Angående anslag till klinisk och poliklinisk undervisning i ortopedi vid Stockholms vanföranstalt
1920-03-05 · 16 sidor, varav 15 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 15 av 16 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1920:317, Angående anslag till klinisk och poliklinisk undervisning i ortopedi vid Stockholms vanföranstalt
Dokumentets text
Kungl. Ma jas Proposition Nr 317.
1
Nr 317.
Kungl. Maj.ls proposition till riksdagen angående anslag till
klinisk och poliklinisk undervisning i ortopedi vid Stockholms
vanföranstalt; given Stockholms slott den 5 mars
1920.
Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över
ecklesiastikärenden för denna dag vill Kungl. Maj:t härmed föreslå riksdagen
att
till klinisk och poliklinisk undervisning i ortopedi vid vanföranstalten
i Stockholm anvisa på extra stat för år 1921 ett förslagsanslag,
högst, 8,200 kronor.
De till ärendet hörande handlingarna skola tillhandahållas riksdagens
vederbörande utskott.
GUSTAF.
Olof Olsson.
Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 sand. 267 käft. (Nr 317.)
1
2
Kungl. Maj.-ts Proposition Nr 317.
Anslag till
klinisk och
poliklinisk
undervisning
i ortopedi vid
Stockholms
vanföranstalt.
Utdrag av protokollet över ecklesiastikärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 5
mars 1920.
Närvarande:
Hans excellens herr statsministern Eden,
Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Hellner,
Statsråden: Petersson,
Petrén/
♦ Nilson,
Löfgren,
friherre Palmstierna,
Undén,
Thorsson,
Holmquist,
Olsson. ''
Departementschefen, statsrådet Olsson anförde härefter följande:
Vid anmälan den 7 januari 1920 av anslagsbehoven under riksstatens
för år 1921 åttonde huvudtitel hemställde jag, att Kungl. Maj:t täcktes
föreslå riksdagen att, i avbidan på proposition angående anslag till
ortopedisk klinik vid Stockholms vanföranstalt, för ändamålet beräkna
på extra stat för år 1921 ett förslagsanslag, högst, å 8,200 kronor. Denna
min hemställan blev av Kungl. Maj:t bifallen. Sedan den i ämnet erforderliga
utredningen numera blivit slutförd, tillåter jag mig att, efter att
hava i ämnet samrått med chefen för civildepartementet, inför Kungl. Maj:t
ånyo anmäla denna fråga.
Genom den frikostiga Ekmanska donationen av år 1912 säkerställdes
förmedelst upprättande av en professur i ortopedi vid karolinska medikokirurgiska
institutet den utbildning i detta ämne, varav ett behov redan
då sedan länge gjort sig kännbart. Några kostnader för statsverket uppkommo
ej genom inrättande av berörda professur — om man undantar
ett av riksdagen på Kungl. Maj:ts framställning lämnat medgivande angående
enahanda rätt till pension för innehavare av detta professorsämbete
som för övriga professorer vid karolinska institutet.
3
Kungl. Maj:ta Proposition AV it 17.
Vid donationsfrågans behandling inom karolinska institutets lärarkollegium
framhölls, bland annat, att institutet för det dåvarande icke hade
någon klinik eller annan anstalt att upplåta för den blivande professorns
undervisning. Den då tilltänkta och sedermera utnämnde förste innehavaren
av professuren, P. Haglund, hade emellertid förklarat, att
han tills vidare kunde bereda tillgång till material för undervisningen.
Detta ansåge lärarkollegiet dock vara att betrakta som en åtgärd ad
interim. Den tid borde enligt lärarkollegiets förmenande ej vara avlägsen,
då institutet funne sig föranlåtet att hos statsmakterna begära anslag
för en sådan anstalt, varvid kollegiet dock betonade, att detta vore
en omständighet, som icke kunde anses framkallad av den då erbjudna
donationen. Frågan därom vore äldre än anbudet om donationen, och
den skulle, ansåge lärarkollegiet, säkerligen med tvingande nödvändighet
komma att bliva aktuell även donationen förutan. Samma synpunkter
framhöllos jämväl av dåvarande departementschefen, då han den 20 december
1912 inför Kungl. Maj:t anmälde förslaget om pensionsrätt för
innehavaren av ifrågavarande professur.
Haglund var då läkare vid vanföranstalten i Stockholm, vilken,
alltsedan dess nya lokaler år 1913 blivit färdiga, frivilligt upplåtit sina
salar för såväl klinisk som poliklinisk undervisning. Sedan Haglund
hösten 1916 på egen begäran avgått från befattningen såsom anstaltens
läkare, kom frågan om den ortopediska undervisningens anordnande i
ett annat läge. Innan jag går att redogöra härför, vill jag förutskicka
några erinringar angående vanföranstalterna i riket, sådana förhållandena
förelågo, innan frågan om den ortopediska undervisningens ordnande på
allvar upptogs inom karolinska institutet.
Den verksamhet, som alltjämt bedrives av föreningarna för bistånd åt
lytta och vanföra, hade från början grundats och underhålles allt fortfarande
till allra största delen genom bidrag från allmänheten. Sedan 1900 års riksdag,
på Kungl. Maj:ts framställning, på extra stat för år 1901 anslagit medel till föreningsverksamhetens
understödjande, hava föreningarna av statsmedel åtnjutit
större eller mindre årliga bidrag, vilka emellertid intill år 1913 allenast avsågo
verksamheten för undervisande av de vanföra. Enär ett rationellt ordnande av
vanföreväsendet krävde ej blott lokaler för denna undervisning och för de
vanföras arbeten, utan även ortopediska kliniker, där såväl medfödda lyten
som genom olyckshändelse eller genom sjukdom förvärvad vanförhet kunde
genom kirurgisk-ortopedisk behandling hävas eller åtminstone i viss grad
förbättras, inrättade samtliga föreningar sedermera egna sjuk vårdsavdelningar.
Det låg emellertid i sakens natur, att en sådan sjukvård måste bliva rätt
dyrbar, i synnerhet som de av föreningarna omhändertagna vanföra i regel
4
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 317.
tillhörde de obemedlades klass och därför ej kunde ekonomiskt bidraga till
bekostande av vården. En given, förutsättning för utvecklingen av föreningarnas
sjukvårdande verksamhet var därför, att staten skulle träda emellan.
På Kungl. Maj:ts framställning beviljade också 1912 års riksdag ej blott erforderliga
anslag till anordnande av kliniker och polikliniker vid vanföranstalterna
i Stockholm, Göteborg och Hälsingborg utan även ett förslagsanslag
till bidrag till resor för de vanföra jämte vårdare till vanföranstalterna.
Genom beslut den 6 december 1912 fastställdes följande villkor för
de till anordnande av kliniker och polikiniker beviljade anslagen, nämligen:
att
statsbidrag för anordnande av klinik vid ovannämnda vanföranstalter skall
utgå med 1 krona 50 öre för varje dag, varunder vårdplats vid kliniken visas hava
varit upptagen av vanför, för vilken vårdavgiften till anstalten, förutom ersättning
för s. k. ortopediska bandage, icke varit högre än 1 krona 50 öre för dag;
att statsbidrag icke för någon dag må utgå för flera belagda vårdplatser än 35
vid vardera av anstalterna i Stockholm och Göteborg samt 49 vid anstalten i Hälsingborg;
att
statsbidrag skall till styrelsen för vederbörande anstalt enligt förenämnda
grunder av medicinalstyrelsen utbetalas halvårsvis efter utgången av juni och december
månader, sedan medicinalstyrelsen godkänt till styrelsen insänd uppgift om antalet
underhållsdagar vid kliniken under det gångna halvåret, grundad på utdrag ur anstaltens
journal och försedd med granskningspåskrift, vad angår anstalten i Hälsingborg,
av förste provinsialläkaren i Malmöhus län samt, vad angår anstalterna i Stockholm
och Göteborg, av vederbörande förste stadsläkare; samt
att statsbidrag till poliklinik vid nämnda anstalter skall till styrelsen för vederbörande
anstalt av medicinalstyrelsen utbetalas efter utgången av juni och december
med 1,500 kronor vardera gången, sedan genom intyg av ordföranden i styrelsen for
anstalten styrkts, att polikliniken under hela det gångna halvåret varit i verksamhet,
eller, om detta icke varit fallet, med belopp, som motsvarar den del av halvåret, varunder
polikliniken varit i verksamhet.
Bestämmelsen angående antalet vårdplatser vid vanföranstalten i
Stockholm har sedermera genom beslut den 8 februari 1918 ändrats därhän,
att minimisiffran höjts från 35 till 53. Denna ändring föranleddes
av utvidgat lokalutrymme inom anstaltens sjukavdelning.
År 1917 upptogs frågan angående undervisning i ortopedi vid vanföranstalten
i Stockholm. Genom särskilda av karolinska institutets lärarkollegium
och av styrelsen för föreningen för bistånd åt lytta och vanföra
i Stockholm utsedda delegerade fördes underhandlingar för åstadkommande
av en överenskommelse i angivna hänseende. Då de båda förslag till
nämnda överenskommelse, som vid förhandlingarna framlagts å ena sidan
av delegerade från lärarkollegiet (professorerna Haglund och G. Hedrén)
och å den andra av delegerade från styrelsen, icke kunnat av motsatta
opaginerad Kontrollera mot PDF
b
Kungl. Maj:tx Proposition Nr .''117.
sidans delegerade godkännas, och då (let följaktligen ej var möjligt att på
denna väg få till stånd eu ortopedisk klinik vid vanföranstalten, enade
sig delegerade om ett förslag till överenskommelse, som allenast innebar
ett bibehållande av dittillsvarande anordning, enligt vilken undervisningen
å vanföranstalten meddelades 3 gånger årligen, två månader varje gång,
i form av dels en allmän föreläsningskurs, dels polikliniska demonstrationer.
Efter det förhandlingarna sålunda strandat, ingick Haglund med en
skrivelse till institutets lärarkollegium, däri han föreslog, att kollegiet
måtte hos Kungl. Maj-.t anhålla om föranstaltande av utredning, huruvida
ej till undervisningens tjänst vanföranstaltens poliklinik och sjukavdelning
på för institutet antagliga villkor kunde få disponeras för även
klinisk undervisning i ortopedi, eller, om detta förslag ej vunne kollegiets
bifall, att åtgärder vidtoges för att på annat sätt möjliggöra klinisk undervisning
i ortopedi.
I skrivelse till kanslern sade sig lärarkollegiet, då något resultat ej ernåtts
genom förenämnda förhandlingar, icke äga möjlighet att för framtiden
kunna anordna tillfredsställande undervisning i ortopedi. Under
framhållande av att en god undervisning i detta ämne vore för de blivande
läkarna och därmed även för hela vanförefrågan i vårt land
av synnerligen stor betydelse, hemställde lärarkollegiet, att Kungl. Maj:t
måtte taga under omprövning, huruvida icke den omständigheten, att vanföranstalten
i Stockholm i avsevärd mån åtnjöte statsanslag, kunde utgöra
anledning till vidtagande av sådana åtgärder, att karolinska institutet
kunde tillförsäkras rättighet att, så länge dylikt statsanslag till anstalten
utginge, därstädes meddela undervisning i ortopedi under sådana förhålllanden
och villkor, som för en fullt tillfredsställande undervisning i ämnet
vore erforderliga.
Kanslern överlämnade genom skrivelse den 12 november 1917 ärendet
till Kungl. Maj:ts prövning för vidtagande av de åtgärder, som av
omständigheterna kunde anses påkallade med hänsyn till angelägenheten
därav, att undervisning i ortopedi bleve på ett tillfredsställande sätt
anordnad.
Genom remiss den 26 november 1917 lämnade Kungl. Maj:t därefter
styrelsen för vanföranstalternas centralkommitté tillfälle att yttra sig i
ärendet. Centralkommittén har i skrivelse den 4 december 1917 uttalat,
att styrelsen ansåge det synnerligen betydelsefullt, att de blivande läkarna snarast möjligt
kunde erhålla fullständig undervisning i den för utvecklingen av en god vanförevård
utomordentligt viktiga moderna ortopedien, samt därjämte ansåge det även för
vanförevårdens fortsatta utveckling i en god riktning särdeles önskligt, att denna undervisning
åtminstone tills vidare och i den utsträckning, som prövades lämpligt, för
-
6
Kutigl. Maj:ts Proposition Nr 317.
lades till en av landets statsunderstödda vanföranstalter, varvid av naturliga skäl för
närvarande endast Stockholm kunde komma i fråga.
Sedermera anmodades genom remiss den 19 mars 1918 styrelsen för
föreningen för bistånd åt lytta och vanföra i Stockholm att avgiva utlåtande i
ärendet. Styrelsen förklarade sig emellertid icke i stånd att tillmötesgå lärarkollegiets
vid karolinska institutet önskningar i vidare mån än som redan då
skett, för så vitt icke erforderliga medel ställdes till styrelsens förfogande
för en ytterligare utvidgning av anstaltens sjukvårdsavdelning, där då professorn
i ortopedi kunde utöva sin verksamhet utan särskild kostnad för
vanföranstalten; och hemställde styrelsen, att kanslerns framställning, i
vad den avsåge vanföranstalten i Stockholm, ej måtte föranleda någon
Kungl. Maj:ts åtgärd. Mot detta styrelsens beslut anfördes reservation av
Haglund såsom medlem av sagda styrelse.
Ärendet överlämnades sedermera genom remiss den 10 september
1918 till de den 28 juni 1918 tillkallade sakkunniga för utredning angående
riktlinjerna för vanförevården. Bemälda sakkunniga hemställde i
skrivelse den 16 oktober 1918, att Kungl. Maj:t, därest tillfredsställande
överenskommelse rörande ordnandet av undervisningen i ortopedi vid vanföranstalten
i Stockholm ej skulle kunna genom förnyade underhandlingar
träffas, täcktes vidtaga sådana åtgärder, som av karolinska institutets
lärarkollegium ifrågasattes i dess förberörda framställning. Till stöd härför
anförde de sakkunniga följande:
Enligt de sakkunnigas mening är det av stor vikt, att en god undervisning i ortopedi
meddelas de blivande läkarna, särskilt med hänsyn till den stora betydelse den
praktiska tillämpningen av denna vetenskap har för olika sociala områden, såsom vanförevård
samt olycksfalls- och pensionsförsäkring. För en dylik undervisning är tillgången
till det material, som rymmes inom en vanföranstalt, ej blott av värde utan
nödvändig, enär för undervisningen i vissa delar av ortopedi lämpligt material ej står
att finna annorstädes.
För de studerande vid karolinska institutet borde möjlighet ej saknas att inhämta
en fullgod undervisning i ämnet i fråga, då inom Stockholm är belägen en dylik anstalt.
Denna anstalt har, förutom statsanslag till nybyggnader, för sin drift sedan
flera år tillbaka åtnjutit rikligt statsbidrag. I likhet med vad som gäller övriga statsunderstödda
vanföranstalter utgår dessutom till anstalten bidrag från landstingen.
Då, såsom av handlingarna framgår, karolinska institutet ej kunnat på överenskommelsens
väg få undervisningen i ortopedi tillfredsställande ordnad vid anstalten — något
som givetvis varit lyckligast — anse de sakkunniga, som här finna ett starkt statsintresse
allvarligt äventyrat, att det bör tagas under övervägande, huruvida ej såsom
villkor för statsbidrags utgående borde uppställas den fordran, att anstalten, i den
män undervisningens behov det kräver och på sätt, som prövas lämpligt, skall stå till
karolinska institutets förfogande.
Skulle en sådan åtgärd behöva tillgripas, kan ifrågasättas, huruvida ej liknande
7
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 317.
villkor bör uppställas jämväl i fråga om do övriga vanföranstalterna. Visserligen meddelas
ej för närvarande någon undervisning vid övriga statsunderstödda vanföranstalter,
men förhållandena kunna ändra sig, och vilja de sakkunniga i detta sammanhang
erinra om att undervisning i epidemiologi bedrives jämväl vid epidemisjukhusen i Göteborg
och Malmö. Genom att ett dylikt villkor göres generellt för nu befintliga och
eventuellt tillkommande statsunderstödda vanföranstalter, komma enahanda villkor att
gälla för samtliga anstalter.
Till jämförelse vilja de sakkunniga erinra om att karolinska institutet sedan lång
. tillbaka haft en del av sin undervisning förlagd till inom Stockholm belägna
sjukvårdsanstalter. Frånsett undervisningen i psykiatri, som varit knuten till en statsanstalt,
Konradsberg, har den praktiska undervisningen i medicin och kirurgi såväl som
i de efter hand tillkomna specialämnena obstetrik, gynekologi, pediatrik, oftalmiologi,
nevrologi, syfilidologi och epidemiologi ägt rum vid kommunala eller under enskild
direktion stående sjukvårdsanstalter. De villkor, som gälla för undervisningens bedrivande
vid dessa anstalter, hava bestämts antingen i de av Kungl. Maj:t för vederbörande
anstalt utfärdade stadgar eller reglementen eller ock genom överenskommelser,
träffade mellan karolinska institutet och vederbörande anstalts styrelse.
Jag anser mig i detta sammanhang böra inflika den erinran, hurusom
vid avgivande av förslag att föreläggas 1919 års lagtima riksdag angående
höjt. anslag till kliniker vid vanföranstalterna statsrådet och chefen
för civildepartementet framhållit, att såsom villkor för åtnjutande av
statsbidrag borde stadgas, att anstalterna skulle vara skyldiga underkasta
sig de bestämmelser rörande anordnandet vid anstalterna av undervisning
i ortopedi, som Kungl. Maj:t kunde finna skäl meddela. Givetvis komme,
säger, departementschefen vidare, vid utfärdandet av sådana bestämmelser
att tillses, att undervisningen i fråga ej finge inverka menligt på anstalternas
verksamhet och huvudsakliga uppgifter. I kungl. brev till medicinalstyrelsen
den 22 augusti 1919 angående ändrade bestämmelser för åtnjutande
av bidrag från anslagen till vanförevården m. m. föreskrevs i
anslutning härtill, att vanföranstalt, som erhölle statsbidrag, skulle vara
underkastad de bestämmelser rörande anordnande vid anstalten av undervisning
i ortopedi, som Kungl. Maj:t kunde finna skäl meddela. Härjämte
både KungL Maj:t redan genom beslut den 30 maj 1919 förordnat, att som
villkor för åtnjutande av förhöjda statsbidrag skulle, beträffande vanföranstalten
i Stockholm, tills vidare och till dess annorlunda beslöts gälla, att
läkare vid anstalten förordnades endast för ett år i sänder, med skyldighet
för honom att under tiden för förordnandet vara underkastad de
jämkningar i åligganden, vilka kunde föranledas av eventuella föreskrifter
rörande anordnandet vid anstalten av undervisning i ortopedi.
Den 29 september 1919 anbefalldes vidare kanslern att från karolinska
institutets lärarkollegium infordra och med eget utlåtande till Kungl.
8 Kungl. Majjx Proposition Nr 317.
Maj:t överlämna yttrande och förslag rörande ordnandet av undervisning
i ortopedi vid institutet. _
I anledning härav uppdrog lärarkollegiet - efter erhallen remiss
från kanslern — åt professorerna Haglund och Hedrén att avgiva förberedande
yttrande i ärendet. Då detta yttrande är grundläggande för
mitt slutliga förslag, tillåter jag mig här anföra vad bemälda delegerade
anfört. De uttala sig på följande sätt:
Såsom framgår av handlingarna i ärendet har lärarkollegiet den 11 oktober 1917
i skrivelse till kanslersämbetet för rikets universitet godkänt det av undertecknade vid
år 1917 förda underhandlingar med Stockholms vanföranstalt framlagda men av vanföranstaltens
styrelse förkastade förslag till överenskommelse mellan karolinska institutet
och sagda styrelse angående anordnandet av klinisk och poliklimsk undervisning
i ortopedi vid nämnda vanföranstalt. De allmänna synpunkter rörande undervisningen
i ortopedi, som lågo till grund för berörda förslag, äga i viss män fortfarande giltighet,
men det ändrade läge, vari nämnda undervisningsfråga nu befinner sig, medför,
att delvis andra principer måste vinna tillämpning vid det uppgörande av förslag till anordnande
av undervisning i ämnet ortopedi, som av Kungl. Maj:t infordiats. År y
gällde det på grund av då för handen varande omständigheter att få till stånd en overenskommelse,
genom vilken en undervisning i ortopedi åtminstone någorlunda tillfredsställande
bleve möjliggjord. Vid avgivande av nu från Kungl. Maj:t infordrat yttrande och förslag
rörande anordnande av undervisningen i ortopedi synes oss lärarkollegiet icke hora åtnöja
sD med ett blott nödtorftigt tillgodoseende av undervisningens i ortopedi behov utan till
Kungl. Mai:ts närmare prövning framlägga sådant förslag i ärendet, att de blivande lakarnas
utbildning i ortopedi fullt motsvarar ämnets praktiska betydelse icke minst med hänsyn till
de krav på läkarens kunskap och erfarenhet i hithörande ämnesgrenar som den nutida
sociala lagstiftningen allt mer fordrar. Hela vanförefrågans fortsatta utveckling i vårt land
är framför allt beroende på förefintligheten av en tillfredsställande läkarutbildning i ämnet
ortopedi. Eu god läkarutbildning i ortopedi är dock ej möjlig under de betingelser
för undervisningen i ämnet, som för närvarande vid vanföranstalten aro för handen. Med.
nuvarande stora tillströmning av studerande blir detta missförhållande an mer framträdande.
Till den kurs, som började den 1 oktober 1919, hade 55 deltagare anmalt
sio- till de polikliniska demonstrationerna, under det de yttre förhållandena med svånghet
medgiva hälften så många deltagare. Kursdeltagarna hava därför måst uppdelas
i två grupper, varigenom det redan förut knappa undervisningsmaterialet mskrankes
för den enskilde kursdeltagaren till hälften. Det är uppenbart, att läkarutbildningen i
ämnet kräver en avsevärd såväl kvantitativ som kvalitativ utökning av tillgängligt undervisningsmaterial.
Men de blivande läkarna behöva förutom utbildning i den rent
medicinska ortopedien jämväl beredas tillfälle att studera det sociala och pedagogiska
omhändertagandet av de svårare ortopediska fallen - de höggradiga invaliditeterna.
Om de resurser, som Stockholms vanföranstalt i samtliga här åsyftade hanseenden
besitter, finge komma till utnyttjande i den medicinska undervisningens intresse, skulle
eu god läkarutbildning i ämnet ortopedi kunna förverkligas.
Deri av oss vid ovan berörda förhandlingar med vanföranstaltens styrelse är
1917 föreslagna anordningen tog endast hänsyn till det för undervisningens behov oundgängligt
nödvändiga, och det låg i underhandlingens natur, att kraven då ej kunde
sträckas längre. I betraktande härav föreslogs i det då framlagda förslaget visserligen,
9
Kunjl. MajUs Proposition Nr 317.
att professorn i ortopedi vid karolinska institutet skulle vara vanföranstaltens överläkare,
men att anstaltens övriga behov av läkare för sjukvården och den sociala verksamheten
skulle huvudsakligen tillgodoses av eu andre jakare, uteslutande stående i anstaltens
tjänst. Det är uppenbart, att en dylik anordning måste väsentligen komma
att inskränka möjligheterna att för undervisningens behov utnyttja de resurser, över
vilka vanföranstalten i undervisningsavseende disponerar. Att läkarutbildningen i
ortopedi måste bliva avsevärt lidande på en dylik anordning är självfallet. Om karolinska
institutet däremot övertoge hela läkarvården vid vanföranstalten, bortföllo givetvis
bär antydda svårigheter för eu fullt tillfredsställande undervisning i ortopedi.
För vinnande av nämnda syftemål skulle vid sidan av anstaltens överläkare, d. v. s
professorn i ortopedi vid karolinska institutet, anställas eu biträdande läkare eller, såsom
av nedan angivna skäl framgår, riktigare uttryckt en biträdande lärare med uppgift
att jämväl vara biträdande läkare vid vanföranstalten.
Vid undervisningen i ortopedi har det visat sig, att de studerandes förutsättningar
for ämnets förstående i påfallande grad brista i ett viktigt hänseende. Deras
kunskap i stödje- och rörelseorganens allmänna och speciella funktionslära är nämligen
allt för ringa för att medgiva ett verkligt förstående av de ortopediska problemen.
Utan grundliga kunskaper beträffande detta organsystems mekanik och funktioner kan
man ej förstå de deformiteter och funktionsrubbningar, med vilka ortopedien sysslar,
ej heller deras behandling. Men den undervisning, som skall bibringa nu avsedda kunskaper,
må,ste anordnas från ortopediens speciella synpunkter, och den kan därför icke
förläggas inom ramen för de anatomiska och fysiologiska studierna till medicine kandidatexamen.
En undervisning i nu nämnda ämnesgrenar skulle bliva av grundläggande
betydelse icke blott för den ortopediska undervisningen utan, vilket ävenledes
är att synnerligen beakta, jämväl för förståendet av gymnastiken — såväl friskgymnastiken
som sjukgymnastiken. Alldeles oavsett den ortopediska undervisningens behov
är det särdeles önskvärt, att en undervisning i här berörda ämnesgrenar kommer till
stånd, i all synnerhet som ordnad undervisning i sjukgymnastik och annan mekanoterapi
ännu saknas vid institutet.
Förutom denna undervisning i ovan berörda ämnesgrenar, vilken, såsom betonats,
är av grundläggande betydelse ej blott för ortopediens utan även för den gymnastiska
terapiens förståelse, föreligger ett stort och kännbart behov av en undervisningskurs i
protés- och bandagelära.
\ arken sistnämnda kurs eller nyss förut berörda undervisning kan rymmas inom
ramen för professorns i ortopedi undervisning. Eu biträdande lärare i ämnet ortopedi
är för dess undervisningsbehov nödvändig. Denna biträdande lärare skulle jämväl vara
biträdande läkare vid vanföranstalten. Genom dels professorn i ortopedi i egenskap
av vanföranstaltens överläkare, dels nämnda biträdande lärare i ortopedi som biträdande
eller andre läkare skulle alltså anstaltens läkarbehov för såväl dess sjukvård som dess
socialmedicinska verksamhet på betryggande och väl kvalificerat sätt bliva tillgodosett.
Genom nu ifrågasatta anordning vunnes dessutom den enhetlighet i avseende på handhavändet
av anstaltens sjukvård och övriga verksamhet, som måste anses önskvärd i
första hand för en fullt tillfredsställande undervisning, men även för anstaltens egen
uppsigt under det att ständiga motsättningar mellan olika intressen skulle försvåra
eller rent av förhindra tillgodoseendet av undervisningens behov och även anstaltens
utveckling, därest i enlighet med 1917 års förslag, som uppgjordes på grundvalen av
då föreliggande situation, professorn i ortopedi och hans amanuens skulle handhava
Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 samt. 267 käft. (Nr 317.)
2
10
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 317.
den med undervisningen förbundna läkarvården samt anstaltens egen läkare tillgodose
sjukvårdens i övrigt ävensom den socialmedicinska verksamhetens behov av läkare.
Arvodet till den sålunda ifrågasatta läraren i ortopedi torde, enär han i avseende
på undervisningsskyldighet närmast synes kunna jämställas med den biträdande lärare,
som vid institutet är anställd för att biträda vid undervisningen i otiatri, rhinologi
och laryngologi, böra uppgå till enahanda belopp som för nämnda lärare och alltså
utgå med 3,000 kronor för år räknat. Då likväl en avsevärd del av hans verksamhet
jämväl kommer att omfatta sådant arbete inom vanföranstalten, som helt och hållet
ligger utom hans ställning såsom lärare, synes det med billigheten överensstämmande,
att vanföranstalten med ett tilläggsarvode ersätter denna del av hans arbete, och hava
vi förslagsvis beräknat detta arvode till 3,000 kronor för år räknat.
Ett anordnande av undervisningen i ortopedi enligt ovan framlagda principer blir
genom arvodet till en biträdande lärare något dyrare för staten än en anordning enligt
den år 1917 föreslagna överenskommelsen med vanföranstalten, men lämnar å
andra sidan i utbyte möjligheten av en verkligt god undervisning i ett ämne, som för
varje dag blir allt viktigare för läkaren.
För undervisningens bedrivande vid vanföranstalten enligt här tänkta anordning
erfordras, i överensstämmelse med undervisningsanordningen enligt 1917 års förslag,
en amanuens vid den ortopediska kliniken, och bör denna befattning tillsättas och avlönas
enligt samma grunder som institutets övriga kliniska amanuenser. Inrättandet
av en ortopedisk klinik vid vanföranstalten kräver i likhet med vad är förhållandet
vid andra institutets kliniker ett årligt materiellanslag ävensom anställandet av ett
kvinnligt tekniskt biträde, som bör tillsättas och avlönas enligt enahanda grunder som det
vid serafimerlasarettets kliniska laboratorium anställda tekniska biträdet. Enär det måste
anses synnerligen önskvärt, att såväl amanuensen som det tekniska biträdet är boende
inom vanföranstalten, bör bostad inom anstalten beredas dem. Bestridandet av kostnaden
härför bör tillkomma vanföranstalten.
Hänvisande till det sålunda anförda framlägga Haglund och Hedrén
följande förslag rörande anordnandet av undervisningen i ortopedi vid
karolinska institutet.
1. Karolinska institutet beredes genom övertagande av vanföranstaltens hela
läkarvård tillfälle att å anstalten anordna klinisk och poliklinisk undervisning i ortopedi
ävensom annan erforderlig undervisning i ämnet på sätt som bäst motsvarar
undervisningens behov. Undervisningens i fråga närmare planläggning fastställes av
kanslersämbetet för rikets universitet efter förslag av lärarkollegiet vid institutet.
2. Professorn i ortopedi vid karolinska institutet är vanföranstaltens överläkare.
3. För den undervisning i ortopedi, som ej kan inrymmas i professorns i ämnet
undervisningsskyldighet och som avser att omfatta särskilt stödje- och rörelseorganens
funktionslära samt protés- och bandagelära, anställes på karolinska institutets stat en
biträdande lärare med ställning och avlöning som institutets biträdande lärare i otiatri,
rhinologi och laryngologi. Denna biträdande lärare skall jämväl vara biträdande
lärare vid vanföranstalten och skall härför av anstalten åtnjuta ett arvode av 3,000
kronor för år räknat.
4. Vid den ortopediska kliniken å vanföranstalten anställes en amanuens och
ett kvinnligt tekniskt biträde, den förre i avseende på tillsättning och löneförmåner
likställd med övriga kliniska amanuenser vid karolinska institutet, den senare i nämn
-
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 317.
11
da hänseende likställd med medicinska laboratoriets å serafimerlasarettet tekniska
biträde.
5. Ortopodiska kliniken erhåller ett materiellanslag å institutets stat. Detta anslag
bestämmes för närvarande till 2,000 kronor.
6. Vanföranstalten bereder å anstalten så snart ske kan bostad dels för den
ortopediska klinikens amanuens, dels för klinikens tekniska biträde.
Utgiftsstaten för undervisningen i ortopedi vid karolinska institutet skulle enligt
ovanstående förslag alltså visa följande belopp och närmare fördelning av desamma:
1 biträdande lärare i ortopedi ........................... kronor 3,000: —
1 amanuens vid ortopediska kliniken.................. » 2,000: —
1 kvinnligt tekniskt biträde vid ortopediska kliniken
............................................................... » 1,200: —
materiell för den ortopediska kliniken.................. » 2,000: —
Summa kronor 8,200
Slutligen framhålles, att det synes synnerligen önskvärt, att redan vid 1920 års
riksdag ovannämnda anslag bleve av Kungl. Maj:t hos riksdagen äskade, så att ett
anordnande av undervisningen i ortopedi på ovan föreslaget sätt måtte kunna tillämpas
med ingången av år 1921.
Lärarkollegiet åberopade såsom eget yttrande vad bemälda delegerade
anfört, och kanslern har i skrivelse den 18 december 1919 tillstyrkt förslaget,
under framhållande att detsamma syntes vara från (fen synpunkt,
som givetvis varit för lärarkollegiet bestämmande, nämligen undervisningssynpunkten,
lämpligt och ändamålsenligt,
Sedan styrelsen för vanföranstalten i Stockholm anmodats avgiva
förnyat yttrande i ärendet, närmast med anledning av sistberörda från
karolinska institutet framlagda förslag, har styrelsen den 14 januari 1920
avgivit sadant utlåtande och därvid förklarat, att styrelsen i princip icke
hade något att för sin del erinra mot förevarande förslag.
Styrelsen anför följande:
Enligt vad styrelsen kan finna, bör det av karolinska institutets lärarkollegium
den 13 november 1919 framställda förslaget kunna genomföras, utan att större olägenheter
för vanföranstaltens egentliga uppgift behöva uppstå på grund av den ifrågasatta
utvidgningen av undervisningen i ortopedi för medicine kandidater vid anstalten.
Anstaltens behov av läkarkrafter synes vidare genom det föreliggande förslaget bliva
väl tillgodosett. Den vinst i form av inbesparad läkarlön samt vissa fördelar för anstaltens
sjukvård, som genom förslaget beredes föreningen, torde kunna anses uppväga
de olägenheter och eventuella indirekta kostnader, såsom ökat arbete för personalen,
ökad förbrukning av materialier m. m., som en på föreslaget sätt anordnad undervisning
vid anstalten kan medföra.
Om styrelsen sålunda i princip anser sig kunna tillstyrka ett anordnande av undervisning
inom anstalten på sätt, som karolinska institutets lärarkollegium föreslagit,
vill dock styrelsen här framhålla några synpunkter, vilka måste noga beaktas, då det
mera detaljerade programmet för denna undervisning och den därmed oskiljaktigt förenade
planen för anstaltens sjukvård uppgöras.
12
Kung!,. Maj:ts Proposition Nr 317.
Enligt förslaget skall den närmare planläggningen av undervisningen efter förslag
av karolinska institutets lärarkollegium fastställas av kanslern för rikets universitet.
Denna undervisningsplan måste emellertid noga ansluta sig till de möjligheter, som
vanföranstalten kan bjuda. Under sådana förhållanden synes det styrelsen nödvändigt,
att det slutliga fastställandet av undervisningsplanen föregås av underhandlingar
mellan lärarkollegiet och styrelsen i syfte att utfinna de bästa anordningar, som med
tillgängliga resurser kunna vinnas för att på samma gång åstadkomma en verkligt god
sjukvård vid anstalten och en fullt tillfredsställande läkarutbildning i ortopedi. Styrelsen
har för sin del redan igångsatt en utredning av denna fråga och är villig att
träda i underhandlingar med karolinska institutet för närmare planläggning av det samarbete,
som bör kunna väntas rätt snart komma till stånd. Styrelsen vill därjämte
framhålla, att, även om ett upplåtande av vanföranstalten för undervisningsändamål
enligt riksdagens beslut är ett villkor för åtnjutande av statsbidrag, det synes önskvärt,
att de närmare detaljerna för samarbetet avfattas i en skriftlig överenskommelse
mellan karolinska institutet och styrelsen.
Den anordning, som, för den händelse behövliga anslag beviljas, bör kunna komma
till stånd från och med den 1 januari 1921, måste enligt styrelsens uppfattning
få en i viss mån provisorisk karaktär. Det föreligger nämligen ännu ej tillräcklig erfarenhet
rörande den inverkan på arbetet vid vanföranstalten, som kan förorsakas av
en på föreslaget sätt utvidgad undervisning, för att man skall kunna gå annat än försöksvis
fram. Särskilt vill styrelsen framhålla, att, om ock styrelsen anser sig kunna
medgiva ett anordnande av undervisningen såsom föreslagits utan att göra anspråk på
någon direkt ekonomisk ersättning av statsverket för upplåtelse av anstalten till detta
statsändamål, styrelsen likväl ej kan anse det vara alldeles uteslutet, att de kostnader,
som undervisningen kan komma att åsamka föreningen, bliva så stora, att de icke kunna
anses uppvägas av förslagets fördelar. Särskilt är det ej osannolikt, att vissa mindre,
lokalförändringar, ökning av sköterske- och blträdespersonal samt höjande av de
av karolinska institutet föreslagna arvoden kunna komma att nödvändiggöras just för
undervisningens skull.
Styrelsen vill redan nu framhålla nödvändigheten av att dylika eventuella framtida,
direkt av undervisningen betingade kostnader bliva av statsverket ersatta, då styrelsen
ej har rätt att använda till''vanföras vård donerade eller anslagna medel till
utgifter för direkta undervisningssyften. I detta sammanhang finner sig styrelsen, på
grund av redan vunnen erfarenhet från den hittills i ganska blygsam omfattning bedrivna
undervisningen å vanföranstalten, böra starkt betona nödvändigheten av det i
lärarkollegiets förslag upptagna men för övrigt synnerligen knappt tillmätta materiellanslaget
liksom även av det föreslagna tekniska biträdet.
Departe- Det är eu betydelsefull gren av den medicinska undervisningen, som
meatfchefen. ^ nu galler att tillgodose, och det kan ske med ett relativt anspråkslöst
statsanslag.
Betraktar man frågan från allmän sjukvårdssynpunkt, synes det vara
för vanförevårdens utveckling nödvändigt, att en intimare kontakt åstadkommes
och vidmakthålles mellan vanförevården och den medicinska un
-
13
Kung!. Maj:lx Proposition Kr 317.
dervisningen i ortopedi. Som eu följd av ortopediens snabba framsteg
de sista 20 a 30 åren har en stark utveckling av vanförevården över
allt ägt rum. Från att eu vanförevård tidigare endast förekom som en
ofta lokalt begränsad, obetydlig verksamhet under formen av vanlig välgörenhet,
har nu ett verkligt organiserat vanföreväsen av en helt annan
samhällelig betydelse skapats. Med fog kan denna utveckling tillskrivas
vara ortopeder. Det fortgående framåtskridandet inom vanförevårdens område
måste också för framtiden vila just på den intima samorganisationen
mellan vanförevården och den allmänna sjukvården samt mellan vanförevården
och undervisningen i ortopedi för landets blivande läkare.
Undervisningen i ortopedi synes mig ännu ej hava blivit på ett tillfredsställande
sätt inordnad i den allmänna planen för läkarutbildningen.
Ämnet är ännu icke obligatoriskt ens i sina allmänna huvuddrag, utom
för sa vitt det ingår under ämnet kirurgi, och den undervisning,
som hittills kunnat meddelas, har tillkommit genom en enskild donation
och enskilda ansträngningar utan att staten härför fått vidkännas
några kostnader. Ämnet är emellertid icke därför av mindre vikt
för den allmänna läkarutbildningen än de obligatoriska ämnena. Den
snabba utvecklingen under senare tid, framför allt på den sociala lagstiftningens
område, vilken föranlett staten att på ett mera direkt sätt än tillförene
tillgodose själva vanförevården, har även medfört, att behovet av
undervisning i ortopedi för landets läkare både känts och understrukits
långt mera än förut. Man kan i detta avseende peka på uttalanden av
pension sstyrelsen och av vanförevårdens olika organ, liksom även samma
synpunkt med skärpa framhållits under den nu pågående utredningen rörande
vanförevårdens närmaste utveckling i landet,
Om det också synes önskvärt, att undervisningen i ortopedi i sina
grunddrag blir obligatorisk i den allmänna läkarutbildningen, torde det
böra ankomma på en närmare utredning, i vilken omfattning detta bör
ske. I allt fall synes det vara klart, att icke hela undervisningen, närmast
dess speciella teknik, behöver göras obligatorisk; för den allmänna
läkarutbildningen torde det vara tillräckligt att allenast kräva en
kortare kurs med polikliniska demonstrationer av fall ej blott från rent
ortopedisk utan även från social synpunkt. Det är angeläget, att varje
läkare kan bedöma de ortopediska fallen och särskilt de svårare fallen,
som höra inom samhällets vanförevård. Vidare bör tillses, att undervisningen,
därest den göres obligatorisk, anordnas på ett sådant sätt,
att den ej förlänger studietiden. Den erfarenhet, som vunnits vid den
hittillsvarande frivilliga undervisningen i ortopedi vid karolinska insti
-
14
Kung!. Maj:ts Proposition Nr 317.
tutet, ger, enligt vad jag inhämtat, otvetydigt vid handen, att undervisningen
i ortopedi utan någon olägenhet för de studerande bör kunna
bevistas under samma tidsperiod, som är ägnad åt annan obligatorisk
tjänstgöring, och följaktligen ej behöver förlänga de blivande läkarnas utbildningstid.
Med så mycket större säkerhet kan detta väntas, som den
utbildning i ortopedi, vilken bör lämnas det stora flertalet medicine kandidater
— jag bortser här ifrån blivande kirurger och specialister i ortopedi
— med den förbättring av undervisningsmöjligheterna, som den
ifrågasatta ändrade anordningen av undervisningen skulle möjliggöra,
sannolikt kan koncentreras inom en kortare tidrymd än som nu kräves
för den hittillsvarande frivilliga undervisningen i ämnet.
Det må framhållas, att denna frivilliga undervisning av de studerande
frekventerats i så stor utsträckning, att den i verkligheten spelar samma
roll, som om den vore obligatorisk. Enligt vad jag erfarit, hade redan
för tre år sedan 83 procent av alla, som under en viss tidsperiod
passerat serafimerlasarettets kirurgiska klinik, samtidigt eller sedermera
deltagit i den ortopediska undervisningen vid institutet. Detta procenttal
anses till och med hava icke obetydligt ökats under de senaste åren.
Fråga föreligger emellertid icke nu rörande ortopédiundervisningens
obligatoriska karaktär, om jag ock ansett mig i detta sammanhang böra
beröra ifrågavarande spörsmål. Det gäller nu närmast en förbättring av
undervisningen i ortopedi vid institutet på ett sådant sätt, som möjliggör
den för blivande lasarettsläkare och specialister oundgängligen nödvändiga
praktiska utbildningen i ortopediens speciella teknik. Sedan länge har behovet
av en tillfredsställande ortopedisk utbildning gjort sig kännbart,
och den grundligare utbildning, som erfordras, har hittills ofta måst inhämtas
utomlands.
Det är uppenbart, att den första ortopediska klinik, som nu ifrågasättes,
bör så vitt möjligt från början ställas på en hög vetenskaplig nivå. Härtill
kräves ej endast, att vanföranstaltens läkare, i den mån de samtidigt skola
vara lärare, äga de erforderliga kvalifikationerna för en sådan uppgift
utan även att vissa yttre hjälpmedel för undervisningen finnas att tillgå.
Vad det ifrågasatta materiellanslaget å 2,000 kronor beträffar, har det
framhållits, huru nödvändigt detta vore, närmast för den kamerafotografering
och röntgenfotografering, som för en god ortopedisk undervisning
kräves långt utöver den egentliga sjukvårdens behov; det för detta ändamål
beräknade beloppet är vidare, enligt vad för mig påpekats, så snävt
begränsat, att det näppeligen utan enskilt tillskott torde kunna fylla sitt
ändamål.
15
Kung!. Mnj-.ts Proposition Nr 317.
I fråga om kostnadsberäkningarna liar jag i övrigt ingen annan erinran
att göra än att posten å 3,000 kronor till arvode åt eu biträdande lärare
borde avse ersättning till biträde vid undervisningen. Och jag vill ej nu
taga ställning till frågan om det ovillkorliga sammankopplandet av en
biträdande lärarkraft med en läkarbefattning vid vanföranstalten. Min
hållning i detta avseende bär till en del påverkats av innehållet i en
rapport, som av f. d. professorn J. Berg i egenskap av inspektor vid de
statsunderstödda vanföranstalterna under hösten 1919 avgivits och i vilken
han framställt såsom sin åsikt, att vanföranstaltens i Stockholm huvudsyfte
skulle äventyras med den av karolinska institutets lärarkollegium
föreslagna anordningen. För så vitt jag på frågans nuvarande stadium
kunnat bilda mig ett omdöme om de av Berg framförda gensagorna mot
denna anordning, vilken ju i princip tillstyrkts av vanföranstaltens styrelse,
har jag trott dessa gensagor ej böra föranleda mig att låta den upptagna
anslagsfrågan i dess helhet förfalla. Men genom att ej uttryckligen uppställa
kravet på en läkare lärare vid anstalten, med en avlöning av
3,000 kronor ur statsmedel såsom lärare och minst motsvarande ersättning
från anstalten såsom dess läkare, har jag hoppats finna utväg till
en från olika synpunkter så vitt möjligt tillfredsställande lösning av de
yppade svårigheterna. Jag vill för övrigt, i ändamål att bereda vederbörande
så fria händer som möjligt, ej nu påkalla fixerandet av de särskilda
anslagsposter, som legat till grund för den begärda anslagssumman,
8,200 kronor; anslaget torde efter närmare bestämmelser av Kungl. Maj:t
få disponeras på det sätt, som befinnes mest ändamålsenligt.
Styrelsen för vanföranstalten i Stockholm pekar i sin senaste skrivelse
på möjligheten, att staten skulle få vidkännas ytterligare kostnader för
den anordning, som nu planerats, enär styrelsen ej ser sig i stånd att
betacka eventuella av undervisningen påkallade ytterligare utgifter, vartill
styrelsen ej kan använda de för själva vanförevården avsedda medel,
som stå styrelsen till buds. Jag anser denna omständighet ej höra stå
hindrande i vägen, då det gäller tillgodoseendet av en så viktig angelägenhet
som den nu ifrågavarande.
Under åberopande av vad sålunda anförts, hemställer jag, det Eders
Kungl. Maj:t täcktes föreslå riksdagen
att till klinisk och poliklinisk undervisning i ortopedi
vid vanföranstalten i Stockholm anvisa på extra
stat för år 1921 ett förslagsanslag, högst, 8,200 kronor.
16
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 317.
Till vad departementschefen sålunda hemställt behagade
Hans Maj:t Konungen, på tillstyrkan av statsrådets
övriga ledamöter, lämna bifall; och skulle proposition
av den lydelse, bilaga vid detta protokoll
utvisar, avlåtas till riksdagen.
Ur protokollet:
Gösta Neuendorff.
Stockholm 1920, Ivar Hseggströms Boktryckeri A. B.
200410
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- SU 1920:118 Utlåtande i anledning av Kungl. May.ts proposition angående anslag till klinisk och poliklinisk undervisning i ortopedi vid Stockholms vanföranstalt. s. 27 i texten