Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om tillfälliga åtgärder till förekommande av skötning älskog å fastighet i enskild ägo

1921-02-25 · 41 sidor, varav 36 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 36 av 41 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1921:119, Med förslag till lag om tillfälliga åtgärder till förekommande av skötning älskog å fastighet i enskild ägo

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:t» Proposition, Nr 119.

1

i) ö i *2 ’i O '' i

Nr 119.

O A Jt

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

tillfälliga åtgärder till förekommande av skötning älskog

å fastighet i enskild ägo; given Stockholms slott

den 35 februari 1931.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll

vill Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen

att antaga härvid fogade förslag till lag om tillfälliga åtgärder till förekommande

av skövling av skog å fastighet i enskild ägo.

T GUSTAF.

Birger Ekeker g.

Bihang till riksdagens protokoll 1921. 1 sand. 105 käft. (Nr 119.)

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts Proposition, Nr Ilo.

Förslag

till

LAG

om tillfälliga åtgärder till förekommande av skövling av skog

å fastighet i enskild ägo.

1 §.

Å fastighet i enskild ägo, belägen inom område, där lagen angående

vård av enskildes skogar är tillämplig, skola vederbörande rättsägare med

avseende å rätten att förfoga över skogen vara underkastade de inskränkningar,

som i denna lag stadgas.

2 §•

Avverkning av ungskog må ej ske annorledes än genom för beståndets

utveckling ändamålsenlig gallring, så framt ej skogsvårdsstyrelsen med

hänsyn till skogens tillstånd och beskaffenhet finner skäligt medgiva, att

avverkning sker under annan form.

3 §•

Å fastighet, som efter den 14 maj 1918 genom köp, byte eller gåva

övergått till annan än föregående ägarens make, skyldeman i rätt upp- och

nedstigande led, syskon eller syskons avkomling, må ej heller annan avverkning

av skog än enligt 2 § är i fråga om ungskog medgiven äga rum, i

fall den strider mot grunderna för god skogsvård eller fastigheten därigenom

skulle komma att lida brist på behövlig skog efter ortens förhållanden.

Är beträffande skog inom kustområde att befara, att genom ovarsam

avverkning återväxten skulle äventyras, försenas eller försvagas, då må,

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kungl. Maj:Ls Proposition, Nr 119.

ändå att den fastighet, vartill skogen hör, icke efter den 14 maj 1918

övergått till ny ägare, länsstyrelsen på framställning av skogsvårdsstyrelsen

förordna, att för den skog skall gälla enahanda inskränkning i avseende å

rätten till avverkning, som i första stycket stadgas för det fall, varom där

är fråga. Sådant förordnande må även i samband med framställning, som

nyss sagts, meddelas av skogsvårdsstyrelsen att gälla till dess länsstyrelsen

i ärendet beslutit.

Stadgandet i första stycket skall dock icke gälla beträffande avverkning

på grund av upplåtelse, som skett före den 15 maj 1918; ej heller

skall förordnande, som meddelats jämlikt andra stycket, lända till inskränkning

i rätt till avverkning, som upplåtits före den 21 februari 1920.

4 §•

Vad angår avverkningsrätt skall, utöver vad av 2 och 3 §§ följer,

därjämte gälla, att innehavare av avverkningsrätt, som upplåtits efter den

14 maj 1918, skall, ändå att överlåtelse av fastigheten efter den dagen

icke ägt rum, vara underkastad enahanda inskränkning i rätten att avverka

annan skog än ungskog, som i 3 § första stycket stadgas i avseende

å fastighet, vilken efter sagda dag genom köp, byte eller gåva övergått

till annan än föregående ägarens make, skyldeman i rätt upp- och nedstigande

led, syskon eller syskons avkomling.

Ändring i eller tillägg till avtal om upplåtelse av avverkningsrätt

skall, i vad därigenom upplåtelsen utsträckts beträffande tiden eller avverkningsområdet

eller eljest kommit att omfatta andra träd än det ursprungliga

avtalet gällde, anses såsom ny upplåtelse.

5 §•

Yad här ovan stadgas skall ej utgöra hinder för avverkning å område,

som är att hänföra till inägor, eller å sådant område å hagmark,

som erfordras till betesmark för fastigheten eller därmed sambrukad fastighet

samt på grund av markens beskaffenhet är till betesmark lämplig,

ej heller för marks uppodling till trädgård, åker eller äng eller användande

till byggnadstomt eller annat likartat ändamål.

6 §•

1 mom. Sker avverkning i strid mot ovan givna föreskrifter eller

förordnande, varom i 3 § andra stycket formäles, eller företages utstämpling

eller därmed jämförlig åtgärd för avverkning, som uppenbarligen

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj.is Proposition, Nr 119.

skulle komma i strid mot samma föreskrifter eller förordnande, som nyss

sagts, äger skogsvårdsstyrelsen meddela förbud att å den fastighet, varå avverkning

sålunda ägt rum eller planlagts, eller så stor de! därav, som

skäligt prövas, utan skogsvårdsstyrelsens tillstånd verkställa avverkning av

skog för annat ändamål än fastighetens eller därmed sambrukad fastighets

oundgängliga husbehov; dock att förbud, som föranledes av avverkning i

strid mot 2 § eller av planläggning av avverkning, må gälla allenast i

det förra fallet skog, som i sistnämnda paragraf avses, och i det senare

skog, som enligt planen skulle avverkas. Då avverkning på grund av

upplåtelse, som i 4 § sägs, föranleder förbud, må detta icke meddelas för

annat område än det, som till avverkning upplåtits.

Innan sådant förbud, som i första stycket sägs, varder meddelat, skall

fastighetens ägare samt, där avverkning verkställts eller planlagts av annan,

jämväl denne beredas tillfälle att yttra sig i ärendet; finner skogsvårdsstyrelsen

saken sådan, att den ej kan tåla dylikt uppskov, må den dock

meddela förbud tillsvidare och intill dess annorlunda varder förordnat.

Skogsvårdsstyrelsen äge ock inhämta utlåtande från i lanthushållning sakkunnig

person såsom lantbruksingenjör, länsagronom eller jordbrukskonsulent,

där sådant av förhållandena påkallas.

Förbud, som nu sagts, skall utan hinder av besvär genast träda

i kraft.

2 mom. Skogsvårdsstyrelsen äger bemyndiga hos styrelsen anställd

tjänsteman, som fullgjort vad som erfordras för vinnande av anställning

såsom jägmästare, att där i fall, som i 1 mom. avses, är av synnerlig

vikt, att förbud, som där sägs, kommer till stånd innan styrelsen hinner

sammanträda, meddela sådant förbud å styrelsens vägnar. Om sålunda

meddelat förbud göre tjänstemannen utan dröjsmål anmälan hos styrelsens

ordförande, och ankomme därefter på styrelsen att i ärendet förordna. I

den mån dylikt förbud ej inom tio dagar från den, då det delgavs, den

dagen oräknad, blivit av styrelsen fastställt, vare förbudet förfallet.

7 §•

Den, som icke åtnöjes med skogsvårdsstyrelsens beslut, varigenom förbud

mot avverkning meddelats eller fastställts eller sökt tillstånd till avverkning

vägrats, äge att däröver hos länsstyrelsen anföra besvär. Rätt

till klagan över sådant beslut vare ej till viss tid inskränkt.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kung!. Maj ds Proposition, Nr 119.

o

8 §•

Då framställning, som i 3 § andra stycket sägs, inkommit från skogsvårdsstyrelsen,

förordne länsstyrelsen en skogsstatens tjänsteman att med

biträde av två ojävige gode män, vilka av förrättningsmannen utses bland

dem, som till ledamöter i ägodelningsrätt eller gode män vid lantmäteriförrättning

valde äro, i ärendet verkställa undersökning och däröver avgiva

redogörelse.

Där i fall, varom i 7 § förmäles, klaganden påkallar undersökning

på marken eller länsstyrelsen eljest finner sådan undersökning vara av

nöden, meddele länsstyrelsen ock förordnande, som nyss sagts. Har klagan

förts över förbud mot avverkning i fall, då förbudet meddelats innan vederbörande

rättsägare haft tillfälle att yttra sig i ärendet, må, ändå att

klaganden påkallat undersökning på marken, förordnande om sådan undersökning

dock meddelas endast om synnerliga skäl därtill äro.

Över länsstyrelsens slutliga beslut på framställning eller besvär, som

ovan avses, må klagan föras i den ordning, som för ekonomimål i allmänhet

är stadgad.

Förordnande, som av länsstyrelsen meddelats jämlikt 3 § andra stycket,

skall -utan hinder av klagan genast lända till efterrättelse. Upphäves förordnande,

som nu sagts, vare med stöd därav meddelat avverkningsförbud

förfallet.

9 §•

Kostnaden för undersökning, varom i 8 § förmäles, skall utgå av

medel, som av skogsvårdsstyrelsen förvaltas. I fall, då undersökningen

föranletts av besvär, må dock kostnaden genom länsstyrelsens slutliga beslut

åläggas klaganden, om han undersökningen påkallat.

10 §.

Sker avverkning i strid mot meddelat förbud, straffes den, som förbudet

överträtt, med böter från och med tjugufem till och med femhundra

kronor, och skall det avverkade virket, där det ligger kvar inom området

för avverkningen eller, om det är bortfört, fortfarande är i avverkarens

besittning, tagas i beslag och dömas förbrutet. Undgår dylikt virke beslag,

är den, som låtit verkställa avverkningen, skyldig att utgiva ersättning med

belopp, motsvarande värdet av samma virke. Har efter avverkningen för
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Kungl. Maj.is Proposition, Nr 119.

budet förfallit eller genom utslag, som äger laga kraft, upphävts, må icke

virke dömas förbrutet eller ersättning utdömas, som här är sagt.

Vad nu stadgats i avseende å avverkning i strid mot meddelat förbud

skall äga motsvarande tillämpning, där i fall, som avses vare sig i bestämmelse

i denna lag eller i något med sådan bestämmelse till innehållet överenssstämmande

stadgande i äldre lag i ämnet, skriftlig anvisning av skogsvårdsstyrelsen

eller eljest enligt dess förordnande lämnats för avverknings

bedrivande samt sådan anvisning blivit vid avverkningen åsidosatt, dock att

i ty fall frågan, huruvida avverkningen är stridande mot bestämmelserna

i lag eller mot förordnande^, som i 3 § andra stycket sägs, må oavsett

anvisningens innehåll komma under bedömande.

Innefattar avverkning, vai’om ovan är fråga, förbrytelse mot allmänna

strafflagen, skall vad förut i denna paragraf är stadgat ej vinna tillämpning;

dock skall delägare i samfälld skog eller mark, som vid dylik avverkning

tillika missbrukat sin rätt i samfälligketen, hava förverkat vad

it honom belöper av det avverkade virket samt, där hans andel i virket

undgår beslag, därför utgiva ersättning efter ty här förut är sagt.

11 §.

Rätt att med beslag belägga virke, som skall anses förbrutet, tillkomme

allmän åklagare samt de till skogsvårdsstyrelsens biträde anställda tjänstemän,

men rätt att utföra åtal äge endast allmänne åklagaren. Har någon

av de till skogsvårdsstyrelsens biträde anställda tjänstemän gjort beslag,

skall han, så snart ske kan och senast inom fjorton dagar, göra anmälan

därom hos allmänne åklagaren.

Varder ej inom sextio dagar, från det beslaget skedde, åtal i laga

ordning anställt, vare beslaget förfallet.

12 §■

Virke, som enligt denna lag dömes förbrutet, skall av åklagaren försäljas

å offentlig auktion, så kungjord som om auktion å utmätt lös egendom

är stadgat. Begär, innan frågan om virkes förverkande slutligen

prövats, virkets ägare, att försäljning skall äga rum, eller finner, på anmälan

av åklagare, överexekutor, att fåra är för virkets förstörelse eller

att kostnaden för dess förvarande skulle bliva större än skäligt är, förordna

överexekutor, att virket skall säljas i den ordning nyss sagts; och

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts Proposition, Nr 119. 7

skall i ty fall virkets ägare, där lian är känd och inom riket boende,

eller, där han bor utom riket men inom riket har känt ombud, som äger

för honom mottaga stämning och avgiva svaromål, ombudet genom åklagarens

försorg bevisligen underrättas om auktionen minst åtta dagar innan

den hålles. Anmälan av åklagare, varom här ovan sägs, skall vara åtföljd

av fullständig, av två trovärdige män styrkt förteckning, utvisande virkets

mängd och beskaffenhet.

13 §.

Böter, som enligt denna lag ådömas, ävensom genom försäljning av

förbrutet virke uppkommen behållning och enligt 10 § utdömd ersättning

för virke, som undgått beslag, fördelas lika mellan skogsvårdskassan i det

landstingsområde och skogsaccisfonden i den kommun, där avverkningen

ägt rum.

Försäljes i beslag taget virke innan det dömts förbrutet, skall, till

dess frågan härom blivit slutligen avgjord, försäljningssumman nedsättas i

riksbanken på sätt särskilt är stadgat; och skall om sådana medels insättning

i bankinrättning vidare gälla vad i 160 § utsökningslagen sägs.

14 §.

Saknas medel till fulla gäldandet av böter, vartill någon enligt denna

lag fälles, skall förvandling ske enligt allmänna strafflagen.

15 g.

Genom denna lag sker ej ändring i vad lagen angående vård av enskildes

skogar innehåller om åtgärder till återväxtens betryggande, dock

att förbud mot avverkning, som där avses, icke skall meddelas i fäll, då

skogsvårdsstyrelsen meddelat sådant förbud efter ty i 6 § här ovan sägs.

Såvitt de i nämnda lag i övrigt meddelade bestämmelser strida mot föreskrifterna

i denna lag, skola samma bestämmelser icke tillämpas.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1921, då lagen den 11 juni

1920 om tillfälliga åtgärder till förekommande av skövling av skog å

fastighet i enskild ägo upphör att gälla, samt gäller till den 1 juli 1922.

opaginerad Kontrollera mot PDF

3

Kung!. Maj.ts Proposition, Nr HD.

Jämlikt äldre lag i ämnet meddelat förordnande av beskaffenhet, som

ovan i 3 § andra stycket sägs, eller förbud mot avverkning skall, där

förordnandet eller förbudet är gällande den 30 juni 1921, ej anses Lava

förfallit därmed att den äldre lagen upphört att gälla.

Yad den nya lagen innehåller beträffande påföljd av förseelse, som i

10 § sägs, skall i avseende å förseelse, begången under tiden för lagens

giltighet, äga tillämpning även efter det lagen i övrigt upphört att gälla.

I

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts Proposition, Nr 119.

9

Utdrag av protokoll över justitiedepartementsårenden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott

den 4 februari 1921.

\Tu''! •.*■) : ;r*rr> •, ,''yar- - ii • Gåva.

! : .)*i ! 1 C!''jh r—vjL-.iii .■*. ‘ • ''• i'' : •" ( ''• •• • * - v

Närvarande:

Statsministern friherre De Geer, ministern för utrikes ärendena greve

Wrangel, statsråden Ericsson, Dahlberg, Murray, Elmquist, Malm,

Bergqvist, Hammarskjöld, Ekeberg, Tamm, Hansson.

Efter gemensam beredning med chefen för jordbruksdepartementet anförde

chefen för justitiedepartementet, statsrådet Ekeberg:

»Den lagstiftning om tillfälliga åtgärder till förekommande av skövling

av skog å fastighet i enskild ägo, som innefattas i lagarna i ämnet

av den 28 juni 1918, den 13 juni 1919 och den 11 juni 1920, var från

början närmast avsedd att utgöra ett medel till stävjande av den osunda

spekulationen i egendomar med skogstillgång, men har efter hand kommit

att i allt vidsträcktare mån få ersätta bristen av eu fullständig lag om

vård av enskildas skogar. Utöver bestämmelser, som avsågo att omedelbart

träffa spekulationen i förvärv av skogsegendom eller avverkningsrätt,

upptog redan 1918 års lag ett allmänt syftande stadgande om inskränkning

i rätten att avverka ungskog. Vid den överarbetning av huvudsakligen

formell art, som sistnämnda lag undergick år 1919, uppmärksammades

även angelägenheten att förekomma avverkning, varigenom vederbörande

fastighet skulle komma att lida brist på behövlig skog efter ortens

förhållanden, ehuru den bestämmelse i detta ämne, som inflöt i 1919 års

lag, ansågs icke kunna erhålla samma vidsträckta tillämpningsområde som

den omförmälda bestämmelsen rörande avverkning av ungskog, utan begränsades

till fastigheter, med avseende ä vilka antingen överlåtelse av

äganderätt utom vissa led eller ock upplåtelse av avverkningsrätt ägt rum

efter viss dag. Och slutligen gjordes, i samband med åtgärder till ökande

Bihang till riksdagens protokoll 1921. 1 samt. 105 höft. (Nr 119.) 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Skogsvdrdsstyrelsemas

verksamt

för ledning

av avverkningar.

Kungl. Maj.is Proposition, Nr IIP.

av denna lagstiftnings effektivitet, i 1920 års lag ett tillägg av principiell

innebörd, då nämligen möjlighet bereddes för särskilt skydd av skog inom

kustområde, med förbehåll visserligen för avverkningsrätt, som upplåtits

före viss dag, men oavsett huruvida fastighet, vartill skogen hörde, under

senare tid bytt ägare. Den nämnda lagen av den 11 juni 1920 har

emellertid, på sätt fallet var även med dess föregångare, fått sin giltighetstid

begränsad till allenast ett år, och då frågan om en permanent lag om

vård av enskildas skogar ännu icke är i skick att kunna upptagas till

slutlig legislativ behandling, har därför frågan om utfärdande av ny tillfällig

lag på detta område* synts böra tagas under övervägande. För detta

ändamål hava skogsvårdsstyrelserna i de län, där lagen den 11 juni 1920

om tillfälliga åtgärder till förekommande av skövling av skog å fastighet

i enskild ägo är gällande, anmodats inkomma dels med uppgift angående

de åtgärder, som under år 1920 inom vederbörande styrelsers verksamhetsområden

vidtagits i anledning av sistnämnda lag eller lagen i samma ämne

den 13 juni 1919, dels ock med yttrande rörande verkningarna av sagda

två lagar ävensom angående behovet av förlängning av ifrågavarande lagstiftnings

giltighetstid. De sålunda infordrade yttrandena hava numera

inkommit. Då emellertid dessa yttranden icke innehöllo närmare uppgifter

om de åtgärder, som kunde hava vidtagits i anledning av nyssnämnda i

1920 års lag införda tillägg beträffande skog inom kustområde, har jag i detta

avseende infordrat särskilda uppgifter från skogsvårdsstyrelserna i de län,

där dylika åtgärder kunnat tänkas vara vidtagna; och hava jämväl dessa

uppgifter inkommit.

I de redogörelser, som skogsvårdsstyrelserna avgivit för den provisoriska

skogslagstiftningens verkningar under de två första åren av dess

giltighet, har plägat framhållas, hurusom denna lagstiftning omfattats

med förtroende av allmänheten och att såväl skogsägare som avverkningsrättshavare

i mycket stor utsträckning begagnat sig av den hjälp med anvisning

eller annan planläggning för avverkning, som erbjudits från skogsvårdsstyrelserna.

De nu inkomna yttrandena visa, att enahanda förhållanden

ägt rum under år 1920. Yad särskilt angår skogsvårdsstyrelsernas

verksamhet för ledning av avverkningar under det sista redogörelseåret intill

tiden för yttrandenas avgivande må här nämnas följande.

I Stockholms län har skogsvårdsstyrelsen genom sina tjänstemän lämnat

biträde med stämpling och dylikt beträffande närmare 300 egendomar,

medan sådant biträde före år 1918 plägat anlitas beträffande allenast 50

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj:ts Proposition, Nr 119.

till 70 egendomar om året i medeltal, och har det visat sig, att de skogsägare,

som en gång begagnat sig av biträde av styrelsens tjänstemän, oftast

fortsatte att begära dylik hjälp;

i Uppsala län hava enligt skogsvårdsstvrelsens beräkningar såsom en

direkt följd av den provisoriska lagstiftningen biträdesförrättningar utförts

på 131 ställen, av vilka förrättningar 68, med 179 förrättningsdagar,

avsett biträde för gallring i ungskog och 63, med 187 förrättningsdagar,

anvisning i form av afstämpling eller utmärkning av fröträd i annan skog

än ungskog;

i Södermanlands län hava 65 dagar av länsjägmästaren för anvisning

efter begäran eller för kontrollbesök använts på lika många ställen samt

av länsskogvaktare eller tillfälligt anställda skogvaktare omkring 710 dagar

på omkring 315 olika ställen, varförutom ett stort antal dagar av länsskogvaktarna

använts för kontrollbesiktningar av planerade eller pågående

avverkningar;

i Östergötlands län hava länsskogvaktarna för avverknings planläggande

och stämpling anlitats 1,243 dagar och beräknades de hava intill årets slut

anlitats omkring 1,600 dagar mot 1,450 dagar under år 1919 och 615

dagar under år 1918 samt i medeltal omkring 300 dagar om året under

treårsperioden 1915—1917;

i Jönköpings län hava inkommit 858 ansökningar om biträde för utsyning

enligt föreskrifterna i den provisoriska skogslagen, varjämte 26 sådana

ansökningar, som inkommit under senare hälften av december 1919,

varit föremål för behandling; 593 begärda utsyningar hava utförts och

återstående antalet beräknades kunna medhinnas före årets slut;

i Kronobergs län hava av skogsvårdsstyrelsens tjänstemän handlagts

568 stämplingsförrättningar, varav det stora, flertalet gällt stämpling av

skog eller kringstämpling av skogsparker, som avsetts till försäljning och

beträffande vilka vederbörande markägare eller skogsspekulant velat förvissa

sig om styrelsens uppfattning i fråga om den provisoriska lagens tillämpning;
i

Kalmar läns norra landstingsomräde pläga enligt därvarande skogsvårdsstyrelses

uppgift nästan alla, som hava för avsikt att avverka skog,

numera av övertygelse vända sig till skogsvårdsstvrelsen med begäran om

biträde, medan dylik hänvändelse vid tiden för ikraftträdandet av 1918

års lag kanske betraktades som ett tvång;

i Kalmar läns södra landstingsområde har i minst ett par hundratal fall

avverkning reglerats genom sammanträffande med ägare och avverkare;

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts Proposition, Nr 119.

i Blekinge län har ingen större avverkning utförts utan efter skogsvårdsstyrelsens

anvisning för dess rätta utförande; ansökan om erhållande

av dylik anvisning, som i de flesta fall lämnades i form av utstämpling

av de träd, som borde avverkas, har inkommit från 209 hemmansägare

och lämnats beträffande 198 hemman med ett beräknat avverkningsområde

av 3,898,7 har;

i Kristianstads län hava i 56 fall vederbörande innan avverkning

påbörjats lämnat skriftlig förbindelse att följa skogsvårdsstyrelsens föreskrifter;

där skogsvårdsstyrelsen ansett kalhuggning med kultur vara den

rationellaste avverkningsmetoden, har skogsodlingsförbindelse infordrats

samtidigt med utstämpling efter förbud eller då eljest tillåtelse till kalavverkning

lämnats, och hava i denna ordning 19 skogsodlingsförbindelser

inkommit; härförutom hava länsskogvaktarna vid sina resor lämnat upplysningar

och råd, huru avverkning må utföras;

för Malmöhus län lämnas enahanda uppgifter som för Kristianstads,

dock att inom Malmöhus län förbindelse att vid avverkning följa skogsvårdsstyrelsens

föreskrifter lämnats i 8 fall och skogsodlingsförbindelse i

5 fall;

i Hallands län hava råd och anvisningar för avverknings utförande

i enlighet med skogsvårdande principer lämnats i 155 fall och begäres

i regel skogsvårdsstyrelsens biträde vid planläggning av avverkning;

i Göteborgs och Bohus län hava av länsjägmästaren och länsskogvaktarna

förutom kontroll- och besiktningsresor företagits 136 förrättningar

med anledning av 2, 3 och 4 §§ i 1920 års lag eller motsvarande paragrafer

i 1919 års lag och hava till dessa förrättningar åtgått sammanlagt

158 dagar, därav 8 dagar för förrättningar för tillämpning av 3 § andra

stycket i 1920 års lag eller de särskilda bestämmelserna i avseende å skog

i kustområde;

i Skaraborgs län uppgivas kännedomen om lagen och förståelsen för

dess syften nu vara så allmänt spridda, att avverkarna i det stora flertalet

fall frivilligt vänt sig till skogsvårdsstyrelsen för erhållande av råd och

upplysningar före avverkningarnas igångsättande, och har i följd härav

styrelsens ingripande under år 1920 varit mindre av behovet;

i Värmlands län skall den provisoriska skogslagstiftningen likaledes

mötas av allt större och större förståelse;

i Örebro län har skogsvårdsstyrelsen från skogsägare eller avverkare

mottagit 109 ansökningar mera än under motsvarande tid år 1919 beträffande

tillämpningen av den provisoriska skogslagstiftningen och hava

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kung!. Maj:ts Proposition, Nr 119. 13

behandlats 427 sådana ansökningar, avseende anvisnings lämnande jämlikt

sagda lagstiftning i fråga om avverkning å lika många egendomar; dessa

ansökningar hava så gott som alla inkommit före resp. avverknings påbörjande

och utan anfordran från skogsvårdsstyrelsens personal, och hava

de begärda ansökningarna i något enstaka fall ansetts kunna lämnas genom

råd och upplysningar men i regel meddelats genom utstämpling;

i Västmanlands län beräknas skogsvårdsstyrelsens hjälp med stämpling

eller anvisning hava mer eller mindre frivilligt påkallats av vederbörande

i 76 fall, berörande 1,490 har, oavsett sådana fall, då anvisning eller

stämpling beträffande salu- eller husbehovsvirke gjorts på begäran av

skogsägare, som även utan lagens tillkomst skulle hava begärt biträde av

styrelsen;

i Kopparbergs län har skogsvårdsstyrelsen på frivillig ansökan låtit

intill den 1 november åt 2,072 rekvirenter på en sammanlagd areal av

32,867 har stämpla 3,717,414 träd om 5'' eller däröver vid brösthöjd,

varförutom en ofantlig mängd mindre träd utbläckats för gallring; antalet

inkomna ansökningar om biträde med planläggning av avverkning hava

uppgå!t till 2,785, vilka beräknats samtliga kunna behandlas före årsskiftet;

till jämförelse nämnes att styrelsen låtit på frivillig ansökan planlägga

574 avverkningar år 1917, 1,041 år 1918 och 1,696 år 1919; styrelsen

har tack vare de provisoriska skogslagarna lyckats uppdriva sin verksamhet

med tillhandahållande av sakkunnigt biträde vid stämpling och planläggning

av avverkningar i sådan grad, att styrelsens biträde numera i

regel påkallas av de skogsägare, som ej hava tillgång till egen fackutbildad

personal;

i Gävleborgs län hava 552 skogsägare sökt biträde med utstämpling

av skog och 214 begärt råd beträffande skogarnas skötsel och vård;

i Vasternorrlands län hava skogsägare och avverkare i betydligt större

utsträckning än föregående år anlitat skogsvårdsstyrelsens biträde med anledning

av den provisoriska skogslagstiftningen och den alltmera vidgade

kännedom om densammas anspråk på sakkunskap hos avverkaren;

i Jämtlands län har skogsvårdsstyrelsen i ett flertal fall haft tillfälle

att med avverkningsrättshavare träffa överenskommelse angående omläggning

av avverkningar, som planlagts på sådant sätt, att de utan den vidtagna

ändringen skulle kommit i strid mot den provisoriska skogslagstiftningen.

Den stegring i skogsvårdsstyrelsernas verksamhet, som främst genom

den provisoriska skogslagstiftningen inträtt under de senare åren, har

s. 14 Kontrollera mot PDF

AvverkningsfUrbild.

14 Kung!. Maj.ts Proposition, Nr 119.

flerestädes nödvändiggjort anställande av ytterligare personal, såsom biträdande

länsjägmästare eller länsskogvaktare.

Skogs vårdsstyrelsernas verksamhet för meddelande av råd och anvisningar

för avverkning må väl anses såsom den viktigaste av deras åtgärder

för tillämpning av den provisoriska lagstiftningen. Härutöver har

emellertid ankommit på skogsvårdsstyrelserna att ingripa mot avverkning i

strid mot samma lagstiftning. Där sådan avverkning funnits vara påbörjad

eller planlagd, hava skogsvårdsstyrelserna, på sätt beträffande några län

Avverkningsförbud meddelade

i i*,.t( «>:< r ;v : i»; » t ?*. • i ■

jämlikt

av skogsvårdsstyrelsen i

2 §

3 §

4 §

Stockholms län...............:.................

9

1

4

Uppsala län................................................

3

6

Södermanlands län ....................................

10

2

Östergötlands län..........................................

9 ''''

Jönköpings län.............................................

9

Kronobergs län.............................................

10

1

'' — ’ :

Kalmar län norra delen .................................

—

—

3

» » södra » .................................

14

Blekinge län................................................

4

-

—

Kristianstads län...................il.....................

81

Malmöhns län .............................................

20

Hallands län................................................

8

Göteborgs och Bolins läh ..............................

6

Älvsborgs län .............................................

37

3

1

Skaraborgs län.............................................

2

6

Värrrtlands län.............................................

4

33

Örebro län...................................................

—

5

Västmanlands län .......................................

10

—

—

Kopparbergs län ..........................................

10

3

2

Gävleborgs län.............................................

7

20

Västernorrlands län.......................................

26

6

7

Jämtlands län .............................................

7

—

—

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj:ts Proposition, Nr 119.

antytts redan i det föregående, i åtskilliga fall trätfat uppgörelse med vederbörande

avverkare, så att avverkningen antingen helt och hållet inställts

eller ock omlagts efter skogs vårdsstyrelsens anvisningar. I ett icke ringa

antal fall har emellertid måst meddelas avverkningsförbud; och hänvisar

jag till närmare upplysning härom till eu för ändamålet upprättad tabell,

som torde få i protokollet bifogas mitt yttrande, och beträffande vilken är

att märka, att de angivna paragrafnumren hänföra sig till 1920 års lag.

men att det stora flertalet av dess bestämmelser hämtats från 1919 års

lag och där återfinnas under samma paragrafnummer.»

Efter att hava i korthet redogjort för uppgifterna i tabellen anförde

föredraganden vidare:

»Avverkningsförbud har sålunda under den del av år 1920, som

redogörelserna omfatta, meddelats i sammanlagt 337 fall. De motsvarande

uppgifter, som på sin tid lämnades för år 1919, visa att detta år avverkningsförbud

meddelats i 313 fall, varvid dock är att märka att uppgift

om antalet avverkningsförbud under år 1919 saknas från en skogsvårdsstyrelse.

I övrigt må beträffande uppgifterna i ovanstående tabell

framhållas, att det ojämförligt största antalet förbud meddelats med stöd

av 2 § i resp. provisoriska skogslag och sålunda gällt avverkning av ungskog,

men att någon skarp gräns mellan de särskilda paragrafernas tilllämpningsområden

icke alltid kan uppdragas, i följd varav också emellanåt

flera paragrafer åberopats till stöd för meddelat avverkningsförbud, samt

att uppgifterna icke tydligt utmärka, i vilken utsträckning förbuden träffat

innehavare av avverkningsrätt. I det sistnämnda hänseendet kan emellertid

nämnas att utöver de i tabellen under 4 § redovisade 17 avverkningsförbud

sådant förbud i ytterligare 18 fall uttryckligen angivits hava

träffat avverkningsrättshavare.

Besvär över meddelat avverkningsförbud omnämnas i två fall och

skola besvären icke i någotdera fallet hava föranlett ändring i förbudet.

Överträdelse av avverkningsförbud omtalas i åtta fall.

Till någon del torde de åtminstone i vissa lön jämförelsevis talrika Medelbara

fall, då avverkning utförts eller planlagts i strid mot den provisoriska1 ^ön''provi-''

skogslagstiftningens bestämmelser och förty avverkningsförbud måst till- friska skogs

gripas, få sin förklaring i bristande kunskap på det område, som i de lingen.

ifrågavarande lagarna betecknas med uttrycket grunderna för god skogsvård.

Tack vare det nitiska arbete, skogsvårdsstyrelserna ägnat åt uppgiften

att handhava och övervaka tillämpningen av dessa lagar, och det

opaginerad Kontrollera mot PDF

1(5 Kungl. Maj:ts Proposition, Nr 119.

redan i det föregående omnämnda förtroende, varmed skogsvårdsstyrelsernas

verksamhet härutinnan omfattats av allmänheten, har emellertid intresset

för skogsvårdsangelägenheter spritts till allt vidare kretsar, och det kan

ifrågasättas, om icke den provisoriska skogslagstiftningens största betydelse

för framtiden ligger just häri. Beträffande dessa så att säga medelbara

verkningar av sagda lagstiftning anför exempelvis skogs vårdsstyrelsen i

Östergötlands län, att lagens verkningar framträda blott i mindre grad

genom sådana åtgärder som meddelade anvisningar och avverkningsförbud,

och att dess stora betydelse ligger däri, att allmänheten på ett mera påtagligt

sätt blivit upplyst om skogsvårdens fordringar, samt att man ofta

hörde beklaganden över att denna lag ej tillkommit långt förr. Skogsvårdsstyrelsen

i Kronobergs län yttrar, att denna lags tillkomst nn och för

framtiden måste betecknas som en epok i den enskilda skogshushållningens

historia inom värt land, samt anför till stöd för detta omdöme, att den

nytta, som ligger i den i lagen stadgade vårdnadsplikten beträffande ungskogen,

icke kunde överskattas och att, vad Kronobergs län anginge, flertalet

skogsägare inom länet numera bragts till bättre insikt om den ekonomiska

betydelsen av särskilt de yngre skogsbeståndens rätta skötsel.

Skogsvårdsstyrelsen i Kalmar läns norra landstingsområde framhåller som

sin bestämda åsikt, att de provisoriska skogslagarna varit till ofantligt stor

nytta, i det att genom dessa lagar stora skogar räddats från skövling,

främst på sådana egendomar, där man haft för avsikt att exploatera skogen,

men även på egendomar, där ägaren, oftast av oförstånd, upplåtit rätt till

avverkning från och med en viss dimension, samt skapandet av söndertrasade

beståndsrester, bestående nästan uteslutande av skräpskog och spolierade

ungskogar, genom dessa lagar omöjliggjorts. Skogsvårdsstyrelsen

i Blekinge län håller före, att först med de tillfälliga skogslagarnas tillkomst

det varit möjligt för skogsvårdsstyrelsen att föra hushållningen med

enskilda skogar in på sundare banor. Skogsvårdsstyrelsen i Kristianstads

län anser, att man med fullt fog kan påstå, att 1918—1920 års skogslagar

varit till gagn för skogsbeståndet i länet, där ojämförligt största delen

skog vore att hänföra till växtlig ungskog, då dessa lagar genom att förbjuda

kalavverkning eller därmed jämförlig hård dimensionshuggning eller

annan skadlig gallring befordrade beståndsvårdande huggningar såsom berednings-,

rensnings- och rationell gallringshuggning, åt vilka skogsägarna

i regel skänkte sitt erkännande, när de sett det ekonomiska utbytet samt

funnit, att det kvarvarande beståndet trivdes och tillväxte väl. Ungefär

samma yttrande avgives för Malmöhus läns del av skogsvårdsstyrelsen där
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kung!. Maj ds Proposition, Nr 119.

städes. Skogsvårdsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anför, att genom

de provisoriska skogslagarna stora områden, kanske huvudparten, av länets

tillväxande ungskogar räddats undan en för tidig avverkning, som skulle

givit eu inkomst för stunden men i stort sett skulle varit en olycka för

länet, samt att numera allt oftare från skogsägarehåll den åsikt gjordes

gällande, att de provisoriska skogslagarna icke kunde anses såsom något

orätt ingripande i den privata äganderätten, utan tvärtom varit nödvändiga

för att bereda skogen skydd mot oändamålsenlig och för tidig avverkning.

I Skaraborgs län sägas de gynnsamma verkningarna av den provisoriska

skogslagstiftningen framträda tydligare ju längre den varit gällande.

Från Kopparbergs län meddelas, att denna lagstiftning varit av

ofantlig betydelse till förhindrande av skogsskövling inom länet och utgjort

ett synnerligen verksamt medel att bibringa den skogsägande allmänheten

större insikt om fördelen av en bättre skogsvård och ett rationellare sätt

för avverkningarnas utförande. Skogsvårdsstyrelsen i Yästernorrlands län

anför, att den provisoriska skogslagstiftningen visat sig utgöra ett verksamt

medel både att förhindra skövling av växtlig skog och att bibringa allmänheten

en bättre insikt om betydelsen av ungskogens bevarande. Från

flera håll vitsordas därjämte, att denna lagstiftning verkat hämmande på

den spekulation i egendomar, vars tidigare blomstring säges hava till väsentlig

del berott på den obegränsade rättigheten och möjligheten att skövla

skogen.

För att icke de resultat, som hittills ernåtts av den provisoriska

skogslagstiftningen, skola äventyras, yrka också skogsvårdsstyrelserna all- tighet för den

mänt, att denna lagstiftning skall erhålla förlängd giltighet antingen för

ytterligare ett år eller intill den tid, då en skogslag av permanent karak- ningen''.

tär kan träda i tillämpning. Endast från skogsvårdsstyrelsen i Yästernorrlands

län föreligger icke någon uttrycklig hemställan i detta avseende;

att emellertid även denna skogs vårdsstyrelse vitsordat, att ifrågavarande

lagstiftning haft gynnsamma verkningar, framgår av förut lämnad redogörelse

för styrelsens yttrande.

De från vissa skogsvårdsstyrelser särskilt infordrade uppgifterna om Sar^j^ati^t

åtgärder jämlikt i andra stycket av 3 § i 1920 års provisoriska skogslag skyld fur

upptaget stadgande i avseende å skog inom kustområde visa att, på sätt

varit att vänta, detta stadgande haft sin största betydelse för Stockholms

län. Redan den 17 juni 1920 eller endast sex dagar efter det sistnämnda

Bihang till riksdagens protokoll 1921. 1 sand. 105 käft. (Nr 119.) 3

s. 18 Kontrollera mot PDF

Framställningar

om

lindringar i

den provisoriska

skogslagen.

18 Kungl. Maj ds Proposition, Nr 119.

lag utkommit från trycket utfärdade skogsvårdsstyrelsen i Stockholms län

en interimskungörelse om de områden, för vilka berörda stadgande skulle

gälla. Undersökning av dessa områden bär därefter enligt länsstyrelsens

förordnande ägt rum, men ärendet har, såvitt hittills inkomna uppgifter

giva vid handen, ännu icke slutbehandlats av länsstyrelsen, såsom följd

varav skogsvårdsstyrelsens interimskungörelse fortfarande gäller. I Göteborgs

och Bohus län hade till skogsvårdsstyrelsens kännedom kommit åtta

fall, då sådan avverkning, som omförmäles i det förevarande lagrummet,

varit i fråga; sedan vederbörande avverkare erhållit kännedom om 1920

års provisoriska skogslags bestämmelser i ämnet samt förbundit sig att

omlägga avverkningarna efter anvisningar, som meddelats av skogsvårdsstyrelsen,

hade styrelsen icke i något fall ansett sig böra meddela eller

påkalla förordnande i enlighet med sagda bestämmelser. I Kalmar läns

norra landstingsområde hade förekommit ett fall, då vederbörande markägare

genom stämpling med eget folk tydligen planerade eu avverkning,

som med hänsyn till de delvis exponerade lägena icke ansågs fullt överensstämma

med grunderna för god skogsvård; i detta fall hade likaledes

skett rättelse efter ett påpekande från styrelsens sida, varför styrelsen icke

funnit ytterligare ingripande nödigt. Från övriga i denna del hörda skogsvårdsstyrelser

har meddelats, att avverkning i strid mot andra stycket i

3 § av 1920 års lag icke förekommit eller att anledning att vidtaga åtgärd

enligt detta lagrum icke förelegat, vartill i några fall fogats sådana

upplysningar, som att skogen i kustområdena vore ungskog och därför för

närvarande tillräckligt skyddades av 2 § i 1920 års lag eller att skogen

i kustområdena hörde till egendomar med välordnad skogsskötsel. Flera

skogssvårdsstyrelser hava emellertid uttryckligen betonat angelägenheten av

ifrågavarande bestämmelsers bibehållande.

Liksom under föregående år hava i samband med framställningarna

om förlängning av den provisoriska skogslagstiftningens giltighetstid framkommit

yrkanden om vissa ändringar i eller tillägg till den gällande lagen.

Förslagen härutinnan äro dock nu mindre talrika än tillförene; flera skogsvårdsstyrelser

hava även uttalat sig för ett bibehållande av 1920 års lag

i oförändrat skick.

Bland ändringsförslagen må först nämnas en framställning av skogsvårdsstyrelsen

i Kalmar läns södra landstingsområde angående rätt för

skogsvårdsstyrelse att meddela förhands förbud mot avverkning i ungskog,

där det kan misstänkas att hänsynslös exploatering är påtänkt. Som

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Maj.ts Proposition, Nr 119.

motiv härför har anförts, att i en del fall avverkning i ungskog skett i

all tysthet, så att skogsvårdsstyrelsen ej fått reda därpå förrän efter några

dagar. Den, som gjort sådan avverkning, bleve stratfri inför lagen, enär

det ej kunde bevisas, att han gjort avverkningen i fullt uppsåt att skövla,

utan tvärtom själv påstode, att avverkningen skett i god tro och efter

skogslagens föreskrifter. Att hålla fullt effektiv kontroll på alla småavverkningar

i alla delar av ett skogsområde vore ogörligt med den organisation,

som för närvarande funnes, i synnerhet som de flesta socknar

icke vore villiga att tillsätta skogsvårdskommittéer.

En härmed likartad fråga har berörts av skogsvårdsstyrelsen i Älvsborgs

län. Under erinran om ett av styrelsen tidigare avgivet yttrande,

enligt vilket på vissa håll det förfarande praktiserats att plötsligt och med

stor arbetsstyrka forcera fram en otillåten avverkning, som i övrigt bedreves

i all tysthet och med uppenbar avsikt att kringgå lagens bestämmelser,

anför nu denna skogsvårdsstyrelse, att avverkning av ungskog i

upprepade fall företagits på omförmälda sätt innan skogsvårdsstyrelsen haft

anledning misstänka att avverkning påbörjats. I sådana fall vore avverkaren

i regel ej att räkna till dem, som kunde sägas vara i ovisshet om

lagens föreskrifter. För skogsvårdsstyrelsen vore emellertid omöjligt att

så utöka sin bevakningspersonal, att icke dylika lagöverträdelser fortfarande

kunde äga rum; och ifrågasätter därför skogsvårdsstyrelsen, om icke tiden

nu kunde anses mogen för införande av straffpåföljd för uppenbara överträdelser

särskilt av bestämmelserna i 2 § av lagen.

I det yttrande angående den provisoriska skogslagstiftningens tillämpning

under år 1919, som på sin tid lämnades av sistnämnda skogsvårdsstyrelse,

hade bland annat påyrkats ändring i det i 5 § av 1919 års lag

införda — och därifrån under samma paragraf i 1920 års lag upptagna

— stadgande om undantag för avverkning å sådant område i hagmark,

som erfordras till betesmark. Enligt skogsvårdsstyrelsens förmenande vore

berörda stadgande icke lämpligt avfattat, i det att beteshehov alltför ofta

anfördes såsom svepskäl för avverkning av ungskog; och föreslog därför

styrelsen i sitt anförda yttrande att det ifrågavarande stadgandet skulle i

hithörande del erhålla följande ändrade lydelse:

Vad bär ovan stadgats — — — — till inägor, eller å sådant område, som

medelst röjning och andra för ändamålet erforderliga åtgärder omlägges till betesmark

för varaktigt betesbruk, förutsatt att marken är för ändamålet lämplig och

den omfattning, vari markens omvandling för sådan ändrad användning avses,

icke är större än som av ändamålet skäligen påkallas, ej heller för marks uppodling

till------ändamål.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts Proposition, Nr 119.

I sitt nu föreliggande yttrande har denna skogsvårdsstyrelse anfört,

att även erfarenheten från år 1920 givit vid handen, att den avfattning

ifrågavarande stadgande nu hade, ofta. toges såsom svepskäl för avverkning

av ungskog, och har styrelsen förty upprepat sin framställning om stadgandets

omformulering.

Skogs vårdsstyrelsen i Alvsborgs län har ytterligare hemställt, att då

den i 1920 års lag införda föreskriften att straff kunde följa även vid

åsidosättande av sådan anvisning, som lämnats för avverknings bedrivande,

syntes gälla endast sådana anvisningar, som lämnats under tiden

för 1920 års lags giltighet, bestämmelse måtte meddelas om enahanda

straff för överträdelse av anvisning, meddelad under tidigare lagars i ämnet

giltighetstid.

Bestämmelsen i 10 § av 1920 års lag om beslag av olagligen avverkat

virke har föranlett skogsvårdsstyrelsen i Uppsala län att framställa ett

ändringsförslag, åsyftande utsträckning av rätten till beslag för det fäll att

det olagligen avverkade icke kan avskiljas. Styrelsen anför, hurusom enligt

sagda paragraf vid överträdelse av avverkningsförbud eller anvisning

för avverkning det avverkade virket skulle beslagtagas. Där utstämpling

skett, vilket torde vara den vanligaste formen för anvisning, medgåves avverkning

av de stämplade träden. Företoges då avverkning även av ostämplade

träd och överskredes därigenom gränsen för en god skogsvårds grunder,

torde det möta oöverstigliga svårigheter att med beslag belägga allenast de

träd, genom vilkas avverkning denna gräns bleve överskriden. Sedan skogen

blivit fälld och virket upphuggits i olika sortiment, timmer, trämasseved,

brännved och dylikt, torde det vara omöjligt att avskilja den virkesmängd,

som härrörde från olagligen avverkade träd, ifrån den, som utfallit

efter träd, för vilka avverkningstillstånd lämnats. Av rent praktiska skäl

syntes det därför skogsvårdsstyrelsen nödvändigt att giva första punkten i

förevarande paragraf ett sådant förtydligande, att det inom avverkningsområdet

avverkade virket, där det läge kvar inom detta område eller, om

det vore bortfört, fortfarande vore i avverkarens besittning, skulle tagas i

beslag och dömas förbrutet.

Skogsvårdsstyrelsen i Södermanlands län har påkallat ett förtydligande

av 1920 års lag i den riktning, att skogsvårdsstyrelse skulle äga rätt uppdraga

åt länsjägmästare att i brådskande fall meddela tillfälligt avverknings

förbud. Styrelsen framhåller, att förordningen om skogs vårdsstyrelser

visserligen angå ve, att för besluts fattande inom skogsvårdsstyrelse fordrades,

att styrelsen skulle vara fulltalig, men att detta icke syntes utgöra

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Proposition, Nr 119.

21

något hinder för skogsvårdsstyrelse att fatta ett sådant beslut, att, när

det med lagen åsyftade ändamålet sådant påkallade, ett tillfälligt avverkningsförbud

finge i skogs vårdsstyrelsens namn utfärdas av den, vilken styrelsen

därtill förordnat. Då avsikten med lagen vore att förekomma skövling

och det för skogsvårdsstyrelserna, vilkas ledamöter vore bosatta på

skilda håll, i regel torde vara omöjligt att hastigt sammanträda, skulle

utan en dylik rätt för styrelserna deras beslut i regel komma för sent.

När dessutom enligt 10 § i 1920 års lag ett åsidosättande av en anvisning,

lämnad av skogsvårdsstyrelsen eller enligt dess förordnande, vore belagt

med straffpåföljd samt ett avverkningsförbud och en anvisning, vilken

senare måste innebära att avverkning på visst sätt vore tillåten men på

annat förbjuden, praktiskt taget vore detsamma, hade skogsvårdsstyrelsen

i Södermanlands län ansett sig oförhindrad att meddela förordnande för

länsjägmästaren att i styrelsens namn utfärda tillfälligt avverkningsförbud,

dock med förbehåll, att styrelsens ledamöter omedelbart underrättades därom.

I det enda ärende, där skogsvårdsstyrelsen behövt hänvända sig till allmänne

åklagaren, både emellertid denne haft en annan uppfattning, och

justitiekanslersämbetet, till vilket styrelsen vädjat i detta ärende, både dessutom

förklarat, att allmänne åklagarens förfarande i ärendet icke varit

oriktigt.

Meningsskiljaktighet mellan skogsvårdsstyrelsen i Södermanlands län

och den åsyftade allmänne åklagaren både förekommit jämväl i ett annat

avseende, nämligen i frågan huru avverkning sförhud och anvisning skulle

delgivas för att hava laga giltighet. Styrelsen både i denna fråga icke funnit

någon bestämmelse i lagen, men det förefölle, som skulle man härmed

åsyftat att möjliggöra för skogsvårdsstyrelserna att göra meddelandet på

det mest praktiska sätt och få det effektivt skyndsammast möjligt. Justitiekanslersämbetets

nyss omförmälda förklarande att allmänne åklagaren icke

förfarit felaktigt gällde emellertid även denna fråga. Skogsvårdsstyrelsen

förmenade därför att ett förtydligande av lagen härutinnan erfordrades.

Under hänvisning till nyss omnämnda förhållanden har skogsvårdsstyrelsen

i Södermanlands län ifrågasatt ytterligare en jämkning i gällande

provisoriska skogslag, i det att styrelsen funnit sig äga anledning att draga

i tvivelsmål, huruvida bestämmelsen i sagda lag att allmänne åklagaren

ensam ägde rätt att utföra åtal lämpligen borde bibehållas. Då skogsvårdsstyrelserna

hade att övervaka denna lags efterlevnad, syntes det ligga

nära till hands, att de även inför domstolarna finge framlägga sina synpunkter,

varigenom, även om de icke alltid skulle komma att av dom
-

s. 22 Kontrollera mot PDF

Departe
mentschefen.

22 Kungl. Maj:ts Proposition, Nr 119.

stolarna godkännas, likväl klarhet skulle kunna erhållas i sådana avseenden,

där lagen icke vore fullt tydlig. Häremot hade framhållits, att skogsvårdsstyrelsernas

personal icke skulle användas för sådana uppgifter utan

hava sin verksamhet förlagd till det rent skogliga. Detta vore visserligen

sant, men annat torde icke heller behöva förekomma. Skogsvårdsstyrelserna

hade nämligen redan nu ofta rättegångar, men torde i regel härför

anlita personer med juridisk utbildning. Dessa besutte därför ganska

mycken kännedom om lagstiftningen i skogsfrågor. Då man icke kunde

förutsätta en sådan sakkunskap hos allmänne åklagaren och det därför

syntes mindre lämpligt att en skogsvårdsstyrelses uppfattning om tolkningen

av en lag av detta slag skulle vara helt och hållet beroende av,

huruvida allmänne åklagaren delade den eller icke, syntes den ändring i

lagen behövas, att skogsvårdsstyrelsen ensam ägde förordna om anställande

av åtal vid överträdelse av ifrågavarande lag.

Även skogsvårdsstyrelsen i Stockholms län har påyrkat en ändring

beträffande åtalsrätten. Donna skogs vård sstyrelse anför, att den på grund

av erfarenhet, som gjorts under år 192n, funnit, att det, då åtal måste

verkställas, icke kunde undvikas att alla utredningar och allt anskaffande

av bevismaterial måste verkställas genom skogsvårdsstyrelsens försorg. Att

under dylika förhållanden själva åtalet sedan skulle utföras av allmänne

åklagaren syntes vara mindre ändamålsenligt. Då därtill komme att landsfiskalerna

redan förut vore överhopade med arbete samt att de icke ägde

den sakkunskap, som i de flesta fall vore nödvändig för ett rätt bedömande

av motpartens fackliga invändningar, hemställde styrelsen om sådan ändring

i 11 § av 1920 års lag, att rättigheten att utföra åtal skulle tillkomma

icke blott allmänne åklagaren utan även skogsvårdsstyrelsen.

Såsom jag redan i inledningen framhöll, avsåg den provisoriska skogslagstiftningen

vid sin tillkomst i främsta rummet att motverka spekulationen

i egendomar med skogstillgång. De omkastningar i de ekonomiska

förhållandena, som inträffat efter den första provisoriska lagens utfärdande

i juni 1918, och särskilt de nuvarande tryckta och osäkra konjunkturerna

kunna väl synas ägnade att göra det tvivelaktigt, om en lagstiftning sådan

som den ifrågavarande fortfarande är för det ursprungliga ändamålet oundgängligen

nödvändig. Skogsvårdsstyrelsernas sällsynt enstämmiga vittnesbörd

om denna lagstiftnings gynnsamma verkningar i rent skogligt avseende

och om behovet av dess förlängning, framför allt med hänsyn till

behovet av skydd för ungskogsbestånden, innefatta emellertid enligt min

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts Proposition, Nr 119. 23

mening avgörande bevis för att den provisoriska skogslagstiftningen, då

tiden för dess ersättande med en permanent lagstiftning på området ej

ännu är inne, icke för närvarande kan utan våda för vår skogshushållning

få upphöra att gälla.

Vad angår de särskilda framställningarna om ändring i 1920 års lag

i ämnet och därvid först förslaget om omedelbar straffpåföljd för avverkning,

som innefattar uppenbar överträdelse av lagen, vill jag erinra därom,

att de provisoriska skogslagarna till sin uppställning nära ansluta sig till

lagen den 24 juli 1903 angående vård av enskildes skogar. Likasom denna

lag belägga de provisoriska skogslagarna icke med straff en avverkning,

som sker i strid mot bestämmelserna i resp. lag, utan inträder straffpåföljd

först vid eu avverkning, varigenom meddelat avverkningsförbud överträdes.

Helt visst har allmänhetens uppskattning av den provisoriska lagstiftningen

i väsentlig mån berott av nu anmärkta förhållande; omlades denna lagstiftning

så, att straffpåföljd kunde inträda vid avverkning av ungskog

annorledes än genom för beståndets utveckling ändamålsenlig gallring eller

vid annan avverkning av skog, där den strede mot grunderna för god

skogsvård, bleve följden utan tvivel den, att de flesta skogsägare skulle

finna sig nödsakade att före avverknings verkställande skaffa sig noggranna

anvisningar om sättet för avverkningen och att sålunda ett slags utsyningstvång

komme att uppstå. Visserligen lärer tvekan icke kunna råda därom

att straffpåföljd är på sin plats i fall, då en avverkning skett under sådana

omständigheter att en uppenbar avsikt att trotsa eller kringgå gällande

lag kan påvisas, men att för att kunna straffa dylika säkerligen

jämförelsevis mycket fåtaliga avverkningar — vilka till sin natur ju icke

helt sammanfalla med de i den förevarande framställningen åsyftade avverkningar,

som innefatta uppenbar överträdelse av lagen — bryta med

den nuvarande lagstiftningens system torde icke vara lämpligt. Lika litet

som, enligt vad protokollet över justitiedepartementsärenden för den 20

februari 1920 utvisar, dåvarande chefen för justitiedepartementet fann sig

kunna tillstyrka en ifrågasatt lagändring av innebörd att straff skulle följa

redan vid avverkning i strid mot den provisoriska lagen, anser jag mig

kunna förorda den mindre vittgående ändring på detta område, som nu

påyrkats.

Het nu anförda gäller i viss mån även om förslaget angående rätt

för skogsvårdsstyrelse att meddela förhandsförbud mot avverkning i ungskog,

där det kan misstänkas, att hänsynslös exploatering är påtänkt. Dylika

förhandsförbud stå, vad man eljest må tänka om lämpligheten av ett in
-

s. 24 Kontrollera mot PDF

24 Kungl. Maj;ts Proposition, Nr 119.

gripande på blotta misstankar, icke i överensstämmelse med grunderna i

vare sig den provisoriska skogslagstiftningen eller hittillsvarande skogslagstiftning

överhuvud. Först om misstankarna grundas på företagen utstämpling

eller därmed jämförlig åtgärd för avverkning, kan ett ingripande

anses berättigat, men för sådant fall äger skogs vårdsstyrelse redan enligt

1920 års lag meddela förbud mot avverkning. Det behov av ett snabbare

ingripande, som torde vara grunden för den nu förevarande framställningen,

lärer för övrigt bliva i väsentlig mån tillgodosett, om — såsom av

en skogsvårdsstyrelso påyrkats och icke synes mig omöjligt att medgiva

— vissa skogsvårdsstyrelsernas tjänstemän tillerkännes rätt att meddela interimsförbud

mot avverkning.

Yrkandet om ändring i det i 5 § av den provisoriska skogslagen

upptagna stadgandet rörande sådant område i hagmark, som erfordras till

betesmark, innefattar, såsom redan nämnts, ett upprepande av en tidigare

hemställan. Då frågan härom den 20 februari 1920 anmäldes i statsrådet,

yttrade dåvarande chefen för justitiedepartementet, att den sålunda

föreslagna ändringen icke syntes vara av trängande behov påkallad, samt

att för övrigt kunde sättas i fråga, om den föreslagna lydelsen skulle i

angivet avseende vara att föredraga framför den förutvarande, vilken ej

heller den medgåve annan än erforderlig avverkning och i olikhet med

förslaget inskränkte rätten till avverkning att gälla område i hagmark.

Till detta uttalande vill jag ansluta mig.

Uppgiften att föreskrift saknas om sättet för delgivning av avverkningsförbud

och av anvisning för avverkning må vara riktig, men förhållandet

torde dock icke nödvändiggöra någon lagstiftningsåtgärd. För delgivning

av avverkningsförbud torde det vara rimligt att, i saknad av särskild bestämmelse

i ämnet, anlita stämningsmän, till vilkas befattning ju hör icke

blott att delgiva stämningar och domstolars beslut utan även att eljest

verkställa delgivning av handlingar, och förmodligen möter ej hinder att

de hos skogsvårdsstyrelserna anställda länsskogvaktarna förordnas till stämningsmän,

vilket synes ägnat att i åtskilliga fall leda till minskad omgång

och kostnad för delgivningen. Beträffande delgivningen av anvisningar för

avverknings verkställande är förhållandet ett annat; här skulle, i betraktande

av den ordning, vari dylika anvisningar pläga tillkomma, vara allt annat

än naturligt att de meddelades i den form, som gäller för delgivning av

stämning. Yad som härutinnan är av vikt är icke heller sättet för delgivningen

utan erhållandet av ett bevis att anvisning av visst innehåll

lämnats, men ehuru det synes vara att anbefalla att vid meddelande av

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj-.ts Proposition, Nr 119. 25

dylik anvisning ett erkännande av anvisningens mottagande begäres, lärer

det icke vara lämpligt eller ens möjligt att föreskriva att endast visst slags

bevis om sådan delgivning skall godtagas.

Enligt lagen angående vård av enskildes skogar äga de till skogsvårdsstyrelsens

biträde anställda tjänstemän lika behörighet som kronobetjänte

att åtala överträdelser av avverknings förbud, meddelat jämlikt samma lag.

De särskilda lagarna den 13 juni .1908 angående vård av enskildes skogar

inom Gottlands län och den 20 juni 1913 angående vård av enskildes

skogar på Öland tillerkänna såväl skogsvårdsstyrelsen som de till dess biträde

anställda tjänstemän lika behörighet som kronobetjäningen att åtala

förseelse mot resp. lagar. Enligt andra författningar, exempelvis lagen

den 24 juli 1903 angående skyddsskogar och lagen den 5 juni 1909 angående

husbehovsskogar inom vissa områden äga tjänstemän och betjänte

vid skogsstaten samma åtalsrätt som kronobetjänte. Däremot har i förordningarna

den 18 juni 1915 om förekommande av överdriven avverkning

å ungskog inom de delar av Västerbottens och Norrbottens län, som ej

höra till lappmarken, och angående utsyning å viss skog inom Västerbottens

och Norrbottens läns lappmarker med flera områden åtalsrätten

förbehållits allmänne åklagaren. I överensstämmelse med förstnämnda lag

hade i det förslag till provisorisk skogslag, som genom Kungl. Maj:ts

proposition nr 441 förelädes 1918 års lagtima riksdag, föreslagits att de

till skogsvårdsstyrelsens biträde anställda tjänstemän skulle äga lika behörighet

som kronobetjänte att åtala överträdelser av meddelat avverkningsförbud.

Vid propositionens behandling i det sammansatta lag- och jordbruksutskottet

erinrade detta, hurusom liknande bestämmelser om åtalsrätt

upptagits i de för 1915 års riksdag framlagda förslagen till nyss omförmälda

två förordningar av den 18 juni 1915, men att på förslag av jordbruksutskottet

vid den sistnämnda riksdagen åtalsrätten begränsats till allraänne

åklagaren. Såsom skäl härför hade jordbruksutskottet anfört, att

då den skogsägande befolkningen i de ifrågavarande landsändarna med avseende

å dispositionsrätten över skogen ställts i visst beroende av skogspersonalen,

det vore av stor vikt, att ett gott förhållande rådde dem

emellan, och att följaktligen bestämmelser, som vore ägnade att rubba detsamma,

borde undvikas, samt att fördenskull och då härtill komme, att

bestyret med utförande av åtal inkräktade på skogspersonalens tid, vilken

borde ägnas åt skogarnas skötsel, åtalsrätt enligt utskottets mening borde

tillkomma allenast allmänne åklagaren. Sammansatta lag- och jordbruksutskottet

ansåg att vad sålunda anförts ägde motsvarande giltighet i det

Bihang till riksdagens protokoll 1921. 1 samt. 105 käft. (Nr 119). 4

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts Proposition, Nr 119.

förevarande fallet. Utskottet hemställde därför att förslaget i nu berörda

del skulle ändras till överensstämmelse med nämnda 1915 års författningar,

och blev utskottets hemställan bifallen av riksdagen. I betraktande av

vad sålunda förekommit anser jag mig icke kunna förorda, att en ändring

i fråga om åtalsrätten vidtages i den provisoriska skogslagen. Skulle det

befinnas att det nu av två skogs vårdsstyrelser framburna önskemålet om

åtalsrätt för skogsvårdsstyrelse omfattas av en allmännare mening, lärer

det kunna upptagas till förnyad prövning vid den slutliga behandlingen

av skogslagstiftningskommittens förslag, vilket tillerkänner såväl allmänne

åklagaren som skogsvårdsstyrelsen och de till dess biträde anställda tjänstemän

åtalsrätt.

Skogsvårdsstyrelsens i Uppsala län anmärkning om svårigheten att

verkställa beslag av olovligen avverkat virke i fall, då detta virke icke kali

avskiljas från virke efter träd, vilkas avverkning varit medgiven, träffar

ett förhållande, som icke är för den provisoriska skogslagstiftningens tilllämpningsområde

egenartat. Enligt 4 § i 1903 års lag angående vård av

enskildes skogar kan ett avverkningsförbud antingen gälla ett helt skogsbestånd

eller på visst sätt inskränkas såsom genom tillåtelse att avverka

träd av vissa mått eller att avverka till husbehov; enligt 1908 års lag

angående vård av enskildes skogar inom Gottlands län och 1913 års lag

angående vård av enskildes skogar på Öland erfordras särskilt tillstånd av

skogsvårdsstyrelsen till avverkning utom för vissa fall såsom då avverkning

sker för gårdens behov, och enligt ovan anförda förordningar av år 1915

erfordras för avverkning annat än för husbehov av undermåliga träd inom

de delar av Västerbottens och Norrbottens län, som ej höra till lappmarken,

särskilt tillstånd och för avverkning av viss skog inom nyssnämnda

två läns lappmarker med flera områden utsyning och stämpling. Liknande

stadganden finnas i 1903 års lag angående skyddsskogar och 1909 års

lag angående husbehovsskogar inom vissa områden. Givetvis kan tänkas

att virke, som avverkats i strid mot någon av nu nämnda författningar

och förty enligt bestämmelser i vederbörande författning är underkastat

beslag, sammanblandats med virke, vars avverkning varit medgiven, men

för dylikt fall finnes icke någon föreskrift, att jämväl det sistnämnda virket

skall vara underkastat beslag. Då det olovligen avverkade virket till

sin beskaffenhet är så ensartat med det lovligen avverkade, att den ena

virkesposten icke kan skiljas från den andra, torde för övrigt beslagsrätten

få anses omfatta den kvantitet virke, som beräknas hava fallit efter de

olovligen avverkade träden. Möjligheten av en beräkning sådan som den

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Maj:ts Proposition, Nr 119.

nu ifrågasatta ligger uppenbarligen till grund för den i alla nu anförda

författningar förekommande bestämmelse, att virke, som undgår beslag,

skall ersättas med belopp, motsvarande samma virkes värde. En föreskrift,

sådan som den i förevarande hänseende föreslagna, kan tänkas få betydelse

endast för det falk att det olovligen avverkade virkets massa eller

värde icke låter sig beräkna, men att för dylik händelse meddela en föreskrift,

som avviker från grunderna inom skogslagstiftningen i allmänhet,

kan jag icke finna tillrådligt. Härtill må läggas att, om det virke inom

avverkningsområdet, som skulle vara underkastat beslag på grund av sammanblandning

med olovligen avverkat virke, tilläventyrs avverkats för husbehov,

följden av dess beslagtagande rimligtvis bleve den, att resp. skogsbestånd

måste anlitas för uttagande av nytt virke för samma husbehov,

vadan utsträckningen av beslagsrätten sålunda kunde komma att leda till

skogsskövling.

I anledning av framställningen om rätt för skogsvårdsstyrelse att uppdraga

åt länsjägmästare att i brådskande fall meddela tillfälligt avverkningsförbud

må erinras därom att redan tidigare åtgärd vidtagits för tillgodoseende

av behovet av ett snabbare ingripande i brådskande fall, i det

nämligen den ursprungliga provisoriska skogslagen vid överarbetningen år

1919 tillökades med en bestämmelse — upptagen i 6 § ■— om rätt för

skogsvårdsstyrelse att utan vederbörandes hörande meddela interimistiskt

avverkningsförbud. Den framhållna omständigheten att skogsvårdsstyrelse

måste vara fulltalig för att kunna fatta beslut kan emellertid medföra ett

försenande av avverkningsförbud, särskilt betänkligt för sådana fall, då

skyndsamhet är mest erforderlig, eller då fråga är om uppenbart illojal avverkning.

Med hänsyn härtill förefaller det, som kunde skogsvårdsstyrelserna

tillerkännas rätt att bemyndiga de hos dem anställda furstligt bildade

tjänstemän med jägmästarkompetens rätt att i brådskande fall meddela

avverkningsförbud med förbehåll dock att sålunda meddelat förbud, vilket

givetvis bör omedelbart anmälas hos skogsvårdsstyrelsen, icke gäller mer

än viss tid. förslagsvis tio dagar, från delgivningen. Begränsas giltigheteu

av sådant förbud på nu föreslaget sätt, kommer någon bestämmelse om

rätt att föra klagan däröver icke att erfordras.

Den i 10 § av 1920 års lag upptagna bestämmelse om påföljden för

åsidosättande av anvisning för avverknings bedrivande, där i fall, som avses

i denna lag, skriftlig anvisning lämnats av skogsvårdsstyrelsen eller

eljest enligt dess förordnande, kan jämlikt straffrättens allmänna regler

icke tillämpas beträffande sådant åsidosättande, där det ägt ruin före den

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj.ts Proposition, Nr 11!).

1 juli 1920, då sagda lag trädde i kraft, men inskränker däremot icke

påföljdens tillämpning till åsidosättande av anvisning, som meddelats efter

sistnämnda dag eller med stöd av den ifrågavarande lagen. Det i den

anförda paragrafen nyttjade uttrycket »fall, som i denna lag avses», kan

fasthellre antagas vara valt just med hänsyn därtill att de materiella bestämmelser,

som upptagits i de två tidigare provisoriska skogslagarna, återfinnas

i 1920 års lag, tillökade och i viss mån förtydligade men i sak

oförändrade. Ehuru jag således icke kan finna annat än att vad av skogsvårdsstyrelsen

i Älvsborgs län härutinnan anförts vilar på en missuppfattning,

har jag dock trott det vara lämpligt att den åsyftade bestämmelsen

omformuleras, så att möjligheten av en dylik missuppfattning uteslutes.

Utöver de i enlighet med framställningar från skogsvårdsstyrelser av

mig tillstyrkta ändringar i 1920 års lag har jag icke funnit anledning till

annan ändring däruti än dels ett av nya giftermålsbalkens bestämmelser

om makars egendomsförhållanden påkallat tillägg i 3 och 4 §§ dels eu

formell jämkning av en bland övergångsbestämmelserna, varjämte jag ansett

till dessa böra fogas en erinran om den fortfarande giltigheten av visst

slags förordnande, som meddelats enligt tidigare lag. Innehållet i sagda

lag med däri av mig tillstyrkta ändringar och tillägg har upptagits i ett

inom justitiedepartementet upprättat förslag till ny lag om tillfälliga åtgärder

till förekommande av skövling av skog å fastighet i enskild ägo, avsedd

att likasom de föregående provisoriska skogslagarna gälla för en tid av

ett år.»

Efter att hava uppläst det nämnda lagförslaget, vilket var av den lydelse

bilaga vid detta protokoll utvisar, hemställde föredraganden, att lagrådets

utlåtande över förslaget måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda

ändamål inhämtas genom utdrag av protokollet.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan täcktes Hans Maj:t Konungen lämna bifall.

Ur protokollet

..... ......................... A dil Wifvesson.

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kwigl. Maj:ts Proposition, Nr 119.

29

Bilaga.

Förslag

till

LAG

om tillfälliga åtgärder till förekommande av skövling av skog

å fastighet i enskild ägo.

1 8-

A fastighet i enskild ägo, belägen inom område, där lagen angående

värd av enskildes skogar är tillämplig, skola vederbörande rättsägare med

avseende å rätten att förfoga över skogen vara underkastade de inskränkningar,

som i denna lag stadgas.

2 §•

Avverkning av ungskog må ej ske annorledes än genom för beståndets

utveckling ändamålsenlig gallring, så framt ej skogsvårdsstyrelsen med

hänsyn till skogens tillstånd och beskaffenhet finner skäligt medgiva, att

ti vverkning sker under annan form.

3 §•

o

A fastighet, som efter den 14 maj 1918 genom köp, byte eller gåva

övergått till annan än föregående ägarens make, skyldeman i rätt upp- och nedstigande

led, syskon eller syskons nykomling, må ej heller annan avverkning

av skog än enligt 2 § är i fråga om ungskog medgiven äga rum, i

fall den strider mot grunderna för god skogsvård eller fastigheten därigenom

skulle komma att lida brist på behövlig skog efter ortens förhållanden.

År beträffande skog inom kustområde att befara, att genom ovarsam

avverkning återväxten skulle äventyras, försenas eller försvagas, då må,

opaginerad Kontrollera mot PDF

•JO Kung . Maj. ts Proposition, Nr MO.

ändå att den fastighet, vartill skogen hör, icke efter den 14 maj 1918

övergått till ny ägare, länsstyrelsen på framställning av skogsvårdsstyrclsen

förordna, att för den skog skall gälla enahanda inskränkning i avseende å rätten

till avverkning, som i första stycket stadgas för det fall, varom där är fråga.

Sådant förordnande må även i samband med framställning, som nyss sagts,

meddelas av skogsvårdsstyrclsen att gälla till dess länsstyrelsen i ärendet

besluta.

Stadgandet i första stycket skall dock icke gälla beträffande avverkning

på grund av upplåtelse, som skett före den 15 maj 1918; ej heller

skall förordnande, som meddelats jämlikt andra stycket, lända till inskränkning

i rätt till avverkning, som upplåtits före den 21 februari 1920,

''°> 4 §.

Vad angår avverkningsrätt skall, utöver vad av 2 och 3 §§ följer,

därjämte gälla, att innehavare av avverkningsrätt, som upplåtits efter den

14 maj 1918, skall, ändå att överlåtelse av fastigheten efter den dagen

icke ägt rum, vara underkastad enahanda inskränkning i rätten att avverka

annan skog än ungskog, som i 3 § första stycket stadgas i avseende

å fastighet, vilken efter sagda dag genom köp, byte eller gåva övergått

till annan än föregående ägarens make, skyldeman i rätt upp- och nedstigande

led, syskon eller syskons avkom ting.

Ändring i eller tillägg till avtal om upplåtelse av avverkningsrätt

skall, i vad därigenom upplåtelsen utsträckts beträffande tiden eller avverkningsområdet

eller eljest kommit att omfatta andra träd än det ursprungliga

avtalet gällde, anses såsom ny upplåtelse.

5 §■

Yad här ovan stadgas skall ej utgöra hinder för avverkning å område,

som är att hänföra till inägor, eller å sådant område i hagmark,

som erfordras till betesmark för fastigheten eller därmed sambrukad fastighet

samt på grund av markens beskaffenhet är till betesmark lämplig,

ej heller för marks uppodling till trädgård, åker eller äng eller användande

till byggnadstomt eller annat likartat ändamål.

6 §•

1 mom. Sker avverkning i strid mot ovan givna föreskrifter eller

förordnande, varom i 3 § andra stycket förmäles, eller företages ^stämpling

eller därmed jämförlig åtgärd för avverkning, som uppenbarligen

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kull f/l. Maj.ts Proposition, Nr HD. 31

•skulle komma i strid mot samma föreskrifter eller förordnande, som nyss

sagts, _ äger skogsvårdsstyrelsen meddela förbud att å den fastighet, vara avverkning

sålunda ägt rum eller planlagts, eller så stor del därav som

skäligt prövas, utan skogsvårdsstyrelsens tillstånd verkställa av verkning av

skog för annat ändamål än fastighetens eller därmed sambrukad fastighets

oundgängliga husbehov; dock att förbud, som föranledes av avverknfng i

strid mot 2 § eller av planläggning av avverkning, må gälla allenast i

det torra fallet skog, som i sistnämnda paragraf avses, och i det senare

skog, som enligt planen skulle avverkas, lfa avverkning på grund av

upplåtelse, som i 4 § sägs, föranleder förbud, må detta icke meddelas för

annat område än det, som till avverkning upplåtits.

Innan sådant förbud, som i första stycket sägs, varder meddelat, skall

fastighetens ägare samt, där avverkning verkställts eller planlagts av annan,

jämväl denne beredas tillfälle att yttra sig i ärendet; finner''skogsvårdsstyrelsen

saken sådan, att den ej kan tåla dylikt uppskov, må den dock

meddela förbud tillsvidare och intill dess annorlunda varder förordnat

Skogsvårdsstyrelsen äge ock inhämta utlåtande från i lanthushållning sakkunnig

person såsom lantbruksingenjör, länsagronom eller jordbrukskonsulent,

där sådant av förhållandena påkallas.

Förbud, som nu sagts, skall utan hinder av besvär genast träda

i kraft. .;! .

2 mom. Skogsvårdsstyrelsen äger bemyndiga hos styrelsen anställd

tjänsteman, som fullgjort vad som erfordras för vinnande av anställning

såsom jägmästare, att där i fall, som i 1 mom. första stycket avses, är av

synnerlig vikt, att förbud, som där sägs, kommer till stånd innan styrelsen

hinner sammanträda, meddela sådant förbud å styrelsens vägnar. Om sålunda

meddelat förbud göre tjänstemannen utan dröjsmål anmälan hos

styrelsens ordförande, och ankomme därefter på styrelsen att i ärendet

förordna. Har ej inom tio dagar från den, då förbudet delgavs, den

dagen oräknad, beslut av styrelsen, enligt vilket förbudet fortfarande’skall

gälla, delgivits den, mot vilken detsamma var riktat, vare förbudet förfallet.

7 §.

Den, som icke åtnöjes med skogsvårdsstyrelsens beslut, varigenom förbud

mot avverkning meddelats eller sökt tillstånd till avverkning vägrats,

äge att däröver hos länsstyrelsen anföra besvär. Rätt till klagan%ver

sådant beslut vare ej till viss tid inskränkt.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kung}. Maj:t* Proposition, Nr 11!).

8 §•

Då framställning, som i 3 § andra stycket sägs, inkommit från skogsvårdsstyrelsen,

förordne länsstyrelsen en skogsstatens tjänsteman att med

biträde av två ojävige gode män, vilka av förrättningsmannen utses bland

dem, som till ledamöter i ägodelningsrätt eller gode män vid lantmäteriförrättning

valde äro, i ärendet verkställa undersökning och däröver avgiva

redogörelse.

Där i fall, varom i 7 § fönnäles, klaganden påkallar undersökning

på marken eller länsstyrelsen eljest finner sådan undersökning vara av

nöden, meddele länsstyrelsen ock förordnande, som nyss sagts. Dar klagan

förts över förbud mot avverkning i fall, då förbudet meddelats innan vederbörande

rättsägare käft tillfälle att yttra sig i ärendet, må, ändå att

klaganden påkallat undersökning på marken, förordnande om sådan undersökning

dock meddelas endast om synnerliga skäl därtill äro.

Över länsstyrelsens slutliga beslut på framställning eller besvär, som

ovan avses, må klagan föras i den ordning, som för ekonomimål i allmänhet

är stadgad.

Förordnande, som av länsstyrelsen meddelats jämlikt 3 § andra

stycket, skall utan hinder av klagan genast lända till efterrättelse. Upphäves

förordnande, som fcmi sagts, vare med stöd därav meddelat avverkningsförbud

förfallet.

9 §•

Kostnaden för undersökning, varom i 8 § förmäles, skall utgå avmedel,

som av skogsvårdsstyrelsen förvaltas. I fall, då undersökningen

föranletts av besvär, må dock kostnaden genom länsstyrelsens slutliga beslut

åläggas klaganden, om han undersökningen påkallat.

10 §.

Sker avverkning i strid mot meddelat förbud, stratfes den, som förbudet

överträtt, med böter från och med tjugufem till och med femhundra

kronor, och skall det avverkade virket, där det ligger kvar inom området

för avverkningen eller, om det är bortfört, fortfarande är i avverkarens

besittning, tagas i beslag och dömas förbrutet. Undgår dylikt virke beslag,

är den, som låtit verkställa averkningen, skyldig att utgiva ersättning med

belopp, motsvarande värdet av samma virke. Har efter avverkningen för
-

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj is Proposition, Nr 119. 33

budet förfallit eller genom utslag, som äger laga kraft, upphävts, må icke

virke dömas förbrutet eller ersättning utdömas, som här är sagt.

Yad nu stadgats i avseende å avverkning i strid mot meddelat förbud

•skall äga motsvarande tillämpning, där i fall, som avses vare sig i bestämmelse

i denna lag eller i något med sådan bestämmelse till innehållet

överensstämmande stadgande i äldre lag i ämnet, skriftlig anvisning av

skogsvårdsstyrelsen eller eljest enligt dess förordnande lämnats för avverknings

bedrivande samt sådan anvisning blivit vid avverkningen åsidosatt,

dock att i ty fall frågan, huruvida avverkningen är stridande mot bestämmelserna

i lag eller mot förordnande, som i 3 § andra stycket sägs, må

oavsett anvisningens innehåll komma under bedömande.

Innefattar avverkning, varom ovan är fråga, förbrytelse mot allmänna

strafflagen, skall vad förut i denna paragraf är stadgat ej vinna tillämpning;

dock skall delägare i samfälld skog eller mark, som vid dylik avverkning

tillika missbrukat sin rätt i samfälligheten, hava förverkat vad

å honom belöper av det avverkade virket samt, där hans andel i virket

undgår beslag, därför utgiva ersättning efter ty här förut är sagt.

U §.

Rätt att med beslag belägga virke, som skall anses förbrutet, tillkomme

allmän åklagare samt de till skogsvårdsstyrelsens biträde anställda tjänstemän,

men rätt att utföra åtal äge endast allmänne åklagaren. Har någon

av de till skogsvårdsstyrelsens biträde anställda tjänstemän gjort beslag,

skall han, så snart ske kan och senast inom fjorton dagar, göra anmälan

därom hos allmänne åklagaren.

Yarder ej inom sextio dagar, från det beslaget skedde, åtal i laga

ordning anställt, vare beslaget förfallet.

12 §.

Virke, som enligt denna lag dömes förbrutet, skall av åklagaren försäljas

å offentlig auktion, så kungjord som om auktion å utmätt lös egendom

är stadgat. Begär, innan frågan om virkes förverkande slutligen

prövats, virkets ägare, att försäljning skall äga ruin, eller finner, på anmälan

av åklagare, överexekutor, att fara år för virkets förstörelse eller

att kostnaden för dess förvarande skulle bliva större än skäligt är, förordne

överexekutor, att virket skall säljas i den ordning nyss sagts; och

Bihang till riksdagens protokoll 1921. 1 samt. 105 häjt. (Nr 119.) 5

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts Proposition, Nr 119.

skall i ty fall virkets ägare, där han är känd och inom riket boende,

eller, där han bor utom riket men inom riket har känt ombud, som äger

för honom mottaga stämning och avgiva svaromål, ombudet genom åklagarens

försorg bevisligen underrättas om auktionen minst åtta dagar innan

den hålles. Anmälan av åklagare, varom hör ovan sägs, skall vara åtföljd

av fullständig, av två trovärdige män styrkt förteckning, utvisande virkets

mängd och beskaffenhet.

13 §.

Böter, som enligt denna lag ådömas, ävensom genom försäljning av

förbrutet virke uppkommen behållning och enligt 10 § utdömd ersättning

för virke, som undgått beslag, fördelas lika mellan skogsvårdskassan i det

landstingsområde och skogsaccisfonden i den kommun, där avverkningen

ägt rum.

Försäljes i beslag taget virke innan det dömts förbrutet, skall, till

dess frågan härom blivit slutligen avgjord, försäljningssumman nedsättas i

riksbanken på sätt särskilt är stadgat; och skall om sådana medels insättning

i bankinrättning vidare gälla vad i 160 § utsökningslagen sägs.

14 §.

Saknas medel till fulla gäldandet av böter, vartill någon enligt denna

lag fälles, skall förvandling ske enligt allmänna strafflagen.

r:.. 15 §

Genom denna lag sker ej ändring i vad lagen angående vård av enskildes

skogar innehåller om åtgärder till återväxtens betryggande, .dock

att förbud mot avverkning, som där avses, icke skall meddelas i fall, då

skogsvårdsstyrelsen meddelat sådant förbud efter ty i 6 § här ovan sägs.

Såvitt de i nämnda lag i övrigt meddelade bestämmelser strida mot föreskrifterna

i denna lag, skola samma bestämmelser icke tillämpas.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1921, då lagen den 11 juni

1920 om tillfälliga åtgärder till förekommande av skövling av skog å

fastighet i enskild ägo upphör att gälla, samt gäller till den 1 juli 1922.

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Kungl. Maj.is Proposition, Nr 119.

Jämlikt äldre lag i ämnet meddelat förordnande av beskaffenhet, som

ovan i 3 § andra stycket sägs, eller förbud mot avverkning skall, där

förordnandet eller förbudet är gällande den 30 juni 1921, ej anses hava

förfallit därmed att den äldre lagen upphört att gälla.

Vad den nya lagen innehåller beträffande påföljd av förseelse, som i

10 § sägs, skall i avseende å förseelse, begången under tiden för lagens

giltighet, äga tillämpning även efter det lagen i övrigt upphört att gälla. *

M l W

•u i i. -ii.-’ j ''t(>l i

- ’ J r ■'' ■ •

i ,•>•> o.

: -‘l f ''

Hyjjif" •fgibi''» jsrtb^r .biff-

-V V

UMi) > .; J ,

t : . . •ib •

t- Olif, > ’•>{!i f''4 :

> i

tytiir >:‘l Jf.liu ,u6''!

:''"7> va.liv

•;#'' • i ; r r ..•V

■ -t/ ;7om ,

£UO&:. . tf) tr«} ViriölLorrr 1

tui :■ di’-1

■ ■oH,.,'';.? rov 7 r:

i t tiJohhi^M

it-..

k jr- ti&isii ...ji

Vv''-& '' . .od OH

>• t ii j:i>. t ••••rH

aaiftt:

..I-,

•tf»! vij ;\-n e ''■•gtr-fhffcib l'' •'' u’rf :

• : ii i Vlä nit rn ! : ii.t it,i '' anse "i

*Uui

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. May.ts Proposition, Nr 119.

".»I

V

I

''ilok . V

■''*a -t-'' 1

■ •! • ’ i:1! . * •)

: •. . r, i.t''-

Utdrag ur protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd fredagen den

18 februari 1921.

Närvarande:

Justitierådet Berglöf, regeringsrådet Ernberg, justitieråden Molin, Appel
-

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över justitiedeparteraentsärenden,

hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den

4 februari 1921, hade Kungl. Maj:t förordnat, att för det i § 87 regeringsformen

omförmälda ändamål lagrådets utlåtande skulle inhämtas över

upprättat förslag till ny lag om tillfälliga åtgärder till förekommande av

skövling av skog å fastighet i enskild ägo.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet

av ledamoten å justitiedepartementets lagavdelning, assessorn Axel Afzelius.

Lagrådet avgav i anledning av förslaget följande yttrande:

I fråga om giltigheten av avverkningsförbud, som enligt förslaget

skulle få av tjänsteman hos skogsvårdsstyrelse meddelas, har stadgats den

begränsning, att förbudet skall vara förfallet, därest ej inom tio dagar

från den, då förbudet delgavs, beslut av styrelsen, enligt vilket förbudet

fortfarande skall gälla, delgivits den, mot vilken förbudet riktats.

Berörda bestämmelse kan emellertid lätt medföra, att den, som

erhållit del av honom sålunda meddelat interimistiskt avverkningsförbud,

under den tid, då han har att vänta delgivning av styrelsens

beslut i ärendet, håller sig undan i syfte att omintetgöra verkan av förbudet

och dymedelst undandraga sig ansvar för tillämnad obehörig avverk
-

BERG.

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Kungl. Maj:ts Proposition Nr, 119.

ning. Till förekommande härav synes lämpligt att i stället för nämnda

bestämmelse föreskriva, att där ej styrelsen inom tio dagar från delgivningen

av det interimistiska förbudet fattat beslut, enligt vilket förbudet

fortfarande skall gälla, detta skall vara förfallet. Enär det interimistiska

förbudet delgivits den, som därmed avses, och vid sådant förhållande fullgiltig

anledning för honom föreligger att under tiden närmast därefter själv

hålla sig underrättad, huruvida förbudet enligt styrelsens beslut kommer

att bliva beståndande, bör den omständigheten att styrelsens beslut, varigenom

interimsförbudet förklaras fortfarande skola gälla, icke inom viss

tid delgivits vederbörande, ej utgöra hinder för dess fortsatta giltighet.

Slutbestämmelsen.

Av departementschefen har såsom motiv för fortsatt förlängning av

ifrågavarande provisoriska lagstiftning huvudsakligen anförts vådan ur skogshushållningssynpunkt

av att låta denna lagstiftning, vars goda verkningar

med sällspord enhällighet vitsordats från olika håll, upphöra att gälla, innan

den kan ersättas med en permanent lagstiftning på området. Detta motiv

synes följdriktigt böra leda antingen därtill att den föreslagna lagen får

gälla utan inskränkning till viss tid, i vilket fall dess upphävande kan

ske i samband med antagandet av den väntade definitiva lagstiftningen i

ämnet, eller ock, därest till betonande av lagens provisoriska karaktär viss

giltighetstid anses böra utsättas, densamma bestämmes så, att vid dess

utgång nämnda definitiva lagstiftning kan väntas vara genomförd. Ett

förnyande år för år av ifrågavarande lagbestämmelser synes endast föranleda

onödigt arbete och kostnad. Med hänsyn härtill hemställes om ändring

av tiden för den föreslagna lagens giltighet enligt något av om förmälda

båda alternativ.

Er protokollet:

Erik Öländer.

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kung!. Maj:ls Proposition, Nr HD.

Utdrag av protokoll över jiistitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott

den 25 februari 1921.

Närvarande:

Statsministern VON SYDOW, ministern för utrikes ärendena greve WRANGEL,

statsråden Ericsson, Dahlberg, Murray, Elmquist, Malm, Bergqvist,

Hammarskjöld, Ekeberg, Hansson.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Ekeberg anmälde efter gemensam

beredning med chefen för jordbruksdepartementet, lagrådets den

18 februari 1921 avgivna utlåtande över det den 4 samma månad till

lagrådet remitterade förslaget till ny lag om tillfälliga åtgärder till förekommande

av skövling av skog å fastighet i enskild ägo.

Efter att hava redogjort för utlåtandets innehåll anförde föredraganden:

»Yad angår lagrådets hemställan om sådan ändring i det föreslagna

2 mom. i 6 § att det skulle ankomma på den, som erhållit del av ett

av tjänsteman hos skogsvårdsstyrelse meddelat avverkningsförbud, att själv

skaffa sig underrättelse, huruvida förbudet enligt styrelsens beslut kommer

att bliva beståndande, kan erinras att en dylik anordning för vederbörande

skogsägare eller avverkningsrättshavare kan medföra besvär eller kostnad

utöver vad i sådant hänseende eljest förekommer, då avverkningsförbud

meddelas. Större avseende lärer emellertid ej behöva fästas härvid, eftersom

en eventuell fastställelse av det interimistiska förbudet ju alltid skulle beslutas

inom viss kort tid och den, som erhållit förbudet, följaktligen ej skulle

behöva mer än en gång efterhöra vad i ärendet åtgjorts. Att den ifrågasatta

ändringen är ägnad att i hög grad öka värdet av den föreslagna

befogenheten för skogsvårdsstyrelserna att bemyndiga vissa tjänstemän

att meddela avverkningsförbud med temporär giltighet är uppenbart, och

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Kung]. Maj.ts Proposition, Nr Ilo.

då det lärer kunna tagas för givet att skogs vårdsstyrelserna noga tillse,

att respektive tjänstemän begagna ett givet bemyndigande härutinnan med

nödig varsamhet och blott i sådana undantagsfall, för vilka den nya bestämmelsen

är avsedd, finner jag mig i anledning av lagrådets hemställan

i denna del böra föreslå, att det ifrågavarande stadgandet erhåller sådan

avfattning, att ett av tjänsteman hos skogsvårdsstyrelse meddelat avverkningsförbud

skall vara förfallet, i den mån det icke inom tio dagar

från delgivningen blivit av styrelsen fastställt. Den sålunda föreslagna

ändringen i 6 § 2 mom. föranleder ett förtydligande tillägg i 7 §.

I 6 § 2 mom. har vidare i tydlighetens intresse den ändring synts

böra ske, att i hänvisningen till 1 mom. orden ''första stycket’ uteslutas.

.Dessa ord kunna nämligen giva anledning till det missförstånd, att en

skogsvårdsstyrelsens tjänsteman icke skulle äga att — på sätt i andra

stycket av samma moment medgivits skogsvårdsstyrelse — meddela avverkningsförbud

innan vederbörande erhållit tillfälle att yttra sig i ärendet.

Med hänsyn till den av lagrådet väckta frågan om utsträckt giltighet

för den nu föreslagna lagen må meddelas, hurusom skogslagstiftningskommitténs

betänkande, varav andra — och sista — delen avlämnades den

26 februari 1920, blivit från jordbruksdepartementet, på vars handläggning

det lagstiftningsärendet närmast ankommer, remitterat till vederbörande

myndigheter; att flertalet myndigheter även avgivit sina yttranden, men

att yttrande ännu saknas från två länsstyrelser ävensom från domänstyrelsen;

samt att det ställts i utsikt att domänstyrelsens yttrande skall avgivas

före utgången av april 1921. Även om ärendet vid sistnämnda tidpunkt

skulle vara i det skick, att utarbetade lagförslag då kunde överlämnas till

lagrådet för granskning, är emellertid i betraktande såväl av ärendets stora

omfång som av de delvis likaledes mycket omfattande lagförslag, vilka i

övrigt under den närmaste tiden skola granskas av lagrådet, knappast antagligt,

att förslag till en definitiv skogslagstiftning skall kunna föreläggas

1922 års riksdag.

Begränsas giltighetstiden för den nu föreslagna provisoriska skogslagen

till ett år, bör man alltså räkna med att frågan om en ny provisorisk lag

på detta område måste föreläggas riksdagen om ett år härefter. Ehuru

jag delar lagrådets uppfattning om önskvärdheten av att det arbete och

den kostnad, som därigenom orsakas, kunde besparas, måste jag dock ställa

mig tveksam till lagrådets hemställan om ändring i tiden för den nu föreslagna

lagens giltighet. Det förslag till provisorisk skogslag, som med

Kungl. Maj:ts proposition nr 441 förelädes 1918 års lagtima riksdag, var

s. 40 Kontrollera mot PDF

40 Kungd. Maj.ts Proposition, Nr 119.

avsett att gälla till den 1 januari 1924. Vid granskning av sagda och

ett annat med samma proposition överlämnat lagförslag framhöll sammansatta

lag- och jordbruksutskottet, att övriga kristidslagar plägat antagas för

ett år varje gång och att ett starkt skäl att vid dä förevarande lagstiftning

icke göra avvikelse från denna praxis vore antydda bristfällig!]eter i

lagförslagen, vilka gjorde det önskvärt, att man inskränkte sig till att då

inskrida mot de mest påtagliga och närmast liggande missförhållandena,

under förhoppning att lagarna, i händelse deras giltighetstid senare befunnes

böra förlängas, därvid skulle underkastas en grundlig omarbetning, vid

vilken hänsyn borde tagas till de erfarenheter, som deras tillämpning under

det första året kunde giva. Utskottet ansåg därför, att de båda lagarnas

giltighetstid borde begränsas till ett år. Eiksdagens beslut utföll i enlighet

härmed, och den första provisoriska skogslagen kom i följd härav att

gälla allenast till den 1 juli 1919. Beträffande de därefter på detta område

utfärdade lagarna av den 13 juni 1919 och den 11 juni 1920 ifrågasattes

icke längre giltighetstid än ett år. Att envar av de sistnämnda

lagarna jämförd med den närmaste föregångaren innehåller förbättringar

torde vara obestridligt, och jag vågar hoppas, att ett motsvarande omdöme

skall komma att fällas om det nu utarbetade lagförslaget. Ehuruväl ju

icke varit uteslutet, att de successiva förbättringarna av den provisoriska

skogslagen kunnat komma till stånd, även om den första lagen inom detta

område fått — såsom på sin tid föreslogs — gälla ända till den 1 januari

1924, är det dock knappast antagligt, att så pass genomgripande förändringar,

som vissa av de vidtagna måste anses vara, blivit ifrågasatta

eller att ens material till sådana förändringar insamlats i den utsträckning,

som ägt rum, om ej lagens korta giltighetstid inneburit en särskild anledning

att varje år ägna frågan förnyad uppmärksamhet. Jämväl för arbetet

på en definitiv skogslag kan det utan tvivel vara till nytta att erfarenheterna

om den provisoriska lagstiftningens verkningar samlats, och då det

nu föreliggande förslaget även det innehåller en icke oviktig nyhet, nämligen

rätten för skogsvårdsstyrelserna att bemyndiga vissa tjänstemän att

meddela interimistiska avverkningsförbud, förefaller det mig, som borde

man i fråga om den provisoriska lagens giltighetstid icke avvika från tidigare

praxis. Vid den omarbetning, som förslaget till ny lag om tillfälliga

åtgärder till förekommande av skövling av skog å fastighet i enskild ägo

undergått efter lagrådets granskning därav, har jag därför ansett den slutbestämmelse,

enligt vilken lagen skulle gälla till den 1 juli 1922, böra

lämnas oförändrad.»

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Kung]. Maj:ts Proposition, Nr 119.

Föredraganden uppläste härefter omförmälda inom justitiedepartementet

omarbetade lagförslag samt hemställde att detsamma måtte, jämlikt § 87

regeringsformen, genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan fann Hans Maj:t Konungen gott lämna

bifall; och skulle till riksdagen avlåtas proposition av

den lydelse, bilaga vid detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Ivar Brynolf.

Bihang till riksdagens protokoll 1921. 1 saml. 105 käft. (Nr 119.)

6

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.