Sök i Ratio Lex

Angående avsättande till nationalpark av ett område vid berget Vaddetjåkko i närheten av Torne träsk

16 sidor, varav 13 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,6 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 13 av 16 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1920:5, Angående avsättande till nationalpark av ett område vid berget Vaddetjåkko i närheten av Torne träsk

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

1

Kungl. Maj:ts proposition Nr 5.

Nr 5.

Kungl. Ma j ds proposition till riksdagen angående avsättande till

nationalpark av ett område vid berget Vaddetjåkko i

närheten av Torne träsk; given Stockholms slott den 5

december 1919.

Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över

jordbruksärenden för denna dag vill Kungl. Maj:t härmed föreslå riksdagen

medgiva,

att såsom nationalpark må avsättas ett å kronomark nordväst

om Torneträsk i Jukkasjärvi socken av Norrbottens län beläget område,

innefattande berget Vaddetjåkko och upptagande ungefär 24.5 kvadratkilometer,

med rätt för Kungl. Maj:t att bestämma de närmare gränserna

för nationalparken.

De till ärendet hörande handlingar skola tillhandahållas riksdagens

vederbörande utskott.

GUSTAF.

Alfred Petersson.

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 saml. 5 häft. (Nr 5.)

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition Nr 5.

Utdrag av protokollet över jordbruksfonden, hållet inför Hans

Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 5

december 1919.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern EdÉN,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Hellner,

Statsråden: Petersson,

Petrén, ,

Nilson,

Löfgren,

friherre PALMSTIERNA,

Undén,

Thorsson,

Holmquist,

Olsson.

Chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Petersson anförde:

I proposition nr 19 till 1915 års riksdag föreslog Kungl. Maj:t

riksdagen medgiva, att såsom nationalpark finge avsättas ett område av

omkring 7.4 kvadratmil i Jukkasjärvi socken av Norbottens län, bestående

dels av kronomarken norr och nordväst om Torneträsk intill

riksgränsen dels ock norra deleu av nämnda sjö, med rätt för Kungl.

Maj:t att bestämma de närmare gränserna för nationalparken.

Propositionen var förauledd av ett av intendenten vid naturhistoriska

riksmuseet, professorn Einar Lönnberg, framställt förslag i ämnet,

vilket tillstyrkts av domänstyrelsen och veteuskapsakademien. Ur Lönnbergs

motivering för förslaget torde följande böra här återgivas:

Detta område hade i naturforskarkretsar länge varit bekant för sin frodiga

växtlighet. Björkskogen vore för dessa nordliga trakter särdeles högvuxen och

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kunijl. Maj ds proposition Nr 5. ;{

kraftig. Där funnes även aspbestånd med relativt stora träd. Av tall torde endast

enstaka relikter förekomma. Örtvegetationen vore mångenstädes mycket riklig, och

åtskilliga i och för sig sällsynta arter uppträdde där även.

Det nordliga läget uteslöte dock all odling, och någon avkastning av skog

kunde enligt Lönnbergs mening ej förväntas. Någon annan ekonomisk nytta av

området annat än som renbetesland för nomadlapparnas hjordar torde ej kunna

erhållas, och om området bleve nationalpark, skulle intet binder läggas härför, allra

helst som det egentligen vore först frampå hösten, som renarna komme dit, emedan

under högsommaren myggornas mängd avhölle dem därifrån.

Ehuru Lönnberg således funne den ekonomiska nyttan av området begränsad,

ansåge lian likväl en fridlysning önskvärd, emedan man kunde hava anledning att

frukta, att trakten i annat fall skulle bliva utsatt för skövling på olika sätt. Dels

innebure det ökade och oreglerade turistväsendet, såsom erfarenheten lärt, en viss

tara. Dels vore det ej osannolikt, att, i den män samhället vid Abisko tillväxte,

lockelsen att slå sig ned på norra sidan om Törne träsk skulle bliva så stor för

vissa mindre önskvärda personer, att de helt enkelt toge området i besittning,

högge ned björkskogen och plundrade naturen på allehanda sätt samt förde ett mer

eller mindre parasitiskt liv på lappars och turisters bekostnad utan att vara samhället

till något gagn. Exempel på dylikt saknades ej från andra håll. Och sedan

sådana personer val en gång slagit sig fast på en dylik avlägsen plats, vore det

som bekant ej så lätt att hålla dem i styr eller att få dem därifrån.

I samband härmed förehade riksdagen till behandling två inom

riksdagen väckta motioner, däri sammanstämmande hemställdes om

avslag å nämnda framställning.

I skrivelse den 10 maj 1915 (nr 100) anmälde riksdagen, att propositionen

icke vunnit riksdagens bifall. Härvid anförde riksdagen efter

att först hava återgivit innehållet i de i ämnet väckta motionerna ävensom

bemött vissa i desamma gjorda uttalanden följande:

»Ehuru riksdagen icke anser de i motionerna sålunda anförda skälen vara

av den betydelse, att riksdagen skulle allenast härav föranledas icke bifalla Eders

Kungl. Maj:ts förevarande framställning, har riksdagen emellertid vid granskningav

densamma icke kunnat undgå att finna, det ärendet icke blivit föremål för en

så fullständig utredning, som riksdagen ansett önskvärd för ett rätt bedömande av

de verkningar, vilka inrättandet till nationalpark av ett så högst betydande område

som det ifrågavarande skulle medföra i olika avseenden, bland annat vad rörer befolkningens

i dessa trakter möjligheter att efter nationalparkens inrättande förskaffa

sig sin utkomst. I detta hänseende vill riksdagen särskilt framhålla vad i den senare

motionen berörts, nämligen att den i närheten av den föreslagna nationalparken

belägna byn Kattovuomas innebyggare för sin existens äro till väsentlig del

hänvisade till jakt och fiske, och riksdagen har icke kunnat bilda sig någon uppfattning,

huruvida ett bifall till förslaget skulle för dessa medföra några menliga

följder. Det synes därför riksdagen lämpligt, att, innan definitivt beslut om nationalparkens

bildande fattas, för utredning av nu berörda förhållanden yttranden i

ärendet inhämtas från vederbörande ortsmyndigheter, vilka icke torde underlåta att

lämna ortsbefolkningen tillfälle att giva tillkänna sin mening i ämnet. Först sedan

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition Nr 5.

denna utredning blivit verkställd, torde frågan böra bliva föremål för ett slutligt

avgörande, varför riksdagen anser sig för närvarande icke kunna biträda Eders

Kungl. Maj:ts framställning.»

Sedan Kungl. Maj it anbefallt länsstyrelsen i Norrbottens län att

föranstalta om utredning angående de i riksdagens förenämnda skrivelse

berörda förhållanden samt därvid lämna ortsbefolkningen tillfälle att

giva sin mening tillkänna, har länsstyrelsen med skrivelse den 8 mars

1916 överlämnat åtskilliga handlingar till utredning i ärendet.

Av dessa handlingar inhämtas, att vid ett den 25 september 1915

med ortsbefolkningen och lappar hållet möte inför vederbörande länsman,

varvid representanter från Kattovuoma närvarit, samtliga närvarande

med undantag av filosofie doktor Lundbohm motsatt sig det ifrågakomna

områdets avsättande till nationalpark, varvid påståtts, att en dylik åtgärd

skulle innebära en inskränkning i »nybyggarnas hävdvunna rätt till

jakt och fiske» och uttalats, att jakt och fiske jämväl efter det området

avsatts skulle komma att fortgå i stort sett som förut. Från befolkningen

»efter järnvägslinjen» hade inkommit en med 114 namnunderskrifter

försedd protest emot att mera mark vid norra och nordvästra ändan av

Torne träsk än som hittills skett1) avsattes till nationalpark.

Länsmannen har som sin mening uttalat, att det föreslagna området

ej borde avsättas till kronopark. Han har bland annat framhållit,

att områdets stora ytvidd omöjliggjorde dess skyddande för vandalisering

och att särskilt gränslinjen ute på sjöns vatten vore fullständigt omöjlig

att bevaka. Inga fördelar skulle vinnas men olägenheter uppstå.

Länsstyrelsen har även införskaffat yttrande från professorn vid

handelshögskolan Gunnar Andersson. I detta yttrande anföres bland

annat följande:

»Under resor i ifrågavarande trakter har undertecknad gjort bekantskap med

därvarande naturhistoriska förhållanden. Jag har ock därom rådgjort med den

kanske främste kännaren av dessas botaniska förhållanden t. f. professor T. Lagerberg,

vilken har samma uppfattning, angående i vilken omfattning naturen här bör

skyddas, som den nedan angivna.

Söker man pröva de skäl, som framförts för och emot ifrågavarande avsättning

av 610 kvadratkilometer ----av björkskogsområdet och fjällandet norr
om

Torne träsk till nationalpark, synes det nödvändigt att något beröra de rent

principiella spörsmålen om naturskyddets syftemål. Det synes skäligen obestridligt,

att avsättande av större eller mindre delar av landet såsom naturskyddade områden

uteslutande får ha till syfte skydd för naturen och inga vare sig ekonomiska eller

andra bisyften. De av professor Lönnberg anförda skälen att hindra det ''mindre

önskvärda individer-’ taga större eller mindre områden inom kronans marker i be
-

*) Hänsyfta! på Abisko nationalpark.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kimgl. Maj:ts proposition Nr 5. f>

sittning och plundra naturen på allehanda sätt'' bör föranleda avsättande av nationalpark

endast för såvitt särskilt värdefulla naturtyper eller förekomster av

växter och djur eller mineraler eljest skulle skadas eller förstöras. 1 syfte att

reglera bosättningen har däremot samhället helt andra medel, för vilkas nående

naturskyddslagen icke torde böra användas. Detsamma synes gälla om professor

Lönnbergs yttrande, att den av honom föreslagna avsättningen skulle hava ’sin avsevärda

ekonomiska betydelse för framtiden’ med hänsyn till fisket i Torne träsk.

Behöver detta skyddas mot överfiskning, hava statsmakterna givetvis andra medel

att härför använda. Under alla omständigheter torde det för kontrollen av ett så

avlägset område som trakterna vid Torne träsk vara särdeles olämpligt att intaga

halva delen — — — av den långsträckta sjön inom naturskyddsparken och låta

den andra ligga utom. Ständiga svårigheter och tvister om, huruvida fisk är tagen

inom den skyddade eller den oskyddade delen av sjön, torde kunna förutses.

Väsentligen samma anmärkning, som mot professor Lönnbergs argumentation,

torde kunna riktas mot doktor Lundbohms. Dennes huvudskäl för avsättandet

av ifrågavarande nationalpark till den storlek, som förutsättes, är att lapparnas

rättigheter därigenom bliva väsentligen tryggade’. — — —. Även till lapparnas

skyddande synas statsmakterna böra begagna andra medel än den uteslutande för

naturens skydd avsedda fridlysningen enligt naturskyddslagen.

Bortser man från de, själva naturskyddsidén ovidkommande argument, som

anförts, så förefinnas i den hittills föreliggande utredningen ytterligt svaga skäl för

avsättande av ett område utav förenämnda storlek. Professor Lönnberg anför, att

detta område har länge i naturforskarkretsar varit bekant för sin frodiga växtlighet.

Björkskogen är för dessa nordliga trakter särdeles högvuxen och kraftig. Där

finnas aspbestånd med relativt stora träd, av tall torde endast enstaka relikter

förekomma. Örtvegetationen är mångenstädes mycket riklig och åtskilliga i och

för sig sällsynta arter uppträda där även’.

Denna framställning gäller endast mycket begränsade delar av det stora

området.

Björkskogen är väl utvecklad inom några små områden nedanför fjällsluttningen

mot Torne träsk. Den alldeles övervägande huvuddelen är såsom redan en

flyktig blick på den topografiska kartan visar, kalfjäll — — —.

Det torde sålunda för vinnande av de naturskyddsönskemål, som här kunna

ifrågakomma, på intet sätt vara nödvändigt att avsätta hela ifrågavarande område

utan torde tvenne mindre partier av detsamma vara fullt tillräckligt. Det kan

knappast ligga i statens intresse att genom stora avsättningar förhindra för naturens

studium intresserade turister och forskare att även utan vetenskapsakademiens

tillstånd göra samlingar av intressanta och lärorika naturföremål på jämförelsevis

lättåtkomliga ställen. — — —.

Från denna utgångspunkt sett bör av nordliga Lappland till naturskyddsparker

avsättas ett avsevärt område, där olika typer för de nordlappländska växtsamhällena

finnas representerade; detta så stort, att även djurlivet inom denna natur

har nödigt rörelserum och fortplantningsmöjlighet. Därutöver böra ock särskilda

förekomster för sällsynta växter och djur samt prov på typiska växtsamhällen

inom smärre områden skyddas, liksom även egenartade bergbildningar eller mineralförekomster.

Det första av dessa krav har tillfredsställts genom avsättande av Abisko

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj;(s proposition Nr 5.

nationalpark. Visserligen torde med fog kunna sägas, att dess belägenhet och

begränsning icke är särdeles lycklig ur växtgeografisk och botanisk synpunkt och

att det särskilt varit önskvärt, att skilda typer av de inom dessa delar av landet

befintliga skogsbestånden varit bättre representerade. Det är särskilt denna brist,

som gör det önskvärt att få ännu ett par mindre områden skyddade i dessa

trakter. — — —.

Med hänsyn till sällsynta växter förefinnes redan genom Kungl. Maj:ts befallningshavandes

i Norrbottens län kungörelse 1910, ser. A. nr 142, skydd för flertalet

av de särskilt sällsynta arter, vilka inom den föreslagna nationalparken norr

om Torne träsk kunna påfordra särskilt skydd. — — —.

Det synes icke föreligga något tvivel därom, att det berättigade naturskyddsintresse,

som ovan i korthet angivits, torde kunna tillfullo tillgodoses utan att de

intressen kränkas, vilka från ortsbefolkningens och andras sida framhållits i olika

riktningar, såsom angående, rättighet till jakt, fiske och eventuellt eftersökande av

mineral m. in. inom området. Naturskyddsintresset synes nämligen bliva till fullo

tillgodosett genom avsättandet av tvenne mindre naturskyddsparker, den ena omfattande

fjället Vaddetjåkko och dess närmaste omgivningar, det andra fjället Ortovare

och norr därom belägna trakter. Inom dessa bägge områden finnas nämligen alla

de växtsamhällen rikt utbildade, som kunna anses för dessa trakter särskilt karakteristiska,

och vilka icke i denna yppighet finnas representerade inom Abisko

nationalpark, dels också lokaler för så gott som alla de sällsynta växter och djur,

vilka inom ifrågavarande trakter äro observerade.

Naturskyddsparken Vaddetjåkko, begränsad av tvenne fjällbäckar, skulle

komma att omfatta ett område av 24.5 kvadratkilometer. Inom den komme den för dessa

trakter karakteristiska, rikt utvecklade örtrika björkskogen att finnas väl företrädd.

Nedanför björkskogen finnes ett enastående intressant, vidsträckt Salixkärr. Ovanför

björkskogen utbreder sig på fjällväxter rika alpina ängssamhällen, där åtskilliga

sällsyntheter anträffas. Att utsträcka nationalparken i öster och väster synes knappt

böra ske, alldenstund inga nya eller intressanta växtsamhällen där anträffas.

En naturskyddspark, Ortovare, begränsad mot öster av Ortojåkk och på

norra sidan om Torne träsks vattendelare av en mot NNO mot Norge rinnande

bäck samt på västra sidan av längdgraden för 1° ostl. longitud och omfattande 54 kvadratkilometer

skulle få sitt särskilda intresse därigenom, att den i Ortovare förekommande

dolomiten gör genom sin kalkhalt berget till fyndort för ett antal synnerligen sällsynta

växter, — — —. Synnerligen vackra aspar förekomma ock i den ståtliga

björkskogen nedanför bergets sluttning. Det norr om berget liggande fjället Auroktjåkko

är ävenledes känt för en rik flora och för förekomsten av en intressant och

riklig fauna av fjäll fjäril ar. Även strandlagunerna mot Torne träsk hysa på sina

stränder flera synnerligen märkliga arter.

Begränsningen av ifrågavarande naturskyddsparker är synnerligen naturlig

och lätt att i fältet uppgå under förutsättning, att den västra gränsen för den

sistnämnda parken utmärkes genom några rosen. Genom nu framlagda förslag,

torde såväl de naturvetenskapliga som de praktiska intressena tillfullo tillgodoses

genom avsättning av 78.5 kvadratkilometer mot föreslagna 610 kvadratkilometer.»

Länsstyrelsen i Norrbottens län bar för egen del anfört:

»För att den tanke, som ligger bakom bestämmelserna angående nationalparker.

skall kunna förverkligas, är det naturligtvis icke nog med att vissa ur

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 5. 7

naturskyddssynpunkt märkliga områden utläggas till nationalparker. Det fordras

givetvis också, att dessa områden behörigen övervakas och sålunda skyddas från

skadegörelser genom obehörigt intrång. Om en del av de områden, som redan nu

gjorts till nationalparker, torde man nog kunna säga, att vid deras tillkomst sistberörda

synpunkt icke tillräckligt beaktats. Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande

tänker därvid särskilt på de väldiga fjällområden, som i nordligaste Norrland avsatts

till nationalparker. En fullt effektiv bevakning av desamma torde på grund av

deras storlek och avlägsna läge knappast kunna åstadkommas utan alltför stora

kostnader, och hittills liar så gott som ingenting åtgjorts härutinnan. Under senaste

tiden hava emellertid förslag framkommit i sådant syfte, meri hava de tänkta

bevakmngsanordmngama med hänsyn till kostnaderna hållits inom förhållandevis

mycket snäva gränser. Under sådana omständigheter måste man ställa sig rätt

så betänksam, när förslag nu väckts om att utlägga en ny nationalpark av en

omfattning av icke mindre än 610 kvadratkilometer. Och man måste även fråga

sig, om det verkligen kan ur naturskyddssynpunkt anses önskvärt och nödmt att

ett så väldigt område fridlyses. Eders Kungl. Maj:t,s befallningshavande har°heller

icke kunnat tillägna sig denna uppfattning.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande vill naturligtvis icke bestrida, att

inom det till nationalpark ifrågasatta området finnas värden, som enligt naturskyddslagen

böra bevaras för åverkan och förstörelse. A andra sidan har Eders Kun°-1

Maj:ts befallningshavande icke kunnat undgå finna, att vissa av de skäl, som av

förslagsställaren, intendenten vid naturhistoriska riksmuseum, professorn Einar

Lönnberg åberopats till stöd för den föreslagna åtgärden, icke hava särdeles mycket

med naturskyddsintresset att skaffa, utan fastmera syfta på önskemål, vilka visserligen

i sig måste anses högst behjärtansvärda, men som torde böra tillfredsställas

ä annan väg. Farorna av ’det ökade och oreglerade turistväsendet’, olägenheterna

av olaga nedsättningar på norra stranden av Torne träsk, risken för ödeläggelse

av fisket i sjön, allt detta är omständigheter, som noga böra av myndigheterna

beaktas och som man bör söka motverka, men naturskyddslagen synes icke böra

anlitas såsom ett medel härtill.»

Länsstyrelsen har i allo anslutit sig till de av professor Andersson

framlagda synpunkterna och för egen del föreslagit, att av det ursprungligen

till nationalpark avsedda området norr om Torne träsk allenast

de två av professor Andersson omförmälda mindre delarna, vilka vore

närmare angivna å en vid hans yttrande fogad karta, måtte avsättas

till nationa 1 parker.

Domänstyrelsen har i utlåtande den 25 april 1916 på grund av

den föreliggande förnyade utredningen i ärendet tillstyrkt vad länsstyrelsen

sålunda föreslagit. Styrelsen ansåge sig så mycket hellre böra

frånträda sin föregående hemställan med tillstyrkande av Lönnbergs

förslag, som det för styrelsen därvid icke varit bekant, att inom det

då. föreslagna området funnes betydande mängd björkskog, vilken med

rationell skötsel och behandling torde kunna lämna ett för ifrågavarande

i stort sett skogfattiga trakter ej betydelselöst tillskott i bränsle.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj ds proposition AV 5.

Vetenskapsakademien liar i utlåtande den 11 oktober 1916 under

åberopande av de skal, som anförts i ett utlåtandet blindt yttrande av

dess naturskyddskommitté, avstyrkt Länsstyrelsens i Norrbottens län

ovanberörda förslag och i stället förordat bifall till professor Lönnbergs

ursprungliga förslag med den förändring, att den del av själva sjön

Torne träsk, som upptagits såsom tillhörande nationalparken, eventuellt

uteslötes. Nämnda naturskyddskommitté, bestående av proiessorerna

Aurivillius, Lönnberg och Lagerheim, har i sitt yttrande till en

början vänt sig mot vissa uttalanden i de vid länsstyrelsens skrivelse

fogade handlingarna och därvid anfört huvudsakligen följande:

»Av dessa yttranden synes det vilja framgå, att såväl de i mötet deltagande

som även de, vilka undertecknat protestskrivelsen, hyste den uppfattning^^ att de

ägde rätt till jakt och fiske inom det ifrågavarande området, vilken ''rätt skulle

berövas dem genom att området blev nationalpark. En sådan åskådning är emellertid

ett fullkomligt misstag. Såväl land som vatten inom ifrågavarande område tillhöra

kronan och andra än nomadlappar äga ej rätt till jakt eller fiske därstädes,

såvida ej någon särskild upplåtelse av dylik rätt ägt rum och därom har intet påstående

framställts.----.

Det förklarades öppet vid mötet, att olaga jakt och fiske skulle idkas lika

ogenerat som förut även på ett område, som avsatts såsom nationalpark, och att den

av Konung och riksdag gemensamt stiftade lagen kallblodig^ skulle negligeras. ■ •

Att rättsuppfattningen på sina håll, efter vad det vill synas, är så svag, måste

anses synnerligen bedrövligt, men det kan ej gärna uppfattas såsom något bärande

motiv för avstyrkandet av den nämnda nationalparkens avsättande. Däremot liggei

i det omnämnda förhållandet en kraftig maning till att söka ordna föi hållandena pa

sådant sätt, att ej blott nationalparkernas okränkbarliet för framtiden tillgodoses

med ett bättre skyddande och övervakande än hittills, utan även kronans Övriga

rätt med avseende på jakt och fiske tillvaratages.

Efter Kirunamötet har Konungens befallningshavande i Norrbottens län anmodat

professorn vid handelshögskolan i Stockholm Gunnar Andersson att avgiva

yttrande i ärendet. Denne förklarar därvid kategoriskt, att avsättande av större

eller mindre naturskyddsområden »uteslutande får ha till syfte skydd för naturen

och ingå vare sig ekonomiska eller andra bisyften.» — — — •

Att professor Anderssons så kategoriskt uttalade mening ej delas eller praktiskt

tillämpas i andra länder t. ex. sådana som Förenta Staterna och Canada, varest.

dock naturskyddssträvandena tagit sig kraftiga uttryck bl. a. just genom avsättandet

av väldiga nationalparker, är oss bekant. Tvärtom plägar man just såsom ett av

motiven för inrättandet av dylika nationalparker framhålla den nytta de gorå,

därigenom att från de fredade områdena ekonomiskt nyttiga djurarter kunna sprida

sig till omgivande trakter och bliva till gagn. — —. Att statsmakterna

skulle hava ''andra medel’ att skydda kronans mark och vatten mot missförhållanden

och otillbörligt intrång från enskilda förnekas ej, men ganska litet bär därav

varit synligt i Lappland. Om med naturskyddslagstiftningen en bättre ordning skulle

vinnas och självsvåldet på sådant sätt skulle bättre kunna hållas inom tillbörliga

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kung/,. Maj.ts proposition Nr 5. 9

gränser, förefaller det, som om man ej borde tveka att använda den i stället för

att blott tala om andra medel’. Något binder för den lojala vetenskapliga forskningen

uppställes ej genom inrättandet av nationalparker, såsom professor Andersson

synes vilja insinuera. Ej heller ha turisterna några olägenheter av dem, såvida de

ej ha för avsikt att fiska och jaga eller på annat sätt våldföra sig på naturen, men

att uppträda på sådant sätt inom ifrågavarande område, därtill ha ej turisterna

någon som helst rätt ändå, emedan det alltigenom är fråga om kronans egendom.

Den föreslagna nationalparken tycker professor Andersson vara för stor.

Han anser därför, att för att skydda de märkliga naturföremål, som även han medgiver

finnas där, det skulle vara nog att såsom nationalparker avsattes tvenne smärre

områden nämligen trakten kring Vaddetjåkko samt trakten kring Ortovare. Oavsett

den omständigheten att även inom andra sträckningar av det ursprungligen föreslagna

området finnas naturföremål, som äro väl värda att skyddas, och även det

förhållandet att den föreslagna gränsen på Ortovareområdets västra sida är alldeles

artificiell och sålunda opraktisk, är professor Anderssons förslag både otillfredsställande

och olämpligt. Men framförallt är det uppenbart, att det skall bliva

absolut omöjligt att bevaka dessa små ’naturskyddsparker’ där de ligga insprängda i

ett stort område, inom vilket enligt Kirunamötets uppfattning (tjuv-) jakt och annat

ohägn alldeles okontrollerat bör få bedrivas. Blir hela området norr om Torne

träsk nationalpark, är det klart, att vem som helst, som där anträffas med jaktutrustning

eller byte av ett eller annat slag eller kommer därifrån med dylikt, är

i orätta ärenden stadd och kan lagforas. Skulle professor Anderssons förslag godtagas,

skulle den, som jagat, samlat naturalier o. s. v. inom de båda naturskyddsparkerna

lätteligen krångla sig ifrån saken genom att säga, att lian tagit sitt byte

utanför de nämnda områdena, och motsatsen torde bli minst lika svårt att bevisa

som att fiske skett på den ena eller den andra sidan av en gränslinje i Torne träsk.

Då alltså de skäl, som anförts mot avsättandet av hela sträckningen norr om

Torne träsk till nationalpark, såsom ovan framhållits, äro grundade på en missuppfattning

av rättsförhållandena därstädes och då ingen enskilds rätt genom dylik

avsättning lider intrång, men däremot en fridlysning av ovannämnda område skulle

medföra välbehövligt skydd för åtskilliga naturföremål, trädbestånd och landskapstyper,

få vi tillstyrka, att akademien ville vidhålla sin förut uttalade uppfattning

rörande lämpligheten av inrättandet av denna nationalpark, eventuellt med uteslutande

av vattenområdet i Torne träsk, om det skulle visa sig, att fiskstammen i

nämnda sjö genom andra åtgärder skulle kunna på tillfredsställande sätt skyddas

och vidmakthållas. Professor G. Anderssons förslag om inrättandet av tvenne

mindre och långt från varandra skilda naturskyddsområden i trakterna kring Ortovare

och Vaddetjåkko, synes såsom ej tillfredsställande och oändamålsenligt böra

avstyrkas.»

Härefter har domänstyrelsen i skrivelse den 28 november 1916

redogjort för av vederbörande byråchef vid inspektionsresa under sistnämnda

års sommar gjorda iakttagelser beträffande björkskogsbeståndet

å det till nationalpark ursprungligen föreslagna området, vilket bestånd

upptoge eu sträcka av minst 40 å 50 kilometer med en bredd av omkring

en kilometer, samt uttalat, att avverkning genom gallring och

Bihang till riksdagen* protokoll 1920. 1 samt. 5 käft. (Nr 5.) 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition Nr 5.

upptagande av mindre luckor därå kunde ske utan någon som helst

tara för skogens framtida bestånd eller för att skogens föryngring skulle

äventyras.

Den 15 december 1916 hava de jämlikt erhållet bemyndigande

tillkallade sakkunniga för utredning och förslag om tillgodogörandet av

kronans fisken samt jakten å viss kronomark avgivit infordrat utlåtande

i ärendet. Häri hava de sakkunniga anfört bland annat följande:

»Till besvarande av remissen få de sakkunniga till en början upplysa, att

två av dem, jägmästaren Montell och kanslisekreteraren Berglöf, vid olika tillfällen

haft anledning besöka ifrågavarande område och att särskilt undertecknad Montell

upprepade gånger genomströvat detsamma i olika riktningar. Rörande fiskeförhållandena

i Torneträsk har undertecknad Rosén fått tillfälle att i egenskap av

fiskeriintendent inom länet jämväl genom besök på platsen inhämta ingående upplysningar.

Vad angår djurlivet å fastland* delen av ifrågavarande till nationalpark föreslagna

område norr och nordväst om Torneträsk har icke från någon sida gjorts

gällande, att detta skulle behöva beredas särskilt skydd utöver vad författningarna

för närvarande medgiva. — — ■—. Av utredningen i ärendet synes framgå, att

den jakt, som bedrives inom området, är obetydlig.'' I överensstämmelse med stadgandena

i lagen om rätt till jakt den 8 november 1912 samt i 30 och 31 §§ i

lagen om de svenska lapparnas rätt till renbete i Sverige den 1 juli 1898 torde

jakträtt inom området tillkomma endast lapparna och de personer, åt vilka efter

lapparnas hörande jakt av Kungl. Maj.;ts befallningshavande emot avgift upplåtes.

Såvitt de sakkunniga kunna bedöma, giva förhållandena ej vid handen, att framdeles

någon fara här skulle hota det högre djurlivets bestånd. — — —.

Djurlivets skyddande inom området har av förslagsställaren, professor Einar

Lönnberg icke i vidare mån åberopats såsom motivering för områdets avsättande

till nationalpark, än att de å nordsidan av Torneträsk belägna viktigaste lekplatserna

för fisken ansetts vara i behov av fridlysning.

Vad fisket i sjön angår må erinras, att enligt 13 § i lagen om rätt till fiske

den 27 juni 1896 jämförd med 31 § i renbeteslagen fiskerätt tillkommer, förutom

lapparna, endast den, vilken därtill förvärvat Kungl. Maj:ts befallningshavandes

efter lapparnas hörande givna tillstånd. Ett flertal vid sjön boende personer har

jämväl erhållit dylik rätt; dock hava upplåtelser icke meddelats i sådan utsträckning,

att fiskbeståndet kan anses på något sätt hotat. De sakkunniga hava väl

ämnat föreslå någon jämkning i nämnda bestämmelser, så att tillgången för de

enskilda till utnyttjande av kronans fiskevatten i lappmarkerna och sålunda jämväl

i Torneträsk skulle i viss mån lättas. Men även enligt detta förslag skulle Kungl.

Majits befallningshavandes medgivande krävas till fiskerätts utövande, vadan garanti

skulle förefinnas, att fisket ej för högt beskattades.

Förutom det skydd för fisket i Torneträsk, som möjliggöres genom berörda

nu gällande bestämmelser, verka för samma ändamål jämväl de särskilda stadganden,

som meddelats angående själva sättet för fiskets utövande.---.

Väl har man anledning antaga, att i den del av Torneträsk, vilken föreslagits

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:t.‘i proposition Nr 5. 11

skola ingå i nationalparken, liksom i andra delar .av sjön, bedrives åtskilligt olaga

fiske. Ifrågasättas kan emellertid, om någon bättring härutinnan skulle stå att

vinna genom att nämnda del av sjön förklarades ''för nationalpark. Den erfarenhet

man har är icke ägnad att bestyrka, att så skulle bliva förhållandet. Lagen

om nationalparker har i lappmarkerna ej upprätthållits bättre än vare sig jakteller

fiskelagarna. Visserligen föreligger förslag om åvägabringande av effektivare

bevakning av nationalparkerna, men det har synts delegerade, åtminstone vad angår

de inom lappmarkerna belägna nationalparkerna, kunna ifrågasättas, huruvida det

icke skulle vara lämpligt, att denna bevakning kombinerades med ett övervakande

i allmänhet av kronans fiske- och jakträttigheter. I allt fåll torde bliva nödvändigt,

att en bättre omvårdnad ägnas kronans fiske- och jaktintressen särskilt i de öde

lappska fjälltrakterna; och torde en bättre ordning i detta hänseende utgöra förutsättningen

för ett förverkligande av det från Kungl. Maj:ts sida väckta och för

vidare utredning till de sakkunniga överlämnade förslaget om en mera inkomstgivande

användning av kronans fiskevatten.

Om de sakkunniga sålunda anse, att — — — djurlivet inom ifrågavarande

område icke påkallar det särskilda skydd, som en fridlysning såsom nationalpark

medgiver, synes däremot en sådan åtgärd böra tagas under övervägande

med hänsyn till den på vissa håll inom området förefintliga säregna

och för ifrågavarande nordliga läge ovanligt frodiga och omväxlande växtligheten.

Professor Lönnberg, vilken såsom stöd för sitt förslag till nationalparkens begränsning

huvudsakligen åberopat önskvärdheten av därvarande växtlivs skyddande, har

framhållit, att det ökade och oreglerade turistväsendet innebure en viss fara för

traktens skövling, varjämte det ej vore osannolikt, att olaga bosättningar kunde

uppkomma på norra sidan av Torneträsk, vilket kunde medföra den där varande

högvuxna och kraftiga björkskogens nedhuggning och naturens skövling. Vidkommande

turistväsendets inverkan få de sakkunniga anföra, att för närvarande turisttrafiken

på norra sidan av sjön huvudsakligen är koncentrerad till tre platser, nämligen

till de två ställen på sjöns norra strand, Pålno och Laimolahti, där lappläger

sommartid finnas, samt till den vid bäcken Jebrenjokk uppförda turisthyddan. Av

dessa platser ligga emellertid endast lapplägret vid Pålno och turisthyddan inom

den föreslagna nationalparken. Lapplägret vid Laimolahti, som är beläget endast

några hundratal meter från parkens föreslagna östra gräns, har däremot icke intagits

inom densamma. Av nämnda tre platser är Pålno ojämförligt mest besökt.

Sommartid, då nästan dagliga motorbåtsturer äro anordnade dit från den mitt emot

på södra stranden av Torneträsk belägna stora Abisko turiststation, råder i Pålnotrakten

en livlig turisttrafik. Jebrenjokkstugan och Laimolahti lappläger äro mindre

besökta. Till sistnämnda ställe plägar emellertid motorbåt från Abisko avgå någon

gång i veckan. Såvitt undertecknade är bekant, har turisttrafiken vid nämnda

turiststuga och Laimolahti lappläger icke åtföljts av några olägenheter ur nu ifrågavarande

synpunkt, liksom ej heller förhållandena vid Pålno torde utvecklat sig på

något särskilt anmärkningsvärt sätt. Hänsyn till framtiden synes emellertid tala

för, att sistnämnda trakt kommer i åtnjutande av nationalparks skydd, så mycket

mer som nämnda område allt intill gränsen mot Norge är bevuxet med en för det

nordliga läget synnerligen präktig björkskog och vegetationen även i övrigt är mer

än vanligt frodig.

Naturligt är, att även andra trakter inom den föreslagna nationalparken än

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition Nr 5.

de nu omfönnälda äro föremål för turisters besök. Att den skada å naturen, som

därvid orsakas, skulle vara av den omfattning, att av sådan anledning trakten bör

fridlysas såsom nationalpark, synes, åtminstone sådana förhållandena för närvarande

gestalta sig, tvivelaktigt. Möjligheten av att en del sällsynta växter, som förekomma

å vissa platser inom området, särskilt å den av professor Gunnar Andersson

såsom nationalpark ifrågasatta trakten vid Ortovare, kunna bliva föremål för

överbeskattning och utrotande, torde emellertid föreligga och påkalla uppmärksamhet.

Vad angår frågan om olaga bosättningar å Torneträsks norra strand och de

faror, som därav kunna väntas uppstå för skövling av naturen, synes detta vara

en sak, som föga har att skaffa med spörsmålet om nationalparkens tillblivande.

De sakkunniga vilja i övrigt erinra om de omfattande åtgärder, som under de båda

senaste åren från Kungl. Maj:ts sida vidtagits inom hela lappmarken för att bringa

reda och ordning med avseende å de därstädes talrikt förekommande olaga bosättningarna

samt till förhindrande av uppkomsten av nya dylika. Där så kunnat ske

utan skada för andras intressen, hava ställenas innehavare fått på vissa villkor

sitta kvar. I andra fall hava förfoganden vidtagits för deras avhysande. Enligt

vad de sakkunniga hava sig bekant, finnes för närvarande, om man bortser från

Jebrenjokkstugan och lappars boplatser, endast en lägenhet inom nu ifrågavarande

trakt. Denna, som blivit utan tillstånd upptagen, hör emellertid till de lägenheter,

vilka ansetts icke böra bibehållas; och torde den sålunda inom närmaste framtiden

vara försvunnen. Att något nytt ställe skulle komma att uppstå i trakten, torde

under ovan angivna omständigheter näppeligen kunna väntas.

Med hänsyn till den kännedom de sakkunniga inhämtat rörande trakterna

norr och väster om Torneträsk hålla de sakkunniga före, att tillräcklig anledning

saknas att till nationalpark avsätta hela den av professor Lönnberg föreslagna

trakten. Den största delen därav består av kalfjäll utan kända större egendomligheter.

Bland annat hela trakten från och med Tuoptertjåkko och vidare åt öster

är praktiskt taget av denna beskaffenhet. Dessa kalfjällsområden synas för bevarande

av förekommande särdrag icke påkalla fridlysning. Det synes de sakkunniga,

som om i främsta rummet borde såsom nationalpark fridlysas det av professor

Gunnar Andersson för sådant ändamål föreslagna västra området. Detta torde dock

böra så utvidgas, att i parken intages åt väster hela dalgången kring den

såsom gräns åt detta håll föreslagna fjällbäcken upp till fjället Pejviktjåkkos östra

kant. Därifrån skulle gränsen utsträckas till Njuorajokks inflöde i sjön Vuolle

Njuorajaure samt sedan åt öster genom nämnda sjö och vidare efter Njuorajokk

till Torneträsk samt längs stranden därav förbi Pålnoviken till en punkt på stranden

ungefär 3 kilometer åt öster räknat från vikens innersta bukt. Från nämnda

punkt slutligen skulle gränslinjen dragas vinkelrätt mot riksgränsen. Enligt detta

förslag skulle Pålnotrakten komma att falla inom nationalparken, vilket såsom ovan

framhållits torde vara att förorda särskilt med hänsyn till turisttrafiken därstädes.

Likaledes skulle de frodiga lövängar, som förefinnas på västra sidan om ovan omförmälda

fjällbäck, komma att upptagas därinom.

Vad angår fridlysandet av det av professor Andersson föreslagna området

vid Ortovare ställa sig de sakkunniga mera tveksamma, men anse sig med hänsyn

särskilt till de av professor Andersson därom lämnade upplysningar ej böra avstyrka

dess upptagande såsom nationalpark.»

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kun*/1. Maj:ts proposition Nr 5.

Slutligen har professor Andersson på given anledning inkommit

med en den 8 januari 1919 dagtecknad P. M. i ärendet. Däri har han

ingått i bemötande av vad i vetenskapsakademiens berörda utlåtande

anförts. Han har vidhållit sin åsikt, att så stort område som det av

akademien föreslagna ingalunda erfordrades och uttalat, att man snarare

kunde liksom de sakkunniga ifrågasätta behövligheten av det av honom

föreslagna östligare området. lian har vidare avstyrkt den av ovannämnda

sakkunniga föreslagna utvidgningen av gränserna för den västra

av de ifrågasatta båda nationalparksområdena, enär inom utvidgningen

icke förefunnes några naturförhållanden, som motiverade en dylik åtgärd,

samt särskilt trakten närmast Pålnoviken vore hårt betad av

lapparnas getter.

Under den ytterligare utredning i förevarande fråga, som verkställts

i anledning av riksdagens uttalande i förenämnda skrivelse vid 1915

års riksdag, hava olika meningar gjort sig gällande. Alla, som yttrat

sig i ämnet, synas med undantag av vetenskapsakademien och dess

naturskyddskommitté vara ense därom, att avsättande till nationalpark

av hela det ursprungligen därtill föreslagna området icke bör äga rum,

och även nämnda akademi och kommitté hava eventuellt frånträtt yrkandet,

att i nationalparken skulle inbegripas visst vattenområde i Torneträsk.

Däremot hava förslag framställts om upplåtande i mindre omfattning

av mark för ändamålet i fråga. Sålunda hava professor Gunnar

Andersson, med vilken länsstyrelsen i Norrbottens län och domänstyrelsen

instämt, ansett det ifrågasatta nationalparksområdet böra begränsas till

två särskilda å den vid Anderssons första yttrande fogade kartan med

röda streckade linjer utmärkta områden. Ovannämnda sakkunniga för

utredning om tillgodogörandet av kronans fisken samt jakten å viss

kronomark hava ansett det västligare av dessa områden böra erhålla

visst föreslaget tillägg men ställt sig tveksamma i fråga om det östligare

området.

Utredningen i ärendet synes mig giva vid handen, att avsättande

till nationalpark av hela det år 1915 föreslagna området icke är ur

naturskyddsynpunkt av behovet påkallat. Vidare skulle enligt min mening

genom realiserandet av naturskyddskommitténs förslag vissa ortsbefolkningens

skäliga intressen komma att motverkas. Visserligen äger,

såsom nämnda kommitté och de sakkunniga framhållit, ortsbefolkningen

icke någon allmän rätt till jakt och fiske å ifrågavarande kronomarker.

Men genom avsättandet till nationalpark skulle denna befolkning berövas

möjligheten att, såsom enligt vad förenämnda sakkunniga upplyst nu

Departements
chefen.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition Nr 5.

i viss utsträckning sker, inom detta synnerligen vidsträckta område

erhålla vederbörlig myndighets tillstånd till jakt och i synnerhet fiske,

vartill de för sitt uppehälle äro hänvisade.

Emellertid anser jag tillräckliga skäl hava anförts för att i viss

mindre omfattning den inom ifrågavarande område förefintliga säregna och

för det nordliga läget ovanligt frodiga och omväxlande växtligheten bör

beredas särskilt skydd utöver vad gällande författningar eljest medgiva.

För detta ändamål synes mig vara tillfyllest, att ungefärligen det av

professor Andersson därtill föreslagna västligare området fridlyses såsom

nationalpark. Med hänsyn till vad professor Andersson i sitt

sista yttrande anfört synes den av de sakkunniga ifrågasatta utvidgningen

av detta område icke böra förordas.

För fridlysning av det östligare området kring berget Ortovare

synas mig ej lika starka skäl vara anförda. Detta område synes icke

i någon större grad innefatta märkvärdiga och för skadegörelse utsatta

naturföremål, som icke finnas även å det västligare området, och dess

västra gräns är i hög grad artificiell, F ör ett flertal sällsynta växter

är skydd redan berett genom länsstyrelsens i ärendet omförmälda kungörelse.

Det definitiva bestämmandet av gränserna för det av mig nu förordade

nationalparksområdet bör tillkomma Kungl. Maj:t.

Karta, utvisande det av mig nu föreslagna områdets läge, torde

få biläggas detta protokoll.

Rörande vad i ärendet anförts i fråga om åtgärders vidtagande

för åstadkommande av effektivare bevakning av de till nationalparker

avsatta områdena vill jag erinra, att professor Lönnberg redan år 1914

gjort framställning i sådant avseende samt att, sedan utlåtanden däröver

inhämtats från åtskilliga myndigheter, framställningen remitterats

till omförmälda sakkunniga, vilka emellertid ännu icke avgivit utlåtande

i ärendet. Sådant utlåtande lärer, emellertid vara att snart förvänta.

Under åberopande av vad jag nu anfört hemställer jag, att Eders

Kungl. Maj:t måtte i proposition föreslå riksdagen medgiva

att såsom nationalpark må avsättas ett å kronomark nordväst

om Torneträsk i Jukkasjärvi socken av Norrbottens län beläget område,

innefattande berget Vaddetjåkko och upptagande ungefär 24.5

kvadratkilometer, med rätt för Kungl. Maj:t att bestämma de närmare

gränserna för nationalparken.

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj:ts proposition Nr 5.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan behagade Hans Maj:t Konungen lämna bifall

samt förordnade, att proposition i ämnet av den lydelse,

bilaga ... till detta protokoll utvisar, skulle avlåtas

till riksdagen.

Ur protokollet:

Rune Thygesen.

opaginerad Kontrollera mot PDF

H..r. 270

r 280,

R.r. 268

R.l’. 274

R.r 273

lUsuolo

^ 47Å *

Jeprinsuol

Riks^rän.''

.en si

jorldiden st»

r. 2G6

nslcosuolo

GEN. STAB. LIT.ÄNST.

mmb*

Oka •

rw«s

■ 4 <’->

Skalan i: 200000

u__j_i-1-1_... j_i_i_i »

271

VADDETJÅKKO NATIONALPARK

1000

6000

ioooo Meter

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1920:44 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungi. Maj:ts proposition angående avsättande till nationalpark av ett område vid berget Vaddetjåkko i närheten av Torne s. 4 i texten
  2. JoU 1920:5 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj;ts proposition angående avsättande till nationalpark av ett område vid berget Vaddetjåkko i närheten av Törne träsk. s. 1 i texten