Sök i Ratio Lex

Angående utläggande av statsgruvefält vid Stekenjokk och Remdalen i Vilhelmina socken av Västerbottens län

1921-03-11 · 9 sidor, varav 7 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 7 av 9 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1921:162, Angående utläggande av statsgruvefält vid Stekenjokk och Remdalen i Vilhelmina socken av Västerbottens län

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj ds proposition Nr 162.

1

Bil* 162.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående utläggande av

statsgruvefält vid Stekenjokk och Remdalen i Vilhelmina socken

av Västerbottens län; given Stockholms slott den 11 mars 1921.

Kungl. Magt vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av

statsrådsprotokollet över handelsärenden för denna dag, föreslå riksdagen

att bifalla det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande

departementschefen hemställt.

GUSTAF.

G. Malm.

Utdrag av protokollet över handelsärenden, hållet inför Hans Maj.t

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 11 mars 1921.

N ärvar ande:

Statsministern VON Sydow, ministern för utrikes ärendena greve Wrangel,

statsråden Ericsson, Dahlberg, Murray, Elmquist, Malm, Bergqvist,

Hammarskjöld, Ekeberg, Hansson, Beskow.

Chefen för handelsdepartementet, statsrådet Malm, anförde:

I en till jordbruksdepartementet ingiven skrivelse av den 15 nästlidna

februari har chefen för Sveriges geologiska undersökning, överdirektören

A. Gavelin, föreslagit, att Kungl. Magt måtte göra framställning

till riksdagen om avsättande såsom statsgruvefält av två till sina

gränser närmare angivna områden vid Stekenjokk och Remdalen, båda

Bihang till riksdagens protokoll 1921. 1 samt. 138 höft. (Nr 162.) 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

Chefen för

Sveriges gcolo•

giska undersökning.

2 Kung!. Maj:ts proposition Nr 162.

i Vilhelmina socken av Västerbottens län. Sedan kommerskollegium,

med överlämnande av ett yttrande i ämnet från bergmästaren i norra

distriktet C. I. Asplund, den 25 i samma månad avgivit infordrat utlåtande,

har ärendet jämlikt gällande stadga angående fördelning av

ärendena mellan statsdepartement^ överlämnats till handelsdepartementet.

Överdirektören Gavelins ifrågavarande framställning, vilken lämpligen

torde i sin helhet få bär återgivas, är av följande lydelse:

»Under de praktiskt-geologiska undersökningar av fjälltrakterna i nordligaste

delen av Jämtlands län och i Västerbottens län, vartill Eders Kungl. Maj:t sedan

år 1918 beviljat anslag, upptäcktes en del malmanledningar, av vilka särskilt den

år 1918 för Eders Kungl. Maj:t och kronan inmutade förekomsten vid Stekenjokk

inom Vilhelmina socken av sistnämnda län var av beskaffenhet att påkalla närmare

undersökning med hänsyn till sin beskaffenhet och utsträckning. Med stöd av för

åren 1919 och 1920 härför beviljade anslag utfördes också å denna förekomst

under sommarmånaderna nämnda år undersökningsarbeten, bestående i mätningar

med elektrisk malmletningsmetod, jordrymningar samt diamantborrningar.

Under de sommaren 1919 pågående arbetena inom Stekenjokkområdet upptäckte

och inmutade dessutom tvenne av ortens befolkning, lappmannen A. Blackfjäll

och hemmansägaren K. Näsström, vid Remdalen cirka 1 V4 mil i NNO ifrån

Stekenjokk en samling block av samma kistyp, som anträffats vid Stekenjokk. Då

även ifrågavarande anledning syntes lovande, men ingen som helst undersökningkunde

väntas företagen å densamma av inmutarna, vilka genast erbjödo anledningen

till staten, lokaliserades genom Sveriges geologiska undersöknings försorg först

under hösten 1919 den jordtäckta moderklyften till malmblocken genom preliminär

elektrisk malmletning, varefter, sedan denna undersökning angivit såsom sannolikt,

att fyndigheten sträckte sig även utanför det av Blackfjäll och Näsström inmutade

området, inmutningar togos våren och sommaren 1920 för Eders Kungl. Maj:ts och

kronans räkning av malmens sannolika fortsättning. I samband med de under sistlidna

sommar bedrivna arbetena vid Stekenjokk företogos detaljerade elektriska

mätningar samt i den utsträckning, som den knappa tiden och de svåra förhållandena

medgåvo, blottning av malm även å fyndigheterna i Remdalen.

Resultaten av de utförda undersökningsarbetena å ifrågavarande tvenne

malmförekomster äro i korthet följande.

Vid Stekenjokk har malmen påträffats genom jordrymning och sprängning

samt i tre diamantborrhål inom fältets mellersta del. Den bildar här synbarligen

en större kropp av kompakt svavelkis, impregnerad med kopparkis och zinkblände,

samt flera zoner av smalare eller fattigare kis, övergående i impregnation uti omgivande

bergart. Att döma av förhållandena i det borrhål, som gått närmast

vinkelrätt mot malmerna, är mäktigheten för den rena kismassan i huvudkroppen

2.4 meter, medan 0.7 meter djupare ned kommer cirka 2 meter mäktig zon av

fattigare svavelkis med smala ränder rika på kopparkis samt 1.6 5 meter djupare en

cirka 0.8 meter mäktig kisbank, som nedåt övergår i av svavelkis, kopparkis och

zinkblände impregnerad skiffer. Sammansättningen av kismalmen i huvudkroppen

anges av följande analys av ett generalprov av uppbruten malm.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 162. 3

Svavel .................... 37.10 procent

Koppar.................... 1.2o »

Zink........................ 4.34 »

Koppar- och zinkhalterna äro dock åtskilligt växlande, i två analyser av

prov från hängandet nedgår kopparhalten till endast respektive 0.55 procent och 0.45

procent, medan zinkhalten i det ena stiger till 8.11 procent. Medan största zinkhalten

förekommer i malmens hängande, äro de största kopparhalterna (högre än

vad den utförda analysen av generalprovet utvisar) att finna djupare ned. Små

utskiljningar av kalkspat äro mycket vanliga i huvudmalmen.

Utredningen av malmkropparnas förlopp inom fältet har mött mycket stora

svårigheter på grund av de synnerligen invecklade geologiska förhållanden, som påträffats

under arbetenas förlopp. Bergarterna (fyllitiska skiffrar, uppfläkta avpressade

eruptivbergarter av flera slag) äro intensivt veckade och hopskrynklade

med växlande stupningsförhållanden. Den iakttagna huvudmalmen ligger på gränsen

mellan underliggande fyllit och en överlagrande pressad eruptivbergart, men smalare

och fattigare malmzoner och impregnationer förekomma såväl i eruptivbergarten

som i fylliten. I likhet med omgivande bergarter synes huvudmalmen hava fältstupning

mot ungefär SV. Till ledning för placering av de borrhål, vilka i begränsad

omfattning skulle neddrivas på fältet, utfördes omfattande elektriska mätningar,

och erhöllos härvid såväl såsom fortsättning och förgreningar ifrån den

påvisade malmen som såsom paralleller till denna efter en undersökt zon av omkring

2.5 kilometer i längd en mängd delvis starka »drag», vilka kunde förmodas

indicera malmkroppar. Vid företagna djupborrningar visade sig emellertid dessa drag

till större delen förorsakas av grafitoid, som ingår i malmfältets berggrund i vida

större utsträckning, än vad förhållandena i dagen låtit förmoda. Då det på den

elektriska malmletningsmetodens nuvarande stadium är omöjligt att avgöra, vilka

drag som förorsakas av grafit eller grafitoid och vilka som orsakas av kis, kunde

inom det komplicerade fältet icke heller denna metod giva alla de önskvärda anvisningarna

för kismalmens undersökning genom ett ringa antal borrhål. Ett vida

större antal borrhål än det beräknade och för vilket medel beviljats skulle därför

hava erfordrats för att med önskvärd noggrannhet följa malmen över hela fältet,

och skulle detta oavsett de ökade kostnaderna på grund av den korta tid, under

vilken dylika arbeten kunna bedrivas i fjälltrakterna, hava krävt arbetenas fortsättande

nästkommande eller en följande sommar.

Yad som efter de nu utförda undersökningarna är känt torde dock vara tillräckligt

för att bedöma fyndighetens värde för närvarande. Ehuru förekomsten,

möjligen med undantag för Remdalen, är mera betydande än någon annan hittills

uppdagad förekomst av samlad kis inom de svenska fjälltrakterna, har den dock

icke visat sig vara någon så stor och rik förekomst, att den i betraktande av sitt

mycket avlägsna och ur kommunikationssynpunkt ogynnsamma läge kan betecknas

såsom brytvärd under nutida förhållanden. Även om det måste sägas vara möjligt,

att genom fortsatta undersökningsarbeten vida större malmkroppar än de hittills

påträffade skulle kunna påvisas inom fältet, är malmens beskaffenhet (den för en

kopparmalm relativt låga kopparhalten och den för en svavelkismalm något besvärande

zink- och kalkspathalten) sådan, att den för närvarande torde göra malmen

föga begärlig. Stekenjokks malmfyndighet kan därför betecknas såsom en för

opaginerad Kontrollera mot PDF

4- Kungi. Maj-.ts ''proposition Nr 162.

närvarande icke aktuell förekomst, som först i en framtid möjligen kan bliva av

betydelse.

På Remdalens malmfält påträffades genom jordrymningsarbeten inom ett begränsat

område malm av samma beskaffenhet som inom Stekenjokk, enligt analys

av ett generalprov från en sprängning ned till 1 Va meters djup hållande:

Svavel.................... 36.7 %

Koppar ................ 0.9 o »

Zink .................... S.o 3 »

Fri från arsenik och nickel.

Malmen går till ytan under mäktig jordbetäckning inom en del av fältet det

av de enskilda inmutade området) men täckes synbarligen av gråberg (skifrig grönsten)

inom större delarna av detsamma. De elektriska mätningarna visa ett anmärkningsvärt

ihållande, över 800 meter långt sammanhängande »drag». Då inom

fältet ingen grafit iakttagits samt de geologiska förhållandena äro vida regelbundnare

än inom Stekenjokkfältet, synes sannolikt, att man här har att göra med en

vidsträckt malmzon, som fortsätter under överliggande grönsten inom vissa av statens

inmutningar. Ett även ganska begränsat antal borrhål skulle med stor sannolikhet

lämna goda upplysningar om ifrågavarande malmfyndighets storleksordning. Då

emellertid Remdalens malmfält har ur kommunikationssynpunkt lika ogynnsamt läge

som Stekenjokkfältet, medan malmen vid båda fälten är av enahanda beskaffenhet,

måste jämväl det förra betecknas såsom en för närvarande icke aktuell fyndighet,

vars vidare undersökande torde böra uppskjutas, till dess förändrade förhållanden

bringa frågan om dess eventuella nyttiggörande i annat läge än för närvarande.

Därest Eders Kungl. Maj:t beslutar att icke för närvarande låta utföra ytterligare

undersökningsarbeten på Stekenjokks och Remdalens malmfält, synes mig

skäl föreligga att lägga desamma såsom statsgruvefält.

Då kronan i alla händelser är jordägare och statens intressen i ett sådant

fall som detta genom lagen av den 31 maj 1918 synas rätt väl tillgodosedda, kunde

måhända ifrågasättas att låta inmutningarna förfalla och härigenom möjliggöra för

hågade enskilda att ånyo inmuta fyndigheterna samt vidare fortsätta de av staten

utförda undersökningsarbetena. Det torde dock vara osannolikt, att något enskilt

företag under nuvarande konjunkturer skulle vilja nedlägga avsevärda belopp för

ytterligare arbeten på dessa fyndigheter med deras ur kommunikationssynpunkt

ogynnsamma läge. Däremot kan man förutse, att de sannolikt omedelbart bliva föremål

föro inmutning och ett osunt mutsedelsjobberi, om staten låter dem förfalla.

A andra sidan torde gränserna för eventuella statsgruvefält ej böra dragas

vidare, än att de med full säkerhet innesluta de upptäckta och undersökta fyndigheterna.

Givetvis har från Sveriges geologiska undersöknings sida mycket arbete nedlagts

på malmletning även utanför de gränser, som jag föreslår för de ifrågasatta statsgruvefälten.

Med den stora roll, som jämväl mera tillfälliga uppslag kunna spela

för uppdagandet av malmfyndigheter, är det dock ej uteslutet, att något värdefullt

fynd skulle kunna göras utanför de av mig föreslagna gränserna. Så länge på nuvarande

principer byggd gruvlagstiftning äger bestånd, torde man under sådana

förhållanden icke böra genom alltför vida gränser för statsgruvefälten avstänga

enskilda från lockelse till fortsatt malmletning i de ifrågavarande malmfyndigheternas

omgivningar.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majds proposition Nr 162. 5

Med stöd av det anförda får jag sålunda i underdånighet föreslå, det Eders

Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen besluta att inom Vilhelmina socken av

Västerbottens län avsätta såsom statsgruvefält på följande sätt begränsade tvenne

områden.

Stekenjokks statsgruvefält föreslås begränsat åt norr av Saxån; åt sydost av

en linje, som dragés ifrån föreningspunkten mellan Saxån och den på topografiska

kartbladet Jadnem utmärkta norrifrån och cirka 1,200 meter nedanför Stekenjokks

inflöde i Saxån infallande bäcken samt fram till röset på den med höjdsiffran 941

utmärkta toppen av Stekevare. Åt söder begränsas fältet av en linje, som dragés

från röset på sistnämnda topp av Stekevare fram till skärningspunkten mellan

Stekenjokk och gränsen mellan Jämtlands och Västerbottens län. Åt nordväst begränsas

fältet av en linje, dragen från sistnämnda skärningspunkt genom sydligaste

ändpunkten av den lilla sjö, som på kartbladet Jadnem bär höjdsiffran 798, och

fram till Saxån.

Remdalens statsgruvefält föreslås begränsat åt söder och sydost av Ransarån

samt Fremsjokk till 500 meter väster om dess utlopp i Ransarån; åt öster av en

linje, dragen i rakt nordlig riktning från en punkt på Ransaråns norra strand, belägen

400 meter öster om Rembäckens utlopp i Ransarån; åt nordost av en linje,

dragen från en punkt 1 kilometer norrut ifrån Ransarån å sistnämnda linje samt

fram till skärningspunkten mellan de båda på kartbladet Jadnem utmärkta grenar

av Rembäcken, vilka komma från respektive östra sluttningen av Luktjomtjuolta och

sjön Luktomjaure; åt västsydväst av en linje, dragen ifrån sistnämnda skärningspunkt

och till den punkt på Fremsjokk, som ligger 500 meter i rak linje från dess

utlopp i Ransarån.

Inom området för sistnämnda statsgruvefält kommer dock att falla jämväl

de tre inmutningar, som för närvarande ägas av ovannämnda Blackfjäll och

Näsström.»

Bergmästaren Asplunds yttrande över det av chefen för Sveriges

geologiska undersökning'' sålunda väckta förslaget är av följande lydelse:

»Såsom av ifrågavarande underdåniga hemställan framgår, har genom av

geologiska undersökningen under åren 1918—1920 utförda synnerligen ingående och

dyrbara undersökningar inom de avsedda områdena konstaterats tillvaron av betydande

förekomster av koppar- och zinkhaltig svavelkis. Emellertid har malmens

förekomstsätt icke gjort det möjligt att med hittills verkställda arbeten blotta malm

på tillräckligt många punkter, för att hela det område, som av de utförda elektriska

mätningarna och av geologiska undersökningar i övrigt angives såsom malmförande,

skulle kunna beläggas med utmål. Skulle man på denna väg söka för framtiden

trygga kronans rätt till det fyndiga området, bleve det därför nödvändigt att ytterligare

påkosta betydande undersöknings- och försvarsarbeten å detsamma. Under

rådande ekonomiska kris måste det emellertid anses mindre välbetänkt att på så

avlägset belägna fyndigheter, som även under gynnsammare konjunkturer näppeligen

inom den närmare framtiden kunna tänkas bliva föremål för utnyttjande,

påkosta större summor, då andra fyndigheter av samma slag, vartill staten skaffat

Bergmästaren

C. 1. Asplund.

s. 6 Kontrollera mot PDF

Kommerskollegium.

6 Kungl. Maj:ts proposition Nr 162.

sig inmutuingsrätt och som ligga nära intill järnväg, ännu äro sä gott som fullständigt

oundersökta (kisfyndigheterna i Norsjö socken väster om Bastuträsks järnvägsstation).

Då fyndigheterna vid Stekenjokk och i Remdalen, även om de bleve ytterligare

påkostade undersökningar och utmålslagda, helt säkert skulle få i åtskilliga år

ligga oanvända och deras administration såsom utmål är betydligt besvärligare,

anser jag mig därför böra tillstyrka utläggande av statsgruvefält för ifrågavarande

områden, och har jag beträffande de föreslagna gränserna ingen annan erinran att

göra, än att det vore önskligt, att, efter ett eventuellt beslut om avsättande av

dessa statsgruvefält, desammas gränser bliva så noggrant som möjligt å marken

utmärkta genom rosen icke blott i hörnpunkterna utan även med lämpliga mellanrum

längs sidorna, så att gränserna lätt återfinnas av eventuella inmutare i statsgruvefältens

närhet samt vid utmålsförrättningar, som kunna tänkas förekomma

intill desamma.

Då de syftemål, uppbringande inom landet av brytvärda förekomster av svavelkis,

kopparmalm in. in., som legat till grund för statsmakternas beslut om upphävande

av inmutningsförbudet å kronojord för andra inmutningsbara mineral än

järnmalm, även i framtiden efter återinträdda normala förhållanden komma att

vara fullt aktuella, synes den inskränkning i inmutningsrätten för den enskilde,

som genom utläggande av dessa statsgruvefält onekligen göres, men som för de

närmaste åren på grund av fyndigheternas svårtillgängliga läge endast har den

uteslutande nyttiga verkan att förhindra ett skadligt jobberi, vid den tid, då möjlighet

att tillgodogöra fyndigheterna föreligger, fullt ut kunna kompenseras därav,

att, för så vitt fyndigheterna ej skola utnyttjas av staten själv, desammas tillgodogörande

lämpligen kan genom koncession överlåtas åt enskilt företag, som visar

sig äga nödiga förutsättningar härför.»

I anslutning till bergmästaren Asplunds ifrågavarande uttalande

anför kommerskollegium för egen del i ämnet följande:

»Då Sveriges geologiska undersökning under utförandet av anbefallda praktiskt-geologiska

undersökningar för statens räkning inom Västerbottens läns fjälltrakter

lyckats därstädes anträffa betydande förekomster av koppar- och zinkhaltig

svavelkis och även fullföljt undersökningen så långt, att fyndigheterna kunnat förklaras

vara mera betydande än någon annan hittills uppdagad förekomst av samlad

kis inom de svenska fjälltrakterna, synes statens äganderätt till de ifrågavarande

mineraltillgångarna böra säkerställas. Detta kan, såsom bergmästaren framhållit i

sitt yttrande, ske därigenom, att ett större antal utmål utläggas för kronans räkning,

men ett sådant förfaringssätt medför högst betydliga ytterligare kostnader

för fortsatta undersökningsarbeten, om kronans rätt skulle kunna tillgodoses på ett

betryggande sätt. Då det dessutom på grund av fyndigheternas avlägsna läge och

saknad av kommunikationer helt säkert dröjer rätt länge, innan ett ekonomiskt

utnyttjande av dem kan tänkas ifrågakomma, synes denna väg till bevarande av

kronans rätt icke böra ifrågakomma. Genom utläggande av statsgruvefält inskränkes

visserligen rätten till inmutning enligt lagen den 31 maj 1918 om särskilda bestämmelser

angående rätten till inmutning inom vissa län, men då dels behovet av

inmutningar enligt denna lag för närvarande torde fa anses vara obetydligt i järn
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 162. 7

förelse med vid tiden för lagens utfärdande, dels ock de till statsgruvefält föreslagna

områdena, vilka enligt av chefen för Sveriges geologiska undersökning lämnad

upplysning äro belägna på annan kronojord än sådan, som innehaves under

ständig besittningsrätt eller är anslagen till boställe, icke tagits större än behörig

försiktighet synes fordra, torde icke inskränkningen i den enskildes rätt i detta fall

böra hindra ett för staten förmånligt ordnande av frågan.

Kollegium får därför i underdånighet tillstyrka vidtagande av åtgärd för att

de båda av chefen för Sveriges geologiska undersökning föreslagna områdena måtte

förklaras vara statsgruvefält.»

Att åtgärder böra vidtagas för att åt kronan bevara de rika kislager,

som vid det genom Sveriges geologiska undersökning bedrivna

forskningsarbetet anträffats vid Stekenjokk och Remdalen, synes mig

påtagligt. Med hänsyn till såväl rådande ekonomiska förhållanden som

den omständigheten, att fyndigheterna äro belägna alltför långt från förefintliga

kommunikationsförbindelser för att under den närmaste framtiden

lämpligen kunna göras till föremål för bearbetning, anser jag.

i likhet med de myndigheter, som uttalat sig i ärendet, att frågan för

närvarande bäst löses därigenom, att de av överdirektören Gavelin till

sina gränser angivna områdena — i likhet med vad tidigare skett beträffande

vissa andra områden i Lappland — av Kungl. Maj:t och riksdagen,

jämlikt 3 § 1 mom. i gällande gruvestadga, förklaras skola utgöra

statsgruvefält. Genom en dylik åtgärd, som givetvis icke utövar något

inflytande å den rätt, som genom inmutning redan förvärvats av enskilda

personer, förhindras tillkomsten av nya inmutningar å den till statsgruvefält

avsatta marken. Jag vill endast tillägga, att, enligt vad jag

inhämtat, de nu ifrågavarande områdena helt äro belägna å odisponerad

kronojord, som, därest fastställelse meddelas å redan verkställd avvittringsförrättning

beträffande denna del av Vilhelmina socken, kommer

att utgöra s. k. kronoöverloppsmark. Ett topografiskt kartblad, varå de

båda föreslagna statsgruvefältens sträckning i huvuddrag angives, finnes

upprättat och torde i avtryck få bifogas detta protokoll.

Jag hemställer alltså, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen

besluta,

att de i chefens för Sveriges geologiska undersökning skrivelse

den 15 februari 1921 omförmälda områden vid Stekenjokk och Remdalen,

bada i Vilhelmina socken av Västerbottens län, med de gränser,

som angivas i berörda skrivelse och utmärkts å en i överensstämmelse

därmed upprättad, i avtryck här bifogad karta, må förklaras vara statsgruvefält

under benämning Stekenjokks respektive Remdalens statsgruvefält.

Departementschefen

.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj.ts proposition Nr 162.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan behagade Hans Maj:t Konungen lämna

bifall; och skulle till riksdagen avlåtas proposition av

den lydelse, bilaga vid detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Hans von Arnold.

STOCKHOLM, ISAAC MARCUS'' BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1921-

opaginerad Kontrollera mot PDF

jywi

T ÖL ttj (LUT

R-C 207,

Stormyi s itp

mairviasti

■M . SL

L: 200 000

GEN. STÄB.LIT. ANST. STHLM

Säl

wm%j

mm

T,f>. «

K"?®'' a

mm®

g*’"''/!}.

JäÉii

Fg%..S>:

ESS I

^Éi

Eg®

SM«|

SptiflVjfc

Mg

Område för statsgruvefäll

R-r. 206

R.r. 205

1 Mil

—® Kilömeter

R.r. 206

R.r. 20*

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1921:184 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utläggande av statsgruvefält vid Stekenjokk och. Remdalen i Vilhelmina socken av Väste s. 1 i texten
  2. JoU 1921:29 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utläggande av statsgruvefält vid Stekenjokk och Remdalen i Vilhelmina socken av Västerbottens län. a1 i texten