Sök i Ratio Lex

Angående ersättning till vissa näringsidkare i anledning av genomförandet av förordningen den 14 juni 1917 angående försäljning av rusdrycker, m. m

1920-03-12 · 86 sidor, varav 82 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 82 av 86 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1920:287, Angående ersättning till vissa näringsidkare i anledning av genomförandet av förordningen den 14 juni 1917 angående försäljning av rusdrycker, m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 287.

1

Nr 287.

Kung!. Maj:ts proposition till riksdagen angående ersättning till

vissa näringsidkare i anledning av genomförandet av

förordningen den 14 juni 1917 angående försäljning

av rusdrycker, m. m.: given Stockholms slott den 12

mars 1920.

Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över

finansärenden för denna dag vill Kungl. Maj t härmed föreslå riksdagen

dels att till nedan angivna personer, vilka innehaft rättigheter till

utskänkning av vin- och maltdrycker eller enbart maltdrycker, förvärvade

före utgången av år 1874, må såsom ersättning för sagda rättigheters

upphörande av statsverkets fond av rusdrycksmedel kvartalsvis i efterskott

under dessa personers återstående livstid utbetalas ett belopp, för envar

motsvarande en fjärdedel av det för honom nedan upptagna beloppet,

dock att för det kvartal, under vilket vederbörande avlider, ersättningskall

utgå allenast för den del av kvartalet, under vilken han varit i

livet, samt utbetalas till hans stärbhusdelägare; skolande såsom villkor

för utbekommande av ersättning gälla, att vederbörande före första utbetalningen

skriftligen förbinder sig att för framtiden icke utöva rörelse

av här ifrågavarande eller liknande art:

Kronor.

Gustaf Leonard Björkman, Enköping .................................................. 800

Altea Serafia Wennberg, f. Wennberg, .Jönköping .......................... 1,500

Ida Augusta von Porat, Jönköping......................................................... 50

Gustava Sofia Rask, Jönköping............................................................... 600

Anna Magdalena Josefina Nilsson, f. Ringström, Visby.................. 600

Gustava Maria Kristina Andersson Selander, f. Blomgren, Visby 600

Bengta Karlsson, f. Pålsson, Sölvesborg .......................................... 1,000

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 samt. 249 höft. (Nr 287.) 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Kungl. Maj:ts proposition Nr -287.

Kronor.

Jons Ingemarsson Kjellman, Östra Vemmerlöv ................................. 1,200

Jeppa Mårtensson, Lund, Malmö.............................................................. 200

Kerstin Nilsson, f. Kristoffersson, Lund.............................................. 600

Bengta Ljungqvist, f. Nilsson, Lund..................................................... 300

Jöns Nilsson, Lund...................................................................................... 350

Marna Jönsson, f. Andersson, Bjärsjölagård ...................................... 200

Per Larsson, Snöftarp............................................................................. 800

Per Johansson, Bjärröd .............................................................................. 1,200

Lars Peter Rassmussen, Halmstad........................................................... 500

Severina Albertina Gillberg, f. Andersson, Halmstad........................ 400

Eleonora Konstantia Hallgren, f. Gädda, Göteborg........................... 1,200

Elna Andersson, f. Jacobsdotter, Göteborg.......................................... 2,400

Maria Kristina Larsson, f. Larsdotter, Göteborg .............................. 900

Olof Anton Strömberg, Göteborg........................................................... 1,320

Anna Kristina Petersson, f. Olsdotter, Göteborg .............................. 720

Elise Edla Fredrika Moe, f. Bergelin, Göteborg................................ 1,000

Teodor Laurentius Johnsson, Göteborg ............................................. 1,500

Albertina Dreijer, född Bengtsson, Göteborg....................................... 1,200

Anna Matilda Burman, f. Svensson, Göteborg.................................. 720

Charlotta Elisabet Frid, f. Petersson, Göteborg................................. 1,200

Otto Berlin, Göteborg............................................................................... 1,200

Sofia Olsson, f. Eliasdotter, Göteborg ...i.............................................. 720

Davida Leontina Martina Probst, f. Pihlcrantz, Göteborg............... 1,800

Karolina Vastenius Ekstrand, f. Möller, Göteborg............................. 1,200

Anna Petronella Johansson, f. Pettersson, Göteborg........................ 1,500

Olivia Konstantia Tausson, f. Tausson, Göteborg.............................. 2,500

Anders Andersson Holmdal, Göteborg................................................... 1,400

Anna Malena Jonsson, Göteborg ....................................................... 900

Mathilda Josefina Svensson, Göteborg....................... 2,400

Johan Johansson, Lysekil.......................................................................... 1,900

Johanna Sofia Andersson, f. Westergren, Gävle................................ 800

Johanna Sofia Andersdotter, (Andersson), Gävle................................. 1,500

Marta Mathilda Bill mark, Östersund .................................................. 600

Karin Ivarsson, (Oviken) Östersund ...................................................... 400;

dels att till Albertina Christina Bodin, f. Söderlund, Söderhamn,

vilken jämväl innehaft rättighet av förenämnda art, må i ersättning för

dess upphörande av sagda fond kvartalsvis i efterskott och i övrigt enligt

nyss anförda grunder och villkor utbetalas en fjärdedel av 2,000

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kungl. Maj.ts proposition Nr 287.

kronor, dock att den på sådant sätt utbetalade summan icke må uppgå

till mer än sammanlagt 4,000 kronor;

dels att till aktiebolaget vin- & spritcentralen må av meromnämnda

fond återbetalas vad sagda bolag kan visa sig hava intill den tid, då

ovannämnda ersättningar ur fonden första gången utbetalas, förskottsvis

utgivit i provisorisk ersättning i enlighet med bestämmelserna i Kungl.

iVJaj:ts brev till vissa länsstyrelser den 14 februari 1919 till ovan omnämnda

ersättningstagare ävensom till numera avlidne Carl Gustaf

Carlsson, Göteborg, med iakttagande dock att, därest till viss rättighetsinnehavare

i provisorisk ersättning utgivits belopp överstigande vad av

riksdagen beslutats må till honom utgå, dylikt överskottsbelopp icke

skall till bolaget återgäldas;

dels ock att, i den mån riksdagens beslut i förevarande ämne antingen

innefattar ersättning till högre belopp än vederbörande rättighetsinnehavare

förut mottagit såsom provisorisk ersättning eller ock ersättning

åt annan än den, som erhållit dylik provisorisk ersättning, sådan

höjning av eller ny ersättning må räknas från och med den 1 januari

1919 eller den senare dag, då rörelsen upphört, samt utbetalas samtidigt

med utgivande första gången av kvartalsvis utgående ersättning.

De till ärendet hörande handlingar skola tillhandahållas riksdagens

vederbörande utskott.

GUSTAF.

F. V. Thorsson.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kung!. Maj:ts proposition Nr 287.

Inledning.

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans

Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den

12 mars 1920.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Branting.

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena friherre Palmstierna,

Statsråden: UNKEN,

Thorsson,

Olsson.

Sandler,

Nothin,

Nilson,

Eriksson,

Svensson,

Hansson.

Departementschefen, statsrådet Thorsson anförde härefter:

Då 1917 års riksdag för sin del beslöt antagandet av den förordning

angående försäljning av rusdrycker, vilken av Kungl. Maj:t utfärdades

den 14 juni 1917 (nr 340), framhöll riksdagen i sin skrivelse (nr 212),

i ämnet, att genomförandet av den ifrågavarande lagstiftningen uppenbarligen

komme att föranleda ersättningsanspråk från olika yrkesgrupper.

Riksdagen erinrade dessutom därom, att Kungl. Maj:t och riksdagen

förutsett sådana framtida anspråk och i främsta rummet för att möta

dem bildat statsverkets fond av rusdrycksmedel. Riksdagen uttalade

sin förvissning, att Kungl. Maj:t komme att låta verkställa utredning

av frågan, i vad mån ersättning borde utgå, ävensom förelägga riksdagen

det förslag, vartill utredningen kunde föranleda.

i

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj:ts proposition Nr 287.

På grund av bemyndigande den 29 juni 1917 tillkallade chefen

för finansdepartementet den 31 december samma år landshövdingen

i Västmanlands län Walter Murray jämte verkställande direktören i

aktiebolaget Stockholmssystemet, medicine licentiaten Ivan Bratt, ledamöterna

av riksdagens första kammare, redaktören Carl Gustaf Ekman,

häradshövdingen Karl Gustaf Theodor Éorell (i stället för bankdirektören

Lars Axel Hedenlund, som anhållit om entledigande från sakkunniguppdraget)

och förlikningsmannen Karl Gustaf Karlsson i Göteborg

samt ledamöterna av riksdagens andra kammare ombudsmannen Gustav

Nilsson i Kristianstad och redaktören Ivar Teodor Vennerström såsom

sakkunniga för att verkställa den utredning, varom 1917 års riksdag

sålunda anhållit.

Vid anmälan i statsrådet sistsagda dag av detta ärende anförde

dåvarande chefen för finansdepartementet, efter att hava redogjort för

innehållet i riksdagens ovanberörda skrivelse, i huvudsak, följande:

»Jag har nu velat fästa Eders Kungl. Maj:ts uppmärksamhet på vikten

därav, att frågan om organisationen av partihandeln med viner och spritdrycker

bliver föremål för närmare övervägande. Enligt den nyantagna förordningen äga

icke blott detaljhandelsbolagen rätt att importera, lagra och förskära eller på annat

sätt behandla dylika drycker, jämväl enskilda kunna av kontrollstyrelsen tillerkännas

sådan s. k. partihandelsrätt, och enligt lagens 98:de § äga de handlande, som vid

den nya lagens ikraftträdande äga att till allmänheten försälja antingen brännvin

och vin eller ock vin utan samband med annan handel, efter anmälan hos kontrollstyrelsen,

rätt att under en tid av 3 år utan särskilt tillstånd idka partihandel.

Såsom förhållandena under senare tid utvecklat sig, kommer emellertid tilllämpningen

av författningen i denna del uppenbarligen att medföra vissa svårigheter.

Det torde även vara obestridligt, att såväl ur nykterhetssynpunkt som med

hänsyn till det allmännas ekonomiska intresse undvikande av privata mellanhänder

vore önskvärt. En intressekonflikt mellan det allmännas intresse och det enskilda

förvärvsintresset torde här svårligen kunna undvikas. På grund härav har jag

under övervägande ett förslag om en sådan organisering av partihandeln, att jämväl

denna komme att handhavas av organ, som i sitt förhållande till det allmänna

mer eller mindre bleve jämställt med detaljhandelsbolagen.

I denna fråga hava under den IS augusti och den 5 december år 1917 till

chefen för finansdepartementet inkommit skrivelser från aktiebolaget Stockholmssystemets

styrelse, av vilka följande i huvuddrag inhämtas:

att fyra aktiebolag på Stockholmssystemets initiativ nybildats, nämligen Vin&

Spritcentralen, J. D. Grönstedt & Co., J. Cederlunds Efterträdare och Carlshamns

punschfabriksaktiebolag;

att samtliga dessa bolag äro så bildade, att ägarna av stamaktierna dels äga

majoritet å bolagsstämman dels ock äro berättigade till all uppstånden vinst, sedan

ägarna av preferensaktierna erhållit en högsta utdelning intill 7 procent å insatt

kapital:

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition Nr 2H7''.

att Vin- & Spritcentralen innehar samtliga stamaktier i de tre övriga bolagen

samt att aktiebolaget Stockholmssystemet innehar stamaktierna i Vin- & Spritcentralen.

Det inbetalda aktiekapitalet i samtliga bolagen uppgår till 13,725,000

kronor;

att de nämnda bolagen med sig införlivat dels reningsverk, vilka hittills

verkställt mer än 90 % av inom landet förekommande rening av brännvin, dels

ock ett avsevärt antal av de vin- och spirituosahandelsfirmor, vilka under år 1916

och 1917 försålt viner och spirituösa. Tillsammans med de vinhandelsfirmor, vilka

av Stockholmssystemet direkt övertagits, representera sålunda inlösta vinhandelsfirmor

mer än 60 % av hittillsvarande omsättning inom branschen; och

att Stockholmssystemets styrelse, under framhållande av de betydande fördelar,

som på olika sätt ur det allmännas synpunkt vore att vinna, erbjuder statsverket

att inköpa stamaktierna i Vin- & Spritcentralen till pari eller ock, om tillstånd

därtill lämnades, inleverera aktierna i form av vinstmedel. Härigenom skulle

statsverket få hela ledningen av bolagen i sin hand och vara berättigat till desammas

avkastning.

Vid det förhållandet, att sålunda ett stort bolag, representerande en betydande

del av reningsverksamheten och övrig partihandel med viner och spirituösa inom

landet, redan är bildat och att ledningen och avkastningen av detsamma blivit erbjudna

statsmakterna, synas skäl föreligga, att åt de sakkunniga, som fått i uppdrag

att undersöka, huruvida och i vilken utsträckning ersättning bör tillerkännas

enskilda med anledning av den nya lagstiftningen rörande försäljning av rusdrycker,

bör lämnas jämväl uppdrag att undersöka, huruvida möjlighet förefinnes för frivillig

överenskommelse mellan Vin- & Spritcentralen och övriga återstående handlande

och firmor, vilka åsyftas i 98:de § av Kungl. Maj:ts nådiga förordning angående

försäljning av rusdrycker, om förvärvande av nämnda firmors lager in. m. och

övertagande av deras personal, allt för det nämnda bolagets räkning. En dylik

överenskommelse skulle nämligen tvivelsutan utöva inflytande på de sakkunnigas

uppgift i övrigt och jämväl föranleda övervägande, huruvida viss ändring i den nya

lagstiftningen härav borde bliva en följd.

Skulle emellertid dylik överenskommelse ej kunna åvägabringas, torde senare

böra tagas under övervägande, huruvida åtgärder av lagstiftningsnatur äro erforderliga

för att på detta område av rusdryckshandeln tillgodose det allmännas intresse.

Jag har ej ansett att bland de sakkunniga böra inneslutas representanter för

dem, som kunna tänkas framställa ersättningsanspråk, men jag har här velat uttala,

att de sakkunniga böra låta sig angeläget vara, att sätta dem, som på detta område

anse sig hava intressen att bevaka, i tillfälle att inför sig framlägga sina

synpunkter.

På grund av vad jag sålunda anfört hemställer jag, att Eders Kungl. Maj:t

ville uppdraga åt de sakkunniga att jämväl undersöka, huruvida möjlighet förefinnes

för uppnående av frivillig överenskommelse mellan aktiebolaget Vin- & Spritcentralen

samt sådana handlande och firmor, vilka åsyftas i 98 § i förordningen

angående försäljning av rusdrycker, om förvärvande av nämnda firmors lager m. m.

och övertagande av deras personal, allt för nämnda bolags räkning.»

De sålunda utsedda sakkunniga avgåvo den 31 augusti 1918 sitt

den 14 maj samma år dagtecknade betänkande, här nedan kallat huvud
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 287. 7

betänkandet. Häröver hava på grund av remiss kommerskollegium

och socialstyrelsen den 3 december 1918 avgivit gemensamt utlåtande,

som ersättningssakkunniga uti den 31 januari 1919 avgivna påminnelser

bemött. Vidare hava sakkunniga avgivit dels två den 28 januari och

21 oktober 1919 dagtecknade utlåtanden rörande gottgörelse åt vissa innehavare

av rättigheter till utskänkning av vin och maltdrycker, som

förvärvats före år 1874, dels ock åtskilliga utlåtanden i de spörsmål,

som beröra de till de sakkunniga hänskjutna särskilda ersättningsfrågorna.

Enligt vad huvudbetänkandet upplyser meddelade genom tillkännagivande

i de allmänna tidningarna under januari månad 1918 de

sakkunnigas ordförande, att de, som ansåge sig äga befogade anspråk

på ersättning i anledning av genomförandet av förordningen den 14

juni 1917 angående försäljning av rusdrycker, ägde att snarast möjligt

till de sakkunniga inkomma med framställning i berörda hänseende.

I anledning härav inkommo dylika framställningar från ett flertal

organisationer och korporationer, representerande olika grupper ersättningssökande,

samt från ett betydande antal enskilda företag och

personer. Under fortgången av de sakkunnigas arbete hade tillfälle

beretts för de grupper eller organisationer inom rusdryckshanteringen,

vilka därom anhållit, att vid sammanträde med de sakkunniga muntligen

få framhålla och utveckla sina anspråk. Över ifrågavarande förhandlingar

fördes stenografiska protokoll.

De kategorier, företag och enskilda, vilka kunna anses vara berörda

av 1917 års rusdrycksförsäljningsförordnings genomförande, sammanfattade

de ersättningssakkunniga i följande huvudgrupper, nämligen:

1) innehavare av burskapsrättigheter till brännvinsutskänknicg,

2) innehavare av gästgiverier med rätt till brännvinsutskänkning,

3) innehavare av gästgiverier med rätt till ölutskänkning,

4) innehavare av inackorderingsställen med rätt till ölutskänkning,

5) innehavare av rättigheter att till avhämtning försälja vin och

Öl i förening med annan handel,

ö) innehavare av brännvins-, vin- eller ölutskänkningsrättigheter,

7) innehavare av rättigheter till utskänkning av vin och maltdrycker,

förvärvade före utgången av år 1874,

8) brännvinstillverkare,

9) vintillverkare,

10) öltillverkare samt tjänstemän och arbetare inom öllmnteringen,

11) innehavare av ölnederlag,

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Mar.ts proposition Nr 287.

12) innehavare av rättigheter att försälja brännvin eller vin till

avhämtning utan samband med annan handel samt handelsresande,

tjänstemän och arbetare inom vin- och spirituösahandeln,

13) reningsverk,

14) agenter inom vin- och spirituosahanteringen,

15) övriga ersättningssökande.

De sakkunniga hava till behandling upptagit en var av ovannämnda

grupper med hänsyn till rusdrycksförsäljnings förordningens inverkan

på deras ekonomiska förhållanden. Innan jag övergår till att

utförligare återgiva, vad de sakkuniga härutinnan anfört, ävensom till

att angiva min egen ståndpunkt till de olika kategoriernas ersättningsanspråk,

tillåter jag mig att^ i korthet framhålla, att de sakkunniga

funnit sig böra föreslå ersättning till innehavare av rättigheter till utskänkning

av vin och maltdrycker, förvärvade före utgången av år

1874. Innehavare av gästgiverier med rätt till brännvinsutskänkning

hava redan erhållit ersättning. Beträffande åtskilliga grupper ersättningssökande

hava de sakkunniga funnit sig icke vara i tillfälle att vid tidpunkten

för huvudbetänkandets avgivande taga ställning till den ifrågakommande

gruppens ersättningsfråga; detta gäller innehavare av gästgiverier

med rätt till ölutskänkning, innehavare av brännvins-, vin- eller

ölutskänkningsrättigheter, öltillverkare samt tjänstemän och arbetare

inom ölhanteringen ävensom innehavare av ölnederlag, vintillverkare

samt innehavare av rättighet att till avhämtning försälja Öl i förening

med annan handel. Någon ersättning hava de sakkunniga ansett icke

böra ifrågakomma för bränvinstillverkare, reningsverk samt innehavare

av rättigheter att till avhämtning försälja vin i förening med annan

handel. Vad slutligen beträffar innehavare av rättigheter att försälja

brännvin eller vin till avhämtning utan samband med annan handel

samt handelsresande, tjänstemän och arbetare inom vin- och spirituösahandeln

ävensom agenter inom vin- och spirituosahanteringen hava de

sakkunniga förordat ett inlösnings-, respektive ersättningsförfarande under

medverkan från aktiebolaget vin- & spritcentralen, vilket bolag förklarat

sig villigt härtill.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kung!,. Majits proposition Nr 287.

9

I. Allmänna uttalanden om de sakkunnigas förslag.

De sakkunnigas förslag har, särskilt beträffande frågan om ersättning

till innehavare av rättigheter att till avhämtning försälja vin i

förening med annan handel samt till innehavare av rättigheter att försälja

brännvin eller vin till avhämtning utan samband med annan handel

ävensom till handelsresande, tjänstemän, arbetare och agenter inom vinoch

spirituosahanteringen, varit föremål för kritik icke allenast uti

det av kommerskollegium och socialstyrelsen den 3 december 1918 avgivna

utlåtandet (här nedan kallat ämbetsverkens utlåtande) utan även

i yttranden, som dels avgivits till sagda ämbetsverk av handelskammare,

och intresserade korporationer, dels ingivits till Kungl. Maj:t.

Sålunda uttalade Stockholms handelskammare som sin bestämda mening, att

staten i detta fall, likaväl som då det gällde indragning till staten av den fria

tobaksnäringen, borde äga skyldighet att giva ersättning åt näringsidkare, vilken

berövades antingen hela sin utkomstmöjlighet inom det ifrågavarande området eller

väsentliga delar av densamma. Den åskådningen, att staten kunde utan ersättning

fråntaga enskilda deras näringsutövning. strede mot det nutida rättsmedvetandet.

För ersättningskravets tillgodoseende talade icke blott billighet utan även den

samhällslära det innebure, att den enskildes känsla av statens rättsskydd undergrävdes.

Handelskammaren inlade därför sin allvarligaste gensaga mot den åskådning,

som genomginge de sakkunnigas betänkande.

Skånes handelskammare uttalade beträffande betänkandet i allmänhet, att de,

som hindrades eller drabbades av inskränkning i sin förut fria näringsverksamhet,

borde erhålla full och rättvis ersättning, något som långt ifrån syntes framgå av

det framlagda betänkandet. Tvärtom skönjdes i detta en allmän tendens att uppskjuta

flertalet ersättningsfrågor, vilka ej från början avvisades, till en oviss framtid.

Som skäl härför hade angivits svårigheterna att, innan de nya bestämmelserna

fått verka, angiva om och i vad mån ersättning borde utgå. Det hade enligt

handelskammarens mening icke varit uteslutet, att dessa svårigheter kunnat övervinnas,

om bland de sakkunniga inrymts målsmän för de näringsgrenar, som här

vore i fråga. Beträffande de av aktiebolaget vin- & spritcentralen gjorda utfästelserna

uttalade handelskammaren, att det icke kunde anses tillfredsställande att åt

enskilt initiativ överlämna dessa ersättningsfrågor. Då behovet av ersättning uppkommit

genom ett statens ingripande i lagstiftningsväg, torde det jämväl tillkomma

staten att i samma ordning reglera denna ersättning. Handelskammaren uttalade

slutligen på det livligaste den förhoppningen, att vid slutliga avgörandet av ifrågavarande

ersättningsfrågor full gottgörelse tillerkändes alla dem, som i sin näring

Bihang till riksdagens protokoll 1820. I saml. 210 höft. (Nr 287.) 2

Handels
kammare.

s. 10 Kontrollera mot PDF

Ämbcls verken.

10 Kungl. Maj ds proposition Nr 28f.

eller tjänsteställning ledo avbräck, samt att dessa frågor icke delvis uppskötos,

utan i sin helhet bringades till avgörande.

Handelskammaren i Gänle gjorde gällande, att riksdagens uttalande i ersättningsfrågan

och det därmed förenade utredningsyrkandet tillsammans innebure ett väsentligt

villkor för samanjämkningsbeslutet samt därför innefattade förpliktelse icke blott till

en verklig utredning utan även till att ersättning inom skäliga gränser lämnades

enskilda näringsidkare för av lagen orsakade förluster. Liknande synpunkter gjordes

även gällande av handelskammaren i Karlstad.

Östergötlands och Södermanlands handelskammare ansåg den föreliggande utredningen

icke vara tillfyllest för ersättningsfrågans avgörande utan påyrkade ny

utredning.

I sitt förut åberopade gemensamma utlåtande anförde ämbetsverken

följande:

»Innan ämbetsverken ingå på en detalj granskning av de sakkunnigas betänkande,

nödgas ämbetsverken beträffande utlåtandet i dess helhet uttala, att detsamma

icke kan anses fylla skäliga fordringar på allsidighet och grundlighet. Denna

brist synes ämbetsverken otvivelaktigt bero av det förhållandet, att för de näringar,

som av saken beröras, icke funnits representanter bland de sakkunniga. Det väl

ensidiga åskådningssätt hos de sakkunniga, som alltså kommit till uttryck i deras

utlåtande, lärer näppeligen stå i överensstämmelse med riksdagens framställning om

utredning i ämnet. Ämbetsverken vilja särskilt betona, att den anmärkta bristen

i de sakkunnigas sammansättning icke kan anses hävd genom anordnandet av enstaka

sammanträffanden med representanter lör näringarna, såsom skett under de sakkunnigas

arbete.

Om nu också en sådan representation bland de sakkunniga icke kunnat medgivas

för alla de av frågan berörda intressena, torde likvisst åt de sakkunnigas

utredning av föreliggande ersättningsspörsmål hava kunnat givas större räckvidd

och grundlighet, därest genom de sakkunnigas försorg det förebragta statistiska

materialet dels kompletterats i erforderlig omfattning, dels bearbetats till en överskådlig

och för frågans allsidiga belysande lämpad form. I detta avseende vilja

ämbetsverken hänvisa till bland annat den omständigheten, att vinhandelns betydelse

för speceri- och diversehandlandena icke blivit klarlagd. Till denna fråga torde

ämbetsverken nedan få tillfälle återkomma.

Ämbetsverken hava av de sakkunnigas förhandlingar med näringsrepresentanterna

icke kunnat undgå ett visst intryck, att under dessa förhandlingar de

framförda kraven icke mötts av tillräcklig förståelse från de sakkunnigas sida.

Därförutan torde icke kunna erhållas ett resultat, som kan av alla parter vinna

erkännande såsom åtminstone baserat på en objektiv utredning.

Ämbetsverken övergå därefter till den principiella frågan om ersättning åt

de näringsidkare, som komma att lida ekonomisk förlust genom tillämpningen av

den nya rusdryckslagen. Härutinnan vilja ämbetsverken framhålla, att med hänsyn

till de olika uppfattningar, som lära vara rådande rörande den juridiska rätten till

ersättning i sådana fall som de nu föreliggande, frågan, huruvida sådan rätt är för

handen eller icke, torde böra lämnas därhän. Alldeles oavsett sålunda huruvida

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj As proposition Nr 287.

ersättningen kan motiveras av rättsskäl eller icke, vilja ämbetsverken framhålla

det såsom för varje fall förenligt med en åt alla håll väl avvägd samhällsrättvisa,

att närings- och yrkesutövarnas krav på skälig ersättning av statsmedel för den

förlust de lida genom statens åtgärder av nu ifrågavarande beskaffenhet i princip

godkännas, under förutsättning, dels att de icke med utnyttjande av och på grundvalen

av den ställning, de skapat sig under utövandet av sin utav staten tidigare

medgivna yrkesutövning, kunna utan ytterligare arbete, än de förut behöft prestera,

erhålla ersättning för den mistade inkomsten, dels att de icke av rent individuella

orsaker böra vara uteslutna från erhållande av ersättning. Av denna ämbetsverkens

uppfattning framgår bland annat, att skälig ersättning i regel bör utgå till den,

som icke längre äger utöva försäljning eller tillverkningsrörelse, och till den, som

går förlustig en tjänst, utan att motsvarande inkomst kan beredas på annat håll.

En motsvarande åskådning på enstaka punkter synes också hava velat göra sig

gällande jämväl vid de sakkunnigas behandling av ersättningsfrågan, såsom bland

annat då de i sitt betänkande hävdat, att frågan om ersättning åt idkare av ölutskänkning

i viss utsträckning vore beroende av möjligheten för dem att erhålla

motsvarande inkomst genom försäljning av lagrade drickor eller andra måltidsdrycker.

Tillämpningen av denna princip fordrar givetvis stor varsamhet, och en

rättvis lösning av ersättningsfrågan förutsätter en noggrann prövning av varje

ersättningsanspråk ur synpunkten av möjligheterna till fortsatt förvärvsverksamhet,

dennas samband med den förutvarande och det ökade arbete den orsakar sin utövare.

En oundgänglig förutsättning torde jämväl vara, att för ersättningsfrågornas

bedömande i vidsträckt måtto anlitas den sakkunskap, som förvärvats genom långvarigt

arbete inom vederbörande näringsgrenar.

Ersättning skulle enligt ämbetsverkens mening således böra utgå, även om

den mistade inkomsten utgjort blott en större eller mindre del av vederbörande

näringsidkares totala inkomst, dock att den ifrågavarande inkomstkällan skall hava

utgjort en varaktig och stadigvarande förvärvsverksamhet, för att ersättning skall

kunna ifrågasättas vid densammas indragande.»

Sedan ämbetsverken därefter ingått på en detaljkritik av de sakkunnigas

yttrande beträffande innehavare av rättigheter att försälja vin till avhämtning i

samband med annan handel ävensom i fråga om de egentliga vin- och spirituosahandlandena

samt handelsresande, agenter, tjänstemän och arbetare i vin- och spirituösabranschen

—- till sagda kritik skall jag i annat sammanhang återkomma —, och

uttalat att de sakkunnigas förslag i berörda hänseende vore otillfredsställande, anförde

ämbetsverken:

»På grund av vad sålunda anförts och med stöd av innebörden i de inkomna

yttrandena kunna ämbetsverken icke tillstyrka, att det remitterade betänkandet,

särskilt i de delar, som härovan närmare behandlats, lägges till grund för bedömandet

av de ersättningsfrågor, som sammanhänga med genomförandet av den nya rusdryckslagstiftningen.

Ämbetsverken hålla fastmera före, att med hänsyn till ovan

angivna principer ett väsentligt längre tillmötesgående av dylika ersättningskrav

torde bliva erforderligt än vad de sakkunniga förordat. Det torde komma att särskilt

erfordras ett hänsyntagande till billiglietssynpunkter, vilka vid bedömande av

sådana frågor som de nu förevarande, ofta måste komma att spela in. På grund

härav synes det ämbetsverken kunna ifrågasättas, huruvida det är lämpligt att

s. 12 Kontrollera mot PDF

»kkuunita.

12 Kungl. Maj:ts proposition Nr 267.

överhuvudtaget fastslå allt för rigorösa generella principer och huruvida icke under

alla förhållanden ett bedömande av de individuella fallen måste företagas.

Vid behandlingen av de ersättningsspörsmål, som uppkommo i samband med

tobakshanteriagens monopolisering, lärer nämligen hava visat sig, att fastställandet

på förhand av detaljerade normer för ersättningsrättens bedömande och beloppens

bestämmande i åtskilliga fall medfört oberäknade och olämpliga resultat (icke blott

så att närings- och yrkesidkare blivit lidande därpå utan ock i motsatt riktning).

I anslutning till vad de sakkunniga föreslagit beträffande vissa här ifrågakommande

grupper synes sålunda ändamålsenligast att icke nu fatta definitiv ståndpunkt till

ersättningsfrågan på grundval av ett generellt bedömande av de olika gruppernas

antagna läge i allmänhet utan att till närmare prövning upptaga de individuella

och vederbörligen styrkta ersättningsanspråk, som kunna komma att framställas i

anledning av lagstiftningens ikraftträdande eller eljest yrkesutövningens upphörande.

För detta ändamål borde, i analogi med förfarandet vid tobaksmonopoliseringen,

tillsättas en centralkommission, i vilken de berörda intressena bleve i möjligaste mån

allsidigt företrädda, med uppdrag att pröva alla i samband med den nya rusdryckslagstiftningen

framkommande ersättningsanspråk, jämväl sådana som tilläventyrs

kunna framställas från till exempel vin- och spirituosahandlande, vilkas rörelse

redan blivit övertagen av aktiebolaget vin- och spritcentralen, samt från hos

dylika anställd personal, även i det fall att ersättning redan utgått.

På denna kommission finge därefter ankomma att med ledning av sålunda

vunnen närmare inblick i de faktiskt uppkomna förhållandena utarbeta och för

Eders Kungl. Maj:t framlägga de förslag, vartill den funne anledning. Skulle emellertid

kommissionen under sitt arbete konstatera, att omedelbar hjälp behövde

bringas särskilt åt anställda, som blivit arbetslösa, torde hinder icke böra möta att

för ändamålet provisoriskt anlita den redan fungerande understödsverksamheten för

arbetslösa eller att eventuellt — såsom vid tobaksmonopoliseringen skedde i fråga

om tobaksarbetarna och ånyo ifrågasatts för deras del — utverka medgivande av

riksdagen till särskild av statsmedel helt bekostad understödsverksamhet.»

Sedan de sakkunnige beretts tillfälle att yttra sig över vad ämbetsverken

sålunda uttalat, avgåvo de sakkunniga den 31 januari 1919

ett utlåtande, A7ari de i avseende å frågans principiella sida anförde

följande:

»Ämbetsverken uttala till en början beträffande betänkandet i dess helhet,

''att detsamma icke kan anses fylla skäliga fordringar på allsidighet och grundlighet’.

»

När man går att i ämbetsverkens utlåtande söka efter någon motivering för

denna synnerligen allvarliga anmärkning, finner man som enda sakskäl, som i sådant

sammanhang kan äga betydelse, påståendet att åt de sakkunnigas utredning hade

kunnat givas större räckvidd och grundlighet, därest genom de sakkunnigas försorg

det förebragta statistiska materialet dels kompletterats i erforderlig omfattning,

dels bearbetats till en överskådlig och för frågans allsidiga belysande lämpad form.

Med anledning härav vilja de sakkunniga framhålla, att till de sakkunnigas för
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. May.ts proposition AV 287.

fogande, från ett stort antal av de viktigaste grupperna ersättningssökande, ställts

ett vidlyftigt statistiskt material, vilket emellertid i flertalet fall av uppgiftslämnarna

betecknats som strängt konfidentiellt och sålunda icke kunnat av de sakkunniga

i någon form bringas till offentligheten. Dessa uppgifter avse mestadels

sådana kategorier ersättningssökande, till vilkas anspråk de sakkunniga ansett sig

ännu icke kunna intaga definitiv ställning. Ett undantag härifrån bilda de statistiska

uppgifter, som på framställning av de sakkunniga insamlats av representanter för

speceri- och diversehandlande för att belysa vinhandelns betydelse för denna näringsgren.

Mot dessa uppgifter anmärka ämbetsverken särskilt, att de icke synas dem

tillräckligt klarläggande. I detta hänseende vilja de sakkunniga framhålla, att de

verkligen till en början ifrågasatt att rörande detta spörsmål själva verkställa en

ingående utredning. Det framgick dock vid förhandlingarna med näringens representanter

och efter en noggrannare prövning av frågans rent statistiska sida, att

en i alla detaljer klargörande undersökning för hela denna yrkesgrens vidkommande

knappast kunde genomföras, i varje fall icke inom en någorlunda begränsad tid,

och detta främst emedan en mycket betydande del av hithörande yrkesutövare icke

haft sin bokföring så ordnad, att ett klart besked utan svårighet kunnat lämnas

rörande vinhandelns anpart av den totala omsättningen och vinsten. Emellertid

förklarade sig nämnda representanter beredda att genom egen försorg låta verkställa

en utredning av frågan, som kunde anses tillräckligt belysande. En sådan

kom också till stånd. Denna har enligt de sakkunnigas mening bragt fullt tillräcklig

klarhet över de spörsmål, den avsåg att belysa, nämligen frågan om vinhandelns

relativa betydelse för speceri- och diversehandlandena, och intet, som sedermera

förebragts i detta ämne, varken i ämbetsverkens utlåtande eller eljest, har,

såsom de sakkunniga sett spörsmålet, visat behövligheten av ytterligare utredning

i denna punkt eller att sakkunniga felbcdömt omförmälda fråga.

Vid granskningen av ämbetsverkens utlåtande har man svårt att frigöra sig

från det intrycket, att ämbetsverken byggt sin allmänna uppfattning om betänkandet

närmast på ett förutfattat ståndpunktstagande till de sakkunnigas allmänna

kompetens för sitt uppdrag. Ämbetsverken anföra nämligen, att den anmärkta

bristen i betänkandet otvivelaktigt syntes bero av det förhållandet, att för de näringar,

som av saken berörts, icke funnits representanter bland de sakkunniga.

Det väl ensidiga åskådningssätt hos de sakkunniga, som kommit till uttryck i

deras utlåtande’ stode ''säkerligen icke i överensstämmelse med riksdagens framställning

om utredning i ämnet''. Ämbetsverken betona i sådant sammanhang särskilt,

att de sakkunnigas otillfredsställande sammansättning icke kunde anses hävd

genom anordnandet av enstaka sammanträden med representanter för näringarna,

såsom under arbetet skett. (I själva verket ha hållits inalles elva dylika sammanträden).

Fastmera hade ämbetsverken av dessa förhandlingar icke kunnat undgå

ett visst intryck'', att de framförda kraven icke mötts av tillräcklig förståelse

från de sakkunnigas sida. Därförutan torde icke kunna erhållas ett resultat, som

kan av alla parter vinna erkännande såsom åtminstone baserat på en objektiv utredning''.

Sakkunniga sakna anledning att närmare ingå på anmärkningen rörande valet

av sakkunniga, vilket enligt ämbetsverkens mening icke skulle ha tillgodosett riksdagens

framställning om utredning i ämnet. Denna anmärkning riktar sig nämligen

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Majds proposition Nr 28/".

mot statsrådet och chefen för finansdepartementet. De sakkunniga tillåta sig dock

den förmodan, att denne ämbetsman haft väl så goda förutsättningar som ämbetsverken

att rätt uppfatta riksdagens avsikter.

Det framgår emellertid av vad här i övrigt ur utlåtandet citerats, att ämbetsverken

med en synnerlig skärpa såsom sin egen uppfattning upptagit den åskådning,

som vid tiden närmast efter de sakkunnigas tillsättande kommit till uttryck

i ett flertal framställningar i ämnet till Eders Kungl. Maj:t och till statsrådet

och chefen för finansdepartementet från representanter för vinhandeln och andra berörda

näringar. Finansministern hade redan i sitt anförande till statsrådsprotokollet

vid de sakkunnigas tillsättande upptagit denna fråga och för sin del förklarat

sig icke dela berörda uppfattning. 1 stället anmodade lian de sakkunniga

att sätta dem, som här ansågo sig ha intressen att bevaka, i tillfälle att inför de

de sakkunniga framlägga sina synpunkter. Detta har också i största utsträckning

skett och har härigenom möjliggjorts för alla av saken berörda grupper av näringarnas

utövare och eljest intresserade att så utförligt, som de önskat, framlägga

och motivera sina krav, varjämte de sakkunniga vid dessa förhandlingar varit i

tillfälle att få ämnets alla olika synpunkter grundligt diskuterade och belysta. Det

är de sakkunnigas mening, att frågans utredning genom denna anordning gagnats

bättre än som skulle blivit fallet, om de sakkunniga förstärkts med representanter

för alla eller vissa av de berörda näringsgrupperna. I de stenografiska protokollen

över de förda förhandlingarna, vilka bifogats de sakkunnigas betänkande, återfinnes

i åskådligast möjliga form hela den serie av7 krav, som från de olika ersättningssökandena

framställts, ävensom hela den motivering och det föreställningssätt, ur

vilket dessa krav framgått. Helt säkert har i detta material nedlagts en tillräcklig

fond av kunskap rörande de olika parternas intressen till ledning för ett objektivt

bedömande. Det är ytterligt tvivelaktigt, huruvida i detta avseende något avvärde

stått att vinna genom att tillföra de sakkunnigas egen krets en eller flera

representanter för berörda intressen. T bästa fall hade följden härav blivit allenast

ett upprepande av krav och synpunkter, som på nyssnämnda sätt redan utförligt

bragts till de sakkunnigas kännedom. Detta kan så mycket säkrare förmodas, som

heller icke ämbetsverkens utlåtande tillfört diskussionen något som hälst nytt material,

utan ondast utgör ett troget eko av de tidigare utav näringsutövarna framlagda

synpunkterna. De sakkunnigas arbete hade sålunda genom den ifrågasatta

anordningen icke vunnit i fråga om tillgång på vederhäftigt sakunderlag men väl

förlorat genom den i samband med utökandet av de sakkunnigas antal föranledda

tidsutdrägt en.

Yad ämbetsverken åsyfta med sitt utan någon motivering framställda påstående,

att under de nu berörda förhandlingarna de framförda kraven icke skulle

ha mötts med tillräcklig ''förståelse’ från de sakkunnigas sida, är icke lätt att

fatta. Protokollen över förhandlingarna utvisa, att de ersättningssökande fått fritt

framföra och utlägga sina synpunkter, vilka vidare klargjorts genom frågor och

ingående diskussion, varjämte jämväl en del av de sakkunniga framlagt vissa synpunkter,

som därefter diskuterats. Det förefaller som om det för de ersättningssökande

borde ha inneburit en avgjord fördel att, såsom här skett, redan på ett

förberedande stadium få kännedom om och ingående överlägga om alla de synpunkter,

vartill diskussionen av den föreliggande frågan kunnat giva upphov. Det

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kung}. Maj ds proposition Nr P87.

har givetvis också för de sakkunniga varit av nytta och betydelse att genom denna

anordning utförligt få höra de skäl, som av de sökande framförts till bemötande

av under förhandlingarna framställda erinringar.

Vad de sakkunniga eftersträvat har alltså varit att få fram en diskussion

över den föreliggande frågan ur alla tänkbara synpunkter, en diskussion, som icke

utgjorde uttrycket utan underlaget för de sakkunnigas slutliga ståndpunktstagande.

De sakkunniga förmena också, att det icke varit nog med att visa ''förståelse'''' för

framförda krav, utan att det även gällt att göra denna förståelse objektiv och allsidig.

Behovet av en sådan uppfattning synes ämbetsverkens utlåtande understryka.

Hela detta förhandsunderkännande av de sakkunnigas betänkande får en än

märkligare belysning av det faktum, att, när ämbetsverken efter sina här berörda

inledande anmärkningar övergå till en detaljgranskning av betänkandet, de anmäla en

från de sakkunniga avvikande mening egentligen endast rörande en, möjligen beträffande

två av de 15 grupper ersättningssökande, som beröras av de sakkunnigas förslag.»

De sakkunniga övergingo därefter att bemöta vad ämbetsverken

anfört beträffande de särskilda ersättningsfrågorna för de ifrågavarande

grupperna, vartill jag senare skall återkomma, och fortsatte därefter:

»Den grunduppfattning rörande statens förhållande till ersättningsfrågor av

denna art, vilken uppbär ämbetsverkens utlåtande, torde ha erhållit ett karakteristiskt

uttryck i det i utlåtandet förekommande uttalande, där ämbetsverken förklara

det vara sin mening, att ersättning bör utgå ''även om den mistade inkomsten utgjort

blott en större eller mindre del av vederbörande näringsidkares totala inkomst’

förutsatt allenast att inkomstkällan utgjort en varaktig och stadigvarande

förvärvsverksamhet.

De sakkunniga vilja icke underlåta framhålla de för statens lagstiftande verksamhet,

icke minst på det ekonomiska området, synnerligen betänkliga konsekvenser,

som ett godkännande av denna ämbetsverkens åskådning skulle innebära. Denna

uppfattning, enligt vilken även den obetydligaste genom statsingripande förorsakade

förändring i förutsättningarna för den enskildes förvärvsarbete skulle medföra berättigade

ersättningsanspråk gentemot statsverket, skulle givetvis i sin tillämpning

betyda ett så gott som fullständigt klavbindande av statens handlingsfrihet på vidsträckta

och viktiga områden. Om den uppställda principen sålunda redan i sin

allmänna tillämpning måste betecknas såsom ohållbar, så framträder detta förhållande

än skarpare, när den, såsom här varit fallet, framställts vid behandling av ersättningsanspråk

för en näring, mot vars obehindrade fortbestånd en för varje år i styrka

växande folkåskådning rest sig, en åskådning, under vars inverkan också väsentliga

förändringar i lagstiftningen rörande villkoren för näringens utövande tid efter

annan genomförts utan att därvid fråga väckts om ersättnings utgivande. Det är

då uppenbart, att den som under sådana omständigheter nedlagt kapital och arbete

i denna näring måste förutsättas i sina ekonomiska kalkyler även ha inberäknat

risken av rörelsens relativa osäkerhet.

Det är överhuvud anmärkningsvärt huru i ämbetsverkens utlåtande ingen

som helst genklang förnimmos av dylika eller andra synpunkter, vilka borde ha

legat nära till hands för statens myndigheter vid prövning av anspråk på utgivande

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kuwjl. Maj:ts proposition Nr 287.

av statsmedel i visst syfte. I detta utlåtande saknas varje uttryck för den fanken,

att staten, när den genom sin lagstiftning genomför åtgärder, som gorå intrång i

vissa gruppers enskilda intressen, kan tvingas härtill för tillgodoseende av andra,

högre och viktigare syften, vilka gälla samhället i dess helhet.

Ämbetsverkens utlåtande utmynnar slutligen i ett förslag om tillsättande även

centralkommission, i vilken de ersättningssökande intressena skulle vara i möjligaste

mån allsidigt företrädda’, med uppdrag att pröva alla i sammanhang med

den nya rusdryckslagstiftningen framkommande ersättningsanspråk. De sakkunniga

äro för sin del icke övertygade om behovet eller lämpligheten av en dylik kommission.

För ett stort antal ersättningssökande torde, såsom av de^ sakkunniga

framhållits och vilket icke heller blivit av ämbetsverken emotsagt, frågan om ersättnings

utgivande icke kunna upptagas till slutlig prövning förrän en viss tid

förflutit. För övriga grupper, för vilka ersättning överhuvud ifrågasattes, torde

frågan på ett tillfredsställande sätt kunna ordnas antingen direkt genom riksdagens

beslut (innehavare av vissa livstidsrätt''gheteij eller genom inlösning från vin- och

spritcentralens sida eller ock slutligen genom beslut av den, jämväl av ämbetsverken

godkända, särskilda nämnd, som enligt sakkunnigas förslag skulle tillsättas

för prövning av vissa ersättningsanspråk från en del kategorier anställda.

Den granskning av ämbetverkens utlåtande, som här verkställts, torde giva

vid handen, att i de fall, då sakkunniga redan nu ansett sig kunna uttala, att ersättning

icke borde utgå, ha ämbetsverken endast i fråga om specerihandlandenas krav

på gottgörelse för mistad rätt att sälja vin och öl hävdat en motsatt uppfattning.

I de fall åter, då sakkunniga ansett någon tids erfarenhet av den nya rusdryckslagens

verkningar böra avvaktas, innan definitiv ställning till ersättningsfrågan tages,

ha ämbetsverken icke framkommit med några invändningar utom i en enda punkt

och då allenast beträffande de former, under vilka blivande ersättning borde bestämmas.

Då man icke gärna kan förutsätta, att ämbetsverken skulle anse sig

kunna kräva allsidiga och grundliga utredningar rörande påtagligen inverkande, men

ännu icke kända faktorer, inskränker sig således anmärkningen mot ''betänkandet i

dess helhet'' för bristande grundlighet och allsidighet till gruppen speceri- och

diversehandlande. Yem som bedömt denna punkt riktigast, de sakkunniga eller

ämbetsverken, därom må andra döma. Säkert är, att den kritik, ämbetsverken i

sitt utlåtande riktat mot de sakkunniga, icke vunnit något på att förenas med

beskyllningar mot arbetets verkställare för att ha gått till detsamma med förutfattade

meningar och ha slutfört det utan tillräcklig omsorg. Sådana uttalanden

från myndigheters sida gagna icke den sakliga prövningen av den fråga, som underställts

dem för yttrande.»

Vid de av de sakkunniga avgivna påminnelserna var logad ett av

herr Borell avgivet särskilt yttrande, vari antördes följande:

Särskilt /it- »Emot ämbetsverkens uttalande om, att ersättning bör utgå, även om den

rande av herr niistade inkomsten utgjort blott en större eller mindre del av vederbörandes totala

Boren. inkomst, förutsatt allenast att inkomstkällan utgjort en varaktig och stadigvarande

förvärvsverksamhet, har majoriteten av de sakkunniga framhållit de för statens lagstiftande

verksamhet icke minst på det ekonomiska området synnerligen betänkliga

konsekvenser, som ett godkännande av denna ståndpunkt skulle innebära. Denna

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kung!. Maj:ts proposition Nr 287.

uppfattning skulle, anför majoriteten, i sin tillämpning betyda ett så gott soin fullständigt

klavbindande av statens handlingsfrihet, och om den uppställda principen

sålunda redan i sin allmänna tillämpning måste betraktas såsom ohållbar, framträdde

detta förhållande än skarpare, när den, såsom här varit fallet, framställts

vid behandling av ersättningsanspråk för en näring, mot vars obehindrade fortbestånd,

en för varje år i styrka växande folkmening rest sig, en åskådning, under

vars inverkan också väsentliga förändringar i lagstiftningen rörande villkoren för

näringens utövande tid efter annan genomförts utan att därvid fråga väckts om

ersättnings utgivande.

Enligt min uppfattning kan emellertid ämbetsverkens berörda uttalande ej

anses hava den principiella innebörd, som ovan angivits. Att staten måste vara

berättigad att, därest tillgodoseende av allmänna syften det oundgängligen kräver,

göra intrång på enskilda medborgares eller grupper av medborgares intressen, lärer

väl ej från något håll bestridas, men denna statens rätt motsäges ingalunda av ett

uttalande, att staten i förevarande fall bör utgiva ersättning ej blott, därest liden

förlust av eller minskning i näring är av större betydelse utan jämväl då minskningen

utgör eu mindre del av vederbörandes totala inkomst. Såsom regel synes

mig nämligen böra gälla att, därest allmänna intressen kräva att ingrepp sker i

enskildas lovliga näring eller hantering, däremot svarande ersättning bör lämnas.

1 annat fall uppkommer en rättsosäkerhet, som måste inverka menligt på samhällslivet

i dess helhet. Uteslutet är dock givetvis icke, att sådana undantagsfall kunna

tänkas uppkomma, i vilka för det allmänna intressets tillgodoseende begränsningar

i den enskildes eljest befogade ersättningskrav måste ske, men sådana förhållanden

föreligga enligt min mening icke beträffande nu förevarande ersättningsfrågor. Den

omständigheten, att ifrågavarande näring tidigare varit föremål för inskränkningar

med avseende å näringens fria utövande utan att ersättningskrav till följd därav

väckts, synes mig icke böra öva inflytande vid prövningen av de anspråk på ersättning,

som nu framställas i anledning av de genomgripande förändringar, som den

nya rysdryeksförsäljningslagen medför med avseende å hantering, vilken enligt

gällande bestämmelser utövats intill tiden för samma lags ikraftträdande och vid

ersättningsfrågans bedömande synes man ej heller böra helt bortse ifrån att genom

tillämpningen av nämnda lag avsevärd vinst säkerligen kommer att för framtiden

från de enskilda överföras till statsverket.

Jag instämmer således i vad ämbetsverken anfört därom, att det är förenligt

med en åt alla håll väl avvägd samhällsrättvisa, att närings- och yrkesutövarnes

krav på skälig ersättning av statsmedel för den förlust de lida genom statens åtgärder

av nu ifrågavarande beskaffenhet i princip godkännas, under förutsättning

att de icke med utnyttjande av sin utav staten tidigare medgivna yrkesutövningkunna

erhålla ersättning för den mistade inkomsten, ävensom att de icke av rent

individuella skäl böra vara uteslutna från ersättning eller underkastas nedsättning

därav. Jag instämmer jämväl i vad ämbetsverken anfört om att det ej är lämpligt

att fastslå allt för rigorösa generella principer, utan att ett bedömande av de individuella

fallen måste företagas.

Att tillämpningen av den utav ämbetsverken sålunda angivna princip fordrar

stor varsamhet, och att en rättvis lösning av varje ersättningsanspråk förutsätter

en noggrann prövning av varje särskilt fall ligger, på sätt ämbetsverken jämväl

anfört, i öppen dag.

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 samt. 240 höft. (Nr 287.) 7,

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Särskilda

fr am ställningar.

Departements
chefen.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 287.

Ämbetsverken anmärka, att de sakkunnigas utlåtande icke kan anses fylla

skäliga fordringar på allsidighet och grundlighet. Såsom anledning därtill anföres.

dels att bland de sakkunniga icke funnits representanter för de näringsgrenar, som

av saken beröras, och dels att det förebragta statistiska materialet icke kompletterats

i erforderlig omfattning och bearbetats till en överskådlig och för frågans

allsidiga belysning lämpad form. Då ämbetsverken emellertid själva såsom sin

mening uttalat, att representation bland de sakkunniga icke kunnat medgivas för

alla de av frågan berörda intressena, och det näppeligen kunnat vara lämpligt, att

en eller ett fätal näringsgrupper med de övrigas uteslutande blivit på nu avsedda

sätt representerade, torde anmärkningen i denna del vara utan vidare betydelse.»

Sedan herr Borell uttalat sin mening beträffande ersättning åt

specerihandlare med vinhandelsrättigheter ävensom åt de egentliga vinoch

spirituosahandlarna, fortsatte herr Borell:

»Vad slutligen angår förslaget om tillsättande av en centralkommission med

uppdrag att pröva alla i sammanhang med den nya rusdryckslagstiftningen framkommande

ersättningsanspråk, är icke heller jag fullt övertygad om behovet därav.

Då emellertid den från skilda håll framträdande misstron mot den hittills företagna

prövningen måhända därigenom skulle undanröjas, och kraven på full objektivitet

tillfredsställas, synes mig de sakkunniga för sin del sakna anledning att motsätta

sig detta förslag.»

1 en den 21 december 1918 dagtecknad skrift uttalade Sveriges allmänna

vin- & spirituosahandlareforening sitt instämmande i vad ämbetsverken i sitt ovan

återgivna utlåtande anfört. Föreningen betonade sina krav på ett rättsenligt förfarande,

varigenom enligt generella och opartiskt tillämpade grundsatser samtliga

lirmor mätte komma i åtnjutande av den gottgörelse för förlorade parti- och minuthandelsrättigheter

som en statlig monopolisering skäligen finge anses betinga. Till

förslaget om tillsättande av en centralkommission för ersättningsfrågornas allsidiga

behandling anslöt sig föreningen under särskilt framhållande av vikten, att gottgörelse

för den utträngda minuthandeln upptoges till fristående prövning. Föreningen

anhöll därjämte, att kommissionen inom den allra närmaste tiden måtte bli

satt i tillfälle att upptaga sina förhandlingar och föreningen bemyndigas att inom

densamma företrädas av åtminstone en av föreningen vald representant. Samma

vrkande framställdes av Sveriges vin- & spirituosaagenters förening i en den 22

december 1918 dagtecknad skrift. Slutligen har Sveriges köpmannaförbund genom

vid förbundets årskongress år 1919 utsedda kommitterade uti en den 11 november

1919 dagtecknad skrift anhållit att, enär frågan om ersättning för indragna vinrättigheter

i samband med annan detaljhandel, i nu befintligt skick, från berörda

näringsidkares synpunkt sett vore högst otillfredsställande utredd, en ny kommission

för granskning av densamma måtte tillsättas, innan frågan förelädes riksdagen.

De allmänna anmärkningar, som av ämbetsverken, handelskammare

och enskilda korporationer framställts mot de sakkunnigas förslag, hava

enligt min mening av de sakkunniga i deras den 31 januari 1919 avgivna

påminnelser blivit övertygande bemötta. Den av de sakkunniga

förebragta utredningen synes mig vara tillräckligt uttömmande för ett

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Maj:ts proposition Nr 287.

bedömande av de med rusdrycksförsäljningsförordningens genomförande

förenade ersättningsspörsmål. Vad särskilt beträffar det framställda kvävet

på att de av ifrågavarande förordning berörda näringsgrenarna skulle

beredas särskild representation vid den närmare prövningen av ersättningsspörsmålcn

må framhållas, att ''dessa näringsgrenar såväl genom

ingivandet av framställningar till de sakkunniga som ock genom muntliga

förhandlingar beretts tillfälle att utförligt framhålla sina synpunkter.

Då därjämte, sedan de sakkunnigas betänkande avgivits, ytterligare för

frågan belysande uttalanden gjorts av i ämnet intresserade korporationer,

synes någon ytterligare utredning ej vara erforderlig, innan riksdagen

tager ståndpunkt i ersättningsspörsmålet. Ett undanskjutande av detta

ståndpunkttagande genom företagande av en ny utredning av eu

sådan centralkommission, som av ämbetsverken föreslagits, synes mig

icke böra ifrågakomma. De ersättningsfrågor, för vilkas lösning ämbetsverken

funnit en centralkommission särskilt påkallad, äro nämligen icke

av sådan natur, att tillsättandet av en dylik kommission härför kan

anses vara erforderligt.

Ifrågavarande ersättningsfrågor beröra, såsom förut erinrats, dels

innehavare av rättigheter att till avhämtning försälja vin i förening med

annan handel -—- här nedan kallade specerihandlare —• dels ock innehavare

av rättigheter att försälja brännvin eller vin till avhämtning utan

samband med annan handel ävensom handelsresande, tjänstemän, arbetare

och agenter inom vin- och spirituosahanteringen. Jag kommer i det

följande att var för sig behandla sagda ersättningsfrågor, vilka visat

sig vara de mest omstridda, för att därefter övergå till övriga ersättningsspörsmål.

IT. Ersättningsfrågan för speceri- och diversehandlare.

Jämlikt bestämmelserna i 13 § av 1905 års vin- och ölförsäljningstörordning

meddelade länsstyrelserna tillstånd att till avhämtning försälja

vin eller Öl. Enligt 17 § av samma förordning gällde sådant

tillstånd tillsvidare och så länge länsstyrelsen icke funne skäl återkalla

detsamma. Dylikt beslut om återkallelse fick icke överklagas. Av befogenheten

att återkalla meddelat tillstånd ha länstyrelserna också ofta

begagnat sig. År 1913 skedde i Stockholm dylik indragning i betydande

omfattning och särskilt har under kristiden förekommit, att å skilda

orter ett stort antal rättigheter av denna art återkallats. Så har exem
-

s. 20 Kontrollera mot PDF

Sakkunniga.

20 Ku/tgl. Maj ds proposition Kr 287.

] »elvis varit fallet med samtliga de inom Norrbottens län meddelade

rättigheter. Vid sådana tillfällen har fråga aldrig väckts om utgivande

av ersättning- åt de härigenom drabbade.

Enligt den nya försäljningsförordningen kan sådant tillstånd icke

meddelas, och den omhandlade försäljningsverksamheten kan sålunda

icke vidare utövas.

Beträffande dessa innehavare av vinförsäljningsrättigheter anförde

de sakkunniga:

»Den grupp näringsidkare, om vilken här närmast är fråga, är den s. k.

kolonial varu-, speceri- eller diversehandeln. Från representanter för denna kategori

hava ett stort antal framställningar om ersättning till de sakkunniga inkommit, varjämte

dem även beretts tillfälle att vid sammanträden med de sakkunniga muntligen

frambära sina synpunkter.

I dessa framställningar och förhandlingar, där fråga i främsta rummet varit,

om den med kolonialvaruhandeln förenade handeln med vin, har framhållits, att en

dylik kombination förutsatte särskilt kvalificerad utbildning hos den. som handhade

vinhandeln ävensom särskilda för ändamålet inrättade lagerlokaler m. m. Följaktligen

hade innehavaren av sådan handel måst förskaffa sig därför erforderlig utbildning

eller anställa speciellt utbildad personal samt föranstalta om särskilda anordningar.

Redan på dessa grunder hade vinhandeln för ifrågavarande affärer stor betydelse,

och denna ökades i samma mån som affärens omsättning grundade sig på

vinhandeln. Denna, som gåve en väsentligt högre avkastning än kolonialvaruhandeln,

vore i ett stort antal fall en nödvändig förutsättning för affärens bestånd.

Även där så icke vore fallet, tillskyndades affärsinnehavaren genom att frånhända»»

behörigheten att idka vinhandel en avsevärd minskning i sin inkomst och eu därtill

svarande nedgång i värdet av den innehavda handelsrörelsen. Jämväl borde betonas,

att rätt till sådan handel givits varje köpman, som gjort sig känd för redbarhet

och ordentlighet och erhållit respektive kommunala myndigheters förord till

erhållande av sådan rätt, vadan man i allmänhet utgått från, att rättigheten utan

vidare skolat vid förfall förnyas och sålunda snarast varit att betrakta såsom avformell

natur.

Av den utredning, som av representanter för denna näring förebragts och

vilken vid de nu refererade förhandlingarna åberopats, framgår, att omsättningen a

kolonialvaruhandlandenas vinförsäljning under normala år endast i undantagsfall

synes ha uppgått till mer än 10 % å affärens hela omsättning och ofta sannolikt

stannat väsentligt under denna siffra. Vinsten å denna del av hanteringen har

i utredningen eller de muntliga meddelandena i allmänhet ej närmare preciserats

än till ett angivande av det belopp, till vilket bruttoförtjänsten å vinförsäljningen

uppgått. Det är emellertid uppenbart, att denna siffra icke utan vidare kan godtagas

såsom belysande för den andel i affärens hela verkliga vinst, som faller på nämnda

gren av försäljningen. De anförda siffrorna hänföra sig, såvitt av det tillgängliga

materialet kan bedömas, allenast till en råvinst, beräknad utan avdrag för allmänna

handelsomkostnader o. d., vilka givetvis måste belasta jämväl denna del av omsättningen.

Tages hänsyn till denna omständighet, måste således de här meddelade

siffrorna reduceras, i vissa fall sannolikt ganska avsevärt. En omjustering av

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kanyl. Maj.is proposition Nr 287.

denna art torde giva vid handen, att i allmänhet allenast i undantagsfall över 10 \

av affärens hela verkliga nettovinst under normala år faller på vinförsäljningen.

Ett visst fog må visserligen förefinnas för påståendet, att en minskning av

vinsten, motsvarande sistnämnda siffra, kan för en del smärre, mindre livskraftiga

företag vara av betydelse. Men det torde näppeligen med skäl kunna göras gällande,

att denna eventuella minskning ens för företag av denna art kan bliva så

kännbar, att den allvarligt äventyrar affärens fortsatta bestånd. I stället torde

böra framhållas, att just kolonialvaruhandeln åtminstone under vanliga förhållanden

med dess rika mångfald av försäljningsartiklar synes äga de bästa förutsättningar

att använda den del av driftskapitalet, som kan ha varit engagerat i

vinhandeln, för utvidgande av handeln med andra varor eller upptagande av

nya artiklar, där god avkastning skall kunna ernås. Detta gäller icke minst eu

del relativt större affärsföretag inom branschen, för vilka vinhandeln absolut taget

måhända betytt mera, men vilka, sedan denna rörelse måste upphöra, tack vare

sin goda organisation och i allmänhet högre standard sannolikt utan svårighet skola

visa tillräcklig anpassningsförmåga efter de nya förhållandena.

Det torde i fråga om kraven på ersättning till denna hantering för befarad

minskad avkastning efter vinförsäljningens upphörande icke heller böra förbises,

att, då av näringens representanter såsom preeedensfall hänvisas till de bestämmelser,

som av riksdagen godkänts för ersättning åt grossister inom tobakshandeln

i samband med tobaksmonopolets genomförande, såsom en uttrycklig förutsättning

för rätt till dylik ersättning föreskrivits, att omsättningen av tobaksvaror skulle

ha utgjort minst 25 % av företagets hela omsättning. I detta fall, då det gällde

inskränkning i den enskildes rätt till visst näringsfångs bedrivande på den grund,

att staten av fiskaliska skäl ansåg sig böra övertaga dess ensamma utövande,

lämnade man sålunda utan varje ersättning all den vinst, som uppkommit å tobakshandel

för de affärsinnehavare, vilkas omsättning å tobaksvaror stannat under eu

fjärdedel av hela handelsomsättningen. Under sådana omständigheter torde detta

riksdagens beslut näppeligen kunna anföras såsom stöd för ersättningskrav från en

på tillfälliga rättigheter baserad rörelse, som upphör av den anledning att det

allmänna av sociala skäl genomfört en omläggning av en under årtionden omdebatterad

och med ständigt starkare restriktioner omgärdad hantering och där

omsättningssumman i förhållande till affärens hela omsättning knappast ens i något

enstaka fall torde ha uppgått till 25 procent utan sannolikt i regel stannat vida

under denna siffra.

Slutligen torde jämväl böra betonas, att, såsom redan framhållits, under kristiden

inom skilda delar av värt land den här ifrågavarande rörelsen med stöd av

statsmyndigheters beslut indragits antingen fullständigt för alla utövare av näringen

inom visst län eller viss ort av riket eller ock för ett betydande antal å samma

ort utan att därvid någon ersättning från det allmännas sida påtänkts eller ifrågasatts.

Det torde då kunna med fog betecknas såsom icke mod rättvisa och billighet

överensstämmande, om nu övriga utövare av samma hantering, vilkas rörelse

i denna del på grund av statsmakternas beslut måste upphöra, skulle komma i åtnjutande

av ersättning för en indragning, som från deras kollegers sida icke ens

föranlett någon framställning om ersättning och än mindre givit anledning till utbetalande

av eu sådan.

De sakkunniga finna sig på grund av anförda skäl icke kunna föreslå den

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Ev »er valla n

av lierr Borell.

Sverige.s minuthandlare

s

riksf&rbun d.

Kungl. Majits ''proposition Nr 287.

bär behandlade gruppen till erhållande av ersättning på grund av att vinhandeln

för dem måste upphöra vid den nya lagstiftningens ikraftträdande.»

Beträffande deri försäljning av skattepliktiga maltdrycker, som utövats

av åtskilliga specerihandlare dels i, dels utan samband med vinförsäljning

anförde de sakkunniga:

»Av det statistiska material, som av näringens representanter åberopats,

synes framgå, att å vissa orter en del till minuthandlareorganisationen hörande företag

försålt maltdrycker i en relativt betydande omfattning. De sakkunniga vilja

med avseende på hela spörsmålet om ölförsäljningen till avhämtning hänvisa till

vad som här ovan och i det följande uttalas rörande ölutskänkningen och sålunda

framhålla att, då jämväl denna fråga är beroende av huruvida det för innevarande

riksdag framlagda förslag till bestämmelser om försäljning av pilsner antages samt

av hur dessa bestämmelser och den nya försäljningsförordningen överhuvud komma

att tillämpas, det icke nu är anledning att uttala sig om huruvida och i hvad mån

ersättning bör utgå till de näringsidkare, vilka försälja Öl till avhämtning.»

Till de sakkunnigas betänkande i denna punkt var fogad en reservation

av herr BoreIL som förklarade sig icke kunna biträda den uppfattning,

majoriteten av de sakkunniga i det föreliggande spörsmålet

uttalat samt anförde vidare:

»Den av representanterna för dessa näringsidkare förebringade utredningen

synes mig giva vid handen, att den minskning i handelsvinst och därav följande

nedgång i värdet av innehavd handelsrörelse, som måste uppkomma till följd av

rättighetens upphörande, för åtskilliga av dem kommer att bliva synnerligen kännbar.

Vid sådant förhållande borde, enligt min mening, de sakkunniga hava till

prövning upptagit frågan, i vad mån ersättning skäligen bör utgå till dem, som uti

ifrågavarande hänseende tillskyndas förlust till följd av den nya rusdryckslagstiftningen.

»

Såsom redan förut antytts, är förevarande spörsmål ett av dem,

som under ersättningsfrågans behandling väckt den största uppmärksamheten.

De yttranden, som avgivits över de sakkunnigas förslag, äro

också särskilt utförliga i detta avseende.

Sveriges minuthandlares riksförbund, gjorde i sitt till ämbetsverken avgivna

utlåtande gällande, att bestämmelsen om tillstånd av offentlig myndighet för idkande

av försäljning av vin i förening med annan handelsrörelse icke kunde anses innebära,

att tillståndet när som helst kunde godtyckligt återkallas, d. v. s. utan av tillståndsinnehavaren

given anledning. Detta syntes riksförbundet ligga i sakens natur.

En sådan uppfattning av bestämmelsen, som de sakkunniga hävdade, vore enligt

riksförbundets uttalande alldeles oförenlig med svensk rättsuppfattning och överhuvud

med varje förnuftig rättsordning, som givetvis icke kunde tåla godtycke varken

hos sina förvaltande organ eller i sina lagar. Riksförbundet bestred, att de sakkunnigas

uppfattning av denna bestämmelse riktigt återgåve lagstiftarens mening

därmed. Förbundet framhöll vidare, att de indragningar av tillstånd till vinför
-

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj.ts proposition Nr 28?.

säljning, som skedde ar 1913, jämväl föranledde framställningar till förbundet att

frambära ersättningskrav men att det vid utredning i frågan visade sig vara regel,

att indragningarna avsåge tillstånd för affärer, vilkas vinförsäljning lämnat rum

för berättigade anmärkningar. Ersättningsanspråken prövades därför sakna giltig

grund. Förbundet hade däremot icke konstaterat något fall, då indragning av tillstånd

att försälja vin synts hava varit grundat på godtycke hos vederbörande myndighet

eller eljest på korrumperad uppfattning av dennas befogenhet enligt vederbörande

författning angående handeln med vin.

I fortsättningen vände sig riksförbundet mot de sakkunnigas uppfattning angående

möjligheten för handlandena att vinna ersättning för den förlorade vinhandeln

genom att investera det genom sagda förlust frigjorda kapitalet i andra varor. De

sakkunnigas argument härför betecknades av riksförbundet såsom lösliga. Kolonialvarubranschen

erbjöde handlandena inga nya artiklar, allra minst under den närmaste

framtiden, då så gott som alla branschens artiklar vore lagda under publik

reglering och icke gåve återförsäljarna någon behållning eller ens ersättning för

distributionskostnaderna, Ej ens den kunnigaste speceri- och vinhandlare finge i

och med uppkommande behov anses vara kompetent att inom andra branscher söka

ersättning för eu tillfogad minskning i hans utkomstmöjligheter inom den egna branschen.

Det förhållandet, att vinförsäljningen under den rådande kristiden ytterligare

omgärdats med restriktioner, hade av dem, som därav drabbats, enligt vad riksförbundet

gjorde gällande, betraktats som något övergående. Detta uppfattningssätt

kunde icke vara främmande för de sakkunniga. Riksförbundet vände sig särskilt

mot, att dessa det oaktat åberopade köpmännens lojala underkastelse under ifrågavarande

restriktioner utan ersättningsanspråk såsom skäl mot ersättning till dem,

da de nu definitivt och helt och hållet frånhändes behörigheten att handla med vin.

Beträffande handeln med vin i allmänhet uttalade riksförbundet, att yrkeshandeln

genom rusdrycksförsäljningsförordningen av sociala skäl frånkändes all behörighet

att idka handel med vin. Denna skulle monopoliseras, partihandeln i realiteten

för viss trust och detaljhandeln för vissa aktiebolag. Visserligen hade ifrågavarande

trust och bolag särskilt betonade sociala syften med därav föranledda egenheter

i sina bolagsordningar, men detta uteslöte dock icke trustens egenskap av

affärsföretag i ordets fulla bemärkelse. Det kunde vid angivna förhållanden ifrågasättas,

huruvida staten verkligen hade skäl att överlämna till nämnda trust och

aktiebolag all landets vinhandel utan lämpligt vederlag, tillräckligt stort för att

bereda dem skälig gottgörelse, som gjorde förlust på ifrågavarande sociala reform.

Riksförbundet hävdade slutligen, att en affärsrörelse eller del därav vore ett

förmögeuhetsobjekt, och att ett sådant konfiskatoriskt förfarande, som de sakkunniga

förordat, måste anses oförenligt med den rättssäkerhet, som ett ordnat samhälle

borde bereda sina medborgare.

Stockholms speceriliandlar(förening gjorde gällande i huvudsak enahanda synpunkter

som Sveriges minuthandlares riksförbund. Det betonades särskilt, att

minskningen i inkomsterna genom vinhandelns bortfallande skulle, även om den utgjorde

allenast 10 % av totala nettovinsten, komma att medföra de allra största

svårigheter för handlandena inom denna bransch, vilka i allmänhet både eu blygsam

årlig inkomst. Snerigrs allmänna handel aförmiug instämde i specerihandlareföroningcns

yttrande.

Stockholms

speccrihandlare

förening och

Sveriges allmänna

handelsförening.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Handel.skawvrar.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 287.

Stockholms handelskammare framhöll, att det icke kunde anses med rättvisa

och billighet överensstämmande att allenast hänvisa speceri- och diversehandlaren

till en utvidgning av handeln med andra varor. En sådan utvidgning vore för många

utesluten, särskilt under nu rådande förhållanden. Det vore ej heller rättvist att

bedöma vinförsäljningens betydelse efter omsättningssumman, då vinförsäljningen i

många fall varit ägnad att draga kunder till firman och därigenom haft större betydelse

än som framginge av denna rörelses omfattning.

Handelskamrarna i Gävle och Karlstad, ävensom Västergötlands och Norra

Hallands handelskammare hava uttalat sig till förmån för ersättning åt specerioch

diversehandlandena på i huvudsak likartade skäl, som anförts från andra håll.

Handelskammaren i Göteborg uttalade, att även om Konungens befallningshavande

formellt ägt att indraga de tillåtelser, som meddelats speceri- och diversehandlandena

att driva handel, detta dock i realiteten icke inträffat, utan att vederbörande

gjort sig förfallen till överträdelser eller också på annat sätt visat sig

olämplig. Såväl handlandena själva som ock köpmannakåren i allmänhet hade därför

uppfattat det givna försäljningstillståndet som en välfången rättighet, vilket

bland annat tagit sig uttryck i affärens värdesättning vid densammas överlåtelse.

De under kristiden skedda indragningarna hade blott uppfattats såsom temporära.

I motsats till de sakkunniga gjorde handelskammaren gällande, att stora svårigheter

skulle möta mot att använda det ledigblivna kapitalet inom egen rörelse, då säkerligen

endast i rena undantagsfall nya, förut icke salubjudna varor skulle kunna tänkas

träda i stället för den bortfallna — och under alla omständigheter icke av så

lättarbetat och givande slag — samt en ökad omsättning av de redan förut salubjudna

varorna vore beroende av helt andra faktorer än tillvaron av mera rörelsekapital.

Handeln med viner hade dessutom lämnat en för den avsedda klassen av

handlande ovanligt stor förtjänst samt hade kunnat skötas utan särskild personal,

varför någon besparing i sistnämnda avseende icke kunde göras vid vinhandelns

bortfallande. Handelskammaren ansåg, att den nya lagen redan vid sitt ikraftträdande

i avsevärd grad skulle skada de åsyftade handlandena, och förordade, att ersättning

bereddes dem.

Beträffande dessa handlandes ölförsäljning betonade handelskammaren, att om

icke försäljningen av pilsner och skattefria maltdrycker kunde lämna ersättning för

den mistade ölförsäljningen, ersättning borde givas handlandena härför.

Östergötlands och Södermanlands läns handelskammare upptog på ett ingående

sätt till bemötande de av de sakkunniga gjorda uttalandena rörande speceri- och diversehandlandena.

Beträffande de av Konungens befallningshavande år 1913 i Stockholm

gjorda indragningarna av rättigheter fastslog handelskammaren såsom eu brist i utredningen,

att orsakerna till dessa indragningar icke angivits. Vore orsaken

den, att vederbörande vinförsäljning lämnat rum för berättigade anmärkningar, utgjorde

indragningen intet preeedensfall i förevarande sak. Beträffande indragningarna

under kristiden lämnade handelskammaren en redogörelse för tillkomsten av

de bestämmelser, varå besluten om dessa indragningar grundats, och gjorde med

anledning därav gällande, att den innebörd, de sakkunniga velat giva 17 § i vinoch

ölförsäljningsförordningen, icke kunde vara den rätta. Att de sakkunnigas

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition Nr .287. 25

tolkning icke heller överensstämde med den allmänna uppfattningen framginge

otvivelaktigt av vissa av handelskammaren refererade uttalanden från såväl länsstyrelsen

som regering och riksdag. Att handlandena under kristiden lojalt funnit

sig i skedda inskränkningar utgjorde givetvis intet prejudikat för, att staten icke

skulle vara ersättningsskyldig, då rättigheterna av annan anledning indroges.

Handelskammaren uttalade beträffande den övriga delen av de sakkunnigas

utredning i berörda ersättningsspörsmål, att den icke kunde motivera ett rent avstyrkande

utan endast utgjorde ett försök att till det obetydligaste förringa den

skada, som skulle tillfogas handlandena. Då några av uttalandena emellertid vore

synnerligen missvisande, krävde de ett beriktigande. Särskilt vände sig handelskammaren

därvid mot de sakkunnigas uttalanden angående handlandenas möjligheter

att utvidga sin handel på andra områden, och påvisade ur olika synpunkter omöjligheterna

härav.

Kommerskollegium och socialstyrelsen anförde rörande frågan om

ersättning till speceri- och diversehandlande för mistad vinförsäljningsrättighet

följande.

»De sakkunniga hava, med undantag av herr Borell, funnit sig icke kunna

föreslå ersättnings utgående till innehavare av rättigheter att till avhämtning försälja

vin och Öl i förening med annan handel för dem frånhänd rätt att sälja vin.

Ifråga om de sakkunnigas skäl härför vilja ämbetsverken — — — — — —

— — — — — till en början fästa uppmärksamheten på den bristande utredningen

rörande den ekonomiska innebörden för handlandena av förlusten utav vinhandeln.

De sakkunnigas antaganden i denna del hava, med hänsyn till näririgsidkarnas egna

uttalanden och så länge en belysande utredning i ämnet saknas, icke synts ämbetsverken

övertygande. Det förefaller, som om de sakkunniga i sina uttalanden rörande

nu ifrågavarande grupp av näringsidkare ej tagit tillräcklig hänsyn till denna

närings genomsnittliga ekonomiska läge och de förutsättningar, under vilka handlandena

arbeta såväl under normala förhållanden som i synnerhet under nu rådande

kristid.

Som särskilt belysande i förevarande avseende må erinras om de sakkunnigas

uttalanden rörande möjligheten för handlandena att i allmänhet kunna erhålla

ersättning för den mistade vinhandeln genom utvidgning av rörelsen i övrigt.

I verkligheten synes det enligt den numera förebragta utredningen förhålla

sig för småhandelns vidkommande så, att på grund av den starkt genomförda specialiseringen

inom olika branscher och konkurrensen handlandena emellan det icke

föreligger möjlighet för dem att utan väsentliga svårigheter företaga utvidgning avrörelsen

till annan bransch. Vad prisfrågan beträffar torde de köpmän, vilkas ersättningsfråga

nu är å bane, redan under normala förhållanden med hänsyn till såväl

den stora inbördes konkurrensen som konkurrensen från samköpslag, kooperativa

affärsföretag och grosshandelns avläggare på minuthandelns område ingalunda hava

medel i sin hand att utöva ett sådant godtyckligt inflytande på prisbildningen, att

de, såsom do sakkunniga velat göra gällande, utan vidare skulle genom prisförhöjningar

på andra varuslag kunna göra sig betäckta för sina genom den mistade

minuthandeln minskade inkomster. Härtill komma vad kristiden beträffar do högst

kännbara inskränkningar, som handlandena delvis genom statens egna åtgöranden

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 sand. 219 höft (Nr 287). \

Ämbetsverken

.

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition Nr 287''.

fått vidkännas såväl ifråga om vinstberäkning som varuomsättning. Xu anförda

förhållanden anse ämbetsverken böra i så måtto givas ett avgörande inflytande på

den nu föreliggande ersättningsfrågan, som de utan vidare torde — i motsats till

vad de sakkunniga anfört — giva vid handen, att handlandena regelrätt icke heller

under normala förhållanden torde kunna finna ersättning för den mistade vinhandeln

genom en utvidgning av sin rörelse i övrigt. Dessa förhallanden tillmäta ämbetsverken

så stor betydelse vid frågans bedömande, att de enligt ämbetsverkens asikt

berättiga till undanröjande av eljest möjligen befintlig tvekan om ersättning åt denna

grupp näringsidkare. .

I detta sammanhang vilja ämbetsverken särskilt upptaga till bemötande vissa

uttalanden, som gjorts, innefattande en jämförelse mellan den nu föreliggande ersättningsfrågan

och den ersättning, som medgivits vissa grossister inom tobaksbranschen

i samband med grosshandelns inlösning. Det har från de sakkunniga^

sida framhållits, att förutsättningen för sådan ersättning varit, att omsättningen av

tobaksvaror utgjort minst 25 % av företagets hela omsättning. Av denna anledning

kunde enligt de sakkunnigas mening beslutet om sistnämnda ersättning icke

anföras såsom stöd för ersättningskrav för raistningen av vinhandeln, vars omsättning

sannolikt i regel stannat vida under 25 % av hela handelsomsättningen.

Så till vida dela ämbetsverken de sakkunnigas uppfattning, att beslutet om

ersättning åt tobaksgrossisterna icke kan åberopas som stöd för ersättningsanspråk

av nu förevarande beskaffenhet. Men ämbetsverken vilja jämväl betona, att en

jämförelse mellan de båda ersättningsfrågorna icke heller kan — såsom de sakkunniga

velat göra gällande — motivera en avvisande ståndpunkt gentemot minuthandlandenas

anspråk på ersättning för den förlorade vinhandeln. Härutinnan torde

allenast kunna hänvisas till den omständigheten, att det i ena fallet rörde sig om

handel en gros, medan det i andra fallet gäller minuthandel. På grund av minuthandlandenas

i regel bristande kommersiella allmänutbildning torde stora svårigheter

möta för dem att utsträcka sin verksamhet utöver det område, de genom sitt arbete

lärt sig behärska. Därtill kommer minuthandlandenas ofta nog jämförelsevis svaga

ekonomiska ställning, som gör att även en ringa omsättningsminskning torde kunna

vara av avgörande betydelse för rörelsens bestånd. Bland orsakerna härtill kunna

nämnas dels den genomsnittligt låga handelsvinsten å standardvarorna, som numera

utgöra företagens huvudsakliga försäljningsobjekt, dels den relativt obetydliga handel.''- omsättning, vartill minutaffärerna i regel nå upp. Om därför den nu ifrågavarande

orosättningsminskningen för minuthandlandena relativt taget ma vara mindre än de

angivna 25 % , torde dock enligt ämbetsverkens mening den absoluta förlusten

i flertalet fall bli väsentligt mera kännbar för minuthandlandenas personliga ekonomi

än vad den skulle varit för grosshandelns utövare.

Med hänsyn härtill anse ämbetsverken, att behandlingen av frågan om ersättning

åt speceri- och diversehandlare för mistning av vinhandelsrättigheter icke

bör göras beroende av de grunder, som fastställts i annat sammanhang och andel

principiellt andra förutsättningar, än som gälla här ifrågavarande näringsverksamhet.

Vad angår de sakkunnigas uttalanden därom att, då under kristiden den här

ifrågavarande rörelsen varit föremål för inskränkningar och indragningar utan att

ersättning från det allmännas sida påtänkts eller ifragasatts, det icke vore rättvist

eller billigt, att kvarvarande utövare av samma hantering skulle få ersättning vid

utfärdandet av allmänt förbud för detsammas fortsatta bedrivande, vilja ämbets
-

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Maj:ts proposition Nr 287.

verken göra gällande, att av statsmakterna beslutade åtgärder, som betingats av

nu rådande krisförhållanden, icke böra få tillmätas betydelse för reglerandet av den

normala utvecklingen inom näringslivet. Lika väl som den lojala medborgaren

finner sig i de inskränkningar och ekonomiska svårigheter, som kristiden medför

och som drabba alla samhällets medlemmar i stort sett, lika naturligt är det, att

han skall känna sig orättvist behandlad, om han blir utsatt för ett särskilt mot

hans verksamhet riktat ingripande, som sträcker sig utöver all framtid och till tider,

dä inskränkningarna för samhällets övriga medlemmar upphört. Sådant kan ej vara

väl förenligt med social rättvisa. Med en tillämpning av den ena eller andra uppfattningen

i nu angivna avseende äro förknippade konsekvenser av sådan vittgående

innebörd för näringslivet i dess helhet, att de undersökningar, som böra föregå ett

antagande av det utav de sakkunniga angivna åskådningssättet, ovillkorligen böra

givas ett djup och ett innehåll av väsentligt större omfattning än som blivit fallet

i den nu verkställda utredningen. En tillämpning på nu ifrågavarande spörsmål av

den utav de sakkunniga angivna uppfattningen skulle med hänsyn till statens nuvarande,

av förhållandena betingade vidsträckta ingripanden i näringslivet till en

början skapa ett osäkerhetstillstånd, som vore ägnat att medföra allvarlig skada

inom olika områden av handel och industri. Då härtill kommer, att en prövning

enligt behöriga grunder av frågan om ersättning jämväl åt dem, som redan fått

lida intrång i sin rörelse, icke torde möta några svårigheter av oöverstiglig beskaffenhet,

finna ämbetsverken de sakkunnigas nu angivna skäl mot ersättning till handlandena

icke vara antagligt.»

I sina över ämbetsverkens utlåtande avgivna påminnelser anförde

ersättningssakkunniga följande :

»Den väsentligaste meningsskiljaktigheten framträder, som ovan antytts, med

avseende på speceri- och diversehandelns ersättningskrav för den förlorade vinhandeln.

Dessa krav ha de sakkunniga icke funnit sig kunna tillmötesgå, medan det

vill synas som om ämbetsverken vore av den uppfattningen, att ersättning till

denna kategori borde utgå. De sakkunniga vilja icke här ingå på ett närmare bemötande

av de skäl. som av ämbetsverken anförts till stöd för deras uppfattning,

så mycket mindre som samtliga dessa skäl tidigare anförts av näringens egna representanter

och sålunda redan av de sakkunniga vid deras förslags avgivande vunnit

nödigt beaktande. Då emellertid ämbetsverken synas lägga särskild vikt därpå, att

tillräcklig utredning enligt deras mening icke verkställts rörande den ekonomiska

innebörden för handlandena av förlusten utav vinhandeln, så vilja de sakkunniga i

detta hänseende dels hänvisa till vad härom ovan anförts, dels ock framhålla, att

de sakkunnigas på det förebragta materialet grundade uppfattning, att i allmänhet

allenast i undantagsfall över 10 % av här ifrågavarande affärers hela verkliga

nettovinst under normala år fallit på vinförsäljningen, icke i något fall blivit emotsåg t.

Härmed synes de sakkunniga fullt tillräcklig klarhet ha vunnits rörande spörsmålet

om vinhandelns ekonomiska betydelse för diversehandeln.

Ehuru på frågan icke inverkande tillåta sig de sakkunniga i detta sammanhang

särskilt påpeka ett misstag, vartill ämbetsverken i sitt utlåtande gjort sig

skyldiga. Det heter däri, att specerihandlandena ''såsom de sakkunniga velat göra

gällande, utan vidare skulle genom prisförhöjning på andra varuslag kunna göra

Kr sätt tung asakkunniga.

s. 28 Kontrollera mot PDF

yttrande av

herr Borell.

Sveriges köpmannaförbund.

28 Rungl. Majds proposition Nr :287.

sig betäckta för sina genom den mistaöe minuthandeln minskade inkomster’. De

sakkunniga ha icke gjort något dylikt uttalande. Däremot framkastades saken såsom

en möjlighet under förhandlingarna med de ersättningssökande specerihandlandena.

Att det oaktat uttalandet icke förekommer i sakkunnigas betänkande, bordo

för den uppmärksamme läsaren klargjort, att de sakkunniga icke funnit tanken tillräckligt

bärande.»

Under hänvisning till det vid ersättningssakkunnigas den 14 maj 1918 dagtecknad

betänkande fogade särskilda uttalande rörande ersättning till speceri- och diversehandlandena

för rnistad rätt att försälja vin, uttalade herr Borell såsom sin åsikt

att ämbetsverkens anmärkning, såvitt den avsåge dessa näringsidkares anspråk, voro

berättigad. I de synpunkter, ämbetsverken anfört rörande frågan om ersättning

till dem, instämde han i huvudsak. Det syntes honom angeläget, att den obillighet,

som de sakkunnigas ställningstagande till deras ersättningsanspråk innebar, undanröjdes,

och att ersättning bereddes dem för liden förlust. Att denna för åtskilliga

av dem vore synnerligen kännbar, ansåg han vara ådagalagt av vad vid de sakkunnigas

sammanträden med representanter för dessa näringsgrenar förekommit.

I en den 11 november 1919 dagtecknad framställning har Sveriges köpmannaförbund

genom särskilda kommitterade för vinersättningsfrågans ordnande

framhållit. att ersättningsfrågan i nu befintligt skick från berörda näringsidkare>

synpunkt sett vore högst otillfredsställande utredd. Att speceri- och diverseliandiandena

genom mistningen av rätt till handel med vin lidit förlust, syntes samtliga,

som haft med utredningen att göra, vara överens. Asikterna brötos först vid uppskattning

i procenttal av denna förlust och den frågan vore av sekundär betydelse.

Det till besvarande föreliggande huvudspörsmålet vore. om ersättning skulle beviljas

eller ej. Kommitterade fortsatte därefter:

»Man invänder, att beslutet om ersättning låt tobaksgrossisterna icke kan i

nu föreliggande fråga åberopas såsom stöd för vårt krav pa ersättning, därför att

förutsättningen för en sådan varit att omsättningen av tobaksvaror utgjort minst

25 % av företagets hela omsättning.

Väl må vara, att jämförelsen i det stycket haltar något, men i ett avseende

gäller den dock för god, nämligen därutinnan att genom ersättningen till tobaksgrossisterna

dock fastslagits principen, att ersättning bör givas, då genom statligt

ingrepp en hel klass av medborgare fråntagits en förut innehavd, tillit lojal förvärvsmöjlighet.

Och för övrigt, vart skulle det föra hän inom hela vårt samhällsliv,

om envar utövare av en handelsverksamhet, ett yrke o. s. v. alltjämt skulle

hava ett sådant hot hängande över sig, att när som helst ett av staten gynnat

affärsföretag kunde betaga honom rätten att fortsätta sin verksamhet helt eller delvis

och detta utan att giva någon som helst satisfaktion. Och huru kan man såsom

ersättningsmöjlighet komma och hänvisa till ytterligare utvidgning av rörelsen

i övrigt. Den, som så talar, har ingen aning om konkurrensen småhandlandeua

emellan, om den på alla handeisområden gällande specialiseringen, om kooperativa

sammanslutningars inflytande på de enskilda handlandenas omsättning otc. Vi köpmän,

vi veta granneligen vad vi förlorat, då oss fråntogs vår gamla rätt att sälja

vin, och vi veta tyvärr alltför väl, att under en oöverskådlig framtid ger oss det

allmänna affärslivet ingen möjlighet att genom vår kvarvarande rörelse taga igen

det förlorade. Genom konkurrensen och de allt talrikare kooperativa inköpssammanslutningarna

hava vi i realiteten såväl nu som under normala affärstider absolut

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 278. 29

förtagits affärsmöjligheten att genom prisförhöjningar på andra varor o. d. bereda

oss ersättning för den ytterst kännbara förlust vi lidit.

Ersättningssakkunniga säga, att vi ej kunna pretendera någon ersättning därför,

att vår rätt att sälja vin givits oss endast tills vidare. Men är verkligen en

sådan bevisföring grundad ens på i juridiskt formellt hänseende fullt bärkraftiga

premisser? Under en lång följd av år har på grund av denna tillsvidarerätt den

lojala handlanden tryggt utövat sin handel. I det allmänna medvetandet har ingått

såsom något fullkomligt visst, att så länge icke ett olämpligt handhavande av handelsrätten

diskvalifierat köpmannen, så länge får han också behålla sin välfångna

rätt. Aldrig har val någon förrän nu velat inlägga någon som helst annan betydelse

i lagstiftarens ord tillsvidare'', och ej heller nu torde lagbudet kunna tolkas annorlunda,

då i administrativ praxis ''tillsvidaretillstånd’ anses som tillstånd för all

framtid och som motsats till tillstånd för viss angiven tid, exempelvis 1, 2, 3 etc. år.

De inskränkningar, som under rådande kristid eller för visst område i vårt

land genomförts uti ifrågavarande handelsrättighet, kunna härvidlag enligt vår mening

icke åberopas såsom bevisskäl, ty vad som sker under onormala tider och av särskilda,

utomordentliga faktiska förhållanden betingade skäl torde aldrig kunna in

rangeras i en bevisföring, som gäller reglering framåt för all framtid. Om vinhandeln

inskränkes under en hela världen övergående kristid, så torde däremot intet

vara att invända; om en ''klumpindragning'' av rättigheter vidtages inom vissa län.

där vinhandeln sköttes så, att den medfört sociala vådor genom urartande till handel

med mindervärdiga varor, som fått ersätta spritdrycker, så torde däremot en sådan

indragning vara fullt berättigad, men dessa inskränkningar eller förbud äro dock

endast undantag, som aldrig torde kunna åberopas såsom allmängiltiga skäl mot

hela vårt lands lojala specerihandlarekår.

Huru denna fråga än skärskådas, kunna vi icke övertygas om annat än att

vårt ersättningskrav dels är ur såväl juridisk som moralisk synpunkt berättigat,

dels ock är genom precedensfall i princip redan förut av statsmakterna godkänt.

Åtminstone bör väl vårt krav vara så väl grundat, att det må anses värt

en allsidigare och sakkunnigare prövning, än som ägnats detsamma.

Inom 1917 års ersättningssakkunniga linnes dock ingen representant för våra

intressen. 1 realiteten hava av ersättningssakkunniga våra framställningar i hithörande

frågor enligt vår mening icke ingående behandlats, och av allt att döma

ej underkastats den objektiva prövning vi anse oss ha rätt att påfordra. De sammanträffanden

med sakkunniga, som för oss arrangerades, voro få och därvid förda

förhandlingar så knapphändiga, att intet positivt resultat därav var att vänta.

Det statistiska material, som av sakkunniga för här ifrågavarande ärendes bedömande

använts, har också varit alltför obetydligt och föga belysande för frågans

allsidiga och objektiva prövning.

De kungl. förordningar, som ifråga om försäljning av rusdrycker utfärdats,

grunda sig på 1917 års riksdags beslut, framkommet genom det av bevillningsutskottet

framställda sammanjämkningsförslaget. Vid avgivande av detta förslag

hemställde utskottet, att riksdagen måtte i sin skrivelse till Kungl. Maj:t — med

framhållande av att genomförandet av den ifrågavarande lagstiftningen uppenbarligen

komme att föranleda ersättningsanspråk, ävensom med erinran därom, att Kungl.

Maj:t och riksdagen förutsett sådana framtidsanspråk och i främsta rummet för att

möta dem bildat statsverkets fond av rusdrycksmedel — uttala sin förvissning, att

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kung!. Majds proposition Nr 287.

Kung!. Maj:t komme att låta verkställa utredning av frågan i vad man ersättning

borde utgå. Detta bevillningsutskottets förslag blev av riksdagens båda kamrar

bifallet.

Vi hålla före, att sådan utredning skett angående de nya rusdrycksförordningarnas

inverkan på vissa kategorier samhällsmedlemmar, som förut arbetat i

branschen och därav haft sin bärgning, men vi våga bestämt förneka, att en sakkunnig,

fullt objektiv och allsidig utredning förebragts i frågan om det berättigade

i speceri- och diversehandlandenas krav på ersättning för mistningen av rätt att

försälja vin. Och vi vilja i detta sammanhang kraftigt framhålla, att liksom staten

utan tvivel beredes avsevärda inkomster genom den rena rusdryckshandelns övertagande,

så kommer helt visst också monopoliseringen av vinhandeln att tillföra

staten stora vinstmöjligheter. Har staten i förra fallet med reell valuta gottgjort

vederbörande handlande och personal, så måste för en logiskt tänkande människa

det stå klart, att även i senare fallet satisfaktion skall givas. Och härvid får ej

ett formalistiskt bedömande av ett lagstiftarens ord — ''tillsvidare'' — vara avgörande,

utan ordet måste ses i sitt kausalsammanhang. Andemeningen i lagbudet måste

vara avgörande, ty eljest blir utan tvivel högsta rätt den största orätt.

Vi hänvisa till vad som i enligt vår mening synnerligen välmotiverade uttalanden

över ersättningssakkunnigas utredning anförts av Kommerskollegium och

Socialstyrelsen och för övrigt andra myndigheter och korporationer, som blivit i

saken hörda, och instämma vi helt i häradshövding Borells från övriga ersättningssakkunniga

avvikande votum.

Yad sålunda i frågan anförts, tillåta vi oss i underdånighet andraga som

skäl för vårt yrkande om tillsättande av en ny kommission för granskning av hithörande

ersättningsfrågor, och kunna vi icke underlåta upprepa vad kommerskollegium

och socialstyrelsen därvidlag anfört att det erfordras hänsynstagande

till billighetssynpunkter" samt att ''det kan ifrågasättas huruvida det är lämpligt

att över huvud taget fastslå alltför rigorösa generella principer’.

Först genom tillsättande av den utav ämbetsverken föreslagna centralkommissionen.

vari givetvis av oss företrädda näringsidkare böra vara representerade, och

sedan utredning av de enskilda handlandenas anspråk och granskning av dessas

befogenhet skett, kan enligt vår bestämda mening den allsidiga utredning anses

|p* verkställd, varom 1917 års riksdag gjort framställning.»

Departements- Do speceri- och diversehandlande, som haft rätt att till avhämt
ning

sälja vin eller Öl, hava utövat försäljningen på grund av särskilt

av länsstyrelsen meddelat tillstånd jämlikt 13 § i förordningen den 9

juni 1905 angående försäljning av vin och Öl. Over gjord ansökan om

erhållande av dylik rättighet hördes i annan stad än Stockholm magistraten

och på landet kommunalnämnden och kommunalstämman; om

nämnd och stämma vore ense att avstyrka sökt rättighet, kunde densamma

av länsstyrelsen icke beviljas. Med avseende å tiden för giltigheten

av dylik rättighet föreskrevs i 17 § av nyssberörda förordning, att

den skulle meddelas att gälla tillsvidare och så länge länsstyrelsen icke

tunne skäl återkalla densamma. Vid framläggandet av förslaget till berörda

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Kungl. Maj:ts proposition Nr 278.

vin- och ölfor sälj ningsförordning anförde, enligt vad det till propositionen

nr 101 vid 1905 års riksdag fogade utdraget nr statsrådsprotokollet

över finansärenden den 31 mars 1905 utvisar, dåvarande chefen

för finansdepartementet att, när ett tillstånd meddelats att gälla »tills

vidare», läge dåra ti, att den, som meddelat tillståndet, kunde återkalla

detsamma, när skäl därtill ansåges föreligga. Uttryckligt stadgande

därom hade införts i 17 §. Rättighetsinnehavaren kunde sålunda bliva

förlustig sin försäljningsrätt utan att hava på något sätt missbrukat

densamma. Anledningarna till återkallelsen kunde vara helt andra, däribland

exempelvis att försäljningen, oaktat den sköttes på ett fullt

oklanderligt sätt, ändock av andra orsaker visade sig skadlig.

Såsom framgår av det nu anförda, torde berörda, »tills vidare»

meddelade rättigheter, få anses hava haft en mycket osäker grund. De

uttalanden, som av åtskilliga korporationer gjorts av den innebörd, att

ifrågavarande rättigheter skulle vara att anse som »välfången rätt» och

att köpmannen skulle få behålla dessa rättigheter så länge icke ett olämpligt

handhavande av handelsrätten diskvalificerat honom, sakna således

stöd i den till grund för ifrågavarade författningsrum liggande motiveringen.

Av densamma framgår ju otvetydigt, att återkallelse av försäljningsrätt

kunde äga rum jämväl när försäljningen sköttes oklanderligt,

eller med andra ord på grund av förhållanden, över vilka försäljaren

icke själv kunde bestämma. Bland dylika förhållanden stodo givetvis

i främsta rummet de sociala förhållandena, vilka, såsom erfarenheten

visat, kunnat göra det påkallat att å en ort eller inom större områden

indraga vin- eller ölförsäljningsrättigheter, vilka utövats utan anmärkning.

Det är också med hänsyn till den säregna beskaffenheten av ifrågavarande

rättigheter, som under kristiden upprepade indragningar ägt

ruin. Sålunda stadgades genom kungörelsen den 15 februari 1916 (nr

26) angående vissa inskränkningar i detaljhandeln med brännvin samt

försäljningen av vin eller öl, att försäljning till avhämtning av vin icke

(inge bedrivas i öppen bod i samband med handel med andra varor än

alkoholhaltiga eller tillagade alkoholfria drycker eller svagdricka med

mindre efter kungörelsens ikraftträdande länsstyrelsen på därom gjord

ansökan funne anledning medgiva undantag. Hade undantag medgivits,

skulle det återkallas, där det visade sig, att vin, som försåldes,

genom sin prisbillighet i förening med hög alkoholhalt eller av annan

dylik anledning uppenbarligen vore ägnat att för allmänheten såsom

berusningsmedel ersätta spritdrycker. 1 kungörelsen den 3 november

1916 (nr 448) upprepades den nyssnämnda bestämmelsen och föreskrevs

tillika, att vid prövning av ansökan att fortfara med försäljningen

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungi. Maj:ts proposition Nr 287.

länsstyrelsen skulle taga särskild hänsyn dels, därest sökanden förut

utövat sådan försäljning, till nämnda försäljnings omfattning i och för

sig och i förhållande till sökandens rörelse i övrigt ävensom till den

omständigheten, huruvida försäljningen givit anledning till anmärkning,

dels ock till försäljningslokalens läge ur ordningssynpunkt. Den genom

ovanberörda kungörelser gällande begränsningen av den vinhandel, som

utövats i förening med annan handel, upprätthölls i kungörelsen den

22 september 1917 (nr 616) angående vissa inskränkningar i detaljhandeln

med brännvin samt försäljningen av vin eller Öl. Då denna

kungörelse gällde till dess rusdrycksförsäljningsförordningen den 1

januari 1919 trädde i kraft, hava sålunda de handlande, som icke lingo

sina rättigheter förnyade genom särskilt av länstyrelsen lämnat medgivande,

redan under loppet av år 1916 upphört med utövandet av vinhandeln.

Någon uppgift beträffande dessa handlandes antal finnes icke

tillgänglig, men man torde kunna erhålla en ungefärlig bild av den

ständigt fortgående minskning, som deras antal varit underkastat, om

man jämför antalet dylika handlande år 1911 och år 1918. Uppgifter

beträffande det första året äro hämtade ur nykterhetskommitténs utredningar

del VI: 4 och för år 1919 från det material beträffande ifrågavarande

handlande, som erhållits genom det den 31 december 1918

genomförda beslaget å vin.

Lätt

Antal i kraft varande

rättigheter

Län

Antal i kraft varande

rättigheter

år 1911

år 1918

år 1911

år 1918

Stockholms stad

1,860

344

Göteborgs och Bohus län

566

172

Stockholms län ......

47

21

Älvsborgs

län ......

60

49

Uppsala

» ......

49

17

Skaraborgs

» ......

40

40

Södermanlands

» ......

49

26

Värmlands

» ......

44

19

Östergötlands

» ......

131

74

Örebro

» ......

53

17

Jönköpings

» ......

33

5

Västmanlands

» ......

41

21

Kronobergs

» ......

14

6

Kopparbergs

» ......

20

_

Kalmar

» ......

59

38

Gävleborgs

» ......

54

15

Gottlands

» ......

17

12

Västernorrland

» ......

45

19

Blekinge

» ......

97

9

Jämtlands

» ......

13

3

Kristianstads

» ......

83

52

Västerbottens

» ......

15

5

Malmöhus

»

1.386

205

Norrbottens

7> ......

15 ''

1

1 Hallands

» ......

85

50

Summa

4,882

1,220

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Kungl. Maj:ts proposition Nr 287.

Såsom framgår av denna sammanställning hava viuförsäljningsrättigheterna

noder loppet av sju år minskats till en fjärdedel. Minskningen.

torde till största delen vara förorsakad av kristidsförfattningarnas

föreskrifter, men även av tidigare, ur nykterhetssynpunkt företagna

gallringar.

Under den tidigare behandlingen av frågan om genomförande av

en ny nykterhetslagstiftning har tanken på någon ersättning till specerioch

diversehandlarna icke framställts. I det betänkande med förslag

till förordning angående försäljning av rusdrycker, som nykterhetskommittén

framlade i början av år 1914 och som varit utgångspunkten för

lagstiftningsarbetet på förevarande område, ansåg kommittén, att någon

ersättning icke borde ifrågakomma för ifrågavarande handlande. Ten

särskilt till ifrågavarande betänkande fogad utredning »Bör staten utgiva

ersättning till rusdrycksförsäljare i anledning av den förlust, som de

kunna lida genom den föreslagna försäljningsförordningens införande?»

uttalade numera professor A. V. Lundstedt, dels att något rättsligen

grundat ersättningsanspråk mot staten ej kunde uppstå i anledning av

att befogenheten att försälja vin jämlikt 13 § i vin- och öltörsäljningsförordningen

upphörde att gälla i samband med den föreslagna lagens

trädande i kraft, dels ock att någon ersättning av billigketsskäl ej gärna

kunde komma ifråga. Då tillståndet meddelats under uttryckligt förbehåll

om att när som helst kunna återkallas, hade innehavarna av

rättigheter jämlikt 13 § vin- och ölförsäljningsförordningen uppenbarligen

ej med något slags fog kunnat räkna med, att de alltjämt skulle

fa foitlara med sm försäljning av rusdrycker. Nu vore det visserligen

att förmoda, att den nya förordningen för åtskilliga av dessa rusdrycksförsäljare

faktiskt skulle komma som en överraskning. Särskilt torde

en del av dem hava vant sig vid att räkna med vinförsäljningen som en

deras oantastliga rättighet. Men detta finge bli deras ensak. Lagstiftaren

hade ej givit dem anledning att så betrakta saken. Tvärtom,

lagstiftaren hade uttryckligen tillkännagivit, att försäljningsbefogenheten

när som helst kunde upphöra. Utfärdade lagstiftaren bestämmelser

angående ersättning i anledning av den nya försäljningsförordningens

införande, erkände han därmed att de av ersättningen berörda näringsidkarna

haft något fog, att, trots lagens uttryckliga föreskrift, räkna

med försäljningens framtida befogenhet. Bestämmelser angående ersättning

skulle rent av innebära ett medgivande, att just dessa lagens bud

om att försaljningsbefogenhet blott finge meddelas tills vidare eller på

viss tid, icke behövde tagas med i räkningen utan kunde betraktas

såsom obefintliga. Det sagda föreföll professor Lundstedt vara tillräckligt,

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 sand. 243 käft. (Nr 287). 5

s. 34 Kontrollera mot PDF

34 Kungl. Maj:ts proposition Nr 287.

för att det vore alldeles uppenbart, att billigheten ej kunde fordra, att

någon ersättning i dessa fall skulle utgå från staten. Emellertid vore

de” rimligt, att också en utövare av en till sitt fortfarande bestånd oviss

näringsrätt borde ha så mycken trygghet i utövningen av sin rörelse,

att lian ej behövde riskera att i anledning av dess plötsliga olovlighet

gorå någon mera avsevärd förlust, därför att han ej hunnit sälja undan

sitt lager, innan försäljningen blivit olovlig. Någon fara i detta avseende

kunde dock ej gärna antagas föreligga beträffande dem, som drevo

utminutering av Öl eller utminutering av vin blott i förening med annan

handel. Den tid, som stode dessa till buds, innan den nya förord ningen

skulle träda i kraft, borde vara fullt tillräcklig för att förebygga förlust

av nu antytt slag.

Jämväl i den proposition, nr 242, som Kungl. Maj:t i ämnet framlade

för 1914 års senare riksdag med förslag till förordning angående

försäljning av alkoholhaltiga drycker m. m., finnas uttalanden, som

torde ådagalägga, att tanken på ersättning till speceri- och diversehandlarna

för upphävande av deras vinförsäljning vid det dåvarande ej

förefanns. Att märka är nämligen att genom de till ifrågavarande proposition

fogade förslag de ersättningsanspråk, som framställts frän åtskilliga

andra av de genom förordningen berörda näringsidkarna blivit

i en ''eller annan form tillmötesgångna. För de handlande, som bedrivit

uteslutande handel med spritdrycker eller vin, hide sålunda föreslagits

en mycket betydande övergångstid för fortsatt näringsutövning (till år

1939). Beträffande åter de handlande, som drivit vinförsäljningen i

förening med annan handel, förelåg enligt dåvarande departementschefens

uppfattning uppenbarligen icke samma skäl som i fråga om

de egentliga vinhandlandena att bereda ersättning i en eller annan form

vid den föreslagna reformens genomförande. 1 regel utgjorde här vinhandeln

en mindre betydande del av den totala varuomsättningen och

ofta motiverades dess utövning allenast av konkurrenshänsyn. Om dm

nya lagstiftningen, såsom departementschefen avsåg, bringades att träda

i krat''t°den 1 januari 1921 och intill dess vinförsäljning av ifrågavarande

art såsom hittills finge av enskilda utövas, syntes honom nog tid vara

de dåvarande innehavarna beredd att utan förlust avveckla sin rörelse

i denna del.

Ehuruväl den nuvarande rusdrycksförsäljningsförordningen trätt

i kraft den 1 januari 1919 — sålunda två år tidigare än vad ovannämnde

departementschef avsåg — är det väsentliga i hans uppfattning

tillämpligt även på den nuvarande situationen. På grund av do säregna

förhållandena under kristiden blev det möjligt för de flesta handlandena

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Kungl. Maj:ts proposition Nr 287.

att sälja slut på sina vinlager före den nya förordningens ikraftträdande,

oaktat övergångstiden blev kortare, och i de fall, där lager funnos kvar,

övertogo partihandlare eller bolag de enskilda handlandenas lager.

hrån såväl handlandenas som ämbetsverkens sida har gjorts

gällande, att de sakkunnigas utredning i förevarande avseende vore

bristfällig och att särskilt utredningen rörande den ekonomiska innebörden

för handlandena av förlusten utav vinhandeln icke synts övertygande.

Såsom de sakkunniga erinrat, har emellertid till de sakkunniga

överlämnats visst statistiskt material, som handlandena önskat skola

behandlas konfidentiellt. Detta material synes, enligt vad de sakkunniga

framhålla, vara tillräckligt omfattande för att därpå grunda den uppfattningen,

att i allmänhet allenast i undantagsfall över 10 % av här

ifrågavarande affärers hela verkliga nettovinst under normala år fallit

på vinförsäljningen. De sakkunniga hava i sina påminnelser fastslagit,

att riktigheten härav icke i något fäll blivit motsagd. Då jag i likhet med

de sakkunniga finner, att fullt tillräcklig klarhet vunnits rörande spörsmålet

om vinhandelns ekonomiska betydelse för diversehandeln, är enligt

min mening någon ytterligare utredning av ämnet i detta avseende

icke av omständigheterna påkallad.

Aven om man i likhet med ämbetsverken skulle anse, att det av

olika orsaker är förenat med svårigheter för speceri- och diversehandeln

att genom utvidgning av rörelsen erhålla ersättning för den mistade

vinhandeln, kan jag för min del icke finna, att denna omständighet

skulle på något sätt berättiga handlandena till någon ersättning. Då

viuhandeln utgjort en ringa del av deras omsättning och upplåtits till

dem på sådana villkor, att den när som helst kunde återkallas, kan jag

icke anse det rimligt, att de skulle åtnjuta någon ersättning, då denna

handel av sociala skäl förbjudes. Att det var sociala skäl, som föranledde

vinhandelns läggande under bolag, framgår otvetydigt av allt vad

som anförts under frågans förberedande behandling.

Med hänsyn till det anförda finner jag mig förhindrad att tillstyrka,

att ersättning beviljas personer, som i förening med aunan handel

jämlikt 13 § vin- och ölförsäljningsförordningen haft rätt att till avhämtning

försälja vin.

Vad därefter beträffar de handlande, som haft rätt att till avhämtning

försälja Öl, hava de sakkunniga uttalat, att då frågan om ölförsäljning

vore beroende av huruvida ett för riksdagen år 1918 framlagt

förslag till bestämmelser om försäljning av pilsner bleve antaget samt

av huru sagda bestämmelser och den nya försäljningsförordningen

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Majds proposition Nr 287.

komme att tillämpas, det icke vid det dåvarande vore anledning att uttala

sig, huruvida och i vad mån ersättning borde utgå till ifrågavarande

näringsidkare. Då numera bestämmelser antagits rörande försäljning

av pilsnerdricka, vilken dryck för närvarande ersatt ölet, och

det måste anses sannolikt, att, om tillverkning av Öl framdeles skulle

komma till stånd, ölet på grund av de strängare försäljningsbestämmelserna

för denna dryck — åtminstone vid utminutering — svårligen skulle

kunna konkurrera med pilsnerdricka, har jag ansett att några skäl icke

föreligga, som kunna påkalla ersättning till handlande för mistade ölförsälj

ningsrättigheter.

III. Den egentliga handeln med spritdrycker ocli vin.

Denna grupp innefattar dels de handlande med spritdrycker och

Vin, som drivit försäljning av sagda drycker utan samband med annan

handel, dels handelsresande, tjänstemän och arbetare inom handeln med

spritdrycker och vin, dels ock agenter inom denna bransch.

De ifrågavarande handlandena hava utövat handeln med spritdrycker

och vin på grund av överlåtelse från bolag jämlikt 17 § 2

möm. i 1905 års brännvinsförsäljningsförordning. Har handeln innefattat

enbart försäljning av vin har detta ägt rum på grund av tillstånd

enligt 13 § vin- och ölförsäljningsförordningen.

Enligt 98 § i rusdrycksförsäljningsförordningen hava nu angivna

handlande rätt att, efter anmälan hos kontrollstyrelsen, under en tid av

tre år från och med 1 januari 1919 utan särskilt tillstånd fortsätta med

försäljningen, dock allenast i den ordning, som föreskrivits för partihandlare.

Redan under aktiebolaget Stockholmssystemets första verksamhetsår

inköpte bolaget några vin- och spirituosahandelsfirmor, som av en eller

äilnan anledning upphörde med sin rörelse. Då en vinhandlare avled,

övertog bolaget av stärbhuset hyreskontraktet för affärslokalen samt

inventarierna och lagret. Den personal, som var anställd i affären och

önskade anställning hos bolaget, erhöll sådan. På den sålunda inslagna

vägen fortsatte bolaget år 1916, då fyra vin- och spirituösahandelsfirmor

övertogos. Men därjämte beträddes i slutet av år 1916 en annan väg.

Sedan nämligen år i916 den ene innehavaren i firman J. D. Gröhstedt

& C:o avlidit, bildades efter förhandlingar mellan Stockfiolmssystemet

och firmans nya ensaminnehavare ett bolag, aktiebolaget J. D. Grön
-

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Kungl. Majds proposition Nr 287.

stedt & C:o. I detta bolag, vars aktiekapital sattes till 350,000 kronor,

tecknade Stockholmssystemet samtliga stamaktier till ett belopp av 100,000

kronor, medförande majoritet å bolagsstämman, samt preferensaktier till

50,000 kronor. Å preferensaktie tick ej ntdelas mer än 7 procent

årlig ränta; vinsten i övrigt tillföll stamaktierna. Stamaktieägaren var

genom särskild överenskommelse berättigad inlösa preferensaktie till pari.

Det nybildade bolaget var att anse som ett dotterbolag till aktiebolaget

Stockholmssystemet. Det kom i det följande att utgöra förebilden

för de bolag, som under år 1917 bildades med uppgift att koncentrera

den enskilda vin- och spirituosahandeln under en mera offentlig

kontroll och med begränsad vinstavkastning. Samtidigt övertog emellertid

aktiebolaget Stockholmssystemet självt direkt åtskilliga enskilda vinoch

spirituosahandelsfirmor.

Under år 1917 var övertagandet av firmor mycket omfattande.

Det^ Grönstedtska bolaget övertog sålunda åtta firmor i Stockholm och

en firma i Malmö. Under mars månad 1917 bildades Karlshamns punschfabriksaktiebolag

på samma grunder som det Grönstedtska bolaget.

Ifrågavarande bolag övertog två firmor i Karlshamn. Under augusti

månad bildades aktiebolaget J. Cederlunds efterträdare, som övertog

firman J. Cederlund & söner. Den betydelsefullaste nybildningen på

området var emellertid aktiebolaget vin- och spritcentralen, som kom

till stånd under augusti månad 1917 och som övertog Reymersholms

gamla spritförädlingsaktiebolags reningsverksamhet. Stamaktiekapitalet

i aktiebolaget vin- och spritcentralen, 225,000 kronor, tecknades liksom

i de förut omnämnda bolagen av aktiebolaget Stockholmssystemet och

föiskaffade detta bolag pa grund av bestämmelser i bolagsordningen

majoritet å bolagsstämman. Kort efter aktiebolaget vin- och spritcentralens

bildande övertog bolaget en mängd vin- och spirituosahandelsfirmor

i olika delar av riket. Under slutet av år 1917 vidtogs den

ändringen i Stockholmssystemets ställning till de ovannämnda dotterbolagen,

att aktiebolaget vin- och spritcentralen övertog stamaktierna

i aktiebolaget J. D. Grönstedt & C:o, Karlshamns punsehfabriksaktiebolag

och aktiebolaget J. Cederlunds efterträdare; Stockholmssystemet

var däremot alltjämt innehavare av vin- och spritcentralens stamaktier.

Sedermera liar ytterligare ett dotterbolag bildats nämligen aktiebolaget

Tegnér & Wilcken. 8

Jag har ansatt det erforderligt att lämna denna kortfattade översikt

av utvecklingen på förevarande område fram till den tidpunkt, då

ersättningssakkunniga började sitt arbete. Jag tillåter mig också att

erinra om att ifrågavarande förhållanden särskilt voro föremål för upp
-

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj-.ts ''proposition Nr 287.

märksamhet i dåvarande departementschefens anförande till det förut

återgivna statsrådsprotokollet för den 31 december 1917.

Beträffande innehavare av rättighet att försälja brännvin eller vin

till avhämtning utan samband med annan handel, samt handelsresande,

tjänstemän och arbetare inom vin- och spirituosahandeln anförde de

sakkunniga följande:

Sakkunniga.

I fråga om

vin-ochspirituosahandlande,

handelsresande

och personal.

»Från representanter för de företag, som drabbas av dessa bestämmelser

vin- samt vin- och spirituosahandeln — samt deras personal ha talrika framställningar

om ersättning till de sakkunniga ingivits. Bland dessa äro också, såsom

ovan anförts, skrivelser från tvenne organisationer inom yrket, Sveriges vinhandlares

förening samt Sveriges vin- och spirituosahandlarförening, vilka tillsammans

torde omsluta flertalet av dess utövare. I nämnda skrivelser föreslås preliminärt

följande allmänna ersättningsgrunder, vilka synts organisationerna ''förenliga med

rätt och billighet’: .

1) ett kontant belopp, svarande mot 1914—1917 års uppskattade nettovinst,

eller alternativt 10 % (en av organisationerna 15 %) å omsättningen under

så^dä år

° 2) lagrens inlösen efter inköpspris jämte erlagda kostnader för desamma plus

40 % (en av organisationerna 25 %) förhöjning,

3) full ersättning för fastigheters och inventariers värden samt övertagande

av hyror och andra kontraherade förbindelser, samt o

4) anställd personals övertagande med bibehållna löner eller gottgörelse åt

densamma enligt de grundsatser, som kunna finnas skäliga.

Till framställningarna har fogats ett utförligt statistiskt material, utvisande

varje enskild firmas totalomsättning, bruttobehållning, nettovinst m. m.

Vidare ha handelsresandena inom branschen representerade genom Sveriges

vin- och spirituosahandelsresandeförening, i sin skrivelse i ämnet framställt följande

förslag till ersättningsgrunder:

1) 1 / av tre årsinkomster + Vs av sålunda fastslagen medelårsmkomst

X antalet tjänsteår efter fyllda 21 års ålder, dock högst 5 medelårsinkomster att

utgå som engångsersättning; .

2) rätt för den. som fyllt 50 år att i stället för ersättning enligt mom. 1)

efter eget val erhålla pension att utgå årligen med 80 % av årsinkomst.

Ett särskilt statistiskt material till belysande dels av handelsresandenas dels

av vinhandelspersonalens ekonomiska ställning har jämväl av resp. organisationer

insamlats och ställts till de sakkunnigas förfogande.

Vid muntliga förhandlingar med representanter för ifrågavarande yrkesgrupper

ha förenämnda ersättningsanspråk vidare utvecklats. Därvid ha jämväl från representanter

dels för systembolagens personal, dels ock för vinhandelspersonalen utförliga

förslag till ersättningsgrunder överlämnats.

Såsom av det i det föregående återgivna statsrådsprotokollet framgår har

chefen för finansdepartementet uttalat den farhågan, att den nya försäljningsförordningen

i sin tillämpning kunde komma att bereda åtskilliga svårigheter på grund

av den för enskilda firmor kvarstående rätten till idkande av partihandel. Då en

s. 39 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 287. 39

konflikt mellan det allmännas intresse och det enskilda förvärvsintresset här näppeligen

kunde undvikas, hade finansministern under övervägande ett förslag om en

sådan organisation av partihandeln, att jämväl denna komme att handhavas av

organ, som i sitt förhållande till det allmänna mer eller mindre bleve jämställt med

detaljhandelsbolagen. Då det nu visat sig, att ett stort bolag, aktiebolaget Vinoch

spritcentralen, som representerade en betydande del av reningsverksamheten och

övrig partihandel med viner och spirituösa inom landet, redan vore bildat och att

ledningen och avkastningen av detsamma erbjudits statsmakterna, borde de sakkunniga

erhålla i uppdrag att jämväl undersöka, huruvida möjlighet förefunnes för

uppnående av frivillig överenskommelse mellan aktiebolaget Vin- och spritcentralen

samt sådana handlande och firmor, vilka åsyftades i förenämnda 98 § av den nya

förordningen om förvärvande av nämnda firmors lager m. m. och övertagande av deras

personal, allt för nämnda bolags räkning.

Med anledning härav ha de sakkunniga hos Vin- och spritcentralens ledning

inhämtat, att detta företag eller de av detta bolag kontrollerade firmor numera med

sig intörlivat dels samtliga reningsverk inom riket, dels ock vin- och spirituosahandelsfirmor,

representerande den allra största delen av hittillsvarande omsättning

inom branschen. — — — — — —.

De sakkunniga ha vidare från Vin- och spritcentralen mottagit —---

tvenne skrivelser, vari bolaget dels förklarat sig villigt att verkställa inlösen av

samtliga inom riket verksamma vin- samt vin- och spirituosahandelsfirmor enligt i

huvudsak analoga grunder som dem, vilka tillämpats vid de hittills skedda inköpen

av motsvarande art, varvid särskilt framställts vissa minimivillkor, som bolaget i

varje fall vore berett att bjuda, dels och. erbjudit sig att beträffande de grunder,

som komme att gälla för såväl övertagande eller anställande av de inlösta firmornas

personal som för ersättning åt sådana hos andra firmor inom branschen anställda

personer, ävensom de handels) esande i viner, agenter och deras personal, vilka med

1919 års ingång eventuellt bleve utan anställning, låta sitt beslut inom skäliga

gränser bestämmas av vissa av Kungl. Maj:t särskilt för ändamålet utsedda opartiska

personers votum.»

Innan jag gar vidare i återgivandet av de sakkunnigas betänkande,

vill jag återgiva det väsentliga i aktiebolaget vin- och spritcentralens

ifrågavarande skrivelser av den 4 och 30 maj 1918. I den förstnämnda

av dessa angav bolaget, vilka firmor under de fyra första månaderna

av 1918 övertagits av aktiebolaget vin- och spritcenlralen och dess

dotterbolag och fortsatte därefter:

»Vid övertagande av ovannämnda firmors rörelser har i regel Vin- och sprit- Aktiebolaget

centralen angående hos firmorna anställd personal förbundit sig att med hänsyn till och spritanställningens

fortvaro. eventuell uppsägning, löneförmåners bestämmande och dylikt centralens

övertaga de moraliska förpliktelser, som skäligen kunna ansetts hava påvilat säljaren ^ 7c* 30 mai

vid tiden för överlåtelsen. 1 enstaka fall och då det rört äldre personal eller eljest 19.8.

sådana förhållanden förelegat, att vederbörande icke lämpligen kunnat övergå i Vinoch

spritcentralens tjänst, hava särskilda bestämmelser i samband med överlåtelsen

tiällats, som för den det vederbort på en gång reglerat den uppkomna ersättnings
-

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Muj:ts proposition Nr 287.

frågan. 1 flertalet fall bär dock personalen kunnat finna fortsatt användning, men,

där så ej varit fallet, bär överenskommelse senare träffats, vars innebörd visserligen

växlat från fall till fall, men där Vin-och spritcentralen alltid sökt uppträda så som

en human arbetsgivare, vilken bar medel till sitt förfogande, skäligen och rimligen

synts böra handla. .

Då styrelsen väl inser de betydande svårigheter, varmed principbeslut etter

generella grunder rörande personalens ersättning i händelse av uppbörd anställning

skulle vara förenat, har styrelsen tillsatt ett särskilt utskott av sakkunniga, vilka

med ledning av de grunder, som fastställts vid tobaksmonopolets införande, men

under behörigt hänsynstagande till rådande förhållanden inom vin- och sprithandelsbranschen

skola söka så rättvist som möjligt uppgöra förslag till ersättning för dem,

som Vin- och spritcentralen icke i fortsättningen anser sig kunna lämna stadigvarande

arbete, och vilka bolaget ej heller inom annat område kunnat skaffa en

mer eller mindre likvärdig anställning. Detta utskott har att noggrant undersöka

varje fall samt att inkomma till styrelsen med förslag.

Till sakkunniga liava utsetts riksdagsmannen Dust. Nilsson från Kristianstad,

verkställande direktören i Stockholmssystemet I. Bratt och kassadirektören i Vinoch

spritcentralen E. Kingholm.

Skulle såsom antagligt är med hänsyn till det ur flera synpunkter mycket

ovissa läge, vari vin- och spirituosabranschen för närvarande befinner sig, och med

hänsyn ej mindre till vanskligheten att kunna bedöma, huruvida den, som inom vinoch

spirituosabranschen blir arbetslös, bliver detta på grund av den snart ikraftträdande

lagen eller av utav kriget orsakad varuknapphet eller av annan anledning,

än även svårigheten att förutse, huru partihandel efter 1919 års ingång praktiskt

kommer att gestalta sig, ersättningssakunniga anse med slutgiltigt förslag i ersättningsfrågan

böra anstå, uppstår dock den möjligheten, att med 1919 års ingången

del personer, som äro anställda i sådana firmor, som icke ansett sig böra träffa

överenskommelse med Vin- och spritcentralen, bliva utan anställning. För åtskilliga

av dessa kan det måhända vara förenat med ekonomiska svårigheter att invänta en

slutreglering på detta område. Förutom de (efter allt att döma mycket fåtaliga)

personer, som vid nästa års ingång kunna vara anställda hos ännu ej inlösta vinfirmor,

kunna även handelsresande i viner och vissa smärre agenter, kontorsanställda

hos agenter och ännu andra komma i berörda situation.

Med denna framställning avser aktiebolaget Vin- och spritcentralens styrelse

att erbjuda ersättningssakkunniga vissa garantier för berörda personals räkning, som

skulle göra ett av ovan berörda synpunkter önskvärt uppskov med statsmakternas

beslut i ersättningsfrågan möjligt, utan att enskildas ekonomiska intressen därav

mera märkbart berördes. Bolaget är nämligen villigt att till prövning upptaga

dylik personals anhållan om ekonomiskt understöd samt att efter bästa förmåga

pröva varje fall för sig samt i avvaktan på statsmakternas definitiva ställningstagande

söka åt vederbörande antingen anskaffa lämplig anställning i bolagets rörelse

eller inom annan bransch eller ock månatligen eller på annat periodiskt sätt utbetala

det understöd resp. den ersättning i ett för allt, som kan synas befogad.

Bolaget är villigt övertaga den risk, som är förbunden med dylik utbetalning, dock

att, därest riksdagen senare beslutar ersättning, bolaget får tillgodogöra sig i varje

särskilt fäll, vad det utlagt, i den mån den utlagda summan icke överskrider vad

som enligt riksdagens beslut bort hava utgivits.

s. 41 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 287. 41

För att samtidigt lämna största möjliga garanti för en allsidig och rättvis

provning av hithörande ärenden skulle bolaget vara villigt att med sin styrelse, då

denna har att behandla ersättningsfrågor av ifrågavarande art ävensom ersättningsfrågor

rörande av bolaget redan övertagen personal, som senare kommer att entledigas,

adjungera eventuellt trenne personer, som av Kung!. Maj:t antingen direkt

eller på annat av Kungl. Maj:t bestämt sätt för detta ändamål blivit utsedda. Kunde

så ske förbinder sig bolagets styrelse att i frågor rörande ersättning åt överflödig

personal, som antingen genom bolagets koncentrationsåtgärder, eller genom den nya

lagstiftningen i vad den rör vin- och spirituosahandeln blivit arbetslös, besluta i för

denna personal ej ogynnsammare riktning än vad majoriteten bland de adjungerade

ledamöterna inom skäliga gränser föreslår och låter till styrelsens protokoll såsom

sitt votum anteckna.»

Skulle Vin- och spritcentralen samt dess dotterbolag ensamma erhålla rätt

till partihandel, »är Vin- och spritcentralens styrelse villig att så fort ske kan av

bolagets stämma söka utverka åtagande för bolaget att, därest statsmakterna skulle

unna frågan kunna sålunda avgöras, på ovan föreslaget sätt definitivt lösa samtliga

ersättningsfrågor inom minut- och partihandeln med spirituösa och viner, som genom

den nya rusdryckslagstiftningens genomförande kunna uppstå. Skulle statsmakterna

anse andra garantier för ett opartiskt och i övrigt lämpligt ersättningsförfarande

vara av nöden än dem, som ligga uti av Kungl. Majrt utsedda till bolagets styrelse

adjungerade ledamöter, vilkas majoritet för styrelsens handlande i detta hänseende

praktiskt sett torde bliva utslagsgivande, är bolagets styrelse villig att av aktiebolaget

Stockholmssystemet, som innehar Vin- och spritcentralens samtliga stamaktier

och därmed majoritet å dess stämma, söka utverka garanti för sådan ändring

av bolagets stadgar, att styrelsens ledamöter, samtliga eller till större eller mindre

del, komme att utses av Kungl. Maj:t. I samband härmed må endast erinras om

Stockholmssystemets erbjudande att på anfordran ställa samtliga stamaktier och

därmed bolagets ledning och uppstånden vinst, utöver vad å preferensaktierna högst

må utdelas, till statsmakternas omedelbara förfogande.»

1 skrivelse av den 30 maj 1918 meddelade bolaget, att ytterligare

ett antal vin- och spirituosahandelsfirmor övertagits, samt fortsatte

därefter:

»Med återstående firmor är bolaget villigt söka träffa överenskommelse rörande

övertagande av deras lager och inventarier samt rättigheter och skyldigheter rörande i

utlandet inköpta och beställda varupartier, ävensom erbjuda i firmorna anställd personal

fortsatt anställning eller ersättning för upphörd dylik, det senare enligt grunder,

om vilka bolaget i ovan omförmälda skrivelse närmare uttalat sig.

Vid hittills med vin- och spirituosafirmor träffade överenskommelser har värdet

av inneliggande lager och i utlandet inköpta varor varit utslagsgivande vid bestämmande

av överlåtelsesummans storlek. Bolaget har sålunda på grund av den utomordentliga

prisstegring, som i hela världen ägt rum å viner och spirituösa, kunnat

delvis diskontera den vinst, som lagrens övertagande kunnat väntas medföra, och

härigenom erbjuda så förmånliga villkor, att firmornas innehavare funnit sig böra

träffa överenskommelse med bolaget. Givetvis bär ock i många fall härutöver en

summa erlagts, vid vars bestämmande från bolagets sida jämviil andra synpunkter

än rena affärssynpunkter varit avgörande. . Innehavare av smärre firmor med mindre

Bihang till riksdagens protokoll / sand. ''SIS käft. (Sr 287.) 6

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj:ts proposition Nr 287.

värdefulla lager, och vilkas tillgångar varit mycket begränsade, hava sålunda kunnat

erhålla en ersättning för nedlagd rörelse, som vant betingad mindre av det affarsvärde,

firmornas nedläggande kunnat tillföra bolaget, än av rent personliga hänsyn.

Av vad här sagts följer, att sådana firmor, som äga vardefu a lager i Sverige

eller utlandet, allt fortfarande kunna påräkna att överlåtelse villkoren för dem

bliva synnerligen förmånliga. Sådana firmor åter, som redan ukagit sina konjunkturvinster,

kunna påräkna förhållandevis mindre ersättning för nedlagd rörelse.

Lä"et på vin- och spirituosamarknaden har emellertid för utövarna av denna näring

under senare åren i regel varit så gynnsamt att en innehavare av dylik finna, »om

nu önskar träffa överenskommelse med Vin- och spritcentralen, ej torde behova

draga sig tillbaka från sin rörelse utan att hava erhållit en afösning, vida gynnsammare

än vad någon av näringens utövare för några ar sedan kunnat hoppas,

och i varje fall gynnsammare än vad från något håll kunna,!: ifrågasattas, därest

under mera normala förhållanden statsmakterna skolat verkställa avlösningen lfiåga.

Styrelsen har ansett, att, därest en svensk vin- och spirituosahandelsfirma

nedlägger sin rörelse exempelvis per 30 juni detta år och erhåller en avlösning enhet

nedanstående grunder, berättigad anledning ti missnöje från naringsutovarens s

näppeligen kan anses föreligga, även om nedläggandet vant en (indirekt) följd a

statsmakternas beslut rörande de villkor, under valka handeln med alkohollialti0a

dryckerj,^utsät.tningarna fUr en överlåtelse till bolaget torde kunna i allmänhet ano-ivas

sålunda, att, i den händelse rörelsen upphör med juni månad 1918, inneliggande

varor överlåtas till självkostnadspris — såvitt desamma icke överstiga mar<viiadsnriset

enligt värdering — att inventarier och andra för röre.sens utövande nodi0a

artiklar övertagas av bolaget enligt värdering, att i utlandet inköpta och likviderade

varor övertagas, jämte de rättigheter och skyldigheter, som aro förknippade

med därstädes gjorda beställningar, ait erbjudande lam nas om övertagande av

firmans räkning förhyrda affärslokaler, att personalen erbjudes fortsatt anställning

eller ock ersättning enligt skäliga och rimliga grunder samt a tiinnan dessutom

erbjudes en fyllnadssumma så stor, att densamma jamte vinsten a aflaien under

tiden 1915—1918 tillhopa motsvarar l:o) 31/., gånger medelvinsten under åren

1910-14 ökad med 25 % och 2:o) 5 gånger samma medelvinst. Den XT^Tden

torde dock härvid behöva göras, att för firmor som under år 1918 eller vid den

nya lagens ikraftträdande icke längre utöva eller äga ratt att utova den rörelse

varpå inkomsterna under tiden 1910-1914 helt eller delvis beräknats, avdrag göres

på ^sådant sätt, att firman kan göra anspråk på ersättning enligt ovan angivna

grunder endast för den rörelse, som firman vid den nya lagstiftningens ikraftträdande

(je^väTkänt för styrelsen, att ett visst antal firmor under krigsåren

dort vinster vida överstigande, vad här ovan förutsatts såsom en särdeles gynnsam

avlösning. I dessa fall är det klart, att aktiebolaget Vin- och Spritcentralen, som

endast i undantagsfall och där det rör smärre firmor, velat lämna »ersättning»,

men som väl ansett sig kunna och böra träffa för firmorna gynnsamma affär,- örerenstommelser, fortfarande är villigt, även om därigenom en avlösning åvagabrades.

som ur er »ätt »i»,g^yvpuvkt kan med fog anses omotiverat förmånlig ior

den§ avlösta parten, att efter rena affärsgrunder övertaga lager, inventarier m. m.

samt härutöver eventuellt betala en summa, som föreliggande förhållanden kunna

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

Kung!.. Maj:ts proposition Nr 287.

motivera. _ Att styrelsen emellertid här ovan ansett sig böra angiva en grund för

ett inlösningsförfarande -— vilket åtminstone icke innebär missgynnande av någon

firma inom denna bransch — är beroende endast därpå, att styrelsen, i anslutning

till det uppdrag, som av statsrådet och chefen för finansdepartementet lämnats

ersättningssakkunniga rörande möjligheterna att åvägabringa överenskommelse mellan

Vin- & spritcentralen å ena sidan samt de privata vin- och spirituosahandelsfirmorna

å den andra, velat lämna de ersättningssakkunniga, efter därom av dem uttryckt

önskan, en viss garanti för de smärre firmors vidkommande, vilka eventuellt "icke

kunna utnyttja de gynnsamma konjunkturerna och som under föreliggande situation

icke anse sig böra kvarstå såsom partihandlare.

Skulle privata vin- och spirituosahandelsfirmor oaktat möjlighet erbjudes

dem på grunder, vilkas för dem förmånliga karaktär torde framgå av vad här ovan

nämnts, det oaktat vilja, efter erhållen rätt till partihandel kvarstå såsom leverantörer

till systembolag, förmenar styrelsen, att, därest denna affärsrörelse för nämnda

firmor skulle visa sig mindre framgångsrik, detta förhållande icke rimligtvis senare

bör kunna tagas till intäkt för krav på statlig ersättning för av lagstiftningen försvårad

eller omöjliggjord handelsrörelse.»

Jag återgår härefter till ersättningssakkunnigas betänkande. De

anförde sålunda:

»Läget beträffande rikets näringsidkare av här ifrågavarande art synes sålunda

f. n. i här omhandlade hänseende vara, att det stora flertalet av dem numera

träffat avtal med Vin- och spritcentralen om firmornas och personalens övertagande

före tiden för den nya rusdryckslagstiftningens ikraftträdande. Det fåtal firmor,

med vilka dylikt avtal före 1918 års utgång ännu icke träffats, har efter denna

tidpunkt utvägen att dels fortsätta försäljningen av sina varulager, dels ock efter

erhållet tillstånd utöva partihandel med därmed sammanhängande importrätt. Frågan,

huruvida och i vad mån deras ställning efter den 1 januari 1919 kan motivera

någon ersättning från det allmänna för minskad avkastning, kan följaktligen i varje

rall icke bedömas förr än utvecklingen efter sistnämnda tidpunkt blivit till sina

verkningar närmare känd och kan sålunda icke på frågans nuvarande stadium föranleda

någon framställning från de sakkunnigas sida. Sedan de sakkunniga emellertid

tagit ingående del av de villkor, på vilka ovan omhandlade övertagande från

\7in- och spritcentralens sida av hithörande firmor skett och därvid kommit till den

allmänna uppfattningen, att befogade erinringar icke kunna göras mot innehållet

i nämnda överenskommelser samt Vin- och spritcentralen i sin ovan åberopade

skrivelse förklarat sig beredd att vid underhandlingar om övertagande av ännu oinlösta

firmor ej tillämpa mindre gynnsamma grunder samt särskilt bundit sig vid

vissa preciserade minimivillkor, finna sig de sakkunniga för sin del kunna uttala,

att eventuella senare inlösningsanspråk från företagens sida gentemot statsverket

knappast kunna förväntas bliva prövade efter för företagen fördelaktigare grunder.

Medan beträffande här ifrågavarande firmainnehavare själva eller firmornas

Övriga intressenter i varje fall ingen fara synes föreligga för ett avvaktande under

någon tid efter 1919 års ingång av lagens verkningar med hänsyn till rörelsens

utveckling och för ett uppskov med det slutgiltiga ståndpunktstagandet till ersättningsfrågan,

har det synts de sakkunniga angeläget, att det ifråga om den hos

sådana firmor anställda personalen redan nu måtte träffas en anordning, varigenom

Sakkunniga.

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kung!. Maj ds proposition Nr 287.

dess intressen i görligaste mån bleve skyddade. Enligt det förslag, som i sådant

syfte efter förhandling med de sakkunniga framställts av Vin- och spritcentralen,

har denna åtagit sig att åt de personer, som vid 1919 års ingång äro anställda

hos av Vin- och spritcentralen ännu oinlösta firmor och som på grund av den nya

lagens genomförande bli utan anställning, söka i avvaktan på statsmakternas definitiva

beslut i ersättningsfrågan anskaffa anställning eller ock utgiva lämplig ersättning,

varvid bolaget förklarat sig villigt övertaga den härmed förbundna risken

under förutsättning, att, därest riksdagen senare beslutade ersättning, bolaget finge

återgäldat det utlagda beloppet i den mån detta icke överskrede vad som enligt

riksdagens beslut hade bort utgivas. Vidare har bolaget uttalat, att det vore berett

att med sin styrelse, då denna har att behandla ersättningsfrågor av denna art

ävensom ersättningsfrågor rörande av bolaget redan övertagen personal, som senare

komme att entledigas, adjungera eventuellt trenne av Kung!. Maj:t utsedda personer,

och att därvid besluta i för den berörda personalen ej ogynnsammare riktning, an

majoriteten av de sålunda adjungerade ledamöterna inom skäliga gränser föreslagit.

De sakkunniga finna denna anordning innebära betryggande garantier för

vederbörligt hänsynstagande till de därav berörda personernas berättigade intressen.

Den omständigheten, att ett företag av Vin- och spritcentralens ställning och ekonomiska

styrka åtagit sig den med utgivande på förhand av vissa ersättningsbelopp

förbundna risken, torde "icke heller innebära, att riksdagens slutliga prövningsrätt i

senare eventuellt uppkommande hithörande ersättningsfrågor kan anses vara beskuien

eller dess handlingsfrihet bunden.

Från representanter för vinhandelspersonalen har såväl vid de muntliga ioihandlingarna

med de sakkunniga som i en senare till de sakkunniga ingiven skrivelse

framhållits, att en viss ojämnhet gjort sig gällande i fråga om de vid övertagande

av personal från andra vinhandelsfirmor av Vin- och spritcentralen till—

lämpade grunder. I den mån fog kan finnas för anmärkningar av denna art,

torde en verksam kontroll och motvikt häremot skapas genom den av v in- och

spritcentralen föreslagna nya anordningen för sådana frågors avgörande. Da de

sakkunniga sålunda hålla före, att denna anordning utgör en tillfredsställande lösning

av personalens ersättningsfrågor, vilja de föreslå densamma till godkännande

att snarast möjligt praktiskt genomföras. De sakkunniga förutsätta härvid, att en

av de tre personer, vilkas votum skulle bli utslagsgivande för bestämmande av de

villkor, enligt vilka personal skulle övertagas eller ersättas, komme att utses med

särskild hänsyn till förmåga att representera denna personals intressen.»

Ifråga om

vin- och

spir.-agenter.

Beträffande agenter inom vin- och spirituosahanteringen anförde de sakkunniga

följande: .

»Från Sveriges vin- och spirituosaagenters förening liar till de sakkunniga

ingivits en skriftlig framställning, vari föreningen under förebringande av ett vidlyftigt

statistiskt material såsom premlimära ersättningsgrunder föreslagit:

l:o) ett kontant belopp, motsvarande den uppskattade nettovinsten under aren

1914—1917; , .

2:o) lagrens inlösen till inköpspris jämte erlagda kostnader och skälig vinst;

3:o) full ersättning för inventariers värden samt övertagande av hyror och

andra kontraherade förbindelser; samt

4:o) anställd personals övertagande med bibehållna löner eller gottgörelse

åt densamma enligt de grundsatser, som kunna finnas skäliga.

s. 45 Kontrollera mot PDF

Klingl. Majts proposition Nr 287.

45

Vid muntliga förhandlingar med de sakkunniga lia representanter för föreningen

ytterligare understrukit dessa krav och gjort gällande, att deras affärsrörelse

i stort sett måste upphöra eller i varje fall avsevärt inskränkas efter 1919 års ingång.

De sakkunniga kunna för sin del icke finna, att den nya lagen utan vidare

giver skäl för en dylik uppfattning rörande utsikterna för detta yrkes fortsatta

utövande. Av utländska hus salubjudna varor komma jämväl efter den 1 januari

1919 att säljas inom Sverige, och det är agenterna obetaget att genom reklamverksamhet

o. s. v. propagera för sina märken hos de svenska konsumenterna, sä

att dessa via detaljhandelsbolagen tillföras förbrukningen. Det är visserligen sant,

att det icke nu kan bedömas, i vilken utsträckning de tidigare inarbetade varorna

etter den nya ordningen fortfarande skola behålla sin marknad, men i den omständigheten,

att någon ändring i detta avseende kan tänkas, ligger icke någon tillräckligt

säker utgångspunkt för ett avgörande redan nu av frågan, vilka agenter.

1)1;ya 1 infälle att fortsätta sin verksamhet i samma omfattning som

hittills, och vilka, som skola se sin rörelse minskad eller avstannad o. s. v. Även

draga om denna kategori gäller således att man, då den nya lagens verkningar

med hänsyn till rörelsens utveckling icke nu kunna förutsägas, bör förhålla sig

avvaktande.

Skulle i något fall en sådan situation för någon hithörande firma eller person

inträda, som gjorde ett omedelbart tidigare inskridande nödvändigt, må erinras

darom, att Vin- och spritcentralen, enligt sitt ovan refererade erbjudande, förbundit

sig att ifråga om smärre agenter och deras personal erbjuda gottgörelse av samma

art och under samma garantier som beträffande vin- eller vin- och spirituosahandlande.»

Beträdande sakkunnigas uttalanden rörande avlösningen av den

enskilda vin- och spirituosahandeln hava jämväl gjorts åtskilliga uttalanden

från enskilda korporationer och handelskammare.

Svenges allmänud vin- och spirituosahandlareförening ansåg, att rättslig ersättningsskyldighet

alegat statsverket vid nu ifrågavarande väl ej av statsmakterna

direkt avsedda, men icke desto mindre faktiska monopolisering. Vidkommande frivilligheten

vid den inlösen som ägt rum av flertalet till föreningen anslutna firmor,

t forem''1Sen’ att den trodde sig böra karaktärisera förhållandet så, att den

rättslöshet, inför vilken de enskilda firmorna funnit sig stå, då icke ens gällande

lag eller den av riksdagen gjorda utfästelsen respekterats, så småningom tvunmt

dem att uppgiva sina berättigade krav och i stället låta sig nöja med eu än "sä

obillig avveckling blott den tillförde dem eu tillfällig kompensation, betingad av

konjunkturerna, hunnes det utsikt att överklaga redan gjorda överlåtelser och

därigenom uppnå en verklig ersättning enligt principerna för tobaksmonopolets

»enomtorande, lede det enligt föreningens mening knappast tvivel, att flertalet av

de nu inlösta firmorna skulle begagna sig därav.

A andra sidan betonade föreningen, att sexton aktiva firmor alltjämt voro

till densamma anslutna, vilkas verksamhet representerade högst väsentliga värden.

. or'' dessa påräknades skydd vare sig för deras fortsatta bestånd som partihandlare

j d®n, meiJ!ng- "Om av nykterhetskommittén och statsmakterna förordats, eller vid

de forhandlingar om inlösen av aktiebolaget Vin- & spritcentralen, respektive ersättning

av statsmedel, som kunde ifrågakomma enligt de sakkunnigas förordande.

Yttranden

över sakkunrigas

förslag.

Enskilda korporationer

och handelskammare.

opaginerad Kontrollera mot PDF

4G

Kungl. Majts proposition Nr 287.

Det av Vin- & spritcentralen framlagda erbjudandet innebure en avveckling med

direkt förlust för föreningens medlemmar, vilket framginge av en jämförelse mellan

freds- och krigsårens nettovinster enligt det av föreningen framlagda statistiska

materialet. . , . , ,

Föreningen uttalade sin anslutning under vissa förutsättningar till den ut

va o-en att en särskild nämnd tillsattes för övervakandet av att framtida överlåtelser

måtte'' ske efter en måttstock, som icke utsatte ännu återstående firmor, för ett

över hövan ådagalagt okontrollerbart godtycke utan läte dem tillgodonjuta vissheten

att erhålla en good-will, svarande mot den, som genomsnittligt tilldelats redan

inlösta firmor. Grunderna för aktiebolaget Vin- & spritcentralens erbjudande av

viss minimiersättning för de firmor, vilka icke kommit i åtnjutande av eljest övlig

konjunkturvinst ansåge föreningen kunna tilllämpas med hänsyn till inlösningen

överhuvud, dock så att intet avdrag gjordes för vinsten under åren 191o—lfils,

samt under förutsättning att den av aktiebolaget Vin- & spritcentralen intagna

reservationen icke upprätthölles. Med nämnda ändringar ansåge föreningen förslaget

kunna läggas till grund för proposition till riksdagen i ersättningsfrågan.

Föreningen uttryckte sin förvåning över att de sakkunniga hänvisat garn a,

aktade handelsfirmor till direkt fippgörelse med en konkurrent, som likvisst icke

av statsmakterna auktoriserats, samt framhöll slutligen att frågan om ersättning

för den mistade minuthandeln åt dem, som nödgats fortsätta med enbart partihandel,

jämväl borde göras till föremål för prövning. Detta spörsmål hade de sakkunniga

icke ens upptagit till behandling. ... , ,, , ,

Beträffande personalens ställning gjorde föreningen gällande, att det av de

sakkunniga anbefallda förfarandet icke tillfyllest tillgodosåge de av personalen

framförda kraven och lika litet motsvarade de vid tobaksmonopolets genomförande

tillämpade grundsatserna. , . , , . . , , ,

Scerig^s vinhandlares förening gjorde gällande i huvudsak enahanda synpunkter

som vin- & spirituosahandlareföreningen.

Seeriqes viohandelspersonals förening och Vin- och spritt jänstemanr, af or emngm

hade med anledning av aktiebolaget Vin- & spritcentralens erbjudande ifråga om

ordnandet av personalens ersättningsfråga framhållit, att bolagets förslag icke omfattade

sådana personer, som vid deras firmors övergång till Vin- & spritcentralen

förlorat sina anställningar och åt vilka icke kunnat beredas anställning hos bo aget.

Dessa personer hade visserligen i de flesta fall tillerkänts ersättning av bolaget,

men de hade därvid ställts inför alternativet att mottaga, vad som bjudits, eller

också icke erhålla någonting alls. Det vore därför berättigat, att deras eventuella,

förnyade ersättningsanspråk bleve prövade av det kontrollerande organ, som av de

sakkunniga föreslagits. ...... ,, , , , „

Föreningarna hava vidare uttalat sm stora besvikelse over, att de sakkunniga

icke funnit skäl föreslå fastställandet av vissa generella beräkningsgrunder

för ersättning åt personal, som på grund av försäljningsreformeri förlorat sina anställningar

utan att kunna erhålla andra jämförliga platser. Då så icke blivi

fallet, vore att befara, att i de ersättningsfrågor, som komme att behandlas, ersättning

skulle tillerkännas i form av understöd och icke såsom ersättning iorlorade

förvärvs- och utvecklingsmöjligheter. . , • ,

Föreningarna uttalade slutligen den förhoppningen, att, därest. Kungl. Maj:t

skulle komma att besluta i enlighet med de sakkunnigas förslag, föreningarna mätte

s. 47 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 287.

47

beredas tillfälle inverka på valet av den person, som enligt de sakkunnigas mening

skulle utses med särskild hänsyn till förmågan att representera personalens intressen.

bveriges vin- och spirituösa handelsresande förening ansåg det av aktiebolaget

Vin- och spritcentralen gjorda erbjudandet angående utgivandet av ersättning tills

riksdagen hinner besluta i ämnet, icke innebära tillräcklig trygghet för föreningens

medlemmar Det vore icke lämpligt att låta ett enskilt bolag handhava dfnna

fråga, särskilt då bolaget icke fastslagit allmängiltiga ersättningsgrunder utan förhandlade

från fall till fall. Frågan torde lösas genom förhandlingar mellan staten

och de ersattmngsberättigades sammanslutningar, varvid skulle fastställas generella

bestämmelser, som riksdagen sedermera skulle godkänna. I avbidan härpå borde

staten lämna förskott i de fall, där trängande behov härav förelåge.

Sveriges vin- och spirituös,agenters förening anslöt sig i huvudsak till det av

bveriges allmänna vin- och spirituosahandlareförening avgivna yttrandet. Härutöver

framhöll föreningen, att de sakkunnigas påstående i fråga om möjligheten för

agenterna att aven efter 1 januari 1919 kunna förskaffa sig utkomst icke torde

aga stod i förevarande förhållanden. Aktiebolaget Vin- och spritcentralen ämnade

nämligen icke, enligt vad föreningen hade sig bekant, föra etiketterade varor i

marknaden utan ämnade utbjuda sina varor under egna beteckningar. Upptagandet

av order skulle härigenom försvåras så väsensligt, att en fortsatt verksamhet blott

i unga skala kunde ifrågakomma. Dessutom hade aktiebolaget Vin- och spritcentialen

funnit sig föranlåtet att redan nu i avsevärd utsträckning annulera beställas11^!1''

från utländska firmor, så att de främmande affärshusen icke kunde väntas

hågade att upprätthålla förutvarande förbindelser. Agenternas ställning skulle dessutom

än mera försvåras, därest de enskilda partihandlarna eliminerades och således

endast systembolagen, vilkas ställning likaledes torde bliva alltmera undergrävd,

skulle kvarstå som förmedlare till allmänheten.

Av bland annat anförda skäl betonade föreningen, att för dess medlemmar

den situation redan vore för handen, då ett »omedelbart inskridande» vore av ett

trängande behov påkallat, för att ej ett svårartat nödläge skulle inträda.

Föreningen både med tillfredsställelse inhämtat att »aktiebolaget Vin- och

spritcentralen förbundit sig att ifråga om smärre agenter och deras personal erbjuda

gottgörelse av samma art och under samma garantier som beträffande vineller

vin- och spirituosahandlare.» Föreningen önskade emellertid allvarligt framhålla,

att något avdrag för vinsten under åren 1915—1918 ej finge ske Verkställdes

sådant avdrag antoge firmornas övergång i ett flertal fall karaktären av

ersättnings ös tvångsexpropriation, vilket ingalunda torde av statsmakterna avsetts.

slutligen betonade föreningen vikten utav, att den av de sakkunniga föreslagna

nämnden måtte vinna en sammansättning, som erbjöde en effektiv garanti

för att de av föreningen framställda kraven måtte beaktas.

Stockholms handelskammare gjorde beträffande vin- och spirituosahandlandena

bland annat gällande, att vid aktiebolaget Vin och spritcentralens övertagande av

sådana firmor rent affärsmässiga synpunkter varit ledande, i det att det framför allt

vant firmornas lager, som eftersträvats för exploatering under nu rådande konjunkturer.

Det vore därför för de mindre firmornas del icke tillfyllest, att Vin- och

spritcentralen förklarat sig skola tillämpa vissa minimivillkor. Handelskammaren

uttalade sig därjämte till förmån för ersättning åt agenter inom vin- och spirituösabranschen.

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kung!. May.ts proposition Nr 287''.

Handelskammaren i Göteborg framhöll, att vin- och spintuosahandlandena

komme att lida största skadan genom den nya lagstiftningen. Ersättning för deras

förlorade minuthandel ansåg handelskammaren redan nu kunna fastställa^ bvärare

vore att bedöma den skada, partihandeln komme att lida. 1 fresta rummet

komme härvid att inverka det sätt, varpå pris- och inköpsnämnden Mlgode s t

uppdrag och huruledes denna nämnd och kontrollstyrelsen ställde sig till parti

handeln och importrätten. Det erbjudande om övertagande av ännu omlasta vinoch

spirituosaaffärer, som förelåge från Vin- och spritcentralen, kunde handelskammaren

icke bedöma, då de erbjudna villkoren icke framginge av tdlganghga handlingar.

Emellertid hade uppgivits, att vid redan avslutade köp mycket olika villkor

tillämpats och att inga bestämda grunder och principer kunnat sparas. Under alla

omständigheter ansåg handelskammaren, att ersättningsfrågan icke finge bedömas

efter mer eller mindre frivilliga överlåtelser, som skett till ett övermäktigt bolag,

utan borde erhålla en fullständigt opartisk och objektiv handläggning och avgöras

efter allmängiltiga grundsatser, baserade på rättvisa och billighet.

Beträffande de vinhandlande, som drivit sin rörelse som specialaffär utan förening

med spirituösa, uttalade handelskammaren att, då deras verksamhet bleve

omöiliggiord, de vore berättigad© till ersättning. -j

Körande det av Vin- och spritcentralen gjorda erbjudandet beträffande peisonalen

framhöll handelskammaren att, därest detta komme att antagas, garantier

borde lämnas för att den nämnd, som komme_ att fälla det slutliga utslaget iersättningsfrågan,

bleve oberoende av Vin- och spritcentralen samt därjämte val förfaren

med förhållandena inom branschen och med handeln i övrigt. Det borde darfoi

uppdragas åt kommerskollegium eller Stockholms handelskammare att utse med
vidare,

att agenternas verksamhet komme att

bliva försvårad samt, såsom ovan angivits ifråga om partihandeln, beioende av pus

och inköpsnämnden. Slutligen gjorde handelskammaren gällande, att under gruppen

Övriga ersättningsberättigade otvivelaktigt funnes manga som hårt komme att

drabbas av försäljningslagens tillämpning, såsom turisthotell, sanatorier, större pensionat

in. fl.

Ämbetsverken.

''ig.

Kommerskollegium och socialstyrelsen anförde beträffande den föregande

frågan i sitt ovanberörda utlåtande följande:

»Frågan om ersättning åt den grupp av näringsidkare, som omfattar innehavare

av rättighet att försälja brännvin eller vin till avhamtmng utan samband

med annan handel, har av de sakkunniga tillsvidare undanskjutits, intill dess utvecklingen

efter den l januari 1919 blivit till sina verkningar närmare känd De sakkunnigas

behandling av denna fråga synes hava vant väl mycket beharskad av de

synpunkter som sammanhängt med de åt de sakkunniga järn val lamnade uppdraget

att undersöka huruvida möjlighet förefunnes för frivillig överenskommelse mellan

aktiebolaget Vin- och spritcentralen och ännu fristående handlande och firmor, som

åsyftas i°$ 98 av rusdrycksförsäljningsförordningen. De sakkunniga saga sig nämligen

hava tagit ingående del av de villkor, som gällt för tidigare överlåtelser, och

därvid kommft till den allmänna uppfattningen, att befogade erinringar icke kunde

göras mot innehållet i nämnda överenskommelse. Då enligt de sakkunnigas ut
-

s. 49 Kontrollera mot PDF

49

Kungl. Maj:ts proposition Nr 287.

låtande aktiebolaget \ in- och spritcentralen förklarat sig vid underhandlingar om

övertagande av ännu oinlösta firmor ej tillämpa mindre gynnsamma villkor samt

särskilt bundit sig vid vissa minimivillkor, ha de sakkunniga funnit sig kunna för

sin del uttala, att eventuella senare inlösningsanspråk från företagens sida gentemot

statsverket knappast kunna förväntas bliva prövade efter för företagen fördelaktigare

grunder.

I fråga om den behandling, som sålunda kommit de från ifrågavarande näringsidkare

framförda ersättningsanspråken till del, vilja ämbetsverken till en början

erinra, att som en följd av de sakkunnigas sammansättning endast den ena parten

— det monopolsträvande bolaget — och icke den andra parten, de berörda näringarna,

haft tillfälle att med full styrka göra sina synpunkter gällande inför och

bland de sakkunniga. Enligt ämbetsverkens förmenande bör staten vid dessa frågors

behandling intaga en över de olika intressena upphöjd ståndpunkt, även om den ena

parten skulle utgöras av icke blott såsom i detta fallet ett privatbolag, i vilket

staten bär vissa intressen, utan rent av ett statens affärsdrivande verk. Att denna

part å sin sida på ett affärsmässigt sätt tillvaratager sina intressen är — enligt

vad ämbetsverken vilja betona — ett förhållande, mot vilket inga berättigade anmärkningar

kunna framställas. Det torde för övrigt ej kunna bestridas, att redan

den rakt motsatta karaktären hos de uppgifter, som förelegat för de sakkunniga,

av sig självt för, dem försvårat en önskvärd opartisk utredning av vartdera spörsmålet

för sig. Ämbetsverken vilja sålunda uttryckligen angiva, att frågan om ersättning

från statens sida för intrång i näringsverksamhet måste bedömas ur helt

olikartade synpunkter än frågan om rimligheten i de villkor, under vilka ett ekonomiskt

starkt företag söker slå under sig konkurrerande företag.

Särskilt må framhållas, att den frivillighet till överlåtelse, som betonats av

föredragande departementschefen, icke kan anses komma näringsidkarna till del, därest

de sakkunnigas uttalanden vinna anslutning. En sådan frivillighet torde dock, sett

från statens egen uppfattning, böra vara självfallen vid uppgörelser av nu ifrågavarande

beskaffenhet.

Därest, såsom departementschefen antagit, frågan om partihandelns organisation

bör upptagas till förnyad prövning — ett spörsmål, varå ämbetsverken funnit

sig vid besvarandet av nu föreliggande remiss icke böra ingå i prövning — torde

dock enligt ämbetsverkens uppfattning frågan härom böra prövas fristående från

frågan om ersättning åt vin- samt vin- och spirituosahandlarna i anledning av den

nya rusdrycksförsäljningsförordningen i dess nuvarande lydelse. Yad beträffar behandlingen

av sistnämnda ersättningsfråga och de principer, som enligt ämbetsverkens

mening därvid böra få komma till uttryck, hava ämbetsverken här ovan

gjort närmare uttalanden. Härutöver må endast tilläggas, att frågan om ersättning

för den indragna minuthandeln självfallet jämväl bör upptagas till prövning.

Beträffande frågan om ersättning ä handelsresande, tjänstemän och arbetare

inom vin- och spirituosahandeln hava de sakkunniga ansett sig kunna godtaga ett

av aktiebolaget Vin- och spritcentralen gjort erbjudande att i viss utsträckning anskaffa

anställning eller utgiva lämplig ersättning åt dem, varvid bolaget förklarat

sig villigt att övertaga den därmed förbundna risken under förutsättning att, därest

riksdagen senare beslutade ersättning, bolaget finge återgäldat det utlagda beloppet

i den mån detta icke överskrider vad som enligt riksdagens beslut bort utgivas.

Vidare hade bolaget erbjudit, att vid ersättningsfrågornas bedömande med sin styfbarn/

till riksdagens protokoll 1920. 1 samt. 240 höft. (Nr 287). 7

s. 50 Kontrollera mot PDF

Sakkunniga.

50 Kungl. Maj:ts proposition Nr 287.

relse adjungera eventuellt trenne av Eders Kungl. Maj:t utsedda personer och att därvid

icke besluta i och för personalen ogynnsammare riktning än majoriteten av de sålunda

adjungerade ledamöterna inom skäliga gränser föreslagit.

Även ämbetsverken finna detta erbjudande böra antagas, dock under den bestämda

förutsättningen, att det icke i något avseende verkar föregripande på prövningen

av de ersättningsanspråk gentemot staten, som kunna varda framställda, vare

sig från dem, som sålunda erhålla provisorisk gottgörelse, eller dem, som icke kommit i

åtnjutande härav, ersättningsanspråk, vilka uppenbarligen jämväl böra prövas enligt

av ämbetsverken ovan angivna grundsatser.

Vad ämbetsverken sålunda uttalat gäller jämväl frågan om ersättning åt

agenter inom vin- och spirituosabranschen. Därutöver vilja ämbetsverken framhålla,

att därest, såsom angivits i den till kollegium från vin- och spirituosaagenternas

förening ingivna skrivelsen, aktiebolaget Vin- och sprit centralen ämnar utbjuda varorna

i marknaden under egna beteckningar, detta givetvis är ägnat att i höggrad

försvåra agenternas verksamhet. En sådan omständighet torde därför, bland andra,

böra tillmätas väsentlig betydelse vid ersättningsfrågans bedömande.»

I sina i anledning av ämbetsverkens utlåtande ingivna påminnelser

anförde sakkunniga i fråga om det föreliggande spörsmålet följande:

Den andra grupp ersättningssökande, ifråga om vilkas ersättning ämbetsverken

synas hysa en från de sakkunniga i viss män avvikande mening, är vinsamt

vin- och spirituosahandeln. De sakkunniga se sig likväl icke i tillfälle att

bär kritiskt granska ämbetsverkens positiva ståndpunkt, detta av den anledningen,

att det ingalunda med tydlighet framgår, vilken denna ståndpunkt egentligen är.

Ämbetsverken uttala till en början, att de sakkunnigas behandling av frågan

synes ha varit »väl mycket behärskad av de synpunkter, som sammanhängt med

det åt de sakkunniga jämväl lämnade uppdraget att undersöka, huruvida möjlighet

förefunnes för frivillig överenskommelse mellan aktiebolaget Vin- och spritcentralen

och ännu fristående "handlande och firmor, som åsyftas i § 98 av rusdrycksförsäljningsförordningen».

De sakkunniga, vilka finna det något egendomligt att få uppbära

förebråelser för att ha åtlytt en uttrycklig anmaning, lämnad vid meddelandet

av deras uppdrag, vilja emellertid gärna vidgå, att ämbetsverkens påpekande är

alldeles riktigt; de sakkunniga ha verkligen kommit till den uppfattningen, att den

för alla parter, staten såväl som enskild''/, gynnsammaste lösningen av hela detta

ersättningsspörsmål — den ekonomiskt utan tvivel mest omfattande av samtliga här

behandlade frågor — vore ett framgående på den av finansministern anvisade vägen.

De sakkunniga ha därvid uttalat, att, sedan de tagit ingående del av de villkor,

som gällde för tidigare överenskommelser, och därvid kommit till den allmänna uppfattningen.

att befogade erinringar icke kunde göras mot innehållet däri, samt aktiebolaget

Vin- och spritcentralen förklarat sig vid underhandlingar om övertagande

av ännu oinlösta firmor ej komma att tillämpa mindre gynnsamma villkor och därjämte

särskilt bundit sig vid vissa minimivillkor, de sakkunniga funnit sig för sin

del böra framhålla, att eventuella senare inlösningsanspråk från företagens sida

gentemot statsverket knappast kunde förväntas bliva prövade efter för företagen

fördelaktigare grunder. Gentemot detta ha ämbetsverken såsom sin åsikt uttalat,

att frågan om ersättning från statens sida för intrång i näringsverksamhet måste

s. 51 Kontrollera mot PDF

51

Kungl. Majis proposition Nr 287.

bedömas ur helt olikartade synpunkter än frågan om rimligheten i de villkor, under

vilka ett ekonomiskt starkt företag sökte slå under sig konkurrerande företag. Den

frivillighet i överlåtelserna, som betonats av föredragande departementschefen, kunde

icke anses komma näringsidkarne till del, därest de sakkunnigas uttalande vumie

anslutning.

Med anledning härav vilja de sakkunniga framhålla, att, då de sakkunniga

uttryckligen förklarat sig ha undersökt de villkor, på vilka aktiebolaget Vin- och

spritcentralen inlöst ifrågavarande företag, en dylik prövning givetvis tagit hänsyn,

bland annat, just till den synpunkt, som av ämbetsverken framhållits. Då de sakkunniga

genom sin sammansättning tillika tro sig i någon mån ha förutsättningar

att bedöma, huruvida dessa villkor överensstämma med eller rent av överträffa dem,

som kunde förväntas vinna riksdagens godkännande, därest frågan skulle dit hänskjutas,

må det vara de sakkunniga tillåtet att hävda den uppfattningen, att de

uttalanden, som av dem i denna del av ämnet gjorts, för de ersättningssökande

säkerligen äga större praktiskt värde, än den åsikt, som framskymtar i ämbetsverkens

utlåtande. Vederbörande näringsidkare synas också haft en känsla härav.

Den faktiska utvecklingen har nämligen lett därhän, att i närvarande stund samtliga

ersättningssökande firmor synas ha följt den anvisning, som av de sakkunniga givits

dem. Ämbetsverkens uttalande i denna punkt saknar sålunda numera egentlig

aktualitet.»

I sitt till de sakkunnigas påminnelser fogade särskilda yttrande anförde herr

Borell:

»Ifråga om vin- samt vin- och spirituosahandeln hyser jag i likhet med övriga

sakkunniga den uppfattningen, att under förhandenvarande förhållanden den såväl

för staten som de enskilda gynnsammaste lösningen av hela detta ersättningsspörsmål

stått att vinna på den enskilda överenskommelsens väg, och att befogade anmärkningar

icke kunnat göras beträffande de därvid tillämpade villkoren.»

Det i det föregående flera gånger berörda övertagandet av enskilda VeparUmenuvin-

och spirituosahandelsfirmor har numera lett därhän, att samtliga chefen''

firmor inlösts eller ersatts av aktiebolaget vin- och spritcentralen eller

dess dotterbolag. Härigenom har den tanke, som, enligt vad det förut

återgivna utdraget ur stadsrådsprotokollet för den 31 december 1917

utvisar, av dåvarande departementschefen uttalades, nämligen att genom

frivilliga överenskommelser aktiebolaget vin- och spritcentralen skulle

övertaga de enskilda vin- och spirituosahandelsfirmorna, realiserats.

Såsom inhämtas av de sakkunnigas yttrande, hava de sakkunniga

tagit ingående del av de villkor, på vilka övertagande av enskilda firmor

ägt rum, och därvid kommit till den allmänna uppfattningen, att befogade

erinringar icke kunnat göras mot innehållet i överenskommelserna.

Ett uttalande i ämnet föreligger jämväl från revisorerna i aktiebolaget

vin- och spritcentralen herrar Bernh. Eriksson, S. H. Kvarnzelius, C. F.

Lund och S. R. Wikland. Enligt vad som framgår av revisionsberättelsen

för 1918 års förvaltning, hava revisorerna tagit del av samtliga

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj:ts proposition Nr 287.

kontrakt angående av bolaget under år 1918 inköpta reningsverk samt

vin- ock spirituosahandelsrörelser ock däi''vid bemärkt, att inlösningsbeloppen

i en del fall varit mycket höga och i varje fall högre än dessa

med ad sannolikhet kunde tänkas hava blivit, om inlösningen hade verkställts

med statsmedel. På grund av nu berörda uttalanden, vilka enligt

min mening böra framför andra i motsatt riktning tillerkännas vitsord,

har jag icke funnit anledning att närmare ingå på det ekonomiska

innehållet i de överenskommelser, som aktiebolaget vin- och spritcentralen

träffat om övertagande av enskilda vin- och spirituosahandelsfirmor.

Under ärendets behandling har från de intresserade näringsidkarnas

sida gjorts gällande, att överenskommelserna om försäljning, vad på

dem ankomme, icke voro frivilliga. Utan att närmare ingå på denna

fråga vill jag endast erinra om, att riksdagen, åtminstone i nu berörda

avseende, redan förehaft ämnet till prövning. I anledning av en vid

1918 års riksdag väckt motion — nr 137 i andra kammaren — vari

påyrkades vidtagande av åtgärder mot den pågående koncentrationen på

vin- och spirituosahandelns område, uttalade bevillningsutskottet, bland

annat, att utskottet ej vore övertygat om att det vore lämpligt eller

önskvärt att några hinder lades i vägen för den utveckling, som faktiskt

ägde rum på sprithandelns område. Några av utskottets mediemmar

uttalade i en reservation, att, såvitt något obehörigt tvång ej utövades

gent emot de enskilda handlandena, intet i och för sig vore att anmärka

mot koncentration, ävensom att erfarenheten ej heller hade visat några

verkliga olägenheter vara förknippade med eu sådan koncentration. Såväl

utskottet som reservanterna hemställde, att motionen icke skulle till

någon åtgärd föranleda, något som också beslöts av riksdagens båda

kamrar.

Jag övergår härefter att yttra mig beträffande frågan om ersättning

till handelsresande, personal och agenter inom spirituosahanteringen.

I den förut återgivna skrivelsen av den 4 maj 1918 förklarade sig

aktiebolaget vin- och spidtcentralen villigt att till prövning upptaga

ansökningar från personal om erhållande av ekonomiskt understöd samt

att efter bästa förmåga pröva varje fall för sig samt antingen skaffa

vederbörande lämplig anställning eller ock månatligen eller på annat

periodiskt sätt utbetala det understöd, respektive den ersättning i ett för allt,

som kunde synas befogad. Därest riksdagen senare beslutade ersättning,

skulle bolaget få tillgodogöra sig för varje särskilt fall vad det utlagt,

i den mån den utlagda summan icke överskrede vad som enligt riksdagens

beslut bort hava utgivits. Prövningen av hithörande ärenden

skulle handhavas av en särskild kommitté, bestående av riksdagsmannen

s. 53 Kontrollera mot PDF

53

Kungl. Maj:ts proposition Nr 287.

Gustaf Nilsson från Kristianstad, verkställande direktören i aktiebolaget

Stockholmssystemet I. Bratt och kassadirektören i aktiebolaget vin- och

spritcentralen E. Bingholm.

Enligt vad jag inhämtat hava de ersättningsfrågor, som aktiebolaget

vin- och spritcentralens ersättningskommitterade handlagt, jämväl

berört handelsresande och agenter. Vid kommitterades sammanträden

hava förts protokoll, vilka i avskrift överlämnats till finansdepartementet

för tiden från och med den 27 augusti 1918 till och med den 15 december

1919. Berörda protokoll torde i likhet med övriga handlingar få

tillhandahållas vederbörande riksdagsutskott.

Enligt vad som inhämtas av berörda protokoll, hava i allt 369

ersättningsfall behandlats, av vilka 344 föranlett utbetalande av ersättningar.

I ersättningar ett för allt hava utbetalats 1,546,750 kronor 25

öre. Årspensionerna uppgå till 145,740 kronor. Dessa summor fördela

sig på ersättning till personal med 1,402,105 kronor 25 öre i ersättning

ett för allt och 126,740 kronor i årspensioner samt på ersättning till

agenter med 144,645 kronor i ersättningar ett för allt och 19,000 kronor

i årspensioner. Ersättning har i regel utgått allenast till sådan övertagen

personal, som icke kunnat beredas likvärdig anställning i fortsättningen

hos aktiebolaget vin- och spritcentralens skilda företag eller

hos systembolagen i riket. Av de inom bolagets olika företag anställda

1,374 personerna hava icke mindre än 800 förut varit anställda hos

enskilda firmor. I ej obetydligt antal fall har även övertalig personal

i branschen beretts anställning vid systembolagen.

Enligt en den 24 januari 1920 till finansdepartementet ingiven

skrivelse återstå ett mindre antal personalersättningsfrågor att slutligt

handlägga, varjämte det förväntas, att nya ansökningar om ersättningar

fortfarande skola inkomma, vadan ersättningskommitterades arbeten alltjämt

fortgå.

De inom ersättningskommitterade förda protokollen giva vid handen,

att varje fall behandlats särskilt för sig för att kunna avväga ersättningen

så rättvist som möjligt. I allmänhet har personal, vari även

inbegripas handelsresande, erbjudits fortsatt anställning. Där emellertid

erbjudande om fortsatt anställning icke mottagits eller där anställning

av olika anledningar icke kunnat beredas, har ersättning utbetalats.

Denna har för yrkesutbildad personal oftast beräknats till minst det

belopp, som i motsvarande fall beräknats för personal vid tobaksmonopolets

genomförande, med de modifikationer, som föranletts av individuella

skål. Till icke yrkesutbildad personal har ersättning i regel ut
-

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj.ts ''proposition Nr 287.

gått med tre till sex månaders avlöning. Understundom liar dock ersättningen

i hithörande fall utökats på grund av särskilda omständigheter.

I relativt få fall har inträffat, att missnöje anmälts över beslut, som

ersättningskommitterade fattat. I dylika fall har frågan upptagits till

förnyad prövning och, där skäl ansetts föreligga, har justering företagits.

I de avtal, som aktiebolaget vin- och spritcentralen slutit med enskilda

firmor om övertagande av vin- och spirituosahandeln, har i allmänhet

förekommit den klausulen, att gent emot personalen köparen övertager

samma moraliska förpliktelser, som kunna anses hava ålegat säljaren.

I ett mindre antal fall hava antingen personalersättningarnas storlek

varit i avtalen bestämda, eller säljaren förpliktat sig sörja för personalen.

Vad agenterna beträffar, har aktiebolaget vin- och spritcentralen

övertagit vissa agenters rörelse. I vissa andra fall har en agent av bolaget

erhållit försäkran, att bolaget är berett att av honom köpa offererade

varor i sådan omfattning, som motsvarar hans tidigare verksamhet.

Slutligen har i andra fall tillämpats inlösen efter grunderna vid tobaksmonopolets

genomförande för ersättning åt handelsresande eller platsförsäljare.

Enligt vad revisionsberättelsen för aktiebolaget vin- och spritcentralens

verksamhet under år 1918 utvisar, hava revisorerna uttalat, att

den tidigare i den enskilda vin- och spirituosahanteringen anställda personalen,

så långt det varit möjligt, beretts fortsatt anställning samt att

övrig personal efter mycket noggrann och individuell prövning erhållit

ersättning, som synts revisorerna skälig och väl avvägd.

Mot ersättningskommitterades behandling av ersättningsfrågorna

synes mig från statsmakternas sida någon anledning till erinran icke

föreligga.

Såsom framgår av aktiebolaget vin- och spritcentralens ovan återgivna

skrivelse av den 4 maj 1918 förklarade sig vin- och spritcentralen

vara villig att med sin styrelse, då denna hade att behandla ersättningsfrågor,

adjungera eventuellt trenne personer, som av Kungl. Maj:t antingen

direkt eller på annat av Kungl. Maj:t bestämt sätt för ändamålet blivit

utsedda. I samband härmed förband sig bolaget att rörande ersättning

besluta i för personalen* ej ogynnsammare riktning än vad majoriteten

bland de adjungerade ledamöterna inom skäliga gränser föresloge eller

läte till styrelsens protokoll såsom sitt votum anteckna. Ersättningssakkunniga

funno den sålunda föreslagna anordningen innebära betryggande

garantier för vederbörligt hänsynstagande till de därav berörda

personernas berättigade intressen. Jämväl ämbetsverken funno aktie
-

s. 55 Kontrollera mot PDF

55

Kungl. Maj:ts proposition Nr 287.

bolaget vin- och spritcentralens erbjudande böra antagas, dock under

den bestämda förutsättningen, att det icke i något avseende verkade

föregripande på prövningen av de ersättningsanspråk gent emot staten,

som kunde bliva framställda vare sig från dem, som sålunda erhållit

provisorisk gottgörelse, eller dem, som icke kommit i åtnjutande härav.

Såsom jag förut omnämnt, har aktiebolaget vin- och spritcentralens

ersättniogskommitterades arbeten numera fortskridit så långt, att flertalet

av hithörande ersättningsfrågor föreligga avslutade. Med hänsyn

härtill synes det mig icke erforderligt, att Kung!. Maj:t numera utser

särskilda sakkunniga att biträda inom bolagets styrelse vid handläggningen

av ersättningsfrågor. Tillsättandet av sakkunniga för verkställande

av något slags eftergranskning av ersättningskommitterades

redan fattade beslut anser jag ej heller erforderligt. Kommitterades

protokoll komma att tillsammans med vederbörliga handlingar i detta

ärende överlämnas till riksdagens vederbörande utskott.

Under hänvisning till vad ovan anförts och då aktiebolaget vinoch

spritcentralen förbundit sig att genom beredande av anställningar

eller utbetalande av ersättningar sörja för personal, handelsresande och

agenter inom vin- och spirituosabranschen samt bolaget kan förväntas

uppfylla den lämnade förbindelsen och på samma sätt som hittills pröva

möjligen tillkommande nya ersättningsfall, får jag såsom min mening

uttala, att ifrågavarande ersättningsspörsmål numera erhållit en sådan

lösning, att någon särskild åtgärd från statsmakternas sida icke torde

vara erforderlig.

I några fall hava enskilda ersättningssökande nämligen handlanden

Ernst Laurell, korrespondenten E. G. B. Schmidt, kassörskan Agnes

Ostman, lagermästaren J. A. Fahlberg, agenten F. Ekman, platsförsäljaren

Ii. Löfgren, direktören Erik Hanson och vinhandlaren G. Krogh direkt

till Kungl. Maj:t inkommit med framställningar om ersättning. Flertalet

av ifrågavarande ansökningar hava remitterats till ersättningssukkunniga

och i några fall direkt till aktiebolaget vin- och spritcentralens

ersättningskommitterade. Enär med hänsyn till vad under ärendenas

behandling upplysts, någon befogad erinran icke kan göras mot de av

ersättningskommitterade fattade besluten, torde framställningarna icke

böra föranleda någon Kungl. Maj:ts åtgärd.

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Maj.ts proposition Nr 287.

IV. Innehavare av rättigheter till utskänkning av vin och maltdrycker,

förvärvade före utgången av år 1874.

Enligt övergångsstadgandena till 1905 års vin- och ölförsäljningsförordning

(mom. 2) skulle rättighet till utskänkning av vin- och maltdrycker,

som i laga ordning förvärvats före utgången av år 1874 och fortfarande

utövades, fortfarande åtnjutas, så länge densamma ej förverkats.

Enligt vad som inhämtas av det till propositionen nr 101 vid 1905 års

riksdag fogade utdrag av protokollet över finansärenden den 31 mars 1905,

anförde föredragande departementschefen till stöd för berörda stadgande,

bland annat, följande. Enligt vad åtskilliga av högsta domstolen meddelade

utslag gåve vid handen, blevo genom 1874 års förordning angående

försäljning av vin och maltdrycker dessförinnan meddelade rättigheter

till utskänkning av sagda drycker icke upphävda. . Sedan 1885

års förordning i ämnet utkommit, förklarade Kungl. Maj:t i skrivelse

den 2 april 1886, att med förordningen icke avsåges att upphäva förut

i laga ordning förvärvade rättigheter att till förtäring på stället sälja

icke spirituösa drycker. Det syntes därför billigt, att dessa rättigheter

icke genom ny författning omintetgjordes, helst dessa rättigheter, vilka

meddelats under en tid, då Kungl. Maj:ts befallningshavande eller annan

myndighet icke ägde befogenhet att efter gottfinnande återkalla beviljat

tillstånd eller att förbjuda en rörelse, som efter anmälan i behörig ordning

utövades, måste anses hava beviljats för innehavarens livstid.

Dock syntes såsom ett villkor för dessa rättigheters fortfarande giltighet

böra stadgas, att anmälan om deras tillvaro gjordes hos vederbörande

myndighet, varigenom ock vunnes, att kontrollen över samma rättigheter,

där de komme att fortbestå, underlättades. Det hade ej sällan

inträffat, att ifrågavarande rättigheter från den ursprungliga innehavaren

till annan överlåtits. Ehuru lagligheten härav syntes vara tvivel underkastad,

hade dock, enär dylika överlåtelser dittills, såvitt känt,, ej ansetts

vara mot lag stridande, icke föreslagits något stadgande, varigenom

dylika, redan verkställda överlåtelser skulle annuleras.

På grund av bestämmelserna i övergångsstadgandena till rusdrycksförsäljningsförordningen,

96 §, har från 1909 års ingång ifrågavarande

s. 57 Kontrollera mot PDF

57

Kungl. Maj:ts proposition Nr 287.

rättighetsinnehavare förlorat befogenheten att sälja vin och Öl samt på grund

av innehållet i förordningen den 11 juli 1919 (nr 406) angående försäljning

av pilsnerdricka jämväl rätten att sälja till pilsnerdricka hänförliga

maltdrycker.

Rörande ifrågavarande rättighetsinnekavare uttalade nykterhetskommittén

att någon ersättning till dem icke borde utgå. I den till

1914 års senare riksdag framlagda propositionen nr 258 gjordes

däremot gällande, att staten ej borde undandraga sig att till sådan

ersättningsinnehavare utgiva ersättning i anledning av den förlust, som

genom förordningens genomförande skulle tillskyndas honom, och föreslogs

därför, att ersättning skulle utgå eu gång för alla med belopp,

som skulle bestämmas av Kungl. Maj:t, dock ej med högre summa än

som skäligen kunde antagas motsvara den sammanlagda behållna inkomsten

av utskänkningsrörelsen 1915 — 1919. Denna framställning föranledde

emellertid icke någon riksdagens åtgärd.

Vid 1917 års riksdag beslöt Första kammaren för sin del att

dylik ersättning skulle utgå, under det att Andra kammarens beslut icke

innehöll något uttalande om dylik ersättning. Vid sammanjämkning av

kamrarnas skiljaktiga beslut föreslog bevillningsutskottet, att Första

kammaren skulle frånträda sitt beslut beträffande ersättning till ifrågavarande

utskänkningsinnehavare. Detta sammanjämkningsförslag blev

av båda kamrarna godkänt.

I sitt den 14 maj 1918 avgivna betänkande meddelade de ersättningssakkunniga,

att de beträffande förekomsten av dylika rättigheter igångsatt en utredning,

vilken emellertid icke kunde förväntas föreligga avslutad förrän senare. I

I ett därefter den 28 januari 1919 avgivet utlåtande upptogo sakkunniga

till förnyad särskild behandling frågan om ersättning till här ifrågavarande kategori

av rättighetsinnehavare. De sakkunniga framhöllo därvid, att dessa personer

samtliga voro högt till åren komna ävensom att de av dem innehavda rättigheter

av lagstiftningen tillerkänts dem på livstid. Dessa omständigheter syntes tala för

att de av statsmakterna behandlades med särskild hänsyn. Å andra sidan vore att

märka, att 1905 års vin- och ölförsäljningsförordning. ehuru numera begränsad till

försäljning av pilsnerdricka, för dem fortfarande vore i gällande kraft även efter

den nya rusdryckslagens trädande i tillämpning. Härav följde, att sagda

rättighetsinnehavare alltjämt innehade rätt att utan särskilt tillstånd försälja

pilsnerdricka.

En undersökning av här avsedda rörelser gåve vid handen, att utskänkningeu

av vin i de fall, då tillstånd därför lämnats, för ifrågavarande rättighetsinnehavare

vant av jämförelsevis ringa omfattning och understundom icke ens utövats, samt

att tillståndet i flertalet fall omfattat allenast iskänkning av maltdrycker. Vidare

måste uppmärksammas, att av andra omständigheter än lagstiftningsskäl Öl- och

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 saml. 243 höft. (Nr 287.) 8

Sakkunnigas

skrivelse den

28 januari,

1919.

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Maj ds proposition Nr 287.

portertillverkningen i vårt land för närvarande läge nere och kunde förväntas så

göra för avsevärd tid framåt. Till följd härav komme de maltdrycker, som serverades

å samtliga restauranger och kaféer inom landet länge nog att vara av den

beskaffenheten, att de vore att hänföra till kategorien pilsnerdricka respektive skattefria

maltdrycker.

Under sådana omständigheter syntes det sannolikt, att det stora flertalet av

här ifrågavarande rättighetsinnehavare skulle finna med sin fördel förenligt att tillsvidare

fortsätta sin rörelse, vilken, så länge förhållandena med öltillverkningen

inom landet på ovan angivet sätt bestode, icke av den nya lagstiftningen komme

att lida men annat än i de undantagsfall, då medgiven och verkligen utövad vinutskänkning

till följd av densamma måst upphöra.

Det syntes de sakkunniga som om i sådana fall, då rörelsen tillsvidare fortsattes,

någon gottgörelse från det allmännas sida icke skulle behöva ifrågakomma,

så länge detta förhållande varade, åtminstone icke i vidare mån än som skäligen

kunde betingas av vinutskänkningens upphörande. När porter oph Öl ånyo komme

i marknaden, borde hänsyn tagas även till att dylika drycker i måhända flertalet

fall icke längre stode rättighetsinnehavarna till buds.

De berörda personernas höga ålder och rättigheternas natur av livstidsrättighet

krävde emellertid, att särskild hänsyn visades från statens sida. Sålunda syntes

det billigt, att, om och när vederbörande ansåge sig böra helt nedlägga rörelsen,

men också först då, de borde tillerkännas en på förhand bestämd årlig avlösningssumma

att utgå av statsmedel och då närmast av rusdrycksfonden.

De sakkunniga hade låtit verkställa en utredning rörande ifrågavarande rättighetsinnehavare,

deras antal, ålder, fördelning å olika län, rättigheternas omfattning,

de förhållanden, under vilka de utövats samt den årsinkomst de kunde anses

ha tillfört sina innehavare. Enligt denna utredning, som verkställts av länsstyrelserna

och deras underordnade organ, utgjorde antalet hithörande rättighetsinnehavare

då 43 och de årliga ersättningsanspråken uppginge, i den mån desamma understöddes

av vederbörande länsstyrelse, till sammanlagt 43,830 kronor, en utgift,

som på grund av rättighetsinnehavarnas höga ålder kunde väntas årligen nedgå och

snart nog komma att upphöra.

De uppgifter, de särskilda länsstyrelserna lämnat, vore emellertid icke alltid

av den fullständighet, att därpå kunde grundas ett slutgiltigt fastställande av ersättningsbeloppen.

Ej heller hade samtliga länsstyrelser, som naturligt vore, bestämt

de av dem förordade beloppen efter fullt likartade grunder. Därest denna

utredning lades till grund för ett slutligt avgörande, skulle det otvivelaktigt inträffa,

att en del finge mer än som vederbort och andra mindre, ehuru differensen

för varje särskild rättighetsinnehavare knappast kunde antagas bliva större än ett

eller annat hundratal kronor.

Då sålunda å ena sidan en viss noggrannare individuell undersökning syntes

böra företagas liksom ock viss erfarenhet rörande de ifrågavarande rörelsernas

fortsättande kunde vara av betydelse, men å andra sidan de åldriga personer,

varom här vore fråga, redan från början syntes böra säkerställas för väsentliga

ekonomiska rubbningar, hade sakkunniga tillskrivit aktiebolaget Vin- & spritcentralen

med förfrågan, huruvida sagda bolag vore villigt att, intill dess frågan av statsmakterna

slutgiltigt ordnats, till var och en av här ifrågavarande personer kvartalsvis

i efterskott utbetala en summa, motsvarande en fjärdedel av vad vederbö
-

s. 59 Kontrollera mot PDF

59

Kungl. Maj:ts proposition Nr 287.

rande länsstyrelse föreslagit böra utgå såsom årlig ersättning, dock under den förutsättningen,

att före varje utbetalning medelst intyg från vederbörande polismyndighet

styrktes, att rörelsen på grund av här ifrågavarande rättighet ej under det

tilländagångna kvartalet bedrivits. Sakkunniga hade därvid tänkt sig att. därest

vid den slutliga regleringen rättighetsinnehavaren skulle tillerkännas mindre belopp

än länsstyrelsen föreslagit, han icke skulle ha någon äterbetalningsskyldighet, utan

förlusten stanna hos bolaget, samt att, därest rättighetsinnehavaren sedermera tillerkändes

mer än länsstyrelsen förordade, han då skulle erhålla denna skillnad räknad

från och med den 1 januari 1919 för tid, under vilken rörelsen ej utövats.

I skrivelse den 10 januari 1919 hade aktiebolaget Vin- & spritcentralen förklarat

sig villigt att på sätt, Kungl. Maj:t närmare kunde komma att föreskriva,

och under de av sakkunniga angivna förutsättningar till här ifrågavarande personer

förskottera ifrågakommande belopp, varvid bolaget likväl förutsatte, att någon skyldighet

att verkställa denna utbetalning från bolagets sida icke förelåge, förrän beloppen

hos bolaget i vederbörlig ordning rekvirerades.

De sakkunniga föreslogo i anslutning härtill att, därest det av dem framlagda

förslaget till provisorisk lösning av frågan gillades, saken ordnades så, att

vederbörande länsstyrelser erliölle nådigt förständigande att i angiven ordning verkställa

utbetalningarna och sedermera göra sig betäckta från aktiebolaget Vin- &

spritcentralen.

På grund av den av de sakkunniga sålunda gjorda hemställan avlät Kungl.

Maj:t den 14 februari 1919 nådiga brev till länsstyrelserna i Uppsala, Jönköpings,

Gottlands, Blekinge, Kristianstads, Malmöhus, Hallands, Göteborgs och Bohus,

Gävleborgs samt Jämtlands län, vari efter ett referat av huvudinnehållet i de sakkunnigas

ovan citerade skrivelse den 28 januari 1919, Kungl. Maj:t, med gillande

av vad de sakkunniga föreslagit och av aktiebolaget Vin- & spriteentralen biträtts,

förordnade, att respektive länsstyrelser skulle ha att till vissa särskilt angivna rättighetsinnehavare

inom länet kvartalsvis i efterskott utbetala en summa, motsvarande

en fjärdedel av det samtidigt angivna årliga ersättningsbeloppet, varvid likväl

. före varje utbetalning skulle genom intyg från polismyndighet styrkas, att

rättigheten icke utövats under det tilländagångna kvartalet, ägande länsstyrelsen

för de sålunda gjorda förskotten efter behörigen verificerad rekvisition bekomma

gottgörelse från aktiebolaget Vin- & spritcentralen. Tillika anbefallde Kungl. Maj:t

länsstyrelsen att för den. till vilken utbetalning skedde, låta påvisa ej mindre att

den ifrågakommande ersättningen tills vidare vore att betrakta såsom allenast provisoriskt

fastställd och att definitivt beslut i ämnet först senare vore att förvänta,

än även att i varje fall äterbetalningsskyldighet icke komme att föreligga. I

I sitt den 21 oktober 1919 dagtecknade utlåtande anförde de sakkunniga,

efter att hava lämnat en redogörelse för ärendets föregående behandling, följande.

»Sedan den föreliggande ersättningsfrågan sålunda genom här refererade anordningar

erhållit en provisorisk lösning, ha de sakkunniga genom särskilda utredningar

och undersökningar, varvid i flertalet fäll de ersättningssökande personligen

besökts av representanter för de sakkunniga, sökt att komplettera den utredning i

ämnet, som av länsstyrelserna åvägabragts. På grundval dels av dessa de sakkunnigas

egna undersökningar, dels ock länsstyrelsernas utredning och förslag vilja de

Kungl. Maj ds

nådiga brev

till vissa länsstyrelser

den

14 februari

1919.

De sakkunnigas

förslag

till ersättnings

utgivande.

s. 60 Kontrollera mot PDF

60 Kungl. Maj:ts proposition Nr 287.

sakkunniga i det följande för varje här ifrågakommande rättighetsinnehavare angiva

namn samt det årliga belopp, varmed enligt sakkunnigas mening avlösningen till

vederbörande bör utgå.

Ifråga om de sakkunnigas ståndpunkt till denna ersättningsfråga åberopa

sakkunniga sina uttalanden i här ovan refererade skrivelse till herr statsrådet den

28 januari 1919, varav framgår, att det enligt de sakkunnigas mening synes billigt

att till dessa rättighetsinnehavare må av statsmedel utgivas en årlig ersättmngssumma,

vilket belopp likväl bör utbetalas allenast under förutsättning, att rättigheten

icke vidare utövas i den omfattning nuvarande lagstiftning medgiver. För

ordningens skull torde vederbörande härvid böra skriftligen förbinda sig att för

framtiden icke utöva rörelse av här ifrågavarande eller liknande art. Rättighetsinnehavarnas

höga ålder samt rättighetens karaktär av s. k. livstidsrättighet göi

det vidare naturligt, att ersättningsbeloppet utgives icke med en summa på en gång

i ett för allt, utan med ett årligt belopp. Storleken av detta belopp synes, i regel

böra motsvara den ungefärliga nettoinkomst, som rättighetsinnehavaren åtnjutit av

den på grund av rättigheten bedrivna rörelsen under de senare åren med bortseende

från inkomst, som måste anses såsom en mera tillfällig kristidsföreteelse.

Uppsala län.

Gustaf Leonard Björkman född år 1844, utövade i Enköping en honom tilldelad

rättighet »att hålla allmänheten tillhanda Öl, dricka m. m.» Han uppgiver

sig ha på rörelsen haft en årlig inkomst av 800 kronor, vilket belopp han begär

att årligen erhålla under sin återstående livstid. Magistraten i Enköping samt länsstyrelsen

ha ansett den begärda ersättningen skälig.

Sakkunniga för sin del ansluta sig härtill och föreslå sålunda Björkman till

erhållande av en årlig ersättning under hans återstående livstid av 800 kronor.

Jönköpings län.

Altea Serafia Wennberg, född Wennberg, född 1833, utövade i Jönköping på

grund av en henne tilldelad rättighet en utskänkningsrörelse, som enligt stadsfiskalens

uppgift »nästan uteslutande avsett försäljning av Öl och porter men ej

något vin». Med anledning av dels den bokföring Wennberg själv fört över sina

inköp av maltdrycker, dels uppgifter från bryggeri, varifrån en del av dessa inköp

gjorts, har utretts, att Wennbergs omsättning av maltdrycker nedanstående år uppgått

till följande belopp, nämligen:

1911 ................................ kronor 3,068:4 6

1912 ................................ » 2,766:9 1

1913 ............................... » 3,347:17

1914 .............................. » 7,308:7 3

1915 ................................ » 8,974:32

1916 ............................... » 7,417:15

1917 ............................... » 12,326: 75

kronor 45,209: 49.

Såsom av dessa siffror framgår, har omsättningen från och med år 1914 väsentligen

stegrats, vilken stegring enligt meddelade uppgifter varit beroende dels

av kundkretsens ökning, dels ock för år 1915—17 av med kristiden förenade för
-

s. 61 Kontrollera mot PDF

61

Kungl. Maj-.ts proposition Nr 287.

hållanden. Wennberg uppgiver, att nettovinsten å rörelsen utgjort minst 25

procent av årsomsättningen, samt begär en gottgörelse av 20,000 kronor i ett

tor allt.

Länsstyrelsen, som betraktar åren före år 1914 som normala, anser att

med en beräknad medelomsättning för dessa år av 3,000 kronor för år, den årliga

ersättningen skäligen bör sättas till 750 kronor.

t- genomsnittliga omsättningen under åren 1911 —14 utgjorde, såsom av

förestående siffror framgår 4,122 kronor 82 öre. Dels med hänsyn härtill, dels på

grund därav, att omsättningen av Wennbergs rörelse synbarligen haft en tendens

till stegring, som icke enbart synes kunna förklaras av de under kristiden rådande

abnorma förhållandena, vill det förefalla sakkunniga som om den av länsstyrelsen

beräknade årliga ersättningen vore för låg. Det synes de sakkunniga som om

Wennbergs ärliga omsättningssumma skäligen kunde beräknas till omkring 6,000

kronor per år, varå nettovinsten efter angivna beräkning av 25 procent kan antagas

ha utgjort 1,500 kronor. Den årliga ersättningen synes på grundval härav

hora bestammas till 1,500 kronor.

Ij-''? ^!USt!1.. F?rut> ^dd 1841, innehar i Jönköping en rättighet att i

sin konditoriaffär försälja vin och Öl. Von Porat uppgiver själv, att hon »på senare

tiden blott i ringa omfattning» begagnat sig av denna rättighet och begär i

ett for allt en ersättning av 1,000 kronor.

.. Länsstyrelsen anser det av henne begärda ersättningsbelopp icke vara obilligt

och föreslår, att den årliga ersättningen må fastställas till 5 % av den av

von Porat ifrågasätta ersättning eller 50 kronor om året.

Sakkunniga ansluta sig till denna länsstyrelsens mening och föreslå sålunda,

att till von Porat må utgivas en årlig ersättning av 50 kronor.

Gustava Sofia Rask, född 1853, innehar i Jönköping en rättighet att försälja

7in 0,c.:1,0 '' J*asa> som tillika bedriver restaurantrörelse, uppgiver, att hon, som

icke fört några handelsböcker, icke kan exakt uppgiva sin förtjänst på öl- och vinförsäljningen.

Med den erfarenhet hon vunnit under den långa tid (46 år), som

hon skött restaurantrörelsen å därvarande järnvägsstation, är hon likväl av den uppfattningen,

att den behållning, som uppstått å rörelsen, uteslutande härrör från

handel med Öl och vin. Enligt hennes deklaration hade behållningen å rörelsen

K e[. S U ,slsta t(?lv äre,n utgjort i medeltal 660 kronor. Då affären som sådan helt

°o nilft, VOre be™ende av utskänkningsrörelsen, begär hon en årlig gottgörelse

av 2,000 kronor, eller ett kapital i ett för allt av 20,000 kronor.

. Länsstyrelsen, som erinrar om, att Rask jämte försäljning av vin och Öl

bedrivit restaurantrörelse, uttalar att Rask bör anses ha haft någon behållen inkomst

därav. Med hänsyn därtill och då Rasks uppgift om rörelsens behållning

syntes böra tagas för god, föreslår länsstyrelsen ersättningen till ett belopp av 600

kronor årligen. ™

i j Sakkunniga kunna ansluta sig till länsstyrelsens uppfattning och föreslå sålunda

Dustava Rask till erhållande av en årlig ersättning av 600 kronor.

Gottlands län.

. , Anna Magdalena Josefina Nilsson, född Ringström, född år 1834, innehar eu

rättighet att i Visby utskänka Öl. Denna rättighet har på senare tiden utövats av

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kungl. Maj.ts proposition Nr 287.

aktiebolaget Visby bryggerier, som härför utbetalat en årlig ersättning av 600

kronor.

Länsstyrelsen anser, att här ifrågavarande ersättningsbelopp bör utgå med

motsvarande summa.

De sakkunniga biträda detta förslag och föreslå sålunda, att till -Nilsson må

utgivas ett årligt ersättningsbelopp av 600 kronor.

Gustava Maria Kristina Andersson Selander (Grönberg), född Blomgren, lödd

1850, har likaledes rättighet att i Visby utskänka Öl. Även denna rättighet har

utövats av aktiebolaget Visby bryggerier mot en årlig ersättning av 600 kronor.

Länsstyrelsen hemställer även i detta fall om en årlig gottgörelse av 600

kronor.

De sakkunniga ansluta sig härtill

Selander må utgivas en årlig ersättning av

och föreslå sålunda, att till Andersson

600 kronor.

Blekinge län.

Bengta Karlsson, född Fålsson, född 1839, utövade i Sölvesborg en henne

tillerkänd rättighet att utskänka maltdrycker. Hon uppgiver, att hon under åren

1913—15 hatt en årlig inkomst av rörelsen av i genomsnitt 6,018:6 7 kronor, vadan,

då kostnaderna för rörelsens bedrivande utgjort 5,000 kronor, hennes årliga nettobehållning

utgjort 1,018:6 7 kronor. Sistnämnda belopp fordrar hon såsom årlig

gottuörelse för rättighetens avstående, dock att, därest hon erhölle rättighet att

utskänka maltsvaga drycker, hon inskränkte sina ersättningsanspråk till 618: 6 7

kronor för år.

Magistraten i Sölvesborg har »med beaktande jämväl av hennes höga levnadsålder

icke funnit något att erinra mot skäligheten av hennes ersättningsanspråk.»

Länsstyrelsen påpekar, att Karlsson, enligt vad tillgängliga taxeringslängder

utvisa, för vart och ett av åren 1914—17 varit bevillningstaxerad för 500 kronors

inkomst, men icke påförts inkomst- och förmögenhetsskatt samt att hon för år

1918 icke taxerats för någon inkomst. Med anledning härav uttalar länsstyrelsen,

att det av Karlsson uppgivna nettoinkomstbeloppet syntes vara för högt beräknat

och icke kunde utan vidare läggas till grund för ersättningens bestämmande.

Sakkunniga, som hålla före, att Karlssons underlåtenhet att deklarera —

särskilt med hänsyn till hennes höga ålder — skäligen icke bör läggas henne till

last vid bedömande av storleken av den henne tillkommande ersättningen, ha, i

likhet med magistraten, kommit till den uppfattningen, att de av henne framställda

ersättningsanspråk i det hela icke kunna anses oskäliga och föreslå alltså, att ersättningen

till Karlsson må utgå med 1,000 kronor för år.

Kristanstads län.

Jöns Ingemarsson Kjellman, född 1833, utövade i Östra Vämmerlöv en rättighet

att utskänka Öl. Han begär för dess nedläggande en årlig ersättning av 1,500

kronor.

Landsfiskalen meddelar, att Kjellmans utskänknmgsrörelse under de senaste

åren gått betydligt tillbaka, huvudsakligen beroende på svårigheten att anskaffa

»ordentliga» maltdrycker samt att Kjellman, vars inkomster kunde anses uteslutande

s. 63 Kontrollera mot PDF

63

KungI. Maj.ts proposition Nr 287.

Sndefår818 ^ ^ aV h°n°m bedrivna utskänkningsrörelsen, skattat för en inkomst

1914 av

1915 »

1916 >

1917 »

kronor 2,100

» 1,360

» 910

» 910.

Under hänvisning till dessa siffror anser landsfiskalen, att ett årligt ersättningsbelopp

av 1,200 kronor under Kjellmans återstående livstid vore tillräckligt

Länsstyrelsen ansluter sig till denna landsfiskalens mening. ''

lunda JK ÅnsakkunaiSa ,finna det föreslagna beloppet skäligt och föreslå sålunda,

att till Kjellman ma utgivas en ersättning av 1,200 kronor för år.

Malmöhus län.

J^Ppn Mårtensson Lund, född 1842, innehar rättighet att i Malmö utskänka

o Under de senaste 40 åren har Lund haft rättigheten utarrenderad till olika

personer mot viss månatlig ersättning, senast mot ett belopp av 20:8 3 kronor. Lund

har framställt anspråk på erhållande av en årlig ersättning av 200 kronor att utgå

under hans återstående livstid eller ock en ersättning på en gång av 500 kronor

beloppet skäligt SmyndlSieterna S°m Iänsstyrelsen finna det fordrade ersättnings
,

D5e sahkunmga ansluta sig till denna uppfattning och föreslå sålunda att till

Lund må utgivas en årlig ersättning av 200 kronor.

hpt i AZSt%N/SS0Z'' tfdK[is>°f[ersson’ född 1831, innehar ölutskänkningsrättighet

Lund. Sedan år 1911 har hon till förestånderska för rörelsen antagit Elna

Jonsson, som har kontrakt på tre månaders uppsägningstid och som skall till Nils
mLrfnnT

600 mnxri °m ärxet’ Varå Nilsson beräknar att ha en behållning av

minst 500 kronor. Då Nilsson på grund av dyrtiden ämnat avsevärt höja arrendesumman,

beraknar hon dessutom, att hon från och med september 1919 skulle haft

en årlig behållning av rörelsen av minst 700 kronor, vilket belopp hon fordrar i

ersättning av staten. r

Jämväl Elna Jönsson fordrar gottgörelse med ett belopp av 600 kronor

per ar.

Länsstyrelsen tillstyrker en årlig ersättning av 600 kronor till envar.

Da någon ersättning till Elna Jönsson icke kan ifrågakomma, föreslå de

sakkunniga att ersättning allenast må utgivas till Nilsson och att beloppet må bestammas

till det av länsstyrelsen förordade eller 600 kronor per år.

. .. , Bengta Ljungqvist^ född Mlsson, född 1833, innehar rättighet att i Lund utskänka

ol. Ljungqvist liar till föreståndare för rörelsens utövande antagit restauratoren

ier Nilsson och skall denne härfor till henne under hela hennes återstående

livstid utgiva ett belopp av 300 kronor om året. Ljungqvist begär för rättighetens

upphörande en ersättning av 500 kronor per år för sig själv samt för Nilsson ett

belopp av 3,500 kronor om året. Detta sistnämnda belopp begäres jämväl av Nilsson

sj alv såsom ersättning. J

Länsstyrelsen har hemställt att till Ljungqvist måtte utgivas det av henne

opaginerad Kontrollera mot PDF

04

Kungi. Maj.ts proposition Nr 287.

begärda belopp samt att Nilssons ersättningssumma måtte bestämmas till 3,000

kronor per gom anse, att någon ersättning till Nilsson icke kan ifråga
komma,

finna sig med avseende på ersättning till Ljungqvist icke kunna föreslå

hö°re belopp än det, som för rörelsens utövande av Nilsson enligt utfästelse skall

till” henne för hennes livstid utbetalas, och hemställa sålunda, att till Ljungqvist

måtte utgivas en årlig ersättning av 300 kronor. ... , ... ,

Jöns Nilsson, född 1834, innehar rättighet att i Lund utsjunka ol Han hai

till föreståndare för rörelsen antagit fru Emelie Persson med skyldighet för henne

att mot uppbärande av den av rörelsen uppkommande vinsten ansvara för alla med

rörelsen förenade utgifter samt att till Nilsson erlägga ett belopp av 350 kronoi

om året. Nilsson framställer anspråk på ersättning för rättighetens upphörande

med 500 kronor om året under framhållande av, att han komme att höja det belopp,

som det ålåge Persson att till honom redovisa, till motsvarande summa.

Emelie Persson yrkar i ersättning för rörelsens upphörande dels 1,031 kronor om

året under Jöns Nilssons återstående livstid, dels därutöver vad hon nodgas utgiva

i hyra för lokalerna från den tid rättigheten indrages till den 1 oktober 1919, dels

ock slutligen 300 kronor för beräknad förlust vid försäljning av inventarier.

Länsstyrelsen tillstyrker en årlig ersättning för Nilsson av 350 kronor och

för Persson av 1,000 kronor. , , ^

De sakkunniga, som i likhet med vad som anförts under fallen Kerstin

Nilsson och Bengta Ljungqvist, icke anse, att någon ersättning till Emelie Persson

kan ifrågakomma, föreslå, att det av länsstyrelsen för Nilsson förordade belopp må

utså och att Nilssons ersättningssumma sålunda bestämmes till 3oO kronor per ar.

Albert Petrus Wliera, född 1847, numera avliden, innehade rättighet att utskänka

vin och Öl i Hörby. Wiberg begärde i ersättning för rättighetens upphörande

en årlig ersättning av 3,000 kronor under sill återstående hvstid Namnda ersättningsbelopp

fann landsfiskalen i Hörby icke vara oskäligt, helst Wiberg både utskänkningsrörelsen

som enda inkomstkälla och med den måste försörja sig och sin

familj, bestående av hustru, dotter och minderårig sondotter.

Länsstyrelsen har för sin del biträtt Wibergs ersättningsanspråk

De sakkunniga, som verkställt särskild utredning rörande detta fall och därvid

funnit bestyrkt, att den genomsnittliga, normala årliga avkastningen av rörelsen

motsvarade ungefärligen den angivna summan, ha jemväl anslutit sig till länsstyrelsens

uppfattning. Emellertid har, enligt de sakkunniga sedermera tillhandakommet

meddelande, Wiberg den 19 september 1919 avlidit. Då därjämte av meddelade

upplysningar framgår, att Wiberg intill sm död fortsatt sm utskankmngsningsrörelse,

kan någon ersättning i detta fall icke ifrågakomma

Marna Jönsson, född Andersson, född 1842, innehar rättighetj att i Bjarsjolagård

utskänka vin och Öl. Sedan omkring tio år tillbaka har utskänknmgen omfattat

allenast vin och har denna skett i ytterst ringa omfattning Jonsson begär

i ersättning för rättighetens upphörande 1,000 kronor i ett för allt eller ock -

kronor årligen under sin återstående livstid. . .... , , .

Landsfiskalen finner det begärda årliga ersättnmgsbeloppet skäligt och hai

länsstyrelsen anslutit sig till denna uppfattning. ... , .

De sakkunniga finna sig kunna biträda polismyndighetens och länsstyrelsens

s. 65 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj:t.s proposition Nr 287.

65

uppfattning och föreslå sålunda utgivande av ett årligt ersättningsbelopp av 200

kronor till Jonsson. 11

Per Larsson, född 1843, innehar rättighet att i Snöftarp utskälla vin och

ol. nan uppgiver, att denna mbragt honom en ärlig nettoinkomst av 800 å 900

-ronor och hemställer, att, därest rättigheten indrages, ersättning må tillerkännas

honom med ett belopp av 800 kronor årligen under hans återstående livstid.

. ederbörande landsfiskal samt länsstyrelsen ha biträtt denna framställning.

De sakkunniga, som verkställt särskild utredning i ämnet, varav framgått,

att Larssons normala genomsnittsinkomst av denna rörelse uppgår till minst°800

kronor för år, finna jämväl det frågasatta ersättningsbeloppet skäligt och vilja sålunda

föreslå, att till Larsson må utgivas en årlig ersättningssumma av 800 kronor.

ler Johansson Bjärröd, född 18-13, innehar rätt att i Bjärröd iskänka vin

och maltdrycker och begär såsom ersättning för rättighetens upphörande ett belopp

en gång för alla av 15,000 kronor. Landsfiskalen, som uppgiver, att Johansson i

sin affärsverksamhet biträdes av 2 hemmavarande vuxna barn och att han sedan

Hägra är tillbaka bedriver timmerhandel, vilken sistnämnda får anses giva lika stor

avkastning som utskänkmngsrörelsen, håller före, att Johanssons inkomst av sistnämnda

verksamhet kan beräknas till 1,000 kronor om året och föreslår i överensstämmelse

darmed, att ersättningsbeloppet måtte bestämmas till 1,000 kronor per år

Länsstyrelsen ansluter sig till detta förslag.

De sakkunniga ha verkställt särskild utredning rörande Johanssons inkomst

av utskänkmngsrörelsen och har därav framgått, att densamma under åren 1912

14 famnat en vinst, som icke kan beräknas understiga 1,200 kronor per år Med

anledning härav finna sig sakkunniga böra föreslå, att det till Johansson utgående

arliga ersättningsbeloppet må bestämmas till 1,200 kronor.

Hdlsmghorg—Landskrona-Eslövs järnvägsaktiebolag har jämväl framställt

anspråk pa ersättning for rörelse, utövad å bolagets järnvägsstation i Hälsingborg.

Bolaget har likväl icke vant i stånd att efterkomma de sakkunnigas anmaning att

vederbörligen styrka, att ifrågavarande rörelse utövats på grund av någon bolaget

tillkommande rättighet av den art, varom här är fråga, vadan anledning till framställning

i arnnet från de sakkunnigas sida icke föreligger.

Hallands län.

1!ete\ Ru^rnusson, född 1846, innehar rättighet att i Halmstad utskänka

Öl. Rättigheten har utarrenderats till Ostra bryggeriaktiebolaget i Halmstad, vilket

harfot erlagt en årlig summa av oOO kronor. Bassinusson, som uppgiver, att det

kommit till hans kännedom, att bryggeriet under den sistförfluten femårsperioden

pa utövandet av hans rättighet intjänat ett belopp av 4,606 kronor, begär detta

belopp i ersättning för den förlorade rättigheten.

Magistraten i Halmstad och länsstyrelsen i Hallands län tillstyrka, att ersättningen

ma bestämmas till 500 kronor per år. J

De sakkunniga ansluta sig till denna uppfattning och föreslå sålunda, att till

Bassmusson må utgivas en årlig ersättning av 500 kronor.

u i ,Seferff Albertina Gillberg, f. Andersson, född 1849, innehar rättighet att i

Halmstad utskanka ol. Jämväl denna rättighet är arrenderad av Östra Bryggeriaktiebolaget,

som i ersättning härför till Gillberg utgivit ett belopp av 400 kronor

Bihang till riksdagens protokoll WHO. 1 sand. > it'', höft. (År 287.) <»

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Kung!. Maj ds proposition Nr ''JO?''.

per år. Gillberg anhåller om utgivande av en ersättning av kronor 3,733, vilket

belopp bryggeriet enligt Gillberg tillhandakommen uppgift skulle ha intjänat på utövandet

av hennes rättighet under den sistförflutna femårsperioden.

Magistraten och länsstyrelsen tillstyrka, att ett belopp av 400 kronor per år

må till Gillberg utgivas.

De sakkunniga vilja förorda denna hemställan och föreslå sålunda, att till

Gillberg må i ersättning utgivas ett årligt belopp av 400 kronor.

Östra bryggeriaktiebolaget i Halmstad har jämväl gjort framställning om gotto-örelse

i här berörda avseende samt till stöd för sina anspråk åberopat dels länsstyrelsens

i Hallands län resolution den 30 december 1873, varigenom en av bolaget gjord

framställning att fr. o. m. 1 januari 1874 i Halmstad få genom pigan Katarina Svensdotter

till förtäring på stället försälja bolagets tillverkning av Öl och svagdricka

bifallits, dels ock sagda länsstyrelses resolution samma dag, varigenom en annan av

bolaget gjord framställning att i Halmstad få genom sjömannen Karl Edvard Hansson

bedriva försäljning av samma slag likaledes bifallits.

I ärendet är upplyst, att berörda bolag tilldelade rättigheter under senare är

utövats genom andra personer än dem, som avsetts i länsstyrelsens ovan berörda

tillståndsresolutioner. .. ... , ,

Sakkunniga finna för sin del synnerligen tvivelaktigt, huruvida länsstyrelse^

över huvud ägt rätt att meddela här ifrågavarande rättigheter åt aktiebolag ens i

den form som i här förevarande fall kommit till användning. Då emellertid de

personer, genom vilka vederbörande rättigheter enligt länsstyrelsens beslut skolat

utövats icke under senare tiden förestått desamma, finna de sakkunniga för sin del,

att de en gång utdelade rättigheterna upphört att existera. Den omständigheten,

att två mot bolaget jämte dåvarande föreståndare för berörda utskänkningsrörelser

— andra än de ursprungliga — anhängiggjorda åtal för obehörig försäljning av maltdrycker

av domstol ogillats, ändrar icke de sakkunnigas uppfattning härutinnan.

Sakkunniga, som dessutom icke finna några billighetsskäl tala för bifall till

bolagets framställning, kunna på anförda skäl icke tillstyrka, att till berörda bolag

av statsmedel utgår någon ersättning.

Göteborgs och Bohus län.

Eleonora Konstantia Hallgren, f. Gädda, född 1836,

Elna Andersson, f. Jacobsdotter, född 1839,

AIar ia Kristina Larsson, f. Lar sdotter, född 1835.

Olof Anton Strömberg, född 1849,

Anna Kristina Petersson, f. Olsdotter, född 1838,

Elisé Edla Fredrika Moe. f- Berg din, född 1841.

Teodor Laurentius Johnsson, född 1840,

Albertina Dreijer, f. Bengtsson, född 1838,

Anna, Matilda Burman, f. Svensson, född 1835,

Charlotta Elisabet Frid, f. Petersson, född 1829.

Otto Berlin, född 1850,

Sofia Olsson, f. Klia,sdotter, född 1838,

Davida Leor/tina Martina Probst, f. Pihlcrantz. född 1846, inneha samtliga

rättighet att i Göteborg utskänka vin och öl och ha alla sedan längre eller kortare

s. 67 Kontrollera mot PDF

Kttngl. Maj.ts -proposition Nr .287.

67

tid utarrenderat denna sin rättighet samt åtnjuta härför i ersättning för år räknat

nedanstående belopp:

E. K. Hallgren

E. Andersson

M. K. Larsson ...

O. A. Strömberg

A. K. Petersson

E. Moe.................

T. L. Johnsson

A. Dreijer ........

A. M. Burman

0. E. Frid ........

O. Berlin ............

S. Olsson............

D. L. M. Probst

kronor 1,200

» 2,400

» 900

» 1,320

» 720

» 1,000

> 1,500

» 1.200

» 720

» 1,200

* 1,200

» 720 samt

> 1,800.

De anspråk på ersättning, som vederbörande själva framställt, uppgå till

följande belopp:

E. K. Hallgren..............

kronor

1,200

per år,

E. Andersson................

i;.;..

35,000

i ett för

M. K. Larsson .............

»

1,200

per år,

O. A. Strömberg ..........

»

1,320

per år,

A. K. Petersson .........

»

1,200

per år,

E. Moe .........................

»

1,000

per år,

T. L. Johnsson............

10,000

i ett för

eller

»

2,000

per år,

A. Dreijer ......-.....

....................

»

1,200

per år,

A. M. Burman ..............

»

15,000

i ett för

eller

• »

3,600

per år,

0. E. Frid.....................

y>

30,000

i ett för

O. Berlin ....................

y>

15,000

i ett för

eller

»

1,200

per år,

S. Olsson ......................

»

10,000

i ett för

eller

y>

1,200

per år,

D. L. M. Probst ........

»

35,000

i ett för

allt.

allt,

allt,

allt,

allt,

allt,

allt.

Länsstyrelsen har föreslagit, att till här ifrågavarande rättighetsinnehavare

må utgå ersättning med ett belopp, motsvarande den summa de för närvarande uppbära

i arrende av rättighetsutövaren.

De sakkunniga vilja ansluta sig till denna hemställan och föreslå sålunda,

att till nedanstående rättighetsinnehavare må utgivas ersättning med följande årliga

belopp, nämligen till:

Eleonora Konstantia Hallgren.............................. kronor 1,200

Elna Andersson ........................................................ » 2,400

Maria Kristina Larsson............................................ » 900

Olof Anton Strömberg ............................................ » 1,320

Anna Kristina Petersson ........................................ » 720

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Kungi. Maj.ts proposition Nr 287.

Elise Edla Fredrika Moe ...........................

............. kronor 1,000

Teodor Laurentius Johnsson.....................

.............. > 1,500

Albertina Dreijer .......................................

............. » 1.200

Anna Matilda Burman ...............................

.............. » . 720

Charlotta Elisabet Frid.............................

.............. » 1,200

Otto Berlin ................................................

............... » 1,200

Sofia Olsson................................................

.............. » 720

Davida Leontina Martina Probst..............

.............. » 1.800.

Karolina Va stenlås Ekstrand, f. Möller, född 1845, innehar rättighet att i

Göteborg utskänka vin och Öl. Ekstrand utövar själv den av henne förvärvade

rättigheten och har enligt egen uppgift därå haft en medelårsinkomst av 2,532

kronor samt inför polismyndigheten framställt anspråk på ersättning med 100 kronor

i månaden under sin återstående livstid.

Länsstyrelsen tillstyrker ersättning till nämnda belopp, och vilja de sakkunkunniga

ansluta sig härtill samt sålunda föreslå, att till Ekstrand må utgivas en

årlig ersättning av 1,200 kronor.

Anna Petronella Johansson, f. Petersson, född 1844, innehar i Göteborg rättighet

att utskänka Öl. På grund av sjukdom har hon sedan 1 maj 1906 haft rättigheten

utarrenderad till sin svärson, vilken under de tio första åren för densamma

erlagt ett årligt arrende av 900 kronor samt därefter 1,500 kronor per år, varjämte

Svensson betalt hyran för utskänkningslokalen med 75 kronor per månad. Under

hela den tid Svensson förhyrt rättigheten av Johansson, har denna utan ersättning

varit inackorderad hos Svensson. Johansson yrkar att för sagda rättighet i ett för

allt på en gång utbekomma eu ersättning av 30,000 kronor.

Länsstyrelsen har tillstyrkt ett ersättningsbelopp av 1,200 kronor per år.

De sakkunniga, som rörande denna ersättningsfråga verkställt särskild utredning

och därvid bland annat funnit, att rörelsen lämnat högre avkastning än det av

länsstyrelsen såsom ersättning föreslagna belopp, ha, då därjämte hyran för rörelsen

numera utgår med 1,500 kronor per år, icke ansett sig böra uppskatta Johanssons

nuvarande inkomst av rättigheten till mindre än sistnämnda summa, vilken de sakkunniga

sålunda föreslå må till Johansson utgivas i årlig ersättning.

Carl Gustaf Carlsson, född 1840, numera avliden, innehade rättighet att i

Göteborg utskänka vin och öl. Han hade rättigheten utarrenderad för ett belopp

av 600 kronor för år och framställde anspråk på en ersättning av 5,000 kronor i

ett för allt.

Länsstyrelsen föreslog utgivande till Carlsson av en årlig ersättning å 600

kronor och ha de sakkunuiga i sin tidigare åberopade skrivelse den 28 januari 1919

hemställt, att nämnda belopp måtte provisoriskt bestämmas såsom ersättning åt

Carlsson.

Sedan Carlsson emellertid den 12 september 1919 avlidit, kän den föreslagna

ersättningen till honom utgå allenast för tiden 1 januari—12 september 1919. Däremot

bör framhållas, att aktiebolaget Vin- och spritcentralen, som jämlikt förut

berörda nådiga skrivelse till länsstyrelsen den 14 februari 1919 ställt medel till

disposition för utgivande till Carlsson av den för honom bestämda provisoriska ersättning,

bör av statsmedel återfå vad bolaget sålunda förskotterat.

Olivia Konstantia Tausson, f. Tausson, född 1841, innehar i Göteborg rättighet

att försälja vin och Öl, vilken rättighet hon själv utövat. Hon uppgiver sig ha

s. 69 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts preposition Nr 287. 69

en årlig inkomst av omkring 3,000 kronor av utskänkningsrörelsen, för vilket belopp

hon även erlägger skatt, samt begär i ersättning för rättighetens indragning ett

belopp i ett för allt av 30,000 kronor.

Länsstyrelsen har tillstyrkt ett årligt ersättningsbelopp av 2,500 kronor.

De sakkunniga, som jämväl rörande denna ersättningsfråga verkställt särskild

utredning, ha på grund av vad därvid förekommit icke funnit sig böra frångå det

av länsstyrelsen förordade belopp, utan föreslå sålunda att till Tausson må utgivas

ett ärligt ersättningsbelopp av 2,500 kronor.

Anders Andersson Holmdal, född 1844, innehar rättighet att i Göteborg utskänka

vin och Öl. Sedan omkring nio är har han på grund av sjukdom icke själv

kunnat förestå utskänkningsrörelsen, utan har denna föreståtts av annan person.

Under nämnda tid har hans inkomst av rörelsen enligt hans egen uppgift uppgått

till i medeltal 2,500 kronor per år. lian begär i ersättning för rättighetens indragande

antingen 1,500 kronor per år under sin återstående livstid eller ock 12 000

kronor i ett för allt.

Länsstyrelsen tillstyrker det av Holmdal per år begärda belopp.

Av den av sakkunniga i ärendet företagna utredning framgår, att den person,

som under det sista året förestått utskänkningsrörelsen i ersättning härför till

Holmdal utgivit 2,400 kronor per år, vari jämväl ingått hyra för lokalen. Deri

sistnämnda beräknas till ett belopp av omkring 1,000 kronor. Under sådana omständigheter

finna de sakkunniga det av Holmdal begärda och av länsstyrelsen föreslagna

ersättningsbelopp något för högt och föreslå för egen del. att till Holmdal

må utgivas en årlig ersättning av 1,400 kronor.

Anna Malena Jonsson, född 1836, innehar rättighet att i Göteborg utskänka

vin och öl. Sedan omkring nitton år tillbaka har utskänkningsrättigheten av Jonsson

uthyrts till annan person, vilken för rättighet och hyra av den i Jonssons fastighet

belägna lokalen utgiver ett årligt belopp av 1,200 kronor. Jonsson yrkar att

för rättigheten i ett för allt på en gång utbekomma eu ersättning av 25,000 kronor.

Länsstyrelsen förordar ett årligt ersättningsbelopp av 900 kronor.

Enligt den av sakkunniga i ärendet verkställda utredningen framgår, att av

det belopp, som av utskänkningsrättens utövare till Jonsson utgivits, 300 kronor

beräknats i lokaihyra, vadan sålunda ett belopp av 900 kronor skulle utgöra ersättning

tör själva rättighetens utövande. Ehuru det angivna hyresbeloppet kan synas

skäligen lågt, anse sig de sakkunniga emellertid kunna ansluta sig till länsstyrelsens

förslag och hemställa sålunda, att det av länsstyrelsen förordade belopp 900 kronor

måtte som årlig ersättning till Jonsson utgivas.

Mathilda Josefina Svensson, född 1844. innehar rättighet att i Göteborg utskänka

vin och maltdrycker, vilken rättighet hon alltsedan 1880 haft utarrenderad

till olika släktingar. Sedan den 28 oktober 1905 förhyres rättigheten av Svenssons

brorsdotter Hulda Svensson, vilken enligt till polismyndigheten vid dess undersökning

lämnad uppgift för rättigheten erlägger en årlig hyra av 900 kronor. Detta

belopp utgives icke kontant till Svensson, utan är hon för motsvarande summa inackorderad

hos rättighetens ovannämda utövare. Svensson yrkade vid förutberörda

polisutredning en ersättning av 30,000 kronor i ett för allt.

Länsstyrelsen har föreslagit, att ersättningsbeloppet må bestämmas till 900

kronor och har nämnda summa upptagits jämväl i sakkunnigas tidigare omförmälda

provisoriska förslag i ämnet.

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Kunyl. Maj:ts proposition Nr 287.

1 underdånig skrivelse den 1 april 1919 har Mathilda Josefina Övensson, ovannämnda

Hulda Svensson, ävensom Hulda Svenssons systrar Selma Fredrika och Jenny

Sofia Svensson hemställt, att hela avkastningen av utskänkningsrörelsen måtte läggas

till grund för ersättningens storlek och att denna ersättning måtte utgå till Mathilda

Josefina Svensson för hennes och hennes brorsdöttrars räkning så länge hon levde.

Till motivering av detta yrkande anföres i skrivelsen, vilken genom nådig remiss

den 15 april 1919 översänts till de sakkunniga för avgivande av utlåtande, i huvudsak,

att inkomsten av utskänkningsrörelsen i första hand tillfallit Hulda Svensson,

vilken emellertid haft att med densamma draga försorg om dels sin faster, rättighetsinnehavaren

Mathilda Josefina Svensson, som i det gemensamma hemmet erhållit,

förutom rum och kost, en god omvårdnad samt nödiga penningmedel, dels ock Hulda

Svenssons två oförsörjda systrar. Vid tidpunkten för rörelsens nedläggande begärde

vederbörande poliskommissarie upplysning om det belopp, som av inkomsten på

rörelsen årligen utgått till rättighetens innehavare, och uppgav då Hulda Svensson,

att hon i sina skattedeklarationer plägat göra ett avdrag av 900_ kronor för underhållet

till sin faster. För detta belopp kunde hon dock givetvis icke ens tillnärmelsevis

erhålla de förmåner som på förenämnda sätt tillförsäkrats henne, än mindre

inginge i sagda belopp någon som helst ersättning till de övriga familjemedlemmarna,

vilka hade sin utkomst av rörelsen.

Till utredning av berörda rörelses avkastning har i skrivelsen åberopats styrkta

utdrag av Hulda Svenssons handelsböcker för år 1912—1918, varav framgår, att

nettoinkomsten å verksamheten, efter avdrag av förenämnda belopp å 900 kronor

till Mathilda Josefina Svensson, utgjort följande summor:

1912 .....

1913 ......

....... kronor 3,406

4,016

1914 ......

....... » 6,295

1915 ......

9,505

1916 ......

9,322

1917 ......

1918 .....

18,705

11,044.

De sakkunniga som verkställt särskild utredning rörande detta fall, varvid

framgått, att de förmåner Mathilda -Josefina Svensson åtnjutit i form av logi, kost.

kläder, vård in. m. i sin brorsdotters hem icke skäligen kunna uppskattas till lägre

belopp än 2,400 kronor per år, vilja för sin del föreslå, att den ärliga ersättningen

till Svensson må bestämmas till detta belopp, varemot enligt de sakkunnigas mening

någon ersättning till Hulda Svensson eller hennes systrar icke kan ifråga
-

Johan Johansson, född 1845, innehar rättighet att i Lysekil utskänka vin

och maltdrycker. Av polismyndighetens utredning framgår, att »Johansson sedan

mer än tio år lidit av så nedsatt syn, att han icke ens kunde obehindrat ga emellan

sin bostad och den lokal, i vilken den av honom innehavda utskänkningen utövats,

samt att han icke kunnat sköta rörelsen på annat sätt än genom uttalande av

förslag och beslut.» Rörelsen skötes av två biträden. Johansson har framställt

fordran på att i ersättning för mistad rättighet erhålla 3,000 kronor om aret under

sin återstående livstid, och finner magistraten i Ijysekil detta anspråk vara skäligt.

s. 71 Kontrollera mot PDF

71

Kungl. May.ts proposition Nr 287.

Länsstyrelsen har emellertid hemställt, att ersättning må utgå allenast med

1,800 kronor om året.

Av den i ärendet förebragta utredning framgår, att Johanssons taxering till

bevillning av rörelsen under nedanstående år utgjort följande belopp nämligen:

1913 ....................................... kronor 1,650

1914 ....................................... » 1,750

1915 ........................................ » 2,150

1916 ........................................ » 2,250

1917 ........................................ > 1,450.

Då Johansson veterligen icke haft inkomst av annan art, torde den sålunda

taxerade summan få anses motsvara vad utskänkningsrörelsen inbringat. De sakkunniga

anse med hänsyn härtill, att ersättningen till Johansson bör utgå med ett

belopp, som motsvarar medelårsinkomsten under de senare åren. Av förestående

silfror framgår, att nämnda medeltal kan beräknas till omkring 1,900 kronor, till

vilket belopp Johanssons ersättning sålunda synes böra bestämmas.

Västmanlands län.

Hilda Augusta Malmberg, född 1827, innehar rättighet att i Arboga utskänka

vin och maltdrycker. Denna rättighet har av Malmberg år 1903 genom formligt

avtal försålts till tvenne andra i Arboga bosatta personer, av vilka den ena numera

avlidit.

Magistraten håller före, att under dylika omständigheter någon rätt till

vidare ersättning för Malmberg icke kan ifrågakomma, och ansluta de sakkunniga

sig till denna uppfattning.

G ä v le borgs 1 ä n .

Johanna Sopa Andersson, f. Westergren, född 1831, innehar rättighet att i

Gävle utskänka vin och Öl. Rättigheten utövas sedan omkring 32 år tillbaka av

Ångbryggeriaktiebolaget i Gävle, som sedan den 1 april 1914 härför till Andersson

utgiver 3,000 kronor årligen, i vilken summa ingår hyra för försäljningslokalen,

vilken senare beräknats till 2,200 kronor om året. Nettoinkomsten för rättigheten

har sålunda för Andersson varit 800 kronor per år. I ersättning begär Andersson

1,000 kronor om året under sin återstående livstid eller 8,000 kronor i ett för allt.

Magistraten finner Anderssons ersättningsanspråk skäligt och har länsstyrelsen

instämt häri.

De sakkunniga anse, att, då den nettoinkomst, som för Andersson uppkommit

av rättighetens bortarrenderande, enligt meddelade uppgifter uppgår till allenast

800 kronor, detta belopp är skäligt, och föreslå därför, att till Andersson må utgivas

en årlig ersättning av 800 kronor.

Johanna Sopa sinder .-dotter (Andersson), född 1844, innehar rättighet att i

Gävle utskänka vin och Öl. Denna rättighet har omkring tio år utövats av Ångbryggeriaktiebolaget

i Gävle enligt kontrakt gällande för Anderssons livstid. I ersättning

till Andersson utgav bolaget 1,000 kronor om året. Dessutom har Andersson

av bolaget erhållit tillsammans ett dussin Öl, svagdricka och läskedrycker i veckan.

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

Kung!. Maj:ts proposition Nr 287.

billigare bostad i bolagets hus samt på bolagets bekostnad fri läkarevård och medicin.

Andersson uppskattar dessa förmåner till ett belopp av 500 kronor för år

och begär på grund härav en livränta av 1,500 kronor eller 15,000 kronor i ett

för allt.

Bryggeriaktiebolaget i Gävle har förklarat, att bolaget, om ifrågavarande

försäljningsrättighet skulle indragas, fordrar ersättning av 2,000 kronor om året

för Anderssons återstående livstid eller en summa av 15.000 kronor i ett för allt.

Magistraten anser Andersons ersättningsanspråk skäligt, men finner sig sakna

anledning att yttra sig i fråga om befogenheten och skäiigheten av de anspråk,

som framställts från bolagets sida. Länsstyrelsen instämmer i magistratens yttrande.

De sakkunniga, som hålla före, att någon ersättning till Angbryggeriaktiebolaget

i Gävle icke kan ifrågakomma, föreslå, att till Andersson må utgivas eu

årlig ersättning av 1,500 kronor.

Charlotta Amalia Svensson, f. Norman, född 1839, innehar rättighet att i

Söderhamn utskänka vin och Öl. Svensson har enligt stadsfiskalens i Söderhamn

uppgift förklarat sig villig att avstå från den av henne innehavda rättighet mot

en kontant ersättning av 4,000 kronor i ett för allt.

Magistraten upplyser emellertid, att Svensson upphörde med sin rörelse den

2 augusti 1914 och att hon för samma år varit bevillningstaxerad för .1,370

kronor, vartill även hennes årliga inkomst av rörelsen beräknats.

Dä enligt magistratens upplysningar Svensson redan under år 1914 upphört

med utövandet av sin rättighet och sålunda de genom 1917 års lagstiftning framkallade

förhållanden icke kunna anses ha inverkat på detta nedläggande av rörelsen,

finna de sakkunniga, att någon ersättning till Svensson icke kan ifrågakomma.

Albertina Christina Bodin, f. Söderlund, född 1832, innehar rättighet att i

Söderhamn utskänka vin och Öl. Bodin fordrar för avstående av rättigheten en

ersättning av 4,000 kronor i ett för allt, ett belopp, som stadsfiskalen i Söderhamn

finner skäligt.

Magistraten i Söderhamn upplyser, att Bodins årliga inkomst av rörelsen

utgjort omkring 2,000 kronor och vilja de sakkunniga föreslå, att en årlig ersättning

till detta belopp må till Bodin utgivas, dock att den sammanlagda ersättningssumman

ej må uppgå till mer än Bodin begärt eller 4,000 kronor.

.J ii m 11 a n cl s län.

Märta Mathilda Billmark,1 född 1836, innehar rättighet att i Östersund utskänka

vin och Öl och begär i ersättning för rörelsens nedläggande en årlig ersättning

av 1,000 kronor. Rättigheten har under det sista året varit arrenderad av

aktiebolaget stersunds ångbryggeri, som härför årligen till Billmark utgivit 600 kronor.

Länsstyrelsen tillstyrker, att ersättning till Billmark må utgå med ett mot

arrendet svarande belopp och föreslå jämväl de sakkunniga, att här ifrågavarande

årliga ersättning må fastställas till 600 kronor.

Erik Petter Levin, född 1815, numera avliden, innehade rättighet att i Öster
*)

På grund av rörande Billmark ännu outredda förhållanden vid tidpunkten för avgivande

av de sakkunnigas förslag angående provisorisk ersättning til! här ifrågavarande rättighetsinnehavare

har Billmark icke upptagits i nämnda förslag.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 287. 78

sund utskänka vin och öl och begärde han för rättighetens avträdande en ersättning

av 1,000 kronor per år.

Enligt uppgift från länsstyrelsen har en Östersunds utskänkningsaktiebolag

genom länsstyrelsens utslag den 15 augusti 1918 meddelad rättighet att å ett utskänkningsställe

i Östersund utskänka vin och öl utan samband med måltid å Levin

överlåtits, och ansåg därför länsstyrelsen, att någon ersättning till Levin icke borde

utgå, så länge han utövade berörda rättighet.

Enligt senare meddelande har Levin under år 1919 avlidit.

De sakkunniga finna i likhet med länsstyrelsen, att någon ersättning till

Levin för den del av år 1919, då han utövat överlåten rättighet, icke kan ifrågakomma.

Karin Ivarsson, född 1836, innehar rättighet att i Östersund utskänka vin

och Öl. Ivarsson har sin rättighet utarrenderad för ett belopp av 400 kronor och

begär i ersättning nämnda summa årligen, så länge hon lever eller ock en engångsersättning

av 5,000 kronor.

Den begärda årliga ersättningen har av länsstyrelsen tillstyrkts såsom skälig,

och vilja jämväl de sakkunniga ansluta sig till denna uppfattning och sålunda föreslå,

att till Ivarsson må utgivas en ersättning av 400 kronor per år.

Bland de ersättningsanspråk, som i detta sammanhang framkommit, är jämväl

en framställning från ägarna till hemmanet Heden nr 1 (Lassekrog) i Färila

socken, änkan Kristina Wilhelmina Byström och dennas omyndiga dotter Nanny,

vilka för avstående av den fastigheten enligt uppgift tillhörande vin- och ölrättighet

begärt 3,500 kronor för år eller ett kapital, lämnande motsvarande ränteinkomst.

Av den utredning, som med anledning av denna framställning verkställts,

framgår, att, sedan åtal mot dåvarande ägaren av hemmanet, Halvar Byström väckts

för olaga utskänkning av maltdrycker, häradsrätt och hovrätt ansett den vid fastigheten

fästa rättighet icke vara att jämställa med gästgiverirättigheter och av sådan

anledning dömt Byström till ansvar samt att vid ärendets avgörande i Högsta

domstolen den 24 juli 1902 tre justitieråd fastställt hovrättens dom, medan tre frikänt

Byström från ansvar under åberopande av, att den ifrågavarande rättigheten

vore att anse såsom likställd med gästgiveri.

Det torde av det anförda vara tydligt, att här icke avses rättighet av sådan

art, om vilken i de sakkunnigas nu föreliggande framställning varit fråga. Med

hänvisning till vad av de sakkunniga i deras betänkande den 14 maj 1918 anförts

rörande samtliga de ersättningsfrågor, som underställts sakkunnigas prövning, torde

emellertid rörande det här berörda fallet böra framhållas, att, därest ägarna av

där omförmälda hemman icke äro att betrakta såsom gästgivare, någon rätt till

ersättning i nu förevarande hänseende icke kan tillkomma dem, under det att i

motsatt fall det uttalande, sakkunniga i sitt nyss åberopade betänkande gjoxt angående

eventuell ersättning till innehavare av gästgiverirörelse, synes äga motsvarande

tillämpning på änkan Byströms och hennes dotters här ifrågavarande anspråk.

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 saml. 243 käft. (Nr 287).

10

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

Kungl. Maj:ts proposition Nr 287.

En av de sakkunniga under augusti 1919 företagen utredning av frågan, i

vilken utsträckning här ifrågavarande rättighetsinnehavare begagnat sig av dem

jämlikt Kungl. Maj:ts ovan åberopade beslut den 14 februari 1919 tillkommande

rätt att provisoriskt uppbära ersättning med vissa angivna belopp, har givit vid

handen, att följande i det föregående omnämnda personer under året uppburit föreskrivna

summor, nämligen

G. L. Björkman,

Enköping

M.

J. Svensson,

Göteborg

A. S. Wennberg,

Jönköping

A.

K. Petersson,

»

I. A. von Porat,

»

A.

A. Holmdahl,

»

A. M. J. Nilsson.

Visby

E.

Moe,

»

B. Karlsson,

Sölvesborg

T.

L. Johnsson.

»

K. Nilsson,

Lund

A.

Dreijer,

J. Nilsson,

»

A.

M. Burman,

»

P. Larsson,

Snöftarp

C.

E. Frid.

»

S. L. Gillberg,

Halmstad

O.

Berlin,

»

L. P. Rassmusson,

»

S.

Olsson,

C. G. Carlsson,

Göteborg

D.

L. M. Probst,

»

E. K. Hallgren,

»

J.

Johansson,

Lysekil

K. V. Ekstrand.

»

J.

S. Andersson,

Gävle

E. Andersson,

»

.1.

S. Andersdotter,

»

M. K. Larsson,

A.

K. Bodin.

Söderhamn

O. K. Tausson,

K.

Ivarsson.

Oviken

O. A. Strömbeag,

»

Rörande övriga rättighetsinnehavare, vilka icke, trots erhållen underrättelse

om deras rätt till provisorisk ersättning, uppburit dylik, har i vissa fall ingen upplysning

meddelats om orsaken härtill, men i andra fall uppgivits, att de sökt och

erhållit rättighet att utskänka pilsnerdricka och fortsatt sin rörelse på sådant sätt.

Under åberopande av vad de sakkunniga sålunda anfört, vilja de sakkunniga

hemställa, att nådig proposition må till riksdagen avlåtas med hemställan, att riksdagen

måtte besluta:

dels att till nedan angivna personer, vilka innehaft rättigheter till utskänkning

av vin och maltdrycker eller enbart maltdrycker, förvärvade före utgången

av år 1874, må i ersättning för sagda rättigheters upphörande av statsverkets fond

av rusdrycksmedel kvartalsvis i efterskott under dessa personers återstående livstid

utbetalas ett belopp, för envar motsvarande en fjärdedel av det för honom upptagna

beloppet, under villkor likväl att före första utbetalningen vederbörande skriftligen

förbinder sig att för framtiden icke utöva rörelse av här ifrågavarande eller lik
-

nande. art:

Kronor

Gustaf Leonard Björkman, Enköping.................................................... 800: —

Altea Serafia Wennberg, f. Wennberg, Jönköping ........................... 1,500: —

Ida Augusta von Porat, Jönköping........................................................ 50: —•

Gustava Sofia Rask, Jönköping ............................................................ 600: —

Anna Magdalena Josefina Nilsson, f. Ringström. Visby.................... 600: —

s. 75 Kontrollera mot PDF

Kunc/l. Maj:ts proposition Nr 287. 75

Kronor

Gustava Maria Kristina Andersson Selander, f. Blomgren. Visby.. 600: —

Bengta Karlsson, f. Pålsson, Sölvesborg ............................................ 1,000: —

Jöns Ingemarsson Kjellman, Östra Vämmerlöv ................................ 1,200: —

Jeppa Mårtensson Lund, Malmö ............................................................ 200: —

Kerstin Nilsson, f. Kristoffersson, Lund................................................ 600: —

Bengta Ljungqvist, f. Nilsson, Lund ................................................... 300: —

Jöns Nilsson, Lund ................................................................................ 350: —

Marna Jönsson, f. Andersson, Bjärsjölagård........................................ 200: —

Per Larsson, Snöftarp ............................................................................ 800: —

Per Johansson, Bjärröd............................................................................ 1,200: —

Lars Peter Rasmussen, Halmstad ........................................................ 500: —

Severina Albertina Gillberg, f. Andersson, Halmstad ........................ 400: —

Eleonora Konstantia Hallgren, f. Gädda, Göteborg............................ 1,200: —

Elna Andersson, f. Jakobsdotter, Göteborg ........................................ 2,400: —

Maria Kristina Larsson, f. Larsdotter, Göteborg................................ 900: —

Olof Anton Strömberg, Göteborg........................................................... 1,320: —

Anna Kristina Petersson, f. Olsdotter, Göteborg ................................ 720: —

Elise Edla Fredrika Moe, f. Bergelin, Göteborg................................ 1,000: —

Teodor Laurentius Johnsson, Göteborg ................................................ 1,500: —

Albertina Dreijer, f. Bengtsson, Göteborg.......................................... 1,200: —

Anna Matilda Burman, f. Svensson, Göteborg .................................... 720: —

Charlotta Elisabet Frid, f. Petersson, Göteborg ................................ 1,200: —

Otto Berlin, Göteborg .............................. 1,200: —

Sofia Olsson, f. Eliasdotter, Göteborg................................................... 720: —

Davida Leontina Martina Probst, f. Pihlcrantz, Göteborg ................ 1,800: —

Karolina Vastenius Ekstrand, f. Möller, Göteborg ............................ 1,200: —

Anna Petronella Johansson, f. Pettersson. Göteborg ........................ 1,500: —

Olivia Konstantia Tausson, f. Tausson, Göteborg................................ 2,500: —

Anders Andersson Holmdahl, Göteborg .............................................. 1,400: —

Anna Malena Jonsson, Göteborg........................................................... 900: —

Mathilda Josefina Svensson, Göteborg.................................................... 2,400: —

Johan Johansson, Lysekil............... 1,900: —

Johanna Sofia Andersson, f. Westergren, Gävle ................................ 800: —

Johanna Sofia Andersdotter, (Andersson) Gävle ................................ 1,500: —

Marta Mathilda Billmark, Östersund .................................................. 600: —

Karin Ivarsson, (Oviken), Östersund .................................................... 400: —

dels att till Albertina Christina Bodin, f. Söderlund, Söderhamn, vilken jämväl

innehaft rättighet av förenämnda art, må i ersättning för dess upphörande av

sagda fond kvartalsvis i efterskott och i övrigt enligt nyss anförda villkor utbetalas

en fjärdedel av 2,000 kronor, dock att den på sådant sätt utbetalade summan

icke må uppgå till mer än sammanlagt 4,000 kronor;

dels att till aktiebolaget Vin- och spritcentralen må av meromnämnda fond

återbetalas vad nämnda bolag kan visa sig ha intill tiden för verkställighet av

riksdagens beslut förskottsvis utgivit i provisorisk ersättning i enlighet med bestämmelserna

i nådiga brev till vissa länsstyrelser den 14 februari 1919 till ovan

omnämnda ersättningstagare ävensom till numera avlidne Carl Gustaf Carlsson,

s. 76 Kontrollera mot PDF

Departements
chefen.

Innehavare av

burtkapsrättigheter

till

brännvinsnttkä

filtning.

76 Kungl. Maj:ts proposition Nr 287.

Göteborg, med iakttagande dock att, därest till viss rättighetsinnehavare i provisorisk

ersättning utgivits belopp överstigande vad av riksdagen beslutats må till honom

utgå, dylikt överskottsbelopp icke skall till bolaget återgäldas;

dels ock att, i den mån riksdagens beslut antingen innefattar ersättning till

högre belopp än vederbörande rättighetsinnnhavare förut mottagit såsom provisorisk

ersättning eller ock ersättning åt annan än den, som bekommit dylik provisorisk

ersättning, sådan höjning av eller ny ersättning må räknas från och med den 1

januari 1919 eller den senare dag, då rörelsen upphört, samt utbetalas samtidigt

med utgivande av första kvartalets ersättning.»

Enligt min mening föreligger icke någon rättslig grund för ersättning

till de nu berörda rättighetsinnehavarna. Däremot tala onekligen

billighetsskäl för att ersättning utgår till ifrågavarande personer. Samma

skäl som år 1907 åberopades för ersättning till de gästgivare, som avstode

från dem tillkommande rätt att utskänka brännvin, föreligga ifråga

om den, som före 1874 års utgång förvärvat rätt till utskänkning av vin

eller maltdrycker. Då rättighetsinnehavarna i allmänhet äro komna till

en hög ålder och icke torde kunna ägna sig åt annan verksamhet, synes,

under förutsättning, att de för framtiden icke utöva rörelse av här ifrågavarande

eller liknande art, ersättning böra till dem av statsverket utbetalas.

De av de sakkunniga förebragta särskilda undersökningar för

varje ersättningsfall synas mig uttömmande och förslaget till ersättningar

väl avvägt, varför jag, — blott med ett par smärre förtydligauden —

finner mig böra tillstyrka bifall till de sakkunnigas hemställan.

Närmare bestämmelser i fråga om utbetalning av ersättningarna

m. m. torde i fall av behov framdeles få av Kungl. Majrt utfärdas. V.

V. Övriga ersättningsfrågor.

I det följande kommer jag att upptaga till behandling de i det föregående

icke berörda grupper av näringsidkare, som röna inflytande av

genomförandet av rusdrycksförsäljningsförordningen.

Beträffande innehavare av burskapsrättigheter till brännvinsutskänkning

jämlikt 9 § brännvinsförsäljningsförordningen hava de sakkunniga

anfört följande:

»Vid genomförandet av 1905 års bränn vinsförsäljningsförordning anställdes

inom finansdepartementet undersökning rörande antalet inom riket då befintliga innehavare

av burskapsrättigheter till brännvinsförsäljning. Denna undersökning visade,

att det vid 1904 års början fanns fem dylika rättigheter, tillkommande konditorn

Johan Åkerlund i Sundsvall, änkan Gustava Sundin i Östersund, änkan Edla Lagerblom

i Gävle, änkan Emma Simon i Göteborg samt frimuraresamhället i Göteborg.

s. 77 Kontrollera mot PDF

77

Kungl. Maj ds proposition Nr 287.

Åkerlund hade mot en årlig ersättning av 5,500 kronor förbundit sig att

under sin återstående livstid varken själv eller genom andra utöva sin ifrågavarande

rättighet utan överlåtit den på Sundsvalls utskänkningsbolag, vilket emellertid, därest

rättigheten genom förändrad lagstiftning skulle inskränkas, betingat sig rätt att

annulera den sålunda träffande överenskommelsen. Med änkan Sundin hade utskänkningsbolaget

i Östersund för varje treårsperiod träffat avtal rörande överlåtande

å bolaget av hennes rätt mot ett årligt belopp av 5,000 kronor. Jämlikt Kungl.

Maj:ts av 1905 års- riksdag godkäuda förslag träffades överenskommelse mellan dels

Åkerlund och dels Sundin, å ena, samt kronan, å andra sidan, enligt vilken båda

avstodo från sina ifrågavarande rättigheter mot undfående vardera av en årlig ersättning

under deras återstående livstid, motsvarande den, som, enligt vad nyss nämnts,

tidigare, avtalats mellan dem och vederbörande utskänkningsbolag.

Änkan Lagerblom, vars man år 1847 tillerkänts rätt att »tillverka och försälja

likörer med vad därtill liörer», hade under år 1904 upphört med ifrågavarande

rörelse. Änkan Simon åter, vars make år 1852 vann burskap såsom »sockerbakare

och schweizerbakare» i Göteborg, hade år 1899 slutit avtal med Göteborgs utskänkningsaktiebolag,

varigenom hon mot viss årlig ersättning till bolaget överlåtit alla

de rättigheter, som voro förenade med hennes schweizerirörelse. Någon ersättning

av statsmedel till Lagerblom eller Sundin ifrågasattes icke vid genomförandet av

1905 års brännvinsförsäljningsförordning.

Yad slutligen beträffar den rättighet av bär ifrågakommande slag, vilken utövas

av frimuraresamhället i Göteborg, har upplysts att den av ålder utövats, men

att någon till grund för densamma liggande handling icke kunnat påträffas. Rättigheten,

som använts endast till förtäring på stället, har under de senaste åren icke

utövats, på grund av frimuraresamhällets fastighets ombyggnad. Från frimuraresamhällets

sida har hos de sakkunniga icke framställts några ersättningsanspråk.

Enligt meddelad uppgift lär frågan komma att ordnas så, att frimurarsamhället hos

aktiebolaget Göteborgssystemet begär överlåten utskänkningsrättighet.»

Då de sakkunnigas utredning giver vid handen, att ersättnings- bepartemenuanspråk

från innehavare av rättigheter jämlikt 9 § brännvinsförsäljnings- r-1''ffen

förordningen icke föreligga, torde vad de sakkunniga anfört icke föranleda

något vidare yttrande.

I den skrivelse, vari 1917 års riksdag för Kungl. Maj:t

sitt beslut beträffande rusdrycksförsäljningsförordningen, meddelades,

att riksdagen beslutat medgiva, att till sådan ägare av gästgiveri, vilken

på grund av bestämmelserna i 10 § av 1905 års brännvinsförsäljningsförordning

vid tiden för rusdrycks försälj ni ngsförord nin gen s ikraftträdande

vore berättigad att utskänka brännvin, skulle för rättighetens upphörande

från och med år 1919 av staten utgivas ersättning med årligt belopp,

som av länsstyrelsen skulle fastställas efter de grunder, vilka funnos

angivna i kungörelsen den 12 juli 1907 angående ersättning till gästgivare,

som avstode från dem tillkommande rätt till utskänkning

anmälde Innehavare av

gästgiverier

mt.d rätt till

brännvins~

utskänkning.

s. 78 Kontrollera mot PDF

78

Brännvin -

tiUvirkare

Departements•

eke fen.

Reningsverk.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 287.

ävensom att änka efter manlig ersättningstagare skulle, därest äktenskapet

blivit ingånget före den 1 maj 1907, efter mannens frånfälle

under sin återstående livstid äga uppbära den ersättning, vartill mannen,

om han levat, varit, berättigad. Gästgiveriägare, som ville komma i

åtnjutande av ifrågavarande ersättning, skulle därom töre den 1 september

1918 ingiva ansökan till vederbörande länsstyrelse. Med anledning

härav har Kungl. Maj:t utfärdat kungörelse den 16 maj 1918 (nr 310)

angående ersättning till gästgivare för upphörandet av den jämlikt 10 §

i förordningen angående försäljning av brännvin den 9 juni 1905 tillkommande

rätt till utskänkning av brännvin.

Ifråga om brännvinstillverkare hava de sakkunniga anfört följande:

»Jämlikt föreskrift i 8 § 1 mom. av näringsfrihetsförordningen den 18 juni

1864 är, bland annat, tillverkning av brännvin uttryckligen undantagen från den äringsfång,

till vilkas fria utövande förordningen giver rättighet.

Denna hantering regleras i stället närmare genom förordningen den 11

oktober 1907 angående tillverkning av brännvin. Av bestämmelserna i denna författning

framgår dels att brännvinstillverkningen överhuvud är, under de förutsättningar

förordningen angiver, i allmänhet tillåten allenast under viss begränsad tid

av året eller under månaderna oktober—april, dels ock att Kungl. Maj:t äger befogenhet

att, där högst viktiga omständigheter sådant föranleda, föreskriva inställande

under viss tid av all brännvinstillverkning. I enlighet med sistnämnda stadgande

har också sådan tillverkning under den nu innevarande kristiden alltmera

begränsats och för produktionsåret 1917—18 helt förbjudits.

I samband med den sålunda på grund av med kristiden sammanhängande förhållanden

inställda brännvinstillverkningen har icke från statsmakternas sida någon

ersättning till denna produktions utövare för därav åsamkade förluster ifrågasatts.

Ej heller ha anspråk i sådan riktning från representanter för näringen hos de sakkunniga

gjorts gällande med anledning av den nya rusdrycksförsäljningsförordningens

genomförande, och finna de sakkunniga för sin del, att någon ersättning i detta

samband till här ifrågavarande grupp inom rusdryckshanteringen icke bör ifrågakomma.

»

J likhet med de sakkunniga anser jag, att någon ersättning till

brännvinstillverkare i anledning av rusdrycksförsäljningsförordningens

genomförande icke bör ifrågakomma.

Såsom tidigare anförts, äro numera samtliga inom riket iörelintliga

reningsverk övertagna av akiiebolaget vin- och spritcentralen, vadan

frågan om utgivande av ersättning till denna grupp av näringsutövare

torde vara förfallen, frånsett frågan om ersättning till sådan hos reningsverk

anställd personal, vilken skulle bliva arbetslös på grund av koncentrationen.

För dennas vidkommande gäller emellertid den av aktiebolaget

s. 79 Kontrollera mot PDF

79

Kungl. Maj.ts proposition Nr 287.

vin- och spritcentralen’ rörande annan övertagen personal gjorda utfästelsen,

vilken jag, i likhet med de sakkunniga funnit för tillgodoseende

av personalens intressen fullt betryggande.

Beträffande vintillverkare hava de sakkunniga anfört följande:

»Den partihandel med vin, som av de fåtaliga företagen för vintillverkning

inom riket hittills bedrivits, torde jämväl efter den nya rusdryckslagstiftningens

genomförande kunna fortgå. Visserligen måste försäljningen på grund av denna

lagstiftning ske enbart genom detaljhandelsbolagen, men, i den mån de svenska

vintillverkarna kunna salubiuda vin av för konsumtionen begärligt och eljest lämpligt

slag och med de av lagen alltjämt tillstadda medel bedriva en framgångsrik

reklamverksamhet bland allmänheten, synes produktionen utan avsevärda störningar

kunna tillsvidare fortsättas.

I varje fall kan icke i nuvarande läge med någon som helst visshet förutsägas,

att den motsatta utvecklingen skulle bli en följd av den nya lagens tillämpning,

vadan de sakkunniga finna, att med en slutlig prövning av vintillverkarnes

ersättningskrav — ett par framställningar av denna art ha till de sakkunniga ingivits

— bör anstå tills nödig erfarenhet i här berörda hänseende vid en senare

tidpunkt vunnits.»

Enligt vad jag inhämtat hava några vintillverkare överlåtit sina

rörelser på aktiebolaget vin- och spritcentralen, under det några andra

inlett förhandlingar med bolaget om försäljning av sin rörelse. Vid

dylikt förhållande anser jag, att frågan, om ersättning bör utgå till ifrågavarande

näringsidkare, tillsvidare hör stå öppen.

Beträffande innehavare av brännvins-, vin- eller ölutskänkningsrättigheter

hava de sakkunniga anfört följande:

»Den rätt för bolag att till annan på vissa villkor överlåta rättighet till utskänkning

av brännvin, varom stadgas i 17 § av 1905 års brännvinsförsäljningsförordning,

kvarstå jämväl enligt 25 § 2 mom. i 1917 års rusdrycksförsäljningsförordning,

ehuru det icke torde vara osannolikt, att överlåtelsevillkoren jämlikt den

sistnämnda författningen komma att skärpas. De, som nu inneha överlåtna brännvinsutskänkningsrättigheter,

torde i allmänhet, därest ingen anmärkning mot sättet

för rörelsens bedrivande förelegat eller dess utövande eljest befinnes olämpligt, få

fortsätta sin utskänkning även efter 1919 års ingång.

Rörande förekomsten av rättigheter, som jämlikt 14 § 2 mom. brännvinsförsäljningsförordningen

inropats på auktion, ha de sakkunniga genom hänvändelse

till Kungl. Maj:ts befallningshavande verkställt en utredning, varav framgår, att i

flertalet län några dylika rättigheter för närvarande alls icke finnas meddelade och

att, där de i andra län meddelats, sådant tillstånd icke gäller längre än till 1918

års slut. Inga framställningar om ersättning ha från innehavare av dylika rättigheter

till de sakkunniga ingivits, och torde enligt de sakkunnigas mening redan sättet

för åtkomsten av dessa rättigheter utesluta ersättning.

Vintillverkare.

Departementschefen.

Innehavare av

brännvins

vin- eller ölvtskänkningsrättigheter.

s. 80 Kontrollera mot PDF

80

Departements
chefen.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 287.

Av nyss åberopade utredning framgår jämväl, att inga rättigheter att jämlikt

7 § vin- och ölförsäljningsförordningen utskänka vin eller öl äro meddelade att gälla

för år 1919. Den nya författningen giver emellertid även beträffande sådana rättigheter

möjlighet att erhålla överlåtelse från bolag. I de fall, där sådan överlåtelse

icke kan erhållas, kvarstår möjligheten att söka och erhålla rätt att utskänka

pilsnerdricka. *

Den nu nämnda kategorien avser i huvudsak den inom restaurant- och kaférörelsen

förekommande utskänkning. Representanter för dessa näringsgrenar ha till

de sakkunniga ingivit framställningar om erhållande av ersättning för befarad minskning

i driftens avkastning efter år 1919. I dessa framställningar har motiveringen

härför icke närmare utvecklats, men av vad som förekommit vid de muntliga förhandlingarna

med gruppernas representanter framgår rörande deras uppfattning dels

beträffande innehavare av överlåtna brännvinsutskänkningsrättigheter (restauratörer),

att de icke innan den nya lagens verkningar närmare kunde överskådas vore i tillfälle

att angiva, huruvida eller i vad mån förluster därigenom komme att åsamkas

näringen och däremot svarande ersättning borde utgå, dels i fråga om innehavare

av vin- eller ölutskänkningsrättigheter (kaféidkare), att de ansåge sin ekonomiska

ställning komma att bliva i hög grad beroende av, huruvida den för riksdagen framlagda

förordningen om försäljning av pilsner bleve antagen, huru den sedermera

komme att verka samt huru den nya rusdryckslagstiftningen överhuvud tillämpades

och att de sålunda ej häller vore i tillfälle att för närvarande precisera sina anspråk.

Med hänsyn till vad sålunda förekommit finna de sakkunniga nu icke anledning

att uttala sig om, huruvida och i vad mån ersättning till här ifrågavarande

grupper bör förekomma.»

Ifråga om de rättigheter, som enskilda personer på grund av överlåtelse

från bolag eller av länsstyrelsen meddelat tillstånd innehaft till

utskänkning av brännvin eller vin, har genom rusdrycksförsäljningsförordningen

den ändringen genomförts, att vid överlåtelse rusdrycks försäljningsbolag

är skyldigt att, i enlighet med av kontrollstyrelsen meddelade

föreskrifter, stadga sådana villkor, att rättighetsinnehavarnas ekonomiska

fördel, så långt ske kan, ej göres beroende på myckenheten av

utskänkta rusdrycker. Då dylika villkor för första gången föreskrivits

vid överlåtelse av rättighet till utskänkning för år 1920, är det för tidigt

att nu bedöma verkningarna av rusdrycksförsäljningsförordningen. På

grund härav finner jag, i likhet med de sakkunniga, att frågan, huruvida

ersättning bör utgå, tillsvidare bör stå öppen.

Vad därefter beträffar de rättighetsinnehavare, som haft rätt att

utskänka Öl, må framhållas, att, sedan förordningen den 11 juli 1919

(nr 406) angående försäljning av pilsnerdricka utfärdats, ifrågavarande

rättighetsinnehavare beretts möjlighet att erhålla rätt till utskänkning

av pilsnerdricka. Då någon försäljning av Öl (maltdrycker av klass 111

enligt gällande maltdryckstillverkningsförordning) för närvarande icke

s. 81 Kontrollera mot PDF

81

Kungl. Majds proposition Nr 287.

förekommer, är det icke möjligt att bedöma, huruvida några svårigheter

för dessa näringsidkare skulle komma att uppstå, därest de hade att vid

sin iskänkning konkurrera med ställen, där Öl utskänktes. Då emellertid

sistnämnda slags iskänkning skulle vara underkastad betydande restriktioner,

därest den kommer till stånd, och ej heller skulle erhålla någon

mera avsevärd omfattning, torde några skäliga ersättningsanspråk från

hithörande näringsidkares sida icke kunna göras gällande.

De sakkunniga hava beträffande öltillverkare samt tjänstemän och

arbetare inom ölhanteringen ävensom angående innehavare av ölnederlag

anfört följande:

»Från såväl representanter för bryggerinäringen som för dess tjänstemän och öltillverkare

arbetare ha till de sakkunniga ingivits skriftliga framställningar, i vilka helt allmänt samt b“nsi£>

anmälts, att från dessa gruppers sida ifrågasatts ersättning med anledning av den ]nän °-ch arbN''~

nya lagens genomförande. hanteringen.

Vid de muntliga förhandlingar, som med anledning därav förts mellan repre--innehavare

sentanter för här berörda kategorier och de sakkunniga har från näringsidkarna av ölnederlag.

betonats, att de visserligen icke nu närmare kunde precisera sina ersättningsanspråk

med hänsyn därtill, att dels den nya försäljningsförordningens verkningar för ölhanteringens

fortsatta utövande icke ännu kunde överskådas, dels ock det hos riksdagen

vilande förslag till lagstiftning om försäljning av pilsner icke vore slutgiltigt behandlat

och icke heller i fråga härom kunde bedömas dess inflytande på bryggerinäringens

bedrivande. Man ville emellertid hålla sin ersättningstalan öppen och redan nu

betona, att, därest de nämnda lagstiftningsåtgärderna skulle visa sig verka i en för

näringen befarad ogynnsam riktning, man förbehölle sig rätt att få senare återkomma

till ett närmare angivande av sina ersättningsanspråk.

Den vid bryggerierna anställda personalen framlade vid sina förhandlingar

med de sakkunniga ett närmare utarbetat förslag till grundval för ersättnings utgående.

Vid förhandlingarna framkom emellertid, att personalen icke kunde närmare

uttala sig i frågan, huruvida eller i vilken utsträckning den nya lagen komme att

föranleda arbetslöshet bland yrkets arbetare.

Under de nu åberopade förhandlingarna med yrkets representanter har framhållits,

att man inom ölproduktionen under större delen av kristiden haft att kämpa

med de särskilda svårigheter, som varit en följd av den ständigt tilltagande råvarubristen

inom yrket. Denna hade framkallat eu icke oväsentlig driftsminskning och

därmed sammanhängande arbetslöshet.

Det synes de sakkunniga sannolikt, att de här påpekade kristidssvårigheterna,

vilka i viss mån framträtt inom hela den yrkesgren, om vilken här är fråga, men

måhända gjort sig särskilt gällande inom ölhanteringen, komma att fortbestå även

under en obestämd tid efter den nya lagens ikraftträdande, varigenom det torde bli

ytterst svårt att erhålla en klar uppfattning om, huruvida orsaken till den driftsminskning

och arbetslöshet, som eventuellt jämväl efter den 1 januari 1919 kan

förefinnas inom denna näring, är att söka enbart i förhållanden, som sammanhänga

med kristiden eller huruvida utvecklingen i detta hänseende kan anses påverkad av

Bihang till riksdagens protokoll 1820. 1 sand. 113 höft. (Nr 287.) 11

s. 82 Kontrollera mot PDF

Departe
mentschefen.

Innehavare

av gästgiverier

med rät

till ölutskänkning.

82 Kanyl. Maj:ts proposition Nr 287.

den nya lagens genomförande. Skulle under år 1919 en fortsatt eller maliända

skärpt arbetslöshet förekomma bland ölbryggerierna, är den med all säkerhet att

tillskriva främst de med kristiden närmast sammanhängande förhållandena och torde

sålunda föranleda inskridande från statsmakterna av samma art, som tidigare under

denna tid i liknande fall ägt rum.

De sakkunniga vilja dels med anledning av vad nu påpekats, dels ock med

hänsyn till den av näringsidkarna själva framhållna omöjligheten av att nu kunna

bedöma den nya lagens verkningar förorda, att frågan om huruvida och i vad mån

ersättning bör utgå till öltillverkare, dessas tjänstemän och arbetare, må upptagas

till förnyad prövning först sedan nödig erfarenhet i här berörda hänseenden vunnits.

Då jämväl innehavare av en del å några orter i relativt stor omfattning

bedrivna ölnederlagsföretag hos de sakkunniga hemställt om ersättnings utgivande,

torde allenast böra framhållas, att även beträffande denna kategori gäller vad nyss

anförts rörande ölhanteringen i dess helhet.»

Med den omfattning, som tillverkningen och försäljningen av

pilsnerdricka vid de förutvarande ölbryggerierna numera tagit, torde

några skäliga ersättningsanspråk från ifrågavarande näringsidkares eller

personals sida till följd av rusdrycksförsäljningsförordningens genomförande

icke kunna göras gällande.

Beträffande innehavare av gästgiverier med rätt till ölutskänkning

hava de sakkunniga anfört.

»Jämlikt 6 § 2 mom. i 1905 års vin- och ölförsäljningsförordning äger gästgivare

utan särskilt tillstånd rätt att till resande utskänka Öl i samband med servering

av mat.

Anledningen till den gästgivarna genom detta stadgande medgivna särskilda

ställning torde, såsom framgår av förarbetena till förordningen, ha varit den, att

gästgivares ifrågavarande försäljningsrätt ansetts såsom en gottgörelse för de innehavare

av gästgiverihemman åliggande skyldigheter. Så länge staten av dem utkrävt

dessa skyldigheter, ha statsmakterna ansett sig icke böra upphäva den rätt

till rusdrycksförsäljning, som av ålder utövats vid gästgiverierna. Likväl är härvid

att märka, att medan denna rätt tidigare omfattat försäljning jämväl av vin,

den efter genomförande av 1878 års skjutsstadga, varvid gästgivarna berövades

vinförsäljningsrätten, avsåg utskänkning av Öl vid eller utom måltider för att genom

ovannämnda stadgande av år 1905 inskränkas att gälla allenast utskänkning av Öl

till spisande gäster. Veterligen har vid den sålunda successivt skeende inskränkningen

av gästgivarnas utskänkningsrättigheter till vin och Öl icke vid något tillfälle

fråga väckts om ersättning för härigenom vållad minskning i rörelsens behållning.

Vid 1911 års riksdag antogs ny stadga för skjutsväsendet, som trädde i kraft

den 1 januari 1914. Enligt denna kom gästgiverihåkning och skjutsning att uppehållas

uteslutande på frivillighetens väg, varjämte gästgiverihemmanens skyldigheter

såsom sådana helt och hållet upphörde. Då sålunda förutsättningen för gästgivarnas

rätt till den i 1905 års lagstiftning medgivna undantagsställning bortfallit, har man,

s. 83 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj:ta proposition AV 287. 83

vilket framgå!'' av förarbetena till 1917 års rusdrycksförsäljningsförordning, såsom eu

följd härav icke längre upptagit dylika rättigheter för gästgivare i författningen.

Nykterhetskommittén, på vars förslag i detta hänseende den nämnda lagstiftningen

vilar, uttalade sig i sitt betänkande i ämnet utan meningsskiljaktighet mot

tanken på ersättning av allmänna medel till denna grupp av gästgivare. Till de

sakkunniga ha emellertid inkommit åtskilliga framställningar om ersättning från

sådana gästgivare, huvudsakligen bosatta i Göteborgs och Bohus län. I dessa framställningar

har framhållits att då, såsom fallet lär vara inom nämnda län, ingen

ersättning av landstingsmedel utginge för skjutshållning, kostnaderna för densamma

bleve så betungande, att rörelsen allenast kunde upprätthållas på grund av den från

Öl utskänkningen härrörande inkomsten. Vidare vore jämväl de för uppförande av

för gästgiveri nödiga byggnader åsamkade utgifter för flertalet gästgivare, som icke

samtidigt voro jordbrukare, så dryga, att rörelsen av denna anledning bleve belastad

med avsevärda räntekostnader, som ytterligare minskade möjligheten att täcka utgifterna

allenast av de medel, som kunde inflyta för tillhandahållande av rum och

mat åt resande. Av sådan anledning ha i dessa skrivelser framställts anspråk på

ersättning från det allmänna för den befarade förlusten eller minskning i inkomster

på grund av rusdrycksförsäljningsförordningens genomförande och ha dessa anspråk

oftast närmare preciserats till begäran om ersättningens utgående med ett årligt

belopp under gästgiveriinneliavarnas återstående livstid, växlande mellan 1,500 och

3,000 kronor, eller med en summa en gäng för alla av 15,000 till 25,000 kronor.

Det synes de sakkunniga icke osannolikt, att den rätt att till resande gäster

vid måltid utskänka lagrade drickor, vilken i viss utsträckning även efter 1919 års

ingång torde bli gästgivare medgiven, eller den för alla sådana yrkesutövare öppna

möjligheten att till måltid eller eljest servera läskedrycker, skall visa sig innebära

lika goda förutsättningar för en tillfredsställande avkastning av denna gren av hanteringen,

som kan ha varit fallet vid ett lojalt utövande av den av 1905 års lagstiftning

medgivna utskänkningen. Under sådana omständigheter äro de sakkunniga

icke i tillfälle att nu taga ställning till den ifrågavarande gruppens ersättningsfråga.»

Beträffande innehavare av in ackorderingsställen med rätt till ölutskänkning

hava de sakkunniga anfört:

»Enligt 6 § 3 mom. av 1905 ars vin- och ölförsäljningsförordning må den,

som i sitt hem emot betalning mottager gäster till bespisning vid slutet bord, utan

särskilt tillstånd til! gästerna vid deras måltider utskänka Öl, därest avtal om bespisning

träffats för en tid av minst eu vecka. Sådan utskänkningsbefogenhet tillkommer

enligt 23 § av 1917 ars rusdrycksförsäljningsförordning fortfarande innehavare

av inackorderingsställen, dock endast i kommuner, där rättighet till detaljhandel

med rusdrycker jämlikt bestämmelserna i 17. 18 och 20 §3 av samma förordning

äro gällande.

1 den mån genom sistnämnda stadgande rätten till utskänkning av Öl skulle

komma att berövas innehavarna av inackorderingsställen, kan det med fog antagas,

att inkomsten av den uteblivna utskänkningen, vilken för inackorderingsställen säkerligen

i regel icke utgjort någon huvudsaklig vinstkälla, skall fullt kunna motsvaras

av inkomsten av den försäljning av lagrade drickor eller andra måltidsdrycker, som

kunna erbjudas. Någon framställning om erhållande av ersättning bär från nu berörda

grupp icke till de sakkunniga inkommit.»

Innehavare av

inockorderingssltUlen.

s. 84 Kontrollera mot PDF

Departements
chefen.

Öl riga ersättningssökande.

Departements
chefen.

Hemställan.

84 Kungl. Maj:ts proposition Nr 287.

Enligt 12 § av förordningen den 11 juni 1919 (nr 406) angående

försäljning av pilsnerdricka hava såväl gästgivare som innehavare av

inackorderingsställen rätt att i samma omfattning, som de förut försålt

Öl, försälja pilsnerdricka. Genom pilsnerdricksförordningens bestämmelser

hava ifrågavarande rättighetsinnehavare erhållit en ersättning för

sin mistade rätt att utskänka Öl. Med hänsyn härtill synes mig icke

några skäliga ersättningsanspråk från ifrågavarande näringsidkares sida

kunna göras gällande.

Till de sakkunniga har ingivits ett mindre antal framställningar

om ersättning jämväl från några sökande, vilka icke kunnat hänföras

till förut angivna grupper.

Rörande dessa ansökningar, där i huvudsak varit fråga om personer

eller företag, vilka allenast mera indirekt kunna anses berörda av

deri nya lagstiftningen, hava de sakkunniga allenast anfört, att här i

intet fall varit fråga om någon sökande, där redan nu med visshet kunnat

sägas, huruvida och i vad mån denna lagstiftning komme att inverka

störande på näringens fortsatta utövande. Det har således icke heller

förelegat någon anledning för de sakkunniga att nu uttala sig om här

berörda ansökningar.

I anslutning till den av de sakkunniga intagna ståndpunkten

finner jag nu ifrågavarande ersättningsansökningar för närvarande icke

böra föranleda någon vidare åtgärd.

I överensstämmelse med vad jag anfört får jag sålunda härmed

hemställa, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen

dels att till nedan angivna personer, vilka innehaft rättigheter till

utskänkning av vin- och maltdrycker eller enbart maltdrycker, förvärvade

före utgången av år 1874, må i ersättning för sagda rättigheters

upphörande av statsverkets fond av rusdrycksmedel kvartalsvis i efterskott

under dessa personers återstående livstid utbetalas ett belopp, för

envar motsvarande en fjärdedel av det för honom nedan upptagna beloppet,

dock att för det kvartal, under vilket vederbörande avlider, ersättning

skall utgå allenast för den. del av kvartalet, under vilken han

varit i livet, samt utbetalas till hans stärbhusdelägare; skolande såsom

villkor för utbekommande av ersättning gälla, att vederbörande före

första utbetalningen skriftligen förbinder sig att för framtiden icke utöva

rörelse av här ifrågavarande eller liknande art:

s. 85 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proportion Nr 287. 85

Kronor

Gustaf Leonard Björkman, Enköping .................................................. 800

Altea Serafia Wennberg, f. Wenuberg, Jönköping .......................... 1,500

Ida Augusta von Porat, Jönköping........................................................ 50

Gustava Sofia Bäsk, Jönköping.............................................................. 600

Anna Magdalena Josefina Nilsson, f. Ringström, Visby................. 600

Gustava Maria Kristina Andersson Selander, f. Blomgren, Visby 600

Bengta Karlsson, f. Pålsson, Sölvesborg............................................... 1,000

Jöns Ingemarsson Kjellman, Ostra Vämmerlöv ................................. 1,200

Jeppa Mårtensson Lund, Malmö............................................................. 200

Kerstin Nilsson, f. Kristoffersson, Lund........................................... 600

Bengta Ljungqvist, f. Nilsson, Lund.................................................... 300

Jöns Nilsson, Lund..................................................................................... 350

Marna Jönsson, f. Andersson, Bjärsjölagård ..................................... 200

Per Larsson, Snöftarp .............................................................................. 800

Per Johansson, Bjärröd ........................................................................... 1,200

Lars Peter Bassinusson, Halmstad ......................................................... 500

Severina Albertina Gillberg, f. Andersson, Halmstad....................... 400

Eleonora''Konstantia Hallgren, f. padda, Göteborg......................... 1,200

Elna Andersson, f. Jacobsdotter, Göteborg......................................... 2,400

Maria Kristina Larsson, f. Larsdotter, Göteborg.............................. 900

Olof Anton Strömberg, Göteborg....................................................... 1,320

Anna Kristina Petersson, f. Olsdotter, Göteborg............................ 720

Elise Edla Fredrika Moe, f. Bergelin, Göteborg................................ 1,000

Teodor Laurentius Johnsson, Göteborg ............................................. 1,500

Albertina Dreijer, f. Bengtsson, Göteborg............................................. 1,200

Anna Matilda Burman, f. Svensson, Göteborg.................................... 720

Charlotta Elisabet Frid, f. Petersson, Göteborg................................. 1,200

Otto Berlin, Göteborg.............................................................................. 1,200

Sofia Olsson, f. Eliasdotter, Göteborg .................................................. 720

Davida Leontina Martina Probst, f. Pihlcrantz, Göteborg.............. 1,800

Karolina Vasteriius Ekstrand, f. Möller, Göteborg ..................... 1,200

Anna Petronella Johansson, f. Pettersson, Göteborg....................... 1,500

Olivia Konstantia Tausson, f. Tausson, Göteborg.............................. 2,500

Anders Andersson Holmdal, Göteborg.................................................. 1,400

Anna Malena Jonsson, Göteborg ........................................................... 900

Mathilda Josefina Svensson, Göteborg.................................................. 2,400

Johan Johansson, Lysekil...................................................................... 1,900

Johanna Sofia Andersson, f. Westergren, Gävle................................. 800

Bihang till riksdagen* protokoll 1920. 1 samt. 243 käft. (Nr 287.) 12

s. 86 Kontrollera mot PDF

86 Kungl. Maj:ts proposition Nr 287.

Kronor

Johanna Sofia Andersdotter, (Andersson), Gävle ............................ 1,500

Marta Mathilda Billmark, Östersund ..................................................... 600

Karin Ivarsson, (Oviken), Östersund .................................................... 400

dels att till Albertina Christina Bodin, f. Söderlund, Söderhamn,

vilken jämväl innehaft rättighet av förenämnda art, må i ersättning för

dess upphörande av sagda fond kvartalsvis i efterskott och i övrigt

enligt nyss anförda grunder och villkor utbetalas en fjärdedel av 2,000

kronor, dock att den på sådant sätt utbetalade summan icke må uppgå

till mer än sammanlagt 4,000 kronor;

dels att till aktiebolaget vin- & spritcentralen må av meromnämnda

fond återbetalas vad sagda bolag kan visa sig ha intill den tid, då

ovannämnda ersättningar ur fonden första gången utbetalas, förskottsvis

utgivit i provisorisk ersättning i enlighet med bestämmelserna i nådiga

brev till vissa länsstyrelser den 14 februari 1919 till ovan omnämnda

ersättningstagare ävensom till numera avlidna Carl Gustaf Carlsson,

Göteborg, med iakttagande dock att, därest till viss rättighetsinnehavare

i provisorisk ersättning utgivits belopp överstigande vad av

riksdagen beslutats må till honom utgå, dylikt överskottsbelopp icke

skall till bolaget återgäldas;

dels ock att, i den mån riksdagens beslut i förevarande ämne antingen

innefattar ersättning till högre belopp än vederbörande rättighetsinnehavare

förut mottagit såsom provisorisk ersättning eller ock

ersättning åt annan än den, som bekommit dylik provisorisk ersättning,

sådan höjning av eller ny ersättning må räknas från och med den 1

januari 1919 eller den senare dag, då rörelsen upphört, samt utbetalas

samtidigt med utgivande av första kvartalets ersättning.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter

biträdda hemställan täcktes Hans Maj:t Konungen

förordna, att till riksdagen skulle avlåtas {proposition

av den lydelse, bilaga . . . vid detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Nils Hellenius.

STOCKHOLM, ISAAC MARCUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1920.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

3 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (3)

3 kopplingar.

  1. Rskr. 1920:358 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ersättning till vissa näringsidkare i anledning av genomförandet av förordningen den 1 s. 1 i texten
  2. SU 1920:177 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ersättning till vissa näringsidkare i anledning av genomförandet av förordningen den 14 juni 1917 an s. 6 i texten
  3. BevU 1920:26 Memorial, angående ifrågasatt remiss till annat utskott av motionen II: 67 om skrivelse till Kungl. Maj:t angående ett omedelbart utnämnande av ersättning ssakk s. 2 i texten