Sök i Ratio Lex

Angående höjande av andra huvudtitelns ordinarie förslagsanslag till reseoch tr aktament spenning ar

1920-03-05 · 12 sidor, varav 10 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,6 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 10 av 12 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1920:284, Angående höjande av andra huvudtitelns ordinarie förslagsanslag till reseoch tr aktament spenning ar

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj-.ts proposition Nr 284.

1

Nr 284.

Kung!. Maj:ts proposition till riksdagen angående höjande av

andra huvudtitelns ordinarie förslagsanslag till reseoch

tr aktament spenning ar: given Stockholms slott den 5

mars 1920.

Under åberopande av bifogade utdrag av statsrådsprotokollet över

justitiedepartementsärenden för denna dag vill Kungl. Maj:t härmed

föreslå riksdagen att

dels medgiva, att för rannsakning med häktad person å urtima

ting eller extra tingssammanträde, vare sig rannsakningen hålles å

tingslagets vanliga tingsställe eller å annan tingsstad, må från andra

huvudtitelns ordinarie förslagsanslag till rese- och traktamentspenningar

utgå rese- och traktamentsersättning enligt gällande resereglemente

såväl till domhavanden som ock till domhavanden åtföljande notarie,

därest med anledning av rannsakningens väntade omfattning notaries

biträde därvid varit att anse som behövligt,

dels ock, under förutsättning av bifall härtill, i 1921 års riksstat

höja nyssnämnda anslag »från dess nuvarande belopp 50,000 kronor med

30,000 kronor till 80,000 kronor.

GUSTAF.

Kli el Löfgren.

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 samt. 240 käft. (Nr 284.)

1

opaginerad Kontrollera mot PDF

o

Kung1. Maj.ts proposition Nr 284.

Utdrag av protokollet över justitiedepartement,särenden, hållet inför

Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms slott

den 5 mars 1920.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern EdéN,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena HELLNER,

Statsråden Petrén.

Nilson,

Löfgren,

friherre Palmstierna,

Undén,

Thorsson.

Chefen för justitiedepartementet statsrådet Löfgren anhöll att få

underställa Kungl. Maj:ts prövning frågan angående höjande av andra

huvudtitelns ordinarie förslagsanslag till rese- och traktamentspenningar.

Härvid anförde föredraganden:

Nu ifrågavarande förslagsanslag är för närvarande i. riksstaten

uppfört med 50,000 kronor, till vilket belopp anslaget av vissa anledningar,

på förslag av Kungl. Maj:t, höjdes av* 1919 års lagtima riksdag.

På sätt jag redan antydde vid anmälan den 7 januari 1920 av

de frågor, som tillhörde regleringen för år 1921 av riksstatens andra

huvudtitel (vid punkt 44), torde anslaget behöva i 1921 års riksstat

uppföras till avsevärt högre belopp. Hur stor höjningen bör göras är

väsentligen beroende av två särskilda frågor, som jag nu anhåller att

få underställa Eders Kungl. Maj:ts prövning, nämligen dels spörsmålet

om utsträckt rätt för domhavande till ersättning för resor föranledda av

rannsakningar med häktade personer, dels spörsmålet angående resekostnadsoch

trakt amentsersättning åt notarie, som. Mträder domhavande vid extra

förrättning.

opaginerad Kontrollera mot PDF

o

• >

Kungl. Maj:ts proposition Nr 284.

Förslag i förstnämnda avseende har uti särskilda till Kungl. Maj:t

ställda skrivelser av den 20 november 1918 och den 18 december f0r rannsaksamma

år framförts av de inom civildepartementet tillkallade sakkunniga ningsretor.

för revision av resereglemente!

I förevarande ämne gäller för närvarande kungl. kungörelsen den Kun9l *«»- 29 september 1863. Enligt denna skall i de fall, då flera härad hava a^scpTisek

gemensam tingsstad i brottmål, vederbörande domare, som där håller

rannsakning med häktad person, äga att av allmänna medel undfå ersättning

beräknad efter den våglängd, varmed avståndet från hans

hemvist till den gemensamma tingsstaden överstiger det till häradets

eller tingslagets vanliga tingsställe. Denna bestämmelse har i praxis

tolkats så, att för rannsakning å dylik gemensam tingsstad skall utgå

resekostnads
-

men däremot icke traktamentsersättning.

Från åtskilliga häradshövdingars sida hava till skilda myndigheter styrelsen för

gjorts framställningar om rätt för domhavande till ersättning för resor ^SverigeT

föranledda av rannsakningår med häktade personer. Över en dylik till Mradshöv

riksdagens justitieombudsman gjord framställning har styrelsen för för- din9areningen

Sveriges häradshövdingar den 17 mars 1918 avgivit yttrande.

1 nämnda yttrande anför styrelsen bland annat:

Styrelsen kunde icke tinna annat, än att under nuvarande förhållanden eu

framställning i frågan hade fog för sig.o I detta avseende vore förhållandena i

rikets domsagor synnerligen olikartade. Åtskilliga häradshövdingar, och icke så få,

vore boende å den plats, där rannsakningarna skola hållas, andra häradshövdingar

i de domsagor, som hava gemensam tingsstad i brottmål, finge från sin bostad

företaga resor till tingsstaden, i vilket fall ersättning tillkomme dem enligt de i

kungl. kungörelsen den 29 september 1863 stadgade grunder, och slutligen finge

häradshövdingarna i de domsagor, som icke hava gemensam tingsstad i brottmål,

utan ersättning resa till rannsakningar å de vanliga tingsställena. Särskilt för sist

nämnda häradshövdingar, av vilka flertalet förvaltade vidsträckta domsagor i Norrland,

stege resekostnaden rätt ofta till avsevärda belopp. Visserligen torde vid den

för mer än 40 år sedan för häradshövdingarna gjorda lönereglering, då tjänstgöringspenningar

och för åtskilliga domsagor även förvaltningskostnadsbidrag fastställdes,

avseende fästats å häradshövdingarnas utgifter för tjänsteresor, men de vid löneregleringen

gällande pris hade sedan länge väsentligt stegrats och dyrtiden under

senaste åren hade vållat än större stegring. Styrelsen funne det därför önskvärt

att justitieombudsmannen vidtoge åtgärd därhän, att den väckta frågan efter vederbörlig

utredning vunne en skälig och billig lösning.

De inom civildepartementet tillkallade sakkunniga för revision av Sakkunniga

resereglemente^ vilka berett bland annat häradshövdingarna i rikets f°r revision

domsagor tillfälle att framlägga sina önskemål i förevarande ämne, hava °IJeregiedC

huvudsakligen anfört följande: mente.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition Kr 284.

De sakkunniga kunde i likhet med styrelsen för föreningen Sveriges häradshövdingar

icke finna annat än att en framställning om rätt för domhavandena till

ersättning för rannsakningsresor hade fog för sig. Särskilt den åberopade omständigheten,

att i förevarande hänseende förhållandena i olika domsagor vore synnerligen

olikartade, i det att somliga häradshövdingar icke vore betungade med några

som helst resekostnader för rannsakningar medan andra finge vidkännas avsevärda

utgifter därför, syntes tala för en ändring av nu gällande bestämmelse i ämnet.

Det torde nämligen icke vara med rättvisa och billighet förenligt, att sålunda en

del häradshövdingar i och för domarämbetets utövning drabbades av avsevärda

utgifter, från vilka häradshövdingar i andra domsagor vore alldeles fria. Därtill

komme, att de sålunda med resekostnader betungade domhavandena till stor del

utgjordes av häradshövdingar i ekonomiskt sett mindre givande domsagor. i Norrland.

Uti ifrågavarande domsagor vore avståndet från domarens hemvist till tingsstaden

ofta så betydande, att resekostnaden för honom bleve högst avsevärd.

Vid meddelande av nya bestämmelser i ämnet syntes det rättvist, att domhavandena

av allmänna medel tillerkändes resekostnadsersättning i alla de fäll, då

resa företoges för rannsakning med häktad utom de ordinarie tingssammanträdena,

vare sig rannsakningen hölles å en för flera tingslag gemensam tingsstad eller a

respektive tingslags ordinarie tingsställe. Därav följde, att reseersättning borde i

bådadera fallen utgå för hela den tillryggalagda vägen. För de domhavande, som

med Kungl. Maj:ts "tillstånd vore bosatta utom sin domsaga, borde dylik ersättning

dock självfallet utgå allenast för den väglängd, som folie inom domsagans gränser.

Vid den för över 40 år sedan för häradshövdingarna fastställda lönereglering

torde visserligen, på sätt ovannämnda förenings styrelse framhållit, vid bestämmande

av tjänstgöringspenningar och — beträffande en del domsagor — tillika förvaltningsbidrag

avseende hava fästats å häradshövdingarnas utgifter för tjänsteresor,

men med hänsyn till de ändrade förhållanden, som numera rådde, torde berörda

omständighet nu rimligen icke lägga hinder i vägen för en rättvis och skälig

reglering av denna ersättningsfråga. Penningvärdets fall, de sedan 1870-talet i väl

alla hänseenden väsentligt stegrade priserna samt den i stort sett väsentligt försämrade

ställning, domarkåren — alldeles oavsett rådande kristidsförhållanden —

i ekonomiskt hänseende numera intoge, torde fullt motivera, att ersättning uti ifrågakomna

hänseende tillerkändes domarna. Vid frågans bedömande torde den synpunkten

icke lämnas å sido, att en fullt oberoende ekonomisk ställning för domarkåren

vore ett synnerligen viktigt och till och med oeftergivligt önskemål. Såsom

bidragande att trygga domarkårens ekonomiska oberoende torde den föreslagna reformen

jämväl vara ur rättsvårdens intresse önskvärd.

De sakkunniga hade till behandling förehaft frågan om utsträckt rätt till

dagtraktamente för extra förrättningar i statens ärenden beträffande tjänstemän,

som enligt särskilda författningar för närvarande icke åtnjöte traktan!entsersättning

för sådana förrättningar. Den tjänstemannakår, som därvid i främsta rummet

kommit i betraktande hade varit landsfiskalerna. Sålunda hade de sakkunniga avlåtit

särskild framställning därom, att med ändring av gällande bestämmelser, landsfiskalerna

måtte tillerkännas traktamentsersättning för de av deras polisverksamhet

föranledda resor. I motsats till vad som enligt Kungl. kungörelsen den 31 december

1908 gällt beträffande kronofogdarna, hade Kungl. Maj:t genom kungörelse den 14

december 1917 förordnat, att landsfogde må för tjänsteresor åtnjuta dagtraktamente

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kung!. Maj:ts proposition Nr 284. 5

under såväl resa som därmed sammanhängande förrättning, därest Kungl. Maj:ts

befallningshavande funne resan hava varit av omständigheterna påkallad. Likaledes

hade Kungl. Maj:t genom kungörelse den 25 oktober 1918 föreskrivit, att landsfiskal,

som förordnats att i häradsskrivares ställe förrätta mantalsskrivning, skall

vara berättigad att för uppdragets fullgörande åtnjuta dagtraktamente, även om

resa för uppdraget icke företagits. Såsom icke berättigade till dagtraktamente för

extra förrättningar kvarstode i huvudsak endast ecklesiastika ämbets- och tjänstemän,

då de i egenskap av tillförordnade ombud närvore vid förrättningar, som anginge

ecklesiastika boställshemmans och lägenheters rätt, samt häradsskrivare för resor

till och från markegångsnämnds sammanträden.

Enligt kungörelsen den 17 september 1851 och nådiga brevet den 23 mars

1877 vore landsfiskaler och nämndemän berättigade till såväl resekostnads- som

traktamentsersättning av statsmedel för inställelser vid rannsakning å en för flera

härad gemensam tingsstad i brottmål under förutsättning, beträffande landsfiskal,

att den gemensamma tingsstaden vore belägen utom hans distrikt, samt beträffande

nämndeman, att gärningen, varom rannsakades, blivit begången inom annat härad

eller tingslag än det, till vilket nämndemannen hörer.

Vid ovan angivna förhållanden funne de sakkunniga det befogat, att jämväl

traktamentsersättning tillerkändes domhavande för resor, föranledda av rannsakning

med häktad person å urtima ting eller extra tingssammanträde. Dylik rannsakning vore

sådan extra förrättning, som omförmäles i 1 och 3 §§ i gällande resereglemente, och

därest bestämmelserna i detta skulle lända till efterrättelse, skulle domhavandena

för ifrågavarande resor åtnjuta dagtraktamente. Det syntes de sakkunniga icke

föreligga tillräckligt vägande skäl att beträffande dessa tjänsteresor stadga undantag

från de allmänna bestämmelserna i resereglementet. Särskilt med hänsyn till domarkårens

till följd av ökade förvaltningsutgifter m. m. i ekonomiskt hänseende väsentligt

försämrade ställning och till den numera rådande svårigheten för domarna att erhålla

vikarier eller biträden syntes det nu mer än förut befogat, att domhavandena

komme i åtnjutande av dagtraktamente för resor, föranledda av rannsakningar.

Då domhavande under resa för dylik extra förrättning nödgades vidkännas utgifter

för sitt uppehälle, torde det i och för sig vara med rätt och billighet överensstämmande,

att traktamente till täckande av sådana utgifter utginge. Huruvida rannsakningen

hölles å det vanliga tingsstället eller å tingsstad utom tingslaget eller

domsagan, syntes de sakkunniga därvidlag vara utan betydelse. Däremot borde i

enlighet med stadgandet i 20 g i resereglementet traktamente ej åtnjutas för hållande

av rannsakning å domarens bostadsort.

1 9 § av lagen den 7 maj 1918 om särskilda tingssammanträden för handläggning

av vissa mål och ärenden vore stadgat, att domare för inställelse vid

sammanträde, som avsåges i nämnda lag, åtnjöte resekostnadsersättning enligt resereglementet,

men ej dagtraktamente. Berörda stadgande borde emellertid enligt de

sakkunnigas mening ej anses prejudicerande vid prövning av nu föreliggande ersättningsfråga.

Det vore nämligen att märka, att de tingssammanträden för handläggning

av vissa mål och ärenden, som avsåges i omförmälda lag, icke kunde anses

som extra förrättningar, varom förmäldes i resereglementet. Med hänsyn till bestämmelserna

i samma lag och i kungörelsen den 25 oktober 1918 angående tingssammanträden

med tremansnämnd måste hållandet av ifrågavarande, å bestämda

tider utsatta sammanträden utan minsta tvivel anses såsom ordinarie förrättning

s. 6 Kontrollera mot PDF

Stats
kontoret.

6 Kunyl. Maj:ts proposition AV 284.

för domaren. Det foreläge oek den skillnaden, att sådana sammanträden i regel

skulle hållas å vederbörande tingslags vanliga tingsställe; endast beträffande 5 domsagor

skulle de hållas å annan ort. i fråga om 3 av dessa domsagor emellertid å

domarens bostadsort, varför i sistnämnda fall resa icke av sammanträdena föranleddes.

Den domaren enligt åberopade lag tillerkända rätten till resekostnadsersättning

torde vara att anse såsom en särskild förmån, som med hänsyn till den ökade

arbetsbördan och av andra anledningar tillerkänts domaren för ifrågavarande icke

extra förrättning. Berörda stadgande torde således sakna betydelse för bedömande

av nu föreliggande fråga.

Med stöd av vad sålunda anförts hemställde de sakkunniga, att

Kungl. Maj:t måtte taga i övervägande att, med upphävande av kungörelsen

den 29 september 1863, meddela bestämmelser dels rörande

resekostnadsersättning åt domhavande för resor föranledda av rannsakning

med häktad person, dels rörande traktamentsersättning åt

domhavande för resor, föranledda av rannsakning med häktad person

å urtima ting eller extra tingssammanträde, vare sig rannsakningen

hölles å respektive tingslags vanliga tingsställe eller å en för flera tingslag

gemensam tingsstad, ävensom för förrättandet av sådan rannsakning i

de fall, då förrättningsdag med hänsyn till förefintliga kommunikationsmöjligheter

icke kunde till någon del användas till resa.

Över omförmälda framställning från de inom civildepartementet

tillkallade sakkunniga hava utlåtanden avgivits dels av statskontoret

samt dels av de sakkunniga, som varit tillkallade att inom justitiedepartementet

biträda vid verkställande av utredning angående en partiell

löneförbättring för häradshövdingarna jämte vissa andra i samband

därmed stående frågor.

Statskontoret bar i sitt utlåtande anfört:

Visserligen torde, såsom förut i ärendet framhållits, enligt den för häradshövdingarna

gällande lönereglering vid bestämmande av tjänstgöringspenningar och

— beträffande en del domsagor — förvaltningsbidrag hänsyn hava tagits till häradshövdingarnas

utgifter för tjänsteresor; och på grund härav skulle ju kunna synas,

som om ifrågavarande rannsakningsresor icke borde likställas med vanliga extra

förrättningar i statens ärenden. Med hänsyn emellertid till de ändrade förhållanden,

som även i nu ifrågavarande avseende inträtt, sedan nämnda lönereglering för mer

än 40 år sedan fastställdes, och på de skäl i övrigt, som i förevarande underdåniga

skrivelser anförts, ansåge även statskontoret ändrade bestämmelser rörande domhavandes

rätt till resekostnads- och traktamentsersättning vid rannsakningsresor

vara av billighet påkallade; och syntes föreliggande förslag kunna i huvudsak lämnas

utan erinran. Då det likväl icke syntes lämpligt, att ersättning såsom för extra

förrättning skulle utgå, där med hänsyn till avståndet mellan domhavandes bostad och

rannsakningsstället resekostnad icke skäligen behövt förekomma eller där på grund

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Majds proposition Nr 284.

av den jämförelsevis korta tid, förrättningen tagit i anspråk, kostnad för uppehälle

utom hemmet icke skäligen behövt utgivas, syntes det böra tagas i övervägande,

huruvida icke i likhet med vad som i andra snarlika fall gällde, exempelvis enligt nådiga

kungörelsen den 28 augusti 1917 angående resekostnads- och traktamentsersättning

åt befattningshavare vid skogsstaten och statens skogsskolor, vissa inskränkande

bestämmelser vore på sin plats även i fråga om domhavandes ersättning för rannsakningsresor;

och skulle därvid kunna ifrågasättas, att resekostnadsersättning finge

utgå endast, då våglängden mellan bostaden och förrättningsstället överstege tre

kilometer, samt att traktamentsersättning, som borde få åtnjutas endast i fall, där

reseersättning åtnjötes, skulle utgå med fullt belopp enligt resereglemente^ då resa

och förrättning tillsammans räckt minst 12 timmar eller förrättningsmannen nödgats

anlita nattkvarter utom bostadsorten, men eljest med hälften av det i resereglementet

för en resdag stadgade belopp, med iakttagande att vid rannsakningsresa,

för vilken fullt traktamente finge utgå, dylikt traktamente skulle beräknas endast

för den tid, varunder förrättningsmannen varit frånvarande från bostadsorten, sålunda

att frånvaro, som räckt högst 24 timmar, räknat från tiden för resans anträdande,

ersattes med ett traktamente, frånvaro, som räckt mer än 24 timmar men

högst 48 timmar, med två traktamenten och så vidare.

Slutligen ville statskontoret fästa uppmärksamheten därå, att förenämnda

nådiga kungörelse den 29 september 1863 gällde ersättning förutom till domare

jämväl åt målsägare i de fall, då flera härad hade gemensam tingsstad i brottmål,

vadan kungörelsen torde böra upphävas endast beträffande däri meddelade bestämmelser

om ersättning till domhavande.

De inom justitiedepartementet tillkallade sakkunniga hava yttrat: Häradshev
De

sakkunniga ansåge handlingarna i ärendet till fullo ådagalägga, att ifråga- m„g7såkhin.

varande framställningar vore synnerligen befogade. Särskilt finge de sakkunniga niga.

fästa uppmärksamheten därå, att de föreslagna bestämmelserna skulle i någon män

avhjälpa det missförhållande, att i de särskilda domsagorna förvaltningskostnaderna

verkade helt olika betungande. I ett flertal mindre inkomstgivande domsagor, särskilt

i Norrland, hade sålunda häradshövdingarna att för ifrågakomna resor vidkännas

betydande kostnader, till vilka motsvarighet icke förekomme i andra domsagor.

Såsom en oegentlighet måste ock anses, att i en och samma domsaga

häradshövdingens behållna inkomst vore i avsevärd mån underkastad växlingar, beroende

på en så tillfällig faktor som rannsakningarnas mer eller mindre täta förekomst.

Då, enligt vad de sakkunniga inhämtat, den pågående revisionen av resereglementet

torde inom den närmaste tiden bliva avslutad samt de bestämmelser,

som vid utfärdande av nytt sådant reglemente komrne att meddelas bland annat

beträffande villkoren för ersättningens åtnjutande och omfånget av densamma, givetvis

borde gälla jämväl de nu föreslagna stadgandena beträffande rannsakningsresor, torde

det icke vara nödigt att, såsom statskontoret ifrågasatt, meddela särskilda inskränkande

föreskrifter rörande rätten till ersättning för dylika resor.

De sakkunniga för revision av resereglemente! hava vidare uti en

till Kungl. Maj:t avlåten framställning av den 28 februari 1920 väckt

förslag om resekostnads- och traktamenten! satin ing åt notarie, som biträder

domhavande vid extra förrättning.

Ersättning

till protokolllärare

för

resa föranledd

av extra

förrättning.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Kanyl. Maj-.ts proposition Nr 284.

I berörda framställning hava de sakkunniga till eu början omförmält,

hurusom åtskilliga häradshövdingar hemställt därom, att notarie,

vilken vid syn, ägodelningsrättssammanträde, rannsakning eller annan

extra förrättning såsom protokollförare medföljde domhavande måtte

berättigas till resekostnads- och traktamentsersättning enligt resereglementet.

Efter att hava redogjort för åtskilliga sådana av vissa häradshövdingar

gjorda framställningar hava de sakkunniga vidare anfört

huvudsakligen följande:

Vad från häradshövdingarnas sida i denna del påyrkats vore enligt de sakkunnigas

mening i huvudsak befogat. Notarierna i domsagorna hade tidigare vant

att anse närmast såsom privata biträden åt vederbörande häradshövding och hade

i varje fall icke uppburit någon avlöning av staten. Genom domsagostadgan hade

emellertid skett en genomgripande förändring härvidlag. Förste notarie och vikarie

för honom förordnades sålunda numera av hovrätt samt åtnjöte lagbestämt arvode,

delvis utgående av statsmedel. Frånsett detta måste det emellertid med hänsyn till

den i ekonomiskt avseende väsentligt förändrade ställning, som häradshövdingarna

främst till följd av penningvärdets fall numera intoge, anses med rätt och billighet

överensstämmande, att å domsagas kansli anställd notarie, vilken domhavande funne

nödigt medtaga såsom protokollförare vid extra förrättning, därför tillerkändes ersättning

enligt resereglementet. I fråga om förste notarie syntes det tämligen självfallet,

att denne såsom andra statstjänstemän berättigades till ersättning enligt resereglementet

för extra förrättningar, vid vilka han tjänstgjorde, och att härvidlag

skilja mellan förste och andre notarie syntes icke vara av förhållandena påkallat.

De extra förrättningar, som därvid konune i fråga, vore närmast rannsakningar

med häktad person, vilka icke hölles vid allmänna sammanträden under lagtima

ting, syneförrättningar av olika slag och ägodelningrättssammanträden. Dit borde

emellertid vidare hänföras de mera sällan förekommande urtima tingssam man träden,

som omförmäldes i 4 kap. 2 och 3 §§ rättegångsbalken, 7 och 73 §§ i konkurslagen,

7 § i lagen den 1 juli 1898 om boskillnad, 11 § i kungl. förordningen den

4 mars 1862 om tioårig preskription med mera och 20 § i kungl. förordningen den

16 juni 1875 angående inteckning i fast egendom, ävensom sammanträden med

ägoskillnadsrätt enligt 22 och 23 §§ i kungl. stadgan den 30 maj 1873 om avvittring

med mera. Emellertid borde ersättning icke utgå i andra fall, än då det för

förrättningens behöriga fortgång funnes nödigt, att notarie tjänstgjorde såsom protokollförare

vid förrättningen. I de fall, då domhavande läte notarie för egen information

medfölja till sådan förrättning, varom nu vore fråga, utan att detta för

förrättningens behöriga hållande kunde anses erforderligt, borde ersättning till notarien

däremot icke utgå, utan bleve resekostnaden i sådana fall vederbörandes

ensak. Beträffande formen för ersättningens utgående hade ifrågasatts, att vederbörande

häradshövding skulle tillerkännas gottgörelse motsvarande utgifterna för

notaries resekostnad och uppehälle. En sådan anordning syntes emellertid blott

föranleda omgång och onödigtvis inveckla saken. Enklast torde vara att låta notarie

för dylik extra förrättning hos vederbörande länsstyrelse uppbära ersättning

efter resereglementet enligt räkning, som skulle vara av den vid förrättningen tjänstgörande

domhavanden attesterad. För att ersättning skulle utunordnas borde dom
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj:ts proposition Nr 284.

havandens attestering tillika innehålla betygande att notariens närvaro såsom protokollförare

vid förrättningen varit behövlig. I många fall skulle ersättning, varom

nu vore fråga, icke utgå av statsmedel utan gäldas av enskild sökande eller part.

Endast i fråga om rannsakningar med häktad, som hölles å urtima eller extra

tingssammanträde, torde kostnaderna för ifrågakomna ersättning komma att drabba

statsverket. Bestämmelse om ersättning åt protokollförare vid extra förrättning

hade icke sin plats i resereglementet, utan borde bestämmelse i ämnet inrymmas i

särskild författning. Då ersättning, varom nu vore fråga, skulle utgå av statsmedel,

borde ersättningen rekvireras hos och utbetalas av vederbörande länsstyrelse,

som borde tillse, att ingiven reseräkning vore behörigen attesterad av den domhavande,

som hållit ifrågakomna extra förrättning. Ersättningen borde i dessa fall

utgå av samma anslag, av vilket ersättning avsåges skola utgå till domare för

resor, föranledda av rannsakningar med häktad person. Då notarie vore hänförd

till fjärde klassen i nu gällande resereglemente, borde tydligen ersättningen utgå

enligt denna klass i reglementet.

På grund av vad sålunda anförts hemställde de sakkunniga, att å

domsagas kansli anställd notarie måtte berättigas att såsom protokollförare

vid rannsakning med häktad person å urtima eller extra tingssammanträde

samt vid syn, ägodeluingsrättssammanträde eller annan

extra förrättning, som icke hölles å allmänt sammanträde under lagtima

ting, åtnjuta resekostnads- och traktamentsersättning enligt fjärde

klassen i gällande resereglemente, dock endast i de fall, då behov av

särskild protokollförare vid föiTättningen förelegat, samt att berörda ersättning

i de fall, då densamma skulle utgå av statsmedel, skulle rekvireras

hos vederbörande länsstyrelse samt av densamma utbetalas efter

granskning och godkännande av företedd räkning, vilken skulle vara

attesterad av den domhavaride, som hållit ifrågakomna förrättning, med

angivande tillika, att det varit behövligt att tillgå särskild protokollförare

vid förrättningen.

Omförmälda inom justitiedepartementet tillkallade sakkunniga hava JDepartementsnumera

avlämnat betänkande i de frågor, som de haft att upptaga till

behandling, och nämnda betänkande har, i vad detsamma avser löneförbättring

åt häradshövdingarna, i huvudsak lagts till grund för den

proposition, som Kungl. Maj:t denna dag beslutat därutinnan avlåta till

riksdagen. A id de i betänkandet gjorda beräkningarna angående inkomster

och förvaltningsutgifter i domsagorna har emellertid icke tagits

någon hänsyn till utgifter för resor föranledda av rannsakningar med

häktade personer. De sakkunniga hava nämligen utgått från att gottgörelse

för dylika utgifter komme att beredas häradshövdingarna.

Då med ifrågavarande löneförbättring avses att tillförsäkra häradshövdingarna

en med hänsyn till arbetsbördan i de särskilda domsagorna

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 samt. 240 höft. (Nr 284.) 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition Nr 284.

skalig inkomst, vilken i varje fall icke borde understiga ett visst minimibelopp,

måste det ur denna synpunkt vara önskvärt, att häradshövdingarna

befrias från kostnaderna för rannsakningsresor, vilka kostnader

på grund av rannsakningarnas växlande antal tydligen undandraga sig

varje tillförlitlig beräkning. De för närvarande gällande bestämmelserna

angående domhavandes rätt till ersättning lör rannsakningsresor och de

särskilda därutinnan stadgade inskränkningarna synas icke vara överensstämmande

med rättvisa och billighet. Ett starkt skäl för beviljande

av full ersättning för rannsakningsresor föreligger uti den i ärendet påpekade

omständigheten, att sådana resekostnader drabba häradshövdingar

i olika domsagor synnerligen ojämnt, i det att eu del häradshövdingar,

nämligen de som äro bosatta å den ort, där rannsakningar med häktade

i domsagan hållas, äro alldeles fria från dylika kostnader, under det att

andra häradshövdingar kunna vara hårt betungade därav, vartill kommer

att kostnader för dylika resor till jämförelsevis betydande belopp drabba

just häradshövdingarna i åtskilliga ekonomiskt mindre fördelaktiga domsagor,

företrädesvis i Norrland. På grund av den under sista tiden

inträdda avsevärda stegringen av resekostnader har i förut nämnda

proposition föreslagits, att häradshövdingarna i vissa domsagor skola

få sig tillerkända till beloppet bestämda bidrag till täckande av kostnaderna

för andra resor till ting eller tingssammanträden än rannsakningsresor.

Med hänsyn till den nyss påpekade växlingen i rannsakningsresornas

antal synes det icke lämpligen böra ifrågakomma

att lämna dylika fixa bidrag till täckande av därmed förenade kostnader.

Fastmera synes det riktiga vara att, där lör rannsakning med

häktad person resa måste företagas, resekostnads- och traktamentsersättning

medgivas för berörda förrättning i enlighet med vad i allmänhet

gäller beträffande extra förrättningar i statens ärenden. Jag

anser mig följaktligen böra förorda bifall till de av förenänmda inom

civildepartementet tillkallade sakkunniga gjorda framställningarna om

rätt för domhavande till ersättning för resor föranledda av rannsakningar

med häktade personer. Enligt min mening föreligger icke skäl att vid

beviljande av nu ifrågavarande rätt till ersättning meddela särskilda

inskränkande bestämmelser därutinnan utöver vad i det allmänna resereglemente!

är eller kan varda förordnat. Det är nämligen att märka,

att nämnda sakkunniga i det av dem framlagda förslaget till nytt resereglemente

i de av statskontoret angivna hänseendena föreslagit vissa

inskränkande bestämmelser för befattningshavare i allmänhet, vilka bestämmelser

emellertid äro av annat innehåll än de av statskontoret

ifrågasatta. Det kan icke vara lämpligt att genom meddelande av så
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Mqj:ts proposition Nr 284.

lunda avvikande bestämmelser föregripa prövningen av föreliggande

förslag till nytt resereglemente. Vad statskontoret i denna del anfört

kan jag sålunda icke biträda.

I huvudsak samma skäl, som åberopats i fråga om domhavandes

rätt till ersättning för resor föranledda av rannsakningar med häktade

personer, tala även för att ersättning bör tillkomma notarie, som vid

dylika förrättningar åtföljer domhavande såsom biträde. Om man nämligen

utgår från, att domhavanden icke bör vidkännas kostnaderna för

sin inställelse vid rannsakningen, bör det ej heller ifrågasättas, att han

skall bestrida sådana kostnader för det biträde, som kan åtfölja honom.

Och de avlöningsförmåner, som tillkomma i domsagorna anställda notarier,

äro, även om de lastställas till de belopp, som av Kungl. Maj.t i

annan denna dag beslutad proposition föreslagits, uppenbarligen icke av

sådan storlek, att det kan påfordras, att notarierna skola själva vidkännas

de kostnader, om vilka nu är fråga. Skälen för att ersättning

bör tillkomma notarie i nu berörda fall äro emellertid av vidsträcktare

giltighet och böra, såsom de sakkunniga för revision av resereglementet

anse, föranleda till att i allmänhet resekostnads- och traktan) entsersättning

skall utgå till notarie, som åtföljer domhavande vid extra förrättning,

för vilken domhavanden själv äger uppbära dylik gottgörelse.

Givetvis bör emellertid ersättning icke utgå till notarie i sådana fall,

då det icke skäligen varit att antaga, att biträde av notarie vid förrättningen

skulle bliva erforderligt. Annan anordning torde dock icke

kunna ifrågasättas, än att det skall ankomma på domhavanden att medtaga

notarie, då han anser dennes biträde behövligt. För vinnande av

en mera effektiv garanti för att ersättning icke skall komma att drabba

staten eller vederbörande parter till följd av att notarier onödigtvis medtagas

till extra förrättningar, synes emellertid lämpligen böra meddelas

föreskrift att, därest notarie skall äga uppbära sådan ersättning, i protokollet

över ifrågavarande förrättning skall hava antecknats, att i anledning

av förrättningens väntade omfattning notarie anmodats medfölja

vid densamma. Mot vad de sakkunniga i övrigt anfört beträffande

notaries rätt till ersättning samt sättet för ersättningens utbetalande

synes mig icke något vara att erinra. Då ersättning, som skall utgå

av statsmedel, rekvireras lios länsstyrelsen, torde emellertid vid rekvisitionen

böra fogas transumt av protokollet över den åsyftade förrättningen,

utvisande att däri gjorts sådan anteckning, som nyss angivits.

Därest i enlighet med vad jag nu förordat rätt till resekostnads- och

traktamentsersättning tillerkännes notarie, vilken såsom protokollförare

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition Nr 284.

biträder vid extra förrättning, torde det böra ankomma på Kungl. Maj:t

att i ämnet meddela de närmare föreskrifter, som må anses erforderliga.

Den domhavande enligt förutnämnda kungörelse den 29 september

1863 tillkommande ersättning utgår från andra huvudtitelns förslagsanslag

till domare, vittnen och parter. I händelse av bifall till de “av

mig nu förordade förslagen torde emellertid böra bestämmas, att all ersättning

för rannsakningsresor såväl till domhavande som till honom åtföljande

notarie skall, såsom fallet är med den resekostuadsersättning,

som tillkommer domhavande för inställelse vid sammanträde med tremansnämnd,

bestridas från andra huvudtitelns förslagsanslag till reseoch

traktamentspenningar.

Den höjning av detta anslag, som härav skulle motiveras, torde

kunna anslås till 30,000 kronor.

Under åberopande av vad jag sålunda anfört tillåter jag mig

hemställa, att Eders Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen att

dels medgiva, att för rannsakning med häktad person å urtima

ting eller extra tingssammanträde, vare sig rannsakningen hålles å

tingslagets vanliga tingsställe eller å annan tingsstad, må från andra

huvudtitelns ordinarie förslagsanslag till rese- och traktamentspenningar

utgå rese- och traktamentsersättning enligt gällande resereglemente såväl

till domhavanden som ock till domhavanden åtföljande notarie, därest

med anledning av rannsakningens väntade omfattning notaries biträde

därvid varit att anse som behövligt,

dels ock, under förutsättning av bifall härtill, i 1921 års riksstat

höja nyssnämnda anslag från dess nuvarande belopp 50,000 kronor

med 30,000 kronor till 80,000 kronor.

Till denna av statsrådets övriga medlemmar biträdda

hemställan fann Hans Maj:t Konungen gott

lämna bifall; och skulle proposition i ämnet av den

lydelse bilaga . . . vid detta protokoll utvisar avlåtas

till riksdagen.

Ur protokollet:

Gästa Stenlund.

STOCKHOLM, ISAAC MARCUS'' BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1920.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. SU 1920:150 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts framställningar angående höjande av andra huvudtitelns ordinarie förslagsanslag till reseoch traktamentspenningar. s. 1 i texten