Kungl. Maj:ts proposition Nr 100
7 sidor, varav 7 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,9 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
- Sidnummer: alla 7 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1921:100, Kungl. Maj:ts proposition Nr 100
Dokumentets text
Kungl. Maj:ts proposition Nr 100.
1
Nr 100.
Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning om ändrad
lydelse av 24 § i förordningen den 30 juni 1916 om krigskonjunkturskatt;
given Stockholms slott den 25 februari 1921.
Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av
statsrådsprotokollet över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen
att antaga härvid fogade förslag till förordning om ändrad lydelse av
24 § i förordningen den 30 juni 1916 (nr 260) om krigs konjunktur skatt,
GUSTAF.
A. E. M. Ericsson.
Bihang till riksdagens protokoll 1921. 1 saml. 88 höft. (Nr 100.)
1
2
Kungl. Maj:ts proposition Nr 100.
Förslag
till
förordning om ändrad lydelse av 24 § i förordningen den 30 juni 1916 (nr 260)
om krigskonjunktnrskatt.
Härigenom förordnas, att 24 § i förordningen den 30 juni 1916
om krigskonjunkturskatt skall i nedan angivna del hava följande ändrade
lydelse:
över krigskonjunkturskattenämnds — — — besvärens upptagande
till prövning.
Besvären ställas till kammarrätten och skola före klockan tolv på
sista helgfria dagen i mars månad året efter det, då taxeringen ägt
rum, vid påföljd, om den tid försittes, att besvären icke varda upptagna
till prövning, ingivas till Kungl. Maj:ts befallningshavande i det
län, där taxeringen skett; dock må icke den omständigheten, att besvären
i stället för till sistnämnda myndighet ingivits eller insänts till
kammarrätten, utgöra hinder för deras upptagande till prövning, därest
besvären dit inkommit före utgången av den här ovan stadgade besvärstid.
I sådant fall skola besvären av kammarrätten omedelbart översändas
till vederbörande befallningshavande.
Sedan vid inkomna besvär — — — förteckning å anförda besvär.
Denna förordning träder i kraft dagen efter den, då förordningen,
enligt därå meddelad uppgift, från trycket utkommit i Svensk författningssamling.
Kungl. Maj:ts proposition Nr 100.
3
Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj.t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 25 februari 1921-
Närvarande:
Statsministern VON Sydow, ministern för utrikes ärendena greve WranGEL,
statsråden Ericsson, Dahlberg, Murray, Elmquist, Malm, Bergqvist,
Hammarskjöld, Ekeberg, Hansson.
T. f. chefen för finansdepartementet, statsrådet Ericsson, anförde
härefter:
Uti en den 13 februari 1920 dagtecknad skrivelse har länsstyrelsen
i Västmanlands län anfört: Enligt gällande bestämmelser skulle besvär
över prövningsnämnds beslut, ställda till kammarrätten, inom viss tid
ingivas eller med allmänna posten insändas till vederbörande länsstyrelse,
som sedermera hade att översända desamma jämte hos länsstyrelsen
befintliga, ärendet rörande handlingar och yttrande av kronans
ombud m. m. till kammarrätten. Likartade bestämmelser återfunnes
i 7 § uppbördsreglementet och 12 § mantalsskrivningslörordningen,
måhända ock i andra författningar. Givetvis hade man med
dessa stadganden avsett, att målet vid ankomsten till kammarrätten
skulle befinnas i möjligast fullständiga skick. Att besvären skulle
ställas till kammarrätten, men likväl ingivas eller insändas till länsstyrelsen,
innebure emellertid ett förfarande, vars nödvändighet den
stora allmänheten hade svårt att fatta, något som heller icke kunde
förvåna. Enligt vad länsstyrelsen uppmärksammat, inträffade också
ofta nog, att besvär direkt ingåves eller insändes till kammarrätten,
med given påföljd, att desamma icke upptoges till prövning. Det
förefölle länsstyrelsen, som om det nu lagstadgade förfarandet vore
nog så försåtligt, och att goda skäl talade för ändring därhän, att
besvärens ingivande eller insändande inom behörig tid direkt till kammarrätten
icke medförde förlust av talan. En följd härav bleve eu
måhända rätt så avsevärd ökning av kammarrättens arbete, men syntes
4
Kungl. Majits proposition Nr 100.
det länsstyrelsen riktigare att hellre taga denna konsekvens än att ett
stort antal besvär, i regel antagligen anförda av personer, som icke hade
råd att hålla sig med lagkunnigt biträde, skulle falla på formella grunder.
Redan innan denna skrivelse inkommit till finansdepartementet,
hade utav inom departementet särskilt tillkallade sakkunniga utarbetats
förslag till ändring i vissa delar av förordningen den 28 oktober 1910 om
taxeringsmyndigheter och förfarandet vid taxering. Detta förslag upptog,
bland annat, sådan ändring i 49 § 1 mom. och 50 § i förordningen,
att den omständigheten, att i nämnda lagrum omnämnda besvär i stället
för till länsstyrelsen ingivits eller insänts direkt till kammarrätten, icke
skulle utgöra hinder för besvärens upptagande till prövning.
Dessa ändringar upptogos jämväl i det förslag till förordning om
vissa ändringar i taxeringsförordningen, som i proposition nr 400 framlades
för 1920 års riksdag. Vid anmälan inför Kungl. Maj:t av detta
förslag anförde dåvarande chefen för finansdepartementet, bland annat:
Den hittillsvarande bestämmelsen i 49 § 1 mom. taxeringsförordningen,
att besvär över prövningsnämnds beslut skulle, ehuru ställda
till kammarrätten, ingivas till vederbörande länsstyrelse, hade ofta medfört
för de skattskyldiga ödesdigra misstag, i det att besvären ingivits
till kammarrätten och för den skull förklarats icke kunna upptagas till
prövning. Visserligen kunde sägas, att de skattskyldiga i dylikt fall hade
sig själva att skylla, men det syntes dock obilligt, att en skattskyldig
i anledning av ett dylikt misstag, vilket kunde anses i viss mån ursäktligt,
skulle förlora sin rätt att få sin talan sakligt prövad.
Över förenämnda skrivelse från länsstyrelsen i Västmanlands län
har kammarrätten den 27 maj 1920 avgivit infordrat utlåtande. I detta
utlåtande vitsordar kammarrätten, att i ganska talrika fall klagande i
beskattningsmål gått förlustiga sin rätt att föra talan till följd därav,
att deras besvär inkommit direkt till kammarrätten i stället för att ingivas
eller insändas till länsstyrelsen. Sedan kammarrätten därefter
erinrat om att kammarrätten i tidigare avgivet utlåtande lämnat utan
anmärkning nämnda förslag till ändring i 49 § 1 mom. och 50 § taxeringsförordningen
och sålunda delade den mening, som kommit till uttryck
i samma förslag, anför kammarrätten vidare, bland annat: Bestämmelser
av innehåll, att till kammarrätten ställda besvär skulle ingivas eller
insändas till vederbörande länsstyrelse, vore vidare meddelade ej mindre,
såsom av länsstyrelsen i Västmanlands län erinrats, i uppbördsregle
-
5
Kungl. Maj:ts -proposition Nr JOO.
mentet den 14 december 1917 § 7 andra stycket och i förordningen om
mantalsskrivning den 6 augusti 1894 § 12, än även i förordningen om
taxeringsmyndigheter m. m. 57 § 2 mom., uppbördsreglementet § 31
andra stycket, mantalsskrivningsförordningen § 14 mom. 4 sista stycket,
förordningen om krigskonjunkturskatt den 30 juni 1916 § 24 andra
stycket, lagen om skogsaccis och virkestaxering den 11 oktober 1912
35 § 1 mom. andra stycket och 36 §, förordningen om mantalsskrivning
i Stockholm den 28 maj 1897 § 14 och i förordningen om mantalsskrivning
i Göteborg den 17 november 1905 § 12 samt i lagen om
fattigvården den 14 juni 1918 81 § 1, 2 och 5 mom. I förordningen
om kyrkoböckers förande den 3 december 1915 § 45 mom. 2 vore slutligen
föreskrivet, att besvär över domkapitels beslut i mål rörande rätt
bokföringsort skulle anföras hos kammarrätten men ingivas eller insändas
till domkapitlet. Åven dessa bestämmelser hade givetvis till syfte, att lör
undvikande av onödig skriftväxling länsstyrelsen eller vederbörande domkapitel
skulle medelst för dessa myndigheter tillgängliga protokoll och
handlingar samt genom infordran av erforderliga yttranden införskaffa
det material, som för besvärsmålens avgörande i kammarrätten vore av
nöden. Givetvis inträffade det även i dessa mål, att rättigheten att
hos kammarrätten föra talan förlorades därigenom, att besvären ingåves
eller insändes direkt till kammarrätten i stället för till länsstyrelsen eller
vederbörande domkapitel, och det torde näppeligen kunna förnekas, att
den stadgade ordningen för besvärs anförande lätteligen kunde giva
anledning till sådana misstag från de klagandes sida. Därest förut
omförmälda ändring infördes i 49 och 50 §§ av förordningen om
taxeringsmyndigheter och förfarandet vid taxering, syntes motsvarande
förändring böra ske i 57 § 2 mom. samma förordning, i lagen om skogsaccis
och virkestaxering samt i uppbördsreglementet. De skäl, som vant
bestämmande för kammarrättens här gjorda uttalande, gällde tydligtvis
i ej mindre grad bestämmelserna i förordningen om krigskonjunkturskatt,
vilken förordning emellertid upphörde att gälla med utgången av år 1920.
Tvekan kunde råda, huruvida i de tre mantalsskrivningsförordningarna,
förordningen om kyrkoböckers förande och lagen om fattigvården förändring
borde vidtagas i förenämnda avseende. Härvid borde emellertid
uppmärksammas, att, därest en sådan förändring komme till stånd, vederbörande
för erhållande av upplysning, huruvida beslut i mål rörande
tillämpning av dessa författningar blivit överklagade eller vunnit laga
kraft, skulle nödgas att därom göra förfrågan såväl hos länsstyrelsen
eller vederbörande domkapitel som hos kammarrätten. Då en sådan
6
Kungl. Maj ds proposition Nr 100.
anordning torde kunna medföra rätt avsevärda olägenheter, hade kammarrätten
icke ansett sig böra föreslå någon ändring i angivet syfte i
nämnda författningar.
Sedan riksdagen antagit förordning om vissa ändringar i förordningen
den 28 oktober 1910 om taxeringsmyndigheter och förfarandet
vid taxering, innefattande, bland annat, ändring i förordningens 49 § 1
mom. och 50 § i förut angivet avseende, har Kungl. Maj:t den 19 november
1920 utfärdat sagda förordning. Kungl. Maj:t har därjämte
den 26 november 1920 utfärdat kungörelse angående vissa ändringar
i uppbördsreglementet den 14 december 1917, genom vilken kungörelse,
bland annat, den ändring skett i 7 § i reglementet, att den omständigheten,
att besvär över länsstyrelsens beslut i stället för till nämnda
myndighet ingivits eller insänts till kammarrätten, ej må utgöra hinder
för besvärens upptagande till prövning.
Samma skäl, som varit avgörande för de vidtagna ändringarna i
49 § 1 mom. och 50 § taxeringsförordningen samt i uppbördsreglementet,
böra enligt min åsikt jämväl föranleda motsvarande ändringar i 57 § 2
mom. samma förordning, i lagen om skogsaccis och virkestaxering samt
i förordningen om krigskonjunkturskatt. Det är visserligen sant — såsom
även kammarrätten antytt — att taxering till krigskonjunkturskatt
icke i allmänhet skall ske under år 1921. '' Beträffande en del skattskyldig^
nämligen vissa sådana, vilkas bokföringsår slutar efter februari
månads utgång, skall dock sådan taxering äga rum, och i varje fall utgår
tiden för anförande av besvär över 1920 års taxeringar först sista
helgfria dagen i mars 1921, vadan en ändring i förordningen, om densamma
sker med tillräcklig snabbhet, kan hava betydelse för ett avsevärt
antal skattskyldiga.
Inom finansdepartementet har utarbetats förslag till förordning om
ändring i 24 § förordningen om krigskonjunkturskatt; och ber jag nu
att få för Kungl. Maj:t anmäla detta förslag. Det är avsett att framdeles
anmäla förslag till motsvarande ändringar i 57 § 2 mom. taxeringsförordningen
samt i lagen om skogsaccis. Däremot synes någon
ändring i förevarande hänseende icke för närvarande böra ske i övriga,
av kammarrätten i dess utlåtande omnämnda författningar.
Sedan föredraganden härefter uppläst inom finansdepartementet
utarbetat förslag till förordning om ändrad lydelse av 24 § i förordningen
den 30 juni 1916 om krigskonjunkturskatt, hemställde departements
-
Kungl. Maj:ts proposition Nr 100. 7
chefen, att Kungl. Maj:t måtte i proposition föreslå riksdagen att antaga
samma förslag.
Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan behagade Hans Maj:t Konungen bifalla;
och skulle proposition av den lydelse, bilaga litt.
till detta protokoll utvisar, avlåtas till riksdagen.
Ur protokollet:
Martin Philipson.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (2)
2 kopplingar.
- Rskr. 1921:83 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning om ändrad lydelse av 24 § i förordningen den 30 juni 1916 om krigsk s. 1 i texten
- BevU 1921:9 Betänkande, i anledning av Kungl. JH£aj:ts proposition med förslag till förordning om ändrad lydelse av 24 § i förordningen den SO juni 1916 om krigskonjunkturs s. 1 i texten