Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om ändrad lydelse av 17 kap. 6 och 12 §§ handelsbalken m. m

1920-03-19 · 18 sidor, varav 17 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,9 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 17 av 18 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1920:357, Med förslag till lag om ändrad lydelse av 17 kap. 6 och 12 §§ handelsbalken m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj tv proposition Nr 357.

1

Nr 357.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

ändrad lydelse av 17 kap. 6 och 12 §§ handelsbalken

m. m.; given Stockholms slott den 19 mars 1920.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet torda

protokoll vill Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå

riksdagen att antaga härvid fogade förslag till

l:o) lag om ändrad lydelse av. 17 kap. 6 och 12 §§ handelsbalken,

samt . .

2:o) lag om ändrad lydelse av 2 kap. 23 § i lagen den 14 juni

1907 om nyttjanderätt till fast egendom.

GUSTAF.

Östen Undén.

Bihang till riksilagens protokoll 1920. 1 sand. 300 höft. (Nr 357.)

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition Nr 357.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 17 kap. 6 och 12 §§ handelshalken.

Härigenom förordnas, att 17 kap. 6 och 12 §§ handelshalken skola

i nedan angivna delar erhålla följande ändrade lydelse:

6 §•

Den, som äger rätt till tionde’, ränta eller annan sådan avgäld av

fast egendom, njute ock företräde till betalning ur egendomen, i vems

hand den vara må, där ej avgälden stått inne längre än ett år efter förfallodagen.

Därest kommun eller annan menighet för fast egendom äger

rätt till fastighetsskatt, vilken åligger antingen ägare eller den, som innehar

sådan egendom med fideikommissrätt eller eljest på grund av testamentariskt

förordnande, skall, på sätt och under villkor, som nyss sagts,

för skatten njutas företräde till betalning ur den egendom, för vilken

skatten skall utgöras. Samma förmånsrätt tillkomme ock jordägare,

som åt annan upplåtit sin fasta egendom, i de denne tillhöriga lösören

och byggnader, som å egendomen finnas, samt, där tomträtt eller vattenfallsrätt

upplåtits, i den upplåtna rättigheten med vad därtill hör, för

arrende eller avgäld, som till jordägaren skall utgå, samt för jordägaren

åliggande utskyld eller annan avgift, som bort av egendomens innehavare

gäldas, dock ej för fordran, som förfallit till betalning tidigare

än ett år före utmätning eller början av konkurs, så ock för husröta eller

vanhävd, där sådan ersättning skall utgå. Har jordägare lämnat arrendator

kreatur, redskap eller annat till egendomens bruk, njute jordägaren

lika rätt för lega, som ej stått inne längre än nyss sagts, ävensom för

ersättning, där sådan bör utgå, för vad sålunda blivit arrendatorn lämnat.

Därefter njute------------lika rätt.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 357.

3

12 §.

Därnäst kave —----------löpande året.

Sist skola, i den mån ej bättre rätt äger rum jämlikt 6 §, med

förmånsrätt ur gäldenärens egendom så i fast som löst gäldas med lika

rätt sins emellan: kommunal- och stadsutskylder, av kyrkostämma eller

kyrkofullmäktige beslutade avgifter till kyrka och skola samt häradsocb

landstingsmedel, samtliga dock endast för sista och löpande året;

så ock vad enligt lag om allmän pensionsförsäkring kommun må hava

utgivit på grund av gäldenärens underlåtenhet att erlägga pensionsavgift

för sista och löpande året.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1921.

I

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kttngl. Maj:ts proposition Nr 357.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 2 kap. 23 § i lagen den 14 juni 1907 om

nyttjanderätt till fast egendom.

Härigenom förordnas, att 2 kap. 23 § i'' lagen den 14 juni 1907

om nyttjanderätt till fast egendom skall erhålla följande ändrade lydelse:

23 §.

Arrendatorn ansvare för all skatt och annan allmän tunga, som

för fastigheten utgår och enligt lag åligger jordägaren, dock med

undantag för fastighetsskatt. Tillkommer under arrendetiden ny sådan

skatt eller tunga, svare jordägaren själv därför.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1921.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kung!,. Maj:ts proposition Nr 357.

5

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott

den 13 mars 1930.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern ii ramling,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena friherre Palmstierna,

Statsråden: Undén,

Thorsson,

Olsson,

Sandler.

Nothin,

Nilsson,

Eriksson,

Svensson.

Hansson.

Efter gemensam beredning med chefen för finansdepartementet

anförde chefen för justitiedepartementet, statsrådet Undén:

I anslutning till det förslag till kommunalskattelag, som Kungl. Maj:t i

dag efter föredragning av chefen för finansdepartementet beslutat förelägga

riksdagen, vill jag här upptaga några frågor, som med detta förslag

äga samband.

Enligt 17 kap. 12 § handelsbalken skola sist med förmånsrätt ur

gäldenärens egendom så i fast som löst gäldas med lika rätt sinsemellan:

kommunal- och stadsutskylder, av kyrkostämma eller kyrkofullmäktige

beslutade avgifter till kyrka och skola samt härads- och landstingsmedel,

samtliga dock endast för sista och löpande året; så ock vad enligt lag

Handefe
balkea.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

1911 års riksdag.

Tredje stadsfogden

i Stockholm.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 357.

om allmän pensionsförsäkring kommun må hava utgivit på grund av

gäldenärens underlåtenhet att erlägga pensionsavgift för sista och

löpande året.

Däremot äger kronan för fastighetsbevillning förmånsrätt enligt 17

kap. 6 § handelsbalken, varest stadgas, att den, som äger rätt till

tionde, ränta eller annan sådan avgäld av fast egendom, skall njuta företräde

till betalning ur egendomen, i vems hand den vara må, där ej

avgälden stått inne längre än ett år efter förfallodagen.

I skrivelse den 1 mars 1911 (n:r 25) framhöll riksdagen, hurusom

behovet av en bättre ställning för kommunerna i förmånsrättsavseende

med kommunernas växande krav på sina skattdragande medlemmar

blivit allt starkare. Riksdagen ansåge det vara av vikt, att en

undersökning komme till stånd angående denna fråga, varvid borde

tillses, bland annat, vad särskilt anginge förhållandet mellan en kommun

å ena sidan samt jordägare och arrendator å den andra, att ej annan

rubbning skedde i de principer, som härutinnan vunnit uttryck i den

gällande kommunallagstiftningen, än som kunde befinnas nödigt för fullföljande

av det ifrågavarande ändamålet. Även syntes böra tillses, att

det kreditintresse vunne beaktande, som, kanske mest för småbruket och

det mindre jordbruket, i våra dagar med i ögonen fallande styrka gjorde

sig gällande. 1 vad mån med hänsyn till sagda intresse eller andra

omständigheter kunde medgivas, att kommunalutskylder för fastighet

bereddes en annan eller bättre ställning i det ifrågavarande avseendet

än kommunalutskylder i övrigt, likasom även i vad mån och under vilka

villkor de kunde tillerkännas förmånsrätt framför inteckningar i fastigheten,

syntes böra bero av en blivande undersökning. På grund härav

och vad eljest i skrivelsen anförts anhöll riksdagen, det Kungl. Maj:t

täcktes låta utreda, på vad sätt och under vilka villkor kommuners,

tingslags, härads och landstings samt andra med dem jämförliga menigheters

intresse att utbekomma utskylder och därmed likställda avgifter,

vilka skulle till dem utgöras, kunde bättre tillgodoses, än som enligt

gällande stadganden om förmånsrätt vore förhållandet, samt för riksdagen

framlägga det förslag, som därav kunde föranledas.

i en till de inom finansdepartementet tillkallade kommunalskattesakkunniga

ställd skrivelse den 25 maj 1915 har tredje stadsfogden i

Stockholm framhållit, att stadens intresse att utbekomma kommunalutskylder

för fast egendom icke vore tillgodosett genom stadgandet i 17

kap. 12 § handelsbalken, samt att betydande belopp årligen ginge för
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition Nr 357. 7

lorade för stadon på grund av dels den gällande förmånsrättens ogynnsamma

plats i förmånsrättsordningen, dels den omständigheten, att förmånsrätten

icke vore förenad med panträtt i vederbörande fastighet.

Sistnämnda förhållande vore särskilt kännbart vid fastighetsspekulationer.

Då överlåtelserna skedde med korta mellanrum och utskylderna för ett

visst år förlölle först det följande året., vore det mycket vanligt, att utskylderna

icke kunde uttagas, därför att den fastighet, för vilken desamma

påförts, övergått till ny ägare och den person, som utskylderna

påförts, saknade utmätningsbar tillgång. På grund av den ändring i

utsökningslagen, som ägt rum år 1912, och som innebure, att fastighet

icke längre finge försäljas, utan att åtminstone en del av utmätningsborgenärens

fordran kunde utgå ur köpeskillingen, hade kommunernas

berörda förmånsrätt ytterligare försämrats. En fastighet torde nämligen

med denna bestämmelse aldrig komma att försäljas för uttagande av

kommunalutskylder. Av dessa och andra skäl vore det av vikt, att

kommunernas intresse bleve bättre tillgodosett, vilket icke syntes kunna

ske på annat sätt, än att kommun för fastighetsutskylder erhölle förmånsrätt

enligt 17 kap. 6 § handelsbalken omedelbart efter kronoutskylder.

Av de inom finansdepartementet tillkallade kommunalskattesakkunniga

hava landskamreraren G. V. Eiserman och före detta kammarrättsrådet

E. J. von Wolcker i sitt den 16 april 1917 dagtecknade förslag

till lag angående kommunal taxering och skattskyldighet i samband

med den av dem föreslagna fastighetsskatten berört ifrågavarande ämne.

Med hänvisning till nyssberörda riksdagsskrivelse och tredje stadsfogdens

i Stockholm framställning yttra de sakkunniga, såsom redan av statsrådet

och chefen för finansdepartementet berörts, bland annat:

Att i sammanhang med ett slutligt ordnande av den kommunala

skattefrågan något även borde åtgöras för att åt den ifrågasatta nya

kommunala fastighetsbeskattningen i nu förevarande avseende bereda

större trygghet, än som tillkomme den nuvarande, syntes de sakkunniga

oförnekligt. Eljest skulle i betänklig grad äventyras ernåendet av ett

utav reformens huvudsyften, nämligen att genom denna beskattningsform

tillförsäkra kommunen en jämnt påräknelig skattekälla, i möjligaste

mån ställd utom inflytelsen av konjunkturer ävensom av skattskyldigs

mer eller mindre goda ekonomiska ställning. Då nu själva underlaget för

den hittillsvarande kommunala fastighetsbeskattningen, fastighetsbevillningen,

vore avsett att bortfalla, syntes det ock kunna med fog ifrågasättas,

att den skatt, som kunde sägas träda i dess ställe — låt vara

Eiserman och

von Wolcker.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Förslaget till

kommun alskattelag.

Kungl. Maj;ts proposition Nr 357-

att den bleve enbart kommunal skatt — säkerställdes för kommunerna

genom att fast egendom, där den vore av enskild natur, förklarades

skola stå inne för skatten oberoende av växlingar i besittningsförhållandena,

likasom ock att kommunens fordran å skatt för fast egendom

måhända borde få intaga den plats i förmånsrättsordningen, som genom

fastighetsbevillningens bortfallande bleve ledig, eller i varje fall en mera

skyddad plats än den hittillsvarande. Om emellertid hänsyn för fastighetskrediten

ansåges utgöra hinder för ett förverkligande av detta

senare önskemål, skulle tydligtvis redan genom ett realiserande av det

förra, vilket givetvis läte sig utan men för fastighetskrediten och således

vida lättare genomföras — på samma gång detta önskemål också vore

det viktigaste av de båda — räckas ett synnerligen värdefullt stöd till

kommunerna i deras strävan att få grunderna för sin hushållning lagda

fastare än hittills. Frågans beskaffenhet inrangerade densamma emellertid

bland de mera fristående spörsmål, vilka påkallade behandlingsåsom

eu följd av de sakkunnigas huvudförslag, vadan de sakkunniga i

detta sammanhang trott sig böra åtnöjas med att, på sätt som skett,

uttala sig till förmån för en ändring av nu bestående ordning på förevarande

område.

1 det förut berörda förslaget till kommunalskattelag upptagas

jämte en kommunal inkomstskatt och en kommunal progressivskatt även

tvenne skatteformer, som utbildats med hänsyn till den särskilda intressegemenskap

med vederbörande kommuner, som ansetts tillkomma fastigheter

och näringsföretag inom kommunerna, nämligen en fastighetsskatt

och en näringsskatt.

Enligt 11 § 1 mom. i sagda förslag åligger, där icke i 2 mom.

av samma paragraf annorlunda stadgas, skyldighet att erlägga fastighetsskatt

den fasta egendomens ägare. Såsom ägare anses därvid jämväl

den, vilken innehar fast egendom med fideikommissrätt eller eljest

på grund av testamentarisk! förordnande. I ägares ställe skattskyldig

är enligt 2 mom. i samma paragraf: den, som innehar fast egendom

med stadgad åborätt, med tomträtt eller med vattenfallsrätt, innehavare

av s. k. ofri tomt i stad samt den, som eljest innehar fast egendom

med ständig eller ärftlig besittningsrätt; innehavare av skogsområde,

som blivit av staten upplåtet till bergshanteringens understöd, till kanalbolag

eller till stad eller annan menighet; samt innehavare av publikt

boställe eller på lön anslagen jord.

Jag torde i detta sammanhang böra erinra, att begreppet fast

egendom i kommunalskattelagförslagets mening ej fullt överensstämmer

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj:ts proposition Nr 357.

med begreppsbestämningen enligt lagen den 24 maj 1895 om vad till

läst egendom är att hänföra.

Uti 3 § av förslaget till kom munal skattelag säges nämligen:

»Med fäst egendom förstås i denna lag såväl vad enligt allmän

lag är att hänföra till sådan egendom som ock byggnad, vilken enligt

allmän lag ej är hänförlig till fast egendom.

Till fabrik eller annan för industriell verksamhet inrättad byggnad

skall, ändock annat skulle föranledas av bestämmelserna i allmän lag,

icke räknas motor, maskin, kärl eller därmed jämförligt redskap med

tillhörande kraftledningar.»

Det synes förelinnas ett verkligt behov för kommunerna att för

utfående av fastighetsutskylder erhålla större säkerhet än den de nu

hava. Med den karaktär, som fastighetsskatten erhållit i förslaget till

kommunalskattelag, synes det mig vara lämpligast att likställa fastighetsskatt

med tioude, ränta eller annan avgäld av fast egendom, varför

förmånsrätt åtnjutes enligt 17 kap. 6 § handelsbalken. Visserligen bör

ur fastighetskreditens och rättssäkerhetens synpunkt den allra största

försiktighet iakttagas vid införande av sådana tysta förmånsrätter, varom

här är fråga. Med hänsyn därtill, att den ifrågasatta pant- och förmånsrätten

skulle avse allenast ett års skatt, blir emellertid denna rätt av

ganska ringa betydelse i förhållande till egendomens värde. Vid ett skattetryck

av sex kronor per skattekrona, kommer den årliga fastighetsskatten

att uppgå, för fastighet med enbart jordbruksvärde till 0.3 6 procent och

för fastighet med endast »annat värde» till 0.2 7 procent av fastighetens

hela värde. Vid sådant förhållande synes ur kreditgivningssynpunkt någon

större betänklighet mot den ifrågasatta lagändringen icke behöva hysas.

Förmånsrättsstadgandet synes böra avse endast sådana fall, då

egendomens ägare är personligen ansvarig för fastighetsskatten, varmed

likställes det fall, att någon innehar egendom med fideikommissrätt eller

eljest på grund av testamentariskt förordnande.

Att utsträcka stadgandet till de övriga fall, då fastighetsskatt skall

utgöras, har jag ansett icke böra, åtminstone för det närvarande, ifrågasättas.

Vad här sagts om kommun, gäller tydligen ej blott vad som i

kommunalskatteförslaget benämnes kommun, d. v. s. den borgerliga

primärkommunen, utan även den kyrkliga kommunen, municipalsamhälle

och andra kommunala bildningar, i den mån de kunna äga rätt att

uppbära fastighetsskatt.

Med hänsyn till den ringa del av fastighets hela värde, vartill

Bihang till riksdagens ''protokoll 1920. 1 saml. 300 käft. (Nr 357.) 2

Departements
chefen.

s. 10 Kontrollera mot PDF

Nya jorda,

balken.

10 Kungl. May.ts proposition Nr 357.

fastighetsskatten kommer att uppgå, torde några särskilda bestämmelser

till tryggande av äldre inteckningars rätt ej vara erforderliga.

I samband med nu ifrågavarande lagändring torde 17 kap. 12 §

handelsbalken böra bliva föremål för viss redaktionell omarbetning.

Jag övergår nu till frågan om arrendators skyldighet att gentemot

jordägaren svara för fastighet åvilande kommunalskatt.

Enligt § 57 i förordningen om kommunalstyrelse på landet (samt motsvarande

paragraf i förordningen om kommunalstyrelse i stad) svarar arrendator

eller landbo gentemot kommunen för den efter fastighetsbevillning

utgående kommunalskatten. Förhållandet mellan jordägare och arrendator

regleras av 23 § i 2 kap. av lagen om nyttjanderätt till fast

egendom den 14 juni 1907, där det stadgas, att arrendatorn skall ansvara

för all skatt och annan allmän tunga, som för fastigheten utgår

och enligt lag åligger jordägaren, dock med undantag för bevillning,

samt att, om under arrendetiden ny sådan skatt eller tunga tillkommer,

jordägaren själv skall svara därför.

Sistnämnda stadgande överensstämmer helt med det förslag, som

lagberedningen framlagt i ämnet. I sin motivering erinrar lagberedningen

om den nyssberörda skyldigheten för arrendator på grund av

kommunallagarnas föreskrift att erlägga kommunalutskylder för fastighet.

Allmänt torde emellertid, fortsätter lagberedningen, den uppfattning råda,

att arrendator borde, med undantag för den s. k. allmänna bevillningen,

vidkännas de skatter och onera, som för fastigheten ålåge jordägaren.

Åt denna uppfattning hade förslaget givit uttryck. Att den s. k. inkomstskatten

icke folie under arrendatorns ansvarighet, följde av denna

skatts natur.

Enligt den särskilda lagen om arrende inom Norrland och Dalarne

den 25 juni 1909 är förhållandet annorlunda. Jämlikt 24 § i sagda lag

må nämligen arrendator icke förpliktas att ansvara för annan för fastigheten

utgående skatt eller allmän tunga än som, enligt föreskrift i därom

utfärdad lag eller författning, åligger brukare så ock för vägunderhållet

in natura.

Jag erinrar här om vad jag tidigare anfört, att nämligen enligt

det av chefen för finansdepartementet Iramlagda förslaget till kommunalskattelag

skyldighet att erlägga fastighetsskatt i regel åvilar jordägaren,

medan endast vissa innehavare av mera stadigvarande besittningsrätt

äro skattskyldiga i ägares ställe.

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kung!. Maj.ts preposition Nr 357.

Statsrådet och chefen för finansdepartementet har förut i dag redogjort

för de skäl, vilka föranlett därtill, att i förslaget till kommunalskattelag

jordägare och icke arrendator ålagts att utgöra fastighetsskatt.

Därmed är icke avgjord frågan om jordägares och arrendator

inbördes rättsförhållande. Om jag först betraktar 1907 års nyttjanderättslags

bestämmelser om arrendeavtal, så finnas givetvis skäl, som tala

för ett bibehållande av den arrendator enligt denna lag åliggande skyldigheten

att gent emot jordägaren svara för utgörandet av de för fastighet

utgående utskylder, jämväl såvitt angår fastighetsskatten. A andra

sidan måste man hysa betänklighet mot att låta bestämmelserna i 1907

års nyttjanderättslag och i skattelagarna avvika från varandra. Det lärer

kunna antagas, att allmänheten blir närmare förtrogen med kommunalskattelagens

innehåll än med nyttjanderättslagens stadganden. Vid sådant

förhållande torde säkerligen komma att ingås arrendeavtal, däri man, utan

meddelande av föreskrift om skyldigheten att vidkännas fastighetsskatten,

beräknar arrendets storlek med hänsyn därtill, att nämnda skyldighet

enligt skattelagen åligger jordägaren. En annan sak är, att, därest vederbörande

kontrahenter sådant önska, arrendator kan genom arrendeavtalet

tillförbindas att gent emot jordägaren svara för skattens erläggande.

Beträffande den norrländska arrendelagen ifrågasätter jag däremot

icke någon ändring i''nu gällande bestämmelser. De skäl, som föranlett

en begränsning utav avtalsrätten därhän, att arrendator ej må förpliktas

svara för några jordägaren åliggande kontanta utskylder, äga naturligtvis

samma giltighet, vare sig dessa utskylder äro flera eller färre.

I fråga om redan ingångna arrendeavtal göres ingen rubbning i

rättsförhållandet mellan jordägare och arrendator, enär den senare i

dylikt fall enligt kommunalskattelagen skall påföras fastighetsskatt.

Föredragande departementschefen uppläste härefter inom departementet

utarbetade förslag till lag om ändrad lydelse av 17 kap. 6 och

12 §§ handelsbalken samt förslag till lag om ändrad lydelse av 2 kap.

23 § i lagen den 14 juni 1907 om nyttjanderätt till fast egendom av

den lydelse, bilaga vid detta protokoll utvisar, samt hemställde, att för

det ändamål, § 87 regeringsformen omförmäler, lagrådets utlåtande över

förslagen måtte genom utdrag av protokollet inhämtas.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan behagade Hans Maj:t Konungen

lämna bifall.

Departement»- chefm.

Ur protokollet:

A dil Wifvesson.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Majds proposition Nr 357.

Bilaga.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse ar 17 kap. 6 och 12 §§ handelsbalken.

Härigenom förordnas, att IT kap. 6 och 12 §§ handelsbalken skola

i nedan angivna delar erhålla följande ändrade lydelse:

6 §•

Den, som äger rätt till tionde, ränta eller annan sådan avgäld av

fast egendom, njute ock företräde till betalning ur egendomen, i vems

hand den vara må, där ej avgälden stått inne längre än ett år efter förfallodagen.

Därest kommun eller annan menighet äger rätt till fastighetsskatt,

vilken åligger antingen ägare eller den, som innehar egendom

med fideikommissrätt eller eljest på grund av testamentariskt förordnande,

skall, på sätt och under villkor, som nyss sagts, för skatten njutas

företräde till betalning ur den egendom, varför skatten skall utgöras.

Samma förmånsrätt tillkomme ock jordägare, som åt annan upplåtit sin fasta

egendom, i de denne tillhöriga lösören och byggnader, som å egendomen

finnas, samt, där tomträtt eller vatten fallsrätt upplåtits, i den upplåtna

rättigheten med vad därtill hör, för arrende eller avgäld, som till jordägaren

skall utgå, samt för jordägaren åliggande utskyld eller annan

avgift, som bort av egendomens innehavare gäldas, dock ej för fordran,

som förfallit till betalning tidigare än ett år före utmätning eller början

av konkurs, så ock för husröta eller vanhävd, där sådan ersättning skall

utgå. Har jordägare lämnat arrendator kreatur, redskap eller annat till

egendomens bruk, njute jordägaren lika rätt för lega, som ej stått inne

längre än nyss sagts, ävensom för ersättning, där sådan bör utgå, för

vad sålunda blivit arrendatorn lämnat.

Därefter njute

lika rätt.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kvngl Maj:tf; proposition Nr 357.

13

12 §.

Därnäst have — — — — — — — — — — — löpande året.

Sist skola, i den man ej bättre rätt äger rum jämlikt 6 §, med

förmånsrätt ur gäldenärens egendom så i fast som löst gäldas med lika

rätt sins emellan: kommunal- och stadsutskylder, av kyrkostämma eller

kyrkofullmäktige beslutade avgifter till kyrka och skola samt häradsoch

landstingsmedel, samtliga dock endast för sista och löpande året;

så ock vad enligt lag om allmän pensionsförsäkring kommun må hava

utgivit på grund av gäldenärens underlåtenhet att erlägga pensionsavgift

för sista och löpande året.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1921.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition Nr 357.

Förslag:

till

Lag

om ändrad lydelse av 2 kap. 23 § i lagen den 14 jnni 1907 om

nyttjanderätt till fast egendom.

Härigenom förordnas, att 2 kap. 23 § i lagen den 14 juni 1907

om nyttjanderätt till fast egendom skall erhålla följande ändrade lydelse:

23 §.

Arrendatorn ansvare för all skatt och annan allmän tunga, som

för fastigheten utgår och enligt lag åligger jordägaren, dock med

undantag för fastighetsskatt. Tillkommer under arrendetiden ny sådan

skatt eller tunga, svare jordägaren själv därför.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1921.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:U.■ proposition Nr 3H7.

15

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd måndagen

den 15 mars 1920.

Närvarande:

Justitieråden: AméEN,

friherre Leijonhijvtjd,

Edelstam.

Regeringsrådet : LlNNÉR.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden,

hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den

12 mars 1920, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle

för det i § 87 regeringsformen om förmälda ändamål inhämtas över upprättade

förslag till lag om ändrad lydelse av 17 kap. 6 och 12 §§ handelsbalken

samt lag om ändrad lydelse av 2 kap. 23 § i lagen den 14 juni

1907 om nyttjanderätt till fast egendom.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, föredrogos inför

lagrådet av t. f. förste kanslisekreteraren Carl Kuvlenstierna.

Lagrådet yttrade:

Enligt vad som framgår av departementschefens yttrande upptager

det förslag till kommunalskattelag, som föranlett förslaget till ändring

av 17 kap. 6 § handelsbalken, såsom fast egendom, bland annat, sådan

byggnad, vilken enligt allmän lag ej är häntorlig till fast egendom.

Det föreslagna tillägget till nämnda lagrum innebär således, att fastighetsskatt,

som påförts för dylik byggnad, skall vara förenad med förmånsrätt

i byggnaden.

Man kan ifrågasätta lämpligheten av att sålunda här införa en

förmånsrätt i lös egendom, gällande oavsett i vems hand egendomen

kommer. Annan motsvarighet härtill än de olika sjöpanträtterna torde

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Mapts proposition Nr 357.

Baknas i vår rätt. Och av hänsyn till, den beskattande kommunens

säkerhet för skattens utfående torde ändringen icke vara i någon högre

grad påkallad. Tillämpningen av lagbudet skulle även kunna tänkas

medföra svårigheter för det fall att byggnad, varom här är fråga, i

befintligt skick flyttas från den fastighet, där den var belägen vid tiden

för skattens påförande, till annan fastighet, varjämte det kan vara tvivelaktigt,

huruvida förmånsrätten blir beståndande, om byggnad nedrives

och därefter ånyo uppföres på annan mark med eller utan användande

dessutom av nytt material.

Till de nu andragna synpunkterna kan fogas ännu en av uteslutande

formell natur. I lagrummet sådant det nu lyder avses med

det på flera ställen förekommande ordet »egendom» allenast fast egendom

i dess civilrättsliga betydelse. Så är däremot icke fallet i det

enligt förslaget inskjutna tillägget till detsamma. Det måste anses mindre

egentligt och ägnat att verka förvillande, att i ett och samma lagrum

ett uttryck användes i olika bemärkelser.

Lagrådet hemställer av dessa skäl, att förslaget må undergå sådan

jämkning, att förmånsrätt i dylik byggnad icke kommer att äga rum.

I övrigt lämnas förevarande lagförslag utan anmärkning; dock att

det erinras därom att Kungl. Maj:t i en till innevarande års riksdag

avlåten proposition med förslag till ny konkurslag m. m. föreslagit, att

forsta stycket i 17 kap. 6 § handelsbalken måtte i viss del erhålla

ändrad lydelse.

Ur protokollet:

Erik Öländer.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 357.

17

Utdrag av protokollet över juslitiedepartementsärenden, håUet inför

Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott

den 19 mars 1920.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Branting,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena friherre Palmstierna,

Statsråden: UNDÉN,

Thorsson,

Olsson,

Sandler,

Nothin,

Nilsson,

Eriksson,

Svensson,

Hansson.

Efter gemensam beredning med chefen för finansdepartementet

anmälde chefen för justitiedepartementet, statsrådet Undén, lagrådets

utlåtande över det genom Kungl. Maj:ts beslut den 12 i denna månad

till lagrådet remitterade förslag till lag om ändrad lydelse av 17 kap.

6 och 12 §§ handelsbalken samt till lag om ändrad lydelse av 2 kap.

23 § i lagen den 14 juni 1907 om nyttjanderätt till fast egendom.

Efter att hava redogjort för utlåtandets innehåll yttrade departementschefen

:

I överensstämmelse med lagrådets hemställan har förslaget till

lag om ändrad lydelse av 17 kap. 6 och 12 §§ handelsbalken undergått

sådan jämkning, att förmånsrätt i byggnad, vilken enligt allmän lag ej

är hänförlig till fast egendom, icke kommer att äga rum. Den större

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 sand. 300 höft. (Nr 357.) 3

opaginerad Kontrollera mot PDF

''s Kunyl. Maj:ts proposition Nr 357.

säkerhet tv utbekommande av fastighetsskatt, som det ursprungliga

förslaget av».g att i antydda fall bereda kommunerna, men som i följd

av ändringen>he skulle tillkomma dem, torde knappast vara av någon

betydelse. . ''

Fn mindre rekiåAiornell ändring, som vidtagits i nyssnämnda förslag,

torde icke erfordra Någon sirskild motivering.

Förslaget till lag ^m ändrad lydelse av 2 kap. 23 § i lagen den

14 juni 1907 om nyttjanderätt till fast egendom har av lagrådet lämnats

utan anmärkning.

Föredragande departementschefen uppläste härefter de i enlighet

med vad ovan anförts avfattade förslag till

l:o) lvg om ändrad lydelse av 17 kap. 6 och 12 §§ handelsbalken,

samt

2:o) lag om ändrad lydelse av 2 kap. 23 § i lagen den 14 juni

1907 om nyttjanderätt till läst egendom;

och hemställde föredragande departementschefen, att ifrågavarande

lagförslag måtte föreläggas riksdagen till antagande.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan behagade bians Maj:t Konungen bifalla;

och skulle till riksdagen avlåtas proposition av den

lydelse, bilaga ... vid detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Gösta Stenlund.

STOCKHOLM, ISA A C MABCUS- BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1920.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.