Med förslag till lag om ändring i vissa delar av utsökning slag en m. m
68 sidor, varav 64 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: Svag — ungefär 2,2 % av orden ser trasiga ut — läs mot PDF:en innan du citerar
- Sidnummer: 64 av 68 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1921:19, Med förslag till lag om ändring i vissa delar av utsökning slag en m. m
Dokumentets text
Kungl. Maj:ts proposition Nr 19.
1
1
>
Nr 19.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
ändring i vissa delar av utsökning slag en m. m.; given Stock>
holms slott den 10 december 1920.
K
Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet hållna protokoll
vill Kungl. Majrt härmed, jämlikt 87 § regeringsformen, föreslå
riksdagen att antaga härvid fogade förslag till
1) lag om ändring i vissa delar av utsökningslagen;
2) lag om ändrad lydelse av 2 kap. 32 § och 3 kap. 20 § i lagen
den 14 juni 1907 om nyttjanderätt till fast egendom;
3) lag om ändrad lydelse av 38 § i förordningen den 16 juni 1875
angående inteckning i fast egendom;
4) lag om ändrad lydelse av 17 § i förordningen den 15 oktober
1880, innefattande särskilda föreskrifter angående lagfart, inteckning
och utmätning av järnväg, så ock i fråga om förvaltning av järnväg
under konkurs;
5) lag om ändrad lydelse av 18 § i lagen den 14 juni 1907 om
inteckning i tomträtt och vattenfallsrätt; samt
6) lag om ändrad lydelse av 5 och 35 §§ i lagen den 22 juni
1920 med vissa bestämmelser om registrering av elektriska anläggningar
samt om rätt till elektrisk kraft m. m.
GUSTAF.
Birger Ekeberg.
Bihang till riksdagens protokoll 1921. 1 saml. 15 käft. (Nr 19.)
1
2
Kungl. Maj.ts proposition Nr 19.
Förslag
till
Lag om ändring i vissa delar av utsökningslagen.
Härigenom förordnas, att nedannämnda paragrafer i utsökningslagen
skola, vissa paragrafer i nedan angivna delar, kava följande ändrade
lydelse:
28 §.
Äro — — — utmätning.
Har borgenär enligt 13 § utsökt betalning ur fast egendom, ock
varder fordringen fastställd till betalning ur egendomen, förordne överexekutor
tillika, att egendomen må utan föregående utmätning säljas i
den ordning, som om utmätt fast egendom stadgas, eller ock sättas
under tvångsförvaltning enligt vad i 7 kap. sägs; och vare det så ansett,
som hade egendomen blivit utmätt.
39 §.
År — — — sagt. Visar efter utmätning gäldenären, att nedsättning
skett, ock gäldar han tillika kostnaden för utmätningen och godsets
vård ävensom, där tvångsförvaltning kommit till stånd, förvaltningskostnaden
i den mån densamma ej guldits av fastighetens avkastning, gånge
utmätningen åter, där så ske kan.
Vad — — — föreskrivet.
Huru---stadgat.
40 §.
Vad — — — försäljning.
Utmätt — — — stadgas.
Fast egendom, som efter 39 § är utmätt, må sättas under tvångsförvaltning
ändå att domen ej vunnit laga kraft, där ej domstol, hos
vilken talan mot domen är anhängig, annorlunda förordnar; dock äge
borgenär ej lyfta något av behållningen annorledes än mot pant eller
borgen.
Kungl. Mayts proposition Nr 19.
3
50 §.
Andras eller upphäves dom, varå utmätning, kvarstad eller annan
verkställighet följt, gånge, ändå att klagan över senare beslutet föres,
verkställigheten åter, där så ske kan; och fylle den, som verkställigheten
sökt, all skada; vare ock den, som något lyfta eller tillträda fått,
pliktig att det genast med dess ränta eller avkomst till sökandens vederpart
återställa. Åro penningar lyftade, gälde ränta därå efter sex för
hundrade om året från lyftniugsdagen.
51 §.
Om — — — fall.
Har överexekutor i fråga om fast egendom meddelat förordnande,
som i 28 § sägs, må egendomen ej försäljas, förr än laga kraft å utslaget
kommit. Utan hinder av att ändring i utslaget sökes, må egendomen
sättas under tvångsförvaltning, där ej hovrätten, sedan ändringssökandet
där anmälts, annorlunda förordnar; dock gälle om borgenärs rätt
att lyfta behållningen vad i 40 § tredje stycket för där omförmält fall sägs.
79 §.
Utmätes — — — värderade.
Finnes — — — station.
Vad nu är sagt gälle ock, där överexekutor i fråga om fast egendom
meddelat förordnande, som i 28 § sägs, eller där sådan egendom
skall säljas på begäran av borgenärer jämlikt 70 § konkurslagen. Finnes
å egendom, i fråga om vilken överexekutor meddelat förordnande på
sätt nyss nämnts, elektrisk understation, som hör till egendomen, åligge
utmätningsmannen att därom ofördröjligen göra anmälan hos överexekutor.
År egendomen intecknad gemensamt med annan egendom och
finnes för någon av egendomarna icke uppskattning till allmän bevillning,
skall värdering ske jämväl av den eller de andra egendomarna;
skolande om förrättningen ägarna underrättas på sätt i 60 § stadgaB.
80 §.
Fast egendom, som blivit utmätt, skall utbjudas till försäljning i
den ordning 5 kap. stadgar, där ej borgenären begär tvångsförvaltning
av densamma på sätt i 7 kap. sägs.
4
Kungl. Maj:ts proposition Nr 19.
81 §.
Då utmätning av fast egendom skett och egendomen ej är satt
under tvångsförvaltning, skall, där borgenären det yrkar, avrad, hyra,
eller ränta, som av egendomen faller till dess den varder såld och av
köparen tillträdd, uppbäras av utmätningsmannen eller av syssloman,
som av honom förordnas; och kungöre utmätningsmannen utan dröjsmål
den, vilken betalningsskyldigheten åligger, förbud att utgiva något
till annan än utmätningsmannen eller sysslomannen. Har överexekutor
i fråga om fast egendom meddelat förordnande, som i 28 § sägs, och
är egendomen ej satt under tvångsförvaltning; då skall överexekutor,
där borgenären det yrkar, tillsätta syssloman, som avkomsten uppbär,
och låta förbud kungöras, som nu är sagt.
År fara, att egendomen av ägaren genom vanvård eller annorledes
i större mån försämras, äge överexekutor, där borgenären det påstår,
förordna syssloman att egendomen om händer taga och förvalta; dock
vare i ty fall borgenären pliktig att förskjuta den kostnad, som för
egendomens förvaltning kan vara nödig.
Har syssloman blivit jämlikt första eller andra stycket förordnad och
skall egendomen säljas, åligger det sysslomannen att till auktionsförrättaren
före auktionen eller, där jämlikt 102 § särskilt sammanträde skall hållas,
före det sammanträde redovisa avrad,, ränta eller hyra, som utgår i penningar
och av honom uppburits. Lag samma vare i fråga om utmätningsman,
där han jämlikt första stycket uppburit sådan avkastning och
icke själv skall förrätta auktionen. Utgår avrad, ränta eller hyra i varor,
skall utmätningsmannen föranstalta om deras försäljning på sätt i 90 §
stadgas och redovisa därför influtna medel efter ty nu är sagt; skolande
i sådant fall syssloman hålla de av honom uppburna varor utmätningsmannen
tillhanda. För medel, som ej sålunda redovisats, skall redovisning
lämnas före det sammanträde, då fördelning av köpeskillingen skall
äga rum.
Varder egendomen ställd under tvångsförvaltning, skall förordnande,
som enligt vad ovan är sagt blivit för syssloman meddelat, anses
förfallet. Redovisning för avkastning, som uppburits av sysslomannen
eller av utmätningsman, skall i ty fall inom tid, som av överexekutor
bestämmes, avgivas till den, som enligt 170 § förordnats att omhänderhava
tvångs förvaltningen.
Kungl. Maj:ts proposition Nr 19.
5
85 §.
Då — — — tillkänna.
Då — — — skett.
Utmätes — — — erfordras.
Myndighet, vilken meddelat förordnande, som i 28 § sägs, eller
hos vilken enligt 70 eller 71 § konkurslagen äskats, att fastighet eller
intecknat fartyg må utmätningsvis säljas, vare ock pliktig att därom
insända bevis efter ty nyss är sagt.
Sker utmätning av elektrisk understation eller ledning, vare utmätningsmannen
skyldig att genast till kommerskollegium insända bevis
om utmätningen. Har myndighet i fråga om fast egendom, till vilken
hör elektrisk understation, meddelat förordnande, som i 28 § sägs, eller
har enligt 70 § konkurslageu hos myndighet äskats, att sådan egendom
må utmätningsvis säljas, åligger myndigheten att, så snart ske kan,
därom insända bevis till kommerskollegium.
86 §.
Har — — — åter.
Har i fall, då överexekutor i fråga om fast egendom meddelat
förordnande, som i 28 § sägs, borgenären icke inom två månader efter
det överexekutors utslag vunnit laga kraft, antingen med företeende av
bevis därom samt av den handling i huvudskrift, på grund varav betalning
blivit sökt, begärt försäljning av egendomen eller ock äskat tvångsförvaltning,
vare förordnandet utan verkan. Lag samma vare, där borgenären
begärt sådan verkställighet, som nu sagts, men därefter lämnat
gäldenären anstånd, som fortfar när sex månader förflutit från det verkställigheten
begärdes.
87 §‘
År fäst egendom utmätt och har någon fordran, varför egendomen
på grund av inteckning eller enligt 11 kap. 2 § jordabalken häftar,
eller ock nyttjanderätt till egendomen eller rätt till servitut, till elektrisk
kraft eller till avkomst eller annan förmån, äge sådan rättsägare, där
hans rätt kan vara beroende av försäljning eller tvångsförvaltning av
egendomen, mot det att han till utmätningsmannen eller överexekutor,
om ärendet där är anhängigt, erlägger fordringsbeloppet jämte kostnad,
varför utmätningssökanden ansvarar, göra gällande den rätt, som tillkom
denne; dock att, där utmätning skett för allenast del av fordran, varför
egendomen på grund av inteckning eller enligt 11 kap. 2 § jordabalken
häftar, utmätningssökanden för sin återstående fordran äger företräde.
6
Kungl. Maj:ts proposition Nr 19.
88 §.
Har utmätning av fast egendom upphävts eller fråga om försäljning
eller tvångsförvaltning av sådan egendom eljest förfallit, åligger
det utmätningsmannen eller överexekutor, om ärendet där är anhängigt,
att därom genast göra anmälan å landet hos domaren och i stad hos
rätten.
98 §.
Å landet äge gäldenären bestämma, om auktion å fast egendom
skall hållas å landskansliet eller å tingsställe i orten. Uppgiver gäldenären
annat ställe i orten, må ock auktionen där hållas, om överexekutor
prövar stället lämpligt. Har ej gäldenär vid utmätningen eller,
där borgenären begärt förordnande enligt 28 §, hos överexekutor före
målets avgörande uppgivit auktionsställe, eller äro flere, som äga auktionsställe
nämna, och kunna de ej därom sig förena, bestämme överexekutor,
var auktionen skall hållas. Skall auktionen hållas på annat ställe än
landskansliet, varde den förrättad av den, som överexekutor för sådant
ändamål till förrättningsman särskilt förordnar.
I — — — hållas
Skola — — — landskansliet.
114 §.
År fast egendom avträdd till konkurs, och skall efter ty i 70 §
konkurslagen stadgas på begäran av borgenärerna auktion hållas för
egendomens försäljning i den ordning, som i denna lag är stadgad,
vare borgenär, som i konkursen bevakat fordran, varför egendomen
häftar enligt 17 kap. 9 § handelsbalken eller 11 kap. 2 § jordabalken
eller som skall ur egendomen utgå med förmånsrätt framför intecknad
fordran, berättigad att, där hans rätt till betalning ur egendomen är
ostridig eller styrkt, äska att försäljningen i stället sker till gäldande
av hans fordran; framställe dock yrkande därom hos auktions förrättaren
inom den tid, som i 106 § är föreskriven för anmälan av fordran eller
rättighet. Göres ej sådant yrkande, må ej försäljning ske till förfång
för de i borgenärsförteckningen upptagna rättsägare.
133 §.
Köparen — — — uppsäges.
Sedan — — — tid. Ej må å legoavgift, som förfaller till betalning
mer än ett år eller vid hyra mer än sex månader efter det första
7
Kungl. Maj:ts proposition Nr 19.
gången auktion hölls eller, där egendomen först ställts under tvångsförvaltning,
syssloman enligt 170 § förordnades i det utsökningsmål,
varom fråga är, legotagaren avräkna vad han må hava att fordra av
förre ägaren, ej heller gälle i fråga om sådan avgift betalning, som av
legotagaren erlagts till förre ägaren, eller annan uppgörelse, som med
denne träffats; fordran, varav legotagaren blivit innehavare, eller uppgörelse,
som träffats, efter det legotagaren fick kunskap om egendomens
utmätning eller om förordnande, som i 28 § sägs, må ej åberopas mot
köparen.
Vid — — — sagts.
Angående — — — tillämpning.
165 §.
Har utmätning skett av fast egendom eller har överexekutor i
fråga om sådan egendom meddelat förordnande, som i 28 § sägs, skall
överexekutor, utmätningsman eller annan förrättningsman, en var i den
mån ärendet av honom vidare handlägges, så skyndsamt vidtaga alla
de åtgärder, vilka på honom ankomma, att genom hans vållande dröjsmål
ej må äga rum med försäljning av egendom å landet över fyra
månader och i stad över tre månader samt med tvångsförvaltnings påbörjande
å landet över tio veckor och i stad över sex veckor från mottagandet
av de i 54 och 56 §§ nämnda handlingar eller i det fall, som
avses i 28 §, från det borgenärens begäran om dylik verkställighet
jämte erforderliga handlingar till vederbörande myndighet inkom.
År å landet fartyg, som i 94 § sägs, utmätt, skall vad i första
stycket är stadgat angående åtgärder för försäljning av fast egendom i
stad äga motsvarande tillämpning.
169 §.
Vill borgenär, att fast egendom, som blivit för hans fordran utmätt,
eller i fråga om vilken överexekutor på hans yrkande meddelat
förordnande, som i 28 § sägs, icke skall säljas eller att försäljning
icke omedelbart skall äga rum, utan att egendomens avkastning skall
användas till gäldande av fordringen, äge han äska, att egendomen
sättes under särskild förvaltning, eller där sådan förvaltning redan är
anordnad för annan borgenärs räkning, att densamma framdeles skall
äga rum till gäldande jämväl av hans fordran.
Yrkande om tvångsförvaltning göres hos överexekutor, dock att,
om egendomen utbjudits å auktion, yrkandet framställes hos auktionsförrättaren,
innan förrättningen avslutats. Vid ansökningen foge sökan
-
8
Kungl. Maj:ts proposition Nr 19.
den i huvudskrift den handling, på grund av vilken betalning blivit
sökt, där densamma ej förvaras hos överexekutor eller linnes hos utmätningsmannen,
i vilket senare fall den av överexekutor från utmätningsmannen
infordras. Överexekutor införskaffe tillika protokoll över
utmätningen, övriga i 79 § omförmälda handlingar samt borgenärsförteckniug
eller, där sådan ej finnes upprättad, gravationsbevis, i den
mån nämnda handlingar ej äro för överexekutor tillgängliga. Göres yrkandet
hos auktionsförrättare, som förordnats jämlikt 98 §, åligge honom
att ofördröjligen göra anmälan därom hos överexekutor och tillika insända
ovan angivna handlingar, i den mån de finnas hos honom.
Där så prövas nödigt, äge överexekutor, innan beslut i ärendet
meddelas, förordna, att sammanträde för behandling av förvaltningen
rörande frågor skall inför överexekutor eller särskilt förordnad förrättningsman
hållas med gäldenären och dem, vilka hava fordran eller
rättighet, som vilar å fastigheten. Om kungörande av sådant sammanträde
samt om kallelser till detsamma gälle vad i 173 § angående där
nämnt sammanträde är stadgat.
Sökanden skall på anfordran av överexekutor förskjuta den för
förvaltningen nödiga kostnaden.
170 §.
År tvångsförvaltning, som i 169 § sägs, begärd, förordne överexekutor
så snart ske kan syssloman att omhändertaga egendomen och
besörja förvaltningen; och varde underrättelse därom införd en gång i
allmänna tidningarna och, där så kan ske, i tidning inom orten.
Vid utseende av syssloman skall överexekutor fästa synnerligt
avseende å den erfarenhet och insikt, som erfordras för förvaltningens
ändamålsenliga bedrivande.
Till syssloman må jämväl utses bolag, förening eller inrättning,
inom vars verksamhet förvaltning av fast egendom faller eller åt vilken
förvaltningen eljest lämpligen må anförtros. På begäran av borgenären
må gäldenären förordnas till syssloman, där överexekutor på grund av
särskilda omständigheter finner så böra ske.
År gäldenären ej syssloman och har han ej annat hemvist än
egendomen att tillgå, anvise sysslomannen honom nödiga rum till bostad;
och må han i dem bo kvar till näst infallande fardag för avträdande
av förhyrd lägenhet.
År egendomen upplåten till arrendator eller hyresgäst eller har
från egendomen upplåtits rätt till elektrisk kraft, skall i fråga om rätt
att å arrende eller annan avgift avräkna fordran hos gäldenären eller
9
Kungl. Maj ds proposition Nr 19.
åberopa uppgörelse, som träffats med denne, vad i 133 § andra och
tredje styckena är stadgat äga motsvarande tillämpning.
Har syssloman blivit förordnad, varde av överexekutor förbud att
utgiva avrad, hyra eller ränta av egendomen till annan än sysslomannen
ofördröjligen kungjort den, vilken betalningsskyldigheten åligger.
171 §-
Sysslomannen äge i avseende å förvaltningen befogenhet att vidtaga
alla sådana åtgärder, som erfordras för egendomens ändamålsenliga
nyttjande; ställe sig dock till efterrättelse de anvisningar härutinnan,
söm överexekutor må finna skäligt meddela. Utan överexekutors
tillstånd må sysslomannen ej å egendomen avverka skog annorledes än
för egendomens behov, ej heller för längre tid än ett år sluta avtal,
varigenom från egendomen upplåtes nyttjanderätt, rätt till servitut, till
elektrisk kraft eller till avkomst eller annan förmån.
Sysslomannen skall för tid, som av överexekutor bestämmes, dock
minst för varje kalenderår, inom en månad från den sålunda bestämda
tidens utgång till överexekutor avgiva redovisning för sin förvaltning.
I redovisningen äge sysslomannen tillgodoföra sig skäligt arvode för
sitt bestyr.
överexekutor äge skilja sysslomannen från befattningen, där skäl
därtill äro, och förordna annan i hans ställe, ävensom förelägga sysslomannen
vite för fullgörandet av hans åligganden samt fälla till försutet
vite.
174 §.
Vid — — — stadgar.
Har auktion föregått, varde å fordran, som finnes upptagen i den
för auktionen upprättade borgenärsförteckningen, utdelning beräknad,
ändå att fordringen ej anmäles vid sammanträdet; och gälle anmälan
vid ett sammanträde jämväl för ett senare.
1 — — — stadgat.
177 §.
Den, som begärt tvångsförvaltning, äge när som helst hos överexekutor
äska, att egendomen utbjudes till försäljning. Har sådant
yrkande gjorts, eller skall egendomen säljas på begäran av annan,
åligge sysslomannen att till auktion sförrättaren före auktionen eller, där
jämlikt 102 § särskilt sammanträde skall hållas, före det sammanträde
avyiva redovisning. För medel, som ej sålunda redovisats, skall redovisning
lämnas före det sammanträde, då fördelning av köpeskillingen
shall äga rum.
Bihang till riksdagens protokoll 1921. 1 samt. 15 höft. (Nr 19.)
2
10
Kung!. Maj.ts proposition Nr 19.
178 §.
Sedan utmätningssökandens fordran blivit till fullo gulden, gånge
utmätningen åter och varde egendomen till gäldenären återställd. Lag
samma vare, där syssloman icke blivit förordnad inom tre månader
från det tvångsförvaltning begärdes, i den mån av borgenären lämnat
anstånd icke utgör hinder för sådant förordnande, eller där ny syssloman
icke blivit förordnad inom samma tid från det företrädaren skilts
från sin befattning eller denna annorledes upphört eller där vid
auktion, som ej lett till egendomens försäljning, borgenären försummat
att före förrättningens avslutande påkalla tvångsförvaltning eller ock
där av överexekutor jämlikt 169 § fjärde stycket avfordrat förskott ej
inom bestämd tid lämnats.
Har tvångsförvaltning pågått minst ett kalenderår utan att lämna
behållning till täckande av någon del av borgenärens fordran, må överexekutor
på yrkande av annan borgenär eller gäldenären eller på framställning
av sysslomannen förordna, att förvaltningen skall upphöra,
där det genom den i 171 § omförmälda redovisning eller eljest göres
sannolikt, att ej heller under det närmast påföljande kalenderåret skall
uppkomma sådan behållning. Över yrkande eller framställning, som
nu sagts, skola de i 169 § tredje stycket omförmälda borgenärer ävensom,
där framställningen gjorts av annan än gäldenären, denne å sammanträde,
vartill kungörelse och kallelser utgå på sätt i 173 § sägs, varda
hörda, och äge den, som begärt tvångsförvaltningen, där förordnande
meddelas om förvaltningens upphörande, inom en månad därefter begära
egendomens utbjudande å auktion. Sker det ej eller kommer ej
försäljning till stånd, gånge utmätningen åter, och varde egendomen till
gäldenären återställd.
När egendom, som stått under tvångsförvaltning, återställes till
gäldenären, skall inom en månad därefter redovisning lämnas för förvaltningen
under den tid, som ej omfattas av förut avgiven redovisning.
I fråga om klander av sådan redovisning gälle vad i 176 § är stadgat.
Då tvångsförvaltning upphör av annan anledning än att egendomen
säljes, varde underrättelse därom införd en gång i allmänna tidningarna
så ock, där så kan ske, i tidning inom orten.
181 §-
Överexekutor äge makt att, när skäl därtill äro, sätta fäst egendom
och vad därtill hörer under förbud att säljas eller skingras. År
synnerlig fara, att det, som under sådant förbud satt är, genom van
-
Kungi. Maj:ts proposition Nr 19. 11
vård eller annorledes i större mån försämras, vare lag, som i 81 §
andra stycket sägs.
184 §.
Finner överexekutor skäl att i kvarstad sätta avrad, hyra eller ränta,
som av fast egendom faller, varde, på sätt i 81 § första stycket sägs,
syssloman tillsatt att medlen uppbära och förbud den betalningsskyldige
kungjort. Den som blivit satt till syssloman skall tillse, att utskyld
eller avgift, som bör för egendomen gäldas och under kvarstadstiden
till betalning förfaller, gulden varder.
198 §.
All — — — kostnaden.
Sökes — — — utmätningsmannen.
Ej vare utmätningsman pliktig att verkställa utmätning å dom
eller utslag, som ej vunnit laga kraft, med mindre kostnaden för förrättningen
förskjutes av sökanden. Den, som begär utmätning av fast
egendom eller verkställighet av förordnande, som i 28 § sägs, vare,
ändå att domen eller utslaget äger laga kraft, pliktig att på anfordran
förskjuta erforderligt belopp till bestridande av förrättningskostnaden.
Askas jämlikt 70 § konkurslagen försäljning av konkursboets fasta
egendom, skall ock kostnaden på anfordran förskjutas.
210 §.
Ej må klagan över utmätning hindra förrättningens fullbordan
eller egendomens försäljning eller ställande under tvångsförvaltning,
eller klagan över annan av utmätningsman vidtagen åtgärd verka uppehåll
däri, med mindre överexekutor annorledes förordnar.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1922.
Mål, som före nämnda dag äro anhängiga, skola behandlas enligt
äldre lag; dock att, där ej före samma dag skett utmätning eller meddelats
förordnande, som i 28 § sägs, om fast egendoms försäljning, nya
lagen skall lända till efterrättelse.
De i 79, 85, 114 och 198 §§ upptagna ändrade hänvisningar till
konkurslagen skola icke tillämpas i avseende å egendom, den där avträtts
till konkurs, som skall behandlas enligt konkurslagen den 18 september
1862. Vad i 13 § sistnämnda lag stadgas skall icke utgöra hinder för
att på begäran av intecknings- eller panthavare tvångsförvaltning, utan
att auktion ägt rum, anordnas å fast egendom, som avträtts till konkurs,
å vilken samma lag är tillämplig.
12
Kungl. Maj:ts proposition Nr 19.
Förslag
till
Lag om ändrad lydelse av 2 kap. 32 § och 3 kap. 20 § i lagen den 14 juni
1907 om nyttjanderätt till fast egendom.
Härigenom förordnas, att 2 kap. 32 § och 3 kap. 20 § i lagen
den 14 juni 1907 om nyttjanderätt till fast egendom skola, förstnämnda
lagrum i nedan angivna del, hava följande ändrade lydelse:
2 kap.
32 §.
Varder, innan tid för tillträde är inne, fastigheten utmätt eller i
fråga om densamma förordnande meddelat, som i 28 § utsökningslagen
sägs, äge arrendatorn frånträda avtalet och bekomma ersättning för
skada; uppsäge dock avtalet inom en månad efter det han erhöll kunskap
om utmätningen eller förordnandet, eller vare sin rätt därtill förlustig.
Varder utmätningen upphävd, eller kommer eljest frågan om
fastighetens försäljning eller tvångsförvaltning att förfalla, må ej därefter
uppsägning ske.
Vad — — — konkurs.
3 kap.
20 §.
Varder, innan tid för tillträde av förhyrd lägenhet är inne, fastigheten
utmätt eller i fråga om densamma förordnande meddelat, som i
28 § utsökningslagen sägs, eller hyresvärden försatt i konkurs, skall
vad i 2 kap. 32 § stadgas äga motsvarande tillämpning.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1922.
Kungl. Maj:ts proposition Nr 19.
13
Förslag
till
Lag om ändrad lydelse av 38 § i förordningen den 16 juni 1875
angående inteckning i fast egendom.
Härigenom förordnas, att 38 § i förordningen den 16 juni 1875
angående inteckning i fast egendom skall i nedan angivna del hava
följande ändrade lydelse:
Då fast egendom blivit utmätt eller i fråga om densamma förordnande
meddelats, som i 28 § utsökningslagen sägs, så ock då jämlikt
70 § konkurslagen äskats försäljning av konkursbos fastighet i den
ordning, som om utmätt fast egendom är stadgad, skall, sedan bevis
härom till rätten eller domaren inkommit, beviset vid rätten uppläsas
och i inteckningsprotokollet införas, å landet å nästa rättegångsdag
under lagtima ting och i stad å nästa rättegångsdag för inteckningsärenden.
Inkommer anmälan, att utmätningen upphävts eller att frågan
om försäljning eller tvångsförvaltning av egendomen eljest förfallit,
varde ock sådant i protokollet antecknat.
Har — — — inkommer.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1922.
14
Kungi. Maj.ts proposition Nr 19-
Förslag
till
Lag om ändrad lydelse av 17 § i förordningen den 15 oktober 1880, innefattande
särskilda föreskrifter angående lagfart, inteckning och utmätning av
järnväg, så ock i fråga om förvaltning av järnväg under konkurs.
Härigenom förordnas, att 17 § i förordningen den 15 oktober
1880, innefattande särskilda föreskrifter angående lagfart, inteckning och
utmätning av järnväg, så ock i fråga om förvaltning av järnväg under
konkurs, skall i nedan angivna delar hava följande ändrade lydelse:
Utmätes järnväg, som begagnas för allmän trafik, då skall, efter
därom enligt 85 § utsökningslagen erhållen anmälan, ävensom i det
fall att överexekutor omedelbart förordnat om järnvägens försäljning,
överexekutor, evad borgenär gör yrkande, som i 81 § samma lag omförmäles,
eller icke, genast förordna en eller, där så nödigt anses, flera
erfarna och sakkunniga män att i egenskap av sådana sysslomän, som
i nyssnämnda paragraf avses, järnvägen omhändertaga och förvalta samt
om trafikens uppehållande i det omfång, som förut varit vanligt eller eljest
finnes lämpligt, besörja, intill dess järnvägen blivit i laglig ordning såld
eller utmätningen eljest avslutats.
I — — — sägs.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1922.
Kungl. Maj:ts proposition Nr 19.
15
Förslå g
till
lag om ändrad lydelse ay 18 § i lagen den 14 juni 1907 om inteckning
i tomträtt och vattenfallsrätt.
Härigenom förordnas, att 18 § i lagen den 14 juni 1907 om inteckning
i tomträtt och vattenfallsrätt skall i nedan angivna delar hava
följande ändrade lydelse:
Då tomträtt blivit utmätt eller överexekutor i fråga om sådan
rättighet meddelat förordnande, som i 28 § utsökningslagen sägs, så
ock då vid tomträttshavares konkurs borgenärerna äskat, att tomträtt,
som hör till konkursboet, skall försäljas i den ordning, som om utmätt
fast egendom är stadgad, skall, sedan bevis härom till rätten eller
domaren inkommit, beviset vid rätten uppläsas och i tomträttsprotokollet
införas, i stad å nästa rättegångsdag för inteckningsärenden och
å landet å nästa rättegångsdag under lagtima ting. Inkommer anmälan,
att utmätningen upphävts eller att frågan om försäljning eller tvångsförvaltning
av tomträtten eljest förfallit, varde ock sådant i protokollet
antecknat.
Har — — — inkommer.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1922.
16
Kungl. Majis proposition Nr 19.
Förslag
till
Lag om ändrad lydelse av 5 och 35 §§ i lagen den 22 juni 1920 med vissa
bestämmelser om registrering av elektriska anläggningar samt om
rätt till elektrisk kraft m. m.
Härigenom förordnas, att 5 och 35 §§ i lagen den 22 juni 1920
med vissa bestämmelser om registrering av elektriska anläggningar samt
om rätt till elektrisk kraft m. m. skola, förstnämnda paragraf i nedan
angivna del, hava följande ändrade lydelse:
5 §•
Har — — — fastigheten.
Hör — — — åtgärden.
År — — — innehavare.
Ej — — — belägen.
Har till regis t eri 11 gsmy n d i gh eten inkommit anmälan därom, att utmätning
skett av elektrisk understation eller ledning eller att beträffande
fastighet, till vilken hör elektrisk understation, sådant förordnande, som
avses i 28 § utsökningslagen, meddelats, eller att enligt 70 § konkurslagen
äskats, att sådan fastighet måtte utmätningsvis försäljas, må registrering
av stationen eller ledningen ej äga rum, med mindre det vi>as,
att utmätningen upphävts eller att frågan om försäljning eljest förfallit.
35 §.
År anläggningen ställd under förvaltning av syssloman enligt 81 §
andra stycket utsökningslagen eller under tvångsförvaltning, som i 109 §
samma lag avses, må förordnande om tvångsförvaltning enligt 25 § i
denna lag eg meddelas.
Beslutas förvaltning jämlikt 81 § andra stycket eller 169 § utsökningslagen,
skall förvaltning enligt 25 § i denna lag upphöra; och varde
genom överexekutors försorg underrättelse därom ofördröjligen lämnad
sökanden och förvaltaren.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1922.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Ktmgl. Maj;fn proposition Nr 19.
IT
Utdrag av protokollet över justitiedepartementsårenden, hållet
inför Hans Maj.i Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 5 mars 1920.
Narra r ande:
Hane excellens herr statsministern EdÉn,
Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Hellner.
Statsråden: PetréN.
Nilsson,
Löfgren,
friherre P a LMSTIKRNa ,
llNDÉN,
Thorsson.
Chefen för justitiedepartementet statsrådet Löfgren anförde efter
gemensam beredning med chefen för finansdepartementet:
»Den kommission, som på sin tid haft uppdrag att utreda frågan
om rikets ekonomiska krigsberedskap och föreslå av utredningen föranledda
åtgärder, har i sitt med skrivelse den 24 augusti 1918 överlämnade
betänkande bland annat föreslagit vissa lagstiftningsåtgärder till stärkande
av fastighetskrediten under sådana kriser på fastighetsmarknaden, som
måste väntas uppkomma vid krig eller krigsfara, vari riket belinner sig,
eller eljest under av krig föranledda förhållanden. Förslaget åsyftar
härvidlag att förekomma fastighetsförsäljningar utan att likväl förhindra
exekution i fast egendom. För sådant .ändamål föreslås i betänkandet
vissa ändringar i utsökningslagen, gående ut på en valrätt för borgenären
mellan att begära försäljning av gäldenärens egendom och att yrka
på dess ställande under särskild förvaltning. Genom förslaget öppnas
således en ny självständig form av fastighetsexekution.
Bihang till riksdagens protokoll 1921. 1 sand. 15 höft. (Nr 19.) 3
18
Kung i. Maj.-tf: proprosition Nr 19.
Ehuru den plan till fastighetskreditens tryggande, som kommissionen
sålunda uppgjort, är avsedd för speciella kristidsförhållanden, synes det
otvivelaktigt, såsom ock kommissionen framhållit, att även eljest eu
lagstiftning i den av kommissionen föreslagna riktningen skulle kunna
vara av stort gagn.
Krigsberedskapskomrnissionen anför rörande syftet med den ifrågasatta
lagstiftningen bland annat:
Deri översikt över Tysklands och Österrikes i stort sett inbördes likartade
lagbestämmelser i ämnet, som av kommissionen på annat ställe lämnas, utvisar,
att desamma skilja sig frän vår främst i fråga om förutsättningarna för tvångsförvaltning.
Olikheten i förutsättningar är betingad därav, att tvängsförvaltningsinstitutet
i nämnda länder bildar en fullt självständig form av exekution vid sidan
av den, som består i tvångsförsäljning. Lika väl som eu borgenär kan yrka försäljning
av gäldenärens fastighet för att ur köpeskillingen erhålla gottgörelse för
sin fordran, lika väl kan han begära att fastigheten, utan att äganderätten berövas
gäldenären, ställes under särskild förvaltning i ändamål att allenast avkastningen
användes till borgenärens förnöjande.
Jämväl i norsk och i viss utsträckning i dansk rättspraxis har utbildats ett
exekutivt förfarande, enligt vilket en gäldenär fastighet kan utan föregående försök
till exekution på annat sätt för en eller flera borgenärers räkning förvaltas i
syfte att avkastningen må användas för nyssnämnda ändamål.
Enligt vår lag har borgenären däremot icke redan från början denna valrätt.
Först sedan utbud å exekutiv auktion ägt rum utan att försäljning kommit
till stånd, kan tvångsförvaltning tillgripas. Denna utgör alltså enligt svensk rätt
visserligen en särskild form av exekution men endast en subsidiär sådan.
Bestämmelserna om tvångsförvaltning infördes hos oss genom 1912 års lagstiftning
om exekution i fast egendom såsom ett komplement till de nya stadganden
om exekutiv auktion, som nämnda lagstiftning innehåller. Genom föreskriften
om fastställande av ett lägsta bud, under vilket fastigheten icke får försäljas, begränsades
borgenärens möjlighet att genom försäljning av fastigheten bereda sig
betalning ur densamma. Man ansåg sig då böra skapa en utväg för borgenären
att komma till sin rätt, när auktionen misslyckades. 1 sådant syfte upptogos i
utsökningslagen, 7 kap., stadgande]! om tvångsförvaltning.
Uppenbart är, framhåller lagberedningen i sina motiv, att under kristider
med tillfälligtvis låga fastighetsvärden det kan för borgenären stå alldeles klart,
att en realisation av gäldenärens fastighet skulle visa sig vara för borgenären utan
nytta, medan det vore möjligt, att avkastningen, om den undandroges ägarens rådighet,
lämnade en behållning, som kunde användas till gäldande av borgenärens
fordran. Riktigheten härav torde icke kunna förnekas. Emellertid måste det just
i dylika kristider innebära en avsevärd olägenhet, att tvångsförvaltning icke får
tillgripas direkt såsom eu självständig form av exekution utan först såsom surrogat
efter en misslyckad auktion.
En bidragande orsak till att tvångsförvaltningen, på sätt nu nämnts, i 1912
års lagstiftning ställts i andra planet, torde hava legat däri, att man misströstat
om den praktiska möjligheten att, i vårt land i någon större utsträckning genom
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj:ts proposition Nr 19. Ib
föra eu sådan förvaltning av jordbruksfastigheter, detta därför att hos oss. i motsats
till vad förhållandet är i vissa främmande rättssystem, de inventarier, som erfordras
för en fastighets skötsel icke räknas såsom utgörande tillbehör till fastigheten.
Det låter sig då icke göra att förordna syssloman att förvalta en jordbruksegendom,
om icke nödiga inventarier stå till hans förfogande. Utan sådana, kan
lian helt enkelt icke besörja förvaltningen. A andra sidan får man ej förbise, att
tvångsförvaltningen, på sätt kommissionen tidigare framhållit, kan. rätt anordnad,
erhålla en mycket stor betydelse beträffande stadsfastigheter. Vidare kan även
utan hinder av nyssberörda, hos oss utbildade uppfattning av begreppet fast egendom
tvångsförvaltning av jordbruksfastighet med framgång drivas, därest egendomen
är utarrenderad. Tvångsförvaltning kan ock vara ett lämpligt medel att förhindra
vissa åtgärder från gäldenärens sida, som äro ägnade att minska egendomens
värde, t. ex. i fråga om skogsegendonrar.
Syftet med det nu framlagda förslaget har varit att anordna ifrågavarande
rättsinstitut såsom en med tvångsförsäljning jämnställd art av exekution och att
giva närmare anvisningar, huru förvaltningen bör anordnas för att bliva sä effektiv
som möjligt.
Innan de särskilda delarna av förslaget upptagas till behandling, skola bär
vidröras ytterligare ett par spörsmål av mera principiell innebörd.
Det skulle kunna ifrågasättas, att den rätt att omedelbart skrida till tvångsförvaltning.
som förslaget erbjuder, borde begränsas till att gälla sådana borgenärer.
som för sina fordringar hava inteckning i den fastighet, varom fråga är.
Redan nu medför ju inteckning i fråga om framtvingande av exekution en viss
företrädesrätt, därest borgenären vill hålla sig allenast till fastigheten. Något praktiskt
behov att bereda andra borgenärer än innehavare av intecknade fordringar
lättad utväg att förskaffa sig betalning ur fastighetens avkastning kan väl ej heller
sägas vara för handen. Emellertid torde tillräckliga skäl näppeligen föreligga för
en dylik, ur systematisk synpunkt mindre tilltalande inskränkning. Det naturligaste
synes vara att icke utesluta ointecknade fordringar, om det också kan förväntas,
att institutets användning med avseende ä sådana fordringar ej kommer att bliva
synnerligen stor.
Med hänsyn till tvångsförvaltningsinstitutets nya ställning inom utsökningsväsendet
skulle det kunna ifrågasättas att åt detsamma bereda er. i processuellt
avseende från utsökningen i övrigt helt fristående karaktär. Att sa ej skett i förslaget,
har sin grund i följande skäl. För rätten att anordna tvångsförvaltning
måste naturligen uppställas vissa villkor i fråga om beskaffenheten av sökandens
fordran, och regler måste givas om den inbördes ordningen mellan deima fordran
och övriga borgenärers anspråk. I sistnämnda avseende lärer det vara nödigt att
anknyta till de redan befintliga reglerna för fordringskonkurrensen. enligt vilka förmånsrätten
beror av inteckning respektive utmätning, där den ej ända enligt lag
äger rum. Och vad de antydda villkoren beträffar, måste desamma givetvis prövas
i en viss procedur, vilken väl komme att nära sammanfalla med vad som nu gäller
om exekution i och för egendomens försäljning. Härtill kommer, att det synts
lämpligt bereda borgenären vidsträckt möjlighet att övergå från en redan påbörjad
tvångsförvaltning till tvångsförsäljning och tvärtom, vadan förutsättningarna för
båda exekutionssätten lämpligen böra vara desamma. Med hänsyn till vad sålunda
anförts, har man i förslaget såsom villkor för tvångsförvaltning uppställt, att ut
-
Utlåtanden.
Departement
chefen.
20 Kung!- Muj:ts proposition Nr IV.
mätning skall liava skett för borgenärens fordran eller att fordringen i lagsökning^*
väg fastställts till betalning ur egendomen.»
Över de uppgjorda författningsförslagen — vilka ej blott innebära,
att institutet tvångsförvaltning ryckes fram såsom ett med tvångsförsäljning
sidoordnat led i fastighetsexekutionen utan ock innefatta vissa
detaljförändringar rörande själva förvaltningens anordnande — hava
yttranden infordrats från överståthållarämbetet och samtliga länsstyrelser
och överexekutorer. Av nämnda myndigheter hava sex länsstyrelser
och tio överexekutorer avstyrkt eller ställt sig avvisande till förslagen,
varemot övriga länsstyrelser, däribland överståthållaräm betet,
samt ett sextiotal andra överexekutorer antingen förklarat sig icke hava
något att erinra mot desamma eller ock tillstyrkt dem. Bland de myndigheter,
som avstyrkt, hava emellertid tre medgivit, att den föreslagna ordningen
åtminstone i undantagsfall kunde vara till gagn. Huvudinvändningen
mot förslagen har varit, att tvångsförvaltningsinstitutet redan enligt den
nu gällande ordningen varit så föga prövat, att anledning att utvidga
detsamma saknades.
Läget på fastighetsmarknaden kännetecknas för närvarande i stort
sett av en högkonjunktur, så till vida som fastighetsvärdena under de
senaste åren varit i ständigt stigande. Denna företeelse har såvitt angår
fastigheter, vilkas huvudsakliga värde består i därå uppförda byggnader,
uppenbarligen närmast varit föranledd av den utomordentliga
stegring i priset på byggnadsmaterialier och arbetskraft, som under
sista tiden ägt rum och vilken i förening med oron på arbetsmarknaden
förlamat byggnadsverksamheten och därmed orsakat en i förhållande
till den ökade efterfrågan minskad tillgång å särskilt till bostäder avsedda
byggnader. Erfarenheten lär emellertid, att högkonjunktur avlöses
av lågkonjunktur i ständig växling. Uppkommer en fastighetskris med
sjunkande värden, kan lätt inträffa, att de, som förvärvat sina fastigheter
för jämförelsevis högt pris, nödgas låta dem gå till exekutiv försäljning,
därvid de kanske komma att avyttras till ett lågt. Innehavare av inteckningar,
särskilt sådana med svagare förmånsrätt, vilka förut under krisen
måhända i ett stort antal fall ej kunnat erhålla sin betingade ränta, nödgas,
när fastigheterna gå till försäljning, so sina inteckningar falla utom lägsta
buden och gå förlorade även till kapital. Många dylika borgenärer
torde vara att hänföra till den kategori av personer, som lyckats hopspara
ett mindre penningebelopp för sin ålderdom samt nödgats för
den relativt höga räntesatsens skull hålla till godo med den rino-a sä
-
21
Kungl. Maj:ts proposition Nr 19.
kerhet, högt belägna inteckningar erbjuda, och som således nu dyrt lä
umgälla vad som dock icke kan läggas dem till last såsom bristande
förutseende. Uppenbarligen vore det ofta i angivna fäll fördelaktigare
för en inteckningshavare, om försäljning av fastigheten kunde undvikas
eller åtminstone någon tid uppskjutas och i stället försök göras att
bringa upp fastighetens avkastning, så att den räckte till täckande
av hans räntefordran. Enligt gällande rätt kan ju visserligen fäst
egendom på exekutiv väg ställas under förvaltning, men först sedan
utbud å auktion skett utan att försäljning dock kommit till stånd. Inteckningshavarna,
särskilt de svagare, måste således först riskera att
deras inteckningar gå förlorade till kapitalet, innan de kunna vänta
någon nytta av en tvångsförvaltning. Eu ändring i detta förhållande
av den innebörd, att en borgenär redan från början äger välja mellan
att begära försäljning av gäldenäreus egendom eller yrka på dess ställande
under särskild förvaltning skulle komma särskilt inteckningshavare till
godo, men även andra borgenärer, nämligen i de fall, då den fästa
egendomen, såsom utgörande gäldenärens huvudsakliga tillgång, måst
för deras fordran utmätas.
Aven under normala tider kan det vara av visst gagn för eu utsökningsborgenär
att få välja mellan de båda exekutionsformerna försäljning
och förvaltning, särskilt om anledningen till den låga räntabiliteten
hos den fastighet, som är föremål för exekutionen, främst
ligger i gäldenärens oförmåga att handhava skötseln av densamma.
Och ofta vore det ju en uppenbar fördel för gäldenären, om äganderätten
till hans fastighet ej nödvändigt behöver under exekutionen fråntagas
honom.
Jag erinrar i detta sammanhang om det ar* Eders Kungl. Maj: t
till detta års riksdag framlagda förslaget till ackords förhan dlin g utan
konkurs, vari samma tanke, att förekomma att gäldenären berövas
äganderätten till sin egendom, kommer till uttryck.
Beträffande den i åtskilliga utlåtanden framkomna invändningen
mot lagförslaget, att tvångs förval tningsinstitut enligt gällande rätt hittills
vunnit ringa användning, så torde detta förhållande hava berott på den
sekundära plats institutet i gällande rätt erhållit. Naturligen delar jag
den åsikt, som vissa myndigheter, i likhet med kommissionen själv, uttalat,
att tvångsförvaltning endast sällan kan komma till användning beträffande
andra fastigheter än bostadsfastigheter. De fördelar man, enligt vad
22
Utsökning»''
lagen.
§
114 §.
Kungi. Maj.-ts proposition Nr 19.
jag förut framhållit, skulle kunna ur fastighetskreditens synpunkt vinna
i de fall, då tvångsförvaltning skulle kunna användas, synas mig emellertid
motivera en lagstiftning. Jag ansluter mig sålunda i princip till
kommissionens förslag. Emellertid har jag, delvis i anledning av framställda
detaljanmärkningar, låtit förslagen undergå omarbetning inom
departementet, därvid i nedannämnda avseenden ändringar och tillägg
gjorts.
1 kommissionens förslag till lag om ändring i vissa delar av utsökningslagen
har till 28 § fogats ett tredje moment, innefattande hänvisning
till vad angående förvaltning av järnväg funnes särskilt stadgat.
Härmed åsyftas uppenbarligen det i 1880 års förordning om lagfart,
inteckning och utmätning av järnväg m. in. intagna stadgande, enligt
vilket bestämmelserna i utsökningslagen om tvångsförvaltning icke
skola äga tillämpning å sådan järnväg, som i förordningen avses. Med
hänsyn till innehållet i ingressen till nämnda förordning synes emellertid
ifrågavarande undantag icke vara erforderligt och har därför vid
förslagets granskning utelämnats.
I 114 § utsökningslagen medgives rätt för den, som i konkurs bevakat
fordran, varför konkursboets fasta egendom svarar enligt 17 kap.
0 § handelsbalken eller 11 kap. 2 § jordabalken eller vilken skall ur
egendomen utgå med förmånsrätt framför intecknad fordran, att, om
egendomen på begäran av konkursboet skall exekutivt säljas, begära
att försäljningen i stället skall äga rum till gäldande av hans fordran.
Otvivelaktigt är med nu gällande bestämmelser dylik borgenär berättigad
att, om försäljning ej kan ske, i stället begära egendomens ställande
under tvångsförvaltning. Medelst en jämkning av ordalagen har nu
utsagts, att borgenären jämväl enligt den nva ordningen äger begära
tvångsförvaltning av egendomen.
Vid framställning hos överexekutor om tvångsförvaltning skall
enligt 169 § andra momentet i förslaget till lag om ändring i vissa delar
av utsökningslagen den handling, på grund av vilken betalning blivit
sökt, i huvudskrift ingivas, där densamma ej är hos överexekutor tillgänglig.
Det torde icke vara uteslutet, att vid tidpunkten för framställningen
borgenären redan överlämnat handlingen till exekutiv myndighet
utan att den då behöver vara tillgänglig hos överexekutor. Sålunda
kan, när yrkande om tvångsförvaltning framställes, handlingen
redan hava blivit avlämnad till enligt 98 § förordnad förrättningsman
eller ock kan, då i fråga om utmätt fast egendom sådant yrkande göres,
handlingen fortfarande kvarligga hos vederbörande utmätningsman. Med
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. MajUs proposition Nr 19. 2ä
hänsyn härtill har en jämkning i andra stycket av förevarande paragraf
företagits.
Enligt tredje momentet av samma paragraf i förslaget äger överexekutor,
där så prövas nödigt, att, innan beslut om tvångsförvaltning
meddelas, förordna om sammanträde med vissa fordringsägare för behandling
av förvaltningen vidkommande frågor. Det torde emellertid
alltid vara nödvändigt, att dylikt sammanträde hålles. Sättet för anordnandet
av en fastighets förvaltning kan vara föremål för olika
meningar och förvaltningen kan, allt efter dess ordnande, giva olika
resultat. Särskilt äro kostnaderna för förfarandet, som ju i vissa fall
bliva rätt avsevärda och i sista band skola utgå ur avkastningen, innan
behållningen fördelas, i sin tur beroende av sättet för förvaltningens
anordnande. Det synes därför vara en för de i fastigheten intresserade
fordringsägarna viktig angelägenhet, att dem beredes tillfälle att göra
sin mening om förvaltningen gällande inför överexekutor. Dessutom
torde vid dylikt sammanträde vara att påräkna värdefulla upplysningar,
som kunna tjäna till ledning för de anvisningar, som överexekutor må
finna skäl giva fastighetens syssloman. Dylikt sammanträde bör ock
hållas, när jämlikt 178 § fråga uppkommer om att tvångsförvaltning
skall upphöra på grund av bristande avkastning. Jämkningar i förslaget
hava därför vidtagits i överensstämmelse med vad nu sagts, varjämte
föreskrift tillagts om sättet för offentliggörande av dylikt sammanträde.
1 sista momentet av förevarande paragraf stadgas skyldighet för
sökanden att, där överexekutor så påfordrar, förskjuta den för förvaltningen
nödiga kostnaden. I vissa fall torde måhända överexekutor
nödgas kräva ett mycket stort förskott. Det kan nämligen inträffa, att
orsaken till att egendomen icke förmår fylla de avkastningskrav, som
vila å densamma, mindre ligger i gäldenärens person än i egendomens
förhandenvarande beskaffenhet. Den går kanske oberoende av förvaltarens
person med förlust. Denna förlust måste täckas, om egendomen ställes
under tvångsförvaltning. Förskottet kan då komma att omfatta det
kanske ej obetydliga kapital, som erfordras för att sätta egendomen i
sådant stånd, att utsikt finnes att förlusten skall förvandlas till vinst.
I förevarande moment har därför inryckts stadgande om alternativ
skyldighet för vederbörande borgenär att ställa fullgod säkerhet för kostnadernas
gäldande.
Då det är av vikt ej blott för de borgenärer, vilka hava fordran
eller rättighet, som vilar å fastigheten, utan ock för övriga fordringsägare
och tredje man att äga kunskap om, när tvångsförvaltning av
170 §.
24
171
1 7H
Övergång
bestäni - mel ser.
Kungl. Maj:ts proposition Nr in.
lustighet börjar, bar i denna paragraf intagits föreskrift om kungörelse
angående förordnande av syssloman. Motsvarande bestämmelse har
angående tvångsförvaltningens upphörande ock tillagts i 178 §.
Enligt 2 mom. i förevarande § av förslaget skall syssloman inom
eu månad efter varje kalenderårs utgång, dock icke för kortare tid än
ett fjärdedels år, så ock eljest, uär överexekutor så prövar nödigt, till
överexekutor avgiva redovisning för sin förvaltning. Åtminstone i vissa
fall bör redovisning lämnas oftare. Detta gäller särskilt uthyrd fastighet,
där hyresbetalningsterminerna äro korta, exempelvis månatliga. Det
synes lämpligt att i sådant fall redovisningen sker för varje månad,
ehuru detta givetvis för såväl syssloman som överexekutor medför ökat
arbete. Då det emellertid ej torde låta sig göra att föreskriva tätare
redovisningsskyldighet, för alla fäll, synes det vara lämpligare att låta
överexekutor beträffande värjo särskild fastighet bestämma, när redovisning
skall äga rum, dock med den begränsning, att redovisning
måste ske minst eu gång värjo kalenderår. 1 överensstämmelse härmed
har ock stadgandet ändrats.
I 178 § lämnas regler angående återgång av utmätning i vissa
tall, därvid föreskrift tillika givits om, att egendomen i dessa fall skall
till gäldenären återställas. Sistnämnda föreskrift har vid förslagets
omarbetning utelämnats och i stället eu allmän bestämmelse av motsvarande
innehåll inryckts i 88 §.
Den i förslaget såsom alternativ II upptagna övergångsbestämmelsen
har vid omarbetningen utelämnats.
Konkurs
lagen.
Frågan i vilken utsträckning 1862 ars konkurslag medger att
jämsides med konkurs må pågå utsökning i egendom, tillhörig konkursboet,
har varit föremål för olika meningar. Kommissionen har i
sitt förslag icke upptagit något stadgande, som berör denna fråga, och
anser därav följa, att, om förslaget blir gällande, fast egendom, tillhörig
konkursbo, kan komma att stå under tvångsförvaltning allenast i
det fall, att, där utbud av fastigheten å exekutiv auktion över huvud
är under konkurs tillåtet, dylikt utbud sker utan att försäljning kominer
till stånd.
Det förslag till ny konkurslag, som Eders Kung!. Maj:t för sin
del godtagit och genom proposition förelagt innevarande års riksdag,
bygger, så vitt angår frågan om tillåtligheten under konkurs
av specialexekution i boets fasta egendom, som bekant på den grundsatsen,
att borgenär, som för sin fordran har panträtt i egendomen,
kan oberoende av konkursen realisera denna panträtt samt att, om annan
25
Kungl. Maj:ts proposition Nr 19.
borgenär före konkursens början för sin fordran vnnnit utmätning i fast
egendom, verkställigheten skall fortgå, så vida ej från koukursförvaltningens
sida framställning göres om dess inställande. Särskilda regler
hava i 70 § av nämnda förslag upptagits rörande skyldighet för konkursförvaltare
att till auktionsförrättaren överlämna den behållning,
som må hava under konkursen av egendomen uppkommit. Jag anser
icke något skål föreligga att avvika från nämnda grundsats, så vitt
angår tvångsförvaltning enligt utsökuingslagen. För den händelse
nämnda förslag varder av riksdagen antaget, synes alltså 70 § i den
nya konkurslagen böra, i sammanhang med nu ifrågavarande lagstiftning,
erhålla förändrad avfattning därutinnan, att
dels sista punkten i paragrafens tredje stycke får följande lydelse:
»Behållning, s<>m ej sålunda avlämnas, skall innan slutlig utdtdning
sker överlämnas till överexekutor att på sätt och i den ordning 173 §
utsökningslagen bestämmer mellan rättsägarua fördelas.»
dels ock till paragrafen f"gas ett nytt stycke, så lydande:
»Varder boets fasta egendom ställd under tvångsförvaltning på sätt
i 7 kapitlet utsökningslagen sägs, åligger det konkursförvaltaren att
till sysslomannen överlämna behållning, som nyss sagts, före det första
sammanträde, som jämlikt 173 § samma lag hålles. Behållning, som
ej sålunda avlämnas, skall snarast möjligt och innan slutlig utdelning
sker överlämnas till sysslomannen.»
Under enahanda förutsättning, bör den hänvisning till 51 § i 1862
års konkurslag, som förekommer i 79, 85, 114 och 198 §§ av förevarande
förslag till lag om ändring i vissa delar av utsökningslagen, förändras
till att avse nämnda 70 § i den nya konkurslagen.
De föreslagna nya bestämmelserna i utsökningslagen om tvångs- inteckningsförvaltning
föranleda vissa ändringar även i förordningen om inteckning Frord‘
i fast egendom, huvudsakligen i fråga om gemensamma inteckningar. run°ei1.
Kommissionen har utgått från att för utrönande av huruvida och i vad
mån subsidiär ansvarighet för gemensam inteckning inträder hos någon
av de fastigheter inteckningen berör borde krävas, att den eller de andra
fastigheterna såldes exekutivt. Först härigenom kunde verkligen konstateras,
om brist förelåge. Att låta tvångsförvaltning även i detta avseende
likställas med tvångsförsäljning kunde enligt kommissionens åsikt ej
låta sig gorå. Av denna anledning har kommissionen icke föreslagit
någon ändring i det i 32 § av inteckningsförordningen meddelade
huvndstadgundet i denna del. Den sålunda av kommissionen intagna
ståndpunkten synes mig riktig.
Bihang till riksdagens protokoll 1921. 1 saml. 15 höft. (Nr 19.)
4
26
35 §.
36 §.
1 mom.
37 §.
3 mom.
Kungl. Maj.ts ''proposition Nr 19.
I 35 § stadgas rätt för innehavaren av den gemensamma inteckningen
att, om en av de fastigheter, som besväras av denna inteckning,
skall särskilt försäljas i exekutiv ordning, i förfarandet indraga jämväl de
Övriga eller någon av dem, utan hinder av, att intecknade beloppet ej
är till betalning förfallet, detta för att kunna utröna, om brist i någon
av de sålunda indragna egendomarna uppstår, som kan inverka på
storleken av det belopp, som skall utgå ur köpeskillingen för den förstnämnda.
Att dylik rätt bör tillkomma innehavaren av den gemensamma
inteckningen även om det exekutiva förfarande, egendomen på den
andres begäran undergår, består i tvångsförvaltning, synes uppenbart,
vadan vid förslagets omarbetning bestämmelser härom inryckts i denna
paragraf.
Om flera gemensamt intecknade fastigheter äro underkastade exekution
till gäldande av den gemensamma inteckningen, kan, när det vid
försäljning eller genom misslyckat utbud visat sig, att någon eller
några av dem ej lämna full eller ens någon betalning för den gemensamt
intecknade gälden, för vad sålunda brister den subsidiära ansvarigheten
göras gällande i de övriga. 1 den man åter detta sker,
bliva den eller de förra fastigheterna fria från sin ansvarighet. Bestämmelser
i sistnämnda avseende finnas inrymda i andra stycket av förevarande
moment. Motsvarande bör emellertid gälla även vid tvångsförvaltning. Sålunda
böra, därest någon eller några av gemensamt intecknade fastigheter
stå under tvångsförvaltning till gäldande av den gemensamma inteckningen
och det samtidigt vid exekutiv auktion å de övriga yppas brist, i följd
varav vid fördelning av avkastningen från de tvångsförvaltade fastigheterna
den sekundära ansvarigheten i dem göres gällande, de övriga
fastigheterna ej vidare häfta för vad ur berörda avkastning uttages
utöver den primära ansvarigheten. I enlighet med vad nu anförts har
en jämkning av lagtexten i andra stycket av förevarande moment
ägt rum.
I förevarande lagrum lämnas regler om avsöndrad lägenhets ansvarighet
i förhållande till stam fastigheten för inteckningar, som före
avsöndringen fastställts. Denna ansvarighet är i sin helhet blott
subsidiär och omfattar således icke ens i första hand mera än vad som
icke kan utgå ur köpeskillingen för stamfastigheten. För att kunna
uttaga något ur lägenheten, måste inteckningshavaren således först begära
försäljning av stamfastigheten. Förslaget lämnar denna regel
orubbad. Den i andra stycket av samma moment meddelade bestämmelsen
om rätt för inteckningshavaren att i vissa fall, då någon av de
gemensamt intecknade fastigheterna på begäran av annan rättsägare
27
Kungl. Maj:ts proposition Nr 19.
utmätningsvis säljes, äska försäljning även av andra lägenheter till
utrönande av eventuell brist, vilken bestämmelse kommissionen jämväl
lämnat oförändrad, har jag däremot ansett böra utsträckas till att omfatta
även det fall, att någon av fastigheterna på begäran av annan
rättsägare ställes under tvångsförvaltning, vadan eu jämkning i lagrummets
text i detta syfte vidtagits.
I övrigt hava i författningsförslagen företagits allenast vissa smärre
jämkningar.
Uppenbart är att, därest de föreslagna bestämmelserna om tvångsförvaltning
erhålla vidsträcktare användning, överexekntorernas arbetsbörda
kommer att väsentligt ökas. Särskilda åtgärder anser jag därför
böra i sinom tid vidtagas för att bereda nämnda myndigheter ersättning
härför eller för anskaffande av ökade arbetskrafter hos dem.»
Sedan föredragande departementschefen härefter uppläst förslagen
med vidtagna ändringar och tillägg (se bilagor vid detta protokoll), hemställde
departementschefen att, för det ändamål, varom i § 87 regeringsformen
förmäles, lagrådets yttrande över nämnda förslag måtte
genom utdrag av detta protokoll inhämtas.
Till vad föredragande departementschefen sålunda
hemställt, vari statsrådets övriga ledamöter instämde,
täcktes Hans Maj:t Konungen i nåder lämna bifall.
Övriga
ändripgar.
Anslagsfråga.
Ur protokollet:
Gösta Stenlund.
28
Kungl. Maj:ts proposition Nr 19.
Bilaga.
Förslag
till
Lag om ändring i vissa delar av ntsökningslagen.
Härigenom förordnas, att nedannämnda paragrafer i ntsökningslagen
skola, vissa paragrafer i nedan angivna delar, kava följande ändrade
lydelse:
2 kap.
Om lagsökning för gäld.
28 §.
Åro---utmätning.
Har borgenär enligt 13 § utsökt betalning ur fast egendom, och
varder fordringen fastställd till betalning ur egendomen, forordne överexekutor
tillika, att egendomen må säljas i den ordning, som om utmätt
fast egendom stadgas, eller oek sättas under tvångsförvaltning enligt
vad i 7 kap. sägs. Har sådant förordnande meddelats, vare det, där
ej annat följer av 86 § 2 mom., så ansett, som hade egendomen blivit
utmätt den dag förordnandet meddelades.
3 kap.
Om verkställighet av dom i tvistemål, så ock av beslut i utsökningsmål.
39 §.
År---sagt. Visar efter utmätning gäldenären, att nedsätt
ning
skett, och gäldar han tillika kostnaden för utmätningen och godsets
vård ävensom, där tvångsförvaltning kommit till stånd, förvaltningskostnaden
i den mån densamma ej guldits av fastighetens avkastning, gånge
utmätningen åter, där så ske kan.
Vad---föreskrivet.
Huru---stadgat.
Kungl. Maj:ts proposition Nr 19.
29
40 §.
Vad---försäljning.
Utmätt---stadgas.
Fast egendom, som efter 39 § är utmätt, må sättas under tvångsförvaltning
ändå att domen ej vunnit laga kraft, där ej domstol, hos
vilken talan mot domen är anhängig, aunorlunda förordnar; dock äge
borgenär ej lyfta något av behållningen annorledes än mot pant eller
borgen.
50 §.
Ändras eller upphäves dom, varå utmätning, kvarstad eller annan
verkställighet följt, gånge, ändå att klagan över senare beslutet föres,
verkställigheten åter, där så ske kan; och fylle den, som verkställigheten
sökt, all skada; vare ock den, som något lyfta eller tillträda fått,
pliktig att det genast med dess ränta eller avkomst till sökandens vederpart
återställa. Åro penningar lyftade, gälde ränta därå efter sex för
hundrade om året från lyftningsdagen.
51 §.
Om---fall.
Har överexekutor i fråga om fast egendom meddelat förordnande,
som i 28 § sägs, må egendomen ej försäljas, förr än laga kraft å utslaget
kommit. Utan hinder av att ändring i utslaget sökes, må egendomen
sättas under tvångsförvaltning, där ej hovrätten, sedan ändringssökandet
där anmälts, annorlunda förordnar; dock gälle om borgenärs rätt
att lyfta behållningen vad i 40 § 3 mom. för där omlörmält fall sägs.
4 kap.
Om utmätning.
79 §.
Utmätes---värderade.
Vad nu är sagt gälle ock, där överexekutor i fråga om fast egendom
meddelat förordnande, som i 28 § sägs, eller där sådan egendom
skall säljas på begäran av borgenärer jämlikt 51 § konkurslagen.
År egendomen intecknad gemensamt med annan egendom och
finnes för någon av egendomarna icke uppskattning till allmän bevillning,
skall värdering ske jämväl av den eller de andra egendomarna;
skolande om förrättningen ägarna underrättas på sätt i 60 § stadgas.
30
Kungl. Maj:ts proposition Nr 19.
80 §.
Fast egendom, som blivit utmätt, skall utbjudas till försäljning i
den ordning 5 kap. stadgar, där ej borgenären begär tvångsförvaltning
av densamma på sätt i 7 kap. sägs.
81 §.
Då utmätning av fast egendom skett och egendomen ej är satt
under tvångsförvaltning, skall, där borgenären det yrkar, avrad, hyra
eller ränta, som av egendomen faller till dess den varder såld och av
köparen tillträdd, uppbäras av utmätningsmannen eller av syssloman,
som av honom förordnas; och kungöre utmätningsmannen utan dröjsmål
den, vilken betalningsskyldigheten åligger, förbud att utgiva något
till annan än utmätningsmannen eller sysslomannen. Har överexekutor
i fråga om fast egendom meddelat förordnande, som i 28 § sägs, och
är egendomen ej satt under tvångsförvaltning; då skall överexekutor,
där borgenären det yrkar, tillsätta syssloman, som avkomsten uppbär,
och låta förbud kungöras, som nu är sagt.
År fara, att fast egendom, som blivit utmätt eller i fråga om vilken
meddelats förordnande, som i 28 § sägs, av ägaren genom vanvård eller
annorledes i större mån försämras, äge överexekutor, där borgenär det
påstår, förordna syssloman att egendomen om händer taga och förvalta;
dock vare i ty fall borgenären pliktig att förskjuta den kostnad, som
för egendomens förvaltning kan vara nödig.
Har syssloman blivit jämlikt 1 eller 2 mom. förordnad och skall
egendomen säljas, åligger det sysslomannen att till auktionstörrättaren
före auktionen eller, där jämlikt 102 § särskilt sammanträde skall hållas,
före det sammanträde redovisa avrad, ränta eller hyra, som utgår i penningar
och av honom uppburits. Lag samma vare i fråga om utmätningsman,
där han jämlikt 1 mom. uppburit sådan avkastning och icke
själv skall förrätta auktionen. Utgår---rum.
Varder egendomen ställd under tvångsförvaltning, på sätt 7 kap.
sägs, skall förordnande, som enligt vad ovan är sagt blivit för syssloman
meddelat, anses förfallet. Redovisning för avkastning, som uppburits
av sysslomannen eller av utmätningsman, skall i ty fall inom
tid, som av överexekutor bestämmes, avgivas till den, som enligt 170 §
förordnats att omhänderhava tvångsförvaltningen.
Kungl. Maj:ts proposition Nr 19.
31
85 §.
Då---tillkänna.
Då---skett.
Utmätes---erfordras.
Myndighet, vilken meddelat förordnande, som i 28 § sägs, eller
hos vilken enligt 5 i § konkurslagen äskats, att fastighet eller intecknat
fartyg må utmätningsvis säljas, vare ock pliktig att därom insända
bevis efter ty nyss är sagt.
86 §.
Har---åter.
Har i fall, då överexekutor i fråga om fast egendom meddelat
förordnande, som i 28 § sägs, borgenären icke inom två månader efter
det överexekutors utslag vunnit laga kraft, antingen med företeende av
bevis därom samt av den handling i huvudskrift, på grund varav betalning
blivit sökt, begärt försäljning av egendomen eller ock äskat tvångsförvaltning,
vare förordnandet utan verkan. Lag samma vare, där borgenären
begärt sådan verkställighet, som nu sagts, men därefter lämnat
gäldenären anstånd, som fortfar när sex månader förflutit från det verkställigheten
begärdes.
87 §''
År fast egendom utmätt och har någon fordran, varför egendomen
på grund av inteckning eller enligt 11 kap. 2 § jordabalken häftar,
eller ock nyttjanderätt till egendomen eller rätt till servitut eller till
avkomst eller annan förmån, äge sådan rättsägare, där hans rätt kan
vara beroende av försäljning eller tvångsförvaltning av egendomen mot
det att han till utmätuingsmannen eller överexekutor, om ärendet där är
anhängigt, erlägger fordringsbeloppet jämte kostnad, varför utmätningssökanden
ansvarar, göra gällande den rätt, som tillkom denne; dock att,
där utmätning skett för allenast del av fordran, varför egendomen på
grund av inteckning eller enligt 11 kap. 2 § jordabalken häftar, utmätningssökanden
för sin återstående fordran äger företräde.
88 §.
Har utmätning av fast egendom upphävts eller fråga om försäljning
eller tvångsförvaltning av sådan egendom eljest förfallit, åligger
det utmätningsmannen eller överexekutor, om ärendet där är anhängigt,
att därom genast göra anmälan å landet hos domaren och i stad hos
rätten; och varde egendomen till gäldenären återställd.
32
Kungi. Mayts proposition Nr 19.
5 kap.
Om utmätt egendoms försäljning.
98 §.
Å landet äge gäldenären bestämma, om auktion å fast egendom
skall hållas å bindskansliet eller å tingsställe i orten. Uppgiver gäldenären
annat ställe i orten, må ock auktionen där hållas, om överexekutor
prövar stället lämpligt. Har ej gäldenär vid utmätningen eller,
där i fråga om egendomen överexekutor meddelat förordnande, som i
28 § sägs, hos överexekutor före målets avgörande uppgivit auktionsställe,
eller äro flere, som äga auktionsställe nämna, och kunna de ej
därom sig förena, bestämme överexekutor, var auktionen skall hållas.
Skall auktionen hållas på annat ställe än landskansli, varde den förrättad
av den, som överexekutor för sådant ändamål till förrättningsman
särskilt förordnar.
I---hållas.
Skola---landskansliet.
101 §.
Tiden---efterrättelse.
År den fordran, till vars gäldande försäljningen skall ske, fastställd
till betalning ur egendomen jämlikt 28 §, må kungörelse om
auktionen ej utfärdas förr än den handling, på grund varav borgenären
sökt betalning, blivit i huvudskrift till auktionsförrättaren avlämnad.
106 §.
Vid början av auktion, den där icke föregåtts av sådant sammanträde,
som i 102 § sägs, uppläse auktionsförrättaren såväl protokollet
över utmätningen eller det utslag, varigenom överexekutor i fråga om
egendomen meddelat förordnande, varom i 28 § sägs, som ock gravationsbevis
och de övriga handlingar, som i 99 och 100 §§ nämnas, och
anmane dem, vilka hava fordran eller rättighet, som bör vid auktionen
iakttagas, att sådant anmäla; lämne ock tillstädesvarande rättsägare
samt gäldenären, där han när är, tillfälle att yttra sig över handlingarna
och de anspråk, som anmälas, så ock angående de villkor, som skola
gälla för försäljningen.
Hålles---uppläsas.
Kungl. Maj.ts proposition Nr 19.
33
114 §.
År fast egendom avträdd till konkurs, och skall efter ty i 51 §
konkurslagen stadgas på begäran av borgenäierna auktion hållas för
egendomens försäljning i den ordning, som i denna lag är stadgad,
vare borgenär, som i konkursen bevakat fordran, varför egendomen
häftar enligt 17 kap. 9 § handelsbalken eller 11 kap. 2 § jordabalken
eller som skall ur egendomen utgå med förmånsrätt framför intecknad
fordran, berättigad att, där hans rätt till betalning ur egendomen
är ostridig eller styrkt, äska att försäljningen i stället sker till
gäldande av hans fordran eller att egendomen till gäldande därav ställes
under tvångsförvaltning; framställe dock yrkandet, där det avser försäljning,
hos auktiousförrättaren inom den tid, som i 106 § är föreskriven
för anmälan av fordran eller rättighet, och eljest hos överexekutor,
varvid sökanden har att om yrkandet inom samma tid underrätta auktionsförrättaren.
Göres ej sådant yrkande, må ej försäljning eller tvångsförvaltning
ske till förfång för de i borgenärsförteckningen upptagna
rättsägare.
133 §.
Köparen---uppsäges.
Sedan---tid. Ej må å legoavgift, som förfaller till betal
ning
mer än ett år eller vid hyra mer än sex månader efter det första
gången auktion hölls eller, där egendomen först ställts under tvångsförvaltning
eldigt 7 kap., syssloman enligt 170 § förordnades i det
utsökningsmål, varom fråga är, legotagaren avräkna vad han må hava
att fordra av förre ägaren, ej heller gälle i fråga om sådan avgift betalning,
som av legotagaren erlagts till förre ägaren, eller annan uppgörelse,
som med denne träffats; fordran, varav legotagaren blivit innehavare,
eller uppgörelse, som träffats, efter det legotagaren fick kunskap
om egendomens utmätning eller om förordnande, som i 28 § sägs, må
ej åberopas mot köparen.
Angående---tillämpning.
Bihang till riksdagens protokoll 1921. 1 samt. 15 höft (Nr 19 .)
34
Kungl. Maj:ts proposition Nr 19.
6 kap.
Om redovisning och fördelning av medel, som till följd av
utmätning influtit.
165 §.
Har utmätning skett av läst egendom eller har överexekutor i
fråga om sådan egendom meddelat förordnande, som i 28 § sägs, skall
överexekutor, utmätningsman eller annan förrättningsman, en var i den
mån ärendet av honom vidare handlägges, så skyndsamt vidtaga alla
de åtgärder, vilka på honom ankomma, att genom hans vållande dröjsmål
ej må äga rum med försäljning av egendom å landet över
fyra månader och i stad över tre månader samt med tvångsförvaltning^
påbörjaude å landet över tio veckor och i stad över sex veckor från
mottagandet av de i 54 och 56 §§ nämnda handlingar eller i det fall,
som avses i 28 §, från det borgenärens begäran om dylik verkställighet
jämte erforderliga handlingar till vederbörande myndighet inkom.
År å landet fartyg, som i 94 § sägs, utmätt, skall vad i 1 mom.
är stadgat angående åtgärder för försäljning av fäst egendom i stad
äga motsvarande tillämpning.
7 kap.
Om tvångsförvaltning av fast egendom.
169 §.
Vill borgenär, att fast egendom, som blivit för hans fordran utmätt
eller i fråga om vilken överexekutor på hans yrkande meddelat
förordnande, som i 28 § sägs, icke skall säljas, utan att allenast egendomens
avkastning skall användas till gäldande av fordringen, äge han
äska, att egendomen sättes under särskild förvaltning, eller, där sådan
förvaltning redan är anordnad för annan borgenärs räkning, att densamma
framdeles skall äga rum till gäldande jämväl av hans fordran.
Yrkande om tvångsförvaltning göres hos överexekutor. Overexekutor
infordre de i 54, 56 och 99 §§ omförmälda handlingar, gravationsbevis
ävensom borgenärsförteckning, där sådan finnes upprättad, i
den mån nämnda handlingar ej äro för överexekutor tillgängliga.
Innan beslut i ärendet meddelas, skall sammanträde för behandling
av förvaltningen rörande frågor inför överexekutor eller särskilt
35
Kungl. Maj:ts proposition Nr 19.
förordnad förrättningsman hållas med dem, vilka hava fordran eller
rättighet, som vilar å fastigheten. Om kungörande av sådant sammanträde
samt om kallelser till detsamma galle vad i 173 § angående där
nämnt sammanträde är stadgat.
Sökanden skall på anfordran förskjuta den för förvaltningen
nödiga kostnaden eller ställa av överexekutor godkänd borgen därför.
170 §‘
År tvångsförvaltning, som i 169 § sägs, begärd, förordne överexekutor
syssloman att omhändertaga egendomen och besörja förvaltningen;
och varde underrättelse därom iuförd en gång i allmänna tidningarna
och, där så kan ske, i tidning inom orten.
Vid utseende av syssloman skall överexekutor fästa synnerligt
avseende å den erfarenhet och insikt, som erfordras för förvaltningens
ändamålsenliga bedrivande.
Till syssloman må jämväl utses bolag, förening eller inrättning,
inom vars verksamhet förvaltning av fast egendom hiller eller åt vilken
förvaltningen eljest lämpligen må anförtros. På begäran av borgenären
må gäldenären förordnas till syssloman, där överexekutor på grund av
särskilda omständigheter finner så böra ske.
År gäldenären ej syssloman och har han ej annat hemvist än
egendomen att tillgå, anvise sysslomannen honom nödiga rum till bostad;
och må han i dem bo kvar till näst infällande fardag för avträdande
av förhyrd lägenhet.
År — — — tillämpning.
Har syssloman blivit förordnad, varde av överexekutor förbud att
utgiva avrad, hyra eller ränta av fastigheten till annan än sysslomannen
ofördröjligen kungjort den, vilken betalningsskyldigheten åligger.
171 §.
Sysslomannen äge i avseende å förvaltningen befogenhet att vidtaga
alla . sådana åtgärder, som erfordras för egendomens ändamålsenliga
nyttjande; ställe sig dock till efterrättelse de anvisningar härutinnan,
som överexekutor må finna skäligt meddela. Utan överexekutors tillstånd
må sysslomannen ej å egendomen avverka skog annorledes än
för egendomens behov, ej'' heller för längre tid än ett år sluta avtal,
varigenom till egendomen upplåtes nyttjanderätt, rätt till avkomst eller
annan förmån eller till servitut.
Sysslomannen skall å de tider överexekutor bestämmer dock minst
36
Kungl. Maj:ts proposition Nr 19.
för varje kalenderår till överexekutor avgiva redovisning för sin förvaltning.
Redovisningen skall genom överexekutors försorg tillhandahållas
borgenärerna. I redovisningen äge sysslomannen tillgodoföra sig
skäligt arvode för sitt bestyr. „ 0 t ^
Överexekutor äge skilja syssloman nen från befattningen, dar skal
därtill äro, och förordna annan i hans ställe, ävensom förelägga syssloman
uen . vite för fullgörandet av hans åligganden samt fälla till för
sutet
vite.
174 §.
Vid---stadgar. . .
Har auktion föregått, varde å fordran, som finnes upptagen i den
för auktionen upprättade borgenärsförteckningen utdelning beräknad,
ändå att fordringen ej anmäles vid sam man trädet; och gälle anmälan
vid ett sammanträde jämväl för ett senare.
I — — — stadgat.
177 §.
År egendomen ställd under tvångsförvaltning, äge borgenären när
som helst hos överexekutor äska, att den utbjudes till försäljning. Har
sådant yrkande gjorts, eller skall egendomen säljas på begäran av annan,
åligge sysslomannen att till auktiousförrättaren före auktionen eller,
där jämlikt 102 § särskilt sammanträde skall hållas, före det sammanträde
avgiva redovisning. För medel, som ej sålunda redovisats, skall
redovisning lämnas före det sammanträde, då fördelning av köpeskillingen
skall äga rum.
178 §.
Sedan utmätningssökandens fordran blivit till fullo gulden, gånge
utmätningen åter. Lag samma vare, där syssloman icke blivit förordnad
inom tre månader från det tvångsförvaltning begärdes eller där ny
syssloman icke blivit förordnad inom samma tid från det företrädaren
skilts från sin befattning eller denna annorledes upphört så ock där
efter auktion, som ej lett till egendomens försäljning, borgenären försummat
att inom en månad påkalla tvångsförvaltning.
Har tvångsförvaltning pågått minst ett kalenderår utan att lämna
behållning till täckande av någon del av borgenärens fordran, må överexekutor
på yrkande av annan borgenär eller gäldenären eller på framställning
av sysslomannen förordna, att förvaltningen skall upphöra,
där det genom den i 171 § omförmälda redovisning eller eljest göres
37
Kungl. Maj:ts proposition Nr 19.
sannolikt, att ej heller under det närmast påföljande kalenderåret skall
uppkomma sådan behållning. Över yrkande eller framställning, som
nu sagts, skola de i 169 §3 mom. omförmälda borgenärer å sammanträde,
vartill kungörelse och kallelser utgå på sätt i 173 § sägs, varda hörda,
och äge den, som begärt tvångslorvaltningen, där förordnande meddelas
om förvaltningens upphörande, inom en månad därefter begära
egendomens utbjudande å auktion. Sker det ej eller kommer ej försäljning
till stånd, gånge utmätningen åter.
Kär egendom, som stått under tvångsförvaltning, återställes till
gäldenären, skall inom en månad därefter redovisning lämnas för förvaltningen
under den tid, som ej omfattas av förut avgiven redovisning.
I fråga om klander av sådan redovisning gälle vad i 176 § är stadgat.
Då tvångsförvaltning upphör, varde underrättelse därom införd en
gång i allmänna tidningarna så ock, där så kan ske, i tidning inom
orten.
8 kap.
Om kvarstad, skingringsforbud samt reseförbud, så ock annan handräckning,
som av öv er exekutor givas må.
181 §.
Överexekutor äge makt att, när skäl därtill äro, sätta fast egendom
och vad därtill hörer under förbud att säljas eller skingras. År
synnerlig fara, åt t det, som under sådant förbud satt är, genom vanvård
eller annorledes i större mån försämras, vare lag, som i 81 § 2
mom. sägs.
184 §.
Finner överexekutor skäl att i kvarstad sätta avrad, hyra eller
ränta, som av fast egendom faller, varde, på sätt i 81 § 1 mom. sägs,
syssloman tillsalt att medlen uppbära och förbud den betalningsskyldige
kunggjort. Den som blivit satt till syssloman skall tillse, att utskyld
eller avgift, som bör för egendomen gäldas och under kvarstadstiden
till betalning förfaller, gulden varder.
38
Kungl. Maj:ts proposition Nr 19.
9 kap.
Om kostnad i utsökningsmål.
198 §.
All — — — kostnaden.
Sökes — — — utmätningsmannen.
Ej vare utmätningsman pliktig att verkställa utmätning å dom
eller utslag, som ej vunnit laga kraft, med mindre kostnaden för förrättningen
förskjutes av sökanden. Den, som begär utmätning av fast
egendom eller försäljning av sådan egendom, sedan fordringen jämlikt
28 § fastställts till betalning ur densamma, vare, ändå att domen eller
utslaget äger laga kraft, pliktig att på anfordran förskjuta erforderligt
belopp till bestridande av förrättningskostnaden. Äskas jämlikt 51 §
konkurslagen försäljning av konkursboets fasta egendom, skall ock kostnaden
på anfordran förskjutas.
10 kap.
Om klagan över utmätningsmans förfarande.
210 §.
Ej må klagan över utmätning hindra förrättningens fullbordan
eller egendomens försäljning eller ställande under tvångsförvaltning eller
klagan över annan av utmätningsman vidtagen åtgärd verka uppehåll
däri, med mindre överexekutor annorledes förordnar.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1922.
Mål, som före nämnda dag äro anhängiga, skola behandlas enligt
äldre lag; dock att, där ej före samma dag skett utmätning eller meddelats
förordnande, som i 28 § sägs, om fast egendoms försäljning, nya
lagen skall lända till efterrättelse.
Kungl. Maj:ts proposition Nr 19.
39
Bilaga.
Förslag
till
Lag om ändrad lydelse av 2 kap. 32 § och 3 kap. 20 § i lagen den 14 juni
1907 om nyttjanderätt till fast egendom.
Härigenom förordnas, att 2 kap. 32 § och 3 kap. 20 S i lagen
den 14 juni 1907 om nyltjanderätt till fast egendom skola, förstnämnda
lagarna i nedan angivna del hava följande ändrade lydelse:
2 kap.
32 §.
Varder, innan tid för tillträde är inne, fastigheten utmätt eller i
fråga om densamma förordnande meddelat, som i 28 § utsökningslao-en
säirs, äge arrendatorn frånträda avtalet och bekomma ersättning för
skada; uppsäge dock avtalet inom en månad efter det han erhöll ^kunskap
om utmätningen eller förordnandet, eller vare sin rätt därtill förlustig.
Varder utmätningen upphävd, eller kommer eljest frågan om
fastighetens försäljning eller tvångsförvaltning att förfalla, må°ej därefter
uppsägning ske.
Vad — — — konkurs.
3 kap.
20 §.
Varder, innan tid för tillträde av förhyrd lägenhet är inne, fastigheten
utmätt eller i fråga om densamma förordnande meddelat, soin5i
28 § utsökningslagen sägs, eller hyresvärden försatt i konkurs, skall
vad i 2 kap. 32 § stadgas äga motsvarande tillämpning.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1922.
40
Kungl. Maj:ts ‘proposition Nr 19.
Bilaga.
Förslag
till
Lag om lindrad lydelse av 35 §, 36 § 1 mom., 37 § 3 mom. samt 38 § i förordningen
den 16 juni 1875 angående inteckning i fast egendom.
Härigenom förordnas, att 35 §, 36 § 1 mom., 37 § 3 mom. samt
38 § i förordningen den 16 juni 1875 angående inteckning i fast egendom
skola i nedan angivna delar hava följande ändrade lydelse:
35 §.
Innehavare av gemensam inteckning i flera egendomar vare, där
någon av dem skall på begäran av annan än iuteckningskavaren särskilt
säljas i den ordning utsökningslagen bestämmer eller ock ställas under
tvångsförvaltning på sätt i samma lag sägs, berättigad att för utrönande
huruvida sådan brist kan uppstå, som enligt 32 § andra stycket bör
falla egendomen till last, äska försäljning jämväl av de övriga egendomarna
eller någon av dem utan hinder därav, att intecknade beloppet
ej är förfallet till betalning; dock åligge honom att inom den tid, som
i 106 § utsökningslagen är föreskriven för anmälan av fordran eller
rättighet, som skall vid auktionen iakttagas, framställa sitt yrkande i
den ordning 13 § samma lag bestämmer, så ock att, där yrkandet törauletts
av en förestående försäljning och ej den myndighet, hos vilken
yrkandet framställts, skall förrätta auktionen, till auktionsförrättaren
ingiva bevis att yrkandet blivit framställt, samt, då fråga är om tvångsförvaltning,
till den enligt 170 § utsökningslagen förordnade sysslomannen
ingiva bevis om yrkandet inom en vecka från dess framställande.
Göres — — — egendomarna.
36 §.
1 mom. Har — — — inteckningsprotokollet.
Varda av gemensamt intecknade egendomar en eller flera utmätningsvis
sålda eller ställda under tvångsförvaltning, skola för vad av
inteckningen ur dessa kunnat utgå de övriga ej vidare häfta; skolande
41
Kungl. Maj.-ts proposition Nr 19.
därom, när det visas, huru köpeskillingen eller avkastningen fördelats
och att fördelningen blivit godkänd eller vunnit laga kraft, göras anteckning
i inteckningsprotokollet.
37 §.
3 mom. Skedde---stadgade.
Skall på begäran av någon, som äger lika eller bättre rätt än
inteckningsliavaren, någon av egendomarna utmätningsvis säljas eller
ställas under tvångsförvaltning, äge inteckningshavaren efter ty i 35 §
sägs, äska försäljning jämväl av lägenhet, som för inteckningen ansvarar
först efter den egendom, vars särskilda försäljning eller ställande under
tvångsförvaltning blivit begärd.
3S §.
Då fast egendom blivit utmätt eller i fråga om densamma förordnande
meddelats, som i 28 § utsökningslagen sägs, så ock då jämlikt
Öl § konkurslagen äskats försäljning av konkursbos fastighet i den
ordning, som om utmätt fast egendom är stadgad, skall, sedan bevis
härom till rätten eller domaren inkommit, beviset vid rätten uppläras
och i inteckningsprotokollet införas, å landet å nästa rättegångsdag under
lagtima ting och i stad a nästa rättegångsdag för inteckningsärenden.
Inkommer anmälan, att utmätningen upphävts eller att frågan om försäljning
eller tvångsförvaltning av egendomen eljest förfallil, varde ock
sådant i protokollet antecknat.
Har — — — inkommer.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1922.
Bihang till riksdagens protokoll 1921. 1 saml. 15 höft. (Nr 19.)
6
42
Kungi. Maj:ts proposition Nr 19.
Bilaga.
Förslag
till
Lag om ändrad lydelse av 17 § i förordningen den 15 oktober 1880, innefattande
särskilda föreskrifter angående lagfart, inteckning och utmätning ar
järnväg, så ock i fråga om förvaltning av järnväg under konkurs.
Härigenom förordnas, att 17 § i förordningen den 15 oktober
1880, innefattande särskilda föreskrifter angående lagfart, inteckning och
utmätning av järnväg, så ock i fråga om förvaltning av järnväg under
konkurs, skall i nedan angivna delar hava följande ändrade lydelse:
17 §.
Utmätes järnväg, som begagnas för allmän trafik, då skall, efter
därom enligt 85 § utsökningslagen erhållen anmälan, ävensom i det
fall att överexekutor omedelbart förordnat om järnvägens försäljning,
överexekutor, evad borgenär gör yrkande, som i 81 § samma lag omförmäles,
eller icke, genast förordna eu eller, där så nödigt anses, flera
erfarna och sakkunniga män att i egenskap av sådana sysslomän, som
i nyssnämnda § avses, järnvägen omhändertaga och förvalta samt om
rafikens uppehållande i det omfång, som förut varit vanligt eller eljest
finnes lämpligt, besörja, intill dess järnvägen blivit i laglig ordning
såld eller utmätningen eljest avslutats.
I — — — sägs.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1922.
Kungl. Maj,is proposition Nr 19.
43
Bilaga.
Förslag
till
Lag om ändrad lydelse av 18 § i lagen den 14 juni 1907 om inteckning i
tomträtt och vattenfallsrätt.
Härigenom förordnas, att 18 § i lagen den 14 juni 1907 om
inteckning i tomträtt och vattenfallsrätt skall i nedan angivna delar »
hava följande ändrade lydelse:
18 §.
Då tomträtt blivit utmätt eller överexekutor i fråga om sådan
rättighet meddelat förordnande, som i 28 § utsökningslagen sägs, så
ock då vid tomträttshavares konkurs borgenärerna äskat, att tomträtt,
som hör till konkursboet, skall försäljas i den ordning, som om utmätt
fast egendom är stadgad, skall, sedan bevis härom till rätten eller
domaren inkommit, beviset vid rätten uppläsas och i tomträttsprotokollet
införas, i stad å nästa rättegångsdag för inteckningsärenden och
å landet å nästa rättegångsdag under lagtima ting. Inkommer anmälan,
att utmätningen upphävts eller att frågan om försäljning eller tvångsförvaltning
av tomträtten eljest förfallit, varde ock sådant i protokollet
antecknat.
Har — — — inkommer.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1922.
44
Kungl. Maj:ts proposition Nr 19.
Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd lördagen den
4 september 1920.
Närvarande:
Justitieråden friherre Leijonhitevijd,
Edelstam,
Regeringsrådet Linnér.
Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden,
hållet inför hans Maj.t Konungen i statsrådet den
5 mars 1920, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets yttrande skulle
för det ändamål, varom i § 87 regeringsformen förmäles, inhämtas över
upprättade förslag till:
1) lag om ändring i vissa delar av utsökningslagen;
2) lag om ändrad lydelse av 2 kap. 32 § och 3 kap. 20 § i lagen
den 14 juni 1907 om nyttjanderätt till fast egendom;
3) lag om ändrad lydelse av 35 §, 36 § 1 mom., 37 § 3 mom. samt
38 § i förordningen den 16 juni 1875 angående inteckning i fast egendom;
4) lag om ändrad lydelse av 17 § i förorduingen den 15 oktober
1880, innefattande särskilda föreskrifter angående lagfart, inteckning
och utmätning av järnväg, så ock i fråga om förvaltning av järnväg
under konkurs; samt
5) lag om ändrad lydelse av 18 § i lagen den 14 juni 1907 om
inteckning i tomträtt och vatten fallsrätt.
Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet
föredragits av häradshövdingen Nils Edling.
Justitierådet Améen, som tjänstgjort i lagrådet under föredragningen
av förslagen, var av sjukdom hindrad att deltaga i slutbehandlingen
av desamma.
I anledning av förslagen avgåvos följande yttranden av lagrådet
och dess särskilda ledamöter.
Kungl. Maj:ts proposition Nr 19.
45
Förslaget till lag om ändring i vissa delar av utsökningslagen.
28 §.
Justitieråden friherre Leijonhufvud ocli Edelstam:
Krigsberedskapskommissionen har vid den omarbetning av 28 §,
som föranletts av förslaget att införa tvångsförvaltning av fast egendom
såsom ett alternativ till fastighetens försäljning, därutöver i åtskilliga
hänseenden vidtagit förändring i paragrafen.
Vid en av dessa ändringar har kommissionen utgått från den uppfattningen,
att överexekutors utslag enligt 28 § utsökningslagen innelattar
dels ett utdömande av fordringen med karaktär av en vanlig dom
och dels eu exekutiv åtgärd, förordnandet att fastigheten må säljas utan
föregående utmätning, samt att, även om berörda förordnande förfaller
jämlikt 86 § 2 mom., utslaget i övrigt står orubbat kvar och kan verkställas
på grund av nytt förordnande av exekutiv myndighet. Denna
uppfattnings riktighet synes med fog kunna sättas i fråga. Därjämte
torde den stå i strid med hittillsvarande praxis hos överexekutorerna.
Då emellertid ifrågavarande spörsmål icke står i direkt samband med
det löreslagna nya sättet för tvångsförvaltningsinstitutets anordnande,
synes anledning saknas till ett närmare ingående på skälen för och emot
de olika meningarna, i ämnet samt den ifrågasatta lagändringen lämpligen
höra förfalla.
Eu annan ändring har skett genom uteslutande av orden »utan
föregående utmätning». Därigenom har knappast vunnits någon förbättring
av lagtexten. Om den nuvarande lydelsen, såsom syues önskvärt,
bibehålies, torde därav följa, att den verkställda omarbetningen aA~
98 § blir obehövlig.
En ytterligare av ifrågavarande ändringar innehålles i det åberopande
av 86 § 2 mom., som upptagits i förevarande paragrafs sista
punkt. Med den sålunda föreslagna ordalydelsen innehåller detta lagrum,
att i visst fall en fastighet icke skulle anses såsom utmätt, oaktat
överexekutor beträffande fastigheten meddelat utslag enligt 28 §. Något
sådant kan dock icke vara med den föreslagna lagändringen åsyftat.
Av motiveringen synes framgå, att kommissionen velat utmärka, att en
utmätning, som kommit 1 ill stånd genom dylikt utslag, icke på samma
sätt som en vanlig utmätning fortgår med fastighetens utbjudande till
försäljning utan vidare åtgärd från borgenärens sida. Att så är förhållandet
torde av andra lagbestämmelser så klart framgå, att tillägget
46
Kungl. Maj:ts proposition Nr 19.
icke är erforderligt. Om icke desto mindre ett förtydligande av förevarande
stadgande i antydd riktning anses önskvärt, böra andra ordalag,
som fullt uttrycka den avsedda meningen, komma till användning.
Jämväl de ord, vilka blivit i andra momentet tillagda för att förtydliga,
nät egendomen skall anses utmätt, synas kunna utgå.
Regeringsrådet Linnér:
Då de jämkningar i förevarande paragrai, mot vilka inom lagrådet
anmärkningar riktats, icke äga något nödvändigt samband med lagförslagets
huvudsyfte, synes intet vara att erinra mot att frågan om dessa
ändringar förfaller. 1 enlighet härmed torde också 98 § kunna bibehållas
oförändrad.
Lagrådet:
Den av tvångsförvaltningsinstitutets utvidgande föranledda omarbetningen
av ifrågavarande paragraf lärer böra medföra jämkning även
av sista stycket i 5 § av lagen den 22 juni 1920 med vissa bestämmelser
om registrering av elektriska anlägningar samt om rätt till elektrisk
kraft m. m.
79 §.
Lagrådet:
Genom lagen den 22 juni 1920 om ändrad lydelse av vissa paragrafer
i utsökningslagen hava 79 och 85 §§ undergått ändringar. I lörevarande
lagförslag böra iakttagas de sålunda gjorda ändringarna, vilka
i sin ordning måste jämkas i följd av omgestaltningen av 28 §. Jämväl
i fråga om 87 och 133 §§ äro att beakta genom förstnämnda lag
vidtagna ändringar.
Justitierådet friherre Leijonhufvud:
Åven då utmätning eller förordnande enligt 28 § skall fullföljas
icke genom försäljning utan genom tvångsförvaltning torde för fastighetens
behöriga identifiering beskrivning av densamma genom utmätningsmannens
försorg böra ske. Däremot synes i detta fall värdering
i allmänhet vara obehövlig. Och om fastighet, som en längre tid varit
föremål för tvångsförvaltning, därefter skall säljas, kan en värdering,
företagen redan i samband med utmätningen, till och med komma att
vara vilseledande, då fastigheten under tiden kunnat undergå avsevärda
förändringar. Från huvudregeln, att värdering skall ske, torde därför
böra göras det undantag, att, om innan den ägt rum tvångsförvaltning
47
Kungl. Maj:ts proposition Nr 19.
begäres, med värderingen skall anstå till dess det visar sig, om försäljning
ifrågakommer. I ett fall erfordras dock värdering i samband
med utmätningen även om tvångsförvaltning skall anordnas, nämligen
då flera fastigheter äro gemensamt intecknade och för någon av dem
icke finnes sådan uppskattning till allmän bevillning, varom sägs i 32 §
inteckningsförordningen. Med hänsyn till möjliga värdeförändringar
synes såväl i nämnda fall som då eljest värdering kommit till stånd före
tvångsförvaltningen lämpligt, att ny värdering må kunna ske, om fastigheten
sedermera skall säljas, och överexekutor alltså hava att på begäran
av borgenären eller gäldenären, om sådan begäran framställes innan
auktionskungörelsen utfärdas, eller då överexekutor eljest finner det erforderligt
förordna om ny värdering och i sammanhang därmed om ny
beskrivning. Vad gäldenären angår blir visserligen en dylik bestämmelse
föga effektiv, enär han ej behöver underrättas om försäljningen
förr än i samband med auktionskungörelsens utfärdande. För dessa
sällan förekommande fall torde dock ej böra ifrågasättas den mera omfattande
lagändring, som skulle erfordras för att tillförsäkra gäldenären
en förmånligare ställning.
I enlighet med vad nu anförts synas nödiga stadganden höra
givas i förevarande paragraf och i 7 kap., varjämte någon jämkning av
99 § komme att bliva erforderlig.
81 §.
Lagrådet:
Yrkande enligt nuvarande 80 eller 81 § torde, oaktat lagtexten
använder den obestämda formen »borgenär», icke kunna göras av annan
borgenär än den, som fått utmätning. I överensstämmelse med denna
uppfattning har förslaget i förevarande paragrafs 1 mom. upptagit formen
»borgenären». Samma jämkning bör då ock ske i 2 mom. Sistnämnda
stadgande synes lämpligen kunna närmare förbindas med det
föregående för utmärkande av att i båda fallen är fråga om egendom,
som ej är satt under tvångsförvaltning.
Den del av 3 mom., som i den föreslagna lydelsen av 81 § är
återgiven endast i transsumt, bör, då det åsyftade stadgandet för närvarande
återfinnes i 80 §, i dess helhet intagas.
I 35 § av ovan omförmälda lag om registrering av elektriska anläggningar
m. m. hänvisas på två ställen till 81 § utsökningslagen.
Då nu 80 § i sistnämnda lag skall sammanslås med 81 §, synes lämpligt,
att berörda hänvisningar förtydligas till att gälla 81 § 2 mom.
48
Kungl. Maj:ts proposition Nr 19.
88 §.
Lagrådet:
Stadgandet i förevarande paragraf enligt dess nuvarande lydelse
avser att befria fastigheten från verkningarna av den anmälan, som enligt
85 § skett angående vissa exekutiva åtgärder. Vid kommissionsförslagets
bearbetning inom justitiedepartementet har ur 178 § uteslutits
en där i dess gällande lydelse inrymd bestämmelse därom, att, då utmätning
av fast egendom går åter sedan tvångsförvaltning kommit till
stånd, egendomen skall återställas till gäldenären, och samtidigt därmed
har en allmän regel av motsvarande innehåll upptagits i 88 §. Detta
tillägg har dock ej något samband med stadgandet i övrigt. Men även
bortsett därifrån är tillägget här icke på sin plats. Detsamma förutsätter,
att besittningen av egendomen på grund av utmätningen fråntagits
gäldenären. Så är dock i allmänhet ej händelsen; endast då särskild
förvaltning enligt nuvarande 81 § eller jämlikt 7 kap. anordnats
går gäldenären miste om besittningen. Stadgande om egendomens
återställande efter tvångsförvaltning passar bättre i 7 kap. I förra fallet
åter fortgår utmätningen regelmässigt till försäljning. Någon föreskrift
om återställande, därest undantagsvis försäljning ej sker utan
utmätningen på annat sätt avslutas, lärer ej vara av nöden.
Med hänsyn till det anförda torde 88 och 178 §§ i förberörda
hänseende böra återföras till sin nuvarande lydelse.
101 och 106 §§.
Lagrådet:
De här föreslagna jämkningarna i ordalagen synas obehövliga.
Paragraferna torde därför kunna utgå ur förslaget.
114 §.
Lagrådet:
Enligt 17 kap. 15 och 16 §§ handelsbalken är den, som på grund
av inteckning eller annan sakrätt i gäldenärens fasta egendom
äger att därur utbekomma visst belopp, för vilket han även har
fordringsrätt mot gäldenären personligen, berättigad till utdelning ur
andra tillgångar än fastigheten i deu mån denna vid försäljning visar
sig icke förslå till gäldande av hans fordran. Huvudsakligen med hänsyn
till dessa stadganden har i 114 § utsökningslagen möjlighet beretts
dylik borgenär att utan utmätning få fastigheten försåld till gäldande
49
Kungl. Maj:ts proposition Nr 19.
av hans fordran, och det remitterade förslaget gör ingen ändring i
nyssnämnda stadganden i handelsbalken. Den omständigheten att inteckningsborgenär
vid tvångsförvaltning icke kunnat utta sin fordran
berättigar honom däremot icke att vid konkurs uttaga densamma ur
annan konkursboets egendom. Den föreslagna ändringen i 114 § utsökningslagen
torde således icke stå i full överensstämmelse med förslagets
nyssberörda ståndpunkt i övrigt.
Härjämte må erinras, att om, såsom den föreslagna ändringen i
förevarande paragraf innebär, enskild borgenär skulle äga att begära
tvångsförvaltning med verkan att försäljning för konkursboets räkning
ej får ske, han därigenom skulle kunna hindra konkursboet att tillgodogöra
sig det överskott, som eventuellt skulle vid fastighetens försäljning
kunna uppkomma utöver de fastigheten särskilt graverande
fordringarna, och till och med — såsom framgår av 124 § konkurslagen
— hindra konkursens avslutande.
Lagrådet hemställer förty, att förevarande paragraf måtte utgå ur
törel aget, i den mån ej dess bibehållande föranledes av lagrådets yttrande
under 171 § med hänsyn till frågan om ny konkurslag.
133 §.
•Justitierådet friherre Leijonliufvud:
I paragrafens andra moment enligt dess nuvarande lydelse stadgas,
att om utmätt fastighet, som är upplåten mot lega, varder exekutivt
försåld, legotagaren ej äger att å legoavgift, som förfaller viss tid
efter försäljningen, avräkna vad han kan hava att fordra av förre ägaren,
samt att i fråga om sådan avgift ej heller gäller betalning, som
erlagts till förre ägaren, eller annan uppgörelse med denne. Detta stadgande
skulle enligt förslaget undergå jämkning i två hänseenden.
Dels hava motsvarande bestämmelser tillagts för det fall att fastigheten
först ställts under tvångsförvaltning. Detta tillägg torde vara
obehövligt. Erforderliga föreskrifter i berörda hänseende äro redan
givna genom hänvisningen i 170 § 3 mom. (5 mom. eldigt förslaget),
som efter den föreslagna ändringen i 1Ö9 § gäller vid tvångsförvaltning,
vare sig den anordnats utan att försök till försäljning föregått
eller den följer efter ett misslyckat försäljningsförsök. Måhända kan
tolkningen av berörda hänvisning synas erbjuda någon svårighet. Då
emellertid 133 § alltid låter tidsberäkningen utgå från det försäljning
skett och således för det fall, att efter en resultatlös auktion försäl jning
kommer tdl stånd vid eu andra, jämlikt 127 eller 130 § föranstaltad
Bihang till riksdagens protokoll 1921. 1 samt. 15 käft. (Nr 19.) 7
50
Katigt. Maj:ts proposition Nr 19.
auktion, icke tager någon hänsyn till auktionen i och för sig, lärer
170 § knappast kunna förstås på annat sätt, än att i nu förevarande
hänseende tvångs förvaltningens anordnande utgör den avgörande tidpunkten.
Dels har ock den ändringen vidtagits, att förfallotiden för den
ifrågavarande legoavgiften skall räknas, om auktion ägt rum utan att
försäljning skett men utmätningen fortgår, från dagen för auktionen.
Härigenom har gjorts en ändring i sak, i det att för närvarande i dylikt
fall på sätt nyss anförts tidsberäkningen utgår från det fastigheten
jämlikt. 127 eller 130 § säljes å auktion eller ock sättes under tvångsförvaltning.
Tillräckliga skäl för vad sålunda föreslagits torde knappast
finnas. I övrigt likställes eldigt förslaget tvångsförvaltning med försäljning,
varemot auktionen i och för sig saknar rättsbildaride verkan. Att
i förevarande avseende intaga en annan ståndpunkt synes då oegentligt.
Med hänsyn till vad sålunda anförts lärer 133 § böra lämnas
orubbad i nu omhandlade hänseenden. Genom bestämmelserna i 133
och 170 §§ i deras nuvarande skick torde vara tillräckligt tydligt, att,
om tvångsförvaltning föregått försäljning, förfallotiden skall räknas från
förvaltningens anordnande.
165 §.
•Justitieråden friherre Leijonhufvud och Edehtam:
De tidsfrister, som i förslaget lämnas överexekutor för anordnande
av tvångsförvaltning, synas såsom regel allt för långa. Sådan
bör uppenbarligen komma till stånd snarast möjligt efter därom framställd
begäran. Borgenären riskerar eljest att nödgas provisoriskt tillgripa
förordnande enligt den föreslagna 81 § för att få sin rätt tillbörligt
tillgodosedd, vilket uppenbarligen vore oegentligt. Då med hänsyn
till ett eller annat möjligen förekommande undantagsfall, där förberedande
åtgärder kunna taga någon tid av betydelse, tidrymden ej
heller kan i lagen begränsas allt för snävt, synes lämpligast att utesluta
varje bestämmelse härom. Lika litet som för närvarande torde
framdeles erfordras någon direkt anmaning till överexekutor att iakttaga
skyndsamhet vid utmätningsärendes handläggning vare sig det
gäller försäljning eller tvångsförvaltning. Och det ankommer på överexekutor
att tillse, att utmätningsmannen ej gör sig skyldig till dröjsmål.
Den nödiga maximibegräusuingen innehålles i 178 §. Ändringsförslaget
synes a!ltså kunna utan olägenhet få förfalla. För den händelse
så ej kommer att ske, må påpekas, att stadgandet icke är av
-
51
Kungl. Maj:ts proposition Nr 19.
paseat för det fall, att på grund av annat utslag än jämlikt 28 § tvångsförvaltning
skall efter misslyckad auktion komma till stånd.
169 §.
Lagrådet:
I paragrafen stadgas, att överexekutor kar att infordra, förutom
gravationsbevis ock borgenärsförteckning, om sådan är upprättad, jämväl
de i 54, 56 och 99 §§ omförmälda handlingar, i den mån berörda
handlingar ej äro tillgängliga hos överexekutor. Mot denna bestämmelse
ma erinras, dels att av samtliga sålunda åsyftade handlingar torde
för tvangsförvaltningens anordnande och utförande vara erforderliga
endast utmätningsprotokoll, om egentlig utmätning ägt rum, övriga i
79 § omförmälda handlingar, borgenärsförteckning eller, om sådan ej
tinnes, gravationsbevis samt skriftligt fordringsbevis, om fordringen är
grundad på sådant, i huvudskrift, och dels att fordringsbeviset synes böra
av borgenären fogas vid ansökningen, därest det ej redan är tillgängligt
hos utmätningsmannen eller överexekutor, vilken senare endast om handlingen
finnes hos utmätningsmannen bör hava att infordra densamma.
Återgång i huvudsak till kommissionens förslag i denna del förordas
alltså.
Enligt sistnämnda förslag skulle överexekutor äga att pröva,
huruvida innan syssloman förordnades borde hållas sammanträde med
rättsägarna i fastigheten i och för behandling av förvaltningen rörande
frågor. Departementschefen har ansett, att sådant sammanträde alltid
borde hållas, och därför låtit förslaget undergå motsvarande omarbetning.
Givet är, att föreskriften om dylikt sammanträde i väsentlig
män verkar till hinder för den skyndsamhet med ärendets avgörande,
vilken såsom av kommissionen framhållits kan vara av synnerlig betydelse.
Den synes därför icke böra göras obligatorisk, om så ej är
verkligen av nöden. Sammanträdets huvudsakligaste betydelse torde
ligga däri, att samtliga rättsägare sammanföras och sättas i tillfälle
att överlägga, huruvida tvångsförvaltning bör komma till stånd, samt
framlägga sina önskemål med avseende å sysslomannens person och
sättet lör förvaltningens utförande. Med avseende å den risk, som
sökanden löper, att annan borgenär med bättre rätt sedermera begär
fastighetens försäljning och därmed måhända föranleder, att av sökanden
för förvaltningen förskjutna kostnader, som icke hunnit bliva täckta,
göras onyttiga, torde det emellertid med ganska stor grad av sannolikhet
kunna antagas, att såsom regel tvångsförvaltning ej kommer att
52 Kungl. Maj:ts proposition Nr 19.
begäras, utan att dessförinnan överenskommelse om dess anordnande
och fortgång träffats mellan de närmast intresserade. Det föreslagna
sammanträdet torde därför kunna förväntas bliva endast undantagsvis
erforderligt. Det hemställes förty om återgång jämväl i denna del till
kommissionens förslag, med bibehållande dock av det tillagda stadgandet
om sättet för sammanträdets kungörande. Då den i sådant hänseende
åberopade föreskriften i 173 § angiver, att jämväl gäldenären
skall kallas till sammanträdet, lärer denne redan i förevarande paragrai
böra nämnas bland dem, för vilkas hörande sammanträdet skall hållas.
Vidtages sistberörda förtydligande, bör jämväl 178 § på enahanda sätt
jämkas.
Det synes böra uttryckligen angivas, att befogenheten att av sökanden
begära förskott för förvaltningskostnaden tillkommer överexekutor.
Det i det slutliga förslaget inrymda medgivandet för sökanden att
i stället för penningförskott lämna borgen har ansetts nödigt i betraktande
därav att det belopp, som sökanden måste tillskjuta för förvaltningens
ändamålsenliga fullföljande, stundom kunde vara av betydande
storlek. Behövligheten och jämväl lämpligheten av stadgandet synes
emellertid kunna ifrågasättas.
Det torde icke vara förslagets — lika litet som gällande lags —
mening, att förskott skall kunna av överexekutor avfordras sökanden
endast före tvångsförvaltningens anordnande. Uppenbarligen kunna
under dess gång förhållandena bliva sådana, att nytt förskott erfordras.
Och oberoende av om särskilda omständigheter föranleda, att den en
gång gjorda beräkningen av det behövliga förskottets storlek visar sig
ohållbar, skulle det ofta innebära en onödig hårdhet mot sökanden, om
hela det beräkneliga tillskottet måste på en gång avkrävas honom. Dä
stadgandets avfattning icke utgör ett bestämt hinder därför, lärer alltså
den tolkningen av detsamma vara befogad och böra av överexekutor
tillämpas, att sökanden före tvångsförvaltningens anordnande förelägges
att gälda endast det belopp, som erfordras för den närmare tiden, varefter
det får bero på anmälan av s}rsslomannen, huruvida nya förskott
skola sedermera krävas. Överexekutor bör icke heller vara förhindrad
att lämna borgenären visst anstånd med förskottets erläggande. Påföljden
av sökandens underlåtenhet att inom den tid, som överexekutor
bestämt, avlämna det begärda beloppet bör uppenbarligen bliva, att
utmätningen förfaller. I sådant hänseende hänvisas till vad lagrådet
kommer att anföra vid 178 §.
Med den nu angivna tolkuingen synes förskottet för varje gång
icke behöva röra sig om allt för avsevärt belopp och dess utbytande
Kungl. Maj.ts proposition 1Sr 19. 53
helt eller delvis mot säkerhets ställande icke vara av sökandens intresse
i högre grad påkallat.
Det kan väl ock förutsättas, att överexekutor icke utan att inhämta
sökandens medgivande lämnar sin medverkan till utkrävande av särskilt
stora förskott. Förvaltningen är ju ämnad att tillgodose sökandens
bästa och bör ej bedrivas på ett sätt, som skulle nödga honom att
avstå från dess fortsättande.
Å andra sidan torde ett utbyte av förskott mot säkerhet kunna
vålla betydande svårigheter med avseende å förvaltningens behöriga fullföljande.
Om icke säkerheten är av den beskaffenhet, att den omedelbart
kan förvandlas i penningar, för vilken händelse dess ställande knappast
inuebär någon större fördel för sökanden, kan lätt inträffa, att åtskillig
tid förflyter innan säkerheten kan realiseras, därvid sysslomannen, som
uppenbarligen icke är pliktig att förskjuta något av egna medel, måhända
blir urståndsatt att fullgöra sitt uppdrag.
Det hemställes fördenskull, att vad i förslaget stadgas om sökandens
rätt att annorledes än med penningar fullgöra överexekutors begäran
om förskott måtte utgå. Iakttages ej denna hemställan, bör, såsom
i det föregående antagits och jämväl av motiven framgår såsom
avsett, även annan säkerhet än borgen få av sökanden ställas.
Om det förslag till ändrad konkurslag, som framlagts för innevarande
års riksdag men ej antagits, sedermera skulle ånyo komma
under prövning och bliva upphöjt till lag, skulle av dess avfattning,
jämförd med förevarande förslag, följa, att borgenär, som vore befogad
att i fråga om konkursbo tillhörig fastighet påkalla eller begära fortgång
av utmätning, skulle äga den valfrihet mellan de olika sätten för
utmätningens fullbordande — försäljning eller tvångsförvaltning — som
sistnämnda förslag åsyftar att införa.
Huruvida med bibehållande av 13 § konkurslagen i dess nuvarande
lydelse detsamma skulle gälla synes tveksamt. Kommissionen besvarar
frågan nekande och anser, att i sådant fall borgenären icke skulle kunna
få den till konkurs avträdda fastigheten satt under tvångsförvaltning
förr än försäljning försökts utan resultat. Anses det önskvärt, att lagstiftningen
så gestaltas, synes, till förekommande av tvekan i fråga
om tolkningen, böra i 169 § utsökningslagen införas ett särskilt stadgande
rörande det undantag från den i paragrafen eljest uttalade
regeln, som sålunda vore avsett att gälla. Emellertid förefaller det
lämpligare, att regeln genomföres även då konkurs är för handen, och
bör, om denna uppfattning godkännes, någon jämkning av 13 § konkurs
-
54
Kungl. Maj:ts proposition Nr 19.
lagen äga rum, så att den icke kan anses stå i strid mot den nu behandlade
paragrafen i utsökningslagen.
Justitieråden friherre Leijonhufvud och Edelstam:
Enligt 178 § i förslaget skall borgenär, vilken, då på hans begäran
hållen auktion å fast egendom icke lett till försäljning, vill få egendomen
satt under tvångsförvaltning, äga rätt att framställa begäran därom inom
en månad efter auktionen. På sätt vid nämnda paragraf kommer
att vidare utföras synes lämpligare att bibehålla det för sådant fall nu
gällande stadgandet, att dylik begäran skall ske innan auktionsförrättningen
avslutas. Godkännes deuna uppfattning, bör i förevarande paragraf
angivas, att ansökningen då skall göras hos auktionsförrättaren,
som, om han ej är överexekutor, har att till denne göra anmälan därom.
I sådant fall skall det naturligtvis åligga förrättningsmannen att därvid
självmant insända de i lagrådets yttrande härovan omförmälda handlingarna.
170 §.
Lagrådet:
Under tvångsförvaltning bör den inskränkning, som äger rum
med avseende å hyresgästs rätt att till borgenärens nackdel använda
sig av fordran å eller uppgörelse med gäldenären, få motsvarande tilllämpning
beträffande innehavare av rätt till elektrisk kraft. För detta
ändamål torde tillägg böra göras till det tillämnade 5 mom. av förevarande
paragraf.
Justitieråden friherre Leijonhufvud och Edelstam:
I paragrafens sista moment har föreskrivits, att, om syssloman förordnats,
förbud att utgiva avrad, hyra eller ränta av fastigheten till
annan än sysslomannen ofördröjligen skall av överexekutor kungöras
den, vilken betalningsskyldigheten åligger. Dylikt förbud förekommer
för närvarande endast vid det i 80 § utsökningslagen omförmälda fall,
där emellertid gäldenären kvarstår såsom egendomens egentliga förvaltare
men på detta sätt bör avskäras från varje befattning med inflytande
medel av ifrågavarande slag. Vid de fall, då särskild syssloman
nu förordnas, såsom enligt 81 § och 7 kap. utsökningslagen, synes
ett sådant förbud icke av lagstiftaren ansetts erforderligt, enär den utsedde
sysslomannen uppenbarligen har både befogenhet och plikt att
ordna så, att dessa medel komma två ags förvaltningen och icke gäldenären
tillgodo. Någon anledning att vid det nu införda nya slaget av
55
Kungl. Majis proposition Nr 19.
tvångsförvaltning tillämpa andra grundsatser synes icke föreligga, varför
sista momentet torde kunna anses överflödigt
O
171 §•
Lagrådet:
Bland de avtal, som syssloman ej utan överexekutors tillstånd må
avsluta för längre tid än ett år, synes lämpligen höra upptagas avtal
om upplåtelse av rätt till elektrisk kraft från fastigheten.
Enligt kommissionsförslaget skulle sysslomannen redovisa inom en
månad efter varje kalenderårs utgång, dock icke för kortare tid än ett
fjärdedels år, så ock eljest när överexekutor så ptövar nödigt. Departementschefen
har förklarat sig anse, att åtminstone i vissa fall, särskilt
i fråga om uthyrda fastigheter med korta hyresbetalningsterminer, redovisning
bör lämnas oftare, samt förty föreslagit, att redovisning skall
avgivas å de tider överexekutor bestämmer, dock minst för varje kalenderår.
På sätt departementschefen jämväl framhållit medför dock detta
Ökat arbete för såväl sysslomannen som överexekutor. Det torde vidare
höra . beaktas, att sysslomannen väl i regel måste hava något belopp
inneliggande såsom rörelsekapital och att detta understundom behöver
vara avsevärt, t. ex. om en större reparation skall betalas inom en nära
framtid. Aven om redovisningen upptager en ej oväsentlig behållen avkastning,
lärer därför kunna inträffa, att behållningen ej kan annat
än till någon del användas till fördelning enligt 173 §. Såväl i dylikt
fall som då blott en obetydlig behållning förefinnes blir alltså fördeluingssammanträdet
skäligen onödigt; dess uppgift är ju då i huvudsak
förfelad. Det synes därför angeläget att tillse, att icke allt för
många fördelningssammanträden måste hållas. Vidare må påpekas, att
de räntor, som skola gäldas vid sammanträdena, i regel förfalla till
betalning å olika tidpunkter och för olika tidrymder; räntan å s. k.
kassalån, varmed de flesta fastigheter i våra större städer äro belastade,
betalas sålunda i allmänhet halvårsvis, . under det att räntan å högre
liggande lån, åtminstone i de numera synnerligen talrika fall, då^de
lämnats av bankbolng, vanligen förf,dier var tredje månad, och det kan
följaktligen — om redovisning skall Jämnas t. ex.'' kvartalsvis — hända,
att den ena borgenären blir gynnad med betalning före den andra.
Återgång till kommissionsförslaget förordas alltså.
Bestämmelsen att redovisningen skall genom överexekutors försorg
tillhandahållas borgenärerna är överflödig. Redovisningen blir för dem
tillgänglig å fördelningssammanträdet.
Stadgandet om rätt för överexekutor att förelägga syssloman vite
56
Kungl. Maj:ts proposition Nr 19.
för fullgörandet av hans åligganden synes böra inskränkas till att avse
redovisnings avlämnande. Överexekutors befogenhet att skilja sysslomannen
från befattningen lärer utom i nämnda fall utgöra ett lämpligare
tvångsmedel.
Departementschefen har i sitt yttrande till statsrådsprotokollet
anfört, att antagandet av det här förut omförmälda förslaget till ny
konkursbig i sammanhang med nu förevarande lagförslag skulle föranleda
förändrad avfattning av 70 § i förstnämnda förslag. T anledning
härav har lagrådet ansett sig höra ingå i granskning av det utkast
till ny lydelse av nämnda paragraf, som av departementschefen
tillika framlagts.
Lagrådet finner sig härvid böra erinra, att den i konkurslagsförsiaget
upptagna lydelsen av sista punkten i 70 §, vilken i sak överensstämmer
med sista punkten av 57 § i nuvarande konkurslag, torde
innebära, att behållning av fastighet, som under konkurs är ställd under
tvångsförvaltning, skall överlämnas till överexekutor att fördelas såsom
eljest föreskrives beträffande under tvångsförvaltning influtna medel. Att,
såsom den nu föreslagna avfattningen innebär, låta dylik behållning
först redovisas av konkursförvaltaren till den syssloman, som ombesörjer
tvångsförvaltuingen, synes innebära en onödig omgång. Lagrådet anser
således den i konkurslags förslaget använda lydelsen av 70 § böra bibehållas
oförändrad.
I detta sammanhang må jämväl påpekas, att vid ett samtidigt
antagande av förevarande förslag och kon kurslags förslaget de hänvisningar
till 51 § konkurslagen, vilka förekomma i 79, 85, 114 och 198 §§
utsökningslagen, 38 § inteckningsförordningen och 5 § i lagen om
registrering av elektriska anläggningar m. m., böra ändras till att avse
70 § i den nya konkurslagen.
177 §.
Lagrådet:
Enligt paragrafens nuvarande ordalydelse står det den borgenär,
som begärt tvångsförvaltning, fritt att i stället äska försäljning av fastigheten
redan innan ''örvaltning blivit anordnad. Kommissionen har emellertid
ansett en riktig tolkning innebära, att utbyte av förfaringssätt ej
må ske förr än förvaltning kommit till stånd, och föreslagit en redaktionsändring,
varigenom denna mening skulle tydligt uttalas. Av motiveringen
synes framgå, att kommissionen ansett berörda tolkning nödvändig till
förekommande av att, om borgenär äskat tvångsförvaltning men syssloman
ej kan förordnas inom den i 178 § stadgade tid, borgenären genom
57
Kungl. Maj.ts proposition Nr 19.
att före tidens utgång påyrka försäljning skulle kunna hindra, att utmätningen
jämlikt nyssnämnda paragraf går åter.
Om än häri skulle ligga en fara för missbruk såtillvida som
förfaringssättet kunde användas för att hålla utmätningstillståndet vid
makt även om utsikt till försäljningens genomförande saknades, lärer
denna fara dock vara ringa med hänsyn till risken för borgenären att
få betala auktionskostnaderna. Och å andra sidan förefaller det som
en större oegentlighet, om borgenär, som finner begärd tvångsförvaltning
icke behövas och i stället auktion kunna med fördel genomföras, skulle
nödgas vänta till dess syssloman förordnats för att omedelbart därefter
få tvångsförvaltningen utbytt mot försäljning. Det vill därför synas
naturligare att i berörda hänseende tolka paragrafen efter dess ordalydelse
och låta densamma därutinnan vara oförändrad.
En annan föreslagen ändring, som torde hava vidtagits i syfte att
tydliggöra, det även konkursbo är berättigat begära försäljning av
fastighet, vilken är ställd under tvångsförvaltning, synes lämpligen kunna
bibehållas.
178 §.
Lagrådet:
Då här föreskrives, att utmätningen går åter, om syssloman icke
blivit förordnad inom tre månader från det tvångsförvaltning begärdes,
innebär detta en motsägelse mot 86 § 2 mom., enligt vilket lagrum med
förordnandet kan dröjas intill sex månader, därest borgenären efter det
han begärt sådant lämnar gäldenären anstånd. Förstnämnda föreskrift
torde därför böra förtydligas därhän att den gäller endast i den mån
icke av borgenären lämnat anstånd utgör hinder för förordnandet.
Godkännes den i det föregående av lagrådet uttalade meningen
rörande bestämmelsen i 169 § om förskott av förvaltningskostnaden, att
nämligen sådant kan avkrävas även under förvaltningens fortgång, torde
vara nödigt, att i förevai-ande paragraf stadgas, att, om förskott ej lämnas
inom den av överexekutor bestämda tiden, utmätningen går åter. Men
även med den motsatta tolkningen synes ett dylikt tillägg lämpligt.
Det kan eljest vara tvivelaktigt, huruvida, då sökanden före tvångsförvaltningens
anordnande underlåter att avlämna begärt förskott, överexekutor
genast skall förklara utmätningen förfallen, eller påföljden att
utmätningen går åter inträder först efter utgången av den i paragrafen
angivna tiden av tre månader från det tvångsförvaltning äskades.
Den i sista momentet omförmälda underrättelsen torde vara beBihanyi
till riksdagens protokoll 1921. 1 saml. 15 höft. (Nr 19.) 8
58 Kungl. Maj.ts proposition Hr 19.
hövlig endast då tvångsförvaltning upphör av annan anledning än att
fastigheten säljes.
Justitieråden friherre Leijonhufvud och Edelstam:
Under det att gällande lag, som medgiver tvångsförvaltning endast
under förutsättning att fastigheten först utbjudits till försäljning utan
att sådan kunnat ske, ålägger borgenären att, om han vill få tvångsförvaltning
till stånd, begära sådan innan auktionsförrättningen avslutats,
skulle enligt förslaget borgenären äga att inom en månad därefter framställa
sin begäran. Skyldigheten för sökanden att vid anfordran förskjuta
förvaltningskostnaden har ansetts, om borgenären ej erhölle dylikt
rådrum, kunna innebära en obillighet mot honom.
Att det ej behöver vara fråga om större förskottsbelopp och ej
heller om omedelbar inbetalning har redan påpekats vid 169 §. Av
hänsyn till förskottsfrågan torde därför den ifrågasatta ändringen ej
vara behövlig. Då det ej synes lämpligt att, om ej särskilda omständigheter
nödvändiggöra sådant, ordna förhållandena så, att det under
någon tid blir oavgjort, huruvida exekutionen skall fullföljas eller icke,
torde återgång till det nu gällande stadgandet i detta hänseende vara
att förorda. Beträffande det genom bestämmelsen i slutet av andra
momentet borgenären lämnade rådrum med begäran om försäljning i
där omhandlat fall synes det nu sagda äga motsvarande tillämpning.
198 §.
Lagrådet:
Den ändring, som härföreslagits, torde vara föranledd av det redan
nu i 169 § intagna stadgandet att den, som äskar tvångsförvaltning,
skall på anfordran förskjuta den för förvaltningen nödiga kostnaden.
I 169 § är emellertid ej — såsom i förevarande paragraf — fråga om
egentlig förrättningskostnad. Ändringen kommer således att medföra
en lucka i lagen beträffande dylik förrättningskostnad vid begäran om
tvångsförvaltning''. Förty hemställes, att ifrågavarande paragraf måtte
uteslutas ur förslaget, i den mån ej annat följer av vad vid 171 § yttrats
i anledning av eventuellt förslag till ny konkurslag.
Förslaget till lag om ändrad lydelse av 2 kap. 32 § och 3 kap. 20 § i lagen
den 14 juni 1907 om nyttjanderätt till fast egendom.
Lagrådet lämnade förslaget utan anmärkning.
Kungl. Maj.ts proposition Nr 19.
59
Förslaget till lag om ändrad lydelse av 35 §, 36 § 1 mom., 37 § 3 mom. samt
38 § i förordningen den 16 juni 1875 angående inteckning i fast egendom.
35 §.
Lagrådet:
Till en början må erinras, att enligt förslaget till lag om ändring
i vissa delar av utsökningslagen tvångsförvaltning kan förekomma dels
efter misslyckad auktion och dels utan att auktion föregått. 1 avseende
å förstnämnda fall skulle förslaget till ändring i förevarande paragraf innebära,
att en borgenär, som underlåtit att före auktion på en med andra gemensamt
intecknad fastighet begära försäljning av de övriga fastigheterna, därefter
skulle kunna påfordra dessas försäljning, om utmätningssökanden finge
den fastighet, å vilken auktion hållits, satt under tvångsförvaltning. Redan
nu kunna enahanda förutsättningar vara för handen, utan att dock försäljning
ansetts böra medgivas i dylikt fall. Att inteckningsförordningen
tillåter, att, då eu av flera gemensamt intecknade fastigheter skall säljas,
inteckningshavaren må påkalla försäljning av de Övriga, beror på den
risk inteckningshavaren eljest skulle löpa att den utmätta fastigheten
genom försäljningen kunde frigöras från inteckningen och dess subsidiära
ansvarighet således aldrig kunna göras gällande. Då nu auktionen
misslyckats, är nämnda risk ej längre omedelbart för handen. Det svnes
då vara riktigt och jämväl överensstämma med grunderna för 122 §
utsökningslagen, att försäljning av de övriga egendomarna icke för det
dåvarande må äga rum. Begäres sedermera att, med avbrott av tvångsförvaltningen,
den utmätta fastigheten skall undergå exekutiv försäljning,
inträder inteckningshavarens rätt att få de återstående fastigheterna
sålda, och därmed synes all tillbörlig hänsyn till denne hava tagits.
Vare sig tvångsförvaltningen föregåtts av auktion eller icke torde
det intresse, som förslaget avser att tillgodose, kunna sägas vara skäligen
obetydligt. Det kan först och främst endast vara fråga om inteckningshavare,
som har bättre rätt än den, som yrkat tvångsförvaltning. I
annat fall saknas varje anledning för inteckningshavaren att genom de
övriga fastigheternas utbjudande få den tvångsförvaltade egendomens
eventuella sekundära ansvarighet fastställd till beloppet; han får i alla
händelser icke ut vare sig kapital eller ränta ur sistnämnda egendom.
Men även för inteckningshavare med bättre rätt rör det sig endast
om möjlighet att ur den tvångsförvaltade egendomens avkastning erhålla
ränta å, förutom det kapitalbelopp, varför egendomen primärt
60
Kungl. Maj:ts proposition Nr 19.
svarar, jämväl det belopp, vartill egendomens sekundära ansvarighet
skulle kunna fastställas men för vilket tillsvidare i första hand de andra
egendomarna häfta. Det torde då svårligen kunna anses befogat att,
för att härutinnan tillgodose inteckningshavaren, anordna försäljning av
de Övriga fastigheterna och därmed till äventyrs utsätta sa väl deras
ägare som innehavarna av rättigheter med sämre förmånsrätt än den
förstnämnda för förlust. Den nya lagstiftningens sylte är ju att motverka
onödig försäljning. Dessutom må påpekas, att, om ej i behörig
tid räntan erlägges å det intecknade kapitalbeloppet till den del det
faller å dessa egendomar, inteckningshavaren då blir i tilllälle att få dem
dömda i mät och begära auktion å dem samt därigenom få möjlig brist bestämd,
varefter han har rätt att vid nästa fördelning av den genom tvångsförvaltuingen
ernådda avkastningen konkurrera jämväl för ränta å bristen.
Den enda risk han löper med den nuvarande anordningen är alltså att gå
miste om sin andel för sistnämnda ränta i avkastning, som redan hunnit
utdelas. Men ej heller denna risk torde vara synnerligen stor. Den
borgenär, som utverkat tvångsförvaltning, måste ju låta sig angeläget
vara att i den mån avkastningen över huvud därtill lämnar tillgång
bereda inteckningshavaren ränta å hela hans fordran, enär han eljest
står inför utsikten att denne för att komma till sin rätt tillgriper exekutiv
försäljning av samtliga egendomar, varigenom tvångsförvaltningen
omintetgöres.
På nu anförda skäl avstyrker lagrådet den föreslagna ändringen.
För den händelse denna mening ej vinner beaktande må erinras,
dels att, om nödigt sammanhang skall bibehållas i lagstiftningen, åtskilliga
bestämmelser i utsökningslagen torde böra ändras till följd av
förslaget, dels ock att lagtextens avfattning icke är tillfredsställande.
Sålunda bör ordet »jämväl» utgå; den tvångs förvaltade egendomen skall
ju ej säljas. Då i fortsättningen talas om »den tid, som i 106 § utsökningslagen
är föreskriven för anmälan av fordran eller rättighet, som
skall vid auktionen iakttagas», har därmed givits en tidsbestämning, som
icke kan tillämpas, då fråga är om tvångsförvaltning. Slutligen utmärka
ej ordalagen med erforderlig tydlighet, att, om den först utmätta fastigheten
skall säljas och auktionen skall förrättas av annan myndighet än
den, hos vilken begäres försäljning av de övriga, den föreskrivna anmälan
till auktionsförrättaren om denna begäran jämväl skall ske inomnyssberörda
tid. Lämpligast vore säkerligen att alldeles särskilja det fall att försäljning
förestår frän det, då tvångsförvaltning begäres. Huru än därmed förfares
måste paragrafens andra stycke, som enligt förslaget skulle lämnas
oförändrat, kompletteras med eu föreskrift om påföljden av att, då en
61
Kungl. Maj:ts proposition Nr 19.
fastighet skall ställas under tvångsförvaltning, yrkande om de övrigas
försäljning ej göres eller får förfalla. Påföljden bör naturligen vara,
att den, som har att ombesörja fördelning av avkastningen, blir oförhindrad
att verkställa sådan utan hänsyn till inteckningshavarens eventuella
anspråk på större ränta än som belöper å det belopp, vilket motsvarar
den tvångsförvaltade egendomens värde i förhållande till de andras
värde. Gives en föreskrift i sådan riktning, kommer därav att indirekt
framgå, vilket nu ingenstädes finnes antytt, att vederbörande, då till
honom inkommer sådan anmälan som nyss omförmälts, skall innan utdelning
må ske avvakta resultatet av den äskade försäljningen. Enär
utdelning förrättas av överexekutor eller den han därtill förordnar, bör
nämnda anmälan göras, icke såsom förslaget innehåller hos sysslomannen
utan hos överexekutor.
36 §.
Lagrådet:
I 24 § stadgas, bland annat, att om vid fördelning av medel, som
jämlikt föreskrifterna i ut sökningslagen skola fördelas mellan rättsägare
i fast egendom ändå att försäljning av egendomen ej skett, betalning
utfaller å huvudstolen av intecknad fordran, för vars gäldande försäljningen
skolat ske, skall inteckningen till motsvarande belopp vara
utan verkan, varom anteckning skall i viss ordning ske i inteckningsprotokollet.
Nämnda stadgande avser även fördelning av medel, som influtit
under tvångsförvaltning. Stadgandet lärer också vara tillämpligt
med avseende å gemensamma inteckningar, liksom förhållandet torde
vara med övriga bestämmelser i samma paragraf och i allmänhet föreskrifterna
angående vanliga inteckningar, så vitt ej särskilda undantagsregler
äro meddelade.
Den ändring, som föreslagits i 1 mom. andra stycket av nu förevarande
paragraf, synes alltså vara opåkallad. Såvitt angår kapitalavbetalning
finnes den ifrågasatta bestämmelsen redan i förstnämnda
lagrum, och beträffande räntebetalning skulle den komma att stå i strid
mot grunderna för lagstiftningen på förevarande område. Paragrafen
torde därför böra utgå ur förslaget.
37 §.
Lagrådet:
Då i förevarande fall inteckningshavaren icke har bättre rätt än
sökanden och således icke kan få ut något ur stamfastigheten under
62
Rungl. Majrts proposition Nr 19.
tvångsförvaltningen, bör redan på denna grund den beträffande denna
paragraf ifrågasatta ändringen icke äga rum.
Förslaget till lag om ändrad lydelse ar 17 § i förordningen den 15 oktober
1880, innefattande särskilda föreskrifter angående lagfart, inteckning och utmätning
ar järnväg, så ock i fråga om förvaltning av järnväg under konkurs
och
Förslaget till lag om ändrad lydelse av 18 § i lagen av den 14 juni 1907 om
inteckning i tomträtt och vattenfallsrätt»
Lagrådet lämnade förslagen utan anmärkning.
Ur protokollet:
Erik Öländer.
Kungl. Maj:ts proposition Nr 19.
63
Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott
den 10 december 1920.
Närvarande:
Statsministern friherre De Geer, ministern för utrikes ärendena greve
Wrangel, statsråden Ericsson, Dahlberg, Murray, Elmquist, Malm,
Bergqvist, Hammarskjöld, Ekeberg, Tamm, Hansson.
Chefen för justitiedepartementet statsrådet Ekeberg anmälde, efter
gemensam beredning med chefen för finansdepartementet, lagrådets den
4 september 1920 avgivna utlåtande över de den 5 mars 1920 till lagrådet
remitterade förslag till
1) lag om ändring i vissa delar av utsökningslagen ;
2) lag om ändrad lydelse av 2 kap. 32 § och 3 kap. 20 § i lagen
den 14 juni 1907 om nyttjanderätt till fast egendom;
3) lag om ändrad lydelse av 35 §, 36 § 1 mom., 37 § 3 mom.
samt 38 § i förordningen den 16 juni 1875 angående inteckning i fast
egendom;
4) lag om ändrad lydelse av 17 § i förordningen den 15 oktober
1880, innefattande särskilda föreskrifter angående lagfart, inteckning
och utmätning av järnväg, så ock i fråga om förvaltning av järnväg
under konkurs; samt
5) lag om ändrad lydelse av 18 § i lagen den 14 juni 1907 om
inteckning i tomträtt och vattenfallsrätt.
Efter att hava redogjort för utlåtandets innehåll anförde departementschefen
:
På sätt två av lagrådets ledamöter yttrat har det remitterade för- vakning»- slaget utgått från att ett överexekutors utslag enligt 28 § utsöknings- lagen.
lagen kan uppdelas i två skilda beslut, ett med karaktär av dom och
ett av exekutiv beskaffenhet, samt att, om det senare beslutet på grund av
stadgandet i 86 § andra stycket förfaller, det förra kvarstår orubbat. Lagrådets
nämnda ledamöter hava ansett riktigheten av berörda uppfattning
79, 85, 87
och 133 §§.
88 §.
114 §
64 Kungl. Maj.ts proposition Nr 19.
kunna ifrågasättas. Med hänsyn härtill och då såsom av nämnda ledamöter
jämväl framhållits den ändring i paragrafen, som betingats av
nyssnämnda uppfattning, icke har direkt samband med det föreslagna
nya sättet för tvångsförvaltningsiustitutets anordnande, har jag låtit densamma
förfalla.
De jämkningar i övrigt i förevarande paragraf, mot vilka samma
ledamöter i lagrådet riktat anmärkning, har jag ock låtit föifalla, da de
icke med nödvändighet betingas av lagförslagets huvudsyfte.
I anledning av lagrådets erinran har jag låtit sist a stycket i 5 §
av den efter remitterandet av förevarande lagförslag antagna lagen den
22 juni 1920 med vissa bestämmelser om registrering av elektriska
anläggningar samt om rätt till elektrisk kraft m. m. undergå viss
jämkning, som befunnits erforderlig på grund av den omarbetning av
förevarande paragraf, som den nya lagstiftningen medfört. Berörda
jämkning innefattas i ett särskilt lagförslag, som bifogats de övriga.
Jämlikt lagrådets erinran har jag låtit beakta de ändringar i 79, 85,
87 och 133 §§, som skett genom den numera antagna lagen den 22 juni
1920 om ändrad lydelse av vissa paragrafer i utsökningslagen, av vilka
ändringar de, som angå 79 och 85 §§, i sin tur måst jämkas i följd av
omgestaltningen av 28 §.
Beträffande 88 § i förslaget har lagrådet anmärkt, att den från
178 § i dess gällande lydelse hämtade regeln att, när utmätning av fast
egendom går åter sedan tvångsförvaltning kommit till stånd, egendomen
skall återställas till gäldenären genom sitt införlivande, med 88 §
erhållit för stor räckvidd. Något återställande kunde ej ifrågakomma
annat än i de fall, då besittningen förut fråntagits gäldenären, och detta
åter skedde blott då särskild förvaltning enligt nuvarande 81 § eller
jämlikt 7 kap. anordnats. Vad sålunda anmärkts är riktigt, och jag har
därför i enlighet med lagrådets hemställan funnit mig böra i förberörda
hänseende återföra 88 och 178 §§ till sin nuvarande lydelse.
Det remitterade förslaget innehåller i 114 § bestämmelse om rätt
för inteckningsborgenär att få fast egendom, tillhörig konkursbo, ställd
under tvångsförvaltning till gäldande av den intecknade fordringen.
Syftet med berörda bestämmelse har tydligen varit att jämväl i berörda
fall låta tvångsförvaltningsinstitutet framträda såsom en med tvångsförsäljning
fullt likvärdig exekutionsform. På sätt lagrådet påpekat skulle
emellertid genom en dylik bestämmelse enskild borgenär vinna möjlighet
att, genom begäran om egendomens ställande under tvångsförvaltning,
förhindra konkursens avslutande i den enligt 124 § konkurslagen
regelmässiga ordningen, nämligen genom egendomens försäljning. Då
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj:ts preposition Nr 19. 55
det icke torde böra ifrågakomma att göra någon ändring i den grundsats,
vilken sålunda uttalats i konkurslagen och jämväl bibehållits i det
förslag till ny konkurslag, som jag har för avsikt föreslå Eders Kungi.
Maj:t att förelägga nästa års riksdag, har jag i stället låtit omförmälda
förslag till ändring 1 114 § utsökningslagen förfalla.
Vad lagrådet i fråga om 169 § erinrat angående prestanda vid
begäran om tvångsförvaltning har jag vid förslagets förnyade omarbetning
inom departementet iakttagit.
Frågan om i vilken utsträckning det i 169 § omnämnda sammanträdet
med rättsägarna i fastigheten kan komma att bliva erforderlio-t
torde kunna vara föremål för delade meningar. Då det emellertid även
med en annan uppfattning än den av lagrådet uttalade väl låter sig
törenas, att lagens stadgande i denna del göres fakultativt, såsom det
ursprungliga förslaget stadgade, har jag härutinnan återgått till sistberörda
förslag, dock med iakttagande av lagrådets hemställan angående
ett uttryckligt, stadgande om gäldenärens hörande.
1 eldighet med lagrådets hemställan har i lagtexten uttryckligen
angivits, att det är överexekutor, som det tillkommer att av sökanden
begära förskott för förvaltningskostnaden. Likaså har jag på av lagrådet
anförda skäl lånt bestämmelsen i förslaget om rätt för sökanden att.
annorledes än med penningar fullgöra överexekutors begäran om förskott
förfalla. Att, såsom lagrådet framhållit, förskott kan avkrävas ej blott
före tvångsförvaltningens anordnande utan även under förvaltningens
gång, finner jag med lydelsen hos den remitterade lagtexten uppenbart.
På sätt lagrådet framhållit skulle, därest förenämnda förslå» till
ny konkurslag varder upphöjt till lag, av dess avfattuing, jämförd med
förevarande förslag, följa, att i fall, då utmätningsförfarande rörande
fäst egendom utan hinder av konkurs kan inledas eller fullföljas, vederbörande
borgenär jämväl under konkursen skulle äga valfrihet emellan
att låta fastigheten försäljas och att påkalla tvångsförvaltning. Då ja»
1 likhet med lagrådet anser det lämpligt, att den nya lagstiftningen
erhåller ett sådant innehall, samt det, såsom jämväl av lagrådet erinrats
synes tveksamt, huruvida icke av 1Ö § i den'' nu gällande konkurslagen
skulle följa, att under konkurs tvångsförvaltning skulle kunna begäras
blott efter resultatlös auktion, synes mig ett förtydligande av sa»da
stadgande böra ske i sådan riktning, att jämväl med den nu gällande
konkurslagen förstnämnda regel genomföres. Ett sådant förtydligande
lärer vara erforderligt jämväl om konkurslagsförslaget upphöjes tifl la»
eftersom ju den nu gällande konkurslagen skulle ‘bliva att tillämpa på
alla konkurser, som börjat före den nya lagens ikraftträdande. Då
Bihang till riksdagens protokoll 1921. 1 sand. 15 höft. (Nr 19.) 9
lss $.
189 och
178 §§.
170 och
171 §§.
66
KungI. Maj:ts proposition Nr 19-
emellertid ändring av en lag, vars upphävande samtidigt föreslås, sa
vitt möjligt torde böra undvikas, har det stadgande, som i omtormalda
avseende erfordras, upptagits såsom övergångsbestämmelse till lore
varande
lagförslag. ,0
I enlighet med vad inom lagrådet anmärkts darom att, da auK
tion
å fast egendom icke lett till egendomens försäljning, begäran om
tvångsförvaltning icke lämpligen bör få framställas efter auktionsforrättniugens
avslutande hava ändringar vidtagits i 169 och 1 §§•
Av lagrådet vid 170 och 171 §§ framställda, utav den nya lagstiftningen
rörande rätt till elektrisk kraft föranledda erinringar hava vid
den förnyade omarbetningen iakttagits.
Det remitterade förslaget avviker i fråga om bestämmelserna rörande
redovisning av medel, som influtit vid tvångsförvaltning, till sm avfattnino-
från kommissionsförslaget därutinnan att i det remitterade förslaget
överexekutor uttryckligen erhållit fria händer att bestämma tidpunkterna
för dylik redovisning medan enligt kommissionsförslaget reglerna härom
voro mindre tydligt avfattade, ehuru praktiskt taget jämväl enligt detta
enahanda befogenhet skulle hava tillkommit nämnda myndighet. De
betänkligheter lagrådet rest mot den mera allmänna avfattningen avstadgandet
anser jag överdrivna, och de hava för den skull e] föranlett
ändring i det remitterade förslaget; dock bär sa tillvida en atero-åna-
skett till kommissionsförslaget och gällande ratt som redovisningen
förklarats skola avgivas mom en månad från den bestänka
redovisningsperiodens utgång. Då jag i likhet med lagrådet anser bestämmelsen
om redovisningens tillhandahållande genom overexekutors
försorg överflödig, har berörda bestämmelse uteslutits ur forslaget.
Lagrådet har anmärkt, att den föreslagna bestämmelsen om ratt
för överexekutor att förelägga syssloman vite för fullgörandet av hans
åligganden borde inskränkas till att avse redovisnings avlamnande samt
att överexekutors befogenhet att skilja syssloman från befattningen utom
i nämnda fall skulle utgöra ett lämpligare tvångsmedel. Stadgandet torde
emellertid i sin föreslagna lydelse hava upptagits just emedan det kunde
tänkas fall, då överexekutor skulle finna önskligt att meddela sysslomannen
föreläggande angående annan åtgärd än redovisning utan att
behöva stadga en så sträng påföljd som sysslomannens skiljande tran
hans befattning. Jag har därför funnit mig böra bibehålla den lydelse
det remitterade förslaget innehåller.
I enlighet med vad lagrådet anfört rörande inneborden av Bistå
punkten i 70 § av det nya förslaget till konkurslag har jag icke funnit
Kung!. Maj:ts proposition Nr 19. 67
någon omarbetning av samma paragraf erforderlig med anledning av
förevarande lagförslag.
I överensstämmelse med vad lagrådet anmärkt rörande 81, 177, 177, 77g
178 och 198 §§ har jag låtit det remitterade förslaget i dessa delar och 198 Stundergå
erforderliga jämkningar, varjämte i enlighet med lagrådets hemställan
dels under förutsättning att det förut omnämnda förslaget till
ny konkurslag varder upphöjt till lag de hänvisningar till 51 § gällande
konkurslag, vilka förekomma i 79, 85, 114 och 198 §§ utsökningslagen,
38 § inteckningsförordningen och 5 § i lagen om regist- inteckningsrering
av elektriska anläggningar m. m. föreslagits ändrade till att avse förordningen
motsvarande stadganden i konkurslagsförslaget, vilket jämväl nödvändiggjort
upptagandet av en särskild övergångsbestämmelse, dels vissa i
35 § i lagen om registrering av elektriska anläggningar m. m. förekommande
hänvisningar till 81 § utsökningslagen förtydligats till att
avse 81 § andra stycket, dels ock 101 och 106 §§ utsökningslagen samt
35, 36 och 37 §§ i inteckningsförordningen fått ur de remitterade förslagen
utgå.
Ordet ’mom.’ i det remitterade förslaget har i det nu utarbetade
förslaget utbytts mot ordet ''stycke’.»
Föredraganden uppläste därefter förutnämnda omarbetade eller nu
upprättade förslag till
1) lag om ändring i vissa delar av utsökningslagen;
2) lag om ändrad lydelse av 2 kap. 32 § och 3 kap. 20 § i lagen
den 14 juni 1907 om nyttjanderätt till fast egendom:
3) lag om ändrad lydelse av 38 § i förordningen den 10 juni 1875
angående inteckning i fast egendom/
4) lag om ändrad lydelse av 17 § i förordningen den 15 oktober
1880, innefattande särskilda föreskrifter angående lagfart, inteckning och
utmätning av järnväg, så ock i fråga om förvaltning av järnväg under
konkurs;
5) lag om ändrad lydelse av 18 § i lagen den 14 juni 1907 om
inteckning i tomträtt och vattenfallsrätt; samt
6) lag om ändrad lydelse av 5 och 35 §§ i lagen den 22 juni 1920
med vissa bestämmelser om registrering av elektriska anläggningar samt
om rätt till elektrisk kraft m. m. /
och hemställde föredraganden, att förslagen måtte, jämlikt § 87 regeringsformen,
genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.
68
Kungl. Maj:ts proposition Nr 19.
Med bifall till denna, av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan täcktes Hans Maj:t Konungen
förordna, att till riksdagen skulle avlåtas proposition
av den lydelse bilaga vid detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Tvär Brynolf.
STOCKHOLM, ISAAC M ARGUS'' BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1921.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (2)
2 kopplingar.
- 1LU 1921:39 Utlåtande beträffande vissa återstående delar av Kungl. Maj ds propositioner med förslag till ny konkurslag m. m., förslag till lag om utmätningsed in. in. och a1 i texten
- 1LU 1921:34 Memorial angående arvode åt den, som inom första lagutskottet biträtt vid behandlingen av Kungl. Maj:ts proposition nr 4, med förslag till ny konkurslag m. m. N s. 1 i texten