Sök i Ratio Lex

Angående förhöjning av vissa av statsmedel utgående livräntor

1921-03-11 · 9 sidor, varav 9 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 9 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1921:196, Angående förhöjning av vissa av statsmedel utgående livräntor

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kung!. Maj.is Proposition Nr 196.

1

Nr 196.

Kungl. Maj.-ts proposition till riksdagen angående förhöjning

av vissa av statsmedel utgående livräntor; given Stockholms

slott den 11 mars 1921.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av

statsrådsprotokollet över socialärenden för denna dag, föreslå riksdagen

att bifalla det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande

departementschefen hemställt.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro,

enligt Dess nådiga beslut:

GUSTAF ADOLF.

Henning Elmquist.

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans

Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den

11 mars 1921.

Närvarande:

Statsministern von Sydow, ministern för utrikes ärendena greve

Wrangel, statsråden Ericsson, Dahlberg, Murray, Elmquist,

Malm, Bergqyist, Hammarskjöld, Ekeberg, Hansson, Beskow.

Efter gemensam beredning med cheferna för övriga departement

anförde chefen för socialdepartementet, statsrådet Elmquist följande:

Genom kungörelse den 28 juni 1918 (Svensk författningssamling

nr 522) förordnade Kungl. Maj:t, att arbetare, som på grund av genom

Bihang till riksdagens protokoll 1921. 1 samt. 165 höft. (Nr 196.) 571 21 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

Historik.

2 Kungl. Maj:ts Proposition Kr 196.

olycksfall i statens tjänst åsamkad skada jämlikt lagen den 5 juli 1901

angående ersättning för skada till följd av olycksfall i arbete vore berättigad

till livränta av statsmedel med ett årligt belopp av minst 90

kronor, ävensom genom olycksfall i statens tjänst avliden arbetares enligt

samma lag livränteberättigade änka och barn, Unge, utöver dem enligt

nämnda lag tillkommande livräntor, från och med år 1918 uppbära tillläggsersättning

med ett årligt belopp motsvarande fre fjärdedelar av

samma räntor. Vidare förordnade Kungl. Maj:t i samma kungörelse,

att personer, vilka, utan att vara berättigade till livränta enligt nämnda

lag, såsom ersättning i anledning av olycksfall eller ådragen kroppsskada

tillerkänts eller kunde komma att tillerkännas livränta eller årligt understöd

av statsmedel enligt de i samma lag angivna grunder, finge härutöver

uppbära tilläggsersättning med belopp och under villkor i övrigt,

som här ovan angivits, dock att dylik förhöjning icke finge äga rum

beträffande livränta eller understöd, varå krigstidstillägg åtnjötes.

I skrivelse den 25 september 1920 har riksförsäkringsanstalten

gjort framställning om att den tilläggsersättning, som avses i förenämnda

kungörelse, finge från och med år 1921 utgå med ett årligt belopp,

motsvarande 125 procent av livräntan eller understödet.

Beträffande tillkomsten av nu gällande bestämmelser i ämnet torde

jag få erinra om följande:

Enligt 4 § i lagen angående ersättning för skada till följd av

olycksfall i arbete den 5 juli 1901 skall, då olycksfall medfört för framtiden

bestående förlust eller minskning av arbetsförmågan, i ersättning

utgivas en årlig livränta, i förra fallet å 300 kronor och i senare fallet

å det lägre belopp, som svarar mot arbetsförmågans minskning, räknat

från och med sextioförsta dagen efter olycksfallet eller från den senare

tidpunkt, då olycksfallet medfört för framtiden bestående förlust eller

minskning av arbetsförmågan; dock att livränta icke skall utgå i de

fall, där ej arbetsförmågan blivit nedsatt med minst en tiondel. Har

olycksfallet inom två år medfört döden, utgives, förutom begravningshjälp,

till änka, när äktenskapet slutits före olycksfallet, eu årlig livränta

av 120 kronor från dödsfallet, så länge hon lever ogift, och till

varje minderårigt barn, som fötts före olycksfallet eller födes efter olycksfallet

i ett därförut slutet äktenskap, en årlig livränta av 60 kronor

från dödsfallet, till dess det uppnått femton års ålder; dock att, där livräntor

till efterlevande skulle sammanlagt överstiga 300 kronor, de skola,

i förhållande till vad på en var livräntetagare belöper, till detta belopp

nedsättas, så länge anledningen till dylik nedsättning fortfar.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kung1. Maj:ts Proposition Nr 196.

3

Nämnda lag har upphävts genom lagen den 17 juni 1916 om försäkring

för olycksfall i arbete, som trätt i kraft den 1 januari 1918.

Ersättningsanspråk, som grundas på olycksfall, vilka inträffat före sistnämnda

dag, skola dock bedömas enligt äldre lag.

I skrivelse den 9 juni 1917 anhöll emellertid riksdagen i anledning

av en inom andra kammaren väckt motion, nr 276, att Kung]. Maj:t

måtte utreda, huruvida och på vad sätt en förbättring skulle kunna vidtagas

i de arbetares eller deras efterlevandes ställning, som till följd av

i statens tjänst ådragen svårare skada tillerkänts livränta enligt bestämmelserna

i lagen den 5 juli 1901, ävensom att de förslag till vilka utredningen

kunde föranleda, snarast möjligt måtte föreläggas riksdagen.

Efter verkställd utredning i ämnet avlät Kungl. Magt till 1918 års

riksdag proposition (nr 176) om förhöjning av vissa av statsmedel utgående

livräntor. I berörda proposition föreslogs förhöjningen med

50 procent.

I anledning av propositionen väcktes vid riksdagen inom andra

kammaren en motion, nr 373, vari hemställdes om sådan ändring av

Kungl. Maj:ts förslag, att den ifrågasatta tilläggsersättningen skulle utgå

med ett årligt belopp motsvarande hela beloppet av då utgående ränta.

Riksdagen anförde i skrivelse den 28 maj 1918, (n:r 243), att riksdagen

vid prövning av de förslag, som av Kungl. Maj:t och motionären

framlagts, funnit starka skäl tala för, att ifrågavarande livräntor och

understöd måtte kunna beviljas till högre belopp än Kungl. Maj:t ifrågasatt.

Med hänsyn till den varsamhet, riksdagen ansåge böra iakttagas

å statens samtliga utgiftsområden, hade riksdagen emellertid icke funnit

sig kunna besluta en så avsevärd ökning av desamma som den av motionären

föreslagna, utan hade riksdagen ansett försiktigheten bjuda, att

ökningen fastställdes till 75 procent av då enligt nämnda lag utgående

belopp. Vid bifall härtill skulle den, som tillerkänts livränta eller understöd,

då olycksfall medfört för framtiden bestående förlust av arbetsförmågan,

utfå ett belopp av 525 kronor för år, och skulle änka och barn

efter arbetare, som genom olycksfall i statens tjänst ljutit döden, tillförsäkras

en årlig livränta å resp. 210 och 105 kronor.

Vad Kungl. Maj:ts förslag i övrigt innehöll bifölls av riksdagen.

I enlighet med detta riksdagens beslut utfärdades kungörelsen den

28 juni 1918.

I sin skrivelse den 25 september 1920 har riksförsäkringsanstalten

till en början anfört följande:

Biksförsät

ringsan
stalten.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. May.ts Proposition Nr 196.

Enligt de av socialstyrelsen verkställda i »Sociala meddelanden» offentliggjorda

beräkningar uppginge det tal, som ansåges motsvara den allmänna stegringen

av levnadskostnaderna sedan juli månad 1914, den 25 september 1920 till

omkring 170. Såsom kompensation för denna högst betydande stegring av levnadskostnaderna

hade nu ifrågavarande i statens tjänst skadade arbetare med

flera, vilka av statsmedel åtnjöte livräntor enligt 1901 års olycksfallsersättningslag

eller enligt de i samma lag angivna grunder, kommit i åtnjutande av eu förhöjning

med 75 procent å livräntebeloppet, motsvarande allenast omkring 44

procent av hela prisökningen, medan återstående 56 procent av prisökningen

måst bäras av ersättningstagarna själva.

Redan vid tiden för tillkomsten av lagen den 5 juli 1901 syntes ersättningsbeloppen

enligt lagen hava ansetts vara ganska låga. Också hade redan vid 19Ö7

års riksdag av enskilda motionärer förslag väckts om höjning av ifrågavarande ersättningar

med 50 procent. I ett den 10 januari 1908 avgivet utlåtande hade

riksförsäkringsanstalten föreslagit höjning av ersättningsbeloppen med i allmänhet

50 procent, dock att vid smärre skador livräntan skulle utbytas mot kapitalbelopp.

Riksförsäkringsanstalten hade då framhållit, att ersättningsbeloppen enligt lagen

obestridligen vore ganska låga i jämförelse med den ersättning, som den utländska

lagstiftningen föreskreve, och i många fall alldeles otillräckliga att bestrida kostnaden

för ett nödtorftigt uppehälle.

Då sedermera förordningen angående ersättning i anledning av kroppsskada,

ådragen under militärtjänstgöring, den 18 juni 1909 utfärdades, hade ersättningsbeloppen

satts 50 procent högre än de i 1901 års lag fastställda. Såsom skäl

härför hade vid förarbetena för nyssnämnda författning, bland annat, framhållits,

att de enligt 1901 års lag utgående beloppen vore synnerligen knappt tillmätta,

om hänsyn toges till de levnadsbehov, som därmed skulle tillgodoses.

Å de ersättningsbelopp, som utginge enligt nyssnämnda förordning om ersättning

i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring, hade

emellertid jämlikt särskilda kungörelser den 28 juni 1918 (n:r 469), den 20 augusti

1919 (n:r 542) och den 4 juni 1920 (n:r 306) medgivits förhöjning med 50 procent

för åren 1918, 1919 och 1920.

Med hänsyn till vad nu anförts syntes det riksförsäkringsanstalten skäligt,

att de livräntor, som enligt äldre lag utginge på grund av i statens tjänst

ådragen skada, underginge ytterligare förhöjning. I fråga om beloppet av denna

förhöjning syntes dock tvekan kunna råda. Riksförsäkringsanstalten hade emellertid

utgått från, att en ytterligare förhöjning av dessa livräntor borde bliva för

framtiden bestående. Med hänsyn härtill syntes försiktigheten bjuda att fastställa

den procentsats, efter vilken tilläggsersättning borde utgå, lägre än den

nuvarande prisökningen kunde giva anledning till.

För sin del både riksförsäkringsanstalten tänkt sig, att filläggsersättningen

skulle utgå med 125 procent av de ursprungligen fastställda ersättningarna.

Härigenom skulle livränta komma att utgå med högst 675 kronor till skadad

arbetare samt med 270 respektive 135 kronor till efterlevande änka och minderårigt

barn.

För att möjliggöra en uppskattning av de kostnader, som skulle för

statsverket föranledas av ett beviljande av en ytterligare tilläggsersättning

med femtio procent åt förevarande ersättningstagare, har riksförsäkringsanstalten

låtit från statskontoret, medicinalstyrelsen, arméförvalt
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 196.

5

ningen, vattenfallsstyrelsen, generalpoststyrelsen, telegrafstyrelsen, järnvägsstyrelsen

och domänstyrelsen införskaffa uppgifter å de personer,

som från nämnda ämbetsverk eller underlydande inrättningar åtnjutit

livränta, viiken utgår på grund av lagen den 5 juli 1901 angående ersättning

för skada till följd av olycksfall i arbete eller enligt de i samma

lag angivna grunder. De lämnade uppgifterna avse endast sådana skadade

arbetare, som tillerkänts livränta uppgående, utan förhöjning, till minst

90 kronor för år räknat, varemot, där så kunnat ske, uppgift länmats

rörande avlidna arbetares samtliga efterlevande, vilka uppbära livräntor.

Ehuru de lämnade uppgifterna varit i viss mån ofullständiga, har riksförsäkringsanstalten

emellertid ansett, att desamma kunna läggas till

grund för en approximativ beräkning av kostnaderna.

Med ledning av de lämnade uppgifterna har riksförsäkringsanstalten

låtit utarbeta följande tabell, utvisande dels antalet ersättningsberättigade,

dels i avrundade tal ersättningarnas årliga belopp enligt 1901 års

olycksfallsersättningslag, dels ock ungefärliga beloppen av ej mindre nu

utgående tilläggsersättning än även den tilläggs ersättning, som skulle

utgå i händelse av bifall till riksförsäkringsanstaltens nu föreliggande

förslag.

Ersättningsberättigade

Antal

Årligt belopp

enligt 1901

års lag

kr.

Nu utgående

tilläggsersätt- ning med

75 %

kr.

Föreslagen

tilläggsersätt- ning med

125 %

kr.

Invalider med 30 % och större nedsättning av

arbetsförmågan .......................................

242

40,000

30,000

50,000

Ankor........................................................

98

12,600

9,500

15,800

Barn .........................................................

133

7,200

5,400

9,000

473

59,800

44,900

74,800

Kostnaderna för ytterligare höjning av de enligt 1901 års lag utgående

livräntor med 50 procent beräknas sålunda för närvarande till

omkring 30,000 kronor för år. Härvid är emellertid att märka, att

nämnda belopp så småningom kommer att minskas i mån av dödsfall

bland livräntetagarna samt på grund av de övriga omständigheter, varigenom

ersättningsrätten upphör, såsom exempelvis änkas ingående av

äktenskap, barns uppnående av 15 års ålder in. m.

Riksförsäkringsanstalten anför härefter vidare:

I fråga om de medel, som erfordrades för de ytterligare tilläggsersättnin

garnas bestridande, hade medicinalstyrelsen, telegrafstyrelsen, järnvägsstyrelsen

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 196.

Riksforsäkringsanstaltens

hemställan.

vattenfallsstyrelsen och domänstyrelsen anmält, att tilläggen kunde bestridas av

redan anvisade eller eljest tillgängliga medel, vadan särskilt anslag för ändamålet

icke behövde av riksdagen äskas. Statskontoret hade härom erinrat, att de livräntor,

som utbetalades genom statskontoret, bestredes från ett under dåvarande

tionde huvudtiteln i riksstaten uppfört ordinarie anslag, som vore av förslagsanslags

natur. Beträffande beväringsmanskapets invalid- och pensionsfond, från

vilken understöd till beväringsmän på grund av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring,

utginge, hade arméförvaltningen anfört, att, enligt en av statskontorets

fondbyrå till arméförvaltningen översänd tablå över nämnda fonds ställning,

densammas tillgångar vid 1919 års ingång utgjorde 4,109,816 kronor 47 öre

och vid början av innevarande år 4,191,295 kronor 54 öre, vadan fonden syntes

kunna bära de ökade utgifter, som komme att föranledas av den ifrågasatta ytterligare

tilläggsersättningen.

Generalpoststyrelsen hade i det avgivna yttrandet omförmält, att någon

egenlig livränta enligt 1901 års olycksfallsersättningslag icke utginge från postverket.

Yad slutligen anginge sådana statens livrän te tagare, vilka på grund av försäkring

utfinge sina livräntor från riksförsäkringsanstalten, kunde anstalten givetvis

icke av sina medel utbetala något tillägg till dessa livräntor, utan syntes den

ytterligare tilläggsersättningen böra utgå från ovannämnda anslag under »tionde»

huvudtiteln.

Under åberopande av vad sålunda anförts har riksförsäkringsanstalten

hemställt, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen att med upphävande

av kungörelsen i ämnet den 28 juni 1918 godkänna följande allmänna

grunder angående förhöjning av vissa till i statens tjänst skadade arbetare

med flera av statsmedel utgående livräntor:

1. Arbetare, som på grund av genom olycksfall i statens tjänst

åsamkad skada jämlikt lagen den 5 juli 1901 angående ersättning för

skada till följd av olycksfall i arbete är berättigad till livränta av statsmedel

med ett årligt belopp av minst 90 kronor, må, utöver till honom

på grund härav utgående livränta, från och med år 1921 uppbära tillläggsersättning

med ett årligt belopp motsvarande 125 procent av

samma ränta.

2. Anka och barn efter arbetare, som genom olycksfall i statens

tjänst ljutit döden, må likaledes utöver livränta av statsmedel, vartill de äro

berättigade enligt förenämnda lag av den 5 juli 1901, från och med år

1921 uppbära tilläggsersättning med ett årligt belopp motsvarande 125

procent av samma ränta.

3. Personer, vilka, utan att vara berättigade till livränta enligt

nämnda lag, såsom ersättning i anledning av olycksfall eller ådragen

kroppsskada tillerkänts eller kunna komma att tillerkännas livränta eller

årligt understöd av statsmedel enligt de i samma lag angivna grunder,

må härutöver uppbära tilläggsersättning med belopp och under villkor i

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kung!. Maj:ts Proposition Nr 196.

Övrigt, som under 1) och 2) angivas, dock att dylik förhöjning icke må

äga rum beträffande livränta eller understöd, vara dyrtidstillägg åtnjutes.

4. Tilläggsersättning till livränta eller understöd enligt nu angivna

grunder skall, där Kungl. Maj:t ej annorlunda förordnar, utgå av samma

anslag eller medel, varav livräntan eller understödet bestrides.

Utlåtanden över föreliggande förslag hava avgivits av följande utlåtanden

myndigheter, nämligen fångvårdsstyrelsen, armé- och marinförvaltningarna, ^”nik^r''

lotsstyrelsen, generalpoststyrelsen, telegrafstyrelsen, järnvägsstyrelsen, ^Vtaitens11

vattenfallsstyrelsen, medicinalstyrelsen, statskontoret, mynt- och juste- förs!agringsverket,

generaltullstyrelsen samt domänstyrelsen.

Av de inkomna utlåtandena, i vilka riksförsäkringsanstaltens förslag

i regel lämnats utan erinran, må här återgivas följande:

Medicinalstyrelsen anför:

medicinalstyrelsen och därunder lydande förvaltningar anginge, utginge Medicinaienligt

särskilda brev livräntor av i framställningen angivet slag, överstigande 90 styrelsen,

kronor för år, till allenast tva till följd av olycksfall i arbete skadade arbetare

respektive 135 och 100 kronor för år samt till stärbhusdelägarna efter en

till följd av dylikt olycksfall avliden arbetare med 120 kronor till änkan och 60

kronor till ett barn. . Samtliga dessa livräntor jämte därå enligt Kungl. Majrts

kungörelse den 28 juni 1918 medgiven förhöjning utginge av förslagsanslaget till

hospitals underhåll. På skäl, som riksförsäkringsanstalten anfört, funne styrelsen

en ytterligare förhöjning av dessa livräntors skäligen blygsamma grundbelopp

vara synnerligen önskvärd. Styrelsen ansåge sig emellertid böra ifrågasätta huruvida

icke tillägg å ifrågavarande livräntor kunde utgå enligt samma grunder, som

stadgats i fråga om dyrtidstillägg åt f. d. befattningshavare i statens tjänst, varigenom

skulle vinnas att tilläggen kunde utgå i mera direkt förhållande till socialstyrelsens

i »Sociala meddelanden» offentliggjorda beräkningar å den allmänna

. levnadskostnaderna. Därest emellertid tekniska svårigheter för

förhöjning enligt berörda grunder skulle anses föreligga, vilket emellertid beträffande

de från . hospitalsanslaget utgående livräntorna icke syntes styrelsen vara

fallet, ansåge sig styrelsen böra tillstyrka riksförsäkringsanstaltens förslag.

Statskontoret yttrar:

Då statskontoret i utlåtande den 21 januari 1918 yttrade sig i anledning statskontoret.

av det av av riksförsäkringsanstalten kort förut framlagda förslag om beredande

av en för framtiden bestående, förhöjning i vissa av statsmedel utgående livräntor,

beviljade med tillämpning av 1901 års olycksfallsersättningslag, hade

statskontoret framhållit några omständigheter, som enligt ämbetsverkets mening

talade för att giva den föreslagna tilläggsersättningen formen av en mera tillfällig

förhöjning i likhet med de dyrtidstillägg, som anvisats att utgå till pensionerade

f. d. befattningshavare i statens tjänst eller till pensionsberättigade

ankor och barn efter sådana befattningshavare. Då det nu gällde en ytter
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Departements
chefen.

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 196.

ligare förhöjning av ifrågavarande livräntor i den utsträckning, att förhöjningen

skulle uppgå till 125 procent av livräntans ursprungliga belopp, kunde det visserligen

synas, som om ännu starkare skäl skulle kunna anföras till förmån för

den ytterligare tilläggsersättningens anordnande såsom ett mera tillfälligt dyrtidstillägg

i stället för, såsom riksförsäkringsanstaltens förevarande förslag innebure,

en för framtiden bestående förhöjning. På de skäl, som föranledde, att

den år 1918 medgivna livränteförhöjningen erhöll karaktär, av en för framtiden

bestående förmån, ansåge sig statskontoret nu icke böra i detta avseende göra

någon erinran mot föreliggande förslag, hälst dessa livräntors ursprungliga belopp

blivit så knappt tillmätta, att de med nu föreslaget tillägg måste anses skäliga,

även om de allmänna prisförhållandena skulle utvecklas därhän, att fördyringen

komme att understiga 125 procent av prisen före kristiden.

Statskontoret funne sig alltså böra hemställa om bifall till vad riksförsäkringsanstalten

föreslagit.

Liksom för närvarande vore fallet med vissa av de nu medgivna

tilläggsersättningarna skulle enligt förslaget jämväl vissa av de förhöjda

tilläggsersättningarna bestridas av det under elfte huvudtiteln i riksstaten

upptagna förslagsanslaget »statsverket åliggande, av andra medel ej utgående

ersättningar i anledning av olycksfall i arbete» (1921 XI A 21).

Detta anslag, som kvarstode vid det av 1917 års riksdag bestämda beloppet

av 15,000 kronor, hade i allt högre grad överskridits och visade

för år 1919 en brist av över 73,000 kronor. På grund härav och då

nu vid bifall till föreliggande förslag ytterligare anspråk komme att

ställas å detta anslag, finge statskontoret fästa uppmärksamheten å behovet

av anslagets förhöjning, förslagsvis till 90,000 kronor.

Sedan frågan om beredande av förbättrade existensvillkor för vissa

iivräntetagare enligt 1901 års lag senast var före, hava levnadskostnaderna

stigit högst avsevärt. Vid tiden för utfärdande av 1918 ars

kungörelse i ämnet uppgick enligt socialstyrelsens beräkningar det tal,

som anses motsvara den allmänna stegringen av levnadskostnaderna

sedan juli månad 1914 till 119. Motsvarande tal för den 31 december

1920 är 171. Svårigheten för att icke säga omöjligheten för en person,

som är i total avsaknad av sin arbetsförmåga, att under rådande förliållandep

existera å honom nu tillkommande belopp — 525 kronor —

torde ligga i öppen dag. En dylik invalid arbetare måste därför i regel

vara nödsakad att anlita fattigvården. Då emellertid den skada, som vållat

hans invaliditet, åsamkats honom genom arbete i statens tjänst, synes

det mig böra åligga staten ej fattigvården att bereda honom ett nödtorftigt

uppehälle. Vad då beträffar formen för dylik hjälp från det

allmännas sida kunde det visserligen ifrågasättas att nu vidtaga en mer

tillfällig förhöjning av ifrågavarande livräntor och understöd. Men då

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kung!. Maj:ts Proposition Nr 196.

9

dessa med nu föreslagen höjning, trots den stegring av penningvärdet,

som är att förvänta, uppenbarligen icke räcka till mer än nödtorftig

hjälp, synes mig förhöjningen även denna gång böra göras permanent.

Med hänsyn jämväl härtill anser jag förhöjningens storlek vara väl avvägd

och finner kostnaden för statsverket, till en början omkring 30,000

kronor om året, icke avskräckande i betraktande av det behj ärtansvärda

ändamålet.

Då riksdagen redan slutbehandlat elfte huvudtiteln i riksstaten,

måste frågan om höjning av det under nämnda huvudtitel upptagna

förslagsanslaget till »statsverket åliggande, av andra medel ej utgående

ersättningar i anledning av olycksfall i arbete» anstå till ett följande år.

Jag hemställer, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen medgiva,

att den enligt kungörelse den 28 juni 1918 utgående

tilläggsersättningen till vissa i statens tjänst

skadade arbetare med flera måtte för tiden från 1921

års början utgå med belopp, motsvarande 125 procent

av vederbörande livränta eller understöd.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan behagade Hans Maj:t Konungen lämna bifall

samt förordnade, att proposition i ämnet av den lydelse,

bilaga till detta protokoll utvisar, skulle avlåtas till

riksdagen.

Ur protokollet:

Cour. Falkenberg.

Bihang till riksdagens protokoll 1921. 1 samt. 165 höft. (Nr 196.)

571 »i 2

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1921:230 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förhöjning av vissa av statsmedel utgående understöd. s. 1 i texten
  2. BU 1921:38 Utlåtande, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förhöjning av vissa av statsmedel utgående understöd. a1 i texten