Med förslag till lag om ersättning i vissa fall av allmänna medel till polisman för skada ä kläder
14 sidor, varav 12 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 12 av 14 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1920:72, Med förslag till lag om ersättning i vissa fall av allmänna medel till polisman för skada ä kläder
Dokumentets text
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 72.
1
Nr 72.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag
om ersättning i vissa fall av allmänna medel till polisman
för skada ä kläder; given Stockholms slott den 23
januari 1920.
Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll
vill Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå
riksdagen att antaga härmed fogade förslag till lag om ersättning i vissa
fall av allmänna medel till polisman för skada å kläder.
GUSTAF.
EU el Löfgren.
Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 samt. Öl käft. (Nr 72.)
2754 19 i
2
Ku tull Maj:ts Proposition Nr 72.
Förslag
till
Lag
om ersättning i vissa fäll av allmänna medel till polisman för skada
å kläder.
Härigenom förordtias som följer:
1 §•
Har polisman under utövning av polistjänst fått sina kläder sönderrivna
eller eljest skadade, äge rätt till ersättning av allmänna medel.
Konungens befallningsbavande bestämme det ersättningsbelopp,
som må tillkomma polismannen. Ansökning om ersättning må icke ske
senare än tre månader efter det skadan skedde, där icke sökanden visar
laga förfall, och skall vara åtföljd av utredning angående skadans uppkomst
och värdet av det skadade.
Beslut om ersättning, varom ovan sägs, gånge i verkställighet ändå
att det icke vunnit laga kraft. Skriftligt besked om beslutet skall, där
det begäres, utan avgift tillhandahållas ersättningssökanden.
2 §•
Har skada, för vilken ersättning enligt 1 § utgått, orsakats genom
brottslig gärning, pröve domstolen i samband med åtal för den brottsliga
gärningen, på yrkande av allmän åklagare, om och i vad mån tilltalad,
som orsakat skadan, skall återgälda statsverket ersättning, som
nyss sagts.
3 §•
Denna lag äger ej tillämpning å polisman, anställd i stad eller i
köping, som bestrider kostnaderna för sitt polisväsen.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kung!. Maj:ts Proposition Nr 72.
4 §•
Närmare föreskrifter angående tillämpningen av donna lag meddelas
av Konungen.
Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen, enligt därå
meddelad uppgift, utkommit från trycket i Svensk författningssamling.
4
Kungl. Maj.ts Proposition Nr 72.
Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet
inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 31 december 1919.
Närvarande:
Hane excellens herr statsministern Eden,
Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Hellner,
Statsråden Petersson,
Petrén,
Nilson,
Löfgren,
friherre Palmstierna,
Undén,
Thorsson,
Holmquist,
Olsson.
Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Löfgren anförde efter
gemensam beredning med chefen för civildepartementet:
»Vid anmälan i statsrådet den 14 april 1917 av det förslag till omorganisation
av fögderiförvaltningen, vilket genom proposition nr 211
förelädes nämnda års riksdag, framhöll dåvarande chefen för civildepartementet,
bland andra frågor, som i berörda sammanhang tarvade en lösning,
det förhållande att, medan städernas polismän, då de vid anhållandet
av druckna eller vildsinta personer fått sina kläder sönderrivna
eller skadade, på vederbörande polisverks bekostnad erhölle reparation
av kläderna eller nyanskaffning, så finge å landsbygden polismannen
själv vidkännas förlusten i följd av den uppkomna skadan.
Redan till fögderiförvaltcingskommittén, som tillsattes den 18 juni
1909, överlämnades från styrelsen för svenska polisförbundet en skrivelse,
däri med anledning av en vid förbundets årsmöte 1910 väckt motion
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj.is Proposition Nr 72.
hemställdes om åtgärder till beredande åt polis- och fjärdingsman av ersättning
för under tjänsteutövning sönderrivna kläder. 1 skrivelsen anfördes
följande:
»Polismännen i de större städerna finge i regel, då de vid det ofta förekommande
anhållandet av druckna eller vildsinta personer finge sina påhavda kläder
sönderrivna eller skadade och våldsverkare!! saknade tillgångar att ersätta skadan,
kläderna reparerade eller ersatta med nya på vederbörande polisverks bekostnad.
På landsbygden diiremot hade polismannen, då våldsverkaren saknade tillgångar,
själv att vidkännas förlusten för de skadade kläderna Då polis- och isynnerhet
fjärdingsmännen på landsbygden för det mesta vore svagt avlönade, insåges lätt,
att sådana utgifter för dem kunde bliva kännbara nog. Det vore således i avsikt
att hålla landsbygdens och de mindre samhällenas polismän, vilka icke kunde
påräkna ersättning från annat håll, skadeslösa för de utgifter, som reparation
och nyanskaffning av sålunda förstörda kläder åsamkade dem, som motionen tillkommit.
Att den avlönande myndigheten skulle, som motionärerna föreslagit,
vara ersättningsskyldig, bleve måhända obekvämt. Den avlönande myndigheten
vore nämligen beträffande polismännen å landsbygden ett synnerligen mångtydigt
begrepp, ty en del polismän avlönades av staten, en del av kommunen och en
del av bolag eller enskilda personer, och i många fall vore dessa avlöningssätt
kombinerade, så att staten, kommunen och bolagen gemensamt bidroge till polismännens
avlöning, varför det sålunda skulle bliva allt för vidlyftigt att få ersättningsskyldigheten
hitförlagd och fördelad. Förbundsstyrelsen både därför tänkt
sig, att ersättning i hithörande fall bekvämast kunde utgå av allmänna medel i
likhet med t. ex. ersättning åt vittnen i brottmål. Ersättningen borde då utgå
efter domstols beprövande och efter föregånget intyg från ojävig och sakkunnig
person om skadans värde i varje särskilt fall. För staten bleve denna ersättning
säkerligen en obetydlig utgift, men en välbehövlig uppmuntran för dem, som därav
kunde komma i åtnjutande.»
Med anledning av denna framställning yttrade kommittén i sitt den
27 augusti 1912 avgivna betänkande:
»Ifrågavarande framställning syntes kommittén vara värd beaktande. Såsom
i densamma framhållits, kunde det icke vara med billighet överensstämmande,
att polismän finge av sin jämförelsevis ringa avlöning bekosta sådan skada å sina
kläder, som i framställningen avsåges. Det måste givetvis innebära en oegentlighet,
att den ene polismannen erhölle ersättning för dylik skada men den andre
däremot icke, beroende på huruvida den ersättningsskyldige ägde tillgång till
skadans ersättande eller ej. Då vidare skadan uppkommit under åtgärd, som
polisen på grund av sin tjänst käft skyldighet att vidtaga, ansåge kommittén
rättvisan bjuda, att staten ersatte ifrågavarande skada. Någon avsevärd kostnad
torde härigenom icke förorsakas statsverket, och ett särskilt anslag för ändamålet
erfordrades icke, enär kostnaderna syntes kunna gäldas av annat anslag,
exempelvis förslagsanslaget för tillfällig polisbevakning. Lämpligt torde enligt
kommitténs mening vara, att ersättningen, såsom i framställningen ifrågasatts,
utginge i samma ordning som ersättningar till vittnen i brottmål. Statsverket
skulle således förskjuta utdömt skadeersättningsbelopp och därefter, i händelse
6
Departe
ments
chefen.
Kung!. Maj:ts Proposition Nr 72.
någon förpliktats återgälda statsverkets utgift, uttaga densamma hos denne. Ersättningsskyldighet
gent emot städernas och köpingarnas polismän kunde uppenbarligen
icke för staten ifrågakomma. Kommittén finge alltså hemställa, att, där
fjärdingsman eller på landsbygden annorstädes än i köping anställd polisman
under tjänsteutövning finge sina kläder sönderrivna eller eljest skadade samt
vederbörande domstol funnit honom berättigad till viss skadeersättning, ersättningsbeloppet
måtte utgå av statsmedel i den ordning, som gällde för utbetalning
av ersättning till vittnen i brottmål.»
I förutnämnda yttrande till statsrådsprotokollet den 14 april 1917
anfördes, att kommitténs förslag syntes höra förordas och medgivande
utverkas av riksdagen, att ersättningsbelopp i förevarande hänseende
måtte, efter länsstyrelsens prövning, få utgå av statsmedel i den ordning,
som gällde för utbetalning av ersättning till vittnen i brottmål.
I anslutning härtill föreslog Kungl. Maj:t i omförmälda proposition
nr 211 riksdagen att medgiva, att, där fjärdingsman eller på landsbygden
annorstädes än i köping anställd polisman under tjänsteutövning
fått sina kläder sönderrivna eller eljest skadade samt vederbörande domstol
funnit honom berättigad till viss skadeersättning, ersättningsbeloppet
finge utgå av statsmedel i den ordning, som gäller för utbetalning av ersättning
till vittnen i brottmål.
Härtill lämnade riksdagen sitt medgivande (se riksdagens skrivelse
år 1917 nr 216 sid. 36). .
Då riksdagen lämnade sitt berörda medgivande, torde därmed hava
avsetts, att de för verkställighet av beslutet erforderliga förfoganden
skulle kunna ske i administrativ ordning. Emellertid lärer det vara med
riksdagens mening överensstämmande, att i huvudsak samma förfarande,
som gäller beträffande bestämmande av ersättning till vittnen i brottmål,
skall komma till tillämpning icke blott så tillvida, att ersättning av förevarande
slag skall förskjutas av statsmedel, utan ock därutinnan, att domstol
skall bestämma ersättningen att utgå av allmänna medel samt tillika avgöra,
huruvida i målet tilltalad skall förpliktas återgälda vad statsverket förskjutit.
De bestämmelser, som påkalla domstols medverkan i sådant
syfte, torde emellertid icke vara av beskaffenhet att kunna av Kungl.
Maj:t meddelas utan att riksdagen i vederbörlig ordning antagit förslag
härom. Stadgande!! för reglerande av förevarande ersättningsfråga synas
därför, om full effektivitet skall ernås, böra meddelas i form av lag samt
underställas riksdagens prövning. Vad jag nu yttrat avser det fall, att
ersättningsfrågan kommer under domstols bedömande i mål, som anhängiggjorts
emot den, som orsakat skadan. Emellertid lärer det vara
med riksdagens förut omnämnda medgivande överensstämmande att, där
polisman fått sina kläder skadade under tjänsteutövning, men omstän
-
KHn(jl. Maj:ts Proposition Nr 72.
7
digheterna icke äro sådana, att åtal kan eller bör äga rum, polismannen
jämväl i sådant fall undfår gottgörolso för skadan. Att bestämma huruvida
och med vilket belopp ersättningen skall utgå synes för sådant fall
lämpligen kunna uppdragas åt Kungl. Maj:ts befallningshavande i det
län, där polismannen är anställd. Skulle i sådant fall åtal senare komma
till stånd, bör domstolen vara befogad förplikta åtalad person att gottgöra
statsverket belopp, som Kungl. Maj:ts befallningshavande efter vad
jag nyss sagt tillerkänt polisman.
Förut bar jag berört, att städerna själva bekosta sitt polisväsen.
Så är ock förhållandet med de köpingar, som utgöra egen kommun,
samt med ett par köpingar, som ej utgöra kommunala enheter. Att
polismännen i nu nämnda samhällen skulle av statsmedel erhålla ersättning,
varom nu är fråga, finner jag i likhet med kommitterade icke
böra ifrågakomma.
I överensstämmelse med vad jag nu anfört bar jag låtit inom justitiedepartementet
utarbeta förslag till lag i ämnet. Med avseende på förslaget
vill jag framhålla, att beslut av domstol om ersättning av ifrågavarande
slag förutsättes skola meddelas icke särskilt under rättegången
utan i det slutliga utslaget.
Därest lag i ärendet varder antagen, torde det ankomma på Kungl.
Maj:t att meddela föreskrifter beträffande den närmare ordningen för
ersättnings utbetalande såsom skett beträffande ersättning av allmänna
medel till vittnen i brottmål, till rättegångsbiträde åt häktad m. fl.
Såsom fögderiförvaltningskommittén antytt, torde de kostnader, som
komma att föranledas av förevarande bestämmelser, icke bliva avsevärda.
Utgifterna synas lämpligen kunna bestridas av anslaget till avlöning och
underhåll av särskild polisstyrka på landet, varom stadgande i nyss angivna
sammanhang torde böra meddelas.»
Departementschefen uppläste härefter ifrågavarande lagförslag eller
förslag till lag om ersättning i vissa fall av allmänna medel till polisman
för skada å kläder, vilket förslag var av den lydelse, bilaga vid detta
protokoll utvisar, och hemställde, att lagrådets utlåtande över förslaget
måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamål inhämtas
genom utdrag av protokollet.
Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan täcktes Hans Maj:t Konungen lämna bifall.
Ur protokollet:
Ivar Brynolf.
8
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 72.
Bilaga.
Förslag
till
Lag
om ersättning i vissa fall av allmänna medel till polisman för skada
å kläder.
Härigenom förordnas som följer:
Finnes i brottmål, att fjärdingsman eller annan på landsbygden
annorstädes än i köping, som bestrider kostnaderna för sitt polisväsen,
anställd polisman under tjänsteutövning fått sina kläder sönderrivna eller
eljest skadade, skall, i den mån domstolen vid meddelande av utslag i
målet finner honom berättigad till ersättning för skadan, domstolen tillerkänna
honom sådan ersättning'' av allmänna medel. I utslaget skall
domstolen tillika pröva, huruvida ersättningen skall av i målet tilltalad
återgäldas till statsverket.
Har handläggning inför domstol ej ägt rum, bestämme Konungens
befallningshavande det ersättningsbelopp, som må tillkomma polismannen.
Ager åtal sedermera rum, må domstolen förplikta tilltalad gottgöra
statsverket utgiven ersättning.
Beslut om ersättning, varom ovan sägs, gånge i verkställighet ändå
att det ej vunnit laga kraft. Skriftligt besked om beslutet skall utan
avgift tillhandahållas polismannen.
Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen, enligt därå meddelad
uppgift, från trycket utkommit i Svensk författningssamling.
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 72.
9
Utdrag av protokollet, hållet i Kungl.
Maj:ts lagråd torsdagen den 22
januari 1920.
Närvarande:
Justitieråden Améen,
friherre Leijonhufvud,
Edelstam,
Regeringsrådet Linnér.
Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden,
hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den
31 december 1919, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets yttrande
skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamål inhämtas över
upprättat förslag till lag om ersättning i vissa fall av allmänna medel
till polisman för skada å kläder.
Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet
av chefen för justitiedepartementets lagavdelning hovrättsrådet Gustaf
Grefberg.
Lagrådet yttrade:
Den föreslagna lagens tillämpningsområde beror i första hand av
det sätt, på vilket man bestämmer de till ersättning berättigade. Vad
förslaget i detta avseende åsyftar är ej fullt klart. Genom att fjärdingsman
omnämnes på sätt som skett framkallas i viss mån den uppfattningen
att endast polismän, som närmast äro att jämställa med fjärdingsmän,
såsom konstaplar och likställda, kunna ifrågakomma till ersättning.
Emellertid må erinras, att även landsfiskaler och landsfogdar hava
skyldighet att göra polistjänst, enligt vad närmare angives i vederbörande
instruktioner. Då ersättning synes böra utgå till alla dem, som
under utövning av polistjänst råka ut för skada å sina kläder, torde även
nyssnämnda och med dem i tjänsteställning jämförliga polismän böra
vara berättigade till ersättning för sådan skada, för så vitt den uppkommer
under utövning av polistjänsten.
Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 samt. 61 höft. (Nr 72.) 2754 19 2
10
Kungt. Maj:ts Proposition Kr 72.
För att icke avvika från den gällande fördelningen av kostnaderna
för polisväsendet mellan å ena sidan staten och å den andra städerna
och vissa köpingar har i förslaget skett visst undantag från ersättningsriitten.
Detta undantag synes, under förutsättning att ett allmänt stadgande
om ersättningsrätten inleder lagen, lämpligen kunna formuleras så,
att vad som förut sagts om rätt till ersättning icke gäller beträffande polisman,
vilken är anställd i stad eller i köping, som bestrider kostnaderna
för sitt polisväsen. Därmed torde den tvekan undanröjas, som eljest skulle
kunna uppstå därigenom att landsfogde har att taga befattning med
polisväsendet jämväl i vissa städer. Därav följer ock, att om t. ex.
landsfiskal fullföljer spaning inom stads område och därunder får sina
kläder sönderrivna, den omständigheten att i dylikt fall tjänsteutövningen
skett utom landsbygden icke betager honom rätt till ersättning.
Personal, som tjänstgör i reservpolisstyrka, skulle däremot icke erhålla
ersättning enligt förevarande lag. Frågan om gottgörelse för skada å
av tdem begagnade kläder regleras såsom hittills av kontrakten mellan
staten och vederbörande städer. Till dessa och icke till personalen lärer
i regel den kontraktsenliga ersättningen komma att utgå i dylikt fall.
Ej heller i andra fall, då fråga är om skada å mundering, som tillhandahålles
av vederbörande samhälle, bör statsverket vara ersättningsskyldigt.
Tillämpningsområdet för den föreslagna lagen beror även på, huru
skada skall hava uppkommit för att grundlägga ersättningsrätt. Av den
skrivelse från styrelsen för svenska polisförbundet, som ligger till
grund för ifrågavarande förslag, och av departementschefens yttrande till
statsrådsprotokollet synes framgå, att den skadeersättning till polisman,
varom i förslaget är fråga, avsetts skola utgå allenast om skadan tillskyndats
honom genom brottslig gärning. Huruvida förslagets avfattning
föranleder en sådan tolkning kan anses tveksamt. Någon anledning
till en dylik inskränkning i ersättningsrätten torde i varje fall ej
föreligga. Har exempelvis en polisman under tjänstgöring för upprätthållande
av ordningen vid en eldsvåda fått kläderna skadade av elden,
borde väl ersättning tillkomma honom. Den grundläggande synpunkten
torde vara, att en polisman, som för ett nitiskt utövande av sin polisverksamhets
olika tjänstegrenar måste utsätta sig för risken att få sina
kläder skadade, skall hava visshet att få dylik skada ersatt utan omgång.
Däremot sträcker sig icke ersättningsrätten till skada, som ej
uppstår under utövning av själva polistjänsten. Om en fjärdingsman
t. ex. vid indrivning av böter överfalles och får kläderna skadade, blir
han ej berättigad till ersättning enligt förevarande lagförslag. Ej heller
är här fråga om skada, som uppkommer genom slitning, trots att denna
Kungl. Maj.ts Proposition Nr 72.
11
sker under polistjänstens utövning och uppenbarligen ej heller om skada,
i den mån den vållats av polismannen själv. Jämväl sistberörda begränsningar
torde kunna antydas i lagtexten.
Vad härefter angår själva proceduren må till en början framhållas,
att om polismannens rätt till ersättning icke inskränkes till de fall, då
skadan förorsakas genom brottslig gärning, skälen för att låta ersättningen
bestämmas av domstol väsentligt minskas. Men även bortsett
härifrån synes det föreslagna förfarandet onödigt omständligt. Frågan
huruvida för skada, som i förslaget avses, polisman bör erhålla ersättning
av allmänna medel, torde vara av så enkel beskaffenhet att densamma
utan någon risk kan anförtros åt administrativ myndighets avgörande.
Det kan erinras, att prövning av i viss mån likartade ersättningsfrågor
enligt 17 § lagen om förekommande och släckning av skogseld
tilldelats Konungens befallningshavande. Själva det faktiska förhållandet
kan ju lätt styrkas med intyg av åklagare eller andra trovärdiga
personer. Genom att förlägga prövningen till administrativ myndighet
vinnes en för de ersättningsberättigade, varom här är fråga, ofta önskvärd
skyndsamhet i avgörandet. Med den i förslaget tilltänkta anordningen
kan polismannen i detta avseende komma i en sämre ställning,
om åtal anställes mot den skadegörande, än om så icke kan eller bör
ske. I brottmål, där den tilltalade icke är häktad, kan förfarandet inför
häradsrätt lätt draga ut avsevärd tid. Själva tanken att hålla polisman
skadeslös lider härigenom ett icke oväsentligt intrång.
Om den av lagrådet nu föreslagna anordningen godtages, torde det
också kunna ifrågasättas såsom en säkerhetsåtgärd mot obehöriga ersättningsanspråk
att föreskriva viss tid, exempelvis tre månader från det
skadan skedde, inom vilken begäran om ersättning skall av den, som
lidit skadan, framställas, där ej denne visar laga förfall.
Av domstol bör däremot prövas, om och intill vilket belopp det
bör åligga den skadegörande att ersätta statsverket.
Sådan ersättningsskyldighet synes emellertid endast böra äga rum i
det fall att skadan förorsakats genom brottslig gärning. Talan om ersättning
torde böra föras i samband med åtalet för gärningen. I sådant
fall lärer det utan särskilt bemyndigande tillkomma åklagaren att företräda
statsverket. Det torde väl emellertid vara lämpligt, att Konungens
befallningshavande underrättar åklagaren, då ersättning blivit polisman
tillerkänd. Till äventyrs bör därvid också erinras, att kostnader
för utredning ej må ådragas statsverket, om den, mot vilken ersättningsanspråket
skall riktas, synes sakna förmåga att ersätta dem.
12
Kung!. Maj:ts Proposition Nr 72.
Med den anordning, som här föreslagits, bliva den administrativa
prövningen och domstolsbedömandet till tid och utgång fullt oberoende
av varandra, allenast med den inskränkningen att det belopp, som av
domstol utdömes, alltid begränsas av vad statsverket utgivit eller kan
komma att utgiva. Anordningen kan tydligen någon gång föranleda,
att statsverket får vidkännas belopp, som icke bort utgå, men risken
härför förefaller mycket litet beaktansvärd med hänsyn till de relativt
obetydliga belopp, varom här över huvud är fråga.
I enlighet med vad sålunda anförts torde lagförslaget böra omarbetas.
Ur protokollet:
Erik Glandel''.
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 72.
13
Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hullet
inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet ä Stockholms
slott fredagen den 23 januari 1920.
N ärvarande:
Hans excellens lierr statsministern Eden,
Statsråden: Petrén,
Nilson,
Löfgren,
friherre Palmstierna,
Undén,
Thorsson,
Olsson.
Chefen för justitiedepartementet statsrådet Löfgren, jämväl i egenskap
av t. f. chef för civildepartementet, anmälde lagrådets den 22 innevarande
januari avgivna utlåtande över det den 31 december 1919 till
lagrådet remitterade förslaget till lag om ersättning i vissa fall av allmänna
medel till polisman för skada å kläder.
Efter att hava redogjort för innehållet i lagrådets utlåtande anförde
föredraganden:
»Det till lagrådet remitterade lagförslaget hade utarbetats i nära
överensstämmelse med det av fögderiförvaltningskommitten på sin tid
framställda förslag, som av riksdagen lämnats utan erinran. Emellertid
synas mig goda skäl föreligga för de av lagrådet föreslagna ändringar
och jag förordar därför, att proposition avgives med iakttagande i huvudsak
av dess anmärkningar.
Vad lagrådet anfört beträffande det tillämplighetsområde, som borde
givas den förevarande lagen, innebär i allenast ett avseende ändring i
det till lagrådet remitterade förslaget. Under det att detta senare
endast avsåg skada, som tillskyndats polisman genom brottslig gär
-
14
Kungl. Maj.ts Proposition Nr 72.
ning, liar lagrådet hemställt om utsträckning av den ifrågavarande
rätten till ersättning till varje skada å kläder, vilken drabbat polismannen
under utövning av polistjänst. Mot en sådan utsträckning av
ersättningsrätten har jag icke något att erinra. Vidare synes mig vad
lagrådet anfört beträffande själva proceduren för ersättningens åtnjutande
böra beaktas. Jag har därför låtit omarbeta lagförslaget på sätt lagrådet
hemställt. Då av dess avfattning lärer framgå, att detsamma icke
avser skada genom vanlig slitning, har jag emellertid icke funnit erforderligt
att, såsom lagrådet ifrågasatt, upptaga uttrycklig föreskrift härom
i lagtexten. Att ersättning ej skall utgå, om polismannen själv
vållat skadan, finner jag utan vidare uppenbart.»
Föredraganden uppläste härefter berörda omarbetade lagförslag samt
hemställde, att detsamma måtte, jämlikt § 87 regeringsformen, föreläggas
riksdagen till antagande.
I denna hemställan instämde statsrådets övriga ledamöter,
och täcktes Hans Maj:t Konungen med bifall till
samma .hemställan, förordna, att till riksdagen skulle
avlåtas proposition av den lydelse, bilaga vid detta
protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Ivar Brynolf.
Stockholm, K. L. Beckmans Boktr., 1920.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (2)
2 kopplingar.
- Rskr. 1920:82 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ersättning i vissa fall av allmänna medel till polisman för skada å klä s. 6 i texten
- 1LU 1920:10 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ersättning i vissa fall av allmänna medel till polisman för skada å kläder. s. 1 i texten