Med förslag till förordning om ändrad lydelse av § 7 mom. 3 och § 18 i förordningen den 22 juni 1883 angående en postsparbank för riket
1920-03-19 · 14 sidor, varav 12 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 12 av 14 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1920:408, Med förslag till förordning om ändrad lydelse av § 7 mom. 3 och § 18 i förordningen den 22 juni 1883 angående en postsparbank för riket
Dokumentets text
Kungl. Maj:ts proposition Nr 408.
1
Nr 408.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till förordning
om ändrad lydelse av § 7 mom. 3 och § 18 i förordningen
den 22 juni 1883 angående en postsparbank
för riket; given Stockholms slott den 19 mars 1920.
Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över
tinansärenden för denna dag, vill Kungl. Maj:t föreslå riksdagen att
antaga härvid fogade förslag till förordning om ändrad lydelse av § 7
mom. 3 och § 18 i förordningen den 22 juni 1883 angående en postsparbank
för riket.
Den till ärendet hörande handling skall riksdagens vederbörande
utskott tillhandahållas.
GUSTAF.
F. V. Thorsson.
Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 saml. 149 höft. (Nr 408.)
1
2
Kungl. Majds proposition Nr 408.
Förlag
till
Förordning
om ändrad lydelse av § 7 mom. 3 och § 18 i förordningen den 22 juni 1883
angående en postsparbank för riket.
Härigenom lorordnas, att § 7 inom. 3 och § 18 i förordningen
den 22 juni 1883 angående en postsparbank för riket skola erhålla
följande ändrade lydelse:
§ 7-
Mom. 3. På en och samma motbok gottgöres icke ränta för högre
belopp än 5,000 kronor.
§ 18.
De i postsparbanken inflytande medel förvaltas i enlighet med
bestämmelser, som av Kungl. Maj:t utfärdas.
Denna förordning träder i kraft dagen efter den, då förordningen,
enligt därå meddelad uppgift, från trycket utkommit i Svensk författningssamling.
Kung!. Alaj:ts proposition Nr 408.
3
Utdrar) av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 19
mars 1920.
Närvarande:
Hans excellens herr statsministern Branting,
Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena friherre Palmstierna,
Statsråden: UNDÉN,
Thorsson,
Olsson,
Sandler,
Nothin,
Nilsson,
Eriksson,
Svensson,
Hansson.
I skrivelse den 19 februari 1920 har styrelsen för postsparbanken
gjort framställning'' om ändrad lydelse av § 7 mom. 3 och § 18 i förordningen
den 22 juni 1883 angående en postsparbank för riket. Framställningen
åsyftar dels höjning av det belopp, varå vid inlåning ränta
må å en och samma motbok gottgöras, dels ock ändrade föreskrifter
beträffande förvaltningen av de i postsparbanken inflytande medel.
Till stöd för sin berörda framställning anför nämnda styrelse
följande:
»Den 25 november 1919 överlämnade styrelsen för postsparbanken
till statsrådet och chefen för finansdepartementet en redogörelse för
postsparbankens ekonomiska ställning. Ur denna redogörelse tillåter
sig styrelsen meddela följande uppgifter, kompletterade med de approxi
-
4
Kungl. Maj-M proposition Nr 408.
mativa uppgifter rörande förhållandena år 1919, som kunnat hämtas luden
ännu ej avslutade bokföringen för nämnda år.
MotboJcsägarnas behållning utgjorde, i kronor och med utelämnande
av öretal, i slutet av
1914 1915 1916 1917 1918 1919
44,850,771 47,856,088 54,040,080 64,254,952 74,721,456 83,022,137
Postsparbankens skulder, huvudsakligen bestående i motboksägarnas
behållning och förskott av postverket, utgjorde vid slutet av
1914 1915 1916 1917 1918 1919
51,790,614 52,648,327 60,277,353 68,037,287 79,341,792 89,034,972
Det bokförda värdet av postsparbankens fordringar utgjorde vid
slutet av
1914 1915 1916 1917 1918 1919
51,927,582 52,855,035 60,554,112 68,386,888 79,632,229 89,107,777
Skillnaden mellan skulderna och fordringarna utgjorde vid slutet av
1914 1915 1916 1917 1918 1919
136,968 206,708 '' 276,758 349,600 290,437 72,805
Realisationsvärdet efter 5 procent av postsparbankens tillgångar
understeg den 31 december 1916 det bokförda värdet av dessa tillgångar
med 4,448,295 kronor.
Postsparbankens inkomster utgjorde under
1914 1915 1916 1917
489,144 442,620 462,823 561,539
Postsparbankens utgifter utgjorde under
1914 1915 1916 1917
319,325 321,767 335,869 425,536
1918 1919
715,241 944,361
1918 1919
733,774 1,145,222
I denna redogörelse för utgifterna ingår icke ersättning för porton,
ej heller ersättning för större delen av den lokal, postsparbanken disponerar.
Av det sålunda anförda framgår, att postsparbankens ställning är
ekonomiskt svag och att den särskilt försvagats under kristiden. Vid
konstaterandet av detta förhållande är det för allmänhetens skull nöd
-
Kungl. Maj:ts proposition Nr 408. 5
vändigt att inom paran tes betona, att staten iklätt sig garanti för de
insatta medlen.
Att kristiden farit hårt fram med postsparbanken, beror bland
annat därpå, att dess mycket stora personal, 133 personer med full
tjänstgöring och ett 50-tal personer, anställda mot timavlöning, till
huvudsaklig del befinner sig lågt på avlöningsskalan, i följd varav den
genom dyrtidstilläggen förorsakade utgiften för avlöningar är relativt
mycket betj^dande.
För mötande av kristidens påfrestning hava statens övriga affärsdrivande
verk kunnat höja sina porton och taxor eller eljest priset på
sina prestationer. Och de icke affärsdrivande verken hava fått nödigt
tillskott av statsmedel. Ingendera av dessa utvägar har stått postsparbanken
öppen. Den har fått reda sig själv med sin redan före kristiden
svaga ekonomi. På grund av den betydande och fördelaktiga medelsplacering,
som under de senare åren ägt rum, är det emellertid antagligt,
att differensen mellan postsparbanksportföljens bokförda värde och dess
realisationsvärde under kristiden något minskats, och att postsparbankens
ställning i så mån förbättrats. Denna fråga är för närvarande föremål
för undersökning.
Flera omständigheter göra emellertid ställningen för de närmaste
åren framåt bekymmersam. Det är antagligt, att dyrtidstilläggen komma
att ytterligare ökas. Postverket har begärt ökad ersättning för de göromål,
dess personal utför för postsparbankens räkning; ävenså gör postverket
anspråk på portoersättning, en fråga som dock torde kunna ordnas till
postverkets belåtenhet, utan att postsparbankens konto belastas med
ifrågavarande utgift.
Enligt styrelsens mening bör det i det längsta undvikas, att staten
lämnar tillskott till postsparbankens verksamhet. Ett stöd för denna
sin uppfattning finner styrelsen i det utlåtande, som statskontoret på
anmodan av statsrådet och chefen för finansdepartementet avgivit över
styrelsens skrivelse till nämnda departementschef den 25 november 191D
angående postsparbankens införande i riksstaten.
I detta utlåtande yttrar statskontoret bland annat, att frågan om
dyrtidstillägg till postsparbankens befattningshavare under inga omständigheter
bör få ordnas på sådant sätt, att statsverket nödgas göra något
tillskott, samt att postsparbankens rörelse bör organiseras så, att den
själv kan bära de erforderliga utgifterna för dyrtidstillägg åt bankens
befattningshavare. I princip biträdande den mening, åt vilken statskontoret
sålunda givit uttryck, vill styrelsen endast erinra, att stats
-
6 Kungl. Maj:ts ■proposition Nr 408.
kontoret torde liava underskattat svårigheten och överskattat effekten
av den av ämbetsverket ifrågasatta omorganisationen.
Arbetet på höjande av postsparbankens ekonomiska ställning bör
fullföljas efter två linjer: nedbringandet av utgifterna och höjandet av
inkomsterna. I det förra hänseendet pågår sedan en tid tillbaka inom
postsparbanken ett ständigt arbete på förenklandet av arbetsformerna
inom verket i syfte att bespara arbetskrafter och minska den mycket
stora och kostsamma pappersförbrukningen. Med det slutliga utformandet
av dessa förändringar äro de så kallade postsparbankskommitterade för
närvarande sysselsatta. Åtskilligt har i detta avseende gjorts och mera
kan göras, men det är av vikt att härvid framgå med eu viss varsamhet,
så att den erforderliga redan och kontrollen icke eftersättes.
Arbetet på höjandet av postsparbankens inkomster har särskilt
inriktats på att göra postsparbanken mera känd, gouterad och anlitad
av allmänheten. 1 sådant avseende har proceduren med uttagning av
insatta medel väsentligen förenklats, varjämte verksamheten för spridande
av upplysning rörande postsparbanken stegrats, detta så mycket nödvändigare
som postsparbanken på senare tiden har att utstå eu hård
konkurrens med andra sparbanksinrättningar.
Av de åtgärder, som sålunda vidtagits eller äro i görningen, får
man ej vänta några snabba resultat i avseende å förbättringen av postsparbankens
ekonomi. Ett kraftigare verkande medel är utan tvivel en
utvidgad befogenhet'' för styrelsen i avseende å medelsplaceringen. Ursprungligen
fingo de insatta medlen endast placeras i obligationer, utfärdade
av svenska staten eller av Sveriges allmänna hypoteksbank. Detta
var ett grundfel i själva organisationen, ett fel vars följder postsparbanken
får dragas med under en lång följd av år framåt. Orsaken till
postsparbankens svaga ekonomiska ställning är nämligen framför allt att
söka däri, att styrelsen tidigare, då räntan å penningemarknaden var i
allmänhet låg, i följd av sin mycket begränsade rätt i avseende å medelsplaceringen
nödgades fastlåsa det mesta av vad som inflöt i, efter nutidens
förhållande, mycket ofördelaktiga engagement, vilkas avveckling endast
försiggår med stor långsamhet. Sålunda innehar postsparbanken en
post allmänna hypoteksbankens 4-procentobligationer av 1878 å nom.
11,426,400 kronor, inköpta till överkurs. Årliga ränteavkastningen å
denna post förslår ej till täckande av inlåningsräntan, än mindre till
bidrag till verkets förvaltningskostnader. Som slutbetalningstiden för
dessa obligationer är 1959 och de under nuvarande ränteförhållanden
amorteras genom uppköp, får postsparbanken ännu i bortåt 40 år dragas
med denna tyngande last. Detta är endast ett exempel.
Kungl. Maj:ts proposition Nr 408. 7
Efterhand utvidgades emellertid styrelsens befogenhet i avseende
å medelsplaceringen. Sålunda fick styrelsen exempelvis rätt att utlämna
lån åt kommuner. Men ej heller denna perm ingeplacering har varit för
postsparbanken lycklig. Sålunda utlämnades på sin tid åt kommuner
30- å 40-åriga amorteringslån mot en ränta av ända ned till 3.0 procent.
Som en stor del av dessa lån äro ouppsägbara, får postsparbanken använda
icke ringa del av sina inkomster för att täcka skillnaden mellan
inlåningsräntan och ränteavkastningen å dessa lån.
Postsparbanken torde, vad medelsplaceringen angår, hava på sin tid
organiserats efter förebilden av då existerande offentliga pensionskassor.
En sådan kassa kan vara tämligen oberörd av växlingarna å den allmänna
penningemai’knaden. Den har sina någorlunda beräkneliga inkomster
och utgifter, vilka inflyta resp. utgå oberoende av rådande ränteförhållanden.
Pensionerna utgå med på förhand bestämda belopp,
oberoende av penningevärdets höjning eller sänkning. Befinnas pensionerna
för små, hjälpes saken genom en påbjuden höjning av pensionsavgifterna
eller genom att det allmänna träder emellan. En helt
annan ställning har postsparbanken. Dess inlåningsränta måste någorlunda
anpassas efter räntan å den allmänna penningemarknaden, eljest
bryr sig ingen om att göra insättningar, och postsparbanken självdör.
Men härav följer att även räntan å de av postsparbanken placerade
medlen måste anpassas efter den växlande allmänna räntan. Postsparbanken
måste korteligen hava förmåga av smidigare anpassning efter
de ekonomiska växlingarna än kassor av nyssnämnda art. Den måste
skötas mera affärs- eller bankmässigt.
En förutsättning härför är, att postsparbankens styrelse får friare
händer i avseende å dispositionen av postsparbankens medel.
De nu gällande bestämmelserna angående placeringen av postsparbanksmedel
äro meddelade i § 18 av nådiga förordningen angående
en postsparbank för riket den 22 juni 1883 sådan denna lyder enligt
nådiga förordningen den 11 juni 1915.
Mom. 2 i denna § har följande lydelse:
För så stor del av dessa medel, som postsparbankens styrelse
anser icke behöva på sådant sätt hållas omedelbart tillgänglig för att
möta uppsägning av medel, vilka i postsparbanken innestå, skola för
postsparbankens räkning av styrelsen inköpas räntebärande obligationer,
utfärdade antingen av svenska staten eller av Sveriges allmänna hypoteksbank
eller av konungariket Sveriges stads hypotekskassa eller av kommun
inom riket för lån, till vars upptagande Konungens tillstånd blivit meddelat,
eller ock av bolag eller inrättning, såvida i sistnämnda fall kommun
opaginerad Kontrollera mot PDF
s
Kungl. Maj:ts proposition Nr 408.
med Konungens tillstånd iklätt sig betalningsansvar såsom för egen
skuld för såväl kapital som ränta,
dock med rätt för postsparbankens styrelse att göra de postsparbankens
medel, om vilka i detta mom. är fråga, fruktbärande,
dels intill högst en fjärdedel genom utlåning mot skuldebrev till
kommun inom riket, därest tillåtelse till lånets upptagande blivit kommunen
av Konungen meddelad, eller till centralkassa för jordbrukskredit, som i
enlighet med bestämmelser, vilka Konungen meddelar, vunnit godkännande
från det allmännas sida,
dels ock, jämväl intill högst en fjärdedel, genom utlåning på högst
sex månaders uppsägning mot skuldebrev med säkerhet av sådan inteckning
i fast egendom inom riket, som med hänsyn till läge, ytinnehåll,
brandförsäkring och avkastning prövas innebära fullgod säkerhet,
eller genom insättning på depositions- eller annan räkning hos enskild
bankinrättning, vars bolagsordning blivit av Konungen fastställd samt
vars grund- och reservfonder uppgå till ett sammanlagt belopp av minst
fem miljoner kronor.
Jämföras dessa bestämmelser med motsvarande bestämmelser för
andra statens eller under statens kontroll stående penningeinstitut, behnnes
det exempelvis, att postsparbanken väl har rätt att inköpa obligationer utfärdade
av staten, men ej obligationer garanterade av staten; postsparbanken
har vidare ej rätt att inköpa industriobligationer, ej heller att utlämna
lån mot säkerhet av sådana obligationer, som postsparbanken eljest
har rätt att inköpa; o. s. v. Det lider intet tvivel, att, om icke nu antydda
hinder förefunnits i avseende å medelsplaceringen, postsparbankens ställning
skulle under kristiden varit åtskilligt starkare än nu varit fallet.
I en till postsparbanksstyrelsen överlämnad utredning yttra ovan
omförmälda postsparbankskommitterade bland annat följande:
''Såsom kommitterade nyss antytt, finna kommitterade det vara av
behovet påkallat att åt postsparbanksstyrelsen gives större rörelsefrihet
vid valet av de värdeobjekt, som må vid placering av postsparbankens
medel förvärvas, än nu gällande föreskrifter i ämnet tillåta. Konkurrensen
å fond- och lånemarknaden om fullgoda valutor har under senare
år blivit allt skarpare, sedan nya allmänna fonder bildats och alltjämt
kraftigt utvecklas. De regler, som av Kungl. Maj:t fastställts för förvaltningen
av dessa nybildade fonder eller som under senare år utfärdats
för äldre, under viss statskontroll stående penningeförvaltande institutioner,
lämna betydligt större frihet vid medelsplaceringar. Härav har
blivit en följd, att postsparbanken ofta vid valet mellan de vahitor, som
vid förefallande planeringsbehov stått till buds, fått åtnöja sig med över
-
9
Kungl. Ma j ds proposition Nr 408.
tagande av sädana, som medfört lägre ränteavkastning än de, som
kunnat förvärvas av andra med postsparbanken jämförliga institutioner.
Och, vad beträffar de enskilda sparbankerna, så är ju dessas rörelsefrihet
i omhandlade hänseende i det närmaste obegränsad. Då nu postsparbankens
ekonomiska ställning är sådan, att densamma oavvisligen kräver
tillvaratagande av varje möjlighet, som, med bibehållen omsorg om
bankens skyddande mot förlust, kan lända till ökning av den rena affärsvinsten
på rörelsen, måste ock medelsplaceringens ledande efter mera
affärsmässiga grunder anses vara ett nödvändigt steg i rätt riktning,
iiven om de goda verkningar, som kunna förväntas därav, icke böra
överskattas och icke bliva så omedelbart framträdande.’
Vidare yttra kommitterade:
''Då det kan tänkas, att helt nya värdeobjekt kunna framträda
i lånemarknaden, vilkas förvärvande för postsparbankens räkning skulle
ställa sig förmånligt, eller att i avseende å hithörande förhållanden
andra ganska väsentliga förändringar kunna på kort tid inträffa, och
en snar förändring av de för postsparbanken gällande placeringsföreskrifterna
på grund härav alltså bliva önskvärd, samt då vidare ifrågavarande
föreskrifter torde böra kompletteras med vissa mera detaljerade
bestämmelser angående medelplaceringens handhavande och lånekundernas
förpliktelser och rättigheter gent mot postsparbanken, anse kommitterade
mest lämpligt vara, att — i stället för angivande i postsparbanksförordningen
av hithörande föreskrifter — samtliga bestämmelser i ämnet
innefattas i ett särskilt av Kungl. Maj:t utfärdat utlåningsreglemente.
Ett ytterligare stöd för den åsikten, att hithörande förhållanden kunna
och lämpligen böra avgöras av Kungl. Maj:t utan riksdagens hörande,
finna kommitterade däri att eu annan i postsparbankens ekonomi och
verksamhet djupt ingripande faktor, nämligen räntefoten å de medel
som insättas, bestämmes av Kungl. Maj:t.’
På grund av vad kommitterade sålunda och eljest anfört, föreslå
de, att nyss nämnda § 18 i postsparbanksförordningon skall erhållla följande
ändrade lydelse:
§ 18.
De i postsparbanken inflytande medel förvaltas i enlighet med
bestämmelser, som av Kungl. Maj:t utfärdas».
Samtidigt med avgivande av detta förslag hava nämnda kommitterade
avgivit förslag till reglemente angående sättet för förvaltningen av
de i postsparbanken inflytande medel, avsett att av Kungl. Magt utjBihang
till riksdagens protokoll 1920. 1 samt. 149 höft. (Nr 408.) 2
10
Kungl. Maj:ts proposition Nr 408.
färdas under förutsättning av bifall till den föreslagna ändringen i postsparbanksförordningen.
I detta reglemente föreslås bland annat följande bestämmelser.
§ 2-
Mom. 1. De i postsparbanken inflytande medel, som icke erfordras
för löpande utgifters bestridande, insättas i riksbanken.
Mom. 2. Den del av dessa medel, som postsparbankens styrelse
anser icke behöva på sådant sätt hållas omedelbart tillgänglig för att
möta uppsägning av medel, vilka innestå i postsparbanken, äger styrelsen
att på följande sätt göra fruktbärande:
a) genom inköp av räntebärande obligationer
1) utfärdande eller garanterade av svenska staten,
2) utfärdade av Sveriges allmänna hypoteksbank eller konungariket
Sveriges stadshypotekskassa,
3) utfärdade eller garanterade av landsting, kommun eller municipalsamhälle
inom riket för lån, till vars upptagande Kungl. Maj:ts
tillstånd blivit meddelat, eller ock
4) utfärdade av sådant allmänt eller enskilt verk, bolag eller inrättning,
som har av Kungl. Maj:t fastställt reglemente, eller vilket blivit
i enlighet med gällande lag om aktiebolag registrerat och vilket åtnjuter
allmänt förtroende;
b) genom utlämnande av lån
1) till landsting, kommun, municipalsamhälle, väghållningsskyldige
eller tingshusbyggnadsskyldige inom riket, därest tillåtelse till lånets
upptagande blivit av Kungl. Maj:t meddelat, eller till centralkassa för
jordbrukskredit, som i enlighet med bestämmelser, vilka Kungl. Maj:t
meddelar, vunnit godkännande från det allmännas sida,
2) mot hypotek av sådana obligationer, som här ovan under a)
omförmälas,
3) mot säkerhet av inteckning i sådan fast egendom inom riket,
som, med hänsyn till läge, ytinnehåll, brandförsäkring och avkastning,
prövas innebära fullgod säkerhet;
c) genom insättning på depositions- eller annan räkning i enskild
bankinrättning, vars bolagsordning blivit av Kungl. Maj:t fastställd samt
vars grund- och reservfonder uppgå till sammanlagt belopp av minst
fem miljoner kronor.
Mom. 3. Styrelsen må även, efter av Kungl. Maj:t i varje särskilt
fall lämnat medgivande, utlämna lån mot annan fullgod säkerhet
11
Kungl. Maj:ts proposition Nr 408.
än ovan är nämnd; dock att sammanlagda beloppet av sådana lån ej
må överstiga en tjugondei av insättarnas behållning enligt senaste bokslut.
Såvitt de sålunda föreslagna bestämmelserna avse utvidgning av
postsparbanksstyrelsens befogenhet i avseende å medelsplaceringen, kan
styrelsen ansluta sig till dem, utan att dock nu närmare ingå på förslagets
detaljer. Vad som för styrelsen nu närmast är av vikt, det är
att få den av postsparbankskommitterade föreslagna ändringen i § 18
av postsparbanksförordningen genomförd.
Bemälda kommitterade hava vidare föreslagit utverkande av ändringav
den i § 7 mom. 3 av postsparbanksförordningen inrymda bestämmelsen
om det maximibelopp för insättningar i postsparbanken,
varå ränta gottgöres.
I detta avseende anföra kommitterade:
’Ett gynnsammare förhållande än nu äger rum mellan postsparbankens
inkomster och driftkostnader skulle otvivelaktigt kunna vinnas
genom en höjning av maximibeloppet för insättningar, varå ränta gottgöres.
Ifrågavarande maximibelopp är genom nådiga kungörelsen den
15 maj 1891 bestämt till 2,000 kronor på en och samma motbok.
Medelvärdet av en sparbanksbok utgjorde vid 1917 års utgång
de enskilda sparbankerna 695 kronor och i postsparbanken 104 kronor.
Medelbeloppet av insättningar i postsparbanken utgjorde år 1917 31
kronor 44 öre och år 1918 35 kronor 62 öre. Att detta medelbelopp
är avsevärt lägre än samma medelbelopp inom de enskilda sparbankerna
framgår tydligt av nyssberörda uppgifter angående förhållandet mellan
medelvärdena av delägarnas behållning. Givet är att denna omständighet
till stor del förklarar de med postsparbanksrörelsen förenade dryga
driftkostnaderna, tv kostnaden för emottagning, redovisning och bokföring
m. m. av ett insatt belopp å 1 krona bliver i stort sett densamma
som för en insättning å 1*,000 kronor, medan bankens räntevinst bliver
1,000 gånger större på den senare insättningen än på den förra. Postsparbanken
har ansett det vara av stor vikt såsom ett led i sin verksamhet
att genom tillvaratagande av i främsta rummet de smärre besparingarna
söka uppamma och sprida sparsamhetens dygd särskilt hos
det uppväxande släktet, och någon ändring i denna verksamhetsprineip
vilja kommitterade ingalunda föreslå, men med hänsyn till den ogynnsamma
inverkan på bankens ekonomi, som denna strävan har till följd,
finna kommitterade det nödigt att denna verkan neutraliseras, i den män
ske kan, genom höjning av maximibeloppet för insättning, varå ränta
av postsparbanken betalas. Enligt vad kommitterade erfarit skulle ock
12
Kunyl. Maj:ts proposition Nr 408.
en sådan åtgärd ilälsas med rätt allmän tillfredsställelse från kundkretsens
sida, särskilt å orter, där enskild sparbanksrörelse icke bedrives eller
icke är tillgänglig i samma utsträckning som postsparbanken. I nuvarande
tider med starkt stegrade arbetsförtjänster har nämligen gällande
maximigräns visat sig vara allt för snäv. Det har i sådant hänseende
exempelvis framhållits, att från personer tillhörande den med storsjöfiske
arbetande befolkningen, ej sällan begäres att få på en gång insätta
1,000 kronor och däröver. Under sådana förhållanden är den nuvarande
maximigränsen snart nådd, varigenom ytterligare insättningar i postsparbanken
för vederbörande förhindras, givetvis till stor olägenhet å
orter, där postsparbanken är den enda tillgängliga sparanstalten, men
eljest jämväl för personer, vilka med hänsyn till de särskilda fördelar,
som stå postsparbankens insättare till buds, föredraga denna spann - rättning framför andra’.
Rörande förhållandena vid de enskilda sparbankerna meddela kommitterade
följande upplysningar, hämtade ur den av statistiska centralbvrån
utgivna ''allmän sparbanksstatistik år 1917.
De flesta sparbanker hade högsta beloppet av en insättares tillgodohavande,
varå ränta gottgöres, bestämt i reglementet. I ett stort antal
sparbankers reglementen hade åt styrelsen uttryckligen medgivits rätt
att bevilja räntegottgörelse även för belopp överskjutande det i reglementet
angivna, varvid i sammanhang därmed i några sparbanker ett
eventuellt nytt insättningsmaximum stadgats. Åven de sparbanker, vilkas
reglementen ej inrymde någon sådan rätt för styrelsen, syntes i allmänhet
gottskriva sina insättare full ränta för belopp överstigande det fastställda
maximibeloppet. Så gott som undantagslöst brukade detta vara
fallet i fråga om förmyndareniedel, allmänna och enskilda kassor, fonder
och dylika medel, ävensom i fråga om äldre insättares tillgodohavanden
men även i fråga om övriga enskildas medel vore samma praxis rådande,
då svårighet ej mötte att på ett tillfredsställande sätt göra medlen
räntebärande. De ändringar, som under redogörelseåret i några sparbanker
genomförts i fråga om högsta räntebärande beloppet utvisade
såsom vanligt under senare år en tendens till höjning av ifrågavarande
belopp. Oftast förekommande maximibelopp under år 1917 vore 2,000
kronor (i 43 sparbanker), 3,000 kronor (i 42 sparbanker), 5,000 kronor
(i 137 sparbanker) samt 10,000 kronor (i 112 sparbanker, av vilka 24
i Kristianstads och lika många i Malmöhus län). Högre maximibelopp
vore icke ovanliga i de båda skånska länen samt förekomme dessutom
i Södermanlands, Östergötlands, Kalmar, Blekinge, Göteborgs och Bohus,
opaginerad Kontrollera mot PDF
18
Kungi. Maj:ts ''proposition Nr 408.
Älvsborgs och Norrbottens län. I Kristianstads län gottgjorde tre sparbanker
ränta å behållningar uppgående ända till 50,000 kronor.
Med avseende å vad sålunda anförts och med hänsyn jämväl till
penningens minskade värde anse kommitterade en förhöjning av det för
postsparbanken i nu nämnda hänseende fastställda maximibeloppet från
nuvarande 2,000 kronor till åtminstone 5,000 kronor vara nödig.
Av från olika delar av landet ingångna klagomål och framställningar
har styrelsen fått den bestämda uppfattningen, att gällande maximigräns
för insättningar är med hänsyn till nu rådande förhållanden alltför
snäv och ett verkligt hinder för en stor de! av bankens kundkrets
och för bankens utveckling. Med hänsyn härtill ävensom till den gynnsamma
inverkan på bankens ekonomi, en förändring i föreslagen riktning
otvivelaktigt komme att medföra, finner sig styrelsen böra biträda
kommitterades här ovan uttalade mening.
På grund av vad sålunda anförts får styrelsen i underdånighet
hemställa om vidtagande snarast möjligt av nödiga åtgärder för att §
18 samt § 7 mom. 3 i nådiga förordningen den 22 juni 1883 angående
en postsparbank för riket erhålla följande ändrade lydelse:
§ 18-
De i postsparbanken inflytande medel förvaltas i enlighet med
bestämmelser, som av Kungl. Maj:t utfärdas.
§ 7-
Mom. 3. På en och samma motbok gottgöres icke ränta för högre
belopp än 5,000 kronor.»
Vad styrelsen för postsparbanken anfört och föreslagit såväl i
fråga om höjning av det belopp, varå ränta å en och samma motbok
må gottgöras, som i fråga om ändrade föreskrifter beträffande förvaltningen
av de i postsparbanken inflytande medel, giver icke anledning
till någon erinran från min sida. Jag tillstyrker därför, att föreskrifter
i av styrelsen föreslagen riktning måtte varda antagna.
Såsom postsparbankskommitterade framhållit lärer i händelse av
bifall till förslaget om ändrade föreskrifter rörande medelsförvaltningen,
Kungl. Maj:t komma att utfärda ett särskilt utlåningsreglemente för
postsparbanken. Jag anser mig i detta sammanhang endast böra erinra
därom, att berörda reglemente bör träda i kraft samtidigt med den av
mig tillstyrkta ändringen i förordningens § 18.
Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 samt. 149 käft. (Nr 408.) 3
Departement»
chefen.
14
Kungl. Maj:ts proposition Nr 408.
Då de nja bestämmelserna torde böra träda i kraft snarast möjligt,
får jag till sist föreslå, att ikraftträdandet bestämmes till dagen
efter den, då förordning i ämnet utkommit från trycket i Svensk författningssamling.
Efter att härefter hava uppläst ett inom departementet uppgjort
förslag till förordning om ändrad lydelse av § 7 mom. 3 och § 18 i
förordningen den 22 juni 1883 angående en postsparbank för riket
hemställde departementschefen, att detsamma måtte få föreläggas riksdagen
till antagande.
Vad föredragande departementschefen sålunda
hemställt behagade Hans Maj:t Konungen, på tillstyrkan
av statsrådets övriga ledamöter, bifalla; och skulle till
riksdagen avlåtas proposition i ämnet av den lydelse,
bil. litt. . . . vid detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Sven Lidholm.
STOCKHOLM. ISAAC MABCUS'' BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG-, 1920.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (2)
2 kopplingar.
- Rskr. 1920:215 Skrivelse till Konungen, i anledning av Kungl. Maj:ts ''proposition med förslag till förordning om ändrad lydelse av § 7 mom. 3 och § 18 i förordningen den 22 j a1 i texten
- BU 1920:41 Utlåtande, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning om ändrad lydelee av § 7 mom. 3 och § 18 i förordningen den 22 juni 1883 angåend s. 7 i texten