Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om ändrad lydelse av 12, 52 och 60 §§ i lagen den 23 oktober 1891 angående väghällningsbesvärets utgörande på landet

1921-03-04 · 19 sidor, varav 18 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 18 av 19 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1921:157, Med förslag till lag om ändrad lydelse av 12, 52 och 60 §§ i lagen den 23 oktober 1891 angående väghällningsbesvärets utgörande på landet

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 157.

1

Nr 157.

Kungl Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag

om ändrad lydelse av 12, 52 och 60 §§ i lagen den

23 oktober 1891 angående väghällningsbesvärets utgörande

på landet; given Stockholms slott den 4 mars 1921.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll

vill Kungl. Maj:t föreslå riksdagen att antaga vid statsrådsprotokollet

över kommunikationsärenden för den 18 februari 1921 fogat förslag

till lag om ändrad lydelse av 12, 52 och 60 §§ i lagen den 23

oktober 1891 angående väghällningsbesvärets utgörande på landet.

GUSTAF.

Walter Murray.

Utdrag av protokollet över kommunikationsärenden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott

den 18 februari 1921.

Närvarande:

Statsministern friherre De Geer, ministern för utrikes ärendena greve

Wrangel, statsråden Ericsson, Dahlberg, Murray, Elmquist,

Malm, Bergqvist, Hammarskjöld, Eiceberg, Tamm, Hansson.

Efter gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet anförde

chefen för kommunikationsdepartementet, statsrådet Murray följande:

Då jag nu ber att få underställa Kungl. Maj:t frågan om vissa

ändringar i de i lagen den 23 oktober 1891 angående väghållningsBihang

till riksdagens protokoll 1921. 1 samt. 134 käft. (Nr 157). 21121 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kling]. Maj:ts Proposition Nr 157.

Historik.

1891 års

riksdag.

Kammar
kollegium.

1905 års

riksdag.

besvärets utgörande på landet meddelade bestämmelser om vägunderhållets

ordnande, ber jag till en början få redogöra för vad i ifrågavarande

hänseende tidigare förekommit.

Redan vid tillkomsten av lagen den 23 oktober 1891 hemställde åtskilliga

motionärer, att vägunderhållet måtte ordnas genom införande av entreprenadsystem.

1891 års lagutskott yttrade emellertid i anledning av motionerna, bland

annat, att utskottet hyste den bestämda övertygelsen, att entreprenadsystemets

tillämpning i ett land, så jämförelsevis folkfattigt som vårt, och där brist på konkurrens

säkerligen skulle uppdriva kostnaden långt över arbetets verkliga värde,

skulle ställa sig alltför dyrbar för att icke snart nog kännas som en börda, mer

tryckande än den man ville avskaffa. Motionerna föranledde ingen riksdagens åtgärd.

I anledning av väckta motioner vid 1900 års riksdag om bland annat tilläggtill

12 § väglagen i syfte att utsträcka befogenheten för de vägliållningsskyldiga

att upplåta vägunderhållet på entreprenad yttrade riksdagen i skrivelse den 14

maj 1900: »Ehuru riksdagen icke anser lämpligt, att majoriteten av de väghållningsskyldiga

inom ett distrikt erhåller rätt besluta, att vägunderhållet i dess

helhet inom distriktet skall på entreprenad upplåtas, håller riksdagen däremot

före, att majoriteten, under förutsättning att lämpliga garantier stadgas, må kunna

medgivas rätt bestämma, att ett visst vägstycke icke skall indelas till underhåll

in natura utan övertagas av vägkassan. En väg kali nämligen t. ex. därigenom,

att den ligger långt ifrån de mer odlade och bebyggda delarna av distriktet,

hava sådant läge, att dess intagande i vägdelningen skulle förrycka denna samt

omöjliggöra eu lämplig fördelning av vägunderhållet. Det synes riksdagen därför

vara fördelaktigt, att i väglagen införes eu bestämmelse i syfte att flertalet vägliållningsskyldiga

inom ett distrikt må kunna besluta, att underhållet av väg

eller vägstycke, som därtill särskilt lämpar sig, må på entreprenad upplåtas».

I yttrande över berörda skrivelse anförde kammarkollegium, att kollegium

i betraktande av vad till stöd därför anförts och jämväl på grund av egen erfarenhet

funnit den av riksdagen önskade anordning, i vad den avsåge att, förberedande

av lämplig vägdelning, väg eller vägstycke, som därtill särskilt lämpade

sig, skulle få underhållas medelst entreprenad och sålunda från delningen undantagas,

särdeles ändamålsenlig. Enligt kollegii åsikt torde den ock ur en annan

synpunkt kunna finnas lämplig, nämligen för vinnande av närmare erfarenhet om

fördelarna eller olägenheterna för väghållningen av entreprenadsystemet och

såsom ett varsamt försök till systemets införande, att efterföljas av flera, om

nämnda erfarenhet talade till förmån därför. På den av några vederbörande

väckta frågan att redan nu öppna möjlighet till upplåtande av väghållningen i

dess helhet inom ett distrikt på entreprenad hade kollegium så mycket mindre

ansett sig böra ingå, som därutinnan framställda förslag, innebärande en väsentligare

rubbning i lagens huvudgrunder, jämväl strede mot riksdagens nu särskilt

därom uttalade mening.

Uti proposition nr 21 till 1905 års riksdag med förslag till ändring i vissa

delar av väglagen yttrade vederbörande departementschef, att, vad anginge frågan

om beredande av möjlighet att på entreprenad upplåta vägunderhållet i sin helhet

inom ett distrikt, eller åtminstone i någon större omfattning, kunde nog eu

sådan anordning i orter med långt driven jorddelning, framför allt i Kopparbergs

län, vara eftersträvansvärd för undvikande av de svårigheter, som där måste

möta såväl för själva vägdelningen med utskiftning av eu massa till ytterlighet

små väglotter som ock för fullgörande av det sålunda indelade väghållet och

opaginerad Kontrollera mot PDF

o

O

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 157.

tillsynen därå. Med departementschefens redan tillkännagivna uppfattning om

syftet med ifrågavarande lagrevision och om gränserna för densamma samt i betraktande

för övrigt, av riksdagens dittills visade obenägenhet mot entreprenadsystemets

införande i lagen hade han emellertid nu icke trott sig böra gå längre

än riksdagen själv ifrågasatt, nämligen till förslag om undantagande från vägdelning

av endast sådana vägar eller vägsträckor, som på grund av sin belägenhet

eller beskaffenhet kunde förhindra en lämplig delning,

I anledning av uti propositionen framställt förslag öppnades genom ett vid

1905 års riksdag beslutat tillägg till 12 § väglagen möjlighet att vid vägdelning

utesluta väg eller vägsträcka från delningen för att underhållas medelst vägkassan,

. därest sådant funnes erforderligt för beredande av lämplig och bekväm

vägdelning. Genom ändring av nuvarande andra stycket av samma § ökades den

redan förut förefintliga möjligheten för väghållare in natura, vars fastighet var

avsides eller obekvämt belägen i förhållande till densamma tilldelat vägstycke,

att i stället för att utgöra vägunderhåll in natura till vägkassan inbetala det belopp,

vartill honom åliggande vägunderhåll uppskattats, varjämte enahanda möjlighet

bereddes innehavare av väglott, som till följd av dess beskaffenhet var

särskilt svår att underhålla.

Vid 1905 års riksdag hemställde herr O. A. Ericsson i Ovanmyra med instämmande

av 16 ledamöter av andra kammaren, att riksdagen måtte i samband

med .behandling av ovan nämnda proposition besluta sådana ändringar och tilllägg

i väglagen, att väghållningsdistrikt skulle äga rätt besluta använda entreprenadsystemet

för underhållet av distriktets allmänna vägar den tid mark är bär.

Vederbörande utskott yttrade i anledning av nyssnämnda motion: »Vid behandling.

av herr Ericssons motion i nu förevarande del har utskottet sökt för

sig klargöra, på vad sätt en anordning i motionens syfte överhuvud skulle tänkas

genomförd. I detta avseende hava för utskottet framställt sig två, väsentligt

olika alternativ, bådadera, som det vill synas, lika förenliga med motionens kläm.

Enligt det ena alternativet — alternativ I — skulle majoriteten av samtliga de

väghållningsskyldiga inom distriktet få besluta, att distriktets vägunderhåll i dess

helhet skulle upplåtas på entreprenad. Hela väghållningskostnaden skulle då,

i den mån den ej betäcktes genom statsbidraget, som i tv fall skulle ingå i vägkassan,

eller andra tillgängliga medel, bestridas ur nämnda kassa och uttaxeras

på samtliga vägfyrkar till lika andel för en var av dem. Särskilda nämndens

uppskattning finge betydelse endast för statsbidragets beräkning. Det andra

alternativet — alternativ II — skulle avse entreprenad blott för det indelade

vägunderhållet, varom alltså endast de in natura väghållningsskyldigas flertal

skulle få besluta. Kostnaden för det sålunda bortlejda vägunderhållet skulle

alltså bliva väghållarnas egen affär och gäldas ur en särskild kassa, till vilken

inginge det på sagda underhåll belöpande statsbidraget, och vars behov i övrigt

skulle, fyllas genom uttaxering å naturaväghållarna vare sig efter vägfyrk, vägtal

eller i män av värdet å vars och ens naturaprestation enligt särskilda nämndens

uppskattning. Förhållandet mellan bemälde väghållare, å ena, samt övriga väghållningsskyldiga,

å andra sidan, lämnades fullständigt orubbat, och de viktiga

bestämmelserna om vägkassan och vägskatten skulle alltså icke heller av förändringen

röna någon påkänning. I båda fallen skulle bestyret med entreprenaderna

åligga vägstyrelsen samt entreprenörerna bliva i lagens mening väghållare.

Vare sig man nu väljer alternativ I — tilltalande genom sin enkelhet,

man givetvis innebärande en förskjutning av väghållningsbesväret, verkande efter

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kung!. Maj:ts Proposition Nr 157.

1011 års

riksdag.

Motioner

vid 1920 års

riksdag.

omständigheterna tillgodo för den ena klassen av väghållningsskyldiga på den

andras bekostnad, eller tvärtom — eller stannar för alternativ II, såsom innebärande

minsta rubbning av förhållandena, rörer sig frågan dock alltid om tvång

för minoriteten. Utskottet ställer sig emellertid tveksamt, huruvida en lagändring

av sådan innebörd på här ifrågavarande område ännu må hava tillräckligt stöd i

den allmänna rättsuppfattningen, helst riksdagen, på sätt nyss här ovan erinrats,

ännu så sent som år 1900 bestämt uttalat sig däremot. I allt fall har utskottet

av en annan anledning funnit sig nödsakat att avstå från tanken på framläggande

av ett förslag till en sådan lagändring, som motionären avsett. Bestämmelserna

om införande av ett fakultativt entreprenadsystem, vare sig efter den ena eller

andra typen, torde ingalunda kunna bliva av den summariska beskaffenhet som

mången torde hava föreställt sig. Hänsyn till minoriteten lärer under alla omständigheter

betinga åtskilliga föreskrifter till lämpligt skydd mot missbruk från en

majoritet. Ur synpunkten av det allmännas intresse torde ej heller kunna undvaras

en del andra bestämmelser till betryggande av vägunderhållets behöriga fullgörande

genom entreprenaden. Och slutligen påkallas stadganden till ordnande

av entreprenörernas rättsliga ställning såsom väghållare i väglagens mening. I

saknad av tillräckligt underlag för bedömande av allt vad i dessa hänseenden

kan finnas lämpligt och nödigt att stadga har utskottet ansett sig icke böra

framlägga förslag i ämnet. Betydligt enklare ställer sig frågan, om man vill inskränka

sig till ett underhjälpande av frivillig sammanslutning mellan enskilda

väghållare i ändamål att gemensamt upplåta dem åliggande vägunderhåll på

entreprenad. Uppenbarligen äro de redan nu oförhindrade att härom överenskomma,

men i saknad av särskilt skydd för sådana sammanslutningar torde dessa

knappast kunna komma till någon vidsträcktare utbredning. Mycket skulle,

emellertid enligt utskottets åsikt kunna vinnas till fördel, i stort sett, för såväl

väghållarna som vägunderhållet, om sådana föreningar kunde komma till någon

allmännare användning. Här skulle också, enligt vad utskottet håller före, lagstiftningen

utan svårighet kunna lämna verksamt bistånd genom meddelande

allenast av bestämmelser dels till tryggande av sådan förenings fortbestånd gent

emot växlingar i äganderätten till intressenternas fastigheter och dels särskilt

därhän, att entreprenörerna under lämpliga förbehåll från det allmännas sida

skulle bliva erkända såsom väghållare i officiell mening».

På grund av vad sålunda anförts framlade utskottet förslag till bestämmelser

om fullgörande av vägunderhåll i vissa fall medelst entreprenad, vilket förslag

bifölls; och finnas dessa bestämmelser intagna i 64 § väglagen.

De sålunda vidtagna åtgärderna hava emellertid icke ansetts tillfyllest. I

en vid 1911 års riksdag väckt motion hemställdes sålunda av herr Magnusson i

Tumhult om skrivelse till Kung! Maj:t med begäran, att de, som inom vägliållningsdistriktet

hade att utgöra vägunderhåll in natura, måtte få befogenhet att

överlåta på entreprenad underhållet av alla inom distriktet befintliga vägar.

Jordbruksutskottets majoritet avstyrkte motionen, men förordades densamma av

åtskilliga reservanter. Motionen blev av riksdagens båda kamrar avslagen, i andra

kammaren med allenast obetydlig röstövervikt.

Vid 1920 iirs riksdag väcktes inom båda kamrarna motioner mod i huvudsak

enahanda yrkande, som i nyssnämnda, vid 1911 års riksdag motion framställts.

Jordbruksutskottet anförde i avgivet utlåtande, att utskottet funne

motionerna beaktansvärda och icke hyste några betänkligheter mot en utredning

i angivet syfte, men hemställde att, då inom den närmaste tiden, måhända

redan till 1921 års riksdag, förslag till reform av hela vägväsendet komme att

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kung!. Maj:ts Proposition Nr 157. 5

föreligga, motionerna icke måtte föranleda till någon riksdagens åtgärd. Utskottets

hemställan bifölls.

1 skrivelse den 19 april 1920 har Svenska vägföreningen anfört,

att behovet av väglagsreformer sedan länge vore brännande. Alla förslag

till vinnande av förbättrat vägunderhåll hade på senare tid undanskjutits

i avbidan på väglagens fullständiga omarbetning. Då numera

för varje år stegrade krav ställdes på vägarnas transportförmåga, saknades

i följd härav de enklaste förutsättningar för vägarnas hållande i

det skick, trafiken krävde. Föreningen hemställde därför, att förslag

till ny väglag måtte framläggas till 1921 års riksdag eller, därest så ej

kunde ske, att partiella lagändringar måtte med det snaraste genomföras,

därvid föreningen särskilt ville framhålla behovet av ökad möjlighet att

vid vägunderhåll använda entreprenad eller vägvaktsystem.

Vägföreningens tekniska utskott har sedermera ytterligare framhållit

det tvingande behovet av en snabb vägreform och därvid i hudvudsak

anfört:

De allmänna vägarna företedde i många delar av vårt land en bild av börjande

förstöring, som med säkerhet komme att ökas i den män motortrafiken

växte. Det nuvarande vägunderhållet, som på ett föråldrat sätt utfördes utan

sakkunnig ledning och utan möjlighet till rationell drift, skedde i många fall förgäves,

trots de därmed förbundna dryga kostnaderna. Med dessa förhållanden för

ögonen vore det tydligt, att frågan om omedelbara vägreformer vore av synnerligen

brådskande natur. De första resultaten i form av ett förbättrat vägunderhåll

av en blivande ny väglag kunde knappast påräknas förrän mot slutet av år 1924.

Det syntes därför vara nödvändigt att söka efter sådana provisoriska åtgärder

till ett förbättrat vägunderhåll, som omedelbart kunde vidtagas inom ramen av

den nuvarande lagstiftningen. En sådan åtgärd torde ligga i en utveckling av

väglagens § 64 om underhållsentreprenader. Erfarenheten både visat, att entreprenadsystemet

vore ett mycket lämpligt sätt för vägunderhållets utförande.

Entreprenader hade på frivillig väg, vid sidan av lagen, länge förekommit på några

håll i landet.

År 1920 hade dessa entreprenaders antal ökats, utvisande att intresset

för denna underhållsmetod vuxit. För eu var med vägväsendet närmare förtrogen

lämnade vägarnas nuvarande tillstånd jämte den fortgående tillväxten

och omläggningen av vägtrafiken övertygande bevis för det omedelbara behovet

av ett rationellt vägunderhåll. Så vore det på många håll ofrånkomligt, att vägarna

vältades med maskinvältar, vilka dyrbara maskiner dock endast kunde

rationellt utnyttjas inom större områden och tillsammans med åtskilliga andra

maskinella anordningar. En enkel och naturlig utväg till uppnåendet av ett förbättrat

vägunderhåll syntes vara, att vägdistrikten finge rättighet att själva övertaga

vägunderhållet. Fullgörandet av underhållet kunde sedan ske antingen på

så sätt att vägdistrikten, i likhet med så gott som alla våra stadssamhällen,

själva utförde underhållet och anskaffade sakkunniga biträden och maskinell ut
-

Svenska vaigföreningen

den 19U 1920.

Svenska vägföreningens

tekniska

utskott.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 157.

Kristianstads

läns hushållningssällskap.

1920 års vägsakkunniga.

rustning, eller också, vilket torde vara den närmast till liands liggande utvägen,

att vägdistrikten utlämnade underhållet å entreprenad. En åtgärd som denna

torde icke vara av beskaffenhet att på något sätt föregripa eller förrycka ett

blivande förslag till ny väglag och en sådan reform torde därför utan svårighet

kunna utbrytas ur det blivande stora väglagsförslaget och föreläggas redan

1921 års riksdag.

Under åberopande av vad sålunda anförts hemställde tekniska utskottet

om utarbetande av förslag till sådan ändring av väglagen, att

väghållningsdistrikt skulle kunna själv övertaga vägunderhållet inom

distriktet och besluta om sättet för dess fullgörande.

I skrivelse till Kungl Maj:t den 15 december 1920 har Kristianstads

läns hushållningssällskap på anförda skäl tillstyrkt bifall till vägföreningens

framställning.

Sedan vägföreningens skrivelse överlämnats till 1920 års vägsakkunniga

för att tagas i övervägande vid fullgörandet av det dem lämnade

uppdrag, hava de sakkunniga i skrivelse den 11 december 1920 yttrat

bland annat:

»På sätt även torde framgå av vad tidigare i frågan förekommit har den

övertygelsen alltmer vunnit insteg, att väghållningen icke längre kan på ett tillfredsställande

sätt besörjas i de former och efter de metoder, som hittills använts.

Särskilt sedan automobiltrafiken under de senare åren tagit allt större omfattning,

har det mångenstädes visat sig hart när omöjligt för den enskilde väglottsägaren

att hålla sitt vägstycke i fullgott skick, även om avsevärda kostnader

och arbete därvid använts. Betydande olägenheter hava även framträtt på grund

av vägarnas uppdelning i ofta mycket små väglotter, vilka helt naturligt icke

blivit underhållna på likartat sätt. Pör erhållande av ett gott vägunderhåll synes

det åtminstone beträffande hårt trafikerade vägar ofrånkomligt, att arbetet utföres

under sakkunnig ledning och med tillhjälp av lämpliga maskiner. Uppenbart

är, att den enskilde väglottsägaren endast i undantagsfall är i tillfälle att

sköta sitt vägunderhåll enligt sådana principer, och de möjligheter till samverkan

mellan väglottsägare, som lämnats genom stadgandet i 64 § väglagen, kunna icke

anses tillräckliga, då svårigheten att uppnå enighet mellan ett flertal väghållare

ligger i öppen dag. Hur starkt behovet av en ändring i förevarande hänseende gjort

sig gällande, framgår bäst därav, att uti ett flertal väghållningsdistrikt i de norra

länen allt vägunderhåll övertagits av vägkassan. Ehuru sådan åtgärd lärer sakna

stöd av lag, bär den uppenbarligen funnits så välbetänkt, att den av ingen överklagats.

Under sista tiden har det i Kronobergs län förekommit, att de väghållningsskyldiga

inom ett distrikt beslutat att upplåta hela distriktets väghållning

på entreprenad till enskilt företag. Det i 64 § väglagen stadgade förfarande

har givetvis ej kunnat iakttagas, men då beslutet ej överklagats, har det åtminstone

hittills länt till efterrättelse.

I sitt den 15 december 1916 avgivna förslag till lag om allmänna vägar på

landet har vägkommissionen, som funnit nödigt att det hittillsvarande in natura

underhållssystemet avskaffades, i stället föreslagit, att vägunderhållet skulle be
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majrts Proposition Nr 157. 7

sörjas genom anlitande av entreprenad eller lega, genom anställande av vägvakter

eller på annat sätt, som må finnas för ändamålet lämpligt. Förslaget har i denna

del icke. mött någon gensägelse, och 1920 års vägsakkunniga hava även för sin

del funnit den föreslagna bestämmelsen särdeles lämplig.

Aven om man alltså är övertygad om nödvändigheten av eu snar ändring uti

förevarande avseende, kan det dock sättas i fråga, huruvida en sådan ändring

omedelbart bör genomföras, då förslag till ny väglagstiftning inom kort torde

komma att framläggas för riksdagen.

Vägsakkunniga hoppas visserligen kunna bliva färdiga med sitt arbete så

tidigt, att sådant förslag kan föreligga vid 1922 års riksdag, men om än förslaget

då upphöjes till lag, lärer den nya lagstiftningen, med hänsyn till de

genomgripande förändringar den torde komma att medföra, kunna träda i tillämpning

. tidigast vid 1925 års ingång. Härtill kommer en omständighet, vilken för

de vägsakkunniga varit, avgörande. Vid bearbetningen av vägkommissionens förslag

hava de sakkunniga i likhet med kommissionen funnit landstingsområdena

böra utgöra väghållningsdistrikt. Under det att kommissionen ansett utförandet

av vägunderhållet i allmänhet skola åligga distriktets kommuner mot ersättning

av distriktet efter uppskattning, hava de sakkunniga kommit till den övertygelsen,

att^ vägunderhållet bör utföras direkt av väghållningsdistriktet. De medel, som

i sadant hänseende skola stå väghållningsdistriktet till buds, äro i främsta rummet

vägunderhållets upplåtande pa större eller mindre entreprenader men även dess

ombesörjande genom fast anställda vägvakter eller på annat sätt, allt efter som

i varje fall anses lämpligast. Tydligt är dock, att svårigheter kunna yppas vid

övergången från det gamla systemet till det nya. Därvid skulle det vara de nya

vaghållmngsdistrikten till god hjälp, om en del av vägunderhållet redan övertagits

av de. gamla vägdistrikten, vare sig det vore , upplåtet på entreprenad

eller ombesörjdes pa annat sätt. Hade vid den nya lagstiftningens ikraftträdande

entreprenadväsendet vunnit en allmännare utbredning, kunde man äga förhoppning,

afr :aAa väghållningsdistrikten skulle äga tillgång på vana entreprenörer,

skolade instruktörer och övat arbetsmanskap. De erfarenheter av entreprenadväsendet,

som de gamla vägstyrelserna hunnit förskaffa sig, skulle även kunna

bliva, till mycken nytta. Liknande fördelar torde även kunna påräknas, om väghållningen

komme att på annat sätt utföras av de nuvarande vägdistrikten. D°å

härtill kommer, att genom vidtagande av en lagändring uti ifrågavarande svfte

utsikt till avsevärd ocli trängande förbättring av vägunderhållet svnes föreligga,

liava vägsakkunniga icke tvekat att redan nu hemställa om ändring i gällande

lagstiftning.

Beträffande den närmare utformningen av den ifrågasatta lagändringen svnas

såväl motionärerna vid 1911 och 1920 års riksdagar som Svenska vägföreningens

tekniska utskott hava tänkt sig, att den borde åvägabringas genom sådan ändring

i 64 § väglagen, att viss majoritet bland vägkållarna in natura skulle kunna

upplåta distriktets vägunderhåll på entreprenad. Entreprenaden borde följdriktigt

bliva dessa yäghållares ensak, vare sig entreprenadsumman över- eller

understege den av särskilda nämnden uppskattade kostnaden för distriktets vägunderhåll

in natura. Lämpligheten av en sådan anordning, om ens åsyftad, torde

k™na ifrågasättas. Lagstiftarens tanke har givetvis varit den, att samtliga vä»- hållnmgsskyhliga skola lika belastas i förhållande till sitt vägfyrktal, låt vara att

till följd av föråldrade uppskattningar av in natura underhållet för närvarande

sa ej torde vara förhållandet. Därest de på grund av växande trafik och andra

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 157.

omständigheter ökade svårigheterna i fråga om vägunderhållet gorå det nödvändigt

att anlita entreprenad, bör ej den därav föranledda ökningen i kostnad falla

endast in natura väghållarna till last utan samtliga väghållningsskyldiga. Därjämte

har det icke synts lämpligt att ovillkorligen föreskriva, att vägunderhållet

skall upplåtas på entreprenad eller att alla distriktets allmänna vägar utan undantag

skola göras till föremål för dylik upplåtelse, när sådan skall ifrågakomma.

Yägsakkunniga hava, såsom ovan antytts, funnit stadgande^ i 64 § väglagen,

enligt vilka en enda väghållare kan mot samtliga övriga väghållares önskan förhindra

vägunderhållets upplåtande på entreprenad, vara föga tillfredsställande.

Så länge det nuvarande vägunderhållssystemet bibehålies såsom regel, torde det

emellertid vara nödvändigt att iakttaga en viss försiktighet i fråga om tillåtandet

av avvikelser därifrån. Såsom förutsättning för sådan avvikelse synes höra krävas

en allmän önskan hos de väghållningsskyldiga, men synes det ej föreligga hinder

att under sådan förutsättning åt de väghållningsskyldiga överlämna att bestämma,

i vilken omfattning och i vilken riktning en avvikelse från det nuvarande underhållssättet

skall äga rum. Yägsakkunniga hava för sin del funnit frågan lämpligen

böra lösas på det sätt, att de väghållningsskyldiga med viss majoritet,

vilken i analogi med kommunalförfattningarnas bestämmelser om kvalificerad

majoritet torde kunna bestämmas till 2/3 av a vägstämman avgivna rösterna

efter röstvärdet, må besluta, att samtliga vägar eller viss vägsträcka inom vägliållningsdistriktet

skola övertagas till underhåll medelst vägkassan. Väghållningsskyldig,

som därigenom helt eller delvis befriades från vägunderhåll in

natura, skulle i stället till vägkassan inbetala ett bidrag, som motsvarade uppskattade

kostnaden för det underhåll, varifrån han befriats. Detta bidrag torde

böra utgå efter de grunder, som angivas i 12 § andra stycket väglagen. Efter

det väg sålunda övertagits till underhåll av vägkassan, skulle den fortfarande

anses såsom indelad väg liksom nu är fallet med sådan väg, som jämlikt 12 §

andra stycket övertagits av vägkassan. Genom vägkassans^ övertagande av väghållningen

skulle vinnas en jämnare fördelning av väghållningsbördan å distriktets

samtliga väghållningsskyldiga. Vidare lämnades vägstyrelsen frihet att anordna

vägunderhållet på det sätt, som enligt olika orters skiftande förhållanden

kunde anses lämpligast. Att entreprenadsystemet därvid i stor utsträckning

skulle komma till användning, torde med visshet kunna* antagas. Något hinder

för upprättande av entreprenadavtal för sådan tid, att de kunde tänkas komma

att gälla även efter tiden för den nya lagstiftningens ikraftträdande, lärer ej förefinnas,

då de nya väghållningsdistrikten givetvis böra i övergångsbestämmelserna

till den blivande nya väglagen förklaras pliktiga att övertaga de förutvarande

distriktens förpliktelser, åtminstone i det fall, att entreprenadavtal jämlikt 64 §

väglagen fastställts av Kungl. Maj:ts befallningshavande. Såsom i annat sammanhang

framhållits skulle det till och med kunna vara till stor fördel för ett nytt

distrikt, om det ej behövde på eu gång vidtaga åtgärder för ordnande av vägunderhållet

inom hela dess område. .

Mot den föreslagna anordningen torde komma att invändas, att därigenom

väghållare, som fortfarande vilja utföra vägunderhållet in natura, kunna tvingas

att avstå därifrån och i stället nödgas vidkännas kontanta utlägg. De flesta väghållare

torde emellertid känna det som en lättnad att avsta från väghållningen

in natura mot erläggande av den uppskattade kostnaden därför. Uppskattningarna

äro nämligen i regel av äldre datum, så att de uppskattade kostnaderna

icke tillnärmelsevis torde motsvara de verkliga kostnaderna. Med nutidens in
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kung!. Maj:ts Proposition Nr 157.

tensivare jordbruk och dyrbarare arbetskraft har det därjämte blivit allt svårare

för väghållarna att, ofta på för jordbruket olämpliga lider, nödgas avstå från

dragare och manskap för vägarbetets utförande. Därest väghållningen övertages

av vägkassan, torde för övrigt de, som så vilja, kunna påräkna sysselsättning

med framkörning av väglagningsämnen och andra arbeten.

Aven torde kunna invändas att, därest allenast viss vägsträcka inom väghållningsdistrikt

övertages till underhåll medelst vägkassan, komma de övriga

väghållarna in natura icke blott icke i åtnjutande av den fördel, som en befrielse

från väghållningen i regel torde innebära, utan bliva därtill ytterligare betungade

med sin andel i det belopp, varmed vägkassans underhållskostnad för vägsträckan

till äventyrs kommer att överstiga den uppskattade kostnaden. Om än en sådan

invändning icke kan anses helt och hållet sakna fog, har det dock synts de sakkunniga

vara av vikt, att icke hela vägliållningsdistriktets vägnät i förekommande

fall skulle behöva på en gång övertagas av vägkassan. Ett sådant villkor kunde

mången gång verka avskräckande och därigenom minska nyttan av den ifrågasatta

lagändringen. Därjämte bör ihågkommas, att, även om man i regel icke

lärer kunna åstadkomma ett fullgott vägunderhåll för allenast den uppskattade

kostnaden, böra vägkassans utgifter för underhållet till följd av dess större möjligheter

att åstadkomma ett rationellt vägunderhåll komma att icke obetydligt

understiga summan av de olika in natura väghållarnas sammanlagda verkliga

kostnader därför.

Med hänsyn till den ingripande betydelsen av vägstämmas beslut i förevarande

ämne hava de sakkunniga trott sig böra föreslå, att beslutet för att

bliva gällande skall underställas Kungl. Maj:ts befallningshavandes prövning.»

Under åberopande av vad sålunda anförts hemställa 1920 års vägsakkunniga

dels att i 12 § väglagen måtte såsom ett tredje stycke insättas

ett stadgande av innehåll, att, därest för beredande av bättre och

jämnare vägunderhåll sådant funnes nödigt, de väghållningsskyldiga

skulle äga besluta, att samtliga vägar eller viss vägsträcka inom väghållningsdistriktet

skulle övertagas till underhåll medelst vägkassan med

skyldighet för den, som därigenom helt eller delvis befriades från vägunderhåll

in natura, att i stället bidraga med penningar på sätt i andra

stycket av nyssnämnda § sägs; dock att beslutet för att bliva gällande

skulle underställas Kungl. Maj:ts befallningshavandes prövning; dels ock

att i 52 § väglagen såsom nytt tredje stycke skulle intagas ett stadgande

av innehåll, att utgången av omröstning skulle bestämmas genom

enkel pluralitet av de i omröstningen deltagandes röster efter röstvärdet;

dock att till beslut i fråga, som avsåges i 12 § tredje stycket, erfordrades

två tredjedelar av de avgivna rösterna.

I särskilda motioner vid innevarande års riksdag har hemställts dels

av herr Edén m. fl. (II : 129), att riksdagen måtte för sin del besluta

de av de vägsakkunniga föreslagna lagändringarna, dels ock av herr

Bondeson in. fl. (1: 14) och herr Olsson i Blädinge in. fl. (II : 59), att

Bihang till riksdagens protokoll 1921. 1 samt 134 höft. (Nr 157.) 21111 2

Motioner

vid 1921 års

riksdag.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 157.

Väg- och

vattenbyggnadsstyrelsen.

Svenska

vägföreningen

den °/2 1921.

riksdagen måtte fatta enahanda beslut allenast med den ändring att, om

väghållningsdistrikts samtliga vägar övertagits till underhåll av vägkassan,

det belopp, som därför erfordrades, skulle, i den mån detsamma

icke täcktes genom statsbidrag, påföras samtliga vägfyrkar till lika andel

för en var av dem.

I utlåtande över 1920 års vägsakkunnigas berörda framställning halväg-

och vattenbyggnadsstyrelsen anfört:

Genom bestämmelserna i 64 § av nn gällande väglag förefunnes visserligen

rätt för de naturaväghållare, som sig därom förenade, att åt särskild entreprenör

upplåta underhållet å de vägdelar, som underhölles av de om beslutet eniga väghållarna,

men vore det nu ej möjligt för vägstämman att såsom sådan besluta

om naturaväghållningens upphörande och väghållningens utlämnande på entreprenad

eller utförande på annat sätt. Den föreslagna lagändringen bleve därför

till gagn ej blott för åstadkommande av ett bättre vägunderhåll, utan även med

hänsyn därtill att, då eu blivande lagstiftning efter allt att döma komme att

innebära naturaunderhållets fullständiga upphörande, det torde vara önskvärt,

att denna övergång icke komme att ske på en gång och alldeles oförberett. Det

vore nämligen fördelaktigt, om dessförinnan på frivillighetens väg en del vägdistrikt

övertoge vägunderhållet medelst vägkassan, varigenom dels vägstyrelsernas

erfarenhet skulle vidgas i avseende på sättet för det blivande vägunderhållets

utförande och dels det trängande behovet av bättre vägunderhåll tidigare skulle

komma att tillgodoses.

Styrelsen hemställer förty om bifall till den föreslagna lagändringen.

Sedan jämväl Svenska vägföreningen fått tillfälle ätt yttra sig i

ärendet, har föreningen — efter att hava erinrat om förut omförmälda,

av föreningen och dess tekniska utskott gjorda framställningar — vidare

anfört:

Vid jämförelse mellan de vägsakkunnigas skrivelse och vägföreningens framställningar

är uppenbart, att de stå i god överensstämmelse med varandra och

syfta mot samma mål eller snar förbättring av vårt vägväsende.

Givetvis skulle våra vägar bliva bättre och jämnare underhållna, om arbetet

utfördes av kompetenta entreprenörer och med tidsenliga maskiner än på det nuvarande

primitiva sättet, i regel utan ledning och utan lämpliga redskap. Sedan

vägarna en gång genom respektive vägstyrelser blivit grundligt iordningställda,

skulle de med ett genomfört vägvaktsystem för jämförelsevis ringa kostnader

under längre tid kunna hållas i fullt trafikdugligt skick.

En annan fördel, som även av vägsakkunniga kraftigt framhålles, är den, att

genom entreprenadsystemets införande vid de nuvarande väghållningsdistrikten,

en stam av kompetenta entreprenörer samt dugliga arbetsledare, förmän och vägarbetare

skulle skapas, ävensom att de nuvarande vägstyrelserna — vare sig

arbetet inom distriktet komme att utföras genom vägstyrelsen själv eller genom

entreprenör eller på annat sätt — skulle komma att samla värdefulla erfarenheter

i vägfrågor. Av de vägsakkunnigas förevarande yttrande framgår, att de

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 157.

11

funnit landstingsområdena böra utgöra väghållningsdistrikt och att inom dessa

nya distrikt vägunderhållet bör utföras direkt av distriktet. Om ett lagförslag i

denna riktning vinner fastställelse, så torde den ovanberörda stammen av dugande

entreprenörer, arbetsledare m. fl., ävensom den av vägstyrelserna i de gamla väghållningsdistrikten

förvärvade erfarenheten om ett ändamålsenligt vägunderhåll

kunna bliva av betydande nytta vid igångsättande av vägunderhållsarbeten under

de ifrågasatta nya formerna. Av bär anförda skäl finner vägföreningen för sin

del vägsakkunnigas nu föreliggande förslag innebära en god lösning av frågan.

Emellertid hava vid innevarande års riksdag i båda kamrarna väckts motion

avseende sådan modifikation i de sakkunnigas förslag att, om hela vägnätet inom

väghållningsdistrikt övertagits till underhåll av vägkassan, de för vägväsendet

erforderliga medlen skola, i den mån de icke täckas av statsbidrag, uttaxeras lika

på varje vägfyrk. Genom antagande av en sådan lagstiftning skulle — utöver

det i främsta rummet eftersträvade målet, nämligen ett förbättrat vägunderhåll

— även vinnas en utjämning av väghållningsbördan mellan de olika naturaväghållarna

inbördes.

Föreningen har med stöd av vad sålunda anförts tillstyrkt bifall till

de vägsakkunnigas förslag med den uti berörda motioner förordade modifikation;

och har föreningen därvid förklarat sig förutsätta att, när

övertagande av allenast viss vägsträcka skall äga rum, den särskilda

nämnden skall vid bestämmandet av bidraget från den, som befrias från

underhåll av vägsträckan, taga hänsyn till de för underhållet gällande

å pris vid tiden för övertagandet.

De allmänna vägarna utsättas numera mångenstädes för en sådan

påfrestning, att väghållningen enligt det hittills tillämpade systemet icke

kan på ett tillfredsställande sätt ombesörjas av den enskilde väghållaren.

Såsom framgår av den förebragta utredningen, har ock behovet av nya

former för åvägabringande av sammanslutning mellan de väghållningsskyldiga

för samfällt vägunderhåll så starkt gjort sig gällande, att det

icke kan anses riktigt att låta med saken anstå till dess frågan om en

ny väglag kan i sin helhet upptagas till prövning. Vid valet mellan

de olika sätt, på vilka detta behov må kunna tillgodoses, har jag

lika med 1920 års vägsakkunniga ansett ordnandet av vägunderhållet

efter andra grunder än de hittills tillämpade vara ett spörsmål,

som berör samtliga väghållningsskyldiga och ej allenast väghållarna in

natura. Beslutanderätten i sådan fråga liksom ock skyldigheten att bära

en eventuell ökning av underhållskostnaderna bör därför tillkomma samtliga

väghållningsskyldiga.

De vägsakkunnigas förslag till ändring av 12 § väglagen innebär,

att de väghållningsskyldiga skulle kunna besluta, att samtliga vägar inom

distriktet eller ock viss vägsträcka skulle övertagas till underhåll av vägkassan.

Väghållningsskyldig, som därigenom befriades från vägunderhåll

Departe
mentschefen.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 157.

in natura, skulle i gengäld bidraga med penningar efter uppskattade

kostnaden för det vägunderhåll, varifrån han befriats. Givetvis skulle

sådan väghållningsskyldig vara pliktig att därutöver erlägga vägskatt

i enlighet med vad som jämlikt 60 § väglagen gäller för väghållare in

natura.

Enligt de sakkunnigas förslag skulle, därest samtliga vägar inom

ett väghållningsdistrikt övertoges till underhåll medelst vägkassan, väghållarna

in natura i genomsnitt erlägga samma belopp per vägfyrk som

övriga väghållningsskyldiga. Summan av in natura väghållarnas till

vägkassan ingående bidrag skulle nämligen bliva lika med den av särskilda

nämnden uppskattade kostnaden för underhåll av all indelad väg

inom distriktet efter avdrag av statsbidrag. Vid sådant förhållande bleve den

vägskatt, som jämlikt 60 § tredje stycket väglagen komme att utdebiteras

på varje till vägunderhåll in natura förpliktad vägfyrk, tillhopa med

vad av omförmälda, enligt 12 § utgående bidrag i medeltal belöpte å sådan

fyrk lika med den vägskatt, som folie på annan vägfyrk. Någon förskjutning

i väghållningsbesvärets nuvarande fördelning mellan de olika

beskattningsföremålen skulle alltså icke äga rum, för såvitt den uppskattade

kostnaden för vägunderhållet in natura motsvarade den verkliga

kostnaden. För det fall att så icke vore förhållandet, skulle den

föreslagna lagändringen visserligen medföra en förskjutning, men samtidigt

en rättvisare fördelning.

Emellertid bestå för närvarande mångenstädes betydande ojämnheter

i väghållningsbesvärets fördelning mellan väghållarna in natura. Åven

i -distrikt, där vägdelning enligt nu gällande väglag verkställts, kan det

förekomma, att omfattningen av en jordbruksfastighets vägunderhåll,

som ju bestämts efter fastighetens taxeringsvärde vid tiden för vägdelningen,

numera icke står i rimligt förhållande till dess vägfyrktal. Till

ojämnheter i sådant avseende medverka, förutom förändringar i fastighetsvärdena,

även ojämnheter i vägarnas gradering, ändringar i trafikförhållandena

o. s. v. Ån starkare framträder denna olikhet mellan de

särskilda väghållarna in natura i sådana distrikt, där vägdelning enligt

gällande väglag ännu ej ägt rum och alltså vägunderhållet skall utgöras

efter hemmantalet. Visserligen kunna ifrågavarande ojämnheter avhjälpas

genom ny vägdelning och uppskattning, men tydligen bör en sådan vidlyftig

och kostsam förrättning i det längsta undvikas, då ju ny lagstiftning

på ifrågavarande område snart är att förvänta.

De av 1920 års vägsakkunniga föreslagna bestämmelseima finner

jag i huvudsak lämpliga. Goda skäl synas dock tala för att nu begagna

tillfället att i görligaste mån utjämna de ovan berörda olikheterna

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 157.

mellan in natura väghållarna, helst dessa olikheter torde framträda än

starkare, då väghållarna ej längre skola fullgöra väghållningsskyldigheten

in natura. På grund härav har jag funnit den utväg, som förordats i

de av herr Bondesson m. fl. och herr Olsson i Blädinge m. fl. väckta

motionerna, vara förtjänt av beaktande. För det fall, att samtliga vägar

inom väghållningsdistrilitet övertagas till underhåll medelst vägkassan,

skulle således särskilt bidrag icke utgå från väghållarna in natura,

utan bör hela det belopp, som, utöver bidrag av statsmedel och vägkassans

övriga inkomster, erfordras för väghållningsdistriktets behov,

påföras samtliga vägfyrkar till lika andel för en var av dem. Härav

föranledes även en omarbetning av tredje stycket i GO § väglagen. Av

vad ovan anförts torde framgå, att härigenom icke någon opåkallad förskjutning

av väghållningsbördans fördelning mellan de olika beskattningsföremålen

kommer att äga rum. Att hela bidraget av statsmedel uti

ifrågavarande fall kommer att ingå till vägkassan, lärer vara uppenbart.

I fråga om övertagande till underhåll medelst vägkassan av allenast

viss vägsträcka inom väghållningsdistrikt synas de bestämmelser, som

föreslagits av de vägsakkunniga, vara tillfredsställande. I sådant fall

skall alltså även efter min mening väghållningsskyldig, som befrias från

vägunderhåll in natura, i gengäld bidraga med penningar på sätt de

sakkunniga föreslagit. Beträffande beräkningen av sådant bidrag äger

uppenbarligen den väghållningsskyldige att tillgodoräkna sig vederbörlig

andel i utgående statsbidrag.

I sitt yttrande över de vägsakkunnigas förslag synes Svenska vägföreningen

hava förutsatt, att, så snart allenast viss vägsträcka jämlikt

de föreslagna bestämmelserna övertoges till underhåll medelst vägkassan,

ny uppskattning av kostnaden för underhållet av vägsträckan skulle äga

rum för bestämmande av det i 12 § omförmälda bidrag, under det att

för återstående vägar inom distriktet den gamla uppskattningen skulle

gälla. En sådan anordning synes mig icke stå i god överensstämmelse

med väglagens grunder och ej heller befordra en rättvisare fördelning

av väghållningsbördan. Jag har alltså utgått ifrån att, intill dess nv

uppskattning för hela väghållningsdistriktet äger rum, den dittills gällande

uppskattningen skall läggas till grund för bidragets beräknande.

Lika med de sakkunniga finner jag de väghållningsskyldigas beslut

i fråga om vägunderhållets övertagande av vägkassan vara av sådan

vikt, att kvalificerad majoritet och godkännande av Kungl. Maj ds befallningshavande

bör uppställas såsom villkor för dylikt besluts giltighet.

Den möjlighet att upplåta vägunderhåll på entreprenad, som enligt

64 § väglagen står väghållare in natura till buds, har jag ansett kunna

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kung!. Maj.is Proposition Nr 157.

fortfarande kvarstå. Kungl. Maj:ts befallningshavande blir ju alltid i

tillfälle att övervaka, att sådant entreprenadavtal icke kommer i strid

med ett av distriktets väghållningsskyldiga sedermera fattat beslut om

vägs övertagande till underhåll medelst vägkassan.

Sedan departementschefen därefter uppläst ett i enlighet med ovan

angivna grunder inom departementet upprättat förslag till lag om ändrad

lydelse av 12, 52 och 60 §§ i lagen angående väghållningsbesvärets

utgörande på landet den 23 oktober 1891, hemställde departementschefen,

att lagrådets utlåtande över förslaget måtte, för det ändamål

§ 87 regeringsformen omförmäler, inhämtas medelst utdrag av protokollet.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan behagade Hans Maj:t Konungen lämna bifall.

Ur protokollet:

August Wrede.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts Proposition Nr 157.

15

Bilaga.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 12, 52 och 60 §§ i lagen angående väghållningsbesvärets

utgörande på landet den 23 oktober 1891.

Härigenom förordnas, att 12, 52 och 60 §§ i lagen angående väghållningsbesvärets

utgörande på landet den 23 oktober 1891 skola i nedan

angivna delar erhålla följande ändrade lydelse:

12 §.

Finnes — — — — — — — underhållas.

År — — — — — — — — — vägstycke.

Därest för beredande av bättre och jämnare vägunderhåll sådant

finnes nödigt, må de väghållningsskyldiga besluta, att samtliga vägar

eller viss vägsträcka inom väghållningsdistriktet skola övertagas till

underhåll medelst vägkassan; dock att beslutet för att bliva^ gällande

skall underställas Konungens befallningshavandes prövning. Övertages

allenast viss vägsträcka till sådant underhåll, skall den, som därigenom

helt eller delvis befrias från vägunderhåll in natura, i stället bidraga med

penningar på sätt i andra stycket sägs.

I andra och tredje styckena omförmälda bidrag, vilka debiteras,

indrivas och redovisas i sammanhang med vägskatten, ingå till vägkassan

mot skyldighet för vägstyrelsen att ombesörja vägunderhållet.

52 §.

hör avgivande — — — — — — — — — — vägstämma.

Röstvärdet-----------äga rösta.

Utgången av omröstning bestämmes genom enkel pluralitet av de

i omröstningen deltagandes röster efter röstvärdet; dock att till beslut i

fråga, som avses i 12 § tredje stycket, erfordras två tredjedelar av de

avgivna rösterna.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 157.

I---

Ordet — —

Vägstämma

Kungörelse

Ordinarie —

Ordföranden

I---

deltaga.

■ utses.

— utses.

— utses.

— — stadgas.

— bestämd.

— stadgat.

60 §.

Av — — — — — — — — — tillgång.

Statsbidraget —-----— — sätt.

Inom distrikt, där vägunderhållet in natura helt eller delvis utföres

av därtill jämlikt 7 § förpliktade väghållare, skall den av särskilda nämnden

uppskattade kostnad för underhåll av all indelad väg inom distriktet,

efter avdrag för bidraget av statsmedel, fördelas på de enligt 7 § till

vägunderhåll in natura förpliktade vägfyrkar, varefter det belopp, som

enligt denna fördelning på varje sådan fyrk belöper, såsom vägskatt påföres

varje annan vägfyrk. Vad därutöver erfordras för bestridande av

vägkassans utgifter enligt dén fastställda utgiftsstaten påföres samtliga

vägfyrkar till lika andel för en var av dem. Hava väghållningsdistrikts

samtliga vägar övertagits till underhåll medelst vägkassan, skall hela

det belopp, som utöver tillgängliga medel erfordras för täckande av vägkassans

utgifter, på sätt nyss nämnts påföras samtliga vägfyrkar.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen, enligt därå

meddelad uppgift, utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 157.

17

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj ds lagråd fredagen

den 25 februari 1921.

Närvarande:

Justitierådet Berglöf, regeringsrådet Er fiber g, justitieråden Molin,

Appelberg.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över kommunikationsärenden,

hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den

18 februari 1921, både Kungl. Maj:t förordnat, att för det ändamål § 87

regeringsformen omförmäler lagrådets utlåtande skulle inhämtas över

upprättat förslag till lag om ändrad lydelse av 12, 52 och 60 §§ i lagen

angående väghållning sbesvärets utgörande på landet den 23 oktober 1891.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet

av hovrättsrådet Willand Aschan.

Detsamma föranledde inom lagrådet ej annan anmärkning, än att

vid 12 § regeringsrådet Ernberg yttrade:

Då enligt det föreslagna nya stadgandet i denna paragraf för giltigheten

av beslut om vägkassas övertagande av vägunderhåll förutsättes,

att detta för beredande av bättre och jämnare vägunderhåll finnes nödigt,

kan av det sålunda använda uttryckssättet framkallas den föreställningen,

att dylikt beslut skulle få av de väghållningsskyldiga fattas allenast i

undantagsfall eller där ett bättre och jämnare fördelat vägunderhåll icke

kan på annat i lag medgivet sätt åstadkommas. Detta torde emellertid

knappast vara avsett, utan torde meningen snarare vara, att beslut, varom

här är fråga, må i den ordning, som i förslaget sägs, av de väghållningsskyldiga

fattas så snart sådant kan antagas vara för åstadkommande

av ett bättre vägunderhåll gagneligt. Då enligt förslaget för giltigheten

av dylikt beslut fordras dels att detsamma fattats med två

tredjedelar av de avgivna rösterna efter röstvärdet dels att beslutet efter

underställning vinner Konungens befallningshavandes godkännande, torde

dock förslaget tillika få anses utgå ifrån, att beslut, som här avses, ej

må med laga verkan fattas ifall de väghållningsskyldiga eller vissa av

dem skulle genom den därav föranledda förskjutningen i väghållningsBihang

till riksdagens protokoll 1920. 1 sand. 134 käft. (Nr 157.) 21121 3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18 Kungl. Maj:ts Proposition Nr 157.

besväret komma att oskäligt betungas. Detta har icke kommit till klart

uttryck i förslaget.

På grund av vad sålunda blivit anfört hemställes, att förevarande

paragraf måtte i nu berörda delar givas det innehåll, att beslut, som här

avses, må av de väghållningsskyldiga i den ordning, som sägs i 52 §,

fattas, där sådant för beredande av ett förbättrat vägunderhåll finnes

gagneligt och det utan oskäligt betungande av de väghållningsskyldiga

eller vissa av dem kan ske, dock att beslutet icke må bliva gällande

med mindre detsamma efter underställning vinner Konungens befallningshavandes

godkännande.

Ur protokollet:

Erik Öländer.

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 157.

19

Utdrag av protokollet över kommunikationsärenden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott

den 4 mars 1921.

Närvarande:

Statsministern von Sydow, ministern för utrikes ärendena greve

Wrangel, statsråden Ericsson, Dahlberg, Murray, Elmquist,

Malm, Berqqvist, Hammarskjöld, Ekeberg, Hansson.

Departementschefen, statsrådet Murray anmälde lagrådets den 25

februari 1921 avgivna utlåtande över det den 18 i samma månad till

lagrådet remitterade förslaget till lag om ändrad lydelse av 12, 52 och

60 §§ i lagen den 23 oktober 1891 angående väghållningsbesvärets utgörande

på landet, och hemställde departementschefen, att lagförslaget,

som av lagrådets flertal lämnats utan anmärkning, måtte genom proposition

föreläggas riksdagen till antagande.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan behagade Hans Maj:t Konungen lämna bifall

samt förordnade, att proposition i ämnet av den

lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar, skulle avlåtas

till riksdagen.

Ur protokollet:

Nils Adelgren.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1921:283 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändrad lydelse av 12, 52 och 60 §§ i lagen den 23 oktober 1891 angående s. 1 i texten