Sök i Ratio Lex

Angående rätt för vissa tjänstemän att för avlönings förhöjning tillgodoräkna sig tid, varunder tjänstledighet åtnjutits för fullgörande av militär tjänstgöring

1920-02-27 · 38 sidor, varav 34 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 34 av 38 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1920:365, Angående rätt för vissa tjänstemän att för avlönings förhöjning tillgodoräkna sig tid, varunder tjänstledighet åtnjutits för fullgörande av militär tjänstgöring

Dokumentets text

opaginerad Kontrollera mot PDF

1

Kungl. Maj ds proposition Nr 365.

■%6 W M.vJ/i» (Hvit KV. ''-Vil I ''i''

Nr 365.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående rätt för vissa

tjänstemän att för avlönings förhöjning tillgodoräkna sig

tid, varunder tjänstledighet åtnjutits för fullgörande av

militär tjänstgöring: given Stockholms slott den 27 februari

1920.

Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över

linansärenden för denna dag vill Kungl. Maj:t härmed föreslå riksdagen

medgiva,

att i alla de fall, där för civil ordinarie befattningshavare avlöningsförhöjning

må äga rum efter viss tids tjänstgöring, honom icke må

föras till last tid, varunder han åtnjutit ledighet för fullgörande av

honom åliggande militär tjänstgöring.

De till ärendet hörande handlingar skola tillhandahållas riksdagens

vederbörande utskott.

GUSTAF.

F. V. Thorsson.

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 samt. 308 höft. (Nr 365.)

1

opaginerad Kontrollera mot PDF

o

Kungl. Maj:ts -proposition Nr 365.

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans

Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den

27 februari 1920.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Eden,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Hkllner,

Statsråden: PetrÉN.

Nilson,

Löfgren,

friherre Palmstierna,

Undén,

Thorsson,

Holmquist,

Olsson.

Vidare anförde föredragande departementschefen, statsrådet Thorsson

följande:

Jag ber härefter få för Kungl. Maj:t ånyo anmäla den av riksdagen

i skrivelse den 29 maj 1912 (nr 259) väckta frågan om vidtagande av

åtgärder till värnpliktiges skyddande mot förlust av innehavda anställningar

i statens tjänst på grund av inkallande till militär tjänstgöring.

Löneregleringskommittén har nämligen i utlåtande den 26 augusti 1919

fullgjort det kommittén genom Kungl. Maj:ts beslut den 31 december

1914 meddelade uppdrag att inkomma med det yttrande och förslag,

vartill riksdagens berörda skrivelse ävensom i ärendet avgivna yttranden

kunde föranleda.

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kungl. Maj:ts proposition Nr 365.

I förenämnda skrivelse den 29 maj 1912 anförde riksdagen följande:
Beträdande

först de i statens tjänst eller vid dess arbetsföretag

anställda värnpliktige hade utav upplysningar, som inhämtats från järnvägsstyrelsen,

generalpoststyrelsen, telegrafstyrelsen, generaltullstyrelsen,

domänstyrelsen samt vattenfallsstyrelsen, framgått, att de i dessa verk

anställda värnpliktige vore jämförelsevis väl skyddade mot att förlora

sina anställningar eller lida något men i avseende på befordringsmöjlighet

och pensionsrätt därigenom att de inkallades till fullgörande

av sin värnplikt. Emellertid funnes exempel på att vid åtminstone ett

verk inträffat, att ett mindre antal arbetare blivit skilda från sina anställningar

på grund av värnpliktstjänstgöring. Riksdagen hade vidare

fäst uppmärksamheten vid att för tre av nämnda verk, nämligen statens

järnvägar, telegrafverket och vattenfallsstyrelsen med underlydande verk,

vore gällande den 9 februari 1909 utfärdade allmänna bestämmelser

rörande vissa deras arbetare, enligt vilka arbetare, som på grund av

militärtjänstgöring måst lämna sin anställning, skulle, därest han i

arbetet visat sig duglig och oförvitlig, vid militärtjänstgöringens slut

äga företräde vid antagande av nya arbetare, det vill säga äga endast

företrädesrätt till återfående av sin plats, då han efter avslutade vapenövningar

inställde sig för erhållande av arbete. Riksdagen ansåge

emellertid, att en i statens verk anställd värnpliktig icke borde i och

för fullgörande av sin värnplikt berövas sin tjänst eller sitt arbete,

(^egentligt syntes ock vara, att i nu ifrågavarande hänseende olika

bestämmelser tillämpades vid olika verk; och det syntes riksdagen vara

angeläget, att enhetliga bestämmelser i detta avseende, såvitt möjligt,

utfärdades för statens samtliga verk och inrättningar. Härvid torde då

böra beaktas icke allenast att mer eller mindre fast anställd värnpliktig

icke finge i och för fullgörande av sin värnplikt berövas sin tjänst eller

sitt arbete, utan även att han icke finge av sådan orsak lida något men

i avseende å befordran samt rätt till ålderstillägg, pension och dylikt.

— Vad härefter anginge de i enskild tjänst anställda värnpliktige,

torde det ej vara möjligt att bereda dessa enahanda rätt som de i

statens tjänst eller arbete anställda. Dock syntes möjlighet förefinnas.

att även beträffande dessa det beaktansvärda syftet i någon mån skulle

kunna vinnas genom åtgärder från det allmännas sida; men då riksdagen

vore förvissad om att denna angelägenhet komme att bliva föremål

för behandling av de så kallade försvarsberedningarna, ansåge

riksdagen någon särskild begäran om utredning härom icke erforderlig.

Riksdagens

skrivelse den

39 maj 1919.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Chefen för

finansdepartementet

den iil

december

1914.

. vf , , Kungl. Malts proposition Nt: 365.

För övrigt föreställde sig riksdagen, att, i den män staten vidtoge lämpliga

åtgärder på detta område, enskilda arbetsgivare i största möjliga

utsträckning skulle följa det av staten givna exemplet. — På grund av

vad sålunda anförts, finge riksdagen anhålla, det Kungl. Majrt måtte

taga i övervägande, huruvida icke åtgärder borde vidtagas, i syfte att

i statens tjänst eller vid dess arbetsföretag mer eller mindre fast anställda

värnpliktige kunde skyddas mot att i följd av inkallandet till

värnpliktens fullgörande förlora sina anställningar och därigenom tillskyndas

skada.

" 1 anledning av riksdagens berörda skrivelse anbefalldes vederbörande

ämbetsverk att till Kungl. Maj:t avgiva yttrande och förslag i

ämnfet. Sedan de sålunda infordrade yttrandena inkommit, överlämnades

desamma till vederbörande försvarsberéduing för att tagas i övervägande

vid fullgörande av det försvarsberedningarna lämnade uppdraget. Emellertid

avslutades försvarsberedningarnas arbeten, innan den beredning, som

lått förevarande fråga till sig överlämnad, medhunnit behandlingen av

densamma.

: t • ii I i ! 1 • . .! « - • ; • • ! , j j . . , ,

Årendet ahmäldes i statsrådet den 31 december 1914 av chefen

för finansdepartementet, som därvid, efter eu redogörelse för frågans

föregående behandling, anförde, att arbetet för dess lösning syntes böra

ånyo upptagas.

Departementschefen erinrade emellertid, hurusom frågan om rätt

för civila ordinarie och extra befattningshavare att för avlöningsförhöjriing

tillgodoräkna sig tid, varunder tjänstledighet åtnjutits för fullgörande

av värnplikt, redan varit föremål för prövning och att kungörelse

i ömhet utfärdats den 4 juli 1913. I sammanhang med den

ytterligare utredning i övriga av riksdagen angivna hänseenden, som

torde vara erforderlig, innan ärendet kunde slutligen avgöras, syntes

särskilt böra uppmärksammas ett av statskontoret uti avgivet yttrande

i ärendet väckt förslag i syfte att i statens tjänst anställd person skulle

få under tjänstledighet, som åtnjötes för fullgörande av värnplikt, behålla

viss del av sin avlöning. Visserligen hade på grund av förhandénvarande

förhållanden utfärdats åtskilliga bestämmelser‘angående avlöningåt

civila befattningshavare och vissa andra i statens tjänst anställda

personer, söm äv tjänstgöring till rikets försvar eller av iiknandé anledning

Före hindrade att sköta sina befattningar, men dessa bestämmelser

vore av provisorisk karaktär och deras tillämplighet begränsad. Oavsett

nämnda bestämmelser torde alltså frågan om avlöning åt i civil stats
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 365. 5

tjenst anställda personer under tjänstgöring för fullgörande av värnplikt

eller ännan dylik militär utbildning böra i hela sin omfattning

företagas till granskning.

:i Deh sålunda ifrågasatta ytterligare utredningen i ämnet ansåge

departementschefen lämpligen böra uppdragas åt löneregleringskommittén;

obu i enlighet med ''departementschefens hemställan anbefallde Kungl.

Magt nämnda den 31 december löneregleringskommittén att till Kungl.

Maj:t inkomma med det yttrande och förslag, vartill riksdagens berörda

skrivelse ävensom de i ärendet avgivna yttranden kunde föranleda.

För att tagas i övervägande vid fullgörande av det kommittén

sålunda lämnade uppdraget hava därefter genom särskilda remisser

till kommittén överlämnats vissa till Kungl. Majrt ingivna framställningar;

och hava jämväl i annan ordning till kommittén inkommit eu

del skrivelser i hithörande frågor.

1 det av kommittén nu angivna utlåtandet i ämnet har kommittén,

sedan kommittén redogjort för innehållet i riksdagsskrivelsen den 29

maj 1912, yttrat sig till en början beträffande begränsningen av det

kommittén meddelade uppdraget och härom anfört följande:

»Med hänsyn till avfattningen av det löneregleringskommittén i

förevarande ärende lämnade uppdraget har kommittén ansett sig först

böra något närmare för sig klargöra, i vilken omfattning kommittén

må böra till behandling upptaga de olika spörsmål, som beröras i riksdagens

skrivelse och de i ärendet avgivna yttrandena. ''

Vid övervägande härav bar kommittén till en början funnit sig

kunna lämna å sido de spörsmål, som röra värnpliktiga, anställda i

kommunal eller i enskild tjänst. I riksdagens skrivelse den 29 maj

1912'' hava visserligen de i enskild tjänst anställda värnpliktiges förhållanden

i någon mån berörts, men riksdagens begäran om utredning

äVser icke dessa värnpliktiga. Kommittén har ansett sig för sin del

hava så mycket mindre skäl att i förevarande sammanhang yttra sig

om de i kommunal obh i enskild tjänst anställda värnpliktiga, som, på

sätt nedan vidare förmäles, värnpliktiga i allmänhet numera blivit genom

beslut ''Vid 1914 års senare riksdag och i anledning därav utfärdad lag

den'' 16 oktober 1914 i viss omfattning skyddade mot förlust av anställning

och fråga om ytterligare utsträckning av detta skydd i annan

ordning är föremål för utredning.

Om sålunda kommittén funnit sig böra begränsa sitt uppdrag till

Uppdrag åt

lön ertgltrxri gsfcomtnittcn.

Uppdragets

begränsning.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Majis proposition Nr 365.

att gälla allenast personal i statens tjänst eller vid dess arbetsforetag,

har det å andra sidan, särskilt med hänsyn till innehållet i en del till

kommittén överlämnade handlingar, synts kommittén angeläget att taga

under övervägande vissa spörsmål rörande förhållanden, som avse

icke värnpliktens fullgörande, sådan denna blivit genom värnpliktslagen

eller eljest bestämd, utan militär tjänstgöring av annan natur, sås‘>m

deltagande i frivilliga reservbefälskurser, tjänstgöring enligt reservbefälsförordningarna

m. m. Till dessa spörsmål återkommer kommittén härnedan.

Riksdagens skrivelse i ämnet åsyftar i första hand en utredning

rörande de åtgärder, som skulle kunna vidtagas för att till tjänstgöring

inkallade värnpliktiga, vilka hava anställning i statens tjänst eller vid

dess arbetsföretag, må skyddas mot att i följd av inkallelsen gå sina

anställningar förlustiga. Därutöver bör emellertid enligt riksdagens mening

beaktas, att sålunda inkallade värnpliktiga icke heller må genom

inkallelsen lida något men i avseende å befordran samt rätt till ålderstillägg,

pension och dylikt. Slutligen har i sammanhang med det uppdrag,

som lämnats löneregleringskommittén, framhållits angelägenheten

av att frågan om dylik personals avlöning under ledighet för fullgörande

av värnplikt eller annan dylik militär utbildning bleve föremål

för utredning.»

Jag skall nu till behandling upptaga de av löneregleringskommittén

angivna särskilda spörsmål vart efter annat och därvid till grund för

min framställning lägga kommitténs berörda utlåtande. Kommittén

yttrar till en början följande beträffande frågan om

1. Skydd mot förlust av anställning.

Loneregie- »Sedan riksdagen år 1912 avlät sin ovanberörda skrivelse, har frågan

om värnpliktigs rätt att under värnpliktstjänstgöring bibehålla sin anställning

varit föremål för särskilda lagstiftningsåtgärder, vilka delvis

avsett personer såväl i allmän som i enskild tjänst, delvis endast statstjänare.

Efter det sålunda genom lag den it) juni 1912 (svensk författningssamling

nr 95) ett allmänt stadgande i ämnet meddelats för ett

särskilt fall — nämligen beträffande de genom lag den 6 juni 1912

(nr 93) föreskrivna vapenövningar under senare hälften av år 1912 eller

förra hälften av år 1913 för utrönande av härens krigsberedskap (mobiliseringsövningar)

— avläts i proposition (nr 81) till 1914 års senare

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 365. 7

riksdag ett mera omfattande förslag till lag om förbud i vissa fall mot

värnpliktigs skiljande från tjänst eller arbete.

I motiveringen till denna proposition erinrades, hurusom enligt

förslaget till ny försvarsorganisation värnplikten komme att väsentligt

utsträekas, ej blott i det avseendet att värnpliktstjänstgöringen i sin

helhet förlängdes, utan även därigenom, att vapenövningar förlädes till

senare värnpliktsår än dittills varit förhållandet. Förutom den första

och huvudsakliga tjänstgöringen skulle den värnpliktige fullgöra dels,

liksom dittills, repetitionsövningar, dels även reservtrupp- och landstormsövningar.

Repetitionsövningarna komme i vissa fall att sträckas till

flera år än för det dåvarande, och de båda nya slagen av övningar

Ange sin plats under ganska långt framskjutna delar av värnpliktstiden.

Med dessa förändringar följde ett ökat behov att, i den mån det läte

sig gorå, skydda den i tjänst eller arbete anställde värnpliktige mot de

ekonomiska missförhållanden, som för honom kunde föraidedas därigenom,

att arbetsgivaren på grund av värnpliktens fullgörande skilde honom från

anställningen. Särskilt gällde detta om de i tiden senare övningarna.

Ju äldre den värnpliktige vore, desto större sannolikhet funnes för att

han bildat familj och att det härigenom vore för honom mera kännbart

att gå miste om sin anställning. Men även i fråga om de tidigare

övningarna innebure värnpliktsbördans ökning ny anledning att tillse,

att icke deras fullgörande komme att för den värnpliktige medföra

olägenheter, som skäligen kunde förebyggas. Av hänsyn till arbetsgivaren

kunde det dock icke ifrågasättas, att arbetarens rätt till bibehållande

av anställning skulle sträckas utöver någon viss, kortare tid.

och dylik rätt kunde därför tydligen icke beredas arbetaren under den

första, till tiden mest omfattande värnpliktstjänstgöringen. Däremot

bleve reservtrupp- och landstormsövningarna samt i allmänhet även

repetitionsövningarna till sin längd så bestämda, att det utan obillighet

mot arbetsgivaren kunde åläggas honom att efter deras fullgörande återtaga

arbetaren. För att giva en enhetlig och för alla fall tillräckligt

stark begränsning åt arbetsgivarens förpliktelse torde det emellertid vara

lämpligt, att jämte det endast sistnämnda tre slag av övningar innefattades

under densamma, förpliktelsen gjordes beroende av att övningen

icke överstege en viss tidslängd. Ett skäligt maximum i sådant hänseende

syntes vara den i kungl. kungörelsen den 13 november 1860 angående

den allmänna beväringen bestämda tiden av åtta veckor eller i

runt tal sextio dagar O. Enligt organisationsförslaget komme reserv
0

Genom denna kungörelse stadgades, att tjänstehjon eller lärling vore berättigad att

efter vapenövning eller tjänstgöring i högst åtta veckor återgå i tjänsten.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kanyl. Maj ds proposition Nr 365.

trupp- och laudstormsövniugäfna icke på långt när och repetitionsövningarna

endast högst undantagsvis att uppnå denna gräns; i regel

skulle även de sistnämnda stanna ganska långt under deusanama.

Sedan Kungl. Maj:ts proposition i ämnet blivit med vissa jämkningar,

av riksdagen bifallen, utfärdades den 16 oktober 1914 lag om

förbud i vissa fall mot värnpliktigs skiljande; från tjänst eller arbete

(svensk författningssamling nr 271). Enligt 1 § i nämnda lag ma värnpliktig'',

som är lagstadd eller annorledes i annans tjänst eller arbete

anställd ej skiljas från anställningen i anledning därav, att han har att

fullgöra i värnpliktslagen stadgad övning om högst sextio dagar eller

mobiliseringsövning, som kan varda i särskild lag föreskriven. ,\ ad nu

är sagt, gäller dock ej, där den värnpliktiga vid anställande^. avsiktligt

bibragt husbonden eller arbetsgivaren en oriktig uppfattning om sina

värnpliktsförhållanden. — Husbonde eller arbetsgivare, som handlar i

strid mot nämnda bestämmelse, ådrager sig enligt, 2 § viss skadestånds
skyldighet.

:;J o >. >

I särskilda motioner till 1916 års riksdag påyrkades vissa ändringar

i 1 § av lagen den 16 oktober 1914, vilka avsågo dels utsträckande av

det i nämnda lagrum stadgade förbud att gälla all tjänstgöring enligt

värnpliktslagen, oberoende av tjänstgöringstidens längd, dels ock tydligt

angivande, att i uttrycket »i annans tjänst anställd» jämväl iubegrepes

anställning i statens eller kommunens tjänst. .. ,f

Över dessa framställningar avgav lagutskottet utlåtande (nr 23;

och anförde därvid, att, då ju principen om. värnpliktigs rätt till bibehållande

av anställning vpnnit statsmakternas godkännande,, del, enligt

utskottets förmenande måste vara mindre följdriktigt, att dylik ratt förvägrades

värnpliktig, som underkastats den redan i och lör sig otta

ganska kännbara uppoffring, genomgåendet av den s. k. rekrytskolan

eller annan . längre tjänstgöring innebure, men medgåves värnpliktig,

som fullgjort vapenövning under högst 60 dagar, ehuru hans uppoffring

ingalunda varit lika avsevärd. Till stöd härför måste,,4å kunna

åberopas, att arbetsgivarens intressen skulle obehörigen åsidosättas,

därest han ålades återtaga värnpliktig arbetstagare även efter, frånvaro

på grund av rekrytskola eller annan längre vapenövning. Härvidlag torde

beskaffenheten av., det arbete, däri den värnpliktiga vore anställd, icke

sakna betydelse. I industri och hantverk torde i allmänhet ej iörefinnas

större svårighet att skalla fullgod vikarie fpr den bortavarande, och

även om det i vissa fall för arbetsgivaren skulle vara en uppoffring att

nödgas återtaga arbetaren,, ville utskottet dock ifrågasätta, huruvida icke

härvidlag kunde för arbetsgivaren anses föreligga en medborgerlig skyl
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj:ts proposition Nr 365.

digliet, liksom det för arbetstagaren utgjorde eu medborgerlig plikt att

underkasta sig den uppoffring, som värnpliktstjänstgöringen kunde innebära.

Förevarande spörsmål krävde emellertid eu allsidig utredning, som

utskottet icke varit i tillfälle att företaga. Särskilt torde böra beaktas

frågan, huruvida alla arbetsavtal borde i förevarande hänseende likställas.

Det kunde även ifrågasättas, huruvida det icke vore lämpligt att fastställa

en viss minimitid, under vilken löntagaren skulle hava varit anställd

hos arbetsgivaren före värnpliktstjänstgöringens början, för att

han skulle komma i åtnjutande av förmånen att återfå platsen efter

tjänstgöringens slut. Vad härefter anginge motionärernas yrkande om

sådan ändring i förevarande paragraf, att det i lagtexten tydligt bleve

angivet, att med ''annan tjänst'' jämväl förstodes anställning i statens eller

kommunens tjänst, borde visserligen enligt utskottets mening, särskilt

med hänsyn till den för lagen åberopade motiveringen, icke råda tvivel

om, att gällande bestämmelser avsåge jämväl dylik anställning. Emellertid

syntes i samband med den av utskottet ifrågasatta utredning,

varom ovan nämnts, lämpligen jämväl böra övervägas, huruvida icke ett

törtydligande i av motionären angiven riktning borde vidtagas.

I enlighet med lagutskottets hemställan anhöll riksdagen i skrivelse

(nr 98), det Kungl. Maj:t täcktes taga under övervägande, under vilka

förutsättningar sådan ändring må kunna vidtagas i i § av lagen den It*

oktober 1914 om förbud i vissa fall mot värnpliktigs skiljande från

tjänst eller arbete, att dels värnpliktig tillkommande rätt att efter fullgjord

vapenövning återfå sin anställning utsträckes att gälla även för

det fall, att vapenövningens längd överstege sextio dagar, och dels i

lagtexten tydligt angives, att med »annans tjänst» jämväl må förstås anställning

i statens eller kommunens tjänst, samt för riksdagen framlägga

det förslag, som av denna utredning må föranledas.

På sätt framgår av bilaga till justitieombudsmannens berättelse

till 1919 års lagtima riksdag, har riksdagens ifrågavarande framställningremitterats

till socialstyrelsen, som vid tiden för berättelsens avgivande

ännu icke inkommit med det infordrade yttrandet.

Såsom i det föregående är antytt, hava, sedan riksdagen avlät sin

ovanberörda skrivelse den 29 maj 1912, ytterligare vissa bestämmelser

meddelats om rätt för värnpliktig att under värnpliktstjänstgöring bibehålla

sin anställning. Dessa bestämmelser avse emellertid allenast en

viss grupp av värnpliktige, nämligen extra befattningshavare i statens

tjänst, och ett visst slag av värnpliktstjänstgöring, nämligen sådan

tjänstgöring för rikets försvar, som fullgöres på grund av inkallelse

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 sand. 308 höft. (Nr 365). 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kunyl. Maj:ts proposition Nr 365.

jämlikt § 28 värnpliktslageu. Genom kungl. kungörelse den 28 juli

1916 (svensk författningssamling nr 386) förei-krevs nämligen i nu angivna

hänseende, att, därest extra befattningshavare i statens tjänst med

stöd av § 28 värnpliktslagen är eller har varit inkallad till tjänstgöring

för rikets försvar, lian icke må av sådan anledning skiljas från sin anställning.

Slutligen torde böra uppmärksammas, hurusom de i riksdagens

skrivelse den 29 maj 1912 omföruiälda allmänna bestämmelserna av den

9 februari 1909 rörande arbetare vid statens järnvägar, telegrafverket

och vattenfallsstyrelsen med underlydande verk numera ersatts med

andra dylika bestämmelser, utfärdade den 31 juli 1917 (svensk författningssamling

nr 510). Enligt sistberörda bestämmelser i § 2 mom. 2

gäller, att arbetare, som på grund av militärtjänstgöring måst lämna

sin anställning, bör, därest ej särskilt hinder möter, vid denna tjänstgörings

slut äga återfå sin anställning eller i varje fall äga företräde

vid antagandet av nya arbetare.

Om man vill söka mera överskådligt framställa, i vilken utsträckning

personal, som är anställd i statens tjänst eller vid dess arbetsföretag,

för närvarande är i åtnjutande av rättsligt skydd mot förlust

av innehavd anställning på grund av inkallelse till värnpliktsövuing

eller annan militär tjänstgöring, torde denna personal kunna i huvud*

sak fördelas på tre grupper, nämligen:

1) befattningshavare, tillsatta medelst fullmakt eller konstitutorial,

2) befattningshavare, tillsatta medelst förordnande, och annan personal

med mera stadigvarande anställning, samt

3) övrig personal, till vilken sistnämnda grupp skulle hänföras

extra personal utan mera stadigvarande anställning, en del arbetare vid

statens arbetsföretag med flera.

Vad angår grupp 1), befattningshavare, tillsatta medelst fullmakt

eller konstitutorial, är givetvis sådan befattningshavare genom fullmakten,

respektive konstitutorialet i tillräcklig grad skyddad mot att på grund

av värnpliktsövning eller annan militär tjänstgöring förlora sin anställning.

För den till grupp 2) och 3) hänförliga personalen innebär lagen

den 16 oktober 1914 skydd mot entledigande i anledning därav, att

vederbörande har att fullgöra i värnpliktslagen stadgad övning om högst

60 dagar eller mobiliseringsövning, som kan varda i särskild lag föreskriven.

Beträffande åter värnpliktsövning om längre tid än 60 dagar

eller militär tjänstgöring, som icke är att hänföra till i värnpliktslagen

stadgad övning eller till i särskild lag föreskriven mobiliseringsövning,

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj:ts proposition Nr 365.

äro de under 2) och 3) omförmälda värnpliktiga icke i vidare mån

skyddade mot förlust av anställningen, än att jämlikt kungörelsen den

28 juli 1916 »extra befattningshavare» i statens tjänst, som inkallats

till tjänstgöring med stöd av § 28 värnpliktslagen, icke må av sådan

anledning skiljas från sin anställning; därjämte gäller, såsom nyss är

nämnt, att arbetare vid statens järnvägar med flera verk efter avslutandet

av militär tjänstgöring bör, därest ej särskilt hinder möter, äga

återfå sin anställning eller i varje fall äga företräde vid antagandet av

nya arbetare.

Vid övervägande av frågan, huruvida ytterligare föreskrifter i förevarande

hänseende må böra meddelas till skydd för den i statens tjänst

eller vid dess arbetsföretag anställda personalen, kan man, såsom torde

framgå av det redan anförda, helt och hållet bortse från de under

grupp 1) upptagna befattningshavarna, vilka äro tillsatta medelst fullmakt

eller konstitutorial och därigenom skyddade för förlust av sin

anställning.

För de till grupp 2) hänförliga befattningshavarna — befattningshavare,

tillsatta medelst förordnande, och annan personal med mera

stadigvarande anställning — skulle ju, teoretiskt sett, eu utsträckt lagstiftning

i förevarande hänseende icke sakna betydelse. Denna utsträckta

lagstiftning skulle väl närmast avse värnpliktsövning om längre

tid än 60 dagar samt vissa slag av annan militär tjänstgöring. Det

torde emellertid kunna förutsättas, att de stadganden av mera omfattande

innebörd, som här kunde tänkas genomförda, i praktiken skulle

vara av ganska ringa betydelse, då det väl även dessförutan knappast

någonsin skulle förekomma, att befattningshavare, varom nu är fråga,

ginge sin anställning förlustig i anledning därav, att han inkallades till

fullgörande av värnplikt eller annan dylik tjänstgöring.

Löneregleringskommittén vill emellertid framhålla, att någon obetingad

rätt för dylik befattningshavare att efter fullgjord militär tjänstgöring

återinträda i sin förutvarande anställning icke lärer kunna medgivas

och icke heller genom hittills meddelade bestämmelser blivit för

där avsedda fall stadgad. Sådana omständigheter kunna tydligen förekomma,

då entledigande från innehavd anställning kan vara påkallad

av annan, av den militära tjänstgöringen oberoende anledning, exempelvis

därav att anmärkning förekommit mot vederbörandes sätt att bestrida

sin befattning. Det torde också böra anmärkas, att åtskilliga

befattningar av ifrågavarande slag, bland annat en del amanuensbefattningar

vid universiteten och vissa andra läroanstalter, tillsättas allenast

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Järnvägs
styrelsen.

Kungl. Maj.ts proposition Nr 365.

genom förordnande på viss kortare tid, vadan redan från början varit

förutsatt, att befattningarna skola tid efter annan växla innehavare.

Något annorlunda ställer sig förevarande fråga i vad angår den

till grupp 3) hänförliga personalen, således extra personal utan mera

stadigvarande anställning, en del arbetare vid statens arbetsföretag med

liera. Dessa torde få anses i allmänhet vara så läsligt knutna vid det

verk eller det arbetsföretag, där de äro anställda, att det alltför val

skulle kunna tänkas, att värnpliktens fullgörande kunde vara en faktor,

som bleve i större eller mindre mån bestämmande i fråga om deras

bibehållande i anställningen.

Löneregleringskommittén är för sin del av den meningen, att även

dylik personal bör i görligaste mån skyddas mot att till följd av värnpliktens

fullgörande gå sin anställning förlustig. Sävitt kommittén

kunnat finna av de i ärendet avgivna yttrandena, torde ock denna uppfattning

vara allmän bland de myndigheter, på vilka det närmast ankommer

att anställa eller entlediga personal av ifrågavarande slag; och

vad särskilt angår arbetare vid statens järnvägar, telegrafverket och

statens vattenfallsverk har denna uppfattning numera fått ett tydligt

uttryck i ovanberörda allmänna bestämmelser den 31 juli 1917. Å andra

sidan förefaller det kommittén i hög grad vanskligt att söka genom

mera bindande föreskrifter ingripa reglerande på förevarande område;

de förhållanden, som det här skulle gälla att ordna, äro av så skiftande

och oviss natur, att de knappast låta sig inpassas under några dylika

regler. Till belysande härav torde lön er egl e r i n g s k o m m i tté n få fästa

uppmärksamheten på vissa uttalanden, som förekomma i de av vederbörande

myndigheter i ärendet avgivna yttrandena, varvid dock torde

få erinras, att dessa yttranden avgivits, innan ovan återgivna, nu gällande

föreskrifter på detta område kommit till stånd.

Sålunda anför järnvägsstyrelsen i underdånigt utlåtande den 31

januari 1913, att beträffande personal med mera stadigvarande anställning

icke inträffat något fall, då vederbörande förlorat sin anställning vid

statens järnvägar i anledning av värnpliktens fullgörande. Däremot

hade, enligt vad av distriktsförvaltningarna blivit upplyst, tillfälligt

antagna arbetare i enstaka fall icke kunnat beredas arbetstillfälle, då de

efter fullgjord militär tjänstgöring ånyo sökt arbete vid statens järnvägar.

Enahanda gällde i fråga om de i riksdagens skrivelse särskilt

omnämnda arbetarna vid statens järnvägsbyggnader, varmed i förevarande

avseende likställdes arbetare vid dubbelspårsanläggning och andra större

arbetsföretag vid den färdiga banan. Beträffande dessa arbetare, som

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj ds proposition Nr 365. 13

.sålunda vid statens järnvägar sysselsattes med utförande av arbeten av

längre eller kortare varaktighet, läge det givetvis i sakens natur, att

arbetaren ej kunde i varje fall garanteras arbete vid återkomsten från

värnpliktstjänsten. Vid den tiden kunde nämligen det arbete, varvid

han varit anställd, vara slutfört, och annan lämplig sysselsättning kunde

möjligen ej beredas honom. Vid minskning i arbetarantalet avskedades

i regeln först de sist anställda, och en värnpliktig, som återkomme,

kunde rimligen ej begära mera än att få räkna sin tur efter den daghans

anställning började, om arbetet ännu fortginge, samt företrädesrätt

till erhållande av arbete, då nytt arbetstillfälle yppade sig. Med det

förfarande, som redan tillämpades, eller alt arbetare vid statens järnvägar

bleve utan arbete endast för det fall, att arbetstillfälle vid tiden

för återkomsten från värnpliktstjänstgöring ej skulle hava kunnat honom

beredas, även om han ej av denna orsak varit frånvarande, torde i förevarande

avseende tillräckligt skydd vara lämnat den värnpliktige.

I underdånigt utlåtande den 7 mars 1913 yttrar telegrafstyrelsen, att

sådana tillfälliga arbetare, som för kortare tid anställts vid arbeten av mer

eller mindre tillfällig beskaffenhet, icke kunde av telegrafverket garanteras

arbete vid återkomsten från militärtjänstgöringen, då det tillfälliga

arbete, för vilket arbetaren antagits, vid den tiden kunde hava avslutats

och något annat lämpligt arbete möjligen ej funnes att lämna.

Skulle det tillfälliga arbetet fortfarande pågå, då militärtjänstgöringen

avslutats, återfinge arbetaren sin anställning. Om arbetet avslutats under

tiden för militärtjänstgöringen och arbetaren sålunda skulle fått sluta,

även om han ej haft militärtjänstgöring, hade han likväl företrädesrätt

till erhållande av arbete, då nytt arbetstillfälle yppade sig. —

badana arbetare däremot, som fullgjort sin lärlingstid och genom undertecknande

av antagningsbevis erhållit en mera fast anställning, ansåges

ej lämna telegrafverkets tjänst, då de permitterades för militärtjänstgöring,

utan räknade värnpliktstiden sig tillgodo för löneförhöjning och

övriga förmåner, om de efter dennas slut åter anmälde sig till tjänstgöring.

Ingen arbetare bleve sålunda sitt arbete eller sin tjänst förlustig

på grund av värnpliktens fullgörande. Endast för det fall, att

arbetstillfälle vid tiden för återkomsten från militärtjänstgöringen ej

skulle hava kunnat beredas arbetaren, även om han ej av denna orsak

varit frånvarande, bleve personen i fråga utan arbete vid telegrafverket.

Vattenfallsstyrelsen erinrar i underdånigt, utlåtande den 4 april 1913

att till den under styrelsen lydande personalen hörde eu do! tillfälliga

Telegrafin

ty rehet t.

Vattenfalls
styrelser.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14 Kung!. Alaj.ts proposition Nr 365.

arbetare vid styrelsens byggnadsarbeten samt vid Trollliätte kanal- och

vattenverk och Södertälje kanalverk. Under framhållande, att dylika

arbetare, som på grund av militärtjänstgöring måst lämna sin anställning,

endast ägde företrädesrätt till återfående av sina platser, hade

riksdagen uttalat den meningen, att en vid statens verk anställd värnpliktig

icke borde i och för fullgörande av sin värnplikt berövas sin

tjänst eller sitt arbete. — Ett stadgande uti den av riksdagen antydda

riktningen skulle emellertid enligt styrelsens bestämda mening kunna

medföra betänkliga olägenheter. Det gällde ju nämligen bär personal,^ som

anställts vid ett tillfälligt arbete mot kort uppsägningstid. Vid ett sådant

arbete vore alltid tillgången på arbete variabel. Denna tillgång växlade

nämligen dels så, att under första tiden skedde en successiv ökning av

arbetarantalet, under mitten av arbetstiden vore antalet något så när

konstant för att under arbetets senare skede så småningom sjunka till 0.

Ifrån kurvans huvudform gjordes sedan alltid avvikningar uppåt eller

nedåt beroende på årstider eller tillfälliga förhållanden. Det måste da

mycket ofta inträffa, att en värnpliktig arbetare bleve inkallad till militärtjänstgöring

vid en tidpunkt, då arbetarantalet vid vederbörande anläggning

"vore stort, och slutade denna sin tjänstgöring först då arbetarantalet

vore reducerat eller arbetet redan vore avslutat. Han skulle då

icke kunna återtagas utan att antingen en annan arbetare avskedades

eller att staten nödgades anställa arbetskraft, för vilken arbete icke

lämpligen kunde beredas. Det torde vid sådant förhållande icke få anses

uteslutet att, om skyldighet förefunnes att alltid bereda plats för eu

återkommen värnpliktig, som lämnat sitt arbete för värnpliktsövningars

fullgörande, en arbetschef, särskilt för det fall att vid god tillgång på

arbetskraft ett större antal arbetsvilliga uti värnpliktsåldern anmälde sig,

kunde anse sig äga syndighet att företrädesvis antaga sådana sökande,

som redan fullgjort eller vore befriade från vapenövningar. I stället

för att underlätta erhållandet av arbete efter militärtjänsten skulle eu

dylik bestämmelse sålunda kunna i ej ringa mån försvåra erhållandet

av arbete under tiden närmast före militärtjänsten och alltså verka i en

alldeles motsatt riktning mot den av riksdagen avsedda. De torde

slutligen böra framhållas, att nu ifrågavarande slag av arbetare vore,

särskilt i värnpliktsåldern, synnerligen rörligt och gånge från arbetsplats

till arbetsplats. Vore arbetstillgången god, torde därför olägenheten av

att efter slutad vapenövning eventuellt ej kunna erhålla tillbaka den

anställning, som innehafts före vapenövningens fullgörande, vara rätt

ringa. Ej heller hade från de vid styrelsens verk och arbetsföretag

anställda arbetare av nu ifrågavarande slag försports missnöje med

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition Nr 365. 15

gällande stadgande i de allmänna bestämmelserna (om företrädesrätt vid

antagande av nya arbetare).

Slutligen torde få erinras om vad tygmästaren å Karlsborg i

förevarande ärende anförts i det av honom den 10 augusti 1912 avgivna

yttrandet Tygmästaren har däri meddelat, att vid Karlsborgs tygstation

såsom princip tillämpats, att där anställda dugliga och oförvitliga arbetare,

vilka inkallats till tjänstgöring som värnpliktiga, efter tjänstgöringstidens

slut återfått sina platser vid tygstationen med samma avlöning som förut.

Riktigheten av denna princip syntes knappast kunna på allvar ifrågasättas,

då ju den värnpliktige, som fullgjorde sin plikt mot staten, icke

borde på denna grund av staten tillfogas skada. Men då tygarbetaren

enligt anställuingens och vid tygstationen rådande arbetsförhållandens

natur måste vara anställd på sådant sätt, att han utan föregående uppsägning

kunde avskedas, syntes det vara tvivelaktigt, om man kunde

gå avsevärt längre än till följandet av ovannämnda princip. — Att i

lag fastslå detta såsom alltid gällande funne tygmästaren däremot vara

mindre lämpligt, då det ju kunde tänkas möjligt att arbetenas omfattningvid

en viss tidpunkt, exempelvis då värnpliktsövningarna i oktober avslutades,

nödvändiggjorde minskande av arbetsstyrkan. Då tygstationens

arbetare i regel kvarstannade under lång tid och således de arbetare,

som fullgjorde sina värnpliktsövningar, vore helt få till antalet, kunde

det vara nödvändigt att icke återtaga en sådan för att undvika avskedandet

av någon äldre, som hade hustru och barn att sörja för.

Löneregleriugskommittén har i det föregående beträffande den till

grupp 2) hänförliga personalen — befattningshavare, tillsatta medelst

förordnande, samt annan personal med mera stadigvarande anställning

— på anförda skäl uttalat, att om det än knappast någonsin förekomme,

att sådan befattningshavare ginge sin anställning förlustig

i anledning därav, att han inkallades till fullgörande av värnplikt

eller annan dylik tjänstgöring, någon obetingad rätt att efter tjänstgöringens

fullgörande återinträda i den förutvarande anställningen dock

icke torde kunna medgivas dylik befattningshavare. Ån mindre torde

någon sådan rätt kunna ifrågakomma för den personal, som kommittén

vill hänföra till grupp 3), således extra personal utan mera stadigvarande

anställning, en del arbetare vid statens arbetsföretag in. fl.

Såsom framhållits i de inhämtade yttrandena, har man här ofta

att göra med personal, som är ganska rörlig och, vad särskilt angår

en del arbetare, går från arbetsplats till arbetsplats. Det kan utan

tvivel förekomma, att en dylik arbetare, när han inkallas till militär

Tygmästare})

ä Karhbory.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Sammmau
fältning

av

lönereglcringskommitténs

mening.

Kanyl. Maj:ts proposition Nr 365.

tjänstgöring, icke själv har klart för sig, huruvida han vill etter tjänstgöringens

slut återvända till sin förutvarande anställning; och även om

han vid inkallelsen giver en sådan önskan tillkänna, kunna vid den

militära tjänstgöringens slut förhållandena hava för honom så ändrats, att

han finner det förenat med större fördel att söka sin utkomst på annat håll.

Å andra sidan är det givet, på sätt ock av åtskilliga myndigheter

betonats, att det under vissa förhållanden måste vara förenat

med stora svårigheter eller rent av omöjligt att bereda en arbetare, som

fullgjort militär tjänstgöring, tillfälle att återinträda i sin lörra anställning.

Särskilt gäller detta om den relativt långa första tjänstgöringen enligt

§ 27 värnpliktslagen. Arbetsstyrkan på platsen kan hava minskats; det

kan vara större behov av arbetare med fackinsikter än av andra arbetare;

det kan anses nödvändigt att tillgodose familjeförsörjare framför sådana

arbetare, som icke hava familj, o. s. v. De förhållanden det här gäller

att bedöma, äro, såsom kommittén redan i det föregående antytt, så

växlande, att de knappast låta sig regleras genom några föreskrifter av

bindande natur.

Vad nu är sagt närmast med avseende å vissa grupper av arbetare

vid statens arbetsföretag torde jämväl, om än icke i lika hög grad,

gälla i fråga om annan extra personal utan mera stadigvarande anställning.

Hit hör bland annat en del reservpersonal, som inom olika

förvaltningsgrenar anlitas i mån av behov och vilken ofta nog icke

erhållit full utbildning inom sitt verksamhetsområde.

Kommittén vill för sin del slutligen fästa uppmärksamheten vid

den av vissa myndigheter framförda synpunkten, att ett stadgande om

rätt för den, som inkallats till militär tjänstgöring, att efter dess avslutande

återinträda i sin förra anställning, lätteligen skulle kunna leda

därtill, att de, som icke fullgjort föreskrivna vapenövningar, stundom

kunde bliva tillbakasätta i konkurrensen om anställning i statens tjänst

eller vid dess arbetsföretag. Att, såsom från något håll ifrågasatts, en

allmän föreskrift skulle meddelas därom, att icke fullgjord värnplikt ej

skall utgöra hinder för erhållande av dylik anställning, kan kommittén ej

förorda, då ett sådant stadgande näppeligen skulle kunna göras effektivt.

För att sammanfatta sin mening i nu förevarande del av ärendet

vill löneregleringskommittén uttala, att kommittén finner frågan om

åtgärder i syfte att den, som inkallas till militär tjänstgöring, må beredas

skydd mot förlust av innehavd anställning, icke hava alltför stor

räckvidd, i vad frågan angår personal i statens tjänst eller vid dess

arbetsföretag. Redan under nuvarande förhållanden torde ordinarie

opaginerad Kontrollera mot PDF

IT

Kungl. Maj ds proposition Nr 365.

befattningshavare och annan personal med mera stadigvarande anställning,

enligt gällande rättsregler och gängse praxis, vara på ett tillfredsställande

sätt skyddade mot dylik förlust. Beträffande personal utan

mera stadigvarande anställning torde några bestämmelser av mera bindande

natur än de, som numera gälla rörande arbetare vid statens järnvägar,

telegrafverket och statens vattenfallsverk, knappast böra ifrågasättas.

Möjligen skulle bestämmelser, likartade med dem, som äga tilllämpning

beträffande nyssnämnda arbetare, kunna me ddelas att gälla

även annan personal. 1 frågans nuvarande läge och med hänsyn jämväl

därtill, att eu allmän revision av vårt försvarsväsende inom kort torde

förestå, vill dock kommittén ifrågasätta lämpligheten av att, såvitt angår

personal i statens tjänst eller vid dess arbetsföretag, några ytterligare

föreskrifter i förevarande hänseende nu komma till stånd. Därest

emellertid riksdagens förberörda skrivelse (nr 98 för är 1916) skulle

befinnas böra, för beredande av ökat skydd åt personal i enskild tjänst,

föranleda utvidgning av den nu gällande lagstiftningen om förbud mot

värnpliktigs skiljande från tjänst eller arbete, är det givet, att samma

spörsmål, såvitt angår personal i statens tjänst eller vid dess arbetsföretag,

bör samtidigt komma under skärskådande.»

För egen del ansluter jag mig i det spörsmål, för vilket jag nu Departeme«

redogjort, helt till vad löneregleringskommittén anfört. Jag anser mig -efe*

förty böra avstyrka, att ytterligare föreskrifter i den nu behandlade

dolen av förevarande fråga åtminstone för närvarande komma till stånd.

Härefter yttrar sig löneregleringskommittén på följande sätt beträffande

frågan om

2. Skydd mot eftersättande vid befordran.

»I sin förut omförmälda skrivelse den 29 maj 1912 har riksdagen framhållit Löneregieangelägenheten

av att värnpliktig icke måtte genom värnpliktens fullgörande komma ringskomatt

lida något men, bland annat i avseende å befordran, och löneregleringskommittén "

går nu att yttra sig rörande detta särskilda spörsmål.

Kommittén torde då böra erinra, hurusom genom § 28 regeringsformen är

stadgat, att Konungen skall vid alla befordringar fästa avseende endast å de sökandes

förtjänst och skicklighet, men icke på deras börd. Enligt detta grundiagsstadgande

är sålunda ''förtjänst och skicklighet’ den enda befordringsgrunden i fråga om tjänster,

som tillsättas av Konungen. Beträffande tjänster, som tillsättas av underlydande

myndigheter, har ock i ett större antal av Kungl. Maj:t utfärdade instruktioner

föreskrift meddelats, att tillsättningen skall ske efter prövning av de sökandes ''förtjänst

och skicklighet’.

Bihang titt riksdagens protokoll 1320. 1 samt. 308 höft. (Nr 365.) 3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18 Kungi. Muj:U ■proposition Nr 365.

I eu del fall, särskilt beträffande tjänster av mera krävande natur, iiava

emellertid vissa detaljerade föreskrifter i förevarande hänseende ansetts nödvändiga.

Sålunda hava för ett större antal statstjänster föreskrivits särskilda kompetensvillkor,

vilka alltså måste vara uppfyllda för att en ansökning till ledig tjänst av

ifrågavarande slag överhuvud taget skall kunna upptagas till prövning. Dessa

kompetensvillkor torde oftast avse uppnådd levnadsålder, avlagda examina eller under

viss verksamhet förvärvad erfarenhet. Någon gång har såsom kompetensvillkor

föreskrivits tjänstgöring av viss längd. Sålunda skall enligt § 179 läroverksstadgan

sökande till lektors- eller adjunktstjänst hava vid allmänt läroverk eller annan angiven

läroanstalt under minst två läsår bestritt på visst sätt kvalificerad tjänstgöring,

dock med rätt för vederbörande överstyrelse att i viss utsträckning medgiva

undantag från detta stadgande.

Oavsett dylika särskilda kompetensvillkor hava understundom närmare bestämmelser

meddelats angående de grunder, efter vilka befordran till viss tjänst

skall ske. I detta avseende må erinras, hurusom i § 183 mom. 2 läroverksstadgan

tre särskilda befordringsgrunder äro angivna att i viss ordning gälla vid tillsättande

av lektors- eller adjunktstjänst; den tredje och sista befordringsgrunden är längden

av föregående väl vitsordad tjänstgöring vid allmänt läroverk eller annan angiven

läroanstalt.

Dessa och dylika bestämmelser rörande villkor eller grunder för befordran

till tjänster av särskilda slag torde väl, i förhållande till regeringsformens stadgande

om ''förtjänst och skicklighet’ såsom uteslutande befordringsgrund, närmast vara att

betrakta såsom utvecklingar eller förklaringar till detta grundlagsbud. vilket givetvis

är av fundamental betydelse i det hänseende, varom nu är fråga.

Vill man nu se till, huru dessa genom § 28 regeringsformen och övriga

stadganden givna befordringsregler kommit att tillämpas i praktiken, faller det

genast i ögonen, att stort avseende kommit att fästas vid längden av föregående

tjänstgöring, särskilt föregående tjänstgöring inom det egna verket. Detta gäller i

första hand om lägre tjänster, där kompetensfordringarna ärö jämförelsevis ringa;

men även och i ej ringa utsträckning om tjänster inom högre grader. På många

håll har denna uppfattning om tjänstgöringstidens längd såsom grund för befordran

vunnit sådant rotfäste, att befordringar, där andra synpunkter gjort sig gällande,

icke sällan betecknats såsom orättvisa och givit anledning till klagomål. I vissa

av de yttranden, som i nu förevarande ärende avgivits av vederbörande myndigheter,

har enahanda uppfattning kommit till uttryck: i ett av dessa yttranden talas

sålunda om ''turberäkning och befordringsrätt’, och från andra håll framhålles, att

värnpliktstjänstgöring bör ''medräknas i befordringshänseende’, ‘räknas lika med

motsvarande tids tjänstgöring’ i det egna verket o. s. v. Kommittén vill emellertid

betona, att denna åskådning om tjänstgöringstidens längd såsom befordringsgrund

i det övervägande flertalet fall icke är grundad på meddelade föreskrifter

utan allenast på en mer eller mindre allmän praxis.

Det torde utan vidare vara klart, att vid tillämpning av de sålunda givna

eller vedertagna befordringsreglerna fall kunna inträffa, då en värnpliktig kommer

att genom värnpliktens fullgörande lida visst men i avseende å befordran, och det

gäller då att tillse, huruvida och i vilken mån någon eftergift från nämnda befordringsregler

bör kunna medgivas till förmån för den värnpliktiga personalen.

Vad först angår de tjänster, beträffande vilka det ansetts nödvändigt att

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Majis proposition Kr 365.

uppställa särskilda detaljerade kompetensvillkor, ligger det i sakens natur, att eu

ung man, som har att fullgöra sin värnplikt, under denna tid kan hindras från att

bedriva sådana studier eller fullgöra sådan tjänstgöring, som kunna vara givna

förutsättningar för behörighet till tjänst av ifrågavarande slag. Att genom en allmän

regel råda bot härför torde väl näppeligen låta sig göra. Där avläggandet av

visst kunskapsprov eller fullgörandet av viss tjänstgöring stadgats såsom villkor för

kompetens till viss tjänst, torde det väl få antagas, att de givna föreskrifterna

grunda sig på vunnen erfarenhet om vad tjänstens beskaffenhet bör anses såsom

regel kräva och att sålunda de uppställda kompetensfordringarna icke äro högre än

att desamma i allmänhet icke tåla vid någon avsevärd avprutning. Detta utesluter

givetvis icke, att förhållandena understundom kunna vara sådana, att undantag från

givna kompetensföreskrifter äro väl motiverade. Enligt kommitténs mening bör emellertid

det undantagsförfarande, som i förevarande avseende kan anses påkallat, icke såvitt

värnpliktiga angår generaliseras, utan böra de dispensfrågor, som här kunna före

komma,_ bliva beroende på prövning i de särskilda fallen.

Aven i andra fall än sådana, där värnpliktens fullgörande kan verka hinderligt

för förvärvande av den för viss tjänst stadgade kompetensen, torde det ej sällan

förekomma, att värnpliktstjänstgöringen kan i viss mån vara till men i konkurrensen

om lediga tjänster. Det kan sålunda alltför väl tänkas, att exempelvis av tva

samtidigt i ett verk antagna aspiranter den ene, som fullgjort sin värnpliktstjänstgöring

eller därifrån befriats, kommer att i fråga om möjlighet att förvärva den

förtjänst och skicklighet’, som skall vara avgörande vid bedömande av frågan om

företräde till viss tjänst, erhålla ett ej oväsentligt försprång framför den, som under

tiden har att fullgöra sin värnpliktstjänstgöring. Tydligt är emellertid, att särskilt

beträffande tjänster av mera krävande beskaffenhet stor vikt ligger uppå, att till

tjänsten förvärvas just den lämpligaste. Det är sålunda här kanske mer än eljest

av betydelse, att den utnämnande myndigheten äger fritt pröva olika sökandes

förtjänst och skicklighet'', och några särskilda föreskrifter till förmån för den.

som haft att fullgöra sin värnplikt, torde sålunda näppeligen kunna ifrågasättas.

Beträffande åter sådana befattningar, till vilka befordran sker mer eller

mindre automatiskt efter längden av föregående tjänstgöring (tjänstålder), sålunda

utan avseende å kvalifikationer av särskild natur, skulle det visserligen kunna förefalla,

som om ett stadgande av innehåll, att den tid, varunder värnplikt fullgjorts,

skall tillgodoräknas sökande till viss befattning, icke skulle sakna sitt berättigande.

Ett dylikt stadgande måste emellertid förutsätta, att längden av föregående tjänstetid

— vare sig inom det egna verket eller överhuvud taget inom statsförvaltningen

eller tilläventyrs i annan allmän befattning — skall i större eller mindre utsträckning

vara bestämmande vid tillsättning av tjänster, om vilka nu kan vara fråga.

Såsom i det föregående framhållits, är det emellertid endast för särskilda fall, som

bestämmelser i denna riktning äro givna; det förfaringssätt, som i förevarande

avseende mer eller mindre allmänt tillämpas, grundar sig väsentligen på gängse

praxis.

Eran kommitténs sida är intet att erinra mot, utan synes det tvärtom kommittén

lämpligt, att vid befordringar, som nu avses, hänsyn tages även till tid.

varunder sökande haft att fullgöra värnplikt eller annan militär tjänstgöring.

Innan någon uttrycklig föreskrift i detta hänseende kan meddelas, krävas emeller

tid författningsbestämmelser, genom vilka tydligen fastslås, i vilka fall och i vilken

s. 20 Kontrollera mot PDF

■Jepartemcnt s

chefen»

Lönercgte
ringsk&m
mittén.

20 Kung!,. Maj.ts proposition Nr 365.

utsträckning längden av föregående tjänstetid — vare sig inom det egna verket

eller överhuvud taget inom statsförvaltningen eller tilläventyrs i annan allmän befattning''

— skall utgöra befordringsgrund. Någon utredning i detta omfattande

spörsmål torde det icke tillhöra löneregleringskommittén att förebringa.

I frågans nuvarande läge finner sig löneregleringskommittén sålunda icke

vara i tillfälle att föreslå några allmänna regler, genom vilka den, som haft att

fullgöra värnpliktstjänstgöring (eller annan militär tjänstgöring), skulle skyddas från

att till följd av denna tjänstgöring lida men i befordringshänseende, utan synes det

kommittén, som om dylika spörsmål fortfarande tills vidare böra bliva beroende på

prövning i de särskilda fallen.»

Aven i denna del av ämnet anser jag, i likhet med löneregleringskommittén,

några särskilda bestämmelser icke nu kunna meddelas. Jag

tillstyrker alltså, att vad i denna del av ärendet förekommit icke måtte

för närvarande föranleda någon Kungl. Maj:ts vidare åtgärd.

I sitt förberörda utlåtande den 26 augusti 1919 anför löneregleringskommittén

därefter följande beträffande frågan om

3. Beräkning av tjänstetid för rätt till avUningsför höjning (åldersti Hägg).

»Frågan om rätt för befattningshavare att för avlöningsförhöjning

(ålderstillägg) tillgodoräkna sig tid, varunder tjänstledighet åtnjutits för

fullgörande av värnplikt, har i viss utsträckning blivit ordnad genom kungl.

kungörelsen den4 juli 1913 (svensk författningssamlingnr 140). Genom denna

kungörelse har Kungl. Maj:t dels, i enlighet med riksdagens på Kungl.

Maj:ts framställning fattade beslut, förordnat, att i alla. de fall, där för

civil ordinarie befattningshavare avlöningsförhöjning må äga rum efter

viss tids tjänstgöring, honom icke må föras till last tid, varunder lian

åtnjutit ledighet för fullgörande av värnplikt, dels ock förordnat, att

jämväl i fråga om civila extra befattningshavare motsvarande bestämmelse

skall vara gällande. Det synes emellertid kommittén, som om dessa

töreskrifter, för att innefatta alla de fall, som här lämpligen böra komma

i betraktande, borde erhålla eu i någon mån ändrad avfattning.

Såsom kungörelsens ordalydelse giver vid handen, äga nämligen

de i densamma meddelade bestämmelserna tillämpning allenast å sådan

ledighet, som åtnjutes för ''fullgörande av värnplikt’. Under uttrycket

lullgörando av värnplikt’ torde i förevarande sammanhang få inbegripas

ej blott fullgörande av de övningar, varom stadgas i § 27 och §

36 mom. 1 värnpliktslagen — sålunda för vapenför värnpliktig första

tjänstgöring, repetitions- (regements-) övning, reservtruppövning och

landstormsövniug — utan även den särskilda tjänstgöring, som kan

ifrågakomma på grund av inkallelse jämlikt § 28 och § 36 mom. 2

i nämnda lag. Likaledes torde uttrycket ''fullgörande av värnplikt’

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj ds proposition Nr 365. 21

kunna anses innefatta sådant slags tjänstgöring, som föreskrivits genom

lagarna den 6 juni 1912 om vapenövningar under senare hälften av år

1912 eller förra häliten av år 1913 för utrönande av härens krigsberedskap

(mobiliseringsövningar), (svensk författningssamling nr 93), den

25 maj 1915 om skyldighet för vissa värnpliktiga att under år 1915

undergå landstormsbefälsutbildning (nr 131) och den 21 juni 1916 om skyldighet

för vissa värnpliktiga att deltaga i kaderövning vid landstormen

(nr 203). Däremot torde det vara tydligt, att bestämmelserna i

kungörelsen den 4 juli 1913 icke äga tillämpning å sådan militär tjänstgöring

som exempelvis deltagande i frivilliga reservbefälskurser, tjänstgöring

enligt reservbefälsförordningarna m. m.

I vissa till löueregleringskommittén överlämnade handlingar hava

emellertid framställningar gjorts i syfte att den genom kungl. kungörelsen

den 4 juli 1913 medgivna rätt att för avlöningsförhöjning tillgodoräkna

sig tid, varunder ledighet åtnjutits för fullgörande av värnplikt,

måtte utsträckas att gälla även sådan ledighet, som föranletts av

viss annan militär tjänstgöring.

Då några av dessa framställningar gälla befattningshavare vid tullverket,

torde kommittén böra erinra, att genom de vid avlöningsreglementet

för tjänstemän vid tullverkets lokalförvaltning samt kust- och

gränsbevakning den 18 juni 1910 fogade övergångsbestämmelser medgivits,

att sådan tjänsteman under vissa förutsättningar må i avseende a

beloppet av den fasta ingångsavlöningen räkna sig till godo vad som

överskjuter åtta år av tid, varunder lian med eller utan ersättning

effektivt tjänstgjort vid tullvei’ket. Vidare är genom särskilda dels av

Kungl. Maj :t dels av generaltullstyrelsen meddelade föreskrifter stadgat,

att i vissa fall dagavlöniugen till extra ordinarie tjänstemän vid tullverket,

vilka effektivt tjänstgjort under viss minimitid, skall utgå med

angivna förhöjda belopp (jämför kungl. brev till generaltullstyrelsen den

23 december 1918, Svensk författningssamling nr 1,101). Avlöningsförhöjning

till tjänstemän vid tullverket har sålunda i vissa fall gjorts

beroende av längden av fullgjord effektiv tjänstgöring; dock lärer därvid,

jämlikt kungl. kungörelsen den 4 juli 1913, icke böra föras vederbörande

till last tid, varunder han åtnjutit ledighet för fullgörande

av värnplikt.

I en till kungl. generaltullstyrelsen ställd, den 28 maj 1918 dagtecknad

skrivelse, som av styrelsen överlämnats till löneregleringskommitten,

har tullförvaltaren i Skellefteå anfört, att extra ordinäre

vaktmästaren vid därvarande tullbevakning Gustaf Lundgren, som den

10, augusti 1903 antagits i tullverkets tjänst, under åren 1904-—-1917

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Majds proposition Nr 365.

varit i tjänstgöring inom tullkammarens distrikt dels inkallad dels förordnad

under en sammanlagd tid av 3 år 10 månader samt åren 1915—

1917 tjänstgjort vid tullbevakning^! i Haparanda sammanlagt 6 månader

13 dagar, vadan hans sammanlagda tjänstetid i tullverket utgjorde 4

år 4 månader 13 dagar. Åren 1905—1907 hade Lundgren fullgjort

sin värnplikt under tillhopa 172 dagar eller 5 månader 22 dagar; år

1912 hade han varit försöksmobiliserad 15 dagar och år 1914 mobiliserad

73 dagar eller tillhopa 2 månader 28 dagar. Därest Lundggens hela

militära tjänstgöringstid, 8 månader 20 dagar, vilken tjänstgöring enligt

företedd mönstringsbok blivit av Lundgren med gott vitsord fullgjord,

finge honom tillgodoräknas såsom effektiv tjänstgöring, skulle han enligt

givna bestämmelser vara berättigad att vid inkallelse bekomma dagavlöning

med visst förhöjt belopp. Tullförvaltaren anhölle därför, att

generaltullstyrelsen måtte avgöra, huruvida ovanberörda tider för militär

tjänst vid mobilisering (inge medräknas såsom effektiv tjänstgöring och

tillgodoräknas Lundgren vid bestämmande av dagavlöningens storlek.

Då den i förevarande framställning omförmälda militärtjänst vid

mobilisering’ torde utgöras av sådan tjänstgöring, som ålegat vederbörande

dels jämlikt ovanberörda lag den 0 juni 1912 om vissa vapenövningar

under senare hälften av år 1912 eller förra hälften av år 1913

dels oek på grund av inkallelse enligt § 28 värnpliktslagen, vill det

synas löneregleringskommittén som om Lundgren redan enligt nu

gällande bestämmelser skulle vara berättigad att för erhållande av förhöjd

dagavlöning räkna sig sagda militära ''tjänstgöring till godo.

Vidare har extra ordinarie kammarskrivaren i tullverket R. N.

Hagberg i skrivelse till Konungen den 29 oktober 1914 anfört, att Hagberg

med anledning av chefens för kungl. lantförsvarsdepartementet

upprop till Sveriges värnpliktiga anmält sig till den reservbefälskurs,

som korame att anordnas vid infanteriet; och anhölle Hagberg, att den

tid, som åtginge för deltagande i denna reservbefälskurs, måtte honom

tillgodoräknas såsom effektiv tjänstgöring i tullverket.

Över denna framställning hava underdåniga utlåtanden avgivits

av generaltullstyrelsen den 16 november 1914 och av statskontoret den

28 december 1914, därvid generaltullstyrelsen tillstyrkt bifall till framställningen

och statskontoret förklarat sig för sin del ej hava något att

erinra mot att den tid, varunder sökanden deltoge uti ifrågavarande

reservbefälskurs, finge med avseende å hans avlöning från tullverket

betraktas som om han under samma tid varit jämlikt stadgandena i

gällande värnpliktslag till tjänstgöring inkallad.

Genom nådigt beslut den 12 februari 1915 bär ärendet i denna

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 365. 23

de! överlämnats till löneregleringskommittén för att tagas i övervägande

vid det den 31 december 1914 kommittén lämnade uppdrag att verkställa

utredning och avgiva förslag i frågor av dylik beskaffenhet.

I skrivelse till generaltullstyrelsen den 10 april 1918, vilken skrivelse

av styrelsen överlämnats till löneregleringskommittén, har extra

ordinarie. tullvaktmästaren Carl Albin Ringstehn anhållit, att han, som

antagits i tullverkets tjänst den 27 januari 1913, måtte få i fråga om

rätt till förhöjning av dagavlöningen tillgodoräkna sig den tid, han efter

sistberörda tidpunkt kvarstått i stam anställning vid skånska husarregementet.

Tullförvaltaren i Hälsingborg har i yttrande den 19 april 1918

anfört, att Ringstehn, som vore född den 17 februari 1889, varit vid

skånska husarregementet stamanställd under fyra år från och med den

1 november 1909 och erhållit avsked från regementet den 20 oktober

1913 samt att han till den 19 april 1918 effektivt tjänstgjort i tullverket

4 år 2 månader 28 dagar.

Hos generaltullstyrelsen har vidare extra ordinarie kammarskrivaren

Ake Norelius gjort en liknande framställning, dagtecknad den 28 mars

1918 och sedermera av styrelsen överlämnad till löneregleringskommittén.

Av berörda framställning och ett däröver den 15 april 1918 avgivet

utlåtande av tullförvaltaren i Norrköping framgår, att Norelius är född

den 13 juni 1890 och antagits i tullverkets tjänst den 28 oktober 1909,

att han den 2 juni 1909 erhöll anställning såsom reservofficersvolontär

vid första livgrenadierregementet och den 3 juni 1911 avsked från

regementet, samt att han under tiden från och med den 15 juni 1909

till och med år 1915 fullgjort militär tjänstgöring — offieersvolontärrekrytskola,

oificersvolontärskola, tjänstgöring enligt § 9 i kungörelsen

den 29 januari 1909 angående sättet för officers- och reservofficersvolontärers

antagning och utbildning ävensom fyra repetitionsövningar

under tillhopa omkring 515 dagar; och har Norelius anhållit att av

(len militära tjänstgöring, som faller efter hans antagande i tullverkets

tjänst, få för erhållande av förhöjd dagavlöning tillgodoräkna sig den

enligt värnpliktslagen den 14 juni 1901 stadgade tiden av 240 dagar.

Genom nådig remiss den 27 december 1918 har till löneregleringskommittén

för att tagas i övervägande i annat sammanhang — nämligen

vid fullgörandet av det kommittén den 16 september''1918 lämnade

uppdrag att verkställa utredning rörande rätt för statsanställda

personer att lör åtnjutande av ålderstillägg tillgodoräkna sig viss annan

verksamhet i statens tjänst — överlämnats ett ärende, för vilket kommittén

tillåter sig här redogöra, då nämligen även i detta ärende är

Iråga om rätt för civila befattningshavare att för erhållande av löne
-

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kung!. Maj:ts proposition Nr 365-

förhöjning tillgodoräkna sig tid, varunder viss militär tjänstgöring fullgjorts.

I en till chefen för lantförsvarsdepartementet avlåten skrivelse den

21 maj 1918 har t. f. chefen för civildepartementet anfört, hurusom

socialstyrelsen i skrivelse den 6 december 1917 hemställt, att Kungl.

Maj:t måtte förklara, bland andra, yrkesinspektörsassistenten Gustaf

Joachim Boltenstern och underinspektören Nils Wiklund berättigade att

från och med år 1918 åtnjuta med deras tjänster förenade första ålderstillägget

till lönen. Av handlingarna i ärendet samt i övrigt tillgängliga

upplysningar framginge, att Boltenstern och Wiklund vant på grund

av dem såsom anställda i kungl. flottans reserv åliggande tjänstgöringhindrade

att uppehålla sina befattningar, Boltenstern under 2 år 3 Va

månader och Wiklund under 1 är 4 månader 10 dagar. Sedan Kungl.

Maj:t vid underdånig föredragning den 8 februari 1918 funnit Boltenstern

och Wiklund icke med då gällande bestämmelser kunna tillerkännas

ålderstillägg för år 1918, finge t. f. chefen för civildepartementet anhålla,

att chefen för lantförsvarsdepartementet ville, efter hörande av vederbörande

militära myndigheter, taga i övervägande, huruvida åtgärder

borde vidtagas för att den genom kungörelsen den 4 juli 1913 civil

befattningshavare medgivna rätt att för avlönings förhöj ning tillgodoräkna

sig tid, varunder tjänstledighet åtnjutits för fullgörande av värnplikt,

måtte utsträckas till att gälla även tjänstgöring på grund av gällande

reservbefälsförordningar.

I ärendet avgavs den 6 november 1918 gemensamt underdånigt

utlåtande av arméförvaltningens civila departement och marinförvaltningen,

vilken sistnämnda myndighet infordrat yttranden från stationsbefälhavarna

vid flottans stationer i Stockholm och Karlskrona samt

från chefen för kustartilleriet. 1 berörda underdåniga utlåtande anförde

ämbetsverken, att då fall, liknande de i de remitterade handlingarna

omförmäld a, kunde menligt inverka på rekryteringen av arméns och

flottans reservpersonal, en sådan ändring av innehållet i kungörelsen

den 4 juli 1913 syntes vara av behovet påkallad, att den genom nämnda

kungörelse medgivna rätt för civil befattningshavare att för avlöningsförhöjning

tillgodoräkna sig tid, varunder tjänstledighet åtnjutits för

fullgörande av värnplikt, bleve utsträckt att gälla även tjänstgöring på

grund av gällande reservbefälsförordningar; och hölle ämbetsverken jämväl

före, att en ändring av författningen ej borde inskränkas härtill,

utan torde stadgas, att sådan rätt skulle gälla i fråga om ej blott tjänstgöring

jämlikt gällande reservbefälsförordningar, det vill säga för officerare,

utan all tjänstgöring på grund av anställning i reserven, således

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition Nr 365. 25

jämväl för underofficerare och civilmilitär personal. — De i ärendet infordrade

yttrandena överlämnades till chefen för civildepartementet med

skrivelse "den 17 december 1918 från chefen för lantförsvarsdepartoinentet,

som därvid förklarade sig för egen del icke hava något att

erinra mot utfärdande av bestämmelser i det uti skrivelsen den 21 maj

1918 angivna syfte.

Slutligen vill löneregleringskommittén erinra, att frågan om rätt

för civil befattningshavare att för avlöningsförhöjning tillgodoräkna sig

tid, varunder ledighet åtnjutits för annan militär tjänstgöring än fullgörande

av värnplikt, varit föremål för behandling av kommuni kationsverkens

lönekommitté, som i sitt den 20 februari 19 i 9 avgivna betänkande

(sid. 106) anfört, att, liksom tiden för fullgörande av värnplikt icke

skulle föras tjänsteman till last vid beräknandet av tjänstetidens längd,

så ej heller borde vara förhållandet med avseende å annan militär tjänstgöring,

som enligt lag och författning ålegat honom, exempelvis tjänstgöring

till rikets försvar samt deltagande i kurs lör utbildning av reserv - eller landstormsbefäl, då sådant icke skett frivilligt. I enlighet med

kommitténs hemställan och Kungl. Maj:ts i ärendet avlåtna proposition

har ock i 10 § 3 mom. av avlöningsreglementet för tjänstemän vid

postverket, telegrafverket, statens järnvägar och statens vattenfallsverk

den 19 juni 1919 (svensk författningssamling nr 343) stadgats, att såsom

villkor för tjänstemans uppflyttning till högre löneklass skall gälla,

bland annat, ''att han under minst fyra femtedelar av den tjänstetid,

som erfordras för vinnande av uppflyttning, skall hava bestritt sin egen

eller på grund av förordnande annan statens tjänst eller fullgjort annat

offentligt uppdrag, dock att härvid icke skall töras honom till last den

tid, han åtnjutit semester eller annan tjänstledighet med oavkortad lön

eller ledighet för fullgörande av honom åliggande militär tjänstgöring''.

Efter vad löneregleringskommittén i det föregående uttalat, synes

det kommittén, s< mi om de i kungörelsen den 4 juli 1913 givna bestämmelserna

skulle kunna äga tillämpning icke blott på de övningar, varom

stadgas i § 27 och § 36 mom. 1 värnpliktslagen, utan även på den

särskilda tjänstgöring, som kan ifrågakomma på grund av inkallelse

jämlikt § 28 och § 36 mom. 2 i nämnda lag (tjänstgöring till rikets

eller till'' hemorb ns försvar m. m.), liksom ock pa sådant slags tjänstgöring,

som föreskrivits i förut omförmälda särskilda lagar den 6 juni

1912, den 25 maj 1915 och den 21 juni 1916. De framställningar, för

vilka i det föregående redogjorts, synas emellertid ådagalägga, att det

genom kungörelsen den 4 juli 1913 lämnade medgivandet bör utsträckas

till att gälla även andra fall av militär tjänstgöring än de ovan nämnda.

Bihang till riksdagens ''protokoll 1920. 1 samt. 308 höft. (År 365.) 4

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition Nr 365.

Till närmare belysande av detta spörsmål torde löneregleringskommittén

få erinra, hurusom numera beträffande rätt till avlöningstörhöjning

(ålderstillägg) för ordinarie befattningshavare inom den civila

statsförvaltningen allmänt gäller det villkoret, bland andra, att befattningshavaren

skall hava under viss del av den tjänstetid, som erfordras

för vinnande av dylik förhöjning, bestritt sin egen eller på grund av

förordnande annan statens tjänst eller fullgjort, annat offentligt uppdrag,

dock att härvid icke skall föras honom till last den tid, lian åtnjutit

semester in. in. (jfr nyss åberopade 10 § 3 mom. i det nya avlöningsreglementet

för tjänstemän vid postverket m. fl.). Med hänsyn till detta

stadgande, varigenom sålunda är fastslaget, att förordnande å annan

statstjänst ävensom fullgörande av annat offentligt uppdrag skall i frågaom

rätt till avlöningsförhöjning (ålderstillägg) anses likvärdigt med

tjänstgöring å den egna tjänsten, kan det ifrågasättas, huruvida icke i

de visserligen fåtaliga fall, då beställningshavare vare sig ä aktiv stat

vid armén eller vid flottans eller kustartilleriets stam — officerare, underofficerare

och manskap ävensom civilmilitära beställningshavare — tillika

innehar ordinarie civil befattning, för vilken stadgande av nyss angivet

innehåll är gällande, sådan befattningshavare utan vidare är berättigad

att för erhållande av avlöningsförhöjning (ålderstillägg) å den civila

befattningen tillgodoräkna sig tid, varunder han från densamma åtnjutit

ledighet för bestridande av sin beställning vid försvarsväsendet. Detsamma

torde även gälla i sådana fall, då innehavare av beställning ä

arméns eller marinens reservstater eller i arméns eller marinens reserver

jämsides innehar ordinarie civil befattning, å vilken sådant stadgande,

som ovan nämnts, äger tillämpning.

Men om detta är förhållandet berättande rätt till avlöningsförhöjning

(ålderstillägg) vid ordinarie civila befattningar — och i varje fall

torde en dylik tillämpning av berörda föreskrifter icke strida mot deras

syfte — synes följdriktigheten fordra, att enahanda medgivande lämnas

i fråga om rätt att erhålla förhöjd avlöning å extra civila befattningar.

I det förut omförmälda ärendet rörande rätt till förhöjd dagavlöning

lör e. o. kammarskrivaren Norelius omförmäles ett särskilt slag av

militär tjänstgöring, nämligen sådan, som vederbörande haft att fullgöra

på grund av anställning såsom reservofficersvolontär. Under erinran

att i sammanhang med genomförandet av 1914 års härordning de å

truppförbandens stater förut upptagna officers- och reservofficersvoiontärbeställningarna

indragit-s, vill kommittén uttala, att enligt kommitténs

mening intet torde vara att erinra mot att tjänstgöring å dvlik volontärs
-

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Maj:ts proposition Nr 365.

beställning får, liksom annan förut nämnd militär tjänstgöring, i förevarande

avseende räkuas vederbörande till godo.

I det föregående torde hava angivits flertalet slag av militär tjänstgöring,

som kan obligatoriskt åligga civil befattningshavare vare sig i

hans egenskap av värnpliktig eller på grund av anställning vid försvarsväsendet.

I överensstämmelse med vad som numera blivit stadgat i

det nya avlöningsreglementet för tjänstemän vid postverket, telegrafverket,

staten sjärnvägar och statens vattenfallsverk, anser löneregleringskommittén,

att jämväl inom övriga grenar av deu civila förvaltningen

bör beträffande såväl ordinarie som extra befattningshavare gälla, att

befattningshavaren icke skall i fråga om rätt till avlöningsförhojning

töras till last tid, varunder lian åtnjutit ledighet för fullgörande av vare

nig värnplikt eller annan honom åliggande militär tjänstgöring.

Kommittén förutsätter därvid, att under uttrycket ''militär tjänstgöring''

kan inbegripas även sådan tjänstgöring vid försvarsväsendet.

som åligger civilmilitär personal. I eu av de förut omförmälda framställningarna,

nämligen beträffande yrkesinspektörsassistenten Bol tens tern.

synes ett dylikt fall föreligga, i det att enligt tillgängliga uppgifter den

tjänstgöring, som denne haft att fullgöra i flottans reserv synes hava

ålegat honom såsom mariningenjör av första graden i nämnda reserv.

Något mera tveksamt ställer sig förevarande spörsmål, då fråga

ar om militär tjänstgöring, som icke är av obligatorisk natur, såsom

deltagande i frivilliga reservbefälskurser o. d. Principiellt sett kunna

givetvis erinringar göras mot att djdik tjänstgöring får i fråga om

avlöningsförhojning räknas den tjänstledige till godo. Dock kunna i

särskilda fäll förhållandena påtagligen vara sådana — och detta synes

vara händelsen i det förut omförmälda ärendet rörande e. o. kammarskrivaren

R. N. Hagberg — att starka billighetsskäl tala för att jämväl

frivillig militär tjänstgöring får i fråga om avlöningsförhojning tillgodoräknas

vederbörande. Några allmänna regler i detta hänseende torde

dock näppeligen kunna uppställas, utan synes det kommittén lämpligast,

att spörsmål av nu angiven art få i förekommande fall bliva föremål

för särskild prövning.

Under åberopande av vad sålunda anförts, hemställer löneregleringskommittén

om avlåtande till riksdagen av framställning i syfte att det

genom riksdagens skrivelse den 29 maj 1913 (nr 148) lämnade medgivande

angående rätt för vissa befattningshavare att för avlöningsförhöjning

tillgodoräkna sig tid, varunder tjänstledighet åtnjutits för

fullgörande av värnplikt, måtte på det sätt utvidgas, att riksdagen

medgiver,

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Jt/utM Lc. nitid.''

e.hefrn.

Liöneregle
irujskotnmii
tfn.

Kungi. Maj:ts proposition Nr 365.

att i alla de fall, där för civil ordinarie befattningshavare avlöningslörhöjning

må äga rum efter viss tids tjänstgöring, honom icke må

föras till last tid, varunder han åtnjutit ledighet för fullgörande av

honom åliggande militär tjänstgöring.

Vid bifall därtill torde höra av Eders Kung]. Maj:t förordnas, att

jämväl i fråga om civila extra befattningshavare motsvarande bestämmelse

skall vara gällande.»

Då löneregleringskommittens ifrågavarande förslag synes mig överensstämma

med rättvisa och billighet, anser jag mig höra tillstyrka detsamma.

Till frågan om motsvarande bestämmelser för extra befattningshavare

torde jag få senare återkomma.

I sitt nyssnämnda betänkande anför därefter kommittén följande

beträffande frågan om

4. Beräkning av tjänstetid för rätt till pension.

>d särskilda propositioner (nr 272 och 332) till 1918 ars lagtima

riksdag förelädes riksdagen dels förslag till lagar om ändrad lydelse av

17 § i lagen den 11 oktober 1907 angående civila tjänstinnehavares

rätt till pension och 2 § i lagen den 4 juli 1910 angående rätt till

pension för tjänstemän vid statens järnvägar dels ock förslag till kungörelse

angående ändrad lydelse av § 7 punkt 9:o i avlöningsreglementet

för tjänstemän vid telegrafverket den 11 oktober 1907. De ifrågasatta

ändringarna inneburo, att vid tjänstårsberäkning för erhållande av pension

enligt nämnda lagar och reglemente avdrag icke skulle göras för

tid, under vilken ledighet från tjänsten ägt rum för fullgörande av värnplikt.

Riksdagen, som förutsatte, att i värnplikt inbegrepes jämväl

tjänstgöring enligt § 28 värnpliktslagen eller s. k. krigstjänstgöring.

fann vid sådant förhållande icke något att erinra mot framställningarna

och biföll för den skull de framlagda ändringsförslagen (riksdagens

skrivelser den 22 maj 1918 nr 233 och 234). Lagar och kungörelse,

upptagande de beslutade ändringarna, utfärdades sedermera den 6 och

28 juni 1918 (svensk författningssamling nr 477, 483 och 490).

Redan dessförinnan hade i de reglementen, som den 29 juni 1917

utfärdades för statens järnvägars pensionskassa för pensionering av icke

ordinarie personal, för telegrafverkets pensionskassa för pensionering''

av verkstads-, förråds- och linjearbetare samt för statens vatten fallsverks

pensionskassa för pensionering av icke ordinarie personal (svensk för
-

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kungl. Maj:ts proposition Nr 365.

fattningssamling ur 441—443), intagits bestämmelser därom, att vid

tjänstårsb''''rakning för erhållande av pension enligt nämnda reglementen

avdrag ej finge ske för den tid, varunder befattningshavaren för fullgörande

av värnplikt varit hindrad att tjänstgöra.

Av enahanda skäl, som i det föregående anförts beträffande beräkning

av tjänstetid för rätt till avlöningsförhöjning (ålderstillägg), kali

det ifrågasättas, huruvida icke i nu angivna lagar och författningar sådan

ändring borde komma till stånd, att vid tjänstårsberäkning avdrag icke

finge ske vare sig för ledighet, som åtnjutits för fullgörande av värnplikt,

eller för ledighet, som betingats av annan vederbörande befattningshavare

åliggande militär tjänstgöring. Då emellertid fråga för

närvarande föreligger om en fullständig omläggning av det statliga

pensionsväsendet och en ändring i nyssberörda riktning torde, såvitt

angår rätt till pension, vara av mindre betydelse än i fråga om rätt till

avlöningsförhöjning (ålderstillägg), har det synts kommittén, som om

den angivna ändringen i stadgandena angående rätt till pension skulle

kunna tills vidare''anstå, i den mån ej särskild anledning må föreligga

att i större eller mindre omfattning upptaga detta spörsmål till behandling.

»

Mot vad löneregleringskommittén sålunda yttrat har jag icke något

att erinra; och tillstyrker jag förty, att den angivna ändringen i stadgandena

angående rätt till pension får tills vidare anstå.

Kommittén yttrar sig slutligen på följande sätt beträffande fragan om

5. Avlöningsförhållanden under ledighet för Juli görande av värnplikt.

»Krigets utbrott är 1914 och därav betingade åtgärder till tryggande

av rikets försvar föranledde utfärdande av åtskilliga föreskrifter till ordnande

av avlöningsförhållandena för sådana civila befattningshavare, som

av tjänstgöring till rikets försvar hindrades att sköta sin befattning.

Sålunda förordnades genom kungörelse den 28 augusti 1914 (svensk

författningssamling nr 167), att i fråga om avlöning åt civil, ordinarie

eller extra befattningshavare, som av tjänstgöring till rikets försvar vore

hindrad att sköta sin befattning, samt åt sådan befattningshavares vikarn*

skulle, där ej för vissa befattningshavare särskild föreskrift i ämnet

meddelades, för tiden från och med den 1 augusti 1914 tills vidare gälla

följande:

De par tern

rh ef er»

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition Nr 365.

att innehavare av civil ordinarie befattning eller den, som förordnats

att uppehålla sådan befattning mot åtnjutande av de med densamma

förenade avlöningsförmåner, icke må förpliktas att under ledigheten

av sin avlöning avstå större del, än som skolat frångå honom,

därest han av sjukdom varit förhindrad att förrätta befattningen; dock

att, där befattningshavare enligt gällande bestämmelser äger under sjukdom

uppbära full avlöning, han skall vara skyldig att under ledighet,

varom här är fråga, avstå tjänstgöringspenningarna jämte, i förekommande

fall, därmed jämförliga avlöningsförmåner;

att vad nu sagts skall äga motsvarande tillämpning beträffande

annan civil befattningshavare, därvid iakttages att, såvida ej annorlunda

blivit särskilt stadgat, eu tredjedel av sådan befattningshavare tillkommande

arvode skall anses motsvara tjänstgö ringspenningar; samt

att vikarie för befattningshavare, som av ifrågavarande anledningar

hindrad att sköta sin befattning, må åtnjuta ersättning enligt samma

grunder, som gälla beträffande vikarie för befattningshavare, vilken klav

sjukdom hindrad att tjänstgöra.

Vidare blev genom annan kungörelse samma dag (svensk författningssamling

nr 168), med tillämpning för tiden från och med den 1

augusti 1914 tills vidare, förordna!, att vid allmänt läroverk anställd

extra ordinarie lärare, som av tjänstgöring till rikets försvar vore hindrad

att sköta sin befattning, skulle under ledigheten äga uppbära två tredjedelar

av det honom enligt gällande bestämmelser eljest tillkommande

arvode.

Genom kungörelse den 18 september 1914 (svensk författningssamling

nr 219) fann sedermera Kungl. Magt gott förklara, att de genom

förberörda kungörelse den 28 augusti 1914 (nr 167) meddelade bestämmelser

icke skulle gälla sådan civil befattningshavare, som tillika vore

officer eller underofficer i aktiv tjänst ej heller, under tid, då han åtujöte

krigsavlöning, den, som tillika vore officer eller underofficer i

reserv; utan skulle fråga om avlöning åt nu nämnd befattningshavare

i hans civila befattning samt beträffande ersättning åt vikarie för honom

i varje särskilt fall underställas Kungl. Maj:ts prövning.

Ytterligare blev genom kungörcdse den 26 november 1914 (svensk

författningssamling nr 377) dels förklarat, att de i kungörelserna den

28 augusti och den 18 september 1914 meddelade stadgandena om

avlöning åt civil, ordinarie eller extra befattningshavare, som av

tjänstgöring till rikets försvar vore hindrad att sköta sin befattning,

samt åt sådan befattningshavares vikarie ägde tillämpning jämväl där

befattningshavare enligt § 28 värnpliktslagen inkallats till deltagande i

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Kungl. Maj:ts /Proposition Nr 365.

sådan kurs för utbildning av reservbefäl vid infanteriet och vr ängen, som

jämlikt nådigt brev den 13 oktober 1914 anordnats eller framdeles kunde

komma att anordnas, dels ock förordnat, att samma stadganden skulle

äga motsvarande tillämpning, där befattningshavare deltoge i sådan utbildningskurs

för landstormsbefäl, som anordnats eller kunde komma att

anordnas enligt nådigt brev den 6 november 1914.

Genom särskilda kungörelser den 2 juli 1915 (nr 296) och den

28 januari 1916 (nr 254) bär vidare förordnats, att de i nådiga kungörelsen

den 28 augusti 1914 meddelade stadgandena om avlöning åt

civil ordinarie eller extra befattningshavare, som av tjänstgöring till

rikets försvar är hindrad att sköta sin besättning'', samt åt sådan befattningshavares

vikarie skola äga motsvarande tillämpning, såväl där

befattningshavare på grund av lagen den 25 maj 1915 om skyldighet

för vissa värnpliktiga att under år 1915 undergå landstormsbefälsutbildning

deltager i landstormsbefälsövning, som oek där befattningshavare frivilligt

deltagit i sådan landstormsbefälsövning, som avses i nämnda lag.

* Särskilda föreskrifter i förevarande avseende hava såsom ock i

kungörelsen den 28 augusti 1914 (nr 167) var förutsatt, meddelats rörande

åtskilliga grupper av personal, bland annat vissa arbetare vid

statens järnvägar, vid telegrafverket och vid statens vattenfallsverk

fkungl. brev den 23 oktober 1914, den 7 och 21 december 1917 samt

den 25 januari 1918).

Samtliga de bestämmelser, som ovan omförmälts, avse ordnande

av avlöningsförhållandena för civil befattningshavare uuder ledighet antingen

för tjänstgöring till rikets försvar eller för deltagande i vissa

särskilt anordnade utbilduingskurser och övningar. Det skulle kunna

ifrågasättas, huruvida icke dessa bestämmelser borde i någon mån jämkas

och kompletteras. Sålunda vill det synas, som om stadgandena i

kungörelsen den 28 augusti 1914 (nr 167) borde vinna tillämpning

även på sådana kaderövningar vid landstormen, som omförmälas i lagen

den 21 juni 1916 (nr 203), liksom ock vid frivilligt deltagande i särskilt

anordnade reservbefälskurser. 1 sistberörda hänseende torde här böra

erinras, att e. o. kammarskrivaren R. N. Hagberg i sin förut omnämnda

skrivelse den 29 oktober 1914 jämväl anhållit att för den tid, varunder

han deltagit i reservbefälskurs vid infanteriet, få uppbära två tredjedelar

av sin avlöning. — Vidare torde de genom kungörelsen den 18 september

1914 (nr 219) meddelade bestämmelserna om undantag från

stadgandena i kungörelsen den 28 augusti 1914 (nr 167) lämpligen böra

vinna tillämpning jämväl å sådan civil befattningshavare, som tillika

innehar beställning på reservstat.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition Nr 365.

Kommittén anser det emellertid tvivelaktigt, huruvida under numera

inträdda förhållanden dessa och dylika detaljspörsmål böra fristående

för sig upptagas till avgörande.

En fråga av mera aktuell innebörd, vilken kommittén fördenskull

funnit sig böra något närmare skärskåda, är den huruvida allmänna bestämmelser

böra meddelas angående avlöningsförhållandena för civil befattningshavare

under ledighet för fullgörande av den honom enligt gällande

författningar åliggande värnpliktstjänstgöring i fredstid.

Under sådan tjänstgöring äger värnpliktig i denna sin egenskap

åtnjuta dels penningbidrag, vilket utgår med 50 öre om dagen under

tjänstgöring i linjen (första tjänstgöring och repetitionsövning) och med

1 krona om dagen under reservtruppövning och landstormsövning, dels

ock i vissa fall, nämligen då värnpliktig tjänstgör såsom underbefäl, ett

särskilt penningtillskott, vilket såsom regel utgör 25 öre, undantagsvis

50 öre om dagen. Härutöver kunna värnpliktigs hustru och barn under

vissa förutsättningar komma i åtnjutande av understöd (familjeunderstöd)

enligt därom gällande särskilda bestämmelser (svensk författningssamling

nr 84 och 85 år 1912, nr 267 år 1914, nr 136 och 598 år 1916, nr

547 år 1917 samt nr 59 och 550 år 1918).

I fråga åter om avlöning, som under värnpliktigs tjänstgöring i

fredstid kan tillkomma civil befattningshavare å hans civila befattning,

torde kommittén, vad först ordinarie befattningshavare angår, få erinra

om följande.

Bland de avlöningsvillkor, som gälla lör ordinarie befattningshavare

vid olika verk och inrättningar, förekommer allmänt ett stadgande

av ungefärligt innehåll, att den, som av sjukdom hindras att förrätta

sin befattning, äger uppbära hela lönen jämte ortstil lägget eller i fall,

där avlöningen utgöres av arvode, den del därav, vilken icke anses såsom

tjänstgöringspenningar, men att den, som eljest undfår ledighet,

såsom för svag hälsas vårdande, enskilda angelägenheter, tjänstgöring

hos riksdagen, dess utskott eller revisorer eller andra särskilda uppdrag,

eller i behörig ordning avstänges från tjänstgöring eller av annan anledning

är lagligen förhindrad att sköta befattningen, kan förpliktas att

under ledigheten utöver sina tjänstgöringspenningar avstå så mycket av

lönen eller ortstillägget eller av arvodet, som för befattningens uppehållande

erfordras eller eljest prövas skäligt. Då ledighet för fullgörande

av värnpliktstjänstgöring i fredstid givetvis faller under det senare ledet

i nu återgivna stadgande, är det sålunda i allmänhet beroende på vederbörande

myndighets prövning, huruvida och i vilken utsträckning den

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kung}. Maj:ts proposition Nr 365. _ 33

ledige i dylika fall skall avstå annan avlöning än tjänstgöringspenningarna.

I det nya avlöningsreglementet för tjänstemän vid postverket,

telegrafverket, statens järnvägar och statens vattenfallsverk är motsvarande

bestämmelse (18 §) sålunda avfattad, att den ledige skall av

sin lön avstå ett belopp motsvarande det i 17 § 1 mom. (för fall av

styrkt sjukdom) angivna tjänstledighetsavdrag, samt att han kan förpliktas

att av avlöningen ytterligare avstå vad med hänsyn till omständigheterna

prövas skäligt.

Statskontoret har i utlåtande den 15 februari 1912 (se prop. nr

98 år 1913) hemställt till Kungl. Maj:ts beprövande, huruvida det

ej borde anses klokt och rättvist, att åtgärder vidtoges för att vederbörande

måtte under fullgörande av värnplikt icke behöva av sina avlöningsförmåner

avstå mer än som ägde rum under tjänstledighet på

grund av styrkt sjukdom, således i de flesta fall endast tjänstgöringspenningar.

Under framhållande att de fall, varå ett sådant medgivande

skulle få tillämpning, utan tvivel bleve ganska få och att därför frågan

ur kostnadssynpunkt syntes vara av helt ringa betydelse för statsverket,

hemställde statskontoret förty, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen

medgiva, att i statens tjänst anställd person må under tjänstledighet, som

åtnjutes för fullgörande av värnplikt, behålla så stor del av sin avlöning,

som han enligt gällande bestämmelser äger uppbära under tjänstledighet

på grund av styrkt sjukdom. Någon framställning i sådant syfte har

emellertid icke blivit riksdagen förelagd.

1 fråga om icke-ordinarie personal äro, såvitt löneregleringskommittén

har sig bekant, några allmänna bestämmelser icke meddelade,

som kunna berättiga dylik personal att under värnpliktstjänstgöring i

fredstid behålla någon del av sin avlöning. Vissa framställningar i

denna riktning hava emellertid kommit löneregleringskommittén tillhanda.

Sålunda har i en till generaltullstyrelsen ställd, den 28 september

1917 dagtecknad skrivelse, som av styrelsen överlämnats till kommittén,

Sveriges tull mannaförenings centralstyrelse hemställt, att generaltullstyrelsen

måtte ho3 Kungl. Maj:t utverka rätt för e. o. tulltjänsteman

av lägre grad att under reservtrupps- och landstormsövningar erhålla

två tredjedelar av till dem under tjänstgöring i tullverket utgående dagavlöning.

Vidare hava i skrivelse till generaltullstyrelsen den 6 augusti

1918 e. o. tullvaktmästarna i Göteborg K. A. F. Johansson, B. Thorsell,

A. G. Gustafsson och C. M. Svensson anhållit att till dem, som vant

inkallade till landstormsövning under sju dagar och under denna tid

icke kommit i åtnjutande av dagtraktamenten från tullverket, måtte utBifläng

till riksdagens protokoll 1920. 1 sand. SOS höft. (Nr 365.) •">

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts proposition Nr 365.

betalas nämnda traktamenten, eller, om detta icke vunne generaltullstyrelsens

bifall, två tredjedelar därav. Ifrågavarande framställning,

över vilken yttrande avgivits av Göteborgs tullbevakningsinspektion, har

av generaltullstyrelsen överlämnats till löneregleringskominittén.

Slutligen bar järnvägsstyrelsen i skrivelse till Konungen den 30

november 1916 anfört, hurusom i en till järnvägsstyrelsen inkommen,

vid dess skrivelse fogad skrift styrelsen för svenska järnvägsmannaförbundet

gjort framställning i syfte att icke-ordinarie befattningshavare,

som innehade fast anställning vid statens järnvägar, måtte bliva berättigad

att under den tid, vederbörande av tjänstgöring för sin utbildning såsom

värnpliktig vore förhindrad att sköta sin befattning, åtnjuta halv avlöning

från statens järnvägar. Då styrelsen saknade befogenhet att bevilja

en sådan förmån, samt då för övrigt frågans avgörande syntes hava

betydelse för statsinstitutioner i allmänhet och särskilt för de afifärsdrivande

verken, för ordnande av vilkas avlöningsförhållanden efter likformiga

grunder utredning för det dåvarande verkställdes av en särskild

kommission, hade styrelsen ansett sig böra hänskjuta detta ärende till

Kungl. Majt:s prövning.

Järnvägsmannaförbundets styrelse hade huvudsakligen stött sin

framställning därpå, att genom den nya värnpliktslagen övningstiden

för vapenföra värnpliktiga blivit betydligt utsträckt, i det att dylik

värnpliktig enligt § 27 i lagen vore skyldig att fullgöra, förutom första

årets tjänstgöring, jämväl repetitionsövningar under flera därpå följande

år i viss omfattning samt att denna omständighet givetvis förde med

sig, att för många av de värnpliktiga, som innan utbildningstiden gått

till ända hunnit bilda familj, under repetitionsövningarna uppstode svårigheter

att försörja hustru och barn, för vilkas underhåll de av statsmedel

under vissa förutsättningar utgående understödsbelopp icke vore tillräckliga.

Förbundsstyrelsen hade tillika framhållit, hurusom enligt nu

gällande, av järnvägsstyrelsen utfärdade bestämmelser icke-ordinarie

personal vid statens järnvägar vore skyldig att under tiden för deltagande

i värnpliktsövning avstå hela sin avlöning, men att däremot befattningshavare,

tillhörande samma personal, ägde rätt att under den tid, då han

vore av tjänstgöring till rikets försvar hindrad att sköta sin befattning,

åtnjuta halv avlöning, motsvarande för det stora flertalet av dessa befattningshavare

vad som utginge till vederbörande, därest han av sjukdom

vore förhindrad att sköta sin tjänst.

Järnvägsstyrelsen erinrade, att berörda rätt grundade sig dels på

kungörelsen den 28 augusti 1914 angående avlöning åt civil befattningshavare,

som av tjänstgöring till rikets försvar vore hindrad att sköta

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Kungl. Maj:ts proposition Nr 365.

sin befattning, och åt sådan befattningshavares vikarie, dels ock på

nådiga brevet den 23 oktober 1914 angående avlöning till viss personal

vid statens järnvägar, som av tjänstgöring till rikets försvar vore hindrad

att sköta sin befattning.

Av vad förbundsstyrelsen vidare anfört framginge, att den hyste

den uppfattningen, att dessa bestämmelser, varigenom statens understödsskyldighet

gent emot civil personal under militär tjänstgöring av viss

art blivit i princip erkänd, borde oförändrade utsträckas att avse jämväl

värnpliktigs utbildningstid.

Enligt järnvägsstyrelsens mening syntes dock på grund av de

olika omständigheter, varunder fullgörande av dessa båda arter av militär

tjänstgöring ägde rum, en skillnad böra göras i avseende å personalens

ställning i avlöningshänseende under den tid, vederbörande tjänstgjorde

för sin utbildning, och den tid, han tjänstgjorde till rikets försvar.

Beträffande den ordinarie personalen vid statens järnvägar förefunnes

redan en sådan skillnad. Enligt en av styrelsen med stöd av

§ 5 i gällande avlöningsreglemente utfärdad föreskrift vore nämligen

dylik personal under tjänstgöring för sin utbildning såsom värnpliktig

skyldig att avstå, förutom tjänstgöringspenningarna, halva lönen, under

det att samma personal genom kungörelsen den 28 augusti 1914 tillförsäkrats

rätt att under tjänstgöring till rikets försvar icke behöva

avstå större del av sin avlöning än tjänstgöringspenningarna.

Vidkommande den icke-ordinarie personalen syntes berörda skillnad

böra upprätthållas sålunda, att förmånen att under värnpliktstjänstgöring

åtnjuta halv avlöning tilldelades endast den del av ifrågavarande personal,

som på de av förbundsstyrelsen åberopade sakliga skälen för dess

framställning kunde anses vara i behov därav, nämligen de till ifrågavarande

personal hörande tjänstinnehavare, som(Fore familjeförsörjare.

På grund av det anförda finge järnvägsstyrelsen hemställa om

bemyndigande att i fråga om avlöning till icke-ordinarie personal vid

statens järnvägar under den tid, vederbörande av tjänstgöring för sin

utbildning som värnpliktig vore förhindrad att sköta sin tjänst, medgiva,

att till denna personalgrupp hörande tjänstehavare, som vore familjeförsörjare,

finge under berörda tid av sin avlöning uppbära vad som

skolat tillkomma honom, därest han av sjukdom varit förhindrad att

tjänstgöra.

Handlingarna i detta ärende överlämnades genom nådig remiss

den 3 december 1917 till löneregleringskommittén för att tagas i övervägande

vid fullgörande av ovanberörda, kommittén den 31 december

1914 lämnade uppdrag.

s. 36 Kontrollera mot PDF

36 Kung!. Maj.ts proposition Nr 365.

Löneregleringskommittén för sin del är i deuna fråga så till vida

ense med järnvägsstyrelsen, att en bestämd åtskillnad i förevarande avseende

synes kommittén böra göras mellan å ena sidan den värnpliktstjänstgöring,

som enligt gällande författningar skall fullgöras i fredstid

— således icke blott den tjänstgöring, som i värnpliktslagen omförmäles

under beteckningen värnpliktigs utbildningstid, utan även reservtruppövning,

landstormsövning m. in. — och å andra sidan den tjänstgöring,

som det på grund av särskild kallelse åligger värnpliktig att fullgöra

till rikets eller hemortens försvar in. in. Den förra tjänstgöringen är

genom värnpliktslagen eller eljest till sin omfattning bestämd, och eu

var värnpliktig har sig sålunda i regel på förhand bekant, i vilken utsträckning

densamma kommer att taga honom i anspråk; den senare

tjänstgöringen åter är av mera tillfällig och oberäknelig natur och torde

kunna antagas i allmänhet vålla den värnpliktige större avbräck i hans

borgerliga verksamhet än vad fallet är med värnpliktstjänstgöringen i

fredstid.

På dessa grunder synes det kommittén, som om anledning icke

förelåge att beträffande avlöning till civil befattningshavare, vilken fullgör

värnpliktstjänstgöring i fredstid, fastställa enahanda regler, som

gälla för det fall att dylik befattningshavare har att fullgöra tjänstgöringtill

rikets försvar. Kommittén kan sålunda icke ansluta sig till statskontorets

mening, att eu allmän bestämmelse bör komma till stånd av

innehåll, att i statens tjänst anställd person må under tjänstledighet,

som åtnjutes för fullgörande av värnplikt, behålla så stor del av sin

avlöning, som han enligt gällande bestämmelser äger uppbära under

tjänstledighet på grund av styrkt sjukdom.

Vad ordinarie befattningshavare beträffar, torde uu gällande allmänna

regler, för v^jta i det föregående redogjorts och vilka medgiva

en viss prövningsrätt i det avseende, varom nu är fråga, kunna anses

på det hela taget vara tillfyllest. Enligt kommitténs mening bör det

sålunda fortfarande som hittills i regel bliva beleende på vederbörande

myndighets prövning i de särskilda fallen, huruvida och i vilken mån

ordinarie befattningshavare, som fullgör värnpliktstjänstgöring i fredstid,

skall utöver tjänstgöringspenningarna avstå någon del av lönen (eller

ortstillägget resp. arvodet).

I fråga om icke-ordinarie befattningshavare har järnvägsstyrelsen,

vad dess personal angår, ansett den principen böra följas, att särskilda

regler i förevarande avseende borde gälla till förmån för dem, som vore

familjeförsörjare. Skulle denna princip godkännas beträffande sådan

ledighet, som föraniedes av värnpliktstjänstgöring, torde det emellertid

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Kungl. Majds proposition Nr 365.

kunna antagas, att yrkanden, och i detta fall ganska berättigade sådana,

skulle komma att framställas på att samma princip vunne tillämpning

även vid tjänstledighet av annan anledning. Såsom kommittén här förut

erinrat kunna enligt gällande bestämmelser särskilda understöd (familjeunderstöd)

i vissa fall utgå till värnpliktigs hustru och barn. Därigenom

har sålunda familjeförsörjarnas behov av ekonomiskt stöd under värnpliktstiden

blivit i viss mån beaktat. Att därutöver en liknande behovsprincip

skulle vinna tillämpning vid bestämmande av civil befattningshavares

rätt att under värnpliktstjänstgöring i fredstid åtnjuta viss del

av sin avlöning synes kommittén med hänsyn till de konsekvenser, som

därav skulle följa, icke vara att förorda.

Kommittén har dock för sin del intet att erinra mot att eu allmän

bestämmelse kommer till stånd, varigenom den icke-ordinarie personalens

avlöningsförhållanden uuder värnpliktstjänstgöring i fredstid bliva på

ett enhetligt sätt ordnade.

Enligt kungörelsen den 28 augusti 1914 (nr 167) är civil extra

befattningshavare såsom regel berättigad att vid tjänstgöring till rikets

försvar åtnjuta två tredjedelar av sin avlöning å den civila befattningen;

för vissa grupper av personal gälla dock, såsom i det föregående är

omförmält, i detta avseende avvikande regler.

Det förefaller kommittén, som om billighetens krav vore luft tillgodosedda,

därest den andel av avlöningen å den civila befattningen,

som borde utgå till befattningshavaren under värnpliktstjänstgöring i

fredstid, bestämdes till eu tredjedel av samma avlöning.

Såsom förutsättning för att en sådan förmån må tillerkännas i

statens tjänst anställd person bör givetvis gälla, att han vunnit fast

anställning i vederbörande verk eller inrättning och anses böra under

tiden för värnpliktens fullgörande bibehållas i dylik anställning. Där

detta ej är fallet utan anställningen varit av mer eller mindre tillfällig

beskaffenhet eller eljest anses böra upphöra, kan eu bestämmelse, sådan

kommittén nu velat ifrågasätta, tydligen ej äga tillämpning.

På nu anförda skäl får löneregleringskommittén hemställa, det

Eders Kungl. Maj:t täcktes föreskriva,

att i statens tjänst fast anställd civil, icke-ordinarie befattningshavare,

som av värnpliktstjänstgöring i fredstid är hindrad att sköta

sin befattning, skall, där ej för särskilda fall annorlunda stadgas, under

ledigheten äga uppbära en tredjedel av den honom å den civila befattningen

eljest tillkommande avlöning.»

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 sand. 308 höft. (Nr 365.) <>

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts proposition Nr 365.

DtPch^ntSm ^ likhet med löneregleringskommittén anser jag de regler, vilka

äro gällande beträffande ordinarie befattningshavares avlöning under

annan tjänstledighet än för sjukdom, vara till fyllest för reglering av

avlöningsförhållandena under ledighet för fullgörande av värnpliktstjänstgöring

i fredstid. Jag anser mig förty sakna anledning att föreslå

några särskilda bestämmelser i sådant avseende.

Vidkommande därefter icke-ordinarie befattningshavare äro avlöningsförhållandena

under ledighet för fullgörande av värnplikt i fredstid

alltjämt oreglerade. Ett förslag till spörsmålets lösning har nu framlagts

av löneregleringskommittén, men jag är icke ännu beredd att taga

ställning till detsamma, utan torde jag i sinom tid få tillfälle underställa

den Kung!. Maj:ts prövning.

Vad i ärendet förekommit beträffande såväl denna som de föregående

punkter i löneregleringskommitténs yttrande i anledning av riksdagens

skrivelse i förevarande ärende torde emellertid böra bringas till

riksdagens kännedom.

Departe- Under åberopande av den under punkt 3 här ovan förebragta utred
Temstänan18

i:iingen och vad jag därstädes i anledning därav anfört, får jag hemställa, att

Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen medgiva,

att i alla de fall, där för civil ordinarie befattningshavare avlöningsförhöjning

må äga rum efter viss tids tjänstgöring, honom icke

må föras till last tid, varunder han åtnjutit ledighet för fullgörande av

honom åliggande militär tjänstgöring.

Vad föredragande departementschefen sålunda och

i övrigt anfört och tillstyrkt, däri statsrådets övriga

ledamöter instämde, behagade Hans Maj:t Konungen

gilla och bifalla; och skulle till riksdagen avlåtas proposition

av den lydelse, bil. litt. . . . vid detta protokoll

utvisar.

Ur protokollet:

Hans von Arnold.

STOCKHOLM, ISAAC MARCUS'' BOKTRYCKERI.AKTIEBOLAG, 1920.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1920:351 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående rätt för vissa tjänstemän att för avlöningsförhöjning tillgodoräkna sig tid, varunder s. 6 i texten
  2. SU 1920:176 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående rätt för vissa tjänstemän att för avlönings förhöjning tillgodoräkna sig tid, varunder tjänstledighe s. 3 i texten