Sök i Ratio Lex

Angående tillfällig löneförbättring under år 1921 för viss personal vid armén

1920-01-23 · 55 sidor, varav 53 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 53 av 55 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1920:413, Angående tillfällig löneförbättring under år 1921 för viss personal vid armén

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kung1. Majds Proposition Nr 413.

1

Nr 413.

Kungl. Majds proposition till riksdagen angående tillfällig

löneförbättring under år 1921 för viss personal

vid armén; given Stockholms slott den 9

april 1920.

Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över

lantförsvarsärenden för denna dag vill Kungl. Maj:t härmed föreslå riksdagen

att

dels till beredande av tillfällig löneförbättring under år 1921 åt viss

personal'' vid armén bevilja under fjärde huvudtiteln å extra stat för år

1921 ett förslagsanslag av 4,020,000 kronor;

dels godkänna de vid statsrådsprotokollet såsom Bil. A fogade grunder

för den tillfälliga löneförbättringens utgående;

dels besluta, att beträffande annan personal än bataljonsläkare vid

fältläkarkåren samt fältläkarstipendiater skola för åtnjutande av den

tillfälliga löneförbättringen gälla följande villkor och bestämmelser,

nämligen:

att med beställning eller befattning, för vilken löneförbättring utgår,

icke må förenas annan till den civila förvaltningen hörande tjänst å

rikets stat än gymnastiklärarbefattning eller annan tjänst å riksdagens

stat; samt

att med sådan beställning eller befattning ej heller må förenas vare

sig annan till den militära förvaltningen hörande befattning eller gymnastiklärarbefattning

eller tjänst å kommuns stat eller uppdrag såsom

ordförande eller ledamot i styrelse för verk eller bolag, som är försett

med Kungl. Maj:ts oktroj eller blivit registrerat såsom aktiebolag, eller

befattning såsom tjänsteman i sådant verk eller bolag eller annan tjänstebefattning

av vad slag som helst, så framt ej, vad angår beställningseller

befattningshavare, som av Kungl. Maj :t utnämnes, Kungl. Maj:t och,

vad angår innehavare av annan beställning eller befattning, den, som

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 sand. 353 käft. (Nr 413.) 895 20 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 413.

äger tillsätta beställningen eller befattningen, uppå därom gjord framställning

och efter prövning, att ifrågavarande tjänst, uppdrag eller

befattning ej må anses inverka hederligt för tjänstgöringen vid försvarsväsendet,

finner tjänsten, uppdraget eller befattningen kunna få mottagas

och tillsvidare bibehållas;

dels förklara, att en var, som under år 1921 tillträder beställning

eller befattning, å vilken omförmälda villkor och bestämmelser för den

tillfälliga löneförbättringens åtnjutande skola gälla, skall vara pliktig

underkasta sig samma villkor och bestämmelser, ävensom att förutvarande

innehavare av dylika beställningar eller befattningar, vilka icke

före viss av Kungl. Maj:t fastställd tid anmäla, att de vilja underkasta

sig nyssnämnda villkor och bestämmelser, och som icke lagligen kunna

därtill förbindas, icke skola för år 1921 eller någon del därav uppbära

tillfällig löneförbättring.

De till ärendet hörande handlingar skola tillhandahållas riksdagens

vederbörande utskott.

GUSTAF.

P. Albin Hansson.

V. & It

•gimillhJ39<1 itntuw v/; si/jvruoiim iv^ur. w

i\ t ii''.''. 3 tum 1 .OSöl NöÄöYöfi.\ UiV

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. May.ts Proposition Nr 413.

3

Utdrag av protokollet över I antför svar sär end en, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i statsrådet ä Stockholms slott

den 9 april 1920.

N ärvarande:

Hans excellens herr statsministern Branting,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena friherre Palmstierna,

Statsråden Thorsson,

Olsson,

Sandler,

Nothin,

Nilsson,

Eriksson,

Svensson,

Hansson.

Departementschefen, statsrådet Hansson, anhöll härefter att få underställa

Kungl. Maj:ts prövning frågan angående tillfällig löneförbättring

under år 1921 för viss personal vid armén samt anförde därvid följande:

Med anledning av Kungl. Maj:ts därom gjorda framställning beslöt

1918 års lagtima riksdag, att viss personal vid armén skulle under åren

1918 och 1919 komma i åtnjutande av tillfällig löneförbättring enligt

vissa av riksdagen godkända grunder. För bestridande av därmed

förenade kostnader anvisade riksdagen dels å tilläggsstat för år 1918

ett förslagsanslag av 4,020,000 kronor, dels ock å extra stat för år 1919

ett förslagsanslag av enahanda belopp.

I överensstämmelse med riksdagens beslut utfärdades den 20 juni

1918 dels kungörelse angående grunder för tillfällig löneförbättring

under åren 1918 och 1919 för viss personal vid armén, dels ock

kungörelse angående villkor och bestämmelser för den tillfälliga

s. 4 Kontrollera mot PDF

Framställning:

av arméns

och

marinens

avlöningssakkunniga.

4 Kungl. Maj:ts Proposition Nr 413.

löneförbättringens åtnjutande. (Svensk författningssamling nr 407

och 408.)

Jämlikt den 14 juni 1918 av Kungl. Maj:t givet bemyndigande

tillkallades särskilda sakkunniga för att inom lantförsvarsdcpartementet

biträda med verkställande av utredning och avgivande av förslag rörande

definitiv lönereglering för arméns personal. 1 de sakkunnigas uppdrag

ingick härjämte att avgiva förslag rörande den tillfälliga löneförbättring

för vissa personalgrupper, som — utöver vad genom beslut vid 1918

års lagtima riksdag medgivits för åren 1918 och 1919 — tilläventyrs

kunde befinnas erforderlig.

I enlighet med detta uppdrag överlämnade de sakkunniga med

skrivelse till Kungl. Maj:t av den 24 januari 1919 förslag till grunder

för tillfällig löneförbättring under år 1920 för viss personal vid armén,

vilket förslag innefattade vissa jämkningar i de genom förenämnda kungörelse

den 20 juni 1918 fastställda grunder för tillfällig löneförbättring

under åren 1918 och 1919 för ifrågavarande personal. De sakkunnigas

förslag lades i allt väsentligt till grund för Kungl. Maj:ts proposition

(nr 203) till 1919 års lagtima riksdag, och sedan denna proposition med

viss mindre ändring av riksdagen bifallits, utfärdades kungörelse i ämnet

den 6 juni 1919. (Svensk författningssamling nr 316.)

Då, såsom i statsverkspropositionen framhållits, förslag till definitiv

lönereglering för ifrågavarande personal icke kan föreläggas innevarande

års riksdag, torde tillfällig löneförbättring böra utgå jämväl under år

1921. I enlighet härmed har Kungl. Maj:t under punkten 8 av fjärde

huvudtiteln, del I, i årets statsverksproposition föreslagit riksdagen att,

i avvaktan på den proposition, som kunde komma att avlåtas angående

tillfällig löneförbättring under år 1921 för viss personal vid armén, tillsvidare

under fjärde huvudtiteln å extra stat för år 1921 beräkna ett

förslagsanslag av 4,020,000 kronor.

Med skrivelse den 1 mars 1920 hava nu förenämnda sakkunniga

överlämnat förslag till grunder för tillfällig löneförbättring under år

1921 för viss personal vid armén.

Över de sakkunnigas förslag har arméförvaltningens civila departement

den 11 mars 1920 avgivit infordrat utlåtande.

Jag anhåller att till en början få redogöra för vissa av de sakkunniga

i berörda skrivelse gjorda uttalanden av mera principiell innebörd

ävensom för ett i sammanhang därmed framställt förslag rörande en allmän

förhöjning av den till ifrågavarande personal utgående tillfälliga

löneförbättringen i form av ortstillägg. De sakkunniga hava i sådant

hänseende anfört följande:

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kuni;I. May.ts Proposition Nr 413. 5

Under år 1919 hade inom de sakkunniga en del förberedande arbeten

utförts för det förslag till definitiv lönereglering för arméns och

marinens personal, som det ålåge de sakkunniga att avgiva. Vissa omständigheter

hade emellertid lagt hinder i vägen för ett fortskyndande

av denna del av de sakkunnigas arbete.

I främsta rummet hade de sakkunniga måst taga hänsyn till det

föreliggande spörsmålet om en allmän omorganisation av vårt försvarsväsen.

I detta liksom i andra liknande fall vore det organisationsfrågan,

som vore det primära, under det att löneregleringsfrågan komme i andra

hand; det vore först sedan grunddragen av den nya organisationen kunnat

skönjas, som det bleve möjligt att utarbeta ett förslag till lönereglering

för de beställningshavare, som denna organisation komme

att upptaga.

De sakkunniga ville begagna tillfället att här framhålla — vad som

understundom torde förbises — att den definitiva lönereglering, vartill

de sakkunniga hade att framlägga förslag, ingalunda torde kunna avse

allenast nuvarande officerare och underofficerare med vederlikar på aktiv

stat eller motsvarande personal enligt den nya organisationen; i densamma

borde jämväl inbegripas ej blott sådana grupper som de nuvarande

reservstaternas och reservernas personal utan även arméns såväl

som marinens manskap. Och även om det skulle kunna tänkas, att för

exempelvis officerare och underofficerare med vederlikar på aktiv stat

en definitiv lönereglering komme till stånd tidigare än för övriga personalgrupper,

läge det givetvis stor vikt därpå, att sambandet mellan de

olika gruppernas lönefrågor stode tillräckligt klart, för att icke ett tidigare

beslut skulle komma att lägga hinder i vägen för ett lämpligt ordnande

av löneförhållandena för sådana grupper av personal, som först

vid en senare tidpunkt kunde få sin lönereglering genomförd.

Ännu en omständighet hade ända intill senaste tiden verkat fördröjaude

vid arbetet med ett folkslag till definitiv lönereglering för den

militära personalen, nämligen svårigheten att finna bestämda utgångspunkter

beträffande det nya lönesystemets konstruktiva anordning.

I det betänkande, som av 1917 års militära avlöningssakkunniga

avgivits den 5 mars 1918, hade av dessa — såsom grundval för de

sakkunnigas förslag rörande tillfällig löneförbättring för ifrågavarande

personal — framlagts ett utkast till en tänkt definitiv lönereglering för

officerare och underofficerare på aktiv stat. De sakkunniga hade förmält

sig (sid. 227 i betänkandet) hava vid uppdragandet av riktlinjerna för

en sådan lönereglering haft att följa förebilder av väsentligen två skilda

slag: å ena sidan den typ, som tillämpats beträffande flertalet centrala

Frågan om

definitiv lön®

reglering.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kung1. Maj:ts Proposition Nr 413.

ämbetsverk och vilken först vunnit godkännande år 1907 vid genomförande

av lönereglering för statskontoret och arméförvaltningen, å andra

sidan de sins emellan något skiljaktiga typer, som år 1907 och under

tiden därefter vunnit tillämpning vid lönereglering för de s. k. kommunikationsverken

(och statens vattenfallsverk). Vid valet mellan dessa

båda slags typer hade det synts de sakkunniga, då fråga vore om personal

vid armén och marinen, ligga närmast till hands att söka jämförelsepunkter

i löneregleringarna för kommunikations- och vattenfallsverken,

men hade de sakkunniga ingalunda underlåtit att i möjlig mån

taga hänsjm även till de centrala ämbetsverkens lönereglering, liksom

de sakkunniga ej heller förbisett, att förhållandena vid armén och marinen

i åtskilliga fall vore så egenartade, att desamma vid löneregleringens

genomförande krävde särskilt beaktande.

Sedan 1917 års sakkunniga avgivit sitt ovanberörda betänkande,

hade emellertid kommunikationsverkens lönesystem, som av nämnda

sakkunniga i första hand tagits till förebild vid angivande av riktlinjerna

för en definitiv lönereglering för försvarsväsendets personal, genom

beslut vid 1919 års lagtima riksdag blivit i väsentliga hänseenden förändrat,

i det att en ny definitiv lönereglering för nämnda verk blivit

godkänd att gälla från den 1 juli 1920. De nya löneprinciperna framginge

av avlöningsreglementet för tjänstemän vid postverket, telegrafverket,

statens järnvägar och statens vattenfallsverk den 19 juni 1919.

Den andra av nyssnämnda förebilder, nämligen den typ av löneregleringar,

som tillämpats för flertalet centrala ämbetsverk, kvarstode

ännu orubbad. Genom beslut av den 31 december 1919 hade emellertid

Kungl. Maj:t uppdragit åt 1902 års löneregleringskommitté att verkställa

utredning, enligt av chefen för finansdepartementet angivna riktlinjer,

beträffande ny definitiv lönereglering för befattningshavare vid bland

annat statsdepartementen och centrala ämbetsverk samt att, så snart ske

kunde, inkomma med det förslag, som av utredningen föranleddes.

Beträffande de av chefen för finansdepartementet angivna riktlinjerna

för ifrågavarande löneregleringsarbete torde här endast böra erinras,

att, enligt departementschefens uttalande till statsrådsprotokollet,

det nya lönesystemets genomförande för kommunikationsverken givetvis

måste framkalla spörsmålet, huruvida nämnda system och därmed förknippade

nya löneprinciper borde överföras och komma i tillämpning

inom andra grenar av den civila statsförvaltningen. För egen del hade

departementschefen funnit starka skäl tala för att, med sålunda given

utgångspunkt, en allmän revision nu komme till stånd rörande de inom

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 413.

övriga grenar av don civila statsförvaltningen gällande löneregleringar

med därtill hörande villkor och bestämmelser.

På grund av vad sålunda förekommit torde det vara att motse, att

även de nuvarande, enligt den s. k. statskontorstypen anordnade lönesystemen

komme att inom kort ombildas med anslutning i större eller

mindre mån till den nya löneregleringen för kommunikationsverken.

Under sålunda inträdda förhållanden torde de av 1917 års militära

avlöningssakkunninga angivna riktlinjerna för en definitiv lönereglering

icke vidare kunna orubbade fasthållas. Det bleve nu nödvändigt att —

såsom ock redan hos de sakkunniga förberedelsevis skett — ingå på ett

skärskådande av i vilken utsträckning de nya principer, som fått uttryck

i den från ingången av juli 1920 gällande löneregleringen för kommunikationsverken,

kunde vinna tillämpning även beträffande personalen

vid försvarsväsendet. Vid denna undersökning borde givetvis de särskilda

tjänstgörings- och övriga förhållanden, som förelåge eller kunde

komma att föreligga inom försvarsväsendet, i tillbörlig grad vinna beaktande.

De sakkunniga vore för sin del av den bestämda uppfattningen,

att en definitiv lönereglering för arméns och marinens personal borde

bringas å bane, så snart detta lämpligen läte sig göra, och de sakkunnige

skulle icke underlåta att, i vad på dem ankomme, medverka till

nämnda syfte. När ett förslag till dylik lönereglering kunde av de sakkunniga

avgivas, vore likväl ett spörsmål, som, särskilt med hänsyn

till organisationsfrågans ovissa läge, för närvarande undandroge sig de

sakkunnigas bedömande.

Då emellertid nu gällande bestämmelser rörande tillfällig löneförbättring

för viss personal vid armén och marinen ägde giltighet allenast

till utgången av år 1920, syntes för innevarande års riksdag böra

framläggas förslag om tillfällig löneförbättring under år 1921 för nämnda

personal.

Vid fullgörande av sitt åliggande att avgiva förberedande förslag i

sådant hänseende, såvitt personal vid armén anginge, hade de sakkunniga

haft att taga hänsyn till innehållet i vissa fr ån personalen inkomna

framställningar.

Sålunda hade i en till statsrådet och chefen för lantförsvarsdepartementet

ställd skrivelse av den 24 januari 1920 överstelöjtnanten Pehr

Lagerhjelm in. fl. såsom representanter för en i Stockholm den 23 januari

1920 avhållen sammankomst mellan i staden varande officerare och

Tillfällig

löneförbättring

för år

1921.

Inkonma

framställnin
gar.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 413.

underofficerare med vederlikar tillhörande armén hemställt, att genom

departementschefens försorg sådana åtgärder måtte vidtagas, »att arméns

officerare och underofficerare med vederlikar måtte dels under innevarande

år bliva i avlöningshänseende ånyo i stort sett jämställda med vissa

civila statstjänstemannagrupper enligt de grunder, som år 1918 fastställdes

av regering och riksdag, d. v. s. att den tillfälliga löneförbättringen

höjes med samma belopp, som år 1919 beviljades ifrågavarande

civila statstjänstemannagrupper, dels från och med år 1921 bliva i avlöningshänseende

beträffande såväl begynnelse- som slutlön fullt jämställda

med sagda civila statstjänstemannagrupper». Genom remiss den

27 januari 1920 hade de sakkunniga erhållit befallning att i detta ärende

skyndsamt avgiva utlåtande.

Vidare hade chefen för Smålands artilleriregemente till chefen för

lantförsvarsdepartementet ingivit en den 4 februari 1920 dagtecknad

skrivelse, vilken utmynnade i samma hemställan som den förut nämnda;

och hade de sakkunniga den 11 i samma månad anmodats att till departementschefen

inkomma med yttrande över framställningen.

De sakkunniga anhölle att i nu förevarande sammanhang få yttra

sig över dessa båda framställningar, och komme de sakkunniga därvid

att i främsta rummet uppehålla sig vid den förstnämnda, vilken vore

grundad på en utförlig motivering.

Vore det verkligen så, som sökandena förmenade, eller att år 1918

av regering och riksdag fastställts vissa grunder för jämställande av

officerare och underofficerare jämte vederlikar med vissa grupper av

civila befattningshavare i statens tjänst, så vore det alldeles tydligt, att

den tillfälliga löneförbättring, som enligt beslut av 1919 års lagtima

riksdag för samma år medgivits de av sökandena åsyftade grupperna

av civila befattningshavare, bort redan för år 1919 medföra höjning i

den till arméns och marinens personal utgående tillfälliga löneförbättringen,

och de sakkunniga skulle i dylikt fall icke hava underlåtit att,

ehuru några framställningar i denna riktning då icke förelegat från personalens

sida, inkomma med erforderligt förslag i ämnet. Men den av

sökandena åberopade förutsättningen förelåge icke; några dylika grunder

hade icke år 1918 blivit av Kungl. Maj:t eller riksdagen fastställda.

Vad i skrivelsen den 24 januari 1920 därom anförts syntes grunda

sig på vissa uttalanden av 1917 års militära avlöningssakkunniga i det

av dem den 5 mars 1918 avgivna betänkandet. De sakkunniga hade

där giort vissa sammanställningar mellan de avlöningsbelopp, som enligt

de sakkunnigas förslag skulle tillkomma olika grupper av militära beställ
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj ds Proposition Nr 413. 9

ningshavaro, och avlöningarna till vissa tjänstemän vid den civila förvaltningen.

Det borde emellertid framhållas, att dessa sammanställningar, i vad de

avsåge officerare, av de sakkunniga gjorts först efter det de sakkunniga på

andra vägar kommit till de av dem ifrågasatta avlöningsbeloppen. Härav

följde, att de sakkunnigas förslag, såvitt officerarnas avlöning anginge, icke

i någon mån kunde anses vara grundat på berörda sammanställningar;

de utgjorde allenast ett efterhandskonstaterande av det förhållande, som

i angivna hänseende skulle föreligga, därest de sakkunnigas förslag vunne

beaktande.

De sakkunnigas ifrågavarande förslag kunde så mycket mindre anses

vara byggt på dessa sammanställningar, som de sakkunniga icke underlåtit

att själva framhålla det vanskliga i att här komma till några tillfredsställande

jämförelser. Beträffande avlöningen till kaptener hade

sålunda de sakkunniga betonat, att svårigheter mötte att finna fullt lämpliga

hållpunkter för en jämförelse med avlöningsförhållandena inom den

civila förvaltningen, men att en sådan jämförelse »möjligen» kunde göras

med vissa andra befattningar. De uttalanden, som i detta hänseende av

de sakkunniga gjorts rörande avlöningen till regementsofficerare, vore

likaledes av synnerligen villkorlig natur.

Vad vidare anginge de av 1917 års sakkunniga meddelade samman-’

ställningarna mellan avlöningarna till underofficerare och till vissa befattningshavare

i den civila förvaltningen, vore det visserligen sant, att

dessa sammanställningar av de sakkunniga gjorts, innan de sakkunniga

framlagt sitt förslag rörande avlöningsbelopp för underofficerarna. De

sakkunnigas uttalande i denna del hade emellertid den formen (sid. 272

i betänkandet), att de sakkunniga ansåge sig, »utan att ingå på några

direkta jämförelser, endast böra erinra om», huru avlöningsförhållandena

ställde sig dels för underofficerare, dels ock för vissa befattningshavare vid

statens järnvägar och statens vattenfalls verk. De sakkunniga hade här

på ett sätt, som icke torde kunna missförstås, givit uttryck åt det förhållandet,

att någon direkt jämförelse mellan ifrågavarande militära och

civila befattningshavare icke av de sakkunniga åsyftats.

De av 1917 års sakkunniga gjorda sammanställningarna mellan avlöningarna

till vissa grupper av militära och civila befattningshavare

hade intagits i den redogörelse för de sakkunnigas förslag, som av föredragande

departementschefen lämnats vid avlåtande till 1918 års lagtima

riksdag av proposition i ämnet (nr 361), men icke föranlett något

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 saml. 353 höft. (Nr 413).

895 20 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

Den tillfälliga

löneförbättringen

i förhållande

till

det allmänna

prisläget.

10 Kungl. Maj:ts Proposition Nr 413.

uttalande vare sig från föredragande departementschefens eller sedermera

från riksdagens sida.

Med vad nu anförts ansåge sig de sakkunniga hava ådagalagt, att

sökandenas uppfattning därom, att år 1918 av regering och riksdag

fastställts vissa grunder för jämställande av officerare och underofficerare

jämte vederlikar med vissa grupper av civila befattningshavare i statens

tjänst, icke överensstämde med verkliga förhållandet. I olikhet med

sökandena måste de sakkunniga anse, att de av 1917 års sakkunniga i

detta hänseende gjorda sammanställningarna icke kunde, på det sätt

sökandena velat göra gällande, vara bindande ens för de sakkunniga

själva och än mindre för Kungl. Maj:t eller riksdagen.

Den av sökandena nu väckta frågan om en förhöjning i den för

personal vid armén och marinen redan medgivna löneförbättringen måste

enligt de sakkunnigas mening ses ur en helt annan synpunkt, vilken

endast i förbigående av sökandena berörts men som dock i detta fall

syntes vara den väsentliga: det vore spörsmålet om den prisnivå, till

vilken personalens nuvarande avlöningar — frånsett dyrtidstillägg —

kunde anses hänförda.

Det vore allmänt bekant, att under den senare tiden detta spörsmål,

såvitt statens civila befattningshavare anginge, varit föremål för särskilt

beaktande. Den av 1919 års lagtima riksdag beslutade tillfälliga löneförbättringen

för vissa civila befattningshavare hade just avsett att för

sådana grupper, vilkas avlöningar ansetts hänförda till ett tidigare prisläge

än det, som varit rådande vid tiden för krigsutbrottet, framföra

avlöningarna till 1914 års prisnivå. På denna tillfälliga löneförbättring,

liksom på den ordinarie avlöningen, beräknades dyrtidstillägg enligt allmänna

grunder. Vad åter anginge de befattningshavare vid kommunikationsverken,

för vilka, med tillämpning från den 1 juli 1920, fastställts

ny lönereglering, i vilken lönesatserna bestämts efter en högre prisnivå

än den vid tiden för krigsutbrottet gällande, vore därvid från såväl

Kungl. Maj:ts som riksdagens sida uttryckligen förutsatt, att en mot

denna särskilda förhöjning svarande reduktion skulle ske i det dyrtidstillägg,

som borde tillkomma ifrågavarande personal för tiden efter den

1 juli 1920.

Det kunde tydligen möta betydande svårigheter att i fråga om de

talrika grupper av civila befattningshavare, som under senare tider fått

sina avlöningar reglerade, med tillräcklig grad av bestämdhet avgöra,

huruvida avlöningarna i verkligheten framförts till 1914 års prisnivå eller

opaginerad Kontrollera mot PDF

It

Kungl, Mnj:ts Proposition Nr 413.

tilläventyrs borde anses motsvara vare sig ett tidigare eller ett senare

prisläge. I åtskilliga fall hade ock delade meningar härutinnan kommit

till synes.

Om sålunda detta spörsmål kunnat vålla tvekan beträffande vissa

grupper av civila befattningshavare, så vore detta icke fallet i fråga om

den personal vid armén ocdi marinen, som blivit delaktig av den år

1918 beslutade tillfälliga löneförbättringen. Här läge berörda spörsmål

alldeles klart.

I betänkandet den 5 mars 1918 hade sålunda 1917 års sakkunniga

(sid. 226) erinrat, att med de förslag till provisorisk lönereglering för

viss personal vid armén och marinen, som av Kungl. Maj:t förelagts

1917 års riksdag, varit avsett att bereda denna personal en kompensation

för den fördyring av levnadskostnaderna i allmänhet, som inträtt

före kriget och kunde anses bliva bestående, och hade sålunda någon

hänsyn här icke tagits till den dyrtid, kriget medfört. De sakkunniga

hade vid sitt arbete utgått från i huvudsak enahanda förutsättning. Det

utkast till en definitiv lönereglering för viss personal vid armén och

marinen, som av de sakkunniga framlagts, liksom det därpå grundade

förslaget om en tillfällig löneförbättring både sålunda haft till syfte att

bringa den ifrågavarande personalens löneförmåner upp till den nivå,

som kunde anses betingad av läget före krigsutbrottet. De extraordinära

förhållanden kriget här skapat borde enligt de sakkunnigas mening

mötas genom extraordinära åtgärder, i främsta rummet genom anlitande

av sådana avlöningsformer som krigstidstillägg och krigstidshjälp.

Detta de sakkunnigas uttalande hade av föredragande departementschefen

återgivits vid avlåtande till riksdagen av proposition i ärendet

(nr 361/1918), varvid departementschefen förklarat sig under nu angiven

förutsättning — i fråga om krigstidst lägg och krigstidshjälp — anse

de föreslagna avlöningsbeloppen vara i stort sett rättvist och väl avvägda

(sid. 62).

Jämväl i det följande (sid 132) hade departementschefen erinrat,

att med ifrågavarande löneförbättring avsetts att bereda personalen en

kompensation för den höjning av de allmänna levnadskostnaderna, som

inträtt före krigsutbrottet. Om man till utgångspunkt toge år 1902

— det år då den senaste mera allmänna löneregleringen för ifrågavarande

personal slutförts — och sökte finna den höjning i de allmänna

levnadskostnaderna, som inträtt under tiden därefter intill sommaren

1914, torde man, hade departementschefen fortsatt, icke komma alltför

långt från det verkliga förhållandet, om denna stegring angåves till omkring

18 procent. Enligt de sakkunnigas beräkningar skulle den till
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kung], Maj:ts Proposition Nr 413.

fälliga löneförbättringen komma att, vad arméns personal beträffade,

för överstelöjtnanter och kaptener ungefär motsvara samt för löjtnanter

överstiga nämnda procenttal; för övriga officerare skulle löneförbättringen

understiga och för underofficerare avsevärt överstiga berörda 18

procent. Att underofficerarna här blivit särskilt tillgodosedda, hade emellertid

synts departementschefen falla sig helt naturligt med avseende å

den synnerligen tryckta ekonomiska ställning, vari denna personal dittills

varit försatt.

Vad sålunda av 1917 års sakkunniga och av föredragande departementschefen

anförts hade icke givit anledning till något uttalande från

riksdagens sida.

Det torde här få anmärkas, att sedan genom beslut av 1919 års

lagtima riksdag tillfällig löneförbättring tillerkänts jämväl generalspersoner

och i sammanhang därmed det för överstar ursprungligen bestämda

beloppet blivit höjt, det torde kunna sägas, att den för offficerare

redan medgivna löneförbättringen i stort sett någorlunda motsvarade

den allmänna prisstegring av omkring 18 procent, som beräknats

hava inträtt under åren 1902—1914.

Av vad sålunda förekommit syntes oförtydbart framgå, att avlöningarna

för de på aktiv stat anställda officerarna och underofficerarna måste

anses hava genom den för åren 1918 — 1920 beviljade tillfälliga löneförbättringen

blivit framförda ungefär till 1914 års prisnivå eller den nivå,

dit stora grupper av civila befattningshavare hunnit först från och med

år 1919. Men om detta vore händelsen, torde det ock vara tydligt, att

den av sökandena intagna ståndpunkten, att den från och med år 1919

för civila befattningshavare medgivna löneförbättringen borde konsekvent

leda till en motsvarande förbättring för officerare och vederlikar, icke

kunde anses hållbar. Ett bifall till sökandenas yrkande i denna del skulle

givetvis innebära, att en av de faktorer, som varit företrädesvis bestämmande

vid de senaste årens arbete med åvägabringande av ordnade löneförhållanden

för statens befattningshavare, inom försvarsväsendet såväl

som inom den civila förvaltningen, nämligen förhållandet mellan de fastställda

avlöningarna och det allmänna prisläget, här skulle helt åsidosättas.

Om än det redan anförda torde vara tillräckligt för att ådagalägga,

att sökandenas framställning i det skick den förelåge icke kunde bifallas,

ansåge sig de sakkunniga dock böra påpeka ytterligare vissa omständigheter,

som här kunde vara av betydelse.

Sökandena hade starkt betonat den antagna likställdheten i avlöningshänseende

mellan vissa befattningshavare vid försvarsväsendet och

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.is Proposition Nr 413. 13

vid den civila förvaltningen, men syntes däremot hava i viss mån förbisett

det samband i berörda hänseende, som utan tvivel borde förefinnas

mellan olika personalgrupper inom försvarsväsendet självt. Ehuru sökandenas

hemställan avsåge »arméns officerare och underofficerare med vederlikar»

utan någon inskränkning, ansåge sig de sakkunniga kunna förutsätta,

att sökandena därmed åsyftat allenast sådan personal på aktiv

stat. Den till reservstaterna och reserven hörande personalen, liksom

även manskapet, skulle sålunda här lämnas åsido.

Redan genom den tillfälliga löneförbättring, som år 1918 beviljats

personal på aktiv stat, hade denna personal i förhållande till beställningshavare

på reservstat erhållit ett försteg i avlöningshänseende, som

i varje fall icke torde varit avsett, då reservstaterna genom beslut av

1914 års riksdag upprättats. Detsamma gällde i viss mån om förhållandet

mellan avlöningarna till beställningshavare på aktiv stat och till

reservpersonal. De sakkunniga hade ock, sedan löneförbättring beviljats

den aktiva personalen, ansett sig förpliktade att till behandling upptaga

frågan om motsvarande förmån för reservstats- och reservpersonalerna,

och hade i sådant hänseende av de sakkunniga avgivits förslag

till dels en genomgående löneförbättring för reservstatspersonalen dels

ock viss förbättring i löneförmånerna för personal tillhörande reserven.

Dessa de sakkunnigas förslag hade emellertid hittills icke iett till positivt

resultat. Skulle nu, på sätt sökandena hemställt, en allmän förhöjning

av den aktiva personalens nuvarande avlöningar åvägabringas, komme

därigenom berörda missproportion att än starkare framträda, och under

sådana förhållanden skulle utan tvivel krav liknande dem, som av sökandena

framställts, kunna med vida större berättigande göras gällande från

reservstats- och reservpersonalernas sida.

Yad vidare anginge arméns manskap, syntes böra erinras, hurusom

de sakkunniga i utlåtande den 24 februari 1919 avgivit förslag till tillfällig

löneförbättring för denna personal. Detta förslag hade emellertid

icke lagts till grund för den proposition (nr 320/1919), som i ärendet

avlåtits till riksdagen, utan hade denna begränsats till ett förslag därom,

att, med bibehållande i övrigt av gällande avlöningsbestämmelser, viss

höjning i dagavlöningen måtte från den 1 november 1919 beredas beställningshavare

inom de olika manskapsgraderna. Kungl. Maj:ts förslag

i ämnet hade av riksdagen bifallits.

Det syntes de sakkunniga uppenbart, att, i sammanhang med spörsmålet

om en allmän ytterligare löneförbättring för officerare och underofficerare

med vederlikar, manskapets lönefråga icke gärna kunde lämnas

obeaktad.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 413.

Gent emot sökandenas framställning ville de sakkunniga slutligen

allenast erinra, att genom beslut av 1919 års lagtima riksdag pensionsförbättring

beviljats viss personal vid armén och att denna pensionsförbättring

satts i visst förhållande till beloppet av de avlöningsförmåner,

som enligt den skisserade definitiva löneregleringen skulle tillkomma

vederbörande beställningshavare. Dessa avlöningsförmåner motsvarade

emellertid, med någon jämkning, de nu till personalen utgående avlöningarna,

den tillfälliga löneförbättringen inberäknad. Om nu denna, i

enlighet med sökandenas begäran, ytterligare förhöjdes, så syntes därav

bliva en konsekvens, att motsvarande höjning skedde i de nu medgivna

pensionsbeloppen. I varje fall syntes dessa båda spörsmål, en allmän

ytterligare löneförhöjning och en allmän ytterligare pensionsförbättring,

höra tagas under omprövning i ett sammanhang.

De sakkunniga ansåge sig ock kunna utgå därifrån, att de nu

nämnda frågorna inom den närmaste tiden borde komma under övervägande.

Beträffande den personal vid den civila förvaltningen, som

icke blivit delaktig i den från ingången av juli 1920 gällande nya löneregleringen

för kommunikationsverken, hade ock, såsom förut vore nämnt,

arbetet med en ny definitiv lönereglering igångsatts, i det att uppdrag

lämnats 1902 års löneregleringskommitté att, så snart ske kunde, inkomma

med förslag i ämnet. Därvid vore förutsatt, att avlöningarna

skulle föras fram till samma prisläge, som skett beträffande kommunikationsverken,

d. v. s. det prisläge, som, att döma av stegringarna i

levnadskostnaderna under åren närmast före krigets utbrott, skulle under

normala förhållanden varit rådande i början av 1920-talet. Det hade

jämväl av föredragande departementschefen framhållits såsom billigt, att

sådana provisoriska åtgärder vidtoges, varigenom personalen vid de verk

och inrättningar, som icke skulle i första hand omfattas av den definitiva

löneregleringen, bleve tillgodosedda i ungefär samma omfattning,

som genom denna lönereglering skulle ske beträffande den personal,

vilken komme att därav beröras.

Vad försvarsväsendets beställningshavare anginge, vore det för de

sakkunniga tydligt, att även avlöningarna för denna personal borde utan

större tidsutdräkt, än som kunde vara oundgänglig, framföras till den

högre prisnivå, om vilken nyss vore talat. Åven om denna förändring

skulle förknippas med en reduktion av de vid tiden för förändringens

genomförande utgående dyrtidstilläggen, innebure dock framförandet till

den högre prisnivån väsentliga fördelar, som icke borde underskattas.

Skulle denna höjning i avlöningarna för personalen vid försvarsväsendet

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 413.

15

icke kunna i första hand åvägabringas genom en definitiv lönereglering,

skulle de sakkunniga icke underlåta att, i vad på dem kunde ankomma,

medverka därtill, att höjningen skedde under den tillfälliga löneförbättringens

form.

De sakkunniga ville här betona — vad som för övrigt kunde synas

självklart — att de sakkunniga vid handläggningen av frågor rörande

den militära personalens avlöningsförhållanden alltjämt utgått och

fortfarande komme att utgå från den åskådningen, att de militära avlöningarna

skulle i stort sett hållas fullt i jämnhöjd med avlöningarna

inom den civila statsförvaltningen. Vad som emellertid gjorde denna sida

av frågan så komplicerad, vore svårigheten, för att icke säga omöjligheten

att i detta hänseende komma till några tillfredsställande jämförelser mellan

olika grupper av militära och av civila befattningshavare. Den olikhet

beträffande personalens utbildning, befordran till och avgång från tjänsten,

tjänstgöringens art och omfattning m. m., som vid ett övervägande av hithörande

frågor redan från början gåve sig skarpt tillkänna, torde i själva

verket, åtminstone vad betydande personalgrupper anginge, utesluta möjligheten

av ett direkt jämnställande. Att i varje fall detta invecklade

spörsmål ingalunda blivit besvarat genom de uttalanden i ämnet, som

förekomme i sakkunnigebetänkandet av den 5 mars 1918, torde framgå

av det förut sagda.

Då de sakkunniga ansett sig böra så utförligt som i det föregående

skett yttra sig om där berörda frågor, hade närmaste anledningen därtill

varit dels innehållet i sökandenas skrivelse av den 24 januari 1920,

dels ock vissa i den dagliga pressen och eljest framkomna uttalanden,

vilka vittnade om en viss obekantskap med den militära lönefrågans

allmänna läge. Sådant detta spörsmål förelåge skulle det för närvarande

ligga närmast till hands, att ifrågavarande personal, vars avlöningar

måste anses hava genom den redan medgivna tillfälliga löneförbättringen

bragts upp ungefär till 1914 års prisnivå, därutöver finge komma i åtnjutande

av dyrtidstillägg enligt samma regler, som kunde komma att

gälla för statens befattningshavare i allmänhet — med undantag av

kommunikationsverkens personal — men att ''någon ytterligare löneförbättring

för beställningshavare vid försvarsväsendet nu icke borde ifrågakomma.

De sakkunniga ville emellertid för sin del icke draga en sådan slutsats.

Utan tvivel förelåge en del reala skäl av beskaffenhet att påkalla

en ingående prövning, huruvida icke någon ytterligare löneförbättring

•— om ock i annan ordning än den av sökandena ifrågasatta — skulle

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kung1. Maj.ts Proposition Nr 413.

Ortstillägg.

kunna beredas personalen. De sakkunniga tänkte härvid i främsta rummet

på de svårigheter, som vidlådde rekryteringen; såsom av sökandena

erinrats, vore tilloppet till den militära banan synnerligen ringa, under

det att samtidigt en betydande del av personalen avginge före uppnådd

pensionsålder. Om ock detta förhållande till väsentlig del vore beroende

på försvarsfrågans ovissa läge och den därmed förenade*svårigheten

att bedöma, huru den militära banan kunde komma att i framtiden gestalta

sig, kunde man dock icke bortse därifrån, att även avlöningsfrågan

härvid spelande en betydande roll.

Under dessa förhållanden hade de sakkunniga funnit det angeläget

att undersöka, huruvida icke någon utväg skulle kunna finnas att —

utan att åsidosätta några ledande grundsatser för nu pågående arbeten

med löneregleringar för olika grupper av statens befattningshavare och

utan att bryta sammanhanget mellan den militära personalens lönereglering

och pensionsregleringen för samma personal — nu bereda de beställningshavare,

om vilka här vore fråga, någon förbättring i deras avlöningsförmåner.

De sakkunniga hade trott, att en sådan utväg skulle

vara att från och med år 1921 i det för dessa beställningshavare gällande

lönesystemet införa ortstillägg och därigenom åstadkomma en efter de

allmänna levnadskostnadernas storlek på olika orter lämpad starkare

differentiering i avlöningshänseende, än som skett genom de nuvarande

avlöningsbestämmelserna.

Beträffande ortstillägg hade 1917 års avlöningssakkunniga (sid. 231)

anfört, att det vid genomförande för personal vid armén och marinen

av en definitiv lönereglering, enligt vilken inkvarterings- och servisbidrag

skulle uppgå i lönen eller dagavlöningen, syntes böra tagas i övervägande,

huruvida icke det lämpligaste sättet att ernå önskad utjämning

mellan olika orter, såvitt hyreskostnader och andra sådana förhållanden

anginge, vore att upptaga ortstillägg såsom avlöningsform även i det

militära lönesystemet. De sakkunniga hade emellertid så mycket mindre

ansett sig, böra då upptaga detta spörsmål till närmare skärskådande,

som frågan om ortstillägg till statstjänstemän i gemen för det dåvarande

vore beroende på särskilda undersökningar.

Sedan dess hade frågan om ortstillägg till statens befattningshavare

kommit i ett väsentligen förändrat läge. Genom det år 1919 antagna

nya avlöningsreglementet för tjänstemän vid kommunikationsverken hade

avlöningarna för dessa tjänstemän gjorts i betydande grad beroende av

de för olika orter gällande allmänna levnadskostnaderna. Såsom i det

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kung!. May.ts Proposition Nr 413.

föregående anförts, torde det ock vara att motse, att de nuvarande löneregleringarna

efter den s. k. statskontorstypon komme att inom kort

ombildas med anslutning i större eller mindre mån till det nya lönesystemet

för kommunikationsverken. De sakkunniga ansåge sig under

sådana förhållanden kunna förutsätta, att även den förestående definitiva

löneregleringen för den aktiva personalen vid försvarsväsendet borde

upptaga ortstillägg såsom avlöningsform och att sålunda denna lönereglering

icke föregrepes, därest berörda personal nu tillerkändes, utöver

den nuvarande tillfälliga löneförbättringen, jämväl ortstillägg, där sådana

borde förekomma. Det torde få anmärkas, att ortstillägg ej gärna kunde

ifrågakomma för beställningshavare å reservstat eller i reserv eller för

innehavare av beställningar i manskaps grad samt att, då pensionerna

för olika personalgrupper städse plägade utmätas utan avseende å förekommande

ortstillägg, införandet av dylika tillägg i nu förevarande fall

icke torde kunna inverka på bedömandet av frågan om personalens pensionering.

Om sålunda ur dessa synpunkter några betänkligheter icke torde

kunna möta mot att nu införa ortstillägget. såsom avlöningsform för de

beställningshavare, om vilka här vore fråga, torde det å andra sidan

knappast kunna bestridas, att, då vid de nuvarande avlöningarnas bestämmande

hänsyn endast i ringa mån kunnat tagas till växlingen i

levnadskostnaderna å olika orter, avlöningen till de å dyrorter förlagda

beställningshavarna blivit, även med inräknande av de nu utgående dyrtidstilläggen,

tämligen knappt tillmätta. Genom införandet av ortstillägg

skulle sålunda åt denna del av personalen beredas en välbehövlig löneförbättring,

samtidigt med att en rättvisare avvägning skulle åstadkommas

av avlöningarna för olika personalgrupper.

Enligt vad de sakkunniga i det följande komme att föreslå, skulle

sålunda till ifrågavarande personal komma att under år 1921 utgå tillfällig

löneförbättring dels i huvudsak motsvarande vad som nu gällde

— denna förmån torde för framtiden böra benämnas allmänt avlöningstillägg

— dels ock i form av ortstillägg.

Enligt det för kommunikationsverken antagna nya lönesystemet

hade det, med utgångspunkt från en av socialstyrelsen på Kungl. Maj:ts

uppdrag år 1917 verkställd utredning rörande levnadskostnadernas storlek,

vilken sedermera kompletterats i vissa avseenden, befunnits lämpligt

att fördela samtliga orter, där verkens tjänstemän vore stationerade,

på sju ortsgrupper. Därvid hade endast de orter, där inga särskilda

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 samt. 353 höft. (Nr 41 3.) 895 20 3

. Grund er för

införande av

ortstillägg för

''personal vid

armén.

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 413.

fördyrande omständigheter kunde påvisas, eller vad som plägade betecknas

såsom »rena landsbygden», ansetts böra hänföras till den billigaste

ortsgruppen, under det att ortstillägg skulle utgå å alla övriga platser.

För vinnande av större överskådlighet över de å skilda orter utgående totalavlöningarna

hade ortstillägget sammanslagits med lönen till ett belopp.

I fråga om ortstilläggens beräknande hade tillämpats, att dessa tillägg

bestämts till fixa, i förhållande till lönen stigande belopp; att å den

lägsta avlöningen för manliga tjänstemän ortstillägget utgjorde 90 kronor

för den näst billigaste ortsgruppen med tillägg av ytterligare 90

kronor för varje ny ortsgrupp, så att å dyraste ort tillägget utginge

med 540 kronor, samt att ortstilläggets maximibelopp för manliga tjänstemän

utgjorde 240 kronor för näst billigaste ortsgruppen med tillägg av

ytterligare 240 kronor för varje ny ortsgrupp, så att detsämma å dyraste

ort uppginge till 1,440 kronor. Det lägsta ortstillägget motsvarade

en lön i den billigaste ortsgruppen av 1,980 kronor, det högsta

ortstillägget en lön i den billigaste ortsgruppen av 7,140 kronor eller

därutöver. Orternas fördelning mellan de olika ortsgrupperna fastställdes

av Kungl. Maj:t efter förslag av socialstyrelsen på grundval av utredning

rörande de för orterna gällande allmänna levnadskostnaderna.

Förutom de nu nämnda ortstilläggen hade vid kommunikationsverken

för de i landets nordligaste delar stationerade tjänstemännen införts

särskilda fristående kallortstillägg. Dessa vore endast avsedda att utgöra

kompensation för de olägenheter av skilda slag, som bosättning i de

nordliga landsdelarna på grund av där rådande klimatiska och fysiologiska

förhållanden medförde, under det att den särskilda utgiftsökning,

som föranleddes av att vissa poster å levnadsbudgeten — såsom för större

bränsleförbrukning, varmare beklädnad samt rikligare näring — till följd

av klimatiska förhållanden stege till högre belopp än i blidare delar av

landet, ansetts böra liksom annan ökning i levnadskostnaderna täckas

genom dyrortstillägg. De orter, där kallortstillägg ansetts böra utgå,

fördelades mellan sex olika kallortsklasser, och tillägget utgjorde 60 kronor

i lägsta och 600 kronor i högsta kallortsklassen, lika för alla lönebelopp.

Jämväl enligt det i betänkande den 18 december 1919 framlagda

förslaget till lönereglering för domänverket skulle de särskilda tjänstgöringsorterna

i avlöningshänseende uppdelas i olika grupper. Vid

denna uppdelning skulle emellertid, i motsats till vad förhållandet vore

vid kommunikationsverken, hänsyn tagas även till vissa andra faktorer

än dyrortsmomentet, därvid särskilt pekats på svårskötthets- och ödslighetsmomenten,

vilka ansetts spela en betydlig roll i fråga om skogs
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 413,

tjänstemännens arbete. Vidare hade framhållits, att tillbörligt beaktande

borde ägnas jämväl kallortsmomentet, varemot särskild ersättning vid

sidan av lönen, motsvarande det vid kommunikationsverken införda

kallortstillägget, icke ansetts böra utgå till domänverkets personal.

Då de militära tjänstgöringsförhållandena i stort Bett torde vara

mera jämförliga med kommunikationsverkens än med domänverkets

tjänstgöringsförhållanden, hade de sakkunniga ansett kommunikationsverkens

lönesystem lämpligen kunna i huvudsak tagas såsom förebild

vid ett eventuellt införande av dyrortstillägg för militära tjänstinnehavare.

Ehuru militär personal knappast torde vara förlagd till någon

ort, som vore liänförlig till den för kommunikationsverken bestämda

billigaste ortsgruppen eller »rena landsbygden», syntes dock anledning

ej föreligga att frångå den för nämnda verk fastslagna indelningen i

sju olika ortsgrupper, och torde denna indelning jämväl för försvarsväsendet

böra verkställas av Kungl. Maj:t efter förslag av socialstyrelsen,

på grundval av utredning rörande de för de särskilda orterna gällande

allmänna levnadskostnaderna. De avlöningar, som för närvarande

utginge å annan ort än Stockholm och Göteborg, torde därvid böra

avses att gälla för den billigaste ortsgruppen, medan för de sex övriga

ortsgrupperna infördes dyrortstillägg med fixa i förhållande till avlöningen

stigande belopp.

Vid avvägandet av dessa belopp hade de sakkunniga emellertid

måst taga hänsyn därtill, att den för den militära personalen år 1918

införda tillfälliga löneförbättringen avsett att föra upp avlöningen för

denna personal till 1914 års prisnivå, medan däremot den nya löneregleringen

för kommunikationsverken anpassats efter den prisnivå, som

under förutsättning av normal prisstegring bort råda i början av 1920- talet. Till följd härav utginge också dyrtidstillägg till arméns och marinens

personal liksom till övriga grupper av befattningshavare i statens

tjänst, vilkas avlöning icke blivit höjd utöver 1914 års prisnivå, enligt

en högre beräkningsgrund än som efter den nya löneregleringens genomförande

skulle gälla beträffande kommunikationsverkens personal. Då

detta alltjämt torde böra bliva fallet, så länge nämnda olikhet i avseende

å avlöningarnas förhållande till den allmänna prisnivån fortfarande vore

rådande, och då även de ortstillägg, som nu kunde ifrågakomma för

militära beställningsliavare, syntes böra tagas i betraktande vid dyrtidstilläggens

beräknande, hade de sakkunniga givetvis måst för den militära

personalen föreslå ortstillägg att utgå med i allmänhet något lägre

belopp, än som skulle framgå av en direkt jämförelse med kommunikationsverkens

löneplan. Den av de sakkunniga i detta hänseende verk
-

s. 20 Kontrollera mot PDF

Närmare

föreskrifter

angående

ortstilläggets

beräknande.

20 Kungl. Maj. ts Proposition Nr 413.

ställda beräkningen hade grundats pa den förutsättningen, att kommunikationsverkens

avlöningar på det hela taget läge omkring 16 procent

högre än de nuvarande avlöningarna för arméns och marinens personal.

De ortstillägg, som de sakkunniga enligt nu omförmälda grunder

ansett sig böra föreslå, framginge av följande tablå:

A v 1 ö n

ingsbelopp

0 r t

s g r

upp

A.

B.

C.

D.

E.

F.

G.

I.

— 1,800 kronor.............

_

70

140

210

280

350

420

II.

1,801—2,000

»

—

80

160

240

320

400

480

III.

2,001-2.200

»

—

90

180

270

360

450

540

IV.

2,201—2,400

))

—

100

200

300

400

500

600

V.

2,401-2,600

»

—

no

220

330

440

550

660

VI.

2,601—2,900

)» .................................

—

120

240

360

480

600

720

VII.

2,901-3,200

n ____

—

130

260

390

520

650

780

VIII.

3,201-3,500

» .................................

—

140

280

420

560

700

840

IX.

3,501-3,800

»

—

150

300

450

600

750

900

X.

3,801—4,100

»

—

160

320

480

640

800

960

XI.

4,101—4,500

» ..........................

—

170

340

510

680

850

1,020

XII.

4,501—5,000

»

—

180

360

540

720

900

1,080

XIII.

5,001-5,500

» ..................

—

190

380

570

760

950

1,140

XIV.

5,501 och därutöver ...........

—

200

400

600

800

1,000

1,200

Vid bestämmandet av den lönegrupp, till vilken en beställningshavare

i fråga om beräknandet av ortstilläggets belopp borde hänföras,

syntes hänsyn böra tagas till samtliga de kontanta löneförmåner, han

under ordinarie tjänstgöring i allmänhet ägde åtnjuta, alltså till lön,

dagavlöning, arvode, utgående i stället för lön eller dagavlöning, ålderstillägg,

inkvarterings- och servisbidrag, beräknade till det å annan ort

än Stockholm och Göteborg utgående beloppet, hyresersättning till förråds

vaktmästare eller extra poliskonstapel i Boden, ersättning för bränsle

och lyse samt allmänt avlöningstillägg (motsvarande den nuvarande tillfälliga

löneförbättringen), men däremot icke till de för viss tjänstgöring

utöver den ordinarie avlöningen utgående särskilda arvoden.

För den, som åtnjöte bostad in natura, torde bland ifrågavarande

förmaner böra inräknas beloppet av det inkvarterings- och servisbidrag,

som å annan ort än Stockholm och Göteborg utginge till innehavare av

motsvarande beställning (befattning).

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj: Is Proposition Nr 413,

Summan av inkvarterings- och servisbidrag utginge med högre belopp

i Stockholm och Göteborg än å andra orter, och den personal,

som åtnjöte denna högre ersättning, kunde alltså sägas redan nu vara

berättigad till ott slags ortstillägg. Då icke någon syntes böra kunna

komma i åtnjutande av vad som skulle kunna anses vara dubbla ortstillägg,

borde därför det ortstillägg, som kunde komma att enligt de

här ifrågasatta nya bestämmelserna utgå till en beställningshavare, vilken

åtnjöte inkvarterings- och servisbidrag enligt den för Stockholm

ocli Göteborg gällande tariffen, minskas med det belopp, varmed enligt

nämnda tariff inkvarterings- och servisbidraget överstege dylikt bidrag

å annan ort. Förråds vaktmästare, som hade sin förläggningsort i Stockholm

eller Göteborg och icke tilldelats bostad in natura, borde jämväl

få vidkännas motsvarande avdrag från den hyresersättning, som till

honom utginge i stället för inkvarterings- och servisbidrag.

Ett spörsmål, som de sakkunniga icke kunnat underlåta att i förevarande

sammanhang taga under övervägande, hade varit, huruvida och

enligt vilka grunder avdrag å ortstillägget borde ske för sådana beställningshavare,

som åtnjöte bostadsförmån in natura. I allmänhet torde

det anses, att den del av personalen, som åtnjöte bostad in natura, därigenom

kommit i en gynnsammare ställning än det som vore anvisade

att mot uppbärande av inkvarteringsbidrag själva anskaffa bostäder. Vid

sådant förhållande syntes det till en början vara klart, att de beställningshavare

i Stockholm och Göteborg, som hade bostad in natura,

borde vidkännas avdrag å ortstillägget med åtminstone samma belopp,

som föreslagits beträffande dem, vilka å nämnda orter uppbure inkvarterings-

och servisbidrag. Men även å andra orter torde dylika avdrag

utan obillighet kunna i viss utsträckning åläggas vederbörande personal.

De sakkunniga hade ansett sig komma till en med avseende å det

nu framlagda förslagets provisoriska natur antaglig lösning av förevarande

spörsmål genom att föreslå, att avdrag, som nu nämnts, måtte

göras för beställningshavare å orter, tillhörande någon av de fyra dyraste

ortsgrupperna, samt med belopp, som skulle stå i visst förhållande

till de för motsvarande beställning bestämda inkvarterings- och servisbidrag,

beräknade efter den för annan ort än Stockholm och Göteborg

gällande tariff. I sådant hänseende hemställde de sakkunniga, vad till

en början den dyraste ortsgruppen G beträffade, att avdragen allt efter

som de nämnda inkvarterings- och servisbidragen utgjorde 180—240

kronor, 300 kronor, 400 kronor eller 600 kronor och därutöver, måtte

bestämmas till respektive 60, 120, 200 och 400 kronor. Å ortsgrup
-

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 413.

perna F, E och D skulle avdragen utgöra respektive tre fjärdedelar,

hälften och en fjärdedel av de för ortsgruppen G föreslagna beloppen.

Vid bestämmandet av den ortsgrupp, till vilken eu tjänstinnehavare

i avseende å ortstilläggets beräknande skulle hänföras, syntes i regel

den ort, som enligt gällande föreskrifter skulle anses såsom hans förläggningsort,

böra vara avgörande. Från denna regel hade emellertid

de sakkunniga ansett sig böra föreslå vissa undantag.

I särskilda skrivelser den 27 november 1919, vilka blivit till de

sakkunniga överlämnade, hade nämligen cheferna för krigshögskolan

samt för artilleri- och ingenjörhögskolan framhållit, att då enligt gällande

bestämmelser eleverna vid de militära högskolarna icke erhölle

traktamentsersättning under kommenderingstiden och inkvarteringsersättning

till dem utginge efter den för deras ordinarie förläggningsort gällande

tariff, de elever, som tillhörde utom Stockholm förlagda truppförband,

befunne sig i ett synnerligen ogynnsamt ekonomiskt läge; och

hade nämnda chefer för den skull anhållit, att högskolornas elever måtte

beredas förbättrade avlöningsförmåner i en eller annan form. Inspektören

för militärläroverken hade i skrivelse den 2 december 1919 instämt

i vad skolcheferna anfört.

Då de sakkunniga funnit vad i berörda skrivelser anförts vara värt

beaktande, hade de sakkunniga, för att i någon mån förbättra de från

utom Stockholm förlagda truppförband kommenderade elevernas villkor,

ansett sig böra i detta sammanhang föreslå, att deras ortstillägg under

tiden för kommenderingen måtte få utgå efter den ortsgrupp, till vilken

Stockholm hänförts.

Aspiranterna vid generalstaben ägde enligt ett särskilt kungl. brev

den 30 januari 1903 rätt att uppbära inkvarterings- och servisbidrag enligt

enahanda grunder, som gällde för generalstabens officerare på stat,

vilket med andra ord innebure, att, då aspiranttjänstgöringen i huvudsak

ägde rum i Stockholm, nämnda bidrag utginge enligt den för Stockholm

gällande högre tariffen. Av samma skäl syntes jämväl det föreslagna

ortstillägget höra till aspiranterna vid generalstaben utgå med beloppet

för den ortsgrupp, dit Stockholm räknades.

Därest i något fall tvekan skulle råda rörande den ort, som skulle

anses såsom förläggningsort, syntes det böra ankomma på Kungl. Maj:t

att lämna erforderliga föreskrifter i ämnet.

Det föreslagna ortstillägget syntes såsom regel böra tillkomma de

beställningshavare, som åtnjöte lön på stat eller arvode, fördelat i lön

och dagavlöning, d. v. s. i allmänhet den personal, som vore upptagen

i §§ 1—4 i kungörelsen den 6 juni 1919 angående grunder för tillfällig

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kung1. Maj:tf! Proposition Nr 41H, 23

löneförbättring under ur 1920 för viss personal vid armén. På anförda

skäl ansåge emellertid de sakkunniga ortstillägg icke böra utgå till

furirer av första klassen eller till vissa befattningshavare vid fältläkarkåren,

nämligen generalfältläkaren, de båda överläkarna vid garnisonssjukhuset

i Stockholm, bataljonsläkare vid fältläkarkåren samt fältläkarstipendiat.

För andra arvodestagare än de ovan nämnda ansåge de sakkunniga

likaledes något ortstillägg för närvarande icke böra ifrågasättas.

Alltsedan år 1915 hade i riksstaten å extra stat varit uppfört ett

förslagsanslag för beredande av provisoriskt avlöningstillägg åt officerare

och underofficerare med vederlikar vid till Boden förlagda truppförband

och formationer. Beträffande anslagets användning gällde, att avlöningstillägget

under tjänstgöring i Boden skulle utgå med 200 kronor om

året för såväl officer som underofficer med vederlikar. Ifrågavarande

förmån voro avsedd att utgöra en särskild ersättning för olägenheterna

av Bodens avskilda läge, dyra levnadsförhållanden och besvärliga förbindelser

med det övriga riket.

Samma skäl, som föranlett införandet vid kommunikationsverken av

ett särskilt kallortstillägg för tjänstemän, vilka vore bosatta å vissa orter

inom de norra delarna av landet — således do avsevärda olägenheter,

som vistelsen å sådan ort på grund av klimatiska och fysiologiska förhållanden

kunde, frånsett ökade levnadskostnader, anses medföra — kunde

enligt de sakkunnigas mening tillräckligt motivera det nuvarande avlöningstillägget

i Boden. Vid sådant förhållande hade de sakkunniga, utan

att för närvarande taga ståndpunkt till frågan, huruvida vid en definitiv

lönereglering för arméns personal kallortstillägg borde införas i lönesystemet,

likväl ansett ifrågavarande avlöningstillägg till i Boden förlagd

personal tillsvidare kunna utgå vid sidan av det föreslagna ortstillägget.

Fn blivande definitiv lönereglering syntes härigenom icke på något sätt

kunna föregripas. Beloppet av det provisoriska avlöningstillägget överensstämde

för övrigt ganska nära med det belopp, varmed kallortstillägg

enligt kommunikationsverkens nya lönesystem skulle utgå för den kallortsklass,

dit Boden torde vara att hänföra.

Vad de sakkunniga sålunda föreslagit rörande tillfällig löneförbättring

i form av ortstillägg syntes böra vinna tillämpning från och

med år 1921.

De särskilda framställningar, som, enligt vad förut omnämnts, av

viss personal gjorts i syfte att redan från och med innevarande år måtte

få utgå någon löneförbättring utöver den, som genom beslut av 1919

Provisoriskt

avlöningstillägg

till i

Boden förlagd

-personal.

Tiden för

ortstilläggets

införande.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Arméförvaltningens

civila

departements

yttrande.

Kung!. Maj:ts Proposition Nr 413.

års riksdag blivit personalen tillerkänd, både de sakkunniga ansett sig

icke kunna tillstyrka.

Uti sitt över de sakkunnigas framställning avgivna utlåtande har

arméförvaltningens civila departement anfört följande:

Till en början ville departementet uttala, att departementet i huvudsak

anslöte sig till vad de sakkunniga i sitt betänkande anfört såväl

med avseende å de särskilda remissen bilagda handlingarna, varöver de

sakkunniga haft att yttra sig, som ock i övrigt. Att finna några avgörande

jämförelsepunkter med den civila personalen vid statsdepartementen

och de centrala ämbetsverken samt länsstyrelserna torde svårligen

låta sig göra med hänsyn till den stora olikheten mellan dessa

civila befattningshavares och den militära personalens anställnings-, utbildnings-,

tjänstgörings-, befordrings- och pensionsförhållanden. Givetvis

måste dock sådana jämförelsepunkter sökas, i den mån det vore

möjligt, för att tjäna till ledning vid bestämmandet av den avlöning,

som kunde anses skälig, och för åstadkommande av ett väl avvägt och

rättvist förhållande i avlöning mellan civila och militära befattningshavare.

Departementet förutsatte ock, att i den mån så vore möjligt,

arméns och marinens avlöningssakkunniga komme att vid utarbetande

av den definitiva löneregleringen beakta dessa förhållanden.

Visserligen hade, på sätt de sakkunniga framhållit, den tillfälliga

löneförbättringen, som alltsedan år 1918 utgått till viss personal vid

armén, icke avmätts med hänsyn till de civila befattningshavarnas löner.

Några jämförelser i sådant avseende hade ej heller nu kunnat verkställas.

Ehuru man sålunda på denna väg icke kunde finna någon anledning

till att ytterligare höja personalens vid armén tillfälliga löneförbättring

och oberoende därav, att den procentuella höjningen av

slutavlöningen, sådan den varit bestämd före 1918, respektive 1919 års

riksdagars beslut om tillfällig löneförbättring vid armén samt vid den

civila statsförvaltningen, efter ett genomförande av de sakkunnigas här

föreliggande förslag skulle, om de civila befattningshavarna bibehölles

vid tillfällig löneförbättring till belopp, som utgått år 1919, bliva större

för viss personal vid armén än för sådan vid den civila statsförvaltningen,

torde de. av de sakkunniga åsyftade reala skälen för en ytterligare

avlöningshöjning för viss personal vid armén vara så vägande,

att åtgärd i sådant syfte i allt fall borde vidtagas. Vid dylikt förhållande

och då icke något syntes vara att erinra mot att personalens avlöning

i viss mån gjordes beroende av levnadskostnaderna på de olika

förläggningsorterna, på sätt redan skett beträffande lönerna för perso
-

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kung}. Maj:ts Proposition Nr 413. 25

nalen vid vissa andra grenar av statsförvaltningen, samt föreliggande

förslag om jämväl ortstilläggs utgående torde kunna genomföras utan

att föregripa den definitiva löneregleringen, ansåge sig departementet

kunna ansluta sig till de sakkunnigas förslag.

Beträffande förslagets detaljer funne sig departementet böra göra

ett par erinringar, som jag torde kunna här förbigå.

Såsom i de sakkunnigas framställning påvisats, åsyftade den vid

1918 års riksdag genomförda tillfälliga löneförbättringen för viss personal

vid armén att bereda denna personal en kompensation för den fördyringav

levnadskostnaderna, som inträtt före världskrigets utbrott. Sedan i

enahanda syfte tillfällig löneförbättring genom beslut av 1919 års riksdag

tillerkänts vissa grupper av befattningshavare inom den civila statsförvaltningen,

skulle alltså dessa civila personalgrupper och den militära

personalen hava så till vida blivit i avlöningshänseende jämställda, att

löneförmånerna bringats upp till samma nivå, nämligen den, som kan

anses betingad av prisstegringen från tidpunkten för respektive löneregleringars

genomförande till tiden närmast före krigsutbrottet. Vad

beträffar den efter sistnämnda tid inträdda prisstegringen, hava statsmakterna

vid beslutandet av såväl 1918 som 1919 års tillfälliga löneregleringar

utgått från att kompensation härför skulle beredas ifrågavarande

civila och militära befattningshavare genom dyrtids-(krigstids-)tillägg.

I sin förenämnda framställning av den 24 januari 1920 hava de

militära petitionärerna utgått från den uppfattningen, att den vid 1918

års riksdag genomförda tillfälliga löneförbättringen avsett att i avlöningshänseende

jämställa den militära personalen av olika tjänstegrader med

vissa grupper av befattningshavare inom den civila statsförvaltningen.

Såsom av de sakkunniga närmare utvecklats, föreligger här ett missförstånd.

Syftet med den tillfälliga löneförbättringen var, enligt vad

förut nämnts, att bereda den militära personalen kompensation för

viss del av den inträdda prisstegringen; och den omständigheten,

att 1917 års militära avlöningssakkunniga i sitt betänkande gjort vissa

sammanställningar rörande civila och militära befattningshavares avlöningsförmåner,

kan givetvis icke tillmätas någon som helst prejudicerande

betydelse i fråga om relationen mellan de avlöningar, som böra tillkomma

ifrågavarande personalkategorier. Att något ståndpunktstagande till

sistnämnda ytterst vanskliga och svårlösta spörsmål icke ägt rum från

statsmakternas sida vid beslutandet av 1918 års tillfälliga löneförbättring

för den militära personalen, framgår av vad de sakkunniga i sitt föreliggande

yttrande anfört. Den ingående och allsidiga utredning i föreBiliang

till riksdagens protokoll 1920. 1 sand. 353 käft. (Nr 4 1 3.) 895 so 4

Departe
ments
chefen.

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 413.

varande hänseende, som måste utgöra en förutsättning för bedömandet

av denna fråga, saknades, och någon anledning att åvägabringa en

dylik utredning förefanns icke med hänsyn till det förut angivna ändamålet

med den tillfälliga löneförbättringen.

Vid uppgörande i slutet av år 1919 av förslag till riksstat för år

1921 förelågo varken från vederbörande myndigheters eller från personalens

sida några framställningar om en allmän förhöjning av den till

den militära personalen utgående tillfälliga löneförbättringen. Vid sådant

förhållande och med fortsatt tillämpning av den förut angivna principen,

att ersättning för den efter krigsutbrottet inträdda prisstegringen skulle

utgå i särskild ordning, nämligen i form av dyrtidstillägg, beräknades

i det för riksdagen framlagda förslaget till riksstat för år 1921 för beredande

av tillfällig löneförbättring åt viss personal vid armén, i enlighet

med arméförvaltniugens därom gjorda framställning, samma belopp, som

upptagits i 1920 års stat, eller 4,020,000 kronor.

Såsom av den lämnade redogörelsen framgår, hava de sakkunniga

nu framlagt förslag till ytterligare avlöningsförhöjuing för arméns personal

i form av ortstillägg. Jämväl beträffande marinens personal föreligger

från de sakkunnigas sida en liknande framställning. Kostnaderna

för genomförandet av dessa förslag skulle under år 1921 belöpa sig till

för arméns del omkring 3,035,000 kronor och för marinens de! omkring

1.315.000 kronor eller tillhopa 4,350,000 kronor. Härtill skulle — enär

dyrtidstillägg är avsett att beräknas även å den föreslagna nya avlöningsförmånen

— komma en ökning av de för år 1921 beräknade utgifterna

för dyrtidstillägg åt befattningshavare i statens tjänst med i runt tal

3.045.000 kronor, vadan den totala utgiftsökningen för ifrågavarande

ändamål skulle uppgå till 7,395,000 kronor.

Enligt vad statsrådet och chefen för finansdepartementet meddelat,

kunna emellertid erforderliga medel till ett så betydande belopp icke

beredas å 1921 års stat för bestridande av nu ifrågavarande utgifter,

vilka, av skäl som förut antytts, icke kunnat tagas i beräkning vid uppgörande

av förslag till riksstat för nyssnämnda år. Med hänsyn härtill

finner jag mig icke kunna tillstyrka, att någon framställning i ämnet nu

göres till riksdagen. Jag anser mig vid sådant förhållande icke hava

anledning att närmare ingå på det föreliggande förslaget.

Emellertid torde det icke kunna bestridas, att den militära personalen,

särskilt vissa grupper av densamma, kan vara i behov av

en förbättring av de för närvarande utgående avlöningsförmånerna.

Befattningshavare, vilka äro familjeförsörjare, hava helt visst under

nu rådande förhållanden att kämpa med betydande svårigheter i ekonomiskt

avseende. Då det alltså synes vara motiverat, att för den

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 413.

militära personalen eu lönereglering av mera definitiv natur snarast

möjligt kommer till stånd, bör utredningen rörande denna fråga så bedrivas,

att förslag i ämnet hinner föreläggas 1921 års riksdag. Vid

utarbetandet av detta förslag bör givetvis beaktas, att eu omorganisation

av försvarsväsendet är förestående, och övervägas, i vad mån hänsyn

bör tagas till den minskning i tjänstgöringsskyldigheten, som kan komma

att inträda redan genom den provisoriska avkortningen av de värnpliktigas

övningstid.

Enligt vad jag inhämtat, är det avsett, att för nästa års riksdag skall

kunna framläggas förslag rörande definitiv lönereglering jämväl för stora

grupper av befattningshavare inom den civila statsförvaltningen. Kommer

så att ske, skulle dessa båda lönereglerings frågor kunna vinna sin lösning

i ett sammanhang, därvid det torde bliva tillfälle att efter förutgången

noggrann utredning taga under övervägande, huruvida det låter sig göra

att komma till några tillfredsställande jämförelser mellan olika grupper

av civila och militära befattningshavare.

Jag övergår härefter till att närmare redogöra för de sakkunnigas

förslag till grunder för tillfällig löneförbättring under år 1921 i de delar,

varutinnan detta förslag i övrigt skiljer sig från de för ifrågavarande löneförbättring

under innevarande år gällande grunder.

I § l mom. 3 av kungörelsen den 6 juni 1919 stadgas, att sergeant,

som redan enligt de före utbildningsåret 1916—1917 gällande bestämmelserna

vunnit behörighet till underofficersbeställning och vilken sedermera

innehaft beställning såsom underbefäl av manskapet under mer än

6 år, äger för erhållande av löneförbättring tillgodoräkna sig högst 9

år av den överskjutande tiden.

Detta stadgande, vilket i samma form ingick redan i kungörelsen

den 20 juni 1918, överensstämmer i allo med det förslag till bestämmelser

i ämnet, som i betänkande den 5 mars 1918 framlades av de

sakkunniga, vilka jämlikt bemyndigande den 29 juni 1917 tillkallats för

utarbetande av förslag rörande tillfällig löneförbättring från och med år

1918 för viss personal vid armén och marinen.

Vid angivandet av de riktlinjer, enligt vilka en blivande definitiv

lönereglering för nämnda personal borde anordnas och vilka för kompaniofficerare

och underofficerare upptogo ett system med ålderstillägg

och särskilda i varandra ingripande löneskalor för olika beställningar,

påpekade 1917 års militära avlöningssakkunniga, att tillämpningen av

ett dylikt system förutsatte, att vederbörande löntagare skulle under

vissa villkor äga rätt att för vinnande av ålderstillägg å innehavande be
-

Tjiinstftrsberäkning

för underofilcerare.

1917 års

sakkunniga
-

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kung1. Maj:ts Proposition Nr 413.

fattning tillgodoräkna sig viss tid, varunder han såsom ordinarie innehavare

beklätt lägre beställning.

Härom anförde de sakkunniga huvudsakligen följande (sid. 249 o. f.):

Vad kompaniofficerare och underofficerare anginge, förelåge sådana

särskilda förhållanden, att frågan om rätt för dessa beställningshavare

att för erhållande av ålderstillägg tillgodoräkna sig viss föregående tjänstgöring

utöver vad som föranleddes därav, att löneskalorna för olika beställningar

delvis ingrepe i varandra, syntes tarva ett ingående övervägande.

Härvid framträdde i första hand behovet att fastställa lämpliga

utgångspunkter för den lönetursberäkning, varom här vore fråga.

Beträffande kompaniofficerarna ansåge de sakkunniga, att till utgångspunkt

för lönetursberäkningen borde väljas början av året näst

efter det, då efter avlagd officersexamen utnämning skett till officer,

samt att för erhållande av ålderstillägg sålunda borde tillgodoräknas fullgjord

tjänstgöring icke blott i beställning på stat utan jämväl såsom

surnumerär fänrik (underlöjtnant).

Då frågan gällt att för underofficerarna bestämma en liknande utgångspunkt,

som i det föregående angivits beträffande kompaniofficerarna,

hade de sakkunniga givetvis i första hand tagit under övervägande,

huruvida ej den synnerligen stora ojämnhet, som enligt vad föreliggande

statistiska uppgifter utvisade, gåve sig tillkänna beträffande befordran

till underofficer, borde, i likhet med vad som ifrågasatts beträffande

kompaniofficerarna, föranleda därtill, att ålderstilläggsberäkningen för

underofficerarna finge taga sin början från tiden för första befordran

till underofficers grad, även för den händelse denna befordran icke vore

förenad med erhållande av lön å underofficersbeställning.

Då emellertid tiden för befordran till surnumerär underofficer vore

i hög grad växlande, hade de sakkunniga ansett (sid. 254), att denna

utgångspunkt icke lämpade sig att läggas till grund för en lönetursberäkning,

som hade till ändamål att verka utjämnande i avlöningshänseende.

Ett annat alternativ vore att till utgångspunkt för lönetursberäkningen

taga tiden för vunnen kompetens till underofficersbeställning.

De sakkunniga hade emellertid funnit, att icke heller en dylik anordning

skulle såsom regel bliva tillfredsställande. Utbildningsföreskrifterna för

arméns och marinens underbefäl av manskapet, från vilket underofficerarna

rekryterades, vore nämligen allt för olika för att man i förevarande

avseende skulle kunna lämpligen utgå från t. ex. tiden för avlagd

examen från underofficersskola.

Till närmare belysande av detta spörsmål lämnade de sakkunniga

en redogörelse för utbildningen till underofficer, sådan densamma under

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:t.‘i Proposition Nr 413. 29

senare tiden varit och nu vore anordnad vid försvarsväsendets olika

huvudgrenar.

1 denna redogörelse framhölls beträffande armén, -Att före utbildningsåret

1916—1917 gällt, att volontär i regel under tredje anställningsåret

hunnit genomgå fullständig xmdcrofficersutbildning.

T mån av uppkomna vakanser kunde under utbildningstiden vinnas

befordran till vice korpral, korpral och distinktionskorpral (numera motsvarande

furir) samt sedermera, utan ytterligare obligatorisk utbildning,

befordran till sergeant.

Frän och med utbildningsåret 1916—1917 hade nya bestämmelser

härutinnan trätt i tillämpning enligt beslut i samband med antagandet

av 1914 års härordning. I utbildningsprogrammet hade i huvudsak ej

annan ändring skett, än att de äldre underofficersskolorna vid regementena

ombildats till furirskolor med ändamål att meddela distinktionskorpralsutbildning,

varjämte såsom villkor för underofficersbefordran uppställts

kravet på genomgående av truppslagsvis anordnade gemensamma högre

underofficersskolor, avsedda att årligen pågå omkring åtta månader. Kommendering

till dessa skolor kunde emellertid erhållas tidigast under fjärde

anställningsåret men komme efter all antaglighet, till följd av bristande

antal elevplatser eller särskilda tjänsteförhållanden, att i många fall vinnas

först senare. Kompetens för befordran till underofficer vid armén

komme alltså framdeles icke att vinnas efter förloppet av en för alla

aspiran ter till underofficersbefordran lika lång sammanlagd tjänstgöringstid

i fast anställning, utan tiden komme i olika fall att växla mellan

fyra år och ett högre antal år.

Vad anginge utbildningen och befordran till underofficer vid flottan

och kustartiUeiiet lämnade de sakkunniga en redogörelse liknande den

beträffande armén här ovan angivna. Beträffande innehållet i denna

redogörelse torde det i nu förevarande sammanhang vara tillfyllest att

erinra därom, att de sakkunniga fastslogo, dels att enligt befordringsbestämmelserna

för såväl flottan som kustartilleriet vore såsom villkor

för uppflyttning till högsta (första) lönegraden för manskap stadgat, bland

annat, att vederbörande löntagare skulle hava varit anställd vid sjömanskåren

(resp. kustartilleriet) minst 72 månader, dels ock att det villkoret

gällde, att den, som ifrågasattes till befordran, vore underofficerskorpral,

d. v. s. att han genomgått all den utbildning, som krävdes för vinnande

av underofficersbeställning och vilken omfattade vid flottan i regel

sex år och vid kustartilleriet fyra år.

Av den utav de sakkunniga sålunda lämnade redogörelsen för utbildnings-

och befordringsbestämmelserna hade de sakkunniga funnit

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kung!. Maj:ts Proposition Nr 413.

‘framgå, att underbefälet av manskapsgrad enligt gällande utbildningsföreskrifter

vunne kompetens för befordran till underofficer efter en avsevärt

olika lång utbildningstid ävensom att, vad särskilt armén beträffade,

tiden för avläggandet av den i samband med 1914 års härordning

inrättade examen från de truppslagsvis sammandragna underofficersskolorna

kunde vara beroende på sådana tillfälligheter, som om plats i vederbörlig

skola kunde beredas för alla underofficersaspiranter, vilka önskade

anmäla sig till skolans genomgående, eller om personalbrist vid visst

truppförband kunde föranleda uppskov med sådan aspirants kommendering

till skolan. Under dessa förhållanden skulle, om man vid lönetursberäkningen

för underofficerarna utginge från början av året näst

efter det, då kompetens till underofficersbefordran vunnits, den avlöningsutjämning

för personal inom olika grenar av försvaret, som därmed åsyftats,

i väsentlig mån förfelas.

De sakkunniga hade därför (se sid. 258) funnit sig icke kunna beträffande

lönetursberäkningen för underofficerarna ifrågasätta en på sålunda

angivet sätt bestämd utgångspunkt.

De sakkunniga hade emellertid, såsom alternativ beträffande valet

av utgångspunkt för lönetursberäkningen, sökt i tiden för tillträdande

av beställning såsom korpral eller distinktionskorpral (furir) finna en

lämplig utgångspunkt för beräknande av den tjänstetid, som borde vara

grundläggande för underofficerarnas rätt till ålderstillägg.

Enligt befordringsbestämmelserna för såväl flottan som kustartilleriet

vore såsom villkor för uppflyttning till högsta (första) lönegraden

för manskap stadgat, bland annat, att vederbörande löntagare skulle

hava varit anställd vid sjömanskåren (resp. kustartilleriet) minst 72

månader. Härjämte fordrades, att den, som ifrågasattes till befordran,

vore underofficerskorpral, d. v. s. att han genomgått all den utbildning,

som krävdes för vinnande av underofficersbeställning. Med hänsyn härtill

hade de sakkunniga funnit sig kunna föreslå, att marinens underofficerare

finge, för åtnjutande av ålderstillägg i underofficersbeställning,

tillgodoräkna sig viss del av den tjänstetid, de fullgjort i beställning

såsom underofficerskorpral med lön i 1. lönegraden för manskap. Då

de sakkunnigas förslag till löneskalor genomgående vore byggt på treåriga

intervaller, hade de sakkunniga ansett, att man även här borde

räkna med en treårsperiod. För tillämpning av de sakkunnigas förslag

beträffande underofficerarna borde sålunda vid en blivande definitiv lönereglering

fastställas, att underofficer vid marinen skulle, i avseende å

rätt till åtnjutande av ålderstillägg, av sin tjänstetid i beställning såsom

underofficerskorpral med lön i 1. lönegraden för manskap äga tillgodo
-

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kun()l. Maj:ts Proposition Nr 41.i. 31

räkna sig den tid, som översköte tro år; dock att härvid den begränsningen

syntes böra göras, att i intet fall mer än nio år av den överskjutande

tiden finge tillgodoräknas.

Vad armén beträffade, funnes väl icke, såsom beträffande underofficerskorpral

med lön i 1. lönegraden vore fallet, för någon av beställningarna

för manskap viss minsta tjänstetid faststiilld för befordran till

beställningen, liksom icke heller krav på vunnen kompetens till underofficer

vore uppställt för sådan befordran. Detta oaktat hade de sakkunniga

trott sig finna en möjlighet för att vid eu blivande definitiv

lönereglering en huvudsaklig överensstämmelse mellan armén och marinen

skulle kunna i förevarande hänseende åstadkommas, om för arméns

underofficerare till utgångspunkt vid lönetursberäkningen toges befordran

till beställning såsom furir av 1. klassen.

Då vissa av de sakkunniga infordrade uppgifter rörande befordringsförhållandena

för arméns manskap syntes göra det antagligt, att fäst

anställt manskap vid armén framdeles kunde komma att nå beställningsåsom

furir av 1. klassen först vid ungefär den levnadsålder, vid vilken

manskap vid marinen erhölle beställning med lön i 1. lönegraden, samt

att vid armén den sammanlagda föregående tjänstetiden vid krigsmakten

ungefär komme att motsvara det för befordran vid marinen uppställda

villkoret av en tjänstetid av 72 månader, hade de sakkunniga icke tvekat

föreslå, att underofficer vid armén finge, i avseende å rätt att tillgodonjuta

ålderstillägg, av sin tjänstetid såsom furir av 1. klassen tillgodoräkna

sig den tid, som översköte tre år. För åvägabringande av

likhet med marinen borde dock nämnda medgivande kompletteras med

föreskrift därom, att i intet fall mer än nio år finge tillgodoräknas, samt

att för den, som icke redan före sin befordran till beställning såsom

furir av 1. klassen fullgjort de å honom tillämpliga bestämmelser angående

genomgången utbildning för vinnande av kompetens till underofficersbefordran,

hänsyn icke finge tagas till annan tjänstetid i nämnda

furirbeställning än den, som förlupit efter underofficerskompetensens

vinnande.

Sedan 1917 års militära avlöningssakkunniga gjort nu återgivna

uttalanden om sättet, huru vid en blivande definitiv lönereglering utgångspunkten

för lönetursberäkningen för underofficerare borde bestämmas,

framhöllo dessa sakkunniga — i samband med avgivandet av förslag

rörande den tillfälliga löneförbättring för samma personal, vilken

sedermera medgivits och vars belopp gjorts på visst sätt beroende av

den föregående tjänstetidens längd — att vissa förhållanden nödvändiggjorde

särskilda föreskrifter rörande den tillfälliga löneförbättringen. Härutinnan

anförde de sakkunniga följande (sid. 330—331).

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

KungL Maj:ts Proposition Nr 413.

Vad anginge valet av utgångspunkt för beräknande av tillfällig

löneförbättring för sådana arméns underofficerare, som icke innehaft

beställning såsom furir av 1. klassen eller som erhållit utbildning enligt

de äldre bestämmelserna, hade de sakkunniga tagit olika alternativ under

övervägande. Närmast hade därvid undersökts, huruvida man kunde

utgå från tiden för befordran till beställning såsom distinktionskorpral

med tillägg av visst antal år, som kunde antagas ungefär motsvara tidsskillnaden

mellan dylik befordran och befordan till nuvarande beställning

för furir av 1. klassen. Då emellertid statistiska uppgifter icke

förelåge rörande den tid, vid vilken distinktionskorpralsbefordran vunnits,

samt de olika rekryteringsförhållandena för manskapet vid arméns

olika truppförband enligt sakens natur måste hava medfört rätt stora

olikheter vid dylik befordran, hade de sakkunniga icke ansett sig böra

föreslå, att tiden för vunnen befordran till distinktionskorpral skulle

tagas till utgångspunkt vid ifrågavarande lönetursberäkning. För att

vinna en mindre växlande utgångspunkt hade de sakkunniga i stället

ansett sig böra förorda, att tiden för vunnen kompetens till underofficersbefordran

enligt de äldre bestämmelserna måtte i förevarande avseende

få bliva bestämmande. Såsom förut visats, hade nämligen före

ingången av utbildningsåret 1916—1917 vid armén som regel varit gällande,

att utbildning, medförande kompetens till underofficersbefordran,

vunnits före slutet av det fast anställda manskapets ti*edje utbildningsår.

Utginge man sålunda för de äldre underofficerarna från tiden för vunnen

kompetens till underofficersbefordran — vilken tidpunkt kunde antagas

hava i medeltal infallit ungefär tre år förr än befordran nu skedde

till furir av 1. klassen — borde den allmänna grundsatsen, att underofficer

skulle äga för intjänande av ålderstillägg tillgodoräkna sig viss

del av anställningstiden såsom furir av 1. klassen, vid beredande av

tillfällig löneförbättring för nu ifrågavarande personal — vare sig befordran

till furir av 1. klassen vunnits eller icke — undergå sådan jämkning,

att vederbörande underofficer, som, efter det han enligt de före

utbildningsåret 1916—1917 gällande bestämmelserna vunnit behörighet

till underofficersbefordran, innehaft beställning såsom underbefäl av manskapet

under mer än 6 år, finge av den överskjutande tiden tillgodoräkna

sig högst 9 år.

I anslutning till sistnämnda av 1917 års avlöningssakkunniga avgivna

yttrande framlade de sakkunniga förslag till ovan intagna formulering

av § 1 mom. 3 i kungörelserna den 20 juni 1918 och den 6 juni

1919, varigenom sergeant, som redan enligt de före utbildningsåret

1916- 1917 gällande bestämmelserna vunnit behörighet till underofficers
-

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kung!. Majds Proposition Nr 413. 33

beställning och vilken sedermera innehaft beställning såsom underbefäl

av manskapet under mer än 6 år, berättigats att för erhållande av löneförbättring

tillgodoräkna sig högst 9 år av den överskjutande tiden.

Med ifrågavarande stadgande avsåges, yttra 1918 års sakkunniga, att iois fira sak

reglera tjänstårsberäkningen för de äldre underofficerare, som vunnit bebo- kunnfJf“ för

rigliet till underofficersbeställning före utbildningsåret 1910—1917. I

grunderna för den tillfälliga löneförbättringen hade däremot vid tiden

för yttrandets avgivande icke ansetts behöva införas något stadgande

rörande motsvarande tjänstårsberäkning för underofficerare, vilka vunnit

sin behörighet till sådan beställning först enligt de från och med nyssnämnda

utbildningsår gällande nya bestämmelserna. Anledningen härtill

vore att finna däri, att det enligt de av de sakkunniga angivna riktlinjerna

för den definitiva löneregleringen vore avsett, att sådan underofficer

vid armén skulle, i avseende å rätt att tillgodonjuta ålderstillägg,

få av sin tjänstetid i manskapsbeställning tillgodoräkna sig tiden såsom

furir av 1. klassen, i den mån densamma översköte tre år, under villkor

dock dels att i intet fall mer än nio år finge tillgodoräknas, dels

ock att hänsyn icke finge tagas till annan tjänstetid i nämnda slags

furirbeställning än den, som förlupit efter underofficerskompetensens vinnande.

Under de år, för vilka tillfällig löneförbättring hittills tillerkänts

arméns personal, d. v. s. åren 1918—1920, hade icke kunnat inträffa

något fall, då en till sergeant befordrad furir av 1. klassen vid årets

början i beställning såsom furir av 1. klassen uppnått tre fulla tjänstår,

intjänta efter det underofficerskompeten* vunnits enligt de från och med

utbildningsåret 1916—1917 gällande bestämmelserna. Från och med

ingången av år 1921 kunde däremot detta förhållande inträfia i fråga

om sådana under samma år utnämnda sergeanter, som, efter att hösten

1917 hava vunnit underofficerskompetens enligt nyssnämnda bestämmelser,

varit furirer av 1. klassen i fulla tre år, d. v. s. åren 1918—1920.

Ifrågavarande beställningshavare borde givetvis såsom tjänstår för åtnjutande

av löneförbättring såsom underofficer få tillgodoräkna sig den

del av tjänstetiden såsom furirer av 1. klassen, som infallit efter 1921

års början.

I enlighet med det sålunda anförda hade de sakkunniga funnit sig

nu böra hemställa, att i grunderna för den tillfälliga löneförbättring,

som under år 1921 borde ifrågakomma för viss personal vid armén,

måtte upptagas en bestämmelse, varigenom angivna tjänstårsberäkning

möjliggjordes. I stället för nuvarande § 1 mom. 3 i kungörelsen den 6

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 sand. 333 höft. (Nr 4 1 3.) 895 20 5

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Departements
chefen.

Chefläkare

och överläkare

vid

garnisonssjukhuset

i

Stockholm.

Förråds
raktmäs
tare.

1917 åra sakkunniga.

Kung!. Mafi.ts Proposition Nr 413.

juni 1919 torde sålunda böra i blivande kungörelse om tillfällig löneförbättring

under år 1921 införas ett stadgande av följande lydelse:

3. För erhållande av —----------—-------

--—----------------enligt följande grunder:

löjtnant — — — — — — — — — —-----överskjutande tiden;

kapten (ryttmästare) —----—--—---överskjutande tiden;

sergeant, som redan enligt de före utbildningsåret 1916—1917 gällande bestämmelserna

vunnit behörighet till underofficersbeställning och vilken sedermera

innehaft beställning såsom underbefäl av manskapet under mer än 6 år:

högst 9 år av den överskjutande tiden;

sergeant, som först enligt de från och med utbildningsåret 1916—1917 införda

nya bestämmelserna vunnit behörighet till underofficersbeställning och vilken därefter

innehaft beställning såsom furir av 1. klassen under mer än 3 år: högst 9 år av

den överskjutande tiden; samt

fanjunkare (styckjunkare), som--— hela den överskjutande tiden.

Vad de sakkunniga sålunda föreslagit rörande tjänstårsberäkning

för åtnjutande av tillfällig löneförbättring finner jag mig böra tillstyrka.

Enligt nu gällande bestämmelser är tillfällig löneförbättring icke medgiven

chefläkaren vid garnisonssjukhuset i Stockholm eller den överläkare

vid samma sjukhus, som åtnjuter bataljonsläkares lön. Under förutsättning

att ortstillägg komme att utgå till personal vid armén i enlighet

med vad de sakkunniga i sådant avseende föreslagit, hava de sakkunniga

hemställt, att nämnda två läkare måtte få komma i åtnjutande av »allmänt

avlöningstillägg» enligt samma grunder som andra eljest likställda befattningshavare.

Då emellertid införande av ortstillägg nu icke ifrågasättes för annan

personal, torde de sakkunnigas förslag om beredande av tillfällig löneförbättring

åt de båda ovan omförmälda läkarna vid garnisonssjukhuset

i Stockholm icke böra för närvarande föranleda vidare åtgärd.

Enligt § 4 mom. 1 i kungörelsen den 6 juni 1919 utgår, liksom jämlikt

kungörelsen den 20 juni 1918 varit för åren 1918 och 1919 bestämt,

under år 1920 tillfällig löneförbättring med 525 kronor för helt år räknat

till föiTådsvaktmästare vid arméförvaltningens sjukvårdsstyrelse samt vid

infanteriet, trängen eller fortifikationen.

I sitt betänkande den 5 mars 1918 anförde 1917 års militära avlöningssakkunniga

beträffande grunderna för beräkningen av nyssnämnda

löneförbättring, att för förrådsvaktmästare visserligen utginge dagavlöning

med allenast 50 öre samt ersättning för bränsle och lyse med något

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Kungl. Maj:tv Proposition Nr 413.

lägre bolopp (80 kronor 95 öro) än för sergeant (100 kronor). Då emellertid

förrådsvaktmästare ägde uppbära lön med samma belopp, 900

kronor, som sergeant av 1. klassen ävensom hyresersättning till belopp

av 180 kronor, motsvarande sergeants inkvarterings- och servisbidrag,

funne de sakkunniga, med hänsyn jämväl till det krävande arbete, som

ålåge förrådsvaktmästarna, skäligt att för dem föreslå en tillfällig löneförbättring

efter samma procentsats, som i allmänhet skulle tillämpas

beträffande civilmilitära beställningsbavare av underofficers tjänsteklass,

nämligen 40 procent av utgående avlöning, i avrundat tal 525 kronor.

Vid övervägande av frågan om vilka ändringar i nu gällande grunder

för tillfällig löneförbättring åt personal vid armén kunde befinnas

vara av nöden beträffande motsvarande förmån under år 1921, hava 1918 års

sakkunniga förklarat sig icke kunna undgå att beakta, att förrådsvaktmästarna,

även med inräknande av dem nu tillkommande tillfällig löneförbättring,

måste anses vara tillbakasätta i lönehänseende. Särskilt

framträdde detta förhållande, om man toge i betraktande den förbättring

i löneförmåner, som på senare tid tillerkänts arméns furirer av 1.

klassen. Sistnämnda beställningshavare hade nämligen — utöver den

tillfälliga löneförbättring av 120 kronor för år, som för dem upptagits

i såväl kungörelsen den 20 juni 1918 som kungörelsen den 6 juni 1919

och sålunda blivit dem medgiven för åren 1918—1920 — från och med

den 1 november 1919 kommit i åtnjutande av tillfällig förhöjning med

50 öre i dagavlöningen, vilken sålunda numera utgjorde 1 krona i stället

för det förut fastställda beloppet av 50 öre.

Rörande införandet av nämnda ökade förmån för furirerna av 1.

klassen torde i detta sammanhang böra erinras, att sedan de sakkunniga

i sitt förut omförmälda utlåtande den 24 februari 1919 avgivit förslag

till tillfällig löneförbättring för arméns manskap, vilket förslag, vad

furirerna anginge, varit grundat på ett lönesystem med ålderstillägg,

Kungl. Maj:t i proposition (nr 320) till 1919 års riksdag begränsat

sitt förslag i ämnet därtill, att, med bibehållande i övrigt av gällande

avlöningsbestämmelser, endast tillfällig förhöjning i dagavlöningen skulle

från den 1 november 1919 beredas beställningshavare inom de olika

manskapsgraderna. För furirerna av 1. klassen hade alltså föreslagits

allenast eu förhöjning av dagavlöningen från 50 öre till 1 krona, motsvarande

182 kronor 50 öre för år. Därvid hade emellertid förutsatts,

att den för år 1919 medgivna löneförbättringen å 120 kronor till furir

av 1. klassen icke skulle utgå efter 1920 års början, ävensom att för

november och december 1919 en motsvarande nedsättning skulle ske i

1918 års sakkunnigas

förslag.

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 413.

den ifrågasatta förhöjningen i dagavlöningen, vadan denna förhöjning,

med avrundning till jämnt öretal, för nämnda båda månader skulle utgå

med allenast 17 öre i stället för 50 öre. I propositionen (nr 203) angående

tillfällig löneförbättring för viss personal vid armén under år 1920

hade ej heller merberörda löneförbättring med 120 kronor för furirer av

1. klassen upptagits. Riksdagen hade emellertid (se skrivelserna nr 236

och 238) ansett, att löneförbättring för furirer av 1. klassen borde under

år 1920 utgå enligt samma grunder som under år 1919, samt att dagavlöningsförhöjningen

oberoende härav borde utgå oavkortad med 50

öre om dagen.

Genom vad sålunda förekommit vore det uppenbart, att förrådsvaktmästarna

kommit att i avlöningshänseende intaga eu mindre gynnsam

ställning i förhållande till furirerna av 1. klassen. Vid beräknandet

av den till de förra redan utgående tillfälliga löneförbättringen hade

visserligen, liksom övriga kontanta förmåner, även den i stat fastställda

dagavlöningen, 50 öre, legat till grund. Det oaktat funne de sakkunniga

skäligt, att en ökning av förrådsvaktmästarnas tillfälliga löneförbättring

komme till stånd från och med år 1921. Med understrykande

av vad 1917 års militära avlöningssakkunniga anfört om förrådsvaktmästarnas

krävande ai''bete och med framhållande av vikten därav, att

dessa beställningshavare, på vilkas pålitlighet i tjänsten en ekonomisk

vård av kronans materiel i hög grad vore beroende, icke bleve för lågt

avlönade, tvekade de sakkunniga icke att föreslå, att den sålunda ifrågasatta

ökningen i löneförbättringen bestämdes åtminstone till ett belopp,

som motsvaradé den av riksdagen från och med den 1 november 1919

medgivna särskilda förhöjningen i dagavlöning för furirer av 1. klassen;

och hemställde därför de sakkunniga, att den tillfälliga löneförbättringen

för förrådsvaktmästare måtte för år 1921 höjas med ett till 200 kronor

avrundat belopp.

1 enlighet härmed hade i förslaget till grunder för tillfällig löneförbättring

under år 1921 åt viss personal vid armén det allmänna

avlöningstillägget för förrådsvaktmästare vid arméförvaltningens sjukvårdsstyrelse,

infanteriet, trängen eller fortifikationen uppförts med 725

kronor i stället för det i kungörelsen den 6 juni 1919 upptagna beloppet

av 525 kronor.

I § 4 av kungörelsen den 6 juni 1919 hade bland civilmilitära

beställningshavare, som skulle vara berättigade till löneförbättring, uppförts

»övertalig förrådsvaktmästare vid intendenturkåren» med ett belopp

av 450 kronor. Då den siste av dessa beställningshavare numera lämnat

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Kungl. May.ts Proposition Nr 413.

tjänster!, borde något motsvarande stadgande icke införas i bestämmelserna

rörande tillfällig löneförbättring för år 1921.

Under åberopande av vad do sakkunniga i förevarande hänseende

anfört, finner jag mig böra tillstyrka, att den tillfälliga löneförbättringen

för förrådsvaktmästare må för år 1921 utgå med ett belopp av 725

kronor.

Enligt § 5 i kungörelsen den 20 juni 1918 och motsvarande § i

kungörelsen den 6 juni 1919 har tillfällig löneförbättring för åren

1918—1920 tillerkänts jämväl vissa arvodestagare vid armén. Till åtnjutande

av förmånen i fråga äro upptagna allenast innehavare av befattningar,

som taga innehavarens hela arbetstid i anspråk och för vilka

avlöningen utgöres av allenast arvode eller av arvode jämte andra naturaförmåner

än kost, med den ytterligare begränsning, att bland dessa befattningar

blott upptagits sådana, för vilka arvodena utgå enligt av

Kungl. Maj:t och riksdagen fastställda stater eller eljest enligt av riksdagen

prövade grunder.

Av förenämnda proposition nr 203 till 1919 års lagtima riksdag

framginge, yttra de sakkunniga, att löneförbättringen till arvodestagarna

vid armén, med undantag för rullföringspersonalen och garnisonspastorn

i Boden, för år 1920 utginge med 25 procent av de fastställda arvodesbeloppen,

dock med bortseende i förekommande fall från medgivna arvodesförhöjningar

efter viss tjänstetid och med avrundning till närmast lägre

med 25 delbart antal kronor.

Vid den revision av de för år 1921 gällande grunderna för den

tillfälliga löneförbättringen, som de sakkunniga nu haft att företaga,

hade de sakkunniga ansett sig böra undersöka, huruvida någon till

löneförbättring för närvarande berättigad arvodestagare borde uteslutas

därifrån för år 1921 eller om ändring i förmånens belopp borde i något

fall komma i fråga.

Vad till en början anginge innehavarna av befattning såsom

bibliotekarie eller såsom aktuarie vid generalstaben, torde få erinras,

att, enligt ovannämnda allmänna grunder för löneförbättringens beräknande

åt vissa arvodestagare, förmånen i fråga under år 1920 utginge

till dessa befattningshavare med ett belopp av 375 kronor, motsvarande

25 procent å det i stat uppförda arvodet av 1,500 kronor.

Beträffande de grunder, som varit vägledande vid arvodets bestämmande

till nyssnämnda belopp, hänvisade de sakkunniga till den ut
-

Departements
chefen.

Bibliotekarie

och

aktuarie vid

generalstaben.

De sakkunnigas

förslag.

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kung1. May.ts Proposition Nr 413.

redning därutinnan, som innehölles i statsrådsprotokollet vid statsverkspropositionen,

fjärde huvudtiteln, till 1909 års riksdag. Vid framläggandet

av förslag till lönereglering från och med år 1910 för den på generalstabens

stat uppförda civila personalen hade chefen för generalstaben

till en början erinrat därom, att, vid indragning från och med år 1899

av en sedan längre tid tillbaka förefintlig amanuensbefattning, avlöningen

för densamma uppdelats på en bibliotekarie, avlönad med 1,000 kronors

och en aktuarie med 800 kronors arvode. I fråga om dessa arvoden

hade chefen för generalstaben ansett, att desamma borde regleras med

särskild tanke på önskvärdheten att betrygga bibehållandet i tjänst vid

generalstaben av lämpliga personer under en följd av år och även efter

det de med pension avgått från tjänst på stat. Enär dåvarande avlöningsförmåner

vore lägre än det belopp, som i form av traktamente tillkomma

en var av de vid generalstaben tillfälligt kommenderade officerarna, vilken

grad eller ålder dessa än innehade, syntes arvodena böra höjas, så att

de motsvarade kaptens traktamente. Chefen för generalstaben hade

därför föreslagit, att för en var av bibliotekarien och aktuarien måtte å

generalstabens stat uppföras arvoden med ett belopp av 1,500 kronor.

Den sålunda gjorda framställningen hade godkänts av Kungl. Maj:t och

riksdagen, och utginge ifrågavarande arvoden följaktligen från och med

år 1910 med meromnämnda belopp, 1,500 kronor. För två sedermera

inrättade aktuariebefattningar hade arvodena bestämts till enahanda

belopp. Bibliotekarien och aktuarierna vid generalstaben ägde alltså,

med inräknande av den tillfälliga löneförbättringen, 375 kronor, under

år 1920 uppbära avlöning med ett sammanlagt belopp av 1,875 kronor.

Innehavare av någon bland ifrågavarande befattningar ägde emellertid,

därest han tillika vore officer på aktiv stat, jämlikt bestämmelserna

i kungörelsen den 6 juni 1919 icke komma i åtnjutande av den tillfälliga

löneförbättringen. Enligt vad de sakkunniga inhämtat, uppehölles för

närvarande två av befattningarna av officerare på aktiv stat och de övriga

två av officerare i reserv.

För de fall, då löneförbättring skulle tillkomma sådan befattningshavare,

varom nu vore fråga, syntes det emellertid de sakkunniga önskvärt,

att — med frångående av den för år 1920 tillämpade beräkningsgrunden,

enligt vilken löneförbättringen bestämts till 25 procent på det

i stat fastställda arvodet — i det förslag, som skulle avlåtas till riksdagen

rörande tillfällig löneförbättring under år 1921, löneförbättringen

upptoges med ett högre belopp än det, som för närvarande vore bestämt.

1 De sakkunniga hade nämligen icke kunnat undgå att finna det vara

med rättvisa och billighet förenat, att befattningarna såsom bibliotekarie

s. 39 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj: ts Proposition Nr 413.

39

eller aktuarie i generalstaben — såvitt de icke uppehölles av officerare

på aktiv stat — i avlöningsliänseende bleve likställda med bibliotekariebefattningen

vid marinstaben.

Till 1913 års riksdag hade avlåtits förslag om uppförande å stat

av ett årligt arvode av 1,800 kronor till uppehållande av sistnämnda

befattning. Enligt statsrådsprotokollet vid den till nämnda riksdag avlåtna

statsverkspropositionen, femte huvudtiteln, hade till grund för

nämnda förslag legat en av marinstabschefen i skrivelse den 3 juni

1912 gjord framställning, däri marinstabschefen — efter att hava framhållit

omöjligheten att med rådande brist på officerare vid marinen för

bibliotekarietjänsten avse officer på stat — angivit såsom önskvärt, att

nämnda tjänst komme att bestridas av lämplig pensionerad officer vid

marinen. Härjämte hade stabschefen hemställt, att till grund för beräknandet

av arvodets storlek måtte läggas beloppet av den dagavlöning

jämte inkvarteringsbidrag, som åtnjötes inom den lägsta officersgrad,

från vilken avgång med pension i allmänhet ifrågakomme, d. v. s. dagavlöning

och inkvarteringsbidrag för kapten. Hetta belopp utgjorde i

Stockholm 1,860 kronor och i Karlskrona 1,760 kronor för år eller i

runt tal 1,800 kronor.

Nämnda förslag hade av riksdagen bifallits, och vore följaktligen

från och med år 1914 i staten för marinstaben uppfört ett arvode av

1,800 kronor till en bibliotekarie. Innehavaren av befattningen — till

vilken enligt gällande föreskrifter angående organisationen av marinstaben

m. m. (kungörelse den 16 november 1917, Svensk författningssamling

nr 756) icke finge antagas person, som ägde anställning å stat

vid marinen — åtnjöte därjämte från och med år 1918 tillfällig löneförbättring,

som jämlikt föreskrift i kungörelsen dep 6 juni 1919 angående

tillfällig löneförbättring under år 1920 för viss personal vid marinen

under samma år vore enligt förut angivna beräkningsgrunder bestämd till

450 kronor. Avlöningen å befattningen utgjorde alltså i sin helhet 2,250

kronor.

I enlighet med vad sålunda blivit bestämt rörande ersättningen

till bibliotekarien vid marinstaben, ansåge de sakkunniga, att även

bibliotekarie eller aktuarie vid generalstaben, såvitt han icke vore officer

på aktiv stat, borde från och med år 1921 beredas en sammanlagd avlöning

av 2,250 kronor. Detta syfte syntes lämpligast kunna vinnas

därigenom, att det nu medgivna löneförbättringsbeloppet 375 kronor

höjdes till 750 kronor.

De sakkunniga föresloge därför, att i grunderna för den tillfälliga

löneförbättringen för år 1921 sistnämnda belopp infördes såsom

allmänt avlöniugstillägg för bibliotekarie och aktuarie vid generalstaben.

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Departements
chefen.

Förvaltare

och väbel

vid skjutskolan.

1920 års

statsverksproposition.

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 413.

Då det synes mig vara med rättvisa och billighet överensstämmande,

att bibliotekarie och aktuarie vid generalstaben i avlöningshänseende

jämställas med bibliotekarien vid marinstaben, anser jag mig böra förorda

de sakkunnigas förslag därom, att den tillfälliga löneförbättringen

för ifrågavarande befattningshavare må, under nyss angiven förutsättning,

för år 1921 utgå med ett till 750 kronor förhöjt belopp.

Enligt 1920 års stat för skjutskolan för infanteriet och kavalleriet

är avlöningen för en var av förvaltaren och väbeln vid nämnda skola

upptagen med ett kontant arvode av 912 kronor 50 öre jämte inkvartering,

vedbrand och lyse in natura. Med tillämpning av ovan angivna

beräkningsgrund har dessutom tillfällig löneförbättring för år 1920 genom

kungörelsen den 6 juni 1919 tillerkänts dem till belopp av 225 kronor

för vardera.

Enligt statsverkspropositionen till 1920 års riksdag (fjärde huvudtiteln,

del I, sid. 25—26) föreligger numera till riksdagens prövningförslag

angående höjning från och med år 1921 av de i vederbörlig stat

uppförda kontanta arvodena till förvaltaren och väbeln vid skjutskolan.

Med anledning av en från skolans chef gjord framställning om dylik

arv odes fö r h ö j n in g har arméförvaltningen anfört, att, då utredning påginge

rörande definitiv lönereglering vid armén samt dessutom frågan

om skjutskolans omorganisation stode på dagordningen, en avlöningsökning

borde ske endast i den mån, den kunde anses oundgängligen

böra genomföras utan avvaktan på lösningen av nyssberörda frågor

samt utan att kunna föregripa resultatet av den definitiva löneregleringen.

De nu ifrågavarande beställningshavarnas tjänstgöring syntes kunna jämställas

med exempelvis väbelns vid garnisonssjukhuset å Karlsborg eller

i Boden. Emellertid vore de förra i avlöningshänseende betydligt sämre

lottade än de senare, som åtnjöte, förutom fri bostad med bränsle och

lyse, ett arvode av 1,500 kronor vardera. Beloppet av den tillfälliga

löneförbättring, som under år 1920 tillkomme en var av förvaltaren och

väbeln vid skjutskolan, tillsammans med det enligt stat utgående arvodet

uppginge allenast till 1,137 kronor 50 öre. Under förutsättning att tillfällig

löneförbättring för år 1921 komme att utgå till sistnämnda befattningsha.

vare efter samma normer som för år 1920, d. v. s. med 25

procent av arvodet, funne arméförvaltningen, som ansåge, att de kunde

i avlöningshänseende jämställas med sjukhusväbeln å Karlsborg eller i

Boden, sig böra föreslå, att deras arvoden höjdes till 1,200 kronor för

dem var, så att detta arvode jämte 25 procent därå eller 300 kronor,

s. 41 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 413. 41

som förutsattes komma att utgå såsom tillfällig löneförbättring, uppginge

till 1,500 kronor.

Föredragande departementschefen fann sig böra tillstyrka bifall till

arméförvaltningens förslag. De å skjutskolans stat uppförda arvodena

åt ifrågavarande båda befattningshavare syntes alltså böra höjas från 912

kronor -50 öre till 1,200 kronor, varjämte den till dem för närvarande

utgående tillfälliga löneförbättringen om 225 kronor borde höjas till 300

kronor. Till denna fråga förklarade sig departementschefen ämna återkomma

i annat sammanhang.

Med anledning av vad sålunda förekommit hava de sakkunniga hemställt,

att — under förutsättning av bifall till omförmälda framställning

om höjning av de till en var av förvaltaren och väbeln vid skjutskolan

för infanteriet och kavalleriet enligt stat utgående arvoden från 912

kronor 50 öre till 1,200 kronor — det allmänna avlöningstillägget för

år 1921 måtte för var och eu av dem föreslås att utgå med ett till 300

kronor förhöjt belopp.

Den av de sakkunniga föreslagna förhöjningen av den till ifrågavarande

befattningshavare utgående tillfälliga löneförbättringen finner

jag mig, under nyssnämnda förutsättning, böra tillstyrka.

Enligt § 4 mom. 1 i kungörelsen den 6 juni 1919 utgår till vissa

i nämnda moment uppräknade civilmilitära beställningshavare tillfällig

löneförbättring med bestämda belopp oberoende av antalet tjänstår.

Bland dessa beställningshavare upptages flertalet av den å gällande stat

för artilleriets fabriker och tyganstalter uppförda personal, nämligen tygoch

fabriksingenjörer, departementsskrivare, tyg- och fabriksförvaltare av

1. klassen, öververkmästare, tygförvaltare av 2. klassen, besiktningsrustmästare,

tygverkmästare, verkmästare av 1. och 2. klassen, tyg- och

fabriksskrivare, tyghantverkare samt fortmaskinister.

Beträffande anledningen därtill, att löneförbättringen för bland annat

ifrågavarande personal, i olikhet med vad som gäller för de militära

beställningshavarna av kompaniofficers eller underofficers grad, icke ansetts

böra bestämmas att utgå med belopp, som höjas efter intjänandet

av visst antal tjänstår, hava 1917 års militära avlöningssakkunniga i

sitt merberörda betänkande den 5 mars 1918 anfört följande.

För den civilmilitära personal vid armén, som icke vore att hänföra

till fältläkar- och fältveterinärkårerna, gällde i stor utsträckning, att,

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 samt. 353 höft. (Nr 41 3.) 895 20 6

De sakkunnigas

förslag.

Departements
chefen.

Personal

yid artilleriets

fabriker

och tyganstalter.

1917 års sakkunniga.

s. 42 Kontrollera mot PDF

Framställning

av styrelsen

för artilleriets

fabrikers och

tyganstalters

tjänstemannaförening.

42 Kungl. Maj:ts Proposition Nr 413.

även om begynnclseavlöningen enligt nn gällande stater i regel vore

bestämd till samma belopp som för militär personal i viss löneklass,

till denna begynnelseavlöning dock komme den särskilda förmånen av

ålderstillägg. Att inpassa sådan personal inom ramen för de av de sakkunniga

uppbyggda löneskalorna för motsvarande militära beställningshavare

torde svårligen kunna ske. Vid uppgörandet av en definitiv lönereglering

syntes det fastmer komma att visa sig nödvändigt att för

flertalet av ifrågavarande löntagare anordna särskilda löneskalor. För

dessa fall hade de sakkunniga — i samband med avgivandet av då infordrat

förslag till tillfällig löneförbättring — ansett sig icke kunna uppdraga

de riktlinjer, som borde följas vid en definitiv lönereglering för

vederbörande beställningshavare. Särskilda bestämmelser i fråga om den

tillfälliga löneförbättringen hade därför blivit nödvändiga. För beställningshavare

tillhörande lägre löneklass än majors hade de sakkunniga

stannat vid att i allmänhet föreslå eu tillfällig löneförbättring, beräknad

efter samma procent av nu utgående löneförmåner för personal å annan

ort än Stockholm och Göteborg, som enligt det av de sakkunniga föreslagna

lönesystemet skulle motsvara löneförbättringen för kompaniofficerare

och underofficerare, nämligen efter 17 procent för beställningshavare

i kaptens löneklass, efter 25 procent för beställningshavare i löjtnants

löneklass och efter 40 procent, i vissa fall dock något lägre, för

beställningshavare i underofficers löneklass.

I huvudsaklig anslutning till de sakkunnigas nyssnämnda yttranden

hava de för år 1920 medgivna löneförbättringsbeloppen blivit fastställda

genom § 4 mom. 1 i kungörelsen den 6 juni 1919. Ändring i nämnda

löneförbättringsbelopp har emellertid numera satts ifråga i en från styrelsen

för artilleriets fabrikers och tyganstalters tjänstemannaförening

till Kungl. Maj.-t ingiven framställning av den 22 december 1919, vilken

blivit överlämnad till de sakkunniga för att av dem tagas i beaktande

vid fullgörande av det dem lämnade uppdraget.

Nämnda föreningsstyrelse har hemställt, dels att förslag måtte föreläggas

riksdagen att medgiva sådan ändring i storleken av den tillfälliga

löneförbättring, som genom 1919 års riksdags beslut tillerkänts tjänstemännen

vid artilleriets »tyg- och fabriksstater», att vissa grupper av

dessa tjänstemän, som därvid ej blivit tilldelade den tillfälliga löneförbättringen

i samma utsträckning som övriga tjänstemän inom armén i

motsvarande löneklasser, måtte komma i åtnjutande av den tillfälliga

löneförbättringen i oavkortad form till lika belopp som deras respektive

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

Kungl. Maj.ts Proposition Nr 413.

vederlikar, dels ock alt denna reglering av den tillfälliga löneförbättringen

måtte bestämmas att gälla från och med år 1920 intill den tidpunkt,

då den slutliga löneregleringen för arméns personal komme att

beslutas.

Såvitt av framställningens innehåll framginge syntes, yttra 1918 års sakkunniga,

därmed vara avsett, att de ifrågavarande civilmilitära beställuingshavarna

måtte antingen beredas tillfällig löneförbättring enligt löneskalor

likartade med dem, som tillämpades för militära beställningshavare av

kompaniofficers eller underofficers grad, eller ock var för sig komma i

åtnjutande av tillfällig löneförbättring till belopp, som i varje fall skulle

motsvara den högsta tillfälliga löneförbättring, som kunde tillkomma

militära beställrringshavare med avlöning enligt stat i motsvarande löneklasser.

Det senare alternativet ansåge sig de sakkunniga under inga

förhållanden kunna tillstyrka. Vad åter anginge möjligheten att för

ifrågavarande civilmilitära beställningshavare, på sätt nyss vore nämnt,

anordna särskilda löneskalor, måste det givetvis, såsom ock av 1917 års

sakkunniga framhållits, möta vissa svårigheter att redan i samband med

en tillfällig löneförbättring föreslå dylika skalor, bland annat därför att

i avlöningsförmånerna för denna personal redan enligt gällande stater

inginge vissa ålderstillägg. Genom den ifrågasatta ändringen beträffande

grunderna för den tillfälliga löneförbättringen skulle för övrigt — även

om denna förändring skulle kunna medföra någon ökning i avlöningen

för de beställningshavare, som nått en viss längre tjänstetid — de yngre

beställningshavarna utan tvivel försättas i ett ogynnsammare läge än

vad nu vore fallet. Under sådana förhållanden hade de sakkunniga

ansett sig icke kunna i nu förevarande sammanhang, då fråga vore om

grunder för tillfällig löneförbättring under år 1921, framlägga något

förslag till särskilda löneskalor för den civilmilitära personalen.

De sakkunniga ville emellertid framhålla, att de sakkunniga i varje

fall komme att vid utarbetande av det förslag till definitiv lönereglering

för arméns och marinens personal, som det tillhörde de sakkunniga att

avgiva, beakta nödvändigheten av, att för arméns civilmilitära personal

anordnades särskilda löneskalor, som, i den mån sådant vore möjligt,

anslöte sig till motsvarande löneskalor för jämförlig militär personal.

Med hänsyn till vad de sakkunniga sålunda anfört, torde någon

ändring i grunderna för den tillfälliga löneförbättringen för ifrågavarande

personal icke böra vidtagas.

1918 års

sakkunnigas

yttrande.

Departements
chefen.

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 413.

Avlönings- De sakkunniga kava ansett, att för åtnjutande av tillfällig löneföryillkor.

bättring under år 1921 borde, i likhet med vad som föreskrivits beträffande

n^gasårslag motsvarande förmån under år 1920, beträffande annan personal än bataljonsläkare

vid fältläkarkåren samt fältläkarstipendiater stadgas följande

villkor och bestämmelser, nämligen:

att med beställning eller befattning, för vilken löneförbättring utginge,

icke finge förenas annan till den civila förvaltningen börande tjänst å

rikets stat än gymnastiklärarbefattning eller annan tjänst å riksdagens

stat; samt

att med sådan beställning eller befattning ej heller finge förenas vare

sig annan till den militära förvaltningen börande befattning eller gymnastiklärarbefattning

eller tjänst å kommuns stat eller uppdrag såsom

ordförande eller ledamot i styrelse för verk eller bolag, som är försett

med Kungl. Maj:ts oktroj eller blivit registrerat såsom aktiebolag, eller

befattning såsom tjänsteman i sådant verk eller bolag eller annan tjänstebefattning

av vad slag som helst, såframt ej, vad anginge beställningseller

befattningshavare, som av Kungl. Maj:t utnämndes, Kungl. Maj:t

och, vad anginge innehavare av annan beställning eller befattning, den

som ägde tillsätta beställningen eller befattningen, uppå därom gjord

framställning och efter prövning, att ifrågavarande tjänst, uppdrag eller

befattning ej kunde anses inverka hinderligt för tjänstgöringen vid försvarsväsendet,

funne tjänsten, uppdraget eller befattningen kunna få mottagas

och tillsvidare bibehållas.

Därjämte borde förklaras, att en var, som under år 1921 tillträdde

beställning eller befattning, å vilken omförmälda villkor och bestämmelser

för den tillfälliga löneförbättringens åtnjutande skulle gälla, skulle

vara .pliktig underkasta sig samma villkor och bestämmelser, ävensom

att förutvarande innehavare av dylika beställningar eller befattningar,

vilka icke före viss av Kungl. Maj:t fastställd tid anmälde, att de ville

underkasta sig nyssnämnda villkor och bestämmelser, och som icke lagligen

kunde därtill förbindas, icke skulle för år 1921 eller någon del därav

uppbära tillfällig löneförbättring.

Departements- Mot vad de sakkunniga sålunda föreslagit har jag icke något att

chefen. erinra.

Kostnads- Till tillfällig löneförbättring för viss personal vid armén är å extra

beräkning, stat för år 1920 under riksstatens fjärde huvudtitel uppfört ett förslagsanslag

av 4,020,000 kronor. I statsverkspropositionen till innevarande

års riksdag har Kungl. Maj it föreslagit riksdagen att i avvaktan på den

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 413.

proposition, som kunde komma att avlåtas angående tillfällig löneförbättring

under år 1921 för viss personal vid armén, tillsvidare under

fjärde huvudtiteln å extra stat för år 1921 beräkna ett förslagsanslag å

likaledes 4,020,000 kronor.

De sakkunniga hava anfört, att nämnda belopp, 4,020,000 kronor, De sakkunvilket

avsågo utgifter för sådan tillfällig löneförbättring, som i de sak- "''saa lölslaB''

kunnigas förevarande förslag benämndes allmänt avlöningstil lägg, torde

vara tillräckligt för bestridande av nämnda löneförbättring under år 1921.

Därest de sakkunnigas förslag om införande under år 1921

av jämväl ortstillägg såsom tillfällig löneförbättring skulle vinna godkännande,

måste däremot ytterligare medel anvisas för bestridande av

de därav föranledda kostnaderna, vilka av de sakkunniga beräknats till

omkring 3,035,000 kronor. Under denna förutsättning skulle således anslaget

till tillfällig löneförbättring för viss personal vid armén behöva

höjas till 7,055,000 kronor, vilket belopp alltså vid bifall till de sakkunnigas

förslag skulle uppföras å extra stat för år 1921.

Då jag icke har något att erinra mot den av de sakkunniga verk- Departemcntsställda

kostnadsberäkningen, och under hänvisning till vad jag tidigare chefen''

anfört rörande frågan om ortstillägg, finner jag mig böra tillstyrka, att

för beredande av tillfällig löneförbättring under år 1921 åt ifrågavarande

personal å extra stat för samma år äskas ett förslagsanslag av

4,020,000 kronor.

Slutligen vill jag, med anledning av att den beträffande propositioners

avlåtande till riksdagen i 54 § riksdagsordningen angivna tid numera

gått till ända, framhålla, att sådana omständigheter i detta fall synas

mig föreligga, att Kungl. Maj:t torde böra begagna den enligt nämnda

lagrum Kungl. Maj:t tillkommande rätt att till riksdagen avlämna framställning

även efter den ordinarie propositionstidens utgång.

Under åberopande av vad sålunda anförts, får jag hemställa, det Sammantäcktes

Eders Kungl. Maj:t föreslå riksdagen att

dels till beredande av tillfällig löneförbättring under år 1921 åt

viss personal vid armén bevilja under fjärde huvudtiteln å extra stat

för år 1921 ett förslagsanslag av 4,020,000 kronor;

dels godkänna de vid detta protokoll såsom Bil. A fogade grunder

för den tillfälliga löneförbättringens utgående;

dels besluta, att beträffande annan personal än bataljonsläkare vid

fältläkarkåren samt fältläkarstipendiater skola för åtnjutande av den

s. 46 Kontrollera mot PDF

46 Kung!. Maj:ts Proposition Nr 413.

tillfälliga löneförbättringen gälla följande villkor och bestämmelser,

nämligen:

att med beställning eller befattning, för vilken löneförbättring utgår,

icke må förenas annan till den civila förvaltningen hörande tjänst å

rikets stat än gymnastiklärarbefattning eller annan tjänst å riksdagens

stat; samt

att med sådan beställning eller befattning ej heller må förenas

vare sig annan till den militära förvaltningen hörande befattning eller

gymnastiklärarbefattning eller tjänst å kommuns stat eller uppdrag

såsom ordförande eller ledamot i styrelse för verk eller bolag, som är

försett med Kungl. Maj:ts oktroj eller blivit registrerat såsom aktiebolag,

eller befattning såsom tjänsteman i sådant verk eller bolag eller

annan tjänstebefattning av vad slag som helst, så framt ej, vad angår

beställnings- eller befattningshavare, som av Kungl. Maj:t utnämnes,

Kungl. Maj:t och, vad angår innehavare av annan beställning eller befattning,

den, som äger tillsätta beställningen eller befattningen, uppå

därom gjord framställning och efter prövning, att ifrågavarande tjänst,

uppdrag eller befattning ej må anses inverka hinderligt för tjänstgöringen

vid försvarsväsendet, finner tjänsten, uppdraget eller befattningen kunna

få mottagas och tillsvidare bibehållas;

dels förklara, att en var, som under år 1921 tillträder beställning

eller befattning, å vilken omförmälda villkor och bestämmelser för den

tillfälliga löneförbättringens åtnjutande skola gälla, skall vara pliktig

underkasta sig samma villkor och bestämmelser, ävensom att förutvarande

innehavare av dylika beställningar eller befattningar, vilka icke

före viss av Kungl. Maj:t fastställd tid anmäla, att de vilja underkasta

sig nyssnämnda villkor och bestämmelser, och som icke lagligen kunna

därtill förbindas, icke skola för år 1921 eller någon del därav uppbära

tillfällig löneförbättring.

Till denna, av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan täcktes Hans Maj:t Konungen lämna

bifall; och skulle till riksdagen avlåtas proposition av

den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

A. Lindman.

s. 47 Kontrollera mot PDF

47

Kung!. Maj.is Proposition Nr 41.7.

Bil. A.

Grunder

för tillfällig löneförbättring under är 1921 för viss personal vid armén*.)

mindre än 3

minst 3 och mindre än 6.

» 6 b » b 9.

)) 9 ..................................

§ I
1.

Officerare och underofficerare på aktiv stat äga med de undantag

och enligt do särskilda bestämmelser, som nedan stadgas, uppbära

tillfällig löneförbättring för är 1921 för den beställning, i vilken lön

på stat åtnjutes, med följande belopp för helt år räknat:

arméfördelningschef (likställd generalsperson)......... med kronor

överste ................................................................................. » »

överstelöjtnant..................................................................... b b

major ................................................................................ b b

kapten (ryttmästare) av 1. klassen, som vid årets

början uppnått följande antal tjänstår:

minst 3 och mindre än 6................................ » b

» 6 » » » 9................................. b b

b 9 .................................................................. » b

kapten (ryttmästare) av 2. klassen, som vid årets

början uppnått följande antal tjänstår:

mindre än 3 ................................................... b b

minst 3 och mindre än 6............................... b »

» 6 » b b 9.............................. B B

B 9 ............................................................... B B •

löjtnant av 1. klassen, som vid årets början uppnått

följande antal tjänstår:

minst 3 och mindre än 6................................. b b

b 6 b b b 9................................ B B

B 9 .................................................................. B B

löjtnant av 2. klassen, som vid årets början uppnått

följande antal tjänstår:

1,500

1,200

1,100

750

50

550

1,050

550

1.050

1,550

2.050

400

800

1,200

450

850

1,250

1,650

*) Avvikelserna från nu gällande grunder äro utmärkta med kursiv stil.

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kung!. Maj:ts Proposition Nr 413.

underlöjtnant (fänrik), som vid årets början uppnått

följande antal tjänstår:

mindre än 3 .........................................................

minst 3 .................................................................

fanjunkare (styckjunkare), som vid årets början

uppnått följande antal tjänstår:

mindre än 3 ........................................................

minst 3 och mindre än 6.................................

B 6 '' » » B 9.................................

» 9 » » »12..............................

» 12 ....................................................................

sergeant av 1. klassen, som vid årets början uppnått

följande antal tjänstår:

mindre än 3 ................................:........................

minst 3 och mindre än 6 .............................

b 6 » b » 9 ............................

B 9 B B B 12 ..............................

B 12 .................................................................

sergeant av 2. klassen, som vid årets början uppnått

följande antal tjänstår:

mindre än 3 .......................................................

minst 3 och mindre än 6 ..............................

b 6 b b b 9 ..............................

B 9 B B B 12 ..............................

B 12 ................................................................

med kronor

B

B

B

B

B

B

B

B

B

B

B

B

B

B

B

B

B

B

B

B

100

—

400

—

300

500

—

700

■-

900

—

1,100

—

300

500

—

700

—

900

—

1,100

—

420

620

—

820

—

1,020

—

1,220

—

1 är

be-

2. I de fall, då löneförbättringens belopp enligt mo

roende på antalet tjänstår, skall, med iakttagande i övrigt av vad nedan

i denna paragraf sägs, såsom tjänstår beräknas:

för underlöjtnant (fänrik): tiden från utnämningen till officer, vare

sig beställning på stat erhållits genast vid utnämningen eller senare; samt

för löjtnant, kapten (ryttmästare), sergeant eller fanjunkare (styckjunkare):

den tid, varunder en var på grund av fullmakt eller konstitutorial

innehaft beställning på stat inom sin tjänstegrad, oavsett huruvida

beställningen, vad angår löjtnant, kapten (ryttmästare) eller sergeant,

tillhört 1. eller 2. löneklassen.

3. För erhållande av löneförbättring enligt mom. 1 äger nedannämnda

personal tillgodoräkna sig tjänstår i lägre än innehavande grad

enligt följande grunder:

s. 49 Kontrollera mot PDF

Kung1. Maj:ts Proposition Nr 413.

49

löjtnant, som varit underlöjtnant (fänrik) utöver 3 år: högst 3 år

av den överskjutande tiden;

kapten (ryttmästare), som under sin föregående tjänstetid uppnått

mer än 9 på ovan angivet sätt beräknade tjänstår såsom löjtnant: högst

3 år av den överskjutande tiden;

sergeant, som redan enligt de före utbildningsåret IDIG—1917 gällande

bestämmelserna vunnit behörighet till underofficersbeställning och

vilken sedermera innehaft beställning såsom underbefäl av manskapet

under mer än 6 år: högst 9 år av den överskjutande tiden;

sergeant, som först enligt de från och med. utbildningsåret 1916—

1911 införda nya bestämmelserna vunnit behörighet till under officersbeställning

och vilken därefter innehaft beställning såsom furir av 1. klassen under

mer än 3 är: högst 9 år av den överskjutande tiden; samt

fanjunkare (styckjunkare), som under sin föregående tjänstetid uppnått

mer än 3 på ovan angivet sätt beräknade tjänstår såsom sergeant:

hela den överskjutande tiden.

4. Kapten (ryttmästare), som är eller varit anställd vid generalstaben,

må, utöver vad eljest är medgivet, tillgodoräkna sig ytterligare

3 tjänstår för erhållande av löneförbättring.

5. Officer eller underofficer, som överflyttats från marinen till armén

eller från ett truppförband till ett annat inom armén, må, därest

vid överflyttningen intet avbrott i anställningen ägt rum, såsom tjänstår

tillgodoräkna sig tiden för anställning i den förra beställningen, med

iakttagande av de i dessa grunder i övrigt givna bestämmelser rörande

sådan tjänstårsberäkning.

6. Vid beräkning av tjänstår enligt mom. 2 och 3 äger kapten

vid intendenturkåren tillgodoräkna sig föregående tjänstetid såsom underintendent,

intendent av 2. klassen och intendent av 1. klassen; skolande

därvid beställning såsom underintendent anses likställd med löjtnantsbeställning

och beställning såsom intendent av 2. och 1. klassen likställd med

kaptensbeställning.

7. I andra fall än i mom. 6 sägs ankommer det på Kungl. Maj:ts

prövning, huruvida och i vilken omfattning civilmilitär beställningshavare,

som övergått till militär beställning, må såsom tjänstår för erhållande

av löneförbättring tillgodoräkna sig tjänstetid i den civilmilitära

beställningen.

8. Vid beräkning enligt mom. 3 av tjänstår i beställning såsom

underbefäl av manskapet må sergeant endast tillgodoräkna sig sådan

tid, som i omedelbar följd infallit närmast före hans befordran till under
Bihang

till riksdagens protokoll 1920. 1 saml. 353 käft. (Nr 413.) 895 so 7

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kung!. Maj:ts Proposition Nr 413.

officersbeställningen, men oberoende av huruvida tjänstgöringen fullgjorts

vid samma eller olika truppförband.

9. Den tid, varunder officer eller underofficer, efter erhållet avsked,

med bibehållen befordringsrätt såsom lönlös kvarstått i regemente (kår),

intill dess beställning på stat ånyo vunnits, får icke inräknas vid tjänstårsberäkning

enligt dessa grunder. Vad sålunda stadgats gäller jämväl

beträffande tid, varunder officer eller underofficer åtnjutit tjänstledighet

med frånträdande av samtliga avlöningsförmåner, dock att härvid icke

må föras honom till last den tid, under vilken han på grund av förordnande

bestritt annan statens tjänst eller fullgjort annat offentligt

uppdrag.

Officer eller underofficer, som, efter erhållet avsked, med bibehållen

befordringsrätt såsom lönlös kvarstått i regemente (kår) och sedermera

tillträder beställning på stat av lägre grad än den, han vid avskedet

innehade, äger vid beräkning av tjänstår i förstnämnda beställning, utöver

vad eljest är medgivet, tillgodoräkna sig föregående tjänstetid i

högre beställning.

10. I vad mån föregående tjänstetid må för erhållande av löneförbättring

tillgodoräknas av officer eller underofficer, som erhållit

avsked i annan ordning, än i mom. 9 sägs, och därefter vunnit förnyad

anställning med lön på stat, ankommer på Kungl. Maj:ts prövning i

varje särskilt fall.

11. Officer eller underofficer, som från reservstat eller reserv övergått

till beställning på aktiv stat, må av den tid, varunder han tillhört

reservstaten eller reserven, såsom tjänstår för erhållande av löneförbättring

tillgodoräkna sig så stor del, som av Kungl. Maj:t i varje särskilt

fall bestämmes.

12. Den, som efter vid krigsskolan avlagd officersexamen befordrats

eller befordras från beställning såsom underofficer på stat till beställning

såsom underlöjtnant (fänrik), må, utöver vad eljest är medgivet,

för erhållande av löneförbättring i officersbeställning såsom tjänstår

tillgodoräkna sig tjänstetiden i underofficersbeställningen, såsom om han

därunder varit underlöjtnant (fänrik); och skall härvid beträffande den,

som efter 1918 års ingång från underofficersbeställning befordrats eller

befordras till underlöjtnant (fänrik), dessutom iakttagas, att löneförbättringen

städse skall utgå med så stort belopp, att hans sammanlagda

avlöning såsom officer icke kommer att understiga den avlöning, som

vid befordringstillfället tillkommit honom å underofficersbeställningen,

däri inräknat tillfällig löneförbättring.

s. 51 Kontrollera mot PDF

Kung1. Maj.ts Proposition Nr 413.

51

§ 2.

Följande militära beställningshavare på aktiv stat äga, med iakttagande

i tillämpliga delar av övriga i dessa grunder givna bestämmelser,

uppbära tillfällig löneförbättring sålunda:

inspektören för kavalleriet, kommendanten i Boden och militärbefälhavaren

på Gottland med enahanda belopp som för överste,

chefen för krigsskolan och fälttygmästaren med enahanda belopp

som för överstelöjtnant,

chef för trängkår med enahanda belopp som för överstelöjtnant eller

major, allt efter den beställning på stat, vederbörande kårclief innehar,

styresman vid artilleriets fabriker med ett årligt belopp av 1,000

kronor,

tygmästare av 1. klassen vid artilleriet med samma belopp som för

major,

tygmästare av 2. klassen vid artilleriet med det belopp, som skolat

tillgodokomma honom, därest han kvarstått på aktiv stat vid regemente

(kår) och där innehaft beställning såsom kapten av 1. klassen,

förvaltare vid intendenturkåren med ett årligt belopp av 1,100

kronor,

musikfanjunkare med ett årligt belopp av 1,000 kronor,

musiksergeant av 1. klassen med ett årligt belopp av 800 kronor,

musiksergeant av 2. klassen med ett årligt belopp av 700 kronor

samt

furir av 1. klassen med ett årligt belopp av 120 kronor.

§ S.

Nedannämnda befattningshavare, vilka enligt stat uppbära arvoden,

fördelade i lön och dagävlöning, äga åtnjuta tillfällig löneförbättring

sålunda:

chefen för skjutskolan för infanteriet och kavalleriet såsom för

överstelöjtnant och en var av cheferna för ridskolan och för remonteringsstyrelsen

såsom för major.

§ 4.

1- Följande civilmilitära beställningshavare på aktiv stat äga, med

iakttagande i tillämpliga delar av övriga i dessa grunder givna bestäm
-

s. 52 Kontrollera mot PDF

52 Kungl. Maj:ts Proposition Nr 413.

meker, uppbära tillfällig löneförbättring med följande belopp för helt

år räknat:

vid fältläkarkåren:

generalfältläkaren .........................................................

överfältläkaren och fältläkare med enahanda belopp

som för överstelöjtnant,

regementsläkare med undantag för chefläkaren vid

garnisonssjukhuset i Stockholm med samma

belopp som för major,

bataljonsläkare med avlöning som kapten av 1.

klassen .....................................................................

bataljonsläkare med avlöning som kapten av 2.

klassen........................................................................

dock att löneförbättring icke skall utgå till

den överläkare vid garnisonssjukhuset i Stockholm,

som åtnjuter bataljonsläkares lön, ........

bataljonsläkare vid fältläkarkåren .............................

fältläkarstipendiat ............................................................

med kronor 1,500: —

» » 850: —

» » 700: —

» » 650: —

» » 300: —

vid fältveterinärkåren:

överfältveterinären med enahanda belopp som för

överstelöjtnant,

fältveterinär med enahanda belopp som för major,

regementsveterinär............................................................ »

batalj onsveterinär ....................................................... i>

övrig personal:

tyg- eller fabriksingenjör ............................................. »

departementsskrivare, tyg- eller fabriksförvaltare

av 1. klassen, öververkmästare, fortifikationskassör

........................................................................ »

tygunderofficer med det belopp, som skolat tillgodokomma

honom, därest han kvarstått på

aktiv stat vid regemente (kår) och där innehaft

beställning såsom styckjunkare,

tygförvaltare av 2. klassen, besiktningsrustmästare,

tygverkmästare, verkmästare av 1. klassen »

verkmästare av 2. klassen, tyg- eller fabriksskrivare,

tyghantverkare, gevärshantverkare, hantverkare

vid trängen, fortmaskinist..................... »

» 850: —

» 700: —

» 1,000: —

)) 850: —

)) 1,100: —

» 850: -

s. 53 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts Proposition Nr 413.

53

redogörare vid ridskolan................................................ med kronor 1,100: —

förrådsvaktmästare vid arméförvaltningens sjukvårdsstyrelse

samt vid infanteriet, trängcn

eller fortifikationen ................................................ » 3) 725: —

poliskommissarie eller överkonstapel vid polispersonalen

i Boden eller å Karlsborg..................... » » 800: —

konstapel eller extra konstapel vid polispersonalen

i Boden eller å Karlsborg........................... » » 750: —

2. Därest efter 1918 års ingång militär beställningshavare erhållit

civilmilitär beställning eller innehavare av civilmilitär beställning befordrats

till annan sådan samt löneförmånerna vid den senast erhållna beställningen,

med inräknande av därför bestämd tillfällig löneförbättring,

skulle uppgå till lägre belopp, än som skulle hava tillkommit löntagaren,

därest han kvarstått i den tidigare beställningen, skall sådan beställningshavare

äga uppbära tillfällig löneförbättring med så stort belopp,

att hans sammanlagda avlöning i den nya beställningen icke kommer

att understiga den avlöning, däri inräknat den tillfälliga löneförbättringen,

som han skulle ägt uppbära, därest han kvarstått i den tidigare

beställningen.

§ 5-

Nedan angivna arvodestagare äga, där befattningen icke innehaves

av officer eller underofficer på aktiv stat, uppbära tillfällig löneförbättring

med följande belopp för helt år räknat: ''

befälhavare för rullföringsområde på fastlandet.........

officer vid Stockholms stads rullföringsområde.........

biträde vid rullföringsområde på fastlandet...............

rullföringsbefälhavare (tillika landstormsområdes
befälhavare)

på Gottland..........................................

rullföringsbiträde (tillika landstormsförrådsförvaltare)

på Gottland..................................................................

bibliotekarie vid generalstaben .......................................

aktuarie vid generalstaben...........................................

garnisonspastor i Boden ..................................................

kommendant i Stockholm ................................................

vaktmästare vid kommendantskapet i Stockholm......

kommendant å Karlsborg ............................................

maskinist vid krigshögskolan .......................................

med kronor 912: 50

p » 912:50

» » 730: —

» » 912:50

» » 730: —

» » 750: —

» » 750: —

» » 600: —

» » 750: —

» » 225: —

» » 750: —

» 3> 300: —

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 413.

maskinist .vid artilleri- och ingenjörhögskolan......... med kronor 300: —

fodermarsk vid ridskolan .............................................

275: —

förvaltare vid skjutskolan för infanteriet och kaval- leriet ..............................................................................

300: —

väbel vid samma skola.....................................................

»

»

300: —

fortväbel ................................................................................

D

»

300: —

gårdsvaktmästare, tillika snickare, vid garnisons- sjukhuset i Stockholm .............................................

»

»

250: —

§ 6.

För beställningshavare, som åtnjuter bostadsförmån in natura men

uppbär kontant servisbidrag, skall löneförbättringen minskas med ett

belopp, motsvarande servisbidraget.

§ 7.

Den, som under loppet av år 1921 tillträtt eller avgått från beställning,

med vilken löneförbättring är förenad, eller övergått från en till

annan sådan beställning, äger å dylik beställning uppbära löneförbättring

för den del av året, varunder han innehaft densamma; skolande därvid

iakttagas, att, då befordran sker till beställning, varå enligt §§ 1—2

löneförbättring kan åtnjutas med olika belopp allt efter antalet tjänstår,

löneförbättringen i varje fall skall beräknas efter det belopp för helt år,

som skolat tillkomma beställningshavaren, därest han vid årets början

innehaft beställningen i fråga.

§ 8-

Löneförbättring enligt §§ 1, 2 och 4 tillkommer icke blott löntagare,

som på grund av fullmakt, transportresolution, konstitutorial eller

kontrakt (förordnande) innehar egen beställning med lön på stat, utan

jämväl den, som i stället för avlöning å egen beställning på grund av

särskilt förordnande äger åtnjuta samtliga med annan beställning förenade

avlöningsförmåner; skolande i senare fallet vid förordnande å beställning,

varå enligt §§ 1—2 löneförbättring kan åtnjutas med olika

belopp allt efter antal tjänstår, iakttagas, att löneförbättringen i varje

fall skall utgå med det för beställningen fastställda lägsta belopp, som

erfordras för att den sammanlagda avlöningen under förordnandet skall

motsvara minst den sammanlagda avlöning, som tillkommit den förordnade

å hans egen beställning, den tillfälliga löneförbättringen däri inräknad.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts Proposition Nr 413.

§ (->-

Den tillfälliga löneförbättringen skall anses tillhöra lönen och utgå

i samma ordning som denna; där avlöningen endast utgår i form av

arvode eller stipendium, skall löneförbättringen anses tillhöra arvodet

eller stipendiet och utgå i samma ordning, som för sådan avlöning är

stadgad.

§ 10.

Sådan i §§ 1—4 omförmäld personal, som på grund av tjänstgöring

vid mobiliserat truppförband, stab, formation o. s. v. åtnjuter

krigslön enligt krigsavlöningsreglemente, må, utan binder av vad i dylikt

reglemente kan varda stadgat rörande skyldighet att frånträda fredsavlöningsförmåner,

uppbära tillfällig löneförbättring enligt de i förevarande

grunder meddelade bestämmelser.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1920:465 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts framställningar angående tillfällig löneförbättring under år 1921 för viss personal vid armén och marinen j s. 1 i texten
  2. SU 1920:196 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts framställningar angående tillfällig löneförbättring under år 1921 för viss personal vid armén och marinen jämte i ämnet v a1 i texten