Åven jag är av den åsikt, att denna lösning av det föreliggande

spörsmålet är den lyckligaste. Alldeles frånsett den tyngd i organisationen,

som skulle vara oskiljaktigt förbunden därmed, att en gemensam

styrelse inrättades för tvenne anstalter, belägna på så vitt skilda platser

som Svartsjö och Landskrona, synes mig den obestridliga olikheten i

anstalternas arbetsuppgifter vara för denna fråga avgörande.

Styrelserna böra, såsom jag redan förut antytt, få sådan sammansättning,

att inom dem bliva representerade icke blott juridisk insikt

och socialt intresse, utan även erfarenhet å de arbetsområden, å vilka

anstalternas arbetsdrift huvudsakligen kommer att röra sig. Från sistnämnda

synpunkt torde sålunda åtminstone i styrelsen för Svartsjöanstalten

böra insättas en i jordbruk sakkunnig och praktiskt erfaren man.

Med avseende å Landskronaanstalten torde motsvarande ledamot böra

vara förfaren särskilt på trädgårdsskötselns, område. 1 styrelsen för sistnämnda

anstalt bör det ock insättas eu eller liera kvinnor.

Rörande styrelsernas organisation och ställning i övrigt torde, på

sätt också fattigvårdslagstiftningskommittén framhållit i sitt förut refererade

yttrande, bestämmelserna rörande styrelsen för statens uppfostringsanstalt*

å Bona i de flesta avseenden kunna tjäna som föredöme. Detta

gäller jämväl så till vida, att styrelseledamöterna icke böra såsom sådana

åtnjuta något särskilt arvode, utan allenast gottgörelse för de med uppdraget

förenade utgifter. Fångvårdsstyrelsens farhåga för, att med en

sådan anordning icke skulle kunna erhållas tillräckligt självständiga och

för sin uppgift fullt lämpliga personer, kan jag icke dela, då den av erfarenheten

från närgränsande förvaltningsområden visats ej vara grundad.»

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 246.

Inom justiedepartementet hade vid nu förevarande ärendes förberedande

behandling fråga blivit vackt, huruvida icke, för den händelse

tvångsarbetsanstalterna upphörde att lyda under fångvårdsstyrelsen och

i stället, efter mönster av statens uppfostringsanstalt å Bona, förlädes

under särskilda styrelser, det borde tillika inrättas en direkt under

justitiedepartementet lydande inspektörsbefattning, vars innehavare skulle

övertaga eu del av de funktioner med avseende å tvångsarbetsanstalterna,

som nu tillkomme fångvårdsstyrelsen. Då förutnämnda sakkunniga

tillkallades, anmodades de att vid fullgörandet av sitt uppdrag till

behandling upptaga även detta spörsmål, därvid jämväl borde övervägas,

huruvida icke den ifrågavarande inspektörens ämbetsområde möjligen

borde utsträckas att omfatta jämväl under departementet lydande uppfostringsanstalter

för minderåriga förbrytare.

De sakkunniga förordade i sitt yttrande inrättandet av en inspektörsbefattning

med dylikt vidsträckt ämbetsområde. De menade, att

inrättandet av en sådan befattning skulle avlägsna de olägenheter, som

eljest kunde bliva en följd av anstaltsstyrelsernas uppdelning. På detta

sätt skulle nämligen eu i viss mån enhetlig ledning av dessa anstalter

åstadkommas. Alla framställningar från anstalterna skulle enligt de

sakkunnigas åsikt passera denne inspektör. Han borde, i likhet med

vad skulle bliva fallet med ledamöterna i anstalternas styrelser, vara

oavlönad med ersättning endast för i tjänsten havda kostnader.

Fångvårdsstyrelsen framhöll i sitt utlåtande den 5 april 1918, att

de olägenheter, som enligt dess mening vore förbundna med tvångsarbetsanstalternas

lösgörande från fångvårdsförvaltningen och deras förläggande

under särskilda styrelser av den beskaffenhet, som förut nämnts,

skulle i väsentlig mån minskas, om en inspektör över anstalterna tillsattes.

Men denna borde enligt fångvårdsstyrelsens mening ej betros

med ett enbart honnörsuppdrag, utan för sitt uppdrag erhålla skälig gottgörelse.

Vid behandlingen av nu föreliggande spörsmål framhöll socialstyrelsen

inledningsvis, bland annat, att statens centrala ingripande på

ett område av nu ifrågavarande art borde begränsas till — förutom

fastställandet genom lagstiftning och på annat sätt av de ledande principerna

— eu kontrollerande verksamhet, med huvudsakligt syfte att

övervaka dels användningen av anvisade statsmedel, dels anstaltsbehand
-

D) Frågan

om inrättande

av en

inspektörsbefattning.

Sakkunniga.

Fångvårds
styrelsen.

Social
styrelsen.

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kunyl. Maj:ts proposition Nr 246.

lingens enhetlighet och rationella bedrivande. Därefter fortsatte socialstyrelsen

i sitt utlåtande:

Beträffande det lämpligaste sättet för anordnandet av det centrala övervakande

av tvångsarbetsanstalterna, som vore erforderligt, kunde det ifrågasättas, huruvida

icke detsamma borde lämpligast överlämnas till alkoholistvårdens centralmyndighet,

socialstyrelsen. Såsom under förberedelserna för alkoholfstlagen från alla håll framhållits,

förelåge nämligen ett särskilt nära sammanhang mellan ifrågavarande båda

områden. Emellertid syntes det socialstyrelsen lämpligare, att vid det nu ifrågasatta

ordnandet av frågan, vilket enligt styrelsens mening alltid måste betraktas såsom

mera provisoriskt i avbidan på ny lagstiftning i ämnet och därav föranledda mera

genomgripande organisatoriska förändringar, kraven på central statlig tillsyn tillgodosåges

genom en direkt till justitiedepartementet anknuten inspektionsverksamhet.

.

Inspektörens uppgift gent emot anstalterna skulle speciellt vara begränsad

till vården och vad med detsamma närmare sammanhängde. Han skulle i hithörande

frågor vara dels ett stöd för anstaltsledningarna, dels en garanti för de

vårdade, dels slutligen en informationskälla för departementet i fråga om såväl

vårdens och anstalternas beskaffenhet som önskemål och riktlinjer för deras utvecklande.

Därjämte kunde hans medverkan inom departementet tagas i anspråk jämväl

vid behandlingen av organisations- och ekonomiska frågor, enär sådana i regel

vore av stor betydelse för vårdens rätta anordnande samt inspektören under sina

besök å anstalterna borde bliva i tillfälle att förskaffa sig närmare kännedom om

deras förhållanden även i dessa avseenden. §jg r ä

överståt- Overståthållarämbetet för polisärende!! gjorde i sitt förut omför
mälda

utlåtande gällande, att det för åstadkommande av enhetlig konärendcn.

troll å all hithörande verksamhet samt för tillgodogörande på bästa sätt

av den samlade erfarenheten skulle vara särdeles lämpligt, att eu gemensam

under justitiedepartementet omedelbart lydande inspektör anställdes

för de för behandling av lösdrivare avsedda institutionerna.

Bonasiytei- I anledning av att fråga uppstått därom, att jämväl de under

äiakoni^tu- justitiedepartementet lydande uppfostringsanstalterna för minderåriga

*kapeis stp- förbrytare skulle ställas under nu ifrågasatta inspektörs överinseende,

\iinLtyrei-

sema t öster- å Bona, Svenska diakonissällskapet, som förbundit sig att å sitt hem

g‘j!inkttpmgs a Viebäck mottaga till tvångsuppfostran dömda minderåriga kvinnian.

liga förbrytare, samt länsstyrelserna i Östergötlands och Jönköpings

län, under vilkas överinseende dessa uppfostringsanstalter för närvarande

stå.

Alla nu nämnda myndigheter ställde sig mer eller mindre avvisande

mot tanken på inrättandet av en för samtliga nu ifrågavarande

anstalter gemensam inspektörsbefattning. Huvudskälen för denna stånd
-

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Kungl. Maj:ts proposition Nr 246.

punkt synas Lava varit dels att ingen berättigad anmärkning anförts

mot den nuvarande anordningen med vederbörande länsstyrelser som

inspekterande myndigheter, dels ock uppfostringsanstalternas skiljaktiga

karaktär i förhållande till tvångsarbetsanstalterna.

Vid avlåtande av 1918 års proposition uttalade jag min anslutning

till tanken att vid tvångsarbetsanstalternas skiljande från fångvården

skulle inrättas en direkt under justitiedepartementet lydande

inspektörsbefattning, vars innehavare skulle hava visst överinseende

över dessa anstalter. Härigenom skulle enligt min mening, på sätt

också fångvårdsstyrelsen framhållit, i väsentlig mån minskas de olägenheter,

som kunde anses förbundna med anstalternas skiljande från fångvården

och deras läggande under särskilda styrelser av den art, som

förut nämnts.

Med avseende å denna inspektörs ställning och åligganden gjorde jaggällande,

att han icke borde, på sätt de sakkunniga föreslagit och även

fångvårdsstyrelsen syntes förutsätta, bliva en mellaninstans i vanlig mening

mellan anstaltstyrelserna och Kungl. Maj:t, genom vilken instans alla

styrelsernas framställningar skulle passera, av vad slag dessa än vore.

Hans ställning torde fastmera böra bliva i huvudsak den, som socialstyrelsen

skisserat. Hans åligganden skulle på detta sätt bliva av dels

granskande dels biträdande art. Såsom granskare skulle det tillkomma

honom att tid efter annan verkställa inspektioner av anstalterna samt

däröver avlägga rapport till justitiedepartementet. Y7id dessa inspektioner

skulle det åligga honom att tillse, ej blott att den austaltsvård, som

komme tvångsarbetarna till del, vore av avsedd beskaffenhet, utan även

att för anstalterna i övrigt gällande bestämmelser efterlevdes. Inspektörens

biträdande funktion åter skulle bestå däri, att han skulle varu

skyldig att på begäran biträda departementschefen vid beredandet av

alla de ärenden rörande tvångsarbetsväsendet, i vilka denne ausåge sig

böra tillgodogöra sig hans sakkunskap och erfarenhet på området.

Beträffande det väckta förslaget, att nu ifrågavarande inspektör

skulle få sitt verksamhetsområde utvidgat så tillvrida, och jämväl uppfostringsanstalterna

för minderåriga förbrytare skulle komma att lyda

under hans överinseende, höll jag, på huvudsakligen de skäl, som framförts

av dem, som för närvarande hava ledningen av dessa anstalter,

före, att eu dylik utsträckning icke borde ifrågasättas.

I fråga slutligen om spörsmålet, huruvida den av mig sålunda

förordade inspektörsbefattningens innehavare skall vara oavlönad eller

för sitt besvär åtnjuta särskilt arvode, anslöt jag mig utan tvekan till

Departementschefen

vid avidtandet

vid

1918 års

proposition.

s. 38 Kontrollera mot PDF

Departe
mentschefen.

38 Kungl. Maj.ts proposition Nr 246-

den senare uppfattningen. Skulle man hava utsikt att med inrättandet

av denna befattning verkligen kunna uppnå vad man med densamma

avsett att vinna, ansåge jag det nödvändigt att göra den till en avlönad

tjänst.

Frågan om inrättande, i händelse av tvångsarbetsanstalternas utbrytande

ur fångvården, av en särskild inspektörsbefattning beträffande

dessa anstalter bär genom förslaget om tvångsa-rbetsan stal tern a hänförande

till socialdepartementet i stället för justitiedepartementet kommit i ett

annat läge än det, vari samma spörsmål befann sig vid avlåtandet av

1918 års proposition. Så länge fråga var om att tvångsarbetsanstalterna

fortfarande skulle lyda under justitiedepartementet, förelåg på förut omförmälda

skäl ett verkligt behov av att detta departement utrustades med

eu dylik inspektörsbefattning till sitt biträde vid handläggandet av de

tvångsarbetsanstalterna rörande ärendena. Annorlunda blir förhållandet,

då nu ifrågavarande anstalter läggas under socialdepartementet. Enligt

vad chefen för civildepartementet meddelat, torde socialdepartement

komma att, även utan inrättande av en särskild tjänst för ändamålet,

inom sig rymma arbetskrafter, som åtminstone i huvudsak skulle kunna

övertaga den verksamhet av granskande och biträdande art, som på sätt

förut nämnts, tillämnats den i 1918 års proposition föreslagna inspektörsbefattninsren.

Först och främst skall härinom linnas chefen för sociala

byrån, som enligt den i propositionen (nr 3) till innevarande års riksdag

angående ändrad organisation av statsdepartementen framlagda, av riksdagen

numera godtagna planen skulle få sig anförtrodd uppgiften att

närmast förbereda ärendena angående tvångsarbetsanstalterna och som

skulle hava att taga befattning med vissa grupper närbesläktade ärenden,

såsom rörande alkolistvården. Därjämte skall ju till socialdepartementet

komma att såsom en ny ordinarie byrå för fattigvårds- och barnavårdsärenden

hänföras den nuvarande extra byrån för fattigvård särenden

inom civildepartementet, vilken byrås chef tillika är statens fattigvårdsinspektör.

Jämväl i denne befattningshavare erhåller vederbörande departementschef

ett kompetent biträde vid behandling av en del tvångsarbetsanstalterna

rörande ärenden. Jag vill i detta avseende endast påminna

därom, att bland fattigvårdsinspektörens åligganden ingår bland annat

skyldigheten att öva uppsikt över de i 33 § av den nya fattigvårdslagen

omförmälda, av landstingen upprättade arbetshemmen, å vilka ju är avsedd

att bedrivas en med tvångsarbetet i viss mån besläktad verksamhet.

Mellan dessa arbetshem och de statliga tvångsarbetsanstalterna

föreligger även ett direkt samband så tillvida att, om någon på ett

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Kungl. Maj:ts proposition Nr 246.

arbetshem intagen undandrager . sig att fullgöra honom anvisat arbete

eller eljest, på sätt fattigvårdslagen närmare beskriver, brister i uppförande

å hemmet samt ej låter sig rätta av honom meddelad varning,

han kan på vederbörandes hemställan dömas till tvångsarbete, vilket

arbete i regel skall fullgöras i allmän tvångsarbetsanstalt.

I detta sammanhang vill jag nämna, att, enligt vad chefen för

civildepartementet för mig uppgivit, det torde kunna ifrågasättas om

icke ärendena angående tvångsarbetsanstaltema, liksom i så fall även

de rörande alkoholistvården, lämpligen borde hänföras till fattigvårdsbyrån

i stället för sociala byrån. Frågan härom får icke anses hava

blivit slutligen avgjord genom det i förutnämnda proposition (nr 3)

framlagda, numera godtagna förslaget i sådant avseende, utan lärer det

definitiva ordnandet av detta spörsmål få bero på den erfarenhet rörande

den, bland annat från arbetsmängdens synpunkt, lämpligaste arbetsfördelningen,

som den närmaste tiden kan väntas komma att skänka.

På grund av vad nu sagts är jag av den åsikten att, då tvångsarbetsanstalterna

komma att läggas under socialdepartementet, någon

särskild inspektörsbefattning för dessa anstalter ej bör upprättas. En

annan sak är att, enligt vad från civildepartementet uppgivits, erfarenheten

möjligen kan komma att giva vid handen, att vederbörande inom

departementet skola bliva i behov av att vid handläggning av nu ifrågavarande

ärenden i vissa fall anlita sakkunning hjälp, särskilt på det

psykiatriska området. Att nu begära ett särskilt anslag härför torde

dock ej böra komma ifråga.

I sammanhang med frågan om tvångsarbetsanstalternas frånskiljande

irån fångvårdsförvaltningen uppstod tanken på att giva dessa

anstalter en förändrad benämning.

De sakkunniga förordade en dylik namnförändring. Liksom

»tvångsuppfostringsanstalten å Bona» av humanitära skäl ändrades till

»statens uppfostringsanstalt å Bona», syntes av liknande orsaker de

båda tvångsarbetsanstalter, som fortfarande skulle (innas, böra benämnas:

»statens arbetsanstalt å Svartsjö» och »statens arbetsanstalt i

Landskrona».

Fångvårdsstyrelsen förklarade i sitt den 5 april 1918 avgivna utlåtande,

att den funne det sålunda föreslagna ombytet å benämning av

tvångsarbetanstalterna tämligen omotiverat, så länge lösdrivarlagen bibohölle

benämningen tvångsarbete. Styrelsen upprepade sin förut gjorda

E) Tvångsarbetsanstalternas

benämning.

1918 års

proposition.

Sakkunniga.

Fångvårds
styrelsen.

s. 40 Kontrollera mot PDF

Departementschefen

vid avlåtandet

av 1918 års

proposition.

Stats
utskottet.

Departe
mentschefen
-

F) Vissa

med tvångsarbetsam

stalternas

frånskiljande

från

fångvården

sammanhängande,

organisationsspörsmål.

19 W års

proposition

a) Krön ohäktet

å.

Svartsjö.

Sakkunniga.

40 Kungl. Maj ds proposition Nr 246.

erinran, att det icke vore på namnet en social reform borde vara beroende.

Vid avlåtandet av 1918 års proposition anslöt jag mig till de sakkunnigas

förslag och fattade Kungl. Maj:t också sitt beslut i överensstämmelse

härmed.

Statsutskottet åter höll före, att med hänsyn därtill, att benämningen

»tvångsarbetsanstalter» funnes bland annat i lagen angående

lösdrivares behandling den 12 juni 1885, denua benämning å anstalterna

borde åtminstone tillsvidare bibehållas.

Vad statsutskottet sålunda anfört mot genomförande av en namnförändring

redan nu synes mig hava skäl för sig och böra alltså enligt

min mening tvångsarbetsanstalterna även efter frånskiljandet från fångvården

tillsvidare kallas »tvångsarbetsanstalter» samt alltså i vederbörande

stater upptagas under benämningen »statens tvångsarbetsanstalt å Svartsjö»

och »statens tvångsarbetsanstalt i Landskrona».

1 1918 års proposition npptogos till behandling även några spörsmål

av organisatorisk art, som ansågos sammanhänga med frånskiljandet

av tvångsarbetsanstalterna från fångvårdsförvaltningen. Ett av dessa

spörsmål hade avseende å det till tvångsarbetsanstalten i Landskrona

då anslutna kronohäktet därstädes. Enligt vad jag redan förut haft

tillfälle att omnämna är detta kronohäkte numera nedlagt såsom sådant

samt tvångsarbetsanstalten utvidgad med den förutvarande kronohäktesbyggnaden.

Denna fråga har alltså redan fått sin lösning och kan

alltså nu helt lämnas å sido. Övriga nyssnämnda spörsmål föreligga

emellertid till besvarande även nn.

I fråga om dem kan jag helt inskränka mig till en redogörelse

för den utredning som därom förebragtes i förut berörda proposition.

Det första av dessa spörsmål bar avseende å det kronohäkte, som

för närvarande är förenat med tvångsarbetsanstalten å Svartsjö. Beträffande

detta yttrade de sakkunniga, att detsamma enligt deras mening

borde tillsvidare vid anstalten bibehållas, dock i minsta möjliga utsträckning.

Administrationen av häktet borde betridas av vid arbetsanstalterna

anställd personal med vederbörande direktör såsom tillsyningsman.

Som ersättning härför torde anstalterna böra tillerkännas

rätt att utnyttja fångarnas arbetskraft. Därjämte torde fångvården, så
-

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Kungl. Maj:ts proposition Nr 246.

som skedde beträffande i Stockholms stads rannsakningsfängelse förvarade

kronoarrestanter, böra ersätta arbetsanstalten kostnaden för

fångarnas utspisning, dock ej till högre belopp än anstaltens självkostnadspris.

Fångvårdsstyrelsen var i denna fråga av annan åsikt. Styrelsen Fångvård»- yttrade: ” ‘ styreUen''

Om tvängsarbetsanstalten å Svartsjö hibehölles för sitt nuvarande ändamål,

men frigjordes från fångvården, syntes härvarande kronohäkte icke vidare böra tagas

i användning såsom sådant utan brukas för anstaltens ändamål. Detta häkte fyllde

nämligen icke något föreliggande utrymmesbehov och hade ej heller uppförts för

att tjäna som kronohäkte. De använda lokalerna hade nämligen avsetts för avtjänande

av tvångsarbetarna ådömda extra judiciella bestraffningar, därtill de ännu

användes. Då det emellertid hände, att tvångsarbetare, som före intagandet å anstalten

ådömts böter, men icke betalat dessa, av de exekutiva myndigheterna uttoges

ur anstalten för att med tillfälligt avbrytande av tvångsarbetet på annat håll

undergå förvandlingsstraff för böterna, vållades härav flyttningar fram och åter

med därav orsakade olägenheter. Till undvikande härav utverkades rätt att låta

tvångsarbetarna avtjäna sina böter å Svartsjö och förklarades för detta ändamål

arrestbyggnaden för kronohäkte. Då det icke kunde vara någon som helst nödvändighet

att uttaga tvångsarbetarna från statens anstalt i och för avtjänande av

bötesstraff under tvångsarbetstiden utan med avtjänandet därav väl kunde anstå

till dess nämnda tid gått till ända, torde vid anstaltens avskiljande från fångvården

kronohäktet å Svartsjö böra nedläggas.

Beträffande detta spörsmål hyser jag nu, liksom vid avlåtandet av Departements1918

års proposition, samma uppfattning som fångvårdsstyrelsen och etlPfenär

alltså av den åsikten att, i händelse av tvångsarbetsanstaiternas frånskiljande

från fångvården, kronohäktet vid Svartsjö bör upphöra såsom

sådant samt dess lokaler ställas till tvångsarbetsanstaltens förfogande.

Det andra av förutnämnda spörsmål av organisatorisk art gäller b) Ordnandet

ordnandet efter tvångsarbetsanstaiternas skiljande från fångvården av ^^“ängstransporter

av till tvångsarbete dömda personer. arbetarna.

I det utlåtande, som fångvårdsstyrelsen avgav över de sakkunnigas

yttrande, berörde styrelsen även denna fråga. Styrelsen höll i detta

avseende före, att efter ifrågavarande organisationsförändrings genomförande

transporten av dylika personer ej längre borde ske på nu

brukligt sätt. Då tvångsarbetarna icke längre skulle komma att behandlas

i likhet med »fångar», borde de icke heller få sändas tillsammans med

sådana. Fångvårdens tjänstemän borde icke med dem hava någon befattning.

Under antagande, att för den till tvångsarbete dömdes förB

Utäng till riksdagens protokoll 1920. 1 sand. 205 höft. (Nr 246.) G

s. 42 Kontrollera mot PDF

Departements
chefen.

c) Arbetspremierna

och

besparingskassan.

42 Kungl. Maj:ts proposition Nr 246.

varande efter anhållandet och under besvärstiden särskilda åtgärder

komme att vidtagas utan fångvårdens anlitande, förmodade styrelsen,

att den dömde skulle komma att omedelbart efter utslagets ikraftträdande

försändas till arbetsanstalten under tillsyn av särskild övervakare. Styrelsen

beräknade, att, därest transporten av tvångsarbetare sålunda

komme att ordnas för sig, kostnaderna härför skulle belöpa sig till

omkring 20,000 kronor om året. Dessa kostnader borde icke utgå av

fångvårdsmedel, utan för ändamålet erforderliga medel borde ställas till

anstaltsförvaltningarnas förfogande.

beträffande detta spörsmål yttrade jag vid avlåtandet av 1918

års proposition följande, som fortfarande enligt min mening äger sin

fulla giltighet:

»Den förändrade anordning av transporten av de till tvångsarbete

dömda, som fångvårdsstyrelsen ifrågasätter, torde, åtminstone tillsvidare,

icke böra komma i fråga. Den omständigheten, att själva tvångsarbetsanstalterna

nu skulle komma att ställas utanför fångvårdsförvaltningen,

torde icke i och för sig vara av beskaffenhet att behöva föranleda eu

dylik förändring. Den, som skall transporteras, är ju enligt lösdrivar - lagen »häktad», och torde han då också få Unna sig i att jämväl under

själva transporten till arbetsanstalten behandlas såsom vanlig fånge.

Det mest praktiska och, på sätt fångvårdsstyrelsen även framhåller, det

från ekonomisk synpunkt utan fråga fördelaktigaste är också, att transporten

av tvångsarbetarna tillsvidare i huvudsak sker såsom hittills

genom fångvårdens försorg. Den enda ändring i forslingssättet för de

till tvångsarbete dömda, som möjligen skulle behöva göras, vore den,

att vederbörande arbetsanstalt ålades att låta vid den straffanstalt, som

läge arbetsanstalten närmast, avhämta de tvångsarbetare, som vore till

arbetsanstalten destinerade.

Kostnaderna för fångvårdens befattning med transporten böra

fortfarande bestridas av fångvårdsmedel. Häri torde icke ligga något

oegentligt. I detta avseende vill jag erinra därom, att kostnaden för

transport av minderårig, som skall insättas i allmän uppfostringsanstalt,

skall enligt nådig kungörelse den 12 september 1910 gäldas av förslagsanslaget

till fångars vård och underhåll.»

De återstående av förutnämnda spörsmål av organisatorisk art hava

avseende å fångarnas arbetspremier och fångvårdens besparingskassa.

Genom reglemente angående arbetspremier vid de centrala straffoch

tvångsarbetsanstalterna i riket den 24 oktober 1890 jämte kungö
-

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

Kungl. Maj:ts proposition Nr 246.

relsen deu 22 juni 1900 äro bestämmelser givna om insättande i postsparbanken

av såväl straffångars som tvångsarbetares besparade arbetspremier.

Vid fångvården finnes vidare en besparingskassa, som bildats

av de vid statens fångvård sanstalter samlade besparingskassor. För

nämnda besparingskassa har Kungl. Magt den 10 juni 1912 utfärdat

reglemente.

I sitt utlåtande den 5 april 1918 påpekade fångvårdsstyrelsen,

att en skilsmässa mellan fångvården och tvångsarbetsanstalterna borde

föranleda vissa ändringar i de sålunda rörande arbetspremierna och

fångvårdens besparingskassa gällande bestämmelser. Beträffande fångvårdens

besparingskassa erinrade styrelsen därom, att denna bestode

delvis av bidrag, som influtit från tvångsarbetsanstalterna samt att från

kassan dels i mindre omfattning lämnats understöd även åt frigivna

tvångsarbetare dels ock i större poster lämnats bidrag till vissa enskilda

institutioner, som omhändertagit särskilt kvinnliga tvångsarbetare efter

frigivningen. Efter tvångsarbetsanstalternas skiljande från fångvården

borde givetvis inbetalningarna till kassan från tvångsarbetsanstalterna

upphöra, men å andra sidan borde från kassan icke vidare lämnas

något understöd till dem, som frigåves från desSa anstalter.

Aven beträffande dessa spörsmål torde fortfarande gälla vad jag

därom anförde vid avlåtandet av 1918 års proposition. Jag yttrade därvid

i denna del följande:

»På de ändringar i bestämmelserna rörande arbetspremier, som en

skilsmässa mellan fångvården och tvångsarbetsanstalterna må påkalla,

finner jag ej anledning att nu närmare ingå. Det torde vara tids nog

att upptaga detta spörsmål, sedan en dylik skilsmässa kan hava kommit

till stånd.

Detsamma gäller i viss mån stadgandena om fångvårdens besparingskassa.

Med avseende å donna vill jag dock nämna, att det mest

praktiska och även från andra synpunkter lämpligaste synes mig vara,

att fångvården även efter tvångsarbetsanstalternas utbrytning får behålla

denna kassa odelad att användas till understödjande av dem, som frigivas

från de under fångvården fortfarande lydande straffanstalterna. För

understödjandet av dem, som frigivas från tvångsarbetsanstalterna, torde

i stället böra, i likhet med vad fallet är med avseende å statens uppfostringsanstalt

å Bona, beräknas vissa belopp å de förslagsanslag, som

höra beviljas till uppehållande av verksamheten å dessa anstalter.»

Fångvårds
styrelsen.

Departements
chefen.

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

!I Hithörande

anslags

beräknande

m. m.

A) Bestämda

anslaget

till fångars

värd och

underhåll.

1918 års

proposition.

Sakkunniga.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 246.

Ett frånskiljande av tvångsarbetsanstalterna från fångvården skulle

givetvis komma att medföra, utom de förändringar i skilda avseenden,

som i det föregående berörts, jämväl avsevärda förskjutningar i de

belopp, varmed anslagen till fångvården böra äskas. Till uppehållande

av verksamheten å tvångsarbetsanstalterna måste dessutom naturligtvis

begäras särskilda anslag.

Vad först angår bestämda anslaget till långars vård och

underhåll, kan givetvis en avsevärd minskning ske i detta anslag,

därest tvångsarbetsanstalterna utbrytas ur fångvården. Vid besvarandet av

frågan, med vilket belopp denna minskning kan ske, torde det tillåtas

mig att till utgångspunkt taga den utredning, som i sådant avseende

förebragtes i 1918 års proposition.

Förutnämnda sakkunnige yttrade härom följande:

Enligt från och med år 1911 gällande ordinarie stat beträffande avlöningar

för tjänstemän av högre grad samt den fördelning av i fångvårdens stat upptagna

avlöningar för tjänstemän av lägre grad (bevakningspersonal), som fångvårdsstyrelsen

genom särskilda beslut fastställt, vore för det dåvarande till tvångsarbetsanstalterna

å Svartsjö och i Landskrona förlagda följande avlöningar:

Tvångsarbetsanstalten å Svartsjö.

1 direktör................................................

kronor 5,000

—

1 kamrerare............................................

» 4,000

—

1 pastor ................................................

3,500

—

1 assistent ............................................

» 3,000

—

1 assistent (vid jordbruket)................

» 2,100

1 skollärare............................................

» 2,100

—

10 överkonstaplar å 1,550 ....................

» 15,500

42 vaktkonstaplar ä 1,300 ....................

» 54.600

—

3 arvoden till överkonstaplar med för-

ordnanden som uppsyningsman å 200

» 600:

—

90,400: —

Tvång sarbetsanstalten

i Landskrona.

1 direktör ............................................

kronor 4,000

—

1 assistent............................................

» 2,100

1 predikant ........................................

» 1,500

—

3 överkonstaplar å 1,550 ................

» 4,650

—

8 vaktkonstaplar å 1,300 ................

» 10,400

—

3 första vaktfruar å 1,050 ................

» 3,150

13 vaktfruar å 900 ................

» 11,700

—

1 arvode till överkonstapel med för-

ordnande som uppsyningsman........

» 200:

—

37,700: —

Summa kronor

128,100: —.

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

Kunof. Maj:ts proposition Nr 246.

Tvångsarbetsanstalternas frigörande från fångvården skulle alltså föranleda

en minskning av bestämda anslaget till fångars vård och underhåll med förenämnda

belopp 128.100 kronor.

I sitt utlåtande över de sakkunnigas utredning kom fångvårdsstyrelsen

vid behandlingen av nu förevarande anslag in på frågan, huruvida

jämväl efter genomförandet av den föreslagna organisationsförändringen

med avseende å tvångsarbetsanstalterna den å Svartsjö och i

Landskrona sålunda anställda personalen skulle behöva bibehållas vid sin

dåvarande numerär. Efter det styrelsen framhållit, att enligt dess uppfattning

innebörden av det föreliggande organisationsförslaget vore den,

att med avseende å tvångsarbetarnas framtida behandling den humanitära

sidan skulle komma att tillerkännas en avgörande vikt samt eu

verklig och ej blott skenbar skillnad införas mellan tvångsarbetare och

straffångar, gjorde styrelsen gällande, att denna omläggning av tvångsarbetets

karaktär syntes kunna föranleda en betydande minskning i den

nuvarande bevakningen vid tvångsarbetsanstalterna. Detta gällde särskilt

Svartsjöanstalten. Härom yttrade styrelsen:

Även om anstalten skulle hållas fullbesatt — vilket svårligen kunde förutses,

innan en ny lösdriverilag komme till stånd och kristidsförhållandena upphört —

torde icke där kunna användas mera än högst 8 överförmän och 36 förmän, emot

för det dåvarande anställda 10 överkonstaplar och 42 vaktkonstaplar, avlönade från

ordinarie anslaget, samt 1 överkonstapel och 6 vaktkonstaplar, avlönade från

förslaganslaget till fångars vård och underhåll.

Beträffande kronohäktet i Landskrona gjorde styrelsen, som, på

sätt förut nämnts, utgick ifrån att kronohäktet i Landskrona skulle tillsvidare

bibehållas som sådant, gällande, att den dåvarande personalen,

som bestod av 3 överkonstaplar, därav 1 med förordnande som uppsyningsman,

8 vaktkonstaplar, 3 första vaktfruar och 13 vaktfruar,

skulle efter kronohäktets frånskiljande kunna minskas med 1 överkonstapel

med förordnande såsom uppsyningsman, 5 vaktkonstaplar och

1 vaktfri!.

Vid avlåtandet av 1918 års proposition förklararade jag, att jag

ej hade något att erinra mot de sakkunnigas beräkning rörande nu förevarande

anslags minskande i anledning av den föreslagna organisationsförändringen,

så vitt donna beräkning grundade sig på frånskiljandet

från fågvården av befattningshavare av högre grad. Beträffande samma

beräkning, i vad den avsåg frånskiljandet från fångvården av tjänstemän

av lägre grad (bevakningspersonall, yttrade jag åter bl. a.:

Fångvårds
styrtisen.

Departementschefen

vid avlåt andel

av 1918 års

proposition.

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj:ts proposition. Nr 246.

»Fångvårdsstyrelsens förslag till minskning av Svartsjöpersonalen

bär, såsom synes av styrelsens nyss refererade utlåtande, sin grund i

den uppfattningen, att efter tvångsarbetsväsendets skiljande från fångvården

tvångsarbetet skulle komma att omläggas i humanitär riktning

och på sådant sätt en betydande minskning i bevakningen kunna komma

till stånd. Att en reformering av tvångsarbetet i antydd riktning kan

hava eu sådan följd, synes mig dock vara underkastat tvivel. Snarare

synes det vara att antaga, att en omläggning av tvångsarbetet framför

allt så tillvida, att tvångsarbetarna i allt större utsträckning hållas till

arbete ute i det fria, skall ställa allt högre krav på bevakningens effektivitet.

Eu så kraftig nedsättning av bevakningsstyrkan å Svartsjö,

som den fångvårdsstyrelsen ifrågasatt, torde därför icke vara tillrådlig.

Emellertid har jag efter inhämtande av upplysningar i frågan från nuvarande

Svartsjödirektören kommit till den uppfattningen, att till följd

av anstaltens nuvarande relativt fåtaliga beläggning en minskning i såväl

den ordinarie som den extra bevakningspersonalens numerär skulle kunna

tills vidare ske med sammanlagt 1 överkonstapel och 8 vaktkonstaplar.

Att låta bevakningspersonalen undergå en än kraftigare reducering förbjuder

nödig hänsyn till angelägenheten av att bland bevakningspersonalen

kunna räkna erforderligt antal yrkesmän. Den sammanlagda bevakningspersonalen,

såväl ordinarie som extra, skulle sålunda komma

att uppgå till 10 överkonstaplar, därav 3 med förordnanden som uppsyningsman,

och 40 vaktkonstaplar. Av dessa torde ett mindretal,

exempelvis 1 överkonstapel och 4 vaktkonstaplar, ej böra uppföras på

ordinarie stat, utan avlönas från det förslagsanslag, som blir erforderligt

att äska för anstalten. Å anstaltens ordinarie stat skulle således uppföras

9 överkonstaplar, därav 3 med förordnanden som uppsyningsmän,

och 36 vaktkonstaplar. Den ordinäre bevakningspersonal, som sålunda

skulle bli disponibel — 1 överkonstapel och 6 vaktkonstaplar — torde

komma väl till pass som förstärkning av bevakningspersonalen vid de

nu i hög grad överbelagda straffanstalterna. Skulle genom tvångsarbetarnas

ökning behov uppstå av ökad bevakning torde sådan kunna

åtminstone tillsvidare tillföras anstalten med anlitande i ökad utsträckning

av anstaltens förslagsanslag.»

Beträffande storleken av den vid Landskronaanstalten erforderliga

bevakningsstyrkan gjorde jag, i motsats mot fångvårdsstyrelsen, gällande

att, även om, på sätt jag då i överensstämmelse med fångvårdsstyrelsens

förslag förordade, kronohäktet tillsvidare skildes från anstalten och utrustades

med särskild personal, detta dock ej kunde medföra eu motsvarande

minskning i anstaltens bevakningspersonal. Detta förbjödes av nödig

s. 47 Kontrollera mot PDF

47

Kungl. Maj:ts proposition Nr 246.

hänsyn till lämplig arbetsfördelning inom anstalten. Enligt vad anstaltsdirektören

meddelat, skulle dock, under förutsättning att extra personal

finge vara anställd i minst samma utsträckning som för det dåvarande,

den ordinarie vaktpersonalen kunde minskas med 1 vaktkonstapel.

Enligt det av mig sålunda förordade förslaget skulle fångvårdens

ordinarie bevakningspersonal komma att minskas genom Svartsjöanstaltens

frånskiljande med 9 överkonstaplar, därav 3 med förordnanden

som uppsyningsmän, och 36 vaktkonstaplar samt genom Lanskronaanstaltens

frånskiljande med 3 överkonstaplar, därav 1 med förordnande

som uppsyningsman, 7 vaktkonstaplar, 3 första vaktfruar och 13 vaktfruar.

Vad jag sålunda i denna del yttrade vid avlåtandet av 1918 års Ueparteproposition

torde, så vitt angår frånskiljandet från fångvården av be- mentsehef*>- fattningshavare av högre grad, fortfarande äga sin giltighet.

Vad åter angår tjänstemännen av lägre grad (bevakningspersonaleuj

vill jag till en början nämna, att dessa för närvarande å Svartsjö utgöras

av följande ordinarie befattningshavare, nämligen 10 överkonstaplar,

därav 3 med förordnanden såsom uppsyningsmän, samt 41 vaktkonstaplar.

Dessutom äro där anställda 1 överkonstapel med förordnande

såsom uppsyningsman (trädgårdsmästare) och 7 vaktkonstaplar, avlönade

från förslagsanslaget till fångars vård och underhåll.

1 en till justitiedepatementet ingiven promemoria gör direktören

vid anstalten gällande att, trots det att de å anstalten intagna tvångsarbetarnas

antal ej är större än det för närvarande är (159 mot det

antal av 330, som anstalten är beräknad att kunna mottaga), någon

minskning i den nuvarande bevakningspersonalen ej kan ske. Till stöd

för denna sin åsikt anför direktören, att under den senaste tiden tjänstgöringsförhållandena

måst helt och hållet omläggas för möjliggörande

av ett nedbringande av varje konstapels tjänstgöringstid från omkring

70 till omkring 60 timmar per vecka. Skulle antalet i anstalten intagna

tvångsarbetare komma att ökas till 230 eller därutöver, skulle

det för tjänstgöringstidens begränsning till nyss angivna tid, bliva erforderligt

att än mera utöka bevakningspersonalen.

På grund av vad Svartsjödirektören sålunda anfört och då jämväl

i den promemoria rörande nu ifrågavarande organisationsförändrings

inverkan på de särskilda fångvårdsanslagen, som på begäran tillställts

justitiedepartementet från fångvårdsstyrelsen, bevakningspersonalen å

Svartsjö tydligen förutsatts behöva även efter denna organisationsförändrings

genomförande bibehållas vid sin nuvarande styrka, anser jag

mig böra biträda Svartsjödirektörens förslag i denna del.

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj.-ts proposition Nr 246.

Vid Landskronaanstalten utgöres den ordinarie bevakningspersonalen

för närvarande av 3 överkonstaplar, därav 1 med förordnande som

uppsyningsman, 9 vaktkonstaplar, 3 första vaktfruar och 13 vaktfruar

eller således av 2 vaktkonstaplar mera än den bevakningspersonal, som

i 1918 års proposition föreslogs att uppföras å anstaltens ordinarie stat.

Härtill kommer följande från förslagsanslaget avlönade extra personal

— till stor del föranledd av den å filialen vid Hildero bedrivna verksamheten

— nämligen 1 vaktkonstapel, 1 första vaktfri! och 8 vaktfruar.

I en till justitiedepartementet avlämnad promemoria har direktören

för Landskronaanstalten gjort gällande, att den ordinarie bevakningspersonalen

utan olägenhet skulle kunna begränsas till den i 1918 års proposition

föreslagna. Vid sådant förhållande saknar jag tillräcklig anledning

att frångå det förslag, som då framställdes.

Storleken av den minskning, som nu förevarande anslag sålunda

enligt min mening skulle kunna undergå på grund av organisationsförändringen,

framgår av följande sammanställning:

Avlöningar till tjänstemän av högre grad:

vid Svartsjöanstalten:

1 direktör ..................................

1 kamrerare ...............................

1 pastor ....................................

1 assistent ..................................

1 assistent (vid jordbruket).....

1 skollärare ................................

vid Landskronaanstalten:

1 direktör ..................................

1 assistent .................................

1 predikant ................................

kronor 5,000

» 4,000

» 3,5o0

» 3,000

» 2,100

T> 2,100 kronor 19,700

. kronor 4,000

» 2,100

f>___jfiöOO kronor 7,600

Avlöningar till tjänstemän av lägre grad (bevakningspersonal):
4

överkonstaplar med förordnanden

som uppsyningsman å 1,750

kronor ............................................ kronor 7,000

9 överkonstaplar å 1,550 kronor f> 13,950

48 vaktkonstaplar å 1,300 kronor » 62,400

3 första vaktfruar å 1,050 kronor » 3,150

13 vaktfruar å 900 kronor ............ » 11,700

kronor

Summa kronor

98,200

125,500.

s. 49 Kontrollera mot PDF

49

Kungl. Maj:ts proposition Nr 246.

Bestämda anslaget till fångars vård och underhåll, som för

närvarande är i riksstaten upptaget med........................ kronor 1,075,300,

skulle alltså, vid bifall till den föreslagna organisationsförändringen,

kunna minskas med................................ » 125,500

och alltså kunna i 1921 års riksstat uppföras med kronor 949,800.

Till fångars vård och underhåll är för närvarande i riksstaten

upptagna, förutom förutnämnda bestämda anslag, dels ett ordinarie

förslagsanslag och dels på extra stat ett förstärkningsanslag till

sistberörda anslag. Beträffande frågan med vilka belopp dessa båda

anslag böra, under förutsättning av tvångsanstalternas skiljande från

fångvården, äskas för år 1921 torde det vara tillräckligt att hänvisa till

den utredning, som i sådant avseende finnes återgiven i det till årets

statsverk sproposition fogade statsrådsprotokollet över justitiedepartementsärenden

(sid. 56—62), med vilken utredning torde böra jämföras vad

jag yttrade vid motsvarande frågas behandling vid avlåtandet av 1918

års proposition i ämnet (prop. nr 388 sid. 57—61). Nu må endast

erinras dels därom, att jag, på sätt nyssnämnda statsrådsprotokoll utvisar,

i samband med frågan om nu förevarande anslags belopp till

prövning upptagit spörsmålet om ett årligt understöd till »Nordisk

Tidsskrift for Strafferet», dels ock därom, att resultatet av de ifrågavarande

anslagens beräkning utmynnade däri, att desamma skulle, under

förutsättning av tvångsarbetsanstalternas utbrytande ur fångvården, kunna

begränsas, det ordinarie förslagsanslaget till 2,500,000 kronor (nu

2.800.000 kronor) och förstärkningsanslaget till 600,000 kronor (nu

1.200.000 kronor).

Jämväl med avseende å den inverkan tvångsarbetsanstalternas utbrytning

ur fångvården skulle komma att hava på storleken av förslagsanslaget

till ålderstillägg för en del vid fångvårdsstyrelsen

och fångvården anställda ämbets- och tjänstemän torde det tilllåtas

mig att hänvisa till vad jag därom yttrat till det vid statsverkspropositionen

fogade statsrådsprotokollet över justitiedepartementsärenden

(sid. 62—63). Enligt den åsikt, som där gjorts gällande, skulle detta

anslag, som i årets riksstat är upptaget med 96,000 kronor, kunna,

under förutsättning att nämnda utbrytning kommer till stånd, nedsättas

till 90,000 kronor. De befattningshavare vid tvångsarbetsanstalterna

tillkommande ålderstillägg skulle givetvis, efter dessa anstalters

läggande under socialdepartementet, komma att bestridas från detta

departements allmänna förslagsanslag till ålderstillägg. Till att på

Bikung till riksdagens protokoll 1920. 1 samt. 205 höft. (Nr 246.) 7

B) Ordinarie

förslagsanslaget

till

fångars

vård och

underhåll

samt förstärkningsanslaget

till

samma

anslag

C) Fångvårdens

förslagsanslag

till ålderstillägg.

s. 50 Kontrollera mot PDF

Dj Anslag

till statens

arbetsanstalt

d

Svartsjö.

a) Bestämt

anslag till

Svartsjö - anstalten.

50 Kungl. Maj:ts proposition Nr 246.

grund härav äska detta anslag med högre belopp än det, varmed det

begärts i årets statsverksproposition, eller 500,000 kronor, torde dock

ej föreligga tillräcklig anledning.

Till en var av statens tvångsarbetsanstalter å Svartsjö och i Landskrona

torde böra för år 1921 under femte huvudtiteln (socialdepartementet)

äskas två ordinarie anslag: ett bestämt anslag till bestridande

av de i anstaltens stat upptagna avlöningar och ett förslagsanslag till

bestridande av övriga driftkostnader vid anstalten.

Vad först angår det bestämda anslaget till Svartsjöanstalten,

bör detta sättas till slutsumman av nämnda anstalts ordinarie avlöningsstat.

Spörsmålet om vilka befattningshavare böra upptagas i denna

stat har jag, så vitt angår tjänstemännen av lägre grad (bevakningspersonalen),

redan förut haft tillfälle att dryfta vid behandlingen av bestämda

anslaget till fångars vård och underhåll. Det resultat, vartill

jag därvid kom, var, att den nuvarande ordinarie bevakningspersonalen

vid Svartsjöanstalten skulle bibehållas vid sin nuvarande styrka eller

10 överkonstaplar, därav 3 med förordnande som uppsyningsmän, samt

41 vaktkonstaplar. Övrig erforderlig personal skulle avlönas från förslagsanslaget.

Vid avlåtandet av 1918 års proposition gjorde jag gällande, att

efter tvångsarbetsanstalternas frånskiljande från fångvården dessa anstalters

skillnad från straffanstalterna torde böra markeras även så till vida, att

beteckningarna »överkonstapel» och »vaktkonstapel» utbyttes mot andra

benämningar. I detta avseende hade fångvårdsstyrelsen ifrågasatt, att

dessa befattningshavare skulle kallas »överförmän» och »förmän». Benämningen

»förmän» för de nuvarande vaktkonstaplarna syntes mig

synnerligen lämplig. För de hittillsvarande överkonstaplarna syntes mig

däremot beteckningen »förste förmän» bättre än »överförmän». Med sålunda

förordade benämningar uppfördes också bevakningspersonalen i det

av Kungl. Maj:t framlagda förslaget till avlöningsstat. Någon anledning

att frångå förslaget om denna namnförändring synes mig ej föreligga.

Vad därefter angår tjänstemännen av högre grad vid Svartsjöanstalten,

torde icke nu böra göras några andra ändringar i den för

samma anstalt gällande avlöningsstaten, än att den däri upptagne skolläraren

dels uppföres under beteckningen »lärare», dels ock får ett vart

av sina båda ålderstillägg höjt från 200 kronor till 400 kronor. Med

avseende härå är att uppmärksamma, att i överensstämmelse med ett

av fångvårdsstyrelsen framlagt och av 1902 årslöneregleringskommitté

s. 51 Kontrollera mot PDF

51

Kurir)l. Maj:ts proposition Nr 246.

tillstjrrkt förslag hemställan om liknande förändringar framfördes i 1918

års förutnämnda proposition (nr 388, sid. 43—48) ej blott, uti särskild

punkt, beträffande sådana skollärare, vilka voro anställda vid de fångvårdsanstalter,

som efter tvångsarbetsanstalternas utbrytande skulle kvarbliva

under fångvården, utan även, genom avfattningen av det framlagda förslaget

till ny stat för Svartsjöanstalten, beträffande den vid denna anstalt

anställde skolläraren. I fråga om de förra bifölls propositionen.

Dessa äro alltså från och med år 1919 i vederbörande stater uppförda

under beteckningen »lärare» och hava fått sina ålderstillägg höjda från

200 till 400 kronor. Då däremot beträffande Svartsjöanstalten bifölls

förutnämnda inom statsutskottet avgivna reservation, enligt vilken anstaltens

kvarblivande under fångvården påyrkades utan att samtidigt

därmed erforderlig hemställan gjordes om ändring av Svartsjöskollärarens

benämning samt höjande av hans ålderstillägg, kom denne befattningshavare

— tydligen utan att detta var avsett — att fortfarande i staten

upptagas under sin gamla benämning av »skollärare» ävensom att få

sina ålderstillägg bibehållna vid deras dittillsvarande belopp av 200

kronor. Denna oegentlighet bör nu undanröjas.

I anslutning till vad jag sålunda anfört får jag framlägga följande

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj:ts proposition Nr 246.

b) Förslagsanslag

till

Svartsjöanstalten.

Förslag till avlöningsstat för statens tvångsarbetsanstalt å Svartsjö.

Lön eller

Tjänst-

görings-

Arvode

mot-

penningar

Summa

svarande

eller mot- svarande

uppdrag

3,000

2,000

Efter 5 år kan lönen höjas

—

5,000

. med 500 kronor och efter

2,700

1,300

—

4,000

10 år med ytterligare 500

kronor.

Efter 5 år kan den del av

arvodet, som motsvarar lön,

2,300

1,200

3,500

höjas med 500 kronor och

efter 10 år med ytterligare

500 kronor.

Efter 5 år kan lönen höjas

1,900

1,100

—

3,000

, med 400 kronor och efter

1,200

900

—

2,100

10 år med ytterligare 400

kronor.

Efter 5 år kan den del av

arvodet, som motsvararlön,

1,200

900

2,100

höjas med 400 kronor och

efter 10 år med ytterligare

400 kronor.

1,000

550

200

1,750

2,000

1,100

400

3,500

Efter 5 år kan lönen höjas

med 100 kronor och efter

1,000

550

—

1,550

10 år med ytterligare 100

6,000

3,300

—

9,300

kronor.

800

500

—

1,300

32,000

20,000

—

52,000

—

—

—

89,100

1 direktör...............

1 kamrerare............

1 pastor, arvode...........

1 assistent.............

1 assistent vid jordbruket

1 lärare, arvode.

1 förste förman (med för
ordnande

såsom uppsyningsman)

............

2 förste förmän (med för
ordnanden

såsom uppsyningsman)

.............

1 förste förman.............

6 förste förmän ............

1 förman.....................

40 förmän...................

Summa

Det bestämda anslaget till Svartsjöanstalten skulle alltså behöva

begäras med ett belopp av 89,100 kronor.

Till Sv artsjö an staltens driftkostnader i övrigt bör äskas ett

förslagsanslag. Med ledning dels av den utredning, som beträffande

detta anslags storlek förebragtes vid avlåtandet av 1918 års proposition,

dels ock av uppgifter, som lämnats i en från fångvårdsstyrelsen avläm
-

s. 53 Kontrollera mot PDF

53

Kungl. Maj:ts proposition Nr 246.

nåd promemoria, torde anslaget kunna för år 1921 lämpligen sättas till

200,000 kronor. Därvid har hänsyn tagits jämväl till det krav på detta

anslag, som skulle uppstå därigenom, att från detsamma skulle komma

att bestridas utgifter, till vilkas gäldande nu användes eu del av avkastningen

av fångvårdens besparingskassa, såsom för tvångsarbetarnas

utrustning vid frigivningen, deras transporterande till hemorten o. s. v.

Jämväl till statens tvångsarbetsan stalt i Landskrona böra, som

nämnt, under femte huvudtiteln (socialdepartementet) äskas dels ett bestämt

anslag till bestridande av de i anstaltens stat upptagna avlöningar,

dels ock ett förslagsanslag till bestridande av övriga driftkostnader

för anstalten.

Med avseende å det bestämda anslaget till Landskronaanstalten

är till en början att märka, att de sakkunniga ej hemställde

om någon ändring i denna anstalts högre tjänstemannapersonals vare

sig antal eller avlöningsförmåner. Härom yttrade jag vid avlåtandet av

1918 års proposition: »Att så ej skett har emellertid, enligt vad de

sakkunniga upplyst, ej berott därpå, att de ej ansett en förändring i

dessa båda hänseenden erforderlig, utan har haft sin grund däri, att

de ansett med prövningen av detta spörsmål bör anstå tills organisationsförändringen

blivit genomförd och anstaltens nya ledning sålunda kan

bliva i tillfälle att i detta avseende framföra sina önskemål. Åven jag

ansluter mig till denna uppfattning. Därmed vill jag dock uttryckligen

som min åsikt framhålla, att, om Landskronaanstalten skall bibehållas

som enda statlig arbetsanstalt för kvinnor samt de till tvångsarbete dömda

arbeterskornas antal, såsom är att vänta, kommer att stiga utöver deras

nuvarande exceptionellt låga numerär, anstaltens behöriga skötsel givetvis

kommer att nödvändiggöra en förstärkning av dess mera kvalificerade

arbetskrafter.»

Beträffande Landskronaanstaltens högre tjänstemannapersonal har

nu anstaltens direktör i en till justitiedepartementet avlåten promemoria

framställt en del önskemål. Dessa gå ut på höjning av direktörens och

assistentens avlöningsförmåner, predikantsbefattningens omändring till en

pastorsbefattning samt anställande vid anstalten av en väl kvalificerad

lärarinna, vilken skulle kunna samtidigt tjänstgöra som ett slags direktörsassistent.

Beträffande dessa spörsmål ställer jag mig på samma ståndpunkt

som den av mig 1918 intagna. För att redan nu upptaga dem till

E) Anslag

till statens

tvdngsarbetsanstalt

i

Landskrona.

a) Bestämt

anslag till

LandskronaanstalteD.

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 246.

avgörande torde föreligga så mycket mindre skäl, som frågan om en

mera definitiv lönereglering för fångvården i dess helhet och sålunda

även tvångsarbetsanstalterna för närvarande är hänskjuten till utredning

av 1902 års löneregleringskommitté.

Vad därefter angår de ordinarie tjänstemännen av lägre grad (bevakningspersonalen)

vid Landskrona anstalten, har jag redan förut omnämnt,

att denna bör, efter anstaltens frånskiljande från fångvården,

utgöras av 3 överkonstaplar, därav 1 med förordnande som uppsyningsman,

7 vaktkonstaplar, 3 första vaktfruar och 13 vaktfruar.

I nyssnämnda promemoria har anstaltens direktör ifrågasatt, om

icke överkonstaplarna och vaktkonstaplarna borde även efter anstaltens

utbrytning ur fångvården bibehållas vid dessa benämningar. Som skäl

härför har direktören anfört, att med undantag av två vaktkonstaplar,

av vilka den ene bör vara maskinist och den andra trädgårdsmästare,

den manliga bevakningspersonalen i sin helhet numera efter kronohäktets

nedläggande såsom sådant, bestrider allenast vakttjänst.

Vad direktören sålunda anfört synes mig ej utgöra tillräckligt

skäl för att man skulle beträffande denna anstalt avvika från den

ståndpunkt, som i detta avseende intogs i 1918 års proposition. Överkonstaplarna

och vaktkonstaplarna synas mig därför böra, såsom redan

förordats beträffande Svartsjöanstalten, jämväl i Landskronaanstaltens

stat upptagas under benämningarna »förste förmän» och »förmän».

I överensstämmelse med vad jag sålunda anfört får jag framlägga

följande

s. 55 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 246.

55

Förslag till avlöningsstat iör statens tvångsarbetsanstalt i Landskrona.

Tjänst-

görings-

Arvode

Lön

penningar

eller mot- svarande

särskilt

uppdrag

Summa

[Efter 5 år kan lönen höjas

1 direktör ......................

2,700

1,300

—

4,000

J med 500 kronor och efter

I 10 år med ytterligare 500

l kronor.

■ Efter 5 år kan lönen höjas

1 assistent .....................

1,200

900

—

2,100

| med 400 kronor och efter

I 10 år med ytterligare 400

1 kronor.

1 förste förman (med förord-

nande såsom uppsynings- man) ...........................

1,000

550

200

1,750

Efter 5 år kan lönen höjas

1 förste förman ...............

1,000

550

_

1,550

med 100 kronor och efter

1 förste förman ...............

1,000

550

—

1,550

10 år med ytterligare 100

kronor.

1 förman ........................

800

500

—

1,300

6 förmän ........................

4,800

3,000

—

7,800

1 första vaktfri! ...............

700

350

—

1,050

Efter 5 år kan lönen höjas

2 första vaktfruar ............

1,400

700

—

2,100

[ med 50 kronor och efter

1 vaktfru .......................

600

300

—

900

j 10 år med ytterligare 50

I kronor.

12 vaktfruar .....................

7,200

3,600

—

10,800

)

Predikant, arvode...............

_

—

1,500

1,500

Summa

—

—

36,400

Bestämda anslaget till Landskronaanstalten bör alltså äskas med

36,400 kronor.

Till täckande av sådana kostnader för verksamheten åLandskronaanstalten,

som ej skola bestridas från nyssnämnda bestämda anslag,

bör, som nämnt, äskas ett förslagsanslag.

Med beaktande av samma synpunkter som de, vilka legat till grund

för bestämmandet av förslagsanslaget till Svartsjöanstalten, torde Landskronaanstaltens

förslagsanslag lämpligen böra för år 1921 sättas till

130,000 kronor.

b) Förslagsanslag

till

Landskronaanstalten.

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

F) Avlöningsvillkor.

Statsutskottet

vid 1918 års

riksdag.

Departements
chefen.

Kungl. Maj ds proposition Nr 246.

Slutligen vill jag upptaga frågan om avlöningsvillkoren beträffande

befattningshavarna vid tvångsarbetsanstalterna m. m.

Härom yttrade jag vid avlåtandet av 1918 års proposition bl. a.

följande:

»Att de befattningshavare, som vid tiden för organisationsförändringens

trädande i kraft, d. v. s. med ingången av år 1919, innehava

konstitutorial antingen — såsom fallet är med direktörerna — å

viss befattning vid någon av nu ifrågavarande anstalter eller ock —

såsom förhållandet är med avseende å övriga befattningshavare vid

samma anstalter — å befattning av visst slag inom fångvården med

tjänstgöringsskyldighet tills vidare vid någon av dessa anstalter, äro

skyldiga att, därest annat ej bestämmes, kvarbliva i sin befattning vid

vederbörande anstalt jämväl efter omorganisationens genomförande, torde

utan vidare vara klart. Befattningen blir icke en annan, därför att den

anstalt, varom fråga är, lägges under annan ledning än den hittillsvarande.

En annan sak är, att billigheten synes fordra, att den möjlighet

till förflyttning till annan, jämställd eller högre, befattning inom

fångvården, som ju för närvarande förefinnes för dem, vilka äro anställda

vid dessa anstalter, ej berövas dessa befattningshavare genom

dessa anstalters utbrytning ur fångvården. För denna möjlighets bevarande

torde annan särskild åtgärd knappast vara erforderlig än möjligen

ett. anbefallande åt fångvårdsstyrelsen att vid tillsättande av ledigblivna

befattningar inom fångvården jämväl beakta den sålunda framhållna

synpunkten.»

I denna fråga yttrade statsutskottet vid 1918 års lagtima riksdag,

att den beträffande tvångsarbetsanstalternas ordinarie personal ansåg

»dess ställning med avseende å transport, befordrings- och pensionsförhållanden

inom fångvårdsstaten böra lämnas orubbad».

Beträffande detta statsutskottets uttalande vill jag till en början

nämna, att vederbörandes nuvarande rätt till pension givetvis kommer

att tillförsäkras dem genom den ändring av lagen angående civila

tjänstinnehavares rätt till pension, varom chefen för finansdepartementet

kommer att, i sammanhang med andra erforderliga ändringar i nämnda

lag, föreslå Kungl. Maj:t att till riksdagen avlåta särskild proposition.

I anledning av vad statsutskottet yttrat därom, att tvångsarbetsanstalternas

personals ställning jämväl med avseende å transport- och

befordringsförhållanden inom fångvårdsstaten borde bibehållas orubbad,

är jag givetvis, på sätt också framgår av mitt nyss citerade yttrande,

s. 57 Kontrollera mot PDF

57

Kungl. Maj:ts proposition Nr 246.

av den åsikten, att all möjlig hänsyn bör i nu ifrågavarande avseende

tagas till vederbörandes berättigade intresse. Jag vill dock icke underlåta

att framhålla — något som för övrigt torde ligga i sakens natur

— att ju längre tid, som förflyter från tidpunkten för tvångsarbetsanstalternas

skiljande från fångvården, och ju mera den blivande behandlingen

av tvångsarbetarna kommer att, efter dennas omläggning i

förut omnämnd riktning, skilja sig från fångbehandlingen, desto större

betänkligheter måste en dylik överflyttning av befattningshavare väcka

från fångvårdssynpunkt. Det måste därför framstå som önskvärt, att

de befattningshavare, som efter organisationsförändringens genomförande

vilja förflyttas till fångvårdsanstalt, få denna sin önskan uppfylld så snart

omständigheterna det medgiva. Därefter torde det naturligaste vara att,

där ej i visst fall särskilda förhållanden påkalla annat, tvångsarbetsanstalterna,

liksom fallet är med våra tvångsuppfostringsanstalter, framstå

såsom, även i nu ifrågavarande avseende, från fångvården fullt fristående

anstalter.

För åtnjutande av avlöningsförmåner enligt de nya avlöningsstaterna

för tvångsarbetsanstalterna torde böra fastställas i huvudsak

samma villkor och bestämmelse^ som äro stadgade för åtnjutande av

avlöningsförmåner enligt nu gällande ordinarie stater för fångvårdsstaten

och statens uppfostringsanstalt å Bona. Dock skall jag tillåta mig föreslå

eu utvidgad rätt till flyttningsersättning för visst fäll, då en befattningshavare

blir förflyttad till annan anstalt. För närvarande gäller,

att befattningshavare vid fångvården, som transporteras till annan liknande

befattning vid annan fångvårdsanstalt, äger rätt till ersättning

för flyttningskostnad, endast därest förflyttningen sker utan hans egen

ansökning eller uttryckta önskan. Att upprätthålla detta villkor även

för den, som efter tvångsarbetsanstalternas frånskiljande från fångvården

söker bliva återförflyttad till fångvårdstjänst, skulle enligt min

mening vara obilligt. Dylik befattningshavare bör erhålla rätt till ersättning

för flyttningskostnad, även för den händelse förflyttningen skett

på hans egen ansökning eller uttryckta önskan. Skulle riksdagens

beslut komma att gå i denna riktning, torde Kungl. Maj:t vara oförhindrad

att tillerkänna dylik ersättning även åt befattningshavare, som

på egen önskan erhåller sådan transport under tiden intill organisationsförändringens

genomförande.

1 överensstämmelse härmed torde för åtnjutande av de med ordinarie

befattning ä avlöningsstat vid statens tvångsarbetsanstalter å

Svartsjö och i Landskrona förenade avlöningsförmåner böra — i huvudI>ikring

till riksdagens protokoll 1920. / samt. 205 höft. {Nr 216.) 8

Tvångs
ttrbete
anatalteraa.

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Maj:ts proposition Nr 246.

saklig överensstämmelse med vad som föreslogs i 1918 års proposition

— stadgas följande villkor och bestämmelser, nämligen:

att innehavare av befattning vid tvångsarbetsanstalt av ifrågavarande

slag skall vara underkastad den vidsträcktare tjänstgöringsskyldighet

eller jämkning i åligganden, som vid möjligen inträdande

förändrad organisation av anstalten eller eljest kan varda stadgad;

att innehavare av befattning vid tvångsarbetsanstalt jämväl skall

vara skyldig att, med bibehållande av den tjänstegrad och den avlöning

han innehar, låta sig förflyttas till annan dylik anstalt eller till fångvårdsanstalt;

ägande han emellertid, därest förflyttningen sker till fångvårdsanstalt

eller ock utan hans egen ansökning eller uttryckta önskan

från en tvångsarbetsanstalt till en annan, åtnjuta ersättning för flyttningskostnad

;

att med befattning vid tvångsarbetsanstalt icke må förenas annan

tjänst å rikets, riksdagens eller kommuns stat;

att med befattning vid tvångsarbetsanstalt ej heller må förenas

vare sig uppdrag såsom ordförande eller ledamot i styrelse för verk

eller bolag, som är med Kungl. Maj:ts oktroj försett eller blivit såsom

aktiebolag registrerat, eller befattning såsom tjänsteman i sådant verk

eller bolag eller annan tjänstebefattning av vad slag som helst, såframt

ej, så vitt angår direktör, Kungl. Maj:t samt i fråga om annan befattningshavare

anstaltens styrelse på därom gjord framställning och efter

prövning, att ifrågavarande uppdrag eller tjänstebefattning ej må anses

inverka binderligt för tjänstgöringen vid anstalten, finner uppdraget eller

befattningen kunna få tills vidare mottagas och bibehållas;

att, om kvinnlig befattningshavare ingår äktenskap, bon icke skall

vara skyldig att av sådan anledning avgå från befattningen, därest icke

styrelsen för anstalten med hänsyn till befattningens behöriga uppehållande

finner det nödigt;

att tjänstgöringspenningar må uppbäras endast för den tid, befattningshavare

verkligen tjänstgjort eller åtnjutit semester eller annan

kostnadsfri ledighet, men för tid, han eljest varit befriad från tjänstgöring,

skola utgå till den, som uppehållit befattningen;

att den, som av sjukdom hindras att förrätta sin befattning, äger

uppbära hela lönen eller i de fall, där avlöningen utgöres av arvode,

den del därav, som icke anses såsom tjänstgöringspenningar, men att

den, som undfår ledighet för svag hälsas vårdande, enskilda angelägenheter,

tjänstgöring bos riksdagen, dess utskott eller revisorer eller andra

särskilda uppdrag eller i behörig ordning avstänges från tjänstgöring

eller eljest är lagligen förhindrad att sköta befattningen, kan förpliktas

s. 59 Kontrollera mot PDF

59

Kungl. Maj:ts proposition Nr 246.

att under ledigheten, utöver sina tjänstgöringspenningar, avstå så mycket

av lönen eller arvodet, som erfordras för befattningens uppehållande

eller eljest prövas skäligt;

att, därest befattningshavare i följd av kroppsskada, ådragen under

tjänsteutövning, blivit tillsvidare oförmögen till tjänstgöring, avlöningen

å stat må, såsom undantag från vad ovan är stadgat, kunna, efter

anstaltsstyrelsens beprövande, oavkortad utgå till honom under högst

sex månader; ankommande på prövning av Kungl. Maj:t, till huru stor

del avlöning kan böra utgå till den skadade efter omförmälda tid av

sex månader;

att avlöning ej må utgå till befattningshavare för tid, varunder

han avhållit sig från tjänstgöring utan att hava i vederbörlig ordning erhållit

tjänstledighet eller kunna styrka giltigt förfall;

att, därest befattningshavare varder avstängd från tjänstgöring

eller i häkte tagen, den del av hans avlöning, som icke av anstaltsstyrelsen

prövas böra användas till befattningens uppehållande, skall

under tiden innehållas, såvida ej styrelsen finner skäligt låta honom

uppbära något därav;

att vid sjukdomsförfall, eller när det erfordras för beredande av

semester eller annan kostnadsfri ledighet, innehavare av lägre tjänst

skall vara skyldig att, om han förordnas till högre befattning vid anstalten,

densamma mot åtnjutande av de för befattningen anslagna

tjänstgöringspenningar eller däremot svarande belopp, i stället för egna

tjänstgöringspenningar, bestrida, dock ej längre än sammanlagt tre månader

under ett och samma kalenderår;

att i avseende å arvode till förste förman med förordnande såsom

uppsyningsman skall i alla hänseenden gälla vad som stadgats angående

tjänstgöringspenningar.;

att beträffande förhöjning av avlöningen efter viss tids fortsatt

innehavande av tjänst i samma lönegrad tidpunkten

för första förhöjningen bestämmes att inträda efter fem år, under

villkor, att befattningshavare under mer än fyra femtedelar av den tjänstetid,

som erfordras för att vinna nämnda förhöjning, med gott vitsord

bestritt sin egen eller, på grund av förordnande, annan statens tjänst

eller fullgjort annat offentligt uppdrag, dock att härvid icke må föras

honom till last den tid, han åtnjutit semester eller annan kostnadsfri

ledighet eller ledighet för fullgörande av värnplikt, och

för andra förhöjningen, efter ytterligare fem år, på samma villkor,

under iakttagande, vad var och en av omförmälda förhöjningar

angår, att den högre avlöningen ej får tillträdas förr än vid början av

s. 60 Kontrollera mot PDF

60 Kungl. Maj:ts proposition Nr 246.

kalenderåret näst efter det, varunder den stadgade tjänsteåldern blivit

uppnådd;

att befattningshavare äger att i fråga om rätt till ålderstillägg

räkna sig till godo tid, varunder han varit innehavare av motsvarande

eller jämförlig befattning vid fån g vård sstaten eller statens uppfostringsanstalt

å Bona, dock under de villkor i övrigt, som gälla för åtnjutande

av fastställda avlöningsförmåner för fångvårdsstaten eller sistnämnda

anstalt;

att direktör eller kamrerare vid tvångsarbetsanstalt även må för tillgodonjutande

av avlöningsförhöjning räkna sig till godo tid, varunder han

varit ordinarie tjänsteman i första lönegraden hos fångvårdsstyrelsen,

dock under de villkor i övrigt, som gälla för åtnjutande av fastställda

avlöningsförmåner för nämnda styrelse;

att, därest befattninghavare, som befordras till annan befattningvid

tvångsarbetsanstalt eller fångvårdsstaten än den han dittills innehaft,

redan intjänat högre avlöning än begynnelseavlöningen för den befattning,

till vilken han befordras, honom skall omedelbart tillgodoföras det eller

de ålderstillägg i den sistnämnda befattningen, som måste tilläggas

honom för att hans avlöning i densamma icke skall bliva lägre än den

avlöning, han senast åtnjöt före befordringen;

att likväl löntagare, som, då han intjänat stadgad tid för erhållande

av ävlöningsförhöjning, redan uppnått den levnadsålder, vid vilken han

enligt bestämmelserna i lagen angående civila tjänstinnehavares rätt

till pension är skyldig att från tjänsten avgå, icke må tillträda samma

förhöjning;

att semester må årligen, då sådant kan ske utan hinder för göromålens

behöriga gång, utan avdrag å avlöningsförmånerna åtnjutas av

direktör, kamrerare, pastor, assistent och lärare en var under en månad

samt av övriga befattningshavare en var under femton dagar;

att därjämte förste förman, förman, första vaktfru och vaktfru må

vid tjänstledighet för sjukdom under loppet av ett och samma kalenderår

åtnjuta full avlöning under högst trettio dagar;

att befattningshavare, som har sig anförtrodd uppbörd eller kontroll

å uppbörd, är pliktig att å tid av året, som bestämmes av anstaltens

styrelse, begagna sig av semester;

att befattningshavare må åtnjuta fri bostad jämte nödigt bränsle

eller ock ersättning därför;

att beloppet av hyresersättning och vedanslag skall bestämmas

efter de i orten gällande hyror och pris å ved, dock med iakttagande,

s. 61 Kontrollera mot PDF

61

Kungl. Maj.ts proposition Nr 246.

vad befattningshavare av lägre grad angår, att vedanslag må utgå för

inköp av högst 8 kubikmeter björkved och 7 kubikmeter barrved;

att hyresersättning och vedanslag skola utgå i enahanda ordning

som lön;

att beklädnadsersättning må i överensstämmelse med vad som

gäller beträffande tjänstgöringspenningar eller ersättning för sådana vid

vikariat utbetalas till en var förste förman och förman med 100 kronor

samt till en var första vaktfri! och vaktfri! med 50 kronor, allt för år

räknat;

att kostnadsfri vård av anstaltens läkare jämte av honom föreskrivna

medikamenter enligt de närmare bestämmelser Kungl. Maj:t

meddelar, lämnas åt förste förman, förman, första vaktfri! och vaktfru,

men ej åt deras familjer;

att, därest för någon av de befattningshavare, vilka äga åtnjuta

fri läkarvård, uppstår av anstaltens läkare intygat behov av vård å

sjukhus eller tuberkulossanatorium, av anstaltens medel må efter styrelsens

beprövande bekostas sådan vård i allmänt rum jämte den förtäring,

som under vistelsen å sjukhuset eller sanatoriet av vederbörande läkare

föreskrives, dock att kostnaden ej må av anstaltens medel bestridas för

längre tid än sex månader årligen, ej heller under det kostnadsfri ledighet

åtnjutes eller då sjukdomen är av sådan art eller befattningshavaren

uppnått den ålder, att ringa utsikt finnes för att lian skall komma att

återinträda i tjänstgöring;

att, då kostnad av anstaltens medel utgår för befattningshavares

vård å sjukhus eller sanatorium, utgifterna för hans färd dit och därifrån

må på enahanda sätt bestridas;

att vid avgång från tjänsten till följd av avskedstagande, entledigande

eller dödsfall själva lönen eller, där avlöningen utgöres av

arvode, den del därav, som icke anses såsom tjänstgöringspenningar,

ävensom, i förekommande fall, hyresersättning och vedanslag utgå till

månadens slut;

ätt, då befattningshavare, som åtnjuter fri bostad, avlider, styrelsen

för anstalten må, efter prövning av förekommande omständigheter,

medgiva hans änka eller efterlevande familj att bibehålla den befattningshavaren

anvisade bostadslägenheten intill den dag, styrelsen finner

lämpligt bestämma för lägenhetens frånträdande;

att, därest befattningshavare avlider i följd av olyckshändelse,

timad under tjänsteutövning, ett belopp, motsvarande den avlidnes avlöning

för en månad, må såsom begravningshjälp tilldelas hans dödsbo;

att i fråga om befattningshavares skyldighet att avgå från tjänsten

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Fångvårds - staten.

Statens uppfostringsanstalt

&

Bona.

Ändringar i

pensionslagen

och

lagen om

straffregister.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 246.

ävensom i fråga om rätt till pension skall gälla vad i särskild lag angående

civila tjänstinnehavares rätt till pension är vid tiden för den

nya avlöningsstatens ikraftträdande eller, såvitt angår innehavare av

befattning, som därefter tillträdes, vid tillträdet till befattningen stadgat;

samt

att den, som tillträder den nya avlöningsstaten, skall vara skyldig

underkasta sig, efter Kungl. Maj:ts bestämmande, upphörande av eller

minskning i extra inkomster, som kunna åtfölja tjänstebefattning eller

utgå för bestyr i sammanhang därmed.

I likhet med vad i kungörelse den 10 juni 1912 angående vissa

fångvårdstjänstemäns rätt till ålderstillägg stadgats rörande dylik tjänstemans

rätt att för tillgodoräknande av ålderstillägg räkna sig till godo

tid, varunder han tjänstgjort vid statens uppfostringsanstalt å Bona,

torde i sammanhang med tvångsarbetsanstalternas frånskiljande från

fångvården böra — på sätt också föreslogs i 1918 års proposition —

såsom tillägg till de enligt kungörelse den 30 september 1910 stadgade

villkor och bestämmelser för åtnjutande av de enligt ny stat för fångvårdsstaten

med ordinarie befattning vid samma stat förenade avlöningsförmåner

förordnas:

att innehavare av dylik befattning må i fråga om ålderstillägg

räkna sig till godo tid, varunder han innehaft motsvarande eller jämförlig

befattning vid någon av statens tvångsarbetsanstalter.

Ett liknande tillägg torde böra — på sätt likaledes hemställdes i 1918

års proposition — göras till de avlöningsvillkor, som finnas stadgade

för åtnjutande av de med ordinarie befattning vid statens uppfostringsanstalt

å Bona förenade avlöningsförmåner.

I detta sammanhang bör nämnas, att tvångsarbetsanstalternas

skiljande från fångvården givetvis måste föranleda vissa ändringar i

lagen angående civila tjänstinnehavares rätt till pension. Härom liksom

om andra erforderliga ändringar i nämnda lag kommer, på sätt jag redan

förut omnämnt, chefen för finansdepartementet att längre fram föreslå

Kungl. Maj it att till riksdagen avlåta särskild proposition.

Likaledes synes det lämpligt, att lagen om straffregister undergår

en av nämnda skiljsmessa motiverad omredigering. Härom kommer

jag senare hemställa att särskild proposition avlåtes till riksdagen.

s. 63 Kontrollera mot PDF

Rungl. Maj:ts proposition Nr 246. 63

Innan jag avslutar min framställning rörande tvångsarbetsanstalterna,

torde det tillatas mig att underställa Kungl. Maj:ts prövning en

anslagsfråga, som har avseende å en av tvångsarbetsanstalterna, nämligen

den å Svartsjö. Spörsmålet gäller införandet av elektrisk belysning

vid tvångs ar betsanstalten å Svartsjö.

Redan i skrivelse den 24 augusti 1918 angående anslag till fångvården

att äskas av 1919 års lagtima riksdag anmälde fångvårdsstyrelsen

önskvärdheten, att vid Svartsjöanstalten bleve anordnad elektrisk belysning,

så snart förhållandena det medgåve och detta utan allt för stora

kostnader kunde ske.

Vid styrelsens berörda skrivelse var fogad en av sakkunnig person,

ingenjören Karl Jungholm, verkställd utredning, varav inhämtades att

själva anläggningskostnaden då beräknades till 90,000 kronor. Härtill

skulle komma ett kontant bidrag till vattenfallsstyrelsen i form av ett

så kallat konjunkturtillägg.

Beträffande kostnaderna hemställde styrelsen, att desamma till viss

del skulle bestridas av medel, som inflöte vid anstaltens gårdsbruk, samt

att fy lin ad sbelopp et skulle anvisas att utgå å extra stat för år 1919.

h ramställningen föranledde icke för det dåvarande någon åtgärd

från Kungl. Maj:ts sida. Att jag icke ansåg mig böra hemställa om sådan

åtgärd hade ingalunda sin grund i ett underskattande av angelägenheten

därav, att Svartsjöanstalten utan onödigt dröjsmål bleve elektrifierad,

utan berodde därpå, att förhoppning syntes mig föreligga för att, därest

med den föreslagna anordningen finge anstå ännu något år, kostnaderna

för densamma skulle kunna avsevärt nedbringas.

I skrivelse till Kungl. Maj:t har nu fångvårdsstyrelsen anfört:

Direktören vid tvångsarbetsanstalten å Svartsjö hade i en till styrelsen den

18 augusti 1919 inkommen framställning överlämnat en av förutnämnde Jungholm

reviderad kostnadsberäkning efter nu gällande priser. Av denna inhämtades, att kostnaden

för anstaltens förseende med elektrisk belysning enligt det år 1918 uppgjorda

förslaget skulle betinga en till 55,000 kronor reducerad kostnad förutom till vattenfallsstyrelsen

eventuellt utgående så kallat konjunkturtillägg.

Fångvårdsstyrelsen, som fortfarande ansåge önskvärt, att elektrifiering av

Svartsjö tvångsarbetsanstalt snarast möjligt komme till stånd, finge, då kostnaderna

härför nu syntes styrelsen skäliga, föreslå att nödiga medel för anstaltens elektrifiering

ställdes till styrelsens disposition. Då uppgift å storleken av det vattenfallsstyrelsen

möjligen tillkommande så kallade konjunkturtillägget icke ännu tillställts

styrelsen, kunde visserligen anläggningskostnaden icke för det dåvarande till exakta

siffran angivas. Men saken kunde enligt styrelsens mening så ordnas, att ett belopp

av exempelvis 30,000 kronor anvisades att utgå av särskilt för ändamålet beviljat

anslag, under det att återstoden av kostnaden lämpligen syntes böra bestridas av

G) Anslag

till Svartsjöanstaltens

elektrifiering.

Fångvårds
styrelsen.

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Kungl. Maj:ts proposition Nr 246.

gårdsbruket vid Svartsjö. Den å gårdsbruket belöpande andelen syntes kunna förskjutas

från förslagsanslaget till fångars vård och underhåll för att sedermera ersättas

genom gårdsbrukets avkastning samt, intill dess så kunnat ske, i fångvårdsstyrelsens

huvudbok redovisas å konto »förskott för fångvårdens övertagande av Svartsjö kungsladugård».

Under åberopande av vad styrelsen sålunda anfört hemställde styrelsen,

att av riksdagen måtte såsom bidrag till kostnaden för anordnande

av elektrisk belysning vid tvångsarbetsanstalten å Svartsjö äskas

ett anslag å tilläggsstat för år 1920 av 30,000 kronor.

Departements- Olägenheterna därav, att en inrättning av Svartsjöanstaltens om
chefen.

fattning är i saknad av elektriskt ljus och således måste nöja sig med

mera primitiva belysningsanordniugar, torde ligga i öppen dag. Då

kostnaderna på nu ifrågavarande område numera nedgått så avsevärt,

att genom ytterligare uppskov ej något torde stå att vinna från ekonomisk

synpunkt, är jag beredd att tillstyrka, att för ändamålet erforderliga

medel äskas av riksdagen och detta — för att anordningen skall

kunna komma anstalten till godo redan under belysningsåret 1920—1921 —

å 1920 års tilläggsstat.

Med avseende å anslagets belopp, 30,000 kronor, är jag ense med

fångvårdsstyrelsen. Återstoden av den beräknade kostnaden eller således,

frånsett konjunkturtillägg till vattenfallsstyrelsen, 25,000 kronor, torde

kunna förskjutas, så länge Svartsjöanstalten lyder under fångvården, från

förslagsanslaget till fångars vård och underhåll och därefter från förslagsanslaget

till anstalten, för att sedermera ersättas genom jordbrukets

avkastning. Till nyssberörda anslagskrav å 30,000 kronor har väl ej

hänsyn tagits vid upprättande av det förslag till tilläggsstat för år 1920,

som Kungl. Maj:t föreslagit riksdagen. Denna omständighet torde

dock icke, då här ej är fråga om något mera ansenligt belopp, uppväcka

några betänkligheter från budgetssynpunkt.

Departe- Under åberopande av vad jag sålunda i detta ärende anfört får

mentschefens jag hemställa, att Eders Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen att

hemstäUan. & dels medgiva, att den för fångvårdsstaten gällande ordinarie staten

må från och med år 1921 undergå följande ändringar, nämligen .

ej mindre, i vad den avser tjänstemän av högre grad, så till vida,

att ur nämnda stat utgå de för tvångsarbetsanstalten å Svartsjö och

tvångsarbetsanstalten i Landskrona upptagna särskilda avlöningsstater,

än även, i vad nu ifrågavarande stat avser tjänstemän av lägre

s. 65 Kontrollera mot PDF

65

Kungl. Maj:ts proposition Nr 246.

grad (bevakningspersonal), så till vida, att densamma minskas med 4

överkonstaplar med förordnanden som uppsyningsman, 9 överkonstaplar,

48 vaktkonstaplar, 3 första vaktfruar och 13 vaktfruar, till följd varav

staten i sagda del komme att erhålla följande ändrade lydelse:

i

1 överkonstapel (med förordnande

såsom uppsyningsman)

..................

14 överkonstaplar med förordnande

såsom uppsyningsman)

..................

1 överkonstapel...............

68 överkonstaplar ............

1 vaktkonstapel...............

401 vaktkonstaplar ............

1 första vaktfru...............

3 första vaktfruar............

1 vaktfri!........................

35 vaktfruar.....................

1 kokerska .....................

12 kokerskor.....................

Summa

K T o

n o r

Tjänst-

Arvode

Lön eller

görings-

för

motsva-

penningar

särskilt

Summa

*

rande

eller mot-

förord-

svarande

ilande

1,000

550

200

1,750

14,000

7,700

2,800

24,500

Efter 5 år kan lönen höjas

med 100 kronor och efter

1,000

550

—

1,550

10 år med ytterligare 100

68,000

37,400

—

105.400

kronor.

800

500

—

1,300

320,800

200.500

—

521,300

700

350

—

1.050

2,100

1,050

—

3,150

Efter 5 år kan lönen höjas

600

300

—

ooo

med 50 kronor och efter

21,000

10.500

—

31,500

10 år med ytterligare 50

kronor.

400

200

—

600

4.800

2,400

—

7,200

—

—

—

700,200

dels sänka följande i riksstaten under andra huvudtiteln upptagna

ordinarie anslag, nämligen

bestämda anslaget till fångars vård och underhåll från dess nuvarande

belopp 1,075,300 kronor med 125,500 kronor till 949,800

kronor,

förslagsanslaget till fångars vård och underhåll från dess nuvarande

belopp 2,800,000 kronor med 300,000 kronor till 2,500,000 kronor samt

förslagsanslaget till ålderstillägg för en del vid fångvårdsstyrelsen

och fångvården anställda ämbets- och tjänstemän från dess nuvarande

belopp 96,000 kronor med 6,000 kronor till 90,000 kronor;

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 samt. 20ö höft. (Nr. 240). 9

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Kungl. Majds proposition Nr 246.

dels till förstärkning av ordinarie förslagsanslaget till fångars vård

och underhåll på extra stat för år 1921 bevilja ett förslagsanslag, högst,

600,000 kronor;

dels godkänna de av mig framlagda förslagen till ordinarie avlöningsstater

för statens tvångsarbetsanstalt å Svartsjö och statens tvångsarbetsanstalt

i Landskrona, att tillämpas från och med år 1921, ävensom

de av mig föreslagna villkoren och bestämmelserna för åtnjutande

av de med ordinarie befattning i nämnda stater upptagna avlöningsförmånerna

;

dels förklara, att en var, som med eller efter ingången av år 1921

tillträder sådan ordinarie befattning, skall vara pliktig att underkasta

sig förenämnda villkor och bestämmelser;

dels medgiva,

ej mindre att såsom tillägg till de för åtnjutande av de enligt den

från och med år 1911 gällande staten för fångvårdsstaten med ordinarie

befattning vid samma stat förenade avlöningsförmåner stadgade villkor

och bestämmelser må förordnas, att innehavare av dylik befattning må

i fråga om ålderstillägg räkna sig till godo tid, varunder han innehaft

motsvarande eller jämförlig befattning vid någon av statens tvångsarbetsanstalter,

än även att såsom tillägg till de för åtnjutande av avlöningsförmåner

enligt den för statens uppfostringsanstalt å Bona från och

med år 1918 gällande avlöningsstaten må förordnas, att innehavare av

befattning vid sistnämnda anstalt må i fråga om ålderstillägg räkna sig

till godo tid, varunder han innehaft motsvarande eller jämförlig befattning

vid någon av statens tvångsarbetsanstalter;

dels ej mindre till bestridande av kostnaderna för införande vid

tvångsarbetsanstalten å Svartsjö av elektrisk belysning, vilka kostnader,

frånsett konjunkturtillägg till vattenfallsstyrelsen, beräknats uppgå till

sammanlagt 55,000 kronor, på 1920 års tilläggsstat under andra huvudtiteln

bevilja ett reservationsanslag å 30,000 kronor, än även medgiva,

att återstoden av nämnda kostnader må förskjutas, så länge anstalten

lyder under fångvården, från förslagsanslaget till fångars vård och

underhåll för att därefter påföras förslagsanslaget till anstalten och, tills

detta förskott blivit ersatt genom avkastningen av anstaltens gårdsbruk,

i vederbörande räkenskaper redovisas å särskilt konto;

dels ock från och med år 1921 i riksstaten under femte huvudtiteln

uppföra följande ordinarie anslag, nämligen

till statens tvångsarbetsanstalt å Svartsjö

s. 67 Kontrollera mot PDF

67

Kungl. Maj.ts proposition Nr 246.

ett bestämt anslag å 89,100 kronor och

ett förslagsanslag å 200,000 kronor samt

till statens tvångsarbetsanstalt i Landskrona

ett bestämt anslag å 36,400 kronor och

ett förslagsanslag å 130,000 kronor.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter

biträdda hemställan täcktes Hans Maj:t Konungen

förordna, att till riksdagen skulle avlåtas proposition

i ämnet av den lydelse, bilaga vid detta protokoll

utvisar.

Ur protokollet:

N. Cervin.

t

''

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1920:333 Skrivelse till Konungen, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition om beviljande av vissa anslag till fångvården och statens tvångsarletsanstalter, m. m. s. 5 i texten
  2. SU 1920:154 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj ds proposition om beviljande av vissa anslag till fångvården och statens tvångsarbetsanstalter, m. m. s. 2 i texten