Angående nedläggande av rättegång om bättre rätt till krigsmanshushemmanet Va mantal Fliselycke nr 1 i Kronobergs län''
1921-02-25 · 16 sidor, varav 16 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 16 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1921:200, Angående nedläggande av rättegång om bättre rätt till krigsmanshushemmanet Va mantal Fliselycke nr 1 i Kronobergs län''
Dokumentets text
Kungl. Maj:ts proposition Nr 200.
1
Nr 200.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående nedläggande av
rättegång om bättre rätt till krigsmanshushemmanet Va mantal Fliselycke
nr 1 i Kronobergs län'', given Stockholms slott den 25
februari 1921.
Kungl Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av
statsrådsprotokollet över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen
att bifalla det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande
t. f. departementschefen hemställt.
Under Hans Maj:ts
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro,
enligt dess nådiga beslut:
GUSTAF ADOLF.
A. E. M. Ericsson.
Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 25 februari 1921.
N ärvarande:
Statsministern friherre De Geer, ministern för utrikes ärendena greve
Wrangel, statsråden Ericsson, Dahlberg, Murray, Elmquist,
Malm, Bergqvist, Hammarskjöld, Ekeberg, Hansson.
T. f. departementschefen statsrådet Ericsson anförde vidare:
I en till Kungl. Maj:t ställd, den 28 januari 1913 till finansdepartementet
inkommen ansökning har Johannes Petersson i Fhselycke anhållit,
att av kammaradvokatfiskalsämbetet mot honom anhängiggjord
rättegång angående bättre rätt till krigsmanshushemmanet V4 mantal
Fliselycke nr 1 i Linneryds socken, Konga härad, Kronobergs län
måtte förklaras skola nedläggas och Petersson tillerkännas äganderätt
till hemmanet.
Bihang till riksdagens protokoll 1921. 1 samt. 169 höft. (Nr 200.) 1
2
Hemmanets
historia.
Kungl. Maj:ts proposition Nr 200.
Över denna ansökning har efter nådig remiss kammarkollegium
den 7 april 1913 avgivit utlåtande, varjämte f. d. hovrättsrådet G. Ribbing,
som den 25 februari 1913 erhållit uppdrag att inom finansdepartementet
biträda med utredning av vissa frågor angående eventuellt nedläggande
av kronans talan i anhängiggjorda mål angående bättre rätt
till vissa hemman, i en till finansdepartementet den 11 januari 1918
avgiven promemoria yttrat sig i ärendet.
Beträffande hemmanets historia inhämtas av handlingarna i ärendet
följande.
Genom nådigt brev den 12 november 1646 donerade drottning
Kristina till Vadstena krigsmanshus, utom annan fastighet, hemmanet
Fliselycke nr 1 om Va mantal att nyttjas, brukas och behållas under
rätt adelig frälse frihet till evärdelig egendom. Hemmanet har alltsedan
1625 varit i jordböckerna upptaget under kronotitel. Genom nådigt
brev den 17 september 1851 och statskontorets därpå grundade kungörelse
den 25 november samma år förordnades, att till krigsmanshuskassan
ingående hemmansräntor, kronotionde och åtskilliga andra inkomster,
arrendeavgifter dock däri icke inbegripna, skulle från och med
år 1852 mot viss kontant ersättning till statsverket indragas. Sedermera
uppkom fråga, huruledes hemmanet skulle i ränteförvandlingsuträkningen
upptagas, och föreskrev kammarkollegium den 27 mars 1861, att hemmanet
skulle i förvandlingsuträkniugen upptagas såsom krono under
allmän disposition, vilket jämväl iakttagits i den senast fastställda eller
1871 års jordebok för socknen. År 1872 uppkom fråga om skatteköp av
hemmanet och resolverade kammarkollegium den 28 april 1873, att hemmanet
icke vore av natur att jämlikt nådiga kungörelsen den 15 december
1848 angående förändring i gällande stadganden i avseende på
ordningen och sättet för vinnande av skattemannarätt till hemman och
lägenheter av krononatur kunna till skatte försäljas. I memorial till kollegium
den 24 november 1905 hemställde dess aktuarie, att då efter
indragning till statsverket av de krigsmanshuset anslagna hemmansräntor
med mera hemmanet Fliselycke bort hava återfallit till kronans fria
disposition, men så icke skett, utan hemmanet enligt vad härad sskrivaren
i orten meddelat innehades under enskild äganderätt, kollega advokatfiskal
måtte få del av memorialet för att antingen söka återvinna hemmanet
till kronan eller få detsamma i jordeboken omfört från kronotill
skattetitel. Sedan ärendet remitterats till advokatfiskal, inhämtade
denne till en början upplysning från domhavanden i orten rörande å
hemmanet beviljade lagfarter. Å ena hälften av hemmanet eller 1U man
-
3
Kungl. Maj:ts proposition Nr 200.
tal hade lagfart meddelats å sådan tid, att dess innehavare till sitt fredande
mot klander från kronans sida skulle kunna åberopa tjuguårig
hävd. Å den andra hälften eller den del, som innehades av sökanden
Johannes Petersson, hade lagfart däremot icke meddelats. Hemmansdelen
omnämndes ej i lagfartsbokeu. Av en äldre hos domareämbetet förvarad
förteckning över beviljade uppbud inhämtades emellertid, att första uppbud
å närmast ifrågavarande 1/i mantal Fliselycke nr 1 meddelats senast
för Johannes Petersson och Lina Andersdotter den 20 juni 1871, näst
förut samma dag för Anders Svensson och före honom likaledes samma
dag för Johan Gustaf Maguusson samt dessförinnan den 27 oktober 1856
för Johan Peter Mattisson och Johanna Petersdotter, den 23 februari
1853 för Mattis Johansson och Cajsa Nikolaidotter, den 15 juni 1852
för Johan Johansson och Anna Cajsa Pålsdotter, den 17 juni 1851 för
Johannes Jonsson och Eva Nilsdotter, den 6 november 1849 för Johan
M. Carlsson och Maria Johansdotter samt år 1836 för Johannes Jonsson
och Eva Nilsdotter.
I en till domhavanden i Östra Värends domsaga ställd skrift den
27 november 1912 redogjorde advokat fiskalen till en början i korthet
för nu berörda förhållanden angående hemmanet. Med framhållande att
enligt hans åsikt hemmanet på grund av omförmälda räuteindragning
hade bort återfalla till kronans fria disposition samt att, vad anginge
den av Johannes Petersson innehavda delen av hemmanet, densamma
icke funnes omtalad i vederbörande lagfartsbok, anhöll advokatfiskalen
å kronans vägnar om stämning å Petersson till första allmänna sammanträdet
under 1913 års lagtima vårting med Konga härad under
yrkande, att kronan måtte förklaras vara ägare av berörda 1U mantal
Fliselycke nr 1 samt Petersson förpliktas avträda hemmansdelen till
kronans fria disposition. Vid målets handläggning inför häradsrätten
den 11 februari 1913 hade kronoombudet enligt anmodan av advokatfiskalen
att begära tre månaders uppskov.
Den 3 juni 1913, då målet företogs till förnyad handläggning,
beslöt häradsrätten på yrkande av parterna, att målet skulle förklaras
vilande i avbidan på Kungl. Maj:ts beslut angående den av Johannes
Petersson gjorda ansökningen, att rättegången måtte nedläggas.
I den underdåniga ansökningen har Johannes Petersson anfört
följande. För tillfället saknade han anledning liksom ock förmåga att
närmare yttra sig om de skäl, som advokatfiskalen andragit till stöd
för sin talan. Däremot ville han framhålla, att, därest hemmanet genom
misstag, försummelse eller oredlighet på sin tid frånhänts kronan, varken
Johannes
Peterssons
ansökning 28
januari 1913.
4
Kungl. Alaj.ts proposition Nr 200.
sökanden eller lians närmaste hemulsman haft någon som helst del däri.
Själv hade han köpt hemmansdelen av sin svärfader, vilken åter hade
köpt den av eu person, som inköpt den på konkursauktion för att försäkra
sig mot förlust av sista inteckningen i fastigheten. Då auktionen
i fråga förrättades av därtill av häradsrätten förordnad person och vid
tillfället ingen rätt för kronan bevakades, samt härtill komme att hemmanet
vore av de senaste innehavarna i laga ordning »infastadt», kunde
givetvis varken sökandens svärfader eller han själv tänka sig, att riktigheten
av deras fång kunde ifrågasättas. Under antydda förhållanden
måste det helt naturligt för honom, som innehaft hemmansdelen i över
fyrtio år och därå nedlagt ett livslångt tungt arbete, kännas både smärtsamt
och orättvist, om han nu vid närmare åttio års ålder skulle fråndömas
det enda han ägde och hade att lämna i arv åt sina barn. Tre
av hans åtta barn hade nedlagt sin bästa ålders arbete på hemmanet.
Själv kunde han knappt föreställa sig, att kronan skulle kunna göra
någon egentlig vinst på ett återvinnande av hemmansdelen, som hade
ett helt ringa värde, taxerad som den vore till blott 5,300 kronor, och
endast innehölle cirka 12 tunnland odlad jord, åker och mosse, då intet
vattenfall funnes på ägorna och skog blott föga utöver husbehovet.
Han anhöile nu i underdånighet, att den mot honom anhängiggjorda
rättegången, till vars förande han knappt hade medel, måtte varda nedlagd.
Med anledning av att det ju kunde ifrågasättas, om icke rättegången
borde fortgå, då kronan, därest densamma skulle bliva vinnande,
ju alltid kunde låta honom och hans efterkommande undfå någon slags
besittningsrätt till hemmansdelen, ville han erinra, att vid sådan lösning
av frågan sju av hans åtta barn komme att gå miste om arv efter
honom, vilket icke kunde betraktas annat än som en stor orättvisa.
Han anhöile därför att Kungl. Maj:t täcktes genom nådig proposition
föreslå riksdagen medgiva, att honom bleve tillerkänd full äganderätt
till hemmansdelen i fråga.
Vid ansökningen har Petersson bifogat dels avskrift av protokoll,
hållet vid auktion den 24 november 1869 å det J. P. Mattissons
konkursbo tillhöriga V* mantal Fliselycke, enligt vilket protokoll
Johan Gustaf Magnusson i Barkanbo inköpt hemmansdelen för 3,000
riksdaler, dels utdrag av lagfartsprotokollet, hållet vid lagtima sommartinget
med Konga härad den 20 juni 1871, utvisande att lagfart
å nämnda hemmansdel då sökts för Johannes Petersson och Lovisa
Andersdotter på grund av ett den 24 mars 1871 utfärdat köpebrev,
varigenom Anders Svensson och Anna Maria Danielsdotter till bemälde
Petersson såsom deras tilltänkta måg och deras dotter Lovisa Anders
-
5
Kungl- Majt.s proposition Nr 200.
dotter för 1,358 riksdaler och överenskomna undantagsförmåner sålt
samma hemmansdel, samt att, sedan antecknat blivit, att. Anders Svensson
samma den 20 juni 1871 erhållit uppbud första gången å 7* mantal
»kronoskatte» Fliselycke, vilket han genom transport den 16 januari
samma år fått på sig överlåtet av Johan Gustaf Magnusson, häradsrätten
beviljat Petersson och Andersdotter uppbud första gången å samma
hemmansdel, dels ock avskrift av Konga häradsrätts fastebrev den 17
juni 1872, enligt vilket häradsrätten, enär ovanberörda i häradets kyrkor
offentligen kungjorda köpehandling av den 24 mars 1871 blivit uppbuden
vid allmänna tingen den 20 juni och den 17 oktober 1871 samt den
20 februari 1872, utan att klander däremot yppats, jämlikt 1 och 4
kapitlen jordabalken och kungl. förordningen den 13 juni 1800 stadfästat
samma överlåtelse, såsom behörigen lagstånden, till vederbörandes
säkerhet, i följd varav ifrågavarande 1U mantal »kronoskatte» Fliselycke
med alla dåvarande eller framdeles blivande tillhörigheter tillegnades
Petersson och Andersdotter.
Kammarkollegium anför i sitt utlåtande följande:
»Efter mottagande av den nådiga remissen har kollegium till en
början hört vederbörande pastorsämbete, länsman och kronofogde ävensom
förste lantmätaren i länet och Kungl. Maj:ts befallningshavande.
Pastorsämbetet bar meddelat, att Johannes Petersson vore född den
2 september 1838 och hans hustru Lovisa Andersdotter den 30 maj
1851; att de brukat hemmanet över fyrtio år ooh därå nedlagt ett stort
och drygt odlingsarbete med stenbrytning och jordförbättring, att av
deras barn tre vore kvar i hemmet samt att såväl föräldrarna som deras
barn städse fört en hedrande vandel. Länsmannen har ansett, att det
skulle vara mer än obilligt om sökanden skulle tvingas avträda hemmanet,
som han under mer än fyrtio år på god tro innehaft och brukat,
och vilket han genom odlingar och andra arbeten väsentligen ökat i
värde. Enligt kronofogdens åsikt krävde billigheten, att Petersson finge
tillstånd att skatteköpa hemmanet. Förste lantmätaren har beträffande
hemmanet Fliselycke meddelat, bland annat, att 1/i mantal Fliselycke,
som förut legat i skiftesla»’ med Gatehults by, blivit vid år 1817 verkställd
rågångsutstakning skilt från nämnda by; att hemmanet undergått
laga skifte år 1831 — en förrättning som fastställdes av ägodelningsrätten
den 28 juli 1832 — och da uppdelats i två lotter, litt. A 4, mantal,
ägare Petter Nilsson, som bekom 4 tunnland 5 kappland eller 2.05 17
hektar åker, 33 tunnland 23.7 kappland eller 16.65G1 hektar äng och
tomter samt 40 tunnland 15.4 kappland eller 19,9 8 36 hektar avrösnings
-
Kammar
kollegium.
6 Kungl. Maj:ts proposition Nr 200.
jord, och litt. B V4 mantal, ägare Sven Glummesson, som bekom 3 tunnland,
2.2 kappland eller 1.5149 hektar åker, 21 tunnland 26.4 kappland
eller 10.7 73 9 hektar äng och tomter samt 40 tunnland, 7.4 kappland
eller 19.8 602 hektar avrösningsjord, varförutom för gemensamt behov
till soldattorp med mera av ängen och utägorna avsattes 5 tunnland
28.8 kappland eller 2.9 125 hektar; samt att, så vitt skifteshandlingarna
utvisade, intet vattenfall inom hemmanets område funnes liksom ej
heller malm eller fossila ämnen. Kungl. Maj:ts befallningshavande har
anfört bland annat följande. I följd av hemmanets natur av krono har
avskrivning av dess grundskatt icke ägt rum, utan debiterades och redovisades
denna skatt alltjämt i kronans räkenskap, där densamma upptoges
under titeln: extra uppbörd. Beloppet av densamma utgjorde
enligt 1871 års jordbok 64 kronor 57 öre. Beträffande frågan, huru
hemmanet faktiskt besuttits och hävdats särskilt efter det detsamma år
1852 bort från krigsmanshuset återfalla till kronans fria disposition, lämnade
hos länsstyrelsen förvarade äldre och nyare jordeböcker samt
andra med avseende å förhållandena undersökta arkivalier icke upplysning
därom, att någon särskild åtgärd blivit från kronans sida vidtagen
i syfte att göra dess dispositionsrätt behörigen gällande. Snarare
ville det synas, som hade det städse stått vederbörande hemmansbrukare
fritt att efter behag både hävda och överlåta hemmanet och endast av
detta förhållande jämte bristande kännedom om hemmanets rätta natur
i kameralt hänseende syntes kunna förklaras, hurusom det kunnat inträffa,
att domstolen i orten tid efter annan meddelat uppbud och fasta
eller lagfart å de åtskilliga fång, för vilka hemmanen varit föremål. Förmedelst
tjuguårig hävd efter sålunda erhållen lagfart synes frihet från
klander hava vunnits för innehavarna av den i flere brukningsdelar hävdade
ena hälften av hemmanet, varemot klandertalan alltjämt stode
öppen i fråga om sökandens 1/i mantal, då denne, som varit i oavbruten
besittning av heinmausdelen alltsedan han på grund av köp tillträdde
densamma den 24 mars 1871, icke haft den — för övrigt under liknande
omständigheter sällsporda — förtänksamheten att till sitt fredande begagna
sig av den i lagfartsförordningen anvisade utvägen att låta i lagfartsprotokollet
anteckna sitt fång med därå beviljad fasta. Icke det
ringaste tvivel syntes föreligga därom, att icke sökanden vid avslutandet
av köpet handlat i fullkomligt god tro. Redan den omständigheten att
statens myndigheter icke tidigare än nu vidtagit någon åtgärd, som
kunnat ådagalägga anspråk från kronans sida på inskränkning uti
innehavarnes dispositionsrätt till ifrågavarande hemmansdel, tillika med
det förhållandet att sökanden måste anses hava i god tro åtkommit
7
Kungl. Maj:ts proposition Nr 200.
samma fastighet och efter vunnen »lagfart» bes^lttit den i mer än fyrtio
år, syntes Kungl. Maj:t.s befallningshavande innefatta beaktansvärda
skäl för att icke under alla omständigheter göra gällande den formella
rätt, som kunde anses vara kronan i denna sak förvarad. Toges därjämte
i betraktande de synnerligen ömmande omständigheter, vilka
sökanden konnat åberopa till stöd för sin underdåniga ansökan, kunde
Kungl. Maj:ts befallningshavande icke tveka att i underdånighet hemställa,
det Kungl. Maj:t täcktes i nåder låta vidtaga erforderliga åtgärder
för att den ifrågavarande rättegången måtte nedläggas och kronans
eventuella rätt till hemmansdelen efterskänkas.
Kungl. Majrts befallningshavande har vid sitt yttrande bilagt
utdrag av 1912 års taxeringslängd över fast egendom i Linneryds socken,
utvisande att hemmansdelen i fråga då bevillningstaxerats till 5,300 kronor.
Vadstena krigsmanhus hade enligt vad framgår av ovan åberopade
donationsbrev av den 12 november 1646 till ändamål att bereda invalider
och av ålder vanföre krigsmän bostad och underhåll. Förvaltningen
av krigsmanshusets medel och angelägenheter anförtroddes först
åt eu egen styrelse och sedan åt en särskild avdelning av krigskollegium,
som med år 1866 efterträddes av arméförvaltningen. Genom
nådig kungörelse den 19 november 1880 förordnades, att de hemman
och lägenheter, som donerats till Vadstena krigsmanshuskassa eller på
annan grund tillhörde kassan, skulle ställas under kammarkollegii överinseende.
År 1783 beslöts, att själva krigsmanshuset skulle indragas,
efter vilken tid dess medel, med visst undantag, skulle bilda en fond,
som borde användas till pensionering av avskedat manskap. Samma
fond står under statskontorets förvaltning.
I ovanberörda 1646 års brev förklarade sig drottning Kristina,
såsom orden lyda, »skänka och giva till krigsmanshuset så månge våre
och kronans gods och gårdar som 2000 daler i viss och oviss ränta
indraga kunde, dem alla med dess tillydande ägor och lägenheter i hus,
jord, åker, äng, skog, mark, fiske och fiskevatten, strömmar, kvarn och
kvarnställen, torp och torpställen och alla andra tillägor i våto och torro,
närby och Herran, intet undantagandes av allt det som där till nu ligger,
av ålder lydt och legat häfver eller här efter med lag och dom tillfaller
och vinnas kan under bemälte Vadstena krigsmans hospital att nyttjas,
brukas och behållas under rätt adelig frälses frihet till ovärderlig egendom».
— I brevet uppräknas åtskilliga hemman i Kronobergs län, somliga
av krononatur, men till övervägande antalet av skattenatur. Vad
dessa senare angår, var det givetvis endast den från dem utgående räntan
och icke jorden, som kunde vara föremål för den disposition, som fick
8
Kungl. Maj:ts proposition Nr 200.
sitt uttryck i det kungd. brevet. Vad de andra hemmanen beträffar,
ställde sig saken i viss mån annorlunda. Kronan innehade här icke
allenast ränterätten, utan även jordäganderätten och kunde således för
ändamålet disponera över dem bägge. Själva ordalydelsen i det kungl.
brevet föranleder nu till antagandet, att icke allenast ränterätten, ulan
även jordäganderätten genom donationen avhändes kronan, men torde
emellertid så icke hava varit fallet. Donationen i fråga kan nämligen
icke betraktas annorlunda än såsom uttryck för ett dåtida sätt att anslå
medel till bestridande av kostnader för underhåll av en kronans egen institution
eller inrättning och innefattade donationen således icke ett avstående
av kronans äganderätt till hemmanen. Om hemmanen således
efter upplåtelsen bibehöllo sin krononatur, hade likväl upplåtelsen den
följd, att åborna å dessa kronohemman kommo med tiden att intaga
eu i viss mån annan ställning än åbor å vanliga kronohemman, såsom
exempel varpå må nämnas, att, då frågor om antagning av åbor å
hemman av det senare slaget handlades av Konungens vederbörande
befallningshavande, åbor å kronohemman av nu ifrågavarande slag antogos
av krigsmanshusets förvaltning eller av de så kallade krigsmanshusfogdarna,
vilka i orten hade ett närmare inseende över krigsmanshusinrättningens
angelägenheter. Åven ett annat exempel på antydda skiljaktighet
må omnämnas. 1 nådiga förordningen huru med de hemman
och kronolägenheter, som till skatte försäljas, förhållas skall den 19 september
1723 föreskrevs nämligen beträffande krigsmanshushemman, att
désamma vid förekommande skatteköp skulle försäljas å auktion till den
mestbjudande, dock att åbon skulle hava optionsrätt till hemmanet mot
erläggandet av den erbjudna köpesumman, under det att, vad vanliga
kronohemman anginge, i förordningen utsattes såsom regel, att de i fall
av skatteköp skulle värderas och köpeskillingen icke utgöra mindre än
värdet av sex års räntor.
År 1796 anbefallde Kungl. Maj:t en undersökning av krigsmanshushemmanen
i Småland och Västergötland — genom brev den 23 juni
1683 hade Karl XI till krigsmanshuset anvisat 2,000 daler silvermynts
ränta från hemman i Västergötland — till utrönande av deras verkliga
beskaffenhet, huru de odlades och i anseende till skogen med mera
vårdades. En sådan undersökning verkställdes, och avgåvo krigs- och
kammarkollegierna den 24 maj 1805 underdånigt utlåtande över den
över undersökningen avgivna underdåniga berättelsen och i sammanhang
därmed över underdåniga besvär, som krigsmanshusabor i Kronobergs
län anfört över undersökningen. Beträffande krigsmanshushemmanen
i Kronobergs län hade det, såsom i den underdåniga berättelsen förmäles,
9
Kungl. Maj:ts proposition Nr 200.
vid sammanträde i Växjö, dit åborna kallats med tillsägelse att förete
utom andra handlingar sina respektive skattebrev å hemmanen, visat
sig, att nästan hälften av åborna Varit i saknad av skattebrev, ehuru sådana
ofelbart varit utfärdade, varför deras förnyelse’ blivit av bönderna begärd.
Härom yttra nu kollegierna i berörda deras utlåtande: ''Vad nu
för övrigt angår krigsmanshushemmanen i Kronobergs län, så visar
högsalig Drottning Kristinas donationsbrev till krigsmanshuset, daterat
den 12 november 1646, att större delen då redan varit av skattenatur,
samt att följaktligen ej annat än räntan, som endast varit kronan tillhörig,
genom donationsbrevet kunnat förlänas och hava de övriga, som
då voro pura kronohemman, genom skatteköp sedermera även iklätt sig
skattenatur. På gamla skattehemman, som till besittningsrättigheten
aldrig varit i kronans ägo, kunna följaktligen skattebrev icke finnas, och
på dem, som genom köp av kronan fått denna egenskap, kunna skattebreven
under tiden på varjehanda sätt hava förkommit; men förmodligen
lära innehavarna sådant oaktat böra njuta skattemannarätten till godo,
när hemmanen finnas i kronans jordeböcker och andra dess handlingar
uppförda för skatte, så länge och intill dess sådant kan visas vara
oriktigt eller de lagligen därutur kunna vinnas; och då besvärandena
vid sammanträdet haft tillfälle att erfara, hurusom avsikten med skattebrevens
infordrande icke varit att göra deras skatterätt stridig, enär
dem tvärtom, för vilka skattebreven förkommit, blivit öppet lämnat att
därå söka förnyelse, så hade den fruktan och oro, som de förmäla sig
av skattebrevens infordrande hava fattat, bort falla och nu icke utgöra
ett klagoämne. Likväl och för att härutinnan tillfredsställa dem, vilkas
skattebrev förkommit, föreslå kollegierna i underdånighet, att de genom
Kungl. Maj:ts befallningshavande i orten måtte förständigas att, så
framt de åstunda något bevis i den delen till säkerhet, äga de att
vända sig till kammarkollegium, som då låter om förhållandet behörigen
undersöka och meddela en var de betyg, vartill jordeböckerna och andra
handlingar i denna del kunna föranleda.’
Den 2 juni 1806 resolverade Kungl. Maj:t i ärendet och biföll
därvid kollegiernas i angivna hänseendet gjorda hemställan, varjämte
Kungl. Maj:t likaledes i enlighet med kollegiernas förslag beträffande av
krigsmanshuset framställt yrkande om rätt att lösa hemmanen vid försäljning
utom börd förordnade, att, alldenstund hemmanen i 1646 års
donationsbrev upplåtits krigsmanshuset under rätt adelig frälse frihet
och dessa hemman således, så länge krigsmanshuset ägde räntan, men
åbon skatterätten, vore att anse för frälseskatte, skulle vid hemmanens
försäljning utom börd desamma hembjudas krigsmanshuset. På Kungl.
Bihang till riksdagens protokoll 1921. 1 sand. 169 käft. (1\r 200.) 2
10
Kungl. Maj:ts proposition Nr 200.
Maj:ts i berörda nådiga brev tillika intagna föreskrift utfärdade krigsoch
kammarkollegierna den 10 oktober 1806 kungörelse om Kungl.
Maj:ts i lösningsfrågan sålunda meddelade beslut.
Såsom ovan anmärkts, hade krigskollegium under en tidsperiod att
handlägga frågor om krigsmanshusinrättningens angelägenheter och till
dylika frågor hörde även tvistigheter rörande åbornas ställning gent
emot inrättningen. En sådan tvist just beträffande hemmanet Fliselycke
avgjordes av krigskollegium den 29 juli 1829, och torde innehållet av
krigskollegii resolution i ärendet här i korthet få angivas.
Åbo rna å Va mantal Fliselycke Johannes Jönsson och Nils Persson
samt deras hustrur hade hos Konungens befallningshavande anfört klagomål
över att krigsmanshusfogden, fältkamreraren Åberg, genom kungörelse
tillkännagivit, att han ärnade på tio års arrende utbjuda hemmanet,
vilket deras förfäder i nära 200 år innehaft och varvid de förmenade
sig äga rätt att vara bibehållna. Då deras förfäder, såsom
företett utdrag av kyrkoboken jämväl utvisade, sålunda i långliga tider
innehaft hemmanet, trodde de sig, ehuru åtkomsthandlingarna genom
eldsvåda förekommit, desto säkrare därvid böra bliva bibehållna, som eu
orubbad besittning blivit dem genom Konungens befallningshavandes
resolution den 24 augusti 1817 försäkrad. Tillika bestredo de verkan
av en av krigsmanshusfogden allenast med biträde av en torpare verkställd
syn å hemmanet och av samme fogde begärd sekvester å deras
egendom. Åberopade 1817 års resolution är av innehåll, att åborna å
hemmanet hädanefter som dittills borde vara tryggade i besittningsrätten
med krigsmanshusfogdens antagningsbrev, dock att kronofogden i orten
för övrigt icke skulle åsidosätta den tillsyn och övriga befattning, som
honom i lag och instruktion vore förelagd. Ärendet hänskjöts av
Konungens befallningshavande till krigskollegii prövning. I avgiven
förklaring meddelade krigsmanshusfogden, att han utarrenderat hemmanet,
samt att vid av honom med två nämndemän förrättad ny syn å hemmanet
bristerna visat sig uppgå till ,369 Riksdaler 26 skillingar 8 runstycken
banko, varjämte han framhöll att jordeböckerna utvisade, att
hemmanet ej blivit skatteköpt, utan tillhörde krigsmansbuset. Krigskollegium
åberopade nu, hurusom krigsmanshushemmanen i Kronobergs
län så väl i kungl. brevet den 2 juni 1806 som ock i krigs- och kammarkollegiernas
kungörelse den 10 oktober samma år förklarats vara av
frälseskattenatur, och att hemmanet Fliselycke således och oberoende
av att det i jordeböckerna voro antecknat för krono vore att anse såsom
ett frälseskattehemman. På grund härav och då Kungl. förordningen
om skatteköp med mera den 21 februari 1789 tillerkände ägare
11
Kungl. Maj:ts proposition Nr 200.
till krono skatte och frälse skatte lika fri och obehindrad dispositionsrätt,
som ägare till frälsehemman enligt privilegier, lag och författningar tillkomme,
med undantag endast för frälse skatte vad beträffade ekars och
bokars fällande samt hembud till ränteägaren vid försäljning utom bord,
prövade krigskollegium skäligt förklara åborna å Fliselycke såsom ägare
till frälse skatte jord icke vara underkastade det för missbyggnad och
vanhävd av krigsmanshusfogden mot dem yrkade ansvar, vilket lagligen
endast kunnat i fråga komma om hemmanet varit krono; varemot vid
sådant förhållande krigsmanshuset icke ägde bättre rätt till Fliselycke
än Kungl. Maj:t och kronan till skattejord, nämligen att hemmanet ginge
i mät, när annan tillgång till skatternas gäldande icke funnes. Kollegiet
undanröjde tillika samtliga de av krigsmanshusfogden i avseende å hemmanet
vidtagna åtgärderna.
Helt kort därefter eller den 14 oktober 1829 avlät krigskollegium
till Konungens befallningshavande en skrivelse av följande innehåll:
»Av förekommen anledning har kungl. kollegium funnit nödigt anmoda
Konungens befallningshavande giva åboerna å krigsmanshuset anslagne
V2 mantal Fliselycke i Konga härad och Linneryds socken tillkänna, att
som kungl. brevet den 2 juni 1806 försäkrar dem om skattemannarättens
tillgodonjutande, ehuru skattebrevet kunnat under tiden på varjehanda
sätt förkomma; och dessa åboar icke genom köp utan genom
arvsrätt kommit i besittning av nämnda hemman, äro de för befästande
av en så beskaffad åtkomst icke i behov att hos häradsrätten söka uppbud
och fasta, samt att enär enligt högstberörda nådiga brev hemmanet
är av frälse skatte natur, varken antagningsbrev eller någon påskrift
av krigsmanshusfogden, av vad beskaffenhet som helst, erfordras för
betryggande av deras rätt.»
Enligt vad framgår av nådigt brev till kammarkollegium och statskontoret
den 6 juli 1833 angående indragning av krigsmanshusfogdetjänsterne
vid Smålands och Västgöta godsen med mera, hade krigskollegium
i sammanhang med uppkommen fråga om nämnda fogdetjänsters
indragning i underdånighet anmält, att enligt nådiga brevet
den 2 juni 1806 krigsmanshuset väl blivit bibehållet vid rättigheten till
ekar och bokar å krigsmanshushemmanen i Kronobergs län ävensom
att få till sig lösa hemman, som såldes utom börd, men att dock krigsmanshuset
i själva verket icke skulle därtill äga någon grundad rätt,
vadan krigskollegium hemställt, att med ekar och bokar å nämnda
hemman måtte hädanefter få förhållas i överensstämmelse med vad för
kronoskattehemman i detta avseende vore genom gällande författningar
föreskrivet, samt att krigsmanshusets rätt till hembud, när hemman
12
Kungl. Maj.ts proposition Nr 200.
såldes utom börd, måtte i nåder förklaras till alla delar vara upphäven.
I enlighet med berörda hemställan förordnade Kungl. Magt, genom det
nådiga brevet, att krigsmanshuset icke skulle anses äga någon rätt till
ek- och bokskogen å krigsmanshushemmanen, utan hemmansåborna i
nåder berättigas att densamma till sig lösa på sätt angående ekskogen
å kronoskattehemman vore genom nådiga förordningen den 28 oktober
1830 i nåder stadgat, ävensom att krigsmanshusets rätt till hembud
när hemman såldes utom börd skulle anses vara upphäven. — Av en
jordeboksanteckning framgår, att innehavarne av hemmanet Fliselycke nr
1 den 5 oktober 1837 erlagt lösen för fri disposition över ekeskogen
samt maste- och storverksträd å hemmanet.
De handlingar, som innefatta de närmare omständigheter, vilka
föranlett här ovan angivna uttalanden och beslut, hava icke kunnat
anträffas. Vad särskilt angår krigs- och kammarkollegiernas uttalande år
1805, att de hemman, som i kungl. brevet den 12 november 1646 omnämndes
såsom pura kronohemman, sedermera genom skatteköp iklätt
sig skattenatur, synes väl skälig anledning till förmodan förefinnas, att
ett dylikt uttalande grundat sig på verklig kännedom om att skatteköp
ägt rum, men finner sig kollegium dock ej fullt övertygat om att så
verkligen varit fallet. Skulle nämligen skatteköp av hemmanet ägt rum,
hade detta otvivelaktigt kommit till kammarkollegii kännedom och anteckning
om förhållandet skett i kollega jordeböcker med flera andra
handlingar, men har vid verkställd undersökning härom någon upplysning
icke stått att vinna. I denna sin uppfattning styrkes kollegium
därav att vederbörande krigsmanshusfogde i en av honom så sent som
den 23 augusti 1798 upprättad jordebok över krigsmanshushemmanen
i Småland beträffande Fliselycke nr 1 antecknat, att hemtnanet ej vore
skatte och att åbornas anhållan att få lösa detsamma till skatte borde
i ordentlig väg anmälas.
Icke heller anser kollegium att Kungl. Maj:ts på nyssnämnda uttalande
av kollegierna grundade och i dess här ovan omnämnda nådiga
brev den 2 juni 1806 samt i kollegiernas kungörelse den 10 oktober
1806 offentliggjorda förklaring, att krigsmanshushemmanen i Kronobergs
län vore av frälseskatte natur, i och för sig föranlett därtill, att äganderätten
till hemmanet därigenom frångått kronan.
Om kollegium således icke för sin del anser vad om hemmanet förekommit
kunna giva stöd för antagandet, att kronan avhänt sig själva
äganderätten till hemmanet, anser emellertid kollegium, att från kronans
sida gjorts sådan disposition i avseende å besittningsrätten till detsamma,
att skäligen kan ifrågasättes, huruvida kronans yrkande i den pågående
13
Kungl. Majds proposition Nr 200.
rättegången om förpliktande för sökanden att avträda hemmanet till
kronans fria disposition är fullt välgrundat.
Om åborna å krigsmanshushemmanen av krononatur förr i det hela
taget voro att jämställa med åbor å vanliga kronohemman, synas de
emellertid — om ock åboskapet i regel gått i arv — dock ej genom
någon allmän författning tillförsäkrats ärftlig besittningsrätt till dem,
utan synas åborna snarare hava varit att jämställa med vanliga arrendatorer
under livstidsstädjerätt. Ehuruväl kollegium nu saknar kännedom
om närmaste anledningen till krigskollegii ovanberörda skrivelse till
Konungens befallningshavande den 14 oktober 1829 och väl även är
att förmoda, det krigskollegium vid meddelandet av den förklaring, som
i samma skrivelse inrymmes, utgått från åsikten, att åborna å hemmanet
innehade detsamma med äganderätt, håller kollegium emellertid för sin
del före, att innebörden i skrivelsen — även om krigskollegium må
anses hava gått vidare än dess befogenhet i sådant hänseende sträckt
sig — måste fattas såsom en giltig försäkran för åborna å hemmanet
om en för framtiden beståndande ärftlig besittningsrätt, fullt jämställd
med sådan, som beträffande vanliga kronohemman omförmäles i den på
Kungl. Maj:ts nådiga brev den 5 februari 1808 grundade, av kammarkollegium
den 29 samma månad utfärdade kungörelse angående vissa
omständigheter, som därefter komme att iakttagas i mål, som rörde
besittningsrätt till kronohemman. Denna disposition av besittningsrätten
till hemmanet, som sålunda innefattas i krigskollegii brev — vilket helt
säkert varit för kammarkollegium obekant vid meddelandet av dess
ovanberörda beslut den 27 mars 1861 — hade ock enligt kollegii förmenande
bort medföra, att hemmanet i 1871 års jordebok upptagits
bland kronohemman under enskild disposition, varmed såsom bekant
förstås sådana, som äro under åborätt upplåtne eller, på grund av särskilda
stadganden, av enskilde besittas. Skulle denna kollegii förmodan visa
sig riktig, torde ock med fog kunna antagas, att i här ovan omnämnda
kollegii beslut den 28 april 1873 åberopade nådiga kungörelsen den 15
december 1848 må i fråga om skatteköp av hemmansdelen hava i tilllämpning
efterträtt den i nådiga förordningen den 19 september 1723
inrymda bestämmelsen, att vid förekommande fall av skatteköp av krigsmanshushemman
desamma skulle försäljas å auktion, ehuru med åborna
bibehållen optionsrätt.
Ehuru åtskilliga av de uttalanden och beslut, som tid efter annan
meddelats rörande hemmet Fliselycke, varit av sådant innehåll, att
detsamma väl lätteligen kunnat bibringa icke allenast hemmanets
innehavare, utan även ortsmyndigheterna den uppfattning, att det
-
14
Johannes
Petersson 20
juli 1913.
F. d. hovrättsrådet
Ribbivg.
Kungl. Maj:ts proposition Nr 2 00.
samma innehades under enskild äganderätt, och kollegium för sin del
icke har anledning antaga att sökanden, då han förvärvade sig fastigheten,
hade annan uppfattning, än att han då bekom densamma med
äganderätt, kan kollegium för sin del icke finna angivna omständigheter
utgöra giltig grund för ett obetingat bifall till sökandens framställning,
liksom kollegium icke heller anser den omständigheten, att sökanden
genom köp förvärvat sig sin rätt till hemmanet böra tillmätas någon vidare
betydelse i avseende å den föreliggande frågan, då ju en sådan besittningsrätt
till ett hemman, som kollegium anser sökandens vara, väl alltid
bör hava ett värde nära jämställt med värdet av själva fastigheten. Kollegium
anser sig således sakna anledning att med sitt förord understödja
framställningen om nådig proposition till riksdagen i det av sökanden
angivna syftet. Däremot tillåter sig kollegium i underdånighet föreslå,
det Kungl. Maj:t täcktes i nåder hänvisa sökanden att i vederbörlig
ordning söka ändring i sättet för fastighetens upptagande i jordeboken
och få frågan om skatteköp av hemmansdelen ånyo prövad. — För
den händelse sökanden icke skulle lyckas få frågan ordnad på den av
kollegium nu angivna väg, lärer ju Kungl. Maj:t vara oförhindrad att
på underdånig anmälan av honom taga ärendet under förnyad nådig
omprövning.»
I anledning av kammarkollegii utlåtande har Johannes Petersson
i underdånig skrivelse den 20 juli 1913 anfört, att han funne det genom
den i målet förebragta utredning ådagalagt, att åborna å hemmanet
Fliselycke före de till krigsmanshuset anslagna räntors indragning besuttit
hemmanet med full äganderätt, samt att hemmanet förty bort i
jordeboken omföras till frälseskatte. På grund härav fullföljer Johannes
Pettersson sin ansökning om rättegångens nedläggande samt hemställer,
att kammarkollegium måtte anbefallas att låta verkställa hemmanets omföring
i jordeboken.
F. d. hovrättsrådet Ribbing har i sin förenämnda promemoria
anfört bland annat:
_ »För egen del får jag avgiva det utlåtande, att det med hänsyn
till innehållet i ovan omförmälda handlingar synes mig sannolikt, att,
därest den av kammaradvokatfiskalsämbetet anhängiggjorda talan komme
att fullföljas, densamma i sin helhet bleve av domstolarna ogillad samt
Johannes Peterssons äganderätt till hemmansdelen erkänd. På grund
härav torde önskligast vara, att ifrågavarande talan nedlägges och Johannes
Peterssons bättre rätt till fastigheten av kronoombudet erkännes.
15
Kungl. Maj:ts propositon AV 200.
Skulle denna min uppfattning i rättsfrågan ej godtagas, förefinnas
dock synnerligen starka billighetsskäl för att nedlägga ifrågavarande
rättegång.
Johannes Petersson har i god tro förvärvat och i 47 år innehaft
ifrågavarande hemman, samt därunder enligt från samtliga ortsmyndig
heter inhämtade upplysningar väl skött hemmanet genom odlingar och
på annat sätt avsevärt förbättrat detsamma samt i likhet med sin talrika
familj därå fört ett arbetsamt och i alla avseenden hedrande liv.
Ifrågavarande hemmansdel är av ringa omfattning. Vid laga skiftet
lades till densamma 4 tunnland 5 kappland åker, 33 tunnland 23.7
kappland äng och tomter samt 40 tunnland 15.4 kappland avrösningsjord.
Inom hemmanets område förekommer icke något vattenfall eller
förekomst av malm eller fossila ämnen. Någon fördel för det allmänna,
som ens närmelsevis motsvarade den skada, som skulle tillskyndas Johannes
Petersson, kan sålunda ej väntas vinnas genom hemmansdelens
återvinnande till kronan.»
Jag har under hand inhämtat, att Johannes Petersson fortfarande Depacrhtee™*nts''
är i livet, och att förhållandena i stort sett äro desamma nu som tidigare.
Av de av mig återgivna utlåtandena torde framgå, att den vinst,
kronan kunde tänkas göra genom en återvinning av nu ifråvavarande
hemmansdel, icke kunde bliva stor. Själva hemmansdelen är jämförelsevis
liten, dess taxeringsvärde uppgår för närvarande till 8,000 kronor.
Om hemmansdelen återvunnes, torde dessutom kronans behållning komma
att högst väsentligt reduceras. Kammarkollegium synes finna sannolikt,
att hemmansdelen innehaves med ärftlig besittningsrätt. Värdet
av en sådan rätt måste, såsom kammarkollegium jämväl framhållit,
vara nära jämställt med värdet av själva fastigheten. Den med besittningsrätten
förenade skatteköpsrätten är visserligen för närvarande inställd,
meu, om den återupplivas — något som i avseende å fastigheter
av den beskaffenhet det här är fråga om väl ej är att anse såsom
uteslutet — skulle kronan bliva förpliktad avstå även äganderätten
mot en synnerligen ringa ersättning. Skulle åter ärftlig besittningrätt
ej förefinnas, lärer kronan icke kunna undgå att till avträdaren, som ju
måste förmodas hava besuttit hemmanet i god tro, utgiva ersättning för
å hemmansdelen verkställda förbättringar.
Av innehållet i kammarkollegii utredning i ärendet framgår emellertid,
att kronans anspråk på hemmansdelen måste betraktas såsom särdeles
tvistiga. F. d. hovrättsrådet Ribbing, vilken hörts i egenskap av sakkunnig,
har uttalat såsom enligt hans uppfattning sannolikt, att kronans
talan skulle komma att ogillas.
16
Kungl. Maj:ts proposition Nr 200.
Enligt min mening förefinnas dessutom synnerligen starka billighetsskäl,
som oavsett kronans bättre eller sämre rätt tala för att kronan
i detta fall avstår från alla anspråk.
Kammarkollegium gör gällande, att särskilt med hänsyn till den
ärftliga besittningsrätt, som torde tillkomma hemmanets innehavare, anledning
saknades att begära riksdagens medgivande till avstående av
kronans anspråk. Häremot skulle jag vilja betona vad som framgår av
det förut anförda, nämligen att, då kronans vinst av en rättegång i
dylikt fall skulle bliva ytterligt ringa, skälen för kronan att vidhålla
sina anspråk bliva än mindre än eljest.
Vidare hänvisar kammarkollegium till möjligheten att upptaga
frågan på nytt, därest erkännande av besittningsrätten och skatteköp ej
erhölles. Kollegium synes sålunda förutsätta, att, därest frågan utvecklade
sig på det för kronan tänkbarast gynnsamma sätt, i det att hemmansinnehavarens
anspråk på såväl äganderätt som besittningsrätt underkändes,
ett avstående av kronans sålunda erkända rätt kunde ifrågasättas.
Uppenbart är emellertid, att, innan det komme därhän, avsevärda
kostnader skulle av såväl kronan som hemmansinnebavaren få nedläggas
för utredningar och slitande av tvister, samt att hemmansinnehavaren
alltjämt finge leva i ovisshet om sin framtida ställning. Därest kronans
anspråk på nuvarande stadium avstodes, skulle resultatet för kronan bliva
nära nog detsamma, men alla nu berörda olägenheter undvikas.
Jag finner mig alltså böra tillstyrka, att kronan avstår från sina
anspråk på ifrågavarande hemmansdel, givetvis under förutsättning att
även motpartens talan i den påbörjade rättegången nedlägges. De
närmare bestämmelserna härvidlag torde kunna fastställas av Kungl. Maj:t.
Föredragande t. f. departementschefen hemställde därefter, att
Kung], Maj:t måtte i proposition till riksdagen föreslå riksdagen medgiva,
att kronan på villkor, som av Kungl. Maj:t bestämmas, avstår från
anspråk på äganderätt till krigsmanshushemmanet Vt mantal Fliselycke
nr 1 i Linneryds socken, Konga härad, Kronobergs län, vilken hemmansdel
nu innehaves av Johannes Petersson.
Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan behagade Hans Maj: t Konungen bifalla och
skulle till riksdagen avlåtas proposition av den lydelse,
bil. litt. vid detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Martin Philipson.
STOCKHOLM, ISAAC MARCUS- BOKTRYCKET},T-AKTIEBOLAG 1921
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (2)
2 kopplingar.
- Rskr. 1921:204 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående nedläggande av rättegång om bättre rätt till krigsmanshushemmanet 1/i mantal Fliselyc a1 i texten
- JoU 1921:36 Jordbruksutskottets utlåtande Nr 30 a1 i texten