Med förslag till lag om ändrad lydelse av 12, 52 och 60 §§ i lagen den 23 oktober 1891 angående väghällningsbesvärets utgörande på landet
1921-03-04 · 19 sidor, varav 18 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 18 av 19 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1921:157, Med förslag till lag om ändrad lydelse av 12, 52 och 60 §§ i lagen den 23 oktober 1891 angående väghällningsbesvärets utgörande på landet
Dokumentets text
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 157.
1
Nr 157.
Kungl Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag
om ändrad lydelse av 12, 52 och 60 §§ i lagen den
23 oktober 1891 angående väghällningsbesvärets utgörande
på landet; given Stockholms slott den 4 mars 1921.
Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll
vill Kungl. Maj:t föreslå riksdagen att antaga vid statsrådsprotokollet
över kommunikationsärenden för den 18 februari 1921 fogat förslag
till lag om ändrad lydelse av 12, 52 och 60 §§ i lagen den 23
oktober 1891 angående väghällningsbesvärets utgörande på landet.
GUSTAF.
Walter Murray.
Utdrag av protokollet över kommunikationsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott
den 18 februari 1921.
Närvarande:
Statsministern friherre De Geer, ministern för utrikes ärendena greve
Wrangel, statsråden Ericsson, Dahlberg, Murray, Elmquist,
Malm, Bergqvist, Hammarskjöld, Eiceberg, Tamm, Hansson.
Efter gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet anförde
chefen för kommunikationsdepartementet, statsrådet Murray följande:
Då jag nu ber att få underställa Kungl. Maj:t frågan om vissa
ändringar i de i lagen den 23 oktober 1891 angående väghållningsBihang
till riksdagens protokoll 1921. 1 samt. 134 käft. (Nr 157). 21121 1
2
Kling]. Maj:ts Proposition Nr 157.
Historik.
1891 års
riksdag.
Kammar
kollegium.
1905 års
riksdag.
besvärets utgörande på landet meddelade bestämmelser om vägunderhållets
ordnande, ber jag till en början få redogöra för vad i ifrågavarande
hänseende tidigare förekommit.
Redan vid tillkomsten av lagen den 23 oktober 1891 hemställde åtskilliga
motionärer, att vägunderhållet måtte ordnas genom införande av entreprenadsystem.
1891 års lagutskott yttrade emellertid i anledning av motionerna, bland
annat, att utskottet hyste den bestämda övertygelsen, att entreprenadsystemets
tillämpning i ett land, så jämförelsevis folkfattigt som vårt, och där brist på konkurrens
säkerligen skulle uppdriva kostnaden långt över arbetets verkliga värde,
skulle ställa sig alltför dyrbar för att icke snart nog kännas som en börda, mer
tryckande än den man ville avskaffa. Motionerna föranledde ingen riksdagens åtgärd.
I anledning av väckta motioner vid 1900 års riksdag om bland annat tilläggtill
12 § väglagen i syfte att utsträcka befogenheten för de vägliållningsskyldiga
att upplåta vägunderhållet på entreprenad yttrade riksdagen i skrivelse den 14
maj 1900: »Ehuru riksdagen icke anser lämpligt, att majoriteten av de väghållningsskyldiga
inom ett distrikt erhåller rätt besluta, att vägunderhållet i dess
helhet inom distriktet skall på entreprenad upplåtas, håller riksdagen däremot
före, att majoriteten, under förutsättning att lämpliga garantier stadgas, må kunna
medgivas rätt bestämma, att ett visst vägstycke icke skall indelas till underhåll
in natura utan övertagas av vägkassan. En väg kali nämligen t. ex. därigenom,
att den ligger långt ifrån de mer odlade och bebyggda delarna av distriktet,
hava sådant läge, att dess intagande i vägdelningen skulle förrycka denna samt
omöjliggöra eu lämplig fördelning av vägunderhållet. Det synes riksdagen därför
vara fördelaktigt, att i väglagen införes eu bestämmelse i syfte att flertalet vägliållningsskyldiga
inom ett distrikt må kunna besluta, att underhållet av väg
eller vägstycke, som därtill särskilt lämpar sig, må på entreprenad upplåtas».
I yttrande över berörda skrivelse anförde kammarkollegium, att kollegium
i betraktande av vad till stöd därför anförts och jämväl på grund av egen erfarenhet
funnit den av riksdagen önskade anordning, i vad den avsåge att, förberedande
av lämplig vägdelning, väg eller vägstycke, som därtill särskilt lämpade
sig, skulle få underhållas medelst entreprenad och sålunda från delningen undantagas,
särdeles ändamålsenlig. Enligt kollegii åsikt torde den ock ur en annan
synpunkt kunna finnas lämplig, nämligen för vinnande av närmare erfarenhet om
fördelarna eller olägenheterna för väghållningen av entreprenadsystemet och
såsom ett varsamt försök till systemets införande, att efterföljas av flera, om
nämnda erfarenhet talade till förmån därför. På den av några vederbörande
väckta frågan att redan nu öppna möjlighet till upplåtande av väghållningen i
dess helhet inom ett distrikt på entreprenad hade kollegium så mycket mindre
ansett sig böra ingå, som därutinnan framställda förslag, innebärande en väsentligare
rubbning i lagens huvudgrunder, jämväl strede mot riksdagens nu särskilt
därom uttalade mening.
Uti proposition nr 21 till 1905 års riksdag med förslag till ändring i vissa
delar av väglagen yttrade vederbörande departementschef, att, vad anginge frågan
om beredande av möjlighet att på entreprenad upplåta vägunderhållet i sin helhet
inom ett distrikt, eller åtminstone i någon större omfattning, kunde nog eu
sådan anordning i orter med långt driven jorddelning, framför allt i Kopparbergs
län, vara eftersträvansvärd för undvikande av de svårigheter, som där måste
möta såväl för själva vägdelningen med utskiftning av eu massa till ytterlighet
små väglotter som ock för fullgörande av det sålunda indelade väghållet och
opaginerad Kontrollera mot PDF
o
O
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 157.
tillsynen därå. Med departementschefens redan tillkännagivna uppfattning om
syftet med ifrågavarande lagrevision och om gränserna för densamma samt i betraktande
för övrigt, av riksdagens dittills visade obenägenhet mot entreprenadsystemets
införande i lagen hade han emellertid nu icke trott sig böra gå längre
än riksdagen själv ifrågasatt, nämligen till förslag om undantagande från vägdelning
av endast sådana vägar eller vägsträckor, som på grund av sin belägenhet
eller beskaffenhet kunde förhindra en lämplig delning,
I anledning av uti propositionen framställt förslag öppnades genom ett vid
1905 års riksdag beslutat tillägg till 12 § väglagen möjlighet att vid vägdelning
utesluta väg eller vägsträcka från delningen för att underhållas medelst vägkassan,
. därest sådant funnes erforderligt för beredande av lämplig och bekväm
vägdelning. Genom ändring av nuvarande andra stycket av samma § ökades den
redan förut förefintliga möjligheten för väghållare in natura, vars fastighet var
avsides eller obekvämt belägen i förhållande till densamma tilldelat vägstycke,
att i stället för att utgöra vägunderhåll in natura till vägkassan inbetala det belopp,
vartill honom åliggande vägunderhåll uppskattats, varjämte enahanda möjlighet
bereddes innehavare av väglott, som till följd av dess beskaffenhet var
särskilt svår att underhålla.
Vid 1905 års riksdag hemställde herr O. A. Ericsson i Ovanmyra med instämmande
av 16 ledamöter av andra kammaren, att riksdagen måtte i samband
med .behandling av ovan nämnda proposition besluta sådana ändringar och tilllägg
i väglagen, att väghållningsdistrikt skulle äga rätt besluta använda entreprenadsystemet
för underhållet av distriktets allmänna vägar den tid mark är bär.
Vederbörande utskott yttrade i anledning av nyssnämnda motion: »Vid behandling.
av herr Ericssons motion i nu förevarande del har utskottet sökt för
sig klargöra, på vad sätt en anordning i motionens syfte överhuvud skulle tänkas
genomförd. I detta avseende hava för utskottet framställt sig två, väsentligt
olika alternativ, bådadera, som det vill synas, lika förenliga med motionens kläm.
Enligt det ena alternativet — alternativ I — skulle majoriteten av samtliga de
väghållningsskyldiga inom distriktet få besluta, att distriktets vägunderhåll i dess
helhet skulle upplåtas på entreprenad. Hela väghållningskostnaden skulle då,
i den mån den ej betäcktes genom statsbidraget, som i tv fall skulle ingå i vägkassan,
eller andra tillgängliga medel, bestridas ur nämnda kassa och uttaxeras
på samtliga vägfyrkar till lika andel för en var av dem. Särskilda nämndens
uppskattning finge betydelse endast för statsbidragets beräkning. Det andra
alternativet — alternativ II — skulle avse entreprenad blott för det indelade
vägunderhållet, varom alltså endast de in natura väghållningsskyldigas flertal
skulle få besluta. Kostnaden för det sålunda bortlejda vägunderhållet skulle
alltså bliva väghållarnas egen affär och gäldas ur en särskild kassa, till vilken
inginge det på sagda underhåll belöpande statsbidraget, och vars behov i övrigt
skulle, fyllas genom uttaxering å naturaväghållarna vare sig efter vägfyrk, vägtal
eller i män av värdet å vars och ens naturaprestation enligt särskilda nämndens
uppskattning. Förhållandet mellan bemälde väghållare, å ena, samt övriga väghållningsskyldiga,
å andra sidan, lämnades fullständigt orubbat, och de viktiga
bestämmelserna om vägkassan och vägskatten skulle alltså icke heller av förändringen
röna någon påkänning. I båda fallen skulle bestyret med entreprenaderna
åligga vägstyrelsen samt entreprenörerna bliva i lagens mening väghållare.
Vare sig man nu väljer alternativ I — tilltalande genom sin enkelhet,
man givetvis innebärande en förskjutning av väghållningsbesväret, verkande efter
4
Kung!. Maj:ts Proposition Nr 157.
1011 års
riksdag.
Motioner
vid 1920 års
riksdag.
omständigheterna tillgodo för den ena klassen av väghållningsskyldiga på den
andras bekostnad, eller tvärtom — eller stannar för alternativ II, såsom innebärande
minsta rubbning av förhållandena, rörer sig frågan dock alltid om tvång
för minoriteten. Utskottet ställer sig emellertid tveksamt, huruvida en lagändring
av sådan innebörd på här ifrågavarande område ännu må hava tillräckligt stöd i
den allmänna rättsuppfattningen, helst riksdagen, på sätt nyss här ovan erinrats,
ännu så sent som år 1900 bestämt uttalat sig däremot. I allt fall har utskottet
av en annan anledning funnit sig nödsakat att avstå från tanken på framläggande
av ett förslag till en sådan lagändring, som motionären avsett. Bestämmelserna
om införande av ett fakultativt entreprenadsystem, vare sig efter den ena eller
andra typen, torde ingalunda kunna bliva av den summariska beskaffenhet som
mången torde hava föreställt sig. Hänsyn till minoriteten lärer under alla omständigheter
betinga åtskilliga föreskrifter till lämpligt skydd mot missbruk från en
majoritet. Ur synpunkten av det allmännas intresse torde ej heller kunna undvaras
en del andra bestämmelser till betryggande av vägunderhållets behöriga fullgörande
genom entreprenaden. Och slutligen påkallas stadganden till ordnande
av entreprenörernas rättsliga ställning såsom väghållare i väglagens mening. I
saknad av tillräckligt underlag för bedömande av allt vad i dessa hänseenden
kan finnas lämpligt och nödigt att stadga har utskottet ansett sig icke böra
framlägga förslag i ämnet. Betydligt enklare ställer sig frågan, om man vill inskränka
sig till ett underhjälpande av frivillig sammanslutning mellan enskilda
väghållare i ändamål att gemensamt upplåta dem åliggande vägunderhåll på
entreprenad. Uppenbarligen äro de redan nu oförhindrade att härom överenskomma,
men i saknad av särskilt skydd för sådana sammanslutningar torde dessa
knappast kunna komma till någon vidsträcktare utbredning. Mycket skulle,
emellertid enligt utskottets åsikt kunna vinnas till fördel, i stort sett, för såväl
väghållarna som vägunderhållet, om sådana föreningar kunde komma till någon
allmännare användning. Här skulle också, enligt vad utskottet håller före, lagstiftningen
utan svårighet kunna lämna verksamt bistånd genom meddelande
allenast av bestämmelser dels till tryggande av sådan förenings fortbestånd gent
emot växlingar i äganderätten till intressenternas fastigheter och dels särskilt
därhän, att entreprenörerna under lämpliga förbehåll från det allmännas sida
skulle bliva erkända såsom väghållare i officiell mening».
På grund av vad sålunda anförts framlade utskottet förslag till bestämmelser
om fullgörande av vägunderhåll i vissa fall medelst entreprenad, vilket förslag
bifölls; och finnas dessa bestämmelser intagna i 64 § väglagen.
De sålunda vidtagna åtgärderna hava emellertid icke ansetts tillfyllest. I
en vid 1911 års riksdag väckt motion hemställdes sålunda av herr Magnusson i
Tumhult om skrivelse till Kung! Maj:t med begäran, att de, som inom vägliållningsdistriktet
hade att utgöra vägunderhåll in natura, måtte få befogenhet att
överlåta på entreprenad underhållet av alla inom distriktet befintliga vägar.
Jordbruksutskottets majoritet avstyrkte motionen, men förordades densamma av
åtskilliga reservanter. Motionen blev av riksdagens båda kamrar avslagen, i andra
kammaren med allenast obetydlig röstövervikt.
Vid 1920 iirs riksdag väcktes inom båda kamrarna motioner mod i huvudsak
enahanda yrkande, som i nyssnämnda, vid 1911 års riksdag motion framställts.
Jordbruksutskottet anförde i avgivet utlåtande, att utskottet funne
motionerna beaktansvärda och icke hyste några betänkligheter mot en utredning
i angivet syfte, men hemställde att, då inom den närmaste tiden, måhända
redan till 1921 års riksdag, förslag till reform av hela vägväsendet komme att
Kung!. Maj:ts Proposition Nr 157. 5
föreligga, motionerna icke måtte föranleda till någon riksdagens åtgärd. Utskottets
hemställan bifölls.
1 skrivelse den 19 april 1920 har Svenska vägföreningen anfört,
att behovet av väglagsreformer sedan länge vore brännande. Alla förslag
till vinnande av förbättrat vägunderhåll hade på senare tid undanskjutits
i avbidan på väglagens fullständiga omarbetning. Då numera
för varje år stegrade krav ställdes på vägarnas transportförmåga, saknades
i följd härav de enklaste förutsättningar för vägarnas hållande i
det skick, trafiken krävde. Föreningen hemställde därför, att förslag
till ny väglag måtte framläggas till 1921 års riksdag eller, därest så ej
kunde ske, att partiella lagändringar måtte med det snaraste genomföras,
därvid föreningen särskilt ville framhålla behovet av ökad möjlighet att
vid vägunderhåll använda entreprenad eller vägvaktsystem.
Vägföreningens tekniska utskott har sedermera ytterligare framhållit
det tvingande behovet av en snabb vägreform och därvid i hudvudsak
anfört:
De allmänna vägarna företedde i många delar av vårt land en bild av börjande
förstöring, som med säkerhet komme att ökas i den män motortrafiken
växte. Det nuvarande vägunderhållet, som på ett föråldrat sätt utfördes utan
sakkunnig ledning och utan möjlighet till rationell drift, skedde i många fall förgäves,
trots de därmed förbundna dryga kostnaderna. Med dessa förhållanden för
ögonen vore det tydligt, att frågan om omedelbara vägreformer vore av synnerligen
brådskande natur. De första resultaten i form av ett förbättrat vägunderhåll
av en blivande ny väglag kunde knappast påräknas förrän mot slutet av år 1924.
Det syntes därför vara nödvändigt att söka efter sådana provisoriska åtgärder
till ett förbättrat vägunderhåll, som omedelbart kunde vidtagas inom ramen av
den nuvarande lagstiftningen. En sådan åtgärd torde ligga i en utveckling av
väglagens § 64 om underhållsentreprenader. Erfarenheten både visat, att entreprenadsystemet
vore ett mycket lämpligt sätt för vägunderhållets utförande.
Entreprenader hade på frivillig väg, vid sidan av lagen, länge förekommit på några
håll i landet.
År 1920 hade dessa entreprenaders antal ökats, utvisande att intresset
för denna underhållsmetod vuxit. För eu var med vägväsendet närmare förtrogen
lämnade vägarnas nuvarande tillstånd jämte den fortgående tillväxten
och omläggningen av vägtrafiken övertygande bevis för det omedelbara behovet
av ett rationellt vägunderhåll. Så vore det på många håll ofrånkomligt, att vägarna
vältades med maskinvältar, vilka dyrbara maskiner dock endast kunde
rationellt utnyttjas inom större områden och tillsammans med åtskilliga andra
maskinella anordningar. En enkel och naturlig utväg till uppnåendet av ett förbättrat
vägunderhåll syntes vara, att vägdistrikten finge rättighet att själva övertaga
vägunderhållet. Fullgörandet av underhållet kunde sedan ske antingen på
så sätt att vägdistrikten, i likhet med så gott som alla våra stadssamhällen,
själva utförde underhållet och anskaffade sakkunniga biträden och maskinell ut
-
Svenska vaigföreningen
den 19U 1920.
Svenska vägföreningens
tekniska
utskott.
6
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 157.
Kristianstads
läns hushållningssällskap.
1920 års vägsakkunniga.
rustning, eller också, vilket torde vara den närmast till liands liggande utvägen,
att vägdistrikten utlämnade underhållet å entreprenad. En åtgärd som denna
torde icke vara av beskaffenhet att på något sätt föregripa eller förrycka ett
blivande förslag till ny väglag och en sådan reform torde därför utan svårighet
kunna utbrytas ur det blivande stora väglagsförslaget och föreläggas redan
1921 års riksdag.
Under åberopande av vad sålunda anförts hemställde tekniska utskottet
om utarbetande av förslag till sådan ändring av väglagen, att
väghållningsdistrikt skulle kunna själv övertaga vägunderhållet inom
distriktet och besluta om sättet för dess fullgörande.
I skrivelse till Kungl Maj:t den 15 december 1920 har Kristianstads
läns hushållningssällskap på anförda skäl tillstyrkt bifall till vägföreningens
framställning.
Sedan vägföreningens skrivelse överlämnats till 1920 års vägsakkunniga
för att tagas i övervägande vid fullgörandet av det dem lämnade
uppdrag, hava de sakkunniga i skrivelse den 11 december 1920 yttrat
bland annat:
»På sätt även torde framgå av vad tidigare i frågan förekommit har den
övertygelsen alltmer vunnit insteg, att väghållningen icke längre kan på ett tillfredsställande
sätt besörjas i de former och efter de metoder, som hittills använts.
Särskilt sedan automobiltrafiken under de senare åren tagit allt större omfattning,
har det mångenstädes visat sig hart när omöjligt för den enskilde väglottsägaren
att hålla sitt vägstycke i fullgott skick, även om avsevärda kostnader
och arbete därvid använts. Betydande olägenheter hava även framträtt på grund
av vägarnas uppdelning i ofta mycket små väglotter, vilka helt naturligt icke
blivit underhållna på likartat sätt. Pör erhållande av ett gott vägunderhåll synes
det åtminstone beträffande hårt trafikerade vägar ofrånkomligt, att arbetet utföres
under sakkunnig ledning och med tillhjälp av lämpliga maskiner. Uppenbart
är, att den enskilde väglottsägaren endast i undantagsfall är i tillfälle att
sköta sitt vägunderhåll enligt sådana principer, och de möjligheter till samverkan
mellan väglottsägare, som lämnats genom stadgandet i 64 § väglagen, kunna icke
anses tillräckliga, då svårigheten att uppnå enighet mellan ett flertal väghållare
ligger i öppen dag. Hur starkt behovet av en ändring i förevarande hänseende gjort
sig gällande, framgår bäst därav, att uti ett flertal väghållningsdistrikt i de norra
länen allt vägunderhåll övertagits av vägkassan. Ehuru sådan åtgärd lärer sakna
stöd av lag, bär den uppenbarligen funnits så välbetänkt, att den av ingen överklagats.
Under sista tiden har det i Kronobergs län förekommit, att de väghållningsskyldiga
inom ett distrikt beslutat att upplåta hela distriktets väghållning
på entreprenad till enskilt företag. Det i 64 § väglagen stadgade förfarande
har givetvis ej kunnat iakttagas, men då beslutet ej överklagats, har det åtminstone
hittills länt till efterrättelse.
I sitt den 15 december 1916 avgivna förslag till lag om allmänna vägar på
landet har vägkommissionen, som funnit nödigt att det hittillsvarande in natura
underhållssystemet avskaffades, i stället föreslagit, att vägunderhållet skulle be
-
Kungl. Majrts Proposition Nr 157. 7
sörjas genom anlitande av entreprenad eller lega, genom anställande av vägvakter
eller på annat sätt, som må finnas för ändamålet lämpligt. Förslaget har i denna
del icke. mött någon gensägelse, och 1920 års vägsakkunniga hava även för sin
del funnit den föreslagna bestämmelsen särdeles lämplig.
Aven om man alltså är övertygad om nödvändigheten av eu snar ändring uti
förevarande avseende, kan det dock sättas i fråga, huruvida en sådan ändring
omedelbart bör genomföras, då förslag till ny väglagstiftning inom kort torde
komma att framläggas för riksdagen.
Vägsakkunniga hoppas visserligen kunna bliva färdiga med sitt arbete så
tidigt, att sådant förslag kan föreligga vid 1922 års riksdag, men om än förslaget
då upphöjes till lag, lärer den nya lagstiftningen, med hänsyn till de
genomgripande förändringar den torde komma att medföra, kunna träda i tillämpning
. tidigast vid 1925 års ingång. Härtill kommer en omständighet, vilken för
de vägsakkunniga varit, avgörande. Vid bearbetningen av vägkommissionens förslag
hava de sakkunniga i likhet med kommissionen funnit landstingsområdena
böra utgöra väghållningsdistrikt. Under det att kommissionen ansett utförandet
av vägunderhållet i allmänhet skola åligga distriktets kommuner mot ersättning
av distriktet efter uppskattning, hava de sakkunniga kommit till den övertygelsen,
att^ vägunderhållet bör utföras direkt av väghållningsdistriktet. De medel, som
i sadant hänseende skola stå väghållningsdistriktet till buds, äro i främsta rummet
vägunderhållets upplåtande pa större eller mindre entreprenader men även dess
ombesörjande genom fast anställda vägvakter eller på annat sätt, allt efter som
i varje fall anses lämpligast. Tydligt är dock, att svårigheter kunna yppas vid
övergången från det gamla systemet till det nya. Därvid skulle det vara de nya
vaghållmngsdistrikten till god hjälp, om en del av vägunderhållet redan övertagits
av de. gamla vägdistrikten, vare sig det vore , upplåtet på entreprenad
eller ombesörjdes pa annat sätt. Hade vid den nya lagstiftningens ikraftträdande
entreprenadväsendet vunnit en allmännare utbredning, kunde man äga förhoppning,
afr :aAa väghållningsdistrikten skulle äga tillgång på vana entreprenörer,
skolade instruktörer och övat arbetsmanskap. De erfarenheter av entreprenadväsendet,
som de gamla vägstyrelserna hunnit förskaffa sig, skulle även kunna
bliva, till mycken nytta. Liknande fördelar torde även kunna påräknas, om väghållningen
komme att på annat sätt utföras av de nuvarande vägdistrikten. D°å
härtill kommer, att genom vidtagande av en lagändring uti ifrågavarande svfte
utsikt till avsevärd ocli trängande förbättring av vägunderhållet svnes föreligga,
liava vägsakkunniga icke tvekat att redan nu hemställa om ändring i gällande
lagstiftning.
Beträffande den närmare utformningen av den ifrågasatta lagändringen svnas
såväl motionärerna vid 1911 och 1920 års riksdagar som Svenska vägföreningens
tekniska utskott hava tänkt sig, att den borde åvägabringas genom sådan ändring
i 64 § väglagen, att viss majoritet bland vägkållarna in natura skulle kunna
upplåta distriktets vägunderhåll på entreprenad. Entreprenaden borde följdriktigt
bliva dessa yäghållares ensak, vare sig entreprenadsumman över- eller
understege den av särskilda nämnden uppskattade kostnaden för distriktets vägunderhåll
in natura. Lämpligheten av en sådan anordning, om ens åsyftad, torde
k™na ifrågasättas. Lagstiftarens tanke har givetvis varit den, att samtliga vä»- hållnmgsskyhliga skola lika belastas i förhållande till sitt vägfyrktal, låt vara att
till följd av föråldrade uppskattningar av in natura underhållet för närvarande
sa ej torde vara förhållandet. Därest de på grund av växande trafik och andra
8
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 157.
omständigheter ökade svårigheterna i fråga om vägunderhållet gorå det nödvändigt
att anlita entreprenad, bör ej den därav föranledda ökningen i kostnad falla
endast in natura väghållarna till last utan samtliga väghållningsskyldiga. Därjämte
har det icke synts lämpligt att ovillkorligen föreskriva, att vägunderhållet
skall upplåtas på entreprenad eller att alla distriktets allmänna vägar utan undantag
skola göras till föremål för dylik upplåtelse, när sådan skall ifrågakomma.
Yägsakkunniga hava, såsom ovan antytts, funnit stadgande^ i 64 § väglagen,
enligt vilka en enda väghållare kan mot samtliga övriga väghållares önskan förhindra
vägunderhållets upplåtande på entreprenad, vara föga tillfredsställande.
Så länge det nuvarande vägunderhållssystemet bibehålies såsom regel, torde det
emellertid vara nödvändigt att iakttaga en viss försiktighet i fråga om tillåtandet
av avvikelser därifrån. Såsom förutsättning för sådan avvikelse synes höra krävas
en allmän önskan hos de väghållningsskyldiga, men synes det ej föreligga hinder
att under sådan förutsättning åt de väghållningsskyldiga överlämna att bestämma,
i vilken omfattning och i vilken riktning en avvikelse från det nuvarande underhållssättet
skall äga rum. Yägsakkunniga hava för sin del funnit frågan lämpligen
böra lösas på det sätt, att de väghållningsskyldiga med viss majoritet,
vilken i analogi med kommunalförfattningarnas bestämmelser om kvalificerad
majoritet torde kunna bestämmas till 2/3 av a vägstämman avgivna rösterna
efter röstvärdet, må besluta, att samtliga vägar eller viss vägsträcka inom vägliållningsdistriktet
skola övertagas till underhåll medelst vägkassan. Väghållningsskyldig,
som därigenom helt eller delvis befriades från vägunderhåll in
natura, skulle i stället till vägkassan inbetala ett bidrag, som motsvarade uppskattade
kostnaden för det underhåll, varifrån han befriats. Detta bidrag torde
böra utgå efter de grunder, som angivas i 12 § andra stycket väglagen. Efter
det väg sålunda övertagits till underhåll av vägkassan, skulle den fortfarande
anses såsom indelad väg liksom nu är fallet med sådan väg, som jämlikt 12 §
andra stycket övertagits av vägkassan. Genom vägkassans^ övertagande av väghållningen
skulle vinnas en jämnare fördelning av väghållningsbördan å distriktets
samtliga väghållningsskyldiga. Vidare lämnades vägstyrelsen frihet att anordna
vägunderhållet på det sätt, som enligt olika orters skiftande förhållanden
kunde anses lämpligast. Att entreprenadsystemet därvid i stor utsträckning
skulle komma till användning, torde med visshet kunna* antagas. Något hinder
för upprättande av entreprenadavtal för sådan tid, att de kunde tänkas komma
att gälla även efter tiden för den nya lagstiftningens ikraftträdande, lärer ej förefinnas,
då de nya väghållningsdistrikten givetvis böra i övergångsbestämmelserna
till den blivande nya väglagen förklaras pliktiga att övertaga de förutvarande
distriktens förpliktelser, åtminstone i det fall, att entreprenadavtal jämlikt 64 §
väglagen fastställts av Kungl. Maj:ts befallningshavande. Såsom i annat sammanhang
framhållits skulle det till och med kunna vara till stor fördel för ett nytt
distrikt, om det ej behövde på eu gång vidtaga åtgärder för ordnande av vägunderhållet
inom hela dess område. .
Mot den föreslagna anordningen torde komma att invändas, att därigenom
väghållare, som fortfarande vilja utföra vägunderhållet in natura, kunna tvingas
att avstå därifrån och i stället nödgas vidkännas kontanta utlägg. De flesta väghållare
torde emellertid känna det som en lättnad att avsta från väghållningen
in natura mot erläggande av den uppskattade kostnaden därför. Uppskattningarna
äro nämligen i regel av äldre datum, så att de uppskattade kostnaderna
icke tillnärmelsevis torde motsvara de verkliga kostnaderna. Med nutidens in
-
9
Kung!. Maj:ts Proposition Nr 157.
tensivare jordbruk och dyrbarare arbetskraft har det därjämte blivit allt svårare
för väghållarna att, ofta på för jordbruket olämpliga lider, nödgas avstå från
dragare och manskap för vägarbetets utförande. Därest väghållningen övertages
av vägkassan, torde för övrigt de, som så vilja, kunna påräkna sysselsättning
med framkörning av väglagningsämnen och andra arbeten.
Aven torde kunna invändas att, därest allenast viss vägsträcka inom väghållningsdistrikt
övertages till underhåll medelst vägkassan, komma de övriga
väghållarna in natura icke blott icke i åtnjutande av den fördel, som en befrielse
från väghållningen i regel torde innebära, utan bliva därtill ytterligare betungade
med sin andel i det belopp, varmed vägkassans underhållskostnad för vägsträckan
till äventyrs kommer att överstiga den uppskattade kostnaden. Om än en sådan
invändning icke kan anses helt och hållet sakna fog, har det dock synts de sakkunniga
vara av vikt, att icke hela vägliållningsdistriktets vägnät i förekommande
fall skulle behöva på en gång övertagas av vägkassan. Ett sådant villkor kunde
mången gång verka avskräckande och därigenom minska nyttan av den ifrågasatta
lagändringen. Därjämte bör ihågkommas, att, även om man i regel icke
lärer kunna åstadkomma ett fullgott vägunderhåll för allenast den uppskattade
kostnaden, böra vägkassans utgifter för underhållet till följd av dess större möjligheter
att åstadkomma ett rationellt vägunderhåll komma att icke obetydligt
understiga summan av de olika in natura väghållarnas sammanlagda verkliga
kostnader därför.
Med hänsyn till den ingripande betydelsen av vägstämmas beslut i förevarande
ämne hava de sakkunniga trott sig böra föreslå, att beslutet för att
bliva gällande skall underställas Kungl. Maj:ts befallningshavandes prövning.»
Under åberopande av vad sålunda anförts hemställa 1920 års vägsakkunniga
dels att i 12 § väglagen måtte såsom ett tredje stycke insättas
ett stadgande av innehåll, att, därest för beredande av bättre och
jämnare vägunderhåll sådant funnes nödigt, de väghållningsskyldiga
skulle äga besluta, att samtliga vägar eller viss vägsträcka inom väghållningsdistriktet
skulle övertagas till underhåll medelst vägkassan med
skyldighet för den, som därigenom helt eller delvis befriades från vägunderhåll
in natura, att i stället bidraga med penningar på sätt i andra
stycket av nyssnämnda § sägs; dock att beslutet för att bliva gällande
skulle underställas Kungl. Maj:ts befallningshavandes prövning; dels ock
att i 52 § väglagen såsom nytt tredje stycke skulle intagas ett stadgande
av innehåll, att utgången av omröstning skulle bestämmas genom
enkel pluralitet av de i omröstningen deltagandes röster efter röstvärdet;
dock att till beslut i fråga, som avsåges i 12 § tredje stycket, erfordrades
två tredjedelar av de avgivna rösterna.
I särskilda motioner vid innevarande års riksdag har hemställts dels
av herr Edén m. fl. (II : 129), att riksdagen måtte för sin del besluta
de av de vägsakkunniga föreslagna lagändringarna, dels ock av herr
Bondeson in. fl. (1: 14) och herr Olsson i Blädinge in. fl. (II : 59), att
Bihang till riksdagens protokoll 1921. 1 samt 134 höft. (Nr 157.) 21111 2
Motioner
vid 1921 års
riksdag.
10
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 157.
Väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen.
Svenska
vägföreningen
den °/2 1921.
riksdagen måtte fatta enahanda beslut allenast med den ändring att, om
väghållningsdistrikts samtliga vägar övertagits till underhåll av vägkassan,
det belopp, som därför erfordrades, skulle, i den mån detsamma
icke täcktes genom statsbidrag, påföras samtliga vägfyrkar till lika andel
för en var av dem.
I utlåtande över 1920 års vägsakkunnigas berörda framställning halväg-
och vattenbyggnadsstyrelsen anfört:
Genom bestämmelserna i 64 § av nn gällande väglag förefunnes visserligen
rätt för de naturaväghållare, som sig därom förenade, att åt särskild entreprenör
upplåta underhållet å de vägdelar, som underhölles av de om beslutet eniga väghållarna,
men vore det nu ej möjligt för vägstämman att såsom sådan besluta
om naturaväghållningens upphörande och väghållningens utlämnande på entreprenad
eller utförande på annat sätt. Den föreslagna lagändringen bleve därför
till gagn ej blott för åstadkommande av ett bättre vägunderhåll, utan även med
hänsyn därtill att, då eu blivande lagstiftning efter allt att döma komme att
innebära naturaunderhållets fullständiga upphörande, det torde vara önskvärt,
att denna övergång icke komme att ske på en gång och alldeles oförberett. Det
vore nämligen fördelaktigt, om dessförinnan på frivillighetens väg en del vägdistrikt
övertoge vägunderhållet medelst vägkassan, varigenom dels vägstyrelsernas
erfarenhet skulle vidgas i avseende på sättet för det blivande vägunderhållets
utförande och dels det trängande behovet av bättre vägunderhåll tidigare skulle
komma att tillgodoses.
Styrelsen hemställer förty om bifall till den föreslagna lagändringen.
Sedan jämväl Svenska vägföreningen fått tillfälle ätt yttra sig i
ärendet, har föreningen — efter att hava erinrat om förut omförmälda,
av föreningen och dess tekniska utskott gjorda framställningar — vidare
anfört:
Vid jämförelse mellan de vägsakkunnigas skrivelse och vägföreningens framställningar
är uppenbart, att de stå i god överensstämmelse med varandra och
syfta mot samma mål eller snar förbättring av vårt vägväsende.
Givetvis skulle våra vägar bliva bättre och jämnare underhållna, om arbetet
utfördes av kompetenta entreprenörer och med tidsenliga maskiner än på det nuvarande
primitiva sättet, i regel utan ledning och utan lämpliga redskap. Sedan
vägarna en gång genom respektive vägstyrelser blivit grundligt iordningställda,
skulle de med ett genomfört vägvaktsystem för jämförelsevis ringa kostnader
under längre tid kunna hållas i fullt trafikdugligt skick.
En annan fördel, som även av vägsakkunniga kraftigt framhålles, är den, att
genom entreprenadsystemets införande vid de nuvarande väghållningsdistrikten,
en stam av kompetenta entreprenörer samt dugliga arbetsledare, förmän och vägarbetare
skulle skapas, ävensom att de nuvarande vägstyrelserna — vare sig
arbetet inom distriktet komme att utföras genom vägstyrelsen själv eller genom
entreprenör eller på annat sätt — skulle komma att samla värdefulla erfarenheter
i vägfrågor. Av de vägsakkunnigas förevarande yttrande framgår, att de
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 157.
11
funnit landstingsområdena böra utgöra väghållningsdistrikt och att inom dessa
nya distrikt vägunderhållet bör utföras direkt av distriktet. Om ett lagförslag i
denna riktning vinner fastställelse, så torde den ovanberörda stammen av dugande
entreprenörer, arbetsledare m. fl., ävensom den av vägstyrelserna i de gamla väghållningsdistrikten
förvärvade erfarenheten om ett ändamålsenligt vägunderhåll
kunna bliva av betydande nytta vid igångsättande av vägunderhållsarbeten under
de ifrågasatta nya formerna. Av bär anförda skäl finner vägföreningen för sin
del vägsakkunnigas nu föreliggande förslag innebära en god lösning av frågan.
Emellertid hava vid innevarande års riksdag i båda kamrarna väckts motion
avseende sådan modifikation i de sakkunnigas förslag att, om hela vägnätet inom
väghållningsdistrikt övertagits till underhåll av vägkassan, de för vägväsendet
erforderliga medlen skola, i den mån de icke täckas av statsbidrag, uttaxeras lika
på varje vägfyrk. Genom antagande av en sådan lagstiftning skulle — utöver
det i främsta rummet eftersträvade målet, nämligen ett förbättrat vägunderhåll
— även vinnas en utjämning av väghållningsbördan mellan de olika naturaväghållarna
inbördes.
Föreningen har med stöd av vad sålunda anförts tillstyrkt bifall till
de vägsakkunnigas förslag med den uti berörda motioner förordade modifikation;
och har föreningen därvid förklarat sig förutsätta att, när
övertagande av allenast viss vägsträcka skall äga rum, den särskilda
nämnden skall vid bestämmandet av bidraget från den, som befrias från
underhåll av vägsträckan, taga hänsyn till de för underhållet gällande
å pris vid tiden för övertagandet.
De allmänna vägarna utsättas numera mångenstädes för en sådan
påfrestning, att väghållningen enligt det hittills tillämpade systemet icke
kan på ett tillfredsställande sätt ombesörjas av den enskilde väghållaren.
Såsom framgår av den förebragta utredningen, har ock behovet av nya
former för åvägabringande av sammanslutning mellan de väghållningsskyldiga
för samfällt vägunderhåll så starkt gjort sig gällande, att det
icke kan anses riktigt att låta med saken anstå till dess frågan om en
ny väglag kan i sin helhet upptagas till prövning. Vid valet mellan
de olika sätt, på vilka detta behov må kunna tillgodoses, har jag
lika med 1920 års vägsakkunniga ansett ordnandet av vägunderhållet
efter andra grunder än de hittills tillämpade vara ett spörsmål,
som berör samtliga väghållningsskyldiga och ej allenast väghållarna in
natura. Beslutanderätten i sådan fråga liksom ock skyldigheten att bära
en eventuell ökning av underhållskostnaderna bör därför tillkomma samtliga
väghållningsskyldiga.
De vägsakkunnigas förslag till ändring av 12 § väglagen innebär,
att de väghållningsskyldiga skulle kunna besluta, att samtliga vägar inom
distriktet eller ock viss vägsträcka skulle övertagas till underhåll av vägkassan.
Väghållningsskyldig, som därigenom befriades från vägunderhåll
Departe
mentschefen.
12
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 157.
in natura, skulle i gengäld bidraga med penningar efter uppskattade
kostnaden för det vägunderhåll, varifrån han befriats. Givetvis skulle
sådan väghållningsskyldig vara pliktig att därutöver erlägga vägskatt
i enlighet med vad som jämlikt 60 § väglagen gäller för väghållare in
natura.
Enligt de sakkunnigas förslag skulle, därest samtliga vägar inom
ett väghållningsdistrikt övertoges till underhåll medelst vägkassan, väghållarna
in natura i genomsnitt erlägga samma belopp per vägfyrk som
övriga väghållningsskyldiga. Summan av in natura väghållarnas till
vägkassan ingående bidrag skulle nämligen bliva lika med den av särskilda
nämnden uppskattade kostnaden för underhåll av all indelad väg
inom distriktet efter avdrag av statsbidrag. Vid sådant förhållande bleve den
vägskatt, som jämlikt 60 § tredje stycket väglagen komme att utdebiteras
på varje till vägunderhåll in natura förpliktad vägfyrk, tillhopa med
vad av omförmälda, enligt 12 § utgående bidrag i medeltal belöpte å sådan
fyrk lika med den vägskatt, som folie på annan vägfyrk. Någon förskjutning
i väghållningsbesvärets nuvarande fördelning mellan de olika
beskattningsföremålen skulle alltså icke äga rum, för såvitt den uppskattade
kostnaden för vägunderhållet in natura motsvarade den verkliga
kostnaden. För det fall att så icke vore förhållandet, skulle den
föreslagna lagändringen visserligen medföra en förskjutning, men samtidigt
en rättvisare fördelning.
Emellertid bestå för närvarande mångenstädes betydande ojämnheter
i väghållningsbesvärets fördelning mellan väghållarna in natura. Åven
i -distrikt, där vägdelning enligt nu gällande väglag verkställts, kan det
förekomma, att omfattningen av en jordbruksfastighets vägunderhåll,
som ju bestämts efter fastighetens taxeringsvärde vid tiden för vägdelningen,
numera icke står i rimligt förhållande till dess vägfyrktal. Till
ojämnheter i sådant avseende medverka, förutom förändringar i fastighetsvärdena,
även ojämnheter i vägarnas gradering, ändringar i trafikförhållandena
o. s. v. Ån starkare framträder denna olikhet mellan de
särskilda väghållarna in natura i sådana distrikt, där vägdelning enligt
gällande väglag ännu ej ägt rum och alltså vägunderhållet skall utgöras
efter hemmantalet. Visserligen kunna ifrågavarande ojämnheter avhjälpas
genom ny vägdelning och uppskattning, men tydligen bör en sådan vidlyftig
och kostsam förrättning i det längsta undvikas, då ju ny lagstiftning
på ifrågavarande område snart är att förvänta.
De av 1920 års vägsakkunniga föreslagna bestämmelseima finner
jag i huvudsak lämpliga. Goda skäl synas dock tala för att nu begagna
tillfället att i görligaste mån utjämna de ovan berörda olikheterna
13
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 157.
mellan in natura väghållarna, helst dessa olikheter torde framträda än
starkare, då väghållarna ej längre skola fullgöra väghållningsskyldigheten
in natura. På grund härav har jag funnit den utväg, som förordats i
de av herr Bondesson m. fl. och herr Olsson i Blädinge m. fl. väckta
motionerna, vara förtjänt av beaktande. För det fall, att samtliga vägar
inom väghållningsdistrilitet övertagas till underhåll medelst vägkassan,
skulle således särskilt bidrag icke utgå från väghållarna in natura,
utan bör hela det belopp, som, utöver bidrag av statsmedel och vägkassans
övriga inkomster, erfordras för väghållningsdistriktets behov,
påföras samtliga vägfyrkar till lika andel för en var av dem. Härav
föranledes även en omarbetning av tredje stycket i GO § väglagen. Av
vad ovan anförts torde framgå, att härigenom icke någon opåkallad förskjutning
av väghållningsbördans fördelning mellan de olika beskattningsföremålen
kommer att äga rum. Att hela bidraget av statsmedel uti
ifrågavarande fall kommer att ingå till vägkassan, lärer vara uppenbart.
I fråga om övertagande till underhåll medelst vägkassan av allenast
viss vägsträcka inom väghållningsdistrikt synas de bestämmelser, som
föreslagits av de vägsakkunniga, vara tillfredsställande. I sådant fall
skall alltså även efter min mening väghållningsskyldig, som befrias från
vägunderhåll in natura, i gengäld bidraga med penningar på sätt de
sakkunniga föreslagit. Beträffande beräkningen av sådant bidrag äger
uppenbarligen den väghållningsskyldige att tillgodoräkna sig vederbörlig
andel i utgående statsbidrag.
I sitt yttrande över de vägsakkunnigas förslag synes Svenska vägföreningen
hava förutsatt, att, så snart allenast viss vägsträcka jämlikt
de föreslagna bestämmelserna övertoges till underhåll medelst vägkassan,
ny uppskattning av kostnaden för underhållet av vägsträckan skulle äga
rum för bestämmande av det i 12 § omförmälda bidrag, under det att
för återstående vägar inom distriktet den gamla uppskattningen skulle
gälla. En sådan anordning synes mig icke stå i god överensstämmelse
med väglagens grunder och ej heller befordra en rättvisare fördelning
av väghållningsbördan. Jag har alltså utgått ifrån att, intill dess nv
uppskattning för hela väghållningsdistriktet äger rum, den dittills gällande
uppskattningen skall läggas till grund för bidragets beräknande.
Lika med de sakkunniga finner jag de väghållningsskyldigas beslut
i fråga om vägunderhållets övertagande av vägkassan vara av sådan
vikt, att kvalificerad majoritet och godkännande av Kungl. Maj ds befallningshavande
bör uppställas såsom villkor för dylikt besluts giltighet.
Den möjlighet att upplåta vägunderhåll på entreprenad, som enligt
64 § väglagen står väghållare in natura till buds, har jag ansett kunna
14
Kung!. Maj.is Proposition Nr 157.
fortfarande kvarstå. Kungl. Maj:ts befallningshavande blir ju alltid i
tillfälle att övervaka, att sådant entreprenadavtal icke kommer i strid
med ett av distriktets väghållningsskyldiga sedermera fattat beslut om
vägs övertagande till underhåll medelst vägkassan.
Sedan departementschefen därefter uppläst ett i enlighet med ovan
angivna grunder inom departementet upprättat förslag till lag om ändrad
lydelse av 12, 52 och 60 §§ i lagen angående väghållningsbesvärets
utgörande på landet den 23 oktober 1891, hemställde departementschefen,
att lagrådets utlåtande över förslaget måtte, för det ändamål
§ 87 regeringsformen omförmäler, inhämtas medelst utdrag av protokollet.
Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan behagade Hans Maj:t Konungen lämna bifall.
Ur protokollet:
August Wrede.
Kungl. Maj.ts Proposition Nr 157.
15
Bilaga.
Förslag
till
Lag
om ändrad lydelse av 12, 52 och 60 §§ i lagen angående väghållningsbesvärets
utgörande på landet den 23 oktober 1891.
Härigenom förordnas, att 12, 52 och 60 §§ i lagen angående väghållningsbesvärets
utgörande på landet den 23 oktober 1891 skola i nedan
angivna delar erhålla följande ändrade lydelse:
12 §.
Finnes — — — — — — — underhållas.
År — — — — — — — — — vägstycke.
Därest för beredande av bättre och jämnare vägunderhåll sådant
finnes nödigt, må de väghållningsskyldiga besluta, att samtliga vägar
eller viss vägsträcka inom väghållningsdistriktet skola övertagas till
underhåll medelst vägkassan; dock att beslutet för att bliva^ gällande
skall underställas Konungens befallningshavandes prövning. Övertages
allenast viss vägsträcka till sådant underhåll, skall den, som därigenom
helt eller delvis befrias från vägunderhåll in natura, i stället bidraga med
penningar på sätt i andra stycket sägs.
I andra och tredje styckena omförmälda bidrag, vilka debiteras,
indrivas och redovisas i sammanhang med vägskatten, ingå till vägkassan
mot skyldighet för vägstyrelsen att ombesörja vägunderhållet.
52 §.
hör avgivande — — — — — — — — — — vägstämma.
Röstvärdet-----------äga rösta.
Utgången av omröstning bestämmes genom enkel pluralitet av de
i omröstningen deltagandes röster efter röstvärdet; dock att till beslut i
fråga, som avses i 12 § tredje stycket, erfordras två tredjedelar av de
avgivna rösterna.
16
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 157.
I---
Ordet — —
Vägstämma
Kungörelse
Ordinarie —
Ordföranden
I---
deltaga.
■ utses.
— utses.
— utses.
— — stadgas.
— bestämd.
— stadgat.
60 §.
Av — — — — — — — — — tillgång.
Statsbidraget —-----— — sätt.
Inom distrikt, där vägunderhållet in natura helt eller delvis utföres
av därtill jämlikt 7 § förpliktade väghållare, skall den av särskilda nämnden
uppskattade kostnad för underhåll av all indelad väg inom distriktet,
efter avdrag för bidraget av statsmedel, fördelas på de enligt 7 § till
vägunderhåll in natura förpliktade vägfyrkar, varefter det belopp, som
enligt denna fördelning på varje sådan fyrk belöper, såsom vägskatt påföres
varje annan vägfyrk. Vad därutöver erfordras för bestridande av
vägkassans utgifter enligt dén fastställda utgiftsstaten påföres samtliga
vägfyrkar till lika andel för en var av dem. Hava väghållningsdistrikts
samtliga vägar övertagits till underhåll medelst vägkassan, skall hela
det belopp, som utöver tillgängliga medel erfordras för täckande av vägkassans
utgifter, på sätt nyss nämnts påföras samtliga vägfyrkar.
Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen, enligt därå
meddelad uppgift, utkommit från trycket i Svensk författningssamling.
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 157.
17
Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj ds lagråd fredagen
den 25 februari 1921.
Närvarande:
Justitierådet Berglöf, regeringsrådet Er fiber g, justitieråden Molin,
Appelberg.
Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över kommunikationsärenden,
hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den
18 februari 1921, både Kungl. Maj:t förordnat, att för det ändamål § 87
regeringsformen omförmäler lagrådets utlåtande skulle inhämtas över
upprättat förslag till lag om ändrad lydelse av 12, 52 och 60 §§ i lagen
angående väghållning sbesvärets utgörande på landet den 23 oktober 1891.
Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet
av hovrättsrådet Willand Aschan.
Detsamma föranledde inom lagrådet ej annan anmärkning, än att
vid 12 § regeringsrådet Ernberg yttrade:
Då enligt det föreslagna nya stadgandet i denna paragraf för giltigheten
av beslut om vägkassas övertagande av vägunderhåll förutsättes,
att detta för beredande av bättre och jämnare vägunderhåll finnes nödigt,
kan av det sålunda använda uttryckssättet framkallas den föreställningen,
att dylikt beslut skulle få av de väghållningsskyldiga fattas allenast i
undantagsfall eller där ett bättre och jämnare fördelat vägunderhåll icke
kan på annat i lag medgivet sätt åstadkommas. Detta torde emellertid
knappast vara avsett, utan torde meningen snarare vara, att beslut, varom
här är fråga, må i den ordning, som i förslaget sägs, av de väghållningsskyldiga
fattas så snart sådant kan antagas vara för åstadkommande
av ett bättre vägunderhåll gagneligt. Då enligt förslaget för giltigheten
av dylikt beslut fordras dels att detsamma fattats med två
tredjedelar av de avgivna rösterna efter röstvärdet dels att beslutet efter
underställning vinner Konungens befallningshavandes godkännande, torde
dock förslaget tillika få anses utgå ifrån, att beslut, som här avses, ej
må med laga verkan fattas ifall de väghållningsskyldiga eller vissa av
dem skulle genom den därav föranledda förskjutningen i väghållningsBihang
till riksdagens protokoll 1920. 1 sand. 134 käft. (Nr 157.) 21121 3
18 Kungl. Maj:ts Proposition Nr 157.
besväret komma att oskäligt betungas. Detta har icke kommit till klart
uttryck i förslaget.
På grund av vad sålunda blivit anfört hemställes, att förevarande
paragraf måtte i nu berörda delar givas det innehåll, att beslut, som här
avses, må av de väghållningsskyldiga i den ordning, som sägs i 52 §,
fattas, där sådant för beredande av ett förbättrat vägunderhåll finnes
gagneligt och det utan oskäligt betungande av de väghållningsskyldiga
eller vissa av dem kan ske, dock att beslutet icke må bliva gällande
med mindre detsamma efter underställning vinner Konungens befallningshavandes
godkännande.
Ur protokollet:
Erik Öländer.
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 157.
19
Utdrag av protokollet över kommunikationsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott
den 4 mars 1921.
Närvarande:
Statsministern von Sydow, ministern för utrikes ärendena greve
Wrangel, statsråden Ericsson, Dahlberg, Murray, Elmquist,
Malm, Berqqvist, Hammarskjöld, Ekeberg, Hansson.
Departementschefen, statsrådet Murray anmälde lagrådets den 25
februari 1921 avgivna utlåtande över det den 18 i samma månad till
lagrådet remitterade förslaget till lag om ändrad lydelse av 12, 52 och
60 §§ i lagen den 23 oktober 1891 angående väghållningsbesvärets utgörande
på landet, och hemställde departementschefen, att lagförslaget,
som av lagrådets flertal lämnats utan anmärkning, måtte genom proposition
föreläggas riksdagen till antagande.
Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan behagade Hans Maj:t Konungen lämna bifall
samt förordnade, att proposition i ämnet av den
lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar, skulle avlåtas
till riksdagen.
Ur protokollet:
Nils Adelgren.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1921:283 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändrad lydelse av 12, 52 och 60 §§ i lagen den 23 oktober 1891 angående s. 1 i texten