Angående utläggande av statsgruvefält vid Stekenjokk och Remdalen i Vilhelmina socken av Västerbottens län
1921-03-11 · 9 sidor, varav 7 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 7 av 9 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1921:162, Angående utläggande av statsgruvefält vid Stekenjokk och Remdalen i Vilhelmina socken av Västerbottens län
Dokumentets text
Kungl. Maj ds proposition Nr 162.
1
Bil* 162.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående utläggande av
statsgruvefält vid Stekenjokk och Remdalen i Vilhelmina socken
av Västerbottens län; given Stockholms slott den 11 mars 1921.
Kungl. Magt vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av
statsrådsprotokollet över handelsärenden för denna dag, föreslå riksdagen
att bifalla det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande
departementschefen hemställt.
GUSTAF.
G. Malm.
Utdrag av protokollet över handelsärenden, hållet inför Hans Maj.t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 11 mars 1921.
N ärvar ande:
Statsministern VON Sydow, ministern för utrikes ärendena greve Wrangel,
statsråden Ericsson, Dahlberg, Murray, Elmquist, Malm, Bergqvist,
Hammarskjöld, Ekeberg, Hansson, Beskow.
Chefen för handelsdepartementet, statsrådet Malm, anförde:
I en till jordbruksdepartementet ingiven skrivelse av den 15 nästlidna
februari har chefen för Sveriges geologiska undersökning, överdirektören
A. Gavelin, föreslagit, att Kungl. Magt måtte göra framställning
till riksdagen om avsättande såsom statsgruvefält av två till sina
gränser närmare angivna områden vid Stekenjokk och Remdalen, båda
Bihang till riksdagens protokoll 1921. 1 samt. 138 höft. (Nr 162.) 1
Chefen för
Sveriges gcolo•
giska undersökning.
2 Kung!. Maj:ts proposition Nr 162.
i Vilhelmina socken av Västerbottens län. Sedan kommerskollegium,
med överlämnande av ett yttrande i ämnet från bergmästaren i norra
distriktet C. I. Asplund, den 25 i samma månad avgivit infordrat utlåtande,
har ärendet jämlikt gällande stadga angående fördelning av
ärendena mellan statsdepartement^ överlämnats till handelsdepartementet.
Överdirektören Gavelins ifrågavarande framställning, vilken lämpligen
torde i sin helhet få bär återgivas, är av följande lydelse:
»Under de praktiskt-geologiska undersökningar av fjälltrakterna i nordligaste
delen av Jämtlands län och i Västerbottens län, vartill Eders Kungl. Maj:t sedan
år 1918 beviljat anslag, upptäcktes en del malmanledningar, av vilka särskilt den
år 1918 för Eders Kungl. Maj:t och kronan inmutade förekomsten vid Stekenjokk
inom Vilhelmina socken av sistnämnda län var av beskaffenhet att påkalla närmare
undersökning med hänsyn till sin beskaffenhet och utsträckning. Med stöd av för
åren 1919 och 1920 härför beviljade anslag utfördes också å denna förekomst
under sommarmånaderna nämnda år undersökningsarbeten, bestående i mätningar
med elektrisk malmletningsmetod, jordrymningar samt diamantborrningar.
Under de sommaren 1919 pågående arbetena inom Stekenjokkområdet upptäckte
och inmutade dessutom tvenne av ortens befolkning, lappmannen A. Blackfjäll
och hemmansägaren K. Näsström, vid Remdalen cirka 1 V4 mil i NNO ifrån
Stekenjokk en samling block av samma kistyp, som anträffats vid Stekenjokk. Då
även ifrågavarande anledning syntes lovande, men ingen som helst undersökningkunde
väntas företagen å densamma av inmutarna, vilka genast erbjödo anledningen
till staten, lokaliserades genom Sveriges geologiska undersöknings försorg först
under hösten 1919 den jordtäckta moderklyften till malmblocken genom preliminär
elektrisk malmletning, varefter, sedan denna undersökning angivit såsom sannolikt,
att fyndigheten sträckte sig även utanför det av Blackfjäll och Näsström inmutade
området, inmutningar togos våren och sommaren 1920 för Eders Kungl. Maj:ts och
kronans räkning av malmens sannolika fortsättning. I samband med de under sistlidna
sommar bedrivna arbetena vid Stekenjokk företogos detaljerade elektriska
mätningar samt i den utsträckning, som den knappa tiden och de svåra förhållandena
medgåvo, blottning av malm även å fyndigheterna i Remdalen.
Resultaten av de utförda undersökningsarbetena å ifrågavarande tvenne
malmförekomster äro i korthet följande.
Vid Stekenjokk har malmen påträffats genom jordrymning och sprängning
samt i tre diamantborrhål inom fältets mellersta del. Den bildar här synbarligen
en större kropp av kompakt svavelkis, impregnerad med kopparkis och zinkblände,
samt flera zoner av smalare eller fattigare kis, övergående i impregnation uti omgivande
bergart. Att döma av förhållandena i det borrhål, som gått närmast
vinkelrätt mot malmerna, är mäktigheten för den rena kismassan i huvudkroppen
2.4 meter, medan 0.7 meter djupare ned kommer cirka 2 meter mäktig zon av
fattigare svavelkis med smala ränder rika på kopparkis samt 1.6 5 meter djupare en
cirka 0.8 meter mäktig kisbank, som nedåt övergår i av svavelkis, kopparkis och
zinkblände impregnerad skiffer. Sammansättningen av kismalmen i huvudkroppen
anges av följande analys av ett generalprov av uppbruten malm.
Kungl. Maj:ts proposition Nr 162. 3
Svavel .................... 37.10 procent
Koppar.................... 1.2o »
Zink........................ 4.34 »
Koppar- och zinkhalterna äro dock åtskilligt växlande, i två analyser av
prov från hängandet nedgår kopparhalten till endast respektive 0.55 procent och 0.45
procent, medan zinkhalten i det ena stiger till 8.11 procent. Medan största zinkhalten
förekommer i malmens hängande, äro de största kopparhalterna (högre än
vad den utförda analysen av generalprovet utvisar) att finna djupare ned. Små
utskiljningar av kalkspat äro mycket vanliga i huvudmalmen.
Utredningen av malmkropparnas förlopp inom fältet har mött mycket stora
svårigheter på grund av de synnerligen invecklade geologiska förhållanden, som påträffats
under arbetenas förlopp. Bergarterna (fyllitiska skiffrar, uppfläkta avpressade
eruptivbergarter av flera slag) äro intensivt veckade och hopskrynklade
med växlande stupningsförhållanden. Den iakttagna huvudmalmen ligger på gränsen
mellan underliggande fyllit och en överlagrande pressad eruptivbergart, men smalare
och fattigare malmzoner och impregnationer förekomma såväl i eruptivbergarten
som i fylliten. I likhet med omgivande bergarter synes huvudmalmen hava fältstupning
mot ungefär SV. Till ledning för placering av de borrhål, vilka i begränsad
omfattning skulle neddrivas på fältet, utfördes omfattande elektriska mätningar,
och erhöllos härvid såväl såsom fortsättning och förgreningar ifrån den
påvisade malmen som såsom paralleller till denna efter en undersökt zon av omkring
2.5 kilometer i längd en mängd delvis starka »drag», vilka kunde förmodas
indicera malmkroppar. Vid företagna djupborrningar visade sig emellertid dessa drag
till större delen förorsakas av grafitoid, som ingår i malmfältets berggrund i vida
större utsträckning, än vad förhållandena i dagen låtit förmoda. Då det på den
elektriska malmletningsmetodens nuvarande stadium är omöjligt att avgöra, vilka
drag som förorsakas av grafit eller grafitoid och vilka som orsakas av kis, kunde
inom det komplicerade fältet icke heller denna metod giva alla de önskvärda anvisningarna
för kismalmens undersökning genom ett ringa antal borrhål. Ett vida
större antal borrhål än det beräknade och för vilket medel beviljats skulle därför
hava erfordrats för att med önskvärd noggrannhet följa malmen över hela fältet,
och skulle detta oavsett de ökade kostnaderna på grund av den korta tid, under
vilken dylika arbeten kunna bedrivas i fjälltrakterna, hava krävt arbetenas fortsättande
nästkommande eller en följande sommar.
Yad som efter de nu utförda undersökningarna är känt torde dock vara tillräckligt
för att bedöma fyndighetens värde för närvarande. Ehuru förekomsten,
möjligen med undantag för Remdalen, är mera betydande än någon annan hittills
uppdagad förekomst av samlad kis inom de svenska fjälltrakterna, har den dock
icke visat sig vara någon så stor och rik förekomst, att den i betraktande av sitt
mycket avlägsna och ur kommunikationssynpunkt ogynnsamma läge kan betecknas
såsom brytvärd under nutida förhållanden. Även om det måste sägas vara möjligt,
att genom fortsatta undersökningsarbeten vida större malmkroppar än de hittills
påträffade skulle kunna påvisas inom fältet, är malmens beskaffenhet (den för en
kopparmalm relativt låga kopparhalten och den för en svavelkismalm något besvärande
zink- och kalkspathalten) sådan, att den för närvarande torde göra malmen
föga begärlig. Stekenjokks malmfyndighet kan därför betecknas såsom en för
opaginerad Kontrollera mot PDF
4- Kungi. Maj-.ts ''proposition Nr 162.
närvarande icke aktuell förekomst, som först i en framtid möjligen kan bliva av
betydelse.
På Remdalens malmfält påträffades genom jordrymningsarbeten inom ett begränsat
område malm av samma beskaffenhet som inom Stekenjokk, enligt analys
av ett generalprov från en sprängning ned till 1 Va meters djup hållande:
Svavel.................... 36.7 %
Koppar ................ 0.9 o »
Zink .................... S.o 3 »
Fri från arsenik och nickel.
Malmen går till ytan under mäktig jordbetäckning inom en del av fältet det
av de enskilda inmutade området) men täckes synbarligen av gråberg (skifrig grönsten)
inom större delarna av detsamma. De elektriska mätningarna visa ett anmärkningsvärt
ihållande, över 800 meter långt sammanhängande »drag». Då inom
fältet ingen grafit iakttagits samt de geologiska förhållandena äro vida regelbundnare
än inom Stekenjokkfältet, synes sannolikt, att man här har att göra med en
vidsträckt malmzon, som fortsätter under överliggande grönsten inom vissa av statens
inmutningar. Ett även ganska begränsat antal borrhål skulle med stor sannolikhet
lämna goda upplysningar om ifrågavarande malmfyndighets storleksordning. Då
emellertid Remdalens malmfält har ur kommunikationssynpunkt lika ogynnsamt läge
som Stekenjokkfältet, medan malmen vid båda fälten är av enahanda beskaffenhet,
måste jämväl det förra betecknas såsom en för närvarande icke aktuell fyndighet,
vars vidare undersökande torde böra uppskjutas, till dess förändrade förhållanden
bringa frågan om dess eventuella nyttiggörande i annat läge än för närvarande.
Därest Eders Kungl. Maj:t beslutar att icke för närvarande låta utföra ytterligare
undersökningsarbeten på Stekenjokks och Remdalens malmfält, synes mig
skäl föreligga att lägga desamma såsom statsgruvefält.
Då kronan i alla händelser är jordägare och statens intressen i ett sådant
fall som detta genom lagen av den 31 maj 1918 synas rätt väl tillgodosedda, kunde
måhända ifrågasättas att låta inmutningarna förfalla och härigenom möjliggöra för
hågade enskilda att ånyo inmuta fyndigheterna samt vidare fortsätta de av staten
utförda undersökningsarbetena. Det torde dock vara osannolikt, att något enskilt
företag under nuvarande konjunkturer skulle vilja nedlägga avsevärda belopp för
ytterligare arbeten på dessa fyndigheter med deras ur kommunikationssynpunkt
ogynnsamma läge. Däremot kan man förutse, att de sannolikt omedelbart bliva föremål
föro inmutning och ett osunt mutsedelsjobberi, om staten låter dem förfalla.
A andra sidan torde gränserna för eventuella statsgruvefält ej böra dragas
vidare, än att de med full säkerhet innesluta de upptäckta och undersökta fyndigheterna.
Givetvis har från Sveriges geologiska undersöknings sida mycket arbete nedlagts
på malmletning även utanför de gränser, som jag föreslår för de ifrågasatta statsgruvefälten.
Med den stora roll, som jämväl mera tillfälliga uppslag kunna spela
för uppdagandet av malmfyndigheter, är det dock ej uteslutet, att något värdefullt
fynd skulle kunna göras utanför de av mig föreslagna gränserna. Så länge på nuvarande
principer byggd gruvlagstiftning äger bestånd, torde man under sådana
förhållanden icke böra genom alltför vida gränser för statsgruvefälten avstänga
enskilda från lockelse till fortsatt malmletning i de ifrågavarande malmfyndigheternas
omgivningar.
Kungl. Majds proposition Nr 162. 5
Med stöd av det anförda får jag sålunda i underdånighet föreslå, det Eders
Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen besluta att inom Vilhelmina socken av
Västerbottens län avsätta såsom statsgruvefält på följande sätt begränsade tvenne
områden.
Stekenjokks statsgruvefält föreslås begränsat åt norr av Saxån; åt sydost av
en linje, som dragés ifrån föreningspunkten mellan Saxån och den på topografiska
kartbladet Jadnem utmärkta norrifrån och cirka 1,200 meter nedanför Stekenjokks
inflöde i Saxån infallande bäcken samt fram till röset på den med höjdsiffran 941
utmärkta toppen av Stekevare. Åt söder begränsas fältet av en linje, som dragés
från röset på sistnämnda topp av Stekevare fram till skärningspunkten mellan
Stekenjokk och gränsen mellan Jämtlands och Västerbottens län. Åt nordväst begränsas
fältet av en linje, dragen från sistnämnda skärningspunkt genom sydligaste
ändpunkten av den lilla sjö, som på kartbladet Jadnem bär höjdsiffran 798, och
fram till Saxån.
Remdalens statsgruvefält föreslås begränsat åt söder och sydost av Ransarån
samt Fremsjokk till 500 meter väster om dess utlopp i Ransarån; åt öster av en
linje, dragen i rakt nordlig riktning från en punkt på Ransaråns norra strand, belägen
400 meter öster om Rembäckens utlopp i Ransarån; åt nordost av en linje,
dragen från en punkt 1 kilometer norrut ifrån Ransarån å sistnämnda linje samt
fram till skärningspunkten mellan de båda på kartbladet Jadnem utmärkta grenar
av Rembäcken, vilka komma från respektive östra sluttningen av Luktjomtjuolta och
sjön Luktomjaure; åt västsydväst av en linje, dragen ifrån sistnämnda skärningspunkt
och till den punkt på Fremsjokk, som ligger 500 meter i rak linje från dess
utlopp i Ransarån.
Inom området för sistnämnda statsgruvefält kommer dock att falla jämväl
de tre inmutningar, som för närvarande ägas av ovannämnda Blackfjäll och
Näsström.»
Bergmästaren Asplunds yttrande över det av chefen för Sveriges
geologiska undersökning'' sålunda väckta förslaget är av följande lydelse:
»Såsom av ifrågavarande underdåniga hemställan framgår, har genom av
geologiska undersökningen under åren 1918—1920 utförda synnerligen ingående och
dyrbara undersökningar inom de avsedda områdena konstaterats tillvaron av betydande
förekomster av koppar- och zinkhaltig svavelkis. Emellertid har malmens
förekomstsätt icke gjort det möjligt att med hittills verkställda arbeten blotta malm
på tillräckligt många punkter, för att hela det område, som av de utförda elektriska
mätningarna och av geologiska undersökningar i övrigt angives såsom malmförande,
skulle kunna beläggas med utmål. Skulle man på denna väg söka för framtiden
trygga kronans rätt till det fyndiga området, bleve det därför nödvändigt att ytterligare
påkosta betydande undersöknings- och försvarsarbeten å detsamma. Under
rådande ekonomiska kris måste det emellertid anses mindre välbetänkt att på så
avlägset belägna fyndigheter, som även under gynnsammare konjunkturer näppeligen
inom den närmare framtiden kunna tänkas bliva föremål för utnyttjande,
påkosta större summor, då andra fyndigheter av samma slag, vartill staten skaffat
Bergmästaren
C. 1. Asplund.
Kommerskollegium.
6 Kungl. Maj:ts proposition Nr 162.
sig inmutuingsrätt och som ligga nära intill järnväg, ännu äro sä gott som fullständigt
oundersökta (kisfyndigheterna i Norsjö socken väster om Bastuträsks järnvägsstation).
Då fyndigheterna vid Stekenjokk och i Remdalen, även om de bleve ytterligare
påkostade undersökningar och utmålslagda, helt säkert skulle få i åtskilliga år
ligga oanvända och deras administration såsom utmål är betydligt besvärligare,
anser jag mig därför böra tillstyrka utläggande av statsgruvefält för ifrågavarande
områden, och har jag beträffande de föreslagna gränserna ingen annan erinran att
göra, än att det vore önskligt, att, efter ett eventuellt beslut om avsättande av
dessa statsgruvefält, desammas gränser bliva så noggrant som möjligt å marken
utmärkta genom rosen icke blott i hörnpunkterna utan även med lämpliga mellanrum
längs sidorna, så att gränserna lätt återfinnas av eventuella inmutare i statsgruvefältens
närhet samt vid utmålsförrättningar, som kunna tänkas förekomma
intill desamma.
Då de syftemål, uppbringande inom landet av brytvärda förekomster av svavelkis,
kopparmalm in. in., som legat till grund för statsmakternas beslut om upphävande
av inmutningsförbudet å kronojord för andra inmutningsbara mineral än
järnmalm, även i framtiden efter återinträdda normala förhållanden komma att
vara fullt aktuella, synes den inskränkning i inmutningsrätten för den enskilde,
som genom utläggande av dessa statsgruvefält onekligen göres, men som för de
närmaste åren på grund av fyndigheternas svårtillgängliga läge endast har den
uteslutande nyttiga verkan att förhindra ett skadligt jobberi, vid den tid, då möjlighet
att tillgodogöra fyndigheterna föreligger, fullt ut kunna kompenseras därav,
att, för så vitt fyndigheterna ej skola utnyttjas av staten själv, desammas tillgodogörande
lämpligen kan genom koncession överlåtas åt enskilt företag, som visar
sig äga nödiga förutsättningar härför.»
I anslutning till bergmästaren Asplunds ifrågavarande uttalande
anför kommerskollegium för egen del i ämnet följande:
»Då Sveriges geologiska undersökning under utförandet av anbefallda praktiskt-geologiska
undersökningar för statens räkning inom Västerbottens läns fjälltrakter
lyckats därstädes anträffa betydande förekomster av koppar- och zinkhaltig
svavelkis och även fullföljt undersökningen så långt, att fyndigheterna kunnat förklaras
vara mera betydande än någon annan hittills uppdagad förekomst av samlad
kis inom de svenska fjälltrakterna, synes statens äganderätt till de ifrågavarande
mineraltillgångarna böra säkerställas. Detta kan, såsom bergmästaren framhållit i
sitt yttrande, ske därigenom, att ett större antal utmål utläggas för kronans räkning,
men ett sådant förfaringssätt medför högst betydliga ytterligare kostnader
för fortsatta undersökningsarbeten, om kronans rätt skulle kunna tillgodoses på ett
betryggande sätt. Då det dessutom på grund av fyndigheternas avlägsna läge och
saknad av kommunikationer helt säkert dröjer rätt länge, innan ett ekonomiskt
utnyttjande av dem kan tänkas ifrågakomma, synes denna väg till bevarande av
kronans rätt icke böra ifrågakomma. Genom utläggande av statsgruvefält inskränkes
visserligen rätten till inmutning enligt lagen den 31 maj 1918 om särskilda bestämmelser
angående rätten till inmutning inom vissa län, men då dels behovet av
inmutningar enligt denna lag för närvarande torde fa anses vara obetydligt i järn
-
Kungl. Maj:ts proposition Nr 162. 7
förelse med vid tiden för lagens utfärdande, dels ock de till statsgruvefält föreslagna
områdena, vilka enligt av chefen för Sveriges geologiska undersökning lämnad
upplysning äro belägna på annan kronojord än sådan, som innehaves under
ständig besittningsrätt eller är anslagen till boställe, icke tagits större än behörig
försiktighet synes fordra, torde icke inskränkningen i den enskildes rätt i detta fall
böra hindra ett för staten förmånligt ordnande av frågan.
Kollegium får därför i underdånighet tillstyrka vidtagande av åtgärd för att
de båda av chefen för Sveriges geologiska undersökning föreslagna områdena måtte
förklaras vara statsgruvefält.»
Att åtgärder böra vidtagas för att åt kronan bevara de rika kislager,
som vid det genom Sveriges geologiska undersökning bedrivna
forskningsarbetet anträffats vid Stekenjokk och Remdalen, synes mig
påtagligt. Med hänsyn till såväl rådande ekonomiska förhållanden som
den omständigheten, att fyndigheterna äro belägna alltför långt från förefintliga
kommunikationsförbindelser för att under den närmaste framtiden
lämpligen kunna göras till föremål för bearbetning, anser jag.
i likhet med de myndigheter, som uttalat sig i ärendet, att frågan för
närvarande bäst löses därigenom, att de av överdirektören Gavelin till
sina gränser angivna områdena — i likhet med vad tidigare skett beträffande
vissa andra områden i Lappland — av Kungl. Maj:t och riksdagen,
jämlikt 3 § 1 mom. i gällande gruvestadga, förklaras skola utgöra
statsgruvefält. Genom en dylik åtgärd, som givetvis icke utövar något
inflytande å den rätt, som genom inmutning redan förvärvats av enskilda
personer, förhindras tillkomsten av nya inmutningar å den till statsgruvefält
avsatta marken. Jag vill endast tillägga, att, enligt vad jag
inhämtat, de nu ifrågavarande områdena helt äro belägna å odisponerad
kronojord, som, därest fastställelse meddelas å redan verkställd avvittringsförrättning
beträffande denna del av Vilhelmina socken, kommer
att utgöra s. k. kronoöverloppsmark. Ett topografiskt kartblad, varå de
båda föreslagna statsgruvefältens sträckning i huvuddrag angives, finnes
upprättat och torde i avtryck få bifogas detta protokoll.
Jag hemställer alltså, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen
besluta,
att de i chefens för Sveriges geologiska undersökning skrivelse
den 15 februari 1921 omförmälda områden vid Stekenjokk och Remdalen,
bada i Vilhelmina socken av Västerbottens län, med de gränser,
som angivas i berörda skrivelse och utmärkts å en i överensstämmelse
därmed upprättad, i avtryck här bifogad karta, må förklaras vara statsgruvefält
under benämning Stekenjokks respektive Remdalens statsgruvefält.
Departementschefen
.
8
Kungl. Maj.ts proposition Nr 162.
Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan behagade Hans Maj:t Konungen lämna
bifall; och skulle till riksdagen avlåtas proposition av
den lydelse, bilaga vid detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Hans von Arnold.
STOCKHOLM, ISAAC MARCUS'' BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1921-
opaginerad Kontrollera mot PDF
jywi
T ÖL ttj (LUT
R-C 207,
Stormyi s itp
mairviasti
■M . SL
L: 200 000
GEN. STÄB.LIT. ANST. STHLM
Säl
wm%j
mm
T,f>. «
K"?®'' a
mm®
g*’"''/!}.
JäÉii
Fg%..S>:
ESS I
^Éi
Eg®
SM«|
SptiflVjfc
Mg
Område för statsgruvefäll
R-r. 206
R.r. 205
1 Mil
—® Kilömeter
R.r. 206
R.r. 20*
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (2)
2 kopplingar.
- Rskr. 1921:184 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utläggande av statsgruvefält vid Stekenjokk och. Remdalen i Vilhelmina socken av Väste s. 1 i texten
- JoU 1921:29 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utläggande av statsgruvefält vid Stekenjokk och Remdalen i Vilhelmina socken av Västerbottens län. a1 i texten